RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1889. Första Kammaren. N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg, innehållande att Kammarens
ledamot herr Manicell af sjukdom (arthritis) hindrades att bevista
Kammarens sammanträden under den närmaste tiden.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hallenborg från
och med den 23 i denna månad till och med den 10 nästinstundande
mars.
Efter föredragning af en utaf herr Ekenman, Thor, väckt, under
gårdagen bordlagd motion, n:o 51, angående skrifvelse till Konungen
med begäran om förbud mot införsel och tillverkning i riket af mar¬
garin m. m., beslöt Kammaren hänvisa denna motion till behandling
af ett tillfälligt utskott.
Herr Bergström: Herr grefve och talman! Kammaren har nu
beslutit, att den föredragna motionen skall remitteras till ett tillfäl¬
ligt utskott, men deremot icke bestämt, till hvilket af de tre tillsatta
utskotten den skall remitteras. För min del anser jag, att den bör
remitteras till tillfälliga utskottet n:o 2, emedan der är åtminstone en
ledamot, som jag vet vara fullt sakkunnig i frågan, och som tillika
har varit med om frågans behandling vid föregående riksdag.
Mitt yrkande är således, att Kammaren ville besluta att denna
motion remitteras till tillfälliga utskottet n:o 2.
Grefve Strömfelt: Den nu föreliggande motionen angående
margarin är precis densamma, som förlidet år behandlades i tillfälliga
utskottet n:o 1. Jag kan icke se, att något skäl af herr Bergström
här är förebragt för att i år remittera den till utskottet n:o 2. Han
har visserligen sagt, att i utskottet n:o 2 funnes åtminstone en sak¬
kunnig. Jag har dock aldrig hört, att den »sakkunnige», på hvilken
jag förmodar att den ärade talaren syftade, varit någon konstsmör-
tillverkare, lika litet som jag känner, att han i tillverkning af oleomar-
garin eger någon »sakkunskap.» Men då jag är fullt förvissad, att
Första Kammarens Prot. 1889. N:o 9. 1
Motion a ny.
förbud mot
införsel och
tillverkning i
riket af mar¬
garin m. m.
i\:o 9.
Motion ang.
förbud mot
införsel och
tillverkning i
riket af mar¬
garin m. m..
(Forts.)
2 Onsdagen den 20 Februari.
en af de ledamöter, som nu sitta i utskottet n:o 1, och hvilken i fjol
var motståndare till ifrågavarande förslag och då satt i utskottet n:o
2, är fullkomligt lika sakkunnig, så anhåller jag, att den föreliggande
motionen måtte remitteras till tillfälliga utskottet n:o 1.
Herr Ekenman, Thor: Till de skäl, som af den närmast före¬
gående talaren blifvit anförda, har jag icke något vidare att tillägga
utan yrkar, lika med honom, att motionen måtte remitteras till till¬
fälliga utskottet n:o 1.
Herr Bergström: Som hvar man vet, kände vår gamla riks¬
dagsordning icke det slag af utskott, hvilka benämnas tillfälliga. In¬
förandet afPdessa var en efterbildning af hvad som egde rum i främ¬
mande land. Men i de länder, der man skapat denna institution,
tillfälliga utskott, der går man till väga på förståndigt och klokt sätt.
Man väljer nemligen för utredning af hvarje förekommande fråga sär-
skildt de ledamöter i församlingen, hvilka anses företrädesvis egnade
att behandla en sådan fråga, d. v. s. dem, som äro hemmastadda i
och känna den.
Jag tror att det uteslutande varit beqvämlighetshänsyn, som ska¬
pat den i vår representation rådande praxis att utan afseende på
motionernas beskaffenhet tillsätta ett visst antal tillfälliga utskott och
sedermera efter fritt skön på desamma fördela dit hörande motioner,
allt efter som man tycker dem böra gå till det ena eller andra ut¬
skottet.
Ser man efter, hvilka motioner redan blifvit öfverlemnade till
andra tillfälliga utskottet, så finner man att dit hänvisats en motion
af herr von Baumgarten »angående stadgande om skyldighet för
vissa näringsidkare att styrka sig ega nödig kunskap i bokföring», herr
Hugo Tamms motioner dels om »skrifvelse till Konungen med an¬
hållan att skottpenningar för björn mätte upphöra att af statsmedel
utbetalas samt att skottpenningarne för varg måtte höjas» och dels
»angående skrifvelse till Konungen med begäran om upphäfvande.af
de polisförordningar i riket, hvilka afse reglementering af prostitutio¬
nen», samt slutligen herr Carlborgs motion »angående skrifvelse till
Konungen med anhållan om utredning, huru vida icke gällande före¬
skrifter’ om ställande af så kallad uppbördsborgen m. in. böra upphäfvas.
De två senare motionerna hafva väl icke något slägtskap, med
frågan om margarintillverkningen, men de två första afse ändringar
i näringsförfattningen, och på den grund kan man mycket väl, utan
att pa något sätt göra motionären orätt, hänvisa hans förslag till an¬
dra tillfälliga utskottet. För öfrigt finner jag, för min del,, den om¬
ständighet att man väntar, att en motion skall finna välvilligt om¬
huldande af ett visst utskott, icke utgöra fullgiltig! motiv för for¬
dran att motionen skall hänvisas till detta. I detta afseende skulle
jag hellre föredraga att hänvisa ärendet till ett utskott, som, såvidt.
man vet, är någorlunda odecideradt i frågan.
På dessa skäl, som jag finner vara goda nog emot den föregå¬
ende talarens, och då det icke torde vara värdt att framställa förslag
om, att denna kammare ville särskildt tillsätta ett nytt tillfälligt ut-
Onsdagen den 20 Februari.
3
X:o it.
skott för behandling af denna synnerligen vigtiga fråga, vidhåller Motion ang.
jag mitt yrkande, att motionen måtte remitteras till utskottet n:o 2. , m0[
• ° ^ införsel och
tillverkning i
Grefve Strömfelt: Den föregående talaren har, såsom det fö-riket- aj mar-
refaller mig, påbördat mig motiv, som jag åtminstone icke uttalat, gårm m. m.
Jag vet icke, om jag ens kan tro, att, såsom han yttrade, om denna (Forts.;
motion remitterades till utskottet n:o 1, den skulle blifva behandlad med
mera »välvilja för motionären». När jag ser efter, hvilka ledamöter
sitta i detta utskott, vet jag icke, huru en utredning i sak skall slå
ut. Der sitter en ledamot, som i fjol var i tillfälliga utskottet n:o 2
och vid förevarande frågas behandling . derstädes opponerade sig emot
den och bidrog till frågans afslag. Äfven jag håller före, att man
bör se hvarje motionsremiss ur synpunkten att frågan, hvarom motio¬
nerats, måtte få den mest allsidiga pröfning och utredning. Derför
tror jag, att, om just den person, för hvilkens räkning herr Bergström
önskar få motionen remitterad till utskottet n:o 2, och som förlidet
år icke allenast satt i det utskott, som då behandlade samma fråga,
utan äfven här i Kammaren uppträdde mot densamma med ett mycket
långt och sakrikt anförande, som kan läsas i fjolårets riksdagsproto¬
koll, nu icke deltager i utredningen utan hans plats ersättes af en
annan, detta tvärt om skall stärka utredningen, hvadan jag fortfar i
mitt yrkand» att motionen måtte remitteras till första tillfälliga ut¬
skottet. Jag tror, att, om man icke förglömmer att läsa den utred¬
ning, som i fjol skedde af nästan uteslutande motståndare till saken
i fråga, den omordade utredningen skulle vinna på, att åtminstone
några personer tillhörande den andra sidan få deri deltaga.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att under densamma yrkats, dels, af herr
Bergström, att ifrågavarande motion skulle hänvisas till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n:o 2, dels ock af grefve Strömfelt,
att motionen skulle för handläggning öfverlemnas till Kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till grefve Strömfelts yrkande vara
med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 5 a, 7 och 17.
Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets under gårda¬
gen bordlagda memorial n:o 12, i anledning af återrerniss från Andra
kammaren af utskottets utlåtande n:o 9 öfver väckt motion om än¬
drad lydelse af 26 kap. 1 och 8 §§ samt 30 kap. 5 § rättegångsbalken..
N:o 9.
4
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af rilcs-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
tn. m.
Grefve Sparre, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Jag tager
mig friheten föreslå, att Kammaren behagade besluta, att på före¬
dragningslistan till nästa plenum statsutskottets utlåtande n:o 7 rö¬
rande regleringen under riksstatens sjette hufvudtitel måtte uppföras
framför statsutskottets utlåtande n:o 5 a, angående förändrad orga¬
nisation af kavalleriet, och får jag tillika meddela, att likartadt yr¬
kande har blifvit framstäldt i medkammaren.
På gjord proposition antogs detta grefve Sparres förslag.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskot¬
tets den 16' och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 16, an¬
gående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.
1 och 2 punkterna.
Lades till handlingarna.
3 punkten.
Herr Forssell: Uet nu föredrao-na aktstycket är troligen det
minsta och minst innehållsrika utlåtande, som någonsin af ett stats¬
utskott afgifvits rörande förvaltningen af riksgäldskontoret. Då nu
det, som förefallit i riksgäldskontoret under år 1888, hör till de märk¬
ligare händelserna i detta embetsverks annaler, kan. verkligen en
sådan tystnad å statsutskottets sida förefalla egendomlig. Utskottet
hade nog, synes det mig, utan skada vare sig för herrar fullmägtige
eller för oss kunnat tillägga en eller annan rad till denna sin fram¬
ställning. Med herr talmannens tillåtelse skall jag försöka utfylla
denna brist med några kommentarie!-, till hvilka, såsom strax skall
visas, jag har fullgiltig anledning.
Treprocentlånet af år 1888 har, som bekant, på åtskilliga håll
väckt öfverraskning, förvåning och till och med ogillande. Man öfver-
raskades af den låga räntefoten, man förvånades öfver den höga
kapitalrabatten, och man har på ett och annat håll ogillat den s. k.
perpetuel^ räntan. Jag har tillåtit mig att på ett annat ställe offent¬
ligen uttala ett sådant ogillande, derför att jag fruktat de politiskt
finansiella vådor, som vore med denna låneform förenade, och som
synts mig mycket betänkligare än de olägenheter, som kunna väntas
af lånet°i öfrigt. Jag hade dervid tillika fattat den föreställningen,
att låneformen var för fullmägtige hufvudsaken, och att de hade
syftat till ett mycket högt mål, då de satte sig öfver andra mindre
betänkligheter i fråga om treprocentlånet.
Herrar fullmägtige, sade jag mig, hafva antagligen varit in-
tagna af stor beundran för den s. k. perpetuella räntan, såsom
en& tekniskt fullkomligare form för kapitalplacering, ja, måhända till
Onsdagen den 20 Februari.
5
N:0 9.
och med för perpetuel statsskuld såsom ett politiskt beqvämligare
finanssystem, och derför hafva de med treprocentlånet i perpetuella
räntor velat leda oss in på den väg, som skall följas vid förestående
konverteringar. Ett sådant antagande var i sjelfva verket just på-
kalladt af den höga tanke, man borde hysa om våra riksgäldsfull-
mägtige såsom praktiske män; ty just under sådan förutsättning, ja,
endast under denna förutsättning skulle de öfriga bestämmelserna i
lånekontraktet kunna någorlunda försvaras. För öfrigt var anta¬
gandet icke onaturligt för dem, som följt utvecklingen af åsigter och af-
sigter på detta område. Det var minnen från 1878, som nu dykte upp
igen. De planer på perpetuella räntor, som då af Riksdagen kraftigt
afvisades, hade nu, tycktes det, kommit igen i riksgäldskontoret som
ett fullbordadt faktum, och fullmägtige hade troligen velat på det sättet
nödga de motsträfvige till en denna högre fullkomlighet i skuldsätt¬
ningens ädla konst, som mången anser för ett korollarium till en
högre civilisation.
Med ett ord, jag såg i denna åtgärd en yttring af hög magt-
fullkomlighet, en sådan, som prisas när den lyckas, och som söker
och finner sitt bästa försvar i den fasta och manliga öfvertygelsen,
i planernas storartade syftning.
I dylika antaganden låg visserligen icke någon tanke, som för
herrar fullmägtige var nedsättande. Men för den, som nu hade be¬
stämd motvilja mot sådana åsigter och afsigter, var med detsamma
ståndpunkten gifven: det gälde att bekämpa den perpetuella räntans
låneform; och det som skulle ske, borde ske snart. Ty redan nästa
höst eller nästa vår förestå, som jag tror, underhandlingar rörande
nästa stora konverteringslån, och skulle äfven då den perpetuella rän¬
tans låneform tillämpas, då synes den mig hafva blifvit temligen sä¬
kert befäst i vårt statsskuldssystem. Af denna anledning tog jag
mig friheten vid denna riksdags början väcka förslag om ändring i
riksgäldskontorets reglemente.
Att den första offentliga diskussionen och den derefter väckta
motionen i detta ämne kunnat väcka herrar fullmägtiges misshag och
till och med från deras sida betecknas såsom en agitation, det har
jag icke kunnat rätt förstå, i synnerhet nu mera sedan det af den se¬
naste debatten på detta rum visat sig, att fullmägtige i sjelfva verket
icke måtte hysa någon synnerlig sympati för den perpetuella räntans
låneform, och att jag sålunda måtte hafva gått för långt i mina
första farhågor rörande deras afsigter.
Fullmägtiges ärade ordförande har visserligen i den senaste pre¬
liminära debatten til! försvar för det senaste lånet anfört åtskilligt
derom, att dessa 27 millioner i perpetuella räntor skulle bättre än något
annat lån tjenstgöra dels såsom en regulator för det inhemska fond¬
systemet, dels såsom en verklig sugsvamp för guldvaluta, ja, till och
med sjelft uppträda såsom en väl behöflig guldvaluta i riksgälds¬
kontoret, hvilket allt är, så vidt jag kan finna, förklarligt endast under
den förutsättning, att han af riksgäldskontoret vill göra något helt
annat än hvad det enligt grundlagens och naturens ordning bör vara.
Men detta är nu icke hufvudsaken. Det för mig väsentliga är samme
talares yttrande, yjag har aldrig tänkt mig möjligheten af att öfver-
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontoretg
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
N:o 9.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor e ts
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
6 Onsdagen den 20 Februari.
flytta hela statsskulden till en sådan, den perpetuella räntans låne-
form, ty detta anser jag kunna medföra vådor.»
En annan af riksgäldskontorets fullmägtige yttrade sig med ännu
större bestämdhet i alldeles samma mening som jag tillåtit mig ut¬
veckla rörande den perpetuella räntans politiskt-finansiella vådor och
förklarade sig »icke kunna frigöra sig från allvarliga betänkligheter
mot att statens utländska skuld omsattes till så kallade perpetuella
räntor.» »Det kan vara nyttigt för staten att hafva icke blott ett
moraliskt utan äfven ett juridiskt band på sig att afbetala sina
skulder.»
Nu skulle man väl kunna säga, att det således icke råder full¬
komlig öfverensstämmelse mellan fullmägtige och den, som vill åstad¬
komma rättelse i riksgäldskontorets reglemente. Men långt derifrån!
Man har tvärt om från herrar fullmägtiges sida på det bestämdaste
motsatt sig just den ändring af riksgäldskontorets reglemente, som
endast skulle afse att för framtiden förekomma användningen af den
låneform, hvilken fullmägtige dock förklarat sig icke gilla. Jag skulle
kunna förstå denna deras motvilja, om vi vore fullt säkra på att alltid
få behålla de nuvarande utmärkte förtroendemännen i riksgälds-
kontoret; ty då kunde de ju med skäl säga: »vår försäkran måtte
väl vara lika god garanti som någon reglementsbestämmelse». Men
då olyckligtvis en sådan absolut säkerhet icke kan gifvas, synes det
mig, som om en ändring i reglementet, hvilken icke kommer i strid
med deras öfvertygelse, icke borde kunna vara dem ovälkommen
såsom en garanti för framtiden.
Men här kommer nu något annat emellan. Det går icke an,
säger man, att införa i reglementet något som helst förbehåll om
Riksdagens medgifvande, emedan derigenom skulle läggas ett band
på fullmägtiges handlingsfrihet. Riksdagen bör icke taga befattning
med det, som Riksdagen icke rigtigt förstår och kan bedöma, utan
bör allt som rör lånevilkoren lemnas till afgörande af dem, som
skola afsluta lånekontrakten. Det är af yttersta vigt, att de få med
full frihet i alla stycken besluta efter omständigheterna. Just på
det sättet har det gått till vid det sista lånekontraktets uppgörande.
Då uppoffrade man, efter fullmägtiges egen utsago, de allvarsammaste
principiella betänkligheter mot en för oss ny låneform, då öfvergaf
man en hos oss häfdvunnen låneform, som dock i allt väsentligt er¬
kändes som den rigtiga — endast för att vinna sjelfva treprocentlånet,
och de dermed förbundna väsentliga fördelar. Deraf skall således
tydligt framgå, huru nyttigt och nödvändigt det är för herrar full¬
mägtige att kunna vid lämpligt tillfälle röra sig med fullkomlig frihet.
