UNDERDÅNIGA
OCH YTTRANDEN
ANGÅENDE
LÅROVERKSKOMITÉNS
DEN 2 5 AUGUSTI 18 84 DATERADE
BETÄNKANDE
i.
AFGRENA AF
KANSLERN FÖR RIKETS UNIVERSITET
SAMT
DE AKADEMISKA KONSISTORIERNA OCH FAKULTETERNA
I UPSALA OCH LUND, LÄRAREKOLLEGIET VID KAROLINSKA MEDIKO-
KIRURGISICA INSTITUTET ÄFVENSOM DIREKTIONEN
ÖFVER GYMNASTISKA CENTRALINSTITUTET.
■h
STOCKHOLM
IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1885.
Innehållsförteckning.
Sid.
1) Underdånigt utlåtande af kanslern för rikets universitet den 28
Juli 1885 ................................................................................ 1
2) Det större akademiska konsistoriets i Upsala yttrande den 9 Maj
1885......................................................................................... 7
3) Utdrag af protokollet, hållet hos det större konsistoriet vid uni¬
versitetet i Upsala den 9 Maj 1885.......................................... 11
4) Utdrag af teologiska fakultetens i Upsala protokoll den 16 Mars
1885........................................................................................ 18
5) Utdrag af juridiska fakultetens i Upsala protokoll den 2 Mars
1885.......................................................................................... 27
6) Utdrag af protokollet, hållet hos medicinska fakulteten i Upsala
den 21 Mars 1885 .................................................................. 42
7) Utdrag af filosofiska fakultetens i Upsala protokoll den 21 Mars
1885......................................................................................... 57
8) Utdrag af filosofiska fakultetens i Upsala humanistiska sektions
protokoll den 25 Februari 1885 ................................................ 63
9) Utdrag af filosofiska fakultetens i Upsala matematisk-naturveten-
skapliga sektions protokoll den 4 Mars 1885 ........................... 93
10) Det större akademiska konsistoriets i Lund yttrande den 10
Juni 1885..................................... HO
11) Utdrag af protokollet, hållet hos det större konsistoriet vid
Lunds universitet den 3 Juni 1885 .......................................... 114
12) Teologiska fakultetens i Lund skrifvelse till större akademiska
konsistoriet den 22 April 1885 ............... 147
13) Utdrag ur protokollet, hållet i teologiska fakulteten i Lund den
24 April 1885 ........................................................................ 151
14) Utdrag af protokollet, hållet hos juridiska fakulteten i Lund den
15 Januari 1885 ..................................................................... 153
15) Utdrag ur protokollet, hållet hos medicinska fakulteten i Lund
den 2 April 1885 ................................................................... 15y
16) Utdrag af protokollet i filosofiska fakulteten i Lund den 6 Maj
1885.......................................................................................... 161
17) Filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektions skrifvelse
till större akademiska konsistoriet den 11 April 1885............... 174
18) Utdrag af protokollet i humanistiska sektionen af filosofiska fakul¬
teten i Lund den 7 Mars 1885 ................................................ jy;;
19) Utdrag af protokollet i humanistiska sektionen af filosofiska fakul¬
teten i Lund den 21 Mars 1885 ............................................. 204
20) Utdrag af protokollet i matematisk-naturvetenskapliga sektionen
af filosofiska fakulteten i Lund den 25 Februari 1885 ............ 211
21) Utdrag af protokollet i matematisk-naturvetenskapliga sektionen
af filosofiska fakulteten i Lund den 4 Mars 1885 ..................... 226
22) Karolinska institutets lärarekollegii yttrande den 30 Maj 1885 235
23) Utdrag af protokollet, hållet i Karolinska institutets lärarekolle¬
gium den 30 Maj 1885 ............................................................ 239
24) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver Gymnastiska central¬
institutet den 29 Augusti 1885 ......................)........................ 240
/
Till Konungen.
Uti nådig remiss den 12 December 1884 har Eders Kongl. Maj:t
anbefalt Kanslersembetet för rikets Universitet att infordra de Akade¬
miska Konsistoriernas i Upsala och Lund samt Lärarekollegiets vid
Karolinska Medikokirurgiska Institutet yttranden öfver Läroverks-
komiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och
1
2
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och der¬
med sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag
angå eller hafva betydelse för studierna och examina vid universi¬
teten, samt dermed jemte eget utlåtande i ämnet inkomma.
Sedan de till följd häraf infordrade yttranden till mig inkommit,
får jag i underdånighet desamma härmed till Eders Kongl. Maj:t
insända och för egen del anföra följande.
I likhet med hvad komiténs ordförande i dess afgifna reservation
yttrat, tror jag, att den nyare tidens kultur sakta, men oemotstånd¬
ligt lösgör sig från det omedelbara beroendet af antikens språk och
literatur, på samma gång den i sig upptager nya oumbärliga bild¬
ningselement, och att undervisningsplanen bör efter denna utveck¬
ling småningom lämpas.
På sätt jag antydt, i afgifvet underdånigt utlåtande af den 9
Oktober 1882 i fråga om utsträckt rätt att aflägga examina för
studerande, som ej visat sig ega insigt i klassiska språk, anser jag,
att på den ståndpunkt vi för närvarande befinna oss, från fordrin¬
garna på universitetsbildning i allmänhet studium af latinska språket
icke bör uteslutas, likasom att största nyttan deraf såsom undervis¬
ningsämne i skolan skulle vinnas genom dess användande såsom
grundläggning för språkstudier i de lägre, för både den klassiska och
reallinien gemensamma klasserna. En sådan anordning vore emel¬
lertid hinderlig för vidare eftergifter i fordringarna på studium af
latinet, om och när anspråk derpå i framtiden kunde finnas böra
tillgodoses, äfvensom den vore mindre lämplig i det afseende, att
den reala liniens undervisning måste vara afpassad för många, som
icke fortsätta sina studier vid universitetet, och för hvilka latin icke
är behöfligt. Vid sådant förhållande, och då man synnerligen i un¬
dervisningsplanen för skolan endast med mycken varsamhet bör •
afvika från det beståendes grund, inskränker jag mig i detta fall
till att afstyrka komiténs förslag till indragning af den s. k. B-linieu,
men att deremot tillstyrka denna linies ordnande i öfverensstämmelse
med de i professor Sundéns reservation augifna grunder.
Utan att frångå min i ofvanberörda yttrande den 9 Oktober
1882 uttalade mening, att fordringarna på latinkunskap för vissa
universitetsexamina kunna ställas något lägre än i afgångsexamen på
latinlinien, kan jag likväl icke heller tillstyrka komiténs förslag till
införande af latin såsom valfritt ämne på reallinien. Komitén har
sjelf framhållit, att äfven, för en lärjunge på reallinien, som under
sin skoltid underlåtit att begagna sig af denna valfria undervisning
3
och således ej heller i sin mogenhetsexamen erhållit vitsord om
kunskap deri, det ej hör möta någon nämnvärd svårighet att,
i händelse behof deraf skulle yppa sig, utfylla denna brist, och
denna utväg anser jag vara att föredraga framför komiténs förslag,
emot hvilket, måhända med fog, blifvit anmärkt, hurusom den tid,
som med uppoffring af andra ämnen blifvit anvisad för ifrågavarande
kurs, vore otillräcklig och äfven i det afseende otillfredsställande,
att densamma blifvit utom studieplanen förlagd till eftermiddagarne,
hvilka under en icke obetydlig del af läsåret i de högre klasserna
upptagas af militäröfniugar.
I afseende å de förberedande examina vid universiteten, för
hvilka organisationen af de allmänna läroverken har den största
betydelsen, hänför jag mig till mitt den 9 Oktober 1882 afgifna
underdåniga utlåtande, i hvilket jag hemstält:
att det latinska stilprofvet, der det förekommer såsom en sär¬
skild examen, må borttagas;
att med den teologisk-filosofiska examen annan ändring icke sker,
än att latinskt stilprof upphör att vara kompetens-vilkor;
att i den juridisk-filosofiska examen ämnena blifva: latin, histo¬
ria med statskunskap, rätts- och samhällslära, filosofisk propedevtik
och det fornsvenska lagspråket; börande för examens godkännande
icke fordras något mera än att vara godkänd i hvart och ett af
examensämnena;
att i den förberedande examen för examen till rättegångsverken
ämnena inskränkas till historia med statskunskap samt rätts- och
samhällslära; men att af dem, som undergått examen på reallinien,
fordras för rättigheten att få aflägga ifrågavarande examen att hafva
inför vederbörande lärare vid allmänt läroverk eller vid universitetet
anstäld examinator aflagt prof på kunskap i latin, hufvudsakligen
afseende grundreglerna i grammatikan och förmågan att öfversätta
lättare prosaiska författare;
att i förberedande examen för kansliexamen endast examineras
i rätts- och samhällslära; och att såsom kompetensvilkor föreskrifves
att hafva i afgångsexamen blifvit godkänd i historia, men icke att
hafva ådagalagt några insigter i latin;
och att såsom kompetensvilkor för medicinsk-filosofisk examen
fordras af dem, som genomgått latinlinien, att hafva särskildt vits¬
ord om viss kunskap i matematik, och af dem, som genomgått real¬
linien, att hafva undergått förut omskrifna prof på kunskap i latin,
men att i sjelfva den medieinsk-filosofiska examen ingen ändring sker.
4
Derest, på sätt jag här ofvan tillstyrkt, fordringarna i matematik
på latinlinien höjas i enlighet med professor Sundéns förslag, torde
dock af lärjunge, som i matematik blifvit godkänd i afgångsexamen,
något vidare prof häruti icke behöfva fordras för kompetens till
medicinsk-filosofisk examen.
De teologiska, juridiska och medicinska fakultetsexamina äro af
de allmänna läroverkens organisation temligen oberörda; men annat
är förhållandet med filosofie kandidatexamen och filosofie licentiat¬
examen, dels derföre att för den förstnämnda icke finnes någon för¬
beredande examen och dels derföre att dessa båda examina tillika
utgöra de teoretiska profven för kompetens till lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken. Dock anser jag icke det af komitén
föreslagna upphörandet af filosofie licentiatexamen vara en fråga,
som nödvändigt behöfver pröfvas i sammanhang med ordnandet af
de allmänna läroverken, hvarföre jag nu afhåller mig från att i
denna efter min uppfattning rena universitetsfråga uttala någon
åsigt.
Hvad först angår dessa examinas egenskap att jemväl vara lärare¬
examina, så synes den mig lämpligast tillgodoses genom att för
behörighet till adjunkts- och kollega-befattningar uppställa såsom
vilkor att hafva aflagt godkänd filosofie kandidatexamen och deruti
eller genom sedermera skedd komplettering hafva erhållit åtminstone
betyget godkänd i de tre ämnen, som höra till den sökta sysslan,
eller, om ett af dem utgöres af kristendom, i de två öfriga. Det
förefaller mig nemligen vigtigare, att läraren eger godkända insigter
i alla de ämnen, uti hvilka han skall undervisa, än att, såsom
komitén föreslagit,, sådana fordras blott i två af dessa tre, mot det
att han erhållit betyget med beröm godkänd i något ämne, som
icke blir föremål för hans undervisning; och detta af mig ifråga¬
satta kompetensvilkor torde icke vara strängare än det af komitén
föreslagna, ehuru båda kräfva att icke omedelbart tillämpas på dem,
som för närvarande ega kompetens till dylika befattningar. För min
del fäster jag så stor vigt vid att hvarje lärare skall hafva ådagalagt
tillräckliga insigter i alla ämnen, som tillhöra hans befattning, att
jag anser det böra gälla såsom vilkor äfven för licentiaters kom¬
petens att i dessa ämnen vara godkända antingen i filosofie kandi¬
datexamen eller i licentiatexamen.
Vill man bereda möjlighet äfven för de lärare, som icke under¬
gått licentiatexamen, att kunna befordras till lektorstjenster, så torde
detta lämpligen kunna ,ke genom uppställande såsom vilkor att vara
5
minst med beröm godkänd i två af de ämnen, som tillhöra den
sökta tjensten och godkänd i det tredje, då licentiater i alla fall
egde för desse det företräde att icke behöfva i något af de till tjen¬
sten hörande ämnen vara mera än godkända i kandidatexamen.
Af skolans fördelning på två linier, båda med rättighet att
sända sina lärjungar till universitetet, synes mig vara en naturlig
följd, att både filosofisk kandidat-examen och licentiat-examen, i den
mån de betraktas såsom rent vetenskapliga, också' ordnas med af¬
seende å skolans linier i två skilda grupper. I sjelfva verket kan
också detta sägas redan hafva skett genom de nu gällande föreskrif¬
terna för dessa examina, ehuru flera obligatoriska ämnen i kandidat¬
examen äro gemensamma för båda grupperna. Med afseende å denna
examens egenskap af förberedande examen till licentiatexamen och
till förekommande af eu alltför ensidig utbildning hos dem, som vilja
nå den högsta lärdomsgraden, -hyser jag någon betänklighet emot
en fullständig valfrihet af ämnen i denna examen, men en något
större frihet, än som nu eger rum, synes mig böra medgifvas. Sålunda
finner jag, i likhet med hvad jag den 9 Oktober 1882 yttrat, att i
kandidat-examen inom den humanistiska sektionen, latinet väl fort¬
farande må räknas till de normala tvångsämnena, men att dispens
derifrån må kunna medgifvas åt den, som vid afgångsexamen erhållit
minst betyget godkänd i latin. Likaså, och jemte det jag på det
högsta tillstyrker behjertande af komiténs förslag om fördelning af
de moderna germanska och romanska språkgrenarne i två särskilda
examensämnen, torde valfrihet böra tillåtas emellan dessa ämnen och
matematik eller naturvetenskaper.
För kandidatexamen på den reala linien skulle jag önska, att
utom filosofi, historia samt matematik och eu naturvetenskap, eller
två naturvetenskaper, äfven en af de främmande moderna språkgre¬
narne gjordes till obligatoriskt ämne.
Såsom kompetensvilkor för filosofie kandidatexamen på real-
linien skulle ock för dem, som icke i afgångsexamen blifvit godkända
i latin, fordras att hafva afiagt ofvan nämnda särskilda prof på kun¬
skap i detta språk.
För båda linierna skulle gälla, att ett af de skriftliga profven
författas antingen på latin eller på ett modernt främmande språk,
vare sig att profvet består i afhandling eller öfversättning.
Till filosofie licentiatexamen anser jag, att inom de till hvar¬
dera af fakultetens sektioner hörande ämnen fullständig valfrihet
bör ega rum.
6
Då bland de infordrade yttrandena motiver finnas, fastän på
spridda ställen anförda, för hvart och ett af de tillstyrkanden jag
nu tillåtit mig i underdånighet framställa, anser jag öfverflödigt att
dem för egen räkning upprepa.
Stockholm den 28 Juli 1885.
Underdånigt
LOUIS DE GEER.
Carl Högberg.
7
Till Kanslersembetet för Kong!. Universitetet i Upsala.
Genom remiss af den 24 December 1884 liar kanslersembetet
anmodat det större konsistoriet att före den 1 nästinstundande Juli
inkomma med yttrande om den af Kongl. Maj:t tillsatta läroverks-
komiténs utlåtande och förslag angående organisationen af rikets all¬
männa läroverk och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda
utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna och
examina vid universiteten.
Sedan det större konsistoriet infordrat yttranden af samtliga
fakulteter och sektioner, får konsistoriet, jemte bifogande af dessa
yttranden, till åtlydnad af den erhållna remissen nu för egen del
afgifva följande utlåtande.
Det större konsistoriet vill först anmärka, att konsistoriet i detta
sitt yttrande ansett sig böra upptaga allenast det, som omedelbart
angår akademiska examina eller ock, ehuru det omedelbart angår
undervisningen vid de allmänna läroverken, likväl är af väsentlig
vigt och stor betydelse för studierna vid universiteten.
I öfverensstämmelse med denna sin uppfattning har det större
konsistoriet, enär den mest genomgripande förändring, som läroverks-
komitén föreslagit med afseende på undervisningen i de allmänna
läroverken, angår latinet såsom undervisningsämne, funnit skäligt
att, hvad nämnda läroverk angår, endast yttra sig om de två hufvud-
sakliga förändringar rörande latinets ställning såsom undervisnings¬
ämne, hvilka af läroverkskomitén blifvit föreslagna, nemligen B-liniens
indragning och inrättandet af en frivillig latinkurs på reallinien.
Det större konsistoriet har icke kunnat undgå att finna, hurusom
all fullständigare latinundervisnings bindande vid undervisning i gre¬
kiskan jemte införandet af en frivillig latinkurs på reallinien skulle,
under nu gifna förhållanden, leda derhän, att endast ett ringa antal
af de allmänna läroverkens lärjungar skulle komma att erhålla en i
någon mån grundlig latinundervisning och att deremot det stora
8
flertalet af lärjungar, som komme att fortsätta sina studier vid uni¬
versitetet, endast komme att genomgå den frivilliga latinkursen på
reallinien, hvilken enligt det större konsistoriets mening är allt för
obetydlig för att kunna utöfva något nämnvärdt inflytande på de
studerandes utveckling till erforderlig mognad för akademiska studier.
Med anledning åt detta förhållande och på grund af sin öfver¬
tygelse derom, att med afseende både på vinnandet af mognad för
studier vid universitetet och på oumbärligheten för våra universiteters
studerande ungdom af de förutsättningar, på hvilka de lärda studierna
och den vetenskapliga literaturen hos andra större kulturfolk hvilar,
det mått af kunskap, som nu på B-linien inhemtas, är oundgängligen
nödigt och icke tål någon minskning eller nedsättning, måste det
större konsistoriet känna sig förpligtadt att afstyrka bifall till båda
de förutnämnda förslagen till ändring i latinets ställning såsom un¬
dervisningsämne inom de allmänna läroverken.
Äfven i fråga om de akademiska examina anser sig det större
konsistoriet böra fästa sig vid deras betydelse i förhållande till stu¬
dierna vid universitetet och lemna å sido hvad som föreslagits rörande
deras egenskap af kompetensvilkor för befordran till lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken.
Hvad först beträffar de så kallade examina stili latini, har det
större konsistoriet, utan att vilja instämma i det omdöme, som ligger
i läroverkskomiténs yttrande om dem såsom obehöfliga och icke tids¬
enliga, likväl, i likhet med läroverkskomitén, funnit sig böra till¬
styrka deras afskaffande, enär det enligt det större konsistoriets
mening står vederbörande examinator i latinet fritt att på det sätt
och i den ordning, han kan finna lämpligast, pröfva examinandernes
skicklighet icke blott i öfriga hänseenden utan äfven i latinska
språkets skrifvande.
Hvad vidare angår de examina, för hvilka läroverkskomitén
ansett den frivilliga latinkursen på reallinien vara tillräcklig, nem¬
ligen examen till rättegångsverken och den medicinsk-filosofiska
examen äfvensom den examen, för hvilken icke ens såsom förberedelse
någon kunskap i latinet ansetts erforderlig, nemligen förberedande
examen för kansliexamen, anser sig det större konsistoriet såsom skäl
för dessa förslags afstyrkande endast behöfva åberopa hvad här ofvan
anförts om latinstudiets behöflighet såsom grundläggning för akademi¬
ska studier och om otillräckligheten af nyssnämnda frivilliga latinkurs.
Hörande profven för filosofiska graden har läroverkskomitén före¬
slagit mycket genomgripande förändringar. Det större konsistoriet
9
finner sig icke kunna tillstyrka bifall till dessa föreslagna, förändrin¬
gar, enär dels den nu gällande ordningen för dessa prof, hvilken
för icke längre än tio år tillbaka blef den för dessa prof enda gäl¬
lande och sedermera undergått modifierande ändringar till lättnad
för examinanderne, enligt konsistoriets mening, visat sig befordra
grundlighet i studierna och derför icke utan vigtiga och tvingande
skäl bör utbytas mot eu alldeles väsentligt från henne afvikande
ordning, dels den nu af läroverkskomitén föreslagna ordningen står
i strid mot det större konsistoriets ofvan uttalade öfvertygelse om
latinstudiets behöflighet för de akademiska studierna. Härtill kom¬
mer att enligt konsistoriets mening icke några giltiga skäl blifvit
af läroverkskomitén anförda för den föreslagna nya organisationens
behöflighet och lämplighet samt att denna icke heller eger stöd af
någon vid våra egna eller andra universitet vunnen erfarenhet. Det
större konsistoriet anser sig derföre i hufvudsak böra stödja sig vid
den humanistiska sektionens till det större konsistoriet ingifna ytt¬
rande och afstyrka bifall till det ifrågavarande förslaget till nytt
ordnande af profven för den filosofiska graden.
Med anledning af läroverkskomiténs yttrande och förslag rörande
undervisningen i främmande lefvande språk vid universiteten, anser
sig det större konsistoriet, som redan förut haft tillfälle att till någon
del göra likartad framställning, hvilken ock föranledt upptagande i
1877' års stat för nya extra ordinarie professorer med flere af en
extra ordinarie professur i nyeuropeisk lingvistik, och som väl känner
behofvet af den åsyftade förbättringen, likväl, då det icke är lämpligt
att initiativ i denna fråga tages af det större konsistoriet, icke ens
i den formen, att det större konsistoriet i första hand föreslår någon
af de alternativt framstälda möjliga åtgärderna, böra inskränka sig
till uttalande af sin mening, att det är önskvärdt, att åtgärder vid¬
tagas för att bättre, än hittills skett, tillgodose undervisningen i främ¬
mande lefvande språk vid universiteten.
Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får det större kon¬
sistoriet :
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag angående B-liniens
indragning vid de allmänna läroverken;
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag angående en fri¬
villig latinkurs på reallinien eller nuvarande C-linien vid de all¬
männa läroverken;
■i likhet med läroverkskomitén tillstyrka afskaffande af alla så
kallade examina stili latini;
10
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag, att för afläggande
af examen till rättegångsverken ej skulle fordras annan latin¬
kunskap än det för praktiska ändamål afsedda mått deraf, som
enligt komiténs förslag skulle ingå i den frivilliga latinkursen på
reallinien vid de allmänna läroverken;
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag, att hvarken i eller
såsom vilkor för afläggande af förberedande examen för kansli¬
examen någon kunskap i latin må fordras;
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag, att såsom vilkor
för tillträde till den medicinsk-fHosofska examen endast må fordras
den lägre grad af kunskap i latin, som. af komitén förut blifva vid
fråga om den juridiska preliminärexamen angifven;
afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag angående profven
för filosofiska graden; samt
förklara sig anse det önskvärdt, att åtgärder vidtagas för att
bättre, än hittills skett, tillgodose undervisningen i främmande lef¬
vande språk vid universiteten.
Med anledning af skiljaktiga meningar bifogas det större konsi¬
storiets i ärendet förda protokoll, hvarjemte fakulteternas och sektio¬
nernas ofvan omnämnda, till det större konsistoriet ingifna yttranden
till kanslersembetet insändas.
Upsala den 9 Maj 1885.
På det större konsistoriets vägnar:
C. Y. SAHLIN,
Kongl. Univ:s Rektor.
Gustaf Gavélius.
11
*
Utdrag af protokollet, hållet hos det större konsistoriet
vid universitetet i Upsala den 9 Maj 1885.
Närvarande: rektor, professor Sahlin, professorerne Ribbing,
Rabenius, Hedenius, Nyblom, Hagberg, Landtmanson, Thalén, Löf-
stedt, Cleve, Häggström, Lundqvist, T. Nordling, Fries, Johansson,
Schultz, Ålin, Clason, Henschcn, Hammarstrand, Tullberg och
Hammarsten.
§ 34.
Genom remiss från kanslersembetet af den 24 December 1884
både det större konsistoriet anmodats att inkomma med yttrande
öfver den af Kongl. Maj:t tillsatta läroverkskomitens den 25 Augusti
1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisa¬
tionen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva bety¬
delse för studierna och examina vid universiteten.
Efter remiss af det större konsistoriet hade de särskilda fakul¬
teterna och sektionerna hvar för sig öfver läroverkskomitens ifråga¬
varande underdåniga utlåtande och förslag inkommit med infordrade
yttranden, hvilka under bilagorna A, B, C, D och E finnas detta
protokoll bilagda och i tryckta exemplar blindt till det större konsi¬
storiets ledamöter utdelade.
Vid detta ärendes behandling faun det större konsistoriet lämp¬
ligt att först afgöra, öfver hvilka särskilda förslag yttrande borde
afgifvas, hvarvid det likväl skulle lemnas hvarje det större konsi¬
storiets ledamot öppet att, sedan beslut angående de af det större
konsistoriet sålunda till behandling företagna förslagen fattats, väcka
fråga om yttrande äfven öfver ett eller flera andra förslag, i hvilket
fall sådant yttrande, derest det af flertalet bland konsistoriets leda¬
möter biträddes, äfven skulle i det större konsistoriets utlåtande
intagas.
12
*
I enlighet härmed beslöt det större konsistoriet afgifva yttrande
öfver följande af läroverkskomitén framstälda förslag, nemligen:
l:o) angående indragning af B-linien vid de allmänna läro¬
verken :
*
2:o) angående en frivillig latinkurs på reallinien eller nu¬
varande C-linien;
3:o) angående undervisningen vid universiteten i främmande
lefvande språk; och
4:o) angående de särskilda förslag, som i 2:a kapitlet af läro-
verkskomiténs betänkande sid. 94 ff. finnas upptagna under n:ris
1—5 och röra examina vid universiteten.
Beträffande läroverkskomiténs förslag, att nuvarande B-linien
vid de allmänna läroverken skulle indragas, framstäldes olika yrkanden,
hvarefter, sedan votering blifvit begärd, följande voteringsproposition
af rektor framstäldes och af det större konsistoriet godkändes: den
som vill afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag angående B-
liniens indragning röstar ja, den det icke vill röstar nej; vinner nej,
har konsistoriet beslutit afstyrka bifall till nämuda förslag, dock
under förutsättning, att undervisningen på B-linien ordnas på det
sätt, som af filosofiska fakulteten blifvit i dess den 21 sistlidne Mars
ingifna yttrande föreslaget; och som professorerne Hammarsten,
Hammarstrand, Alin, Johansson, T. Nordling, Häggström, Löfstedt,
Landtmauson, Hedenius, Rabenius, Ribbing och rektor, professoren
Sahlin, eller tillsammans 12 röstade ja, samt professorerne Tullberg,
Henschen, Clason, Schultz, Fries, Lundqvist, Cleve, Timlön, Hagberg
och Nyblom eller tillsammans 10 röstade nej, hade det större konsi¬
storiet beslutit afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag an¬
gående B-liniens indragning.
Derefter beslöt det större konsistoriet afstyrka bifall till läro¬
verkskomiténs förslag angående en frivillig latinkurs på reallinien
eller nuvarande C-linien vid de allmänna läroverken.
Vidare beslöt det större konsistoriet att med anledning af
läroverkskomiténs förslag till åtgärder rörande undervisningen vid
universiteten i främmande lefvande språk förklara sig anse det
önskvärdt, att åtgärder vidtagas för att bättre, än hittills skett, till¬
godose undervisningen i främmande lefvande språk vid universiteten.
Slutligen fortgick det större konsistoriet till behandlingen af
läroverkskomiténs ofvaunämnda särskilda förslag angående examina
vid universiteten, hvarvid först företogs komiténs förslag, att alla
särskilda så kallade examina stili latini borde såsom obehöfliga och
13
icke tidsenliga helt och hållet afskaffas; och blefvo, — med anled¬
ning af särskilda, under diskussionen gjorda yrkanden dels om af¬
styrkande af bifall till läroverkskomiténs förslag i denna punkt, dels
ock att större konsistoriet med uteslutande af den af läroverks-
komitén gjorda beteckningen af dessa examina »såsom obehöfliga och
icke tidsenliga», måtte tillstyrka afskaffandet af alla examina stili
latini, —• sedan votering begärts, af rektor framstälda följande af
konsistoriet godkända voteringspropositioner: den som vill afstyrka
bifall till läroverkskomiténs ifrågavarande förslag röstar ja, den det
icke vill röstar nej; vinner nej, har konsistoriet beslutat att i likhet
med läroverkskomitén tillstyrka afskaffande af alla så kallade examina
stili latini; och som professorerne Hammarstrand, med tillägg att
han röstade ja i de studerandes eget intresse, Alin, Johansson, T.
Nordling, Häggström, Löfstedt, Landtmanson, Rabenius, Ribbing
och rektor, professoren Sahlin, eller tillsammans 10 röstade ja, men
professorerne Hammarsten, Tullberg, Henschen, Clason, Schultz, Fries,
Lundqvist, Cleve, Thalén, Hagberg, Nyblom och Hedenius eller till¬
sammans 12 röstade nej, hade det större konsistoriet besluta att i
likhet med läroverkskomitén tillstyrka afskaffande af alla så kallade
examina stili latini.
Derefter beslöt det större konsistoriet afstyrka bifall till läro¬
verkskomiténs förslag, att för afläggande af examen till rättegångs¬
verken ej skulle fordras annan latinkunskap än det för praktiska
ändamål afsedda mått deraf, som enligt komiténs förslag skulle
ingå i den frivilliga latinkursen på reallinien vid de allmänna
läroverken.
Vidare öfvergick det större konsistoriet till läroverkskomiténs
förslag, att hvarken i eller såsom vilkor för afläggandet af förbere¬
dande examen för kansliexamen någon kunskap i latin må fordras;
och framstäldes, sedan olika meningar yppats och votering begärts,
af rektor följande af konsistoriet godkända propositioner: den som
vill tillstyrka bifall till läroverkskomiténs ifrågavarande förslag röstar
ja, den det icke vill röstar nej; vinner nej, har det större konsistoriet
besluta afstyrka bifall till nämnda förslag; och som professorerne
Hammarsten, Tullberg, Henschen, Clason, Fries, Lundqvist, Cleve,
Thalén, Hagberg och Nyblom eller tillsammans 10 röstade ja, men
professorerne Hammarstrand, Alin, Schultz, Johansson, T. Nordling,
Häggström, Löfstedt, Landtmanson, Hedenius, Rabenius, Ribbing och
rektor, professoren Sahlin, eller tillsammans 12 röstade nej, hade det
större konsistoriet besluta afstyrka bifall till läroverkskomiténs för¬
14
slag, att hvarken i eller såsom vilkor för afläggandet af förberedande
examen för kansliexamen någon kunskap i latin må fordras.
Sedan vid den derpå följande behandlingen af läroverkskomiténs
förslag rörande det mått af latinkunskap, som såsom vilkor för till¬
träde till medicinsk-filosofisk examen borde fordras, olika yrkanden
blifvit gjorda och votering begärts, framstäldes af rektor följande af
konsistoriet godkända voteringspropositioner: den som vill tillstyrka
bifall till läroverkskomiténs förslag angående det mått af latinkunskap,
som skall fordras för tillträde till medicinsk-filosofisk examen, röstar
ja, den det icke vill röstar nej; vinner nej, har det större konsistoriet
beslutit afstyrka bifall till läroverkskomiténs ifrågavarande förslag;
och som professorerne Hammarsten, med åberopande af sitt till me¬
dicinska fakultetens protokoll för den 21 sistlidne Mars i denna fråga
afgifna yttrande, Henschen, likaledes med åberopande af sitt till
samma protokoll afgifna yttrande, Schultz, Fries, Lundqvist, Cleve
och Hagberg eller tillsammans 7 röstade ja, men professorerne Tull¬
berg, Hammarstrand, Clason, Alin, Johansson, T. Nordlig, Hägg-
ström, Löfstedt, Tbalén, Landtmanson, Nyblom, Hedenius, Rabenius,
Ribbing och rektor, professoren Sahlin, eller tillsammans 15 röstade
nej, hade det större konsistoriet beslutit afstyrka bifall till läro¬
verkskomiténs förslag, att såsom vilkor för tillträde till den medicinsk¬
filosofiska examen endast må fordras den lägre grad af kunskap i
latin, som af komitén förut blifvit vid fråga om den juridiska
preliminär examen angifven.
Då slutligen läroverkskomiténs förslag angående profven för
filosofiska graden företogs till behandling, ansåg det större konsi¬
storiet lämpligast, att dess närvarande ledamöter hvar för sig afgåfve
sin mening, i hvilket hänseende
Professoren Hammarsten tillstyrkte bifall till läroverkskomiténs
förslag på de grunder, som finnas angifna i matematisk-naturveten-
skapliga sektionens protokoll för den 4 sistlidne Mars;
Professoren Tullberg instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Hammarstrand afstyrkte bifall till läroverkskomiténs
förslag under åberopande af humanistiska sektionens den 25 sistlidne
Februari afgifna yttrande;
Prof essoren Henschen instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Clason tillstyrkte bifall till läroverkskomiténs för¬
slag, dock under förutsättning af det inskränkande förbehåll, som af
extra ordinarie professoren Hjärne i hans till humanistiska sektionens
protokoll för den 25 sistlidne Februari afgifna yttrande yrkats,
15
nemligen att godkända maturitetsexamensinsigter i latin böra fordras
för undergående af kandidatexamen i något af de ämnen, som böra
till den humanistiska sektionen;
Prof essoren Alin instämde med professoren Hammarstrand;
Professoren Schultz instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Johansson afstyrkte i likhet med professoren Ham¬
marstrand bifall till läroverkskomiténs förslag och erinrade derom,
att detta hans afstyrkande stode i öfverensstämmelse med hans den
2 September 1882 till konsistoriets protokoll afgifna yttrande;
Prof essoren Fries instämde med professoren Hammarsten;
Professoren T. Nordling instämde med professoren Hammar¬
strand ;
Professoren bandqvist instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Iiäggström instämde med professoren Hammarstrand;
Professoren Gleve tillstyrkte bifall till läroverkskomiténs förslag;
Professoren Löfstedt afstyrkte • bifall till läroverkskomiténs för¬
slag under åberopande af professoren Sahlins till humanistiska sektio¬
nens protokoll för den 25-sistlidne Februari afgifna yttrande;
Pr of essoren Thalén instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Landtmanson afstyrkte bifall till läroverkskomiténs
förslag i likhet med professoren Hammarstrand och tilläde, att han
väl kunde önska någon förändring i filosofie licentiatexamen, men
att han, då fråga härom nu icke förelåg, icke fann skäl att nu derom
framställa något förslag eller yrkande;
Professoren Hagberg instämde med professoren Hammarsten;
Professoren Nyblom instämde med professoren Clason;
Professoren Hedenius tillstyrkte bifall till läroverkskomiténs
förslag, dock med det vilkor, att godkändt mogenhetsbetyg i latin
uppstäldes såsom fordran för tillträde till filosofie kandidatexamen;
Prof essoren Pabenius instämde med professoren Hammarstrand;
Professoren Bibbing instämde med professoren Hammarstrand
och åberopade professoren Sahlins till humanistiska sektionens proto¬
koll för den 25 sistlidne Februari afgifna yttrande;
Rektor, professoren Sahlin, instämde med professoren Hammar¬
strand och åberopade sitt nyssnämnda anförande till humanistiska
sektionens protokoll;
Och hade genom denna omröstning det större konsistoriet i
likhet tned professoren Hammarstrands mening besluta afstyrka
bifall till läroverkskomiténs förslag angående profven för filosofiska
graden.
16
Sedan det större konsistoriet nu hade fattat beslut rörande alla
de läroverkskomiténs förslag, om hvilka det större konsistoriet enligt
sitt vid början af detta ärendes behandling fattade beslut skulle af¬
gifva yttrande, lemnades, i enlighet med hvad förr bestämts, tillfälle
åt konsistoriets ledamöter att väcka fråga om yttrande öfver andra
läroverkskomiténs förslag, och anförde dervid först
Professoren Hammarsten, att då han vid en föregående vote¬
ring röstat mot förslaget att binda B-liniens bibehållande vid an¬
tagandet af de af filosofiska fakulteten vid sammanträdet den 21 Mars
d. å. tillstyrkta förändringarna rörande ordnandet af timplanen och
de skriftliga profven i mogenhetsexamen för B-linien, detta icke
skett derför, att han ansett dessa förändringar vara olämpliga, utan
derför, att han ansett B-linien böra bibehållas oberoende af några
särskilda vilkor. De ifrågasatta förändringarna ansåg han för sin
del tvärtom vara ändamålsenliga samt af behofvet påkallade, och han
framhöll derför såsom önskvärd!, att det större akademiska konsistoriet
ville, i öfverensstämmelse med den filosofiska fakultetens beslut af
den 21 sistlidne Mars, tillstyrka:
att B-linien, hvad timplanen beträffar, ordnas, såsom professor
Sundén i sin reservation föreslagit, dock med iakttagande
deraf, att fransk skrifning bibehålies på denna linie och i
stället en motsvarande minskning af de skriftliga öfningarna
i öfversättning från svenska till latin eger rum;
att professor Sundéns förslag till ordnande af de skriftliga profven
i mogenhetsexamen för B-linien antages, dock med den för¬
ändringen, att öfversättningsprofvet från svenska till latin
utbytes mot ett dylikt från svenska till franska eller tyska;
i hvilket yttrande, hvad angick timplanens ordnande, professorerne
Fries, Tullberg, Gleve, TJialén, Schultz, Henschen, Lundqvist och
Hagberg instämde;
hvarefter professoren Johansson med egna ord anförde:
»Då konsistoriet i sitt yttrande väsentligen inskränkt sig till
sådana punkter af komiterades förslag, hvilka mera direkt beröra de
akademiska examina, hafva åtskilliga af de yrkanden, som framställas
af den teologiska fakulteten, här icke kunnat komma under ompröf¬
ning. Det må derföre tillåtas mig, som för tillfället är den ende
här närvarande medlem af nämnda fakultet, att få till protokollet
antecknadt, hurusom jag anser, att alla de af teologiska fakulteten
framstälda yrkanden förtjena att af vederbörande allvarligen beaktas.
I all synnerhet synes mig detta gälla de uttalanden, som angå.
17
1) fortsättning af undervisningen i tyska språket ända till skoltidens
slut samt 2) kompetens till sådana lärarebefattningar, med hvilka
skyldighet att undervisa i kristendom är förenad. Den bristande
förtrogenhet med tyska språket, som för närvarande hos nyblifne
studenter är lika vanlig som naturlig, utgör ett väsentligt hinder för
akademiska studier icke minst inom den teologiska fakulteten; och
rättigheten för dem, som genomgått fullständig akademisk kurs för
inträde i prestembetet, att söka lärarebefattningar vid skolan skulle
utan tvifvel lända ej blott skolan utan äfven det teologiska universitets¬
studiet till väsentlig båtnad. Hvad särskild! den senast berörda
punkten angår, måste jag anse, att äfven om den närvarande filosofie
kandidatexamen, såsom jag hoppas, tills vidare förblifver oförändrad,
den bildning, som denna gifver, hvarken till qvantitet eller qvalitet
kan betraktas såsom mera värdefull i egenskap af kompetensvilkor
för lägre lärarebefattningar, med hvilka skyldighet att undervisa i
kristendom är förenad, än den bildning, som vinnes genom en för¬
ening af teologisk-filosofisk examen med såväl den teoretiska som
praktiska kursen inom den teologiska fakulteten»;
och professoren Fries såsom sin enskilda mening ville till det
större konsistoriets protokoll anföra, att han ansåg komiterades för¬
slag att förlänga de allmänna läroverkens läseterminer komma att
öka lärjungarnes öfveransträngning och, långt ifrån att blifva något
botemedel mot denna, på ett i hög grad olycksbringande sätt leda
till nedsättning af lärjungarnes helsa och krafter, i hvilket yttrande
professor en Hagberg instämde;
samt slutligen professoren Alin förordade B-liniens förändring
i enlighet med hvad teologiska fakulteten i sitt protokoll för den
16 sistlidne Mars föreslagit eller på sådant sätt, att latinet gjordes
till det för språkundervisningen grundläggande språket och tyskan
kunde börjas några år senare, men skulle läsas, om ock med liten
undervisningstid, äfven under de sista skolåren, i hvilket yttrande
professorerne Johansson och Clason instämde;
men då intet af dessa förslag vunnit understöd af flertalet bland
det större konsistoriets ledamöter, skulle i det större konsistoriets
utlåtande till kanslersémbetet endast upptagas de särskilda yttranden,
om hvilka det större konsistoriet, enligt hvad ofvan är antecknadt,
fattat beslut.
Som ofvan. T, , ,,
Dx protocollo
Gustaf Gavelius.
2
Utdrag af teologiska fakultetens i Upsala protokoll
den 16 Mars 1885.
Närvarande (vid § 7) decanus, domprosten Torén, professorerne
Myrberg, Johansson, von Schéele, e. o. professorerne Budin, Sundelin,
Norrby.
Vid protokollet docenten Ekman.
§ 7.
Fakulteten hade blifvit anmodad att före den 1 April 1885 till
det större akademiska konsistoriet inkomma med yttrande öfver
läroverkskomiténs den 25 sistlidne Augusti afgifna underdåniga ytt¬
rande och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk
och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och
förslag angå eller hafva betydelse för studierna och examina vid
universiteten.
Vid öfverläggniugen härom ansåg sig fakulteten böra begränsa
sig till sådana delar af det ifrågavarande förslaget, som mer eller
mindre omedelbart röra fakulteten, samt med hänsyn till dessa delar
inskränka sig till att framställa några anmärkningar mot vissa punkter
inom samma förslag.
Fakulteten ville dock, innan hon öfverginge till dessa enskilda
punkter, beträffande förslaget i det hela anmärka, att ehuru fakul¬
teten erkände det bristfälliga i den närvarande organisationen af de
allmänna läroverken, .hon likväl hyste stora betänkligheter mot en
snart sagdt fullständig omstörtning af denna organisation, enär den¬
samma vore jemförelsevis ny och ännu icke hunnit bära sådan frukt,
som gåfve säker ledning för hennes bedömande, och ett fortsatt
experimenterande med lärare och lärjungar säkert skulle verka väsent¬
ligen skadligt med hänsyn till läroverkens jemna utveckling.
Äfven ville fakulteten beträffande komiterades tillv gagående i
19
det hela ansluta sig till den af presidenten Forssell uttalade och
motiverade meningen i fråga om omfånget af deras uppgift med hän¬
syn till universitetsexamina. (Reservat, s. 7—9.)
Då fakulteten sedan öfvergick till granskning af de enskilda
punkter af förslaget, hvilka särskildt kunna anses vara af betydelse
för de teologiska universitetsstudierna, så ville fakulteten först i fråga
om den föreslagna indragningen af den s. k. JB-linien, å hvilken latin,
men ej grekiska läses, väl erkänna, att det principielt läge i fakultetens
intresse, att grekiskan inom skolan vore förbunden med latinet. Det
inträffade nemligen icke sällan, att ynglingar först efter ankomsten
till universitetet bestämde sig för den teologiska banan, och det måste
då anses vara en fördel, att de redan vid läroverket lagt grunden till
det grekiska språkstudiet. Men detta oaktadt skulle likväl denna
anordning med hänsyn till de nu faktiskt förhandenvarande för¬
hållandena lända fakulteten till skada i afseende på utsigten att
erhålla lärjungar. Genom tvånget för dem, som läsa latin, att äfven
läsa grekiska, skulle den klassiska liniens lärjungar i skolan antag¬
ligen i hög grad förminskas och i samma grad antalet af dem, som
efter slutade skolstudier kunna tänka på den teologiska universitets-
banan, jemväl blifva förminskadt. Under det att för en tid tillbaka
humanister och teologer önskade den obligatoriska föreningen af latin
och grekiska, så kunde de nu, sedan ställningen blifvit helt och hållet
förändrad, icke längre hysa samma önskan. Nu, då det är fråga om
att tillåta realister aflägga examina inom filosofiska fakulteten, måste
det nemligen — något som då icke var fallet — befaras, att samma
obligatoriska förening af de båda språken skulle föranleda ett större
antal lärjungar än förut att ingå på den reala linien. Dessutom
vore äfven B-liniens växande ett bevis för hennes behöflighet och
ett skäl för hennes .bibehållande.
Vidare tog fakulteten i betraktande komiténs förslag att från
de allmänna läroverken utesluta det hebreiska språket som valfritt
läroämne. I afseende härpå ville fakulteten anföra, att det lilla,
som begäres af de allmänna läroverken i fråga om samma ämne,
icke vore utan sin stora betydelse. De första'hindren för detta språks
studium, bestående i svårigheterna af innanläsningen och den första
bekantskapen med dess från andra språk, som utgöra ämnen för skol¬
undervisningen, så afvikande ordformer och ordböjningar, vore de
mest afskräckande, och det hade för flertalet af dem, som egnat sig
åt det teologiska studiet, varit en icke ringa fördel, att det arbete,
som hört till öfvervinnandet af dessa första hinder, varit undangjordt
20
vid läroverket. Det vore denna fördel, som nu skulle beröfvas dem,
hvilka hädanefter ville egna sig åt teologiska studier, genom det
hebreiska språkets fullkomliga utträngande från undervisningen vid
våra läroverk. Fakulteten kunde icke annat än på det bestämdaste
afstyrka denna punkt i förslaget.
I sammanhang med frågan derom, huruvida komiterade genom
sina i det föregående betraktade förslag angående B-liniens afskaf¬
fande och det hebreiska språkets uteslutande tillgodosett den teolo¬
giska fakultetens intresse att bland de från allmänna läroverken
utgående lärjungarne erhålla alumner, som i sin skolbildning ega
en grundval för teologiska studier vid universitetet, tog fakulteten
äfven i betraktande, huruvida komiténs förslag angående filosofie
kandidatexamen och den filosofiska doktorsgraden, hvilka enligt nu
gällande lag berättiga till inträde i den teologiska fakulteten, inne-
bure någon utsigt för samma fakultet att i personer, som komme att
förvärfva nämnda lärdomsgrader, erhålla vederbörligen förberedde teo¬
logie studerande. Fakulteten fann dervid eu efter komiténs förslag'
vunnen filosofisk kandidat- 'eller doktorsgrad — oafsedt huruvida de
af komitén uppstälda vilkoren för dessa lärdomsgraders ernående i
afseende på öfriga ändamål äro tillfredsställande eller icke — ej
kunna i hvarje fall qvalificera till inträde i den teologiska fakulteten.
Det syntes nemligen vara alldeles uppenbart, att fakulteten icke kunde
inom sig upptaga sådane alumner, som saknade all kännedom af såväl
hebreiska och grekiska som latinska språket. Fakulteten måste der¬
för påyrka, att om komiténs förslag i detta hänseende skulle blifva
lag, den närvarande rättigheten för alla filosofie kandidater och dok¬
torer att omedelbart inskrifvas i den teologiska fakulteten måtte
komma att upphöra.
Ytterligare fäste fakulteten uppmärksamhet vid förslaget om
uppskjutande af katekesens läsning samt inskränkningen af antalet
timmar för kristendomsundervisningen. I afseende på det förra ville
fakulteten påpeka, att enär alltid någon utanläsning bör vid katekes-
undervisningen förekomma, och sådan är lämpligare, ju tidigare hon
kan rimligtvis ske, det är i hög grad olämpligt att uppskjuta den¬
samma, till dess lärjungarne blifva 13 å 14 år gamla, samt att redan
lärjungarne i den första klassen äro till minne och reflexionsförmåga
så utvecklade, att de, under förutsättning att undervisningen rätt
bedrifves, kunna hafva fullt gagn af undervisning i katekesen och
derför böra erhålla sådan. Det vore visserligen rigtigt, att före katekes¬
läsningens begynnelse eu biblisk-historisk underbyggnad borde före¬
21
finnas, men denna borde redan vara inbemtad vid den ålder, hvilken
lärjungarne i första klassen innehafva. I afseende på inskränkningen
af kristendomsundervisningen ansåg fakulteten, att den tid, som åt
samma undervisning är anslagen, redan nu är den minsta möjliga,
och ville derför under åberopande af de skäl rektor Borgström i sin
reservation (reservat, s. 61—-63) anfört för sitt yrkande, att kristen¬
dom skunskapen såsom ett af skolans vigtigaste ämnen åtminstone
måtte få bibehålla sin nuvarande betydelse, på det bestämdaste mot¬
sätta sig hvarje ytterligare förminskning af ifrågavarande tid.
Ett annat af komiténs förslag, hvars antagande enligt fakultetens
mening skulle lända till skada för den underbyggnad, som förutsättes
för teologiska studier, vore förslaget om upphörandet af undervis¬
ningen i det tyska språket, sedan lärjungarne genomgått femte klas¬
sen. För den, som studerar teologi, vore det af stor vigt att obe¬
hindradt kunna läsa tyska arbeten. Redan nu, då läsning af tyska
språket icke förekommer under de två sista åren före öfvergången
till universitetet, visade erfarenheten, att de studerande vanligen icke
ega tillräcklig förmåga att läsa tyska författare. Detta måste ännu
mer blifva förhållandet, om läsningen af ifrågavarande språk skulle
vara från skolan utesluten under så lång tid, som komiterade före¬
slagit. Det vore derför så långt från att fakulteten kunde tillstyrka
förslaget i detta hänseende, att hon snarare ansåge en återgång till
det förhållande, som egt rum före den nu gällande ordningen, önsk¬
värd, hvarför fakulteten ville förorda läsningen af det tyska språket
under hela skoltiden, om också under de sista åren med så liten under¬
visningstid som möjligt, eller blott så mycken, som behöfdes för att vid-
magthålla den förut uppnådda ståndpunkten i afseende på kännedomen
af detta språk. Deremot ansåg fakulteten, att början af undervis¬
ningen i samma språk kunde förläggas några år senare, än nu är
förhållandet, om nemligen latinet i stället gjordes till det för språk¬
undervisningen grundläggande språket, hvilket utan allt tvifvel vore
den för undervisningen i det hela mest fruktbringande anordningen.
Genom hela undervisningens grundande på latinet som basis skulle
äfven den brist på en ledande tanke, som utmärker den närvarande
undervisningen och ännu mer skulle framträda, om komiténs förslag
blefve antaget, väsentligen blifva afhulpen och sålunda den nu all¬
mänt förekommande och berättigade klagan öfver mångläseriet vid
läroverken lättare kunna undanrödjas.
Då fakulteten i det föregående förordat ett oförändradt mått af
eller till och med några tillökningar i de kunskaper, hon ansett böra
22
tillhöra de allmänna läroverken att meddela, så ansåg sig fakulteten
äfven böra uttala sin mening angående den minskning i fråga om
andra ämnen, hvarigenom en redan för närvarande onekligen befintlig
öfveransträngning skulle kunna förebyggas. Fakulteten ville i detta
intresse påyrka en minskning af fordringarna i matematik på den
klassiska linien, hvilka fordringar fakulteten ansåg icke obetydligt
öfverskrida det för allmänbildning nödvändiga måttet.
Fakulteten kunde ytterligare icke lemna obemärkt förslaget om
strölafgifternas betydliga höjande. Derigenom skulle många fattiges
barn lätt nog kunna komma att uteslutas från de allmänna läro¬
verken, och då erfarenheten visade, att de, som egna sig åt det
presterliga kallet, merendels utgå från de fattiga klasserna, så kunde
försvårandet af dessas tillträde till läroverken icke annat än i hög
grad förminska de teologie studerandes redan nu jemförelsevis ringa
antal. Fakulteten ansåg sig derför, under förutsättning att det be¬
funnes nödvändigt, att afgifterna för lärjungarne vid läroverken höjas,
böra påyrka en, i förhållande till hvad koniiterade föreslagit, väsent¬
lig förökning i antalet af dem, som kunna från samma afgifter
befrias.
Slutligen ansåg sig fakulteten äfven böra upptaga frågan om
kompetens för lärarebefattning i kristendom. Denna fråga ansåg
fakulteten vara af den största betydelse såsom kanske mer än någon
annan ingripande i de teologiska studierna. På det sätt, hvarpå
kristendomsundervisningen vid läroverken skötes, berodde i väsentlig
mån, huruvida sinne för teologiska studier hos ynglingar^ uppväckes
eller qväfves. Hvilka utsigter till verksamhet i kyrkans och skolans
tjenst öppnas för dem, som aflägga teologiska examina, vore äfven
af stor betydelse för antalet af blifvande teologie studerande. Men
framför allt egde denna fråga vigt med hänsyn till läroverkens eget
bästa, ity att hon egde väsentlig betydelse för arten af hela den
bildning, som vid läroverken bibringas, i det för lifvet vigtigaste
hänseendet. För att bereda läroverken utsigt att erhålla personer,
som vid universiteten blifvit för sådan undervisningsverksamhet för¬
beredde, ansåg fakulteten, som icke kunde annat än finna komiténs
förslag till kompetensfordringar för kristendomslärare otillräckligt
och oantagligt såsom allt för obestämdt, att rättighet borde meddelas
dem, som aflagt teologisk-filosofisk examen jemte dimissionsexamen
och de praktiska teologiska profven vid universitetet, att efter genom¬
gånget profår anmäla sig som sökande till sådana adjunkts- och kollega¬
beställningar vid allmänna läroverken, med hvilka undervisning i
23
kristendom är förenad. Detta ansåg fakulteten så mycket billigare,
som personer af nämnda qvalifikation hafva en fond af allmänbildning,
hvilken fullt motsvarar och till och med i många fall skulle komma
att öfverstiga den allmänbildning, som gifves genom en sådan filosofie
kandidatexamen, som komiterade föreslagit. Fakulteten ville derför
i denna fråga ansluta sig till det senaste kyrkomötets underdåniga
anhållan i nämnda refning, dock med den under synpunkten af öfver-
ensstämmelsen med nu gällande lag rigtigare formulering, som e. o.
professoren Sundén i sin till läröverkskomiténs utlåtande fogade re¬
servation (reservat, s. 119) gifvit det i samma anhållan uttalade för¬
slaget. Och som det enligt komiténs förslag kunde inträffa, att vid
tillsättningen af lärare i kristendom sådana personer kunna komma
i fråga, hvilka alls icke presterat något prof på insigt i detta ämne,
ansåg fakulteten nödvändigt, att lärareprof för anställning som lärare
i kristendom blifver obligatoriskt åtminstone för sådana sökande, som
icke vid universitetet aflagt teologisk examen. Dessa båda yrkanden,
att rättighet beviljas dem, som aflagt ofvan bemälda teologiska prof
vid universitetet, att söka nu ifrågavarande lärareplatser samt att
lärareprof för samma platser blifver obligatoriskt för dem, som icke
aflagt teologisk examen vid universitetet, ansåg fakulteten rara det
minsta, som kunde begäras, för att någon garanti skulle kunna vinnas
derför, att icke den ifrågavarande undervisningen anförtros åt per¬
soner, som äro helt och hållet olämpliga för densamma.
På nu anförda grunder ville fakulteten alltså gent emot läroverks-
komiténs underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor yrka
följande:
1) att den s. k. B-linien vid de allmänna läroverken fortfarande
bibehålies;
2) att det hebreiska språket som valfritt läroämne likaledes fort¬
farande bibehålies;
3) att, för den händelse komiténs förslag angående filosofie kan¬
didat- och doktorsgrad blifver lag, dessa grader måtte upphöra att
utan vidare berättiga studerande till inträde i den teologiska fakulteten;
4) att undervisningen i katekes fortfarande bibehålies i de lägre
klasserna, samt att antalet timmar för kristendomsundervisningen icke
i någon mån må nedsättas;
5) att undervisningen i det tyska språket må fortsättas ända till
afgångsexamen, ehuru under de sista åren med minsta möjliga under¬
visningstid;
24
6) att undervisningen i matematik på den klassiska linien in¬
skränk es ;
7) att, i den händelse höjandet af afgifterna för undervisningen
blifver nödvändigt, ett större antal, än komitén föreslagit, erhåller
möjlighet till befrielse från desamma; samt
8) att de, som efter förut aflagd teologisk-filosofisk examen genom¬
gått den för inträde i prestembetet föreskrifna teologiska kursen vid
universitetet, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kan¬
didatexamen, ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollega¬
befattningar vid de allmänna läroverken, med hvilka skyldighet att
undervisa i kristendom är förenad, äfvensom att lärareprof blifver
obligatoriskt åtminstone för sådane sökande till nämnda lärareplatser,
hvilka icke vid universitetet aflagt någon teologisk examen.
Vid mom. 3 af detta fakultetens utlåtande anhöll e. o. profes¬
soren Budin att få till protokollet antecknadt, att han i fråga
om filosofie kandidatexamens och doktorsgradens berättigande till' in¬
skrifning i den teologiska fakulteten ansåg, att dessa lärdomsgrader,
äfven om de vinnas på det sätt, som komiterade föreslagit, böra
medföra sådan rättighet. Genom beviljandet deraf erkändes inom
lagstiftningen värdet af den bildning, som å ena sidan allvarliga stu¬
dier i allmänhet och å andra sidan lifvet och erfarenheten kunna
gifva. Derjemte ansåg han, att i de fall, då personer, som icke blott
i skolan genomgått reallinien, utan äfven vid universitetet aflagt
matematisk-naturvetenskaplig kandidat-examen eller vunnit sådan
doktorsgrad, vände sig till det teologiska studiet, underkastande sig
mödan att inhemta den för läsningen af den heliga skrift på grund¬
språken nödvändiga underbyggnaden i grekiska och hebreiska språken,
ådagalägges ett sådant sinne och allvarligt intresse för teologien, att
man utan farhåga kunde hoppas, att sådana personer skulle blifva
dugliga prester, äfven om det mått af kunskap i latin, som det torde
blifva för dem nödigt att inhemta i sammanhang med grekiskan och
hebreiskan, icke skulle motsvara fordringarna i teologisk-filosofisk
examen eller eDS i mogenhetsexamen.
Äfven ville e. o. professoren Rudin vid fakultetens yttrande mom.
4 i fråga om katekesundervisningen tillägga, att han ansåg, att denna
undervisning i de lägre klasserna blott borde omfatta det väsentli¬
gaste af första hufvudstycket och den första artikeln inom det andra
samt möjligen äfven det tredje hufvudstycket, hvilka afdelningar Vore
de, som till sitt innehåll icke öfverstiga uppfattningsförmågan och
erfarenheten vid den ålder, i hvilken lärjungarne i nämnda klasser
25
befinna sig, samt att samma undervisning äfven genom sjelfva an¬
ordningen af timmarne måtte få tillbörlig helgd.
I detta e. o. professoren Rudins yttrande instämde professoren
Myrberg i afseende på båda de deri berörda momenten af fakultetens
utlåtande (3 och 4) under särskildt påpekande i fråga om det förra
af den vigt, som naturens kännedom har äfven och icke minst för
blifvande prester. Då intet af de naturvetenskapliga ämnena ingår
i den teologisk-filosofiska examen, funnes för närvarande ingen
garanti för tillvaron af denna så vigtiga kunskap inom det andliga
ståndet. Det syntes honom icke rådligt, att under sådana omstän¬
digheter stänga den enda utväg, som erbjöde sig till att i någon
mån få en ersättning för denna brist.
Vid mom. 8 af samma fakultetens beslut anhöll professoren
von Schéele att få till protokollet antecknadt, att han för sin del
icke kunde anse de af fakulteten gjorda förslagen beträffande kom¬
petens för lärareplatser i kristendom erbjuda tillräcklig garanti för an¬
ställningen af kompetente personer som lärare i nämnda ämne vid de
allmänna läroverken. Äfven om fakultetens förslag blefve antagna,
kunde det inträffa, att personer blefve utnämnde till ifrågavarande
lärareplatser, hvilka icke afiagt något annat prof på insigt i kristen¬
dom än det i detta hänseende högst otillfredsställande lärareprofvet,
till hvilket man numera egde att bereda sig flera timmar i förväg
och som derför lätteligen kunde hjelplig! afiäggas utan nämnvärda
teologiska insigter. Liksom den matematisk-naturvetenskapliga sek¬
tionen vid härvarande universitet som kompetensvilkor för adjunkts-
och kollegabefattningar vid allmänna läroverken föreslagit, att sökande
i aflagd akademisk examen egde minst betyget »godkänd» i alla de
tre ämnen, som ingå i den sökta platsen, så borde detta äfven till-
lämpas i fråga om kristendomskunskapen, hvilket ämne eljest blefve
det enda, hvari ej någon garanti för de sökandes insigter vore gif¬
ven. Professoren von Schéele ville derför föreslå, att, med undantag
af hvad angår lärarne i de klasser, i hvilka hela undervisningen ledes
af en enda lärare, det måtte för sådane lärare, som skola få kristen-
domsundervisning sig ombetrodd, fordras examen inför teologisk fa¬
kultet. Dock ville han härvid påpeka möjligheten deraf, att då
fullt skickliga personer, som icke fylt detta vilkor, anmäla sig som
sökande till platser af ifrågavarande art, sådana af Kongl. Maj:t
kunna beviljas befrielse från detsamma. Han ville derjemte hemställa,
att då enligt nu gällande skollag, de som komma att aflägga blif¬
vande lärareexamen jemte examen inför teologisk fakultet, äro berät¬
*
26
tigade att söka lektorsbefattning, hvari kristendom ingår såsom läro¬
ämne, denna rättighet äfven må utsträckas till dem, hvilka jemte
examen inför teologisk fakultet aflagt den nu faktiskt förhanden-
varande lärareexamen, nemligen filosofie kandidatexamen. Med nu
framstälda förlag förfölle det skäl, hvilket föranledt fakulteten att
påyrka obligatoriskt lärareprof för visse sökande till lärarebefattningar
i kristendom, hvarför professoren von Schéele icke biträdde bemälda
fakultetens yrkande.
I nu anförda professoren von Schéeles yttrande och förslag in¬
stämde e. o. professoren Budin.
I detsamma instämde vid protokollets justering- äfven decanus,
domprosten Boren, och e. o. professoren Norrby, hvilka vid fakul¬
tetens sammanträde varit hindrade att vara närvarande, då angående
ifrågavarande mom. 8 af fakultetens utlåtande beslut fattades derom,
huruvida fakulteten skulle påyrka uppställandet af nya kompetens¬
fordringar för kristendomslärare vid de allmänna läroverken eller icke.
Och skulle protokollsutdrag härom det större akademiska konsi¬
storiet meddelas.
Som ofvan.
Ur protokollet
J. A. Ekman.
27
Utdrag ur juridiska fakultetens i Upsala protokoll den
2 Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professoren Landtmanson, professorerne
Babenius, Bydin, Nordling, Hagströmer och Af tellus.
§ 2.
Genom remiss från det större akademiska konsistoriet af den 29
December 1884 hade fakulteten anmodats att inkomma med yttrande
öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda ut¬
låtande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna och
examina vid universiteten. Sedan fakulteten föreliaft ärendet till
förberedande öfverläggning, företogs det nu till slutlig behandling.
Innan omröstning företogs, begärde dekanus, professoren Landt¬
manson.i ordet och yttrade:
»Då fakulteten genom remiss den 29 sistlidne December från
det större konsistoriet blifvit anmodad att inkomma med yttrande
öfver läroverkskomiténs den 25 nästföregående Augusti afgifna ut¬
låtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna läro¬
verk och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande
och förslag angå eller hafva betydelse för studierna och examina vid
universiteten, så får jag, till fullgörande af hvad mig i detta afseende
åligger, anföra följande.
Den uppgift, som från den juridiska fakultetens synpunkt här
först föreligger, är att jemföra till art och omfattning den bildning,
med hvilken, enligt den af komitén för det allmänna läroverket före¬
slagna undervisuingsplan, en yngling utgår från detta läroverk, med
den, som måste anses utgöra den oundgängliga förutsättningen för
att kunna med framgång idka fackstudier vid universitetet inom
fakultetens område. Finnes mellan den ena och den andra i det ena
eller andra afseendet en lucka, så måste denna lucka fyllas. Och
den måste — såvidt den af komitén för det allmänna läroverket
föreslagna undervisningsplan verkligen fordras af och öfverensstäm-
mer med detta läroverks eget ändamål — fyllas genom en förbere¬
dande studiekurs vid universitetet, en studiekurs, hvars resultat måste,
af de skäl, som jag i mitt yttrande till fakultetens protokoll den 23
December 1881 (»Underdåniga utlåtanden och yttranden angående
ifrågasatt ändring i bestämmelserna för akademiska examina». Stock¬
holm 1883, ss. 43 ff.) anfört, ådagaläggas genom ett särskildt exa-
mensprof. Den fasta punkt, från hvilken man vid bedömandet af
nu förevarande fråga har att utgå, är sålunda den på ett visst sätt
till art och omfattning bestämda vetenskapliga fackbildning, som
staten måste fordra för anställning i dess tjenst. Från denna upp¬
fattning har ock komitén, enligt hvad den sjelf (ss. 10 ff.) för¬
klarar, utgått.
Att komitén anser, att fackbildningens fordringar härvid måste
tagas till utgångspunkt, kan således icke annat än öfver hufvud
gillas. Deremot synes det visserligen kunna ifrågasättas, huruvida
det ingått i det åt komitén gifna uppdrag att framställa förslag till
ändring af de akademiska examina. Komiténs befogenhet i detta
afseende har också, såsom det synes med skäl, blifvit betviflad af
dess senast fungerande ordförande, presidenten Forssell, och man
torde icke sakna skäl att instämma i hans yttrande, att komitén
»knappt egde alla nödiga förutsättningar» för den granskning af för¬
fattningarna rörande de akademiska examina, som uppdraget, så
uppfattadt, skulle innebära. Komitén har emellertid inlåtit sig på
förslag till förändradt ordnande af examensväsendet vid universitetet.
Och det är, hvad beträffar såväl de juridiska fackexamina som de
för dessa förberedande examina, en högst betydlig olikhet mellan
komiténs åsigt och den, som jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hela fakulteten, hyllar. Under det att nemligen fakulteten i
det betänkande, som af henne den 23 December 1881 afgafs, uttalar
önskvärdheten deraf, »att de juridiska examina ordnades i öfverens¬
stämmelse med det förslag, som afgifvits af den år 1874 tillsatta
komitén för afgifvande af förslag till ändring af universitetens
statuter, så att dessa examina bestämdes till två, nemligen juris
kandidatexamen och eu lägre juridisk examen» (af hvilka den förre
skulle fordras för kompetens till domare befattningar öfver hufvud
samt vigtigare administrativa funktioner, den senare åter medföra
29
kompetens endast till mindre vigtiga administrativa befattningar),
samt, i sammanhang dermed, anser, att »den, som önskade undergå
juris kandidatexamen, borde inför filosofiska sektionens humanistiska
sektion aflägga en förberedande examen i latinska och fornsvenska
språken, historia, hvari äfven pröfning i statskunskap borde ingå,
rätts- och samhällslära samt filosofisk propedevtik»; och under det
att fakulteten, i den händelse att nu varande examen till rättegångs¬
verken komme att bibehållas, anser att för rätt till afläggande af
denna examen borde fordras samma förberedande examen, som för
undergående af juris kandidatexamen, så går deremot läroverks-
komiténs förslag ut på icke allenast bibehållandet af examen till
rättegångsverken, utan äfven ett väsentligt nedsättande af fordringarna
på förberedande studier för denna examen. Härigenom har det vis¬
serligen lyckats komitén 'att till ett minimum reducera den förut¬
nämnda luckan mellan den bildning, som allmänna läroverket med¬
delar, och den, som fordras för att få inskrifvas i fakulteten för
idkande af fackstudier. Men att denna anordning, om den blefve
antagen, skall lända till väsentlig skada för den juridiska bildningen,
öfver hvars förfall dels berättigad, dels oberättigad klagan länge
förts, derom är jag för min del fullt förvissad. Grunden till den
klagan öfver den juridiska bildningens beskaffenhet, hvilken är be¬
rättigad, skulle, derom är jag fast öfvertygad, i det väsentligaste
undanrÖdjas derigenom, att juris kandidatexamen gjordes till obliga¬
torisk för kompetens till de förut nämnda vigtigare befattningarna.
De skäl, som tala för denna förändring, anser jag mig icke behöfva
här upprepa. De äro förut utförligt anförda. Och de äro icke
vederlagda; de äro, såvidt jag känner, knappt upptagna till veder¬
läggning. Den invändning, som något tidigare möjligen med något
sken af skäl kunnat göras, den nemligen, att denna anordning möj¬
ligen skulle kunna föranleda en sådan minskning i antalet af juris
studerande, att brist på ämnessvenner till statens embeten skulle
kunna uppstå, denna invändning saknar i närvarande stund all grund.
Tillströmningen af studerande till de juridiska fakulteterna är nem¬
ligen för närvarande så stark, att det — såsom väl är bekant —
redan nu endast är med största svårighet, som de, hvilka afslutat
sina juridiska universitetsstudier, kunna erhålla plats för att vinna
den praktiska öfning, som erfordras, för att de skola kunna få på
eget ansvar utöfva domareembetet. Det linnes sålunda, enligt min
öfvertygelse, intet skäl till den s. k. kofrättsexamens bibehållande,
men väl alla skäl till dess borttagande. Skulle likväl, det oaktadt,
30
denna examen ännu komma att bibehållas, så är det af väsentlig
vigt, för att den juridiska bildningen må kunna i någon mån upp¬
rätthållas, att ingen ytterligare genväg beredes till dess afläggande,
utan tvärtom fordringarna, så vidt ske kan, höjas. Det är ock derför,
som fakulteten föreslagit samma förberedande examen för denna
som för juris kandidatexamen. A ena sidan skulle en så anordnad
förberedande examen medföra bättre förutsättningar för att kunna
idka rättsvetenskapliga studier, äfven om dessa blott voro rigtade
på afläggande af »hofrättsexamen». Å andra sidan är det sannolikt,
att om samma förberedande examen erfordrades, flere skulle egna
sig åt idkandet af juridiska studier på det mera vetenskapliga och
större mogenhet beredande sätt, som juris kandidatexamen innebär.
Komiténs förslag går åter i den rakt motsatta rigtningen. Det går
ut på nedsättandet af fordringarna på förberedande studier för »hof¬
rättsexamen» under hvad som nu fordras. Dermed skall ofelbart af
sig sjelft följa ett nedsjunkande af fordringarna i sjelfva »hofrätts¬
examen». De kunna helt enkelt icke upprätthållas, emedan förut¬
sättningarna för de juridiska studiernas rigtiga bedrifvande saknas.
Dermed skall således följa ett sjunkande af den juridiska bildningens
allmänna nivå. Väl torde komitén härvid hänvisa på juris kandidat¬
examen — hvilken jemte den för densamma förberedande examen
komitén, såvidt jag kunnat finna, torde afse att lemna orubbad —
och anse sig genom dennas bibehållande hafva gjort nog för upp¬
rätthållandet af den vetenskapliga juridiska bildningen. Härvid är
emellertid för det första att anmärka, att det nästan synes, som om
komitén betraktade denna vetenskapliga juridiska bildning såsom en
blott dekoration, ett ornament, som en kulturstat väl icke kan med
heder alldeles sakna, men som dock i och för sig icke är egentligen
nödigt, under det att den rigtiga uppfattningen utan tvifvel måste
vara den, att det länder till skada, ja, kan medföra verklig fara för
samhället, om någon erhåller kompetens till en så vigtig befattning
som domareembetet, hvilken icke i vederbörligt mått innehar den
vetenskapliga juridiska bildning, som fordras för att kunna på ett
tillfredsställande sätt utöfva dess funktioner. Men härtill kommer
vidare, att om den af komitén föreslagna anordningen blefve an¬
tagen, det vore stor anledning att befara, att knappt några andra
skulle egna sig åt vetenskapliga juridiska studier än de, för hvilka
redan tidigt universitetslärarekallet framstode såsom mål. I fråga
om befordran till andra befattningar, för hvilka juridisk bildning
erfordrades, skulle helt säkert rutinen och ancienniteten blifva af-
31
görande. Härom gäller utan tvifvel hvad som redan för öfver hundra
år sedan yttrades, då det akademiska konsistoriet behandlade väsent¬
ligen samma fråga, som nu föreligger. Det kan vara lärorikt att
påminna sig så väl de förhållanden, hvilka framkallade denna fråga,
som ett och annat ur de yttranden, som då afgåfvos.
De civila embetsexamina hade blifvit införda genom K. F. den
10 Mars 1749 och K. F. den 9 Mars 1750. Derefter hade ancienni-
tetsprincipen blifvit uppstäld såsom afgörande befordringsregel genom
K. F. den 23 November 1756, i hvilken det bland annat heter:
»När nu förtjenster emellan Embetsmän---skola mätas, som
utan fel och oförviteligen tjent; så följer häraf, att tjensteår blifva
den säkraste måttstocken; och den, som deraf äger de masta, måste
ock äga den rnästa förtjensten». Val upphäfdes denna grundsats
åter genom K. F. den 12 November 1766, men, såsom Geijer an¬
märker, »mer till orden än i verket». Och nu finner man kort
derefter ett så stort bekymmer framträda öfver vetenskaplighetens
allt mer tilltagande förfall, att kansleren, d. v. kronprinsen, finner
sig föranlåten att »äska consistorii underdånigste tankar om academi -
ska uppfostringssättets förbättrande». Vid det konsistoriesammanträde,
som i anledning häraf hölls den 13 Oktober 1768 och vid hvilket
såväl kansleren som prokansleren voro närvarande, framstäldes väl
mycket olika åsigter såväl om orsaken till det öfverklagade onda
som medlen till dess undanrödjande. Anmärkningsvärd är emellertid
den samstämmighet, som framträder hos flere af universitetets på
den tiden i olika rigtningar mest framstående män.
