Motioner i Andra Kammaren, N;o 51,
It
N:o 51.
Af herr J. ÅllderSSOll i Örstorp, om skrifvelse till Kanyl. Maj:t
med begäran om utredning huruvida och under hvilka
vilkor statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för för¬
luster, som af embetsmåli genom felaktig ämbetsförvalt¬
ning vållas.
Redan till 1881 års Riksdag framlemnades af en enskild motionär
eu motion, med anledning af hvilken Riksdagen beslöt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida statsmagten kunde ikläda sig garanti för de medel eller värde¬
handlingar, som statens tjensteman å tjenstens vägnar för enskildas
räkning omhänderhafva, samt derefter till Riksdagen inkomma med
förslag till lagstiftning i ämnet. Denna Riksdagens skrifvelse föran¬
ledde emellertid icke till några vidare åtgärder, och detta oaktadt Riks¬
dagens framställning tycktes vara grundad på ganska allvarliga och
beaktausvärda skäl. Händelser hafva också på senare tiden inträffat,
som oförtydbart påkalla en lagstiftning angående denna grannlaga fråga.
Om det också måste medgifvas att statens tjensteman i allmänhet
med rättrådighet och pligttrohet fullgöra sina åligganden och att hit¬
intills endast i sällsyntare fall inträffat, att en enskild samhällsmedlem
genom oredlighet och vårdslöshet å deras sida fått vidkännas några
vidare förluster, så är dock sjelfva faktum, att detta inträffat, och blotta
möjligheten att det kan så göra, en orättvisa, som genom en tydlig och
bestämd lag måste förekommas. Ty ingalunda kan det vara öfverens¬
stämmande med ett sundt rättsmedvetande och vanliga rättsprinciper,
att eu samhällsmedlem, som endast fullgör de af statsmagten anbefalda
åtgärder för utfående af sin lagliga rätt, kan löpa fara att genom dess egna
organs tjenstefel och försummelser få lida förluster, för hvilka han icke
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
genom någon statens ansvarighet är tryggad. Det gifves nemligen
många tillfällen, då den enskilde till följd af lagens föreskrifter nöd¬
gas för bevarande af sin lagliga rätt till en statens tjensteman öfver¬
lemna en större eller mindre del af sin förmögenhet, vare sig han
litar på dennes rättrådighet eller icke, och oaktadt han kanske på
goda grunder anser sig kunna draga hans vederhäftighet i tvifvels¬
mål. Inträffar det nu, att denne embetsman förskingrar eller förstör
de värdehandlingar eller penningebelopp, som åt honom anförtrotts,
utan att han mägtar gälda eller ersätta desamma, så står den samhälls¬
medlem, som på dylikt sätt utan något som helst eget förvållande
drabbats af skada och förlust, helt och hållet utan utväg att för denna
skaffa sig godtgörelse.
Om t. ex. vid försäljning af utmätt fastighet, köparen erlägger det
i lag stadgade beloppet af köpesumman, och försäljningen i fråga till
följd af formfel eller andra orsaker skulle återgå eller upphäfvas, kan
köparen af eu sålunda försåld fastighet löpa ganska stor risk med af¬
seende på det inbetalda beloppets återfående. Skulle försäljningen i fråga
deremot komma att ega giltighet, och vederbör-ande utmätningsman
förskingrat inbetalta köpeskillingsbeloppet och saknar tillgångar, kunna
till och med egare af sådana intecknade fordringar, hvars prioritet an¬
setts alldeles oomtvistlig, utsättas för äfventyret att helt och hållet
förlora sina på i öfrigt god säkerhet grundade fordringar. Och vill
man utsöka en fordran, måste man på grund af gällande utsökningslag
för verkställigheten deraf åt vederbörande utmätningsman eller krono¬
fogde öfverlemna fordringsbeviset i original utan annan garanti för
beloppets utfående än deu, som utmätningsmannens egen soliditet kan
anses lemna och den som heder och rättrådighet bjuda. Om nu medlen
i fråga förskingras och tillgångar saknas att ersätta desamma, har egaren
till den utmätta summan ej bättre rätt än öfriga fordringsegare, och
den omständigheten, att utmätningsmannen möjligen dömes för för¬
skingring af omhänderhafda medel, kan ej utgöra någon godtgörelse
för fordringsegarens förlust. Många andra exempel skulle kunna an¬
föras, hurusom enskilda personer kunna genom statstjenstemäns åtgöran¬
den utsättas för förluster och genom deras oredlighet och vårdslöshet
få sin ratt helt och hållet tillintetgjord. Men det anförda må vara nog
för att visa behofvet af en förändrad och tydlig lagstiftning i ämnet
äfvensom huru statens garanti för sådana medel, som åt dess tjenste¬
man anförtros, är rent af nödvändig, för så vidt rättsuppfattningen icke
skall blifva lidande.
Ikläder sig nu statsverket gent emot den enskilde ansvarighet för
dylika af dess tjensteman omhänderhafda medel, så låter det visserligen
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
tänka sig, att detsamma skulle kunna få vidkännas förluster och upp¬
offringar. Men å andra sidan torde billighet och rättvisa fordra att eu
sådan garanti å statens sida kommer till stånd, och de förluster, som
möjligen derigenom komma att tillskyndas statsverket, skulle nog mer
än väl uppvägas af det tryggade rättstillstånd, som af en sådan åtgärd
skulle blifva följden både för den enskilde och för samhället i sin
helhet.
På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t, efter förutgående utredning,
täcktes taga i öfvervägande huruvida och under hvilka
vilkor statsmagten må, till befrämjande af ett be-
tryggadt rättstillstånd, kunna ikläda sig ansvar för
skada och förluster, som af statens embetsmän genom
felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilda sam¬
hällsmedlemmar tillskyndade, samt derefter till Riks¬
dagen göra den framställning i ämnet, som af om¬
ständigheterna må finnas påkallad.
Stockholm den 23 januari 1890.
Jöns Andersson,
Örstorp.