6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
tf:o 45.
Af herr J. Eliasson, om afskrifning med ytterligare 20 procent
af grundskatterna och motsvarande lindring i rustnings-
och rotering sbesvären.
Ehuruväl Kong! Maj:t, i till Riksdagen aflenmade nådiga proposi¬
tioner, föreslagit fullföljande af de år 1885 påbörjade eftergifterna af grund¬
skatter samt rustnings- och roteringshesvären, och det kan anses förhastadt
eller förmätet af en enskild motionär, att under sådana förhållanden väcka
fråga för vinnande af samma mål, likväl och då det af de kong! proposi¬
tionerna inhemtas, att den ämnade afskrifningen och lindringen utgör endast
10 procent, och att såsom vederlag härför ifrågasättes förlängning af be-
väringens tjenste- och öfningstider, vågar undertecknad härigenom draga
frågan om ökad afskrifning å grundskatterna, samt lindring i rustnings- och
roteringshesvären, utan vederlag, under Riksdagens förnyade pröfning.
I den motion, angående en ökad afskrifning å de på viss jord trä¬
lande grundskatter, som af mig till sistlidne års Riksdag afgafs, sökte jag
angifva motiven för eu sådan framställning, och dessa tillåter jag mig att
äfven nu åberopa; men vågar dessutom anföra några andra skäl.
Rättvisa medborgare emellan, är ju ett mål, som är eftersträfvans-
värdt för en hvar, han må vara rik eller fattig, hög eller låg. Vår svenska
lagstiftning och lagskipning går obestridligen ock i den rigtningen, att rätt¬
visa eu hvar vederfares. Lagstiftningens sträfva!! har. visat sig äfven vara,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45. 7
att motverka allt förtryck, samt vidtagandet af åtgärder för samhällets väl
och bestånd.
Men i fråga om skattefördel ning, då hör rättvisan till undantagen.
Det är af begge statsmagterna erkändt, att grundskatterna äro skatter, och
att de äro sekelgamla orättvisor, men ändock söker mången, med stöd af
skäl, som blifvit vederlagda, att motverka dessa skatters upphörande eller
minskning.
Om rättigheter och skyldigheter stå i förhållande till hvarandra så
länge grundskatterna bibehållas, om det kan gå i all framtid att för¬
hindra en skattereform, och om det för bibehållandet af fäderneslandets inre
lugn och sunda utveckling kan vara fördelaktigt att ändringar af beskatt-
ningsorättvisorna motverkas längre än hvad nödigt är, derom kan den,
som fått något intryck vid betraktandet af rådande förhållanden, blifva en
tviflare.
Ser man något närmare på huru rättigheter och skyldigheter gestalta
sig för invånarne i städerna och på landsbygden, både förr och nu, så
kan antagligen den som vill vara upprigtig icke undgå att om ock
tyst erkänna, det landsbygdens befolkning, och synnerligen innehafvarne af
skatte jord, blifvit i alla tider af statsmagterna styfmoderligt behandlade.
När man märker sådant, frestas man lätt att fråga sig, om landsbygdens
invånare förtjent att så bemötas. I äldre tider fingo städerna privilegier,
hvilka ännu bibehållas, under det att större delen af landsbygdens befolk-
ning genom skatter och pålagor utarmades. På senare tid hafva städernas
förmånsrätter ökats, och detta på landsbygdsbefolkningens bekostnad; hvar¬
emot de rättigheter som jordbrukets idkare varit tillerkände för åtagna
skyldigheter, hafva af statsmagterna blifvit slopade, oaktadt att dessa skyl¬
digheter blifvit fullgjorda öfver och icke under. Om allt detta böter det nu,
som förut, att det icke hvarken kan eller får ändras utan att en ökning
sker i uppoffringarna för fäderneslandets försvar. Rättvisa kan icke få ega
rum utan att förhöjda skyldigheter i andra afseenden åläggas.
Mången skall troligen anse dessa uttalanden obefogade, och under
sådan förutsättning vill jag här tillåta mig att något närmare yttra mig
derom, på samma gång som jag vågar påpeka några omständigheter, hvilka,
efter mitt förmenande, torde vara förtjent^ att uppmärksammas.