Det lärer icke kunna förbises, att i dessa yttranden (se Bilagan)
mer eller mindre bestämdt, i somliga med stor skärpa, den uppfatt¬
ningen framträder, att anledningen till vetenskaplighetens förfall är
att söka dels deri, att den underbyggnad, med hvilken de studerande
inträda vid universitetet, är alltför svag, dels deri, att de examens-
prof, som kort förut blifvit införda för kompetens till statens embeten,
innebära allt för liten garanti för tillvaron af de kunskaper, som
erfordras för dessa embetens beklädande, dels slutligen, och i sam¬
manhang dermed, att anciennitetsprincipen gjort sig gällande såsom
den uteslutande eller hufvudsakliga befordringsgrundsatsen. Och det
kan, efter min öfvertygelse, icke betviflas, att antagandet af läro-
verkskomiténs förslag skulle medföra den verkan, hvars anledningar
blifvit på nyss anförda sätt angifna. Universitetens juridiska fakul¬
teter skulle öfversvämmas af sådana, som för godt pris ville för¬
värfva kompetens till statens embeten; och mellan dessa skulle en
32
kapplöpning komma att ega rum om hvem som först skulle hinna
»komma ut i det praktiska lifvet». Följden häraf skulle blifva å
ena sidan, att dessa fakulteter svårligen, äfven med bästa vilja, skulle
kunna upprätthålla ens de mycket anspråkslösa fordringar, som skulle
komma att, på grund af den af komitén föreslagna anordningen af
den förberedande studiekursen, uppställas i de civila embetsexamina,
då det helt naturligt skulle blifva allt svårare att bland den stora
mängden af medelmåttiga differera dem, livilka, ehuru ej egande
tillfredsställande kunskaper, dock vore de bästa, å andra sidan att
— med eller mot vederbörande myndigheters vilja — tjensteåldern
och rutinen skulle tränga sig fram såsom den hufvudsaldiga befor¬
dringsgrunden. Under det att äfven nu, oaktadt de juridiska examina
icke äro ordnade på det sätt, som fakulteten anser önskvärdt, likväl
af fakultetens denna termin vid universitetet närvarande 357 lärjun¬
gar minst en fjerdedel eller i sjelfva verket sannolikt omkring 100
torde kunna antagas idka studier för afläggande af juris kandidat¬
examen, skulle under sådana förhållanden denna examen säkerligen
endast undantagsvis komma att afläggas. Endast undantagsvis skulle
således en i någon mån tillfredsställande vetenskaplig juridisk bild¬
ning vara att söka på annat håll än hos lärarne vid universitetens
juridiska fakulteter. Men derigenom skulle den klyfta mellan den
juridiska teorien och den juridiska' praktiken alltmer vidgas, hvars
tillvaro utgör en så stor fara och hvars fyllande, efter min öfver¬
tygelse, utgör en väsentlig förutsättning, för att verklig juridisk bild¬
ning skall kunna upprätthållas. Denna fara är lika stor å båda
sidor. För den praktiska juristen består den deri, att han mer eller
mindre snabbt, men säkert, faller in i en osjelfständig slentrian, som
småningom måste försvaga hos folket förtroendet till lag och rätt,
för teoretikern åter deri, att han råkar in i en tom spekulation,
utan fotfäste och utan tillämplighet, och i öfrigt får nöja sig med
den simpla uppgiften att förhöra de lexor, hvilkas genomgående
fordras för att vinna tillträde till den praktiska banan.
Jag måste sålunda, på grund af hvad jag nu anfört, icke allenast
bestämdt afstyrka den af komitén föreslagn^, nedsättningen i fordrin¬
gar i den för »hofrättsexamen» förberedande examen, utan äfven,
såvidt »hofrättsexamen» öfver hufvud ännu kommer att bibehållas,
till alla delar vidhålla den af hela fakulteten uttalade åsigt, att
samma på förut angifvet sätt bestämda förberedande studier må
fordras för att få aflägga »hofrättsexamen» som för att få aflägga
juris kandidatexamen. Och såvidt den af komitén för det allmänna
33
läroverket föreslagna undervisningsplan fordras af ock öfverensstäm-
mer med detta läroverks egen uppgift och ändamål, måste således
de förberedande studier, som ytterligare erfordras, bedrifvas och pröf-
vas vid universitetet.
Den frågan återstår emellertid ännu att beröra, huruvida det
allmänna läroverkets egen uppgift verkligen fordrar en sådan under¬
visningsplan, som den af komitén föreslagna. Tager man då härvid
i betraktande det sätt, på hvilket detta läroverks ändamål angifves
i nu gällande »Stadga för rikets allmänna läroverk», så finner man
dess § 1 i detta afseende innehålla: »De af staten bekostade all¬
männa läroverken hafva till ändamål så väl att utöfver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning som ock
att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilkä vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare utbildas.» Och jag har icke
funnit, att komitén velat på annat sätt, än här skett, angifva det
allmänna läroverkets ändamål. Det är således ett dubbelt ändamål,
som här uppställes, eller två. särskilda ändamål. Och ehuru det
antagligen förutsättes, att båda dessa ändamål kunna på samma
gång och med samma anordning vinnas, så finnes dock den möjlig¬
heten, att de kunna falla i sär. I första rummet tillhör det mig nu
att taga i betraktande det skolans ändamål, »att grundlägga de
vetenskapliga insigter, hvilka vid universitetet — — —• vidare ut¬
bildas.» Att nu detta ändamål, så vidt grundläggningen afser juri¬
diska fackstudier, på ett högst otillfredsställande sätt tillgodoses genom
den af komitén föreslagna undervisningsplanen, torde af det anförda
vara uppenbart. Ty den af komitén föreslagna klassiska linien skulle
af de skäl, som förut blifvit ängifna, helt visst endast i högst ringa
mån komma att användas af dem, som ämna egna sig åt juridiska
studier. Och att den af komitén föreslagna valfriheten i afseende
på latinska språket i realliniens högsta klasser icke skulle medföra
något nämnvärdt gagn för en så beskaffad förberedande bildning,
som den jag anser vara oundgänglig, lärer väl också vara fullkomligt
tydligt. Jag anser derför, från synpunkten af hvad som fordras för
grundläggning af juridiska studier, det af komitén föreslagna bort¬
tagandet af nu gällande läroverksstadgas klassiska linie B vara eu
högst väsentlig försämring, äfven om denna linie i och för sig utan
tvifvel skulle kunna vara på ett mera tillfredsställande sätt anordnad,
än nu är händelsen. *
Men — kan det anmärkas — det är förut antaget, att skolans
i läroverksstadgan angifna båda ändamål kunna falla i sär; det är
3
34
möjligt, att äfven om den af komitén föreslagna undervisningsplanen
icke är den lämpligaste för att grundlägga de för den juridiska bild¬
ningen beköfliga insigter, denna plan dock bättre tillfredsställer det
andra ändamålet — meddelandet af medborgerlig bildning; och det
är möjligt, att detta sistnämnda ändamål måste anses vara af ännu
väsentligare vigt än det förra. Utan tvifvel kunna dessa frågor fram¬
ställas. Och de måste också för ett fullständigt bedömande af komiténs
förslag besvaras. Emellertid anser jag det icke tillkomma mig att här
ingå i den undersökning, som skulle erfordras för att kunna besvara
dem på ett i någon mån tillfredsställande sätt. Det oaktadt kan
jag icke underlåta att uttala min öfvertygelse, att äfven detta läro¬
verkets ändamål skulle bättre tillgodoses genom bibehållande, låt
vara med vissa modifikationer, af nuvarande klassiska linien B. Och
jag åtnöjer mig här med att såsom stöd för denna min öfvertygelse
åberopa de skäl, som af professor Sundén blifvit anförda i hans
reservation, i hvilken han synes mig på ett klart och träffande sätt
hafva uttalat det väsentliga, som i denna fråga är att anföra. Skulle
emellertid i denna punkt en mot min motsatt öfvertygelse göra sig
gällande, då återstår endast att yrka en i samma mån mera om¬
fattande studiekurs vid universitetet såsom grundläggning för juridi¬
ska studier, ehuru väl det är klart, att det i och för sig är en för¬
del, att så liten tid som möjligt behöfver egnas åt förberedande
studier vid universitetet.
Hittills har jag yttrat mig endast om de grundläggande studier,
som böra erfordras för att få aflägga de examensprof, hvilka med¬
föra kompetens till alla såväl juridiska som administrativa befatt¬
ningar. Hvad åter angår de förberedande studier, som böra er¬
fordras för att få aflägga examensprof, som skulle gifva kompetens
endast till administrativa befattningar, så har jag icke någon anled¬
ning att ändra den åsigt, som jag i mitt anförande till fakultetens
protokoll den 23 December 1881 uttalat dels för det fall, att, jemte
det att för kompetens till alla domarebefattningar och vigtigare
administrativa befattningar juris kandidatexamen blefve erforderlig,
en lägre examen, medförande kompetens endast till vissa mindre
vigtiga administrativa befattningar, infördes (Underdån. uti. s. 54),
och dels för det fall, att den nuvarande »kansliexamen» ännu komma
att bibehållas (Und. uti. s. 55). Häraf följer att jag anser, att bort¬
tagandet af linien B skulle verka skadligt äfven för bedrifvande af de
förberedande studier, som fordras för att få aflägga sistnämnda examen.»
Professorerne Afzelius och Hagströmer förenade sig i följande
35
yttrande: »Då fakultetens yttrande icke lärer böra afse andra delar
af läroverkskomiténs utlåtande än dem, som särskildt angå de juri¬
diska universitetsstudierna, anse vi oss ej böra inlåta oss på en pröf¬
ning af den föreslagna reformens betydelse med hänsyn till skol¬
studiernas förmåga att bibringa den allmänna mognad, som för id¬
kande af universitetsstudier öfverhufvud kan anses erforderlig. Det
är alltså endast komiténs förslag i fråga om latinets ställning såsom
vilkor för idkande af juridiska universitetsstudier, som påkallar ytt¬
rande från vår sida, då komitén i öfrigt ej ifrågasatt några ändrin¬
gar, som särskildt beröra dessa studier. Beträffande juris kandidat¬
examen har komitén ej föreslagit någon ändring, utan skulle i detta
afseende nu gällande latinfordringar bibehållas. För hofrättsexamen
skulle åter blott fordras den mindre latinkurs, hvilken komme att
införas såsom valfri på läroverkens realafdelning till ersättning för
den nuvarande B-linien, som enligt komiténs förslag skulle indragas.
Denna anordning kunna vi för vår del ej tillstyrka. Om än den
sistnämnda latinkursen synes oss kunna vara tillfredsställande såsom
vilkor för afläggande af hofrättsexamen, sådan den nu är, så anse
vi dock den ifrågasatta anordningen vara egnad att medelbart ut¬
öfva ett i hög grad menligt inflytande på de juridiska studierna
öfverhufvud. Under nuvarande förhållanden äro i allmänhet de,
som aflagt mogenhetsexamen med latin lika qvalificerade för afläg¬
gande af de preliminärexamina, som skola föregå juris kandidat-och
hofrättsexamina. Mogenhetsexamen hänvisar dem icke mer till den
ena än till den andra. Annorlunda blefve förhållandet, om komiténs
förslag antoges; den, som aflagt mogenhetsexamen på reallinien och
dervid fått betyg jemväl i latin, skulle utan vidare latinprof få taga
hofrättsexamen, men deremot icke juris kandidatexamen utan en ny
latinkurs för den juridiko-filosofiska examen. Äfven om fordringarna
i latin för sistnämnda examen sänktes, ja, till och med om, såsom
föreslaget blifvit, latinfordringarna för juris kandidatexamen ned-
sattes till dem, som för det närvarande gälla för mogenhetsexamen,
skulle dock antagligen ej många vilja underkasta sig särskilda tids¬
ödande latinstudier endast för att kunna taga den högre juridiska
examen; säkerligen skulle endast de, som genomgått den klassiska
linien, finnas hågade att egna sig åt denna examen, då för dem
tilläggskursen blefve ringa eller ingen. Genom den föreslagna an¬
ordningen skulle alltså faktiskt till de högre fordringarna i latin för
den, som skall aflägga juris kandidatexamen, ytterligare komma den
förutsättningen att hafva i skolan läst grekiska. Om detta i och för
36
4
sig är onödigt och olämpligt, blir förhållandet ännu betänkligare
derigenom att, på samma gång förutsättningarna för juris kandidat¬
examen skärpas, vägen till hofrättsexamen göres väsentligt lättare.
På detta sätt åstadkommes nödvändigtvis en konstlad tillströmning
till den senare examen på kandidatexamens bekostnad. Och att detta
skulle blifva högst olycksbringande för de juridiska studierna vid
universitetet, derom kan icke gerna finnas mer än en mening.
Härtill kommer ytterligare, att om komiténs förslag antoges,
det förslag fakulteten framstält, att juris kandidatexamen må blifva
obligatorisk för alla blifvande domare, skulle förlora hvarje utsigt
till framgång. Ingen lärer vilja medverka till en anordning, enligt
hvilken en hvar, som skall utbilda sig till domarekallet, måste (vid
äfventyr att eljest underkastas en tidsödande extra kurs i latin vid
universitetet) genomgå skolans helklassiska linie och således i skolan
läsa grekiska. Komitén skulle säkerligen sjelf anse sin reformplan
i detta stycke helt och hållet förfelad, om en dylik anordning vid-
toges. Då vi emellertid anse den af fakulteten förordade förändrin¬
gen vara för deri juridiska bildningens höjande önskvärd, är det tyd¬
ligt, att vi icke kunna annat än ogilla en organisation af skolstudierna,
som skulle göra en sådan förändring omöjlig.
Hvad angår latinets umbärlighet för kansliexamen och för den
ifrågasatta lägre embetsexamen, står komiténs i detta hänseende
framstälda förslag i full öfverensstämmelse med hvad fakulteten i
sitt den 23 December 1881 afgifna yttrande liemstält.»
Professor Nordling anförde: »I det hela instämmer jag med
professor Landtmänson i hans nu afgifna yttrande, dock med den
modifikation, som föranledes af min tidigare uttalade åsigt angående
ordnandet af den förberedande undervisningen vid universitetet för
dem, som ämna egna sig åt det rättsvetenskapliga studiet, deri jag
från honom afviker.
Särskild! vill jag med afseende på det betänkande, som till be¬
handling föreligger och i hvilket det förutsattes, att de tvenne juri¬
diska examina, som för närvarande finnas med lika kompetens för
det juridiska kallet, skola bibehållas, betona önskvärdheten för främ¬
jandet af den juridiska utvecklingen inom landet, ej blott i teoretiskt
utan äfven i praktiskt afseende, samt för bevarandet af den vexel¬
verkan mellan teoriens och praktikens bärare, som för denna utveck¬
ling är nödvändig, af att med juris kandidatexamen ensam, såsom
varande den enda egentligen vetenskapliga examen af de två, förenas
kompetens ej mindre till alla domareembeten och högre administrativa
37
platser än till juridiska lärareplatser. Detta vigtiga yrkande, ii vil¬
ket fakulteten vid särskilda tillfällen redan framställ, ock det i sam¬
manhang dermed afgifna förslag, att en lägre juridisk examen med
inskränktare kompetensrätt derjemte anordnas, anser jag mig här
åter höra på det kraftigaste framhålla.
Hvad vidkommer det förslag till ordnande af elementarunder¬
visningen vid de allmänna läroverken, som af komitén afgifvits, kan
jag icke heller undertrycka min fruktan, att detsamma, för så vidt
det upphöjes till lag, skall komma att helt och hållet undergräfva
vetenskapligheten i stadierna vid universiteten särskild! inom det
läroområde, som tillhör fakulteten. Då läroverkskomitén öppnat ut-
sigten för dem, som vid skolorna genomgå realkursen, att med en
obetydlig yttre tillsats af latinläsning under de sista åren af kursen
vinna befogenhet att vid universitetet aflägga de examina, som sedan
berättiga till embeten och fenster i allmänhet — huruvida komitén
bland dem jemväl afsett juris kandidatexamen är mig af betänkandet
icke fullt klart — och blott för rätt till teologisk examen och till
studier för utbildning till ren vetenskaplig verksamhet på det juri¬
diska och humanistiska området förutsatt genomgåendet af den klas¬
siska linien inom läroverken, så lockas derigenom det stora flertalet,
hvilket komitén ock säkerligen åsyftat, att på förenämnda jemnade
väg söka sig fram till de akademiska studierna, helst som komitén
på den andra vägen med latinstudiet obligatoriskt förenat studiet af
grekiska språket. För min del må jag uppriktigt säga, att jag icke
anser realkursen med det lilla tillägg af latin, som komitén före¬
slagit, för eu tillräcklig underbyggnad för ett i egentlig mening
fruktbringande studium af rätten, i hvilket grundlig kännedom af
romerska rätten, förvärfvad genom återgång till källorna, ingår så¬
som ett ytterst vigtigt moment och säkerligen äfven under en icke
beräknelig framtid kommer att göra det. Då man icke af de blif¬
vande akademiska medborgarne i deras barnaår, då de stå vid skiljo¬
vägen mellan latin- och realkursen i skolan, kan begära, att de skola
hafva medvetenhet om de ännu slumrande anlagen till vetenskaplig
verksamhet, eller af deras målsmän, att de skola med säker blick
upptäcka dessa anlag, der de finnas, utan valet fördenskull i de flesta
fall kommer att afgöras efter yttre grunder, bland hvilka säkerligen
lättheten att komma fram och de vida och rika banorna för fort¬
komst i lifvet komma att spela en stor rol, så blir följden å ena*
sidan den, att det egentligen vetenskapliga universitetsstudiet på
nämnda områden kommer att gå miste om månge, som egt anlag
38
för detsamma, och å den andra att de, som egna sig deråt efter
genomvandrad latinkurs, måhända sakna anlag för detsamma.
Pa grund åt hvad jag nu anfört, och då jag icke kan vara med
om att samverka till dödande af det vetenskapliga lif inom juridiken,
som vid universiteten börjat växa upp, så afstyrker jag komiténs
förslag i de delar, som med studiet inom fakulteten ega sammanhang.»
Professor Hy din yttrade: »Anslutande mig i hufvudsak till hvad
professor Landtmanson yttrat, åberopar jag hvad jag den 23 December
1881 anfört till juridiska fakultetens protokoll med anledning af in-
fordradt yttrande angående förberedande examina och dertill hörande
fordran pa insigter i klassiska språk. Jag kan således icke gilla de
af M-overkskomitén föreslagna ändringar vare sig i fråga om måttet
af de insigter häri, som böra erfordras för afläggande af examen till
rättegångsverken, eller i fråga om sättet för deras vinnande och
styrkande af de ynglingar, som genomgå den reala linien i skolorna
eller eljest sakna kunskap i latin; helst på denna linie språkunder¬
visningen icke heller är ordnad på ett sådant sätt, att derigenom åt
ynglingen beredes den mogenhet, som erfordras för sjelfständigt studium
af vetenskapliga arbeten på främmande språk. Borttagandet af B-
linien skulle således lemna en ej ringa lucka i den grundläggande
skolbildning, som erfordras för att med framgång idka juridiska
universitetsstudier äfven inom det mer begränsade område, som exa¬
men för rättegångsverken omfattar.»
Professor Babenius instämde i hufvudsak i professor Landtman-
sons anförande med åberopande för öfrigt af sitt den 23 December
1881 afgifna yttrande i ämnet.
Härefter enade sig fakultetens samtlige ledamöter i följande
yttrande:
fakulteten, som till alla delar vidhåller sin den 23 December
1881 i då förevarande fråga uttalade åsigt,
att det vore önskvärdt, att de juridiska examina ordnades i öfver¬
ensstämmelse med det förslag, som afgifvits af den år 1874 tillsatta
komitén för afgifvande af förslag till ändring af universitetens sta¬
tuter, så att dessa examina bestämdes till två, nemligen juris kandidat¬
examen samt en lägre juridisk examen, med de bestämmelser så väl
i afseende på den kompetens, som dessa examina skulle medföra,
som i hufvudsak i afseende på de fordringar, som borde uppställas i
dessa examina, och de för desamma förberedande examensprof, hvilka
39
finnas angifna dels i ofvannämnda komités betänkande, dels i det
fakultetens protokoll den 22 Mars 1875 bifogade förslag till författ¬
ning att träda i stället för K. k. den 12 Maj 1865; samt
att, i händelse den nuvarande examen för inträde i rättegångs¬
verken komme att bibehållas, för rätt till afläggande af denna examen
borde fordras samma förberedande examen, som för undergående af
juris kandidatexamen,
finner sig, i anledning häraf, böra i afseende på nu förevarande
fråga uttala den åsigten,
att, då den af läroverkskomitén föreslagna klassiska linien säker¬
ligen endast undantagsvis skulle komma att användas af dem, som
ämnade egna sig åt juridiska studier, och då den af komitén före¬
slagna valfriheten i afseende på latinska språket i realliniens högsta
klasser icke skulle medföra något nämnvärdt gagn för en så beskaffad
för de juridiska studierna förberedande bildning, som fakulteten anser
vara nödig, det af komitén föreslagna indragandet af den nuvarande
klassiska linien B skulle afgjordt menligt inverka på grundläggnin¬
gen för de juridiska studierna.
Derjemte beslöt fakulteten, genom votering, vid hvilken professor
Landtmanson vidhöll den särskilda mening, han i denna punkt i
sitt anförande uttalat,
att, då fakultetens flertal vidhölle sin år 1881 uttalade åsigt,
att för undergående af kansliexamen borde fordras dels vitsord i
mogenhetsexamen om godkända insigter i historia och filosofisk pro-
pedevtik, dels ock förberedande examen inför filosofiska fakultetens
humanistiska sektion i rätts- och samhällslära, hvaremot kunskap i
latinska språket icke borde för denna examen fordras, fakulteten
ville uttala, att från synpunkten af hvad som fordrades för grund¬
läggningen af studiet till kansliexamen ingen väsentlig invändning
vore att gorå mot komiténs förslag.
Ur protokollet
Hugo Blomberg.
40
Bilaga.
(Ur »Consistorii Academici i Upsala till Hans Kong! Höghet
Kronprinsen afgångne underdånigste betänkande om Informations-
verket etc.» Upsala 1769).
Bergman: »Om---vid befordringar framför alt skick¬
lighet finge företräde, så tviflar jag icke, att ju ungdomen skulle
vederbörlig tid stadna qvar, och ther under tillika vinna then stadga
och mogenhet i väsende, som med insigt bör vara förenad, om Kongl.
Maj:ts och Kronans tjenst skall med fullkomlig drift och god värkan
utöfvas---»;
Sleincour: »The, som examinera, kunna väl finna them (de
ynglingar, som från skolor och gymnasier ankomma till universitetet)
göra någorlunda skäl för sig uti the saker, som blifvit them före¬
läste, och the såsom en läxa minnas; men måste likväl, ej utan oro,
sakna hos them then grundval, som borde läggas förut, innan the
begynte med the studier, som till theras vitae genus och ändamål
enkanneligen höra; hvarföre ej är underligt, att efter någon liten
tid alt utdunstar, och theras hjernor blifva öde och lomme, hälst the
som snarast begifva sig sedan härifrån, kasta boken under bänken
ock tränga sig fram till sysslor och göromål, som the så¬
ledes illa sköta och handhafva---»;
Ihre: »---tå nu författningarna äro till någon del så¬
dana, att om jag tillstyrkte en yngling att beflita sig om en öfver
vanligheten grundlig kunskap, och till then ändan att i flere år, som
fordom skedde, qvarblifva vid Academien och nyttja sina Lärares
undervisning, bokförråd in. m., och then samme sedan antingen uti
Ecclesiast-ique Ståndet eller vid andra Ämbetsgrenar sökte sin be¬
fordran, blefve ganska Äfventyrlig!, om ej then, som med långt
mindre förverfvat pund lemnat the allmänna lärosäten, blefve honom
föredragen, och han altså såsom förlorade borde anse alla the åren,
som han på grundligare kunskap anlagt---.
Jag måste ock bekänna, att om och när ålder och tjenstår en¬
samma hafva öfvervigt öfver .vett och snille, är efter min ringa ur-
skillningsgåfva all uppmuntran för studier kraftlös. Men som eu
stadgad lag synes försvaga alla mina slutsatser, och ett vedertaga
41
befordringssätt samt fruktan för andragande besvär, uti bvilka jag
icke vet, om anföras plägar, att man häfver mera vett och kunskap
än ens medsökande, befalla mig tystnad; måste jag med bekymmer
se studierna lemnade åt theras öde.»
Linné: »År frågan huru vettenskaperna skola upplifvas med
bestående af gjorde publique författningar, så har jag icke et ord.
att anföra; ty vi äro alle edsvurne undersåtare och sträfva att efter¬
komma Kongl. Maj:ts Ordres till pricka; Men är frågan om råd eller
project till en ny inrättning med Academiska verket, och man får
fritt, oagtat alla hitintills tagne författningar, säga sin mening, så
blifver min tanka följande: — — —
Upsala Academie har, ifrån långliga tider tillbakars, haft anse¬
ende ibland the Europseiske Universiteter; men nu klagas i allmen-
het, att vettenskaperne aftaga så här som vid the andre inrikes
Academierne; och jag kan ej neka att ju så skjer.----
Ifrån 1750 tycker jag mig sedt huru vettenskaperne alt mer och
mer aftagit, och ännu continuera sitt aftagande hos oss. Ingenting
skjer utan ordsak, och effecten kan intet häfvas, utan ordsaken först
afrödjes; ty bör man söka hvad förändring skjedde på samma tid
med våra Academier, tå hela saken kommer i klart ljus.
Vid thenna tiden begyntes en ny epoche för lärosäten; Acade¬
mierne blefvo omstöpte från Academier till Gymnasia illustria--—
Tå blefvo
Examina så många befalte, att om the alla till pricka efter-
lefvats, fruktar jag thet redan varit bestält med Academierne —--- —
Anciennitetsprincipium blef tå ock antagit såväl i Civil som
Militaire; ja thet trängde sig äfven in uti sjelfva Ecclesiastique
väsendet, som gjorde mer skada för vettenskaperne än alt annat.
---När intet hvar blifver belönt efter habilitet och lärdom,
är vist then obetänkt, som länge arbetar i vettenskaper vid Acade-
mien, utan skyndar sig tädan och anser henne som en hållhake i
loppet af sin välfärd -— — —»;
Rabenius: »--— en säker befordran för ungdom, som för-
värfvat sig grundlig kunskap vid Academien, blifver thet enda medel
att förmå ungdomen till vettenskapers inhämtande och att hålla them
till baka, att icke så oberedde och omogne hasta till Statens tjenst
och Rikets Collegier.»
42
Utdrag af protokollet, hållet hos medicinska fakulteten
i Upsala den 21 Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professor Fristedt, samt professorerne
Mesterton, Hedenius, Kjellberg, Holmgren, Hammarsten,, Clason,
Hensclien och Pettersson.
§ 2.
Sedan medicinska fakulteten genom remiss från det större akade¬
miska konsistoriet af den 29 December 1884 anmodats att inkomma
med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna
underdåniga yttrande och förslag angående organisationen af rikets
allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, i.hvad nämnda
utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna och
examina vid universiteten, samt fakulteten under dagens samman¬
träde afslutat, frågans förberedande behandling, så beslöt nu fakul¬
teten, med godkännande af ett af förr utsedde komiterade uppsatt
förslag, att i ärendet afgifva följande utlåtande:
»Då enligt remissens ordalydelse den medicinska fakultetens
yttrande torde böra begränsas till allenast ett uttalande om hvad
som af läroverkskomiténs utlåtande och förslag kan angå eller hafva
betydelse för de blifvande läkarnes studier och examina vid univer¬
sitetet, så kan fakulteten fatta sig helt kort.
För att emellertid dervid vinna en klar utgångspunkt torde det
vara nödigt att först med några ord vidröra arten af det samband,
i hvilket elementarläroverkets organisation ansetts böra ställas med
de till läkarebildningen syftande studier och examina vid universi¬
teten. Detta sammanhänger naturligtvis med den frågan, huruvida
och i hvad mån elementarläroverket utan skada för sin särskilda
uppgift kan och bör direkt deltaga i ansvaret för de blifvande läkar¬
nes förberedande bildning.
43
Hvad då först beträffar den förberedande bildning och de kun-
skapsprof, hviska böra fordras såsom förutsättningar af. dem, som
vilja egna sig åt medicinska studier vid universitetet, så har fakul¬
teten derom så nyligen uttalat sin mening, att det icke torde vara
behöfiigt eller lämpligt att nu derom ytterligare orda, helst som
ingen anledning förekommit att från denna mening afvika, utan får
fakulteten sålunda i detta afseende endast hänvisa till hvad som
innehålles i hennes protokoll den 17 Februari 1882, hvaraf utdrag
finnes i tryck offentliggjordt bland »Underdåniga utlåtanden och
yttranden rörande ifrågasatt ändring i bestämmelserna för akademiska
examina etc. Stockholm 1883».
Beträffande åter afläggande! af nyssberörda kunskapsprof liksom
af kunskapsprof för tillträde till fackstudier vid universitetet öfver
hufvud, sa kan detta naturligtvis ske antingen ensamt vid universi¬
tetet, såsom förr var förhållandet eller ock, såsom i senare tid varit
brukligt, delvis redan vid elementarläroverket. För tillträde särskild!
till den medicinska studiikursen pröfva!- universitetet sjelft numera
endast i fyra ämnen, nemligen i de naturvetenskapliga kunskaps¬
gren^ som utgöra de närmast grundläggande för de medicinska
fackstudierna och som fordom hörde till den medicinska fakulteten.
Denna inskränkning af ämnenas antal i den medicinsk-filosofiska examen
vid universitetet har naturligtvis kunnat göras allenast under den
förutsättningen att elementarläroverket ansvarar för de öfriga ämnen,
som böra ingå i den blifvande läkarens förberedande bildning. Om
lämpligheten eller icke af att i detta afseende sammanbinda elemen¬
tarläroverket med universitetet har fakulteten emellertid nu icke
att uttala sig, utan endast att med de antydda faktiskt bestående
förhållandena till utgångspunkt yttra sig öfver läroverkskomiténs
förslag.
Från den medicinska fakultetens särskilda synpunkt blifver denna
uppgift sålunda närmast att tillse, huruvida den åt komitén före¬
slagna organisationen af elementarläroverket innebär garanti för till¬
räckligt grundliga insigter i de ämnen, som enligt fakultetens tanke
böra ingå i den blifvande läkarens förberedande bildning, men som
numera äro borttagna ur den medicinsk-filosofiska examen. Hvilka dessa
ämnen äro och huru stora examensfordringarna i desamma, framgår
af fakultetens yttrande i det protokollsutdrag, hvartill ofvan hän¬
visats.
Sammanställer man nu läroverkskomiténs förslag med dessa
fordringar, så finner man, att ingendera af de två nya linie!-, som
44
densamma föreslagit att vid elementarläroverket införas, ensam för
sig lemnar den önskade garantien. Efter hvardera linien skulle, om
detta förslag antoges, qvarstå eu lucka, i ena fallet i matematik, i
det andra i latin, som sålunda efter mogenhetsexamen och före till¬
trädet till de medicinska studierna behöfde fjollas.
En ofta öfverklagad olägenhet, som hittills dock varit utan
nämnvärd praktisk betydelse, enär den träffat endast de få realister,
som undantagsvis egnat sig åt medicinska studier, skulle genom
denna anordning komma att drabba alla utan undantag och deri¬
genom blifva af mycket större verkan.
Följden blefve naturligtvis antingen, att de båda ämnena måste
intagas i den medicinsk-filosofiska examen, hvithet innebure en återgång
till ett nyligen öfvergifvet system, eller också att ett stort antal af
elementarläroverkets lärjungar måste vid samma läroverk komplettera
sin afgångsexamen, hvilket förhållande sjelft angåfve en bristfällig
organisation af detsamma. I hvilket fall som helst skulle läkarens
dryga kurs derigenom förlängas.
Fakulteten måste derföre för sin del yrka på önskvärdheten af
att förebygga denna olägenhet och detta så mycket hellre, som detta
torde synnerligen lätt låta sig göra utan någon olägenhet för ele¬
mentarläroverket.
Vid elementarläroverket finnes nemligen redan för närvarande
en linie, som i det allra närmaste motsvarar alla billiga fordringar
från universitetets sida och som, enligt de upplysningar en i denna
fråga kompetent ledamot af läroverkskomitén lemnat, icke allenast
är den, som hittills af de flesta lärjungarne begagnats och sålunda
af erfarenheten utpekats såsom den för dem ändamålsenligaste, utan
som tillika lätt och i alla händelser lättare än någon bland de af
läroverkskomitéus majoritet föreslagna nya linierna låter modifiera
sig efter fordringarna på förberedelse till fackstudier vid universi¬
tetet. Detta är den nuvarande så kallade B-linien, hvilkens afskaf¬
fande läroverkskomitén föreslår.
Om denna linie i stället bibekölles och dess nuvarande mate¬
matiska pensum erhölle den ringa tillökning, som behöfves för att till¬
fredsställa fakultetens i ofvan nämnda protokoll framstälda minimi-
fordran, så skulle alla de olägenheter vara fullständigt undanröjda,
hvilka, enligt hvad ofvan är nämndt, måste uppstå, om läroverks-
komiténs förslag antages. Tillika skulle dermed den fördelen vinnas,
som vid förändringen af elementarläroverkets organisation icke är att
45
ringakta, att det nja utan språng växel’ omedelbart fram ur det
beståendes af erfarenheten pröfvade grund.
På nu anförda skäl får medicinska fakulteten för sin del afstyrka
läroverkskomiténs förslag att indraga B-linien och i stället tillstyrka
dess anordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad professor
Sundén i sin reservation förordat.»
Professorerne Kjellberg, Hammarsten och Henschen afgåfvo i
vissa delar från pluraliteiens utlåtande afvikande meningar och an¬
förde med egna ord:
Professor Kjellberg: »Vid fullgörandet af det åliggande, fakul¬
teten fått sig förelagdt, att inkomma med yttrande öfver läroverks¬
komiténs underdåniga utlåtande och förslag af den 25 Augusti 1884
har jag trott mig finna, att fakulteten fattat sill uppgift mera be¬
gränsad, än som framgår af ordalagen i Kongl. Maj:ts remiss, och att
derigenom vigtiga delar af komiténs förslag lemnats oberörda, ehuru
de måste tillerkännas betydelse äfven för universitetet. Oaktadt jag
instämmer i hvad fakulteten yttrat om undervisningen inom skolorna,
anhåller jag derföre att få tillägga följande med afseende på de
delar af komiténs förslag, som beröra skolornas inflytande på ung¬
domens fysiska och psykiska helsa, och som sålunda ej kunna från-
kännas betydelse för de efterföljande studierna vid universitetet.
Undersökningarna öfver helsotillståndet inom skolorna visa, att
ibland 11,227 undersökta lärjungar inom alla skolans klasser funnos
endast 55,2 procent i allmänhet friske, hvaremot 44,8 procent voro
mer eller mindre långvarigt sjuke. De vanligast förekommande sjuk-
domarne voro närsynthet och andra ögonåkommor, hufvudvärk, blek¬
sot och näsblod. Sjukligheten bland lärjungarne befans minst i de
lägre klasserna och var sedan i stigande från 40,8 i första klassen
till 59,9 i öfre sjunde. Komiterade anmärka äfven med afseende
härå: »i det hela framträder alltså en bestämd och successiv minsk¬
ning i de friskes antal från läroverkets nedersta klass till dess högsta.»
»Huruvida de nu anförda talen äro relativt stora eller icke», anmär¬
ker komitén vidare, »det vill med andra ord säga, om helsotillståndet
vid våra läroverk är sämre eller bättre nu än förr, eller om frisk-
procenten vid dem är större eller mindre än vid skolorna i andra
länder, eller huru våra skolynglingars helsotillstånd förhåller sig till
helsotillståndet hos en ungdom, som ej står under skolans inflytande,
har komitén ej i sin hand att afgöra.» — — — »Men oberoende
af alla jemförelser visa dock dessa siffror otvetydigt nödvändigheten
af att mer än hittills gifva akt på de hygieniska förhållandena vid
46
vara läroverk; det är för detta ändamål bevisande nog, att äfven
om närsyntheten frånräkna», mer än en tredjedel af barnen i skolans
nedersta klass företer ett eller annat sjukdomssymptom och att denna
siffra icke minskas utan ökas i de högre klasserna.»
»Hvad vid läroverkens organisation med anledning häraf i första
rummet bör tagas i betraktande är, att icke för mycket tvunget
arbete må påläggas läroverkens lärjungar.»
Komitén redogör sedan för arbetstiden. Med obligatoriskt arbete
inom skolan, som i medeltal befunnits utgöra för de olika klasserna,
följande antal timmar:
i första
|
klassen ...............
|
........... 6,4
|
dagligen
|
i andra
|
» ...............
|
............ 7
|
» t
|
i tredje
|
» ...............
|
............ 7,5
|
»
|
i fjerde
|
» ...............
|
............ 8
|
»
|
i femte
|
» ...............
|
............ 9
|
»
|
i sjette
|
» ...............
|
.......... 10
|
» '
|
i sjunde
|
» ...............
|
............ 10,5
|
»
|
I sammanhang
|
härmed redogör
|
komitén äfven för den tid, som
|
af skolungdomen kan få disponeras för nattlig hvila, hvilken tid
komitén funnit vara i medeltal 9 timmar för första klassen och sedan
suceessive minskad för de högre klasserna ända till 7,2 i öfre sjunde
klassen. Komitén anmärker med afseende härpå. »Det mått af
sömn, som enligt denna tabell njutes inom de olika klasserna, torde
ingalunda kunna anses såsom tillräckligt, allra minst för barn, som
om dagen äro sysselsatta med ansträngande själsarbete.» — »Det är
visserligen svårt att uppställa bestämda normaltider för barns sömn
vid olika åldrar, då behofvet af sömn mycket är beroende på indivi¬
duella förhållanden, — — men det torde dock med stöd af erfaren¬
heten och vetenskaplig diskussion kunna fastställas som regel, att
lärjungar i skolans 7:de och 6:te klasser behöfva hvarje dygn 8 till
9 timmars sömn samt i de lägre klasserna 9 till 10.»
Af den statistiska utredning, komiterade sålunda hafva lemnat,
framgår, att den obligatoriska arbetstid, som skolornas arbetsordning
ålägger lärjungarne, är för lång inom alla klasserna, och att den
tid, som det tillåtes dem att egna åt nattens hvila, är för liten för
att tillåta de vegetativa processer att afslutas, som böra försiggå
under sömnen, och genom hvilka det material skall ersättas, som
under dagens arbete förbrukats.
För att råda bot på de skador, som sålunda faktiskt tillfogas
skolornas ungdom genom det öfveransträngda arbetet och genom den
47
otillräckliga sömnen, föreslår komitén, att arbetstiden minskas till 6
timmar i den lägsta klassen och sedan ökas till 9 timmar i de öfverstå,
samt att antalet timmar för nattlig hvila ökas till 8,5 i de öfverstå
och till 10 å 11 i de lägsta. I det beräknade timantalet skulle då
äfven ingå någon tid för lek och frivilliga sysselsättningar, beräknad
till 3 å 4 timmar i de lägsta klasserna och 2,5 i de öfverstå.
Men å andra sidan förklara komiterade uttryckligen, att en minsk¬
ning i det kunskapsmått, som undervisningen vid de allmänna läro¬
verken för närvarande har att meddela, icke bör komma i fråga, då
derigenom, enligt komiterades åsigt, bildningens nivå i vårt land
skulle flyttas nedom den, som i andra kulturländer anses nödvändig
och tidsenlig.
För att ej behöfva minska det nuvarande kunskapsmåttet, oaktadt
den dagliga arbetstiden förkortas, föreslår komitén, att läseåret för-
länges från nuvarande 34,5 veckor till högst 39 veckor, deri inbe¬
räknade 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid
pingsten.
Sådana äro de hufvudsakliga resultat, hvartill komitén kommit
genom sina undersökningar öfver de sanitära förhållandena inom
skolorna, och sådana de botemedel, som ansetts lämpliga att för
framtiden förekomma de skador till helsa och arbetskraft hos den
växande ungdomen, som nu ej längre kunna förnekas.
Den stora fråga, som nu föreligger, är då om dessa botemedel
kunna anses betryggande för kommande generationer, och det är
denna fråga, som jag anser, att det tillkommit den medicinska fakul¬
teten att upptaga till behandling, enär det icke kan vara likgiltigt
för universitetet, om den ungdom, som der söker sin bildning, redan
före inträdet lidit skada till psykisk helsa och arbetskraft genom
öfveransträngdt arbete under skoltiden.
Komiterades förslag att minska det dagliga trycket på lärjun-
garne af skolarbetet inom samtliga klasserna går utan tvifvel i den
rätta rigtningen, men deremot är det icke på något sätt visadt, att
icke det tryck, som qvarstår .efter minskningen, likväl är större, än
tillgängliga krafter kunna utan skada uthärda. Innebär det sålunda
ingen fara för den fysiska och psykiska utvecklingen att ålägga ett
barn i 10:de året en tvångstid för arbete i skola och hem af 6 tim¬
mar dagligen och en yngling i 17:de året af 9 timmar hvarje dag,
helst då dessa siffror skola uttrycka medeltid för det obligatoriska
arbetet.? En sådan beräkning af medeltid förutsätter, att hos ett
stort antal lärjungar den dagliga arbetstiden räcker vida utöfver de
48
angifva talen, men äfven om endast de reglementerade 6 till 9
timmarne tagas i beräkning, kan det med skäl sättas i fråga, om det
är enligt med lagarne för det fysiska lifvets normala utveckling att
barn under tiden för sin uppväxt hållas stillasittande och tvingas till
ansträngdt tankearbete under så många timmar hvarje dag.
För en man, som vunnit sin normala utveckling, som är i blom¬
man af sin ålder och njuter af god helsa, måste ett ansträngdt
tankearbete, som fortgår så stor del af dagen, betraktas såsom en
allvarsam sak, och han behöfver använda stor omsorg vid fördel¬
ningen af sitt arbete för att icke utsätta sig för att fä sin helsa
skadad, i händelse detta arbete skall fortsättas under längre tid. För
ett barn, som ännu befinner sig i liflig utvecklingsperiod, kan ett
sådant stillasittande tvångsarbete under vanliga förhållanden icke
anses normalt, och det kan då lätt medföra faror för den normala
fysiska och psykiska utvecklingen.
Hvilka dessa faror äro, derom lemna de af komitén meddelade
data några upplysningar, som redan i och för sig kunna gifva an¬
ledning till större varsamhet för framtiden, men full utredning i
dessa afseenden kan ej anses vara vunnen, innan motsvarande under¬
sökningar jemväl blifvit verkstälda i afseende på det sanitära för¬
hållandet hos den ungdom, som efter genomgången skolkurs fort¬
sätter sina studier vid universitetet. Det är ofta då, som följderna
framträda mera fullständigt af det abnorma lif, hvartill ungdomen
tvingas under sin skoltid.
Försvagad helsa, närsynthet, minskad arbetsförmåga med dermed
sammanhängande minskadt intresse för studier, hufvudvärk, hjert¬
klappning och psykisk oro äro de vanligaste bland dessa följder,
men dertill komma äfven fall af verklig sinnessjukdom, hvaraf de
första spåren kunna sökas tillbaka till skoltiden.
Då jag ej kan finna, att komiténs förslag till bestämning af den
dagliga arbetstiden för de olika skolklasserna lemnar tillräcklig trygg¬
het, för att ej en del af de redan uppvisade följderna af öfveran-
strängdt tankearbete fortfarande komma att qvarstå, måste jag för
min del afstyrka bifall till den af komitén föreslagna planen för
bestämmande af antalet obligatoriska arbetstimmar inom de olika
linierna. I sammanhang härmed torde jag få hemställa, att den
frågan måtte tagas under förnyad pröfning, om ej flera, än som nu
blifvit föreslaget, bland skolans läroämnen skulle kunna göras val¬
fria och derigenom de obligatoriska ämnenas antal minskas.
Komiténs förslag att förlänga läseåret från nuvarande 34,5 vec-
49
kor till högst 39 veckor kan jag ej heller finna stödt på goda och
antagliga skäl. Att läseåret är längre i andra länder än hos oss,
kan jag ej anse såsom tillräcklig anledning att vidtaga en förän¬
dring, som helt och hållet strider emot den svenska skolans tradi¬
tioner, och hvarigenom följderna af det ansträngda arbetet under
terminerna skulle komma att framträda ännu skadligare än eljest,
ej blott hos den studerande ungdomen, utan äfven hos många af
dess lärare.
Att den ungdom, som passerat de svenska allmänna läroverken,
kunnat från dem utgå utan större skador i sanitärt och psykiskt
hänseende, än som nu visats, anser jag hafva berott af den för våra
skolförhållanden synnerligen lyckliga omständigheten, att de långa
ferierna, synnerligast under sommarmånaderna, tillåtit ynglingarne
att hemta nya krafter och att reparera möjligen lidna skador. Äfven
derutinnan äro de långa ferierna ovärderliga, att familjens inflytande
på det unga sinnet ej alldeles uttränges af skolan och den främ¬
mande omgifning, som skollifvet gör nödvändig för ett stort antal af
eleverna.
Då alla dessa förhållanden ej kunna anses likgiltiga och utan
betydelse för de blifvande studierna vid universitetet, anser jag mig
äfven böra afstyrka bifall till komiténs förslag att förlänga läseåret
till 39 veckor i stället för nuvarande 34 å 35».
Professor Hammarsten: »Ehuru jag i likhet med fakultetens
öfriga medlemmar anser det af läroverkskomitén föreslagna bortta¬
gandet af B-linien samt införandet af latin i en mindre, valfri kurs
på reallinien vara olämpligt, kan jag dock ej »alldeles biträda de
åsigter, på hvilka fakulteten grundat sitt utlåtande, samt anhåller
derför att i största korthet få uttala min mening i denna fråga.
Läroverkskomiténs förslag att borttaga B-linien och införa latin
i en mindre, valfri kurs på reallinien synes mig lätt kunna leda
derhän, att så framt lärjungarnes öfveransträngande skall kunna
förhindras, de lärjungar, som genomgå denna latinkurs, måste erhålla
befrielse från icke blott engelska eller kemi utan från båda och
sålunda från två särskildt för läkarebildningen vigtiga ämnen. Och
äfven om detta ej blefve fallet, skulle lätt det ökade arbete, som
denna latinkurs krafvel-, kunna leda till en minskad grundlighet i
studiet af andra ämnen på reallinien, utan att den skada, som häraf
vållas, kan sägas uppvägas af de jemförelsevis obetydliga kunskaper
i latin, som genom den föreslagna kursen komme att inhemtas.
Denna kurs är ej af den art, att latinets betydelse såsom allmänt
4
50
bildningsmedel derigenom tillgodoses. Den är blott en förutsättning
för ett visst, framtida fackstudium; men såsom en sådan förutsättning
hör den ock egentligen ej till skolan, utan bör förläggas till tiden
närmast före detta fackstudiums början. Om så sker, har man ock
grundad anledning hoppas, att lärjungarne på reallinien i skolan
verkligen kunna få tid att förvärfva sig den grundliga underbyggnad
i de naturvetenskapliga ämnena, utan hvilken de medicinska studierna
ej med framgång kunna bedrifvas. Den obetydliga förlängning af
tiden för de egentliga fackstudierna, som blefve följden af den lilla
latinkursens förläggande till tiden efter mogenhetsexamen, skulle
ock enligt min mening mer än uppvägas deraf, att studenterna på
reallinien ega bättre underbyggnad i de naturvetenskapliga ämnena
än studenterna på den klassiska linien. I detta mitt antagande
styrkes jag ock af den matematisk-naturvetenskapliga sektionens
erfarenhet, enligt hvilken »de alumner, som från de nuvarande
klassiska linierim komma till universitetet, icke äro så förberedda,
att de omedelbart kunna med gagn deltaga i undervisningen inom
sektionen, under det att studerandena från reallinien i allmänhet
äro fullt mogna för denna undervisning».
I min till medicinska fakultetens protokoll af den 17 Februari
1882 afgifna reservation har jag uttalat såsom min mening, att en
minskning af de nuvarande fordringarna i latin för rätt till idkande
af medicinska studier är både möjlig och önskvärd. I samma reser¬
vation har jag ock yttrat, att frågan om de nuvarande fordringarnas
i latin nödvändighet för läkarebildningen skulle kunna lösas på ett
praktiskt sätt genom en åt realliniens studenter medgifven rätt att
komplettera mogenhetsexamen med en mindre, för de medicinska
fackstudierna lämpad kurs i latin. Till sitt omfång sammanfaller
denna kurs ungefär med den af läröverkskomitén nu föreslagna, och
jag skiljer mig sålunda från läroverkskomiténs förslag i denna punkt
blott derutinnan, att jag anser denna mindre latinkurs, såsom varande
afsedd för vissa, speciella fackstudier, ej tillhöra skolan utan böra
genomgås såsom en omedelbar förberedelse för dessa.
Genom en sådan åtgärd blefve det möjligt att lugnt och stilla
på erfarenhetens väg söka svaret på den frågan, om den reala liniens
alumner egna sig mindre väl för medicinska studier än studenterna
på de klassiska linierna, om sålunda den nuvarande anordningen,
såsom fullt ändamålsenlig, bör bibehållas, eller om förändringar äro
behöfliga. Förslaget att borttaga B-linien och införa en mindre,
valfri kurs i latin på den reala linien synes mig deremot innebära
51
en så väsentlig förändring af skolans uppgift, medföra en så bråd¬
störtad omgestaltning af det bestående utan säker grund för det
föreslagna nya samt öfver hufvud taget vara af så genomgripande
art och så svårberäkneliga följder, att jag ej kan våga tillstyrka
detsamma».
Professor Henschen: »Då jag i åtskilligt ej kan instämma i det
af fakulteten nu afgifna utlåtandet, anhåller jag få till protokollet
uttala min mening, och anser jag mig dervid böra begränsa mitt
yttrande till besvarande af följande frågor:
l:o) Huru bör undervisningen i de allmänna läroverken anord¬
nas för att utgöra en lämplig förberedelse till de. medicinska stu¬
dierna; och
2:o) uppfyller den nuvarande eller den af komitén föreslagna
anordningen af undervisningen de vilkor, man bör ställa på en dylik
förberedande undervisning?
Deremot anser jag det icke ligga inom min uppgift att besvara
frågan, huru undervisningen ur andra synpunkter eller för andra
ändamål än medicinska skall i läroverken bedrifvas.
Men enär jag, då frågan om latinstudiets betydelse för läkare¬
bildningen den 17 Februari 1882 i medicinska fakulteten af handla¬
des, ej var medlem af fakulteten och således ej hade tillfälle att då
uttala och motivera min tanke i denna fråga, och då jag i några
punkter skiljer mig från den mening, som då af fakultetens flertal
uttalades, så anhåller jag att få något utförligare motivera min upp¬
fattning i frågan.
Den första af dessa frågor sammanhänger tydligen med den
frågan: hvilket är ändamålet med de medicinska studierna vid uni¬
versitetet? Af svaret på denna fråga beror ock svaret på den först
framstälda frågan.
Att ändamålet med de medicinska studierna är att utbilda goda
läkare, synes otvifvelaktigt. Om det nu än kan möta svårigheter att
gifva en nöjaktig definition på hvad här förstås med en »god läkare»,
så torde dock allmänt erkännas, att dertill fordras vissa egenskaper,
utan hvilka ingen kan såsom sådan erkännas. Till dessa nödvändiga
egenskaper räknar jag främst goda fackstudier och skicklighet i sitt
yrke, hvartill utom speciella kunskaper hörer en god observations-
och omdömesförmåga att ur det observerade draga riktiga slutsatser,
samt den allmänna bildning, som är erforderlig, för att en läkare
skall kunna rätt uppfatta sitt kall och sin ställning i samhället, och
som bidrar att utveckla hos karaktären den viljekraft, ädelhet, sjelf-
52
uppoffring och samvetsgrannhet, utan Indika en läkare ej kan med
framgång verka.
Utan att göra anspråk på, att dessa egenskaper uttömma be¬
greppet eu »god läkare», tror jag dock, att de alla nödvändigt in.gå
i detta begrepp. Den skolundervisning, som framför andra är egnad
att grundligast och på kortaste tid på samma gång underlätta de
ofvan omtalade nödiga fackstudierna och utbildande af yrkesskicklig¬
heten samt nöjaktigt bibringa nämnda allmänna bildning, synes mig
vara att förorda såsom förberedande för de medicinska studierna.
Hvad då först vidkommer fackstudierna, så äro dessa hufvud¬
sakligen en tillämpning af naturvetenskaperna; samma utgångspunkt,
samma hjelpmedel för studiet, samma metoder och arbetssätt och ofta
samma studieändamål återfinnas inom naturvetenskaperna och medi¬
cinen. Det bör redan häraf framgå, att naturvetenskapernas grundliga
studium bör framför andra vara egnadt att lägga god grund för
studiet af medicinen genom att vänja ynglingen vid den metod och
det arbetssätt, som brukas inom medicinen. Härtill kommer, att en
grundlig skolundervisning i naturvetenskaperna dessutom bibringar
en ej obetydlig del af det faktiska vetande, man måste fordra för
inträdet å den medicinska banan.
Då härtill lägges, att naturvetenskapernas studium — om det
rätt bedrifves — uppöfva!- observationsförmågan, skärper de yttre
sinnena och vänjer förståndet vid riktiga slutledningars dragande ur
iakttagelserna, så synes mig häraf framgå, att en grundlig natur¬
vetenskaplig undervisning är i hög grad egnad att förbereda till och
underlätta de medicinska fackstudierna samt förkorta den medicinska
studiekursen, hvars längd med fog framkallar eu allmän klagan och
ej obetydligt afkortar den tid, under hvilken läkaren kan vara
för samhället gagnelig, eu omständighet, som bör desto mer behjertas,
som statistiska undersökningar synas ha visat, att läkarnes medel-
lifslängd är kortare än andra vetenskapsidkares och embetsmäns.
Då emellertid enligt mitt förmenande ingen grundlig kunskap i
naturvetenskaperna kan nås utan studium af kemi och fysik, för
hvilken senare matematik är oundgänglig, bör nämnda skolunder¬
visning innefatta utom de naturhistoriska ämnena äfven nämnda tre
ämnen; och bör ej studiet af något af dessa upphöra eller afslutas
före afgångstiden från skolan, enär annars eu dyrbar tid vid univer¬
sitetet absorberas genom återinlärandet af det glömda.
Till nödiga förstudier för en läkare räknar jag vidare god kun¬
skap i de tre lefvande språken, engelska, franska och tyska, och
53
förmåga att obehindradt utan att i allmänhet behöfva använda ord¬
bok förstå nämnda, språk samt, om möjligt, ega någon öfning att
tala desamma. Det skulle ock vara af stort gagn, om skolundervis¬
ningen derjemte kunde bibringa skolynglingen förmåga att skrift¬
ligen uttrycka sig å nämnda språk rörande åtminstone enklare
ämnen.
Ofvannämnda fordran är betingad deraf, att den nuvarande
medicinska literaturens allmänt erkända språk äro de tre nämnda.
Utan kännedom om alla dessa språk måste i läkarens medicinska
bildning svåra luckor uppstå. I detta hänseende är särskildt värdt
att uppmärksamma, att den på engelska författade medicinska litera-
turen för en läkare är af framstående vigt och betydelse, och att
erfarenheten torde gifva vid handen, att denna är bland våra läkare
jemförelsevis ringa känd, på grund af våra läkares ofta bristfälliga
kunskaper i detta språk. Enär läkare kanske mer än andra veten¬
skapsidkare äro i behof att för sina studier besöka utlandet, är det
önskvärdt, att de kunde åtminstone nödtorftligen tala och förstå
alla tre nämnda språk. Obekantskapen med de lefvande språkens
talande torde nu mången gång afhålla våra läkare från studieresor
utomlands.
Angående betydelsen äf latinstudiet för medicinska fackstudier
är så mycket skrifvet, att jag till de många uppräknade skälen för
och mot detsammas nödvändighet ej torde kunna lägga några nya.
Jag inskränker mig derför till att ange min personliga ståndpunkt
i frågan utan att söka vidlyftigt motivera densamma.
Tiden torde ej ännu vara mogen att helt och hållet borttaga
latinet, så länge ännu farmakopéernas och receptens språk är latin,
och “det torde icke vara lämpligt, om ens möjligt, att en liten stat,
som vår, bryter det allmänt antagna bruket att författa farmakopé
och recept å latin, ett bruk, som torde, mer än man vanligen betän¬
ker, förhindra spridningen bland allmänheten af en sund uppfattning
af ordinationernas betydelse och läkemedlens verkan. Jag anser mig
böra här framhålla detta, emedan latinets bruk vid ordination enligt
min tanke bidrager att omge läkarens verksamhet och åtgöranden
med ett mystiskt och falskt sken. Häri ligger således för mig sna¬
rare ett skäl att borttaga än bibehålla latinet.
Våra dagars medicin är en helt ny vetenskap. Visserligen har
den, såsom mången annan vetenskap, historiskt utvecklat sig ur en
tidigare, idkad på eu tid, då latinet var vetenskapernas modersmål
och medlet för all kommunikation de lärda emellan. Men för stu-
54
dium af nutidens medicin fordras ej att känna latin utan ur teknisk-
farmaceutisk och terminologisk synpunkt.
Att nu för tiden läsa eller författa en medicinsk afhandling på
latin med begagnande af alla de nya tekniska, t. ex. kemiska,
fysiologiska och patologiska termer, som under detta århundrade
skapats, sedan latinet upphörde att vara medicinens modersmål, torde
t. o. m. möta ej obetydande svårigheter.
Hvad åter terminologien angår, så är denna till stor del grekisk.
Är alltså latin ur denna synpunkt af nöden, är grekiskan likaså.
För termernas tydning lemna speciella terminologiska ordböcker, för¬
fattade af specialister i terminologien, säkrare vägledning än studiet
af klassisk latin eller grekiska, emedan dessa termer ej återfinnas i
eller ofta hafva annan betydelse än i det klassiska språket.
För studium åter af medicinens historia erfordras ej blott latin
utan ock grekiska, men studium af den äldre på latin och grekiska
författade literaturen är ingalunda behöfligt för en fullt nöjaktig
uppfattning af nutidens medicin. Hvad som funnits af värde i denna
äldre literatur, har längesedan ingått i nutidens medicinska vetande.
De praktiska läkarena, som utgöra det långt öfvervägande antalet
af dem, som studera medicin, behöfva derför ej för sin fulländning
rådfråga den äldre latinska literaturen, som ofta är dunkel och rör
sig med en del för vår tid svårfattliga eller betydelselösa begrepp
och uttryck. Medicinens omskapning börjar nemligen vid den tid,
då den började frigöra sig från latinherraväldet. Allt fördjupande
i den äldre latinska medicinska literaturen absorberar en dyrbar tid,
som merendels kan af den praktiske läkaren nyttigare användas för
studiet af nutidens.
Af dessa skäl tror jag, att latinet visserligen ej kan alldeles
borttagas, men att dess studium kan betydligt inskränkas. En kurs
af den omfattning, komitén föreslår såsom valfri för den reala linien,
är fullt tillräcklig för receptskrifning, farmakopé-studium och annat,
hvaraf en läkare kan komma i behof. Studiet af de svårare klassiska
författarne måste anses desto betydelselösare, som farmakopéernas
och receptens latin säkert skulle genom sina tekniska termer vara
obegripligt t. o. m. för en Cicero.
Att läkaren är i behof af en god allmän bildning för att kunna
verka med framgång i samhället, torde af alla medgifvas, liksom man
ock torde vara ense om, att alla studier, som kunna bidraga till eu
dylik humanistisk bildning, äro för läkaren af nytta. Rörande de
ämnen, som på grund häraf böra studeras i skolan, är man ju ock
55
temligen ense; endast om ett gäller striden, nemligen om latinet.
Men då den allmänbildning, hvaraf läkaren är i behof, ej skiljer sig
från annan allmän bildning, sammanfaller således striden om latinets
betydelse för läkaren ur denna synpunkt med frågan, om hvilken
betydelse latinstudium öfver hufvud taget har för humanistisk bild¬
ning. Att de klassiska språkens grundliga studium har för en högre
allsidig allmän bildning en verklig betydelse för dem, som ha till¬
fälle att tränga på djupet i dessa studier, är jag för min del lifligt
öfvertygad om. Striden gäller dock f. n. ej direkt härom, utan huru¬
vida de studier, som f. n. äro nödvändiga i klassiska språk för
inträde på läkarebanan, kunna i väsentlig mån höja läkarens all¬
männa bildning, ty det är ju ej fråga om att öka fordringarna i
klassiska språk eller att ge skolynglingen eu verkligen grundlig
klassisk bildning. För min del tror jag ingalunda, att det latin¬
studium, som för närvarande bedrifves för approbatur i maturitets-
examen, är nog omfattande och grundligt att i väsentlig mån bidraga
att gifva läkarens humanistiska bildning någon högre lyftning. Man
kan knappt säga, att det ens öppnar dörren för honom till den
klassiska literaturen; och detta studium är och förblifver ju i hvarje
fall för kännedomen om den klassiska literaturen, enligt flere sak¬
kunniges utlåtande, mycket bristfälligt, så länge grundliga insigter
i grekiska saknas.
Men då det säkert ej låter sig göra att på en gång gifva yng¬
lingen eu grundlig klassisk utbildning, omfattande både latin och
grekiska, och tillika de förstudier, som åro oundgängliga och främst
egnade att lämpligen förbereda honom till och underlätta hans läkare-
fackstudier, så synes det mig ömkligt, att skolynglingar, som ämna
egna sig åt läkarekallet, få i latin endast en så pass vidlyftig kurs,
som är nödvändig för deras fackstudier, och att de till ersättning
erhålla en så grundlig undervisning i de tre s. k. lefvande, moderna
språken, att de kunna utan svårighet fritt röra sig med dem och med
lätthet intränga i deras rika literatur. Att denna literatur i sig
väsentligen upptagit och assimilerat det bästa och för vår bildning
värderikaste af hvad den klassiska literaturen innehaller, erkännes ju
temligen allmänt af framstående forskare.
Jag kan ej heller finna, att den klassiska literaturen skulle inne¬
hålla några särskilda bildningselement, som skulle vara nödvändiga
för läkare att känna; tvärtom synes det mig, att den latinska litera¬
tur, med hvilken skolynglingen gör bekantskap i och för approbatur
— såsom särskild! Ovidius och Horatius — ingalunda är så egnad
56
att hos honom väcka eller utveckla de egenskaper, som böra utmärka
en god läkare, nemligen sedlighet, sjelfuppoffring och samvetsgrann¬
het, som studiet af goda moderna författare, i fall öfver hufvud dessa
karaktärsegenskaper kunna genom literära studier vinnas. I denna
omständighet finner jag ock ett skäl, som kan tala för att ersätta
latinstudiet med ett grundligare studium af de språk, som bära vår
moderna bildning.
Med stöd af hvad jag ofvan anfört, får jag uttala den åsigten,
1) att den af komitén föreslagna reala linien, enligt min tanke lem-
nar en nöjaktig förberedande skolundervisning för inträde å den
medicinska banan, om latin å densamma studeras till det omfång,
komitén föreslagit, och såvida engelska språket och kemi göras obliga¬
toriska; 2) att de, som genomgått nämnda linie utan latin, böra ega
rätt att studera medicin efter att hafva efter maturitetsexamen kom¬
pletterat med en latinkurs af den omfattning, som är för reallinien
föreslagen; 3) att de nuvarande linierna A och B liksom den före¬
slagna latinlinien ej synas nöjaktigt förbereda till de medicinska
studierna; 4) att ej hinder möter att ur de medicinska studiernas
synpunkt indraga B-linien, men att afgörandet af denna fråga —
om B-linien bör indragas eller ej — beror på många andra moment,
öfver hvilka jag ej här har att yttra mig; 5) att jag instämmer i de
af medicinska fakulteten uppstälda fordringarna i afseende å mate¬
matik för inträde å den medicinska banan.»
Hvad sålunda förekommit, skulle medelst utdrag af protokollet
det större akademiska konsistoriet meddelas.
Som ofvan.
In fidem
Gustaf Gavelius.
57
Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens
i Upsala sammanträde den 21 Mars 1885,
Närvarande: Dekanus, professor Sundén, professorerne Fibbing,
Sahlin, Nyblom, Bang, Hagberg, Thalén, Cleve, Häggström, Band¬
qvist, Nordling, Fries, Schultz, Hildebrandsson, Almkvist, Frigeil,
Alin, Tullberg, Kjellmcin och Hjärne, docenterne Noreen och Holm.
§ 3.
S. d. Företogs till slutlig behandling den till fakulteten remit¬
terade frågan om afgifvande af yttrande öfver läroverkskomiténs den
25 Augusti 1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhän¬
gande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva
betydelse för studierna och examina vid universiteten; och hade vid
ett föregående sammanträde beslutits, att dervid skulle så tillgå, att
hvar och en af fakultetens ledamöter för sig skulle afgifva sina röster
öfver förslaget i sin helhet, så att den mening, om hvilken flertalet
på samma grunder förenat sig, skulle anses såsom fakultetens beslut.
Professor Hammarstrand, som på grund af sjukdom icke var
närvarande, hade skriftligen ingifvit sin mening, hvilken nu upplästes
och var så lydande:
»Undertecknad, som af opasslighet är hindrad att i dag infinna
sig i filosofiska fakulteten, får såsom sitt der afgifna votum i fråga
om de i skolkomiténs betänkande föreslagna förändringar i afseende
på elementarundervisningen, akademiska examina m. in., åberopa sitt
i humanistiska sektionen den 25 Februari detta år afgifna votum i
samma fråga och sålunda, instämmande i professor Sahlins vid sist¬
nämnda tillfälle afgifna motiverade yttrande, afstyrka bifall till läro¬
verkskomiténs förslag 1) i alla de delar, som röra akademiska examina,
samt 2) i fråga om B-liniens indragning och 3) om inrättande af en
58
mindre, parasitisk latinkurs i de högsta klasserna å nuvarande C-linien
i allmänna läroverken; men deremot 4) tillstyrka bifall till komiténs
förslag angående undervisningen i främmande lefvande språk vid
universiteten, såvida nödiga medel kunna erhållas utan åsidosättande
af andra möjligen ännu vigtigare behof inom fakulteten.»
Och skulle detta yttrande ingå i protokollet, men icke i röst¬
beräkningen upptagas. —
Derefter afgåfvo fakultetens ledamöter i ordning sina röster sålunda:
Docenten Holm: »Rörande läroverkskomiténs betänkande får jag
för min del på de grunder, hvilka finnas angifna i matematisk-natur-
vetenskapliga sektionens i Upsala protokoll af den 4 Mars 1885, till¬
styrka den af komitén föreslagna anordningen af lärdomsprofven för
vinnande af den filosofiska graden.»
Docenten Noreen: »Jag får 1) beträffande lärdomsprofven för
vinnande af filosofiska doktorsgraden instämma i docenten Holms
yttrande, samt 2) på de grunder, hvilka dels af professor Hagberg
och mig sjelf i våra yttranden till humanistiska sektionens i Upsala
protokoll af den 25 Februari 1885, dels af läroverkskomitén i dess
betänkande anförts, tillstyrka de af komitén föreslagna åtgärderna för
stärkande af undervisningen i de lefvande språken vid universitetet.»
Professor Hjärne: »Med åberopande af mitt yttrande till huma¬
nistiska sektionens protokoll af den 25 Februari 1885, får jag för
min del
tillstyrka den af komitén föreslagna anordningen af lärdoms¬
profven för vinnande af den filosofiska graden, under förutsättning
deraf, att godkända mogenhetsexamensinsigter i latin fordras för under¬
gående af kandidatexamen i något af de ämnen, som höra till den
humanistiska sektionen;
tillstyrka komiténs förslag om examensvilkoren för kompetens
till lärareplatser vid de allmänna läroverken, under samma förut¬
sättning ;
tillstyrka komiténs förslag om delning af professuren i ny europeisk
linguistik;
afstyrka komiténs förslag om en mindre latinkurs för afläggande
af vissa förberedande examina;
afstyrka komiténs förslag om B-liniens indragning;
vidare, i öfverensstämmelse med naturvetenskapliga sektionens
utlåtande,
afstyrka komiténs förslag att på reallinien införa latinet såsom
valfritt ämne;
59
samt för öfrigt, hvad B-liniens timplan och de skriftliga profven
i mogenhetsexamen angår,
tillstyrka de af professor Sundén i hans reservation till komiténs
betänkande föreslagna anordningarna.»
Professor Kjellman: »Rörande läroverkskomiténs betänkande får
jag för min del 1) på de grunder, hvilka finnas angifna i matematisk¬
naturvetenskapliga sektionens i Upsala protokoll af den 4 Mars 1885,
tillstyrka den af komitén föreslagna anordningen af lärdoms-
profven för vinnande af den filosofiska graden;
tillstyrka de af komitén föreslagna fordringarna för kompetens
till lärareplatser vid de allmänna läroverken, dock med den för¬
ändring att för kompetens till adjunktsbefattningar fordras att i filosofie
kandidatexamen eller genom komplettering hafva erhållit betyget
godkänd i alla de 3 ämnen, som ingå i den sökta platsen;
afstyrka komiténs förslag att indraga B-linien och att på real-
linien införa latin såsom valfritt ämne;
tillstyrka, att B-linien, hvad timplanen beträffar, ordnas, såsom
professor Sundén i sin reservation föreslagit, dock med iakttagande
deraf, att fransk skrifning bibehålles på denna linie och i stället en
motsvarande minskning af' de skriftliga öfningarna i öfversättning
från svenska till latin eger rum;
tillstyrka, att professor Sundéns förslag till ordnande af de skrift¬
liga profven i mogenhetsexamen för B-linien antages, dock med den
förändringen, att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbytes
mot ett dylikt från svenska till franska eller tyska;
och 2) på de grunder, hvilka dels af professor Hagberg och do¬
centen Noreen i deras yttrande till humanistiska sektionens i Upsala
protokoll af den 25 Februari 1885, dels af läroverkskomitén i dess
betänkande anförts,
tillstyrka de af komitén föreslagna åtgärderna för stärkande af
undervisningen i de lefvande språken vid universitetet.»
Professor Tallberg instämde med professor Kjellman.
Professor Alin: »Jag sluter mig helt och hållet till det yttrande
i denna fråga, som humanistiska sektionen den 25 sistlidne Februari
afgifvit, hvadan jag
afstyrker läroverkskomiténs förslag i alla de delar, som röra de
akademiska examina;
afstyrker borttagande af den nuvarande B-linien och införande
af en valfri latinkurs på reallinien i de allmänna läroverken, men
tillstyrker de af komitén föreslagna åtgärder för stärkande af under-
60
visningen i de lefvande språken vid universitetet, såvida nödiga medel
dertill kunna erhållas;
och åberopar jag som stöd för detta mitt votum de grunder, som
jag för mitt votum i nu ifrågavarande ärende inom den humanistiska
sektionen anfört.»
Professor Frigell instämde med professor Aliii.
Professor Almkvist: »Då jag enligt fakultetens förut fattade be¬
slut skall i tur och ordning afgifva mitt yttrande om de begge i
afseende på läroverkskomiténs betänkande här föreliggande förslagen,
den humanistiska sektionens af den 25 Februari 1885 och den mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionens af den 4 Mars s. å., så får jag
i öfverensstämmelse med mitt yttrande till humanistiska sektionens
nyssnämnda protokoll härmed meo voto förklara, att jag, förenande
mig med docenterna Holm och Noreen, fullkomligt instämmer i mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionens utlåtande att »tillstyrka den af
komitén föreslagna anordningen af lärdomsprofven för vinnande af
den filosofiska graden». — Jag kunde visserligen inskränkt mig till
detta yttrande, men då jag försport, att mitt yttrande i humanistiska
sektionen om samma ämne icke synts fullt tydliggöra mitt förslag
om de olika skolliniernas ordnande, så begagnar jag mig af detta
tillfälle att upplysa, att denna oklarhet endast beror derpå, att jag
begagnat de öfliga namnen A-, B- och C-linierna, ehuruväl, då man
som jag i likhet med komiterade gör vigtiga förändringar i dessa
liniers innehåll, dessa benämningar med den betydelse, de för när¬
varande ega, icke blifva fullt motsvarande det modifierade innehållet.
Min mening av i korthet sammanfattad endast den, att jag anser,
att de nuvarande tre linierim kunde till stor fördel för undervisningens
enhet och utan ringaste men för vare sig den klassiska eller reala
undervisningens resultat inskränkas till två, nemligen den klassiska
eller latinlinien med grekiska som valfritt ämne och den reala linien
med latinet som valfritt ämne. Dessa nya linier kunna nu visser¬
ligen kallas eller anses vara de gamla A- och C-linierna, hvarvid
det blefve B-linien, som ansågs borttagen, men de kunna lika väl,
från annan synpunkt sedt, kallas eller anses vara de gamla A- och
B-linierna eller till och med B- och C-linierna, då i sjelfva verket
ingen af dessa begge af komiterade föreslagna linier, den klassiska
och den reala, blefve absolut identisk med någon af de tre nuvarande.»
Professor Hildébrandsson instämde med professor Kjellman.
Professorerne Schultz och Fries instämde likaledes med professor
Kjellman.
(il
Professor Nor äling instämde med professor Alin.
Professor Lundqvist instämde med professor Kjellman.
Professor Häggström instämde med professor Alin.
Professorerne Cleve och Thalén instämde med professor Kjellman.
Professor Hagberg: »Då jag inom den humanistiska sektionen
afgaf mitt yttrande, var den matematisk-naturvetenskapliga sektio¬
nens beslut i läroverksfrågan mig ännu icke bekant. Sedan jag nu
erhållit del deraf, vill jag blott tillägga, att det i ingenting ändrat
mina åsigter i hufvudsaken eller min öfvertygelse om att komitén i
allo inslagit den rätta vägen, men att jag till följd af nu rådande
förhållanden anser mig böra instämma i den matematisk-natur¬
vetenskapliga sektionens förslag och sålunda i det yttrande, som nu
anförts af professor Kjellman, så mycket mer som hans afgifna votum
angår punkter i komiténs förslag, dem jag icke särskild t vidrört i
mitt föregående yttrande.»
Professor Daug instämde med professor Kjellman.
Professor Nyblom instämde med professor Hjärne.
Professorerne Sahlin och Bibbing instämde med professor Alin.
