Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
1
N:o 10.
Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1889, kl. 1 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om än¬
dringar i konkurslagen den 18 september 1862.
Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare
hänvisats sex särskilda motioner om ändringar i konkurslagen den 18
september 1862, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af
herr Samzelius, n:o 16, samt inom Andra Kammaren af herr A. Wendt,
n:o 12, af herr M. Dahn, n:o 14, af herr A. Svenson i Edum, n:o 43,
af herr C. A. Ekeborgh, med hvilken herr J. Ericsson instämt, n:o 92,
och af herr O. H. Ström, n:o 106.
I herr Samzelius' motion föreslås, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att 98 och 104 §§ konkurslagen skola erhålla följande ändrade
lydelse:
98 §.
»I öfverläggning och beslut angående ackordsförslag må ej de
borgenärer taga del, hvilka förmånsrätt för sina bevakade fordringar
yrkat, utan i den mån de det yrkande återkalla, ej heller de, som efter
konkursens början fått fordran deri å sig öfverlåten. Annan borgenär
må i röstningen deltaga, ändå att hans fordran bestridd är.»
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 7 Samt. 5 Höft.
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
104 §.
»Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af rätten fastställas:
då beslutet icke i laga ordning tillkommit; då gäldenär blifvit dömd
för bedrägligt förhållande eller annan oredlighet mot sina borgenärer,
eller medan han under tilltal derför står; då anledning är, att gälde¬
när hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller att annat svek
dervid egt rum; då ackordet ej gifver lika rätt och, beräknadt för den
tid, vid hvilken fastställelsen sker, minst femtio för hundrade af fordrings-
beloppet åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen
förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde; då det uppenbarligen
länder till skada för borgenärerne.
Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess
fullgörande; pröfve rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse
på sådan grund vägras må.»
Till stöd för sitt förslag åberopar motionären hvad han andragit
i en år 1887 af honom afgifven motion (n:o 17 bland motioner i För¬
sta Kammaren 1887 A), som i anseende till Riksdagens upplösning
icke blef af kamrarne slutligen handlagd. I denna motion anfördes:
»Vid utarbetandet af vår nu gällande konkurslag af den 18 sep¬
tember 1862 tjenade, såsom bekant är, den franska koukurslagen hufvud¬
sakligen till mönster. Bland de nyheter, som genom konkurslagens
antagande infördes i vår lagstiftning, torde icke någon vara vigtigare
än det så kallade tvångsackordet. Infördt äfven i flere andra länders
lagstiftning, ansåg man sig här sakna tillräcklig anledning motsätta
sig att liksom på försök införa den främmande gästen på vår konkurs-
lagstiftnings område, utan att så noga göra sig reda för följderna
deraf. Vårt grannland Finland var dock försigtigare. Det antog nem¬
ligen väl en ny konkurslag, daterad den 9 november 1868, hvilken i
många hänseenden är en afbild af svenska och franska konkurslagarne,
men man undvek att tillegna sig deras bestämmelser om tvångsackordet,
likasom äfven en annan kanske foga mindre vigtig, nemligen om rättens
ombudsman.
1 den strömning, som den tiden gjorde sig gällande till förmån
för det franska konkurssystemet, kunde äfven våra andra grannländer
Norge och Danmark icke undgå att deraf beröras. 1 Norge infördes
nemligen tvångsackordet genom Lov om Concurs og Concursboers be¬
handling den 6 juni 1863, och i Danmarks nu gällande konkurslag af
den 25 mars 1872 återinfördes tvångsackordet efter att eu längre tid
hafva varit afskaffadt. Genom en lag af den 3 juni 1874 har man
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
dock i Norge sett sig nödsakad att göra åtskilliga inskränkningar i
tvångsackordet. Sålunda erhåller gäldenär icke ackord, då han dömts
för vissa slag af oredlighet eller vårdslöshet; då han tillförene varit i
konkurs, så vida borgenärerne genom ackordet icke erhålla minst 60
procent af sina bevakade fordringar, och då hans obestånd är vålladt
af honom sjelf m. m. Den danska konkurslagen är mot gäldenären i
flera hänseenden ännu strängare. Äfven i flere andra länder har man
på senare tiden funnit sig nödgad återgå till skärpta bestämmelser
mot de missbruk, tvångsackordet föranledt.
