4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
ojemnhet i väghållningsskyldighetens fördelning behöflig,
och egen Konungens befallningshafvande att förordna
förrättningsman, hvaremot de väghållningsskyldige ega att
inför häradsrätten utse gode män att vid förrättningen
biträda.
Stockholm den 27 januari 1890.
G. F. Östberg.
K:o 166.
Af herr O. W. Redelius, om beviljande af ett statsanslag å
20,000 kronor till understöd åt enskilda läroverk.
Oaktadt flera förändringar under de senaste tiotalen blifvit gjorda på
de allmänna läroverkens område, tyckes dock en ganska allmän missbelåten¬
het fortfarande råda med deras närvarande beskaffenhet, hvaraf synes framgå,
att man icke genom de införda förändringarna vunnit hvad man åsyftat.
Härigenom har också allt mera den öfvert.ygelsen stadgat sig, att frågan om
huru läroverken skola kunna organiseras så, att de motsvara de anspråk,
hvilka den på alla områden stigande bildningen ställer på undervisningen,
icke låter lösa sig blott efter uppgjorda teorier, utan endast på erfarenhetens
väg kan erhålla en tillfredsställande lösning.
För att vinna denna erfarenhet äro emellertid statens läroverk icke
lämpliga, ty dels måste de arbeta efter en för alla gemensam plan, dels
vore det vågadt att vid dem införa nya principer och metoder, hvilka ännu
icke blifvit tillräckligt pröfvade. Men i vårt land finnas åtskilliga på enskild
väg tillkomna skolor, hvilka, delvis organiserade efter annan plan än statens,
hafva den betydelsen, att de icke blott genom sin täflan med statens läroverk
Motioner i Andra Kammaren, N;o 166.
o
i viss mån hindra dessa från att nedsjunka i den stelhet och formalism, som
så gerna följer med den fasta officiella organisationen, utan äfven bereda
ett godt tillfälle att pröfva de nya teorier, som af den växande kulturen
alltjemt på skolans område framkallas.
Att de privata skolorna i detta afseende genom de friare former,
under hvilka de arbeta, äro väl egnade till s. k. försöksskolor, har också
blifvit kraftigt och allmänt framhållet. Af det svenska läraresällskapets 28
föreningar, hvilkas medlemmar måste anses ega ett på erfarenhet grunda dt
omdöme i undervisningsfrågor, hafva ej mindre än 26 uttalat den uppfatt¬
ningen, att dylika experiment helst borde göras i de enskilda skolorna, för
att staten sedan måtte kunna tillgodogöra sig deras erfarenhet, samt att
staten derför borde kraftigt stödja de privata läroverk, som i detta afseende
vore af betydelse.
Men icke blott från pedagogisk synpunkt bör staten hafva intresse af
att understödja de enskilda undervisningsanstalter, som anses lämpliga; frågan
har äfven en ekonomisk sida, hvilken förtjenar beaktande. Ty genom ett
ringa bidrag till dessa skolor kan staten bereda sig en ansenlig lättnad i
sina utgifter för den allmänna undervisningen. Man beräknar nemligen, att
statens årliga omkostnad för hvarje i dess skolor befintlig lärjunge i medeltal
belöper sig till omkring 230 kronor, hvilket för hela skoltiden uppgår till
2,000 kronor, kommunernas bidrag oberäknade. Vid de enskilda högre läro¬
verk, hvilka åtnjuta dimissionsrätt, undervisas för närvarande inemot 700
lärjungar; om dessa anstalter upphörde, skulle deras lärjungar strömma in
på de allmänna läroverken, och då dessa i allmänhet redan förut lida af
öfverbefolkning i de städer, der högre privata skolor finnas, så skulle denna
tillströmning förorsaka staten en tillökning i utgifter, som blefve ganska
betydande.
Och något sådant kan lätt inträffa, ty det är faktiskt, att de högre
enskilda skolorna, hvilka icke allenast måste liksom statens läroverk bestrida
de vanliga omkostnaderna för undervisningen utan ock erlägga en ansenlig
hyra för lokal, för närvarande hafva att kämpa med så stora ekonomiska
svårigheter, att de, såsom förhållandet redan varit med flera dylika, förr
eller senare torde npdgas nedlägga sin verksamhet.
Då den af staten dem meddelade dimissionsrätten utgör ett officielt er¬
kännande deraf att undervisningen i dessa skolor i allmänhet skötes på ett
tillfredsställande sätt, så synes staten kunna uppmuntra dem med något
understöd.
Måste det erkännas, att de enskilda läroverken genom sin friare orga¬
nisation i vissa afseenden kunna bereda en fördel framför statens skolor,
men denna under närvarande förhållanden nästan blott står den förmögnare
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
klassens ynglingar till buds, hvilka förmå erlägga en dryg årsafgift, och då
önskligt vore att samma fördel kunde beredas äfven obemedlade ynglingar,
så synes staten böra träda emellan för att möjliggöra detta, hvilket dessutom
i socialt afseende har sin betydelse.
Inom riksdagen hafva också röster höjts för den åsigten, att staten
skulle understödja de privata läroverken. Vid 1888 års riksdag framlades
en motion i ämnet, sistlidne riksdag innehöll Kongl. Maj:ts proposition förslag
i samma syfte, och under den derom förda diskussionen yttrade de flesta
talarne sig för bifall dertill, under det att de skäl, som anfördes emot,
hufvudsakligen bestodo deri, att man ville behandla denna fråga i samman¬
hang med den väntade stora läroverksreformen.
Af det anförda synes mig framgå, att staten i sitt eget intresse borde
gifva dessa högre enskilda läroverk något ekonomiskt understöd, och för att
dels begränsa det begärda bidraget, dels bereda den obemedlade klassen till¬
träde till dessa skolor, vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande ställa
ett belopp af 20,000 kronor för att dermed understödja
sådana enskilda läroverk, der gossar erhålla undervisning
till studentexamen och som deraf göra sig förtjenta, mot
skyldighet för dessa läroverk att dels underkasta sig den
kontroll, dels mottaga det antal frielever, som Kongl.
Maj:t finner lämpligt föreskrifva.
Stockholm den 27 januari 1890.
0. W. Bedelius.