Dekanus, professor Sundén: »Till mitt i sektionen afgifna ytt¬
rande bär jag här intet att tillägga. Det framgår af detta, att jag i
afseende på de akademiska examina instämmer i de åsigter, som af
den humanistiska sektionen blifvit uttalade. Beträffande de af den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen gjorda förslag om ordnande
af de skriftliga profven i afgångsexamen vid de allmänna läroverken
och i sammanhang dermed af undervisningsplanen för dessa läroverks
B-linie, anser jag mindre Renligt att här ingå i någon undersökning
om möjligheten eller lämpligheten af att i sådant syfte ordna B-liniens
undervisning, men vill endast i korthet anmärka, att enligt min me¬
ning detta förslag icke utan olägenheter låter sig genomföras, med
mindre än att de begge afdelningarna af den klassiska linien i ännu
vidsträcktare män åtskiljas vid undervisningen, än som blifvit förut¬
satt af reservanterna till komiténs betänkande; en sådan åtgärd åter
torde af mer än ett skäl icke böra sättas i fråga.»
Då sålunda af fakultetens i ärendets behandling deltagande or¬
dinarie ledamöter 10, nemligen professorerne Kjellman, Tullberg,
Hildebrandsson, Schultz, Fries, Lundqvist, Cleve, Thalén, Hagberg
och Daug, förenat sig om den af professor Kjellman afgifna mening
med instämmande i de för densamma framstälda grunder, samt der¬
till docenterna Holm och Noreen i de punkter, rörande hvilka de
ansett sig ega befogenhet att yttra sig, nemligen docenten Holm
62
angående anordningen af lärdomsprofven för den filosofiska graden
och docenten Noreen dels angående denna fråga, dels angående åt¬
gärder för stärkande af undervisningen i de moderna språken uttalat
sig i öfverensstämmelse härmed såväl i afseende på slutet som de
anförda skälen, förklarades denna mening vara fakultetens beslut
såsom den, om hvilken flertalet på samma grunder förenat sig; och
hade sålunda fakulteten beslutat
tillstyrka den af komitén föreslagna anordningen af lärdoms¬
profven för vinnande af den filosofiska graden;
tillstyrka de af komitén föreslagna fordringarna för kompetens
till lärareplatser vid de allmänna läroverken, dock med den förän¬
dring att för kompetens till adjunktsbefattningar fordras att i filosofie
kandidatexamen eller genom komplettering hafva erhållit betyget
godkänd i alla de tre ämnen, som ingå i den sökta platsen;
afstyrka komiténs förslag att indraga B-linien och att på real-
linien införa latin såsom valfritt ämne;
tillstyrka, att B-linien, hvad timplanen beträffar, ordnas, såsom
professor Sundén i sin reservation föreslagit, dock med iakttagande
deraf, att fransk skrifning bibehålies på denna linie och i stället en
motsvarande minskning af de skriftliga öfningarna i öfversättning
från svenska till latin eger rum;
tillstyrka, att professor Sundéns förslag till ordnande af de skrift¬
liga profven i mogenhetsexamen för B-linien antages, dock med den
förändringen, att öfversättningsprofvet från svenska till latin ut¬
bytes mot ett dylikt från svenska till franska eller tyska;
samt tillstyrka de af komitén föreslagna åtgärderna för stär¬
kande af undervisningen i de lefvande språken vid universitetet.
Härvid anmälde professor Almkvist följande reservation: »Då
jag, som i mitt yttrande till humanistiska sektionens protokoll af den
25 Februari utförligt framlagt min mening om skolliniernas ordnande,
nu deremot som mitt votum till fakultetens protokoll angifvit instäm¬
mandet med docenterna Holm och Noreen i att med matematisk¬
naturvetenskapliga sektionen tillstyrka komiténs förslag om anordnan¬
det af lärdomsprofven för den filosofiska graden, så anser jag, att
fakulteten bort i det sammanfattande slutresultatet af omröstningen
upptaga min röst för denna vigtiga fråga på samma sätt, som detta
här ofvan skett för docenterne Holms och Noreens afgifna röster.»
Och skulle beslutet genom utdrag af protokollet meddelas det
större akademiska konsistoriet.
Ur protokollet
L. JBygdén.
63
Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens
i Upsala humanistiska sektions sammankomst den
25 Februari 1885.
Närvarande: dekanus, professor Sundén, professorerne Ribbing,
Sahlin, Nyblom, Hagberg, Löfstedt, Häggström, Nordling, Hammar¬
strand, Almkvist, Frigell, Alin och Hjärne samt docenten Norden.
§ 5.
S. d. Med anledning deraf, att sektionen genom remiss från det
större akademiska konsistoriet af den 29 December 1884 anmodats
att inkomma med yttrande om läroverkskomiténs den 25 Augusti
1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, i
hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för
studierna och examina vid universiteten, företogs nu denua fråga
till afgörande; och hade vid ett föregående sammanträde beslutits,
att dervid skulle så tillgå, att hvar och en af sektionens ledamöter
för sig skulle öfver förslaget i sin helhet framställa, hvad han i an¬
ledning deraf hade att anföra.
Innan denna omröstning företogs, begärde professor Sahlin ordet
och yttrade:
»Genom remiss från det större akademiska konsistoriet har huma¬
nistiska sektionens yttrande infordrats öfver läroverkskomiténs den 25
Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhän¬
gande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva
betydelse för studierna och examina vid universiteten.
De förslag, angående hvilka sektionen med anledning af den nu
erhållna remissen bör afgifva yttrande, äro enligt min mening föl¬
jande:
64
1) angående latinet såsom examensämne vid universitetet och
såsom ämne för tillträde till akademiska examina erforderligt examens¬
ämne i allmänna läroverkens afgångsexamen samt om latinundervisnin¬
gen i allmänna läroverken såsom förberedelse för akademiska studier;
2) om förändring af filosofie kandidatexamen och upphäfvande
af filosofie licentiatexamen;
3) om ordnande af undervisningen vid universitetet i främmande
lefvande språk för blifvande lärare.
I utlåtande af den 11 Mars 1882 har sektionen på anförda grunder
yttrat sig, dels om och i hvad mån utsträckt rätt att aflägga aka¬
demiska examina må kunna beredas studerande, som ej visat sig ega
insigter i klassiska språk, dels ock huruvida de i vissa fall föreskrifna
förberedande examina må anses behöfiiga, eller om gällande bestäm¬
melser angående dem bland dessa examina, som finnas böra bibe¬
hållas, kunna tarfva förändring. Det slut, till hvilket sektionen efter
utredning af hithörande frågor jsärskildt med afseende på hvarje
examen äfvensom med afseende på de klassiska språkstudiernas be¬
tydelse och vigt för den akademiska undervisningen i detta sitt ut¬
låtande kom, var, att sektionen icke ansåg sig kunna i vidsträcktare
mån tillstyrka förändringar än:
att från examensämnena i den juridiko-nlosofiska examen mate¬
matik uteslutes;
att samma examen anses vederbörligen afiagd af den, som i hvar¬
dera af de för densamma föreskrifna fyra eller fem examensämnena
erhållit betyg på godkända insigter; — ofvanstående olika siffror
beroende af, om statskunskap fortfarande skall qvarstå såsom särskildt
examensämne eller till sin ena del införlifvas med historien, till sin
andra öfverfiyttas till juris kandidatexamen;
att från ovilkorligt fordrade ämnen i preliminärexamen för civila
embetsexamina uteslutes franska språket; samt
att nämnda examen sålunda i allmänhet endast kommer att om¬
fatta tre eller fyra bestämda ämnen; — det ena eller andra antalet
bestämdt efter samma grunder, som i fråga om den juridiko-filosofiska
examen blifvit anförda beträffande statskunskap.
I sektionens sålunda gifna utlåtande ligger, att sektionen icke
ansett sig kunna tillstyrka hvarken afskaffande af nu föreskrifna sär¬
skilda latinska öfversättningsprof inför filosofiska fakulteten, ej heller
upphäfvande af nu gällande föreskrifter angående latinet såsom ovil¬
korligt fordradt examensämne i nyssnämnda preliminära examina och
i filosofie kandidatexamen och angående både latin och grekiska såsom
65
ovilkorlig! fordrade examensämnen i teologisk-filosofisk examen, ej
heller slutligen befrielse för studerande, som vill undergå medicinsk-
filosofisk examen, från skyldigheten att förete betyg öfver godkända
insigter i latin, erhållet i afgångsexamen vid allmänt läroverk. Enär
under den korta tid, som förflutit efter detta utlåtandes afgifvande,
icke inträffat några sådana förändringar, som kunde gifva sektionen
någon skälig anledning att frångå, hvad sektionen i sin motivering
och i nu anförda slutpunkter yttrat, anser jag sektionen böra med
bifogande i afskrift af sitt den 11 Mars 1882 förda protokoll i
detta ämne förklara sig rörande läroverkskomiténs förslag angående
afskaffande af alla s. k examina stili latini, angående uteslutning
af latinet såsom examensämne från förberedande examen för exa¬
men till rättegångsverken, angående fullständig befrielse från all
pröfning i latin för den, som vill aflägga kansliexamen, samt angå¬
ende upphäfvande af nu gällande föreskrift om latinet såsom ovil¬
korlig! fordradt examensämne i filosofie kandidatexamen vilja åberopa,
hvad sektionen förut i sitt nu bifogade utlåtande anfört. Härvid
anser jag till upplysning böra läggas den förklaring, att sektionen, som
nu endast fäster sig vid latinets ställning, med sitt åberopande af
ofvan omnämnda utlåtande icke vill anses hafva yttrat sig emot andra
under ärendets fortsatta behandling tillkomna förslag, t. ex. om vissa
examinas afläggande inför examenskommissioner, icke heller hafva
förklarat sig vilja sätta sig mot sådana mindre modifikationer, som
på grund af särskilda förhållanden kunna finnas önskvärda.
Det nära sammanhang, som eger rum mellan de akademiska stu¬
dierna och undervisningen vid de allmänna läroverk, från hvilka
lärjungar utgå till universiteten, gifver mig anledning att tillstyrka
sektionen att yttra sig om de förslag, som af läroverkskomitén blifvit
framstälda rörande ändring i planen för latinundervisningen inom
allmänna läroverken genom B-liniens indragning och genom inrät¬
tande af en frivillig mindre latinkurs på den reala linien, nuvarande
C-linien, under de fyra sista läroåren. B-liniens indragning innebär,
att latin i det omfång, hvari det nu läses vid de allmänna läroverken
å A-linien och å B-linien, icke skall få vid dessa läroverk läsas af
andra lärjungar än dem, som tillika läsa grekiska. Den föreslagna
mindre latinkursen skulle enligt läroverkskomiténs förslag, derest be¬
tyg öfver godkända insigter i latin, efter måttet af hvad som i denna
kurs borde genomgås, af lärjunge erhålles, för honom utan vidare
pröfning i latin medföra rätt att aflägga examen till rättegångsverken
och examina i medicinska fakulteten. Vidare skulle enligt läroverks-
5
66
komiténs förslag ingen kunskap i latin fordras för kansliexamen.
Slutligen skulle enligt samma förslag hvarken före eller i filosofie
kandidatexamen fordras någon pröfning i latin, och vitsord om kun¬
skap i detta läroämne såsom kompetensvilkor för erhållande af lärare¬
befattning vid allmänt läroverk fordras icke af alla blifvande lärare,
utan endast af några. Genom ett sådant förslags antagande skulle
kompetens till alla befattningar, för hvilka fordras juridiska och medi¬
cinska examina, och dessutom till en stor mängd lärarebefattningar
kunna vinnas dels utan någon ådagalagd kunskap i latin, dels genom
intyg öfver det ringa mått af sådan kunskap, som meddelas i den
mindre med den reala linien förenade latinkursen. Hvad följderna
af B-liniens indragning under sådana förhållanden skulle blifva, är
lätt att inse. En stor mängd lärjungar skulle föredraga den reala
linien, emedan de på de områden, der de antagligen skulle komma att
söka framtida befordran, genom detta val, för att begagna läroverks-
komiténs egna ord med afseende på begagnandet af dispens från gre¬
kiskan, ej skulle beröfva sig eller ens minska för sig utsigtén att
kunna vid universitetet idka studier och öfver dem erhålla officiel!
vitsord inom hvilken som helst af de tre verldsliga fakulteterna. Den
härvid gjorda inskränkningen rörande vissä lärarebefattningar skulle
utan tvifvel komma att utöfva så mycket mindre inflytande, som i
händelse af behof bristen på betyg i latin skulle kunna afhjelpas ge¬
nom särskild efter filosofie kandidatexamens afläggande verkstäld
komplettering. Under sådant förhållande skulle den klassiska linien
endast undantagsvis hafva utsigt att erhålla andra lärjungar än dem,
som ämnade idka studier inom teologiska fakulteten, och dem, som
redan tidigt beslutit egna sig icke blott åt lärarekallet, utan åt en
viss undervisningsgren, eller åtminstone ville hålla vägen öppen för sig
åt detta håll. Men säkerligen skulle den starka tillväxten i antalet
af realliniens lärjungar komma att utöfva en dragningskraft, genom
hvilken äfven många af de lärjungar, som eljest skulle hafva kommit
att tillhöra den klassiska linien, komme att föras öfver till den reala.
Om det på sådant sätt tillkomna resultatet kan man med vederbörlig
ändring begagna läroverkskomiténs yttrande om A-liniens och C-liniens
förminskning och B-liniens starka tillväxt efter år 1873. Komitén
yttrar härom: »Lika litet som man kan tillskrifva A-liniens för¬
minskning någon sedan år 1873 inträdd förändring i svenska all¬
mänhetens uppfattning af det grekiska språkets eller den grekiska
literaturens värde och betydelse i och för sig, lika litet lärer man
få söka anledning till B-liniens tillväxt och C-liniens minskning i
67
någon hos samma allmänhet utbredd åsigt om latinkunskapens höga
värde i och för sig eller latinstudiets nytta i pedagogiskt hänseende.»
På samma sätt skulle man nemligen i den klassiska limens förminsk¬
ning och den reala liniens tillväxt icke kunna se något bevis på
någon hos svenska allmänheten förändrad åsigt om latinets värde, ej
heller om värdet af den nuvarande O-liniens undervisningsämnen.
Endast det bör i detta hänseende tilläggas, att svenska allmänheten
säkerligen anser sig kunna antaga, att det, som enligt officiella stad-
ganden icke är uppstäldt såsom erforderligt till förberedelse för'uni¬
versitetsstudier, icke heller behöfves, och att sålunda en förändring i
svenska allmänhetens åsigt om latinets pedagogiska betydelse genom
förändring i läroverksstadgan verkligen kan åstadkommas.
Äfven i denna fråga kan sektionen enligt min mening hufvudsak¬
ligen inskränka sig till åberopande af sitt ofvan omnämnda utlåtande
af den 11 Mars 1882. Det är nemligen, hvad B-liniens indragning
beträffar, klart, att sektionen, som förklarat sig anse latinstudiet vara
af synnerligen stor vigt och betydelse för de studerandes grundliga
och allvarliga bildning till den grad, som för mogenhet till akade¬
miska studier fordras, icke kan tillstyrka ett förslag, som, om det
verkställes, kommer att leda till en högst betydlig inskränkning i
antalet af de studerande, som fått ens någorlunda god insigt i lati¬
net. Det är ock alldeles klart, att sektionen med sin uttalade och
motiverade uppfattning af latinstudiets ändamål och mått vid de
allmänna läroverken och vid universiteten icke kan tillstyrka bifall
till förslaget om en latinkurs, vid hvilkens genomgående grundlighet
icke i nämnvärd grad kan komma i fråga och något verkligt infly¬
tande på de studerandes bildning icke kan komma att utöfvas. Slut¬
ligen anser jag det falla af sig sjelft, att sektionen måste finna det
betänkligt att på ett så föga gagneligt studium, som studiet af latin
i den ifrågavarande kursen, enligt sektionens uttalade grundsatser,
måste anses vara, använda en icke ringa del åt den för lärjungarnes
utveckling dyrbara lärotiden under de sista fyra läroåren vid all¬
männa läroverket. I öfrigt torde sektionen kunna i detta hänseende
åtnöja sig med att åberopa hvad en af läroverkskomiténs ledamöter,
e. o. professoren Sundén, anfört i sin reservation till komiténs pro¬
tokoll.
Efter min mening finnes det dock anledning för sektionen att
nu utan någon utförlighet göra två anmärkningar, den ena angående
behöfligheten af grekiska språkets studium för vinnande af fullstän¬
dig klassisk bildning, den andra om den uppfattning af humanistiska
68
studier och humanistisk bildning, som ligger till grund för läroverks-
komiténs åsigt om latinets ställning.
Hvad först beträffar grekiskans behöflighet för fullständig klas¬
sisk bildning, anser jag denna vara obestridlig. Jag är ock af den
meningen, att en för akademiska studier fullt tillfredsställande för¬
beredelse och grundläggning icke kan vinnas, utan att undervisningen
ordnas efter en plan, som, hvad de klassiska språken angår, i det
väsentliga öfverensstämmer med den i Preussen antagna och gällande,
hvilkens godhet och duglighet jag anser vara af erfarenhet bekräftad
genom den höga utbildning, som icke blott vetenskaplig forskning
inom olika områden utan äfven undervisningsskicklighet under in¬
flytande af denna läroverksordning uppnått, och genom den förmåga
att utbilda dugliga embetsman för statens och kyrkans tjenst, som
de preussiska läroverken visat sig ega. Härvid bör dock tilläggas,
att måttet af erforderliga kunskaper måste bestämmas med afseende
på särskilda förhållanden, som hos det ena folket kunna vara mer
eller mindre gynsamma än hos det andra. Men om ock till full¬
ständig klassisk skolbildning höra både latin och grekiska, så för¬
håller det sig, enligt hvad äfven läroverkskomitén anfört, för när¬
varande i vårt land så, att det icke finnes någon utsigt till vinnande
af uppmärksamhet för ett förslag åsyftande att fordra betyg öfver
godkända insigter i grekiskan i afgångsexamen från allmänt läroverk
såsom vilkor för admission till akademiska studier och examina. Men
i detta förhållande finnes ingen giltig anledning till en åtgärd sådan
som den att binda allt verkligen lärorikt och bildande studium af la¬
tinet inom de allmänna läroverken vid grekiskans studium, hvaraf
följden enligt min mening endast skulle blifva, att man skulle låta
grekiskan draga latinet med sig i sitt fall. Det är icke obekant, att
det funnits tider, under hvilka grekiskans studium dels nästan full¬
ständigt åsidosatts, dels endast på ett mycket ofullkomligt sätt drif-
vits åt det stora flertalet bland de studerande. Men äfven under så¬
dana tider har latinstudiet förmått verka bildande och stärkande på
den studerande ungdomen. Denna erfarenlietslärdom anser jag ådaga¬
lägga, att man trots den ofullständighet i klassisk bildning, som icke
kan förnekas, då denna icke omfattar äfven grekiskan, likväl bör
söka bereda de allmänna läroverkens lärjungar eu så grundlig och
tillräcklig undervisning i latinet, som under gifna förhållanden kan
vinnas, och fasthålla latinstudiet såsom behöflig och tjenlig grund¬
läggning för akademiska studier.
I afseende på läroverkskomiténs uppfattning af den humanistiska
69
bildningen bar man först att fästa uppmärksamhet vid den skeptiska
och negativa ståndpunkt, på hvilken komitén ställer sig. Komitén
anser det vara en känd sak, att icke någon fullt tillfredsställande
definition på den humanistiska bildningen blifvit funnen, och anför
exempelvis en uppstäld definition endast för att visa dennas ohållbar¬
het. Enligt den exempelvis anförda definitionen är humanistisk bildning
den, som »vunnits genom studiet af det i högre och egentlig mening
menskliga, sådant detta framträder hos menniskorna såsom enskilda och
i samhällslifvet». Komitén finner »frågan om, hvad som i detta samman¬
hang bör förstås med det i högre och egentlig mening menskliga, höra
till dem, som ännu vänta och troligen alltid skola vänta sin lösning».
När komitén står på en sådan ståndpunkt, kan det icke väcka förun¬
dran, att vid redogörelsen för betydelsen af vetenskap och vetenskaplig
bildning intet afseende fästes vid det, som är egendomligt för de huma¬
nistiska vetenskaperna, och att de exempel, som till förtydligande anfö¬
ras, äro hemtade från matematik, botanik m. m., men icke från historiska,
filosofiska och filologiska vetenskaper. Det vigtigaste af det, som så¬
lunda lemnats utan afseende, kan sägas vara det förhållandet, som
inom de humanistiska vetenskaperna eger rum mellan det vetenskap¬
liga systemets föregående och efterföljande moment, och det förhål¬
lande, som i en humanistisk vetenskaps historia finnes mellan.det
förflutna och det närvarande. I det sistnämnda afseendet är det be¬
kant, att de grekiska filosofernas, t. ex. Platos, och Aristoteles’ skrifter
icke anses föråldrade i den meningen, att man icke längre anser sig
behöfva studera dessa skrifter för den filosofiska vetenskapens skull,
utan tvärtom erkännas såsom grundläggande för vår tids. filosofiska
studier, att detsamma gäller t. ex. om Cartesii och Leibniz’ skrifter,
samt att filosofiens historia måste studeras af en hvar, som vill vinna
vetenskaplig filosofisk insigt. Inom den filologiska vetenskapens vid¬
sträckta område finnes det icke något språk, som anses föråldradt i
den meningen, att det skulle hafva så upptagits inom nyare språk,
att det icke borde göras till föremål för eget och sjelfständigt studium.
Den historiska forskningen har alltjemt att gå tillbaka till sina käl¬
lor, huru långt borta i tiden dessa kunna vara att söka, och huru
mödosam deras undersökning kan vara. På alla dessa områden är
det icke blott enstaka föremål, som man måste lära känna, utan de
allra väsentligaste k-unskapsföremålen utgöras af äldre hildningsformer,
som äro frukter af förgångna slägters bildningsarbete. Den sjelf¬
ständighet, med hvilken dessa qvarstå för efterverlden, gör dem till
alltjemt verksamma faktorer i den humanistiska bildningen, som väl
70
kunna vara af större eller mindre vigt och betydelse, men icke för¬
lorat sin sjelfständighet och icke kunna nöjaktigt fattas i och genom
det, som frän dem upptagits i en efterföljande bildningsform. Der¬
emot kan den i vår tid faktiskt gifna bildningsformen inom dessa
områden icke vetenskapligt uppfattas, utan att man lär sig känna
äldre bildningsformer, sådana dessa framträdt i sin egendomlighet
och med den sjelfständighet, som de på sin tid vunnit. Å andra
sidan hör till den vetenskapliga uppfattningen af sådana föregående
och efterföljande bildningsformer insigten i det väsentliga samman¬
hanget icke blott inom hvarje form för sig tagen, utan äfven mellan
de särskilda bildningsformerna. Det nu angifna förhållandet kan
betecknas dermed, att hvarje sådan vetenskaps historia framträder
såsom ett reelt system eller ett sådant, inom hvilket det faktiskt
gifna utan att förlora sin egendomliga karakter fått sin rätta och
högsta betydelse genom sitt sammanhang med det hela och med annat
faktiskt gifvet, och öfver hufvud taget det enskildas väsentlighet just
i dess individuella form och gestalt icke mindre erkännes och fast-
hålles än sammanhangets och det helas. Inom de humanistiska veten¬
skaperna visar sig samma förhållande, om de betraktas utan afseende
på sin historia. Äfven på detta sätt betraktad, visar sig hvarje hu¬
manistisk vetenskap vara ett reelt system, och detta röjer sig deri,
att det icke finnes något moment, som så går upp i det efterföljande
eller högre, att det icke alltjemt måste fattas och fasthållas i sin
egendomliga och sjelfständiga betydelse, och å andra sidan icke heller
något moment, som icke, för att rätt fattas, måste fattas i sitt väsent¬
liga sammanhang med öfriga moment i det hela. I sådant förhål¬
lande stå ock de särskilda humanistiska vetenskaperna till hvarandra,
hvilket ock gör det nödvändigt, att de, för att såsom vetenskaper
studeras, vid sjelfva studiet sättas i förbindelse med hvarandra, hvar¬
före ock filosofi, filologi och historia vid de akademiska studierna
icke kunna utan sammanhang med hvarandra på ett i egentlig me¬
ning vetenskapligt sätt studeras.
Hvad som yttrats om den humanistiska vetenskapens egenskap
af ett reelt system, gäller mer eller mindre strängt om allt, som på
något sätt utgör ett organiskt helt eller ett system. Men det måste
alltid leda till förvillelse och misstag, om man förbiser den stora och
betydande skilnad, som i graden af denna egenskaps befintlighet
eger rum mellan olika slag af vetenskaper. De vetenskaper, som
öfvervägande rikta sig på den yttre och kroppsliga verkligheten,
måste i följd af sitt objekts egen beskaffenhet antingen, om de fästa
71
sig vid dess innehåll, blifva öfvervägande, deskriptiva och bundna vid
det enskilda såsom faktiskt, eller ock, om de fästa sig vid dess form,
val blifva demonstrativa, men endast i formel bemärkelse, hvadan ock
hvarje sådan vetenskap är ett blott formelt system. Exempel på det
förra slaget af vetenskaper erbjuda de naturhistoriska vetenskaperna,
såsom botanik eller mineralogi. Det mest fulländade exemplet på
en vetenskap, som är formelt system, är matematiken.
Enligt min mening har förbiseendet af den humanistiska bild¬
ningens ofvan angifna karakter samt af den betydelse, som de histo¬
riskt gifna formerna inom denna bildnings område ega,' för läroverks-
komitén blifvit en orsak till underskattning af det studium, som i
skolan och vid universiteten egnas åt äldre kulturformer, särskild! åt
de klassiska språken, och af den bildning, som genom detta studium
vinnes, äfven om det, såsom nödvändigt är, icke kan blifva ett stu¬
dium af alla kända kulturformer, utan endast af de för oss vigtigaste
bland de nu förgångna.
Af hvad som nu blifvit anfördt angående det väsentliga samman¬
hanget mellan de humanistiska vetenskaperna, äfvensom af den upp¬
fattning af den humanistiska bildningen, som finnes framstäld i
sektionens ofvan åberopade utlåtande af den 11 Mars 1882, är det
en gifven följd, att jag icke kan tillstyrka bifall till läroverkskomiténs
förslag till anordning af filosofie kandidatexamen. Den fråga, som
med afseende pa hela anordningen af profven för den filosofiska doktors¬
graden synes mig böra betraktas såsom hufvudfråga, är den, om den
föreslagna ordningen är bättre än den nu befintliga. Denna fråga
kan besvaras antingen med afseende på de akademiska studierna eller
med afseende på kompetensfordringarna för blifvande lärare. Sek¬
tionen har tydligen att fästa sig hufvudsakligen vid de akademiska
studierna. Erfarenheten har enligt min mening visat, att de akade¬
miska studierna vunnit i grundlighet under den tid, som förflutit,
sedan filosofie licentiatexamen infördes, och det synes vara alldeles
klart, att det för examinanden skall vara en fördel att få först af-
sluta sina mera elementära akademiska studier och sedan mera ute¬
slutande egna sig åt de strängt vetenskapliga inom ett inskränktare
område. Nu vill läroverkskomitén bereda samma fördel genom med¬
gifvande af rätt till examen i ett eller flera särskilda ämnen efter
filosofie kandidatexamens afläggande, och detta oberoende deraf huru¬
vida detta eller dessa ämnen ingått i den aflägda filosofie kandidat¬
examen eller icke. Härigenom upplöses enligt min mening den
sammanhållning i examen, som är nödig såsom prof på sammanhang
72
i studier och pa förmåga att ordna sina kunskaper till ett samman¬
bundet helt och derigenom taga magt öfver dem. Denna upplösning
blir ända fullständigare genom medgifvandet åt examinand att för
erhållande af 9 betygsenheter i filosofie kandidatexamen fritt välja
de ämnen, i hvilka han vill blifva examinerad. Hvilka särskilda
fordringar pa betyg i vissa ämnen eller på ett visst antal betyg i
ett begränsadt antal ämnen man än må uppställa såsom vilkor för
kompetens till lärarebefattning eller för doktorsgrads vinnande, så
kan dock rätt till dessas förvärfvande genom särskild examen i hvarje
ämne vinnas genom den mest osammanhängande kandidatexamen, om
blott i denna 9 betygsenheter erhållas. Den akademiska erfarenheten
visar, huru under vissa förhållanden rättigheten till fritt val mellan
flera ämnen begagnas pa sadant sätt, att examinanden blott söker
finna, hvilket ämne lättast kali expedieras, och det är icke osanno¬
likt, att en kandidatexamen af nu föreslagna beskaffenhet kan komma
att af examinanderna betraktas såsom ett nödvändigt ondt, från hvil¬
ket man har skäl att frigöra sig så lätt som möjligt. I sådant fall
skulle det troligen vara bättre att genast medgifva de studerande fri¬
het att blifva examinerade, i hvilket eller hvilka ämnen de önska,
hvart och ett för sig eller flere tillsammans, till det antal, som be-
gäres, än att låta denna fördel köpas för ett visst antal betygsenheter,
förvärfvade genom mindre goda och sammanhängande studier. Inom
humanistiska sektionens område kan dock enligt min mening ingen¬
dera anordningen vara tillfredsställande. De studerande, som inträda
i humanistiska sektionen, behöfva enligt min erfarenhet likaväl som
de tre s. k. öfre fakulteternas studenter genomgå eu mera elementär
kurs och för denna fa anvisning genom mer eller mindre noggrant
bestämda examensfordringar samt genom sammanhållning af vissa
ämnen både i lägre och högre examina hållas till ordning och sam¬
manhang i sina studier. På grund af det nu anförda anser jag den
nu föreslagna anordningen af profven för den filosofiska graden i
allt, hvad som angår den humanistiska sektionen, vara afgjordt sämre
än den nu stadgade, hvarför jag anser bifall till denna föreslagna
anordning icke böra tillsyrkas.
Hvad slutligen angår läroverkskomiténs förslag angående under¬
visning i främmande lefvande språk, anser jag dessa förslag, hvad an¬
går såväl fördelning af de begge här i fråga varande moderna språk-
grenarne mellan två ordinarie professorer och tillsättning af e. o.
professor eller annan lämplig lärare, som ock angående särskilda öf-
ningar med de studerande, i och för sig vara goda, och har jag derföre
73
vid dem endast att erinra, att då sektionen har äfven andra läro¬
ämnen att vårda, frågan om nödiga medels anvisande torde böra
tagas i öfvervägande i sammanhang med frågan om medel för andra
behof, som sektionen redan anmält.
I öfverensstämmelse med hvad nu här ofvan blifvit anfördt, anser jag
mig böra afstyrka bifall till läroverkskomiténs förslag i alla de delar,
som röra akademiska examina, samt i fråga om B-liniens indragning
och om inrättande af en mindre latinkurs å nuvarande C-liuien i
allmänna läroverken, men deremot tillstyrka bifall till komiténs för¬
slag angående undervisningen i främmande lefvande språk vid uni¬
versiteten, såvida nödiga medel kunna erhållas utan åsidosättande af
andra möjligen ännu vigtigare behof inom sektionen.»
Sedan derefter öfverläggningen förklarats afslutad, afgåfvo sek¬
tionens ledamöter i ordning sina röster sålunda:
Docenten Noreen: Då jag har att yttra mig endast rörande de
delar af läroverkskomiténs förslag, hvilka äro af omedelbart intresse
för det läroämne, jag här representerar, så har jag ansett mig kunna
inskränka mig till ett uttalande rörande tvenne punkter i nämnda
komités betänkande.
I fråga om den filosofiska graden, hvars ombildning komitéu
betraktat såsom en nödvändig förutsättning för genomförande af dess
förslag rörande de allmänna läroverken, har komitén förordat det af
Upsala universitets filosofiska fakultet den 29 Mars 1882 framlagda
förslaget. Till alla delar biträdande komiténs mening om förträff¬
ligheten af detta fakultetens förslag i allmänhet och om lämplig¬
heten af att det nu genomfördes, kan jag — trots förslagets genom¬
gripande vigt och betydelse för alla fakultetens läroämnen, icke
minst för mitt eget, hvilket i händelse af förslagets antagande skulle
upphöra att uti filosofie kandidatexamen vara, såsom nu, i viss mån
obligatoriskt — här fatta mig i all korthet, enär hvad som talar för
förslaget blifvit på ett uttömmande och efter min mening öfver¬
tygande sätt framhållet vid detta ärendes behandling uti filosofiska
fakulteten och dess båda sektioner år 1882, hvarvid jag särskildt
ansluter mig till de åsigter och den motivering, som lemnats af e. o.
professor L. F. Leffler uti hans reservation till humanistiska sek¬
tionens protokoll den 15 Mars 1882. Då jag emellertid icke deltog
uti den behandling, som vid detta tillfälle kom frågan till del, torde
det vara lämpligt, att jag här sammanfattar de hufvudsakliga skäl,
som förmå mig att ansluta mig till det nämnda förslaget.
Att ersätta de nuvarande filosofie kandidat- och licentiatexamina
74
med den uti ifrågavarande förslag innehållna enhetliga examen är
eu förändring, som synes mig icke kunna lifligt nog förordas. Här¬
igenom vunnes nemligen bland annat tvenne stora fördelar: att för
den studerande ungdomen den under nuvarande förhållanden oskä¬
ligt långa tid, som åtgår för gradens afläggande, väsentligen förkor¬
tades utan men för studiernas grundlighet, i följd hvaraf den sålunda
vunna, vid denna tid kanske företrädesvis dyrbara arbetstiden kunde
få egnas åt verkligt vetenskapliga studier eller åt praktisk embets-
utöfning, till oskattbart gagn för fäderneslandets vetenskap och under¬
visningsväsen; och att för de akademiska lärarne i betydande mån
lindrades trycket af den börda, som nu under namn af tentamens-
och examensväsen är, åtminstone för lärare i de s. k. obligatoriska
ämnena, nära att qväfva äfven mycket kraftiga och rika anlag
för sant vetenskaplig verksamhet såsom lärare och författare, ock
som, om den också icke qväfver, dock hindrar dessa anlag att bära
den frukt, man af desamma kunde med skäl vänta och hoppas,
under det att deremot den ifrågasatta förenklingen af examensväsen-
det skulle tillföra dessa akademiska lärare en välbehöflig tid att an¬
vända dels till sin rikare utbildning för sin speciella uppgift, dels
till åstadkommande af en för hvarje år allt mera oundgänglig ut¬
vidgning af deras lärareverksamhet, i syfte att tillgodose det allt¬
mera känbara behofvet af en mångsidigare undervisning vid våra
universitet, ett syfte, som man synes mig böra snarast söka att vinna
genom att på bästa sätt tillgodogöra sig de lärarekrafter, man redan
eger, men som man hittills ofta på ett oförsvarligt sätt slösat med
genom att förbruka dem på uppgifter af så nötande natur och ofta
så tvifvelaktigt värde som tentamina och examina, hvilka för öfrig!
— i förbigående anmärkt — numera väl både kunde och borde i
vidsträckt mån göras öfverflödiga genom seminarieöfningar och yngre
lärares frågekollegier.
Hvad särskiidt den nuvarande filosofie kandidatexamen beträffar,
anser jag denna vara i och för sig synnerligen olämplig, vare sig
man betraktar den från synpunkten af preliminärexamen för filosofie
licentiatexamen eller fäster sig vid dess egenskap af afsilande lärare¬
examen, beredande kompetens till adjunktur vid allmänna läroverken.
Detta hänsynstagande åt två så skilda håll har nemligen med nödvän¬
dighet ledt till ett haltande å båda sidor, i det att denna examen
visat sig vara å ena sidan för svår såsom preliminärexamen, under
det att den å andra sidan icke ger tillräckliga garantier för förvärf¬
vande af det kunskapsmått, som man kan ega rätt att fordra af en
75
lärare, detta minst nu efter de senaste årens jemkningar i dess ur¬
sprungliga stadganden, hvarigenom densamma blifvit visserligen en
drägligare preliminärexamen, men också i samma mån en odugligare
lärareexamen. Vidare äro för bästa möjliga förverkligande af det
eller, rättare sagdt, de ändamål, som med denna examen afses, de i
densamma stadgade obligatoriska ämnena i hög grad hinderliga. Ty
hvarken äro dessa ämnen valda med hänsyn till skolans kraf, då ju
t. ex. bland dem förekomma filosofi och nordiska språk, hvilka äro
af ovanligt ringa användbarhet för en skoladjunkt, åtminstone såsom
dessa ämnen nu vid våra universitet studeras och af hänsyn till
licentiatexamen måste studeras. Ej heller äro dessa obligatoriska
ämnen, med den ringa grad af variabilitet, som äfven efter senaste
förändringar tillkomma dem, egnade att utgöra en nödig och nyttig
grundval för licentiatexamens vetenskapliga studier, utan äro i många,
kanske de flesta fall en mer eller mindre öfverflödig ballast. Sär¬
skilt gäller detta, såsom ofta blifvit framhäfdt, latinet mest i dess
förhållande till den matematisk-natur vetenskapliga sektionens ämnen,
men äfven i förhållande till flera humanistiska vetenskaper. Sär-
skildt torde det icke vara ur vägen, att jag här påpekar, hurusom
preliminära universitetsstudier i latin ingalunda kräfvas såsom en
nödvändig förutsättning för äfven verkligt vetenskapliga studier i de
nordiska språken, hvarför jag icke från mitt ämnes synpunkt har
någon anledning att önska dess bibehållande såsom obligatoriskt för
den filosofiska graden, lika litet som jag anser nordiska språk kunna
med skäl intaga en dylik undantagsställning. Fast hellre skulle då
för ett djupare inträngande i den nordiska språkforskningen det vara
af vigt, att den studerande egde insigter i jemförande språkforsk¬
ning, i sanskrit, i den för hvarje dag från linguistisk synpunkt allt
vigtigare blifna grekiskan och framför allt i germansk linguistik.
Men dessa och dylika hjelp vetenskaper känner jag mig viss om, att
den vetenskapligt studerande sjelfmant — eller på lärarens uppma¬
ning — förskaffar sig insigt uti, om och i den mån de utgöra nöd¬
vändiga förutsättningar för hans specialstudier. I alla händelser före¬
byggas missgrepp härutinnan icke derigenom, att man tvingar idkare
af de mest skilda studier att taga några tvångsapprobatur i vissa
bestämda för alla lika och gemensamma ämnen, som för en stor del
af dem äro af så godt som ingen nytta. Ty — för att slutligen
komma till ett för icke länge sedan stundom anfördt argument till
förmån för status quo — att dessa approbaturspensa skulle åt sina
innehafvare skänka någon nämnvärdt större eller bättre grad af
76
allmänbildning än den, de redan genom maturitetsexamen vunnit,
torde väl numera efter mer än tioårig vunnen erfarenhet icke på
allvar påstås, och lär väl en dylik möjligen någonstädes befintlig
illusion här icke behöfva uppkalla något bemötande.
Hvad ändtligen filosofie licentiatexamen angår, så är äfven
denna, trots alla obestridliga förtjenster, under sin nuvarande form
olämplig dels på grund af det för mig och mången till sitt syfte
nästan obegripliga stadgandet, att ej flere än tre ämnen få i examen
ingå, dels ock i synnerhet på grund af den sammankoppling af
ämnen, som man för denna examen stadgat efter väl trångt och en¬
sidigt fattade föreställningar om vetenskapernas inbördes samman¬
hang. Denna gruppering är nemligen icke blott vetenskapligt ohåll¬
bar, såsom ofta påpekats och derföre icke behöfver här vidare ut¬
föras och betonas, utan äfven i all synnerhet praktiskt skadlig i en
examen, som skall meddela kompetens till lektorstjenster vid all¬
männa läroverken, i ty att denna gruppering på ett oförklarligt sätt
uraktlåtit att taga nödig hänsyn till de kombinationer, uti hvilka
ämnena ingå i de faktiskt befintliga lektoraten. Också erhåller sektio¬
nen idkeliga påminnelser om det både ur vetenskaplig och pedagogisk
synpunkt olämpliga, för att icke säga orimliga, i denna ämnesgrup-
pering i och genom den mängd petitioner om ändrad gruppering i
enstaka fall, som gång på gång till sektionen inlemnas. Då det
mången gång vid afstyrkandet af en dylik petition har — och med
all rätt — anförts som skäl härför, att man icke vill vara med om
suspenderande af gällande lag uti enskilda fall, men väl om eu ge¬
nomgripande revision af ett stadgande, som visat sig olämpligt, något,
som sektionen ofta tyckes vara villig att medgifva rörande det nu
ifrågavarande, så synes man mig icke böra försumma ett tillfälle
sådant som detta att söka vinna rättelse i det ofta öfverklagade för¬
hållandet.
Som de nu anmärkta missförhållandena i den nuvarande orga¬
nisationen af den filosofiska graden samtliga undanrödjas genom an¬
tagande af det förslag till dess ombildning, som af läroverkskomiten
förordats, får jag för min del i allo sluta mig till komiténs mening
i denna punkt.
Den andra punkten i komiténs betänkande, hvarom jag finner
mig böra uttala min mening, är dess förslag, att romansk och ger¬
mansk linguistik må erhålla hvar sin särskilda målsman samt be¬
handlas som två särskilda examensämnen. Denna fråga kan visser¬
ligen vid första påseendet tyckas icke omedelbart beröra det af mig
77
representerade ämnet, men är i sjelfva verket för detta af den allra
största vigt och betydelse. Då ämnet nyeuropeisk linguistik, såsom
redan vid åtskilliga tillfällen blifvit inom denna sektion, särskildt
af ämnets speciella målsman framhållet, är af den, man kan väl säga,
ofantliga omfattning, att det, för att kunna som sig vederbör skötas,
måste delas på allra minst två sjelfständiga professurer, en i roman¬
ska och eu i germanska språk, och då de nu för handen varande
förhållandena, särskildt i fråga om lärarekrafter inom ämnet, med
nödvändighet ledt till, att de romanska språken blifvit satta i främ¬
sta rummet vid undervisningen inom ifrågavarande professurs läro-
område, så har sålunda det beklagliga missförhållande uppstått, att
de germanska språkens studium, vigtigt redan i och för sig, men
specielt af stor betydelse för ett land med germansk befolkning,
blifvit jemförelsevis föga tillgodosedt vid den akademiska undervis¬
ningen. Att detta för skolundervisningen i engelska och i den nu¬
mera vid våra läroverk så framskjutna tyskan måste vara i hög grad
menligt, ligger i öppen dag. Men äfven vid akademien har detta
förhållande vidtgående följder. Ty utom det att sjelfva det veten¬
skapliga studiet af germanska språk tvifvelsutan, derest de nuva¬
rande förhållandena en längre tid fortsättas, kommer att förtvina, så
inverkar detta högst menligt på de nordiska språkens vetenskapliga
studium, hvilket icke kan erhålla vare sig nödigt djup eller tillräck¬
lig omfattning utan grundliga insigter i de öfriga så nära befryndade
språkens byggnad och historia. Också ha de djupt kända olägenhe¬
terna af det nuvarande tillståndet en och annan gång drifvit lärare
i nordiska språk att meddela både offentlig och enskild undervisning
i germansk linguistik för att dymedelst vinna nödiga garantier för
ett framgångsrikt studium af de nordiska språken. Men det torde
vara klart, att ett dylikt nödlvunget gående utom den egentliga
undervisningssferen sjelft är ett ondt. Och i alla händelser kan ett
verkligt och varaktigt höjande af det germanska språkstudiets ställ¬
ning vid universitetet icke vinnas förr, än ämnet får en egen och
sjelfständig målsman, som kan föra dess talan och uppamma lär¬
jungar, hvilka å sin sida böra genom erhållande af ett särskildt be¬
tyg i ämnet få äfven någon yttre valuta för den möda, de på dessa
studier offrat. På grund af dessa skäl får jag äfven i denna punkt
på det lifligaste förorda det af läroverkskomitén framstälda förslaget.»
Professor Hjär ne: »Enär läroverkskomiténs utlåtande och för¬
slag blifvit remitterade till de akademiska myndigheterna för att
dessa må yttra sig derom, såsom det heter, »i hvad nämnda utlå-
78
tande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna och examina
vid universiteten», så torde jag böra inskränka mig till uttalande af
de omdömen, till hvilka komitébetänkandet i detta hänseende, strängt
taget kan gifva anledning, särskildt för så vidt den humanistiska
sektionens verksamhet deraf beröres.
Först och främst måste jag då ogilla det sätt, hvarpå komitén
ansett sig kunna ställa vissa påyrkade förändringar af de akademiska
examina i beroende af den föreslagna nya läroverksplanen, och får
jag till stöd för denna min mening åberopa, hvad trenne af komi-
téns ledamöter, nemligen dess ordförande, presidenten Forssell, rektor
Törnebladh och professor Sundén härom anfört i sina afgifna reserva¬
tioner. Det synes också obestridligt, att de akademiska examina måste
anordnas uteslutande med hänsyn till statens kraf på sina tjenste-
mäns kompetens och. till universitetens berättigade åsigt om de af
dem utdelade lärdomsgradernas betydelse, icke med hänsyn till skol¬
ungdomens behof af större eller mindre lättnad i sitt arbete.
Om deremot, såsom naturligt är, universitetens studier och examina
förutsätta ett efter dem lämpadt förberedande mått af bildning och
kunskap, måste de offentliga läroverkens undervisning, så vida deras
afgångsbetyg skola gifva rätt till inträde vid universitetet, ovilkor¬
ligen sättas i stånd att förskaffa lärjungarne en sådan förberedelse.
Från denna synpunkt förefalla komiténs yttranden om latinets be¬
tydelse såsom läroämne samt dess förslag om den nuvarande B-lini-
ens indragning mindre välbetänkta. Äfven härutinnan delar jag
hufvudsakligen den uppfattning, som blifvit framstäld af de ofvan-
nämnde reservanterna, särskildt af professor Sundén. Genom B-liniens
indragning skulle utan tvifvel tillfällena att inhemta en elementär
men någorlunda tillräcklig latinkunskap minskas, och detta måste
under närvarande förhållanden menligt inverka på de blifvande stu¬
denternas förmåga att idka universitetsstudier, så mycket mer som
komitén icke, till ersättning för latinbild ningens tillbakaträngande,
föreslagit skolundervisningens gruppering och koncentration omkring
något annat humanistiskt och formelt bildande läroämne. Dessutom
skulle vårt folks odling utsättas för följderna af en betänklig isole¬
ring, om flertalet af våra akademiskt bildade embetsman och af de
personer, som våra universitet tilldelat sina lärdomsgrader, skulle
alldeles sakna just den art af humanistisk underbyggnad, som ännu
anses nödvändig för motsvarande samhällsklasser i Europas öfriga
kulturländer.
Komitén förklarar sjelf (I, sid. 161), att nu gällande fordringar
79
i maturitetsexamen, således äfven hvad latinet beträffar, »icke tåla
vid någon nedprutning». Dermed torde ock det mått vara angifvet,
hvarunder icke heller universitetet må nedpruta sina fordringar å
latinkunskap, åtminstone för examina, i hvilka ämnen hörande till
den humanistiska sektionen ingå. Jag anser mig derför ej kunna
tillstyrka den torftiga latinkurs, som komitén (I, sid. 95) menar vara
tillräcklig för afläggande af förberedande examen för examen till
rättegångsverken. Hvad i allmänhet de förberedande examina till
inträde'! juridiska eller teologiska fakulteten angår, så ansluter jag
mig närmast till de åsigter, som finnas uttalade i det större akade¬
miska konsistoriets skrifvelse till kanslersembetet af den 2 September
1882. Om öfver hufvud latinet skulle anses obehöfligt såsom pröf-
ningsämne i någon af dessa examina, böra likväl, enligt min tanke,
godkända maturitetsexamensinsigter i detta språk fordras, ådagalagda
antingen genom afgångsbetyg från läroverket eller genom efteråt
företaget kompletteringsprof. Ett undantag torde dock möjligen
kunna göras angående den förberedande examen för examen till in¬
träde i Kongl. Maj:ts kansli, såsom det större konsistoriet i öfver¬
ensstämmelse med juridiska fakultetens utlåtande har föreslagit.
Om lärdomsprofven för den filosofiska graden har komitén fram¬
stäf samma förslag, som senast den 29 Mars 1882 blifvit förordadt
af den filosofiska fakulteten. Detta förslag är efter min öfvertygelse
i hög grad egnadt att främja idkande af verkligen vetenskapliga
studier vid universitetet, på samma gång som dess genomförande
skulle bidraga till studietidens förkortning. För öfrigt åberopar jag
de skäl, som docenten Noreen i sitt nyss afgifna anförande utvecklat
till förmån för detta förslag. Men jag tillägger för egen del, att
godkända maturitetsexamensinsigter i latin böra fordras för under¬
gående af kandidatexamen i något af de ämnen, som höra till den
humanistiska sektionen. Under denna förutsättning gillar jag äfven
komiténs förslag om examensvilkoren för kompetens till lärare-
tjenster. ♦
Hvad beträffar den af komitén påyrkade delningen af professuren
i nyeuropeisk linguistik i tvenne, en för romansk och en för ger¬
mansk linguistik, får jag till alla delar instämma i docenten Noreens
förordande af detta förslag.»
Professor Alin: »Jag afger min röst för det förslag till yttrande
af sektionen, som är framstäldt af professor Sahlin i hans nyss upp¬
lästa anförande, åberopande jag de af honom för detta förslag an-
gifna grunder — med afseende på latinets ställning vid skolorna och
80
universiteten, i synnerhet detta språks genom århundradens erfaren¬
het ådagalagda betydelse såsom formelt bildningsmedel.»
Professor Frigell: »Jag instämmer till alla delar i professor
Sahlins utlåtande och vill dervid särskild! lägga vigt vid yttrandet
angående latinläsning i våra skolor, att denna, såvidt ske kan, bör
anordnas i likhet med förhållandet vid de preussiska läroverken, hvar¬
est, liksom annorstädes i utlandet, detta ämne inträder redan i sko¬
lans lägsta stadium och icke, såsom i vårt land på sista åren, i fjerde
eller, såsom nu för en linie föreslås, i sjette klassen. Skola för någon
afdelning vissa år afsättas för latinläsning, så bör detta icke vara de
sista utan de första, om detta studium skall bedrifvas med verklig
tidsbesparing och på ett ändamålsenligt sätt.»
Professor Almkvist: »Då Kongl. Magt infordrat fakultetens och
sektionens yttrande öfver läroverkskomiténs till dem aflemnade be¬
tänkande och humanistiska sektionen för sin del icke velat genom
något föregående beslut bestämma, hvad hon dervid egentligen och
företrädesvis hade att yttra sig öfver, utan ålagt sina ledamöter att
hvar för sig afgifva sitt utlåtande, kan jag, såsom universitetslärare
i ett språkligt ämne, uteslutande hålla mig till komiterades förslag
rörande den språkliga undervisningen vid de högre allmänna läro¬
verken och denna undervisnings förhållande till universitetets läro¬
planer och examensstadganden. Ty — och härmed berör jag en fråga,
som tydligen intagit en mycket vigtig ställning inom komiténs pre¬
liminära arbete — detta förhållande, denna ömsesidiga inverkan af
universitetens och läroverkens undervisningsplaner, synes mig vara
ett oförnekligt faktum, hvilket komiterade omöjligen kunde undgå
att taga hänsyn till. Jag har visserligen alls ingen befogenhet att
afgifva något omdöme om, huruvida detta komiterades ingående på
universitetets examensförhållanden innebar eller icke innebar ett
öfverskridande af de gränser, Kongl. Maj ds uppdrag utstakat, men
jag både kan och bör uttala min öfvertygelse, att utan en sådan
bestämd hänsyn till universitetets förhållanden och utan detta på¬
pekade och fasthållna sammanhang mellan landets högre och högsta
undervisning hade komiterades arbete icke fått det värde och den
varaktiga betydelse, som det nu synes mig ega och komma att bibe¬
hålla, äfven om icke alla dess nu med anledning af detta samman¬
hang föreslagna reformer skulle i den närmaste framtiden genom¬
föras. Denna uppfattning är också eu alldeles naturlig följd af
komiterades otvifvelaktigt riktiga antagande, att de i frågan om lati¬
nets grundläggande och dominerande ställning inom språkundervis¬
81
ningen framför allt vid universitetet hade att »se en väsentlig och
oumbärlig, ja, måhända den vigtigaste delen» af den föreliggande
uppgiften (Bet. I, sid. 40). Och man bör icke förbise, att komiterade
härvid alldeles icke togo sig för att för sin del på fri hand omorga¬
nisera universitetets läroplaner och examensstatuter i enlighet med
sina åsigter om skolans undervisning och behof — hvartill en reser¬
vant med skäl kunnat sätta i tvifvelsmål deras fulla kompetens och
hvarpå de heller aldrig gjort anspråk — utan de hafva i de allra
flesta och vigtigaste punkter icke gjort något annat än för sin del
gillat och anslutit sig till de till dem officielt öfverlemnade förslag,
som Upsala universitets filosofiska fakultet och konsistorium, låt vara
med ringa pluralitet, ansett vara för de vetenskapliga studierna de
mest fruktbringande och de, som nu närmast borde förverkligas. De
modifikationer och tillägg, som komiterade här och särskildt i afse¬
ende på kompetensen till lärareplatser vid skolan förordat, synas mig
vara en oundgänglig följd af den brist på öfverensstämmelse, som
råder mellan skolans läroämnen och de dem närmast motsvarande
ämnena inom filosofiska fakulteten och än mer mellan ämnesgrup-
peringen vid skolans lärareplatser och i fakultetens1 examina.
Den s. k. latinfrågan har sålunda af komiterade ansetts som en
af deras allra väsentligaste uppgifter, och då jag förut haft tillfälle
att i en reservation till humanistiska sektionens beslut i denna fråga
(d. 11 Mars 1882) afgifva min enskilda mening derom, vill jag här in¬
skränka mig till det erkännande, att komiténs betänkande synes mig
på ett klarare och fullständigare sätt, än någonstädes eljest skett,
uppvisa, att latinets teoretiska anspråk att framför alla andra språk,
ja, framför alla hittills kända undervisningsämnen vara grundläg¬
gande och oumbärligt för all verklig bildning och dess målsmäns
derpå grundade fordran på bibehållande af latinets privilegierade
undantagsställning inom den officiella undervisningens alla grader
i våra dagar faktiskt förlorat den grund och befogenhet, de ännu
för ett hälft århundrade sedan kunde anses ega. Af den ställning
till latinfrågan, komiterade sålunda intogo, leddes de nu till trenne
i skolans organisation ganska ingripande förslag, nemligen den s. k.
B-liniens upphörande, latinets införande som valfritt ämne på real-
linien och grekiskans återinsättande som obligatoriskt ämne på latin-
linien, och om dessa till den språkliga undervisningen hörande för¬
slag vill jag härmed angifva min mening.
Af tabellen (2, sid. 16, D. I) framgå tydligen följande fakta:
l:o) att på gymnasialafdelningen eller de fyra öfverstå klasserna
6
I
82
(kom:s 6—9 i st. f. de mindre lämpliga öfre och nedre 6:te och 7:de)
var under åren 1873—1878 A-linien (med grekiska som valfritt ämne)
den mest freqventerade af de tre linierna, men dess freqvens aftog
dock ständigt under samma tidrymd till förmån för de begge öfriga;
2:o) att deremot från och med 1879 B-liniens procenttal af lärjungar
varit det största och visat en ständig tillväxt på bekostnad såväl af
den helklassiska A-linien som icke mindre af den reala C-linien, så
att år 1883, det sista, för hvithet uppgift meddelas, procenttalen äro
i runda tal för linierna A, B, C resp. 32'/2, 48 och 19V2- Under
sådana förhållanden må man väl synas ha grundade skäl att med
professor Sundén i hans sakrika reservation fråga, hvarför just den
linie skall borttagas, som företrädesvis visat sig behöflig och efter¬
sökt. Svaret på denna fråga, som — måhända i följd af de om¬
ständigheter, som beröras i professor Björlings reservation — icke
finnes uttryckligen angifvet i komiténs betänkande, torde dock vara
lätt att gifva med stöd af betänkandets allmänna tankegång. Det
nuvarande förhållandet med B-liniens stora och synbarligen växande
freqvens beror nemligen på och utgör en direkt återverkan af just de
universitetsförhållanden, till hvilka komiterade ansett sig icke kunna
underlåta att taga ständig hänsyn. Utgår man från den faktiska
verkligheten och antager man, att nu gällande examensstadgar vid
universitetet i afseende på latinets ställning icke komma att under
den närmaste framtiden undergå någon nämnvärd förändring, så är
det oförnekligt, att borttagandet af B-linien ur läroverkets under-
visningsplan vore ett förhasfadt och obefogadt steg, i det att då
klyftan mellan skolans undervisning och universitetets examensfor¬
dringar skulle nästan omöjliggöra all harmonisk samverkan. Men
komiterade hafva tydligen utgått från en helt annan förutsättning
och velat hafva allt sitt arbete betraktadt som ett sammanhängande
helt. Och om de då byggt sitt förslag om B-liniens upphörande på
antagandet af en blifvande förändring i universitetens examens-
statuter, så kan detta icke betraktas såsom ett hugskott eller miss¬
kännande af eu verklighet, med hvilken de bort räkna, enär denna
tanke om en möjlig inskränkning i latinets previlegierade ställning
för det första väckts af högsta vederbörande myndighet och för det
andra understödts af Upsala universitets filosofiska fakultet och
konsistorium med ett fullständigt och af komiterade för sin del tack¬
samt accepteradt förslag till nya examensstatuter för nyss nämnda
fakultet.
I sammanhang med och till ersättning för B-liniens upphörande-
83
hafva komiterade föreslagit, att latinet skulle införas som valfritt
ämne på reallinien. Det skäl härtill, som komiterade sjelfva i främ¬
sta rummet framhållit, är latinets praktiska och tekniska uppgift så¬
som »ett medel och vilkor för begreppsmessig uppfattning af den
vetenskapliga terminologien och literaturen». Härvid måste jag dock
instämma med komiténs ordförande, presidenten Forssell, deri, »att
af alla de skäl, som latinstudiets målsmän pläga framdraga, är detta
det ojemförligt svagaste», och det skulle icke synas mig lämpligt att
'för denna enda lilla vinst förorda införandet af ett valfritt ämne
med den, om än obetydliga, rubbning af undervisningens gång, sådant
alltid medför, om icke ett annat skäl syntes mig här tala starkare
för komiterades förslag och till latinets förmån.
Det har varit en af komiterades svåraste, men också tacksam¬
maste uppgifter att genom en nedsättning i ämnenas årliga timantal
söka förekomma den öfveransträngning, hvaröfver sedan flera år till¬
baka allt allvarligare bekymmer försports, och då denna komiténs
sträfvan haft den framgång, att sammanlagda timtalet (enligt Tab.
på sid. 64, Bil. C) nedsatts med nära 800 timmar och dessa der¬
jemte fördelats på något längre terminer, så är det klart, att åtmin¬
stone för ynglingar, som jemte eu god helsa förena en begåfning,
något öfverstigande den normala medelmåttans nivå, eu icke så obe¬
tydlig arbetstid skall blifva öfrig, till hvars nyttiga användande
skolan synes mig just i sina valfria ämnen böra gifva en ledning. Nu
är det, som bekant, ingen brist på ämnen, hvilkas upptagande i statens
undervisning på den reala linien länge och ifrigt framhållits såsom
oundgängligt. Jag erinrar blott om »allmän helsolära» och under¬
visning i »fäderneslandets grundlagar och vigtigaste kommunala för¬
fattningar», hvilka det för hvarje bildad blir allt mer och mer oum¬
bärligt att känna till. Men om äfven från den praktiska nyttans
synpunkt dessa och andra ämnen skulle komma i fråga, så tror jag
dock, att i närvarande fall latinet i främsta rummet och tills vidare
ensamt bör såsom valfritt upptagas på reallinien och det af det skäl,
att den utveckling till friare och tidsenligare former för skolunder¬
visningen, som i vår tid inaugurerats med ett lossande af de latinska
banden, bör, som all sund utveckling, väl stadigt fortgå i samma
riktning, men utan brådstörtande och så vidt möjligt med bevarande
af nödigt samband med det förflutna. Och då vi nu bredvid en
svagt freqventerad ren reallinie haft en blott i följd af universitetets
stränga konservatism i latinfrågan starkt freqventerad reallinie med
latin (ty såsom sådan kan B-linien betraktas i likhet med Tysklands
84
realgymnasier), så böra vi nu, allt under förutsättning af en tids¬
enlig reform i universitetets examensväsende och för den stora vigten
af undervisningens enhet, hafva en enda reallinie med nedflyttande
af latinets ställning från obligatoriskt till valfritt. Och komiterade
hafva tagit ännu ett steg längre till latinets förmån. För att alla
de, som tro sig behöfva detta språk för kommande studier, men
möjligen sakna förmåga till arbete öfver de lagstadgade timmarne,
skola kunna draga nytta af latinundervisningen, föreslår komitén,
att dessa timmar skola få tagas från några vissa andra ämnen efter
lärjungarnes eget val. För min del är jag alltså fullkomligt öfver-
tygad, att den olägenhet eller, närmare sagd!, den brist i skolans
förmåga att fylla faktiskt befintliga behof, som man på de af pro¬
fessor Sundén anförda skäl skulle vara benägen att tro bli en följd
af B-liniens indragande, fullkomligt upphäfves genom det föreslagna
införandet af latinet som valfritt ämne på reallinien.
Om komiterades förslag att återinsätta grekiskan som obligato¬
riskt på latinlinien kan jag fatta mig kort. Detta förslag synes mig
på intet vis stå i konseqvens med den framställning af de klassiska
studiernas nuvarande betydelse för oss, som komiterade sjelfva gifvit,
och jag vill stödja denna min mening med följande förträffliga ytt¬
rande af en man, som icke kan misstänkas för någon afvog stäm¬
ning mot dessa studier. Komiténs ordförande, presidenten Forssell,
yttrar (Reserv, s. 4): »För den, som erkänner, att den nyare tidens
kultur sakta men oemotståndligt lösgör sig från det omedelbara
beroendet af antikens språk och literatur, på samma gång den i sig
upptager nya, oumbärliga bildningselement, och att undervisniugs-
planen bör efter denna utveckling småningom lämpas, måste den af
komiterade föreslagna reformen af våra läroverks klassiska bildnings-
linie förefalla som en anakronism».
I afseende på undervisningen i modersmålet har jag, i likhet
med dess härvarande målsman, docenten Noreen, ingenting särskildt
att erinra vid komiterades förslag, och i afseende på de s. k. moderna
språken instämmer jag i allmänhet med de grundtankar, komiterade
dervid framhållit såväl i afseende på undervisningen inom skolan
som ock i afseende på den redan flera gånger vid universitetet be¬
tonade nödvändigheten af att de germanska och romanska språk-
grenarne erhålla hvar sin sjelfständiga professur. En enda punkt i
komiterades föreslagna timplan, hvilken i öfrigt vid noggrann jem¬
förelse med den nu gällande synts mig sorgfälligt genomtänkt och
afvägd, förekommer mig dock i hög grad betänklig, och detta är
85
tyskans tidigare afsittande eller redan i 5:te klassen, då enligt nu¬
varande skolplan tyskan fortsattes i ännu tvenne klasser (nedre ock
öfre 6:te). Åtminstone för reallinien synes mig detta tillbakaskju-
tande af tyskan icke stämma öfverens med komiterades egen upp¬
fattning af de moderna språkens betydelse såsom jemsides .med
matematiken, det vigtigaste läroämnet på reallinien, en uppfattning,
som jag ur en något olika synpunkt i allo delar. Då enligt komitera¬
des förslag franskan skulle i de 6 öfverstå klasserna (kl. 4— 9) erhålla
sammanlagdt 26 timmar i veckan under den större och senare delen
af skoltiden, då lärjungens förmåga att draga nytta af undervisningen
måste anses vara betydligt större, och tyskan deremot sammanlagdt
25 timmar i de 5 nedre klasserna under skoltidens första hälft, så
blefve följden häraf enligt all sannolikhet en betydligt olika grad i
de utgående lärjungarnes insigter i dessa språk. Ja, till och med i
engelskan, som blott i de fyra högsta klasserna fått tillsammans 10
timmar i veckan, torde genom detta språks större lätthet, men huf¬
vudsakligen i följd af nyss påpekade relativt större värde hos den
sista skoltiden, lärjungarnes insigter vid mogenhetsexamen ofta blifva
öfverlägsna deras insigter i tyskan, då de haft fyra år att glömma
den af barnet inhemtade kunskapen. Ett sådant förhållande måste
dock anses illa motsvara den betydelse, tyska språket och literaturen
eger för Sverige i så mångfaldiga hänseenden, att det torde vara
tvifvelaktigt, om vare sig franskan eller engelskan kan ur denna
synpunkt sättas i full jembredd med tyskan. Ty om något främ¬
mande språk kan anses bereda flertalet af svenska läroverkets alurn-
ner en större verklig praktisk nytta än andra Språk, så kan enligt
min åsigt ett företräde ur denna synpunkt ensamt tillerkännas tyskan.
Och denna utilitetsprincip, som jag härmed velat till tyskans förmån
göra gällande, skall nog, derom är jag lifligt öfvertygad, inom en
snar framtid framträda med allt större anspråk på berättigadt afse¬
ende vid undervisningens ordnande i statens allmänna elementar¬
läroverk. Först då, när bredvid den anslående, men sväfvande och
svårtillämpliga sanningen, att skolan skall på ett, såvidt möjligt, all¬
sidigt sätt utveckla lärjungens själsegenskaper, uppställes den enkla
och praktiska principen, att undervisningen skall ordnas så, att det
största flertalet af utgående lärjungar deraf hafva den största möj¬
liga nytta för sitt kommande lif, först då skall språkundervisningen
komma till sin rätta ställning. Ty liksom det numera börjar allt
mer allmänt inses och erkännas, att latinet är ett rent lärdt studium,
hvilket såsom sådant principielt tillhör universitetet och icke skolan
86
och derför bör, liksom redan förut skett med grekiskan, småningom
och varsamt aflägsnas ur elementarläroverkens obligatoriska ämnes¬
krets, likaså säkert synes det mig, att flertalet af från statens skolor
utgångne män skulle kunna öppet erkänna, att af all den undervis¬
ning, de i skolan erhållit, hafva de i sitt följande lif haft den ojem¬
förligt största nyttan af sina insigter i moderna språka Det är ju
redan nu allmänt kändt, att om vi se till hela massan af från läro¬
verken till olika lefnadsbanor utgående ynglingar, så är det fram¬
för allt i moderna språk, som de känt största behof af att genom en¬
skilda studier med eller utan andras ledning utvidga sina insigter.
Och om vi uteslutande se på den till universitetet afgångna ungdomen
och dess studier, så må väl en gång offentligen erinras om det på¬
tagliga faktum, att af alla skolans läroämnen är blott ett enda så
beskaffad^, att en god insigt deri utgör för alla samtlige vid univer¬
sitetets fyra fakulteter studerade vetenskaper eu förkunskap af direkt
praktisk nytta och för ett djupare vetenskapligt studium ett absolut
oundgängligt vilkor; och detta ämne är: moderna språk. Från utili-
tetsprincipens ståndpunkt måste jag således anse komiterades förslag
om tyskans upphörande redan i 5:te klassen på reallinien som en
lika öfverraskande anakronism som den obligatoriska grekiskan på
latinlinien. Och hvaråt utvecklingen från denna moderna utilita-
ristiska ståndpunkt pekar i afseende på statens skolor är tydligt.
Likaså förhastadt och oklokt som det vore att redan nu helt och
hållet borttaga den klassiska linien, lika sannolikt synes det, att inom
* en ej allt för aflägsen framtid steget torde kunna tagas fullt ut till
ett enda odeladt slag af allmänna elementarläroverk, nemligen rena
realskolor med latinet som valfritt ämne, så länge som behofvet af
detta språk gör sig gällande för ett flertal af universitetets examina.
Det kan måhända synas öfverraskande, att jag i allt det före¬
gående alls icke betraktat språkundervisningen från synpunkten af
det ämne, som min här innehafvande professur omfattar. Men den
nutidsvetenskap, som man kallat den historiskt-jemförande språk¬
forskningen, anser jag prineipielt lika mycket som latinet och gre¬
kiskan, och med hänsyn till bestående förhållanden ännu mer än
dessa ämnen, uteslutande tillhöra universitetet. För denna vetenskap
måste, som bekant, hvarje språk, och icke minst de nyssnämnda,
studeras ånyo från första början ur helt andra synpunkter, med helt
olika förutsättning, ändamål och metod mot i skolan, och att söka
i någon nämnvärd mån införa denna komparativa metod i skolans
språkundervisning anser jag ur pedagogisk synpunkt lika förkastligt.
87
Slutligen får jag, som i det föregående redan är antydt, i allt,
som rör den i komiténs betänkande förutsatta förändringen af uni¬
versitetets examensstatuter, i likhet med docenten Noreen, instämma
i komiterades förslag.»
Professor Hammarstrand: »Äfven jag instämmer i professor
Sahlins nu anförda utlåtande med hänsyn såväl till dess resultat som
till de anförda motiven. Hvad beträffar frågan om behofvet af grund¬
lig elementarunderbyggnad i det latinska språket för vetenskapliga
studier i allmänhet och för sådana i de humanistiska ämnena i syn¬
nerhet, har jag icke funnit något skäl att frångå de åsigter, jag
förut uttalat, då denna fråga behandlades i filosofiska fakultetens
sammankomst den 29 Mars 1882 och får således hänvisa till mitt då
afgifna yttrande (se »Underdåniga utlåtanden och yttranden angå¬
ende ifrågasatt ändring i bestämmelserna för akademiska examina»
sid. 86 o. ff.). Hvad vidare beträffar frågan om den nuvarande
filosofie kandidat- och licentiatexamens bibehållande med de partiella
ändringar, som möjligen kunna anses af behofvet påkallade, men
rörande hvilka jag vid detta tillfälle icke anser mig böra göra någon
framställning, kan jag icke annat än i likhet med professor Sahlin
förorda detsamma och deremot på det bestämdaste afstyrka bifall
till den i båda dessa examinas ställe föreslagna nya filosofie kandidat¬
examen. Den föga uppbyggliga erfarenheten från den förra filosofie
kandidatexamen, såsom hvars gengångare den nu föreslagna torde
kunna anses, synes äfven mig utgöra eu allvarsam varning mot denna.
Eu mångårig erfarenhet såsom examinator har dessutom öfvertygat
mig om, att de elementarläroverkets lärjungar, som anlända hit till
universitetet för att här idka vetenskapliga studier, ofta nog sakna
de förkunskaper, som härför äro oundgängligt nödvändiga förutsätt¬
ningar, hvadan det väl kan anses af behofvet påkalladt, att nämnde
studerande, innan de egna sig åt ett mera specielt studium af några
vissa sins emellan närslägtade vetenskaper och i en slutexamen ådaga¬
lägga sina insigter i dessa, i en föregående i viss mening förbere¬
dande examen visa sig ega de insigtef-, som utgöra förutsättning för
ett sådant studium. Jag väll belysa detta med ett, som mig synes,
talande exempel, hemtadt ur en flerårig sorglig erfarenhet. Såsom
tentator och examinator har jag nemligen tyvärr blott allt för ofta
funnit, att personer, som, efter vid elementarläroverken aflagd full¬
ständig och godkänd afgångsexamen till universiteten, anlända hit
för att här fortsätta sina studier, hafva svaga, ja, mången gång rent
af underhaltiga insigter i ett för den allmänna bildningen så vigtig!
88
ämne som geografi. Jag bär t. ex. fått sådana svar, som att Oxford
ligger i Preussen, Worms vid Donau i Österrike, att Elbe upprinner
på de Schweiziska Alperna o. s. v. Och jag är icke ensam om
denna bedröfliga erfarenhet. Jag har äfven hört examinatorn i
kyrkohistoria vid härvarande universitet föra samma klagan. Det
vore dock utan tvifvel i högsta grad orättvist och obefogadt att här¬
vid kasta skulden på elementarlärarne. Tvärtom är jag öfvertygad
om, att numera de fleste vid våra läroverk anstälde lärare i historia
och geografi äro både skicklige och nitiske undervisare, och att de
följa bättre undervisningsmetoder än de, som förr användes. Felet
är således att söka annorstädes, och det är ej svårt att inse, hvar
det ligger. Det ligger nemligen, enligt min öfvertygelse, i den otill¬
räckliga tid, som på läroverkets alla tre linie!' är anslagen åt geo¬
grafi, och framför allt deri, att detta läroämne upphör med femte
klassen, hvaraf den naturliga följden är, att lärjungen under de fyra
återstående skolåren ofta glömmer större delen af det, som han under
de fem första åren med knapp nöd hunnit inhemta. Och den senast
tillsatta slsolkomitén har, långt ifrån att söka råda bot för det af
mig . påpekade missförhållandet och dess beklagliga följder, tvärtom
föreslagit, att den knappa tid, som för närvarande är vid våra offent¬
liga elementarläroverk anslagen åt geografi, skall ytterligare inskrän¬
kas. Skulle detta förslag, mot hvad jag vågar hoppas, blifva lag, så
skulle derigenom behofvet af en förberedande filosofie kandidat¬
examen med historia och geografi såsom obligatoriska examensämnen
blifva ett ännu mer trängande behof, än för närvarande är fallet.
Jag har blott exempelvis velat framställa detta såsom ett af de
många speciella skäl, som förmått mig att instämma i professor Sah¬
lins anförda yttrande och de allmänna grunder, detsamma innehåller.
Meo voto biträder jag alltså till alla delar professor Sahlins nyss ut¬
talade åsigt i förevarande fråga.»
Professor Nordling instämde i professor Sahlins anförande.
Professorerne Häggström och Löfstedt instämde likaledes med
professor Sahlin.
Professor Högberg instämde i docenten Noreens yttrande samt
tilläde för egen del: »Ehuru jag visserligen är af den åsigten, att
de språk, det må vara lefvande eller döda, som studeras både i sko¬
lan och vid universitetet, stå i ett så oskiljaktigt sammanhang, att
studiet af ett väsentligen beror af de andras, anser jag mig dock
för det närvarande kunna inskränka mig till de tre lefvande språk,
som studeras i skolan. Deremot tror jag mig knappast kunna af-
89
gifva något utlåtande derom endast för sa vidt det rör universitetet,
liksom komitén icke heller ansett sig kunna yttra sig om skolan
utan att beröra det förra.