Vid tillämpning hos oss af 1862 års konkurslag dröjde det icke
länge, innan man fick en bedröflig erfarenhet af dess verkningar i
synnerhet i det afseende, hvarom här är fråga, eller beträffande tvångs¬
ackordet. Konkursernas antal ökades i oroväckande grad. Den jem¬
förande konkursstatistiken anvisade åt Sverige den tvetydiga äran att
i förhållande till folkmängden stå främst i afseende å antalet af kon¬
kurser. Mången begagnade konkursen och tvångsackordet såsom ett
förvärfsmedel. Tvångsackorder faststäldes af rätten, då stundom ej
mer än fem procent och någongång ännu mindre utaf det bevakade
fordringsbeloppet af gäldenären erbjöds utan ringaste säkerhet för
ackordets fullgörande. Klagomål anfördes deröfver, men blefvo till en
början obeaktade. Slutligen hafva dock åtgärder från lagstiftarens sida
blifvit vidtagna, hvilka äro egnade att åtminstone i någon mån stäf]a
de öfverklagade olägenheterna. Genom kongl. förordningen den 12
september 1868 gjordes nemligen ett tillägg till 104 § konkurslagen,
åsyftande att bereda säkerhet för ackordets fullgörande. Genom kongl.
förordningen den 12 maj 1870 erhöll nyssnämnde § den förändrade
lydelse, att ackord icke finge fastställas, hvilket ej gåfve minst 25 för
hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det anginge
och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde.
Slutligen blef genom lagen den 5 juli 1884 ackordsprocentens minimum
höjdt till femtio.
Under det betryck i affärsverlden, som sedermera i högre grad
än förut allmänneligen herskat, har emellertid uppfinningsförmågan
att kringgå gällande föreskrifter förvånansvärdt utbildadts. Från flera
håll förspörjes, att man är sysselsatt med att genomdrifva tvångs-
ackord, då gäldenären visserligen erbjudit att betala 50 procent å de
i konkursen bevakade belopp men icke förr än fem, på några ställen
tio år eller längre efter det ackordet blifvit faststäldt och utan något
slags räntegodtgörelse för den tid borgenären sålunda måste undvara
liqvid för sin redan vid konkursens början förfallna fordran. På andra
ställen lärer man förfara på det sätt, att gäldenären väl erbjuder 50
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
procent ackord, men förbehåller sig att derå vid liqvid erhålla viss
rabatt, exempelvis 25 procent. Klart är det, att genom ett sådant
tillvägagående kan det i lag faststälda minimum för ackordet i sjelfva
verket nedbringas till hvilken siffra man önskar; ty i samma mån det
räntefria betalningsanståndet utsträckes eller rabatten höjes, i samma
mån nedbringas ock ackordsprocenten. Det aritmetiska problemet kan
lätt lösas. Möter svårighet för erhållande af den i konkurslagen före-
skrifna pluralitet, vidtalar gäldenären någon god vän, som inlöser det
felande fordringsbeloppet af den motsträfviga borgenären och betalar
honom fullt. Nyligen har jag till och med erfarit, att en borgenär,
som vägrade ingå på ackord och åtalat gäldenären för vårdslöst för¬
farande, af en vän till den sistnämnde genom notarius publiens upp¬
fordrades att, emot full betalning så till kapital som ränta, öfverlåta
sin vexelfordran, hvilken den ifrågavarande vännen förmenade sig ega
rätt att till den under åtal stående gäldenärens »heder» enligt vexel-
lagen inlösa.
Danska konkurslagen innehåller det välbetänkta stadgande, att
från rätt att deltaga i öfverläggning och beslut i fråga om tvångs-
ackord äro uteslutne icke blott, såsom hos oss, de borgenärer, hvilka
yrkat förmånsrätt för sina bevakade fordringar, utan äfven vissa när¬
mare anförvandter till gäldenären samt de, hvilka fått sina fordringar
på sig öfverlåtne efter konkursens början; viljande jag dock för när¬
varande icke ifrågasätta någon inskränkning i anförvandters rätt att
fortfarande deltaga i dylika frågors behandling, så vida nemligen de
icke efter konkursens början fått fordringarna å sig öfverlåtna.