Sålunda framstår det senast afslutade lånekontraktet såsom en
ursäkt för användande af den nya låneformen och tillika såsom ett
skyddsvärn mot hvarje försök att inskränka fullmägtiges envälde öfver
statsskuldssystemet.
Härigenom har frågan för mig inträdt i ett nytt skede. Hittills
har jag uteslutande fäst mig vid sjelfva låneformen, i syfte att söka
förekomma dess förnyande, och förbigått lånekontraktets öfriga be¬
stämmelser och de anmärkningar de kunna föranleda. Men nu, då
lånekontraktet framträder såsom ett slags laga försvar både för låne-
Onsdagen den 20 Februari.
7
X-.o 9.
formens användning och för fullmägtiges obegränsade handlingsfrihet, Anu- gransl-
nu föranledes jas: att ,— så teoretiker iag är efter den ene fullmäg- af nh!1'
tigens vitsord, sa klen teoretiker jag är, etter den andre lulJmåg-’ tillstånd och
tiges vitsord — försöka taga de praktiske männens åtgörande i när- förvaltning,
inare skärskådande. Om jag härvid kommer att en stund taga «>• m-
kammarens uppmärksamhet i anspråk, hoppas jag, att det må mig (Forts.)
ursäktas, i fall kammaren finner, att här icke blott är fråga om några
små, obetydliga detaljer, utan om ganska vigtiga grundregler för
skuldsättningens stora konst.
Den ärade fullmägtige, hvilkens ord jag nyss anförde, förklarade,
att han, för att vinna de med detta treprocentlån förenade väsentliga
fördelar, hade uppoffrat sina principiella betänkligheter i afseende på
låneformen. Han hade kunnat tillägga något mera. Jag vågar påstå,
att han offrat ännu en betänklighet af rent finansiel art — betänk¬
ligheten mot 17 procents kapitalrabatt. Och nu sedan vi fått veta,
att fullmägtige alldeles icke ansett statsskulden höra bestå i sådana
perpetuella räntor i afseende på hvilka det kan vara likgiltigt, huru
stort skuldens kapitalbelopp bestämmes, så kan man vara förvissad
derom, att äfven de öfrige fullmägtige både länge och mycket tvekat,
innan de beslöto sig för att, genom demia konvertering till kurs af
83 procent, öka den konverterade skuldens kapitalbelopp med — om¬
kring 20 procent.
Denna deras tvekan måste hafva varit så mycket större, som det
var i ögonen fallande, att denna tillökning af skuldens kapitalbelopp
icke motvägdes af någon nämnvärd nedsättning uti den effektiva
räntan. Ty en nominell ränta af 3 för 83 motsvarar — utan afse¬
ende å kapitalrabatt och amorteringstid — en effektiv ränta af 3 61
för 100; och en sådan effektiv ränta ernår man genom emission af
31/., procents obligationer till en kurs af icke fullt 97 procent. Men
en kurs af 97 procent eller åtminstone i närheten deraf, torde det
visst icke hafva varit omöjligt för fullmägtige att för 3 ‘/2 procents
obligationer erhålla vid en tidpunkt, då dessa 31/, procents obliga¬
tioner i öppna marknaden stodo noterade till 985/s.
Det måste således hafva funnits en ganska vigtig anledning för
fullmägtige att förkasta en sä enkel kalkyl.
Jag skall icke upptaga Kammarens tid med någon utförligare
framställning af de betänkligheter, som kunna göra sig gällande emot
statslån med höga kapital-rabatter. Ämnet är både här och annor¬
städes för länge sedan utslitet. I vårt land har man äfven på andra
områden gjort åtskilliga mindre behagliga erfarenheter af de stora
kapitalrabatterna. Men mera än någon annan torde de herrar full¬
mägtige i riksgäldskontoret, som varit med om de senare årens kon-
verteringar, kunna vitsorda, hvad dessa stora kapitalrabatter verk¬
ligen haft att betyda.
De veta, att 1868 års lån, som upplades med en kapitalrabatt af
13 procent och slutbetalades inom 14 år, vid den tiden hade kostat
icke obetydliga summor utöfver de 5 procent, som voro i låne-
kontraktet föreskrifna. De måste hafva i friskt minne lånet af 1878,
som upplades med en effektiv kapitalrabatt af nära 16 procent och
som konverterades efter 10 år. Om man — med enkel ränteberäk-
N:0 it.
8
Onsdagen den 20 Februari.
Mg. gransk- ning — sammanlägger de betalda räntorna och den slutligen åter-
m"j "*<" gäldade kapitalrabatten måste det visst hafva kostat en summa, som
tillstånd"»''''" fördelad på de 10 åren, uppgår till omkring 62/3 procent i stället för
förvaltning, de förskrifna 4 procent. Hade lånet varit upptaget till 4 >/2 procent
in. rn. till kurs af 96 eller till och med 94, så hade, efter samma beräkning,
(Forts.) lånekostnaden icke uppgått till mera än omkring 5 ä 5Y4 procent.
Skilnaden i lånekostnad för den första emissionen af 1 million p. st.
utgör omkring 2 millioner kronor, och den kan, enligt min tanke, icke
räknas annat än som en förlust för staten.
Huru vida nu det sista treprocentlånet kommer att i detta hän¬
seende blifva fullt jemförligt med sin föregångare, det beror natur¬
ligtvis på återbetalningsvilkoren och återbetalningen. Det är dock
ingen omöjlighet, nej, det är under vissa förhållanden tvärt om ganska
sannolikt, att den normala räntan för Sveriges bästa säkerheter kommer
att sjunka till 3 procent och kanske ännu lägre. Om någonting
sådant skulle inträffa inom lika kort tid, som åtgått för att nedpressa
samma normala ränta från 4l/2 till 3V2 procent, då skulle det visa sig,
att detta lån, som utgifvits för tre procent, i verkligheten komme att
draga en lånekostnad af omkring, 5 procent.
Härtill kommer nu en annan olägenhet af de höga kapital¬
rabatterna, hvilken framträder redan före lånens slutbetalning. Genom
att för tidigt antecipera en nominelt lägre räntefot, har man, om icke
tillintetgjort, åtminstone förminskat och uppskjutit utsigten för att
kunna åter konvertera samma lån till en effektiv ränta af tre pro¬
cent. Hade dessa 27 millioner varit upplagda icke i 3 procent utan 31/,
procent obligationer, hade naturligtvis möjligheten att med fördel kon¬
vertera dem till effektiv 3 procents ränta inträdt mycket tidigare,
än nu kommer att blifva förhållandet. Här visar det sig, såsom
alltid, att det är de små stegen, som säkrast leda till målet, under
det att man med de stora sprången löper förbi detsamma.
Sådan är nu för den låntagande staten den väsentliga skilnaden
mellan lånen med hög kapitalrabatt och lånen med ringa eller ingen
kapitalrabatt. A ena sidan en nominelt lägre räntefot, som vid lå¬
nets uppläggning kanske bländar de fåkunnige, men vid låneliqviden
ep högre lånekostnad, som visserligen är för"desse fåkunnige fördold.
Ä andra sidan en räntefot, som icke gifver sig ut för stort bättre
än den verkligen är, men också en lånekostnad, som icke är större,
än den synes vara. A ena sidan en skimrande yta och å den
andra en vacker soliditet. Man borde icke hafva svårt att välja dem
emellan.
Helt annorlunda ställer sig naturligtvis saken för dem, som äro
den andra parten vid uppgörandet af statslånen, för de så kallade
kompetenta fackmän, hvilka på dylika lån skola förtjena penningar
och mycket penningar. Det är desse, som bestå förledande argu¬
ment för statslån med hög kapital-rabatt eller stor marginal. Det
är från det hållet, som det säges oss, att dylika statslån äro de mest
praktiska, hvilket mångtydiga ord här betyder: de för långifvarne
mest lukrativa. Deraf får dock naturligtvis icke dragas den slut¬
satsen, att samma lån äro för staterna de mest praktiska, de mest
fördelaktiga.
Onsdagen den 20 Februari.
1)
Mo 9.
Jag har också länge frågat mig och frågar mig ännu, huru
hafva våra herrar riksgäldsfullmägtige, hvilkas nit och omtanke för
statens intressen äro höjda öfver allt tvifvel och öfver allt beröm,
detta oaktadt kunnat besluta sig för, att, med förbiseende af nyss
antydda olägenheter, gång efter annan upplägga lån med stor kapital¬
rabatt?
Det kan icke hafva skett derför, att, vare sig 1886 eller 1888,
det var omöjligt att åstadkomma låneemissioner till pari eller nära
pari. Erfarenheten från föregående decennier hafva visat, att be¬
tydliga lån, gång efter annan, blifvit afslutade till kurs af 95 procent.
Aren 1883 och 1885 hade till och med icke obetydliga låneemissioner
blifvit öfvertagna till kurser af 98 och 1001 A, procent. Deraf har
således framgått, att Sverige nu mera icke är beroende af det ena
eller andra lånekonsortiets godtycke i detta hänseende. Härtill kommer
att under de år som förflutit efter 1885 har den svenska statens
kredit blifvit icke sämre utan bättre, hafva deri svenska statens papper
icke blifvit mindre utan mera kända på Europas börser och har
lånemarknaden icke blifvit mindre utan tvärtom mera begärlig efter
goda statspapper, hvaraf ju måste följa, att lånemäklarnes risker
blifvit minskade, och att man nu långt mindre än förr varit nöd¬
sakad att erbjuda dem utomordentliga fördelar.
Förkärleken för lån med stor kapitalrabatt har väl icke heller
kunnat bero på någon önskan hos fullmägtige att sjelfve få bevittna
eller för verlden förete skådespelet af en hastig kursstegring för
svenska statens obligationer. Det är visserligen sant, att. år 1878
sågos de svenska 4-procents-obligationerna med otrolig hastighet stiga
från 86 till 90 procent och att år 1886 de nya 3y,-procentsobliga-
tionerna på 6 å 7 månader stegrades från 92 till 97 ä 98 procent.
Äfven 3-procentsobligationerna stego temligen hastigt från försälj-
ningskursen 83 till 88. Men om man icke af sådana företeelser
rent af vill draga den slutsatsen, att försäljningskurserna i alla dessa
fall varit för låga, så måste åtminstone glädjen öfver en sådan snabb
stegring vara något blandad med ledsnad deröfver, att det icke varit
den svenska staten utan endast dess lånegifvare, som på de emitte¬
rade obligationernas kursstegring skördat vinst. När dylikt inträffar
i ett sådant land som Frankrike, plägar man trösta sig dermed,
att om vinsten icke tillfaller staten, kommer den åtminstone hufvud¬
sakligen franska medborgarne till godo och framför allt den intres¬
santa klass af medborgare, som kallas de små kapitalisterna. Men
i Sverige sviker all sådan tröst inför det karfva faktum, att de, som
skörda vinsten på kursstegringen, äro nästan uteslutande utländingar
och för det mesta rika bankirhus.
Någon hugnad är dock, det medgifver jag gerna, äfven för den
svenska staten att hemta af den kursstegring, som inträffar vid dylika
lånetransaktioner, en tröst, som icke bör helt och hållet föraktas. Ty
sedan de långifvande bankirerna genom kursstegringen vunnit alla
de fördelar, som dem onekligen med rätta och legitimt tillkomma,
så kan det, i fäll nemligen de höga kurserna blifva beståndande, lätt
inträffa, att den låntagande staten får i sin tur skörda fördelen af
densamma — vid nästa låneemission.
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
i\:0 !).
10
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
in. m.
(Forts.)
När sådant inträffar, då kan man visserligen säga, att de lån-
gifvande konsortierna, i den mån de genom sina rekommendationer
och sin vigtiga inverkan på börsernas köplystna publik bidragit till
kursstegringen, också hafva förtjent sin lön. Man kan också säga,
att svenska staten, då den kommer i åtnjutande af den sålunda åstad¬
komna högre kursen för en ny låne-emission, fått ersättning för sina
uppoffringar för den första emissionen. Sådan är den förnuftiga me¬
ningen med det, sedan 1878 och i synnerhet i midten af 1880-talet,
förda talet om lämpligheten af att med lånekonsortiers tillhjelp upp¬
arbeta en räntefot eller odla lånemarknaden. Det är dock att märka,
att för statsförvaltningen är en så beskaffad spekulation på markna¬
dens upparbetande icke tillåten eller ursäktlig utan under förutsätt¬
ning, att man med yttersta noggranhet och påpasslighet begagnar
hvarje förmånligt tillfälle. Om en räntefot på nu antydda sätt bliver
upparbetad till eller i närheten af pari, så får man dock ej förgäta,
att den vunna kursen fortfarande beror på lånemarknadens ställning,
att hvarje förändring i denna kan plötsligen drifva kurserna tillbaka
till en mycket lägre notering, och att om en gång det gynsamma
tillfället försummats, också spelets insats, kapitalrabatten, onödigtvis
blifvit bortkastad.
Det är just med hänsyn härtill, som riksgäldskontorets senaste
låneoperation förefallit särskildt öfverraskande. Till en början kunde
man ju upptäcka en förnuftig användning af grundsatsen i vårt riks¬
gäldskontor. 1878 års 4-procent obligationer hade så småningom arbetat
sig upp till en kurs af 95, och 1880 begagnade fullmägtige tillfället
att af denna kursstegring taga den första skörden. De utfärdade
ett stort obligationslån å 4 procent till försäljningskurs af 95. Kursen
steg ytterligare under årens lopp och gång efter annan begagnade
fullmägtige tillfället att taga en skörd, till kurser af 98, ja, ända till
100%. procent.
Så kom året 1886. Kursen hade nu gått öfver pari och genast
ansåg man denna räntefot för utarbetad. Fullmägtige skyndade då
att för bankir-konsortierna öppna ett nytt fält genom att utfärda
obligationer till 3'/., procent.
Odlingsarbetet fortgick å nyo och inom ett par år stod man vid en
kurs af 98°/8 procent. Nu borde väl tiden hafva varit inne att åter taga en
skörd på detta fält. Nej! Nu förklarade man, att äfven denna rän¬
tefot var utarbetad, jag har till och med hört, att man ansåg den
tråkig, och man öfvergaf det redan odlade fältet, flyttade plogen til!
ett nytt och utfärdade 3 procent-obligationer.
Hela detta system kan ju såsom odlingssätt jemföras med det half-
barbariska svedjandet, der man helt hastigt öfverfar hvarje odlingsfält,
för att genast flytta till ett annat. Men icke ens vid den lägsta
kultur torde man nöja sig med mindre än ett års skörd för sina
mödor. Icke ens den mest nomadiska brukare lemnar handlöst den
mognade skörden att upphemtas af himmelens foglar endast för ut-
sigten, att möjligen få en annan lika god skörd nästa år, — i fall då
vädret håller sig lika vackert. Ungefär på det sättet hafva dock
herrar fullmägtige förfarit, när de försmådde den höga kursen för
Onsdagen den 20 Februari.
11
N:0 9.
3>/2 procents-obligationerna och utgåfvo 3 procent obligationer till
kurs af 83.
Denna ringaktiling för fördelar, som redan voro förvärfvade, och
som stodo till buds utan någon uppoffring; denna ifver att för¬
värfva nya och ovissare fördelar, för hvilka man fick vidkännas
en ganska stor uppoffring, de synas mig icke längre kunna finansielt
förklaras, utan endast psykologiskt. Den skapande inbillning*kraften
har .här tydligen haft ett något större spelrum än vanligt är vid det
»gröna bordet»; riksgäldskontorets kalkyler synas denna gång hafva
lyftat sig öfver den vanliga finansiella prosan upp uti rymder, der
man bland annat sysselsätter sig med imaginära qvantiteter. För full-
mägtige förelåg denna gång såsom under hela den förflutna tioårs-
perioden, den, enligt min tanke, synnerligen vackra och storartade
uppgiften, att med noggrant och troget aktgifvande på låne-markna-
dens starka utveckling till räntenedsättning, begagna hvarje tillfälle,
till största möjliga nedsättning af lånekostnaderna för den svenska
statsskulden. Men eu ädel ärelystnad synes hafva manat fullmägtige
att eftersträfva ännu högre och påtagligare förtjenster om fädernes¬
landet, i det de trott sig kunna genom oupphörlig förändring af
lånens nominella räntefot gifva för Sveriges räkning en raskare fart
åt den pågående räntenedsättningen. I synnerhet från och med året
1886 har man sett fullmägtige taga fasta på den inom vissa gränser
rigtiga spekulations-regeln, att lån med högre kapitalrabatt, med större
marginal, hafva en större elasticitet, ett större utrymme för kursstegring
än lån vid pari eller i närheten deraf. Då nu kursstegring betyder
detsamma som räntenedsättning, synas fullmägtige deraf hafva dragit
den slutsatsen: alltså bör man, så vidt möjligt är, utgifva lån med en
hög kapitalrabatt för att påskynda och medverka till kursstegring,
d. v. s. räntenedsättning.