Den undervisning, som i språken meddelas vid universitetet,
måste nemligen bygga på den grund, som är lagd i skolan. Är
denna senare otillräcklig, måste bristen på ett eller annat sätt fyllas.
Är den så godt som ingen, såsom det till exempel är fallet med
engelskan på latinlinien, så vore det för mycket begärdt, om man
af universitetet såsom sådant skulle fordra, att det bildade en skola
för att meddela de första elementerna deri. Det står visserligen
något bättre till med de andra språken, men äfven der är det i
skolan meddelade kunskapsmåttet allt för litet, för att man deraf
skulle kunna vänta sig någon, om än aldrig så ringa, praktisk fär¬
dighet, än mindre derpå bygga något vetenskapligt studium. Jag
säger detta alls icke såsom något klander af skolans mångenstädes
utmärkte lärare, som väl göra allt hvad i mensklig förmåga står,
utan såsom en protest mot den allt för inskränkta tid, som i skolan
är anslagen åt de lefvande språken, likasom om dessa kunde läras
af sig sjelfva. Om derföre icke ynglingarnes egen håg drefve dem
till att utom skolan öka sitt kunskapsförråd deri genom privat under¬
visning, vare sig af skolans lärare eller andra, så skulle allt studium
af nyeuropeisk linguistik vara omöjlig vid universitetet. Lika omöj¬
ligt vore det äfven att vid universitetet dana goda lärare i skolans
tjenst. Jag instämmer derför i komiténs yttrande, att man af uni¬
versitetet ej kan vänta några dugliga lärare i praktisk färdighet i
de lefvande språken, om ej lärarekrafter der anställas särskildt för
detta ändamål, åtminstone så länge som skolan anser nödigt att an¬
vända största delen af sin tid på de döda språken. Dessa språk
behöfva dock hvarken talas eller skrifvas, för att de skola för den
vetgirige upplåta den antika literaturens skatter eller blifva ett
nödigt underlag för en komparativ språkforskning. För denna är
ju bland annat sanskritstudiet nödvändigt, likasom man för den ny¬
europeiska linguistikens studium måste ha litet insigt i arabiska
(för spanskan), celtiska (för franskan), iberiska eller baskiska (för
spanskan), slavska språk (för rumänskan), men jag tror icke, att ens
den ensidigaste filolog skulle yrka på, att en vetenskapsman inom
detta fack skulle kunna skrifva eller tala dessa språk. Den kun¬
skap i latin, grekiska och hebreiska, som för den nyeuropeiska lin¬
guistikens studium är nödig, anser jag derföre äfven mycket väl
kunna (och vida lättare och på mycket kortare tid) vid mognare år
90
inhemtas vid universitetet. Och finge de döda språken uppskjutas
till dess, så blefve utrymmet i skolan fullt tillräckligt för tidsenligare
ämnen. Skolkomiténs reallinie med frivillig latinläsning kunde åt¬
minstone i detta afseende svara mot tidens kraf. Om latinets oum¬
bärlighet ur pedagogisk synpunkt anser jag åter det ej vara behöf-
ligt för mig, såsom de nyeuropeiska språkens målsman, att nu yttra
mig, i synnerhet som det torde bli allt för vidlyftigt att här utveckla
de skal, på hvilka jag stöder min öfvertygelse om latinets umbär¬
lighet i detta afseende.
För den, som sjelf försökt att praktiskt lära de tre skolspråken,
det må nu vara sig sjelf eller andra, torde det snart ha blifvit klart,
att det ingalunda kan ske i en handvändning samt att det är högst
få, med särskilt språksinne utrustade individer, som lyckas att för¬
värfva sig en större färdighet i mera än ett af de tre, om färdig¬
heten skall förenas med grundlighet. Det torde derför icke vara
utan skäl, som komitén påpekat önskvärdheten af att särskilda betyg
i examen kunde få afgifvas för de särskilda språken. Denna fråga
sammanhänger med den redan beslutade delningen af professuren i
nyeuropeisk linguistik och modern literatur, en delning, hvars genom¬
förande vore önskvärd ju förr dess hellre. När frågan om ett filo¬
logiskt seminarium för omkring tio år sedan för första gången väck¬
tes inom den dåvarande filosofiska fakulteten, yrkade jag äfven på,
att det romanska seminariet måtte fördelas i tvenne afdelningar, en
förberedande praktisk och en högre vetenskaplig, men detta förslag
vann ej då fakultetens bifall. Nödvändigheten deraf har dock sedan
gjort sig känd, och bristen fylts dels genom enskild frikostighet,
dels genom enskild uppoffring af tid. Jag har nu i komiténs ytt¬
rande fått ett ytterligare stöd för denna min åsigt, som dessutom
bekräftats af en sjuårig erfarenhet. Jag instämmer derföre till alla
delar i komiténs yttrande om de främmande lefvande språkens
studium.»
Professor Nyblom instämde i hufvudsak med professor Hjärne.
Professor Sahlin åberopade sitt ofvan intagna anförande, hvilket
han anhöll att få betraktadt såsom sitt votum.
Professor Hibbing instämde såväl i afseende på motiv som
resultat i professor Sahlins anförande.
Dekanus, professor Sundén: »Något yttrande från min sida öfver
läroverkskomiténs betänkande kan af lätt insedda skäl här icke vara
på sin plats annat än så vidt det rörer ämnen, om hvilka jag icke
i betänkandet eller min dertill fogade reservation uttalat min upp¬
91
fattning. Med afseende på de akademiska examina, angående hvilka
jag i min reservation endast i förbigående haft anledning att uttala
mig, kan jag hänvisa till mina yttranden i humanistiska sektionens
protokoll af den 11 Mars 1882 och filosofiska fakultetens protokoll
af den 29 Mars samma år. Endast i afseende på en punkt af de
förslag, komitén framstält, kan ett uttalande af mig såsom latin¬
lärare vara påkalladt, nemligen då komitén (pag. 94) föreslår af¬
skaffande af de latinska öfversättnings- och stilprof — af komiterade
kallade examing, stil! latiui — som på grund af universitetets statu¬
ter och examensstadgar nu föregå filosofie kandidatexamen och den
teologisk-filosofiska examen. På livad sätt man vid universitetet
anser sig lämpligast böra ordna pröfningen af de studerandes latin¬
ska kunskaper, har synts mig för skolundervisningen vara af ingen
betydelse, och synes mig äfven för sjelfva universitetsundervisningen
vara af temligen underordnad vigt. Komiterades mening är uppen¬
barligen icke att alldeles borttaga eller förbjuda denna art af pröf¬
ning för latinet, lika litet som för andra språk, utan endast att upp¬
häfva dess egenskap af särskild^ lagstadgadt och sjelfva examen
föregående prof. Afsigten med detta prof har utan tvifvel ursprung¬
ligen varit den, att den, som skulle erhålla tillträde till filosofiska
fakultetens högsta examen, dessförinnan borde ådagalägga, att han
egde förmåga att vid behandling af ett ämne skriftligen använda
det språk, som den tiden var vetenskapens allmänna. Numera har
det uppenbarligen icke längre denna betydelse, utan är närmast ett
sätt att utröna examinandens latinska språkkunskap, hvadan det ock
allmänt nog torde betraktas såsom egentligen vidkommande profes¬
sorn i latinet. Från denna synpunkt kan det sålunda vara likgiltigt
nog, huruvida dess ordnande och bedömande anses tillhöra hela den
examinerande myndigheten eller lägges under läraren i latinet ensam.
Men sä länge latin ingår såsom tvångsämne för alla i filosofie kan¬
didatexamen, kan det dock ha sina skäl, att denna art af pröfning
är lagligen ordnad och bestämd, att den föregår sjelfva examen, och
att den sker på ett sådant sätt, att äfven andra lärare, om anled¬
ning dertill skulle förekomma, kunna ingripa i bedömandet, hvithet
innebär större trygghet för examinanden än det vid muntlig examen
vanliga och nödvändiga förfarandet, som gör den som pröfvas bero¬
ende af en enda persons omdöme. Dertill kommer, att med det
stora antalet examinander här vid universitetet det skulle vara all¬
deles omöjligt att för hvar och en särskildt förena det skriftliga
språkprofvet med det enskilda muntliga förhör, som plägar föregå
92
sjelfva examen. Antingen skall ett dylikt skriftligt prof här alldeles
bortfalla eller också måste det anordnas gemensamt för ett större
antal studerande på en gång. Detta har naturligtvis också den för¬
delen, att det underlättar likformighet i bedömandet och förtager
anledningar till möjliga klagomål hos examinanderna öfver olika
svårighet i uppgifterna och ojemnhet vid betygssättningen. Skulle
åter latinet upphöra att vara tvångsämne i filosofie kandidatexamen
och i sammanhang dermed antalet af dem, som i detta ämne låta
pröfva sig, icke blifva större än i allmänhet i andra ämnen, så skulle
detta visserligen förändra förhållandet. Det funnes då knappast
giltigt skäl att göra detta prof till en fakultetens angelägenhet, och
det skulle också lättare af examinatorn i latinet ensam kunna an¬
ordnas och öfvervakas, ehuru äfven i detta fall en gemensam pröf¬
ning af ett större antal kunde ha skäl för sig. Huruvida någonting
skulle vinnas genom det från det sydsvenska universitetet utgångna
förslaget att förlägga denna pröfning till den skriftliga kandidat¬
examen, sä att en af uppsatserna i denna skulle vara författad på
latin eller annat främmande språk, vill jag lemna osagdt. Skola
fordringarna med allvar utkräfvas, så är att befara, att en dylik
sammankoppling lätt kunde göra hela examens utgång i sista stunden
för examinanden beroende af en mindre lycklig tillfällighet; skola
de åter blott stå på papperet utan att kunna vederbörligen upprätt¬
hållas, så torde det vara bättre att icke införa dem.»
Då sålunda af sektionens 14 i ärendets behandling deltagande
ledamöter 8 förenat sig om den af professor Sahlin afgifna mening
med instämmande i de för densamma framstälda grunder, förklara,-
des denna mening vara sektionens beslut; och hade alltså sektionen
afstyrkt läroverkskomiténs förslag i alla de delar, som röra de aka¬
demiska examina, likaledes afstyrkt borttagande af den nuvarande
B-linien och införande af en valfri latinkurs på reallinien i de all¬
männa läroverken, men deremot tillstyrkt de af komitén föreslagna
åtgärder för stärkande af undervisningen i de lefvande språken vid
universitetet, så vida nödiga medel dertill kunna erhållas.
Emot det fattade beslutet reserverade sig professor Hagberg,
docenten Noreen och professor Almkvist under åberopande af sina
förut afgifna yttranden.
Ur protokollet
L. Bygden.
93
Utdrag af protokollet, hållet inom filosofiska fakultetens
i Upsala matematisk-naturvetenskapliga sektion
den 4 Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professor Tullberg, professorerne Dålig,
Thalén, Cleve, Lundquist, Fries, Schultz, Hildebrandsson och Kjell-
man samt docenten Holm.
§ 1.
Igenom remiss från det större akademiska konsistoriet af den 29
December 1884 både matematisk-naturvetenskapliga sektionen an¬
modats att inkomma med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25
Augusti 1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag angående or¬
ganisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, i hvad nämnda, utlåtande och förslag angå eller hafva bety¬
delse för studierna och examina vid universiteten.
Sedan sektionen förehaft ärendet till öfverläggning och förbere¬
dande behandling, beslöts nu att i föreliggande fråga afgifva följande
yttrande:
»De delar af läroverkskomiténs betänkande, angående hvilka sek¬
tionen anser sig böra afgifva utlåtande, äro 1) ordnande af de aka¬
demiska examina, 2) vilfcoren för kompetens till läraretjenster, för
så vidt denna är beroende af akademiska examina, och 3) ordnande
af de olika linierna vid de allmänna läroverken, hvilka frågor
tvifvelsutan sta i närmaste samband med universitetsstudierna.
I. Ordnandet af de akademiska examina.
I denna fråga, för savidt den berör de till sektionen hörande
läroämnena, har sektionen den 6 Februari 1882 afgifvit yttrande,
hvari hennes dåvarande ledamöter enhälligt uttalat sig för de för-
94
ändringar i nuvarande examensstadgar, som synts dem vara af nöden,
och lika enhälligt anse sig de nuvarande medlemmarne böra vidhålla,
hvad då yrkades. Då detta i allt väsentligt blifvit af läroverks-
komitén godkändt och tillstyrkt, saknar sektionen anledning att nu
åter utförligt yttra sig härutinnan, utan får i afseende på så väl
motiven som de derpå grundade förslagen hänvisa till ofvannämnda
utlåtande, hvilket tinnes infördt i »Underdåniga utlåtanden och ytt¬
randen angående ifrågasatt ändring af bestämmelserna för akademiska
examina», Stockholm 1883. I anledning af de anmärkningar, som
från olika håll framstälts mot sektionens af komitén omfattade förslag
till nya stadgar för den filosofiska gradens vinnande, anser sig sek¬
tionen dock böra bifoga några erinringar.
Det har blifvit påstådt, att latinet vore oumbärligt äfven för
dem, som vilja idka grundliga studier i de reala ämnena. Sektionen
kan dock icke finna, att sådana skäl härför blifvit framlagda, att hon
har anledning att afvika från den i hennes ofvan anförda utlåtande
uttalade åsigten, att nemligen kunskap i latinet visserligen kan vara
af ett visst värde för eu matematiker eller naturforskare, men på
intet sätt är för eu sådan oumbärlig. Det kan derföre ingalunda
anses som ett farligt experiment eller en »spekulation med vår natio¬
nella kultur som insats», om studerande från läroverkets reallinie
förunnades rättighet att förvärfva den filosofiska graden. Deraf följer
nemligen alldeles icke, att endast eller hufvudsakligen sådana stu¬
derande skulle egna sig åt gradualstudier, och att de klassiska språken
skulle utträngas ur kretsen åt dessa studier. De nämnda språken
skulle derigenom endast erhålla den plats, dem med rätta tillkommer,
och skulle fortfarande utgöra de grundläggande ämnena för flere,
kanske de flesta af studiebanorna inom den humanistiska sektionen.
Yår nationella kultur hvilar säkerligen icke på tvångsbetyg i latin
eller något annat ämne i filosofie kandidatexamen.
Det har äfven påståtts, att ingen garanti förefunnes för att stu¬
dierna skulle komma att bedrifvas med den planmessighet, som fordras,
för att resultatet af dem blefve ej blott spridda kunskaper, utan en
»i viss rigtning inom sig sammanhängande bildning». På samma
gång som sektionen anser, att en sådan garanti icke kan finnas genom
någon som helst examensförordning, tillåter hon sig framhålla, att
hennes hufvudsyfte i denna fråga varit och är att få åter införd
samma frihet i studierna inom fakulteten, som faktiskt var rådande
före tillämpningen af Kongl. förordningen af den 22 April 1853.
Sektionen kan nemligen fortfarande ej annat än anse det under senare
95
lider införda examensväsende! med sina tvångsämnen och sina så
kallade sammanhängande ämnen vara högst skadligt för de akade¬
miska studierna. De förra äro enligt erfarenhetens otvetydiga vittnes¬
börd till högst ringa eller snarare alls ingen nytta, då de i de allra
flesta fall med motvilja och i hast inläras och af den studerande
ungdomen betraktas såsom ett hinder, som med minsta möjliga tid
och möda bör öfvervinnas. Rörande de senare åter nödgas sektionen
fortfarande vidgå sin oförmåga att kunna bestämma, hvilka ämnen
böra anses som »sammanhängande» eller icke. Sektionen har nem¬
ligen redan i sitt ofvannämnda utlåtande erinrat derom, att i vår
tid vetenskaperna träda i förr ej anade samband med hvarandra, så
att sammanställningar, hvilka förr ansetts rent af omöjliga, nu blifva
ej blott möjliga utan för vissa lefnadsbanor nödvändiga. Dessutom
äro filosofie kandidatexamen och filosofiska graden ingalunda, såsom
ofta men fullkomligt oriktigt blifvit påstådt, uteslutande eller ens
hufvudsakligen kompetensvilkor för blifvande skollärare, utan för¬
beredelser för de mest olika lefnadskall, för hvilka akademiska stu¬
dier och prof inför den filosofiska fakulteten fordras eller kunna anses
önskvärda. Såvida i examensreglementet skola ingå föreskrifter om
tvångsbetyg i några särskilda vetenskaper och om vissa bestämda
kombinationer af examensämnen, anser derföre sektionen fortfarande
det vara omöjligt att upprätta ett dylikt reglemente, som tillfreds¬
ställer alla berättigade fordringar. Det kan t. ex. ingalunda vara
lämpligt att ställa i viss mån samma fordringar i examensväg på
en blifvande tjensteman i riksarkivet eller i statistiska byrån som
på en blifvande landtbrukskemist eller fiskeriintendent o. s. v. Tvärt
om bör åtminstone från mogenhetsexamens afläggande deras veten¬
skapliga utbildning försiggå på väsentligen olika sätt.
En af reservanterna säger om ifrågavarande examen: »man har
velat skapa en examen, som skulle kunna tjena som förberedande för en
hel mängd olika arter af verksamhet, den skulle passa till allt, och
kanske just derför passar den ej rätt till något». Detta är alldeles
samma anmärkning, som sektionen gjort och gör mot examen efter
nuvarande förordningen. Det är just den, som är afsedd att »passa
till allt» och för alla, i det att ett fåtal ämnen med tillbakasättande
af samtliga andra framställas såsom .företrädesvis behöfliga för alla
filosofiska fakultetens egentliga lärjungar, och bland dessa ämnen ett
till den grad oundgängligen nödvändigt, att ingen — för hvilken
lefnadsbana han än vill utveckla sig och hurudana hans anlag än
äro — kan befrias från betygs förvärfvande i detsamma. Gerna
96
medgifves, att genom den rättighet att erhålla dispens i ett eller
tvenne af de andra tvångsämnena, hvilken på senare tiden beviljats,
en icke obetydlig förändring till det bättre inträdt, men detta oak¬
tadt tvekar sektionen icke att uttala såsom sin åsigt, att ännu i dag
det nu gällande examensreglementet för en stor del af — särskild!
de mera begåfvade — studenterna kännes såsom en andlig tvångs¬
tröja, hvars bortskaffande mer än kanske något annat skulle gifva
nytt lif, ny fart åt sjelfständiga och verkligt vetenskapliga stadier
vid universitetet och i icke ringa mån motverka en intresselös och till
följd deraf föga fruktbringande lexläsning. Fordringarna på en dylik
studiefrihet äro så mycket mer berättigade, som ingen torde kunna
förneka, att det, allraminst i vår tid, är omöjligt att utstaka en väg,
som ensam leder till sann vetenskaplig bildning.
Under sådana förhållanden måste sektionen fortfarande påyrka,
att inom filosofiska fakulteten studierna måtte göras så fria som möj¬
ligt, samt att åt den studerande sjelf öfverlemnas att sörja för att
hans examen blir af nytta för det lefnadskall, han valt. Klart är,
att här, som alltid, friheten följes af ansvaret. Det bör derföre till¬
komma hvarje student att efter moget öfvervägande och efter inhem-
tande af lärares och äldre studiekamraters råd uppgöra den studieplan,
som bäst passar för hans begåfning och afsigter för framtiden. En
sådan vexelverkan mellan lärare och lärjungar vore oek synnerligen
önskvärd; och den var vida vanligare förr än nu, då den unge stu¬
denten i allmänhet anser sig i det detaljerade examensreglementet
hafva all den ledning, han behöfver för studiernas planläggande.
Det lider intet tvifvel, att ju icke understundom egendomliga kom¬
binationer af lägre betyg skulle kunna förekomma, men i sådant
fall blefve det studenten sjelf, som finge bära skulden för en för¬
felad planläggning af studierna, under det att detta dryga ansvar nu
drabbar staten, då den genom det detaljerade examensreglementet
tvingar de studerande att inslå en studierigtning, som för många
och i synnerhet de mest begåfvade ofta nog visat sig rent af skadlig
för deras utveckling. Dessutom kan man vara ganska förvissad derom,
att särskild! i betraktande af den praktiska rigtning, som nu utmärker
ungdomen, sådana fall af oförståndiga ämneskombinationer skola
blifva ganska sällsynta och näppeligen flera än de, som nu just af
sjelfva examensreglementet framkallas. Tvärt om torde enligt all
sannolikhet de flesta komma att koncentrera sina studier på ett min¬
dre antal, för deras ändamål verkligen sammanhängande ämnen, och
detta blefve säkerligen det vanligaste förhållandet med mera begåfvade
97
studenter samt till långt större gagn, än det knapphändiga studiet
af tvångsämnena. Det är just med hänsyn härtill, som lägsta betygs-
sumrnan satts till nio, då högsta betyget i trenne ämnen ensamt bör
vara tillräckligt för filosofie kandidatexamen. Skulle någon deremot
vilja aflägga sin examen med nio »approbatur», så må det visserligen
stå honom fritt, men utom att en sådan examen, om sektionens för¬
slag ginge igenom, säkerligen blefve rätt svår att aflägga, skulle den
sannolikt lända den examinerade till föga båtnad för framtiden och
alltså icke mana till efterföljd.
Beträffande de för åtskilliga ämnen nödiga förkunskaperna i
andra, har farhåga uttalats, att de studerande skulle försumma att
inhemta desamma, såvida icke genom lag vore stadgadt, att examen
bör afiäggas jemväl i dessa förberedande ämnen. Onekligt är ock,
att en sådan farhåga ej är oberättigad, då fråga är om en förbere¬
dande exanjen med vissa bestämda tvångsbetyg, enär erfarenheten
till fullo visat, att de studerande i allmänhet söka absolvera en dylik
examen på möjligast korta tid och med minsta möjliga arbete. Det
är derföre, som sektionen sjelf föreslagit och fortfarande önskar, att
för de studerande, som ärna aflägga mediko-filosofisk examen och ej
redan i skolan inhemtat det för fysikens studium behöfliga måttet af
matematiska insigter, särskild pröfning i sistnämnda ämne måtte före-
skrifvas.
Helt annat måste förhållandet blifva, då fråga är om en examen,
som utgör en afslutning af de akademiska studierna, i hvilken inga
på förhand bestämda tvångsämnen ingå, och hvari sålunda de stude¬
rande komma att undergå pröfning endast i sådana vetenskaper, åt
hvilkas studium de af egen håg egnat sig, och af hvilka de under
sin tillämnade framtida verksamhet hoppas erhålla omedelbart gagn.
Det ligger då i sakens egen natur, att de studerande sjelfva skola
inse nödvändigheten af att inhemta nödiga kunskaper i det eller de
för deras öfriga studier grundläggande ämnena, äfven om de icke med
nödvändighet skola deri examineras. Särskildt blir detta utan tvifvel
förhållandet, då högre betyg önskas. Det är dessutom för de stude¬
rande lätt att inse, att studiet af med hvarandra sammanhängande
ämnen, af hvilka något eller några äro grundläggande för de öfriga,
skall lättare och fortare leda till uppnåendet af det för kandidat¬
examen föreslagna betygsantalet, än om de skulle försöka förvärfva
sig betyg i en mängd olika ämnen eller högre betyg i sådana, för
hvilkas studerande kunskap fordras i ämnen, i hvilka de sakna nödiga
insigter. Den hittills vunna erfarenheten bekräftar äfven till fullo
7
98
detta; så t. ex. tages sällan, om ens någonsin, ett högre betyg i
astronomi, mekanik eller fysik, utan att äfven ett godt betyg erhål-
les i matematik och detta helt enkelt derföre, att det är rent af
omöjligt att idka djupare studier i förenämnda ämnen utan grund¬
liga matematiska insigter. Likaledes är det så godt som omöjligt
att blifva en duglig geolog utan goda insigter i kemi eller natural-
historiska. ämnena o. s. v. På grund häraf synes nogsamt, att samvets¬
granna lärare ingalunda, såsom en reservant befarat, behöfva anse sig
skyldiga att ställa sina fordringar så, att deras respektive ämnen må
kunna studeras och betyg deri erhållas utan nödiga förkunskaper i
verkligt grundläggande ämnen. Deremot låter det sig onekligen
mycket väl göra att blifva en framstående matematiker eller natur¬
forskare utan att hafva kunskaper i latin, och tvärtom en framstående
klassisk filolog utan kunskaper i reala ämnen.
Slutligen måste sektio'nen på det allvarligaste betona, att genom
den af densamma föreslagna examensordningen skulle åstadkommas
en bétydlig förkortning af studietiden. Denna öfverstiger för när¬
varande för filosofiska graden i medeltal nio år, en tid, som är betyd¬
ligt större än i andra land, och som måste betecknas såsom en ren
abnormitet. Det är ett slöseri med tid och penningar och arbets¬
kraft, som är förfärande, och ett afhjelpande af detta missförhållande
är i högsta grad af behofvet påkalladt.
Men om sektionen sålunda vidhåller och fortfarande på det lifli-
gaste förordar det af henne framlagda förslaget till fria studier för
den filosofiska graden, hvarigenom denna först kan blifva fruktbrin¬
gande för alla de många och olikartade lefnadsbanor, för hvilka den
utgör en lämplig eller nödig förberedelse, har hon dermed ej förnekat,
att bestämda vilkor kunna och böra uppställas, för att tillträde må
vinnas till särskilda offentliga verksamhetsfält. Det är tvärtom sta¬
tens både rätt och skyldighet att uppställa och vidmakthålla de for¬
dringar, som för anställandet i dess tjenst anses i hvarje fall erfor¬
derliga. I första hand gäller detta om verksamheten i skolans tjenst,
åt hvilken något mer än halfva antalet af dem, som aflagt filosofie
kandidatexamen, egnar sig.
II. Vilkoren för kompetens till lärareplatser.
Rörande denna punkt hafva komiterade i hufvudsak upptagit
det af filosofiska fakulteten i Upsala den 14 Februari 1880 framstälda
förslaget. Komitén föreslår nemligen, att till kompetens för adjunkts-
99
befattning skall erfordras minst vitsordet »med beröm godkänd» i ett
af skolans läroämnen och minst »godkänd» i två af de tre ämnen,
som ingå i den sökta platsen. Fakultetens förslag skiljer sig endast
deri, att detsamma uppställer såsom kompetensvilkor minst »godkänd»
i alla de tre ämnen, som ingå i den sökta platsen, detta i öfverens¬
stämmelse med Upsala domkapitels förslag af den 5 Februari 1879,
hvilken sistnämnda myndighet dock dervid afsett den n. v. filosofie
kandidatexamen.
Ehuru sektionen icke i denna punkt vågar uttala sig med samma
bestämdhet som i den föregående, anser hon .dock ej tillräckligt
talande bevis blifvit anförda, för att hon skulle frångå fakultetens
förut fattade beslut. Det vill nemligen synas sektionen, som om
staten egde full rätt att fordra, att sökande till lärareplatser vid
statens läroverk skola hafva ådagalagt, att de verkligen förvärfvat
insigt i just de ämnen, som den sökta platsen omfattar, icke endast
i andra, hvari den sökande aldrig skulle komma att undervisa. Ett
dylikt, enligt sektionens uppfattning, allt annat än önskvärdt för¬
hållande är genom nu gällande skolstadga ingalunda omöjliggjordt.
Läroverkskomitén, som velat förebygga detta, har icke ansett sig
böra taga steget fullt ut, hvadan den anmärkningen mot dess förslag
sjelfmant erbjuder sig, att undervisning kan komma att meddelas i
ett läroämne, hvari läraren sjelf ej eger några kunskaper eller åtmin¬
stone icke vid universitetet styrkt sig ega några sådana. Komitén
tyckes äfven sjelf inse det mindre lämpliga i hvad den föreslagit, i
det att den förordar, att detta endast »för det närvarande» måtte
vara tillämpligt, men deremot framdeles utbytas mot ett stadgande,
motsvarande det af filosofiska fakulteten föreslagna.
Som skäl, hvarföre komiterade anse fakultetens fordran allt för
sträng, anföres hufvudsakligen, att ett stort antal personer derigenom
skulle beröfvas den kompetensrätt, de redan nu ega. Deremot måste
invändas, att det strider mot häfdvunnet bruk i vårt land, att åt en
förordning gifves retroaktiv verkan. Äfven den, som tagit den allra
svagaste filosofiska grad efter 1853 års förordning, har ju ännu i dag
sin rätt att söka lektorat oqvald, ehuru numera derför fordras doktors^
grad med licentiatexamen.
En af reservanterna har framkastat den anmärkningen, att om
tvångsämnen hafva sina olägenheter, när de ingå i en examen, som
skall tagas, så hafva de utan tvifvel ännu större, när de skola läggas
till en redan tagen, och att det således vore olämpligt, om ett stad¬
gande utfärdades, som hade till följd, att esomoftast personer, som
100
aspirera till en skoltjenst, måste återvända till universitetet för att kom¬
plettera en för längre tid sedan afslutad examen. Åt denna anmärk¬
ning kan sektionen, icke tillmäta någon betydelse redan af den orsak,
att det är högst sannolikt att dylika kompletteringar framdeles, som
hittills, skola blifva temligen sällsynta. Samme reservant anför nem¬
ligen, att f. n. examensämnena i filosofie kandidatexamen äro i medel¬
tal sex. Då det emellertid i allmänhet icke är de personer, som
koncentrerat sina gradualstudier på några få ämnen, hvilkä efter¬
sträfva adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken, utan tvärt
om sådana, som tagit öfver hufvud lägre betyg i flera ämnen, före¬
trädesvis de skolan tillhörande, så torde, hvad sökande till adjunkts-
platser beträffar, antalet af ämnen i filosofie kandidatexamen framdeles
näppeligen blifva mindre än nu. Blefve dertill, hvad filosofiska fakul¬
teten framhållit såsom önskvärdt, i en kommande skolstadga bestämdt,
hvilka ämnen kunde för adjunktsbefattningar med hvarandra kom¬
bineras, skulle behofvet af en redan aflagd kandidatexamens kom¬
plettering ytterligare förminskas, och äfven om komplettering blefve
nödvändig, kan sektionen deri icke se något ondt, utan tvärtom en
kraftig och nyttig sporre till fortsatta studier, äfven efter kandidat¬
examens afläggande. Genom dylik af lagens stadganden framkallad
komplettering befrämjas dessutom den mångsidiga bildning, som af
åtskilliga framhållits såsom ett vilkor för en duglig lärare. Mot det
framstälda förslaget har nemligen äfven anmärkts, att fordringarna
icke äro tillfredsställande, och att man icke eger någon säkerhet der¬
för, att den för en skollärare nödiga mångsidiga insigten i skolans
läroämnen komme att förefinnas. I förbigående påpekande den egen¬
domliga motsägelse, hvartill de göra sig skyldiga, som i detta afse¬
ende påyrka en lagstadgad garanti och på samma gång anse en
dylik vara öfverflödig, då fråga är just om de ämnen, hvari lärare¬
plats åstundas, tillåter sig sektionen att fästa uppmärksamheten derpå,
att hvad i fakultetens af sektionen omfattade förslag framstälts en¬
dast utgör minimifor dringar för rättighet att sälta dylika befatt¬
ningar, men att det är en stor skilnad mellan att ega rätt att söka
en plats och att erhålla densamma. Äfven de, som aflagt de svagaste
gradualprof enligt äldre examensförordningar, hafva, såsom ofvan är
påpekadt, än i dag rätt att söka lektorstjenst, men erfarenheten visar,
att detta endast sällan inträffar, och att ännu mera sällan en sådan
sökande befordras till en dylik tjenst. För öfrigt har ända intill
sista tiden aldrig särdeles höga fordringar blifvit stälda på universitets-
bildning .hos skoladjunkter. Fakulteten erinrade i sitt förra betän-
101
kände derom, att under årens lopp till adjunkts- och kollegabefatt-
ningar utnämnts ett högst betydligt antal personer — eller mer än
V4 af dessa platsers dåvarande innehafvare — hvilka icke aflagt någon
akademisk examen. Då 'ingen klagan försports, att dessa personer
på grund af ensidiga eller underhaltiga kunskaper ej kunnat på ett
tillfredsställande sätt sköta sin tjenst, så vill det synas, som om man af
en filosofie kandidat, som fylt de af sektionen förordade kompetens-
vilkoren, skulle med all säkerhet kunna påräkna en för skolans behof
tillräckligt mångsidig bildning. Slutligen må erinras, att i den hän¬
delse detta förslag vunne fastställelse, fordringarna för approbatur
med säkerhet komme att ställa sig något högre än i nuvarande
kandidatexamen, enär en stegring i detta afseende mer än väl är
möjlig, om examinandens tid ej längre kommer att förslösas på. in¬
lärande af nödtorftiga pensa i några tvångsämnen. Redan egenskapen
af att vara tvångsämne måste ju af lätt insedda skäl åstadkomma
ett nedtryckande af examensfordringarna inom ämnet.
Mot de af läroverkskomitén förordade koinpetensvilkoren för sö¬
kande af lektorsplats har sektionen intet att erinra. Då nemligen
fordringarna för vinnande af den filosofiska graden i sektionens af
komitén upptagna förslag icke blifvit sänkta utan snarare i viss mån
skärpta, i det att högsta betyget i minst ett ämne med nödvändighet
måste i kandidatexamen erhållas, så synes ingen betänklighet höra
förefinnas att förklara filosofie doktorer berättigade att söka lektors-
tjenst i ämnen, hvari de på föreslaget sätt styrkt sig ega behöriga
insigter.
Äfven emot detta förslag har blifvit anmärkt, att härigenom
uteslutes ej möjligheten af att personer, som ega endast ensidig veten¬
skaplig bildning, och som äro i hög grad obekanta med de flesta af
skolans hufvudämnen, skulle kunna erhålla lektorsbefattning, hvilket
för skolans bästa ingalunda skulle vara förmånligt. Med anledning
häraf anser sig sektionen höra påpeka, dels att äfven enligt nuva¬
rande skolstadga ett dylikt förhållande mycket lätt kan inträffa, så
att t. ex. en sökande utan kunskaper i matematik kan utnämnas till
lektor i latin eller historia, dels att några större olägenheter häraf
hitintills icke visat sig. Den fara, som utöfver den, hvilken redan
förefinnes, skulle uppkomma genom de af komitén förordade kom-
petensvilkoren, består blott deri, att insigt i latinska språket ej
blefve ett oeftergifligt vilkor för erhållande af lektorstjenst. Denna
fara torde dock vara mera skenbar än verklig, ty antingen medför
bristen af kunskap i latinska språket underlägsenhet i fråga om
102
undervisningen i de ämnen, som höra till det sökta lektoratet, och
i sådant fall måste man väl tilltro den tillsättande myndigheten så stor
omdömesförmåga, att den ej tilldelar en ovärdig den lediga platsen, eller
ock utöfvar nämnda brist ingen inverkan på den sökandes skicklighet
till den eftersträfvade befattningen, och då vore det orättvist och för
skolan skadligt, om åt sagda förhållande tillerkändes afgörande vigt.
Den olägenhet, som kan ligga deri, att en lektor möjligen någon
gång skulle på mindre korrekt sätt uttala ett latinskt ord, är af så
underordnad betydelse, att den mer än väl uppväges af de stora för¬
delar, som de af komitén förordade kompetensvilkoren för lektorat
medföra. Erfarenheten visar dessutom på det ojäfaktigaste sätt, att
personer, hvilka utan några kunskaper i latinska språket eller ytterst
ringa sådana erhållit lektorat, det oaktadt kunnat blifva synnerligen
framstående lärare.
III. Om ordnandet af de olika linierna vid de allmänna läroverken.
Den af komitén föreslagna, i läroverkens organisation djupt in¬
gripande förändringen, att den hittills medgifna befrielsen från gre¬
kiska språkets läsning å den klassiska linien skulle upphöra, hvari¬
genom den s. k. B-linien skulle bortfalla och i stället latin i eu
valfri, mindre kurs införas på reallinien, kan sektionen för sin del ej
biträda.
Denna förändring angifves af komitén såsom betingad af de än¬
drade bestämmelser rörande latinets ställning i och till de akademiska
förberedande examina, hvilka af komitén föreslagits. Särskildt synes
den å reallinien tilltänkta mindre latinkursen förnämligast vara af-
sedd att åt ynglingar, som ärna fortsätta sina studier inom den juridiska
eller den medicinska fakulteten, meddela den latinkunskap, som enligt
komiténs förslag pröfvas nödvändig för afläggande af vissa förbere¬
dande examina, hvarigenom det sålunda skulle blifva dem möjligt
att inhemta hela sin elementarbildning på reallinien. Härvid må
först, om ock i förbigående, erinras, att såsom förberedelse till juri¬
diska studier torde undervisningen på reallinien med sina stora kur¬
ser i matematik, naturalhistoria o. s. v. vara föga lämplig äfven om
densamma anordnas på det sätt, som af komitén blifvit förutsatt.
Vigtigare synes dock sektionen den anmärkningen, att latinets
införande på reallinien efter all sannolikhet komme att utöfva en
ofördelaktig inverkan på den öfriga undervisningen derstädes. Till
en början är den omständigheten, att åt säkerligen flertalet af de
103
latinläsande befrielse måste lemnas från andra ämnen, förnämligast
kemi och engelska, en afgjord olägenhet redan på grund af den splittring
i undervisningsplanen, som härigenom orsakas. För realbildningen är
ju för öfrigt kemi ett ganska vigtigt ämne, och om engelskans stora be¬
tydelse har komitén sjelf i ett annat sammanhang uttalat sig, då
den framhållit detta språk såsom »det, som talas af flere bland den
bildade verldens innevånare än något annat, det, hvarpå en ofantligt
stor del af nutidens vetenskapliga literatur är författad». En lucka
i »verklig modern bildning» uppkommer på detta sätt hos många af
realliniens alumner, och den torde ingalunda fyllas genom detta till¬
skott i språkligt vetande, som kan vinnas genom den föreslagna
latinkursen, något, som visserligen ej heller afsetts med densamma af
komitén, för hvilken det ofvannämnda praktiska syftet varit det be¬
stämmande.
Nu berörda olägenhet är emellertid ej den enda. Latinet har
vid våra läroverk hittills städse varit ett hufvudämne och undervis¬
ningen i detsamma af jemförelsevis rätt betydligt omfång. Att nu,
såsom komitén föreslagit, reducera detta hittills vidlyftiga läroämne
till så blygsamma dimensioner, att det kan rymmas inom den till¬
tänkta kursens trånga ram, kan näppeligen låta sig göra utan stora
svårigheter. Eu skicklig och' för sin sak intresserad latinlärare skall
väl mången gång knappast kunna undgå att i allt för hög grad taga
lärjungarnes krafter i anspråk och att inkräkta på den tid, som af
dem borde egnas åt hvila eller arbete med de öfriga ämnena. Att
under sådana förhållanden äfven de egentliga hufvudämnena kunna
komma att lida, är väl ej tvifvel underkastadt, och det ligger inga¬
lunda utom möjlighetens område att åtminstone vid enstaka läroverk
realliniens hela läroplan härigenom kan komma att förryckas och en ny
B-linie, sämre än den nuvarande, tillskapas. För att förekomma dessa
olägenheter synes ej någon annan utväg förefinnas, än att de stude¬
rande på reallinien, som af någon anledning hafva behof att genomgå
en dylik mindre latinkurs, göra detta efter aflagd mogenhetsexamen,
hvilket då bör kunna ske med vida mindre men för öfriga ämnen
och på 'skäligen kort tid. Måhända bör då äfven tillfälle beredas
dem att i det ifrågavarande hänseendet vid läroverken undergå sär¬
skild pröfning.
På anförda grunder måste sektionen sålunda för sin del afstyrka,
att latinet införes på reallinien. Då emellertid, äfven om komiténs
förslag till ordnande af de förberedande akademiska examina blir
gällande, latinet fortfarande i högre eller lägre grad kommer att
104
ingå i de flesta arter af humanistisk och emhetsmannabildning, blir
det nödvändigt, att den särskilda latinlinien utan grekiska, B-linien,
bibehålies vid läroverken. Visserligen må ej nekas, att denna linies
nuvarande kraftiga utveckling möjligen till stor del beror på anord¬
ningen af de akademiska examina, då latinet för närvarande såsom
tvångsämne ingår i eller förutsättes för dem alla med undantag af
bergsexamen. Men äfven om detta tvång snart nog, som sektionen
vågar hoppas, kommer att åtminstone delvis upphöra, så är det dock
knappast antagligt, att B-linien derigenom med ens skulle blifva
öfverflödig. Bland ynglingar med håg och lust för studier finnas
dock många, hos hvilka anlagen i en viss riktning ej så tydligt äro
utpreglade, och då möter ett bestämdt val redan vid tillträdet till
fjerde klassen mellan den reala linien och den strängt klassiska linien
med grekiska för dem och deras målsmän stora svårigheter. I dylika
ej sällan förekommande fall är det af stort gagn, att B-linien finnes,
och om af sådana ynglingar äfven en del sedermera öfvergå till
A-linien, så återstår dock säkerligen många, hvilka just på B-linien
erhålla den utveckling, som för deras framtida banor kan vara den
lämpligaste. Sektionen delar visserligen fullständigt den åsigten, »att»,
såsom en af reservanterna i ett annat sammanhang säger, »den nyare
tidens kultur sakta, men oemotståndligt lösgör sig från det omedel¬
bara beroendet af antikens språk och literatur», men att genom så
kraftiga åtgärder, som B-liniens borttagande nu vore, söka påskynda
detta lösgörande kan väl ej vara lämpligt. Genom den dominerande
ställning, latinet hittills intagit inom vårt undervisningsväsende, har
reallinien redan allt för länge varit för mycket tillbakasatt. Om de
af komitén föreslagna förändringarna i latinundervisningen vid läro¬
verken ginge i verkställighet, skulle deremot reallinien hädanefter
blifva den förnämsta. Bäst synes det dock enligt sektionens mening
vara att för närvarande visserligen, så långt möjligt är, för studerande
från reallinien öppna tillträde till universitetet och dess examina, men
att deremot i läroverkens organisation ej nu vidtaga några allt för
ingripande förändringar. Den erfarenhet, som framtiden då kommer
att lemna, skall enligt sektionens öfvertygelse skingra de tvifvelsmål,
hvilka nu hysas på många håll, rörande realliniens lämplighet såsom
förberedande för universitetsstudier.
Då sektionen sålunda för sin del tillstyrker B-liniens bibehållande,
vill hon dock på samma gång betona, att vissa förändringar, hufvud¬
sakligen gående ut på ett stärkande af de reala ämnena inom den¬
samma, äro af behofvet synnerligen påkallade. Professor Sundén
105
anmärker med rätta i sin ofvan citerade reservation, att det nästan
ser ut, som om vid denna linies inrättande befrielsen från grekiska
språket varit hufvudsak, men föga afseende fästs dervid, huru lämplig
ersättning genom andra studier skulle kunna vinnas. Den tid och
det arbete, som inhemtandet af ett så svårt läroämne som grekiska
på A-linien erfordrar, böra utan tvifvel, använda på B-linien för
studiet af reala ämnen, kunna rätt mycket stärka dessa, utan att
öfveransträngning derföre behöfver befaras. De sinsemellan nästan
öfverensstämmande förslag i denna riktning, som professor Sundén
och rektor Törnebladh framlagt i sina reservationer, synas också gå
de önskningar till mötes, som från denna synpunkt billigtvis kunna
framställas. Enligt professor Sundén, till hvilken sektionen i fråga
om timplanen ansluter sig, skulle naturalhistoria inom den nuvarande
6:te klassen erhålla eu tillökning i tid af 1 timme i veckan och
sedan ej afslutas med denna klass, utan med 1 veckotimme fort¬
sättas till skoltidens slut och sålunda äfven ingå i mogenhetsexamen.
Äfven den för fysik anslagna tiden skulle i 6:te klassen ökas med 1
veckotimme, hvadan undervisningen i detta ämne under de fyra sista
åren skulle fortgå med 2 timmar i veckan. För matematiken deremot
skulle veckotimmarnes antal förbli oförändradt detsamma som nu, nem¬
ligen 4. Visserligen hade det varit synnerligen önskvärdt, om för
detta hufvudämne någon förhöjning kunnat beredas, men med an¬
tagande af sammanlagdt 28 läsetimmar i veckan för den öde klassen
och 24 för den 7:de kan en sådan för närvarande måhända ej åstad¬
kommas. Genom vissa af komitén föreslagna förändringar i läse-
tiden skulle för öfrigt sammanlagda timtalet för matematiken under
de fyra sista åren från 462, som det nu utgör, ökas till 560. Värdet
af den åt matematiken anslagna tiden skulle dessutom betydligt för¬
höjas genom ytterligare tvenne af professor Sundén föreslagna för¬
ändringar, som sektionen för sin del får på det lifligaste tillstyrka.
Den ena består deri, att i nuvarande 6:te klassen på A-linien
lika mycken tid skulle anvisas åt matematik som på B-linien, samt
att under de två sista åren, då undervisningstiden vore olika, de
båda linierna skulle undervisas helt och hållet skilda från hvarandra.
Då enligt nuvarande förhållanden stora svårigheter lära möta att på
ett fullt tillfredsställande sätt tillgodogöra den till en timme i veckan
uppgående tid, hvarmed den åt matematiken på A-linien anslagna
undervisningstiden öfverskjuter den för båda linierna gemensamma,
så måste den af professor Sundén föreslagna anordningen anses inne¬
bära en bestämd fördel.
106
Den andra förändringen är den, att den matematiska skrifnin-
gen återinföres på B-linien och upptages i mogenhetsexamen. Rörande
denna fråga yttrar komitén, att det är »en från både lärares och
vederbörande censorers sida ofta hörd och, så vidt komitén vet, icke
motsagd klagan, att det matematiska skrifprofvets borttagande ur
mogenhetsexamen haft till följd, att detta ämnes studium, som under
1860- och 1870-talen börjat höja sig till eu ganska tillfredsställande
ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka», och för sin del kan sektionen
ej annat än instämma i detta omdöme. Om derföre matematikens
studium på B-linien skall på ett rätt fruktbringande sätt tillgodoses,
synes denna skrifnings återinförande vara en nödvändig åtgärd och
skulle enligt sektionens öfvertygelse komma att röna allmänt bifall.
För öfrigt synes det vara af vigt såväl för undervisningen i mate¬
matik som för den i fysik, att äfven denna senare meddelas af lä¬
rare i matematik. Genom att denna undervisning ställes på mate¬
matisk grund, får den först tillbörlig stadga, och om för de båda
ämnena läraren är gemensam, kan undervisningen i fysik genom
lämpligt afpassad problemräkning i icke oväsentlig mån bidraga till
stärkandet af undervisningen i matematik, för hvilket ämne det
anslagna timtalet är, såsom vi redan anfört, temligen knappt till¬
taget.
Sektionen har vid föregående tillfällen framhållit och vidhåller
fortfarande, att de alumner, som från de nuvarande klassiska linierna
komma till universitetet, icke äro så förberedda, att de omedelbart
kunna med gagn deltaga i undervisningen inom sektionen, under det
att studerandena från reallinien i allmänhet äro fullt mogna för
denna undervisning. Äfven efter de förändringar i B-linieiis läro¬
plan, som nu föreslagits, kan dock ej begäras, att dess lärjungar i
de reala ämnena skola kunna ernå samma utveckling som den reala
liniens, men betydligt förbättrade resultat böra dock på detta sätt
kunna erhållas. Specielt vill det synas, som om den förökade kurs
i matematik, som af sektionen liksom af åtskilliga andra myndig¬
heter förklarats vara nödvändig för blifvande läkare, borde utan
svårighet kunna medhinnas.
För att emellertid goda resultat af undervisningen skola upp¬
nås, erfordras naturligen, att den anslagna tiden på ett så vidt möjligt
tillfredsställande sätt användes, något, som kanske ej alltid eger rum.
I sin reservation påpekar rektor Törnebladh, att, åtminstone hvad de
lägre klasserna beträffar, mera synes vara att göra inom skolan, sär¬
skild! med hänseende till arbetets metodiska anordning, än i afseende
107
på den yttre organisationen, en anmärkning, som sektionen har all
anledning att anse vara fullt befogad.
Slutligen återstår för sektionen att yttra några ord förande den
skriftliga mogenhetsexamen. . Mot komiténs förslag till skriftlig pröf¬
ning med A- och C-liniens lärjungar har sektionen ingen anmärk¬
ning att framställa. Beträffande samma pröfning på B-linien har i
nu föreliggande betänkande endast professor Sundén framlagt ett
bestämdt formuleradt förslag. Enligt detta skulle de skriftliga prof-
ven utgöras af: 1) en uppsats på modersmålet, 2) en öfversättning
från svenska till latin, 3) en öfversättning från latin till svenska,
4) en matematisk uppsats. Om önskvärdheten af det matematiska
profvets återinförande har sektionen redan uttalat sig. Af påtagliga
skäl måste detta prof på B-linien göras lättare än det motsvarande
på reallinien och torde lämpligen kunna bestämmas till lösningen af
tvenne uppgifter, en geometrisk och en algebraisk. Mot anordningen
i öfrigt af skrifprofven enligt ofvanstående förslag kan nu anmärkas,
att franskan enligt densamma skulle på B-linien få en ofördelaktigare
ställning än på A-linien, der en öfversättning från svenska till
franska ingår i de skriftliga profven. Detta synes så mycket mindre
lämpligt, som efter gängse uppfattning af de båda liniernas betydelse
franskan snarare på A-linien kunde intaga eu underordnad plats,
under det att på B-linien latinet väl ej har fullt samma vigt, som
det har på A-linien. Om man tänker på den sannolika framtida
fortsättningen af lärjungarnes studier, får man väl antaga, att de
flesta af dem, som i skolan tillhört A-linien, ingå i teologiska fakul¬
teten eller egna sig åt ett grundligare studium af de klassiska
språken, under det att de från B-linien väl ej i allmänhet fortsätta
klassiska studier. För dessa senare bör derföre- i de flesta fall eu
så god skolbildning som möjligt i de lefvande språken ha större
praktisk betydelse än för de förra. En eftergift af det franska skrif-
profvet, som just utgör ett godt stöd för språkets ordentliga studerande,
kan derför ej anses befogad på B-linien på annat sätt, än att det i
den skriftliga examen må alternativt utbytas mot ett liknande prof
i tyska, såsom på A-linien är förhållandet. Då det emellertid ej
kan vara lämpligt, att de skriftliga profven blifva så många som 5
till antalet, så blir det nödvändigt att utesluta ett af de båda latin¬
ska profven. Af dessa torde för denna linie öfversättningen från
latin till svenska ha den största betydelsen, eftersom förmåga att
öfversätta från latin just för denna linies alumner ofta kan ha stor
praktisk vigt, under det att öfversättningen från svenska till latin
108
betyder mera för dem, som äfven efter mogenhetsexamen vilja fort¬
sätta klassiska studier. Vid jemförelse af dessa prof sinsemellan
synes det nemligen vara påtagligt, att ehuru man genom båda kan
utöfva god kontroll på vunnen insigt i språket, öfversättningsprofvet
från svenska till latin så till vida är svårare än det andra, som det
krafvel- större säkerhet i formläran och bättre välde öfver syntaxen
i alla dess detaljer, hvilka båda färdigheter ha större betydelse för
dem, som sedan egna sig åt klassiska studier, än de ha för dem,
som ej fortsätta med sådana efter slutad skolgång. För båda linierna
kan det deremot vara af ungefär samma vigt att ha så god vana
vid öfversättning af latinet, som i skolan kan bibringas.
Ännu en omständighet bör här tagas i betraktande. Afsigten med
borttagandet af det matematiska skrifprofvet ur mogenhetsexamen
på latinlinien kan ej gerna antagas hafva varit någon annan än
den, att då på samma gång hemskrifningen i matematik bortfölle,
åt lärjungarne bereda en väl behöflig lättnad i deras hemarbete.
Då det nu pröfvas nödvändigt att åter införa den matematiska skrif-
ningen på B-linien, måste man tillse, att en tidsbesparing må på annat
håll beredas af den betydenhet, att den för de matematiska hem¬
arbetena erforderliga tiden kan vinnas, utan att härigenom någon
öfveransträngning för ynglingarne behöfver ifrågakomma. Äfven
detta skäl talar för lämpligheten att borttaga öfversättningsprofvet
från svenska till latin ur mogenhetsexamen. Naturligtvis följer af
ett sådant borttagande ingalunda, att hemarbeten af detta slag ej
vidare skulle ifrågakomma inom läroverket; deras antal måste blott
så mycket reduceras, att den för den matematiska hemskrifningen
behöfliga tiden erhålles. Visserligen skulle genom denna minskning
någon olikhet uppkomma mellan de båda linierna i fråga om fär¬
digheten att öfversätta från svenska till latin. I sin reservation
yttrar emellertid professor Sundén (sid. 104) rörande undervisningen
i franska under förutsättning af det franska skrifprofvets borttagande
från B-linien: »Någon svårighet att i franska gemensamt undervisa
de begge linierna torde ej behöfva befaras, ehuru den ena två gånger
i månaden skulle förehafva skriföfningar, den andra deremot icke».
Dessa ord af den erfarne skolmannen hafva stärkt sektionen i den
öfvertvgelsen att i fråga om latinet, der skrifningen dock äfven på
B-linien skulle qvarstå inom läroverket, ännu mindre någon olägen¬
het är att befara. Med stöd af det nu anförda, får sektionen sålunda
föreslå, att i ofvanstående förslag till skriftliga prof på B-linien i
109
stället för öfversättningen från svenska till latin träder en öfver¬
sättning från svenska till antingen franska eller tyska.
På grund af allt hvad här ofvan blifvit anfördt, får sektionen
sålunda för sin del
tillstyrka den af komitén föreslagna anordningen af lärdoms-
profven för vinnande af filosofiska graden;
likaledes tillstyrka de af komitén föreslagna fordringarna för
kompetens till lärareplats vid de allmänna läroverken, dock med
den förändring, att för kompetens till adjunktsbefattningar fordras
att i filosofie kandidatexamen eller genom komplettering hafva er¬
hållit betyget godkänd i alla de tre ämnen, som ingå i den sökta
platsen;
afstyrka komiténs förslag att indraga B-linien och att på real-
linien införa latin såsom valfritt ämne;
tillstyrka att B-linien, hvad timplanen beträffar, ordnas så, som
professor Sundén i sin reservation föreslagit, dock med iakttagande
deraf, att fransk skrifning bibehålies på denna linie och i stället en
motsvarande minskning af de skriftliga öfningarna i öfversättning
från svenska till latin eger rum; samt
tillstyrka, att professor Sundéns förslag till ordnande af de skrift¬
liga profven i mogenhetsexamen antages, dock med den förändringen,
att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbytes mot ett dylikt
från svenska till franska eller tyska.
Docenten Holm, förklarade sig för sin del till alla delar in¬
stämma i sektionens afgifna yttrande, för så vidt det rörde frågan
om de akademiska examina, den enda punkt, hvarom han ansåg sig
ega befogenhet att sig yttra.
Och skulle utdrag af protokollet härom afgå till det större aka¬
demiska konsistoriet.
Ur protokollet
L. Bygden.
Till Konungen.
Det större konsistoriet vid Lunds universitet kar blifvit anbe-
faldt att inkomma med underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag
angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
in
sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag
angå eller hafva betydelse- för studierna eller examina vid univer¬
siteten.
Konsistoriet har i detta ärende inhemta! utlåtande af samtliga
fakulteter och sektioner samt får i hufvudsaklig anslutning till dessa
utlåtanden med afseende å vissa bestämmelser i komiterades förslag
i underdånighet anföra följande.
I motsats mot komiterade, som förordat filosofie licentiat-examens
borttagande, anser konsistoriet, att denna examen bör oförändrad
bibehållas, och får konsistoriet såsom skäl härför åberopa hvad
som i detta hänseende anförts i filosofiska fakulteten och dess
sektioner.
1 enlighet med hvad filosofiska fakulteten yttrat, anser konsi¬
storiet jemväl filosofie kandidat-examen böra bibehållas, dervid be¬
frielse från latin bör kunna medgifvas sådana studerande, som antin¬
gen i afgångsexamen hafva betyg i latin eller ock senare komplet¬
terat sin examen med betyg i detta ämne. Deremot finner konsisto¬
riet i motsats mot nämnda fakultets majoritet den nu gällande
föreskriften, att i sådan filosofie kandidat-examen, som berättigar till
afläggande af licentiat-examen inför filosofiska fakultetens humani¬
stiska sektion, skall ingå ett matematiskt eller naturvetenskapligt
ämne, böra fortfarande bibehållas.
Vidare anser konsistoriet examen stili latini böra afskaffas, dock
med det vilkor, att i sådan filosofie kandidatexamen, som berättigar
till afläggande af licentiat-examen inför den humanistiska sektionen,
ett af de skriftliga profven aflägges på latin eller något främmande
lefvande språk, dervid detta prof må kunna inskränkas till endast
ett öfversättningsprof. För sådan kandidat-examen, som berättigar
till licentiat-examens afläggande inför matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, anser konsistoriet ett dylikt vilkor icke behöflig!.
I enlighet med filosofiska fakultetens yttrande får konsistoriet
vidare i underdånighet förorda de af komitén i kap. VII af dess
betänkande föreslagna reformer i undervisningen i främmande lef¬
vande språk vid universiteten.
Deremot får konsistoriet, jemväl i öfverensstämmelse med filo¬
sofiska fakultetens uttalade åsigt, afstyrka den af komiterade före¬
slagna indragningen af den så kallade B-linien vid högre läro¬
verken.
Under åberopande af sitt redan i December 1881 afgifna yttrande
har medicinska fakulteten hemstält, att de förändringar, komiterade
112
föreslagit rörande det medicinska studie väsen det, icke måtte god¬
kännas, och får konsistoriet häruti instämma.
I enlighet med hvad juridiska fakulteten i sitt protokoll uttalat,
får konsistoriet anföra:
att, i motsats till hvad komiténs förslag med afseende på preli¬
minärexamina gifver vid handen, endast en sådan examen bör finnas,
lika beskaffad för dem, som vilja aflägga fakultetsexamen, och dem,
som vilja aflägga embetsexamen;
att kunskap i latinska språket icke, såsom komiterade förordat,
bör kunna undvaras såsom vilkor för afläggande! af förberedande
examen för kansliexamen eller i fråga om examen till rättegångs¬
verken nedsättas till det af komitén (sid. 95) uppgifna mått, om ock
fordringarna i detta ämne, så i ena som andra fallet, kunde inskrän¬
kas ända derhän, att endast omfatta godkända insigter vid afgångs-
examen å klassiska linien från högre läroverk; samt
att den, som saknar vitsord om sådana insigter i nyssnämnda
ämne, bör fylla denna brist genom prof, aflagdt vid universitetet,
och icke, såsom komitén' (sid. 96) föreslagit, vid allmänt läroverk,
enär denna pröfning icke torde innebära bevis om tillräckliga insigter
i latin för en blifvande jurist.
Hvad nu beträffar homiterades förslag i dess helhet får konsi¬
storiet inskränka sig till framhållandet af, att komiterade synas icke
hafva tagit tillbörligt i betraktande möjligheten af att på skolans
tidigare stadier börja med latinstudiet och göra latinet till allmänt
grundläggande språk samt låta den klassiska och reala linien sedermera
skiljas. Derigenom skulle enligt konsistoriets åsigt kunna åstadkommas
en anordning, som vore fördelaktig både för den klassiska och reala
linien, och blefve det då vida lättare att undanrödja den fara för
öfveransträngning, som endast i de högre klasserna af skolan hotar;
och får konsistoriet för öfrigt hänföra sig till de särskilda yttranden,
som dels afgifvits i sektioner och fakulteter, dels ock uttalats af flere
konsistoriets ledamöter till dess protokoll.
Slutligen får konsistoriet i underdånighet förorda, att den tanke
om upprättandet af kommunalskolor för den lägre reala bildningen,
som innehålles i komiterades utlåtande, måtte vidare utvecklas i
den riktning, som af en komitéledamot blifvit reservationsvis antydd,
enär derigenom kunde ske en nyttig minskning i den allt för starka
tillströmningen af lärjungar till de högre läroverken.
113
Underdånigst bifogas konsistoriets, fakulteternas och sektionernas
i ärendet förda protokoll äfvensom skrivelser från teologiska fakul¬
teten och humanistiska sektionen.
Lund den 10 Juni 1885.
Underdånigst
G. K. HAMILTON.
C. W. BLOMSTRAND. J. BORELIUS. PH. HUMBLA.
0. T. ODHNER. JOH. LANG. CHR. CA VALLIN.
F. W. C. ARESCHOUG. AUG. QUENNERSTEDT.
HJ. LINDGREN.
Otto Ernberg.
8
114
Utdrag af protokollet, hållet hos det större konsistoriet
vid Lunds universitet den 3 Juni 1885.
Närvarande: ordförande professoren Hamilton, ledamöter profes¬
sorerna Nyblasus, Ljunggren, Blomstrand, Borelius, Humbla, Odh-
ner, Lang, Gavallin, Areschoug och Lindgren.
§ 50.
Konsistoriet hade blifvit anbefaldt att till kanslersembetet in¬
komma med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884
afgifna underdåniga yttrande och förslag angående organisationen af
rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, i hvad
nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna
eller examina vid universiteten.
Detta ärende hade varit utstäldt till samtlige fakulteter och
sektioner, hvilka inkommit med utlåtanden, som jemte handlingarna
mellan konsistoriets medlemmar cirkulerat.
Med afseende på föredragningen beslöt konsistoriet i enlighet
med ordförandens hemställan att först behandla de framställningar,
fakulteter och sektioner i ärendet gjort, dervid börjande med filo¬
sofiska fakultetetens och dess båda sektioners i ett sammanhang, samt
sedan behandla komiténs förslag, i hvad det i dess helhet kunde något
konsistoriets yttrande föranleda.
Filosofiska fakulteten äfvensom dess båda sektioner hade före¬
slagit, att filosofie licentiatexamen måtte oförändrad bibehållas, och
beslöt konsistoriet enhälligt instämma, i hvad af fakulteten och sek¬
tionerna i detta afseende anförts.
Professoren Areschoug yttrade i denna ordning:
»Bland de frågor i läroverkskomiténs betänkande, öfver hvilka
de akademiska myndigheterna hafva att yttra sig, bildar den om de
döda språkens och särskildt latinets plats i skolundervisningen och
115
dess betydelse för de mera vetenskapliga studierna vid universiteten
sjelfva kärnan. För min del finner jag ej någon anledning till att
frångå min vid ett föregående tillfälle, när denna fråga förelåg till
behandling, uttalade åsigt, att nemligen latinkunskap till det omfång,
densamma för närvarande inhemtas vid de allmänna läroverken, ej
är behöflig i och för studierna till flertalet af de akademiska examina,
utan att en mindre, för praktiskt eller tekniskt ändamål afsedd latin¬
kurs i de högsta klasserna af läroverkens realafdelning bör för sådant
ändamål vara tillfyllestgörande. Visserligen har mot detta läroverks-
komiténs förslag invändts, att eu på detta sätt anordnad kurs svår¬
ligen skulle kunna bibringa lärjungen någon nämnvärd insigt i
språket, men man bör dervid ej förbise, att ynglingar, hvilka redan
hunnit till de högsta klasserna och förut erhållit eu mera omfattande
språkundervisning, säkerligen på vida kortare tid än lärjungarne i
de lägre klasserna kunna förvärfva sig den ringa kunskap i latinska
språket, som kan vara behöflig för vissa studier äfven vid universi¬
teten.
Hvad som emellertid allra mest föranleder mig till att förorda
den för vissa bildningsriktningar föreslagna inskränkningen af under¬
visningen i de döda språken, är den omständigheten, att med den
närvarande anordningen af skolundervisningen just de läroämnen,
hvilka för inånga lärjungars följande studier äro af allra största vigt,
blifva mer än skäligt försummade, och i detta förhållande torde an¬
ledningen till den ofta öfverklagade långa studietiden vid universi¬
teten till en stor del vara att söka. Sålunda har målsmannen för
matematiken med synnerlig skärpa framhållit den brist på kun¬
skaper i denna vetenskap, som så ofta röjer sig hos lärjungarne på
den klassiska linien, en annan ledamot af den filosofiska fakulteten,
som tillika är censor, nemligen professor Holmgren, har till proto¬
kollet i den matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid dess sam¬
manträde för behandlingen af föreliggande fråga anfört, att han i
egenskap af såväl universitetslärare som censor gjort den erfaren¬
heten, att ganska många af de från läroverken utgående lärjungarne
på grund af obekantskap med språket ej förmå att begagna sig af
en på franska affattad lärobok, ett omdöme, som tydligen gäller äfven
den klassiska liniens lärjungar, enär de nästan ensamt äro berättigade
att fortsätta sina studier vid universitetet. Och för egen del har jag
kommit till samma erfarenhet med afseende på naturhistorien. De
ynglingar, som vid universitetet skola aflägga förberedande examen
för inträde i den medicinska fakulteten, måste använda en ofta oskä¬
116
ligt lång tid på förvärfvandet af nödiga insigter i speciel botanik,
insigter, om Indika man kan fordra, att de borde varit inhemtade
redan i skolan. Säkerligen är förhållandet detsamma med många
andra af de i den moderna bildningen ingående läroämnena.
Jag finner ej heller, att vid behandlingen af denna fråga i
fakulteterna eller fakultetssektionerna någonting blifvit anfördt, som
varit egnadt att rubba min förut framstälda åsigt, att realister borde
éga rätt att aflägga filosofie kandidat- och licentiatexamen i den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen utan att undergå pröfning
i latinska språket. Ty hvad än deremot anförts, anser jag det höjdt
öfver allt tvifvel, att en person kan blifva en mycket duglig elemen-
tarlärare i de reala vetenskaperna utan att besitta kunskaper i latinska
språket. En lång erfarenhet såsom lärare vid ett privat läroverk,
som hufvudsakligen besöktes af realister, bär nemligen öfvertygat
mig om, att realister ej hafva någon synnerligt stor svårighet för att
inlära de latinska namn, som användas i naturalhistorien. Visser¬
ligen torde någon kunskap i latin vara behöflig för den, som vill
blifva eu verklig vetenskapsman på detta område. Men mången
torde äfven härvid allt för mycket öfverskatta latinets betydelse.
Ja, en och annan tyckes till och med hysa den något naiva före¬
ställningen, att Linnés skrifter ännu utgöra naturforskarens dagliga
lektyr och att en författare hvarje gång, han citerar Linné såsom
auctor till ett art- eller slägtnamn, går tillbaka till Linnés skrifter
för att öfvertyga sig om citatets riktighet. Skulle på detta sätt
naturforskningen för hvarje steg, den tager framåt, behöfva återgå
till de första källorna, så torde denna forskning snart råka i ett
stillastående. Och det är dessutom på högst få undantag när sådana
arbeten, som innehålla beskrifningar på arter och slägten, hvilka äro
affattade på latinska språket. Den ringa kunskap, som fordras för
att förstå och kunna begagna sig af det allt annat än klassiska latin,
som användes i dylika beskrifningar, kan utan allt tvifvel lätt för-
värfvas genom den förut omordade kursen i realafdelningens högsta
klasser, hvilken kurs tillika, om den rätt anordnas, bör vara tillräck¬
lig, för att en studerande skall kunna förstå betydelsen af de från
detta språk hemtade tekniska uttryck, af hvilka vissa vetenskaper
betjena sig. Men i hvarje fäll är det ett allt för djerft påstående,
att undervisningen vid de allmänna läroverken eller ens vid univer¬
siteten skall planläggas med uteslutande hänsyn till det ringa fåtal
af lärjungar, som möjligen hafva anlag till att blifva vetenskapsmän.
I vår tid, då anspråken på insigter i de vetenskaper, som före-
117
trädesvis tillhöra den nyare tiden, snart sagdt för hvarje dag blifva
allt större, blir det på samma gång allt svårare att tillgodose dessa
anspråk och på samma gång bibehålla lika stora fordringar på en
klassisk bildning. Illa skulle universiteten motsvara sin uppgift, om
de, blinda för den nyare tidens kraf, tillbakavisade sådana bildnings-
sökande, som, oaktadt de ej vid de allmänna läroverken inhemtat
kunskaper i de klassiska språken, önskade vidare utveckla sig i de
moderna vetenskaperna, och förvisade dem till tekniska skolor eller
andra fackskolor, i hvilka undervisningen måste vara mer eller mindre
lämpad efter vissa praktiska fordringar. Lyckades det denna tendens
att fortfarande göra sig gällande, så skulle sannolikt alla de, som
ville egna sig åt ett mera vetenskapligt studium af dessa ämnen,
vända sig till de enskilda högskolor, som redan finnas eller antag¬
ligen komma att bildas, och det vore att befara, att statens univer¬
sitet förlorade såväl sin karakter af universitet som den sympati hos
nationen, som utgör ett nödvändigt vilkor för deras framåtskridande
utveckling.
Då jag således fortfarande hyser den åsigten, såväl att tillträde
till universitetet samt rättighet att aflägga kandidat- och licentiat¬
examen i den matematisk-naturvetenskapliga sektionen må med-
gifvas realister, som äfven att för vissa bildningsriktningar under¬
visningstiden i de allmänna läroverken för de nyare ämnena, såsom
nordiska och andra lefvande språk, historia, de matematiska och
naturvetenskapliga ämnena, bör utsträckas, så delar jag tydligen ej
de farhågor, som från förfåktarne af den klassiska bildningen så
ofta uttalats för de konseqvenser i socialt och politiskt hänseende,
hvilka eu sådan förändring förmenas skola medföra. Ehuru det här
ej är platsen att ingå i någon undersökning öfver beskaffenheten af
dessa farhågor, kan jag dock ej underlåta att uttala mitt tvifvel om
möjligheten af att en kultur, sådan som den romerska, hvilken ej
ens förmådde skydda det folk, som var denna kulturs egen bärare,
från att på en jemförelsevis kort tid förfalla i ett moraliskt, socialt
och politiskt elände, hvartill näppeligen något senare folks historia
har att uppvisa ett motstycke, skulle fortfarande kunna utgöra den
källa, ur hvilken de nyare folken, äfven sedan de hunnit till den
grad af civilisation, som i våra dagar är förhållandet, skulle hafva
att hemta kraft till att mot förfall skydda sin egen kultur och sin
egen samfundsordning. Jag fruktar, att man dervid ser de antika
folken i en allt för romantisk dager, som afståndet i tid ytterligare
förstärker.
118
Man hör ofta påstås, att yrkandet på en förändring i en mera
frisinnad riktning af vårt undervisningsväsende uppfattar hela frågan
om undervisningens ordnande uteslutande från nyttans synpunkt.
Äfven detta är enligt mitt förmenande ett obevisadt påstående. De,
som ifra för en förändring i denna riktning, utgå nemligen från den
bestämda öfvertygelsen, att undervisning i de moderna, så väl huma¬
nistiska som reala, bildningsämnena lika kraftigt som undervisningen
i de klassiska språken kan utveckla de intellektuela förmögenheterna.
Är nu detta förhållandet, kvilket jag för min del alldeles icke be¬
tvifla!-, så är det en fördel, för hvilken man ingalunda eger rättighet
att blunda, att nemligen undervisningen i de moderna ämnena till¬
för lärjungen en fond af vetande, som äfven i det praktiska lifvet
kommer honom till nytta.
Om jag för min del sålunda tillstyrker komiténs utlåtande, i
hvad de klassiska språkens ställning beträffar, med undantag af den
punkt, som föreslår indragning af de allmänna läroverkens B-linie,
hvilket jag skulle betrakta såsom ett dödshugg i smyg åt hela den
'klassiska bildningen i vårt land, så kan jag å andra sidan ej under¬
låta att på det allra kraftigaste afstyrka den af samma komité före¬
slagna förändringen af filosofie kandidat- och licentiatexamen, en
förändring, som genom afskaffandet af licentiatexamen skulle utöfva
det skadligaste inflytande på det vetenskapliga lifvet och på samma
gång göra kandidatexamen omöjlig eller åtminstone i hög grad
olämplig såsom kompetensprof för lärarebefattningar.
Ej blott derföre att den nuvarande licentiatexamen omfattar
endast 3 beslägtade ämnen, utan ännu mera på grund deraf, att
examinanden samtidigt med att han sköter exameusstudier måste utar¬
beta en vetenskaplig afhandling, hvilket tvingar honom till att mera
sjelfständigt bearbeta ett visst område af någon vetenskap, och att
derunder sätta sig in i den nyare literaturen mera än en examens¬
kurs kan lemna tillfälle till, har denna examen blifvit en den kraf¬
tigaste häfstång till att gifva studierna i den filosofiska fakulteten
en vetenskaplig pregel. Denna examen bör derför ej heller utan
tvingande skäl borttagas eller förändras. Och några sådana skäl
hafva ej anförts. Förändrad på det sätt, jag i mitt sektionsanförande
antydt, bör filosofie kandidatexamen lätt nog kunna blifva en tillräcklig
lärareexamen och om såsom tvångsämuen endast fastställas mera
sammanhörande ämnen, böra de ej föranleda en oskälig förlängning
af studietiden. För öfrigt är den långa studietiden, som examina vid
de svenska universiteten krafvel-, utan tvifvel föranledd af många
119
olika orsaker, först och främst de långa ferierna under skoltiden,
dernäst den obegränsade tid, som det tillätes den studerande att vi¬
stas vid universitetet utan att aflägga examina, den fullständiga fri¬
heten att begagna den akademiska undervisningen eller att alldeles
försumma den, och slutligen det sätt, hvarpå den akademiska under¬
visningen för närvarande är anordnad och denna undervisnings ringa
samband med examen. Innan förändringar i dessa hänseenden vid¬
tagits, skall ej någon förändring i examina vara i stånd till att häfva
denna med rätta öfverklagade olägenhet.»
