Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
13
N:o 128.
Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning angående möjligheten att bereda tillfälle
för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.
Arbetarefrågan är val för närvarande det vigdigaste ärende, som
inom de civiliserade staterna står på dagordningen, hvarför också olika
förslag framkommit om vidtagande af sådana åtgärder, som kunna
tillförsäkra arbetarne eu tryggad ställning både under kraftens och
ålderdomens dagar, på det giltig anledning ej må förefinnas för dem
att sluta sig till de socialistiska och andra samhällsupplösande
läror, hvilka allt mera spridas och synas afse att slita alla hittills i
allmänhet för heliga ansedda pligter mot Gud, nästan och fädernes¬
landet, och detta tydligen i afsigt, att, då alla band blifvit slitna,
skarorna sedermera skola blifva sina ledares lättvunna byte.
Att arbetarnes klagomål visst icke alltid varit oberättigade, torde
väl få medgifvas, äfvensom att arbetsgivare mången gång, oaktadt de
fått sina tillverkningar väl betalda, visst icke lemnat sina arbetare
skälig andel af sin vinst, och derför har man ej heller stannat vid att
endast framlägga förslag om förbättring af arbetarnes ställning, utan
åtminstone i Tyskland redan stiftat lagar om ålderdoms- och olycks¬
fallsförsäkring m. m.
Kan en allmän försäkring af arbetarne äfven i vårt land åstad¬
kommas, utan att kostnaderna derför öfverstiga våra krafter, och blifva
så beskaffad, att den verkligen under sjukdomens och ålderdomens dagar
blifver skyddande emot nöd och elände, samt anser man sig genom
en sådan åtgärd icke hafva gjort allt, som erfordras, så är jag den
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
förste att erkänna nyttan, ja, nödvändigheten af att någonting i den
vägen företages; men jag vågar tro, att om den stora invandringen
från landsorten till våra städer och industriella etablissement ohejdad,
kommer att fortgå hädanefter som under de senaste årtiondena, kunna
statsmagternas alla bemödanden uti ifrågavarande afseende svårligen
uppfylla de förhoppningar, som må hända sättas till desamma. Kon¬
kurrensen inom de industriella och stadsnäringarna synes nemligen,
oaktadt förbättrade arbetsmetoder visserligen lemna tillfälle att produ¬
cera billigare än tillförene, ovilkorligen komma att allt mera sänka
prisen å fabriksalster, hvilket, om så blir fallet, väl icke heller torde
böra förvåna, då man besinnar, att industrien i en mängd fall alls icke
är beroende af väderleksförhållanden, jordmån och dylikt, utan kan
drifvas i huru stor skala som helst, endast afsättning för dess produkter
beredes, hvilket dock väl måste blifva allt svårare, ju mera konkur¬
rensen i följd af ständigt ökad produktion på verldsmarknaden tilltager.
Vi se ju redan nu, huru vår storartade tändsticks- och trämassefabrika-
tion i verkligen oroväckande grad hotas af allt starkare konkurrens,
hvarjemte priset å vårt jern högst betydligt sjunkit, för att troligen
aldrig mera i någon betydligare mån höja sig, sedan tillverknings¬
metoderna numera möjliggöra frambringandet af med värf nära nog
fullt jemförligt jern af sämre råämnen, än de vi i allmänhet ega.
Visserligen synes stämningen inom näringarna högst betydligt
hafva förbättrats under senaste tid, hvarför ock gynsammare vilkor
kunnat lemnas arbetarne. Detta har dock helt naturligt haft till följd,
att en mängd nya sådana antagits inom flere industriella etablissement,
hvilket förhållande, i och för sig glädjande, dock torde böra mana till
att nu i medgångens tid allvarligt tänka på, huru det kan ställa sig,
då motgångens dagar å nyo komma. Ju flere arbetare, som under den
goda tiden blifva engagerade i industriens och städernas arbeten, desto
flere blifva ock de, som måste uppehållas äfven under mindre gynsamma
förhållanden.