I ett annat hänseende synes mig vår konkurslag äfven erfordra
något skärpta bestämmelser. Såsom bekant är, kan under vissa i
konkurslagen angifna förhållanden ansvar ådömas gäldenär dels för
bedrägeri, dels för annan oredlighet och dels för uppenbar vårdslöshet,
men endast den högsta graden af brottslighet, eller då gäldenären
fälles till ansvar för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer, utgör
lagligt hinder för honom att erhålla tvångsackord. En oredlig borge¬
när, som för sitt brott dömts ända till två års straffarbete, är således
oförhindrad att med sina vänners tillhjelp bereda sig tvångsackord,
och ett auhängiggjordt åtal för ett sådant brott föranleder icke ens
uppskof med ackordets fastställande. I Frankrike, hvarifrån man huf¬
vudsakligen hemtat sin visdom i konkurslagstiftningen, är man dock
icke så liberal. Franska konkurslagen, likasom äfven den för hela
tyska riket gällande konkursordning af den 10 februari 1877, känner
icke någon tredelning af konkursgäldenärs brottslighet. Enligt begge
dessa lagar kan konkursgäldenär, som gjort bedräglig konkurs, eller
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
gjort sig hemfallen till bedrägeri och annan oredlighet — gjort ban-
queroute frauduleuse — ej erhålla ackord, hvaremot den, som gjort
endast enkel bankrutt (banqueroute simple), under vissa förhållanden
kan få ackord; men detta ackord, om ock enhälligt antaget af borge¬
närerna, gäller i Frankrike icke utan fastställelse af handelsdomstolen.
Fn sådan domstol utgöres hufvudsakligen af de förnämsta affärsmännen
på platsen, och en så sammansatt domstol tillkommer den mest vid¬
sträckta och omfattande pröfningsrätt i afseende å ackordet. Man pröf-
var der, huru vida gäldenärens förhållande varit sådant, att han gjort
sig förtjent att återvända till affärslifvet, eller om han begått sådana
handlingar, hvilka, derest de lemnas obestraffade, skulle såra det all¬
männa rättsmedvetandet och skada samhället. Följderna af detta rigo¬
rösa förfarande äfvensom af stadgandet i franska konkurslagen, att
konkursens början återflyttas till den tid, då gäldenärens obestånd i
verkligheten inträffade, hafva visat sig ganska tillfredsställande, åtmin¬
stone i jemförelse med hvad förhållandet för närvarande är hos oss.»
Motionären hänvisade derefter till ett af Kongl. Maj:t i högsta
domstolen meddeladt utslag, enligt hvilket högsta domstolen enhälligt
funnit hinder icke möta för fastställelse af ackord, hvarigenom gälde-
nären skulle till sina borgenärer erlägga tillhopa 50 procent af fordrings-
beloppet-, att betalas med en femtedel eller tio procent af fordrings-
beloppet under hvarje af fem på hvarandra följande år efter ackordets
fastställelse. Närmare kännedom om beskaffenheten af detta fall kan
inhemtas af handlingar, hvilka finnas tryckta såsom bilagor till den
vid innevarande riksdag väckta motionen i ämnet. I sistnämnda mo¬
tion tillägger motionären, att flere, det allmänna rättsmedvetandet än
mera sårande fall än de förut omförmälda sedermera inträffat och ådaga¬
lagt det trängande behofvet af lagstiftarens ingripande.
Med det af motionären framstälda förslag till ändring af 98 §
afses att från rösträtt vid pröfning af ackordsförslag utestänga sådana
borgenärer, hvilka efter konkursens början fått fordringar deruti å sig
öfverlåtna. Väl må det vara sant, att den omständighet, att en person
efter konkursens början blifvit genom öfverlåtelse innehafvare af for¬
dran deruti, ej sällan tyder på ett sådant förhållande mellan denne per¬
son och gäldenären, att den ifrågavarande borgenären ej borde få del¬
taga i behandlingen af fråga om ackord. Men man synes dock icke
vara berättigad att, utan vidare bevis, i alla eller ens i det öfvervägande
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
antalet fall antaga tillvaron af ett sådant förhållande. Inom utskottet
har sålunda anförts ett fall, der ett flertal borgenärer gemensamt inlöst
en fordran, hvars innehafvare af enskildt agg mot gäldenären motsatt
sig ett för borgenärerna fördelaktigt ackord. Utskottet anser sig derför
icke kunna biträda motionärens förslag i denna del.
Hvad deremot angår de ifrågasatta ändringarne i 104 §, är ut¬
skottet till fullo ense med motionären beträffande förslagets syfte. En¬
ligt nuvarande bestämmelser uteslutes från förmånen att kunna erhålla
ackord sådan gäldenär, som gjort sig skyldig till bedrägligt förhål¬
lande mot sina borgenärer, d. v. s. någon af de förbrytelser, som om¬
talas i 1 § af 23 kap. strafflagen. Men då jemväl de i 2 § af samma
kapitel omförmälda förbrytelser, hvilka sammanfattas under benämnin¬
gen oredlighet mot borgenärer, äro af ganska grof beskaffenhet och
kunna föranleda så strängt straff som straffarbete ända till två år, an¬
ser utskottet, lika med motionären, att skäl är för handen att låta
äfven den, som gjort sig skyldig till brott af denna sistnämnda art,
drabbas af ifrågavarande påföljd.
