6
Motioner i Andra Kammaren, K: o SO.
(iso 30.
Af herr J. Ericsson i Norrby, om skrifvelse till Kongl. Magi
med begäran om framläggande af förslag till lag om brän¬
vin stillverkning ens successiva upphörande.
Knappast torde väl någon lagstiftningsfråga hafva undergått sä inånga
och genomgripande förändringar som den svenska bränvinslagstiftningen,
h vilket val hufvudsakligen torde bero på, dels att bränvin et har varit och
är eu mycket allmän förbrukningsartikel, lämplig såsom skatteobjekt, dels
derför att varans missbruk har visat sig medföra skadliga verkningar i
sedligt, fysiskt och ekonomiskt afseende, hvadan följaktligen statsmagterna
ansett sig böra taga frågan under sitt synnerliga hägn.
Redan i början af förra århundradet hade man kommit till insigt
om bränvinsmissbrukets skadliga inflytande, hvarför man på lagstiftnin¬
gens väg vidtog åtgärder till hämmande af detta missbruk genom utfär¬
dandet af den första egentliga bränvinsförordningen af den 7 september
1741, hvilken stadgade en ny »konsumptions-accis».
Under den derpå följande tiden undergingo bestämmelserna täta och
genomgående vexlingar: än förklarades bränvinstillverkningen för ett
kronans regale, än lemnades densamma fri, då ständerna åtogo sig en
bränvinsskatt, ovilkorlig efter hemmantal på landet, men vilkorlig för
städerna.
Motioner i Andra Kammaren. N:o SO.
7
Vid 18.10 urs riksdag gjordes brän vinsskatten, dels ovilkorlig för
både stad och land, dels vilkorlig, beroende på tillverkningen efter panne-
rymden. År 1815 lädes taxeringsvärdet till grund för brun vinsskatten å
landsbygden. Och samma bestämmelse gjordes 1824 för städerna. Den
ovilkorlig^ skatten fortfor till 1836 och den vilkorligt, då skatten beräknades
efter tillverkningsredskapens afverkningsförmåga, fortfor till inpå år 1855.
Under allt detta lagstiftande hade omsider bränvinstillverkningen
utvecklat sig till en husslöjd i stor skala under benämning »husbehofs¬
bränning», hvilken ansågs som en fördelaktig binäring för jordbruket, på
samma gång som den genom sin oerhördt uppdrifna produktion och eu
allt för fri försäljningslag ledde till de betänkligaste missbruk.
Det var under intrycket häraf, lagen af den 18 januari 1855
tillkom, hvarigenom den s. k. hnsbehofsbränningen afskaffades och fabriks-
bränningen infördes, med eu beskattning för hvarje tillverkad kanna, och
tillverkningen öfvervakad utaf af staten aflönade kontrollörer.
Att donna genomgripande reform genomfördes i den lofvärda afsigten
att genom bränvinsproduktionens minskande och varans fördyrande göra
denna vara svåråtkomligare för missbruket, ligger i öppen dag, och att
detta syftemål icke heller förfelades visade sig deraf, att under det pro¬
duktionen, då den stod på sin höjdpunkt, framhäfde ett tillverkningsbelopp
af — efter beräkning — omkring 30 millioner kannor årligen, nedgick
denna väldiga »syndaflod» under början af 1860-talet till ungefärligen
halfva beloppet, eller 15 millioner kannor.
Efter införandet af denna nya beskattningsgrund, som genom 1855
års förordning beläde hvarje tillverkad kanna bränvin, beräknad efter nor¬
malstyrka, med en skatt af 50 öre, 1857 med 60 öre, 1867 med 70 öre,
1871 med 80 öre o. s. v., tills den med senast genomförda skatteförhöj¬
ning 1888 bestämdes till 50 öre per liter (1 kr. 30 öre kannan), har lag¬
stiftningen således konseqvent fortgått på den ifrån början beträdda banan,
nemligen att genom bränvinets fördyrande göra detsamma svåråtkomligare för
missbruk; men att hon — lagstiftningen — icke uteslutande haft detta
lofvärda mål i sigte framgår deraf, att på samma gång man höjt skatten,
har man äfven gifvit bränvinstillverkaren åtskilliga friheter, såsom större
valfrihet med afseende på till verkningstiden, skattebetalningsanstånd, med
det tillverkade bränvinet såsom pant under kronans lås på s. k. nederlag
o. s. v., allt bestämmelser, hvilka ej gerna kunna tydas annorlunda än
som eu indirekt uppmaning till bränvinsfabrikanten att forcera tillverkningen
för att derigenom skaffa staten inkomster.