I Belgien, der industrien i förhållande till landets folkmängd väl
torde vara längst drifven, hafva arbetarne redan allt för svårt fått
vidkännas, hvarthän det leder, då alstren af deras arbete hafva svårt
att finna afsättning, och de arbetssökandes antal blifver så stort, att
aflöningarna kunna nedbringas till huru låga belopp som helst; och
intet skäl lärer väl finnas för det antagandet, att icke på den väg,
som den civiliserade verldens utveckling nu fortgår, förhållandena skola
blifva liknande uti andra land, ja, äfven här. Då Europa, och deraf
icke minst vårt land, hvarje år kunnat undvara eller kanske rättare
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
15
måst afbörda sig de stora arbetareskaror, som främmande verldsdelar
lyckligtvis hittills kunnat mottaga, och utvandringen vid minsta stock¬
ning inom näringarna så betydligt brukat öka, synes mig att, derest
denna utflyttning icke kunnat ega rum, skulle vi redan nu egt en allt
för talrik arbetarebefolkning, som icke här kunnat finna sin utkomst
och i så fall blifvit prisgifven åt nöd, förtviflan och agitatorer. Man
kan göra sig en föreställning om, huru talrik arbetareklassen nu skulle
varit här, derest icke så många sökt sin utkomst i andra länder, då
antalet af dem, som, hufvudsakligen tillhörande denna klass, sedan
1851 härifrån emigrerat, utgör nära en half million menniskor.
Ännu kunna visserligen Nordamerika och andra transatlantiska
länder mottaga Europas öfverflöd af arbetare, men den tid lärer väl
allt mera närma sig, då denna utväg blifver stängd, åtminstone i Förenta
Staterna, der det ena lagförslaget, afsedt att hämma invandringen, af-
löser det andra; och Brasilien m. fl. tropiska länder torde väl aldrig
till följd af klimatiska förhållanden kunna blifva lämpliga emigrations¬
orter för vårt folk. Visserligen hoppas jag, att bibehållandet, af den
egna marknaden för våra näringar skall lyckas bereda flera och bättre
arbetsförtjenster, än om den hålles öppen för alla, men det synes mig
ock klart, att om än uteslutande svenska fabrikanter finge fylla landets
behof af sådana industrialster, som här kunna tillverkas, vore vi icke
i stånd att anskaffa stadigt arbete åt en mycket talrikare arbetarestam
än den, som inom vår industri redan finnes, såvida icke afsättning för
deras tillverkningnr med visshet kunde allt fortfarande påräknas i andra
länder, livilket dock framgent lärer blifva allt svårare. Kändt är, att
jordens® mägtigaste handelsstat, England, redan nu skulle hafva illa
stäldt för sin industri, derest detta land icke uti sina kolonier egde en
så väldig afsättning för sina alster.
Enligt mitt förmenande kunna och böra vi icke utan oro se den
tid allt hastigare närma sig, då industrien uti städerna äfven i vårt
land vunnit en sådan utveckling, att aflöningarna till de arbetare, som
der påräknat att finna sin utkomst, trots alla bemödanden i motsatt
retning, måste sänkas till det yttersta, men jag vågar tro, att denna
oro blefve öfverflödig och att vi derjemte skulle kunna och få bibe¬
hålla de utvandrareskaror, hvilka i fjerran länder, ofta äfven der
bland skog och vildmark under mödor och bekymmer, se möjlighet
att förskaffa sig de egna hem och arbetsfält, som deras knappa till¬
gångar icke lemna dem utsigt att under nuvarande förhållanden här
någonsin kunna förvärfva sig, om vi, som, lyckligare än de flesta af
Europas öfriga länder, ega ofantliga sträckor af för odling tjenliga
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
områden, begagnade den utväg, naturen synes anvisat oss, och sökte
bereda så många af våra arbetare som möjligt tillfälle att på för dem
antagliga vilkor och på sätt de nog helst önska, nemligen med utsigt
att med full eganderätt kunna besittas, förvärfva så pass mycken dels
odlad, dels odlingsbar jord, att de, om ock genom träget arbete derå,
skulle kunna försörja sig och sina familjer.
Enligt min tanke skulle sådan upplåtelse af jord lättast kunna låta
sig verkställa derigenom, att kronodomänerna, i den mån de blifva
lediga från arrendatorer och sedan för kronans räkning större, icke
odlingsbara skogslotter undantagits, sönderdelades i mindre gårdar,
hvilka emot en på 40 å 50 år stäld afbetalning och på i öfrigt så
billiga vilkor som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen
icke förut ega några hemman eller endast mycket små sådana, samt
genom att hvarje år afsätta ett visst belopp att användas till inköp
och sönderdelning af större enskilda, egendomar, då sådana för billigt
pris kunna erhållas.