Beträffande den föreslagna ändringen af bestämmelserna om
ackordssummans minimibelopp, antager utskottet visserligen som möj¬
ligt, att lagstiftarens mening icke varit, att lagen skulle kunna så tol¬
kas, som i verkligheten skett. Men då bestämmelsernas ordalydelse
föranledt en sådan tolkning, torde en rättelse härutinnan böra ega rum.
Utskottet hyser emellertid någon tvekan, huru detta lämpligast bör ske.
Att motionärens eget redaktionsförslag icke utesluter möjligheten af
olika tolkningar, synes antagligt deraf, att motionären funnit sig föran¬
låten att, till undvikande af missförstånd, närmare utveckla hvad han
dermed afsett. I sjelfva verket kunna flere utvägar för ändamålets
vinnande tänkas. En af dessa har motionären angifvit. Utskottet före¬
ställer sig såsom ett synnerligen lämpligt sätt, att i lagen faststäldes
en viss tid, exempelvis ett år eller möjligen något mera, inom hvilken
ackordet skulle vara fullgjordt.
För vinnande af det åsyftade målet torde dock i alla händelser
vara rådligast att hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag
i ämnet, helst möjligen äfven andra paragrafer i konkurslagen än de
af motionären särskildt påpekade kunna af förslaget beröras; hvarför
utskottet hemställer,
1) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i konkurs¬
lagen den 18 september 1862, att ackord i konkurs
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
ej må fastställas, der gäldenär blifvit dömd för ored¬
lighet mot sina borgenärer eller medan han står under
tilltal derför, eller då tiden för ackordets fullgörande
finnes vara så bestämd, att ackordssummans verkliga
belopp kan anses understiga femtio för hundrade af
fordringsbeloppet.
117 § 2 mom. i konkurslagen har följande lydelse:
»Utgår fordran med förmånsrätt, njutes derå full ränta till den
dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan
fått uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt
till ränta, som upplupit före den dag, offentliga stämningen gafs, för längre
tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och
viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hun¬
drade om året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen
utfärdad blek»
Deremot lyder 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken, enligt förord¬
ningen den 16 juni 1875, sålunda: »Har någon inteckning i gäldenärs
fästa egendom; ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles,
förmånsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen vid rätten
söktes; dock gälle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller
början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År fast egen¬
dom intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla;
kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteck¬
ning sökt å en dag; ege lika rätt.»
Med erinran om lydelsen af dessa båda lagrum, anför herr Wendt
i sin ofvan omförmälda moiion:
»Derest offentliga stämningen i konkurs alltid utfärdades samma
dag konkursen började, såsom förhållandet är då gäldenär sjelf söker
att få sin egendom till konkurs afträda, vore stadgandena i ofvan cite¬
rade lagrum icke stridande mot hvarandra; men när borgenär söker,
att gäldenärs egendom skall till konkurs afträdas, kan oftast den offent¬
liga stämningen icke utfärdas samma dag, konkursen skall anses bör¬
jad. Det kan till och med hända, ty det har händt, att flera månader
förflyta emellan konkursens början och den offentliga stämningens ut¬
färdande. Häraf är uppenbart, att ofvannämnda lagrum innefatta olika
stadganden rörande samma rättsförhållande. För undanrödjande häraf
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin del ville besluta, antingen
att 117 § 2 mom. konkurslagen må erhålla följande ändrade lydelse:
Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta till den
dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått
uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till
ränta, som före konkursens början upplupen är, för längre tid än tre
år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss be¬
talningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade
om året derå beräknad från den dag, då offentliga stämningen ut¬
färdad blef;
eller ock att 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken må få följande
ändrade lydelse:
Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege näst efter
de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom
från den dag, inteckningen vid rätten söktes; dock gälle ej förmåns¬
rätt till ränta, som upplupit, före utmätning eller den dag, offentlig
stämning i konkurs gafs, för längre tid än tre år. År fast egendom
intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla; hafve
den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteckning sökt
å en dag; ege lika rätt.»
På de af motionären anförda skäl och då lagutskottet för sin del
finner lämpligast, att det ifrågavarande stadgandet i konkurslagen än¬
dras till öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i handelsbalken,
får utskottet hemställa,
2) att Riksdagen ville, med bifall till det första
af de i motionen framstälda alternativa förslag, för
sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 117 § 2 mom. i konkurs¬
lagen den 18 september 1862.