Ja, om det vore möjligt, att den svenska staten och, hvarför
icke, till och med alla Sveriges skuldsatte jordegare kunde, endast
genom riksgäldskontorets åtgärd att utgifva lån med allt lägre och
lägre nominel räntefot, vinna en effektiv nedsättning af en eller en
half procent; eller om man, när en sådan verklig räntenedsättning
inträffar, med skäl kunde säga, att den uppkommit genom och till
följd af riksgäldskontorets låneemissioner med stor kapitalrabatt; om
sådana små orsaker kunde hafva så stora verkningar, om sådana
komplicerade verkningar kunde bero på så enkla konstgrepp, — då
vore visserligen en uppoffring af en eller annan million kronor i
kapitalrabatter icke mycket att fästa sig vid. Om fullmägtige varit
ledda af dylika vidtutseende beräkningar, — då kan man verkligen
förklara deras ringaktning för låneemissioner till pari eller i närheten
deraf och för de påtagliga och omedelbara fördelar, som af dylika
lån stodo att vinna.
Men om nu herrar fullmägtige låtit sig ledas af dylika beräkningar,
och det finnes mycket som tyder derpå, så fruktar jag, att de icke
räknat rätt. Här, om någonsin, har man varit ledd af en teori
och dertill af en teori, hvilken, om den icke är i allo falsk, åtmin¬
stone är ytterst farlig och förvillande. Det kan vara -ant, att inom
ett begränsadt område, och för börsspekulanter, hvilkas affärer af-
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
N:0 i>.
12
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk- vecklas inom loppet af dagar, veckor och månader, hafva dess regler
™-ng aj nks-exi v;gg relativ giltighet; men tillämpas dylika spekulationsregler utom
^tillstånd °ochS detta område och för en statsförvaltning, hvars' spekulationer hafva
förvaltning, eu helt annan löpe-tid, eller i syfte och förhoppning att kunna in-
m. m. verka på ett helt lands ekonomiska förhållanden, då vågar jag påstå,
(Forts.) att teorien hvilar på en illusion och att den i tillämpningen icke fram¬
bringar annat än illusioner, hvilka alldeles icke återgälda de kost¬
nader, som man nedlägger på deras frambringande.
Illusionen är närmast att förlikna med den föreställningen, att
värmegraden i ett stort rum skulle ökas i samma mån som qvick-
silfverpelaren stiger uti en termometer, under hvilken man placerar¬
en spritlampa. Experimentet kan såsom lek vara roande och vackert
nog, men har det kostat mycket pengar, så måste det, för så vidt
rummets uppvärmning angår, anses för misslyckadt, och penningarna
såsom förlorade.
I huru hög grad just denna förvillande teori har ledt och be¬
stämt herrar fullmägtige vid deras senaste låneoperation år 1888, det
framgår alldeles ovedersägligt af den redogörelse för detta lån, som
är lemnad i revisorernas berättelse, der det heter:
»Då 1886 års svenska 37.,-procentstatsobligationer nu i Tyskland
noterades 981., å 985/s, men antagligt vore, att desamma, om ett nytt
svenskt, med lägre räntefot förskrifvet statslån mellankomme, skulle
än ytterligare stiga, funno fullmägtige det icke vara med riksgälds-
kontorets fördel förenligt att nu använda den återstående osålda delen
af 1886 års lån; hvilken förmodligen framdeles, i fall af behof, kunde
på gynsarnmare vilkor än nu disponeras, under det att, å andra
sidan, den kurs, svenska statens 3 '/2-procentobligationer sålunda
redan uppnått och hvilken, såsom ofvan antydts, i en snar framtid
kunde ytterligare stegras, gjorde det högeligen önskvärdt,att ett even-
tuelt nytt lån förskrefves med en lägre nominel ränta än 3‘/2 procent.»
Såsom kammaren behagade finna, ligger häruti uttalad hela mo¬
tiveringen för 3-procentlånet. Detta lilla ord, vom» utsäger, att de
redan utgifna 31 -pr o c e n t o b 1 ig a t i o n e r n a efter fullmägtiges åsigt icke
i sin egen begärlighet eller i lånemarknadens naturliga behof skulle
ega tillräckliga utsigter för en ytterligare kursstegring mot pari. Det
utsäger också, att ett nytt lån, med 3 procent räntefot, var behöfligt,
just för att kunna gifva åt dess granne, 3'/2-procentlånet, ett stöd
och fortskynda dess stegring till en önskvärd kurs.
Nå väl, nu har det verkligen inträffat, att 3V2-procentobligatio-
nerna, från maj 1888, då 3 procent lånet utgafs, tills nu, hafva stigit
från 985/^ till 99 till 99,/2 till 100 och för närvarande stå till kurs af
100V2- Så till vida hafva ju fullmägtige fått rätt i sina beräkningar,
att kursen skulle stiga. Jag skall till och med erkänna, att de fått
rätt äfven i ett annat hänseende. Man kan, om man studerar kurs¬
listorna, — jag har begagnat de Hamburgska — iakttaga, huru som
just och i synnerhet under tiden emellan den 11 maj, — det nya
lånekontraktets datum —, och midten af juni, — tiden för det nya
3 procent lånets emission —, rådde på de utländska börserna en
synnerligen liflig rörelse i 3y2-procentobligationerna; och denna
kursstegring synes lätt förklarlig, om man besinnar, att båda lånen
Onsdagen den 20 Februari.
13
N:0 9.
innehades af samma konsortium och att de noterade kurserna för det
äldre lånet måste komma att bilda ett slags utgångspunkt för det
nya lånets emissionskurser, ja tydligen var en mycket vigtig utgångs¬
punkt för det nya 3 procentlånets blifvande emissionskurs. Man be-
höfver icke vara mycket bevandrad i börsens hemligheter för att
finna, att här var spritlampan placerad under qvicksilfverpelaren.
Men vill man nu deraf draga en annan och mera vidtgående
slutsats och säga, att icke blott en dylik tillfällig kursstegring utan
äfven de mera varaktiga noteringar, på hvilka följande emissioner
kunna grunda sig, väsentligen bero på dylika omständigheter, eller
att 3y2-procentsobligationernas nuvarande notering till 100'väsent¬
ligen berott derpå, att de haft till granne en 3 procents ränta, som
samtidigt steg till 88, då tror jag att man misstager sig, att man
förblandar orsaker och verkningar. Det rätta förhållandet med or¬
saker och verkningar inom kapitalmarknaden framträder bäst, om
man närmare studerar kurslistorna. Deraf framgår nemligen tydligt,
att under samma tid, då våra 3V2-procentobligationer så stigit med
l'/2 å 2 procent, hafva t. ex. tyska rikets och preussiska statens
31(2-procent8con8ols höjt sig från 1011/4 — 1013/4 till 103 och 104,
Hamburgs statsränta från 100‘/2 till 1011 /.2 och många tyska kom¬
munal- och hypotekslån likaledes med 1, 2 och 3 procent.
Nu må man hysa hvilken höga föreställning som helst om huset
Rothschilds utomordentliga styrka, i synnerhet i förbindelse med vårt
riksgäldskontor sinnrika kombinationer; helt visst skall man dock
icke våga påstå, att införandet af det svenska treprocentlånet på
Tysklands börser haft den allra ringaste inverkan på kursnoteringen
vare sig för de tyska statspapperen eller för de tyska kommunal- och
hypotekslånen. Nej, den enda och dock fullt tillräckliga grunden till
dessa värdepappers kursstegring är att söka i kapitalets hopande och
konkurrens på lånemarknaden, ett fenomen som tillika är tillräckligt
vidtomfattande för att tillika förklara kursstegringen för de svenska,
så väl som för alla de öfriga obligationerna.
En menniska med goda lungor kan ju blåsa fram genom luften
O ö J O
en ganska stor papperslapp; men synes papperslappen röra sig fram
tillsammans med en massa andra, hvilka, utom håll för den biåsandes
lungor, hvirfla bort i samma rigtning, då sluter jag deraf helt enkelt
att orsaken till hela rörelsen är en stark väderil, och att den blåsande
pustar i onödan. Äror kunna göra god tjenst i en båt, som sakta
kryssar fram under mojnande vind; men ser jag en man, hvars båt
med spända segel ilar fram för strykande vind, hastigt sticka ut sina
åror och ro af alla krafter, då säger jag, att han icke med denna
sin rodd bidrager att öka båtens fart, huru mycket än skummet må
yra om årbladen, och huru mycket än hans ansträngning att kappas
med vinden må vittna om oförtrutet nit. Men om det nu under
denna hans lek inträffar, att båten sackar ur kurs och förlorar vind,
då säger jag också, att de krafter, han onyttigt bortslösat vid årorna,
hade bättre kunnat användas vid rodret.
Men då det nu, som jag tror, är en obestridlig sanning, att det
rätta målet för lånek onverteringar är icke att blott nedsätta den no¬
minella räntan utan att minska lånekostnaderna; och då det väl knappt
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäld skontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
N:o
14
Onsdagen den 20 Febrnari.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor.'
tillstånd och
förvaltning.
m. in.
(Forts.J
torde kunna förnekas att vid 1888 års lånetransaktion räntefoten
nedsattes mer än behöfligt, men lånekostnaderna minskades mindre
än som varit möjligt, lär man ock kunna med skäl säga, att herrar
fullmägtiges farkost har vid detta tillfälle icke så obetydligt sackat
ur sin kurs. Det gäller om herrar fullmägtige detsamma som om
denne mannen, att hade de icke rott så mycket, så hade de styrt bättre.
I förbigående vill jag påminna derom, att för någon tid sedan
inför denna kammare anfördes exempel från England, hvaraf skulle
framgå, att man uti de engelska konverteringsoperationerna under
detta sista decennium skulle hafva en lysande förebild för riksgälds-
kontorets senaste lånetransaktioner och dervid fästa beräkningar.
Jag är i tillfälle upplysa Kammaren att den sammanställning, genom
hvilken denna förebild uppkommit, beror på ett missförstånd. Det
finnes ej, så vidt jag kunnat se, det ringaste spår af dylika beräk¬
ningar vid de engelska konverteringarna och icke heller någon an¬
ledning till dessa konverteringars jemförelse med hvad som tilldrog
sig i svenska riksgäldskontoret år 1888.
Om det nu är så, att den senaste prisstegring å 3V,-procents-
obligationerna icke kan utgöra den väsentliga fördel,' hvilken ernåtts
genom 3-procentlånets uppläggande, emedan den fördelen vunnits
och naturligen borde vinnas ändå i följd af lånemarknadens ställning,
så återstår att fråga, hvilka då de väsentliga fördelar kunna vara,
som vunnits genom 1888 års lån. Kanske det billiga priset? Sedan
det en gång var bestämdt, att 3-procentlånet skulle uppläggas, var
då möjligen kursen 83 procent så synnerligen gynnsam, att affären
allenast derigenom kunde betecknas såsom väsentligen fördelaktig?
En jemförelse mellan 3 procent-obligationernas kurs 83 och 3Y2
procentobligationernas då varande notering 985/s gifver icke stöd för
en sådan förmodan. Men naturligtvis kan det sägas, att detta är
någonting, hvarom de utomstående icke kunna fälla något omdöme.
Det är endast underhandlarna sjelfva, som kunna säga huru vida
i det ögonblick, då en underhandling skall afgöras, det eller det
priset är det mest gynsamma.
Här förekommer dock en omständighet, hvilken de utanför stå¬
ende iakttagarne icke gerna kunna förbigå, och den är, att sex veckor
efter det svenska 3-procentlånets försäljning till kurs af 83 afslöt
det norska finansdepartementet med ett. annat konsortium kontrakt
om ett stort uppköpslån till kurs af 86. Jag har från tillförlitligt
hål! hört sägas att vilkoren i öfrigt icke voro så särdeles olika.
Derom kan emellertid ingenting med bestämdhet sägas, då kontraktet
icke är officielt kändt. Hvilken kan nu orsaken hafva varit dertill,
att det norska lånet betingat vilkor, som måtte vara förmånligare än
det svenska lånets? Naturligtvis icke den, att norska staten åtnjuter
större kredit eller större anseende på utländska börser än Sverige.
Hvarje antagande i den vägen motsäges af det faktum, att så snart
tvillingspapperen kommit ut på börserna hafva de noterats i det när¬
maste lika. Skilnaden måste sålunda bero på de respektive låne-
myndigheternas olika omdöme om hvad deras affärsvänner kunde
tåla. Men jemförelsen visar tillika, att det svenska 3-procentlånet i
afseende på priset, icke gerna kan betraktas såsom någon särdeles lysande
Onsdagen den 20 Februari. 15
affär, eller inneburit sådana väsentliga fördelar, för hvilka man kunnat
vara berättigad att offra sunda principer och allvarliga betänkligheter.
För öfrigt är det nu antydda fenomenet icke någonting nytt.'
Det upprepar sig nu för tredje gången. Både 1880 och 188b? afslöt
norska finansdepartementet kort tid efter svenska riksgäldskontoret
alldeles liknande lån med samma räntesatser och märkvärdio-t lika
lånevilkor i öfrigt, men till försäljningskurser, som voro 3 ä 4 procent
högre än de svenska lånens. Om man nu fast tror på möjligheten
att genom utgifvande af lån med höga kapitalrabatter uppodla låne-
marknaden för andra, liknande lån, så skulle man kunna säga, att
våra svenska riksgäldsfullmägtiges verksamhet i detta hänseende åt¬
minstone haft det gagn med sig, att det hjelpt norska statens oblma-
ner att ernå högre kurser.
Det återstår således, så vidt jag nu kan se, icke mera än en
fördel för svenska staten af det sist upptagna 3 procentlånet. Jag
vågar nemligen antaga för visst, att våra herrar fullmägtige alls icke
haft någon vidskeplig förkärlek för tretalet eller ansett, att tre procent
i och för sig, såsom reklam, eller jag vet ej hvad — skulle kunna
lända till någon verklig fördel för svenska staten. Den enda åter¬
stående fördelen är alltså: förbindelsen med Europas starkaste han¬
delshus, hvilken fördel också af fullmägtiges ordförande här om dagen
i denna kammare mycket starkt betonades. Jag misskänner visst
icke denna fördel; det måste nemligen för Sverige vara en stor till¬
fredsställelse att se sin kredit tillbörligen uppskattad af milliard¬
furstar och jag vågar tro, att tillfredsställelsen och tryggheten äro
ömsesidiga. Men om den fördelen skall köpas icke* endast med
afslag å en eller annan procent i försäljningspriset, — hvilket den
kan vara värd, — utan deröfver äfven med uppoffring af de allvar¬
ligaste och mest välgrundade betänkligheter mot den höga kapital¬
rabatten och mot sjelfva låneformen — då är denna fördel för liten, ia
mycket för liten.
Om nu denna min framställning är grundad och icke kan med
bindande skäl vederläggas, då vågar jag deraf draga en slutsats, som
ytterligare stärker den ståndpunkt, jag tillåtit mig i frågan intaga.
Då det nemligen visat sig, att man kunnat uppoffra sina egna
allvarligaste betänkligheter i fråga om sjelfva principerna för låne-
systemet, för att vinna något, som vid närmare påseende visar sig
vara ringa eller intet, då förefaller det mig som om Riksdagen icke
borde hysa synnerligt stora betänkligheter mot att åter taga dessa
principer för lånesystemet under sitt eget hägn. Det är denna slut¬
sats jag velat framhålla för det ärade statsutskottet under anhållan
att fragan om ändrade reglementsbestämmelser för herrar fullmägtige
i riksgäldskontoret icke, såsom förut någon gång skett, måtte upp¬
skjutas till den tid af Riksdagen då dess flesta medlemmar äro hem¬
resta. För öfrigt har jag intet yrkande att i sak framställa.
kriherre Åkerhiclm: hlr talman! mine herrar! Då ännu icke
inför Ivammaren blifvit föredragen den punkt af betänkandet, som hand¬
lar om ansvarsfrihet för riksgäldskontorets styrelse, har jag ansett det
kunna vara mig tillåtet att uppträda och, så vidt jag förmår, till be-
N:0 9.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor ets
tillstånd och
förvaltning,
m. ni.
(Forts.)
S:0 0.
16
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor ets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
motande upptaga det yttrande, som blifvit afgifvet vid föredragning
af den tredje punkten i betänkandet.
Till en början ber jag få förutskicka den anmärkning, att det är
en rätt hård pröfning på en »qvicksilfverpelare», om man afsigtligt
sätter »spritlampan» rätt under den, och att det vore besynnerligt,
om den af ett sådant förfaringssätt icke röner någon känning.
Jag skall dock, ihågkommande det uppdrag jag af Riksdagen er¬
hållit, söka bortse från all den öfverlasta bitterhet, som framkommit
under det förra yttrandet och som icke kan tjena till att leda kam¬
marens slutliga omdöme i fråga om beviljandet af ansvarsfrihet, hvarvid
första vilkoret är bevarandet af lugn.
