16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.
tf:o 99.
Af herr H. Andersson i Nöhbelöf, om ändrad lydelse af
§§ 6 och 13 riksdagsordningen.
År från år liar förslag blifvit väckt så väl om inskränkning i
riksdagsmännens antal, som om utjemning af det orättvisa förhållandet
med representationsrätten mellan städerna och landsbygden. Att den stora
tillökningen af riksdagsmän ej kan vara gagnelig i längden, derom torde de
flesta vara ense, äfvensom derom, att antalet från de större städerna
tillväxa oproportionelt gent emot så väl de mindre städerna som emot
landsbygden, då t. ex. endast Stockholms representanter till Andra
Kammaren ökats med tre för hvarje af de senaste treårsperioderna.
Det förefaller äfven både inkonseqvent och orättvist, att under det
en domsaga på landsbygden med 40,000 invånare endast får sända en
representant till riksdagen, får en stad med 10,000 invånare utse en för
hvarje fullt 10,000-tal, helst som ju alla böra verka för det, som kan
anses vara för landet i dess helhet nyttigast och mest gagneligt; och
städerna dessutom hvarken hafva så stor skattskyldighet eller bära så
dryga omkostnader för landets försvar som landsbygden.
Det är nog sant att i städerna finnes mer bildning och intelligens,
men deraf borde ju också följa, att en person från stad så mycket värdigare
än en person från landsbygden skulle kunna representera ett lika antal
inbyggare.
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 99.
17
Många af städernas invånare erkänna visserligen så väl det obilliga
i ofvannämnda stadgande, som jemväl önskvärdheten afen snar förändring
härutinnan; men det oaktadt synes det vara ganska svårt, så väl föl¬
en skild motionär, som för konstitutionsutskottet att framlägga ett förslag
till den åsyftade förändringen, hvilket kan vinna framgång i Riksdagens
båda kamrar.
Yid 1887 års senare riksdag fattade visserligen båda kamrarne
beslut i syfte att hämma tillökning af riksdagsmän från städerna till
andra kammaren, men då dessa beslut ej voro fullt likstämmiga förföll
frågan för den gången. Då dessutom anmärkningen om den stora till¬
ökningen af riksdagsmän ej blott gäller Andra Kammaren utan äfven
Första, lär en inskränkning äfven vara nödvändig i fråga om tillökning
af riksdagsmännens antal i Första Kammaren.
Yid sistlidet års riksdag framlade konstitutionsutskottet förslag
gående i den rigtning, att riksdagsmännen skulle för framtiden bestämmas
till ett visst antal. Detta förslag afslogs af Första Kammaren fastän med
ringa majoritet, men antogs af Andra, visserligen efter ganska beaktans-
värda anmärkningar mot vissa detaljbestämmelser.
I detta sitt utlåtande till Riksdagen säger utskottet sig jemväl vara
»af den meningen, att den alltjemt fortgående ökningen af antalet riks¬
dagsmän bör på ett eller annat sätt begränsas, då en alltför mångtalig
riksförsamling, lika väl som en allt för fåtalig, bar sina olägenheter.
Mot den förra bar, såsom det synes med rätta, blifvit anmärkt, att öfver-
läggningarne oc-h riksdagarne blifva längre, utan ökad säkerhet för mera
mogna beslut, och kostnaderna större.» Dessutom hafva de allra flesta som
yttrat sig i denna fråga ansett en förändring i nu rådande missförhållande
vara nödvändig, och då enligt min tanke, i fråga om bestämmande af ett
visst bestämdt antal riksdagsmän, bäst och rättvisast vore att bibehålla
det nuvarande antalet så till vida att Första Kammaren bibehölls vid sitt
nuvarande antal eller 145, och Andra Kammarens antal bestämdes till
225 bvilka enligt nuvarande folkmängd antagligen komme att väljas till
Andra Kammaren, och att af sistnämnda antal, städerna finge välja eu
tredjedel och landsbygden två tredjedelar; hvilket skulle utgöra en
medelväg emellan proportionen vid det nya representationsskickets införande
och nuvarande förhållande.
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft. 3
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.
På grund af livad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå
att Riksdagen ville besluta; det §§ 6 och 13 i nu
gällande riksdagsordning måtte erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
. § 6.