Härigenom förordnas, att 117 § 2 mom. i kon¬
kurslagen den 18 september 1862 skall hafva föl¬
jande ändrade lydelse:
Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full
ränta till den dag, som för utdelning bestämmes, der
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
borgenären ej dessförinnan fått uppbära betalning;
dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till
ränta, som före konkursens början upplupen är, för
längre tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt
är, ränta ej utfäst och viss betalningstid ej heller be¬
stämd; varde ändå ränta till fem för hundrade om
året derå beräknad från den dag, den offentliga stäm¬
ningen utfärdad blef.
Herr Dahns motion åsyftar ändring i 60 § konkurslagen. Första
stycket af denna § har följande lydelse:
»Vid val till gode män eller sysslomän, så ock uti alla andra
mål, som röra förvaltning af gäldenärs bo, gälle såsom beslut den me¬
ning, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas for¬
dringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borge¬
närer derjemte utgöra minst en fjerdedel af de röstande: kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas; värde yttrande inhemtadt af rättens om¬
budsman, och gälle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som
uppenbarligen röra endast en eller några borgenärers rätt, annan borge¬
när i omröstningen deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jemte
borgenären samma fordran; ege de tillsammans röst, beräknad efter
den fordran: kunna de sig ej förena; gälle borgenärens mening, der
ej de andra honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.»
Motionären anmärker, att till följd af de många konkurser, som
under senare tider egt rum, uppstått ett nästan yrkesmessigt jägtande
efter befattningar såsom god man och syssloman i konkurser. För
detta ändamål samlades fullmagter att föra talan för borgenärer, före¬
trädesvis för innehafvarne af de största fordringarne, som dertill ofta
vore förenade med förmånsrätt och sålunda icke medförde någon risk.
Innehafvarne af smärre fordringar, som icke utginge med förmåns¬
rätt, ansåge vanligen ej mödan värdt att vid valen af gode män
och sysslomän söka att motverka innehafvarne af de större fordrings-
egarnes fullmagter. Följden blefve, att desse senare utsåge sig sjelfve
till gode män och sysslomän, på samma gång de åt sig bestämde arf-
voden. »Men», fortsätter motionären, »att lagstiftarens mening ej varit
densamma, till hvilket lagtolkningen fört, framgår bland annat deraf,
att enligt 44 § 4 kap. konkurslagen borgenärerna eg a att, då sysslo-
jBill. till Likså. Prot. 1889. 7 Sami. 5 Käft. 2
10 , Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
män väljas pller sedermera, gifva dem särskild föreskrift att i förvalt¬
ningen rätta sig efter; äfvensom att borgenärerna ega att bland sig
utse en eller flere, för hvilka sysslomännen, när så fordras, hafva att
visa redo: rättigheter, som ju annulleras, när sysslomännen sjelfva rösta
för mer än hälften af samtliga borgenärers röster. Jag har derför
tänkt mig, att sådan prioriterad fordringsegare, hvars fordran är in¬
tecknad i fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde — eller,
om så anses nödvändigt, gerna en lägre siffra — ej skulle ega rätt
att deltaga i val till godemän och syssloman, och att — i analogi med
hvad som eger rum för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och
allmän rådstuga — ingen vid ofvan nämnda val skulle få rösta för mer
än en fullmagt utöfver sin egen fordran. Då skulle man blifva qvitt
dessa efterhängsna och opåkallade sysslomanskandidater, och de af för¬
luster drabbade fordringsegarne åtminstone blifva i tillfälle att välja
godemän och sysslomän efter sin egen åsigt.»
På grund af hvad motionären anfört föreslår han, »att Riksdagen
för sin del beslutar sådan ändring i och tillägg till 60 § 4 kap. konkurs-
lagen, att l:o) prioriterade fordringsegare, hvilkas fordran är intecknad
i ‘fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde, ej må ega rätt
att för sådan fordran deltaga i val till godemän eller sysslomän i an-
hängiggjord konkurs; och att 2:o) ingen på grund af fullmagt skall
ega rätt att vid val af godemän eller sysslomän i konkurs rösta för
mer än en röstberättigad.»