Att städerna, såväl i äldre som senare tider, fått företrädesrättigheter
och skattelindringar som ej kommit landsbygden i allmänhet till godo, är
en känd sak, och borde efter min tanke af städernas invånare och repre¬
sentanter värderas samt mana till eftergifter å landsbygdens skatter; men
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
i stället söker man dölja det förra och motverka det senare. Sådant får
icke tagas i betraktande nu för tiden. Att städernas jord är till större delen
nära nog fri från grundskatter, att städernas invånare ega i allmänhet
mer än dubbelt så, stor politisk rösträtt som landsbygdens, att staten under¬
håller skolor endast i städerna för den högre bildningen, och att städernas
befolkning för sina kommunala behof få använda eu vinst utaf bränvins-
försäljningen som öfverstiger 3,000,000 kronor årligen, hvarförutom vissa
städer hafva tolagsersättningar uppgående för närvarande till omkring
2,000,000 kronor om året, äro likväl inga små förmåner. Dessa och äfven
andra företrädesrättigheter, lockar en stor del af landsbygdsbefolkningen in
till städerna, hvarigenom dessa tillväxa i en uti mer än ett afseende
törhända oroväckande grad. Man kan gerna icke säga annat, när af sta¬
tistiken inhemtas, att folkmängden i städerna under åren 1805-—1887
ökats med 263 procent, då deremot numerären af landsbygdens invånare
under samma tid stigit med icke fullt 79 procent. Man kan äfven få an¬
ledning till oro för framtiden, när man ser att laster och brott i städerna
äro så många emot hvad de äro å landet. År 1887 utgjorde de sakfäldes
antal, på hvarje 100,000 invånare, för gröfre brott: i Stockholm 135,8,
i öfriga städer 102,9 och å landsbygden 21, samt för ringare brott: i
Stockholm 329, i öfriga städer 565,4 och å landsbygden 71,4. Förseelsernas
antal uppgick i Stockholm till 3,945, i öfriga städer till 2,307 och å
landsbygden till 69,3, på 100,000 innevånare. När man ser dessa siffror,
hemtade från Sveriges officiella statistik, kan man våga påstå, det lands-
befolkningen är mera laglydig än städernas invånare, och bör man dä
ifra för att städerna än mer i folkmängd tillväxa, hvilket, efter min tanke,
blir den oundvikliga följden om ej land sbefolkningens skatter minskas.
Hvad som förefaller mig oemotsägligt är, att grundskatterna i vårt
land icke ålagts och bibehållits med aktgifvande på rättvisans kraf, och ej
heller lämpats efter skatteförmågan. De äro att anse såsom lemningar
från förtryckets tidehvarf, och hvad som gör dem förhatlige är, efter min
uppfattning, att skatter och skyldigheter, som samtidigt med grundskatterna
eller förut voro den nu privilegierade jorden pålagda, under tidernas lopp
upphört. För både det ypperligare och allmänna frälset samt större delen
af städernas jord, hafva skatter och skyldigheter i äldre tider utgjorts, som
numera icke finnas till, och när dessa fått upphöra utan vederlag, så kräfver,
efter min tanke, den enklaste rättvisa, att, endast af detta skäl, de nuva¬
rande grundskatterna äfven utan vederlag afskaffa®.
Huru det gått för den privilegierade jordens innehafvare att blifva
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
befriade från (mera ocli skyldigheter, och huruvida en dylik befrielse' varit
öfverensstämmande med gällande lagar, samt under Indika förhållanden
grundskatterna ålagts, det torde, med anledning af det nämnda, förtjena
beaktande. Från äldre tider liar svenska folket haft rätt att sig beskatta;
men att Sveriges skattejordegare åtagit sig grundskatterna, under förut¬
sättning att annan jord skulle vara skattefri, det har ingen kunnat påstå.