Jag tror mig veta, att såväl enskilda personer som ock eu del
föreningar i vårt land hufvudsakligen eller uteslutande fästa sig vid
de ekonomiska resultaten inom jordbruket och derför att de antaga,
det större gods böra kunna skötas bättre och billigare än mindre går¬
dar samt derför ock lemna större inkomster, hårdt hålla på de förra.
Huruvida detta deras antagande öfverensstämmer med verkliga för¬
hållandet, vågar jag ej afgöra, men vågar deremot påstå, att den trygg¬
het i socialt hänseende, som en talrik, bofast klass af mindre jord¬
brukare bereder ett land, minst i vårt upprörda tidehvarf i någon mån
kan uppvägas af de bättre ekonomiska resultat, som ett och annat
större landtbruk möjligen kan framvisa, hvarför det icke heller är lik¬
giltigt, hvilka som ega den svenska jorden, endast de äro kapitalstarka,
såsom det så lättvindigt ofta yttrades under tullstridens dagar, då man
vågade hänsyfta på de sociala faror, allmogens ruinerande kunde komma
att medföra. Dessutom torde väl erfarenheten hafva gifvit vid handen,
att, då en mindre bemedlad person erhåller ett litet stycke mark, han
i de allra flesta fall uppodlar och fruktbargör äfven sådana marker,
som i andra händer finge ligga oanvända, och sådant, som man ju ser
i alla bygder af vårt land, lemnar ju ingen liten nationalvinst. Jag tror
ock, att utsigten för våra arbetare att på för dem möjliga vilkor kunna
erhålla »sitt eget» skulle sporra mången att, till uppsättning af inven¬
tarier in. m. å detta, inbespara af sin arbetsförtjenst sådant, som annars
användes till mindre nödiga ändamål, går till krogen och dylikt.
Man torde med skäl kunna ifrågasätta, huruvida statens väl och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
17
bästa bättre främjas genom de likt svampar uppstående aktiebolag,
hvilka slå under sig ofantliga arealer af Sveriges jord, som sedan i
många fall får ligga otillgänglig för odling, antagligen afsedd att till¬
försäkra sina egare tillgång på skog. Att sådana bolag äfven bestå
af utländingar gör förhållandet ännu betänkligare.
Att jag icke står ensam om min åsigt om hvad som bör göras
för att allt mera fästa ett folk vid dess fädernesland, synes mig framgå
deraf, att regeringen i Rumänien till 1889 års parlament framlade ett
förslag i samma syfte som detta, hvilket förslag ock af representationen
antogs; att Englands nuvarande konservativa regering i Irland allt mera
börjat tillämpa det af mig här föreslagna sättet och dessutom med
största ifver söker att utom Storbritanniens gränser förvärfva ofantliga
kolonier för ätt uti dessa kunna bereda hem åt de massor af arbets¬
föra personer, som i hemlandet icke kunna finna sin utkomst, hvar¬
jemte i Danmark föreningar lära uppstått med syfte att söka anskaffa
jordbruk åt de s. k. »husmännen)).
Vid de förslag, som flere gånger inom vår riksdag varit å bane,
att försälja mindre kronodomäner (hvilket ju ock delvis skett) har
lämpligheten af eu sådan åtgärd ifrågasatts derför, att dessa egendomar
ansågos utgöra statens säkraste tillgångar. Jag medgifver villigt, att
så äfven för närvarande är fallet, men anser, att vårt fosterland skulle
just genom dessa egendomars styckande förvärfva sig en för dess
framtida bestånd och säkerhet emot så väl inre hvälfningar som främ¬
mande förtryck ännu mycket värdefullare egendom genom åstadkom¬
mande af några tusen nya sjelfegande bönder, hvilkas bördor stats-
magterna, i händelse af hårda år, skulle vara i stånd att i början för
tillfället lätta. Stora gods komma väl kanske att i alla tider finnas,
men icke kan jag finna, att landet skulle lida någon skada, derest
deras storlek och antal åtminstone icke tilltoge, helst sedan å en stor
del utaf dem arrendatorer och torpare utbytts emot statkarlssystemet,
hvilket väl icke är synnerligen egnadt att sprida lycka och förnöjsamhet.