Hvad först angår motionärens förslag, att innehafvare af intecknad
fordran icke skulle vid val af gode män och sysslomän i konkursen få
rösta för sin fordran, för så vidt den läge inom viss del af den
intecknade egendomens taxeringsvärde, möter i främsta rummet den
betänklighet, att äfven dessa fordringsegares rätt ofta kan vara be¬
roende af det sätt, hvarpå egendomen förvaltas. Erfarenheten har ju
ådagalagt, att fastigheter, älven i fall der ingen särskild anmärkning
kunnat göras mot konkursboets förvaltning, måst säljas till pris, som
betydligt understigit taxeringsvärdet, och att innehafvare af sådana
fordringar som de i motionen åsyftade måst för dessas skyddande in¬
köpa den intecknade egendomen. Dessutom skulle antagligen, om en
sådan bestämmelse infördes, ofta uppstå tvekan, om och i hvad mån
en intecknings läge vore sådant, att dess innehafvare borde förvägras
■
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
att för densamma rösta vid ifrågavarande val, hvaraf allehanda för¬
vecklingar lätt skulle kunna blifva en följd. Slutligen kan anmärkas,
att motionären icke ifrågasatt någon inskränkning i de borgenärers
rösträtt, hvilkas fordringar utgå med förmånsrätt framför inteckningar.
Utskottet anser sig derför icke kunna tillstyrka hvad motionären i denna
del föreslagit.
I fråga om motionärens andra förslag, åsyftande inskränkning i
rättigheten att genom ombud utöfva rösträtt vid valet, måste visserligen
medgifvas, att oegentligheter uppstått derigenom, att enligt nu gällande
bestämmelser en enda person kan på grund af fullmagter föra talan
för ett obegränsadtj antal borgenärer. Men de praktiska svårigheter,
som resa sig mot genomförandet af den föreslagna inskränkningen,
synas utskottet vara allt för stora i förhållande till den fördel, som der¬
med skulle kunna vinnas. I många konkurser, särskildt sådana, der
gäldenären är köpman, är ett större eller mindre antal fordringsegare
boende å annan ort än den, der konkursen är anhängig. Om i dylika
fall konkursen är anhängig vid domstol å landet eller rådstufvurätt i
en mindre stad, skulle det, med en sådan föreskrift som den härföre-
slagna, för de fleste af de å annan ort bosatte fordringsegarne varda
omöjligt att till ombud erhålla en på den plats, der konkurssammanträdena
hållas, boende och för uppdraget lämplig person. Följden häraf skulle
åter blifva, att desse borgenärer nödgades antingen afstå från deltagande
i ett med afseende på deras fordringar möjligen ytterst vigtigt val eller
ock med betydlig kostnad sjelfve begifva sig till platsen eller ditsända
särskilda ombud. Förslagets genomförande skulle följaktligen i dylika
fall, om det ock kunde vara fördelaktigt för de i orten bosatte borge-*
närerna, medföra väsentliga olägenheter för öfrige fordringsegare,
hvilkas antal stundom kan vara större än de förstnämndes.
Den hänvisning, motionären i förevarande afseende gjort till vil¬
dren för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och allmän rådstuga,
är, enligt utskottets förmenande, icke af någon betydelse, då ju de
ojemförligt fleste af de i en kommuns angelägenheter röstberättigade
hafva sin vistelseort inom kommunen och följaktligen icke hafva någon
olägenhet af att deras rätt att utse ombud för utöfningen af sin röst¬
rätt är på angifvet sätt begränsad.
Af sålunda anförda skäl hemställer utskottet,
3) att herr Dahns ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
Genom nu gällande konkurslag infördes i vår lagstiftning rätt
för borgenärerna i konkurs att få upphäfda vissa till deras förfång före
konkursens början ingångna aftal eller vidtagna åtgärder. Härom
stadgas i de fem första momenten af 36 § konkurslagen:
dI mom. Har gäldenär genom gåfva afhändt sig egendom af sådant
värde,, att borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer än
tre månader före konkursens början förflutna, sedan gåfva af lös egen¬
dom fullbordad, eller lagfart å gåfva af fastighet sökt blifvit; ege kon¬
kursboet den egendom återvinna: samma lag vare, der köp, byte, lega
eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de å ömse
sidor utfästade vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har egen¬
skap af gåfva. Då egendom sålunda återvinnes, gälde konkursboet
derå gjord nödig kostnad, äfvensom, der något å andra sidan blifvit
erlagdt, det sålunda utgifna eller dess värde.
2 mom. Har under de trettio sista dagarne före konkursens början
gäldenären betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen
vant, eller har han under samma tid annorledes än med penningar,
vexlar, i köpenskap löpande förbindelser, eller andra, med hänsyn till
gäldenärens yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen gäld; gånge
den betalning åter, om borgenärerna derå tala; fordringsegaren obetaget
att i konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om vexel, som på
gäldenären dragen är, må dock talan om återbäring af redan verkstäld
betalning, som med penningar skett, ej kunna anställas mot annan än
den, för hvars räkning vexeln dragen är, eller, om detta är gäldenären
sjelf, emot första emottagaren.