Ser man på huru t. ex. mantalsräntan tillkommit, då mötes man med den
upplysning, att alla dess titlars uppkomst icke skett i öfverensstämmelse
med lagarna om folkets beskattningsrätt. Den så kallade landt-tågsgärden
beviljades visserligen några gånger, men endast för ett år eller två, och
alltid till krigs fortsättande, men aldrig såsom en ständig skatt, ehuru den
blifvit det, och hvarigenom skattej ordens innehafvare, i århundraden efteråt,
måst skatta till staten för Sveriges krig, som afslutats för mer än 240 år
sedan, och fastän dessa krig icke uppkommit eller utförts för skattej ordegares
skull och deras enskilda nytta, utan för hela landets. Eusttj ensten stad¬
gades år 1285, således långt före jordeboks- och mantalsräntornas införande,
och emot erhållande af frälsemannarätt, men fastän lagarne förbjödo Konun¬
gen att minska kronans inkomster, infördes säterifriheten. I en senare
tid eftergafs rusttjensten helt och hållet, utan medgifvande från öfrige skatt¬
dragandes sida och under tider då fäderneslandets försvar kräfde rusttj en¬
stens fullgörande. Roteringen åtogs emot åtnjutande af frihet från all annan
utskrifning, men dermed har motsatsen inträffat. Roteringsskyldigheterna
växa, och den för detta onus kontraktsenligt betingade friheten är alldeles
borttagen. Sammanställas alla dessa förhållanden, då torde man berättigas
till det uttalande, att grundskatterna äro icke inbillade utan verkliga
orättvisor.
Utan allt afseende härvid torde ej heller böra lemnas slöseriet, miss¬
hushållningen och förläningarne i Drottning Christinas regeringstid, hvar¬
under en del af grundskatterna infördes och vunno häfd. Historien
har derom åt efterverlden förvarat åtskilligt, som står i sammanhang med
skattefrihet för eu del, och skatteförtryck för andra. Så heter det, att an¬
talet af dem hvilka Drottningen som myndig upphöjde till adligt, friherr-
ligt och grefligt stånd, gränsar till det otroliga. Före henne funnos 4
grefveätter; hon tillskapade ytterligare 17. Före henne funnos 9 friherrliga
ätter; hon tillskapade ytterligare 47. Före henne funnos 321 adliga
nummer; hon tillskapade ytterligare 363. Till underhåll åt alla dessa bort¬
skänktes många tusen kronogods och skatteräntor, hvarigenom adeln än
mera stärktes, samt kronan och ofrälsestånden försvagades. Det säges ock,
Bill. till Rilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Häft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
att Drottningen, utan att någon gång hafva varit i verkligt tryckande
belägenhet, sålde gods och räntor för ungefärligen 8,000,000 kronor efter
nuvarande myntfot, att historien ej kan uppgifva några för fäderneslandet
nyttiga och hedrande inrättningar, som genom dessa medel främjades, att
tvärt om de till större delen bortslösades på främlingar, gunstlingar och hof-
nöjen, att 8,816 hemman blifvit sålda och 22,284 hemman under olika
former bortgifna, att de flesta af dem öfvergått till frälse natur, att 43,645
hela hemman, vid slutet af Drottningens regering, voro i frälseståndets hand,
samt att många städer genom förläningar bekommit vid den stora krono-
godssköflingen större eller mindre delar af sin nu innehafvande jord. När
man får kännedom om sådant, kan man icke undgå att besinna huru de
öfriga af Sveriges invånare hade det stäldt. Att skatteförhållanden, som
då infördes skola nu gälla för skattejorden, det förefaller mig orättvist.
Det torde äfven förtjena uppmärksamhet, att skatt till staten är nöd¬
vändig för dess bestånd, och om detta bestånd är till nytta och säkerhet för
den ofrälse egendomens innehafvare, så är det på samma gång äfven för
den privilegierade jordens. Statens utgifter äro ock obestridligen för nutidens,
icke forntidens behof. Skatterna till staten höra ju då icke rätta sig efter
förhållanden som för århundraden sedan försvunnit. Andra skatter än grund¬
skatterna lämpa sig ock efter nutidens omständigheter. Någotdera måste
ju då vara orättvist. Med stöd af historiens vittnesbörd, kan man ock våga
säga, att de som nu ega den jord för hvilken de största skatterna erläggas,
eller deras företrädare, icke gjort samhället något ondt, hvarför de och
deras efterkommande i everldeliga tider böra genom beskattning bestraffas.
När så är, synes det mig vara nog, att grundskatterna utgjorts så länge
som skett.
Men det är egentligen den långa tiden hvarunder skatterna utgjorts,
som anföres såsom ett hufvudskål emot skatteafskrifningen. Man torde dock
dervid böra tänka på, huru det gått med tionden och med rusttjensten.
Begge dessa onera hade likväl utgjorts under längre tid än en del af nu¬
varande grundskatter, och ändock minskades och upphörde de, till och med
utan vederbörandes hörande. Det borde icke heller undgå uppmärksamheten,
att qvarnräntan, tackjernstionden, en del af bergverkstionden, hammarskatts-
jernet samt skatte- och hyttegäljernsafgifterna, m. fl., också voro gamla
skatter, men icke desto mindre fingo de försvinna.