Hvad åter beträffar den tidpunkt af kammarens öfverläggningar,
som den ärade ledamot för Gefleborgs län, hvilken nyss hade ordet,
funnit skäl att välja, ber jag få erinra derom att det jemförelsevis är
ganska lätt för den, som i öfrigt besitter stor dialektisk förmåga, att
efter tagen kännedom om förda öfverläggningar och granskning af
tryckta protokoll hemma på sitt rum noga öfverväga hvad han med
anledning deraf sedermera vill inför kammaren yttra. Det är deremot
vida svårare för den, som har att på stående fot till bemötande upptaga
hvad som under ett sådant längre, öfverlast och öfvervägdt anförande
blifvit yttradt.
Det är å nyo den förra ståndpunkten den förre framstående tala¬
ren valt. Valet står honom naturligtvis fritt, men jag erkänner villigt
att om Kammaren skall kunna fästa allt det afseende vid en öfver¬
läggning mellan dem, som hafva olika meningar, så att säga väga
anfallet och försvaret, så hade det varit bättre att ett sådant yttrande
blifvit afgifvet vid remissen till statsutskottet af fullmägtiges berät¬
telse, ty något annat än en allmän kritik har icke nu anförts och
denna kritik hade lika väl kunnat upptagas vid remissen som nu, då
den, som skall upptaga kritiken till besvarande, måste göra detta på
stående fot och utan tillfälle att bereda och öfverväga sina uttryck.
Sättet att börja eu strid och sättet att föra den är något, som
måste beaktas vid bedömande af, huru så väl den ene som den
andre fört sina vapen. Det kan ju vara helt naturligt att, då man
sätter sig ned i lugn och ro på sin kammare och lägger framför sig
en i Kammaren förd debatt, man väl styr sin tanke och icke tillvitar
Riksdagens ansvarige förtroendemän andra misstag än t. ex. att de
låtit leda sig från de finansiella beräkningarnes område in på det fält,
der de »imaginära qvantiteterna» spela hufvudrolen, eller låtit förleda
sig in på »fantasiens område» till att af en »ädel ärelystnad» dyrka
»det heliga tretalet», o. s. v.
Allt detta är väl framstälda tankar, skönt sagda, och som jag
nogsamt kan fatta, att man kan finna tillständigt att frambära, då man
sitter i lugn och ro för sig sjelf och slipar sina vapen, men om man
dertill knyter en bestämd förklaring derom att riksgäldskontorets
fullmägtige lära hafva ansett, att riksgäldskontoret bör intaga en annan
ställning, än den »natur och grundlag anvisa», och att fullmägtige
således hafva gjort sig saker till ett förbiseende af hvad grundlagen
i detta fäll föreskrifver och fordrar af dem såsom förtroendemän, då
Onsdagen den 20 Februari.
17
N:0 9.
bör man också sluta med ett bestämdt yrkande om nekad decharge
för sådana förtroendemän. Detta vore åtminstone logik och konseqvens.
Jag har af hela det långa och väl genomtänkta anförandet trott
mig särskilt böra till besvarande upptaga tre punkter, hvilka likt en
ledande tråd genomgingo detsamma.
De angåfvos också af den kände talaren på det kända sättet
redan i början af anförandet. Man hade »öfverraskats af den låga
räntefoten», »förvånats öfver den stora kapitalrabatten» och slutligen
»ogillat den valda låneformen».
Fästande mig vid dessa tre hufvudpunkter och efter bästa för¬
måga sökande besvara klandret, der det rört sak, hoppas jag hafva
uppfylt alla de anspråk, som på mig med skäl kunna stälfas; allt
under antydan att jag härvid måste strida på ett fält och på ett sätt,
som ännu en gång inneburit en verklig öfverraskning, från anfalla¬
rens sida.
Hvad nu först räntefoten beträffar, så hafva riksgäldsfullmägtige
i sina protokoll anfört — och detta är också i statsutskottet kändt.
och har mångfaldiga gånger framhållits — att i den mån de ute¬
löpande obligationerna steg för steg närma sig, ja, slutligen öfverstiga
pari så blifva dessa statspapper för köparen mindre begärliga, ja, så
litet begärliga att de knappt röna någon efterfrågan, emedan natur¬
ligtvis köparen riskerar att vid utlottningen förlora hvad han erlagt
öfver pari.
>Så var t. ex. förhållandet med 1886 års 31/» procent svenska
statslån, hvilket — vid den tidpunkt då 3 procent-lånet upptogs —,
hade uppnått nära pari kurs, sedermera steg just i följd med 3
procent-lånet och nu står öfver pari. Detta förhållande gjorde det
till eu oafvislig nödvändighet att söka finna en lägre räntefot för de
statspapper, som skulle utsläppas, och, då man ju icke gerna kan
tänka sig en räntefot på annat än jemna hela eller halfva procent,
var det tydligen 3-procentstypen som borde väljas. Då denna typ
valdes, förekommo sådana papper redan i viss mån på Europas mark¬
nader, ehuru Sverige var ett af de första länder, som nu upptoge
denna räntefot, som först sedermera vann insteg i Norge och en del
andra länder.
Då förelåg till pröfning den frågan, huru vida det kunde vara
skäl att upplägga ett sådant lån i den vanliga formen af amortisabla
lån eller om det icke vore rätta tillfället att nu begagna den lucka
som uppkommit efter det engelska 3 procent consolslånet, som just
då konverterades till ännu lägre räntefot, och införa äfven inom vårt
skuldsystem så kallade perpetuella räntor eller obligationer, som äro
ouppsägbara från innehafvarnes sida, men deremot af staten kunna
uppsägas efter tre månader.
Det kan ju vara möjligt och detta får väl framtiden utvisa, att
det varit ett misstag af fullmägtige att redan då bestämma sig.
Jag vill för min del gerna finna mig i att drabbas af förebråel¬
sen att hafva mast komma in på ett område, der man måste röra sig
med imaginära qvantiteter, detta är just en förklaring och ursägt
för ett misstag och det af det skälet att jag lika med andra men-
Första Kammarens Prof. Nw 9. 2
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
>:0 9.
Ant), gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
?u in.
(Forts.)
18 Onsdagen den 20 Februari.
niskor har svårt att den ena dagen förutse hvad som skall inträffa
den andra.
Ilade det varit möjligt att förutse kejsar Fredriks så kallade till¬
frisknande och de deraf om ock blott för en kortare tid föranledda
hastiga kursstegringarne, så hade jag visst icke varit med om af-
slutandet af det ifrågakomna lånet vid den tid det skedde, men ett
sådant förutseende hade jag icke. Också är jag öfvertygad, att
äfven de öfrige fullmägtige säkerligen skulle förfarit annorlunda, om
de kunnat gissa, hvad som skulle inträffa, och haft profetisk be¬
gåfning.
I sammanhang härmed kommer jag in på den af talaren äfven
berörda frågan, hvarför det norska, några veckor senare slutade
statslånet betingat sig högre kurs äu vårt.
Vill man studera kurslistorna under de dagar, som förflöto mel¬
lan det svenska och det norska lånets afslutande, så skall man deri
samtidigt med kejsarens så kallade tillfrisknande finna en allmän
kursstegring tillräckligt hög att, frånsedt andra tyngre vilkor för
låntagaren i det norska lånet och den fördelagtigare typen för det
svenska, förklara skilnaden i af kontrahenterne -erlagd kurs emellan
de båda lånen. Den beskyllning som ligger deri att de norska lånen
skulle afslutats till högre kurs än talaren uppgaf, »i allmänhet 4 å 5
procent», än de svenska, förklarar jag vara lindrigast sagdt för litet
öfverlast, innan den kom fram.
Hvad nu åter kapitalrabatten beträffar är det ju onekligt att den
är så hög att det varit mycket angenämt, om man icke behöft taga
till densamma så djupt. Alltid har dock den effektiva räntan på
detta lån blifvit lägre än hvad dittills af oss uppnåtts.
Ser man på de kapitalrabatter vid konverteringar till 3 procent
som andra stater måst finna sig vid, då de. först infört typen, så qvar-
står det faktum att den af svenska staten vid första utsläppandet af
3 procent konsols uppnådda effektiva kapitalsumma var högre än andra
staters med lika stora hjelpkällor. Ja kursen på dessa våra obliga¬
tioner var i det ögonblick de utsläpptes P/2 procent högre än det
gamla franska 3 procent-lånet, så att ur den synpuukten kan ingen
fullt berättigad förebråelse framställas mot fullmägtige.
Lyckligt hade varit om de dröjt någon vecka, men hade kejsaren
dött och kanske krig snart utbrutit, då hade detta dröjsmål varit ett
oförlåtligt fel. Så mycket om de »imaginära qvantiteterna»!
Om° typen, consolstypen, kan man ju hafva olika, mening. Man
kan anse det origtigt att öfvergå till sådana obligationer som 1888
års 3-procentlån, hvilket från statens sida uppsägbar!, är ouppsägbart
af obligationshafvarne. Låtom oss se till om så är.
Tänker jag mig att en enskild man, som har skulder, vänder
sig till sina fordringsegare och visar sin ställning, och att dessa då
svara: ni sköter er så bra och har så godt anseende, att vi skola
fortfarande hysa förtroende till eder och lata. edra reverser innestå
tills ni sjelf vill betala dem och säger upp dem, då menar jag att
en sådan person har en god kredit och förtjenar erkännande, emedan
han i alla fall måste vara en karl, som sköter och sköter sig väl.
inträffar nu sådant med staten och, hvad den ärade talaren än må
Onsdagen den 20 Februari.
19
Ji:0 !).
tänka i ett eller annat hänseende, måste likväl den svenska skuldför¬
valtningen hafva förstått att vinna ett dylikt förtroende, då Europas
förnämsta och rikaste bankirhus och penningeinstitut på Europas
största börser framträdt såsom garanti af denna uppfattning af Sveri¬
ges kredit, — inträffar, säger jag, för staten detsamma, som nyss
förutsattes för den enskilde — ja, då är det ett hårdt tal, när en
svensk man uppreser sig emot detta förtroende, som hans fosterland
lyckats tillvinna sig på den europeiska marknaden.
Jag har härmed alldeles icke velat säga, att jag icke skattar
högt den åt den svenska Riksdagen och åt hvarje enskild riksdagsman
medgifna rätten, att uttala sitt ogillande af dess förtroendemäns åt¬
gärder och på allt sätt söka motivera denna sin uppfattning, deruti
ligger just en bland våre ypperliga, egendomligt svenska, konstitutio¬
nella garantier. Men hyser enskild riksdagsman en sådan uppfatt¬
ning, då bör han också öppet säga, att icke tillräcklig omtanka fun¬
nits hos riksgäldsfullmägtige och i enlighet dermed vid déchargebe-
handlingen framställa sitt yrkande. Jag upprepar ännu en gång att
jag, långt ifrån att ogilla det, tvärt om högt upp skattar att ett sådant
tadel lian framställas, men jag anser dock att det bör ske i behörig
ordning, så att anmärkningen och svaret derpå pröfvas af utskott,
innan de af Riksdagen behandlas. Jag är den förste att erkänna att
det kan vara möjligt att hvad som uträttats under de 14 år, jag efter
bästa förmåga sökt förvalta och tillgodose Sveriges intressen på det
mig anförtrodda området, kunnat måhända göras både bättre och,
hvad sista lånets tidpunkt vidkommei-, med mera lycka, men jag står
här dock med lugnt samvete vid det förhållande, att jag alltid handlat
efter bästa förstånd, och jag är öfvertygad att, då fråga nu snart blir
att bedöma edre fullmägtiges handlingssätt, skall Första Kammaren
och hvar en bland Eder, mine herrar, veta att med oväld fälla sin
dom. .lag vill derför nu icke längre upptaga Kammarens tid.
Grefve Sparre: Jag skulle icke hafva upptagit Kammarens tid
med något yttrande i dag, då det nästan förefallit mig, som om den
förste högt värderade talarens anförande snarare vore en fortsättning på
flen skärmytsling, som för en tid sedan egde rum mellan honom och
riksgäldskontorets herrar fullmägtige, på hvilken de naturligtvis
sjelfva både kunna och böra svara, men, då jag detta oaktadt begärde
ordet, skedde det derför att den ärade talaren på samma gång rig-
tade eu anmärkning emot statsutskottet, derför att det icke i sitt ut-
låtaude berört den ifrågakomma lånefrågan. Orsaken härtill är helt
enkelt den, att statsutskottet icke har för vana att vid behandlingen
af revisorernes berättelse om granskningen af riksgäldskontorets till¬
stånd och förvaltning upptaga sådana frågor, som icke föranledt till
någon anmärkning, och i detta hänseende var ingen anmärkning gjord
af statsrevisorerna. Jag tror dock, att statsutskottet möjligen, då
denna fråga ju vackt stor uppmärksamhet, skulle hafva vidrört den¬
samma, så vida icke till utskottets behandling öfverlemnats ett par
motioner rörande ändring i den så kallade låneparagrafen i riksgälds-
kontorets reglemente.
Ang. gransk¬
ning (tf riks¬
gäldsko n i ore ts
tillstånd och
förvaltning,
m. in.
(Forts.)
N:0 9.
20
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning aj riks-
gäldshontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
Dessa motioner äro för närvarande beroende på statsutskottets
utredning och vid sådant förhållande har man ansett det lämpligare
att uppskjuta med hela frågans debatterande, tills densamma blifvit
behörigen utredd.
Detta är skälet hvarför icke utskottet redan nu berört frågan
och ännu mera har utskottet ansett sig sakna skäl dertill, sedan Riks¬
dagens revisorer i sin berättelse till Riksdagen upptagit en fullständig
redogörelse öfver dessa lån och något nytt i detta hänseende, utskottet
veterligt, icke sedermera tillkommit. Jag vill derför nu icke heller
något närmare inlåta mig på frågan, men, då det, flera gånger i dag-
framhållits, att nu vore porten för det nya lånesystemet öppnad och
nu skulle man säkerligen fortgå på den en gång beträdda vägen,
tror jag icke det vore olämpligt att erinra om, hvad fullmägtige
sjelfva i sitt protokoll uttalat och hvilket återfinnes i revisorernes be¬
rättelse. De säga der att vid ett ovilkorligen amortisabelt utlott-
ningslån måste vid amorteringen kapitalrabatten till hela sitt belopp
gäldas, och vid sådant förhållande funno fullmägtige denna låneform
icke nu böra komma till användning. Detta ordet nu får man icke
glömma, tv just derför att kapitalrabatten var så hög, då det ifråga¬
varande lånet uppptogs, ansåg man den nya formen af ouppsägbara
lån fördelaktigare.
Vidare förekommer i samma stycke af revisorernes berättelse
»att ingenting hindrade Riksdagen, om den dertill funne skäl, att
äfven för ett lånebelopp, hvars återbetalning ej vore ovilkorligen
föreskrifven, fastställa en amorteringsplan, vid hvars följande amor¬
teringen skedde genom inköp af obligationer och med den fördel
framför amorteringssättet vid utlottningslån, att kapitalrabatten min¬
skades med hvarje belopp, hvarmed inköpssumman understege pari;
att det belopp, hvarom nu kunde blifva fråga, i allt fall vore en så
ringa del af statsskulden i dess helhet, att de möjliga betänklig¬
heterna mot obligationernas utställande utan tvångs amortering deri¬
genom i det närmaste förlorade den betydelse, de eljest kunnat ega,
och att amorteringen i det stora hela ingalunda behöfde genom den
nu ifrågasatta åtgärden minskas, enär, om Riksdagen funne för godt
att fastställa en viss årlig amorteringssumma eller bestämda grunder
för beloppet af en sådan, ökad amortering å andra lån i stället kunde
ega rum».
Jag har velat uppläsa detta och jag vill dermed påpeka, att i
den fullmägtiges i riksgäldskontorets skrifvelse, som är vidfogad
Kongl. Maj:ts nåd. proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof, finnes af fullmägtige beräknadt ej blott ränta
utan äfven amortering å berörda 1888 års från obligationsinnehaf-
varnes sida ouppsägbara ö-procentlän. Jag anser mig äfven skyldig-
meddela, att fullmägtige i skrifvelse till statsutskottet föreslagit, att
årligen ett belopp skulle afsättas till amortissementsfonden för
1888 års lån att användas i mån ej medlen erfordrades till lånets
förräntande att när så lämpligen kunde ske återköpa obligationer.
Det belopp, fullmägtige sålunda beräknat såsom årlig annuitet,
utgör 4 procent på det effektiva beloppet, det vill säga samma
summa, som för de konverterade gamla lånen utgick i endast
Onsdagen den 20 Februari.
21
Jf:0 9.
ränta. Medelst en dylik annuitet af 4 proc. skulle under en tid af
79 år hela lånet icke blott kunna förräntas utan helt och hållet inlö¬
sas till kurs åt pari och, i samma mån man kan återköpa obligatio¬
ner till billigare pris, förkortas också amorteringstiden.
Jag har nu velat framhålla detta, emedan dessa åtgärder synas
mig stå i full öfverensstämmelse med de åsigter, herrar riksgäldsfull-
mägtige förut uttalat.