Torpare och arrendatorer äro väl i allmänhet i den ställning, att de
böra intressera sig för landets förkofran vida mer än större delen af
våra öfriga arbetare, men oafsedt att de förres antal årligen synes
aftaga, ehuru den odlade jordvidden ständigt ökas, lärer väl knappast
rimligtvis kunna fordras att de, som ofta på obestämd tid bruka jord,
som icke är eller kan blifva deras, skola hysa samma intresse för
landets välgång som de, hvilka, derest de på det här ofvan af mig
föreslagna eller annat liknande sätt få sig ett eget jordbruk, vid hvarje
verkstäld afbetalning å den skuld, hvari de till staten häftade, veta
Bill. till Rilesd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Haft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
sig eller sina barn allt mera blifva eg are af den jord, hvarå de ned¬
lägga sina arbetskrafter.
Att mången fruktar tillväxten af de sjelfegande allmogemännens
antal — arbetareagitatorerna, emedan derigenom en mängd lättvunna
byten skulle gå dem ur händerna, och kanske flere, som ega mycket
af denna verldens goda, derför att de möjligen tro sig befara, att all¬
mogens starka tillväxt i en framtid skulle kunna komma att kringskära
deras företrädesrättigheter — förefaller mig icke osannolikt; men om
man vid aktgifvande på de strömningar, som gå genom massorna i
våra dagar starkare än någonsin tillförene, obetingadt får erkänna, att
eganderättens och ordningens säkraste värn ligger just i vår bofasta
befolkning, vore det då icke bättre och klokare att, om ock endast af
omtanke för eget väl, i tid göra sådana medgifvanden, som kunna
stärka detta värn och derigenom hela statsbyggnaden än att genom
egennyttigt tillbakahäflande få se magten förflyttad på sådana, som
icke bruka taga minsta hänsyn till andras rättigheter, ehuru de både
i tal och skrift vidt orda om dem?
Att för hvarje ny kris allt större skaror strömma under sociali¬
sternas och de andra upplösningsmännens fanor, måste sorgligt nog
erkännas, hvarför ock det yttrande, Rysslands kejsare lärer fält till
furst Bismark, att »kanske nästa strider, de civiliserade staterna få att
utkämpa, blifva inom dem sjelfva», torde vara fullt berättigad!, och
otroligt förefaller mig ej, att de väldiga krigshärar, hvilka i vår tid
mest af allt suga folkens »must och märg» och till hvilkas pligt att
upprätthålla lag och rätt så mången sätter sin lit, minst lika fort, som
de dertill äro till reds, kunna blifva bundsförvandter till dem, som,
skyende allt som hindrar deras sträfvan att med hvilka medel som
helst höja sig till magtens tinnar, under föregifvande att vilja främja
»jemlikhet och broderskap», städse bemöda sig att uppegga sina med-
menniskor till hat och våld mot allt bestående.
Att antalet jordegare i vårt land under 25 år eller åren 1855—
1881 sjunkit från 6,5 till omkring 5,8 procent, på samma gång handt¬
verkare och icke i tjenst varande arbetare, hvilka år 1855 utgjorde
5,4 procent, 1880 stigit till omkring 7,5 procent af landets hela befolk¬
ning, synes mig visa, att jordbrukarnes antal relativt är i ständigt
nedåtgående, ehuru å Sveriges 72,000,000 tunnland utmark ofantliga
för odling tjenliga sträckor finnas. Att antalet egendomar med öfver
200 tunland inegor, hvilka 1855 antagligen utgjorde 2,088, år 1880
vuxit till 2,557, deribland de ofantliga bruks- och skogsafverknings-
bolags egendomar, som under senaste år bildats, synes mig på ett
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128. 19
tydligt sätt jäfva det ganska allmänt gängse antagandet, att de mindre
egendomarnes antal tilltager på de störres bekostnad. Då hvarje bruk-
ningsdel 1855 i medeltal innehöll omkring 33,5 tunnland åker och äng,
utgöras de nu af omkring 37,2 tunnland.