För att visa, det beskattningen till staten för fastighet icke står i
förhållande till förmågan att bära skatter, tillåter jag mig att från senaste
skatteregleringskomiténs tabeller anföra några siffror.
Motioner i Andra Kammaren, N;o 45.
11
Enligt nämnda tabeller utgjorde 1878 skatterna till staten, på hvarje
1,000 kronors fastighetstaxeringsvärde:
Eör samtliga skattehemman i hela riket, hvilkas taxeringsvärde
uppgick till 1,119,018,673 kr............kr. 7: 79
För samtliga egendomar af frälse natur, med ett taxeringsvärde
af 610,413,275 kr.......... ......2: 90
Och deraf för säterier och ladugårdar, taxerade till 133,966,911kr. » — 61
För fastigheter ej i jordeboken upptagna, hvilkas sammanlagda
taxeringsvärde utgjorde 174,064,117 kr. .......» — 50
För städernas bevillningsskyldiga fastigheter, taxerade till ett
värde af 641,878,565 kr.............» — 59
Såsom en motsats härtill vill jag anföra den roterade skattejorden
i Upsala län, med ett taxeringsvärde af 14,183,433 kr.,
hvars skatter till staten i medeltal utgjorde .....» 21: 93
Sammanlagda skatterna till staten, i grundskatter och bevillning, ut¬
gjorde 1878:
Från landsbygden af i jordeboken upptagen fastighet . kr. 10,749,248: 89
Af andra beskattningsföremål..........» 815,976: 20
Från städerna................» 2,122,659: 98
Ser man på bevillningen efter 2:dra artikeln särskild^ hvilken ju kan
anses som mätare af skatteförmågan, så visar sig att denna bevillning
utgjorde 1878:
Från städerna................kr. 1,885,988: 80
Ihån landsbygden...............;> 1,367,558: 11
Af sammandraget öfver 1888 års bevillning upplyses, att denna för
nyssnämnde år uppgick:
Från städerna till...............kr. 2,342,637: 13
Från landsbygden...............» 1,526,435: 11
Skatteförmågan har efter min tanke således ökats under denna tid,
för städerna med 23 och för landsbygden med 11,5 procent.
Dessa siffror tyckas mig ådagalägga huru skatterna till staten äro
fördelade. De bevisa att rättigheter och skyldigheter icke stå i förhållande
till hvarandra, synnerligen om man dervid tager i betraktande de stats¬
12
Motioner i Andra Kammaren, Ko 45.
bidrag som städerna åtnjuta i tolag och bränvin svin st, hvarigenom dessa bli
alldeles skattefria. De bevisa ock att skatterna tarfva en snar och genom¬
gripande reform.
Såsom skäl emot en vidare afskrifning å grundskatterna, samt lindring
1 rustnings- och roteringsskyldigheterna, anföres ofta, att nuvarande skatte-
jordegare fått förut en tillräcklig vinst genom den 1885 beslutade afskrif-
ningen och lindringarne. Med anledning häraf vill jag fästa uppmärksam¬
heten derpå, att denna vinst är mera skenbar än verklig. Före 1855
utgjordes det hufvudsakligaste af jordeboks- och liemmantalsräntorna, jemte
kronotionde^ i spanmål, och denna säd hade ränte- och kronotiondegifvarne
rätt att leverera in natura eller lösa efter årets markegång. Efter 1855
vore ränte- och tiondegifvare skyldige att lösa nämnda skatter efter medel-
markegången; men 1869 sattes ett fast och oföränderligt pris för framtiden,
som för Dpsala län, det obestridligen mest skattetryckta, uppgår till 2 kronor
2 öre pr kubikfot råg och korn. Ser man nu på samma läns markegångs-
taxor för de senare åren, så visa dessa ett pris för år 1886 af 1: 51,5,
för år 1887 af 1: 14,5, för år 1888 af 1: 66 och för 1889 af 1: 86,
eller ett medelpris under dessa år af 1 krona 54,5 öre, allt pr kubikfot.
När efter afskrifningen lösningspriset är 1 krona 41,4 öre kubikfoten, så
är ju i verkligheten, under de år som gått, afskrifningen ganska måttlig,
eller 13,1 öre pr kubikfot, och efter min tanke alldeles icke afundsvärd för
Dpsala län, samt antagligen ej heller för andra.
