14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.
N:o 52.
Åt herr J. ÅndOTSSOn i Örstorj), om ändrad lydelse af 15 kaj).
1 § rättegångsbalken.
Det lärer ej kunna förnekas att det i 15 kap. 1 § rättegångs¬
balken, enligt detta lagrums både ursprungliga och nuvarande lydelse,
förekommande och sålunda mer än ett och ett hälft sekel gamla stad¬
gande, som tillerkänner domaren rätt att i brottmål, der efter lag straff¬
arbete å brottet följa kan, pröfva huruvida den, som anklagad är, må
åtnjuta hjelp i rättegången eller ej, står i föga öfverensstämmelse vår
tids rättsuppfattning.
Då det just är i brottmål af ifrågavarande art, som medborgarnes
vigtigas te rättigheter stå på spel, synes den anklagade, som företrädes¬
vis i sådana mål tarfva!' hjelp, böra i alla brottmål utan särskild tillåtelse
af domaren få jemväl inför underrätten begagna såsom sitt biträde
någon person, till hvilken han hyser förtroende, och som är af rätten
godkänd att vara fullmägtig i civila mål. I dot allmänna rättsmedve¬
tandet torde nemligen nu hafva ingått den åsigten, att brottmåls-
processon har att eftersträfva icke blott att för staten skydda möjlig¬
heten af förverkligandet af statens straffmagt utan äfven att mera än
som hittills varit fallet erbjuda medborgarne nödvändigt skydd emot
de möjliga öfvergrepp eller misstag, som kunna vara med utöfvandet
af statens straffmagt förbundne.
Under innevarande århundrade hafva, såsom bekant är, om icke
alla, så åtminstone de större kulturfolken cj mindre i sina lagar för
brottmålsproccssen modgifvit alla för hvad slags brott som helst ankla¬
gade personer rätt att äfven vid underdomstolen under rättegången
använda rättsinnig försvarare än äfven genom införandet af advokat¬
stånd sörjt för att sådana försvarare finnas att tillgå. Om det nu än
med hänsyn till vissa faktiska förhållande i vårt land är — hvilken
mening jag ingalunda delar — för närvarande förenadt med oöfverstig-
liga svårigheter att i sistnämnda afseende följa de större kulturfolkens
föredöme, så synes dock sann humanitet fordra att äfven hos oss
domaren i underrätten ej längre må ega den godtyckliga och okon¬
trollerade rnagten att kunna förbjuda en anklagad rätt att åtnjuta hjelp
af ett af honom sjelf anskaffadt rättegångsbiträde. Inför denna magt,
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.
om den användes i syfte att derigenom lättare bringa den anklagades
brottslighet i dagen, nedsjunker ju den anklagade till att vara endast
ett objekt för undersökningen. Men medborgaren i en fri stat torde
ej böra efter ett på ganska ogrundade misstankar mot honom anstäldt
åtal kunna tvingas att låta inför underrätten bruka sig såsom under¬
sökningsmedel mot sig sjelf, synnerligast som, efter hvad rättsskipnin¬
gen hos de större kulturfolken ovedersägligen ådagalägger, förverkli¬
gandet af statens straffmagt härförutan bör vara möjligt. Man bör
härvid alltid erinra sig, att icke hvarje anklagad, huru mycket han än
må hafva skenet emot sig, nödvändigt måste vara en förbrytare. För
öfrigt torde det skickligaste rättegångsbiträde i regeln blott förmå att
från straff skydda den oskyldige, men icke den skyldige. Denne senare
lärer ett sådant rättegångsbiträde kunna gagna endast genom med¬
verkan till, att hans brott ej blir belagdt med ett för högt och följ¬
aktligen orättvist straff.