Jag ämnar icke vidare inlåta mig på denna lånefråga, men, då
den förste värde talaren fäste uppmärksamheten på de förluster,
vi genom de störa kapitalrabatterna gjort, få vi icke glömma att vid
hvarje lånekonvertering vi hittills verkstält, har icke endast den fö-
reskrifna utan äfven den effektiva räntan så minskats, att alla dylika
konverteringar skett till fördel för statsverket.
Jacr har ansett mig böra fästa uppmärksamheten på dessa om¬
ständigheter och för öfrigt få fullmägtige sjelfva svara, men, då den
ärade talaren tillika framstälde den önskan, att statsutskottet icke
skulle till riksdagens sista timma uppskjuta med besvarandet af de
väckta motionerna, ber jag få tillägga, att jag icke tror någon med
fog kunna beskylla statsutskottet för att uppskjuta frågor längre tid
än utredningen kräfver. Då dessa motioner inkommo till statsutskot¬
tet, remitterades de genast i vederbörlig ordning till fullmägtiges i
riksgäldskontoret yttrande. Deras svar har jag i dag emottagit och
frågan kommer i likhet med alla andra sådana, som hänskjutas till
statsutskottet, att behandlas så fort ske kan.
friherre von Kra;mer: Herr grefve och talman, mine herrar!
Den näst nästföregående talaren framhöll utförligt och med mycket
eftertryck den “jemförelsevis svåra ställning, hvari han befann sig,
som utan att på förhand känna de nu gjorda anmärkningarne skulle
på stående fot besvara dem, och den i förhållande dertill fördelak¬
tiga position, angriparen egde, hvilken studerat i sitt rum och noga
öfverlast sitt anförande.
Det förefaller mig nästan, såsom om åskledaren skulle klaga öf¬
ver blixtarne! På den upphöjda ställning, han intager, ä,r han na¬
turligtvis utsatt för dylika oförmodade anfall och måste alltid vara
beredd derpå. Askledaren klagar icke heller; han ler åt blixtarna.
Han är så van att afleda dem!
Emellertid skall åtminstone jag, för min ringa del, icke göra
mig skyldig til! någon öfverrumpling. Det är derför jag icke vill
uppskjuta mitt yttrande, till dess statsutskottet kommer med utlåtande
öfver herr Forssells motion, utan jag anhåller, att redan vid detta
tillfälle få uttrycka de betänkligheter, jag i denna sak icke endast
nu hyser, utan under min långa riksdagsmannabana alltid och oför-
ändradt hyst. Måhända har till detta mitt beslut, att redan nu yttra
mig i frågan, i någon mån ytterligare bidragit den omständigheten,
att statsutskottets utlåtanden i fråga både om ökandet af vår stats¬
skuld och om sättet derför, nästan alltid varit så kallade majblommor,
hvilkas fägring varit till fröjd endast för det ringa fåtal af Kamma¬
rens ledamöter, som då ännu varit qvar. Jag hyste nemligen inom
mig sjelf den fruktan, att så äfven nu kunde komma att inträffa.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor ets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
N:ö
22
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontoreU
jtillstånd ock
förvaltning,
m. 77A.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
Emellertid har den siste ärade talaren, statsutskottets ordförande,
i någon män lugnat mina farhågor derutinnan, då han utlofvade, att
statsutskottets yttrande om herr Forssells motion icke skall komma
ungefär samtidigt med statsregleringen. Då han likväl betonade den
fullständiga utredning, denna fråga tarfvar, betyder detta väl i allt
fall, att det ej kommer att draga så alldeles kort tid, innan vi få
emotse sagda statsutskottets yttrande.
Jag har vid alla tillfällen, som stått mig till buds, alltid upp-
trädt mot dessa så kallade perpetuella räntor, eller såsom den förste
talaren uttryckte sig, »perpetuel! statsskuld.» Jag tror nemligen i
likhet med honom att perpetuella räntor, eller från långifvarens sida
ouppsägbara obligationer, eller hvad man allt vill kalla dem, med an¬
dra ord lån utan bestämd återbetalning stut, äro liktydiga med lån,
som aldrig skola bomma att i någon väsentlig mån verkligen återbeta¬
las. Såsom verklig återbetalning räknar jag nemligen icke om ett
lån återbetalas medelst ett annat för det ändamålet upptaget lån.
Måhända ligger också deruti en af orsakerna, hvarför de fram¬
stående bankirer, hvilka satt sina namn under detta lånekontrakt om
de ouppsägbara 30 millionerna, varit med derom. Den näst näst¬
föregående talaren hemstälde till kammaren, huru vida det vore tro¬
ligt, att dessa framstående bankirer skulle gjort det endast af intresse
för Sveriges kredit. Nej, det tror icke heller jag. I sådana frågor
handla nog dessa herrar lugnt och kallt samt med uteslutande hän¬
syn till vinst och nutida eller framtida affär. Måhända var det för
dem icke obehagligt att inlocka på banan af perpetuella räntor, med
thy åtföljande framdeles skeende mångdubbel skuldsättning, en stat,
om äfven en liten, som hitintills hållit sig derifrån fri? Det måste
ju vara för dessa bankirhus ganska välkommet att kunna sålunda
utvidga sitt operationsfält, helst risken, i betraktande af våra till—
o-ångar i förhållande till vår hittills varande skuldsumma, måste anses
P O
ingen.
Att man derför, så snart dylika lånefrågor förekomma, utan
dröjsmål måste framhålla faran af dem, synes mig vara alldeles gif-
vet. Det är med denna våda lika som med hvarje annan våda af
hvad beskaffenhet den vara må. Skall man t. ex. kunna släcka en
eldsvåda, måste det ske genast i början. Dröjer man dermed till
dess elden fått gripa ikring sig, är det vanligen för sent att arbeta
emot.
Mig synes, att den farhåga, som jag vid slutet af förra riksda¬
gen uttalade — då för öfrigt mitt uppträdande i elfte timman icke
kunde hafva någon praktisk följd — nu vunnit bekräftelse.. Jag
framhöll nemligen då min och många andras fruktan i anledning af
den vida tolkning, fullmägtige gifvit åt den af Riksdagen uti 12 och
40 §§ af reglementet för riksgäldskontoret dem lemnade tillåtelsen att
till bestridande af försträckningarne till odlingslånefonden utfärda
ouppsägbara obligationer inom, såsom det heter, »ett belopp af högst
en million kronor årligen.» Denna rättighet hade nemligen redan
då utsträckts till sådan grad, att man för detta ändamål utfärdat,
enligt statsutskottets memorial n:o 67 i fjor, så kallade 38/,0 ouppsägbara
obligationer, ej blott under 1887 till ett belopp af 2,28*,0(J0 kronor,
Onsdagen den 20 Februari.
23
N:0 5).
utan, under då löpande första halfåret af 1888, för ytterligare
5,005,000 kronor, således tillsammans för öfver sju millioner. Tyvärr
har, som sagdt, den farhåga, jag i anledning af denna stora upplå¬
ning redan då uttryckte, sedermera blott alltför mycket bekräftats.
Ty, såsom vi nu finna af Riksdagens revisorers berättelse, har icke
blott den då började upplåningen med de nämnda 3,6 procent oupp¬
sägbara. obligationerna fortgått ända till tio millioner intill slutet af 1888,
utan vi ha äfven fått veta af fullmägtiges berättelse till innevarande
Riksdag, att i januari månad innevarande år än ytterligare ett nytt
sådant tio millionerslån upplagts. Lägger man härtill det nya, å lån-
gifvarens sida ouppsägbara lånet på 30 millioner mark, eller 27 mil¬
lioner kronor, finna vi, att ej mindre än 47 millioner, eller Ye af
hela svenska statsskulden, redan blifvit iklädd denna lånetyp, hvilken
Riksdagen dock aldrig särskild^ och i uttryckliga ordalag, tillåtit
för annat än för bidrag till odlingslånefonden!
Men, kan man invända, om ett omsättande af stasskulden till
perpetuella räntor, eller till från långifvarens sida ouppsägbara lån
verkligen medför stora ekonomiska fördelar, hvarför då hysa be¬
tänkligheter deremot? Visserligen har jag hört personer, både här
och annorstädes, påstå, att så skulle vara förhållandet, att nemligen
fördelarne af ett sådant lånesätt skulle vara så stora, att man borde
bortse från den fara, hvilken ligger i den menskliga svaghet, hvar¬
ifrån vår nation lika litet som hvarje annan, eller hvarje enskild
person, kan fritaga sig, den nemligen, att man gerna lånar mera, i
fall man ej behöfver betala igen, än om viss betalningstid är ut¬
satt.
År det dock verkligen förhållandet, att den ifrågavarande låne-
typen medför väsentliga finansiella fördelar? Jag vill besvara frå¬
gan så kort som möjligt, eller genom att hänvisa till en myndighet,
för hvilken jag hyser all respekt, nemligen riksgäldskontorets herrar
fullmägtige sjelfve. I deras i revisionsberättelsen citerade protokoll
af den 27 oktober 1887 yttras, sid. 40: »härvid måste tagas i betrak¬
tande, att obligationerna för 1886 års lån voro amortisabla efter ut¬
lottning, hvaremot de, som nu skulle uppläggas, voro ouppsägbara
från långifvarens sida och deras framtida inlösen beroende af från
riksgäldskontoret skeende uppsägning, samt att i regeln den effektiva
räntan stälde sig högre, eller med andra ord försäljningskursen lägre
vid ouppsägbara, än vid amorteringslån.»
När så är förhållandet, hvarför då öfvergå till denna lånetyp?
Det förefaller mig såsom eu fullständig gåta.
Men jag lemnar frågan om dock genom denna lånetyp under¬
stundom någon vinst må anses kunna göras. För mig är den huf-
vudsakliga faran den motvilja, som ligger i den menskliga naturen
att betala skulder, då detta ej nödvändigt behöfves, hvartill ytterli¬
gare kommer faran af en underlig men mycket vanlig begreppsför-
villelse.
Man gör sig nemligen i allmänhet en besynnerlig illusion i af¬
seende å förhållandet mellan den enskilde och staten. Ludvig den
XIV sade: »staten, det är jag.» Det var naturligtvis ett stort miss¬
tag, och det franska konungahuset fick genom den stora revolutio-
Avg. gransk¬
ning af riks-
gä Idskontorets
tillstånd och
förvaltning,
rn. in.
(Forts.)
N:0 0.
24
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk•
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. m.
(Forts.)
nen grundligt erfara, att det var ett misstag. Men om vi skulle
yttra, att vi alla svenskar äro detsamma som staten, då vore utan
tvifvel satsen rigtig. Icke desto mindre hör man dagligen det re-
sonnement, att »staten kan gerna betala», »staten kan gerna låna»,
och den enskilde ställer sig på den ståndpunkten: »blott jag sjelf
icke gör mig skyldig till för stora utgifter, blott jag ej sjelf nedsän¬
ker mig i skuld, så är allt bra; så staten må gerna göra det.» Sjelf
ställer man sig på den ena sidan och staten på den andra, såsom
fristående personligheter. Men, mina herrar, vi alla enskilde utgöra
staten, och hvad staten gör, det drabbar oss alla.
1 huru stor grad obligationslånen af den omtalade formen hafva
benägenhet att tillväxa, deruppå lemna oss de stora staternas skuld¬
massor varnande exempel. Frankrike har t. ex. enligt uppgift af
statsekonomen Leroy-Beaulieu en skuldsumma på 31,717 millioner
francs, enligt en annan auktoritet 31,674 millioner. Hvad betyder
nu denna siffra? Jo, den betyder, att i Frankrike, med en folk¬
mängd af något öfver 38 millioner, födes hvarje liten medborgare,
manlig eller qvinlig, till verlden med skuld af 833 francs eller 599
kronor. Detta är en slags ekonomisk arfsynd, hvarmed det tillhört
den moderna finanspolitiken att belasta menniskoslägte!! I öfriga
stater med stora skulder, t. ex. England, är förhållandet ungefärligen
lika med det nyssnämnda. Der födes hvar och en med en skuld på
circa 362 kronor.
Deremot om man betraktar Amerika, hvilket olika skådespel!
Under det inbördes kriget, då det gälde unionens vara eller icke
vara, och då man ej fick hafva några betänkligheter för att låna
hvad som ovilkorligen behöfdes, måste man sätta sig i stor skuld.
Men man aktade sig för att upptaga lånen i form af perpetuella
räntor. Nej! Lifvad af den ädla känsla, att hvad man för stundens
fara nödgas låna, skall man vid första tillfälle återbetala, upptog
unionen lånen visserligen utan bestämd årlig amortering, men stälda
på att inom kort tid fullständigt återbetalas. Och sedan dess hafva
gjorts ofantliga afbetalningar. Sålunda finner man, att Förenta sta¬
terna under t. ex. åren 1887—1888 afbetalte af sin statsskuld icke
mindre än 106 millioner dollars.
Min lifliga öfvertygelse, hvartill jag nu återkommer, är den, att
hos oss deremot, om man vid upptagande af lån går in på det sy¬
stemet att vi icke äro skyldiga att betala inom bestämd tid, så upp¬
taga yi större lån än annars komme att blifva fallet, samt att någon
frivillig amortering icke kommer i fråga. Ty huru skulle dervid
tillgå? Jo på det sätt, att Kongl. Magt i statsverkspropositionen
föresloge afsättande af ett visst antal millioner till afbetalning å den
ouppsägbara skulden. Detta skulle sedan tillstyrkas af statsutskot¬
tet och bifallas af Riksdagen.
Det var en gång en magnat — jag tror det var i början af
detta århundrade. Han hade stora gods, men också störa skulder.
Då lyckades det honom en dag att få på förmånliga vilkor såldt ett
af sina gods. En af hans vänner yttrade då till honom: »nu betalar
du väl någon del af dina skulder?» »Nej», svarade han, »roligare kan
jag ha för mina pengar.»
Onsdagen den 20 Februari.
25
Ji:0 9.
Jag fruktar för att Riksdagen vid ett liknande fall skulle svara Ang: gransk-
på samma sätt. Antagligen skulle val Riksdagen ej svara, att den nin'1 af nks~
kunde ha »roligare», men Riksdagen skulle svara, »att afbetalning ^flhtdndZch
å den oss förtroendefullt lemnade, ouppsägbara statsskulden vore en förvaltning,
nationel hederspligt. Just nu förelåge dock så stora kraf på stats- m. m.
kassan: till försvarsverket, till aflyftande af ojemnt tryckande skatte- (Forts.)
bördor, i och för sociala reformer, hvilka alla kraf ej kunde undan¬
skjutas, under det att amorteringen af statsskulden — utan att der¬
för förloras ur sigte — kunde för denna enda gång anstå», o. s. v.,
o. s. v. Med ett ord den »gången» komme aldrig, då man funne
sig böra och kunna i någon nämnvärd män återbetala lån, om hvil-
kas återbetalande ej vore i lånekontraktet stipuleradt.
Det är derför jag så strängt håller på denna princip och då jag
icke för tillfället har något yrkande att göra, slutar jag med utta¬
lande af den önskan, att, då den afgörande debatten i anledning af
herr Forssells motion kommer att ega rum, kammaren då måtte taga
i betraktande icke blott den ekonomiska sidan af saken, utan äfven
den så att säga själsliga faran, den på den men-bliga svagheten be¬
roende faran, hvilken gör det så betänkligt att beträda eller åtmin-
stone vidare fortgå på denna bana, att upptaga från låntagarens sida
ouppsägbara statslån.
Herr Samzelius. Sedan så framstående och utmärkte talare
å ömse sidor yttrat sig, är det ganska svårt att uppträda, i synnerhet
då man, såsom förhållandet är med mig, icke kan prestera något
sådant, som en föregående ärad talare på träffande kallat, nemligen
den enes anförande för åskan .med sin blixt, den andres för åskle¬
daren. Genom åhörande af dessa fängslande anföranden har dess¬
utom kammarens uppmärksamhet så länge tagits i anspråk, att jag
svårligen kan påräkna någon sådan för hvad jag nu går att andraga.
Dervid skall jag, såsom det så väl höfves mig, söka antaga en vida
blygsammare Joll än dessa stora förmågor, jag skall nemligen in¬
skränka mig till rollen af axplockare. Jag skall dervid icke heller
söka tillgodogöra mig de retoriska blomsterfigurer, med hvilka en
och annan föregående ärad talare smyckat sina anföranden, icke ens
upptaga den majblomma, den siste talaren under den stränga vintern
utkastade. Jag skall allenast hålla mie till fakta.