Likaså är förhållandet med lindringen i roteringskostnaden. Denna
är beräknad vid Dplands regemente till 180 kronor pr rote, efter hvilket
belopp ersättning från staten åtnjutes. Arliga afgiften för vakanta rotar vid
detta regemente har ock senast utgjort 180 kronor; men kontrakten här¬
om hafva under sistledet år uppsagts, och vakans afgiften höjts till 200
kronor. Mången förmodade att ingen rote härpå skulle ingå, men så blef
icke förhållandet, och detta tyckes mig bevisa, att roteringsbördan allaredan
ökats. Huru det då är stält med 30 procentslindringen, det torde efter mitt
förmenande enhvar kunna inse.
Ett annat skäl emot all grundskatteafskrifning och lindring lyder så,
att då en stor del af den svenska jorden varit kronans, och vid skatteköpens
afslutande köparen ingått på att för everdeliga tider utgöra de onera som
fastigheten då ålåg, så kan skatteafskrifningen icke anses annat än som en
gåfva. Man tror att det så kallade Helgeandsholmsbeslutet 1282 är obe¬
stridligt äkta. Man glömmer hvad historien vittnar om, att de äldsta skatte-
försäljningar af kronohemman i större skala företogos i slutet 16:de århun¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
13
dradet, med anledning af det ständiga penningehehofvet, hvari kronan genom
konung Johan den tredjes misshushållning råkade. Man förbiser att ganska
många skatteköp skedde under konung Carl den tolftes regeringstid. Man vill
icke tänka på, huru förmågan att bära skatter förändrats, sedan grundskatterna
pålades. Man besinnar ej huru många slags skatter sedan den tiden för¬
svunnit. Man tager ej i ringaste betraktande, att de under senare tid gjorda
skatteköpen äro ett ytterst ringa fåtal, och man gillar gerna för sitt mot¬
stånd, hvad som klandras hos andra, att hemta grundsatser från ett och
slutsatser från annat håll. Att en mängd oskyldige skola lida för ett fåtal
skyldige, det söker man försvara.
Emot Kongl. Maj:ts förslag, som afser afskrifning mot vilkor af ökad
tjenste- och öfningstid för beväringen, torde det, efter mitt förmenande, icke
saknas skäl, dels deri, att den 1885 antagna värnpligtslagen ännu icke
trädt i sin fulla tillämpning, dels ock, att det ännu saknas tillräcklig er¬
farenhet om den utsträckta värnpligten medfört någon förökning af värn-
pligtiges emigration. I senare fallet hafva uppgifter varit synliga, enligt
hvilka till Kongl. Maj:t ingifvits ansökningar om befrielse från värnpligten,
för utflyttning till främmande länder, för 4,582 under år 1887 och 7,953
under år 1888. Sammankoppling af dessa frågor 1873 har ganska mycket
klandrats, och det synes mig för den skull ej vara så särdeles eftersträfvans-
värdt att än en gång försöka dermed.
Om det icke kan förnekas, att skattej orden å landet innehafves af en
arbetsam, torftig, försakande och laglydig befolkning, och om det erkännes,
att kärlek till fädernesland och en fäderneärfd torfva hos denna befolkning
varit stor, samt om man icke vill blunda för tidens tecken, så torde något
böra göras för att lätta bördorna för dem som tryckas af grundskatter. En
minskad och allt för hårdt, i förhållande till andra, skattetryckt befolkning
å landsbygden nedsätter ock landets produktionsförmåga och ökar på samma
gång ännu mera lusten att inflytta till städerna eller emigrera.
Af dessa skäl tillåter jag mig föreslå, det Riksdagen beslutar,
att, från och med år 1891, den nedsättning i de på
viss jord hvilande grundskatter som är stadgad i kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885, må förändras från 30
till 50 procent; — och
att, äfven från och med år 1891, den i lagen den
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.
5 juni 1885 bestämda lindring af rustnings- och.
roteringsslcyldigheten, må ökas från BO till 50 procent,
samt att Riksdagen beviljar erforderligt anslag för
detta ändamål.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 21 januari 1890.
Jan Eliasson
från Upsala län.
Häri instämma:
Alfred Kihlberg. L. P. Mallmin.
K. E. Holmgren.