Den önskan, som törst i våra dagar mera öppet framträdt, ehuru
den nog funnits hos alla tiders menniskor, att kunna bestämma öfver
sin tid och sina krafter samt att ega ett hem, som de kunna kalla sitt
och på hvilket de för egen och de sinas räkning kunna nedlägga sina
arbetskrafter, lärer väl icke böra anses som ett ondt tidens tecken,
ty med utsigt att i någon mån kunna förverkligas eggar den menniskan
till sådana ansträngningar, som hon i tjenst eller arbete hos andra
ytterst sällan visar. Jag anser mig böra påstå, att ju mera bofast folk
vår landsbygd eger, ju större afsättning inom landet för sina alster-
skola också våra fabriks- och industriidkare erhålla, åtminstone för så
vidt vi fortsätta den nu inslagna vägen att skydda våra näringar, och
i följd deraf tillfälle att aflöna sina arbetare väl, hvarigenom såväl en
stor del af dessa som ock de, hvilka begagna de tillfällen, som kunna
erbjudas att förvärfva egen jord, skola utan någon ändring i vår gäl¬
lande grundlag erhålla politisk rösträtt.
Då stärkandet af den grundval, hvarpå vår statsbyggnad sedan
uråldriga tider tryggt hvilat, Sveriges allmoge, åtminstone så mycket
att denna icke snart måtte utgöras af ett försvinnande fåtal bland lan¬
dets öfriga samhällsklasser, enligt min tanke är det vigtigaste och för
oss naturligaste steg till verkligt framåtskridande, som kan tagas, fann
jag med glädje statsutskottet i sitt utlåtande i anledning af min vid
sistlidna års riksdag i samma ämne som denna väckta motion till fullo
instämma uti min deri uttalade åsigt om önskvärdheten af att kunna
bereda vårt lands mindre bemedlade befolkning tillfällen att kunna för¬
värfva egna fastigheter, men vågar uttala min förvåning öfver att ut¬
skottet ansåg statsmagterna hafva gjort något »betydelsefullt» för upp¬
nående af här ifrågavarande syftemål, derför att de beslutat försälja
sådana kronodomäner i mellersta och södra Sverige, för hvilka arrende-
afgiften icke öfverskrede 200 kronor, och sådana i de norrländska
länen, som betingade ett 500 kronor understigande arrendebelopp,
ehuru dessa hemman vid försäljningen skola betalas med det högsta
pris, som å offentlig auktion kan erhållas, samt liqvideras inom 6 år,
hvarjemte köparen skall vara så qvalificerad, att han kan anskaffa god¬
känd borgen för köpevilkorens fullgörande. Jag anser, att den, hvilken
såsom köpare af dylik kronojord måste vara i stånd att afbetala kanske
minst 1,000 kronor om året å sin egendom, och dertill så solid, att
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.
lian kan anskaffa fullgod borgen för återstoden, den behöfver icke
någon hjelp af statsmagterna och blifver ej deras handtlangare, hvilka
synas vilja vända upp och ned på allt bestående; dertill eger han för
mycket att förlora.
Det må ursäktas mig, om jag nu som sist icke anser mig i stånd
att lemna den utredning, som statsutskottet syntes anse böra föregå,
innan detta ämne kan upptagas till allvarlig pröfning, och vidhåller
min åsigt, att Kongl. Maj:t, som bäst kan afgöra, huruvida en lösning
af denna fråga har den vigt för fäderneslandets lugna utveckling, som
jag hade den tillfredsställelsen se äfven 1889 års statsutskott, åtmin¬
stone i någon mån, tillmäta densamma, nog skall tillmötesgå en af
Riksdagen gjord anhållan om erforderlig utredning, då Kongl. Maj:t
torde vara i tillfälle använda för sådant ändamål dugliga förmågor.
Ehuru jag näppeligen hyser någon förhoppning, att den enligt
min tanke för vår tid så ytterst vigtiga fråga, jag här vågat väcka,
skall lyckas tillmäta sig någon uppmärksamhet, då andra frågor, af-
sedda att hejda eller möjligen leda de sociala strömningarna i vårt
land, antingen föreligga eller snart äro att förvänta, vågar jag dock
hemställa,
det Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom
statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem
bland våra mindre bemedlade och obemedlade sam¬
hällsmedlemmar, som sådant önska, att på vilkor,
som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen å
inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlings¬
bara utmarker, bilda egna jordbruk, utan att stats¬
verket derigenom blefve synnerligen betungadt, utom
möjligen för väganläggningar och stora vattenafled-
ningar.
Stockholm den 25 januari 1890.
o
E. Åkerlund.
Stockholm, K. L. Beckman, 1890.