Ett uppmärksamt aktgifvande på rättskipningen i gröfre brott¬
mål i vårt land torde gifva vid handen dels hurusom vid ransakning^
inför underrätt med för brott af samma slag tilltalade personer, som¬
liga af dessa anklagade tillåtas att hafva rättegångsbiträde under det
andra förvägras denna förmån, dels ock, hurusom anklagade ur de s. k.
bättre klasserna nästan allmänt få inför samma rätt begagna sig af
juridiskt bildade biträden, under det de anklagade ur de lägre klasserna
i regeln der få hjelpa sig sjelfva. Dessa för rättskänslan mindre till¬
talande förhållanden synas icke vittna fördelaktigt om en följdrigtig
tillämpning om jemnlikhet inför rätten och torde för den skull ej höra
få fortfara. Ej heller synes det ligga konseqvens deri, att eu anklagad,
som redan vid underdomstolen blifvit dömd, är enligt 29 punkten i
kong! förklaringen den 23 mars 1807 ovilkorligen berättigad att er¬
hålla biträde vid författandet af besvär öfver underdomstolens dom,
efter dot att han vid underdomstolen kunnat, innan ännu bevis om
hans brottslighet förebragts, förvägras att hafva hjelp af tillstädes-
kommen fullmägtig.
Derjemte torde böra påpekas det nogsamt kända förhållandet,
hurusom det ofta inträffar att en anklagad, som blifvit vid underdom¬
stolen dömd till mångårigt, ja lifstidsstraffarbete, i högre domstol rent
af flik ännes eller får sitt straff nedsatt till några månaders fängelse
eller straffarbete. I dylika fall ligger det nära till hands att antaga,
det den klagandes biträde vid förrättandet af besvären till öfverdom-
stolen förstått att ordentligt framhålla de omständigheter, som, då
öfverdomstolens dom varit fullt frikännande, visat den anklagades oskuld,
eller som, då straffet endast blifvit nedsatt, förringat den anklagades
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.
brottslighet. Men den anklagade har dock alltid i sådana fall genom
den orättvisa domen tillfogats lidanden, som träffa jemväl den allmänna
rättskänslan och som han måhända kunnat undgå, om det varit honom
tillåtet att vid underdomstolen betjena sig af ett lämpligt rättegångs¬
biträde.
Äfven om för framtiden hos oss praxis inom brottmålsprocessen
skulle utan den lagförändring, som jag nu går att föreslå, komma att
gå i den rigtningen, att domaren kommer att äfven i gröfre brottmål
medgifva alla anklagade rätt att vid underdomstolen använda rätte¬
gångsbiträde, så bör man i så fall icke förbise olägenheten deraf, att
de, som då läte bruka sig som rättegångsbiträde!! i dylika brottmål,
vore medvetna om, att det vore domarens gunst och nåd och icke
lagens magt som gåfve dem rätt att uttala sig till klienternas fördel.
Ett rättegångsbiträde, som vet, att han, så snart han ej längre faller
domaren i smaken, kan i hvilket ögonblick som helst utan något an-
gifvet skäl af domaren från domstolen afvisas, lärer sannolikt ej i sin
verksamhet för klienten under undersökningen uppträda med erforder¬
lig frimodighet och energi.
I följd af hvad jag nu anfört och då den, som i gröfre brottmål
anklagad är, uppenbarligen sjelf bättre än domaren kan pröfva om han
hjelp i rättegången tarfvar, vågar jag vördsamt yrka,
att. Riksdagen ville för sin del besluta att 1 §
af 15 kap. rättegångsbalken, sådant detta lagrum
lyder i kongl. förordningen den 30 oktober 1866,
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet
följa kan, svare den sjelf, som anklagad är. Finner
han, att han hjelp i rättegången tarfvar, då tillätes
honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock
hustrun och målsman den omyndige i ty fall bistånd
göra. I ringare brottmål och tvistemål må man genom
laga ombudsman kära och svara; och skall hufvud¬
man ändock för rätta komma, när domaren det fordrar.
Stockholm den 24 januari 1890.
Jöns Andersson,
Örstorp.