3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gälde¬
nären annorledes ingått aftal, hvarigenom han iklädt sig förbindelse
eller afhändt sig egendom, borgenärerna till förfång och under sådana
omständigheter, att den, med hvilken aftalet ingicks, haft skälig anled¬
ning att sådant antaga; gånge ock det aftal, på borgenärernas åkäran,
åter så som i 1 mom. sägs.
4 mom. År under de sista trettio dagarne före konkursens början
pant af gäldenären lemnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säker¬
het ej varit betingad; vare pantsättningen utan verkan, der borgenärerna
det påstå.
5 mom. Har under sist sagda tid lös egendom blifvit för någon
borgenärs fordran i mät tagen och försåld; vare lagsom i 2 mom. sägs.»
Herr A. Svenson anmärker i sin här ofvan omförmälda motion,
att lagens bestämmelser i detta ämne icke visat sig tillräckliga att
hämma allehanda ofog i afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom,
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
som vid konkurs borde komma borgenärerna till godo. Han anser der¬
för, att vilkoren för anställande af återvinningstalan borde något för¬
ändras, t. ex. så att i mom. 1 orden »tre månader», ändrades till »sex
månader», i mom. 2 »trettio sista ‘dagarne» ändrades till »sextio sista
dagarne» och i mom. 4 »trettio dagarne» till »sextio dagarne». Det
verksammaste medlet för ändamålets vinnande anser motionären dock
vara, att i konkurseden inrymdes ett tillägg, att gäldenären icke i och
för tilltänkt konkurs någon egendom på något sätt undanskaffat. På
grund häraf föreslår motionären, »att i konkurslagens 36 § mom. 1 ordet
tre utbytes mot ordet sex, samt att i mom. 2 och 4 ordet trettio utbytes
mot ordet sextio;» äfvensom »att i 26 § i edsformuläret efter ordet
undantaget införes: och icke i och för tilltänkt konkurs någon egendom
undanskaffat».
Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får hafva
förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet må kunna
anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertill, att svildiga
tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas, utan ock
till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna aftal och bestående rätts¬
förhållanden icke bringas i fara. De komiterade, som uppgjorde förslag
till 1862 års konkurslag hade, såsom deras år 1859 afgifna betänkande
(sid. 66 och 67) utvisar, sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten,
att båda dessa kraf blefve tillgodosedda. Utskottet föreställer sig ock,
att de af komiterade föreslagna och sedermera i lagen intagna tids¬
bestämmelser ganska nära träffat hvad som i allmänhet måste anses vara
det rätta, och att en ändring derutinnan skulle, om den ock ur den ena
synpunkten vore till gagn, ur den andra synpunkten sedt medföra mot¬
svarande, om ej större olägenheter. Med hvarje utsträckning af den
ifrågavarande tidrymden växer nemligen faran derför, att återvinnings¬
talan skulle kunna göras gällande mot personer, som genom de om¬
ständigheter, hvarunder så väl de som gäldenären handlat, bort vara
skyddade mot sådan talan.
Att, på sätt motionären jemväl föreslagit, i den ed, som gäldenären
enligt 26 § konkurslagen har att aflägga och till hvars afläggande han
kan genom tvångsåtgärder nödgas, inrymma en förklaring, att han icke
i och för tilltänkt konkurs någon egendom undanskaffat, finner utskottet
synnerligen betänkligt. Införandet af en sådan förklaring, hvars om¬
fattande beskaffenhet! öfverlemnar bedömandet af ganska sammansatta
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
förhållanden och bevekelsegrunder åt gäldenärens egen samvetsgrann¬
het, skulle nemligen, enligt utskottets tanke, betydligt öka den frestelse
till mened, för hvilken redan nu så många just vid afläggandet af
gäldenärsed i konkurs äro utsätta/
Utskottet anser sig följaktligen böra hemställa,
4) att herr A. Svensons förevarande motion icke
må vinna Riksdagens bifall.
Herr Ekeborgh återupptager den vid många föregående tillfällen
behandlade frågan om afskaffande af institutionen rättens ombudsman
i konkurser, i det han — med hänvisning till hvad han i en vid 1888
års riksdag afgifven motion (n:o 58 bland motioner i Andra Kammaren)
anfört — föreslår »att Riksdagen ville besluta, att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Magt låta utarbeta och för nästa Riks¬
dag framlägga förslag till sådan ändring uti nu gällande konkurslag,
att institutionen af rättens ombudsman i konkurser må varda upphäfd».