Vidare hade fakulteten förordat, att filosofie kandidatexamen bi-
behölles, men att befrielse från latin måtte kunna medgifvas sådana
studerande, hvilka antingen i sin afgångsexamen hafva betyg i latin
eller ock senare kompletterat sin examen med betyg i detta ämne.
Humanistiska sektionen hade uttalat samma mening med afseende å
kandidatexamen, vare sig att den skulle berättiga till licentiatexa¬
mens afläggande för den ena eller andra sektionen, hvaremot mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionens majoritet ansett, att kandidat¬
examen, berättigande till afläggande af licentiatexamen inför denna
sektion, borde få afläggas utan betyg i latin jemväl af realister, der¬
vid de flesta af majoriteten förordat, det denna befrielse borde på
det sätt begränsas, att i stadgan för kandidatexamen i stället för
»latin» borde införas »latin eller germanska språk» och att befrielse
från denna ämnesgrupp ej skulle få medgifvas.
Med afseende å kandidatexamen, berättigande till afläggande af
licentiatexamen inför humanistiska sektionen, biträdde konsistoriet
fakultetens förslag.
Beträffande åter den kandidatexamen, som berättigar till afläg¬
gande af licentiatexamen inför matematisk-naturvetenskapliga sek¬
tionen, hänförde professoren Areschoug sig till hvad han nyss yttrat.
Professoren Cavallin åberopade, hvad han i sektionen och fakul¬
teten anfört i denna fråga, och erinrade, hurusom den kurs i latin,
som komiterade föreslagit såsom valfritt ämne för reallinien, vore ej
blott till tiden alldeles otillräcklig utan äfven i det hänseende illa
anordnad, att den fått sig en plats anvisad utom studieplanen och
blifvit förlagd till eftermiddagarne, hvilka under en icke obetydlig
del af läsåret i de högre klasserna vore upptagna af militäröfningar.
Professoren Lindgren ansåg, att latinet borde utgöra det grund¬
läggande språkstudiet i skolans lägre klasser, och kunde undervis¬
ningen då med mera fördel på ett högre stadium skilja sig i reallinie
och klassisk linie. I fall skolundervisningen finge en tillfredsställande
120
anordning på denna basis, kunde rätten att utan pröfning i latin
aflägga sådan kandidatexamen, som det nu vore fråga om, utsträckas
äfven till realister, men vid nuvarande organisation af skolundervis¬
ningen biträdde professoren filosofiska fakultetens mening.
Professoren Odhner ville upprepa en redan förut uttalad åsigt, att
något borde göras för att bereda begåfvade realister möjlighet att vid
universitetet fortsätta sina studier, och ville i det hänseendet föreslå,
att de vid kompletteringen i latin måtte befrias från det skriftliga
profvet i afgångsexamen.
Professoren Blomstrand hänvisade till hvad han i sektionen och.
fakulteten anfört rörande oumbärligheten af någon kunskap i latin
för blifvande naturforskare.
I motsats till hvad som af professoren Areschoug yttrats, att
latinkunskap vore behöflig för vetenskapsmannen men för elementar-
läraren obehöflig, ansåg professoren Lang förhållandet snarare vara
tvärt om. Den, som vill egna sig åt en djupare forskning inom natur¬
vetenskapen, kunde senare inhemta den latinkunskap, han behöfde
och som han saknade vid kandidatexamens afläggande, hvaremot
elementarläraren, som hade vida mindre tillfälle att efter examen
afhjelpa en sådan brist, behöfde någon latinkunskap för nomenklatu¬
rens riktiga begagnande, och misstag i detta hänseende kunde vålla
stort men för hans undervisningsförmåga.
På derefter af ordföranden gjord proposition instämde konsisto¬
riet äfven i denna del i fakultetens utlåtande.
Professoren Areschoug var härifrån skiljaktig och åberopade, hvad
han redan härom yttrat.
Under öfverläggningen om denna punkt ankom professoren
Quennerstedt.
I enlighet med humanistiska sektionens förslag hade filosofiska
fakulteten förordat, att godkända kunskaper i något matematiskt-natur-
vetenskapligt ämne ej vidare måtte fordras i den kandidatexamen,
som berättigar till afläggande af licentiatexamen inför humanistiska
sektionen. I detta hänseende yppades skilda meningar och skreds till
votering, dervid fakultetens förslag uppstäldes såsom ja-proposition.
Professoren Lindgren ville visserligen i allmänhet lemna åt hvarje
sektion att bestämma sina tvångsämnen, men ansåg det äfven för
licentiat inom humanistiska sektionen vara för harmonien af hans
vetenskapliga utveckling fördelaktigt att hafva någon kunskap inom
de matematisk-naturvetenskapliga ämnena, hvadan professoren om
än med tvekan röstade nej. ,
121
Professoren Quennerstedt röstade nej, åberopande hvad han i
fakulteten anfört.
Professorerna Areschoug och Cavcdlin röstade ja, dervid den
senare under erinran om, hvad han och professoren Wisén anfört
till sektionens protokoll, särskildt framhöll fördelen af tvångsämnenas
minskande.
Professoren Lang framhöll kandidatexamens egenskap att vara
både en preliminär examen och en examen för kompetens till lärare¬
befattning och ville med hänsyn härtill rösta nej.
Professorerna Odhner och Humbla röstade ja.
Professoren Borelius röstade nej, åberopande hvad härför inom
sektionen och fakulteten anförts.
Professoren Blomstrand röstade ja.
Professoren Ljunggren röstade nej, med hufvudsakligt afseende
fästadt på kandidatexamens betydelse såsom preliminärexamen.
Professoren Nyblceus röstade ja.
Ordföranden röstade nej på de skäl, som härför inom sektionen
och fakulteten anförts.
Konsistoriet hade alltså med 6 röster, deribland ordförandens,
mot 6 beslutat afstyrka den af filosofiska fakulteten föreslagna än¬
dringen i detta hänseende. Vidare hade filosofiska fakulteten förordat,
att examen stili latini skulle afskaffas, och biträdde konsistoriet
enhälligt detta förslag.
Humanistiska sektionen hade dock såsom vilkor härför ansett, att
ett af de skriftliga profven i kandidatexamen borde författas på latin
eller något främmande lefvande språk, hvilket vilkor fakultetens
majoritet icke godkänt.
Professoren Cavallin erinrade om hvad han i denna del anfört
till fakultetens protokoll. Examensstadgan lemnade fria händer i
anordningen af de skriftliga profven, så att intet hinder funnes för
att detta prof kunde bestå i ett öfversättningsprof.
Professorerna Lang och Areschoug framhöllo, att en sådan be¬
stämmelse kunde blifva ganska betungande för dem, som egnade sig
åt naturvetenskapliga studier.
Professoren Odhner ansåg det väl önskvärdt, att en filosofie kan¬
didat eger någon skicklighet i att skriftligen behandla något främ¬
mande språk, men ville dock ej förorda sektionens förslag, enär deri¬
genom komme att införas ett nytt tvångsämne för dem, som ej egnat
sig åt språkliga studier,
Af ett par medlemmar framhölls, att derest ett af de skriftliga
122
profVen skalle bestå i en uppsats på något främmande språk, ämnet
kunde komma att för språkets skull illa behandlas.
I denna ordning skreds till votering, dervid såsom ja-proposition
framstäldes, bifall till humanistiska sektionens förslag, såvidt anginge
kandidatexamen, berättigande till afläggande af licentiatexamen inför
humanistiska sektionen, dock så att profvet kunde bestå i ett öfver-
sättningsprof, samt såsom nej-proposition instämmande med fakultetens
majoritet.
Professorerna Quennerstedt, Areschoug, Odhner, Ilumbla och
Blomstrand röstade nej, men konsistoriets fleste medlemmar, profes¬
sorerna Lindgren, Oavallin, Lang, Borelius, Ljunggren, Nyblceus
och ordföranden röstade ja.
Hvad åter anginge kandidat-examen, som berättigade till afläg¬
gande af licentiatexamen inför matematisk-naturvetenskapliga sek¬
tionen, fann konsistoriet en sådan bestämmelse icke böra göras.
Fakulteten hade vidare tillstyrkt bifall till komiterades förslag i
afseende å ordnandet af undervisningen i nyeuropeisk linguistik, och
instämde konsistoriet häruti.
Ordföranden förklarade sig göra detta endast under förutsättning,
att de klassiska språkstudierna ej derigenom blefve åsidosatta.
Konsistoriet instämde äfven i fakultetens bestämda afstyrkande
af borttagande af den så kallade B-linien inom läroverken.
Fakultetens yttrande rörande kommunalskolor ville konsistoriet
behandla, sedan de öfriga fakulteternas yttranden föredragits.
Medicinska fakulteten hade under åberopande af hvad den redan
i December 1881 yttrat, liemstält, att de förändringar, komiterade
föreslagit rörande det medicinska studieväsendet, icke måtte bifallas,
och instämde konsistoriet häruti.
Juridiska fakulteten hade såsom sin mening uttalat:
att, i motsats till hvad komiténs förslag med afseende på preli¬
minärexamina gifver vid handen, endast en sådan examen borde
finnas, lika beskaffad för dem, som vilja aflägga fakultetsexamen, och
för dem, som vilja aflägga embetsexamen;
att kunskap i latinska språket icke, på sätt komiterade förordat,
borde kunna undvaras såsom vilkor för afiäggandet af förberedande
examen för kansliexamen eller i fråga om examen till rättegångsverken
nedsättas till det af komitén (sid. 95) uppgifna mått, om ock fordrin¬
garna i detta ämne, så i ena som andra fallet, kunde inskränkas
ända derhän att endast omfatta godkända insigter vid afgångsexamen
å klassiska linien från högre läroverk; samt
123
att den, som saknar vitsord om sådana insigter i nyssnämnda
ämne, borde fylla denna brist genom prof, afiagdt vid universi¬
tetet, och icke, såsom komitéu (sid. 96) föreslagit, vid allmänt
läroverk.
De tvenne första punkterna blefvo utan anmärkning af konsi¬
storiet godkända. Beträffande tredje punkten anförde professor Odhner,
att det deruti omnämnda prof borde så anordnas, att det ej försvå¬
rades genom något tillägg utöfver de kurser, som vid allmänna läro¬
verken genomgingos.
Professorerna Lindgren, Areschoug och Lang erinrade, att det nu
funnes en föreskrift för dem, som aflagt afgångsexamen utan vitsord
om godkända insigter i latin eller i matematik, att de för att aflägga
medicinsk-filosofisk examen skulle komplettera sin examen i dessa
ämnen vid allmänt läroverk i samma ordning som och i sammanhang
med afgångsexamen derstädes, och att i detta fall väl enahanda före¬
skrifter borde gälla för blifvande jurister och blifvande läkare, så att
den, som på sådant sätt i latin kompletterat sin examen, icke rim¬
ligtvis kunde förvägras att få aflägga juridisk preliminärexamen, äfven
om latin derur borttoges.
Derefter beslöt konsistoriet, som ansåg den å sidan 96 af komi-
terades betänkande omnämnda pröfning icke innebära bevis om till¬
räckliga insigter i latin för en blifvande jurist, att biträda äfven
sista punkten i fakultetens förslag.
Teologiska fakulteten hade i sitt yttrande icke framlagt några
speciella förslag, och fann konsistoriet sig icke heller föranlåtet att
med anledning af detsamma framställa några dylika.
Sedan derefter på fråga af ordföranden icke någon af konsisto¬
riets medlemmar förklarat sig vilja framställa någon anmärkning mot
speciella detaljer i betänkandet, öfvergick konsistoriet till behandling
af detsamma i dess helhet.
Dervid upplästes först tvenne af professorerna Lidforss och Holm¬
gren, hvilka voro såsom censorer frånvarande från universitetsstaden,
till protokollet insända anföranden.
Professor Lidforss’ yttrande hade denna lydelse:
»Då jag redan till fakultetens protokoll anfört min åsigt om
läroverkskomiténs föreliggande utlåtande, i hvad det angår det ämne,
hvars målsman vid detta universitet jag har den äran att vara, sak¬
nar jag anledning att nu ånyo yttra mig i detta hänseende. Men
jag skall i stället begagna tillfället att skärskåda berörda utlåtande
från allmännare synpunkt.
124
Till eu början nödgas jag tillstå min tveksamhet i fråga om
sjelf va den utgångspunkt för komiténs verksamhet, hvilken skulle
ligga deruti, att förtroendet till den närvarande läroverksorganisatio¬
nen vore rubbadt, och att starka tvifvel skulle förefinnas, huruvida
den bildning, som Sveriges olfentliga undervisningsanstalter för när¬
varande meddela landets ungdom, verkligen är den bästa, som med
lör handen varande medel kan erhållas (sid. 40). Jag vill visst icke
bestrida, att dylika röster blitvit hörda; men den vigt, som bör till¬
mätas dem, beror väl ändock i väsentlig man på de talande personernas
sakkunskap och deraf följande befogenhet att yttra sig i frågan, och
här, om någonsin, synes den satsen ha sitt fulla berättigande, att
rösterna böra vägas, ej blott räknas. Skrikare hafva alla tider fun¬
nits, utan att statsmännen ändock ansett sig behöfva fästa synnerligt
afseende vid deras expektoration er, och vill man hafva ett riktigt
lysande exempel på dessas verkliga halt, kan man finna det i de
regelbundet hvarje var återkommande jemmerropen öfver de svenska
ämnena i mogenhetsexamen, de der framställas som alldeles orimligt
svåra m. m., in. m. i samma anda. Lyckligtvis är man dock i tillfälle att
med fullkomlig säkerhet kunna kontrollera verkliga förhållandet, och
det visar sig då, att just öfver de som svårast utskrikna ämnena får
man i allmänhet de bästa uppsatserna. Hvad bevisar nu detta, om
ej först och främst klagomålens obefogenhet, och dernäst, att de i
fråga varande ämnena möjligen öfverstiga de klagandes förmåga
men ingalunda skolungdomens, och att således denna nu för tiden
far en bättre underbyggnad, än hvad de förre fingo på sin tid! Den
erfarenhet jag kunnat vinna dels under ett tioårigt utöfvande af
censorskapet vid mogenhetspröfningarna, dels som fader till två yng¬
lingar, hvilka genomgått härvarande läroverks flesta klasser, öfver-
tygar mig äfven om, att de högre allmänna läroverken på det hela
taget göra ett redbart och godt arbete och efter min mening verkli¬
gen prestera allt hvad af dem rimligen kan begäras. Derom vittnar
också alldeles bestämdt det förhållandet, att dessa samma läroverk
fortfarande besökas af en talrik ungdom, ja, att i sjelfva verket de
aldrig varit så befolkade och öfverbefolkade som just nu. Komitén
har emellertid utgått från en motsatt förutsättning och derigenom
kommit in på en bana, som slutligen fört henne till ett resultat,
hvilket utan öfverdrift torde kunna karakteriseras såsom det mest
revolutionära, som hittills blifvit frambragdt i vårt land.
Hvad som åt berörda resultat förnämligast ger denna karakter,
år, som bekant, komiténs sätt att behandla den klassiska bildningen,
125
hvarigenom denna framdeles skulle vid universitetet blifva obligatorisk
allenast för teologie studerande, medan för öfriga studerande fordrin¬
garna, der några funnes, skulle komma att inskränkas till ett i sko¬
lan inhemtadt minimum, hvars qvalitet universitetet icke ens skulle
få kontrollera. Meningen härmed har uppenbarligen varit att skaffa
den reala bildningen ökadt utrymme vid universiteten; men jag måste
af flera skäl betvifla det berättigade i detta sträfvande, åtminstone
till den grad, hvartill komitén drifvit detsamma. För det första
kunna realisterna ej klaga öfver brist på lefnadsbanor: de flesta, ja,
om jag ej allt för mycket misstager mig, alla rikets förvaltande verk,
såsom landsstaten, tullverket, posten, m. fl. stå dem öppna, för att nu
ej tala om de mångfaldiga banor, till hvilka den tekniska högskolan
samt alla slags tillämpnings- och yrkesskolor lemna förberedelse.
Det är således endast de rena fakultetsstudierna, från hvilka de äro,
och efter min mening fortfarande böra vara, uteslutna, så vida nem¬
ligen universiteten skola äfven framgent behålla sin gamla uppgift
att lemna, hvad man hitills brukat förstå med en lärd bildning.
Skall t. ex. latinet bortfalla inom den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, så har, så vidt jag kan se, denna sektion icke längre nå¬
gon raison d'étre såsom sådan, eftersom samma slags kunskaper, som
der meddelas, väl ock lära till samma mått kunna inhemtas vid tek¬
niska högskolan, och sektionen alltså komme att varda allenast en
konkurrent till denna sistnämnda. — För det andra äro. vi svenskar
redan nu de främsta i denna riktning, ty, så vidt jag har mig be¬
kant, har man ej i något annat land, om icke möjligen i Norge,
gjort så stora eftergifter i detta hänseende som just hos oss. Lär-
jungarne på vår B-linie, hvilken faktiskt motsvarar de tyska real-
gymnasierna, hafva numera tillträde till alla akademiska examina,
utom de rent presterliga. Man må hysa hvilka tankar som helst om
de klassiska språkens värde, så måste det väl ändock medgifvas, att,
vid i öfrigt lika förhållanden, utländingen, som tagit en akademisk
examen med grekiska, är öfverlägsen svensken, som tagit densamma
utan detta språk. Skall nu äfven latinet försvinna, så är det fara
värdt, att skilnaden vorde allt för stor och att de enligt komiténs
metod tillverkade lärde skulle komma att utgöra ett slägte utan
motsvarighet i hela den öfriga civiliserade verlden. Men att på så¬
dant sätt isolera sig från den allmän-europeiska kulturen torde icke
vara rätt välbetänkt, i all synnerhet för en liten nation, och skulle
näppeligen aflöpa utan ganska menliga följder, af hvilka ett med-
ömkande åtlöje med all säkerhet kunde motses som den första, om
126
också ingalunda den vigtigaste. Så länge de stora kulturfolken hålla
fast vid den klassiska bildningen, lära väl de små knappt hafva annat
val än att gå i samma spår, och hvarje mera betydande afvikelse
derifrån skall säkert straffa sig sjelf. —- För det tredje må anmärkas,
att enär enligt komiténs förslag båda bildningslinierna äro ämnade
att förbereda till samma lefnadsbanor, skulle vi komma att till em-
beten och tjenster få två uppsättningar af sökande, den ena med
verklig underbyggnad i klassiska språk, den andra utan större sådan,
än som på frivillighetens väg förvärfvats genom nödtorftig läsning
af ett par fältherrar i Cornelius och en bok i Caesar! Men har ej
på sådant vis denna senare uppsättning redan från början fått sig
påtryckt en stämpel, som hemligen tydligt utmärker henne som godt-
köpsvara och derigenom på förhand dömer henne till eu afgjord
underlägsenhet vid konkurrensen med de andre?
Men, säger man, en inskränkning af de klassiska studierna är
nödvändig för att kunna vinna en förkortning af studietiden och
komma ifrån de sorgligt ryktbara nio åren, som skulle utgöra medel¬
talet för aflagd filosofie licentiatexamen. Det har blifvit anmärkt,
att det statistiska medeltalet icke får förvexlas med det aritmetiska
mediet af en mängd siffror, tillkomna under helt olika förutsättnin¬
gar, och denna anmärkning har särskild! i detta fall full giltighet.
Erfarenheten visar nemligen, att den lyckligt lottade yngling, som
får oafbrutet fortsätta sina studier vid universitetet, kan, om han
eljest rätt använder tiden, blifva färdig med både kandidat- och
licentiatexamen på sex år, och det finnes flera exempel på, att båda
dessa examina blifvit med heder aflagda på fem år. Sex år bör
alltså kunna antagas som det normala; men man kommer till den
höga siffran af nio år genom att taga med i räkningen de år, som
meddellösheten så ofta tvingar den svenske studenten att tillbringa
med det för vårt land egendomliga konditionerande!. Äfven andra
omständigheter kunna inverka, som exempel hvarpå må anföras en per¬
son, som vid uppgörandet af eu af komiténs tabeller figurerat med tolf
år för aflagd filosofie kandidatexamen efter det äldre sättet, men hvil-
kens verkliga studietid för denna examen det sannolikt skulle varit
äfven komiténs matematiskt sakkunnige ledamöter kinkigt nog att
exakt beräkna, om de fått veta, att af dessa tolf år fyra användts
på juridiska studier, med aflagd kameral- och preliminärexamen
samt fem terminers konditionerande, fyra och ett hälft år upptagits
af lärareverksamhet vid ett enskild! läroverk, och den återstående
tiden af liknande verksamhet vid ett statens högre läroverk, der
127
personen i fråga vid tiden för examens afläggande hade innehaft
ordinarie plats i två och ett hälft år. Det är otvifvelaktigt, att de
höga siffror, som uppbringa medeltalet till femtio procent öfver hvad
det normalt borde vara, i de flesta fall bero just på dylika och lik¬
nande omständigheter och således icke rättvisligen kunna eller böra
begagnas som bevismedel för någon sjelfva studiikursens öfverdrifna
svårighet eller omfång. En annan af komitén opåaktad omständig¬
het, som härvid utöfvar ett icke så alldeles obetydligt inflytande, är
den slapphet i eller, rättare sagdt, den frånvaro af all disciplin i fråga
om studiernas bedrifvande, hvilken också på ett ingalunda fördelak¬
tigt sätt utmärker de svenska universiteten och som vållar, dels att
de två första terminerna ofta nog gå förbi utan någon nämnvärd
nytta för en kommande examen, dels att, när det ändtligen kommer
till ett verkligt studium, ynglingen föredrager att hemma på sin
kammare nödtorfteligen genomgå vissa pensa, hvarvid universitetet
får betydelse af en blott e^amewsanstalt, utan att den studerande
vårdar sig om att tillgodogöra sig dess undervisning, hvarigenom
han således också går i mistning af den fördel, som en personlig
samverkan mellan lärare och lärjunge alltid medför. I Tyskland
anser man sig icke ha råd att på ett sådant sätt misshushålla med
den studerande ungdomens tid: der är det föreskrifvet att ämnes-
svennen skall, för att fä tillträde till examen, förete intyg om att i
så och så lång tid hafva ordentligt bevistat de och de föreläsnings-
kurserna, och det kan väl icke bestridas, att denna föreskrift är eg¬
nad att i hög grad befrämja studiernas rätta skötande samt påskynda
afläggande! af examen. Också synes ändtligen äfven hos oss hafva
börjat uppdyka en aning om, att något bör göras i detta hänseende,
i det att vid Upsala universitet några nationer låtit sig angeläget
vara att tillsätta ett utskott för att tillhandagå de yngre och nyss
anlände landsmännen med uppgifter om bästa sättet att planlägga
och ordna sina studier. Blefve detta allmänt, eller om, ännu hellre,
samma föreskrift komme att gälla här som i Tyskland, så skulle
sannolikt redan denna enkla åtgärd nedsätta studiitidens längd med
ett år.
Detta i fråga om universiteten. Men äfven beträffande skolorna
har komitén alldeles förbisett just den omständighet, som enligt min
tanke vållar de största olägenheterna och hvars undanrödjande skulle
efter all sannolikhet ensamt vara fullt tillräckligt att häfva de flesta
klagomål, som nu med eller utan fog framställas. Denna omstän¬
dighet är läroverkens öfverbefolkning. Man må utkläcka de yppersta
128
metoder och man må för öfrigt göra allt, hvad i menniskoförmåga
står för att åstadkomma, såsom ju komitén också gjort, etwas noch
nie dagewesenes: det skall dock alltsammans vara förgäfves, så länge
klasserna vid våra läroverk tillåtas vara så stora, som de nu äro,
ofta räknande trettio lärjungar, någon gång fyratio och derutöfver,
såsom t. ex. 1881 års sjette nedre klass vid Lunds läroverk, hvilken
hade icke färre än nittiosex lärjungar, de der måste undervisas på alle¬
nast två afdelningar. Antalet i hvardera afdelningen vardt alltså fyratio-
åtta, ja, i grekiska undervisades samtidigt ej mindre än femtiotre lärjun¬
gar på samma gång af en lärare. Jag vågar påstå, att om gamle Her-
kules sjelf hade arbetat som elementarlärare under dylika förhållanden,
skulle han åtminstone i det stycket icke kunnat uträtta något storverk.
Jag styrkes i min åsigt om öfverbefolkningens inverkan på
våra läroverk genom en jemförelse af förhållandena i vårt grannland
Danmark. Katalogerna för detta lands samtliga aderton högre läro¬
verk (ej inberäknade tre enskilda) under läseåret 1883—84 visa, att
Odense var det enda, der lärjungeantalet för en klass öfversteg 30,
nemligen i 3:e och l:a klass med respektive 32 och 35 lärjungar,
medan eljest det vanliga antalet i en klass oftast var under, stundom
ej obetydligt under 20. Det är ju alldeles sjelfkärt, att undervis¬
ningen under sådana förhållanden skall bli mycket mer fruktbrin¬
gande, än när klasserna äro dubbelt så stora. I alldeles samma
riktning gå de anteckningar, dem jag som censor haft tillfälle att
göra öfver den tid, som af våra qvinliga studenter användes för be¬
redelse till mogenhetsexamen. Denna tid är i allmänhet ganska kort,
och hvad särskildt beträffar latinet, har jag ännu icke träffat någon
enda, som läst detta ämne mer än tre år, men väl flere, som derpå
användt blott två år, med ett måttligt antal lektionstimmar i veckan;
och förhållandet torde vara i hufvudsak detsamma med de andra
ämnena. Detta synes dock bevisa, dels i allmänhet att kurserna vid
våra läroverk icke äro större, än att de med en förnuftig anordning
kunna genomgås på en jemförelsevis ganska kort tid, dels särskildt i
fråga om latinet, att detta ämne ingalunda med nödvändighet erfordrar
den tid, som nu egnas deråt i våra skolor och öfver hvars längd
man så mycket klagar. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att
de qvinliga studenternas begåfning skulle vara så stor, att ensamt
genom den kan förklaras, att de tillegna sig samma latinkurs som
gossarne på endast fjerdedelen eller femtedelen af den tid, som desse
senare behöfva eller åtminstone faktiskt använda. Orsaken ligger på
annat håll, nemligen i de allmänna läroverkens öfverbefolkning.
129
Mig vill det alltså synas, som skulle komitén först och främst
hafva utgått från en obevisad förutsättning om de allmänna läro¬
verkens beskaffenhet och derigenom, medvetet eller omedvetet, redan
från början drifvits in på en bana, som ledt till förslag, dem jag,
för så vidt de röra skolorna, anser lika skadliga som onödiga, på
samma gång komitén icke skänkt den ringaste uppmärksamhet åt
andra förhållanden, hvilka enligt min mening äro i allra högsta
grad förtjent® deraf. Hvad beträffar universiteten, har jag redan till
fakultetens protokoll uttryckt mitt erkännande af en punkt i för¬
slaget, men beklagar, att jag i alla de öfriga måste intaga samma
ställning som komiténs sex första reservanter, till hvilkas anmärk¬
ningar mot majoritetens förslag jag helt och hållet ansluter mig.»
Professor Holmgrens anförande lydde:
»Då konsistorium den 27 Maj 1882 afgaf sitt yttrande angående
ifrågasatt ändring af bestämmelserna för akademiska examina, tillät
jag mig att, ehuru frånvarande, till protokollet yttra min mening
rörande det då föreliggande ärendet. Ungefär samma ärende utgör
nu, i läroverkskomiténs betänkande, ett föremål för konsistorii be¬
handling. Mera af intresse för undervisningsverket än af hoppet att
på dess angelägenheter med min röst kunna inverka, tillåter jag mig
äfven nu att angifva min åsigt, om också omständigheterna icke
medgifva mig stort mera än det uttalandet, att läroverkskomiténs
betänkande icke kommit mig att vackla, utan tvärtom stärkt mig i
den uppfattning, som jag i ofvannämnda protokoll uppgifvit.
Detta är ju ock helt naturligt. Universitetsläraren tänker sig
så gerna, att hvarje större reform i lagstiftningen för den bildning,
som leder till och genom universitetet, hufvudsakligen borde syfta
till att utveckla och höja den andliga kulturen i vårt land. Komi¬
téns betänkande deremot, hvilket torde kunna anses såsom eu fort¬
sättande länk i det 1849 påbegynta arbetet, synes hafva till uppgift
att förverkliga de meningar och programmer, som på sista tiden
blifvit förordade af en partikulär bildningsriktning inom vår riksdag.
Då nu — så vidt jag förstår — under den period, hvilken inträdde
med 1849 i vårt läroverks historia, konsten för lagstiftningen varit
att finna formen för ett högre elementarläroverk, som passar för alla
anlag, de minsta som de största, utan afseende på annan förmåga
än att kunna uppehålla sig i läroverksstaden, så ha ock de ledande
trådarne i den sista komiténs betänkande funnit sin färg i sådana
ord som »kurser medhinnas», ynglingarnes »lefnadsmål», »klagomål
rörande öfveransträngning», »fordringarna i de akademiska examina»,
9
130
o. s. v., hvartill kommer en bjert färgläggning af den allbekanta
afvogheten mot de klassiska studierna. Universitetsläraren har i
öfverensstämmelse med hela sin själsriktning och — som han tror —
på »goda skäl» förtroende till de den allmänna bildningens ■»an¬
språka, som betänkandet uppräknar på sin 61:sta sida, och han vill
derför gerna understödja dem. Han har dessutom den »säkra erfa¬
renhet», att hvarje »lefnadsmål» fordrar sina speciella studier, huru
än det allmänna läroverkets undervisning må vara anlagd. Derför
bör det ej kunna missförstås, om han blott uttalar ett kort ogillande
om ett uppfostringsförslag, för hvilket egentligen intet högre bild-
ningsmål sättes och i hvilket en hardt när stötande ringaktning af
det förgångnas betydelse för det närvarande samfundslifvet ohöljdt
lägges i dagen. Jag klandrar icke derför kömitéarbetet: det har så
skickligt löst sina uppgifter, som det varit möjligt med sådana ut¬
gångspunkter. Men följden har blifvit en mängd redan offentligen
påvisade motsägelser och besynnerligheter, och, tyvärr, äro dessa
understundom sådana, att de lätt kunna föra den mindre uppmärk¬
samme bakom ljuset. Jag erinrar härvid om hvad professoren Caval-
lin i humanistiska sektionen upplyser angående betänkandets använ¬
dande af Madvigs auktoritet i latinfrågan. Detta står dock ej ensamt
såsom bevis på betänkandets svårighet att finna skäl. - Sidan 16,
hvarmed behofvet för botanikern ex professo att kunna läsa Linnés
skrifter skall undanrödjas, torde ej tilltala mången. Vid det tal,
som betänkandet der gjort ur literaturen om Linné, vill jag för min
del anmärka — ty betänkandet gör det ej — att författaren till den
provinsflora, hvarmed det rekommenderar hans auktoritet, sjelf på
samma floras allra flesta sidor citerar Linné. För öfrigt är det rätt
egendomligt, att en skrift »Om Linnés betydelse i Botanikens Histo¬
ria», författad af Sveriges obestridligen störste nu lefvande botanist,
icke omnämnes i detta sammanhang; men icke ens denna skrift är
rätt njutbar för någon botanist ex professo, som ej förstår latin.
Man måste i sanning med enkom skicklighet undvika eller förringa
mycket stort och godt, när man icke allenast ur de svenska läro¬
verken utan ock ur botanikens lärda krets skall borteliminera be¬
hofvet och förmågan att läsa Linnés, Wahlenbergs, Fries’ och
Agardhs verk. Det vill ock mod till för att intaga en sådan ställ¬
ning inom kulturarbetet och bland dess befordrare: af yngre datum än
betänkandets bevis för latinkunskapens föråldrade värde är un¬
derrättelsen om att det verldsberömda 1’Institut de France tilldelat
en sällsynt utmärkelse åt författaren till nyssnämda skrift om Linné;
131
och detta — såvidt jag kan förmoda — till följd af hans stora verk
om algerna, hvilket dock ända igenom är skrifvet på latin. — Jag
afslntar detta ämne med den anmärkningen, att bevisningskraften af
betänkandets egen, på följande sida anförda så kallade sjelfbekännelse
just ej kan hafva stora anspråk, eftersom det för en högre uppskattning
af en bildningsfråga kan vara temligen likgiltigt, att dpt finnes
»mången nutida matematiker», som aldrig varit »ovilkorligt tvungen
att rådfråga» en Nevvtons, Eulers, Gauss’ m. fl. originalverk och som,
»om han af ett eller annat skäl velat taga kännedom om ett sådant»,
helst undviker svårigheterna i mästarens originella framställningssätt
och söker komma åt hans mening genom tillhjelp af någon modern
tolk. Detta är ju i sjelfva verket både i ena och andra afseendet
en mycket vanlig företeelse redan i skolan i fråga om de original¬
verk, som äro skrifna på främmande språk; och skilnaden blir i det
hela ej annat, än att den ene vill skrifva en afhandling, den andre
vinna ett betyg. För den bildningslinie, på hvilken betänkandet
syftar, och hvilken det önskar få genom lag införd i elementarläro¬
verket, skulle helt säkert finnas tacksamma lärjungar i flera ämnen
än botanik och matematik.
Det värsta af allt i betänkandet är, att dess afvighet mot de
klassiska studierna fordrar mycket stora offer för sitt förverkligande.
All min erfarenhet säger mig, att vi alldeles icke af brist på bättre
anlag och förmåga hos vår skolungdom behöfva bryta ned de skran-
kor, hvaraf hos folk med högre kulturlif den helgjutna bildningen
skiljes från den ofullständiga. Egentligen borde väl ej detta behöfva
bevisas, eftersom vårt land hittills haft lyckan att innehafva en plats
bland dessa folk; men då den klassiska bildningens ovänner gerna
äro sedda af dem, som hafva största anledningen att klaga öfver sina
pupillers öfveransträngning i skolan, tager jag mig friheten, med föl¬
jande återupprepande af hvad jag förr yttrat, fästa uppmärksamheten
på att det, rörande utredningen af hvad vårt lands ungdom i vår
tid förmår att inhemta, i ecklesiastikdepartementets arkiv finnes ett
rikt och mycket upplysande material, som icke i betänkandet blifvit be-
gagnadt. Det åsyftade stället, som tyder härpå, lyder ordagrant sålunda:
»På latinlinien har jag varit censor i muntlig pröfning af inalles
1,414 examinander. De hafva, om betygen på vanligt sätt värderas,
tillsammans erhållit 2,040 betygsenheter i latin och 1,767 i mate¬
matik, d. v. s. deras sammanlagda betyg i matematik uppgå till 87
procent af dem i latin och medelbetyget i matematik är närmast
P/v i latin l1/5.
132
Nu fördelar jag samfclige de examinerade i två grupper och
kallar dem i matematik svagare, hvilkas betyg ej öfverstiga god¬
känd (1), och starkare, som erhållit med beröm godkänd (2) eller
berömlig (3). De i matematik svagare äro 969, de starkare 445. De
svagares medelbetyg i matematik är närmast 8/]0, i latin 12/,0; de
starkares i matematik 22,/10 och i latin 17/10. Således är de i mate¬
matiken starlcares medelbetyg i latin närmare halfannan gång så
högt som de svagares. Det vill häraf synas, som. om latinstudiet
skulle låta förena sig med det matematiska. Allt är dock icke här¬
med sagdt om resultatet af de 445 i matematiken starkares klassiska
språkstudier i skolan. Af dem hafva icke färre än 315 hunnit för¬
värfva tillsammans 566 betygsenheter i grekiska, hvilket gifver ett
medelvärde af 18/10. Tages detta med i uppskattningen, så erhålles
som resultat, att af de 1,414 examinerade har hvar tredje erhållit
öfver två betyg i matematik och tillika nära tre betyg i klassiska
språk; och dervid är att märka, att grekiska språkets studium berott
af fritt val. Mig vill det häraf synas, som skulle de bättre mate¬
matiska anlagen hafva kommit till full utveckling efter skolans mått
och derjemte haft tid öfrig till att förvärfva aktningsvärda elementar-
kunskaper i klassiska språk. Men kanske bör jag, med afseende på
den öfverklagade bristen på matematiska ämnesvenner, ytterligare
meddela följande ur mina anteckningar.
Bland de 1,414 examinerade har det stora antalet 102, d. v. s.
nära hvar fjortonde erhållit skolans högsta vitsord i matematik. Så-
vidt jag förstår, betecknar detta en riklig tillgång på matematiska
anlag och förstudier för att af universitetet utbildas till duglighet
för eget och skolans behof. Då nemligen på sätt, som jag redan
sagt, mina anteckningar hänföra sig till rikets samtliga högre ele¬
mentarläroverk, sa böra sannolikt de öfriga censorernas anteckningar
hafva i det hela gifvit samma resultat efter en längre tids erfaren¬
het. Besinnar man nu, att censorerna vanligen rest i fem afdelnin-
gar och att mina anteckningar omfatta 14 år, så kan man lätt finna,
att talet 36 betecknar det sannolika antal ynglingar, som under de
14 åren i medeltal utgått från skolans klassiska linie med vitsordet
berömlig i matematik.
Det är för öfrigt ur flere synpunkter märkligt och tillika syn¬
nerligen upplysande i denna fråga, att af samtlig^ 102 med »beröm¬
lig» i matematik icke färre än 78 eller fullt 3/i af hela antalet hafva
öfverbetyg i latin eller i grekiska eller i båda; 36 eller nära tredje¬
delen högsta betyget i ett af de klassiska språken eller i båda; samt
133
att slutligen desse sistnämnde med högsta betyget i matematik, latin
och grekiska varit femton. Enligt ofvan begagnade sätt att räkna
gör detta årligen trettiosex med högsta betyget i matematik, och af
dem hafva fem tillika haft högsta betyget i latin och grekiska.
Hvad statens värf angår, behöfs det sannnerligen icke mycket,
hufvudbry för att finna, att vida färre än 30 å 40 matematici årli¬
gen skulle förslå att ersätta dem, som gå undan: för det ändamålet
skulle säkerligen ingen reserv från reallinien behöfva inkallas.»
De anteckningar, hvarpå nu anförda utdrag stödja sig, gälla
hufvudsakligen tiden, innan skollagstiftningen från 1873 hunnit
visa sina verkningar på afgångsexamen, d. v. s. de äro hufvud¬
sakligen hemtade från en följd af år, under hvilka betyg i afgångs¬
examen betecknade bättre insigter, än hvad de sedan kommit att
göra, och då mönstergilla små uppsatser i matematik från klassiska
linien befordrades till trycket. Man ser således för sig i dessa an¬
teckningar en afdelning skolynglingar, uppgående till ungefär en
tredjedel af skolans hela lärjungeantal, hvilka med den framgång
omfattat tillfället att få lära både matematik och klassiska språk, att
de i båda dessa discipliner ansetts ega mer än fullgoda insigter efter
skolans måttstock, och detta under en period af jemförelsevis högre
stälda anspråk.
Men för sådana ynglingar har betänkandets förslag till lagstift¬
ning ingen plats, icke ens för de utmärktaste bland dem. Antingen
klassiska språken — och då båda •— eller matematik; men platsen
för bådadera är afsatt för andra ändamål. Sådan är betänkandets
kategoriska dom, hvilken förgäfves söker sina motiver inom upp¬
fostringsverket.
Detta kallar jag att uppoffra väl mycket för en förut fattad
obenägenhet. »En» — för att nyttja betänkandets eget uttryck —
»lefvande insigt i antikens kultur» skulle nog eljest, bland annat,
hafva erinrat det om, att matematiken var ett vigtigt moment i
klassiska kulturen, men sjelf behandlar betänkandet på ett sådant
sätt de blad, som inom våra dagars klassiska bildningslinie utvecklat
sig ur knopparne från antiken, att de alla komma att likt almens
få en sned utbildning med den ena sidan om uppfostringsverkets
hufvudnerv liksom förkrympt. Detta skulle nu vara typen för den
harmoniska bildningen i Sveriges lärdomsskolor. Och drifves en rikt
begåfvad yngling af sin benägenhet för matematiken in på den reala
lini eu, då möter honom der, i alla dess antingen — eller, nödvän¬
digheten att likt nomaden vanka från ena fristående oasen till den
134
andra, der, liksom i öknen, måhända de naturer reda sig bäst, som
minst lida af törst.
Jag tror, att detta betänkande, i en lätt ifver att tillfredsställa
med idel nytt, kommit att taga för liten hänsyn till erfarenheten
och det allmänna undervisningsverkets högre uppgifter, och derifrån
härleder sig utan tvifvel dess skefva ställning till aktningen för det
stora. Mycket tidigt på uppfostringsbanan får man t. ex. lära sig
att ej hysa afvoghet mot något, som utgör föremål för mensklig
forskning. Betänkandet visar bäst, huru sann denna lärdom är. Det
har en oväu att förfölja på alla områden, der han lemnat några
spår, men det rakar dervid öfver allt på hinder uti stora mennisko¬
verk, som det ej rår att bryta ned: det måste kringgå dem med an¬
teckningen, att de äro föråldrade. Från den fristående ställning,
som betänkandet intagit, har det ock helt naturligt lemnat åsido
tanken på hvad vårt fosterland skulle blifva, om vi afstode ifrån att
söka bevara den ideella lyftning, som vi ärft af våra fäder, och hvil-
ken gjort, att Sverige, oaktadt sin fattigdom på invånare och tim¬
liga förmåner, likväl bland verldens främsta kulturfolk hittills intagit
en aktad ställning, som ej kunnat — likt andra, mera folkrika natio¬
ner än vår — bedömas efter antal invånare och bajonetter. Att i
uppfostringsverket och särskildt inom universiteten vid första signal
om eu skiftning i de borgerliga önskningarna lösa de band, som för¬
ena den ena generationens arbete med den andras, den ena forsknings-
arten med den andra, är —• enligt min tanke och utan att man
behöfver bekymra sig om den humanistiska bildningens »definition» —
ej fosterländskt och kan ej leda till något godt. Krymper den nationella
uppfattningen af kulturens stora anspråk tillsammans och endast
riktar blicken mot nyttan i detaljarbetet, så blifva säkerligen icke
minst de vetenskaper, som betänkandet förmenar sig gynna, lidande
derpå: äfven de hafva helt visst sina humanistiska elementer, som
ingalunda äro oberoende af hvad som rört och rör sig utom deras
eget dagsarbete; och hvarje nytt, som i och genom detta fram¬
kommer, är säkerligen äfven det ett stycke bidrag till deras egen
och mensklighetens historia.
Visserligen tror jag ej, att detta betänkande skall lyckas vinna
för sig några större anspråk på bildning; och det skall nog komma
att visa sig, hvad makt dessa ega i vårt fosterland gent emot andra
tendenser. Ett system i detta betänkandes anda skulle väl snart ock
visa sig ej vara annat än en ny flaska på den sjuke Döbelns bord,
och derför, då stunden är inne, komma att strykas bort tillsammans
135
med de andra. I' Sveriges olika landsändar finnes helt visst till¬
räckligt af förtroende till den djupare bildningens makt, för att
denna under alla förhållanden skulle hållas uppe; och jag tänker
mig derföre att i värsta fall klokt anlagda, på detta förtroende grun¬
dade privatanstalter skola veta att taga vara på det slags uppfostran,
som fosterlandet ej kan undvara på sina högsta platser i vetenskap
och förvaltning.» Kanske är det —- för att sa säga — historiens
mening att med sådana, ur flere synpunkter aristokratiska asyler för
en mera uppåtsträfvande bildning sammanhålla, hvad en annan rikt¬
ning under senare tiden visat sig sträfva att upplösa. Jag fruktar
således ej mycket detta betänkande; men jag kan ej förorda det.»
Ordföranden yttrade: »Redan deraf att vid detta universitet icke
någon annan funnits lämplig att deltaga i skolkomiténs arbeten, än
den, som vid behandling af en med komiténs arbeten nära samman¬
hängande fråga — om de förberedande universitetsexamina — kort
före komiténs tillsättning härstädes nära nog ensam förfäktade åsig-
ter, väsentligen afvikande från dem, som hyllades af konsistorii all¬
deles öfvervägande flertal, kunde man med fog befara, att komiténs
förslag icke skulle blifva öfverensstämmande med hvad som här anses
främjande för undervisningsverkets bästa. Dessa farhågor hafva i
allo bekräftats. Åtminstone hvad mig beträffar, kan jag knappast i
någon enda punkt förorda komiténs förslag. Grunden härtill ligger
ytterst i en totalt skiljaktig grunduppfattning af skolundervisningens
allmänna uppgift och ändamål. Enligt min mening är detta mal att
söka åstadkomma verklig uppfostran och sådan bildning, att den
från skolan utgående ynglingen, åt hvilken lefnadsbana han sedan än
må vända sig, skall känna sig väl förberedd till lifvets uppgifter och
med lätthet och säkerhet kunna förvärfva sig de specialkunskaper, hvaraf
behof då visar sig, men hvilkas beskaffenhet aldrig kan i skolan med
visshet förutses eller beräknas. Enligt den uppfattning deremot, hvilken
på många ställen af komiténs betänkande framlyser, sättes såsom skol¬
undervisningens mål att söka redan i skolan bibringa förberedande spe¬
cialkunskaper för hvarje upptänklig lefnadsställning — ett Sisyphus-
arbete, som ingen skola någonsin kan mäkta genomföra. »Multa, non
multum» blir häraf den nödvändiga följden i komiténs skolplan, äfven
som att denna icke får nödig koncentration, fasthet och konseqvens.
I följd häraf blifva oek komiténs särskilda förslag, under all äflan att
eftersträfva det praktiska, ofta i sjelfva verket märkligt opraktiska.
Då det icke kan vara lämpligt att belasta konsistorii protokoll
med en i detalj genomförd kritik af hela förslaget, inskränker jag
/
136
mig till att med afseende pa nagra fa, i högen valda, punkter söka
bevisa detta mitt påstående.
Föga praktiskt — åtminstone för vanligt förstånd — tyckes
ledan det vara, att med ett språk (tyskan) söka åstadkomma vana
vid formbildning, för att sedan, undanskjutande detta språk, med ett
annat (franskan) söka åstadkomma den syntaktiska utbildningen.
Vidare tror jag det rent af vara omöjligt att vid stora stats-
läroverk ordna undervisningen på sätt, komitén (s. 226) föreslår, hvari¬
genom på realsidan skulle uppkomma icke mindre än sju parallela
bildningslinier! Efter att hafva slopat linien C, hinner komitén så¬
lunda helt plötsligt ända upp till G! !
_ Synnerligen opraktiskt är också det sätt, komitén föreslagit till
afhjelpande af öfverklagad ansträngning i skolorna. En hvar fader,
som i skolan haft söner med medelmåttigt goda anlag och med upp¬
märksamhet följt deras verksamhet i denna, skall utan tvifvel gifva
mig rätt i det påståendet, att det i skolans lägsta klasser är så långt
ifrån, att någon öfveransträngning eger rum, att man tvärtom kan
befara, att de unges krafter då allt för litet öfvas och tagas i an¬
språk, hvilket förhållande till hufvudsaklig del beror af latinets
undanskjutande från dessa klasser. Deremot förekommer icke sällan
allt för stor ansträngning i de högre klasserna, till en del i följd
deraf att i dessa maste tagas igen hvad som i de föregående blifvit
försummadt, till en annan del derföre att många föräldrar, då de
lägsta klassernas kurser utan svårighet kunna utom skolan fortare
inläras, deraf lockas till att låta sina söner intagas i högre klass, än
som motsvaras af deras ålder och naturanlag. Så snart de för den
klass, hvari inträde sökes, innehafva kunskaper fullt motsvarande dem,
skolan såsom förberedelse till denna meddelat, kunna de icke med
fog hänvisas till lägre klass. För de så intagna inträffar, till och
med när begafningen är öfver medelmåttan, med nästan oafvislig
nödvändighet öfveransträngning i de högre klasserna, för hvilkas upp¬
gifter hvarken kropps- eller själskrafter hunnit nog mognad.
Dessa förhållanden borde icke hafva varit okända för komitén.
Icke desto mindre föreslår densamma, missledd af doktrinära hygie¬
niska spekulationer, att undervisningens timantal nedsättes i de lägre
klasserna, under det att timantalet i de högre bibehålies lika stort,
till och med något obetydligt ökas (ifrån 3287 timmar till 3290).
Verkan häraf är icke svår att förutse: ännu flere skola komma att
begagna genväg utom skolan för att komma fortare förbi de nedre
klasserna, ännu flere skola blifva öfveransträngda i de högre!
137
Ännu en punkt måste särskild! framhållas. Enligt komiténs för¬
slag skall det i svenska statens skolor icke blifva möjligt, att med
mer omfattande matematiska studier förena grundliga filologiska.
(Att sådan grundlighet svårligen kan vinnas utan latinstudium, derom
torde så väl de klassiska som de moderna filologerna vara fullt ense,
och det torde ej tarfva bevis.) Förening af dessa båda studiegrupper
har hos oss städse tillförene varit möjlig, ehuru efter 1873 med större
svårighet. Den eger ock alltjemt rum i de högst stående kultur¬
länderna. Att afskära så godt som all möjlighet deraf synes mig
lika olämpligt som opraktiskt. I sjelfva verket äro de båda kun¬
skapsarterna matematik och språk skolbildningens grundpelare p och
man kan tänka sig en fullgod bildning meddelad genom förnuftig
anordning af ensamt dessa två hufvudämnen, hvartill andra såsom
belysande exempel naturligt ansluta sig, hvaremot den bildning, som
utvecklas i saknad af någotdera, nödvändigt måste bli skef och otill¬
räcklig. På sätt professor Holmgren i sitt anförande uppvisat, har
också, trots de svårigheter redan den nuvarande anordningen upp¬
reser deremot, ett relativt stort antal af läroverkens lärjungar hittills
kunnat åstadkomma en slik gagnelig förening af dessa hufvudämnen.
År det klokt, är det rätt att häremot uppresa snart sagd! oöfver-
stigliga hinder? Skall man inrätta skolan efter de sämsta förmå¬
gornas beqvämlighet på bekostnad af de bättres ändamålsenliga ut¬
veckling?
I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att anmärka det
högst olämpliga i en anordning, hvarigenom redan vid 12—13 års
ålder ett afskiljande skulle ega rum af dem, som ville bereda sig
att blifva antingen prester eller filologer till facket!
Till slut vill jag endast i yttersta korthet hafva anmärkt föl¬
jande:
att komitén tydligen icke tagit i allvarlig pröfning inverkan af
en återgång till ett tidigare inträde i skolan af latinet. Hela denna
fråga är i det digra betänkandet affärdad på 18 t ., rader. Men än¬
dock åberopar komitén flerestädes i det följande, då samma fråga i
följd af sakens natur så godt som tränger sig fram, detta såsom
axiomatisk! oorntvisteligt! För min del tror jag, att de klassiska
studierna ganska väl kunde maka åt sig i de högre skolklasserna,
om man blott vederbörligen använde dem i de lägre. Så gör man
i andra länder, der skolundervisningen står högst;
att i likhet med hvad en reservant inom komitén anfört och
härvarande teologiska fakultet framhållit, jag icke kan annat än finna
138
den föreslagna ändringen af andaktsstunderna och af kristendoms-
undervisningen öfver hufvud i sin tendens vara rent af religions-
fiendtlig. Man måste ihågkomma, att numer intet hindrar, att främ¬
mande religionsbekännare eller judar kunna vara rektorer och lärare.
Kan då andaktsstundernas anordning m. m. öfverlemnas åt dessas
godtfinnande? samt
att den undervisningsverkets centralisation, som af komitén före¬
slagits, näppeligen kommer att verka välgörande, åtminstone icke
så framt ej en särskild kontrollerande och rådgifvande skolrepresen-
tation för behandling af undervisningsfrågor tillika anordnas.»
Professoren Odhner anförde:
»Efter att hafva i vederbörande sektion och fakultet deltagit i eu
mer detaljerad granskning af det föreliggande förslaget, ber jag att
nu, då detsamma passerar konsistorium till slutbehandling, få till¬
foga några allmänna reflexioner.
Betraktar och bedömer man den nuvarande skolbildningen med
afseende på de resultat, den lemnar för de akademiska studierna —
och det är häri vi kunna yttra oss med största sakkunskapen — så
skall man ej rättvisligen kunna påstå, att dessa resultat äro sämre
nu än förr, om man afser den högre vetenskapliga bildningen vid
universiteten; tvärtom får man medgifva, att de högre vetenskapliga
examina och de akademiska afhandlingarna nu för tiden vittna om
ett betydande framsteg till det bättre; och detta gäller ej mindre ae
matematisk-naturvetenskapliga ämnena än andra, ehuru dessa enligt
komiterades och vederbörande sektioners mening skulle vara i så hög
grad undertryckta i skolans nuvarande undervisningsplan. Detta för¬
hållande visar, att den högre begåfvade individen förmår äfven med
skolans nuvarande brister skaffa sig den nödiga vetenskapliga grund¬
läggningen. Deremot är det en allmän klagan hos de lärare, som
ha att göra med de egentliga embetsexamina och deras aspiranter,
d. v. s. den stora mängden af studerande, att den allmänna bild¬
ningsgraden hos dessa är mindre tillfredsställande och lägre, än den
borde vara och i andra länder i regeln är. Sjelf kan jag såsom fler¬
årig examinator i de teologiska och juridiska preliminärexamina samt
filosofie kandidatexamen intyga detta med afseende på blifvande teo¬
loger, jurister och lärare; och samma erfarenhet är gjord och göres
fortfarande af examinatorerna i medicinsk-filosofisk examen. Det är
sålunda fara värdi, att den allmänna bildningsnivån hos vårt embets-
mannastånd skall sjunka och dermed hela den nationella odlingen
139
lida men, om icke snarligen genomgripande mått ocli steg tagas för
att bota det onda i sjelfva roten.
Men tyvärr äro meningarna mycket delade derom, hvari det
onda egentligen har sin rot. Somliga söka denna i skolans nuva¬
rande undervisningsplan; men att denna med alla sina brister äfven
kan lemna goda resultat, när det finnes verklig begåfning hos indi¬
viderna, det visa bäst de vackra framsteg i de rent vetenskapliga
studierna vid universiteten, hvarom jag redan talat. Herrar komi-
terade ha trott sig finna upphofvet till missförhållandet i det aka¬
demiska examensväsende! och främst i latinets obligatoriska ställning
deri; detta skulle nemligen återverka störande på skolan och för¬
rycka hela skolbildningen genom att undertrycka andra ämnen till
latinets fördel; de anse sig .endast derigenom kunna grundlägga en
bättre ordning, att de borttaga latinet ur de akademiska examina
eller åtminstone reducera det till ett minimum, som kommer noll¬
punkten temligen nära. Målet är tydligen, att den klassiska bild¬
ningen skall till största delen elimineras ur skolan och att den så
kallade klassiska linien skall blifva endast en prestbildningsanstalt.
Detta förslag är hufvudsakligen tillkommet i syfte att höja de mate-
matisk-naturvetenskapliga studierna i vårt land. Det är möjligt,
att de behöfva upphjelpas, ehuru något tvifvelsmål måste uppstiga,
då man ser, att det aldrig saknas skickliga sökande vare sig till uni¬
versitetets eller skolans lärarebefattningar på detta område eller till
andra tjenster, der dylika kunskaper erfordras. Visst är emellertid,
att om komiterade verkligen hafva gjort dessa studier någon tjenst,
ha de ej kunnat hjelpa i detta fall utan att stjelpa på ett annat håll
och det just der, hvarest tillståndet redan förut var betänkligt, nem¬
ligen på den egentliga embetsmanuabildningens område. De bort¬
taga nemligen här eller inskränka till en obetydlighet den klassiska
eller åtminstone latinska språkbildningen och erbjuda i dess ställe
något högre matematisk-naturvetenskapliga insigter, för hvilka dock
de fleste embetsman ej ha något bruk, och som för dem ej kunna på
något sätt ersätta en försvagad humanistisk bildning; det heter vis¬
serligen, att äfven kunskaperna i moderna språk skulle ökas, men
den, som vet hvad latinet betyder för språkbildningen, har allt skäl
att betvifla denna tillökning i annan form än på papperet. Resul¬
tatet blir sålunda, att komiterade ytterligare nedsatt de redan förut
låga fordringarna på embetsmannabildning; dertill ha de öppnat
embetsmannabanan äfven för realister och således ökat tillströmnin¬
gen på detta redan förut öfverbefolkade område. Hur man skall
140
kunna upphjelpa embetsmannabildningen på denna väg, är mer än
min logik kan fatta. Enligt mitt förmenande måste man gå en all¬
deles motsatt väg: man borde icke nedsätta, utan höja fordringarna,
och man borde icke inlocka nya skaror på denna bana, utan tvärtom
söka stänga den för andra än de väl begåfvade och de grundligt
bildade.
Detta leder mig öfver till hvad jag för min del anser vara de
förnämsta orsakerna till embetsmannabildningens tillbakagång i vår
tid. En sådan orsak anser jag ligga i den stora öfversvämningen af
* dåligt begåfvade och för studier obeqväma aspiranter. Sådana ha
väl funnits i alla tider, men mera såsom enstaka undantagsfall; i
vår tid har deras antal på ett betänkligt sätt ökats. Detta är åter
en naturlig följd af den skolorganisation, som infördes 1849 och sedan
vidare utvecklats. Den går ut på att i en och samma skola förena
alla, som söka en högre bildning än folkskolans, att der gifva en
gemensam medborgerlig bildning åt alla, hvad yrke och verksamhet
de än komma att välja i framtiden. Det har dock visat sig, att icke
alla bildningsbehof kunna tillfredsställas på samma sätt och efter
samma metod, att olika mål äfven kräfva olika undervisningsplaner;
de olika ändamålen ha stått i vägen för hvarandra, och i stället för *
att alla skulle gagnas, ha alla lidit men genom sammankopplingen.
En af de menliga följderna har varit den, att en mängd ynglingar,
som ej äro på något sätt qvalificerade för studiebanan, ha blifvit loc¬
kade att fortsätta sina studier skolan igenom och sedan söka sitt bröd
i statens tjenst. I andra länder med en ändamålsenligare skolorga¬
nisation upptagas dylika lärjungar af borgareskolor, lägre realskolor
m. in. och ledas derigenom till sin naturliga verkningskrets i sam¬
hället; undervisningsplan och metod äro der andra än i den lärda
skolan, och efter en kortare lärotid utgår ynglingen väl förberedd till
de praktiska yrkena. Hos oss skola alla stöpas i samma form, åtmin¬
stone före den tidpunkt, då latinlinien och reallinien skilja sig; den
för studier obeqväme har fått samma undervisning som den väl be¬
gåfvade och inbjudes derigenom, då ingen egentlig afslutning inom
skolan förekommer, att söka följa kamraten så långt som möjligt.
Genom ihärdighet och flit, stundom genom öfverseende af läraren,
lyckas han vanligen släpa sig igenom skolans alla klasser och blifva
student och sedan fortsätta på samma metod, vanligen med samma
framgång, vid universitetet. På detta sätt öfversvämmas den lärda
skolan och universitetet af lärjungar, som råkat in på en orätt lef-
nadsbana och derför alltid stanna under medelmåttan; men det är ej
141
nog dermed, att de sjelfva ej kunna motsvara samhällets billiga an¬
språk; dertill kommer, att de inverka ofördelaktigt på sina kamrater
och hålla dem tillhaka; att för deras skull hela undervisningens
ståndpunkt blir lägre, än den under andra förhållanden kunde och
borde vara.
Men äfven om begåfningen hos det stora flertalet vore större, än
den på detta sätt blifver, kunde man ändock ej vänta fullt tillfreds¬
ställande resultat i kunskapsväg med den korta lärotid, som är våra
skolors lärjungar anslagen. Till årens antal är väl denna lärotid
densamma som i andra länder, men helt annorlunda förhåller det sig,
om man ser på den inom hvarje år fallande undervisningstiden.
Denna är nemligen i sjelfva verket så kort, att intet civiliseradt land
erbjuder något motstycke dertill; sammanräknar man de ordinarie
ferierna och dertill lägger de veckor af läsåret, då undervisningen i
våra skolor för det mesta hvilar, finner man, att vår ungdoms lärotid
för hela skolkursen blir nära två år kortare, än den enligt denna
jemförelse borde vara. Att resultaten under sådana förhållanden
måste bli betydligt underlägsna, ligger i öppen dag: följden blir ej
allenast ett mindre kunskapsförråd, utan, hvad värre är, en svaghet
i sjelfva grunderna, som ej kan undvikas, då man har en allt för
kort tid på sig till att inhemta vissa kunskaper.
Till dessa båda hufvudskål, fel i sjelfva skolans organisation och
en allt för kort studietid, kunna ändtligen läggas de brister, som före¬
finnas i undervisningsplanen och söm till stor del äro en följd af
organisationen. Då skolan skall vara en allmänt medborgerlig skola
och undervisningen så länge som möjligt skall vara gemensam för
alla, så måste följden deraf blifva, att sådana ämnen, som äro utmär¬
kande för hvardera linien och grundläggande för denna såsom sådan,
först sent kunna inträda i undervisningsplanen eller der drifvas med
tillbörlig styrka. Hit höra i första rummet de klassiska språken på
latinlinien, af hvilka latinet uppskjutes till 4:de och grekiskan till öde
klassen. De olägenheter, som i synnerhet på latinlinien härflyta från
denna anordning, äro så kända och erkända, att jag endast behöfver
nämna dem: bristande stadga i de grundläggande språkstudierna,
allt för mycken ledighet under det förra stadiet af skolan och öfver¬
ansträngning under det senare, der en mängd nyttiga ämnen sam-
manhopas och derför vissa ämnen måste oaktadt strängt arbete till-
bakasättas o. s. v. Dylika brister i undervisningsplanen äro' lättare
att afhjelpa, sedan man rättat grundfelet i organisationen. Först sedan
man upplöst den nuvarande menliga föreningen mellan olika slag af
142
läroverk i en och samma skola och återgifva hvardera af dem dess
sjelfständighet och handlingsfrihet, först då blir man i stånd att
ordna undervisningen inom hvart och ett, inom latinskolan, realskolan
och borgareskolan, på ett fullt tillfredsställande och ändamålsenligt
sätt.»
Professoren Ljunggren yttrade:
»Alla de förslag beträffande universitetsförhållanden, hvilka komi-
terade framstält, stå, vare sig det är medvetet eller omedvetet, under
tvenne ledande grundtankars inflytande.
Betänkandet syftar nemligen först och främst på den klassiska
bildningens ytterligare undanträngande samt medgifver sig så godt
som öppet vara ett öfvergångsförslag, från hvilket nästa steg blir af-
skaffandet af all undervisning i klassiska språk utom för prester; men
då under skolåren högst få ynglingar kunna göra sitt val af lefnads-
yrke och bestämma, om de ärna blifva prester eller icke samt således
läsa latin eller icke, blir deraf en sannolik följd, att man slutligen
för att undgå prestbrist, måste afstå fordran på klassisk underbygg¬
nad äfven hos prester. Här och der synes man visserligen benägen
att göra en eftergift åt klassiciteten; men denna är då gemenligen
antingen en skenbar eller en försåtlig, der den icke rent af gränsar
nära till det orimliga, såsom det för jurister föreskrifna näpna latin-
pensum. Experimentet är djerft; hvad intet af de stora kulturfolken
vågat, skulle vi våga; men experimentet är också farligt, och det
kan ifrågasättas, om icke allmänbildningen skulle derigenom lätt nog
kunna komma att sjunka under den nuvarande allmänna medelnivån,
och om icke äran att gå i spetsen för en återgång i bildning skulle
köpas nog dyrt: afståendet från möjligheten att kunna på det and¬
liga området bestå i täflan med de stora nationerna. Jean Paul säger,
att »menniskoslägtet i våra dagar skulle sjunka outgrundligt djupt,
om icke ungdomen, innan den utträdde på nutidens marknadstorg,
toge vägen genom de stora gamla tidernas och menniskornas tysta
tempel». Men just denna omväg anse våra nya lagstiftare vara klokast
att undvika; ynglingen kan icke nog tidigt vänjas vid larmet på
torgen. Om det är rätt helsosamt, är en annan sak. Scherr, som
skrifvit en uppsats om nihilismen i Ryssland, nämner bland dennas
orsaker äfven den öfvervägande realistiska bildning, som utmärker
den ryske studenten. Jag vill visst icke vid detta yttrande lägga så
synnerligen stor vigt, men det kan dock förtjena anföras till den
kraft och verkan, den sanning, som det innehåller, kan hafva.
Den andra ledande grundtanken i komiterades betänkande synes
143
mig vara benägenheten att på alla sätt underlätta tillträdet till uni¬
versitetet och locka sä många som möjligt dit, och detta under en
tid, då man hos oss börjar hysa starka betänkligheter mot det allt
för stora studentantalet, och man i utlandet högt klagar öfver detta
samt med oro motser uppkomsten af ett stort literärt proletariat,
den farligaste fienden för en stats lugn.
Dessa 'båda i betänkandet framträdande syftemål kunna samman¬
fattas i det ena, att den vetenskapliga bildningen bör göras så demo¬
kratisk som möjligt. Kunde denna tanke genomföras, skulle den
vetenskapliga bildningen i vårt land förlora i djup, hvad den vunne i
vidd, i kärnfullhet, hvad den vunne i utbredning. Och detta skulle
skänka en betydlig öfvervigt åt den så kallade halfbildningen, hvil¬
ken är den enda rätta demokratiskt vetenskapliga bildningen.
För min del kan jag icke hylla dessa ledande grundtankar. För
det första omfattar jag nemligen en åsigt, som komiterade ansett så
föråldrad, att de knappt funnit densamma värd en allvarlig veder¬
läggning: jag tror att latinstudiet är det enda lämpliga såsom grund¬
läggande för vetenskaplig bildning; och om jag skulle välja emellan
eu skolordning, der latin lästes från och med den första klassen och
upphörde i de öfverstå klasserna, och en der latinläsningen först
började i de senare, skulle jag obetingadt föredraga den förstnämnda,
hvad än deremot kan sägas. Emellertid behöfver icke latinstudiet
upphöra i de högre klasserna, om man bestämmer sig för att anlägga
realskolor vid sidan om de lärda skolorna.
För det andra anser jag, att då minst nio tiondedelar af dem,
som besöka våra universitet, idka studier för att egna sig åt antin¬
gen vetenskapens eller statens, kyrkans och läroverkets tjenst, så
ligger det uti det allmännas välförstådda intresse att åt denna tjenst
förvärfva företrädesvis dem, hvilka äro de mest begåfvade eller hvil-
kas speciella begåfning ligger åt något af dessa håll; hvaremot man
handlar orätt att på dessa banor inlocka dem, hvilka i det praktiska*
lifvet skulle finna lättare sin utkomst och der vida mera gagna det
allmänna.
Ått för Öfrigt komitén betraktat universitetsförhållandena ute¬
slutande ur skolans synpunkt, är en följd af dess sammansättning
och ursprungliga uppdrag. I fråga om öfverskridandet af detta upp¬
drag åberopar jag presidenten Forssells reservation, liksom ock jag i
de flesta enskilda frågor instämmer med de af professoren Sundén i
hans reservation uttalade åsigter.
Ofvanstående har jag anfört för att dermed angifva den upp-
144
fattning, från hvilken jag utgått vid voteringen öfver de i dag till
afgörande framstälda frågor.»
Professoren Nyblceus instämde med professorerna Odhner och
Ljunggren.
Professoren Lindgren instämde i hufvudsak med professorerna
Odhner och Ljunggren. Det vore ej undervisningens enda mål att
skaffa lärjungarne ett visst qvantum vetande, utan framför allt att
utbilda dem till män och karaktärer. Härtill bidroge enligt profes¬
sorens åsigt bättre än den nuvarande skolorganisationen den gamla
delningen i skola och gymnasium. Åtskilliga fel hade insmugit sig i
sistnämnda organisation, men i stället för att genom lämpliga refor¬
mer söka afhjelpa dessa, föredrog man att kasta det hela öfver bord.
Upptagandet af de principer, som lågo till grund för den gamla orga¬
nisationen, modererade på ett lämpligt sätt, hade icke bort undgå
komiterades eftertanke, ty då skulle sannolikt ett bättre resultat vun¬
nits än hvad betänkandet nu innehölle.
Professoren Nyblceus instämde med hvad professoren Lindgren
nu anfört.
Professoren Gavallin instämde med de ledamöter, som förordat,
att latinet borde börja på ett tidigare stadium i skolan.
Professoren Quennerstedt anslöt sig till professorerna Odhner
och Ljunggren samt särskilt till hvad ordföranden anfört, att komi-
terade bort egna mera uppmärksamhet åt frågan, huruvida icke latinet
borde utgöra det grundläggande språket och redan i skolans lägsta
klasser utgöra läroämne.
Professoren Borelius instämde med professorerna Lindgren och
Cavallin.
Professoren Blomstrand yttrade:
»Om också min ställning till den föreliggande frågan redan
förut är tillräckligt angifven, kan jag dock ej underlåta att äfven
för min del uttala mitt fulla instämmande i de kraftiga gensagor,
som nu af flere konsistorii medlemmar blifvit gjorda mot den all¬
männa syftningen af komiterades förslag rörande ordnandet af vårt
undervisningsväsende och min tillfredsställelse öfver den nära nog
fullkomliga enhällighet, hvarmed Lunds konsistorium ännu eu gång
förklarar sig icke dela de åsigter, för hvilkas genomförande i deras
yttersta konseqvenser komiténs flertal och den af dess medlemmar,
som inom densamma representerade Lunds universitet, gjort sig till
uppgift att arbeta. Jag har vid mer än ett föregående tillfälle, t. ex.
till sektionens protokoll 1881, förklarat mig dela samma uppfattning,
145
som nu af professoren Lindgren m. fl. uttalats rörande ordnandet af
den särskild! till universitetet förberedande eller så kallade lärda
skolan, eller att latinet och i sista rummet tyskan bör vara det för
språkstudierna grundläggande. Jag bar alltid ansett det som ett
genomgående missgrepp, hvarunder vi alltjemt lida, då man i stället
för att tidsenligt förbättra de två olika slag af stadsskolor, vi förut
egde, realskolan eller den då så kallade apologistskolan och den lärda
skolan, slog ihop båda till en och lät tyskan för alla i stället för
latinet blifva det grundläggande språket. För att tjena realskolan
uppoffrade man latinskolan, och den naturliga konseqvensen, enligt
hvilken realisterna skulle äfven med afseende' på universitetet ställas
i fullständig paritet med den klassiska liniens lärjungar, kunde ej
länge uteblifva. Det är i full enlighet härmed, som komiterade nu
utan all inskränkning vilja göra äfven den rena realskolan till en¬
dast en förberedelseskola till universitetet, så att detta skall särskildt
ordnas efter hvad för den kan finnas beqvämligast. Möjligen är det
ock af billighetsskäl, som de kategoriskt förklara en återgång till
den gamla ordningen omöjlig. Men i ett samhällsintresse af så genom¬
gripande vigt som ungdomens uppfostran torde billighetsskälen få
komma i andra rummet. — Äfven med afseende på återgång till den
gamla fördelningen i gymnasium och skola delar jag den uppfatt¬
ning, som af professoren Lindgren uttalats.»
Professoren Lang instämde med ordföranden, under förutsättning,
att skolan skulle utgöra en förberedelse för universitetet. Vid sidan
deraf borde inrättas en annan skola, afsedd att meddela undervis¬
ning, förberedande andra ändamål.
Professoren Humbla instämde med de ledamöter, som förordade
latinstudiets begynnande på ett tidigare stadium.
Konsistoriet förenade sig derefter i uttalandet af den mening,
att komiterade ej tillbörligt tagit i betraktande skiljandet af de olika
bildningslinierna och möjligheten af att på ett tidigare stadium börja
latinstudiet, hvilket enligt konsistoriets åsigt vore fördelaktigt både
för den klassiska och reala bildningen, hvarjemte det derigenom ock
blefve lättare att så ordna undervisningen, att lärjungarnes öfver¬
ansträngning kunde undvikas.
Professoren Areschoug förklarade sig biträda denna mening, en¬
dast under förutsättning, att skilda läroverk upprättades för de båda
linierna.
Filosofiska fakulteten hade uttalat den önskan, att den tanke om
upprättandet af kommunalskolor för den lägre real bildningen, som
10
146
innehålles i komiterades utlåtande, måtte vidare utvecklas i den ret¬
ning, som af en komitéledamot blifvit reservationsvis antydd.
Professoren Nyblceus fäste uppmärksamheten på vigten häraf,
enär derigenom en minskning kunde ske i den allt för starka till¬
strömningen af lärjungar till de högre läroverken.
Konsistoriet instämde i den af filosofiska fakulteten uttalade
önskan.
Ur protokollet
Otto Erriberg.
147
Till det större akademiska konsistoriet i Lund.
> Sedan akademiska rektorsembetet i skrifvelse af den 31 sistlidne
December anmodat teologiska fakulteten att till det större konsi¬
storiet inkomma med yttrande öfver »läroverkskomiténs den 25 Au¬
gusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående orga¬
nisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse
för studierna eller examina vid universiteten», får fakulteten med
anledning häraf vördsamt anföra följande:
Komitén har haft den uppgiften »att undersöka den nu varande
organisationen af läroverken för meddelande af elementarundervisning
samt afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersök¬
ning kunde föranleda» (Betänkandets D. I, sid. 1). En mycket akt¬
ningsvärd minoritet har också bemödat sig att till denna uppgift
inskränka komiténs åtgöranden. Och fakulteten är tacksam för detta
bemödande. Men af komiténs flertal har samma uppgift blifvit upp¬
fattad såsom en archimedeisk punkt, från hvilken man kunde före¬
taga en grundlig omhvälfning af allt, hvad svensk vetenskaplighet
och bildning heter, och detta i tvenne hänseenden. Först skulle
universitetens verksamhet och de former, i hvilka den får röra sig,
bestämmas efter elementarundervisningen, icke tvärtom såsom hittills.
