Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.
3
N:o 115.
Af herr A. F. Broström, rörande upphörande af straffpåföljden:
förlust af medborgerligt förtroende.
Med civilisationens större utveckling hafva samtidigt de straff, sam¬
hället stadgat för förbrytelser mot dess lagar, mer och mer mildrats.
Den meningen, att straffet var en hämd från samhällets sida öfver
den brottslige, är val nu bland oss en öfvervunnen ståndpunkt. Fast¬
mer går bestraffningen och dess tillämpning derpå ut att i moraliskt
afseende upprätta den fallne och söka föra honom åter på rätta vägen
för att blifva en duglig och nyttig medlem i den samhällskropp, hvarur
han genom sitt brott mot samhällets lagar likasom lösslitit sig.
Men för att åt samhället upprätta en fallen individ är nödigt,
att sådana straffbestämmelser undanrödjas, hvilka motverka räddnings¬
arbetet, som dock är grundtonen i vår strafflag. Det är nödigt att
undanrödja sådana straff, som bidraga till frigifna fångars återfall i brott.
Fn sådan straffpåföljd, hvilken i vissa fall, efter nu gällande
strafflag, skall ådömas förvunnen förbrytare är förlust af medborgerligt
förtroende utöfver den ådömda strafftiden.
I kong!, fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelse för år 1888,
den sist tillgängliga, framhålles huru åtskilliga fängelsepredikanter be¬
tona, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende är »en icke
sällan medverkande orsak till frigifna fångars återfall i brott». Ja,
predikanten vid länsfängelset i Venersborg betecknar densamma såsom
»en af de förderfligaste straffåtgärder man kunnat påfinna» och erinrar
derom, att fångarne sjelfva framhålla den både som en orsak till och
en ursäkt för deras nya förseelser mot samhällslagarne. Predikanten
vid länsfängelset i Umeå skrifveri »Från mångas munnar af dem, hvilka
för återfall i brott inkommit under detta år, har jag hört, att just för¬
lusten af medborgerligt förtroende har varit en af de kraftigaste med¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.
verkande orsakerna till deras återfall.» En annan, fångpredikanten vid
länsfängelset i Göteborg, säger: »återfall bland dem, som begå t. ex.
itereradt tjufnadsbrott skulle helt visst för flere uteblifvit, derest icke
det bedröfliga förhållande ännu egde rum att, sedan straffången utsutit
sitt straff, officiel intyg om vanfräjd hänger efter under åratal och
försvårar eller rent af förhindrar fångens återupptagande i samhället.»
Häraf framgår ofortydbart, att straffpåföljden förlust af med¬
borgerligt förtroende utöfver strafftiden, är i moraliskt hänseende lika
grym och förderflig som spö- eller vatten- och brödstraffet var i fysiskt
hänseende. Då en upplyst tid afskaffat dessa i fysiskt hänseende
barbariska straff, hoppas jag, att en upplyst lagstiftning ej länge skall
behålla den i moraliskt hänseende så förderfliga straffbestämmelsen:
förlust af medborgerligt förtroende.
På grund af hvad jag här anfört, tager jag mig friheten vörd¬
samt föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att straff¬
påföljden förlust af medborgerligt förtroende utöfver
strafftiden måtte ur strafflagen utgå.
Stockholm den 27 januari 1890.
A. F. Broström.