Till en början må det dock tillåtas mig att anmärka, det jag
ogerna inlåter mig i en diskussion i ämnet just vid detta tillfälle, då
till behandling föreligger déchargebetänkandet rörande fullmägtiges
i riksgäldskontor förvaltning, eller med andra ord vid det till¬
fälle, då den ärade kammaren går att uttala sin dom om det sätt,
hvarmed fullmägtige fullgjort sitt utan tvifvel vigtiga och ansvars¬
fulla förtroendeuppdrag. Jag hade nemligen önskat att fullmägtiges
handlingar talade tillräckligt för sig sjelfva. Då emellertid den för¬
ste ärade talaren på gefleborgsbänken hade dön vänligheten att un¬
der sitt formfulländade anförande rigta ett och annat ord särskildt
till mig, har jag låtit mina betänkligheter att inlåta mig i diskussio¬
nen få förfalla. Det jag nu går att yttra afser dock icke att inverka
på den ärade kammarens domslut i déchargefrågan, utan innefattar
N':o it.
•26
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. grans/;- hufvudsakligen sådana upplysningar, jag funnit mig bura meddela i
nX(i siskon t orre "^ledning af den förste talarens anförande.
tillstånd 'och Denne talare har mycket fullständigt uttalat de största betänk-
förvnUn/ng, ligheter mot det senast afslutade statslånet. För min del vill jag
m. m. vara nog upprigtig genast tillstå, att jag mycket lätt kan fatta, huru
(For/.,) sådana betänkligheter både hos honom och kanske äfven hos andra
fosterlandsälskande män till en början kunnat uppstå. Det blef nem¬
ligen under de sista dagarne af nästlidna års riksdag bekant, att
fullmägtige i riksgäldskontoret med ett mägtigt utländskt konsortium
afslutat ett statslån. Detta lån skulle, enligt hvad då allmänt upp-
gafs och icke från något håll motsades, medföra införandet för för¬
sta gången på utländsk marknad af svenska, äfven i utländska mynt¬
sorter förskrifna parpetuella räntor, d. v. s. sådana räntor, som stän¬
digt skulle fortlöpa. Obligationerna till lånet voro förskrifna mot 3
procent ränta, och en jemförelsevis hög kapitalrabatt, nemligen 17
procent, hade vid lånets afslutande måst beviljas. Förut hade man
under en lång tid här, liksom i andra länder, talat om eu unifika-
tion af statsskulden. Ej minst var sådant i fråga den tid, då den
ärade talaren innehade fmansministersportföljen. Jag kan häraf finna
den slutledning för honom under de vid slutet af förra riksdagen
upplysta förhållanden vara ganska berättigad, att den af fullmägtige
vidtagna åtgärden endast innefattade första steget till det ödesdigra
målet att förvandla hela den svenska statsskulden till en verklig per¬
petuel ränta och detta med en kapitalrabatt, som ganska väsentligt
skulle öka hufvudstolen af samma skuld.
Hade målet för fullmägtiges åtgärd varit så vidtomfattande, till¬
står jag gerna, att äfven jag skulle hafva hyst de allra allvarsam¬
maste betänkligheter mot sjelfva åtgärden. Lyckligtvis föreligger
det emellertid redan sådana omständigheter, som, om de rigtigt upp¬
fattas, borde utöfva ett lugnande inflytande så väl på den ärade ta¬
laren sjelf som på dem, hvilka i denna fråga tänka med honom lika.
Jag utbeder mig kammarens tålamod att för dessa omständigheter få
något närmare redogöra.
Hvad då först angår lånets form, så kan man ju, på grund af
hvad jag anförde då den ärade talaren väckte sin bekanta motion i
ämnet, knappast påstå, att vanliga perpetuella räntor blifvit genom
lånets upptagande i utlandet införda. En obligation, som antingen
genom återköp under pari eller efter utlottning till pari inlöses inom
högst 79 år, är i sanning ej någon perpetuel statsränta. Det kan
visserligen härvid anmärkas, att hvarken lånekontraktet eller sjelfva
de utfärdade obligationerna innefatta någon juridisk förbindelse i
detta hänseende. Om också detta måste medgifvas, ligger dock icke
deri någon egentlig fara, så länge det rörer blott en jemförelsevis
ringa andel af hela statsskulden, Hvilken val icke så hastigt karl till
fullo utplånas. För öfrigt hafva fullmägtige ju redan beslutit af¬
sättande af en amorteringsfond för lånets återbetalande medelst åter¬
köp af obligationerna tid efter annan, då omständigheterna dertill
föranleda. Till denna fond ingår en del af de inkomster, som in¬
flyta till den under riksgäldskontorets förvaltning stående gemen¬
samma liqvidations- och ammortissementsfonden. Dessutom hafva
Onsdagen den 20 Februari.
N:0 i».
ju fullmägtige redan ingått till statsutskottet med förslag om ytter¬
ligare afsättning till den speciella fonden för amortering af 1888 års
statslån. Om denna framställning, såsom jag har anledning hoppas,
blir af Riksdagen bifallen, och medel till amortering sålunda å riks-
staten uppförda, lärer det knappast vara tänkbart, att en derefter föl¬
jande Riksdag skulle från riksstaten utesluta detta amorteringsanslag
och låta återbetalningen afstanna, åtminstone skulle ett sådant för¬
faringssätt vara uppenbart stridande mot det skaplynne, hvarpå Riks¬
dagen hittills lemnat ojäfaktiga prof. Oaktadt jag således tror att
amorteringen äfven af 1888 års lån bör vara temligen betryggad, fin¬
nes ju icke något hinder för Riksdagen, om den så nödigt finner,
att föreskrifva att i händelse dylika obligationer utöfver det belopp,
som fullmägtige redan besluta utfärda, skulle komma att i framtiden
utsläppas, dessa obligationer böra innehålla dels en viss sista tid,
inom hvilken hela lånet måste återbetalas, dels en förbindelse att
till en särskild liqvidations- och amorteringsfond årligen afsätta de
belopp, som för sådant ändamål erfordras. Genom en sådan be¬
stämmelse har obligationen åtminstone icke blifvit mindre begärlig,
isynnerhet om återbetalningstiden icke blir för lång, i hvilken hän¬
delse kapitalrabatten, derest sådan lemnas, kommer att fördelas på
färre år och således i högre grad än hittills kommer låntagaren till
godo vid lånets afsilande. Denna förkortning af »amorteringstiden
betingas äfven deraf att, då lån första gången konverteras, dessa i
regeln redan varit utelöpande i 10—20 år. För öfrigt visar erfa¬
renheten, att statslån sällan blifva så lång tid som 70, 80 eller 90
år utelöpande. Amerikas förenta stater, som både vid upptagande
af lån och lånens konvertering visat större skicklighet än någon an¬
nan stat, hade, oaktadt statsskulden efter det senaste inbördeskriget
uppgick till den oerhörda summan af nära 3 milliarder dollars (vid
slutet af år 1866 uppgick den till 2,773 millioner dollars) likväl det
modet och förutseendet att förbinda sig till en jemförelsevis snabb
återbetalning för de särskilda lånen, nemligen 5—10 år, 10—20 år,
10—40 år o. s. v. Huru återbetalning och konvertering af skulden
der egt rum skulle, äfven om jag i korthet derför redogjorde, föra
mig för långt från ämnet.
Beträffande derefter frågan om unifikation af statsskulden eller
densammas förening till en enda typ, så har, såsom jag nämnde,
derom talats mycket för några år sedan. Man ville derigenom und¬
vika den långa listan på våra lån, som då förekommo i de utländ¬
ska börsnoteringarna, man trodde sådant skadade statens kredit och
man anförde derjemte några andra mer eller mindre talande skäl.
Erfarenheten så väl hos oss som hos andra folk har emellertid åda¬
galagt, att en unifikation af statsgälden, som under olika tider och
förhållanden tillkommit, knappast är verkställbar och i sjelfva verket
icke medför öfvervägande fördelar. I Frankrike hade man exempel¬
vis år 1825 nära uppnått en unifikation af statsskulden i 5 procent
räntor, men dåvarande finansministern de Villéle, som allmänt an¬
sågs vara en skicklig finansman, föreslog statsskuldens konvertering
i två olika typer, en med 41/2 procent ochfen med tre procent ränta.
Han förklarade sig dervid vilja åt statskrediten gifva en sådan
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäld skontorets
till st and och
förvaltning,
in. in.
(Forts.)
X:o !).
28
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk- spänstighet (elasticité), som var oförenlig- med en kompakt ock af blott
nildsk^t llCS~ en ent*a lånetyP bestående statsskuld. Motsatsen påstods visserligen af
"tillstånd'"oek en finansminister under det franska kejsardömet (Fould), hvilken trodde
förvaltning, att, statskrediten nedtrycktes genom striden emellan tvenne konkurrerande
m. m. statsräntetyper. Sedermera har dock genom åtskilliga finansmän på ett,
(Forts.) såsom mig synes, ovederläggligt sätt blifvit ådagalagdt, att de olika
typerna i ett statslånesvstem likasom stödja hvarandra och hindra de
våldsamma prisfluktuationer, som lätt kunna uppkomma, om blott en
enda lånetyp begagnas, och den utländska statsskulden är placerad
hufvudsakligen endast å eu börs. Erfarenheten har ock lärt, att nästan
intet land i verlden med någon betydligare statsskuld har blott en
enda lånetyp. Kan någon säker fördel beredas vid upptagande af ett
nytt lån eller vid konvertering af ett gammalt genom anlitande af eu
ny, förut icke använd lånetyp, sä finnes ingen nation i verlden som upp¬
offrar denna säkra fördel för en tom doktrin — statsskuldens unifikation
— hvilken doktrin dessutom numera eger ganska få anhängare.
Fullmägtige. i riksgäldskon törel, hafva vid afsilande! af ifråga¬
varande lån äfven handlat efter denna grundsats. Den nya typen,
ehuru icke förherskande, borde dock icke saknas i ett, väl ordnadt
statsskuldsystem. Skuldbeloppets placering och uppehållande i kurs å
Europas största börser genom verldens kanske starkaste finanshus saknar
heller icke sin betydelse för den svenska statskrediten. Om hvilken
betydande fördel denna låneaffär kan tillskynda oss vid blifvande
lånekonverteringar, har jag vid eif föregående tillfälle här så fullständigt
yttrat mig, att det icke kan vara lämpligt att dermed å nyo upptaga
tiden inom denna ärade kammare.
Jag vill nu öfvergå till den onekligen ledsammaste omständigheten
hela låneaffären, nemligen den jemförelsevis stora kapitalrabatten,
hvarigenom kapitalskuldens belopp blifvit ökadt. Jag har svårare än
någon annan att försvara denna kapitalrabatt, jag som principielt är
motståndare till kapitalrabatters beviljande vid lånekonverteringar, jag
som är så njugg på denna, förmåns medgifvande, att jag vid afslutande
af aftalet om första, emissionen till 1880 års fyra procent lån till min
ledsnad nödgades reservera mig mot fullmägtiges beslut — en åtgärd
som på sin tid väckte icke så liten uppmärksamhet. Jag anhåller
emellertid att, ehuru denna senare låneaffär nu icke är föremål för
bedömande, få i korthet antyda, hurusom förhållandena vid afslutandet
af 1880 ars fyra procent lån och 1888 års tre procent lån voro helt
olika. Vid afslutandet af 1880 års lån infördes nemligen icke någon,
ny räntetyp. Redan år 1878 hade ett fyra procent uppköpslån emitterats,
och detta hade är 1880 ännu icke uppfylt sin mission att höja fyra-
procentobligationerna i pris. så att man vid blifvande lånekonverteringar
kunde, uppnå en kurs som närmade sig pari. Jag ansåg det då vara,
för tidigt att å nyo upptaga ett fyraprocentlån med jemförelsevis hög
kapitalrabatt, helst lånet, än en gång sannolikt koinme att konverteras
och detta redan efter femton års förlopp (1'.05), hvadan, och då kapital¬
rabatten komme att fördelas på den verkliga löpetiden, det syntes mig
Onsdagen den 20 Februari.
20
X:o 9.
mer än tvifvelaktigt, om några fördelar tillskyndades staten genom
låneaffären. Det kan nu icke vara lämpligt att uttala något omdöme,
huruvida jag hade rätt eller orätt i min tvekan. Jag vill endast, för
att ej kunna beskyllas för inkonseqvens, påpeka det olika förhållande,
som vid afsilande af 1888 års lån egde rum, då en ny lånetyp för
den utländska marknaden infördes med en räntefot så låg, att den icke
tillförene hos oss kunnat användas. Vid öfvergång från högre till lägre
räntefot har man i allmänhet, nödgats, åtminstone för en gång, under¬
kasta sig kapitalrabatt, högre eller lägre, beroende på omständigheter,
som här blefve för vidlyftigt att utveckla. De länder, som hafva tre
procent räntor i penningmarknaden, hafva samtliga måst vidkännas
kapitalrabatt eller underkasta sig andra motsvarande uppoffringar. Än
mera är detta förhållandet med de länder, som hafva räntor förskrift^
till 2 l/.2 procent. Nederländerna ända ned till en procent (republiken
Equador). Man invänder kanske, att dessa kapitalrabatter börja blifva
gammalmodiga. Nej visserligen icke. Nästan vid alla de lån, som på
Tysklands, Englands och Frankrikes börser nästan i hvarje vecka fram¬
läggas till subskription, förekomma kapitalrabatter och jouissanser af
olika slag. Jag håller exempelvis i min hand, till benäget påseende af
den, som sådant önskar, eu i dessa dagar utfärdad prospekt til! sub¬
skription å ett italienskt treprocentlån å 366,350,000 lire eller francs.
Lånet upptages af tvenne de mägtigaste jernvägsbolagen i Italien och
är dessutom försedt med Italiens statsgaranti samt kan följaktligen
likställas med ett italienskt statslån. Denna stat har, såsom vi alla
känna, icke obetydliga materiella resurser, vida öfverstigande våra egna,
men det oaktadt utbjudes detta lån, som genom utlottning till pari
skall under loppet af nittio år från år 1896 återbetalas, till en kurs af
58,6 procent, och köparen åtnjuter således en kapitalrabatt af 41,4 pro¬
cent. Detta är, såsom jag nämnde, emissions- eller subskriptionspriset.
Troligen hafva bankirhusen, som öfvertagit lånet, dessutom betingat sig
för omkostnader, besvär och risk tre, kanske fem procent. Jag bör för
fullständighetens skull omnämna, att vid inlösen af räntekupongerna
italienska staten gör ett afdrag å beloppet med 13,2 procent såsom
inkomstskatt — eu rätt vacker bevillning der i landet — men det
oaktadt uppgår nettobeloppet af årlig ränta till närmare 5 procent å
det utlagda kapitalet eller subskriptionspriset. Jag skulle till detta
enstaka exempel kunna lägga tusentals andra, men jag vill dermed icke
.trötta. I min hand håller jag ock en engelsk tidskrift, benämnd »The
investors monthly manuel», i hvilken förekommer priset och oftast
emissionskursen å alla de värdepapper, livilka noteras å Londons börs.
För den, som behagar deraf taga kännedom, är det lätt att finna, det
Sverige lyckligtvis icke är bland de länder, som vid införande af sina
värdepapper å Londons börs underkastat sig jemförelsevis stora kapital¬
rabatter. Och dock hav här anmärkts, att Sverige vid upptagandet af
1868 års femprocentlån, hvilket likasom 1864 års statslån infördes å
Londons börs, nödgades underkasta sig eu kapitalrabatt af 13 procent.
Ja det är tv värr sant och det är jemväl sanning, att då denna kapital-
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förrättning,
m. m.
(Forts.)
N:o 1>.
30
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor ets
tillstånd och
förvalta ing.
■åt åt.
(F orts.)
rabatt jemte öfriga kostnader fördelas, icke på den tid, inom hvilken
lånet senast skulle inlösas, eller 62 år, utan på den tid, lånet verk¬
ligen varit utelöpande, uppkommer en effektiv ränta, som är ganska
nedslående för den svenska statskrediten. Men tager man denna om¬
ständighet i betraktande och erinrar sig de förödmjukelser, svenske
män den tiden måste underkasta sig för att på platsen uppsöka och
klappa på porten lins bankirer af tredje eller fjerde ordning»;n för att
få den äran att & svenska statens vägnar tråda i affärsförbindelser mot
en ränta, som kan kallas ocker, samt jemför man dermed en icke
afläggare tid än 20 är derefter, eller är 1888. da. representanter från
verldens mägtigaste bankirhus sjelfmant infunno sig- här på platsen och
erbjödo svenska sfaten lån mot s. k. perpetuel^ räntor, hvilka,
säga hvad man vill om dem, dock innefatta bevis från låugifvarens
sida om det högsta förtroende man kan visa en låntagare, jemför man
— jag upprepar det — dessa åren, 1868 och 1888, med hvarandra, så
kan ju icke nekas, att statskrediten under (lenna tid gjort oerhörda
framsteg hos oss, och att det finnes få länder, som under eu så kort
tid i jemförlig' grad utvecklat sig i detta hänseende. Häraf vill jag för
ingen del tillvälla mig någon förtjenst, ehuru jag nästan hela tiden hal¬
lrätt äran att deltaga i riksgäld skon torets förvaltning, men det synes
mig att den bilden icke fullt träffar det rätta, som antyder att farkosten
(riksgäl dskontoret) utan något bemödande från roddarne (fullmägtige)
framdrifves endast af — vinden. Statskrediten är emellertid, likasom
krediten i allmänhet, eu ytterst ömtålig planta, som måste sorgfälligt
vårdas och icke blottställas för någonting så omvexlande och äfven-
tyrligt som vinden, vare sig det politiska vindkastet eller något annat.