Vägen skulle icke rätta sig efter målet. För att elementarundervis¬
ningen skulle kunna blifva, hvad komiterades flertal förestält sig
som det mest önskvärda, måste universitetens examensväsen om¬
gestaltas. Närmare sedt torde likväl härmed förhålla sig så, att
eftersom elementarundervisningen i vårt land genom den klassiska
och reala liniens sammanförande kommit att i icke ringa mån arbeta
mot ^tvenne skilda mål på samma gång, universitetsstudier och prak-
148
tiska yrken, men det sistnämnda, eller de praktiska yrkena, fram¬
stäf sig för komiterade såsom ett allt för tungt och omedgörligt
objekt för att kunna genom en skollag rubbas ur sitt läge; så har
häfstången blifvit vänd mot universiteten. Således: universiteten
såsom den vetenskapliga bildningens målsegande i vårt land skola
visserligen låta sig bestämmas af elementarskolan, men elementar¬
skolan måste i sin ordning framför allt inrättas efter de praktiska
yrkenas kraf, som äro orubbliga, hvaraf följer, att det egentligen är
dessa kraf, som ytterst skola bestämma alltsamman.
Den andra akten uti det omhvälfningsförsök, hvartill komiterade
ansett sig befogade, kompletterar den första. Den afser förhållandet
mellan det centrala och periferiska uti allt menskligt vetande och
derföre också uti all till allmänbildning syftande undervisning. Hit¬
tills har anden, den gudomlige och den mensklige, fått gälla som
både vetandets och undervisningens centrala föremål, och sinneverlden
med dess tids- och rumsförhållanden som det periferiska. Och der¬
före hafva teologi och humaniora (#eec, homo) åtnjutit en viss före¬
trädesrätt framför naturvetenskap och matematik (Matth. 16: 26;
10: 31). Komitén har vändt om detta förhållande: alla andra ämnen
skola, enligt dess förslag, både vid skola och universitet kretsa om¬
kring matematiken, som påstås vara »tankens egen form och väcka
lärjungens skönhetssinne och känsla för naturen» (sid. 42).
Deremot upptages en mycket stor del af betänkandet af en
polemik emot latinstudiet. Och i hvilken anda denna polemik blifvit
förd, bevittnas bland annat af det faktum, att inom den dagblads-
literatur, som sysselsatt sig med läroverkskomiténs åtgöranden, det
svenska språket blifvit riktadt med ett nytt ord: latinhat, hvarmed
man velat beteckna komitéhetänkandets ståndpunkt i latinfrågan.
Mot båda de härmed antydda omhvälfningsplanerna måste fakul¬
teten i den vetenskaps namn, för hvilken hon vid universitetet är
närmaste målsegande, på det bestämdaste inlägga sin protest.
Hvad beträffar de förslag i detaljfrågor, som betänkandet inne¬
håller, tillåter sig fakulteten fästa särskild uppmärksamhet vid föl¬
jande :
1. Att katekesläsning först skall börja i elementarläroverkens
3:dje klass, då likväl åtminstone eu del af Luthers lilla katekes kan
och skall läsas af allmogens barn redan i småskolan.
2. Att ett af bibelns grundspråk, hebreiskan, skall från elemen¬
tarundervisningen helt utmönstras (sid. 224).
149
3. Att anordningen af morgonböner och afgörandet af frågan,
huruvida aftonandakt skall vid ett elementarläroverk ega rum eller
icke, må lämpligast öfverlemnas åt läroverkets rektor och lärare.
4. Att i stället för hvad kyrkomötet i underdånig skrifvelse den
6 Oktober 1883 hemstält, nemligen: »att de, som genomgått den
för inträde i prestexamen föreskrifna akademiska kursen, må utan
hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen, ega rättig¬
het att söka sådana adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken, med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom såsom
hufvudämne är förenad», filosofisk kandidatur skall jemte pröfning
inför enskild lärare i teologiska fakulteten och således icke inför
fakulteten såsom sådan utgöra kompetensvilkor för läraretjenst i
kristendom.
5. Att den tid, som för det närvarande i skolan egnas åt la¬
tinet, skall med ungefär en tredjedel minskas.
6. Att den tid, som anslås åt kristendomskunskapen, skall,
enligt tabellen sid. 222, förhålla sig till den, som modersmålet er¬
håller, såsom 17: 29, och till den, som tilldelas matematiken, såsom
17: 33.
7. Att läroverkens styrelse skall helt skiljas ifrån de lokala
stiftsstyrelserna och öfverflyttas på ett nytt för sådant ändamål in-
rättadt embetsverk eller departement.
Dessa detaljförslag, för att icke uppsöka flera, bevisa tillräckligt,
hvad som också sid. 225 uttryckligen erkännes, att komiterade sökt
genomföra den grundsatsen, att »skolan till den blifvande prestens
speciella studier har lika litet att taga hänsyn, som till de för andra
lefnadsbanor erforderliga fackstudierna». Kyrkan och prestbildningen
skola således, enligt komiterades förmenande, hafva lika litet anspråk
på skolan som hofslageriet eller något annat dermed jemförligt fack,
hvartill fordras speciella studier. Förslagen bevisa också, att komite¬
rade allt för lågt uppskattat både kristendomskunskapens betydelse
såsom allmänt bildningsmedel och skolans bestämmelse i fråga om
kristlig uppfostran.
Under sådant förhållande måste fakulteten äfven i prestbildnin-
gens och den kristliga uppfostrans intresse afstyrka antagandet och
utförandet af de i komitébetänkandet framlagda förslagen. Och det
torde slutligen om betänkandet i det hela kunna sägas, att det lem-
nar ett nytt bevis för omöjligheten att på ett tillfredsställande sätt
ordna elementarundervisningen, så länge man icke besluter sig för
150
att inrätta skilda lärdoms- och realskolor. Den lama argumentation
mot ett sådant åtskiljande, som förekommer sidd. 37 och 38 i betän¬
kandets första del, jäfvar icke detta omdöme.
Lund den 22 April 1885.
M. G. ROSEN IUS.
C. OLBERS. C. W. SKARSTEDT.
CLAS WARHOLM. PEHR EKLUND.
O. IJ. Segerberg.
151
Utdrag ur protokollet, hållet i teologiska fakulteten i
Lund den 24 April 1885.
Närvarande: dekanus, professor Rosenius, domprosten (fibers,
professorerna Skarstedt ock Eklund; vid protokollet undertecknad.
§ I-
Teologiska fakulteten kade denna dag sammanträdt att justera
sitt den 22 i denna månad afgifna utlåtande öfver läroverkskomiténs
utlåtande ock förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk. Professor Eklund kemstälde, att till detta utlåtande måtte
göras följande tillägg:
»Bekofvet af en djupgående förbättring af vårt lands liögre
skolbildning är af fakulteten lifligt kändt. Fakulteten underskattar
derför icke värdet af det arbete, som för detta ändamål kunnat ned¬
läggas. I det utlåtande, som vid detta tillfälle ålegat fakulteten att
afgifva, har fakulteten ansett sig böra endast fästa sig vid de punkter
af komiténs betänkande, livilka närmast taga eu teologisk fakultets
uppmärksamhet i anspråk eller beröra de allra allmännaste förkallan-
dena inom universitetet och skolan. Fakulteten har deremot icke
ansett sig vid detta tillfälle hafva att afgifva något yttrande i fråga
derom, huru fakulteten tänker sig, att förändrade kulturförhållanden
kunna böra framkalla en förändring i den allmänna planen för vårt
folks högre elementarbildning, t. ex. i fråga om värdet deraf, att
lagstiftningen gynnar eller hämmar uppkomsten af privata läroverk,
om privata läroverks rätt att under en viss kontroll sjelfva gifva sig
en individuel utprägling kring ett visst ämne såsom centrum, om
möjligheten deraf, att nya former af läroverk uppstå jemte de natur-
vetenskapligt-matematiska och de humanistiskt-filologiska, t. ex. eu
kulturhistorisk läroverksform o. s. v.
152
I en enda punkt synes fakulteten vid detta tillfälle böra fram¬
ställa ett yrkande, att nemligen aflagd teoretisk och praktisk teolo¬
gisk examen jemte föregående teologiskt-filosofiskt prof måtte be¬
rättiga till genomgående af profår och utgöra tillräcklig kompetens'
för sökande af adjunkts- och kollegabefattningar, samt att för kom¬
petens till lektorstjenst ytterligare endast föreskrifvet disputationsprof
må erfordras. Fakulteten är lifligt öfvertygad, att en sådan lag¬
stiftning helsosamt skulle inverka på elementarskolan och ej mindre
helsosamt återverka på de teologie studerandenas kulturutveckling.»
I anledning af detta tillägg yttrade domprosten Olbers: »I och
för sig äro de önskningsmål, för hvilka professor Eklund begärt plats
i fakultetens utlåtande, af den beskaffenhet, att jag gerna vill förena
mig med honom i deras framhållande; men jag har icke förestält
mig, att den nådiga remissen vid detta tillfälle innehöll någon direkt
uppfordran dertill.»
Dekanus förenade sig med domprosten Olbers, hvadan professor
Eklunds särskilda tillägg icke skulle i utlåtandet intagas, utan bi¬
fogas såsom utdrag ur dagens protokoll.
In fidem
O. P. Segerberg.
153
Utdrag af protokollet, hållet hos juridiska fakulteten
vid Lunds universitet den 15 Januari 1885.
Närvarande: dekanus, professor Hurnbla, samt professorerne
JBroomé, grefve Hamilton och Assarsson. Vid protokollet under¬
tecknad.
§3.
Sedan det större akademiska konsistoriet med anledning af en
frän kanslersembetet inkommen skrifvelse af den 24 sistlidne Decem¬
ber anmodat fakulteten att till det större konsistoriet .afgifva yttrande
»öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlå¬
tande eller förslag angå eller hafva betydelse för studierna eller
examina vid universiteten», så företogs nu detta ärende till hand¬
läggning, hvarvid professorn grefve Hamilton anförde:
»Fakultetens utlåtande i denna fråga synes mig på grund af
remissens ordalydelse böra begränsas endast till de förslag af skol-
komitén, hvilka omedelbart beröra de inom fakulteten förekommande
examina, änskönt visserligen hela den universitetsstudierna föregå¬
ende skolbildningen måste väsentligt inverka på fakultetens förmåga
att åstadkomma en god embetsmannabildning, som säkerligen icke
vinnes ensamt genom juridiska fackstudier.
I fråga om förstudierna till inträde i fakulteten, i afseende på
hvilka komitén beträffande latinstudiet vill hafva uppstälda väsent¬
ligen olika fordringar för trenne olika kategorier: högre juridisk
examen, examen till rättegångsverken och examen till Kongl. Maj:ts
kansli — hvilket förslag för öfrigt är ganska karakteristiskt för ko-
miténs uppfattning af skolbildningens ändamål — får jag ytterligare
betona den af fakulteten i dess utlåtande rörande preliminärexamina
t
154
den 22 Februari 1882 framhållna stora vigten deraf, att, huru än de
förberedande profven inrättas, den förberedande examen dock må
blifva en och samma för alla juridiska examina. Det borde lätt
inses, att så länge detta icke är fallet, det allt för ofta skall inträffa,
att då valet af preliminärexamen oftast bestämmes af yttre förhål¬
landen eller tillfälligheter, många studerande, hvilkas håg och anlag
göra dem synnerligen lämpade för ett djupare inträngande i de
rättsliga studierna, komma att afstängas derifrån eller åtminstone
från en dylika studier vitsordande examen endast i följd deraf, att
de misstagit sig i valet af preliminärexamen, ett fel, som det, när
insigt deri vinnes, nästan alltid är för sent att rätta, eller hvars
rättande då fordrar alldeles oproportionerlig möda och kostnad. Den
erfarenhet fakulteten allt för ofta haft af de rent af sorgliga miss¬
förhållanden, hvartill redan nuvarande olikhet i preliminärexamina
ledt, måste nödga den att på det allvarligaste afstyrka hvarje an¬
ordning af dessa, hvarigenom ännu flere gradationer af inlednings-
profven skulle införas. Just med afseende på önskligheten att kunna
undvika olikhet i preliminärexamen har fakulteten nedsatt fordrin¬
garna i denna till det yttersta, till ett för alla oundgängligt mini¬
mum, änskönt visserligen från andra synpunkter snarare ett höjande
deraf kunnat vara befogadt; ty tillgången på ämnesvenner, som
önska förbereda sig till statstjenst, är så riklig, att såväl statens
som de enskildes intresse bättre skulle befordras genom ett skär¬
pande af kompetensfordringarna, både för att trygga ett noggran¬
nare urval af de bästa förmågorna och för att minska trängseln på
embetsmannabanan.
I sammanhang med den föreslagna olikheten i preliminär¬
examina anser jag mig böra fästa uppmärksamheten dervid, att de
betydande olägenheter, som städse äro förbundna med systemet att
låta olika slag af akademiska embetsexamina vara. afgörande för
kompetens till olika slags tjenster, måste blifva ojemförligt mer fram¬
trädande, ifall komiténs förslag varder antaget. I och för sig är det
påtagligt, att en persons lämplighet för olika slag och grader af
sådan statstjenst, för hvilken juridiska studier fordras, omöjligen han
på förhand genom examen afgöras, utan först visar sig under sjelfva
arbetet i statens tjenst, och att det ofta skall kunna lända staten till
skada, om den genom examensanordningarna beröfvar sig tillfället att
för hvarje befattning använda den, som visat sig vara dugligast, på
samma gång det för den enskilde, till någon befattning praktiskt
fullt duglige, tjenstemannen måste kännas synnerligen hårdt att af-
155
stängas från eljest förtjent befordran ensamt på grund af olikhet i
lång tid tillbaka ailagda examina. Ehuru äfven nu finnas tre, till
och med fyra juridiska examina, är dock nu olägenheten af detta
system föga märkbar i det praktiska lifvet. Ty examen till rätte¬
gångsverken öppnar lika väl som juris kandidatexamen eller licentiat¬
examen vägen till hvilken juridisk befattning som helst, och ehuru
detta icke är förhållandet med kansliexamen, är inverkan häraf
knappt märkbar under nuvarande förhållanden, emedan vid den jem¬
förelsevis mycket ringa skilnaden i examens svårighet det alldeles
öfvervägande antalet studerande föredrager att genom examen till
rättegångsverken vinna en så betydligt mer utsträckt kompetens.
Med lätt räknade undantag blir derför kansliexamen endast aflagd
antingen af sådane, som utan egentlig tanke på att söka sin utkomst
på embetsmannabanan, dock vilja vid universitetet aflägga någon
embetsexamen, eller ock af sådane, som för stipendier eller andra
dylika orsaker aflägga denna examen jemte examen till rättegångs¬
verken, eller slutligen af några, som på förhand bestämt sig för in¬
träde i diplomatisk tjenst. För ingen af dessa kategorier är det be-
höfligt eller Renligt att nedsätta fordringarna för preliminärstudier
på sätt, särskildt beträffande förberedelsen till diplomatisk tjenst,
framdeles ytterligare skall visas. Men i allt fall framgår af detta
med visshet, att den närvarande olikheten i juridiska examina näp¬
peligen någonsin föranleder personers utestängande från befordran
till juridisk tjenst endast på grund af misstag i valet af tjenlig uni¬
versitetsexamen.
Helt annorlunda blir tvifvelsutan förhållandet, ifall, på sätt
komitén föreslagit, den förberedande examen för kansliexamen skall
blifva så väsentligt olika den för rättegångsverken, att i den förra
icke skall fordras den ringaste grad af klassisk bildning, helst om
elementarläroverken samtidigt ombildas på det föreslagna sättet, så
att den nu mest sökta hildningslinien undertryckes och den stora
mängden af skolungdomen med mildt tvång föres in på den af
komitén med uppenbar förkärlek omfattade reallinien. Då skall
otvifvelaktigt kansliexamen blifva i högsta grad sökt, och då skola
säkerligen ofvan antydda olägenheter af en på skilnad i examen
grundad skilnad i kompetens skarpt framträda, föranledande i viss
mån berättigade anspråk på skilnadens borttagande, hvilket efter hand
måste medföra ett sjunkande af embetsmannabildningen öfver hufvud.
För min del kan jag icke under närvarande öfverflödande tillgång
på embetsmannaämnen finna något skäl till nedsättning i anspråken
156
på embetsmännens allmänna bildning. Just i fråga om de allmänna
förutsättningarna för fackbildnings förvärfvande är faran ytterst ringa
af att fordra något för mycket, men skadan nästan oersättlig, ifall
den allmänna grundläggningen är aldrig så litet otillräcklig.
Då komiterade i viss mån såsom skäl för borttagandet af fordran
på latinkunskap för kansliexamen åberopa, att sådan kunskap icke
erfordrades i den år 1865 afskaffade kameralexamen, hvadan latin¬
kunskap derefter blifvit ännu mer oafvisligt nödig för blifvande
embetsmän, underlåter komitén bemärka, att samtidigt kompetens¬
fordringarna för ett stort antal tjänster nedsattes ensamt till aflagd
studentexamen på hvilken bildningslinie som helst, och att alltså,
om ens öfver hufvud kan antagas, att kameralexamens borttagande
på det hela ökat fordringarna på latinkunskap hos embetsmännen,
detta dock gäller endast om ett relativt mycket ringa antal tjänster,
som i regeln i alla fall varda besatta med personer, som inhemtat
fullständig juridisk bildning, för hvilken äfven komitén icke ansett
all latinkunskap kunna umbäras. För dessa tjenster behöfver icke
och bör icke latinkunskapen såsom förberedelse till kansliexamen
varda borttagen. Ännu mindre är detta fallet, när denna examen
aflägges för kompetens till diplomatisk befattning. Så vidt det är
fråga om sådan, kan näppeligen på allvar bestridas latinkunskapens
praktiska gagn, dels såsom underlättande inlärandet af hvilket som
helst romaniskt språk, äfven de grenar deraf, som icke ingå i skol¬
undervisningen, dels såsom vigtig för tolkning af diplomatiska akt¬
stycken och studium af folkrättsliga författare. Härtill kommer, att
något mått af klassisk bildning hos desse statstjenare är nästan ound¬
gängligt, på det att icke fäderneslandet må lida alltför mycket
smälek i följd af jemförelse mellan den allmänna bildningen hos dess
diplomater och andra folks. I England som i Tyskland, på den
Pyreneiska halfön som den Italienska, i den nya verlden som i den
gamla skulle man snart utan tvifvel med löje peka finger åt de på
den mest elementära klassiska bildning blottade diplomaterna från
Sverige.
Men om ett nedsättande af embetsmannadugligheten öfver hufvud
säkerligen är att befara, ifall latinkunskap icke vidare erfordras för
kansliexamen, är faran härför nästan ännu större, ifall måttet af
klassisk bildning för tillträde till de strängare juridiska fackstudierna
skulle inskränkas till den grad, som komiterade föreslagit. Det till¬
kommer måhända icke fakulteten, utan konsistorium att yttra sig
öfver de på universitetsstudierna i deras helhet inverkande nya an-
157
ordningarna af elementarundervisningen. Men äfven här kan det
icke lemnas oanmärkt, att den tankens tukt och den formella allmänna
utbildning, som skolan hittills kunnat gifva pa klassisk grund, äfven
sedan undervisningen derstädes genom framflyttning af de klassiska
studierna till senare klass blifvit, enligt min åsigt, väsentligen för¬
sämrad, åtminstone betraktad såsom förberedelse till statstjenst, icke
kan ersättas vare sig genom att först med tyska språket till underlag
inöfva formlära och derefter med användning af franska språket söka
vinna den syntaktiska språkbildningen, ej heller genom inpressande
i elementarundervisningen af kemi och allehanda slags naturkunska¬
per, hvari kunskapen der nödvändigt måste stanna vid skäligen inne-
hållstomma minneslexor. Den latinkurs, konhtén »för praktiska ända¬
mål» vill låta inläras såsom förberedelse till juridisk bildning, kommer
alldeles att sakna inflytande på bildningen i dess helhet och blir, efter
min öfvertygelse, blott ett ytligt påhäng utan märkbar inverkan pa
förmågans utveckling, så att jag för min del är benägen tro, att den¬
samma skall göra mera skada än gagn. Den blir blott ytterligare
ett stycke af detta »alicjuid in omnibus», som tyvärr blifvit ett sa
utmärkande drag för skolbildningen i vårt land. Skall något verkligt
gagn väntas af latinstudiet, får detta icke inskränkas till »det all¬
männaste af formläran» eller att »med tillhjelp af ordbok kunna
öfversätta eu lättare text» (huru lätt?) efter genomgående af ett par
fältherrar i Cornelius och en bok af Caesar, utan bör åtminstone
omfatta så mycket, som fordras af den från klassiska linien utgångne
studenten. För det fall, att denna bildning icke blifvit i skolan in-
hemtad, torde det vara tjenligast att motsvarande pröfning förlägges
till preliminärexamen vid universitetet, ty det är föga lämpligt, att
den från skolan redan dimitterade blir, på sätt komitén föreslagit,
dit åter hänvisad endast för undergående af förhör. Allt examine¬
rande bör helst ställas i samband med derför lämpad undervisning,
och det är endast vid universitetet, som en tillfredsställande anord¬
ning kan träffas för meddelande af lämplig undervisning åt dem,
som till följd af skolans plan sakna nödig förberedelse i något ämne.
Endast om latinpröfningen får ingå i preliminärexamen, vinnes önsklig
garanti för nödig likformighet och noggrannhet i samma pröfning.
På grund af det anförda får jag alltså på det bestämdaste af¬
styrka allt, hvad komiterade föreslagit i fråga om de juridiska preli-
minärexamina samt, för den händelse att deras förslag till skolunder¬
visningens ordnande varder till hufvudsakliga delar antaget, hemställa,
att latin må ingå i preliminärexamina med alla sådana juris studiosi,
158
som från skolans reallinie blifvit dimitterade till universitetet. Äfven
om de der begagnat sig af tillfället till undervisning i latin såsom
»valfritt ämne», är det mått derför, som komitén angifvit, enligt
min öfvertygelse alldeles otillräckligt såsom grundval för juridisk
bildning och näppeligen tillräckligt ens för det »praktiska ändamål»,
komitén egentligen afsett.»
Professorerna Broomé och Assarsson, med hvilka decanus in¬
stämde, förklarade sig med omfattande i hufvudsak af ofvan fram-
stälda grunder biträda det slut, hvartill grefve Hamilton i de sär¬
skilda punkterna kommit, och ville dessutom åberopa hvardera sitt
den 22 Februari 1882 till protokollet afgifna underdåniga yttrande i
ifrågavarande, af läroverkskomitén behandlade ämnen.
Fakulteten hade alltså såsom sin mening uttalat:
l:o) att fakultetens utlåtande borde begränsas endast till de för¬
slag af läroverkskomitén, hvilka omedelbart beröra de inom fakulte¬
ten förekommande examina;
2:o) att i motsats till hvad komiténs förslag med afseende på
preliminärexamina gifver vid handen, endast en sådan examen bör
finnas, lika beskaffad för dem, som vilja aflägga fakultetsexamen, och
för dem, som vilja aflägga embetsexamen;
3:o) att kunskap i latinska språket icke, på sätt komiterade för¬
ordat, bör kunna undvaras såsom vilkor för afiäggandet af förbere¬
dande examen för kansliexamen eller i fråga om examen till rätte¬
gångsverken nedsättas till det af komitén (sid. 95) uppgifna mått,
om ock fordringarna i detta ämne så i ena som andra fallet må kunna
inskränkas ända derhän att endast omfatta godkända insigter vid
afgångsexamen å klassiska linien från högre läroverk; samt
4:o) att den, som saknar vitsord om sådana insigter i nyssnämnda
ämne, bör fylla denna brist genom prof, aflagdt vid universitetet,
och icke, såsom komitén (sid. 96) föreslagit, vid allmänt läroverk.
Ur protokollet
John Aslt.
159
Utdrag ur protokollet, hållet hos medicinska fakulteten
i Lund den 2 April 1885.
Närvarande: prodekanus, professor Bibbing, samt professorerne
Ask, Odenius, Lang, Lindgren och Löwegren. Vid protokollet
undertecknad.
§ 25.
Med anledning af den från rektorsembetet till fakulteten in¬
gångna skrifvelse med anmodan att inkomma med yttrande öfver
läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna betänkande, i hvad
nämnda betänkande berör studier och examina vid universiteten, ville
fakulteten, som i detta ärende ansåg sig böra inskränka sitt yttrande
till de frågor, som närmast beröra det medicinska studiet, med hän¬
visande till sitt i December 1881 afgifna utlåtande anföra, att hvar¬
ken de af skolkomitén åberopade skäl, ej heller de under sedan dess
förflutna år här vunna erfarenheter kunnat rubba fakultetens i
nämnda utlåtande framstälda mening. Fakulteten ansåg sålunda
fortfarande, att det kunskapsmått i latinska språket, som represen¬
teras af betyget godkänd i maturitetsexamen, ej tålde att än ytter¬
ligare kringskäras; och fakulteten kunde ej finna, huru utan detta
kunskapsmått på den nuvarande maturitetsexamens bas ett frukt¬
bringande medicinskt studium skulle kunna byggas, lika litet som
fakulteten insåge, hvilka fördelar som vunnes derigenom, att den
svenska läkarebildningen i skarpaste motsats till åsigterna och lag¬
bestämmelserna hos alla andra kultiverade nationer helt och hållet
stäldes på den s. k. reala bildningens grund. Till och med uti
Nordamerikas förenta stater, der de särskilda läroverken sjelfva lag¬
stifta angående sina studier och examina, hade de mera ansedda uni¬
versiteten funnit sig föranlåtna att för admission till de medicinska
studierna fordra en föregående humanistisk examen med treårig studie-
160
kurs, omfattande både latin och grekiska. Fakulteten ville för öfrigt
äfven nu erinra, att den ej ansåge de nuvarande förstudierna för
läkarebildningen hos oss i allo tillfredsställande. Fakulteten hade
tvärtom uttryckligen begärt, att prof i matematik måtte införas uti
den mediko-filosofiska examen, hvarjemte fakulteten ansåg, att nämnda
examen, trots detta tillägg, med dess nuvarande pensa i öfriga äm¬
nen kunde för den blifvande läkaren blifva mera fruktbringande, om
dessa examensfordringar närmare lämpades efter de rent medicinska
studiernas behof.
Fakulteten ville sålunda för sin del föreslå, att skolkomiténs
föreslagna förändringar, i hvad anginge det medicinska studieväsen¬
det, icke måtte bifallas.
Ur protokollet
John Ask.
161
Utdrag af protokollet i filosofiska fakulteten i Lund den
6 Maj 1885.
Närvarande: dekanus, professor Areschoug, professorerna Ny-
Ucbus, Blomstrand, Borelius, Odhner, Cavallin, Weibull, Lidforss,
Alexanderson, Quennerstedt och Lundgren.
§ 1.
På grund af remiss från rektorsembetet hade fakulteten att
yttra sig öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna un¬
derdåniga utlåtande och förslag angående organisationen af rikets
allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda
utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för studierna eller
examina vid universitetet.
Fakultetens begge sektioner hade redan uttalat sig öfver frågan
och dervid i vissa punkter kommit till sammanstämmande beslut, i
andra till motsatta, hvarjemte vissa frågor funnos, om hvilka endera
sektionen yttrat sig, men som den andra lemnat oberörda. Fakul¬
tetens uppgift måste derföre blifva att till gemensamma beslut sam¬
manjemka de begge yttrandena, der sådant vore erforderligt.
Med afseende på filosofie licentiatexamen hade begge sektionerna,
den humanistiska enhälligt, den matematisk-naturvetenskapliga med
7 röster mot 1 beslutat hemställa, att den måtte bibehållas oför¬
ändrad. Fakulteten beslöt jemväl enhälligt att på de skäl, hvilka
inom begge sektionerna blifvit anförda, uttala sig för, att ingen för¬
ändring måtte vidtagas med denna examen, än mindre densamma
afskaffas.
§ 2.
Med afseende på filosofie kandidatexamen hade humanistiska
sektionen enhälligt föreslagit, att latinet ej måtte vara absolut tvångs-
11
162
ämne för dem, hvilka hafva betyg om godkända insigter i detta
ämne i afgångsexamen, utan att för sådana studerande dispens måtte
få niedgifvas från detta ämne i likhet med från andra tvångsämnen.
Mot detta förslag yttrade sig professor Liclforss, hvilken ej del¬
tagit i ärendets behandling inom sektionen, anseende att humani¬
stiska sektionen icke borde släppa den fordran, som hittills galt, nemli¬
gen att dess lärjungar skola hafva Jidagalagt ett högre mått af kunskap
i latin, än som motsvarade ett godkänd i afgångsexamen. Om detta
yttrande förenade sig professorerna Älexanderson och Quennerstedt.
Deremot anslöto sig fakultetens öfrige medlemmar till humani¬
stiska sektionens förslag, hvithet således upptogs som fakultetens.
§ 3.
Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen hade föreslagit, att
studerande, som aflägga kandidatexamen för licentiatexamen inom
denna sektion, måtte ega valfrihet mellan latin och gerinaniska språk,
och att denna valfrihet måtte tillkomma jemväl säd an e studenter,
som aflagt afgångsexamen på reallinien.
Med afseende härpå anförde professor Lidforss:
»Såsom de moderna språkens målsman vid detta universitet kar
jag en alldeles särskild anledning att yttra mig om komiténs förslag
till ändringar på detta område. Dessa förslag, som finnas framstälda
i utlåtandets sjunde kapitel, gälla dels professurens delning i två
ordinarie professurer, den ena för germansk, den andra för romansk
språkforskning, eller såsom en nödfallsutväg tills vidare tillsättandet
af en extra ordinarie professor bredvid den ordinarie, dels att sär¬
skilda öfningar för meddelande af färdighet i de moderna språkens
praktiska behandling böra anordnas för de studerande, som vilja
härom vinnlägga sig, samt medel dertill anslås. Så till vida är allt
godt och väl, och jag kan af varmaste hjerta önska framgång åt
dessa förslag, så mycket hellre som komitén i sin motivering uttryck¬
ligen förklarar som sin åsigt, att äfven om professurens delning
genomföres, »skall helt visst ändock hvardera platsens innehafvare
blifva i sin undervisning fullt upptagen med behandlingen af sjelfva
den historiskt komparativa språkforskningen och svårligen få någon
tid öfrig för de studerandes handledning i språkens praktiska behand¬
ling, d. v. s. i just den del af studiet, som i hvarje fall är för den
blifvande elementarläraren närmast af vigt» (s. 282). Tilläggas må
dock, att äfven om tid blefve öfrig, man näppeligen skulle kunna på
professoren ställa fordran af en dylik praktisk handledning, så länge
163
universitetslärarne i moderna språk äro så illa lottade i jemförelse med
elementarlärarne i samma ämne, att medan till desse årligen utdelas
6,000 kronor för studieresor, kunna de förre, sedan de hunnit förbi
docentstadiet, nästan aldrig våga hoppas att varda hugnade vare sig
med något af riksstatens resestipendier eller med ett än så obetyd¬
ligt extra anslag från åttonde hufvudtiteln, så att t. ex. jag för min
enskilda del på de sista femton åren icke haft tillfälle att göra nå¬
gon studieresa till utlandet. Detsamma gäller, i fall jag ej miss-
minner mig, om. de ordinarie universitetslärarne i Upsala.
Jag skattar mig lycklig att kunna taga fasta äfven på ett par
andra komiténs uttalanden, såsom i allt väsentligt uttryckande mina
egna åsigter i dessa stycken. Komitén säger sig t. ex. till alla de¬
lar instämma i den af 1877 års komité framstälda fordran på en, så
vidt möjligt, verkligen vetenskaplig bildning äfven hos elementar-
läraren och »anser det så mycket angelägnare att med eftertryck
framhålla denna fordran, som dess utomordentliga vigt ännu i dag
icke synes vara på alla håll tillräckligt klart insedd» (s. 248), och
längre fram (s. 258), att det är, »såsom hvarje sakkunnig väl kän¬
ner, lika omöjligt att utan insigter i latin idka det vetenskapliga
studium af linguistik, hvilket för kompetens till ett lektorat i mo¬
derna språk är nödigt, som det låter sig göra att utan insigter i
matematik idka vetenskapligt studium af astronomi». Jag vill för
min del precisera detta så, att ju mer latin man kan, desto bättre
är det för ett vetenskapligt studium af modern linguistik i allmän¬
het, och att särskildt för den germanska grenen detsamma gäller
äfven om grekiskan, enär just de allra vigtigaste företeelserna inom
det ifrågavarande området, såsom t. ex. ljudskridningen (die Laut-
verschiebung) derförutan aldrig kunna fullt begripas. Nu kan det
visserligen tyckas vara sant, hvad komitén säger till utslutning af
sitt nyss anförda resonnement, nemligen att då någon särskild före¬
skrift om preliminära kunskaper i matematik för studiet af astronomi
nu under många år visat sig obehöflig, lärer en sådan väl vara obe¬
höflig äfven vid frågan om preliminära kunskaper i latin för ett
vetenskapligt studium af modern linguistik; men förhållandet är dock
icke alldeles enahanda. Matematiken är ett på alla håll väl anskrif-
vet ämne, men så är icke fallet med de klassiska språken, och det
torde vara fara värdt, att mången, som läser komiténs utlåtande,
skall af åtskilliga dess uttalanden om latinets obehöflighet på andra
ställen i detsamma tro sig få giltig orsak att tvifla på hvad hon sagt
på de här ofvan anförda, eller till och med alldeles icke fästa någon
164
vigt dervid. Under sådana förhållanden kunde det blott allt för lätt
inträffa, att de fordringar på förkunskaper i klassiska språk, hvilka
för ett vetenskapligt studium af de moderna äro, enligt komiténs
eget medgifvande, grundade i sakens natur, skulle komma att till-
skrifvas allenast examinatorns personliga åsigt och derigenom natur¬
ligtvis försätta både honom och sjelfva ämnet i ett läge, som helst
bör undvikas. På denna grund tror jag, att eu bestämd föreskrift i
detta hänseende, långt ifrån att böra utelemnas, tvärtom är högeligen
önskvärd. Detta naturligtvis under förutsättning, att förslaget om
latinets upphörande som tvångsämne i filosofie kandidatexamen vunne
gällande kraft äfven för den humanistiska sektionen; ty hittills har,
som bekant, latinets nämnda egenskap af tvångsämne inneburit en
viss säkerhet, om ock i enskilda fall temligen klen, för befintligheten
af de förkunskaper, hvarom bär är fråga.
En annan omständighet, hvilken i detta sammanhang ej får lem-
nas ur sigte, är komiténs förslag rörande borttagandet af filosofie
licentiatexamen och en förändring af filosofie kandidatexamen derhän,
att den senare ensam skulle komma att ersätta dem båda. Hittills
har jag hållit fordringarna i moderna språk så, att till de båda lägre
betygsgraderna i filosofie kandidatexamen insigt i dessa språk under
deras senaste utvecklingsskede, d. v. s. ungefär efter år 1500, ansetts
göra tillfyllest, medan deremot det strängt historiskt-vetenskapliga
studiet deraf, i öfverensstämmelse med statuternas egna uttryck, för¬
lagts till licentiatexamen, ehuru jeniväl för det högsta betyget i kan¬
didatexamen fordrats historisk insigt, om ock till ett ringare mått, i
ett af språken. Här hafva alltså hittills funnits sex olika kurser
med deremot svarande betyg, och dessa skulle enligt den nya an¬
ordningen komma att motsvaras af allenast tre, utan någon synnerlig
vinst för examinanden af klyfningen i romansk och germansk lingui¬
stik, enär denna redan varit faktiskt tillämpad för licentiatexamen,
men med den olägenhet, från examinandens ståndpunkt sedt, att
fordringarna för de sex betygsgraderna nu måste inrymmas inom tre
och således naturligtvis för hvar och en af dessa varda så mycket
drygare. Att vid dessa förändrade förhållanden redan betyget god¬
känd skulle komma att få en väsentligen annan karakter, än hvad
det har i den nuvarande kandidatexamen, är sjelfklart, åtminstone
enligt min uppfattning och så. vida universitetet fortfarande skall
bibehålla sin uppgift att representera den verkligen vetenskapliga
bildning, på hvilken, enligt hvad jag här ofvan haft tillfälle att visa,
äfven komitén sätter så stort pris. Att särskilt i moderna språk
165
jemte denna bildning äfven finnes en annan, den praktiska, hvilken
förnämligast visar sig som förmåga att i tal och skrift uttrycka sig
på det ena eller andra främmande språket, bestrides af ingen, och
för min del skattar jag den så högt, som den rimligen kan förtjena,
men detta slags bildning är dock intet annat än en färdighet, hvil¬
ken lik alla andra dylika, såsom fäktning, ridning, dans, gymnastik
m. fl. beror på de tillfällen till öfning deraf, hvilka kunna gifvas,
så att i samma mån som öfningen minskas eller tryter, i samma
mån minskas äfven färdigheten och kan till slut alldeles upphöra.
Detta var, som bekant, det enda sätt på hvilket de främmande lef¬
vande språken förut tillgodosågos, och liksom man då vid universiteten
höll rid- och danslärare, så höll man äfven språklärare eller språk¬
mästare. När ändtligen äfven de moderna språken började betraktas
som föremål för verkligt vetenskapligt studium, så inrättades pro¬
fessurer deri, och det var godt, men samtidigt indrogos de gamla
språkmästarebefattningarna, och det var mindre välbetänkt, ty äfven
de verkade godt på sitt vis, och jag skulle gerna se, att de kunde
åter upplifvas, emedan sålunda teori och praxis komme att gå hand
i hand och underlätta hvarandras arbete. Men, som sagdt, en sak
är öfningen och praktiska färdigheten, en annan är den historiskt
kritiska vetenskapen. Det är den senare, som universitetet i främsta
rummet har sig ålagdt att vårda, så vida nemligen dess uppgift fort¬
farande får anses vara hvad man hittills menat med en lärdoms¬
anstalt. Saken ställer sig naturligtvis helt annorlunda, om den bild¬
ning universitetet skall gifva, är ämnad t. ex. för intelligenta handels¬
resande. Jag behöfver ej säga, hvilken min mening härutinnan är,
lika litet som jag behöfver förklara, att, hurudant universitetets öde
än må gestalta sig, jag, oberoende af min enskilda åsigt, alltid skall
söka att efter bästa förstånd och förmåga lyda hvad som nu är eller
framdeles kan varda lag och författning.»
Professoren Borelius hyste betänkligheter mot att ingå på sek¬
tionens förslag att låta sådana studerande, som ej läst latin, aflägga
kandidatexamen utan detta ämne, enär denna examen är förberedande
prof för licentiat- och doktorsgraden samt kompetensprof till skol¬
lärarebefattningar. Deremot skulle han ej hafva något emot, att en
särskild akademisk examen inrättades för realister.
Professoren Odhner ansåg visserligen kunskaper i latin böra for¬
dras, men ansåg, att man borde lindra fordringarna för dem som
ville komplettera sin studentexamen med betyg i detta ämne.
Professoren Cavallin hyste mycken tvekan mot att påtvinga den
/
166
andra sektionen en examensordning, som den ej gillade, och skulle ej
heller så gjort, om sektionen sjelf varit ense i frågan. Så var emel¬
lertid ej fallet, utan hade beslutet fattats endast genom dekan ens
utslagsröst, och ville han derför förorda humanistiska sektionens
förslag.
Professoren Weibull ville under åberopande af sitt anförande
den 21 Mars i humanistiska sektionen förorda rättigheten för rea¬
lister att aflägga kandidatexamen med befrielse från latin.
Professoren Blomstrand anförde: »Med hänvisande till det votum
i frågan, jag i sektionen afgifvit, begagnar jag tillfället att ännu be¬
stämdare framhålla den anmärkningsvärda ensidighet, hvarmed komi-
terades flertal äfven i de så kallade realisternas skolstudier ej sett
eller velat se något annat än en förberedelse till universitetet. Det
synes mig, som hade det annars varit väl på sin plats, att dervid
också hänsyn tagits till undervisningsverk som tekniska högskolan i
Stockholm och Chalmerska läroverket i Göteborg, hvilket, så vidt jag
kunnat finna, alls icke ifrågakommit, att ej nämna de mångfaldiga
praktiska yrken, för hvilka mera djupgående studier öfver hufvud äro
öfverflödiga. Men det skulle säkerligen ej passat rätt tillsammans
med den uppgift, som synes ha närmast förelegat, eller motarbetandet
af latinet såsom ett af de till universitetet förberedande skolämnena,
om något slags jemförelse gjorts mellan den stora mängden af rea¬
lister, som aldrig få med universitetet att skaffa, och det å andra
sidan relativt ringa antal, som vid universitetet egnar sig åt real¬
ämnenas så godt som uteslutande teoretiska eller rent vetenskapliga
sida med öfver hufvud taget ingen annan utsigt för framtiden än
att som blifvande lärare vare sig i skolan eller vid universitetet göra
sig sina dyrt förvärfvade kunskaper till godo. Förutsatt att en så¬
dan jemförelse ej uteblifvit, skulle måhända äfven för komiterades
pluralitet kunnat som resultat deraf framgå, att de förberedande
språkliga studier, som för den blifvande teknikern kunna undvaras —
att man i ett kulturland som t. ex. Tyskland äfven med afseende å
dem är af annan mening, må här gerna lemnas åsido — för den
under våra universitetsförhållanden (utan polyteknisk fakultet) vid uni¬
versitetet studerande ej gerna kunna anses umbärliga. Såsom pro¬
fessor Lidforss nyss anmärkte med afseende på studiet af de lefvande
språken vid universitetet, så kan väl ej heller i fråga om de reala
ämnena, såsom de der studeras, hvarje anspråk på verklig vetenskap¬
lighet lemnas ur sigte. Är frågan deremot endast om det praktiska
tillgodogörandet af vetenskapens resultater, erbjuder visserligen, åt-
167
minstone såsom förhållandena hos oss utvecklat sig, universitetet inga¬
lunda det bästa arbetsfältet. Min egen erfarenhet som lärare i kemi
bekräftar endast, hvad för öfrigt ligger mer än nära till hands att
på förhand antaga, att för förmånlig anställning i den tillämpade
vetenskapens tjenst de bästa universitetsstudier långt ifrån bereda
något företräde framför den, som har att förete goda vitsord från
tekniskt och således från början praktiskt anlagdt läroverk. Äfven
utan allt afseende på de talande skäl, som af reservanterna i komitén
såväl som här , på platsen och annorstädes anförts för de klassiska
språkstudiernas betydelse såsom ett af underlagen för vetenskapliga
studier öfver hufvud, finner jag en kraftig anledning att vidhålla
min förut uttalade mening redan deri, att det skulle vara det stora
flertalet af realisterna i skolan ojemförligt mera till skada än gagn,
om man, som komiterade vilja, gör allt för att locka dem till uni¬
versitetet utan allt afseende derpå, att de insigter, som de der kunna
förvärfva, icke, då de vilja utgå i det praktiska lifvet, vinna det
erkännande eller göra dem den nytta, hvarpå de gjort sig räkning.
I realisternas intresse har man gjort sig till hufvuduppgift att för
dem underlätta tillträdet till universitetet. Jag tror, att man mera
skulle gagnat både dem och det hela, om man sökt, möjliggöra sjelf-
ständiga realläroverk vid sidan af sjelfständiga lärda skolor och med
afseende å dem tagit mer hänsyn äfven till andra verksamhetsgrenar
än de, till hvilka universitetet har att förbereda.»
Professorén Lidforss ville i enlighet med professor Weibull för¬
orda, att befrielse från latin måtte kunna medgifvas realister i den
kandidatexamen, som aflades för licentiatexamen inför matematisk¬
naturvetenskapliga sektionen.
Professoren Nyblceus förenade sig med professor Blomstrand.
Professorerna Alexanderson och Quennerstedt afstyrkte likaledes
matematisk-naturvetenskapliga sektionens förslag.
Decanus ville under åberopande af sitt anförande i matematisk¬
naturvetenskapliga sektionen förorda rättighet för realister att erhålla
dispens från latin.
Professoren Lundgren förenade sig med dekanus.
Således hade fakulteten med 7 röster (professorerna Nyblseus,
Blomstrand, Borelius, Odhner Cavallin, Alexanderson och Quenner¬
stedt) mot 4 (dekanus, professorerna Weibull, Lidforss och Lundgren)
beslutat, att befrielse från latin i kandidatexamen under inga om¬
ständigheter måtte medgifvas sådana studerande, som ej hafva intyg
i afgångsexamen om godkända insigter i ämnet.
168
Deremot beslöt fakulteten förorda, att befrielse från latin skulle
kunna i kandidatexamen för licentiatexamen inför matematisk-natur-
yetenskapliga sektionen medgifvas sådana studerande, som hafva be¬
tyg i latin i afgångsexamen.
§ 4.
Humanistiska sektionen hade föreslagit, att uti kandidatexamen
för licentiatexamen inför humanistiska sektionen matematik eller
naturvetenskapligt ämne ej vidare måtte vara tvångsämne.
Med afseende på detta förslag anförde prof essoren Quennerstedt:
»Hvad först angår den föreslagna rättigheten att erhålla dispens
i latin för dem, som i afgångsexamen blifvit godkända i detta ämne,
så ser jag mig förhindrad att tillstyrka den, redan af det skäl, att
detta »godkänd» är en punkt med egen rörelse i rymden, som så¬
ledes omöjligen kan erbjuda en grund att bygga på. Den har varit
en relativt fast punkt just så länge som universitetets examensstadga
höll den fast.
Icke heller kan jag tillstyrka humanistiska sektionens förslag om
inskränkandet af tvångsämnenas antal till 4. Det är -— som jag
redan vid ett föregående tillfälle antydt — mycket oegentligt att
tala om 5 »tvångsämnen» för den kandidatexamen, som är preliminär
till licentiaten. Examen kan ställas så, att de tre blifvande licentiat-
ämnena ingå i densamma. De verkliga tvångsämnena äro .ej fler
än 2; å ena sidan latin och matematik-naturvetenskap; å den andra
latin och filosofi-historia. Humanistiska sektionen har å sin sida
gjort sig qvitt matematik-naturvetenskap, och det är tydligt, att ett
utbyte skall ske med filosofi-historia från den naturvetenskapliga
sidan-. Men jag för min del vill ej vara med om någondera af dessa
åtgärder.
Mina skäl kan jag (för att ej belasta protokollet) här blott antyda.
Filosofie kandidatexamen är enligt mitt förmenande redan nu
icke fullt, hvad den borde vara. Sektionens förslag skulle — i synner¬
het i sin tillämpning på matematisk-naturvetenskapliga sektionen, der
examen t. ex. skulle omfatta: 1) tyska eller franska; 2) matematik; 3)
botanik eller zoologi; 4) fysik eller kemi -— ännu afgjordare förvandla
den till hvad den alldeles icke bör vara, alldenstund först licentiat¬
examen skulle vara detta, nemligen en ren fackexamen. I samma
stund förlorar den sitt egentligaste berättigande. Att filosofiska fa¬
kulteten sjelf i så fall blir en fullständig anakronism, och att dess
169
sektioner upphöjas till sjelfständiga fakulteter, är visserligen följd¬
riktigt, men måhända dock mindre önskvärd!
För min del måste jag nemligen anse det af stor vigt att filo¬
sofie kandidatexamen icke till sista spåren förlorar den universellare
bildningskarakter, som den ursprungligen haft, att den studerande
icke helt och hållet mister känningen af andra odlingsområden och
fält för menskligt vetande än dem han tänker närmare intränga uti,
Och jag vill icke tro, att man anser skolan hafva gifvit tillräckligt.
Vår tid visar visserligen en sann pulverisera^ af de andliga intres¬
sena. Det kan svårligen vara annorlunda, men den akademiska un¬
dervisningen bör åtminstone icke utan allt slags förbehåll acceptera
detta faktum. Jag vet mer än väl, hvad som från en strängt veten¬
skaplig synpunkt kan sägas om dessa »låneämnen», detta »fvllnads-
gods» från andra odlingssferer. Men det är ej värdi att anlägga så
hög måttstock — då borde betyget approbatur helt och hållet bann¬
lysas ur alla preliminär examina —; någon bekantskap, äfven den
mera kompendiösa, med ett stort och vigtigt odlingsområde har dock
— helst som den ju icke behöfver frånsåga sig allt slags slägtskap
med vetenskapligheten — ett verkligt värde, åtminstone är alltid
möjligheten gifven, att vederbörande kan omsätta den till något af
verkligt värde för sin personliga utveckling. Och jag förmodar, att
universitetsstudierna böra syfta äfven, åt detta håll. Att syftemålen
ofta nog förfelas, utgör ingen anledning att gifva grundsatsen till
spillo. Väl är det sant, att hvarje vetenskap blott är en del af
ett stort helt, alltså på något sätt innehåller det hela; att äfven
naturvetenskaperna trots sin förment så exakta karakter dock innerst
äro lika »historiska» vetenskaper som någon annan, men den insigten
är. väl icke alltid färdig vid tidpunkten för filosofie kandidaten. —
Humanistiska sektionen har emellertid nu sagt, att naturvetenskap
är det ämne, som lättast kan gifvas till spillo; det synes deremot mig,
att om ett offer skulle göras, hade snarare ett annat val bort träffas. Och
att här verkligen är fråga om ett offer, ja, ett offer af öfvertygelsen
om hvad sektionen i sig sjelf anser önskvärd! det måste jag sluta
af ord som dessa af en dess ledamot: »— •—synas omständigheterna
uppfordra sektionen att vid nuvarande vigtiga tidpunkt föreslå sådana
jemkningar i det gällande systemet, genom hvilka dess väsentliga
fördelar möligen kunna befästas och bevaras» — eller såsom en an¬
nan ledamot yttrar sig: -— »jag tror, att ett mera genomgripande
förslag är af nöden för att med framgång bemöta komiténs anmärk-
170
ningar i denna punkt (studietiden)». — Sådana uttryck lyfta en flik
af en slöja och röja den djupa oron för framtiden.
Hvad nu ändtligen den anmärkning af komitén angår, som för¬
mått sektionen till detta medgifvande, så har den utan allt tvifvel
ett berättigande, som, om det ock tål någon afprutning, dock manar
till allvarligt eftersinnande. Men botemedel torde finnas utan att
tillgripa sådana åtgärder som den föreslagna. Klyftan mellan sko¬
lans undervisningssätt och universitetets är tydligen allt för stor.
Men docentundervisningens fullständigare tillgodogörande och bättre
afpassning efter nuvarande förhållanden — jag tänker naturligtvis
på obligatoriska kurser i lämplig form anordnade, i hvilken riktning
ju också ett och annat steg tagits — erbjuder ett medel att minska
den antydda olägenheten, som torde böra tagas i öfvervägande.
Måtte för öfrigt en mild försyn bevara Sveriges undervisnings¬
anstalter, högre som lägre, för dessa en eller två gånger i hvarje
decennium inträffande jordskakningar, som icke kunna annat än
bringa oro och förvirring i ett arbete, som för att blifva fruktbrin¬
gande behöfver stillhet och stabilitet.»
Professoren JBorelins hade redan i humanistiska sektionen ut¬
talat betänkligheter emot förslaget, ehuru detta yttrande ej ingått i
protokollet. Nu ville han förklara sig vara af samma mening som
professor Quennerstedt, nemligen att förslaget vore mindre väl¬
betänkt.
Professoren Cavallin ansåg ingen skada åstadkommas genom
antagandet af humanistiska sektionens förslag. Frihet funnes icke
förty för examinander, som sådant önskade, att aflägga examen i
matematisk-naturvetenskapliga ämnen, och först derigenom finge ett
godkänd i dessa ämnen något egentligt värde, ty det blefve då ett
verkligt godkänd, ej ett, som söktes endast derföre, att betyg i äm¬
net måste tagas. Särskilt för studerande, som bereda sig till licen¬
tiatexamen inom humanistiska sektionen, vore det af vigt, att ej för
många tvångsämnen funnes, ty vid flera kombinationer af ämnen är
det nu för sådana omöjligt att låta samtliga de blifvande licentiat¬
ämnena ingå i kandidatexamen. Det är vidare klart, att bland tvångs-
ämnena det matematisk-naturvetenskapliga är det, som med minsta
olägenhet kan bortfalla. På grund häraf påyrkade han bifall till
humanistiska sektionens förslag.
(Professor Borelius aflägsnade sig.)
Professoren O dim er ansåg det visserligen vara högst önskvärd!,
att humanistiska kandidater aflade examen ett i par af de till
171
den matematisk-naturvetenskapliga sektionen hörande ämnena, men
han önskade i likhet med professor Cavallin, att detta skedde af fri
vilja och ej på grund af något stadgande angående tvångsämnen, och
tillstyrkte derföre bifall till humanistiska sektionens förslag.
Professoren Liäforss skulle hafva röstat för humanistiska sek¬
tionens förslag, i fall undervisningen i naturvetenskap inom läro¬
verken fortginge ända till afgångsexamen; men som förhållandet nu
är, ville han förena sig med professor Quennerstedt.
Professoren Lundgren ansåg, att studiet af ett ämne, lösryckt
från allt sammanhang med beslägtade, vore af föga gagn, och an¬
slöt sig derföre till det, som af humanistiska sektionen och senast nu
af professor Cavallin blifvit anfördt.
Professoren Alexanderson kunde ej annat än rösta för, att äm¬
net »matematik eller naturvetenskap» förblefve tvångsämne, då ju
genom dispens befrielse derifrån kan erhållas.
Professoren Blomstrand var visserligen i sak af samma åsigt
som professor Quennerstedt, men ville ej motsätta sig humanistiska
sektionens önskan.
Professoren Nyblceus förordade bifall till förslaget.
Decanus hade redan i sektionen vid det tillfälle, då han hade
att yttra sig om den matematisk-naturvetenskapliga kandidatexamen,
uttalat sig för en minskning af tvångsämnenas antal.
I full konseqvens härmed kunde han nu ej annat än förorda
bifall till humanistiska sektionens förslag.
Professoren Weibull förordade likaledes förslaget.
Således hade fakulteten med 7 röster (professorerna Lundgren,
Weibull, Cavallin, Odhner, Blomstrand, Nyblmus och dekanus) mot
4 (professorerna Quennerstedt, Alexanderson, Lidforss och Borelius)
tillstyrkt bifall till humanistiska sektionens förslag.
§ 5.
Med afseende på examen stili latini hade begge sektionerna till¬
styrkt dess afskaffande, humanistiska sektionen likväl med det vilkor,
att ett af de skriftliga profven för kandidatexamen må författas på
latin eller främmande lefvande språk.
Sedan professorerna Lidforss, Nyblceus och Blomstrand uttalat
sig mot detta vilkor på grund deraf, att genom dess införande det
afsedda underlättandet af examen helt och hållet ginge förloradt, ja,
tvärtom examen ytterligare försvårades, enade sig fakulteten om
matematisk-naturvetenskapliga sektionens förslag.
172
Professoren Cavallin anmärkte, att det beslut, som humanistiska
sektionen nu fattat angående afskaffande! af examen stili latini pro
gradu philosophico mot skyldighet för dem, som önska undergå huma¬
nistisk licentiatexamen att antingen på latin eller på modernt främ¬
mande språk författa ett skriftligt prof i filosofie kandidatexamen,
vore oförändradt upptaget från samma sektions beslut af den 29 Ok¬
tober 1881 och filosofiska fakultetens af den 26 November samma år,
och att akademiska konsistoriet utsträckt bestämmelsen till hela fakul¬
teten, samt att professoren för sin del icke tänkt sig detta prof
annorlunda än som en öfversättning till något af nämnda språk.
§ 6.
Med afseende på preliminärexamina hade ingendera sektionen
närmare uttalat sig. Fakulteten ansåg jemväl detta vara en fråga,
om hvilken det närmast tillkommer öfriga fakulteter att afgifva ytt¬
randen.
§ 7.
Humanistiska sektionen hade på det lifligaste tillstyrkt komite-
rades förslag till ordnandet af undervisningen i nyeuropeisk lingui¬
stik. Fakulteten instämde enhälligt i detta uttalande.
§ 8.
Humanistiska sektionen hade på det bestämdaste afstyrkt af-
skaffandet af den så kallade B-linien vid elementarläroverken. Fa¬
kulteten ville till alla delar instämma häruti.
§ 9.
Slutligen hade humanistiska sektionen uttalat den önskan, att
den tanke rörande upprättandet af kommunalskolor för den lägre
realbildningen, hvilken innehålles i komiterades utlåtande, måtte
vidare utvecklas i den riktning, som af en komitéledamot blifvit
reservationsvis antydd, och ville fakulteten likaledes instämma i
denna önskan.
Fakulteten hade således beslutat föreslå:
att filosofie licentiatexamen må oförändrad bibehållas;
att filosofie kandidatexamen bibehålies; men
173
att befrielse från latin må hinna medgifvas sådana studerande,
hvilka antingen i sin afgångsexamen hafva betyg i latin, eller och
senare hompletterat sin examen med betyg i detta ämne; samt
att godhända kunskaper i något niatematisht-naturvetenshapligt
ämne ej vidare må fordras i den kandidatexamen, som berättigar
titt afläggande af filosofie licentiatexamen inför humanistiska sek¬
tionen;
att examen stili latini afskaffas;
att undervisningen i nyeuropeisk linguistik varder ordnad på
det sätt, som komiterade föreslagit; samt
att den så kallade B-linien vid elementarläroverken bibehålies.
Härjemte hade fakulteten uttalat den önskan:
att den tanke om upprättandet af kommunalskolor för den
lägre realbildningen, som innehålles i komiterades utlåtande, måtte
vidare utvecklas i den riktning, som af en komitéledamot blifvit
reservationsvis antydd.
Professoren Blomstrand ville erinra om det förslag att minska
antalet betyg i kandidatexamen, som, af honom framstäldt i mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionen, blifvit af professor Cavallin
förordadt i den humanistiska.
Ur protokollet
N. G. Dunér.
174
Till det större akademiska konsistoriet.
På grund af remiss från rektorsembetet bar humanistiska sektio¬
nen vid sammanträden den 7:de, 14:de och 21:ste Mars tagit i öfver¬
vägande det af läroverkskomitén afgifna underdåniga utlåtandet. Detta
är i hög grad omfattande och genomgripande, i det på snart sagdt
alla områden af undervisningen, såväl den lägre söm den högre, fram-
stälts förslag, hvilka, om de vinna stadfästelse, komma att leda de
vetenskapliga studierna inom vårt land in på i ej oväsentlig män
nya banor. Det är sjelfklart, att då sektionens yttrande blifvit in-
fordradt endast med afseende på sådana delar af utlåtandet, som angå
eller hafva betydelse för studierna och examina vid universitetet,
sektionen ej med fog kunnat inlåta sig på flera bland dessa förslag,
nemligen sådana, som ej stå i närmare sammanhang med de akade¬
miska studierna.
I en af de frågor, som omedelbart beröra detta område, nemligen
frågan om de preliminärexamina, som berättiga till inträde i de öfriga
fakulteterna, har sektionen ej heller ansett nödigt att nu yttra sig,
enär den så nyligen som 1881 uttalat sig öfver densamma. Och då
den ej finner något skäl att nu frångå de åsigter, den då hyste, skulle
dess utlåtande derom ej kunna blifva annat än ett upprepande af det,
som då yttrades.
I det sektionen sålunda öfver hufvud taget sysselsatt sig endast
med de förslag, som omedelbart beröra filosofiska fakultetens egna
examina, finnes det likväl en del af komiterades utlåtande, med af¬
seende på hvilken sektionen ansett sig böra inlåta sig äfven på så¬
dant, som rör undervisningen i skolorna. Denna del har också af
komiterade sjelfve blifvit framhäfd i främsta rummet och är i sjelfva
verket den kärnpunkt i deras förslag, kring hvilken alla öfriga grup¬
pera sig, nemligen frågan om latinets ställning vid Sveriges offent-
175
liga undervisningsanstalter. Det är denna, hvilken sektionen går att
först taga i bepröfvande.
Enligt det förslag, som af komiterade framstälts, skulle den ställ¬
ning, latinet hittills intagit i undervisningen inom vårt land, för fram¬
tiden blifva en fullständigt annan. Från att hafva varit ett af sko¬
lans hufvudämnen skulle det öfvergå till ett biämne, som blott för-
droges. Komiterade föreslå nemligen, att latinstudier af nämnvärdt
omfång skulle inom elementarläroverken få ega rum endast i sam¬
manhang med studier af grekiska, och att examen inom filosofiska
fakulteten, äfven när denna uteslutande omfattade ämnen, som falla
inom den nuvarande humanistiska sektionens område, skulle få af-
läggas af studenter, som under sin skoltid icke läst latin, och att
desse ej heller, sedan de börjat sina universitetsstudier, skulle vara
pligt]'ge att vid sidan af öfriga ämnen förvärfva sig några kunskaper
i detta språk.
Hvad följden i praktiskt hänseende skulle blifva af det samtidiga
införandet af dessa begge stadganden, är ej synnerligen svårt att
inse. Det hinder, som lades i vägen för att i skolan studera latin
utan att jemväl läsa grekiska, skulle otvifvelaktigt föranleda, att fler¬
talet af de ynglingar, som genomginge läroverken, helt och hållet
åsidosatte studiet af de klassiska språken, och detta så mycket vis¬
sare, som derigenom endast en bana — den presterliga —■ stängdes
för dem.
Att åter en oersättlig skada skulle drabba fackstudierna inom
den humanistiska sektionen, om det komme derhän, att flertalet af
dess lärjungar vore och förblefve utan kunskaper i latin, det är en
sak, hvars ådagaläggande sektionen så mycket hellre kan bespara
sig, som denna skrifvelse åtföljes af professor Cavallins anförande
vid sammanträdet den 7:de Mars d. å., till hvilket sektionens med¬
lemmar anslutit sig i det, som rör nyttan och nödvändigheten af kun¬
skap i latinet för alla dem, som idka studier inom de till humanisti¬
ska sektionen hörande vetenskaperna.
På grund häraf får sektionen på det bestämdaste afstyrka be¬
viljandet af rättighet för studerande, som aflagt examen på real-
linien, att aflägga filosofie kandidatexamen för licentiatexamen inom
humanistiska sektionen, utan att han i denna examen förvärfvar sig
godkända insigter i latin. Åberopande det, som anföres i filosofiska
fakultetens protokoll af den 26 Nov. 1881, vill sektionen jemväl af¬
styrka samma sak med afseende på den matematisk-naturvetenskap-
liga sektionen.
176
Annorlunda förhåller det sig med de fordringar, som sektionen
anser böra ställas i kandidatexamen på sådane studerande, hvilka
redan i sin afgångsexamen ega intyg om godkända insigter i latin.
Med afseende på desse anser sektionen, i öfverensstämmelse med hvad
filosofiska fakulteten föreslagit redan den 26 Nov. 1881, befrielse
från latin kunna medgifvas. Dessutom anser sektionen, att examen
stili latini bör afskaffas, och att i stället ett af de tre skriftliga prof-
ven för filosofie kandidatexamen måtte författas antingen på latin
eller modernt främmande språk.
Såsom en naturlig följd af de åsigter, sektionen här ofvan ut¬
talat med afseende på nyttan och nödvändigheten af kunskap i latin
för dem, som ämna vid universitetet aflägga examen inom de till
humanistiska sektionen hörande vetenskaper, får sektionen — jem¬
väl under åberopande af den af professor Cavallin gjorda utrednin¬
gen — på det bestämdaste afstyrka det af komiterade gjorda för¬
slaget om indragande af den s. k. B-linien vid de högre elementar¬
läroverken.
Sektionen öfvergår härmed till en granskning af komiterades
förslag till förändring af filosofiska fakultetens examina. I detta
hänseende föreslå komiterade, att den nuvarande kandidatexamen, i
någon mån utvidgad, så att 9 betygsenheter fordrades i stället för 8,
skulle utgöra det enda examensprofvet; och att detta efter examinan¬
dens fria skön skulle få afläggas i huru många eller i huru få som
helst bland filosofiska fakultetens ämnen, och att jemväl uti denna
examen hvilka ämnen som helst skulle få förenas. Examen skulle
således kunna taga samma karakter, som den nuvarande licentiat¬
examen med högsta betyget i trenne ämnen, men den skulle oek
kunna afläggas med lägsta betyget i hvart och ett af nio examens-
ämnen. Rättigheten att på grund af denna examen vinna filosofisk
doktorsgrad skulle likväl endast tillkomma dem, som i tvenne ämnen
erhållit minst 5 betygsenheter, och samma vilkor skulle erfordras för
kompetens till lektorsbefattningar vid högre elementarläroverk. Der¬
emot skulle de, hvilka i något af skolans läroämnen erhållit minst
tvenne betygsenheter, vara berättigade till erhållandet af adjunkts-
eller kollegatjenst.
De skäl, hvilka komiterade anfört för den af dem föreslagna nya
ordningen och mot den hittills bestående, kunna i hufvudsak samman¬
fattas i att dels den nuvarande filosofie kandidat- och filosofie licen¬
tiatexamen tager alltför lång tid i anspråk, dels genom särskiljandet
177
I tvenne examina en oöfverstiglig skranka uppreses mellan lektors-
och adjunktsgraderna vid elementarläroverken.
Då sektionen går att pröfva halten af dessa skäl, torde det först
vara nödvändigt att tillse, hvad värde den föreslagna nya examen
antagligen skulle komma att erhålla såsom lärdomsprof. Då den
skulle komma att utgöra kompetensvilkor jemväl för skolans lägre
lärarebefattningar, och då den skulle kunna afläggas i ända till nio
olika examensämnen, är det sjelfklart, att fordringarna på ett god¬
känd i denna examen ej kunde blifva mycket högre än fordringarna
för samma betyg i den nuvarande kandidatexamen. Om de stäldes
blott tillnärmelsevis lika med de nuvarande fordringarna på licentiat¬
examen, skulle af naturliga skäl den tid, som erfordrades för afläg-
gandet af denna examen, blifva ojemförligt längre och icke kortare
än den, som nu åtgår för filosofie kandidat- och filosofie licentiat¬
examen tillsammantagna. En förminskning i tiden skulle endast
kunna inträda för sådane studerande, som på grund af framstående
anlag för studier i en bestämd rigtning förvärfva sig ovanligt grund¬
liga kunskaper i en grupp af närliggande ämnen. Men för desse
passar den statistik, på hvilken komiterade grundat sitt angrepp mot
den nuvarande examensordningen, i alla händelser icke, i det erfaren¬
heten, åtminstone vid Lunds universitet, visat, att sådane studerande
aflagt sina begge examina på en mycket kort tid.
Då det således torde vara otvifvelaktigt, att fordringarna för ett
godkänd i den nya kandidatexamen måste blifva endast obetydligt
högre än i den nuvarande, så erbjuder sig helt naturligt den frågan,
huruvida fordringarna för högre betyg ej heller skulle blifva väsent¬
ligen större. Om detta vore meningen, skulle införandet af den nya
ordningen ej kunna annat än lända till bestämd skada för den högre
vetenskapliga bildningen i vårt land och till försvagande af det an¬
seende, som de män, hvilka den filosofiska fakulteten tilldelat sin
högsta lärdomsgrad, nu åtnjuta. Sådan har väl ej heller varit komi-
terades mening, utan hafva desse antagligen tänkt sig fordringarna
för de högre betygen lika med dem, som för närvarande gälla för
motsvarande betyg i licentiatexamen. I motsatt fall skulle i korni-
terades utlåtande förekomma eu påtaglig oriktighet, i det de på sid.
100 af sitt betänkande förklara: att det nu föreslagna examens-
systemet medför alla de fördelar, hvilka licentiatexamen erbjuder,
och detta oaktadt ett så betydelsefullt examensprof som det skriftliga
licentiatprofvet jemväl komme att bortfalla.
Men om sålunda intet tvifvel kan råda, att komiterade tänkt
12
178
sig fordringarna på högre betyg i den nya examen lika med fordrin¬
garna i licentiatexamen och att derigenom steget från ett godkänd
till ett högre betyg blefve mycket stort, så kan med skäl frågas hvad
som vunnes genom den af komiterade föreslagna förändringen. Den
tid, på hvilken en så beskaffad kandidatexamen kunde afläggas, skulle,
under inga omständigheter blifva kortare än den, som nu åtgår till
både kandidat- och licentiatexamen — ja, det kunde till och med
ifrågasättas, huruvida ej nödvändigheten att samtidigt med de egent¬
liga fackstudierna sysselsätta sig med andra ämnen skulle bidraga
att öka svårigheterna.
Med det andra af komiterade anförda hufvudskälet skulle det
under sådana omständigheter förhålla sig föga bättre. På grund af
den mycket betydliga skilnaden mellan fordringarna för ett godkänd
och närmast högre betyg skulle det tvifvelsutan i allmänhet inträffa,
att sådane, som nu åtnöja sig med kandidatexamen ensam, sökte att
aflägga den nya kandidatexamen på det minst mödosamma sättet,
genom att i densamma förena åtta ämnen, med högre betyg endast
i ett. Ännu ett skäl till ett sådant förfarande funnes i den fordran,
som enligt komiterades förslag borde ställas på sökande till adjunkts-
och kollegabeställningar, nemligen att hafva betyg om godkända in-
sigter i minst tvenne af de ämnen, i hvilka platsen förklarats ledig.
Ju flera ämnen examen omfattade, desto större skulle sannolikheten
blifva för examinanden att utan vidare komplettering vara kompetent
till en ledigförklarad tjenst. Om nu den, som aflagt en dylik examen
och derefter blifvit befordrad till adjunkt, ville komplettera densamma
för att hinna till kompetens för lektorsbefattningar, så är dét all¬
deles påtagligt, att de svårigheter, han hade att öfvervinna, vore
föga mindre än de, som nu möta en filosofie kandidat, dä han vill
aflägga filosofie licentiatexamen, så mycket mera, som sådant nu
kan ske, utan att han i något ämne behöfver förvärfva sig högsta
betyget.
Slutligen kan sektionen ej underlåta att påpeka, att redan den
examen, hvilken komiterade föreslagit som kompetensvilkor för adjunkts¬
befattningar, skulle taga en mycket betydlig tid i anspråk, och detta,
till och med när den aflades med det minimum af kunskaper, som
ofvan blifvit omtaladt. Då examen komme att omfatta så många*
• ämnen som 8, kunde det ej undgås, att den fördel, som komiterade
ansett skola vinnas genom tvångsämnenas afskaffande, blefve så godt
som fullständigt omintetgjord, i det att det knappast någonsin komme
att inträffa, att examinanden kombinerade ämnena så, att han ej finge
179
med fyra bland de tvångsämnen, i hvilka han nn måste aflägga exa¬
men. Då nu, enligt komiterades förslag, fordringarna på ett godkänd
borde ställas i någon mån högre, än de nuvarande fordringarna i
kandidatexamen, måste redan de 7 betygsenheterna i 7 ämnen er¬
fordra samma tid, som åtgår för den nuvarande kandidatexamen,
eller, som nedan skall visas, för humanistiska sektionen 4,2 år. Här¬
till komme den tid, som åtginge för ett med-beröm-godkänd i ett
ämne, med fordringar som i licentiatexamen. Hvilken tid, som här¬
till skulle behöfvas, låter ej med visshet beräkna sig, men då det
framgår af den tabell, som åtföljer denna skrifvelse, att en licentiat¬
examen med 5 och 6 betygsenheter i medeltal kräft längre tid än
en med ett högre betygsantal, är det otvifvelaktigt, att mer än tredje¬
delen af den tid, som nu åtgår för en licentiatexamen, eller öfver
1,6 år skulle behöfvas för förvärfvandet af detta betyg. Följaktligen
skulle till och med för denna lägre form af den föreslagna kandidat¬
examen åtgå i det närmaste 6 år, en tid, som utan fråga är obilligt
lång i förhållande till de fördelar, som dermed vunnes.
Om sektionen sålunda ej finner något skäl tala för införandet
af denna nya, obepröfvade examensordning, så finner den deremot
starka skäl tala för bibehållandet af den nuvarande. Det har nem¬
ligen visat sig, att under de tio år, som förflutit, sedan licentiatexa¬
men infördes, studierna här vid universitetet i mycket väsentlig mån
vunnit i grundlighet, hvarjemte det knappt behöfver anmärkas, att
införandet af hvarje genomgripande ändring i examensstadgandena
bereder de studerande så allvarliga olägenheter under öfvergångs-
tiden, att en sådan ej bör företagas utan att de mest bindande skäl
tala derför.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får sektionen likaledes
på det bestämdaste afstyrka bifall till komiterades förslag till för¬
ändring af filosofiska fakultetens examina.
Ehuru sektionen sålunda ej funnit komiterades förslag i nämnda
hänseende lämpligt att afhjelpa de olägenheter, som det förmenats
skola kunna undanrödja, har sektionen likväl ansett sig böra till
närmare bepröfvande upptaga en af dessa, nemligen den långa studie¬
tid, som den filosofiska graden kräfver.
Komiterade angifva, på grund af uppgifter från Upsala, denna
tid till 9,1 år. Sektionen har låtit uppgöra en liknande beräk¬
ning för Lund, och funnit att den för den humanistiska sektionen
uppgått till 9,i år, medan inom den matematisk-naturvetenskap-
liga i medeltal erfordrats 7,7. Af denna tid åtgår för kandidat-
180
examen resp. 4,2 och 3,5 år. Studietiden är således i Lund kor¬
tare än i Upsala, och hvad den matematisk-naturvetehskapliga sek¬
tionen beträffar ej särdeles längre än för den gamla filosofiska gra¬
den. Studietiden inom den humanistiska sektionen är emellertid
längre, än önskligt vore, och har sektionen derföre ansett sig böra
tillse, huruvida ej med bibehållande i allt väsentligt af den nuvarande
examensordningen den tid, som åtgår till afläggande af examina,
kunde i någon mån förkortas.