I fråga om de skäl, som kunna anföras för institutionens bibe¬
hållande, tillåter sig utskottet att hänvisa till hvad utskottet anfört i
första punkten af sitt utlåtande, n:o 22, i anledning af de vid sistlidne
års riksdag väckta motioner med ändringar i konkurslagen. Utskottet
anmärkte i andra punkten af samma utlåtande, att hufvudsakliga anled¬
ningen till dfet missnöje mot institutionen, som under de senare åren
på ett oförtydbart sätt framträda vore att söka i de dryga kostnader,
som konkursförvaltningen medförde, särskildt genom arfvodet till rättens
ombudsman. Med afseende härå och i anledning af väckt motion i
sådant syfte hemstälde lagutskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till ändring i gällande konkurslag i syfte att medelst
bestämda föreskrifter i afseende å arfvodet för konkursbos förvaltning
förekomma att samma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp.
Denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne; och skrifvelse i
ämnet blef den 2 maj 1888 till Kongl. Maj:t afbiten (n:o 43). Riks¬
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
dagens berörda framställning är, enligt hvad justitieombudsmannens
embetsberättelse utvisar, ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden anser sig.utskottet böra
hemställa,
5) att herr Ekeborghs förevarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I 77 § konkurslagen stadgas: »Vädjar någon mot rättens dom;
åligge rätten eller domaren att alla handlingar, som tvisten röra, till
hofrätten insända tre veckor förr än parterna skola sig der inställa.»
I herr Ströms hithörande motion anmärkes, att bestämmelse sak¬
nas derom, att handlingarne, sedan tvisten är afgjord, skola återsändas
till rätten eller domaren. Då en sådan bestämmelse, enligt motionärens
förmenande, vore af vigt, bland annat derför, att man ej skulle drabbas
af högre lösen, ifall man behöfde officiel afskrift af dessa handlingar,
sedan slutlig dom öfver tvistiga bevakningar fallit, föreslår motionären
»att Riksdagen måtte besluta ett tillägg till 77 § konkurslagen af unge¬
fär följande lydelse: och åligger det hofrätten att, sedan slutlig dom
fallit, oförtöfvadt återsända handlingarna till rätten eller domaren».
Såsom bekant skola alla handlingar i konkursmål ingifvas i två
exemplar, af hvilka det ena stannar hos rättens ombudsman och ingår
i den hos honom förvarade s. k. duplettakten. I de flesta fall torde
det således vara för vederbörande parter eller andra i saken intresserade
möjligt att hos rättens ombudsman erhålla afskrifter af konkurshand-
lingarne, der dessa icke äro hos rätten eller domaren tillgängliga. För
de utan tvifvel högst sällsynta undantagsfall, då äfven denna utväg att
i orten erhålla afskrift af dylika handlingar icke kan anlitas, synes det
icke vara skäl ålägga hofrätterna att till underdomstolarne återställa
insända konkursakter.
Härtill kommer, att, då ett mål från hofrätt fullföljes hos Kongl.
Maj:t, akten måste från hofrätten insändas till justitierevisionen, och
att motionärens förslag icke innefattar föreskrift för denna sistnämnda
myndighet att återställa handlingarne.
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 10.
Lagutskottet hemställer följaktligen
6) att herr Ströms ifrågavarande motion må af
Riksdagen lemnas utan vidare afseende.
Stockholm den 12 februari 1889.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Reservationer:
Mot utskottets hemställan i punkten 3):
af herr Smedberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riks¬
dagen att för sin del besluta sådan ändring i 4 kap. 60 § konkurs¬
lagen, att ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af
gode män eller sysslomän i konkurs rösta för mera än TV af summan
utaf de anmälda fordringsbeloppen;
af herr H. Andersson i Nöbbelöf, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till herr Dahns ifrågavarande motion, dock med den
ändring i första punkten af förslaget att prioriterade fordringsegare,
hvilkas fordran vore intecknad i fastighet inom | af fastighetens taxe¬
ringsvärde, icke skulle ega rätt att för sådan fordran deltaga i val af
gode män och sysslomän i konkurs; och
af herrar P. Pehrson i Törneryd och C. Persson i Stallerhult, samt
mot utskottets hemställan i punkten 4):
af herrar Smedberg, P. Pehrson i Törneryd, A. Göransson och
C. Persson i Stallerhult, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till herr A. Svenssons i Edum förslag i fråga om 36 § 1 mom. kon-
kurslagen.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.