Samme ärade talare, som framkastat denna, såsom mig synes, mindre
lämpliga bild, har ock talat om fullmägtiges envälde, hvilket de, om
jag rätt uppfattade hans ord, fruktade skulle brytas. Den värde
talaren känner ju bättre än jag, att magt medför ansvar, att stor magt
medför stort ansvar, och att envälde medför en ännu högre grad af
ansvar. För fullmägtige såsom sådana kan det ingalunda kännas
angenämt att erhålla en allt för vidsträckt fullmagt, och någon tanke på
envälde har hos dem ingalunda uppstått. Riksdagen har visserligen —
det kan icke förnekas •— försett fullmägtige ihed en om stort förtroende
vittnande vidsträckt fullmagt i lånefrågor, men fullmägtige sjelfva hafva
icke begärt en sådan fullmagt. Ehuru jag icke ens i någon mån kan
medgifva, att denna fullmagt hlifvit missbrukad eller att densamma af
sådan anledning behöfver inskränkas, får jag dock, på sätt jag redan
antydt, för min enskilda del tillkännagifva, att jag icke har något emot
att fullmagten för framtiden något begränsas och förtydligas. Der¬
igenom skulle, i händelse jag i riksgäldskontorets styrelse kommer att
qvarstå, för mig lättas en del af de bekymmer jag stundom erfarit vid
det ansvarsfulla uppdragets utförande. Riksdagen lärer i allt fall tillse
i det allmännas intresse, men icke till fromma för fullmägtige, att
fullmagten icke blir så snäf, att de nya fullmägtige deraf förhindras att
på lämpligt sätt i lånefrågor befordra statens bästa och tillvarataga dess
Onsdagen deri 20 Februari.
31
>':<> 0.
verkliga fördelar. Att sådant icke kan ske på det sätt den värde
talaren i sin motion föreslagit, anser jag emellertid vara uppenbart och
jag kommer derför att fortfarande motsätta mig denna motions
bifallande.
Ifrån den förste värde talaren föll vidare ett yttrande derom, att
iullmägtige skulle röra sig endast med imaginära qvantitet.er. Nå väl,
med hvad slags qvantitet! ir rörer sig då den ärade talaren sjelf, när
det gäller framtiden och att kunna bedöma hvad då inträffar? Ingen
mensklig har framtiden i sitt våld. Vi kunna endast af hvad redan
inträffat sluta till hvad i framtiden sannolikt kommer att ske. Att
obligationer med så lag räntefot att de säljas under eller betydligt
under pari hafva benägenhet att tillgodogöra sig genom ständigt
stigande kurs den lättnad i penningemarknaden. som under de senare
åren alltjemt fortgått; att donna benägenhet hos sådana obligationer
är vida större iin hos dem, som redan uppnått pari eller stigit derut¬
öfver, och att, när ett land, såsom vårt, har sin statsskuld placerad i
obligationer med olika räntefot, en stegring i kursen å den ena
typen' bidrager till kursförhöjning för den andra typen, allt detta är
deremot icke blott en sannolikhet utan eu verklighet, ja man kunde
nästan säga säkra följder af en finansie! lag. Öfvergå vi derefter till
den af den ärade talaren uppkastade frågan, hvilken han ju i viss mån
sjelf besvarat, nemligen om tiden, då de nya tieprocentobligationerna
kunna anses uppnå en kurs af pari eller derutöfver, eller om tiden,
då en ytterligare konvertering af dessa obligationer kan med fördel
ske, ja då bekänner jag att vi helt och hållet förflyttas till sannolik¬
heternas, ja till och med till gissningarnas ovissa område. Så sangvinisk
man än må vara i förhoppningen att den svenska statskrediten än
vidare må utvecklas — och fullmägtige höra ju äfven framdeles arbeta
för detta mål — måste jag dock erkänna, att för mig synes den tid
vara aflägsen, mycket aflägsen, då de nya treprocentobligationerna nå pari,
och att konvertering till en lägre räntefot knappast kommer att i fram¬
tiden ega rum. Snarare blifva dessa obligationer inlösta eller ersatta
med någon inhemsk typ. Penningeräntan är dessutom icke alltid i
fallande. År 1726 noterades den engelska treprocenträntan till eu kurs
af 107 procent — en kurs, som den efter många och stora vexlingar
aldrig sedermera uppnått. För mig synes det icke vara otänkbart att
31/2-procenträntan kommer att bredvid treprocenträntan en tid bibe¬
hålla sig hos oss och möjligen ganska snart komma till vidare använd¬
ning. Vi ega nemligen ett belopp af 24 millioner kronor osåldt af
1886 års H1/^-procent!ån, och då kursen å de utelöpande obligationerna
till detta lån, hvilka dock äro försedda med tysk obligationsstämpel,
i smärre partier noteras å do tyska börserna till något öfver pari, är
det ju icke otänkbart, att denna läneåterstod skulle vid blifvande låne-
konverteringar kunna med fördel användas, hvarvid ersättning för eu
del af kapitalrabatten å 1888 års treprocentlån, hvilkets utsläppande
bidragit till en fördelaktigare realisering af samma återstod, möjligen
kan beredas. För öfrigt är denna kapitalrabatt på långt när icke så
Ang. gransk¬
ning af riks-
g <ilds kontorets
tillstånd, och
förvaltning.
in. m.
(Korts.)
Jf:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af rilcs-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning,
m. tn.
(Forts.)
32
farlig som här uppgifvits, då man sagt, att den effektiva räntan å 1888
års treprocentlån derigenom skulle uppbringas till fem procent. Vill
man drifva saken till orimligheter, hvarför icke då taga steget fullt
ut och säga,att den effektiva räntan utgör åtta procent? Denna senare
siffra uppgafs nemligen i går för mig af en person, som ganska enkelt
kalkylerade sig dertill. Räntan, som förskrifvits, utgör tre procent.
Försäljningspriset var i fjol 83 procent. Skola dessa obligationer i år
af staten återköpas, måste man för dem betala 88 procent, eller
5 procent mer än staten för dem erhållit. Pengarne kosta således för¬
året 8 procent. Detta är ju ett mycket enkelt beräkningssätt, som
dock hvilar på den förutsättning, att fullmägtige skulle vara nog van¬
vettiga att det ena året med 17 procent kapitalrabatt utsläppa ett lån,
och det andra året inlösa detsamma, innan det ännu fullgjort den
hufvudsakligaste delen af sin mission.
För den, som står utom fullmägtige, är det ju ganska lätt att
framställa anmärkningar mot deras åtgärder, men då man bär ansvaret
för åtgärden och noga måste pröfva skälen både för och mot, ter sig
saken stundom helt annorlunda. Jag är derför lifligt öfvertygad derom,
att, derest den ärade talaren å gefleborgsbänken haft sin plats bland
fullmägtige, då frågan der afgjordes, han kommit till samma beslut
som de öfrige fullmägtige. Jag vill dermed icke klandra, att lian
underkastat fullmägtiges åtgöranden en skarp kritik. Helt visst har
han dertill trott sig ega en god anledning. Men efter de upplysningar
som numera vunnits, vet jag icke om det kan vara skäl att dermed
fortsätta. Åtminstone borde icke vi i denna fråga hädanefter byta så
många ord, då det förefaller mig att, ehuru vi, beträffande fördelarne
och lämpligheten att upptaga 1888 års statslån, hysa diametralt motsatta
åsigter, vi dock, beträffande statens skuldsättning i allmänhet, i mångt
och mycket tänka lika. Och ehuru jag vid ett föregående tillfälle
kanske uttalat mig något skarpt mot den ärade talarens uppträdande i
nationalekonomiska föreningen, vill jag dock nu tillkännagifva, att jag
med nöje skolat deltaga i en sådan rent vetenskaplig utredning af den
intressanta frågan, som utan något på förhand bestämdt syfte der bort
kunna åstadkommas, men att jag naturligtvis icke ville gå längre.
Sist vill jag nämna, att jag icke kunde rätt fatta det misstag jag
skulle hafva begått, då jag vid ett föregående tillfälle åberopat steg¬
ringen å de engelska statsräntorna före den sista lånekonverteringen
derstädes. Mina uppgifter äro nemligen hemtade dels från officiella
handlingar, dels från författare i ämnet, h vil ka anses fullt trovärdiga.
I anledning af den föredragna punkten i betänkandet har jag
naturligtvis icke något yrkande att framställa.
Herr Forssell: Riksgäldskontorets ärade ordförande klagar öfver
den bitterhet, som funnits i mitt föregående anförande. Ja, känslan
för det bittra beror ju på smaken. I hvarje anmärkning måste det
ju finnas något litet peppar, och det gifves gommar, som icke tåla vid
ens den lenaste kryddpeppar. För öfrigt anmärker den ärade ordföranden
Onsdagen den 20 Februari.
N:o 9.
33
att mina anmärkningar borde hafva framstälts vid remissen af full- Ang. gransk-
mägtiges berättelse och icke vid detta tillfälle. Med samma skäl skulle nf!^ af Hks-
Konungens rådgifvare, hvarje gång någon framställer eu anmärkning3tillstånd*oth
vid déchargebetänkandets föredragning, kunna säga: min herre, detta förvaltning.
var orätt, Ni skulle hafva yttrat Eder vid remissen af den kongl. m. m.
statsverkspropositionen. Härvid är dock att märka, att debatten vid (Fort».)
déchargebetänkandot är en debatt, som vår konstitution väl känner till,
under det remissdebatten är en nyhet, som egen föga grund i våra
hittills varande konstitutionella sedvänjor.
Hot är vidare fullkomligt rätt, såsom den ärade talaren anmärkt,
att, vid en debatt, sådan som denna, anmärkare!! har den fördelen
framför den, emot hvilken anmärkningen är rigtad, att han kunnat i
lugn och ro utarbeta dessa anmärkningar, en fördel, som ju för öfrigt
hvarje opponent har i förhållande till respondenten. Opponenten har
haft tid att väl öfverväga sina yttranden, då deremot respondenten skall
svara på stående fot. Men rätt betänkt ligger häri knappast någon
stor olägenhet utan snarare en fördel för respondenten, ty de öfver-
tänkta anmärkningarna böra vara mera bestämdt och klart affatta de
och sålunda mycket lättare att besvara än de icke förberedda och
derför mera sväfvande anmärkningarne. För öfrigt har den ärade
talaren för tillfället alldeles glömt bort den stora fördel, han såsom
respondent måste ega i sin öfverlägsna sakkunskap.
Deraf har också följt, att jag nu egentligen icke har något mera
att säga, emedan hufvudpunkterna i mina påståenden icke blifvit af
den ärade ordföranden upptagna till besvarande. Jag hade velat fram¬
hålla, att treprocentlånet icke varit så förträffligt, just derför att man
vid detsamma för tidigt öfvergick till en nominelt låg räntefot. Det
är denna anmärkning, som icke blifvit tillfredsställande besvarad.
Den ärade talaren har åberopat den fördel, som lån med stor marginal
ega framför lån, som stå öfver pari. Men här vid lag är en sådan jem¬
förelse oberättigad. Här förelåg möjligheten af att emittera ett lån
mycket nära men ännu under pari, och man föredrog att emittera ett
till kurs af 83. Mitt påstående är, att det hade varit fördelaktigare att
utgifva 31/2 procent obligationer till 97 än att öfvergå till 3 procent-lån
med stor kapitalrabatt. På detta har jag icke fått något svar.
Denna min anmärkning var nu visserligen icke af det dödande
slaget, långt derifrån; så har jag icke heller velat framställa densamma.
Den kan icke heller anses vara af sådan beskaffenhet, att den bör
föranleda till något yrkande emot herrar fullmägtige, men den är
derför icke obefogad eller otillbörlig. Det kan icke vara herrar fullmäg-
tiges kommittenter betaget att sinsemellan och med dem samspråka om de
rätta grunderna och reglerna för statslånens utgifvande:, och jag vågar
påstå, att en vänlig öfverläggning derom kan medföra någon nytta för fram¬
tiden, utan att man behöfver tillgripa sådana grymma åtgärder, som
att yrka svårare ansvarspåföljder, Indika här visserligen icke vore på
sin plats.
Första Kammarens Prat. 1889. N:o 9. 3
N:o 9.
34
Onsdagen den 20 Februari.
Ang. gransk- Jag ber om ursäkt att jag med några få ord besvarar ett yttrande
ning af riks- af den siste ärade talaren; jag gör det derför att i Kammarens pro-
9iiUstånd°och tok°11 bÖr’ när så påfordrats, lemnas bevis för sanningen af mitt på-
förvaltning, stående, att de senaste engelska konverteringarne icke kunna åberopas
m. m. ’ såsom förebild för den sista svenska låneoperationen. Den ärade talaren
(Forts.) har vid ett föregående tillfälle sagt: »I England, der man i regeln
konverterar statslån utan mellangift och utan kapitalrabatt, bär man
dock, för att förbereda tillfället och minska möjligheten (svårigheten?)
att konvertera den betydande consolsskulden, som löpte med 3 procent,
emitterat nya räntor å 2 ]/2 procent, hvarvid engelsmännen, som äro
kända för sina egennyttiga beräkningar, likväl underkastat sig en
kapitalrabatt, öfverstigande den vi för det nya lånet fått vidkännas.
Dessa nya engelska 2 1j2 procent räntor, som, liksom vårt nya lån,
utgjorde blott en jemförelsevis ringa del af hela statsskulden, noterades
år 1880 till 80 procent och år 1888 till 96 procent samt hade således
under dessa år stigit i kurs med 2 procent om året i medeltal be-
räknadt.» Denna den ärade talarens framställning beror verkligen på
ett missförstånd eller en förvexling. Förhållandet är, att år 1880 fans
det i Englands statskuld ett belopp af omkring 3 millioner pund sterl.
1 2 y2 procent consols; men de voro då icke nyligen utgifna, allra
minst utgifna i beräkning på att förbereda 1888 års blifvande konver¬
tering; de hade funnits ända sedan 1854. De förskrefvo sig, om jag
ej misstager mig, från Gladstones misslyckade försök att konvertera
Englands statsskuld till 2 1/2 procent. Man har om detta experiment
sagt, att det var den enda finansiella åtgärd, som misslyckats för Glad-
stone. Marknaden mottog icke mera än dessa 3 millioner pund sterl.
och de sålunda utsläppte consols hafva sedan noterats till vexlande
kurser, allt efter kapitaltillgången; år 1880 stodo de verkligen till
kurs af 80 å 81. Dessa obligationer voro stälda på inlösen år 1894,
och äro under benämningen »New 2l/2 procent consols 1894», likasom
en annan sort »New 3 1/2 procent consols 1894», i kurslistorna upp¬
tagna. Denna - deras förfallotid innebär i och för sig en ganska
kraftig orsak till deras kursstegring ju närmare man kommer det
nämnda året.
För öfrigt hafva nya 2 l/2 procent consols, så vidt jag vet, icke
förekommit förr än åren 1883—1884. Vid denna tid försökte finans¬
ministern Childers en ny stor konvertering, kombinerad med åtskilliga
för Englands skuldsystem alldeles egendomliga uppgörelser. Treprocent-
consols hade, till följd af marknadens ställning, stigit öfver pari till
100, 1001/., å 101. Ställningen var sådan, att för de bästa säkerheter
kunde redan den normala räntan anses utgöra omkring 2 3/4 procent.
Men treprocent-obligationerna kunde icke stiga öfver 101, emedan enhvar
visste, att de i hvarje ögonblick kunde konverteras. Då erbjöd rege¬
ringen innehafvare!! af 3 procent consols att utbyta dem mot antingen
2 s/\ procent consols efter förbållandet 100 å 102 eller mot 21/2 procent
consols efter förhållandet 100 å 108, hvilket. senare förhållande ju gifver en
Onsdagen den 20 Februari.
35
N:i> 9.
kapitalrabatt å de nya 2!/2 procent consols af 7,4 procent — således
alls icke öfverstigande vår kapitalrabatt af 17 procent utan mindre än
hälften af densamma. Jag vågar ock påstå, att deri icke kunde spåras
någon beräkning att åstadkomma ett papper, som skulle ega större
elasticitet; man sökte blott att träffa en uppgörelse med innehafvarne
af treprocenfpapper om den lägre ränta, som kunde anses motsvara
marknadens dåvarande ställning. Anbudet gälde också hela treprocents-
skulden, alla innehafvare af treprocentsconsols, och var sålunda icke
en blott förberedelse för kommande större konvertering.
Men konverteringen misslyckades. Marknaden var ännu icke
mogen för densamma. Bankirerna gjorde ett energiskt motstånd, och
det anmäldes till konvertering icke mera än 20 å 30 millioner pund sterl.
af hela den engelska statsskulden, som uppgår till omkring 700 millioner.