Innan sektionen inlåter sig på denna fråga, vill den emellertid
anmärka, att de 4,9 år, söm enligt förestående beräkning i medel¬
tal förflutit mellan afläggandet af filosofie kandidat- och filosofie li¬
centiatexamen, ej användts odelade på sistnämnda examen, enär sek¬
tionen har sig bekant, att ett stort antal licentiater inom humanisti¬
ska sektionen genomgå^ profår vid elementarläroverk under denna
tid, hvarföre de 4,9 åren böra minskas med nära hela den tid, som
användes på en profårskurs, hvarjemte flere haft förordnande som
lärare vid elementarläroverk. Tagas dessa omständigheter i betrak¬
tande, finner sektionen den på licentiatexamen använda tiden ej vara
oskäligt lång. Med afseende på kandidatexamen kan likaledes an¬
märkas, att för ej så få bland examinanderna ett eller annat år tagits
i anspråk för konditionering, hvilket likaledes höjt medeltalet. Emel¬
lertid anser sektionen, att något kan och bör göras för att förkorta
studietiden för denna examen.
Det närmast till hands liggande medlet skulle utan tvifvel vara
att nedsätta det som minimum erforderliga bétygsantalet från 8 t. ex.
till 5, och sektionen skulle ej mycket tveka att föreslå denna åtgärd,
om examen endast vore preliminärexamen till licentiatexamen. Men
då genom densamma tillika kompetens till lärareplatser vinries, är
en sådan ändring éj att anbefalla. Deremot tror sektionen, att den
önskvärda förminskningen i studietiden bör kunna åstadkommas der¬
igenom, att examinanden får mera, än hittills varit möjligt, syssel¬
sätta sig med beslägtade ämnen. Detta blefve händelsen, om, såsom
sektionen här ofvan föreslagit, latinet upphörde att vara absolut
tvångsämne, och möjligen äfven derigenom, att gruppen »matematik
och naturvetenskap» uteslöts ur kursen för dem, söm bereda sig för
licentiatexamen inom humanistiska sektionen. På detta sätt skulle
tvångsämnenas antal nedgå till fyra, eller — då befrielse kunde med¬
delas från det éna — till endast trenne, och valet kunde af exami¬
nanden alltid träffas så, att dessa ämnens studium ej skulle för ho¬
nörn antaga karakteren af något nämnvärdt tvång. Härtill kommer
181
den minskning i examenstiden, som skulle uppstå derigenom, att
examen stili latini, hvilken f. n. i de flesta fall tager i anspråk
minst en termin, ej mera skulle erfordras.
Komiterade hafva egnat ett särskildt kapitel åt universitetsbild-
ningen i främmande lefvande språk och dervid föreslagit, dels att
den nyeuropeiska linguistikens begge grenar, den romaniska och den
germaniska, måtte behandlas som tvenne särskilda undervisnings- och
examensämnen, dels att i sammanhang härmed vid universiteten borde
finnas eu ordinarie professor i livartdera ämnet, eller att, om sadant
ej inom den närmaste framtiden skulle kunna åvägabringas, eu e. o.
professor måtte anställas vid sidan af den ordinarie, och sålunda
hvartdera ämnet erhålla sin särskilde malsman, eller att, om detta
anses ej kunna ske förr, än genom ledighets inträffande i någon af
de ännu qvarvarande akademie-adjunkturerna, medel till den extra
ordinarie professurens besättande blifvit tillgängliga, anstalt med det
första måtte träffas att genom lämplig persons förordnande vinna
ofvannämnda resultat.
Med afseende på denna fråga är sektionen så fullkomligt af
samma tanke som komiterade, att den redan ingått till Kongl. Maj:t
med anhållan om medels beviljande för anställande af en lärare
i romaniska språk, hvarjemte den gjort hemställan om att de
romaniska och germaniska språken måtte komma att för framti¬
den, så i kandidat- som licentiatexamen, utgöra särskilda examens¬
ämnen. Då sektionen sålunda redan utförligt yttrat sig öfver denna
fråga, hvilken ännu ej blifvit af Konungen afgjord, anser den
sig här blott behöfva erinra om den ställning, den redan intagit
till densamma, under uttalande af sin förhoppning, att den snart
måtte blifva afgjord på det för dessa ämnens studium mest förmån¬
liga sätt.
Slutligen vill sektionen, utan att närmare inlåta sig på denna
fråga, uttala sin önskan, att den tanke angående upprättandet af
kommunalskolor för den lägre realbildningen, hvilken innehålles i
komiterades betänkande, måtte vidare utvecklas i den riktning, som
af en bland komiténs ledamöter blifvit reservationsvis antydd, enär
härigenom den öfverbefolkning, som nu hotar att inträda vid rikets
universitet och på embetsmannabanan, i någon mån skulle kunna
förekommas.
Transsumt af sektionens protokoll för den 7:de och 21:e Mars,
innehållande dels yttranden, dels reservationer af professorerne Ca-
vallin, Borelius, Wisén, Odhner och Weibull, samt en af filosofiska
182
fakultetens notarie uppgjord beräkning öfver den tid, som i medeltal
atgatt för afläggande af filosofie kandidat- och filosofie licentiatexa¬
men, biläggas.
Lund den 11 April 1885.
Ä humanistiska sektionens vägnar
A. TH. LYSANDER.
' Dekanus.
N. C. Dunér.
Fil. fak:s notarie.
183
Transsumt af protokollet i humanistiska sektionen af
filosofiska fakulteten i Lund den 7 Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professor Lysänder, professorerna Nyblceus,
Ljunggren, Wisén, Borelius, Odhner, Cavallin, Weibull, Tegnér
ock Älexanderson.
§ 5.
På grund af remiss från rektorsembetet hade sektionen att till
det större konsistoriet inkomma med yttrande öfver läioverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag an¬
gående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed^ sam¬
manhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller
hafva betydelse för studierna eller examina vid universitetet.
Med afseende härpå yttrade
Professor Cavallin: »Den nådiga remissen ålägger sektionen att
i hufvudsak yttra sig om två för de humanistiska, det vill säga
filosofiska, filologiska, historiska, estetiska universitetsstudierna väsent¬
liga frågor. Den ena rör latinets ställning till och inom de huma¬
nistiska examina, den andra organisationen af den filosofiska gradens
muntliga prof i allmänhet.
Hvad den förra punkten beträffar, vidhåller jag sektionens i
utlåtande af år 1881 uttalade mening, till hvilken också universitetets
kansler anslutit sig, nemligen att i kandidatexamen för inträde i
humanistisk sektion, hvartill jag här inskränker mitt uttalande,
dispens med afseende på latin må kunna af fakulteten medgifvas
den, och endast den studerande, som erhållit betyg om godkända
insigter i latin i afgångsexamen från läroverk, det vill säga, jag-
anser latinkunskap till det mått, den s. k. klassiska linien i våra
allmänna läroverk meddelar, höra ingå i hvarje blifvande humanistisk
kandidats och doktors bildning.
184
Komitén, hvilken i sitt förslag öppnat tillträde till filosofiska
fakultetens examina i allmänhet för studerande utan latinstudier och
för inträde i juridisk och medicinsk fakultet föreslagit en latinkurs,
hvilken med afseende på tid och kunskapsmått förhåller sig till våra
läroverks nuvarande som en »liten bråkdel» till det hela,° kar från
fyia synpunkter granskat och bestridt den ställning, latinet intager
i systemet af högre elementarundervisning.
Komitén betraktar först frågan ur pedagogisk-linguistisk stånd¬
punkt eller latinet från synpunkten af dess lämplighet som grund¬
läggande språk i den egentliga språkundervisningen. Under det hon
medgifver, eller åtminstone icke bestrider, att läroverkens latinlinie
lemnar bättre resultat af de språkliga studierna än den reala, för¬
klarar hon det vara outredt, huruvida detta beror på »latinets inne¬
boende språkliga egenskaper» eller derpå, att dels »en under århun¬
draden insamlad pedagogisk erfarenhet gifver åt latinundervisningen
fasthet och styrka», dels »den omvårdnad, man vid Sveriges offentliga
sköka, från den lägsta (?) till och med de högsta, egnat och fort-
fai ande egnar åt densamma i jemförelse med åt undervisningen i de
moderna språken, är fullt tillräcklig att betinga åt den förra en stor
öfverlägsenhet öfver den senare».
o Det vill synas mig, som om sektionen vid detta tillfälle, utan att
inlåta sig på fragan om språkens relativa företräden i abstrakt gram-
matiskt hänseende, i hvilken fråga det är svårt att bilda sig sjelf
en fast mening och ännu svarare att öfvertyga andra, kunde inskränka
sig till att taga fasta på detta komiténs medgifvande af den klas¬
siska liniens »stora öfverlägsenhet», och till dess erfarenheten lärer,
hvad ej ens komitén vagar pasta, att de nyare språken på grund af
sim språkliga inneboende egenskaper äro berättigade att till förmån
för sig och andra studiiarter undantränga de gamla språken från
deras ställning i skolundervisningen, afstyrka borttagande af latin-
kunskap såsom vilkor för tillträde till humanistiska sektionens examina.
Hvad beträffar de för latinet gynsamma och för de lefvande
språken ogynsamma förhallanden, som komitén anser böra rättas,
innan eu fullgiltig dom kan fällas om den ena eller andra språk¬
gruppens företräde i pedagogiskt hänseende, vill det synas, som om
komiténs framställning icke vore alldeles opartisk. De främmande
lefvande språken hafva redan nu en större verkningskrets i skolan
ån de s. k. klassiska. De förra tre språken läsas under nio år på
reallinien i medeltal 8—9 timmar i veckan, de senare på den klas¬
siska under sex ar i medeltal 12 timmar i veckan. Dessutom läsa
185
klassiska limens lärjungar tyska 6—7 timmar i veckan under hvart
och ett af de tre första åren samt i medeltal 21/t under 4 följande
år, franskan något mer än 3 timmar i medeltal under 5 år, och
slutligen läses af icke-greker engelska i 4 år i medeltal tre timmar
i veckan. Det synes sålunda, som om redan nu förutsättningar icke
saknades för jemförelse mellan de gamla och nyare språken såsom
skolspråk, eller om något fattas för jemförelsen, det vore just eu
linie, der latinet vore grundläggande språk från början och i sådan
egenskap kunde jemföras med tyskan eller andra lefvande språk. Att
de klassiska äro gynnade från fjerde klassen på den klassiska linien,
är sanningen i komiténs påstående; men huru skulle det kunna vara
annorlunda, om hon skall kunna göra skäl för namnet? De nyare
språken hafva ju dessutom sin linie för sig sjelf, der de gamla alls
icke representeras.
Att den tid af två timmar under två år, som är tillmätt engel¬
skan på den helt klassiska linien, är obetydlig och utan synnerlig
flit och lust å lärjungarnes sida otillräcklig, skall ej förnekas; men
hvad skall man säga om billigheten i den lagstiftning, som, med
erkännande af latinets behof för vissa studier, vill tillgodose detta
behof med en kurs, som icke ens motsvarar engelskans på den lialf-
klassiska linien? Komitén hade väl, med all sin förkärlek för den
reala sektionen och linien, kunnat medgifva, att den, som lärt lef¬
vande språk i fem eller sju år, kommer helt annorlunda förberedd
till engelskan än till latinet, och sålunda kan göra sig två, tre un-
dervisningstimmar i veckan till godo på helt annat sätt och i långt
vidsträcktare mån, än på det senare området kan vara fallet. Den
tid är ock för visso ej ännu kommen, då man kan i latinstudiet
umbära »grammatikens formler och regler», ej heller kan en huma¬
nistisk sektion, som vill följa med sin tid, inrätta sitt studiisystem
efter det, som ett kommande slägte möjligen kan tilltro sig med
afseende på den grundläggande språkundervisningen (Bet. s. 44.): Af
blifvande apotekareelever fordrar man en treårig latinkurs med i
medeltal 8 timmar i veckan, och komitén vill unna den högsta juri¬
diska bildningen en icke hälften så grundlig latinkurs samt lemna
t. ex. den blifvande historikern utan latinstudier från skolan.
Det väsentliga, som de lefvande språken hafva att beklaga sig
öfver med afseende på sin ställning å den klassiska linien, synes
just vara det, som man å en viss sida tyckes anse för en fördel,
nemligen att tyskan ensam bland främmande språk läses i de tre
första klasserna (omkring 10—13 lefnadsåret) och sedan, efter succés-
186
siv förminskning i timtalet, med sjette klassen utträder ur systemet.
Med allt billigt erkännande af tyskans relativa användbarhet som
grundläggande språk kan man ej neka, att för något slags literatur-
studium under dessa tre år mindre .vinnes, än om lärjungarne ett
år studerat latinsk elementarbok och de två följande Cornelius Nepos.
Det kan ej bestridas, att det kompendium i grekisk och romersk
historia, som denne biograf innehåller, står som literaturprodukt
mycket högre än allt det, som läses af tysk literatur på de tre klas¬
sernas stadium i våra skolor; icke heller kan det påstås, att lärjun-
garnes ålder är för späd för ett sådant studium. Tegnér förklarar
i ett af sina tal det för en orimlighet att uppskjuta latinstudiets
begynnelse till tionde året. I våra flickskolor börjar franskan i
första klassen och två år derefter tyskan, men våra söner sitta tre
år vid den tyska elementarboken. Latinet skulle göra tyskan föga
skada, men sjelft vinna stor fördel genom att med tyskan dela tim-
marne i tredje klassen och sålunda ett år tidigare inträda i undervis¬
ningen. Å andra sidan aftager och afslutas tyskans studium i våra
skolor allt för tidigt, för att vår studerande ungdom kan sägas vara
nog förtrogen med detta oss närmast liggande af alla främmande
språk och dess rika literatur; i.motsats till komitén betviflar jag ock,
att tyskans studium hos oss under senare år »gått framåt med stora
steg». Kanske skall den framtida ‘ erfarenhet, till hvilken komitén
vädjar, lära oss detsamma, som hon lärt danskarne, nemligen att de
lefvande språkens eget intresse bäst tillgodoses, om de något tidigare,
än nu sker, åt latinet lemna del i den grundläggande undervisningen
på den lärda skolans område, men sjelfva taga i anspråk ett något
större utrymme i de öfre klasserna (Bet. s. 86).
Det finnes i denna del af komiténs betänkande endast två sär¬
skilda punkter, på hvilka jag anhåller att få fästa sektionens upp¬
märksamhet. Komitén anför ett yttrande af Madvig af innehåll, att
»intet språk item genom sina egna språkliga egenskaper särskildt och
framför andra vara egnadt för den i språkundervisningen liggande
s. k. tankegymnastiken (»Geistergymnastik») eller nödvändigt och
derigenom berättigad! till en plats i skolan, såsom ock de gamla
språken från början alls icke på denna grund och efter jemförelse
blifvit i skolorna införda».
Redan kursiveringen af ordet språkliga visar, att det företräde,
Madvig icke tillerkänner de gamla språken i detta hänseende, d. v. s.
på grund af deras grammatikaliska byggnads förment logiska eller
systematiska beskaffenhet, det medgifver han dem från en annan
187
synpunkt eller på grund af deras, i korthet uttryckt, historiska
egenskaper, eller just såsom relativt ursprungliga, böjningsrika språk,
kvilka under århundraden utvecklat sig såsom bärarinnor af den
kultur, som är moder till nutidens. Han säger pag. 290 af det cite¬
rade arbetet: »Als höchst wichtige, die Geschichte representirende
Glieder der allgemeinen Sprachkenntniss bedingen die alten Sprachen
die Bedeutung dieser Kenntniss als einen besonderen Einblick in die
Culturökonomie der europeischen Menschheit gewährend. (Von der
speciellen Bedeutung des Lateins fur die griindliehe Erlernung der
romanischen Sprachen ist es nicht nöthig etwas hinzufugen). So,
aber nur so, vertheidige ich bestimmt die Nothwendigkeit der klas-
sischen Schulunterricht.» Jag tager mig friheten att såsom bevis
härför ytterligare anföra tvenne yttranden af den store filologen,
hvilka stå att läsa i samma tyska upplaga af hans »Kleine Schriften»,
ur hvilken komitén hemtat sitt citat; jag citerar dem emellertid på
författarens modersmål. I afhandlingen om de grammatikalske For¬
mers Tilblivelse og Vsesen II säger han pag. 80: »Der maa skjelnes
mellem Sprogets Fuldkommenhed i og for sig og den Vigtighed og
Interesse visse Egenskaber ved det, visse Phaenomener deri kunne
have for Sprogforskningen.» (Om sådana företräden är just här frå¬
gan.) »De boiningsrige Sprog ere de aeldste och oprindeligste; de
have derför en stor Sproghistorisk Interesse baade med Hensyn til
Sprogenes Slsegtskab og med Hensyn til Sprogdannelsens Gång lige
til dens sidste Resultater, de nyeste Sprog; selv hvad der i det aeldre
Sprog fra et vist Ståndpunkt af Betragtningen maa betegnes som en
Afvei eller Omvei beholder i denne Henseende sin Betydning; og
denne Interesse Under ikke blot Sted for den specielle historiske og
grammatikalske Sprogforsker, men for alle dem, der som Element i
Bevidstheden om Menneskehedens Udviklings Sammenhaeng og om
vor opnaaede Culturtilstands Forudsaetninger ogsaa skulde have en
almindelig Forestilling om Sproghistorie, om Udvikling og Bevm-
gelse i Sprogene, der skulde saettes i stånd til åt taenkende begribe
deres eget Sprogs Tilvaerelsemaade». På ett annat ställe (pag. 88)
af samma skrift heter det: »Sproget har ikke blot en grammatikalsk
Form, men det har ogsaa indenfor denne Forms Graendser et Stånd¬
punkt, en Tilstand, en raa ubearbeidet Tilvaerelse og en hoiere
Udvikling, en tilveiebragt Stilistisk Evne, og heri ligger baade et
Vidnesbyrd om, åt der er arbeidet meer eller mindre i og med
Sproget, åt der har vaeret aandelig Bevaegelse hos Folket og en
Beqvemlighed for fremtidigt Arbeide. Her, ikke i Grundformen,
188
ikke en gång i de Retninger og den Skilling, der under Udviklingen
er givet enkelte Led af Grundformen, men i dens fyldige och boie-
lige, og ikke blot i een enkelt Retning boielige, Udvikling ligger
Sprogets grammatikalske Fortrin, og ber er det åt jeg instemmer
Anerkjendelsen af Graesk og Latin som i grammatikalsk Henseende
hoist udviklede og bearbeidede Cultursprog, men ogsaa åt jeg med
Glsede seer mit eget Sprog uden Savn af de opgivne Casusendelser
o. s. v. åt intage en Plads i Rrekken.»
Den andra punkten, i hvilken jag anhåller få göra en anmärk¬
ning mot komiténs betraktelser af latinet från pedagogisk-linguistisk
synpunkt, är följande: komitén anför (pag. 51), att »i konsten att
uttrycka sig på latin ingår», just på grund af dess egenskap att
vara ett dödt språk, »icke blott ett logiskt och grammatiskt moment
utan äfven ett konventionelt; under det en lärjunge, som öfvar sig
i t. ex. franska språkets skrifvande, aldrig kan falla på den besyn¬
nerliga tanken att söka efterhärma vare sig en Buffons, en Chateau-
briands eller en Victor Hugos egendomliga stil, utan endast har att
ställa sig språkets allmänna fordringar till efterrättelse, är sådant
ej tillräckligt för honom- vid en öfversättning till latin; det gäller
då ej blott att pröfva, om ett till användning i fråga kommande
uttryck motsvarar nämnda fordringar, utan ock att öfverväga, huru¬
vida detsamma kan räknas för »klassiskt». Så vidt jag förstår, ingår
ett sådant konventionelt element i all praktisk behandling af ett
språk och all exegetisk behandling af dess literatur, såvidt den höjer
sig öfver den mest elementära ståndpunkt; det är ingenstädes nog
att förstå att skrifva eller tala språket logiskt och grammatiskt
riktigt, utan afseende måste äfven fästas vid olika åldrar eller stil¬
arter, så att man ej sammanblandar gammalt och nytt, prosaiskt och
poetiskt, hvardagligt och högtidligt, allmänt och tekniskt uttryck.
I både franska och svenska lexica af större omfång finner man citat,
ofta från namngifven författare, just med afseende på val af ord
och ordställning, hvilket dock icke kan ske efter blott logiska grun¬
der, af konstruktioner och vändningar. Är denna metod riktig i
andra språks studium, måste den ock så vara det i latinet. Att i
latinska lexica förkortningar af författarenamn användts såsom repre¬
sentanter för olika stilarter, der man i nyare språk snarare begagnar
facknamn, förändrar icke saken, lika litet som den omständigheten,
att måhända den latinska stilistikens synpunkt stundom varit något
trång, upphäfver hennes berättigande i det stora hela.
För det andra betraktar komitén klassisk språkkunskap såsom
189
medel för vinnande af åskådlig insigt i den antika odlingen och som
ett oundgängligt vilkor för hvarje slags sjelfständig forskning på
detta område. Från denna synpunkt skänker komitén dessa språk¬
studier sitt obetingade erkännande, men gör mot deras verkliga till¬
stånd i vårt land två anmärkningar. Den första är, att i vårt under¬
visningssystem latinet ensamt får sig tillerkänd den betydelse, som
endast de två språken tillsammans kunna egä. »Genom latinet får
en lärjunge», enligt en berömd klassisk filologs yttrande, »blott half,
ja, mindre än en half grundläggning af klassisk bildning», då »den
grekiska kulturen i alla tänkbara afseenden — möjligen med undan¬
tag endast af den rent juridiska — både i språkligt, literärt, veten¬
skapligt och kultur-historiskt hänseende eger en ojemförligt större
och mer ursprunglig betydelse än den romerska, hvilken just från
den förra lånat sina vigtigaste element vida fullständigare, än den
moderna kulturen kan sägas hafva lånat från den antika».
Detta är i det stora hela ostridigt sant. Derför ha också alla
den klassiska filologiens målsmän erkänt vigten deraf, att redan från.
den tidiga skolundervisningen latin och grekiska studeras gemensamt;
derför står ock i vårt läroverk den grekiska kursen öppen för alla,
som läst latin. Man har ock hört röster, som yrkat grekiskans be¬
gagnande såsom begynnelsepunkt framför latinet; sjelfve Tegnér
upptager i ett af sina skoltal till ompröfning denna fråga, hvilken
han emellertid afgör så, att han icke gerna vill lemna latinet, som
är oss närmare och som mera omedelbart är och varit modern till den
vesterländska kulturen, det andra rummet i de klassiska språkstu¬
dierna. Men lika vigtig som man med Cicero alltid ansett »greki¬
skans förening med latinet», lika öfverdrifvet är det påståendet, att
den antika bildningens målsmän i alla tider velat från ordentlig
latinsk skolbildning utestänga alla dem, som icke derjemte läsa gre¬
kiska. Sådant är icke förhållandet i Tyskland, i hvilket land de
gamla språkens studium otvifvelaktigt står högst, icke heller i Dan¬
mark, hvars lärda skolor under flera decennier haft Madvig till un-
dervisningsinspektör. Väl är det sant, att den romerska kulturen är
mindre än halfparten af den antika i hennes helhet, men sant är
också, att i viss mening »hälften är mer än det hela», eller för att
begagna ett af kömiténs v. ordförande användt uttryck: det bästa är
fiende till det goda. Det är bättre, att den, hvars tid och lefnads-
riktning icke medgifver honom att göra grundliga studier på både
grekiskans och latinets område, åtminstone förvärfvar sig sådana,
der de äro lättare att finna, på det latinska, än att han lemnar
190
båda oodlade eller blott ytligt öfverfar dem båda. Just derför att
den romerska bildningen så helt återspeglar den grekiska, utan märk¬
ligt bidrag från annat håll, kan den ock gifva eu sann, om ock
kompendierad, bild af antiken i dess helhet. Det kan icke nekas, att
den klassiska bildningen hos oss innehade en hög ståndpunkt i slutet
af förra århundradet, då den dock ganska ensidigt hvilade på latinsk
grund men möttes af ett hos tiden lefvande intresse för humanistiska
studier och modern literatur. Att grekiskans ställning vid våra skolor
nu är något bättre, är en förmån, som vi böra med all kraft söka
häfda och förkofra, men det sker icke genom att undanskjuta latinet
såsom det bredare underlaget för antika språkstudier. Att vilja för¬
mena alla dem, som icke vilja läsa grekiska, eu någorlunda tillräcklig
skolundervisning i latin, vittnar knappast mera om en klokt beräk¬
nande omtanke för grekiskans bästa, än den skulle röja, som till¬
stängde skolans grekiska kurs för alla dem, som icke ville också läsa
sanskrit, på den grund, att utan bekantskap med detta språk greki¬
skans formsystem i sin betydelse för språkjemförelsen icke kan fullt
förstås, hvilket påstående helt visst har sin sanning. Det nekas icke,
att en sådan förening skulle blifva en förträfflig skola för veten¬
skaplig språkbildning, mea komme den, som jag befarar, att sakna
lärjungar, så vore mera förloradt än vunnet för grekiskan och de
filologiska studierna i allmänhet. Detsamma gäller i sin mån också
om den absolut obligatoriska föreningen af grekiska och latin. Så
länge det finnes en stor latinsk rekrytskola, skall det på hennes
grund alltid finnas en grekisk elitklass, men af en liten latinklass
i fjerde kommer utan tvifvel att återstå en mycket mindre grekisk-
latinsk utdragsklass i sjette; de fleste skola långt förut ha följt den
stora strömmen åt på reala linien. Komitén har sjelf antagit, att
den klassiska linien i det af henne konstruerade läroverket skall
blifva mycket liten: ■ »det är att förmoda», heter det pag. 91, »att
antalet af latinare och realister, derest någon förändring sker af lati¬
nets ställning i de akademiska examina, redan under de närmaste
åren derefter kommer att undergå betydliga förändringar». I denna
förmodan måste man gifva komitén rätt. Komitén betraktar i sitt
förslag skolans undervisning och examina alltigenom i deras förhål¬
lande till universitetets examensfordringar. Om detta betraktelsesätt
är det rätta, lemnar jag derhän; men om studerande och deras måls¬
män betrakta saken på samma sätt, hvilka skäl finnas väl, som kunna
förmå dem att vid de unges 13:de år välja den klassiska linien i
komiténs läroverk? Under nu gällande skolordning bestämmer sig
191
den, som beträder nämnda linie, för förberedelse till universitets¬
studier i allmänhet; enligt det nya systemet är klassisk språkbildning
vid universitetet endast erforderlig för teologiska fakulteten och
såsom s7coZ-bildning icke ens för denna; det linnes intet hinder för,
att dessa studier kunna uppskjutas till universitetets teologisk-filoso-
iiska examen. Man kan invända, att äfven nu latinstudierna kunna
uppskjutas till preliminärexamina och filosofie kandidatexamen, men
just derför, att latinet nu i alla dessa examina är absolut obligato¬
riskt, är sådant uppskof ett sällsynt undantag, men det skulle för
blifvande prester bli regel under de förhållanden, komitén vill skapa.
Jag tror, att alla universitetets ansträngningar att genom fordran af
grundliga elementarstudier i latin och grekiska drifva massan af
dessa teologie studerande till att genomgå en sexårig kurs på skolans
klassiska linie skulle bli vanmägtiga mot obenägenheten att vid
trettonde året beträda en studiebana, som öppnade så trånga fram-
tidsutsigter. Hvad beträffar medicine studerande, kan jag af komi-
téns förslag icke se, att en mogenhetsexamen på den klassiska
linien i matematik och naturvetenskap skulle öppna tillträde ens
till preliminärexamen; till och med för juristen är detta ej klart,
och huru mången vet väl vid tretton års ålder, om han vill bli
läkare eller jurist? I hvilket fall som helst har han som realist
utsigt till att komma ifrån latinet genom ett fritt studium i de
högsta klasserna, hvars blifvande halt kan bedömas efter hebreiskans
nuvarande ställning, utom studieplanen, i samma klasser, trots både
examina och betyg och censorer, hvilket allt svårligen förslår till att
upprätthålla respekten för ett ämne, för hvars studium skolan hvar¬
ken bereder tillräcklig tid eller andra lifsvilkor. Men hvilka skulle
då bli lärjungar å skolans klassiska linie? De, hvilkas målsmän eller
hvilka sjelfva ega en hög tanke om den klassiska skolbildningens
företräde i humanistiskt hänseende? Jag tviflar icke på, att många
sådana fäder finnas, och tror, att en latinlinie från början, d. v. s.
der latinet vore den lärda skolans begynnelsespråk, skulle få ett stort
antal lärjungar, men i ynglingens trettonde eller fjortonde år, då
han redan läst lefvande språk i tre årsklasser, huru mången faders
tro på den klassisk-humanistiska skolbildningens värde kan med
seger bestå i valet mellan å ena sidan en linie, som utrustar honom
för alla universitetets fakulteter och många praktiska banor dessutom,
och å andra sidan en bana, som fordrar studiet af två döda språk
jemte åtminstone de två lefvande, som tillhöra reala linien, men
endast lättar hans inträde i en fakultet, den teologiska? Alla
192
andra banor stå lika mycket eller mera öppna för dem, som ej läst
latin och grekiska. Det kan icke vara någon lika täflan mellan de
båda bildningslinierna, då man å ena sidan ställer blott begäret efter
eller behofvet af fri personlig humanistisk utbildning, å den andra
derjemte eller derförutan de yttre förmånerna och det praktiska
lifvets impulser. Jemför man de klassiska studiernas ställning under
den nya ordningen med de reala studiernas under den nuvarande, så
måste det väl medgifvas, att de senare äro på ett helt annat och
långt mera liberalt sätt representerade å de nuvarande A- och B-
linierna, än de klassiska skulle bli å den nya reallinien. Om nu
komiténs klassiska linie är ämnad att bli liten, så blir, om möjligt,
antalet af dem, som vid universitetet studera latin och grekiska,
ännu mindre, dels derför att de sakna skolunderbyggnad, dels derför
att de icke kunde finna anställning som lärare i klassiska språk vid
läroverken. Och vår studerande ungdom utgöres icke af sorgfria, för
sin framtida bergning obekymrade individer, utan de behöfva nästan
alla förtjena sitt bröd på sina studier.
Såsom lärjungar å klassiska linien synas emellertid enligt komi¬
téns betänkande återstå, visst icke blifvande filologer i allmänhet,
men blifvande klassiska filologer ex professo. För dessa skulle det,
enligt komiténs mening, vara en fördel att få egna sig åt sina älsk¬
lingssysselsättningar utan att störas af andra ynglingar, hvilka blott
af yttre bevekelsegrunder skulle studera latin. Men för det första
måste antalet af dessa filologer af facket, om de ock redan vid 13:de
året valt sin bana, blifva för litet för att alls kunna bilda eu linie,
för det andra bestämmer sig svårligen någon vid den åldern för ett
sådant specialfack, allra minst om han aldrig läst latin, lika litet
som någon blir sjöman, som ej sett sjön, eller matematiker af facket
utan att ha fått elementarundervisning i matematik. Svårligen lär
någon far så tidigt göra sådant val af vitae genus för sin son. För det
tredje och främsta innebär de gamla språkens anspråk på eu plats
i skolans undervisningssystem, att deras syftemål, lika litet som mate¬
matikens eller naturvetenskapernas, endast är att fostra en liten
trupp af facklärde, utan de vilja erkännas såsom varande ett med
andra jembördigt allmänt element i lärd humanistisk bildning inom
sin icke alltför inskränkta krets. Denna krets är på grund af våra
kulturförhållanden naturligen större för latinet än för grekiskan,
hvars stora språkliga och literära betydelse för vår tids vetenskap
och vitterhet med detta medgifvande alls icke förringas; latinet kräf-
ver derför med rätt större utrymme i våra skolor än grekiskan och
193
andra språk, som må ha större allmän betydelse för språkvetenskap-
lig fackbildning. Med dessa erkännanden står och faller hos oss den
klassiska skolbildningen. Detta har väl ock komiténs ordförande
menat, då han i denna del af pluralitetens förslag anat ett försök att
»deducera den gamla undervisningsplanen in absurdum». Så stor
och önskvärd fördelen af en klassisk linie med obligatorisk förening
af latin och grekiska såsom vilkor för inträde i humanistisk sektion
skulle vara under nuvarande förhållanden, lika illusorisk blefve för¬
delen af en sådan förening enligt komiténs förslag, som anser rea¬
listen lika väl utrustad för humanistiska studier. Och oaktadt are-
kiskans 'ställning nu ej är fördelaktig, har hon dock skäl att före¬
draga det närvarande tillståndet framför det föreslagna, helst så
länge lagens stadgande om filosofie kandidats kompetens till adjunkts-
beställning i nåder vidmakthålles.
Komiténs andra anmärkning mot den af våra undervisningsverk
meddelade latinkunskapen framhåller i starka ordalag denna kunskaps
otillräcklighet för att ens i någon mån förtjena namn af klassisk
bildning. »Äfven i bästa fall», heter det (Bet. pag. 60), »d. v. s. då
icke, såsom händelsen är vid den medicinsk-filosofiska examen, kursen
till mogenhetsexamen gör tillfylles, inskränker sig, efter all derpå
använd tid och möda, denna kunskap i verkligheten till en appro-
baturskurs i en preliminär universitetsexamen, det vill säga till gram¬
matikens element, några böcker af Livius, Cicero, Horatius, en ele-
mentarbok i literaturhistoria och en dylik i romerska antiquiteter.
Derjemte och framför allt må märkas, att den är en tvångskurs, en
lexa, inlärd utan någon ledning af den egentliga universitetsunder¬
visningen, ty de offentliga föreläsningar, hvilka »afse lärjungarnes
sjelfständiga vetenskapliga utveckling» (Universitetsstatuternas § 124),
kunna naturligtvis ej vara till någon nytta eller ens stå i samband med
ett dylikt elementarstudium. Härtill bör läggas, att denna kunskap ofta,
om ej vanligtvis, inhemtas under starka tvifvel om dess gagn och ej
sällan rent af med motvilja samt i de flesta fall kort efter sjelfva
examen är helt och hållet eller åtminstone till största delen bortglömd.»
Komitén synes härvid först ha förbisett, att latin vid våra univer¬
sitet studeras icke blott för approbatur i preliminärexamina utan ock
för filosofisk kandidat- och licentiatexamen och med högre anspråk
på betyg. Huru nu i den låga ståndpunkt, hvarpå latinet säges
befinnas i de preliminära examina, komitén kan finna skäl till att
borttaga latinkunskap från skolan såsom allmänt underlag för studier
i humanistisk sektion, är svårt att inse. Men vidare skall, för att
13
194
blott betrakta latinet i preliminärexamina, ingen sakkunnig kunna,
påstå, att ett filologiskt studium af Livius, Cicero, Horatius i och för
sig är af så elementär natur, att det icke kan bli föremål för aka¬
demiska föreläsningar, som afse lärjungars sjelfständiga vetenskapliga
utveckling; icke heller är det med verkliga förhållandet öfverens¬
stämmande, att sådana föreläsningar icke hållas öfver dessa författare
vid Lunds universitet och annorstädes, icke heller att de vid Lunds,
universitet icke bevistas af studerande till juridisk och teologisk¬
filosofisk examen; jag kunde både anföra diarier och personliga
vittnen, som intyga motsatsen. Hvad beträffar de färglagda uttryc¬
ken »tvangskurs» och »inlärd lexa», så ega de, om dermed menas
allt, som studeras under eller med afseende på andras kontroll,
utan sjelfuppgjord plan och fullt utveckladt medvetande om studiets
gränser och betydelse, en så vidsträckt användning i alla lägre
examina, att de förhållanden, som de beteckna, icke kunna sär-
skildt anföras som skäl för latinets bortvisande från akademiska,
kunskapsprof. Att latinet studeras med tvifvel om dess gagn eller
med motvilja är naturligtvis ett omdöme, som för komitén grundas
på, säkra iakttagelser af bestämda fall och icke en slutsats på grund af
ämnets natur; men jag tror icke, att dessa känslor, hvilka måhända
icke vända sig ensamt mot latinet, böra få bestämma kompetens-
profven för inträde på tjenstemannabanorna. Måhända öfverskrider
ock ordet »vanligen» den trygga kretsen för komiténs egen erfarenhet
om universitetsförhållanden.
Hvad angår den obetydligaste af universitetets examina, den
juridiska preliminärexamen, skilja sig visserligen dess fordringar i
latin så litet väsentligt från mogenhetsexamens, att den snarare
tyckes vara universitetet gifven såsom en rättighet till inträdesförhör
i ett vigtigt stycke än såsom en pröfning af studier, hvilka gjorts
vid universitetet. Men äfven om man betraktar latinkunskapen blott
sådan den uppnås för mogenhetsexamen, synes den lika fullt vara
en faktor i den allmänna lärda bildningen, hvilken icke är att för¬
akta eller bortkasta. Klassisk bildning är ett stort ord och betingar
stora anspråk på den, som tillägger sig namnet. Det förutsätter en
sådan mångfald af icke blott intellektuella och estetiska insigter utan
ock af personlig begåfning och praktisk bekantskap med nutid och
forntid, att äfven den, som egnat eu mansålder åt studier på anti¬
kens område, gerna böjer sig för en dom af sakkunnige, som förklara,
honom icke ega denna bildning fullständig. Men sådan måttstock
kan komitén billigtvis icke lägga på en abiturients latinska och.
195
grekiska kunskaper; kan må väl anses ega klassisk sÄoZ-bildning,
derest kan i språklig ock real filologisk kunskap eger förutsättnin¬
garna för ett eget studium på detta område ock för att i sina
blifvande studier i andra ämnen eller i sina embetsgöromål kunna
fritt använda frukterna af det, som kan i skolan inkemtat. Det må
vara, att äfven efter denna måttstock brister finnas i mången abitu¬
rients latinkunskap, men den, som med någon förmåga af omdöme
afhört afgångsexamina eller som förvärfvat sig bekantskap med unge
studerandes första försök i fria studier, skall medgifva, att de i latin
ingalunda ega mindre utan snarare i allmänhet något större mognad
än i andra humanistiska ämnen; jag tviflar icke på att unge stude¬
rande sj elfva skola, om de tillfrågas, uttala detta omdöme om sina
skolstudier. Säkert är ock, att den krets af latinske författare, som
i våra skolor studeras, omfattar en så pass vacker kurs af verkligt
klassisk literatur ock att ämnet af lärarne med så stor sorgfällighet
genomarbetas, att de klassiska skolstudiernas sakkunnige vedersakare
svårligen kunna anse det meddelade kunskapsstoffet i ock för sig
otillräckligt att tjena som grundval för verklig klassisk bildning.
I tredje rummet betraktar komitén latiilets betydelse för andra
vetenskapliga fackstudier vid universitetet. Komitén sysselsätter sig
här nästan endast med att bevisa latinets obehöflighet för begag¬
nande af naturvetenskapernas terminologi, men anser sig lika fullt
kunna draga den slutsats, att äfven för de humanistiska fackstudierna
latinsk skolbildning kan undvaras. Beträffande nämnda terminologi
vill jag blott anmärka, att om ock de i henne ingående orden i
allmänhet äro till sitt ursprung grekiska, de likväl alla äro latini¬
serade, och att i följd deraf, om de skola böjas eller brukas i den
enklaste sats på det språk, hvilket de faktiskt tillhöra, det är latinsk
formlära ock syntax, som kommer till användning. För humanistiska
sektionen ligger för öfrigt på hela denna fråga ringa eller ingen
vigt; vigtigt synes det mig deremot att här framhålla, hurusom inom
hvarje humanistiskt fack, icke mindre än inom de teologiska, bekant¬
skap med de gamla språken eller åtminstone med latinet hör till en
sjelfständig forskares nödvändiga utrustning.
För filosofen och historikern är förmågan att läsa och förstå
latin något, hvaraf han icke blott med afseende på studier i antik
historia och filosofi skall känna behof, utan ock på den nyare litera-
turens område. Det är här icke blott fråga om en vetenskaplig
terminologi, som med större eller mindre rätt kan förklaras vara
för innehållet likgiltig; sj elfva de aktstycken och källskrifter, med
196
livilka forskningen har att taga befattning, framträda ännu för senare
tider så ofta delvis eller helt i latinsk drägt, att med bristen af latin¬
kunskap ovilkorligt följer bristande förmåga af sjelfständig pröfning.
Hvad beträffar de för all humanistisk ungdomsbildning vigtiga este¬
tiska studierna, är det helt naturligt att i våra dagar den moderna
literaturen med afseende både på det omfång, hvari den studeras,
och på den liflighet, hvarmed detta sker, tager försteget framför den
antika. Men i samma mån som de nyare literaturerna studeras,
hänvisa de den, som med klassiska skolstudier förenar behof att icke
blott underhållas utan ock att historiskt och estetiskt förstå det
moderna, tillbaka till den fornklassiska literaturen. Både Peder
Paars och Waverley, både Tegnér och Schiller och Runeberg läsas
med andra ögon af den, som eger klassisk skolbildning än af den, som
saknar sådan. Den sorgfälliga, icke blott stilistiska utan ock metriska
analys, som är ett nödvändigt vilkor äfven för att blott nödtorftigt
förstå de grekiske och latinske författarne, har, om den ock kanhända
någon gång förefaller ungdomen pedantisk, en formsinnet bildande
betydelse, hvilken kommer studiet af nyare poesi till godo.
Hvad slutligen angår latinets betydelse för filologen, är det
erkändt. att denna för allmän jemförande indoeuropeisk språkforsk¬
ning icke är fullt så stor som indiskans eller grekiskans., Dock har
just den jemförande språkforskningen gifvit latinet en sjelfständigare
ställning såsom ojemförligt förnämsta representanten för en egen
gren af språkstammen, under det den äldre fllologien, på samma
gång hon i grammatiskt och exegetiskt hänseende mest fördjupade
sig i latinet i etymologiskt hänseende, ansåg detta språk vara en
korrumperad och blandad grekiska. Men är sålunda latinet äfven
för vidsträcktare kretsar af språkstudier af en betydelse, som ej kan
förbises, så är det af öfvervägande vigt för studiet af de vesteuro-
peiska språken, hvilka antingen äro af latinskt ursprung eller hafva
både i ordförråd och i andra hänseenden, hvart efter sin art, upptagit
latinska element. Att de romanska språken icke direkte härstamma
från det latinska skriftspråket, är ofta sagt och har väl sin relativa
sanning; att de skulle härstamma från »ett annat» blott »med latinet
beslägtadt italienskt folkspråk» (pag. 49) och icke i grunden vara
just latin, är mig nytt, liksom ock inskränkningen af det latinska
ursprunget till språkets vokabler (1. c.). Liksom om icke också form¬
systemet skulle, oaktadt alla revolutioner, vara latinskt och liksom
ljudläran väsentligen blott kunna förstås ur det gamla latinet. Att
vid ytlig bekantskap och flyktig jemförelse latinkunskap Tean utöfva
197
en ofördelaktig inflytelse på franska språkets behandling, är lika
naturligt, som att den latinkunnige nybörjaren i grekiskan ofta orätt
använder sin latinkunskap på detta språks former och syntax, men
detta minskar alls icke ett grundligt latinstudiums nytta för fran¬
skans såväl som för grekiskans studium. Dessa förenade förhållanden
göra latinet till det språk, som i ett och allt allra minst kan und¬
varas å den humanistiska sektionens språkliga afdelning i vårt land.
Rörande den fjerde synpunkten, hvarifrån komitén betraktar
latinstudiet, nemligen den internationella, vill jag blott erinra, att
då man ansett det för betänkligt, att vi genom bortkastande af de
gamla språken som ingående element i humanistisk bildning eller
deras inskränkning till ett litet fåtal af lärdomsidkare skulle skilja
oss från den nya tidens öfriga kulturfolk, man icke hufvudsakligen
tänkt på latinets användning i tal och skrift såsom meddelelsemedel
mellan individer af olika nation. Ett sådant umgänge är visserligen
nu sällsynt, ehuru det finnes äfven mellan andra än klassiska filo¬
loger af facket, och det är ostridigt, att oaktadt olikheten i latinets
uttal af t. ex. en svensk och en engelsman, dock latinkunnige af
dessa olika nationer mycket hastigare och lättare lära att förstå
hvarandras latinska uttal än de lära sig att tala hvarandra® språk.
Dessutom förstå en svensk och en italienare genast hvarandras latin¬
ska uttal och en svensk tyskens eller fransmannens väl lika fort, som
han vänjer sig vid deras prononciation af egna språk. Men detta
umgänge hör, såsom nämndt är, onekligen till undantagen och har
veterligen aldrig yrkats som hufvudsakligt skäl för skolstudier i latin,
ej heller har det förnekats, att i våra dagar de lefvande språken
äro som skolämnen af högsta vigt just för att förmedla beröringen
mellan lärde och ojärde af vår nation och främmande kulturfolk.
Med skäl kan deremot erinras, att det icke är svårt att mot behöf-
ligheten af hvilket mera detaljeradt fackstudium som helst, betraktadt
i dess betydelse för det praktiska lifvet, anföra så kallade faktiska
och ovederläggliga »grunder», hvilka dock i det hela alls intet bevisa,
åtminstone mera mot det ena studiet än mot det andra. Det argu¬
ment, som komitén använder mot latinet i preliminärexamina, att
det ofta snart glömmes, gäller förvisso också, hvad detaljerna be¬
träffar, mot månget annat ämne både i skolans och universitetets
examina, utan att derför dess gagnlöshet kan anses vara bevisad.
Det finnes också mången, som i umgänge med främmande nationer
lika litet får göra bruk af franskan eller engelskan som af latinet,
utan att den tid, han användt på de lefvande språken, derför kan
198
anses vara spild. Oaktadt all ovisshet om de frukter, livilka den
allmänna undervisningen i hvarje enskildt fall kan komma att bära,
och oaktadt faran af mångläseri, blir det dock dervid, att de all¬
männa undervisningsverken böra, efter pröfning af verklighetens kraf,
skolan i vidsträcktare och universitetet i trängre kretsar, meddela
allmänt bildande och allmänt nyttiga kunskaper, hvilka den enskilde
sedan har att utveckla och göra fruktbringande. Och det ligger
makt uppå, att kretsen äfven å universitetets område icke blir för
trång, emedan erfarenheten lär att den, sedan en person inträdt i
en bestämd embetsverksamhet eller fördjupat sig i ett särskildt spe¬
cialfack, ytterst sällan utöfver ståndpunkten af ett lätt dilettanteri
vidgas, utom såvidt det rör studier, som till sin allmänna natur stå
med de redan grundlagda i den närmaste och jemnaste beröring.
Från kretsen af dessa allmänt bildande och allmänt nyttiga
kunskaper har komitén, så vidt det rör filosofiska fakultetens stude¬
rande, strukit latinet och klassisk skolbildning öfver hufvud, förme¬
nande latinkunskap höra till de ämnen, hvilka blott för särskilda
ändamål eller enskilda vetenskapliga uppgifter kunna vara för dessa
studerande behöfiiga, samt att de i sådant fall lätt kunna till till¬
räckligt mått förvärfvas. Några få veckor äro, enligt komiténs räk¬
ning, tillräckliga för förvärfva!] det af den latinkunskap, som behofves
till att läsa matematiska och naturvetenskapliga skrifter. Jag tror
icke, att detta påstående är af någon erfarenhet bekräftadt, eller
åtminstone att en sådan latinkunskap icke är mera värd än en sät-
tares, hvars arbete måste tre gånger af språkkunnig person sorgfälligt
korrigeras. Men skulle påståendet ock kunna inom vissa slag af
demonstrativ eller descriptiv vetenskap bevisas, så är dess tillämp¬
ning på det humanistiska området dermed icke styrkt, åtminstone
blott för sådana vetenskaper, som numismatik och heraldik, i hvilka
det berättande och dialektiska elementet icke spelar någon rol. Och
är latinkunskap i allmänhet der en lika behöflig förutsättning som
matematik och elementen af naturvetenskap på det reala området af
filosofiska fakulteten, hvilken rättvisa ligger då deri, att på ena om¬
rådet de allmänt nyttiga förstudierna göras obligatoriska, men på
det andra icke? Komitén försäkrar visserligen, att ännu ingen kom¬
mit på den tanken att fordra betyg i matematik såsom vilkor för
studiet af fysik eller astronomi eller i zoologi af den blifvande geo¬
logen (pag. 99). Men huru detta påstående, hvad det förflutna och
närvarande beträffar, förhåller sig till verkligheten, kan hvar och
eu döma deraf, att matematik icke blott fordras i afgångsexamen
199
utan ock i filosofiska kandidatexamen för inträde i matematisk-natur-
vetenskaplig sektion, och att ingen kan komma att vid universitetet
studera geologi i samma sektion, som ej både i skolan och i kandi¬
datexamen studerat naturvetenskap. Om dessa ämnen gäller således
icke det, som af komitén säges pag. 99, att »under det man fordrat
ett visst mått af latin för alla universitetsstuderande, man låtit den
studerande sjelf sörja för att förvärfva sig de för vissa andra studier
oumbärliga förkunskaperna». För framtiden skulle deremot visser¬
ligen förhållandet på filosofiska fakultetens icke blott humanistiska
område blifva ett annat, om komiténs förslag till anordning af exa¬
mina vunne stadfästelse. Om denna andra af de hufvudfrågor öfver
hvilka sektionens yttrande infordrats, eger jag emellertid ännu icke
att uttala mig.»
Professor Borelius: »Med hufvudsaklig anslutning till hvad af
professor Cavallin blifvit anfördt, får jag för min del afstyrka komi¬
téns förslag, att filosofie kandidatexamen, berättigande till lärareplats
i humanistiska ämnen, må kunna afläggas äfven af studerande på
reallinien, såvida de icke sedermera genom särskildt prof hafva visat
sig ega kunskap i latinet. Deremot finner jag så mycket mindre
något skäl att afstyrka komiténs förslag om afskaffandet af det nu
för denna examen föreskrifna latinska skrifprofvet, som dettas bort¬
tagande redan har blifvit af sektionen tillstyrkt. Ivomitén föreslår
vidare, att alla tvångsämnen må borttagas ur filosofie kandidatexamen.
Rörande detta förslag får jag först i allmänhet anmärka, att det
synes mig utvisa ett alltför stort förbiseende af de särskilda läro¬
ämnenas inre sammanhang äfvensom af den fordran på allmän veten¬
skaplig bildning, som man med rätta kan ställa på läraren. Med
afseende på ett af de nuvarande tvångsämnena, nemligen filosofien,
har för öfrigt komitén sjelf gifvit ett visst erkännande åt dess be¬
fogenhet såsom kompetensvilkor för lärareplatser, åtminstone med
afseende på vissa delar deraf, nemligen logik och antropologi, men
dock sedermera återtagit detta erkännande på den grund, att den
vida drygare delen af den akademiska kurs, som nu för tiden erfor¬
dras för betyget godkänd i teoretisk filosofi, utgöres icke af de båda
nyssnämnda såsom oumbärliga erkända delarne af vetenskapen, utan
af något »helt annat», nemligen filosofiens historia. Det är svårt
att finna något logiskt sammanhang mellan denna grund och den
slutsats, som deraf dragés; den enda giltiga slutsatsen hade fastmer
varit, att i fordringarna för filosofie kandidatexamen större vigt än
hittills borde läggas på dessa ämnen. Men dessutom är det helt
200
och hållet ogrundad!, att filosofiens historia skulle vara något »helt
annat» än de nyssnämnda delarne af vetenskapen. I filosofiens
historia ingår äfven deras historia, och vissa af de i denna förekom¬
mande systemerna stå i så nära samband med den psykologiska och
logiska grundval, hvarpå de hafva blifvit uppförda, att de utan denna
icke kunna förstås. Och hvad mera är ■—- endast i samband med den
historiska utvecklingen kan framför allt kunskapen om det menskliga
själslifvet blifva något mer än en nödtorftigt inlärd lexa. Den, som
känner filosofiens historia, har deri ett medel, hvarigenom han vida
säkrare kan fatta och bedöma de icke minst i vår tid hvarandra
korsande åsigterna om menniskan och hennes själslif, än om han
utan denna kunskap hade genomgått en temligen vidlyftig kurs i
den filosofiska antropologien och psykologien. Hvad slutligen angår
komiténs »ur öfvervägande praktisk synpunkt» framstälda förslag att
förlägga studiet af nämnda ämnen till profårskursen, så måste jag
erkänna, att jag finner det i hög grad opraktiskt. Då det med
säkerhet kan förutses, att en icke obetydlig del af dem, som aflägga
kandidatexamen, skulle i denna äfven framgent välja filosofien redan
i följd af ämnets eget intresse, så skulle profårskandidaterna komma
att utgöras dels af sådana, som redan hade studerat filosofi, och dels
af sådana, som saknade all kunskap i detta ämne utöfver det ringa
mått af filosofisk propedevtik, som de i skolan hade inhemtat. Huru
ledaren af profåret skulle kunna gemensamt undervisa dessa båda
afdelningar, utan att hans undervisning blefve antingen alltför ele¬
mentär för den ena eller alltför svårfattlig för den andra, det kan
jag för min del icke inse.
Med afseende på komiténs förslag om rätt till komplettering af
redan aflagd kandidatexamen synes intet annat vara att anmärka, än
att det är obehöflig!, enär denna rätt redan är i lag medgifven.
Deremot skulle jag för min del icke finna det olämpligt, att samma
rätt utsträcktes äfven till licentiatexamen under den förutsättning,
att komiténs förslag om dennas upphäfvande icke vinner nådigt
bifall.
Jag öfvergår slutligen till det sist omnämnda förslaget, att nem¬
ligen licentiatexamen må såsom obehöflig afskaffas och att till vin¬
nande af doktorsgrad endast må erfordras kandidatexamen med nio
betygsenheter, hvaribland fem i två ämnen. I betraktande af den
fördelaktiga inverkan, licentiatexamen har haft på höjandet af de
akademiska studierna, måste jag bestämdt protestera mot dess obehöf¬
lighet. Framför allt skulle, enligt min öfvertygelse, borttagandet af
201
det skriftliga profvet för licentiatexamen hafva en ofördelaktig verkan
på gradualspecimina, till hvilka detta prof utgör eu särdeles lämplig
förberedelse. De grunder, hvilka af komitén hafva blifvit anförda
för licentiatexamens afskaffande, synas hufvudsakligen reducera sig
till två, nemligen 1) att den redan förut vid de svenska universi¬
teten i förhållande till utlandets särdeles långa studietiden har
efter denna examens införande blifvit i medeltal förlängd med nära
två år, och 2) att derigenom en nästan oöfverstiglig gräns blifvit
uppdragen mellan adjunkter och lektorer. Hvad nu först angår
studietidens längd vid de svenska universiteten i förhållande till
utlandets, så må dervid erinras, att den ekonomiskt ofördelaktiga
ställning, i hvilken större delen af våra studerande befinner sig,
tvingar många bland dem att under studietiden söka sin utkomst
genom konditioner och att för ett eller flera år hålla sig aflägsnade
från universitetet. Vidare saknas vid de svenska universiteten
hvarje kontroll på studierna med undantag af den, som ligger i
sjelfva examen. De svenska studenterna hafva icke, såsom de i andra
länder, någon förbindelse att bevista föreläsningar; icke heller är
någon maximitid bestämd för deras vistelse vid universitetet. Följ¬
den häraf är, att öfvergången från skoltvånget till den akademiska
friheten är för de fleste alltför brådstörtad, helst då den mellanlänk,
som förut fans i de gamla gymnasierna, för länge sedan är bort¬
tagen. Följden häraf är, att icke få studerande, särdeles bland dem,
hvilkas ekonomiska ställning medgifver ett af näringsomsorger ostördt
vistande vid universitetet, egna de första åren af sin studenttid mer
åt nöjen än åt studier. Detta förhållande kan näppeligen afhjelpas
genom förändrade examensstadgar, utan blott genom skärpt kontroll
på studierna, och möjligen äfven derigenom, att någon större frihet
infördes i elementarläroverkets högsta klass, t. ex. genom beviljande
af fritimmar för de lärjungar, som nöjaktigt redogjort för vissa på
egen hand inhemtade lärokurser. Hvad åter angår den förlängning
af studietiden, som varit föranledd af licentiatexamens införande, så
visar den af fakultetens notarie upprättade tabellen, att medellängden
af tiden för licentiatexamens afläggande här i Lund har varit något
mindre än den för Upsala angifna af 9,i år, nemligen för den huma¬
nistiska sektionen 9,i, för den matematisk-naturvetenskapliga 7,7 och
för båda sektionerna tillsammans 8V2 år. Att förhållandet sålunda
ställer sig bättre i Lund än i Upsala, torde till en del böra tillskrif-
vas härvarande filosofiska fakultets välbetänkta åtgärd att genast
vid införandet af den nya kandidatexamen öfverenskomma om for-
202
dringarna i de särskilda ämnena med särskild hänsyn dertill, att
den icke skulle komma att erfordra alltför lång tid. Då emellertid
denna öfverenskommelse icke kunde vara ovilkorligt bindande för
framtiden, och då antagligt är, att fordringarna i ett eller annat ämne
hafva undergått förändring, så skulle det med hänsyn dertill, att
tiden för nyssnämnda examen visat sig vara i stigande, enligt mitt
förmenande, vara lämpligt, att en revision företoges af fakulteten för
att undersöka, dels i hvad mån höjda fordringar kunna hafva med¬
verkat till examenstidens förlängning, dels ock huruvida dessa for¬
dringar kunna i någon mån modifieras. Nekas kan i hvarje fall
icke, att tiden för afläggandet af licentiatexamen äfven här i Lund
är längre än den, som erfordrades för den gamla kandidatexamen.
Men härvid bör dock märkas, att de fleste bland licentiaterna, fram¬
för allt på den humanistiska sidan, redan såsom kandidater hafva
genomgått det för kompetens till lärarebefattningar föreskrift^ prof-
året och delvis till och med tjenstgjort såsom vikarier eller extra
lärare. Vidare må erinras, att den öfvervägande större delen af dem,
som aflade den gamla kandidatexamen, icke kornrno öfver det erfor¬
derliga minimum af betyg och kunskaper. Att detta minimum kunde
i medeltal inkemtas på kortare tid, än som i medeltal erfordras för
den nuvarande licentiatexamen har sin naturliga förklaringsgrund
deri, att kandidatexamen utgjorde ett kompetensvilkor så väl för
adjunkturer som för lektorsbefattningar vid elementarläroverken,
hvilket deremot icke gäller om den nuvarande licentiatexamen.
Jag öfvergår härmed till den andra af de grunder, komitén anfört
för licentiatexamens afskaffairde, neml. att den uppdrager en gräns
mellan lektorer och adjunkter, hvilken för de sistnämnde är svår,
ja, ofta omöjlig att öfverskrida. Och jag får härvid anmärka, att
denna gräns faktiskt förefans redan under den gamla examensstadgan
för dem, som hade stannat vid minimum af kunskaper och betyg i
kandidatexamen. Åtminstone torde det under de senare åren äfven
före licentiatexamens införande hafva varit ytterst sällsynt, att en
person blifvit till lektor utnämnd, som icke i sin kandidatexamen
erhållit något laudatur. Att gränsen icke var oöfverstiglig, visar sig
visserligen deraf, att skolmän, som icke ens aflagt filosofie kandidat¬
examen, hafva undantagsvis blifvit utnämnde icke blott till lektorer,
utan ock till rektorer; men då komitén sjelf sid. 270 förordat bibe¬
hållandet af det moment i läroverksstadgans § 55, som afhandla!’
möjligheten att erhålla dispens från de stadgade kompetensvilkoren
för läraretjenster, så är för särdeles framstående skoladjunkter fort-
203
farande en utväg gifven att oberoende af licentiatexamen erhålla
befordran till lektorater. Slutligen må äfven anmärkas, att om den
nuvarande stadgan anses uppställa alltför stora fordringar för licen¬
tiatexamen, så kunna dessa fordringar nedsättas, i det att endast
fyra betygsenheter i stället för fem stadgas såsom erforderliga för
licentiatexamen.. En sådan ändring skulle i hvarje fall vara vida
lättare att genomföra och innebära vida mindre fara för studiernas
regelbundna gång vid universitetet, än den omhvälfning af bestående
förhållanden, hvilken komitén föreslagit.»
Professor Wisén förklarade, att han med afseende på latin¬
frågan stode i det hela på samma ståndpunkt som den 26 November
1881, då filosofiska fakulteten senast hade att yttra sig deröfver.
Så framt han visste, vore den föreskrift ännu gällande, att stude¬
rande, som vilja idka studier vid universitetet, böra hafva betyg i
både latin och grekiska i sin afgångsexamen. Hans åsigt vore fort¬
farande, att endast de, som i skolan allagt examen i begge de klas¬
siska språken, borde ega rättighet att aflägga den kandidatexamen,
som berättigar till licentiatexamen inför humanistiska sektionen, och
att endast de studerande, som åtminstone hafva betyg i latin, borde
ega tillträde till den matematisk-naturvetenskapliga. Deremot ville
han medgifva, att latinet finge upphöra att i kandidatexamen vara
tvångsämne, från hvilket ingen befrielse kan medgifvas, samt att
examen stili latini bortfaller.
För öfrigt önskade han ingen annan förändring i examensstad-
garne, än möjligen att man nedsatte minimum af kandidatbetygens
summa till fem, då examen endast utgör preliminärexamen till filo¬
sofie licentiatexamen.
Ur protokollet
N. C. Dunér.
Filosofiska fakultetens notarie.
204
Transsumt af protokollet i humanistiska sektionen af
filosofiska fakulteten i Lund den 21 Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professor Lysänder, professorerna Nyblceus,
Borelius, Odhner, Cavallin och Weibull.
Professor Cavallin yttrade:
»I allmänhet instämmande i sektionens beslut att tillstyrka det
nu gällande examenssystemets bibehållande, anhåller jag att få med
några ord närmare utveckla och bestämma min åsigt i denna fråga.
Jag är först och främst fullt öfvertygad om vigten deraf, att de
ämnen, som ingå i studierna till filosofisk grad, stå i ett på ämnenas
egen natur grundadt sammanhang. Det må vara, att på den högsta
och mest speciella vetenskapliga forskningens ståndpunkt hvilka ämnen
som helst kunna blifva för hvarandra lika nödvändiga, äfvensom att
en gruppering, som grundar sig på ämnenas gemensamma ingående
i en persons, t. ex. en lärares eller en civil tjenstemans, embetspraxis
eller blott på individens böjelse och begåfning, också kan vara be¬
rättigad. Men utom det att jag fruktar, att vid ett fritt val på hela
den filosofiska fakultetens område ingen af alla dessa hänsigter, utan
afseendet på lättheten att vinna de föreskrifna nio betygen ofta
blefve det öfvervägande, torde just på den ståndpunkt, hvarpå en
till sjelfständig vetenskapsman sig upparbetande student befinner sig,
det vara vigtigt att hålla sig till eu bestämd grupp af studier, helst
der dennas stora hufvuddrag äro så fasta och säkra, som fallet är på
den humanistiska sektionens område. Att på detta område de tre
hufvudfacken, filosofi, historia och filologi, studeras tillsammans till
en viss tid och i icke allt för olika förhållande till hvarandra och
med begagnande af offentlig undervisning i allmänhet, är utan tvifvel
det normala och önskvärda förhållandet. Härtill syftar ock den nu
205
gällande organisationen, hvilken så mycket mera förtjena!* att i allt
väsentligt bibehållas, som sektionens examenssystem under de senaste
decennierna undergått en hel följd af genomgripande förändringar
och denna brist på stadga måste hos ungdomen minska förtroendet
och modet att egna sin tid och sin framtid åt högre humanistiska
studier. Men lika visst som jag anser de nu liggande grunder böra
bibehållas orubbade, finner jag det icke oklokt att vid detta tillfälle
förorda mindre förändringar, genom hvilka det med 1870 års lag¬
stiftning afsedda ändamålet synes kunna lättare och fullständigare
vinnas. Särskild! synes mig en af de synpunkter, från hvilka
komitén klandrat det nu rådande systemet, vara nog vigtig till att
i något vidsträcktare mån förtjena sektionens afseende. Denna syn¬
punkt är tiden, som erfordras för att under nuvarande förhållanden
vinna filosofisk grad. Utan att tillägga de anförda statistiska resul¬
taten alltför stor vigt, kan man säga att medeltiden, som fordras af
nuvarande kandidatexamen, ej understiger minimitiden, som åtgått
för afläggande af kandidatexamen och disputationsprof enligt 1853
års stadga. Om nu denna tid af öfver fyra år synes nog lång för
en preliminärexamen, men svårligen någon kan önska en återgång
till 1853 års system, särskildt med afseende på anordningen af di-
sputationsprofvet, och komiténs förslag, som vunnit icke ringa anslut¬
ning vid Upsala universitet, icke är annat än en återgång till samma
system, blott i en långt mera lös och mindre organiserad form, synas
omständigheterna uppfordra sektionen till att vid nuvarande vigtiga
tidpunkt föreslå sådana jemkningar i det gällande systemet, genom
hvilka dess väsentliga fördelar möjligen kunna bevaras och befästas.
I detta hänseende ansluter jag mig till professor Wiséns vid sam¬
manträdet den 7 Mars framkastade förslag, med hvilket jag redan
då förklarade mig öfverensstämma. Den skilnad, som på grund af
Kongl. Maj:ts cirkulär af den 20 April 1870 består mellan eu pre¬
liminär filosofie kandidatexamen i 5 (4) obligatoriska ämnen, hvilken
blott öppnar tillträde till sektion, och en lärarelcandidat-examen i
7 (6) ämnen, hvilken gifver kompetens till adjunktsbeställning vid
allmänt läroverk, kunde helt visst till förmån för de fackstudier,
som tillhöra licentiatexamen, ytterligare utvidgas. Om för det förra
ändamålet, under bibehållande af samma kunskapsfordringar i de
särskilda ämnena, blott fordrades en summa af fem betygsenheter i
de fyra ämnen, hvilka återstå, om de matematisk-naturhistoriska
borttoges, och rätten att befrias från ett ämne bibehölles på det sätt,
sektionen vid detta tillfälle föreslagit, skulle helt visst mången stu-
206
derande från de allmännare studier, som tillhöra kandidatexamen,
åtminstone ett år tidigare kunna öfvergå till licentiatstudierna, hvar¬
vid han kanske skulle i friskhet och oförtröttadt intresse för fortsatta
universitetsstudier vinna mera, än han förlorade i mognad och mång-
kunskap. Genom minimifordringarnas likhet i de enskilda ämnena
skulle de två kandidatexamina likväl väsentligen hållas uppe på en
icke alltför olika ståndpunkt och en kandidatexamen med blott pre¬
liminär kompetens genom komplettering i enskilda ämnen kunna
höjas till en lärarekandidatexamen. A andra sidan skall genom den
reduktion af ämnenas antal från 7 (6) till 5, hvilken innehålles i
sektionens förslag till det matematisk-naturvetenskapliga ämnets bort¬
tagande, det höga betygsantalet (åtta) i förhållande till ämnenas
minimiantal föranleda den blifvande lärarekandidaten att i flera äm¬
nen förvärfva sig kunskaper utöfver minimifordringarna. Den större
mognad, som sålunda kunde och borde fordras i eu afslutande examen,
borde kanske mana till att i denna examen lägga mera vigt vid de
skriftliga profven och vid komplettering låta dessa på nytt afläggas.»
Professor Odhner yttrade:
»I hufvudsaken instämmande med sektionen, hyser jag likväl en
något skiljaktig mening i en af de frågor, som afhandlas i dess
yttrande. Jag tror ej, att det missförhållande, som ligger i den allt
för långa studietiden, väsentligen afhjelpes genom de medel, som
sektionen föreslår. Af dessa kan, enligt min mening, endast den
latinska skrifningens borttagande anses medföra någon anmärknings¬
värd förkortning af studietiden. Jag tror, att ett mer genomgripande
förslag är af nöden för att med framgång bemöta komiténs anmärk¬
ningar i denna punkt. Önskar man alltså eu väsentligare förkort¬
ning af studietiden, bör man, enligt min tanke, ej söka vinna den på
bekostnad af filosofie licentiatexamen, ty dels är studietiden för denna
examen, om man tar i betraktande profåret och andra omständig¬
heter, ej öfverdrifvet lång, dels användes i allmänhet denna tid af
de studerande på ett fullt ändamålsenligt sätt. Något annorlunda
förhåller det sig med filosofie kandidatexamen. Jag vill ej bestrida,
att eu fyraårig kurs väl kan behöfvas för blifvande skollärare; jag
vill derför ej föreslå någon inskränkning i denna examen betraktad
såsom lärareexamen. Deremot är det ett missförhållande, att en
studerande, som vill vinna den filosofiska licentiaturen eller gra¬
den, skall i fyra hela år sysselsättas med preliminära studier,
innan han får börja de egentliga vetenskapliga fackstudierna. Här
vill jag derför söka en reduktion af studietiden, och jag anser
207
densamma kunna lämpligast åstadkommas genom en förändrad exa¬
mensordning ungefärligen efter den plan, som professor Cavallin i
särskildt yttrande bifogat. Jag förordar alltså, liksom han, två olika
slag af kandidatexamen, en preliminär kandidatexamen för dem, som
vilja fortsätta sina akademiska studier, med något reducerade for¬
dringar och en ZåYare-kandidatexamen för dem, som vilja vinna kom¬
petens till skoltjenster, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
nuvarande filosofie kandidatexamen. Genom införande af den före¬
slagna preliminära kandidatexamen (med 5 betyg och 2 skrifprof)
borde man kunna minska studietiden för filosofiska graden med åt¬
minstone ett år. Det finnes väl ock ett annat medel att förkorta
den allt för långa studietiden vid våra universitet; det består i läse-
terminernas förlängning och en i viss mån förändrad anordning ai
den akademiska undervisningen. Men detta är en fråga, som både
är för vidtomfattande och för aflägsen från det föreliggande ämnet
för att här kunna upptagas till närmare utredning.»
Professor Weibull yttrade:
»I yttrande till den filosofiska fakultetens protokoll den 1 De¬
cember 1881, då frågan om utsträckt rätt för studenter af reala
linien att aflägga akademiska examina var under förhandling, fäste
jag uppmärksamhet vid den brist på konseqvens, som vårt lands
undervisningsväsen förråder derutinnan, att den från statens läroverk
utgångne studenten, som vid matematisk-naturvetenskaplig student¬
examen inom läroverken blifvit pröfvad mogen för universitetsstudier,
dock, när han till universitetet anländer, så att säga finner dess
dörrar stängda för sig, medan dock skollagens första paragraf säger,
att allmänna läroverkens ändamål är att grundlägga vetenskapliga
insigter, hvilka sedan vid universiteten vidare utbildas. Vid detta
tillfälle, liksom då, tvingar mig den fordran på följdriktighet och
sammanhang i undervisningsväsendet, som jag anser oeftergiflig, att
yrka för studenten af den matematisk-naturvetenskapliga linien rät¬
tighet att inom universitetets matematisk-naturvetenskapliga sektion
fullfölja utbildningen af de vetenskapliga insigter, han inom läro¬
verken grundlagt, samt att öfver desamma genom aflagda examina
inom denna sektion inhemta universitetets vitsord. De kraf derpå,
som studenten af denna linie kan uppställa, torde ej kunna afvisas
derigenom, att man hänvisar honom till andra och praktiska banor,
ty det kan hända, att det just är den vetenskapliga banan, hvartill
anlag och föregående utbildning föra honom.
En sådan ordning af den filosofiska fakultetens hufvudexamen
208
som den, hvilken skolkomitén föreslagit, torde vara för universiteten
fullständigt oantaglig. Den står i strid med några af de vigtigaste
framsteg, som den samtida uuiversitétsutvecklingen visar vid jem¬
förelse med den förflutna. Till dessa höra 1) den begjnta delningen
af den filosofiska fakulteten genom upprättandet af sektioner, 2) kon¬
centreringen af de vetenskapliga studierna, sådan den grundlädes
genom stadgandet i 1853 års statuter om eu grupp af hufvudämnen,
och sådan den vidare utvecklats just genom examens delning i tvenne.
Men begge dessa framsteg sättas åter på spel genom den föreslagna
nyordningen med dess obegränsade valfrihet af examensämnen, god¬
tyckligt hopsamlade från begge sektionernas område till en enda
examen.
Skulden för den långa tid, som studierna för afläggandet af den
filosofiska fakultetens examina upptaga, torde ej böra, såsom ofta
sker, ensidigt och nästan uteslutande sökas i dessa examinas organi¬
sation. Orsakerna till missförhållandena, der sådana ega rum (ge-
nomsnittsstatistiken har gifvit dem en karakter af allmänlighet,
som dock ej är verklig), kunna vara af flera slag. En anledning,
som ej bör glömmas, är den att universiteten ej alltid emottaga sina
lärjungar så väl förberedda från skolorna för akademiska studier,
som önskligt vore. Den jemförande undervisningsstatistiken ger
kanske ett bidrag till förklaring af förhållandet, då den visar oss,
att den svenska skolans undervisningsår innehåller blott omkring 34
veckor, och att således den svenske studentens skolkurs varit i verk¬
ligheten hela år kortare än förhållandet är i andra länder, t. ex.
två år kortare än den danske eller tyske studentens. Universitets-
statistiken uppvisar ibland endast de naturliga följderna häraf. —-
Hvad universiteten angår, torde det sätt, hvarpå i allmänhet den
akademiska undervisningen tillgodogöres, nog så mycket vara förtjent
att fästa uppmärksamhet vid sig som organisationen af de akademiska
examina: deri ligger säkert eu af anledningarna till det öfverklagade
missförhållandet.»
Ur protokollet
N. C. Dunér.
Filosofiska fakultetens notarie.
209
Bilaga.
Statistiska notiser rörande filosofie kandidat- och
filosofie licentiatexamen i Lund.
På grund af uppdrag af humanistiska sektionen har jag anstalt
följande beräkningar öfver den tid,, som för de studerande, hvilka
aflagt så väl filosofie kandidat- som filosofie licentiatexamen vid
Lunds universitet, åtgått för afläggandet af begge dessa examina.
Härvid har jag medtagit alla dem, som hittills aflagt licentiatexamen,
med undantag af en, som tillbragt största delen af sin studietid vid
Upsala universitet och jemväl der tagit sin kandidatexamen. Tiderna
äro räknade resp. från afgångsexamen och från kandidatexamen.