Att denna beräkning icke heller svikit sin uppgift kan man inhemta
af de statistiska uppgifterna, hvilka visa, att då i början af 1860-talet,
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 30.
(lön årliga bräu vinsskatten beräknades till 8 ä 9 millioner, är den i sist-
förflutna års statsreglering upptagen till 15 millioner kronor.
I Tvongl. Maj:ts proposition till 1888 års 'Riksdag om förhöjning af
bränvinsskatten från 40 till 45 öre per liter, hvarigenom beräknades en
ökning i statsverkets inkomster med 1,750,000 kr., spårar man intet annat
motiv för framställningen än en ökad inkomst. Uti anförandet till stats¬
rådsprotokollet heter det bland annat angående ifrågavarande skatte¬
förhöjning : »Tillverkningen under 1887 har utgjort 34,438,867,5 liter, och
ehuru val de sex senaste årens tillverkning efter afdrag af omkring elfva
millioner liter å nederlag skulle berättiga till antagandet af en årlig för¬
brukning till belopp af närmare 34 millioner liter, krafvel- dock försigtig-
heten att under nuvarande förhållanden ej beräkna en högre förbrukning
an den minst antagliga» etc.
Emellertid afslog Riksdagen den af Kongl. Maj:t i ärendet gjorda
framställningen under förmälan, att de förändrade tullbestämmelserna
ingåfvo den förhoppning, att man vid afgörandet af frågan ej behöfde taga
hänsyn till en ökad statsinkomst. Deremot biföll Riksdagen eu inom
Andra kammaren gjord hemställan om 10 öres förhöjning per liter i sed¬
lighetens intresse — alltså ett ytterligare steg i den ursprungliga rigt-
ningen med nykterhetssträfvandet som mål och skatteförhöjningen som medel.
Genom dessa fortsatta skatteförhöjningar har omsider bränvinsfabri¬
kationen kommit i det skede, att den numera ej kan vara af något syn¬
nerligt gagn för jordbruksnäringen; tv då, t. ex., jordbrukaren för en
tunna potatis — eu produkt, som anses vara bränvinspröduktionens väsent¬
ligaste råvara — erhåller 2 kr. ä 2 kr. 50 öre, under det bränvinstillverkaren
för samma qvantitet råvara får till staten erlägga omkring 11 kronor, så
kan med fog påstås, att det icke lönar sig odla potatis till afsalu för brän-
nerierna, och samma är äfven förhållandet relativt till andra jordbruks¬
produkter.
Då alltså, enligt mitt förmenande, den tid, då bränvinstillverkningen
var till gagn för jordbruket, nu mera är eu öfverlefvad tidpunkt, så torde
vid bränvinslagstiftningen hänsyn endast böra tagas till de tva andra
hufvudomständigheterna, nemligen å ena sidan bränvinskonsumtionen såsom
eu inkomstkälla för staten och å andra sidan samma konsumtions skadliga
verkningar.
Hvad nu den förstnämnda omständigheten vidkommer, så bör väl
ej för mycken vigt fästas vid eu af allmänna moralen utdömd handtering
såsom en statsverkets inkomstkälla, i all synnerhet då genom eu ända¬
målsenlig' tullagstiftning och tidsenliga skattereformer statskassan kan till¬
föras inkomster ur sundare och oskadligare tillflöden. Beträffande åter den
Motioner i Andra Kammaren, K:o 30.
9
andra hufvudomständigheten — bränvinsmissbruket så bar under se¬
nare åren förekommit ett allt mer och stegradt positivt uppträdande mot
detta samhällsonda. Det är denna del af frågan, som rättvisligen kräfver
statsmagternas uppmärksamhet och pröfning. Det är med den pågående
frivilliga nykterhetsrörelsen som lagstiftningen bör arbeta hand i hand
för uppnåendet af det eftersträfvansvärda målet: restriktiva åtgärder mot
den landsförderfliga spritimporten från utlandet i första rummet samt
successiv inskränkning af den inhemska tillverkningen och förbrukningen,
tills den omsider måtte kunna upphöra.
Det är ur denna synpunkt sedt, som jag vågar vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Ivongl.
Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
om bränvinstillverkningens successiva upphörande för
att efter viss tid, t. ex. 10 ä 15 år, helt och hållet
förbjudas för andra än medicinska och tekniska
ändamål.
Stockholm den 18 januari 1890.
J. Ericsson,
från Östergötland.
Bill. till Riksd. Prof. 1.890. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Haft.
2