Konverteringen fick också för den gången förfalla. Dessa nyaste 21/3
procent consols, som voro garanterade att stå okonverterade till 1905,
och derför i kurslistorna noteras som »consols till 1905» begynte nu i
sin tur, till följd af räntans fortgående sänkning, att stiga till 94 å 95.
Under tiden stodo dock tre procent obligationerna och vacklade vid 101
och kunde icke stiga öfver 102, — emedan alla väntade på en ny kon¬
vertering, då de skulle inlösas till pari. Då lyckades det slutligen
Goschen år 1888 att, på det sätt som talaren lägligt angifvit, lösa
problemet och konvertera skulden till 2 1/2 procent, men utan ökning
af kapitalskuldens belopp; innehafvarne fingo i utbyte mot tre procent
consols emottaga nya consols, löpande med en succesivt nedsatt ränta,
som slutligen stannar vid 21j2 procent.
Jag vidhåller det påståendet, att man icke kan jemföra dessa
operationer med det svenska treprocentlånet. Utom den skiljaktighet
i behandlingssättet, som nyss angifvits, förekommer ju äfven, att det
vid den engelska skuldens konvertering aldrig vant fråga om att erbjuda
låneöfvertagande bankkonsortier vinsten af en successiv kursstegring,
utan blott om att erbjuda consols-innehafvarne att byta ut sina gamla
obligationer emot andra på de vilkor, som marknadens ställning kunde
anses betinga. Det är otvifvelaktigt att äfven vid dessa operationer,
särskildt den af 1884, emissionen af consols med kapitalrabatt fram¬
kallade fenomenet af raskare oscillationer i de emitterade värdepapperens
kurs, och att man kunde spåra någon inverkan deraf äfven på öfriga
valutor, men för mig har det varit omöjligt att upptäcka någon den
engelska regeringens spekulation på dylika kursstegringar för kommande
konverteringar, sådan som tydligen bestämt det svenska riksgäldskon-
torets handlingssätt.
Herr Sainzelius: Jag har hört upprepas att jag vid meddelandet
af mina uppgifter om prisstegringen å olika typer af engelska räntor
före den sista lånekouverteringen skulle begått något misstag. Denna
anmärkning, som synes gå ut på att minska trovärdigheten af mina
uppgifter, kan jag emellertid icke lemna obesvarad. Mina uppgifter
Ang. gransk¬
ning af riks-
gäldskontorets
tillstånd och
förvaltning.
m. m.
(Forts.)
>’:o t).
Onsdagen dm 20 Februari.
Ang. gransk¬
ning af riks¬
gäldskontor ds
tillstånd och
förvaltning,
m. in.
(Forts.)
Sfi
voro visserligen ursprungligen hemtade från en fransk vetenskaplig
tidskrift af högt värde (Journal des économistes), men jag hade för-
sigtigheten att kontrollera de deri gjorda uppgifterna med de från
Londons börs meddelade officiella börsnoteringarne och allesammans
hafva befunnits rigtiga. Här har vidare blifvit uppgifvet, att vid emittc-
rande redan år 1854 af engelska 2 1/2 procent räntor, det skulle för
engelska regeringen varit en fullkomligt främmande tanke, att dessa
obligationer skulle bana vägen för en framtida konvertering af den
engelska treprocenträntan. Förhållandet är emellertid att den seder¬
mera så ryktbare lord Gfladstone redan då var skattkammarkansler eller
finansminister i England och han företog sig aldrig något utan ett
bestämdt syfte för sina handlingar; jag har visserligen icke tillgång-
till det engelska parlamentets protokoll för denna tid, men en fransk
författare, M. Cuchenal-Clarigny, som genomgått dessa protokoll, säger
i sin bok »Essai sur 1’amortissement et sur les emprunts d’états»:
»Dessa 2 Jk procentare voro uppenbarligen i Gladstones tanke eu
förhoppnings- eller förväntningsfond (un fonds d’attonte), bestämd att i
framtiden och genom en serie af på hvarandra följande operationer i
sig upptaga den största delen af statsskulden.»
Så blef det ock år 1888 vid den stora lånekonverteringen i
England.
Det af mig åberopade exemplet är blott ett enda, taget liksom i
högen. Tusende sinom tusende andra exempel kunna bestyrka mitt
påstående, att obligationer under parikurs hafva större benägenhet att.
tillgodogöra sig eu prisstegring än de. som stå till pari eller derutöfver.
Uti eu engelsk tidskrift, som jag håller i min hand, är den effektiva
räntan uträknad för de värdepapper, som noteras å Londons börs.
Utan undantag finner man der, att, om ett och samma land har obli¬
gationer, med olika räntetyper, de obligationer, som bära den högre
räntefoten och nått pari eller närmar sig denna punkt, alltid lemna
högre effektiv ränta för innehafvarne än de med lägre räntefot utfär¬
dade obligationerna. Detta är ju i sjelfva verket helt naturligt. Den
som köper en obligation, som är stadd i ett starkt stigande, kan nöja
sig med en temligen låg effektiv ränta, då han vet eller åtminstone
hoppas att genom obligationens prisstegring erhålla en vinst såsom
fyllnad till den låga räntan. Det är derför som de med låg ränta
förskrift^ obligationerna äro så begärliga. Våra egna treprocentobliga-
tioner såldes förlidet år å börserna till eu kurs af 86 procent. Nu
gälla de 88 procent. Lägges denna kursskilnad 2 procent till den
effektiva räntan omkring 3:1/2 procent, så har innehafvaren af en sådan
obligation i sjelfva verket åtnjutit en afkastning å de placerade medlen
för det första året af 5 Jo, procent, hvilket ju är rätt vackert för ett
så godt papper.
Jag vill icke längre uppehålla den ärade Kammaren, men jag
har varit angelägen att söka rentvå mig från beskyllningen för misstag,
som jag i sanning icke låtit falla mig till last.
Onsdagen den 20 Februari.
X:o 9.
37
Efter härmed slutad öfverläggning lade.s den nu förevarande
punkten till handlingarna.
4 punkten.
Godkändes.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 16 och 19 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 10, i
anledning af väckta motioner om ändringar i konkurslagen den 18
september 1862.
1 och 2 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
3 punkten.
Herr Öländer: Hot lider intet tvifvel, att de nu gällande före- Ifrågasatt
skrifterna i fråga om sättet för val af gode män och syssloman i konkurs ändring i och
kunna leda till förhållanden, hvilka aldrig varit lagstiftarens mening,
De mindre fordringsegarne hafva i allmänhet ingenting att säga vid J lagen"1 ”
dessa val, som ganska ofta afgöras ensamt af något med fullmagter
lastadt ombud, som då vanligtvis utser sig sjelf till den befattning, om
hvilken det är fråga. Att detta är oegentligt och icke ledande till de
öfriga fordringsegarnes båtnad, faller af sig sjelf.
Nu är att märka, att detta missförhållande når sin spets, då kon¬
kursen inträffar uti en aflägsen landsort, och gäldenären är köpman.
I sådant fall höra naturligtvis de på orten boende fordringsegarne till
mindretalet, under det att de flesta och de största fordringarne inne-
hafvas af köpmän i Stockholm eller på. andra större affärsplatser. Det
är, under sådana förhållanden, desse sistnämnde, som ensamma komma
att afgöra valet, under det att de på platsen boende och således med
ortförhållandena förtrogne och med gäldenärens affärsställning mest
bekanta fordringsegarne faktiskt äro uteslutna icke blott från all
omedelbar förvaltning af det gäldbundna boet, utan äfven från all
bestämmanderätt i fråga om utseende af de personer, som skola utöfva
en dylik förvaltning. Jag kan icke neka att, vid betraktandet af dessa
förhållanden, den ifrågavarande motionens syfte synes mig vara mycket
beaktansvärdt och böra understödjas, så vidt möjligt är, äfven om man
för sådant ändamål skulle vara nödsakad att göra någon ansträngning
för att öfvervinna dermed förenade svårigheter.
Jag är dock fullt ense med utskottet derom, att en föreskrift,
hvarigenom, på sätt motionären yrkat, stadgas, att ingen egde vid val
Njo 9. 38 Onsdagen don 20 Februari,
Ifrågasatt af nu ifrågavarande beskaffenhet, på grund af fullmakt föra talan för
tillä 9 \ill mer cn röstberättigad, skulle vara för sträng och ledande från den
60 §konkurs-ena oegentlighet™ till den endra, i tv att de nuvarande olägenheterna
’lagen. derigenom skulle komma att byta plats och öfverflyttas från de mindre
(Forts.) fordringsegarne på platsen till de större och mera aflägset boende.
Jag skulle derför gerna varit benägen att sluta mig till den af herr
Smedberg afgifna reservationen, deri föreslagits sådan ändring i 4 kap.
60 § konkurslagen, att ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid
val af gode män eller syssloman i konkurs rösta för mer än en tionde¬
del af summan utaf de anmälda fordringsbeloppen. Jag skulle gerna,
säger jag, velat ansluta mig till denna reservation, såsom gående en
medelväg vid utlemnande af de ifrågavarande olägenheterra, så vidt
icke den deri förekommande bestämmelsen att ingen skulle ega att
rösta för mer än en tiondedel af de bevakade fordringarnas belopp,
föreslagits att gälla jemväl i fråga om val af »gode män», hvilket
naturligtvis är omöjligt af den anledning, att vid detta val tiden för
fordringarnas bevakning ännu icke är friländalupen, och fordringsbeloppet
sålunda då ännu icke till siffran kändt. Dessutom förefaller det mig
något oegentligt, att, på sätt reservanten yrkat, Riksdagen skulle för
sin del besluta ändring af ett gällande lagstadgande utan att på
samma gång tydligt angifva den förändrade ordalydelse, som det ifråga¬
varande lagrummet skulle erhålla. Då jag icke tilltror mig att på
egen hand uppgöra en dylik redaktion, men jag anser att någon åtgärd
bör vidtagas till hämmande af de nu anmärkta olägenheterna, samt
sysslomannabefattningen i en konkursförvaltning otvifvelaktigt är vig-
tigare än godo mannens, får jag härmed framställa det yrkande, att
Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
konkurslagen af den 18 september 1862, att ingen må, vid val af
syssloman i konkurs, på grund af fullmagt, rösta för mera än eu tionde¬
del af summan utaf de vid tiden för valets förrättande anmälda
fordringsbelopp.
Herr Hasselrot: Som den föregående talaren påpekade, är det
vid denna punkt fogad en reservation af en ledamot i medkammaren,
herr Smedberg: och då innehållet af denna reservation blifvit formuleradt
något annorlunda än herr Smedbergs verkliga mening varit, har han
anmodat mig tillkännagifva hvad han med reservationen afsett. Det är
för att fubgöra denna önskan som jag begärt ordet.
Herr Smedberg har nemligen i reservationen, sådan den föreligger,
förklarat sig önska, att »ingen på grund af fidlmagt skulle ega rätt att
vid val af gode män eller syssloman i konkurs rösta för mera än eu
tiondedel af summan utaf de anmälda fordringsbeloppen». Hans mening
är emellertid icke endast den, att man på grund af fullmagt icke skulle
få rösta för mer än en tiondedel af fordringsbeloppen, utan äfven den,
att den, som röstar för egen räkning, icke heller skulle få rösta för
mer än en tiondedel. Det skulle, enligt herr Smedbergs mening
Onsdagen den 20 Februari.
39
\’:o 9
vara samma grund för inskränkningen i rätt att rösta för egen räkning Ifrågasatt
som för inskränkningen i rösträtten för den, som för talan på grund e£ätuking i och
full magt. Det är blott denna upplysning jag velat meddela. ¥ tillägg tillit
' ° o(J § JiOJikurs-
lagen
Herr Bergström: Det kan, herr grefve och talman, vara fägnesam! (Förn)
för herr Smedberg att fä, pa sätt som skett, framlemna till denna
Kammare en utläggning af hvad han menat med sin reservation; men
något inflytande på ärendets gång lär denna utläggning icke fa, då
antagligen ingen här kommer att yrka bifall till herr Smedbergs
reservation. Möjligen kan det verka till någon modifikation i det för¬
slag, som framstälts af den förste ärade talaren. Denne talare antydde,
att, om i lagutskottet funnits god vilja och om man der velat allvarligen
anstränga sig, skulle man hafva kunnat göra något af herr Smedbergs
förslag. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på, att den af den
ärade talaren förordade utväg att minska det inflytande, som eu med
många fullmagter försedd person, vare sig han sjelf är fordringsegare
i konkursen eller allenast uppträder såsom ombud för fordringsegare,
kan utöfva på val af gode män och syssloman, möter många betänklig¬
heter; flertalet af lagutskottets ledamöter, äfven de, som gerna skulle
sett omförmälda inflytande minskadt, var emellertid af den åsigt, att
hvad herr Smedberg föreslog var något nytt, något helt annat, än
motionären afstå t. Dennes förslag gick ju ut på, att ingen skulle fn
vid val vare sig af god man eller af syssloman föra talan för mer än
en fordringsegare. I underkännande af detta förslag var den förste
talaren ense med utskottet. Han ansåg att det skulle vara en högst
vådlig inskränkning, och detta med rätta. Det kan finnas fall, då det
icke är möjligt att skaffa ett särskildt ombud för hvar och en af många
fordringsegare. Jag kan således icke finna annat, än att utskottet
handlat rätt, som inskränkt sig till att afstyrka motionen, och jag tror
att kammaren skulle tillerkänna utskottet en vidsträcktare befogenhet,
än utskottet enligt grundlagen har, om kammaren bifölle hvad den
förste talaren här föreslagit. Det är något nytt, något helt annat än
hvad motionären föreslagit; och utskottet har, såsom hvar och en vet,
ingen motionsrätt utan endast skyldighet och pligt att formulera livad
en motionär föreslagit — åt detsamma, om så erfordras, gifva en annan
och bättre form. De anmärkningar, som den förste ärade talaren fram-
stält mot det sätt, hvarpå val af gode män och syssloman i konkurs
komma till stånd, drabba i sjelfva verket hela den i konkurslagen
stadgade ordning för ifrågavarande val. Är det en gång lagbestämdt
att fordringsegare i konkurs ega att efter visst röstetal afgöra sina
angelägenheter, bör man väl icke på omvägar söka paralysera denna
grundsats och för dem försvåra möjligheten att göra sin talan gällande.
På dessa skäl anhåller jag, att Kammaren täcktes bifalla hvad
utskottet i denna punkt föreslagit.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grofven och talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten
N:o 9.
40
Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt yrkats, dels att utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels
ändring i och af herr Öländer, att, med afslag å samma hemställan, Riksdagen
ro^sf9k'11- v^e i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
blagen™^ Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i konkurslagen den 18
■ Forts ) september 1862, att ingen må vid val af syssloman i konkurs på grund
af full magt, rösta för mer än en tiondedel af summan utaf de vid tiden
för valets förrättande anmälda fordringsbelopp.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
4 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
5 punkten.
Ifrågasatt Herr Ekdahl: Rättens ombudsmans-institutionen har ådragit
upphäfvande gig ett allmänt ogillande inom hela riket, och särskildt, i afseende pa
af rättens erSättningen har bland affärsmännen uttalats starkt klander, hvilket
°Zstitutionen föraniedt Sveriges allmänna handelsförening att redan under år 1887
' aflåta en underdånig anhållan till Konungen om förändrad lagstiftning
härutinnan. Riksdagen har äfven under förlidet år aflåtit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om förslag i syfte att arfvodet för
konkursbos förvaltning skulle nedsättas. Då denna skrifvelse, som just
afser begränsning af rättens ombudsmans ersättning, ännu är beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning, finner jag lagutskottet nu icke kunnat
framkomma med annat förslag än det gjort. Men jag har velat här-
uttala ett önskningsmål, som jag är fullt förvissad gillas af ganska
många, att nemligen Kongl. Maj:t så fort som möjligt måtte taga denna
angelägna fråga under öfvervägande.
Efter härmed slutad öfverläggning bifölls hvad utskottet i nu före¬
liggande punkt hemstält.
6 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å ny o lagutskottets den 16 och 19 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition,
med förslag till ändringar i förordniugarne om kommunalstyrelse på
landet, om kommunalstyrelse i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm.
Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagem den 20 Februari.
41
N:o 9.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 2, till Konungen, angående val
af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels ock till Riksdagens förordnanden:
n:o 3, för borgmästaren m. in. Eskilander Thomasson att vara
Riksdagens justitieombudsman; samt
n:o 4, för revisionssekreteraren m. m. Magnus Wilhelm Huss att^
vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Posse under
fjorton dagar från denna dag och herr Ekenman, Thor, till den 7 näst¬
instundande mars.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 2, angående
verkstäld granskning af riksbankens tillstånd och förvaltning;
hvarefter på framställning af herr grefven och talmannen beslöts,
att detta memorial skulle på föredragningslistan till nästa sammanträde
uppföras främst bland utskottsbetänkandena.
Kammaren åtskildes kl. 1,5 5 e. m.
In fidem
A. von Krusens tjärna.
Första Ka mmarens Prof. 1889. N:o 9.
4