Mom. 1. Första Kammaren skall bestå af 145 leda¬
möter, kvilka för en tid af nio år utses af landstingen
och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting
deltaga. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som
un är nämnd, utgör eu valkrets, för hvilken, efter
folkmängden inom dess område, väljes eu riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en 145-del af rikets
folkmängd.
Mom. 2. För valkrets, som har mindre folkmängd än
i mom. 1 sägs, väljes dock en riksdagsman.
Mom. 3. Derest det antal riksdagsmän, som med
tillämpning af stadgande^ i mom. 1 och 2 bör utses,
icke uppgår till 145, skola för ernående af detta
antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfver-
skjuter det tal, som enligt mom. 1 är bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara
berättigade att hvardera välja ytterligare en riksdags¬
man.
Mom. 4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets,
enligt ofvan angifha grunder, eger utse, bestämmes
hvart nionde år af Konungen; och skall vid tillämp¬
ning af den sålunda faststälda ordningen iakttagas,
att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.
Mom. 5. Upphör stad att i landsting deltaga under
den tid, för hvilken den af Konungen faststälda ord¬
ningen är gällande, inträder stadens rätt att utse
riksdagsman dock icke förr, än ledighet uppstår i den
valkrets, staden förut tillhört.
•!Motionär i Andra Kammaren, N:o 99.
19
, § 13-
Mom. 1. Andra Kammaren skall bestå af 225
ledalnöter, deraf 150 för landet och 75 för städerna.
Dessa ledamöter väljas för en tid af tre år, räknadt
från och med januari månads början året näst efter
det, under hvithet valet skett.
Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdags¬
mannaval äfven räknas köpingar, utses för hvarje
domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal 150, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske
kan häradsvis, indelas i två valkretsar, söm hvardera
välja en riksdagsman. Öfverstiger domsagornas antal
150, skola, i den mån sådant erfordras, angränsande
domsagor, som hafva minsta folkmängd, förenas, två
och två till en valkrets.
Mom. 8. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller
öfverstiger en 75-del af folkmängden i rikets samtliga
städer, väljes efter stadens folkmängd en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande eu 75-del af städer¬
nas folkmängd. Städer med mindre folkmängd än nu
är sagdt ordnas, så vidt ske kan länsvis, i så många
valkretsar, som, med iakttagande af att hvardera utser
eu riksdagsman, erfordras för uppnående af det i mom.
1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.
Mom. 4, Indelningen af omförmälda valkretsar så
och riksdagsmännens antal för hvar och en af de
städer, hvilkas folkmängd i och för sig berättigar dem
att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes efter ofvan angifna grunder hvart år
år af Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes,
vinner tillämpning vid de val, hvilka näst derefter,
enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping eller
annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier, räknas i
fråga om riksdagsmannaval fortfarande till landet, till
dess1 ny välkretsordning varder faststäld.
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1Ö@.
Med anledning af det föreslagna stadgandet i § 13 mom. 1, an¬
gående sammanslagning af tvenne domsagor till en valkrets, är det jemväl
nödigt erhålla en bestämmelse, om hvilken domhafvande som i sådant fall
skall förrätta riksdagsmannavalet, hvarför jag äfven föreslår
att till § 16 mom. 1, måtte göras följande tillägg:
Komma, på grund af § 13 mom. 2, tvenne dom¬
sagor att förenas till en valkrets, skall valet förrättas
inför domhafvanden i den domsaga inom valkretsen,
som har största antalet invånare.
Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.
Stockholm den 25 januari 1890.
Hans Andersson
V. Nöbbelöf.
F:o 100.
Af herr E, Fredliolm, om ändring i § 32, mom. 2 i gällande
reglemente för riksbanken.
Rikshhnkens nu gällande reglemente är i de flesta fall mycket
tillfredsställande, men skulle i ännu högre grad blifva detta, i händelse
lånetiden för afbetalningslån utsträcktes till fem år samt att inbetalningen
finge erläggas med 75-del en gång om året.
För i synnerhet den mindre jordbrukaren vore en sådan anordning
högst önskvärd, enär en egare eller innehafvare af en liten hemmansdel
med ringa betalningsförmåga blott en tid under året -— efter fullbordad