I. Den tid, hvarpå filosofie kandidatexamen blifvit afiagd,
har utgjort:
Inom humanistiska Inom matematisk¬
sektionen. naturvetenskapliga sektionen.
I minimum.................... 1,6 år 1,9 år
I maximum .................. 7,3 » 6,4 »
I medium ..................... 4,2 » 3,5 »
II. Den tid, hvarpå filosofie licentiatexamen blifvit afiagd,
har utgjort:
Inom humanistiska Inom matematisk¬
sektionen. naturvetenskapliga sektionen.
I minimum..................... 2,3 år 1,6 år
I maximum ................ 9,5 » 7, o »
I medium .................... 4,9 » 4,2 »
III. Den tid, som åtgått för begge examina, har utgjort:
Inom humanistiska Inom matematisk¬
sektionen. naturvetenskapliga sektionen.
I minimum..................... 4,3 år 3,5 år
I maximum .................. 14,0 » 11,5 »
I medium .................... 9,1 » 7,7 »
14
210
Slutligen bär jag beräknat den tid, som inom hela fakulteten i
medeltal användts på filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamen,
ordnadt efter betygsantalet i licentiatexamen, och funnit:
Betyg i licentiatexamen.
|
Examinander.
|
Kandidatexamen.
|
Licentiatexamen.
|
9
|
3
|
3,1 år
|
4,2 år
|
8
|
3
|
4,4 »
|
4,6 »*)
|
7
|
12
|
3,8 »
|
4,5 »
|
6
|
16
|
4,0 »
|
4,7 »
|
5
|
20
|
3,9 »
|
4,7 »
|
Lund den 14 Mars 1885.
*) Medeltal af 3,5, 3,7 och 6,6 år.
N. G. Dunér.
211
Utdrag af protokollet i matematisk-naturvetenskapliga
sektionen af filosofiska fakulteten i Lund den 25
Februari 1885.
Närvarande: dekanus, professor Areschoug, professorerna Blom¬
strand, Möller, Holmgren, Bäcklund, Quennerstedt, Lundgren och
Berggren.
§
På grund af från rektorsembetet inkommen remiss hade sektio¬
nen att afgifva utlåtande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti
1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisa¬
tionen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller hafva bety¬
delse för studierna och examina vid universiteten.
Med anledning häraf hade professor Björling inlemnat följande
jäfsanmälan:
»Vid det större akademiska konsistoriets i Lund sammanträde
den 26 Oktober 1878 uttalades och tillämpades den sats, att enhvar
är jäfvig i en sak, som i denna sak har del, vare sig frågan gäller
att i saken fatta beslut eller endast att deri meddela utlåtande. Då
jag varit ledamot af den komité, öfver hvars underdåniga betänkande
utlåtande nu skall afgifvas, måste jag på grund af anförda sats anse
mig jäfvig att i ärendets behandling, vare sig i sektion, fakultet eller
konsistorium, deltaga, anhållande att denna förklaring måtte i sek¬
tionens protokoll intagas;»
Då inom sektionen olika meningar gjorde sig gällande, huruvida
denna anmälan skulle godkännas eller icke, begärdes och anstäldes
omröstning derom, hvarvid
Professor Berggren röstade Ja;
Professor Lundgren röstade Nej;
212
Professor Quennerstedt förklarade, att, så framt lian vore pligtig
att i frågan uttala sig, lian röstade Nej;
Professor Bäcldund röstade Nej;
Professor Holmgren anförde:
»Då jag ingenstädes i statuterna kan finna någon anledning för
denna sektion, såsom »utgörande en vetenskaplig myndighet», att
fälla dom, vare sig i rent juridiska spörsmål eller beträffande sina
ledamöters skyldigheter, så kan jag ej heller vid detta tillfälle anse
lämpligt att förklara professor Björling icke jäfvig, utan öfverlåter
jag åt honom sjelf att, i enlighet med hvad tillförene skett, afgöra,
om han vid sektionens sammanträden bör sig infinna eller ej.»
Professor Möller var af den åsigt, att då professor Björling
låtit till protokollet anteckna sin jäfsanmälan, vore äfven sektionen
pligtig att derom yttra sig; om professor Björling ej deltoge i frå¬
gans behandling, borde ansvaret derför falla på honom sjelf, ej på
sektionen, hvilket sistnämnda blefve händelsen, om jäfvet godkändes.
Hvad nu beträffar det af professor Björling anförda skälet till jäfvet,
kunde professorn ej godkänna detsamma. Sektionens medlemmar
skulle af alldeles samma skäl vara jäfviga att, sedan de nu deltagit
i sektionens förhandlingar öfver frågan, sedermera yttra sig deröfver
i konsistorium. Röstade derföre Nej;
Professor Blomstrand fann visserligen de af professor Björling
anförda skälen ej vara giltiga, men ansåg likväl, att sektioneu borde
respektera hans önskan att ej deltaga i frågans behandling, och rö¬
stade derföre Ja;
Decanus röstade Nej.
Således hade sektionen med 5 Nej mot 3 Ja beslutat att ogilla
jäfvet, hvarom professor Björling skulle underrättas.
Då komiterades förslag härefter företogs till granskning, beslöt
sektionen att först uttala sig med afseende på de delar deraf, som
angå förändringar i filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamen.
Med afseende härpå förklarade professor Berggren, att han redan
såsom medlem af filosofiska fakulteten i Upsala anslutit sig till den
mening, som af komiterades pluralitet blifvit omfattad. Han vore
ock nu af den åsigt, att filosofie licentiatexamen borde afskaffas så¬
som sjelfständig examen. Dels toge nemligen, så som saken nu är
anordnad, den filosofiska graden alldeles för lång tid; dels komme
de studerande, som hafva afgjorda anlag för studier i en bestämd
riktning, att alltför sent sysselsätta sig med dessa. Begge dessa
olägenheter häfdes genom antagandet af komiterades förslag, enligt
213
hvilket alla tvångsämnen komme att försvinna. På grund häraf ville
han för sin del förorda detsamma.
Professor Blomstrand anförde:
»Komiterades pluralitet synes ha förelagt sig hufvudsakligen två
uppgifter att lösa, nemligen å ena sidan minskning af de latinläsan¬
des, å den andra ökning af de vid universitetet studerandes antal,
hvaraf åter följden blifvit, att förändringarna vid skolan tagit med
sig och fordrat som sin förutsättning förändringar vid universitetet
och särskildt den filosofiska fakultetens examina. De föreslagna än¬
dringarna rörande examina till filosofiska graden är tydligen det
spörsmål, som i första rummet föreligger till sektionens besvarande.
Fördelarne och olägenheterna af en enda examen äro oss redan
af gammalt tillräckligt bekanta. Eu hvar vet, att man hos oss tidigt
kom till insigt af det önskvärda i filosofiska examens delande i tvenne,
för att derigenom nödig lättnad måtte beredas de studerande och be¬
hörig anledning lemnas till en från början mera metodisk planläggning
af deras studier, än annars lätt blef händelsen. Man delade sålunda
först i filologisk och filosofisk examen. Fördelningen visade sig väl
i vissa fall lämplig, i andra vida mindre. Den tankegång låg nära
till hands* som senare ledde till nu gällande examensordning. Man
tänkte sig fördelningen i en första, mer förberedande examen, der
de allmänt grundläggande ämnena med inskränktare kurser på jem¬
förelsevis kort tid kunde behörigen tillgodoses, och derpå den egent¬
liga examen pro gradu, hvarvid man ostördt och med full kraft
kunde på den grund, som förut lagts, egna sig åt sina i mera egent¬
lig mening vetenskapliga studier. Det skulle då ej kunna inträffa,
att begåfvade ynglingar med afgjord fallenhet för eu viss studie¬
riktning ifrån början till den grad ensidigt egnade sig åt denna —
den måtte då heta latin, matematik, geologi eller hvad annat som
helst, för att endast citera namn på ämnen, hvilkas bärare stå mig
mera särskildt för ögonen —, att de efter hand funno sig väl ej
oförmögna, men i allo obenägna att aflägga någon som helst examen,
som dock i vanliga fall var och blef vilkoret för, att deras gedigna
fackstudier kunde vinna det erkännande, som vederborde. För ej få
återigen kan blotta tillfället till uppskof med det definitiva valet af
fackstudier räknas som en vinst, liksom öfver hufvud taget redan i
och för sig en ej ringa fördel kan anses ligga deri, att ynglingen
sålunda alltid har i första hand ett relativt nära liggande mål att
arbeta för, hvars beskaffenhet han fullt känner och hvars, för att
anmärka äfven detta, i någon mån snara uppnående eller å andra
214
sidan alltför långa undanskjutande kunde tjena som en i många fall
för föräldrar och målsmän ingalunda värdelös mätare för det sätt,
hvarpå de framför andra farliga första frihetsåren som student an¬
vändas. Att för öfrigt gradualstudierna genom licentiatexamen vun¬
nit i gedigenhet och allvar, torde ligga i öppen dag. — Nog af,
de skäl, som från början talat för en examensordning, som den till
sina allmänna hufvuddrag nu gällande, äro ännu i närvarande stund
lika talande, och ingenting har, så vidt mig blifvit bekant, på se¬
nare tiden förekommit, som skulle kunna förtaga dem sin kraft. Jag
anser således fortfarande, att återgåendet, såsom nu föreslås, till en
enda examen icke är att förorda.
Men det betet i komiténs utlåtande (sid. 101): »redan den utom¬
ordentligt långa tid, hvilken afläggande! af de båda examina fordrar,
utgör ensamt för sig ett rent af tvingande skäl till ofördröjlig reform».
Utan allt afseende på det andra anförda hufvudskälet eller de s. k.
tvångsämnen, som med deu ökade frihet, som deruti redan lemnats
och alltjemt lemnas, litet torde betyda, skulle således af erfarenheten
anses bevisadt, att den nuvarande ordningen illa motsvarar den bil¬
liga fordran att ej onödigtvis förlänga arbetstiden utöfver det för
studiernas behöriga grundlighet och omfattning verkligen nödiga.
Jag vill ej heller å min sida med det förut anförda hafva sagt,
att jag för egen del ansett och anser den nu gällande examensord¬
ningen vara i allo sådan, som den synts mig böra och kunna vara.
Om än betänkligheter skulle kunna framställas med hänsyn till de
statistiska beräkningarna, enligt hvilka öfver 9 år skulle vara medel¬
tiden för licentiatexamens afläggande, och om än å andra sidan de
numera i hvarje fall betydligt stegrade anspråken på vetenskaplighet
vid studierna till filosofiska graden, examensanordningen må nu vara
hvilken som helst, ovilkorligen måste tagas med i räkningen i fråga
om studietidens längd, så torde dock väl svårligen kunna nekas, att
den nuvarande s. k. kandidatexamen i allmänhet kräfver längre tid,
än för dess särskilda ändamål såsom förberedande till de egentliga
fackstudierua kunde anses önskligt och för studieplanen i sin helhet
nödigt och oundgängligt. Men vi veta ej endast af egen erfarenhet
att så är, vi ha ju också från första början vetat, hvarför så är och
hvarför så måst blifva. Lagen rörande den nya examensstadgan
för filosofiska graden åtföljdes ju af ett kongl. bref till domkapitlen,
hvarigenom den nya kandidatexamen förklarades som kompetensexa¬
men till adjunktstjenster med tillägg endast af några flera obligato¬
riska ämnen. Tydligen följde häraf, att den nya kandidatexamen
215
Wef och måste blifva något annat och mera än ifrån början dermed
afsetts. Med afräkning af den lägre betygssuinman (8 i st. f. 12)
måste den af lätt insedda skäl blifva i hufvudsak samma examen
rigorosum som den gamla kandidatexamen, utan afseende derpå, att
i ej få ämnen tidsförhållandena, att ej tala om lärarnes olika indi¬
viduella uppfattning af examens betydelse, måste föranleda ännu högre
anspråk än i denna. Med ett ord, kandidatexamen som ett ändamål
i sig har förryckt frågan om kandidatexamen som det afsedda första
steget till filosofiska graden. Delningen på två examina var afsedd
att å ena sidan underlätta, å den andra förbättra den förut för alla
gemensamma kandidatexamen till filosofiska graden. Med tillägs-
bestämmelsen rörande kompetensen och då dertill kom den, som mig
alltid synts, mindre lämpliga fordran af ett högsta eller af två näst
högsta betyg i licentiatexamen, var tydligen ej längre frågan om en
för alla gemensam studieplan för de inom fakulteten studerande utan
om två väsentligen skilda, om också delvis sammankopplade. Behof-
vet af en särskild examen för skollärare på de lägre graderna hade
gjort sig oafvisligt gällande, på samma gång anspråken hlefvo större
på dem, som mera särskildt egnade sig åt de olika till fakulteten
hörande vetenskapliga disciplinerna. De senare ha hlifvit lidande på
de anordningar, som särskildt afsett de förra.
Måhända kunde någon rättelse vinnas, i hvad sålunda från bör¬
jan förefallit mig som en brist i nuvarande examensordning, på
samma gång man måhända dymedelst kunde i någon mån tillmötesgå
deras önskningar, hvilka fordra, såsom man dock väl gerna i det
längsta vill undvika, ett fullkomligt uppridande af det sedan länge
bestående.
Det synes mig, som kunde det mer än lätt ske, utan att nu be¬
stående examensordning i ringaste mån principielt förändras.
För närvarande och så länge denna examensordning existerat,
bär fakulteten utdelat två slags vitsord för aflagd kandidatexamen, det
ena berättigande till undergående af filosofie licentiatexamen, det
andra till sökande af adjunktstjenst, med samma minimihetyg (8)
och med skilnad endast i antalet ämnen (5 eller 7). Om man nu
äfven på det sätt uttryckte skilnaden, att i förra fallet minimibetygs-
summan ej behöfver vara större än minsta antalet ämnen, så vore
dermed allt gjordt, som jag under närvarande förhållanden för det
afsedda ändamålet anser nödigt att göra. Den första examen till
filosofiska graden blefve sålunda (och helst tydligen också med eget
216
namn, första examen, filosofisk preliminärexamen, lilla kandidatexamen
eller liknande) bestämdare än förut markerad såsom dertill afsedd.
Den egentliga kandidatexamen blefve i allo oförändrad, såsom
den för närvarande är, såvidt på universitetet såsom dömande myn¬
dighet beror. Att eu sådan examen svårligen kan undvaras, torde
ligga i öppen dag, då alltid finnas sådana, som naturligen föranlåtas
att föredraga jemförelsevis lägre kurser i flera ämnen framför högre
sådana i ett färre antal, sådana de numera kräfvas. Att icke endast
egentliga fackmän kunna vara i hög grad nyttiga och väl behöflig^,
i skolans tjenst är ej mindre tydligt.
Licentiatexamen blefve oförändrad, så vidt den med det nu
ifrågasatta står i sammanhang. Återställandet af godkänd till dess
fulla rätt som godkändt betyg är nu med kandidatexamen vid sidan
mindre maktpåliggande, än det från början kunde varit, då endast
tanken var på en för alla gemensam examensordning. Ändringar,
som t. ex. rörande de 3 ämnena såsom väl minimum, men derför ej
nödvändigt maximum och möjligen mindre skarp fixering på förhand
af alla de till eu grupp hörande ämnena, torde väl i och för sig
vara väl värda att uppmärksammas, men beröra ej de allmänna,
grunder, hvarom här från min ståndpunkt ensamt är fråga.
Att första examen till filosofiska graden, såsom den här tänkts
med minimum af 5 betyg, skulle komma att närma sig de till stu¬
dier i andra fakulteter förberedande examina, anser jag för egen del
snarast som en fördel, och detta till och med ej minst, om rättighet
medgåfves att genom blott komplettering öfvergå från den ena till
den andra fakulteten. A andra sidan torde väl nu som förr af de
bättre begafvade i ett par ämnen högre betyg än approbatur sökas
och vinnas, i hvilket fall skilnaden mot nu blefve faktiskt alls ingen
men jag inser mer än väl, att andra skola finna ändringen vara
af mera genomgripande art och således helst vilja låta blifva vid det
gamla, som i hvarje fall har fördelen att redan vara erfaret och be¬
pröfvad!. Det har också ej varit min afsigt att framställa det nu
anförda som ett yrkande å min sida, men jag har ej derigenom fun¬
nit mig föranlåten att i detta för filosofiska fakulteten så vigtiga
spörsmål helt och hållet undertrycka den mening, jag derutinnan länge
hyst och alltjemt hyser.»
Professor Quennerstedt anförde:
»Det af läroverkskomitén — i anslutning till ett förslag af
matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Upsala — afgifna förslag
till förändring af de för filosofiska fakultetens lärdomsprof gällande
217
stadgar kan man beteckna antingen som ett förslag till fullständigt
afskaffande af filosofie kandidatexamen eller till afskaffande af filo¬
sofie licentiatexamen eller till ett sammanslående af båda. Det kan
efter omständigheterna föra hvilken af dessa öfverskrifter som helst.
Det öppnar yttermera de akademiska portarne på vidaste gafvel
— ganska vidt öppna ha de alltid stått — för alla utan undantag,
som från de allmänna läroverken medföra ett s. k. mogeuhetsbetyg,
hvilket komitén utan tvekan låter gälla såsom ett mogen för lärda
studier, för vetenskapligt arbete. De akademiska studierna gifva
naturligtvis alltid ett mycket olika resultat, liksom de leda ut på de
mest olika vägar; men hvad de akademiska Yåråomsprofven beträffar,
så hafva de hittills sökt bevara likformigheten, en formel öfverens¬
stämmelse —• naturligtvis inom de gränser, som olika anlag, begåf¬
ning o. s. v. utstaka. Filosofie kandidatexamen enligt gällande
stadga är och blir samma examen, d. v. s. har karakteren af en
preliminär examen, hur den än aflägges. Enligt komiténs förslag der¬
emot komme en examen att under samma öfverskrift förete prin¬
cipiella motsatser; — motsatsen mellan den unge specialisten in
amplissima forma, som med ifver genast fördjupar sig i en särskild
vetenskapsgrupp, läggande allt annat å sido såsom hinderligt — och
den, som ser sig om åt många håll utan att någonstädes just tränga
djupare. Ett korrektiv har komitén vissérligen gömt för den sena-
res räkning i befordringsstadga och doktorsdiplom, hvadan det är
troligt, att man efter någon tid skall få återse honom vid universi¬
tetet. Eu formel — och i ordets egentligaste mening formel —
öfverensstämmelse förefinnes visserligen mellan båda: de hafva all¬
deles lika många betyg och lika lärdomstitel; men den ene är i
verkligheten en ytterst fackbildad licentiat, den andre en ganska
samtagen kandidat.
Det är ytterligheterna, som blifvit antydda, och mellan dem fin¬
nas många mellanstadier. Det är visserligen dessa, som böra gifva
det verkliga utslaget vid pröfningen af komiténs förslag, men de förra
ha dock icke bort lenmas ur sigte såsom riktpunkter åt ena eller
andra hållet.
Bland de många anmärkningar, som komitén gör mot den nu
gällande ordningen, återkommer ingen så ofta som talet om de
många tvångsämnena. Egentligen är det väl blott ett särskild! så¬
dant, på hvilket komitén alltjemt tänker, Catos prceterea censeo,
men den har ju tillika med sjelfva det framlagda förslaget accep¬
terat dess förutsättningar. Det är just sjelfva grundsatsen om tvångs-
218
ämnen, som komitén bekämpar, åberopande »erfarenheten, att hvarje
arbete, som sker under och af tvång, motvilligt och utan intresse»,
blir ett dåligt arbete. Detta är förvisso sant; mindre sant är det
deremot lyckligtvis, att motvilja och intresselöshet äro tvångets ovil-
korliga sällskap, ehuru de ofta ses i dess följe, hvilket kan tyda än
pa en moralisk, än på eu intellektuel svaghet. Men grundsatsen, ut¬
talad eller icke, är i alla fall så nära förbunden med allt slag af
undervisning, hvarje form af examensväsende, att den öfver allt gör
sig gällande. I en särskild tillämpning accepterar komitén till och
med densamma öppet (pag. 256). Men derjemte gör den sig i komi-
téns förslag i rikt mått på omvägar gällande. Det är lätt insedt,
att komiténs fordran på 9 betygsenheter icke skall aflägsna »knapp¬
händigt inlärda lexor» tvångsämnenas fel), derföre att den till¬
lägger orden: i af examinanden sjelf valda ämnen. Visserligen i
de fall, der examen aflägges blott i tre ämnen, men dessa blifva icke
talrika. Vanligen skall examen, såsom från början berättigande till
doktorsgrad, afläggas i 4, 5 eller 6 ämnen, samt såsom icke omedel¬
bart berättigande till grad (i saknad af ett laudatur, hvilket inga¬
lunda är hvars mans, alldenstund det förutsätter lyckligare anlag
och grundligare studier) i 5, 6 eller 7 ämnen *). Mycket sällan skall
den väl afläggas i 8. Ämnen, flera eller färre, skola sålunda väljas,
icke just alltid etter tycke och böjelse utan efter lagen om punctum
minoris resistentise och förblifva tvängsämnen trots den officiella för-
sköningstiteln. Att uttrycket »sjelfvalda» bör förstås cura grano salis
ses för öfrigt lätt af kap. VI på tal om det qvalifikationsstadgande,
som »bör hafva till följd, att personer, hvilka ämna inträda på lärare¬
banan, redan under sin studietid vinnlägga sig om förvärfvande af
kunskaper i sådana ämnen, hvilka för lediga adjunktssysslor vanligen
bestämmas». Och detta stadgande, tillägger komitén, är blott ett
första steg. Utan tvifvel skall examen ofta behöfva kompletteras
för att blifva qvalificerad. Beträffande de anmärkningar, som för
öfrigt kunna göras, hänvisar jag till professor Sundéns reservation.
Men när nu tvångsämnen i en eller annan form sålunda omöjligen
*) Till doktorsgrad berättigande:
Ämnen
1) 3 laudatur ........................... =3.
2) 2 laudatur, 1 cum laude, 1 appr. = 4.
3) 1 » 3 b 0 » = 4.
4) 1 » 2 b 2 » =5.
5) 1 » Ib 4 » =6.
Till doktorsgrad icke berättigande:
Ämnen
1) 4 cum laude. 1 approb.......... =5.
2) 3 » 3 » ........ =6.
3) 2 b 5 b ......... =7.
O. S. V.
219
kunna undgås, så är det bättre att hafva valfriheten något regel¬
bunden, så att något samband i studierna är garanteradt, någon led¬
ning för deras förnuftiga anläggning gifven. Det är möjligt, att i
vissa fall bättre kombinationer än de nu gällande kunna uppgöras,
det vill jag här lemna oafgjordt. För öfrigt vore väl äfven från en
allmännare synpunkt ett och annat att säga äfven till de så mycket
tadlade »approbaturslexornas» förmån, men detta kan anses obehöf-
ligt, enär komitén, såsom synes, sjelf öppnat eu ganska vid dörr
för dem.
Om jag således icke kan från universitetsstudiets synpunkt anse
det nya förslaget bättre än eller ens jemngodt med nu gällande
stadga, för såvidt det angår de — om jag får så uttrycka mig —
mera utspädda formerna af examen, så kan jag ej heller godkänna
den utsigt, som öppnas till en sådan koncentration af studierna redan
i kandidatexamen, att licentiatexamen kan och, såsom man fordrar,
bör bortfalla. Det försäkras visserligen, »att det nu föreslagna exa-
menssystemet medför alla de fördelar, hvilka licentiatexamen erbju¬
der, utan att vara förbundet med någon af den senares olägenheter»
{pag. 100). Såsom en icke oväsentlig sådan anmärkes, att den stu¬
derande ej får, om han så vill, i sin examen medtaga ett fjerde
ämne. Men han kan ju hafva medtagit detta i filosofie kandidat¬
examen till det omfång, han sjelf vill, och om rättigheten (sällan
skall den väl begagnas) synes så önskvärd, kunde möjligen eu be¬
stämmelse i likhet med den, som förekommer i mom. 1 af stadgan
för filosofie kandidatexamen, förhjelpa honom dertill. Och hvad frå¬
gan om ämnenas sammanhörighet beträffar, så lärer det väl just i
vår tid vara någorlunda möjligt att gissa till vetenskapernas inbördes
relationer i allmänhet taget, och om de speciella »anknytningspunkter»,
som ännu ej blifvit insedda, är det för tidigt att bekymra sig. Den
förnämsta olägenheten ligger emellertid i den långa studietiden. Af
dess längd följer dess dyrbarhet. Först vid 28,9 år är man i medeltal
färdig med sin examen. Komitén kunde här gerna uteslutit påmin¬
nelsen om de stora kulturländerna och den här vid motsvarande år
förvärfvade ställningen samt med den europeiska berömmelsen; just
derför att de äro stora kulturländer, måste förhållandena gestalta sig
ofantligt gynsammare, men saken talar för sig sjelf alldeles tillräck¬
ligt och bäst, ju enklare den framställes. Det vore förvisso önskligt,
att studietiden kunde inskränkas. Utan allt tvifvet har 1870 års
stadga sin andel i förlängningen. Huru stor tror jag, med all akt¬
ning för det statistiska materialet, det ej vara alldeles så lätt att
220
säga. Här ingå så många faktorer, som statistiken ej får fatt uti.
Hufvudsakligen ligger felet, enligt komitén, här som annorstädes i
den föregående kandidatexamens »många tvångsämnen». De äro till
utseendet 5 — ty vi hafva naturligtvis icke i detta sammanhang
att göra med den s. k. qvalificerade kandidatexamen, utan med den,
som bildar preliminär till licentiaten — således »många» nog, men
det är tydligt, att t. ex. för en blifvande naturforskare matematik,
fysik, botanik eller zoologi och kemi mycket oegentligt betecknas
såsom tvångsämnen, och för så vidt något af dem verkligen trycker,
kan dispens erhållas. Återstå två, som kunna förtjena namnet. Jag
tror icke, att komiténs kandidatexamen vanligen skall hafva stort
färre. En mera afgörande orsak till studietidens förlängning har
komitén i detta sammanhang (pag. 264) blott i förbigående vidrört,
nemligen »den utveckling vetenskaperna i vår tid erhållit» — ars
longa, vita brevis är eu sanning, hvars tyngd växer för hvarje dag
och hvilken jag eljest visserligen ej vill skylla komitén för att ej
hafva behjertat, men härför står ingen bot att finna. Det är tyd¬
ligt, att det i främsta rummet kommer an på en förnuftig planlägg¬
ning af studierna, på god handledning under dessa, rätt begagnande
af undervisningsmedlen och, hvad beträffar sjelfva pröfningen: den
med allvaret förenade billigheten. Den »sorgliga» siffran 9, i bör
och kan förminskas äfven under nu gällande examensstadga. Otvifvel¬
aktigt är i hvarje fall, att licentiatexamen lemnat ett i vetenskapligt
afseende särdeles gynsamt resultat, så att verkligen något väsentligt
blifvit vunnet med densamma. Komitén förnekar icke heller detta,
och jag måste naturligtvis å min sida medgifva, att detta icke är
den enda form, hvari liknande resultat stå att vinna, men jag sak¬
nar i komiténs förslag nödiga garantier för att studierna anläggas
så, att behöfliga förkunskaper vinnas och sambandet med andra gre¬
nar af menskligt vetande i någon mån bibehålies. Detta är något
helt annat än talet om den med rätta förkättrade allsidigheten eller
mångsidigheten. Jag påstår icke, att de nuvarande garantierna äro
de bästa eller ens tillfyllestgörande, men jag påstår bestämdt, att de
äro bättre än inga. Ty jag delar icke fullt den trygghet, med hvil¬
ken komitén helt och hållet »öfverlenmar åt den studerande sjelf
att pa det sätt och till det omfång, han finner för godt, inhemta
ifrågavarande insigter». Här vore mycket att säga, som för att
undgå vidlyftighet måste förbigås. Jag anmärker blott, att insigten
om behofvet af ett eller annat förstudium kan komma något sent;
men antaget också, att det snart nog infinner sig; det ser då i alla
221
fall något tvifvelaktigt ut med den framhållna stora förmånen att
kunna få koncentrera sitt arbete' inom en viss grupp af samman¬
hörande ämnen, en förmån som för öfrigt, oafsedt antydda händelse,
såsom redan blifvit visadt, endast i mycket få fall vinnes. Ben
förmånen erbjuder deremot alldeles otvifvelaktigt den nuvarande
licentiatexamen och detta på den rätta tidpunkten, hvilken jag för
min del icke anser vara vid sjelfva ankomsten till universitetet. Ingen¬
ting hindrar naturligtvis, att en bestämd anlagens riktning redan
nu förbereder det samlande, som den högre examen klöfver, men
ofta nog förefinnes ingen sådan eller kanske rättare, är den icke
fullt klar för vederbörande sjelf. Början blir ett famlande, ett sö¬
kande. Jag talar nu icke om de många fall, der afgångsbetyget
»mogen», d. v. s. förberedd för sjelfständigt arbete helt enkelt är en
euphemism. Förhållandet skulle säkerligen vara annorlunda, om de
nuvarande läroverken hade tid att inrymma ett stadium, som, hvad
sjelfva studiesättet angår — det bestämdare vädjandet till sjelfverk-
samheten — motsvarade de gamla, i en måhända något bråd vänd¬
ning afskaffade gymnasierna.
Komitén har visserligen, såsom synes, fullkomligt instämt i mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionens i Upsala förslag, men den har,
såvidt jag ser, ej direkt yttrat sig öfver dennas motivering. Att den
dock i hufvudsak gillar denna, är uppenbart; mera ovisst, om den god¬
känner detaljerna. Den har åtminstone icke upptagit anmärkningen
om olägenheten af den förnyade pröfningen i samma ämne. I be¬
traktande af de betygskompletteringar, som ofta skulle blifva nöd¬
vändiga, har den visserligen derutinnan handlat försigtigt. Natur¬
ligtvis delar den fullkomligt sektionens öfvertygelse, att inom den
filosofiska fakulteten ej några liknande förutsättningar finnas för
examens tudelning i en högre och lägre som inom de öfriga. Men,
såsom jag nyss antydt, finnas både skäl till och förutsättningar för
eu sådan tudelning. Jag anser det nemligen för en bestämd och
afgjord fördel, att den studerande, just med afseende på de ämnen,
som skola blifva hufvudämnen, får uppgiften sig förelagd i en viss
.preliminär begränsning och slipper att genast mer eller mindre på
måfå styra kurs på ett mål, hvilket ännu är så pass aflägset, att han
omöjligen kan hafva klarhet beträffande de dit ledande vägarne.
Åtminstone vågar jag påstå, att inom de biologiska naturvétenskaps-
grenarne en dylik tudelning erbjuder fördelar. Skolundervisningen
inom naturvetenskaperna kan utan tvifvel höjas genom en bättre
anordning (komitén vill tvärtom sänka den på sin klassiska linie!),
men den kan af lätt insedda skäl aldrig — hvarken på real- eller
klassisk linie — komma i jemnbredd med den språkligt historiska.
Vid universitetet kräfvas sålunda många i ordets egentliga mening
grundläggande studier, hvilka den studerande har att fatta skarpt i
sigte såsom det närmaste målet utan att ännu låta sig för mycket
locka ut på andra håll; det kan då ej för honom vara en olägenhet
utan tvärtom en förmån, att han genom en på tidigare stadium för¬
lagd kontroll sjelf sättes i stånd att bedöma, huru pass han innehar
förutsättningarna för ett mera inträngande studium. Korteligen: i
sin mest koncentrerade form, såsom 3-laudatursexamen, är komiténs
filosofie kandidatexamen i sjelfva verket en ganska betydlig skärp¬
ning af den nuvarande licentiatexamen — som nog skall för de 9
betygen kräfva de 9 »sorgliga» åren —, under förutsättning att
fordringarna blifva desamma, i annat fall åter en försämrad upplaga
deraf; i en mindre koncentrerad form åter, d. v. s. den oftast före¬
kommande, laborerar den just med de olägenheter, som man genom
licentiatexamen velat undvika, eller omvändt: erbjuder den icke de
fördelar som denna för ett verkligt vetenskapligt studium. Dennas
dygd är just, att den har undangjort preliminärerna. Öfver det aka¬
demiska studiet skall äfven, enligt komiténs förslag, råda betygs-
summans starka och till och med förstärkta tvång, som i de ojem¬
förligt flesta fallen skall föranleda upptagandet af flera eller färre
s. k. fyllnadsämnen; afseendet på en blifvande lärareplats inlägger
yttermera i examen det speciella och direkta ämnestvånget.
Öfver de olägenheter, den nuvarande examensstadgan säges med¬
föra ur synpunkten af skolans intresse, kan jag ej här yttra mig.
Jag saknar nödig erfarenhet. En anmärkning må det emellertid
tillåtas mig att göra. Det betonas starkt, såväl (pag. 249) i anslut¬
ning till 1877 års komité som (pag. 260) i komiténs egen motive¬
ring, att ingen säkerhet förefinnes, att vederbörande lärare idkat
akademiska studier i de ämnen, hvari han skall undervisa. Till be¬
lysning antagas ett par fall, men jag förmodar, att licentiaten i »ori¬
entalspråk, praktisk filosofi och estetik» blir eu sällsynt företeelse,
och hvad den vida vanligare licentiaten i »fysik, kemi och geologi»
angår, så är han väl med sin rent formella kompetens ingen farlig
aspirant på lektorat i latin och grekiska, blir det väl ännu mindre,
om realister få rätt till filosofie doktorsgrad. Det är egentligen icke
på de anförda exemplen jag spiller ord; jag vill blott påpeka en hos
komitén stundom framträdande benägenhet, att först deducera för¬
hållandena in absurdum eller, med andra ord, utgå från en stark
tillspetsning af dem och så argumentera vidare (se t. ex. pag. 72,
102 m. fl.). Men de teoretiska vådorna äro lyckligtvis ej alltid
praktikens. Komitén åberopar visserligen (pag. 260) »verkliga till-
lämpningar» i motsvarande riktning af författningen. Detta åbero¬
pande skulle genom anförande af några statistiska siffror — helst
hvad ordinarie lärare angår — vunnit mycket i styrka — måhända
också visat sin svaghet.
Verklig betydelse har 'deremot utan allt tvifvel den komiténs
anmärkning, som rör skolämnet »kristendom», och den skall bibehålla
denna vigt, så länge vi lyckas undvika att styra ned på de konfes-
sionslösa skolorna.
På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag för min del afstyrka
komiténs förslag till ändring af de för filosofisk doktorsgrad gällande
stadgar. Mitt afstyrkande innefattar äfven den del af förslaget, som
gäller realisters rätt att aflägga filosofie kandidatexamen och till
filosofie doktorer kreeras, ehuru jag för detta afstyrkande icke nu
anfört någon motivering. Jag åberopar, hvad som förut sagts i denna
fråga. Jag kunde visserligen synas hafva en särskild anledning att
ännu en gång inlåta mig på det omtvistade latinska kapitlet, derut¬
innan att komitén till bemötande upptagit en del af ett mitt tidigare
anförande och dervid kommit till det resultat, att »argumentet» (hvil-
ket i förbigående sagdt blifvit delvis missförstådt) »har högst obe¬
tydligt med latinfrågan att skaffa». Jag är nästan glad, om så verk¬
ligen är förhållandet, ty dermed bortfölle då äfven den anledningen
att inlåta mig på ett ämne, i hvilket lusten att höra mer är stadd
i tydligt aftagande. Jag åtnöjer mig således med att konstatera det
förhållandet, att komitén af den blifvande läkaren fordrar åtmin¬
stone »den lägre grad af kunskap i latin, som blifvit vid fråga
om den juridiska preliminärexamen angifven», under det att för
filosofie doktor denna fordran alldeles bortfaller. Är månne den
botanik, zoologi och anatomi, som den nu blifvande läkaren studerar,
af annan (= latinkräfvande) beskaffenhet än den, som den blifvande
filosofie doktorn studerar? Eller är det blott på receptskrifningen
komitén tänkt? Jag vet det icke; men jag inser ej rätt den af
komitén genom ordets kursivering starkt framhållna omöjligheten att
för filosofie doktorn »på förhand bestämma det enskilda fall, i hvil¬
ket äfven det ringare mått af latinkunskap, hvarom här varit fråga,
blir för honom oundgängligen nödvändigt», icke heller inser jag,
hvarföre ej komitén åt den blifvande läkaren kunnat med samma
trygghet »öfverlåta omsorgen att på det sätt och till det omfång,
224
han finner för godt, inhemta ifrågavarande insigt». Efter genom¬
läsning af sid. 65 och 69 i betänkandet undrar man än mer härpå.
Det är en förlorad post denna lilla valfria kurs i Cornelius Nepos
etc.; för ett verkligt behof otillräcklig, för alls intet ändock vida
för mycket (mycket tyngande just derföre att den innehåller börjans
svårigheter); det förefaller, som om komitén här snarare gifvit vika
för en ögonblicklig svaghet än för anförda skäl. Ett dåligt studium
är det, som skall bedrifvas blott och bart som medel och icke i någon
mån som sjelfändamål. Komitén har för öfrigt sjelf dömt det, be¬
tecknande hela åtgärden såsom blott provisorisk. Att den ej kan vara
något annat, är verkligen också »tydligt för eu hvar», ehuru icke
just af den å sid. 77 angifna orsaken, ty för min del tillåter jag mig
att betvifla, att den tiden skulle vara så nära förestående, då latin
och latiniserad grekiska upphöra att vara det internationella tungo¬
mål, på hvilket växter och djur, så‘många de äro, samt med deras
särskilda delar uppkallas. Med hvarje ny art, som upptäckes, tyckes
det seglifvade språket snarare befästa sitt herravälde. Det är i alla
fall en »besittning» och detta, hur saken än vändes, midt i det
reala gebietet.»
I detta yttrande instämde professor Holmgren.
Professor Möller var af samma åsigt som professorerne Blom¬
strand och Quennerstedt, med afseende på vigten af, att filosofie licen¬
tiatexamen bibehölles, enär densamma visat sig utöfva ett särde¬
les förmånligt inflytande på studiernas grundlighet; ej heller tve¬
kade han synnerligen att rösta för bibehållandet af den nuvarande
kandidatexamen, om »några behöfliga ändringar i densamma blefve
vidtagna.
Hvad åter anginge sjelfva hufvudfrågan i komiterades utlåtande,
så kunde han ej frångå sin redan vid föregående tillfällen uttalade
mening, nemligen att realister borde ega full rättighet att idka
studier och undergå examina i likhet med öfrige studerande. Detta
skulle utan olägenhet kunna göras, om kandidatexamen så ändrades,
att latinet finge utbytas mot något af de lefvande språken.
Man hade visserligen uttalat den mening, att ett godkänd i
latinet i afgångsexamen vore af stor vigt för dem, som idkade studier
för licentiatexamen inom denna sektion. Professoren ansåg emeller¬
tid denna vigt vara synnerligen ringa. För öfrigt kunde den, som
af något skäl behöfde kunskap i latin, sjelf förskaffa sig densamma.
Professor Lundgren ville, under åberopande af de skäl, hvilka
vid det akademiska konsistoriets sammanträde den 27 Maj 1882 af
225
professor Odliner anfördes, och i hvilka konsistoriet i hufvudsak in¬
stämde, afstyrka läroverkskomiténs förslag till ändringar i stadgan-
dena för den filosofiska graden.
Professor Bäcklund anförde:
»De resultat, som vunnits af den för filosofiska graden nu gäl¬
lande examensordningen, tala förmånligt för denna ordnings bibe¬
hållande. Licentiatexamen med sina höga fordringar i och för betyg
har haft till följd att specialstudierna vunnit i omfång och grund¬
lighet. Kandidatexamen har den uppenbara förtjensten, att den gif-
ver studenten en välbehöflig plan för studierna. En studieplan, om
den skall vara god, kan icke vara sammansatt helt godtyckligt,
och hvarje plan, som åsyftar en mera mångsidig utbildning, låt ock
vara endast en för det sjelfständiga, djupare studiet inom vissa få
områden grundläggande utbildning, kommer derföre att i ganska
utsträckt grad föreskrifva tvångsämnen. Äfven måste, synes mig,
just sadana mera omfattande kunskaper, som den nuvarande filosofie
kandidatexamen fordrar, vara af omisskännelig betydelse icke blott
för det obehindrade bedrifvandet af en särskild vetenskap utan ock
för lärareverksamheten vid skolan.
Jag röstar följaktligen mot den af läroverkskomitén förordade
ändringen af de filosofiska kandidat- och licentiatexamina.»
Dekanus, professor Areschoug, ansåg sig icke kunna tillstyrka
komiténs förslag, hvad afskaffande! af filosofie licentiatexamen an-
ginge. Den nuvarande fördelningen af examina till den filosofiska
doktorsgraden hade visat sig i hög grad egnade att gifva studierna
eu mera vetenskaplig pregel. Svårligen kunde den föreslagna filo¬
sofie kandidatexamen i detta hänseende lemna någon ersättning för
den examen, som man nu tycktes vara så angelägen att fä bortta¬
gen. Ty den blifvande filosofie kandidaten kunde svårligen be¬
gränsa sina examensstudier till endast tre ämnen, emedan han måste
se till att göra sig tillgodo sin examen äfven vid ansökan till
adjunkts- och kollegabeställningar. Och hvad studierna derigenom
vunne i omfattning, skulle de förlora i vetenskaplig grundlighet.
Och rättigheten att genom komplettering förbättra redan aflagd
examen skulle till största delen blifva illusorisk. De olägenheter
för blifvande skollärare, som onekligen vidlådde nuvarande examens¬
ordning, kunde lätt förebyggas genom några förändringar i nu va¬
rande filosofie kandidatexamen samt en bestämdare och naturligare
begränsning af de undervisningsämnen, som skulle kunna ingå i eu
15
226
skollärares undervisningsskyldighet, och i hvilka följaktligen prof
skulle afläggas.
Då sålunda sektionens samtlige medlemmar, professor Berggren
undantagen, uttalat sig för bibehållandet af licentiatexamen, fattade
sektionen det beslut:
att för sin del afstyrka såväl filosofie licentiatexamens afskaf¬
fande som dess sammanslående med kandidatexamen.
Ur protokollet
N. C. Dunér.
Utdrag af protokollet i matematisk-naturvetenskapliga
sektionen af filosofiska fakulteten i Lund den 4-
Mars 1885.
Närvarande: dekanus, professor Areschoug, professorerna Blom¬
strand, Möller, Holmgren, Bäcklund, Quennerstedt, Lundgren ocli-
Berggren.
§ 2.
Då sektionen nu fortsatte behandlingen af läroverkskomiténs för¬
slag och utlåtande, väckte dekanus först frågan, huruvida sektionen,
som vid senaste sammanträde beslutat att för sin del afstyrka så väl
licentiatexamens afskaffande som dess sammanslående med kandidat¬
examen, möjligen ansåge några förändringar böra vidtagas i de för
denna examen gällande stadganden.
Sektionen ansåg sig eg höra väcka något dylikt förslag.
§ 3.
Sektionen upptog härefter till behandling den af komiterade-
väckta frågan, huruvida de, hvilka ailagt afgångsexamen på real-
linien och ej sedan kompletterat sin examen med betyg i latin,,
borde ega rätt att undergå kandidatexamen utan att i denna examen
hafva betyg om godkända insigter i latin. Då meningarna härom
voro delade, begärdes och anstäldes votering, hvarvid:
227
Professor Berggren förklarade, att liksom han i allmänhet ansåg,
att inga tvangsämnen borde finnas, så var han ock af samma mening
rörande det speciella fall, som här var i fråga. Följaktligen röstade
han för, att rättigheten att aflägga kandidatexamen, utan att latin
deri inginge, borde tillkomma jemväl realister;
Professor Lundgren åberopade sitt yttrande vid det föregående
tillfälle, då. sektionen haft att yttra sig om utsträckt rätt för realister
att aflägga examina, och röstade likaledes ja;
Professor Quennerstedt röstade nej af de skäl, han i sitt utlå¬
tande vid sektionens senaste sammanträde anfört;
Professor Bäcklund var, i likhet med hvad han år 1881 anfört,
af den mening, att latin ej vore oundgängligt nödvändigt för dem,
som egnade sig åt studier af de matematiska ämnena, men väl för
dem, som sysselsatte sig med botanik och zoologi. I öfverensstäm¬
melse härmed ansåg lian, att kandidatexamen utan latin borde få
afläggas äfven af realister, i fall examen begagnades af dem som
preliminärexamen till filosofie licentiatexamen inom de matematiska
ämnena. Deremot ansåg han det ligga utom området för sektionens
verksamhet att pröfva, huruvida dylik examinand borde få till filo¬
sofie doktor utnämnas, och ville ej heller framställa något yrkande
derom;
Professor Holmgren åberopade sitt yttrande i filosofiska fakul¬
teten af den 26 November 1881 och röstade nej;
Professor Möller åberopade sitt yttrande vid sektionens senaste
sammanträde och röstade ja;
Professor Blomstrand yttrade:
»Med afseende å latinet, för hvars undanträngande till lägsta
möjliga minimum af betydelse komiterades pluralitet framför allt
gjort sig till uppgift att arbeta, kunde vara nog att hänvisa till mitt
yttrande till konsistorii protokoll 1882, då min ställning till den vig¬
tiga trågan deri är tillräckligt angifven. Jag anser mig dock för¬
anlåten att anmärka, att jag af komiterades utförligt och mpd omsorg
genomförda bevisning icke i minsta mån rubbats i min öfvertygelse,
att latinet är och blir för all vetenskaplig bildning, äfven den natur¬
vetenskapliga, om också tydligen för alla discipliner icke i lika omedelbar
grad, ett af de förnämsta grundläggande ämnena. Jag kan ej undgå
att finna, att bevisningen tyckes i allt för många fall stödja sig mera
på förutfattade meningar och opinionen för dagen än på omisskänne¬
liga fakta. Då således t. ex. skall ledas i bevis, att äfven de beskrif¬
vande naturvetenskaperna, såsom zoologien och botaniken, numera
228
alls icke eller så godt som alls icke behöfva någon kunskap i det
språk, hvarpå Linné författade sina odödliga verk, framställes saken
så (s. 67-—71), som vore det i sig gifvet, att allt gäller endast deras
äldre literatur, hvars »ojemförligt öfvervägande del för den nuva¬
rande forskaren ej kan vara af någon nämnvärd betydelse», under
det hufvudverken antingen öfversatts eller åtminstone till sina resul¬
tat assimilerats med den nyare forskningen, och att således behofvet
af kunskap i latin egentligen endast då framträder, »då frågan blir
om sjelfständiga forskningar i vetenskapens historia», som tydligen
ej kan blifva mångas sak. Det tar sig då utan fråga underligt ut,
då vi, för att endast hålla oss till sådana, som stå oss sjelfva nära,
t. ex. finna, att professor Jacob Agardh på latin utgifvit sitt stora
verk om växternas naturliga system, att adjunkt Thomsons många
arbeten, hvarigenom han grundlagt och befästat sitt anseende som
entomolog, skrifvits och alltjemt skrifvas pa latin, att t. ex. lektoi
J. E. Zetterstedt 1877 till och med botaniskt skildrar Halle- och
Hunneberg i en afhandling på latinska språket, att professor Ståhls
ansenliga entomologiska och professor Angelins ej minst för vårt
eget land betydande geologiska arbeten skrifvits pa latin, att J.
Thorell 1874 meddelar ett zoologiskt arbete, som, ehuru titeln är
engelsk, på tre sidor engelsk text innehåller 200 qvartsidor latinsk,
att professor Areschoug i Upsala t. ex. år 1884 på latin beskrifver
sina alger o. s. v. För att endast behörigen förstå dessa och mång¬
faldiga andra liknande arbeten, som väl i hvarje fall måste höra till
vår- tid, torde visserligen behöfvas helt annan kunskap i latin, än
»de latinska språkets böjningsformer och de par hundra vokabler»,
som, inlärda »med blott några veckors arbete», af komiterade anses
vara det, som »lcräfves för att förstå ett naturvetenskapligt verk»
(sid. 73). Hvad skall då fallet blifva, om man finner anledning att
sjelf författa på latin. Att aktningen för utlandets lärde ställer
derpå helt andra fordringar än de nyss citerade, veta vi tillräckligt
af vår närmare tids erfarenhet. Jag finner mig häraf endast ytter¬
ligare styrkt i min förr uttalade åsigt, att tillträde till filosofiska
graden till det minsta bör förutsätta det kunskapsmatt, som för ett
studentbetyg i latin erfordras. Jag tror, att man skulle allt för illa
tillgodose de unge män,- som vilja egna sig åt det rent vetenskapliga
studiet af naturlärans olika delar, och utan all fråga snarare bereda
dem en förlust än en nämnvärd fördel, om man genom att så ordna
skolan, som komiterade det vilja, så godt som tvingar dem att under
sin uppväxttid lemna åsido tillfället att inhemta de kunskaper i latin,
229
som de möjligen framdeles skola finna sig mer än väl behöfva. För
öfrigt tyckes man, i förbigående sagd!, allt för mycket lemna ur sigte,
att våra universitet ej såsom flere i utlandet besitta en polyteknisk
fakultet vid sidan af de öfriga. Yi ega, som bekant, en sjelfständig
polyteknisk högskola i Stockholm. Icke endast på den rena veten¬
skapens och forskningens fält erbjudas rika utsigter för den, som
egnar sitt särskilda intresse åt naturens skiftande företeelser och dess
evigt lagbundna ordning, äfven för naturvetenskapernas praktiska
tillämpningar gifvas visserligen i våra dagar ej mindre rika arbets¬
fält, och med dem humla under närvarande förhållanden våra uni¬
versitet ej taga något slags allvarligare befattning;»
Dekanus, professor Areschoug, röstade ja på förut anförda skäl.
Således hade sektionen med 4 röster (professorerna Berggren,
Lundgren, Möller och Dekanus) beslutat att:
filosofie kandidatexamen för licentiatexamen inom matematisk-
naturvetenskäpliga sektionen hör få afläggas utan betyg i latin
jemväl af realister.
Professor Bäcklund var af den mening, att dylik examen endast
borde berättiga till licentiatexamen inom de matematiska ämnena,
och professorerna Quennerstedt, Holmgren och Blomstrand, att denna
rättighet ej borde tillkomma realister.
Härjemte ansåg sektionen,
att examen stili latini ej vidare borde fordras som vilkor för
denna kandidatexamen.
§ 4.
Dekanus hemstälde, om sektionen ville behandla frågan, huruvida
nagra andra förändringar i stadgandena i kandidatexamen vore af
behofvet påkallade. Då äfven härom åsigterna visade sig oförenliga,
begärdes och anstäldes omröstning, hvarvid:
Professor Berggren röstade ja;
Professor Lundgren röstade ja, enär sektionen redan fattat be¬
slut angående en förändring i stadgandena för kandidatexamen;
Professor Quennerstedt: trots principiella betänkligheter, ja;
Professor Bäcklund: ja;
Professor Holmgren: nej, ty den fråga, som här skulle behandlas,
tillkommer det fakulteten, ej sektionen att yttra sig öfver;
Professor Möller: ja;
Professor Blomstrand ansåg frågan visserligen egentligen till¬
230
höra fakulteten, men då den blifvit remitterad till sektionen, röstade
han likväl ja;
Decanus: ja. .
Då sektionen sålunda hade beslutat att behandla ärendet, fram-
stälde dekanus frågan: »hvilka åtgärder vill sektionen föreslå i
anledning af det fattade beslutet om latinets upphörande att vara
absolut tvångsämne?»
Professor Möller föreslog, att i stadgande^ för kandidatexamen
i stället för »latin» måtte införas »latin eller germaniska språk», och
att befrielse från denna ämnesgrupp ej skalle få medgifvas.
Dekanus, professor Areschoug, yttrade:
»Så väl läroverkskomitén som den 1877 tillsatta komitén för
utarbetande af förslag till stadga för eu examen för blifvande lärare
vid rikets allmänna läroverk hafva i sina betänkanden uttalat åtskil¬
liga och, såsom det förefaller mig, till en del berättigade anmärk¬
ningar mot den nuvarande filosofiska kandidatexamen såsom teoretiskt
prof för kompetens till adjunkts- och kollegabeställningar. Man har
nemligen bland annat anfört, dels att den, såsom varande endast en
förberedande examen, ej lemnar nödig garanti för mera djupgående
insigter i åtminstone ett par undervisningsämnen, dels att oaktadt
de många i denna examen ingående s. k. tvångsämnen ingen säker¬
het finnes för, att den till lärareplats kompetente idkat akademiska
studier i just de ämnen, i hvilka han kommer att undervisa. Läro¬
verkskomitén har ansett dessa och öfriga olägenheter vid den nuva¬
rande examensordningen inom filosofiska fakulteten kunna undvikas
derigenom, att filosofie licentiatexamen indroges, att alla tvångs¬
ämnen i filosofie kandidatexamen borttoges, samt att såsom vilkor för
behörighet att söka adjunkts- eller kollegabefattningar stadgades att
hafva aflagt sådan examen och i densamma eller genom sedermera
skedd komplettering erhållit åtminstone betyget godkänd i två af de
ämnen, som höra till den sökta sysslan, samt betyget med beröm
godkänd i minst ett af skolans läroämnen.
Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huru¬
vida den föreslagna förändringen af ifrågavarande examen skulle
komma att innebära en säkrare garanti för skolan att erhålla dug¬
liga lärare, än den närvarande examensordningen erbjuder. Den stu¬
derande skall säkerligen, då han inträden vid universitetet för att
börja sina akademiska studier, känna sig villrådig vid valet mellan
de 18 examensämnen, som för närvarande ligga inom den filosofiska
fakultetens läroområde, och ej alltid torde valet blifva det bästa för
231
hans blifvande verksamhet som elementarlärare, i fall han tänker att
välja denna . lefnadsbana. Visserligen är den föreslagna rättigheten
att efter behag komplettera redan aflagd examen afsedd att råda bot
på olägenheterna af denna obegränsade valfrihet. Men det kan med
skäl betviflas, huruvida nämnda ändamål derigenom skulle kunna
vinnas. Man får nemligen ej underskatta de svårigheter, som äro
förenade med en dylik komplettering, i fall denna, såsom ju här är
meningen, skall afse att bereda kompetens till en redan ledig för¬
klarad lärarebefattning. I de flesta fall är den sökande redan an-
stäld såsom vikarie eller extra lärare vid något läroverk och kan
följaktligen ej egna någon synnerligt lång tid åt ett för honom jem¬
förelsevis främmande ämne, i synnerhet som förberedelsen till det
föreskrifna undervisningsprofvet svårligen lär kunna göras utan någon
uppoffring af tid. Eger återigen komplettering rum, innan univer¬
sitetet lemnats, så vinnes i sj elfva verket ingenting med en sådan,
så vida den ej omfattar alla de skolans undervisningsämnen, i hvilka
examen ej förut aflagts.
Huru filosofie kandidatexamen än må anordnas, så kan den så¬
ledes ej blifva fullt lämplig såsom lärareexamen, så vida ej på för¬
hand finnes uttryckligen stadgadt, hvilka läroämnen få förenas i eu
lärares hand, och hvilka således äfven få kombineras med hvarandra
vid bestämmandet af de ämnen, hvilka skola få ingå i undervisnings-
skyldigheten för en ledig lärarebeställDing. Genom eu dylik bestäm¬
melse skulle en sådan ledning vid uppgörandet af studieplanen gifvas
åt de unge män, som vid universitetet ämna bereda sig för en lära¬
res kall.
Om det sålunda för adjunkts- eller kollegabefattningar med
undervisningsskyldighet i de matematiska eller naturvetenskapliga
ämnesgrupperna vore föreskrifvet, att så väl i sjelfva undervisnings¬
profvet som i den blifvande lärarens undervisningsskyldighet ej finge
ingå andra ämnen än de, som höra till omförmälda båda grupper,
med tillägg måhända af germaniska språk, så borde den nuvarande
filosofie kandidatexamen, som berättigar till undergående af licentiat¬
examen i den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, kunna blifva
fullt lämplig såsom kompetensvilkor för blifvande lärare i nyss nämnda
ämnen, i fall man såsom tvångsämnen i denna examen bestämde:
1) latin eller germani stia språk (från hvilken grupp dispens ej borde
få medgifvas), 2) matematik, 3) botanik eller zoologi samt 4) fysik
eller kemi, med rättighet att på nu gällande vilkor erhålla dispens
från någon af de under 2, 3 eller 4 upptagna ämnesgrupperna och
232
under den förutsättning, att komplettering af examen fortfarande
vore medgifven. Om sålunda filosofie kandidatexamen omfattade en
mera begränsad grupp af ämnen, borde man kunna hoppas, att den¬
samma skulle innebära tillräcklig garanti för mera omfattande studier
i just de ämnen, i hvilka den blifvande läraren skulle komma att
undervisa.
Tillika borde en sådan examen på samma gång kunna blifva eu
lämplig förberedande examen till filosofie licentiatexamen inom den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen, enär examinanden genom
sina studier till den förberedande examen skulle komma att förvärfva
sig insigter äfven i de ämnen, hvilka stå i ett närmare samband
med den begränsade ämnesgrupp, som kommer att blifva föremål för
mera djupgående studier till licentiatexamen.
Det har anmärkts, att den filosofiska doktorsgraden, sådan den
för närvarande är anordnad, kräfver en oskäligt lång studietid. Utan
tvifvel skulle den förändring af filosofie kandidatexamen, som kär
blifvit endast i största korthet antydd, tillika med borttagandet af
latinskrifningen pro gr adu komma att ganska betydligt afkorta
tiden för ifrågavarande båda examina, i synnerhet som de ämnen, i
hvilka licentiatexamen skulle afläggas, säkerligen äfven komme att
ingå i filosofie kandidatexamen.
Man har vidare såsom en olägenhet med den filosofiska gradens
fördelning i två examina anmärkt, att en nästan oöfverstiglig gräns
uppdrages mellan lektorer och adjunkter. Erfarenheten åtminstone
vid vårt universitet har emellertid visat, att snart sagdt alla de stude¬
rande, som utmärkt sig genom håg och anlag för vetenskapliga stu¬
dier och som idkat sådana inom den filosofiska fakulteten, undergått
så väl kandidat- som licentiatexamen. Ganska många, ja, kanske
flertalet bland dem, som numera vinna anställning såsom adjunkter
eller kolleger, torde också vara filosofie doktorer. Och om äfven en
eller annan med goda anlag utrustad studerande skulle af någon
anledning se sig föranlåten till att afsluta sina universitetsstudier
med afläggandet af kandidatexamen, så torde det likväl ej vara väl¬
betänkt att för detta säkerligen mycket ringa fätals skull påyrka den
genomgripande förändring af examensväsende! inom den filosofiska
fakulteten, som skett i läroverkskomiténs betänkande, i synnerhet
som ingen lär kunna förneka, att licentiatexamen kraftigt bidragit
till att höja de vetenskapliga studierna vid universitetet.»
Då intet annat förslag framkom, stälde dekanus den af honom
framstälda frågan under omröstning. Härvid yttrade:
233
Professor Berggren, att han, i öfverensstämmelse med den ställ¬
ning, han intagit i frågan, icke ansåg några ytterligare bestämmelser
angående tvångsämnen vara af nöden. Skulle likväl latinet i något
hänseende qvarstå som tvångsämne, önskade han, att detsamma måtte
få utbytas mot germaniska språk;
Professor Lundgren instämde till alla delar i professor Möllers
förslag;
Professor Quennerstedt förklarade sig önska rösta mot hvarje
förslag, som afsåge att rubba latinets ställning i kandidatexamen.
På grund af det nyss fattade beslutet hade han emellertid ej rätt
dertill, men kunde ej föreslå något ämne att ersätta latinet;
Professor Bäcklund förklarade, att då han ej kunde i allo
instämma i professor Möllers förslag, måste han rösta mot det¬
samma ;
Professor Holmgren åberopade sig på professor Quennerstedts
vid förra sammanträdet gjorda utredning af frågan och förklarade
sig i likhet med denne ej kunna föreslå något i stället för latinet.
Särskildt kunde han ej instämma i professor Möllers förslag af det
skäl, att han såsom universitetslärare och jemväl som censor gjort
den erfarenhet, att examinandernas kunskaper i franska ofta voro så
bristfälliga, att de ej ens förslogo för att läsa läroböcker i matema-
tisk-naturvetenskapliga ämnen, författade på detta språk;
Professor Möller röstade för det af honom framstälda förslag;
Professor Blomstrand var ej obenägen att för sin del medgifva
det af professor Möller föreslagna, men endast under förutsättning
åt godkända insigter i latin i afgångsexamen. Men efter det af
pluraliteten fattade beslut om latinets upphörande att vara tvångs¬
ämne för realister, måste hans votum fattas som nej;
Bekanus förenade sig med professor Möller.
Således hade professorerna Lundgren, Möller och dekanus obe¬
tingadt röstat för det af professor Möller framstälda förslaget; pro¬
fessor Berggren hade ej ansett några särskilda stadganden behöfliga,
men likväl under förutsättning, att tvångsämnen skulle finnas, önskat
att latin skulle få utbytas mot germaniska språk, professorerna Quen¬
nerstedt och Holmgren ej ansett sig kunna göra något förslag, i fall
latinet skulle upphöra att vara tvångsämne, samt professorerna Bäck¬
lund och Blomstrand röstat mot professor Möllers förslag. Således
hade pluraliteten bland dem, som röstat för att latinet borde upp¬
höra att vara absolut tvångsämne, förenat sig om det af professor
Möller framstälda förslaget.
234
För öfrigt ansåg sektionen inga förändringar behöfliga, hvar¬
ken med afseende få betygsantalet eller ^dispenserna.
Deremot voro sektionens medlemmar enhälligt af den mening:
att kompletteringar af kandidatexamen borde få eg a rum jem¬
väl i sådana ämnen, i hvilka en kandidat redan aflagt examen; samt
att jemväl filosofie licentiater böra ega rätt att sin kandidat¬
examen komplettera eller förbättra.
§ 5.
Hvad den medicinsk-filosofiska examen angår, ansåg sektionen
det snarare tillhöra medicinska fakulteten att uttala sig om denna
examens beskaffenhet och ville derför ej upptaga densamma till
handläggning.
Ur protokollet
N. C. Dun er.
235
Till kanslern för Upsala universitet och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet.
Den 24 December nästlidna år hafven I, på nådig befallning,
infordrat lärarekollegiets vid Karolinska institutet yttrande öfver
läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och
dermed sammanhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och för¬
slag angå eller hafva betydelse för studierna och examina vid in¬
stitutet.
Den begränsning, frågan sålunda fått, torde frikalla lärarekolle¬
giet från skyldigheten att yttra sig om ifrågavarande utlåtandes
och förslags större eller mindre lämplighet i pedagogiskt hänseende,
om borttagandet af den klassiska B-linien utan grekiska m. in., som
hit hörer, samt gifva lärarekollegiet blott den förpligtelsen att uttala
sin åsigt, om och huruvida de föreslagna undervisningsplanerna må
anses tillfredsställande med hänsyn till påföljande studier för blif¬
vande läkare, samt om fordringarna för tillträde till mediko-filosofiskå
examen och om dennas omfattning.
I det underdåniga yttrande, hvilket lärarekollegiet afgaf den 15
December 1881 med anledning af väckta frågor, dels om och i hvad
mån utsträckt rätt att aflägga akademiska examina må kunna be¬
redas studerande, som ej visat sig ega insigter i klassiska språk, och
dels huruvida de i vissa fall föreskrifna förberedande examina må
anses behöfliga, eller om gällande bestämmelser angående dem af
dessa examina, som finnas böra bibehållas, kunna tarfva förändring,
hade lärarekollegiet tillfälle uttala sig i väsentligen samma ämnen,
som nu äro föremål för dess yttrande. Lärarekollegiet förme¬
nade då:
att, med erkännande af latinets värde, särskildt såsom formelt
bildningsmedel, likväl ett grundligare skolstudium af detta språk nu¬
236
mera icke var nödvändigt för att framkalla den skärpa ock precision
i tänkande, som erfordras för högre och sjelfständiga studier;
att detta språks vigt för utvecklingen af läkarens egenskaper
var jemförelsevis ringa och vida underordnad betydelsen af natur¬
vetenskaperna, som mest af alla förmå väcka och utdana iakttagelse¬
förmågan, hvilken för läkaren är så ytterligt nödvändig, om han skall
varda duglig i sitt kall;
att, vid jemförelse mellan studieplanerna för nuvarande klassiska
och reala linierna vid elementarläroverken, den reala synes företrädes¬
vis lämplig såsom beredelse för den blifvande läkarens studier; samt
att, ehuru latinet, framför allt sådant det i skolorna studeras i
de klassiska författarne, icke för den naturvetenskapliga och medi¬
cinska terminologien är af synnerligt gagn, likväl vissa praktiska
behof för närvarande och åtminstone tills vidare nödvändiggjorde
någon kunskap i detta språk, hvilken lärarekollegiet ansåg kunna
inskränkas till kännedom om dess allmännaste grammatiska byggnad
och till en förvärfvad förmåga hos de studerande att, med tillhjelp
af ordbok, öfversätta en lättare latinsk författare.
Dessa åsigter, hvaruti lärarekollegiet sedermera styrkts ej blott
af komiterades utredning af ämnet, utan äfven och synnerligen af
Eder uttalade, i hufvudsak likartade öfvertygelse, hyser lärarekol¬
legiet fortfarande. De hafva icke rubbats af hvad som i motsatt
riktning sedan dess yttrats, enär detta å ena sidan mera synes afse
ideala fordringar på universel! bildade lärde än sådana, som billigt-
vis kunna ställas på läkare, äfven på dem, som äro grundligt och
fullständigt utbildade att med framgång vare sig fortgå på den rent
vetenskapliga banan eller egna sig åt praktisk verksamhet för sam¬
hällets och dess medlemmars behof; samt å andra sidan synes söka
att åt ett ämne vindicera, om icke den uteslutande, åtminstone den
hufvudsakligen grundläggande betydelsen för humanistisk bildning,
eu betydelse, hvilken det väl icke rättvisligen kan anses ega utan i
samverkan med andra.
Af det anförda är ock lärarekollegiets ställning till nu föreva¬
rande frågor gifven. I öfverensstämmelse dermed måste nemligen
lärarekollegiet anse komiterades undervisningsplan för den reala eller
B-linien, såsom förberedande till de medicinska fackstudierna ega
bestämda företräden framför såväl dess Å-linie, som framför de nu¬
varande klassiska A- och B-linierna samt den reservationsvis före¬
slagna B-linien. Ty utom det att de moderna språken, på hvilka
den för läkaren nödiga literaturen numera nästan uteslutande för¬
237
fattas, å denna linie skulle kunna inhemtas bättre och fullständigare
än å nuvarande och föreslagna klassiska linier, är i undervisnings-
planen för komiterades B-linie åt matematik och naturvetenskaper
beräknadt ett betydligt större antal veckotimmar än i komiterades
A-linie och i reservantens B-linie. Studiet af naturvetenskaperna
skulle dessutom å komiterades B-linie, med minskning af blott en
veckotimme, äfven fortsättas under de två sista läsåren i skolan,
hvarigenom fysik och kemi kunna fullständigare meddelas, och tillika
är beredd en möjlighet att åt undervisningen i botanik och zoologi
gifva en mera biologisk riktning, hvilket är af synnerlig vigt såväl
för kommande medicinska studier som för det praktiska lifvet. Då
slutligen, enligt komiterades plan, åt lärjungar, som det önskade,
tillfälle skulle gifvas att under 10 veckotimmar de fyra sista läs¬
åren genom valfri läsning af latin inhemta nödig kunskap i detta
ämne, synes komiterades B-linie icke blott ega företräde för alla nu¬
varande eller föreslagna klassiska linier, utan vara fullt tillfredsstäl¬
lande såsom förberedande till naturvetenskapliga studier i allmänhet
och särskildt till de medicinska.
Hvad angår den efter mogenhetspröfningen för närvarande före-
skrifna mediko-filosofiska examen, anser lärarekollegiet fortfarande
denna böra qvarstå med sin nu egande omfattning. Af det förut sagda
är äfven klart, att lärarekollegiet, med afseende på latinfordringarna
för tillträde till denna examen af dem, som genomgått mogenliets-
pröfning på B-linien, ansluter sig till de åsigter, som framstälts af
flertalet svenske medicinske lärare, af Eder godkänts och nu senast
af komiterade i deras betänkande (sid. 97) närmare formulerats.
Hvad åter vidkommer fordringarna till denna examen för dem,
som skulle komma att genomgå mogenhetspröfning å nuvarande eller
föreslagna klassiska linier, synes det åtminstone behöfligt, att de för
tillträde dertill ådagalägga sådana insigter i matematik, som af de
akademiska konsistorierna framhållits i utlåtandena 1882 angående
ändringar i de akademiska examina och som af Eder förordats i un¬
derdånigt memorial af den 9 Oktober samma år. Den mindre kun¬
skap i naturvetenskaperna och framför allt i deras biologiska del,
som måste varda en nödvändig följd af den på de klassiska linierna
kortare undervisningstiden i dessa ämnen, kommer dock allt framgent
att gifva de från läroverk å denna linie utgångna lärjungarne en
ofördelaktig ställning och att för dem betinga längre förstudier till
den mediko-filosofiska examen. Detta beklagliga förhållande torde
dock för närvarande icke kunna hjelpas. Lärarekollegiet skulle der-
238
för icke heller hafva vidrört detta ämne, om det icke ansett såsom
sin pligt att antyda denna brist och ånyo framhålla det för de me¬
dicinska fackstndierna trängande behofvet, att, jemte grundligare ve¬
tande i fysik och kemi, särskild! det biologiska elementet i botanik
och zoologi vid denna examen kommer till sin fulla rätt och varder
den dertill förvärfvade kunskapens egentliga kärna.
Undertecknad Rossander anhåller att få åberopa sitt i lärare¬
kollegiet denna dag afgifna och i bilagdt protokollsutdrag införda
yttrande.
Stockholm den 30 Maj 1885.
CHRISTIAN LOVEN.
GUST. von DUBEN.
AXEL KEY.
A. ANDERSON.
R. BRUZELIUS.
E. HEYMAN.
O. MEDIN.
CARL J. ROSSANDER.
OSKAR TH. SANDAHL.
AXEL JÄDERHOLM.
E. ÖDMANSSON.
G. RETZIUS.
FR. BJÖRNSTRÖM.
WILH. NETZEL.
P. J. WISING.
C. SVALLIS.
JONAS WrERN.
K. A. H. MÖRNER.
JOHN BERG.
WilJi. Beskow.
239
Utdrag af protokollet, hållet i Karolinska institutets
lärarekollegium den 30 Maj 1885.
S. D. Sedan lärarekollegiet uppdragit åt en komité, .bestående
af professorerne friherre von Diiben, Key, Heyman, Ödmansson och
Betzius att till lärarekollegiet inkomma med förberedande förslag i
anledning af kanslersembetets remiss den 24 December 1884, hvar¬
igenom lärarekollegiets yttrande infordrats öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag an¬
gående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sam¬
manhängande frågor, i hvad nämnda utlåtande och förslag angå eller
hafva betydelse för studierna och examina vid institutet, refererade
nu friherre von Dtiben det förslag, som afgifvits af de utaf lärare¬
kollegiet utsedde komiterade.
Lärarekollegiet, som i allo instämde i hvad komiterade före¬
slagit, beslöt skrifvelse till kanslersembetet enligt registraturet.
Professor Rossander anförde till protokollet ord för ord föl¬
jande:
»Lika med lärarekollegiets öfrige ledamöter får jag uttrycka min
synnerliga glädje deröfver, att den komité, hvars arbete är remit-
teradt till vårt utlåtande, erkänt behofvet af en utsträckning i un¬
dervisningen i matematik och naturalhistoria för åtminstone en del
af dem, som idka studier i latin. Härom synes inom komitén alla
hafva varit ense. Hvad åter vidkommer latinet och dess behöflighet
för läkare, hvarom vi i detta fall ensamt ha att yttra oss, får jag
åberopa, hvad jag tillförene här på detta rum anfört, samt tillägga,
att jag anser en god och tillräcklig kunskap i latinet kunna in-
hemtas utan studium af grekiska, i alla händelser långt bättre och
säkrare än på det sätt komiténs majoritet föreslagit: genom att upp¬
taga det såsom valfritt ämne å reallinien. I detta hänseende närma
sig mina åsigter således reservanternas inom komitén, herrar Forssells,
Törnebladhs och Sundéns.»
Som ofvan. Ur protokollet
Wilh. Beskow.
Till Konungen.
Till åtlydnad af nådig befallning af den 12 sistlidne December
att afgifva och före den 1 nästkommande September insända under¬
dånigt yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna
underdåniga utlåtande och förslag, i hvad dessa angå undervisningen
i gymnastik och vapenöfningar vid de allmänna läroverken samt
hvad dermed står i samband, får direktionen öfver Gymnastiska central¬
institutet i underdånighet anföra följande.
Direktionen, som till fullo uppskattar vigten af förbättrade hygie¬
niska förhållanden vid de allmänna läroverken och särskild! biträder
komiténs åsigt om angelägenheten af att den för skolans särskilda
klasser faktiskt gällande dagliga arbetstiden val afpassas efter lär-
jungarnes ålder, arbetsförmåga och behof af fritid, anser dock, för
den gymnastiska undervisningens fullständighet och deraf beroende
större gagn, ett bestämdt stadgande, att den dagliga gymnastiktiden
skall upptaga minst 3/i timme, vara i hög grad önskvärd!. Äfven
anser direktionen, att den af komiterade föreslagna dagliga för fria
lekar särskild! afsedda tiden bör bestämmas till minst 1 hel timme.
Direktionen instämmer i hvad komiterade med afseende på vapen¬
öfningar och militäröfningar föreslagit.
Stockholm den 29 Augusti 1885.
Underdånigst
B. A. LEIJON1IUFVDD.
G. ADLERSPARRE.
C. CURMAN.
Gust. Nyblceus.