20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 199.
tf:o 199.
Af herr P. Waldenström, om ändring i förordningen angående
äktenskaps afslutande i visst fall inför borgerlig myndig¬
het den 15 oktober 1880.
Genom kong! förordningen den 15 oktober 1880 är bestämdt, att den,
som ej blifvit döpt eller inom svenska kyrkan begått nattvarden, men icke
heller tillhör främmande trossamfund, må ingå äktenskap inför borgerlig myn¬
dighet. Huruvida meningen med detta »må» ursprungligen är, att det skall rara
dylika kontrahenter tillåtet att, om de så finna lämpligt, afsluta sitt äktenskap in¬
för borgerlig myndighet, eller dermed menas, att de måste göra så, det lemna!’
jag derhän. Allmänt har det emellertid fattats i den senare betydelsen.
Att äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet bör vara hvar och
en giftermålsberättigad person tillåtet, det har jag sökt visa i en annan mo¬
tion. Men lika klart som detta synes mig vara, lika villigt erkänner jag,
att rättighet till kyrklig vigsel förutsätter vissa kyrkliga qvalifikationer. Utan
tvifvel vore det derför i princip rigtigast, att civiläktenskapet vore obligatoriskt,
oberoende af alla kyrkliga förhållanden, och att det sedan vore makarne till-
låtet att, om de så ville, begära den kyrkliga välsignelsen till sitt äktenskap,
som då skulle gifvas dem, derest de egde de derför nödiga kyrkliga förut¬
sättningarna. Dit skall det väl ock en gång komma. Men för närvarande
torde en sådan ordning vara omöjlig att införa, då ju de fleste betrakta civil¬
äktenskapet såsom något oheligt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 199. 21
Äro alltså kyrkliga qval ifikationer berättigade vilkor för kyrklig vigsels
erhållande, böra dessa dock bestämmas så, att de motsvara ändamålet, utan
att på annat sätt i kyrkligt hänseende vålla eu skada, som öfverväger det
dermed afsedda gagnet.
Att kontrahenterna äro döpta, att de ega försvarlig kristendomskunskap,
att de ock äro hederliga och rättskaffens menniskor, det må jn med rätta
anses böra utgöra vilkor för erhållande af kyrklig vigsel. Deremot synes
det vara olämpligt att fordra, att de skola hafva gått till nattvarden inom
svenska kyrkan.
Det torde vara bekant, att svenska kyrkans nattvardsformulär ganska
allvarligt framhåller faran af att begå Herrans nattvard utan att vara om¬
vänd och troende. I enlighet dermed lägga ock många prester vid konfirma¬
tionen barnen innerligt på hjertat att icke gå till nattvarden, derest de icke
äro i sanning omvända. Om nu ett barn hörsammar en sådan förmaning,
så bevisar detta en bättre och mera samvetsgrann karakter, än om det mot
bättre vetande ginge fram. Ett sådant förhållande innebär derför alls icke
något förakt för den kyrkliga välsignelsen eller dylikt.
Nu skall en sådan vid myndiga år ingå äktenskap och begär dels för
sin egen, dels för sin kontrahents skull kyrklig vigsel. Det synes då orim¬
ligt, att sådant skall vägras honom. Man kan här invända, att han ju har
rättighet att inför borgerlig myndighet få sitt äktenskap afslutadt. Och det
är sant. Men då han sjelf åstundar den kyrkliga välsignelsen och kanske
i likhet med många andra —■ låt vara fördomsfullt — anser civiläkten¬
skapet såsom något mindre ärbart, så kan det enligt min uppfattning icke
vara någon skada, vare sig för staten eller för kyrkan, att kyrklig vigsel
medgifves honom. Ej heller torde den tjenstförrättande presten hafva anled¬
ning att känna sig kränkt deraf.
När sådana förhållanden inträffa, som jag nu talat om, händer det ej
sällan, att den ifrågavarande kontrahenten tvärt emot sitt samvete går till
nattvarden. Han hör i nattvardsformuläret de förfärliga domsorden öfver
dem, som gå ovärdigt till nattvarden, han känner, att dessa ord träffa honom,
men han går ändå, han löper såsom genom eld för att få den kyrkliga vigseln
till sitt äktenskap. Eördomen mot civiläktenskapet öfvervinner honom till att
göra det, som han helst ville slippa ifrån och som han i sin inre menniska
bäfvar för. Kan nu någon säga, hvad gagn staten ellei kyrkan eller den
enskilde har af sådant? Men kan ingen säga det, hvad skall det då tjena
till att behålla ett dylikt lagstadgande?
Jag tager mig derför friheten föreslå,
22
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 200.
att Kiksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
i kong], förordningen den 15 oktober 1880, att orden:■
»eller inom svenska kyrkan begått nattvarden» ersättas
med följande ord: »eller icke eg er nöjaktig kristendoms-
kunskap.»
Stockliolm den 27 januari 1890.
P. Waldenström.
tf:o 200.
Af herr P. Waldenström, om ändring i § 5 af förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religions¬
öfning den 31 oktober 1873.
I vår nuvarande lagstiftning är civiläktenskapet erkändt såsom berät¬
tigad! vid sidan af det kyrkliga. Ingenting finnes heller, som antyder, att
det förra bör anses vara af underordnad betydelse i förhållande till det se¬
nare eller ega mindre helgd än detta. Utan tvifvel har detta erkännande
sin grund i den rigtiga insigten, att äktenskapet till sitt väsen är en insti¬
tution af borgerlig natur och icke af kyrklig.
Men om så är, då synes konsekvensen fordra, att hvar och en, som
skall ingå äktenskap, är berättigad att för ändamålet välja den borgerliga