RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1889. Första Kammaren. N:o 41.
Tisdagen den 14 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 7 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 81, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasernetablis-
sement i Jemtland för en artilleridivision;
n:o 82, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
en i utskottets memorial n:r 80 föreslagen voteringsproposition; samt
n:o 83, angående statsregleringen för år 1890.
_ Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 62, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel; och
n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande af en ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen:
n:o 72, angående tullbevillningen; och
n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående visst
anstånd för Karlshamns spritförädlingsaktiebolag med erläggande
af tullafgift för det i bolagets fabrik inneliggande bränvin.
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 41.
1
N:o 41.
2
Tisdagen den 14 Maj.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 11 ock 13 i
denna månad bordlagda memorial:
n:o 12, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riks¬
bankens styrelse och förvaltning; samt
n:o 13, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält och
föreslagit.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att herr statsrådet
Örbom låtit anmäla, det han af sjukdom vore hindrad att denna
dag deltaga i kammarens förhandlingar.
föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 13 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning af Kongl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 §
strafflagen.
Herr Bergström: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
tager mig friheten hemställa, att detta lagförslag må på vanligt
sätt momentvis föredragas, derefter ingressen och rubriken och sist
utskottets i utlåtandet gjorda hemställan, samt att, i den händelse
lagförslaget skulle i någon' eller några delar komma att af den ena
eller andra kammaren återförvisas, åt lagutskottet må lemnas öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i afseende på de delar,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemk-
ningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Denna hemställan bifölls.
Förslag till Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 kap.
ändrad lydelse 14 § Strafflagen,
af JO Jcap. 14 §
strafflagen. Första stycket.
Herr Hedlund: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
skall bedja att till kammarens kännedom få bringa tvenne uttalan¬
den, hvilka jag blifvit anmodad att uppläsa: Utdrag af protokollet
hållet vid sammanträde med Yenersborgs arbetareförening den 11
maj 1889. På gjord framställning hade föreningen denna dag
sammankallats för öfverläggning om den af Kongl. Maj:t för Riks¬
dagen framlagda s. k. socialistlagen. Efter slutad öfverläggning
fattades enhälligt följande resolution: Venersborgs arbetareförening,
som till sina åsigter är utprägladt antisocialistisk, uttalar sig på
det bestämdaste emot den af regeringen föreslagna s. k. socialist¬
lagen, enär denna lags tänjbara och obestämda innehåll möjliggör
Tisdagen den 14 Maj.
3
N:o 41.
dess missbruk till förqväfvande af all yttrande- och församlings- Förslag till
frihet. Venersborg d. 11 maj 1889. Å arbetareföreningens vägnar: ändrad lydelse
A. G. .Lindquist, J. Wallin, J. A. Olsson, G. Åkerström, A. Krall. "J ,.°rT}'H§
Vidare fattades sistlidne fredagsafton följande resolution af s r°f agen-
publipistklubben, talrikt samlad och fullt enig:'»Då den kongl. pro- 1 °r s‘
positionen om ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen enligt
regeringens egen förklaring skall efterföljas af motsvarande förslag
till inskränkning i tryckfriheten, uttalar'publicistklubben, att äfven
en fullt berättigad, allvarlig granskning af bestående missförhål¬
landen kan med en sådan lags tillhjelp undertryckas, icke minst
på grund af dess tänjbara ordalag, och att en sådan lag alltså
skulle kunna omöjliggöra det fria, offentliga meningsutbyte, som är
ett nödvändigt vilkor för det nutida samhällets utveckling; hvarför
publicistklubben får afgifva sin protest mot detta lagförslag.» Publi¬
cistklubben har, om jag icke misstager mig, med detta uttalande
velat häfda åt den svenska publicismen hedern att hafva uppfylt
sin skyldighet att söka förhindra här föreliggande attentat emot
den svenska folkfriheten.
Redan vid remissen af det nu föreliggande lagförslaget bekla¬
gade jag dess framkomst och omnämnde det oangenäma intryck,
förslaget, redan gjort, och helt visst ytterligare komme att göra.
Att jag icke misstagit mig i sistnämnda fall torde väl en och hvar
få nu medgifva, som icke befinnes så innestängd inom vissa trånga
kretsar, att han icke förnimmer rösterna från den stora verlden
utanför dem.
Emellertid har lagutskottet tillstyrkt lagen utan förändring
och detta utan en enda reservant från denna kammare. Jag hade
dock väntat att få se en sådan, att döma af hvad man samtalsvis
sport, men han har ej låtit höra af sig och är ej i dag här när¬
varande. . Jag hade trott, att han, såsom lagfaren, skulle betraktat
och kritiserat detta lagförslag ur rent juridisk synpunkt, men då
denna väntan har blifvit sviken, lärer denna kritik nu uteblifva.
Jag finner dock med fägnad, att en juridiskt bildad person i sin
reservation, som finnes bifogad utskottets betänkande, fält döds¬
domen öfver denna lag. För min del måste jag, då jag icke är
lagklok, inskränka mig till att upprepa redan sagda ord, nemligen
att jag anser stadgandet »annat brott hvarå straff efter denna lag
(strafflagen) följa kan» •— alltför omfattande, då vår strafflag inne¬
håller ett mycket stort antal brott, hvarom menniskor i allmänhet
icke ens torde ega kännedom.
Tillika anser jag stadgandet: »uppviglingar till åtgärd, som
innebär hot mot samhällsordningen eller fara för dess bestånd» —
vara alltför elastiskt och lemnande rum för godtycklig lagtillämp¬
ning. Men detta är ett af de svåraste fel, som kan vidlåda en lag,
allra helst en strafflag.. Denna sak är så uppenbar, att den ej
kan behöfva närmare bevisas.
Ett enda konkret exempel tillåter jag mig dock anföra. Under
dpn starka rörelsen för representationsförändringen år 1865 hölls
ett möte i Göteborg för att besluta om afsändande af en deputation
N:o 41.
4
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till till Stockholm för att medverka till det då föreliggande represen-
ändrad lydelse tationsförslaget. Till detta möte sammanträdde stadens mest fram-
a*strafflPaqen ^ stående män, hvilka visst icke voro af något revolutionärt sinnelag,
(Forts) 0°k der höllos vanna tal för åvägabringande af denna deputation.
Det lärer väl icke kunna förnekas, att ju detta enligt förevarande
lag skulle vara absolut straffbart, emedan det var en åtgärd, som
innebar bot eller fara emot dåvarande samhällsordning. (Jag ser,
att lagutskottets ärade ordförande förnekar detta, men jag vidblifver
trots detta min mening.) Jag begagnar tillfället att nämna, att
när man på åtskilliga håll vill gifva ett annat ursprung åt depu-
tationen än hvad jag nu sagt, eller att den skulle hafva berott på
andra omständigheter, så misstager man sig. Det var inga infly¬
telser från Stockholm, som dervid gjorde sig gällande, utan det var
på ett enskildt sammanträde, som man öfverenskom om de åtgärder,
som borde göras.
Såsom ett motstycke till denna upprigtiga och lojala åtgärd
behöfver jag endast hänvisa till den 13 Mars 1809. Då skedde
också en förändring i statsskicket, men det var på hemliga vägar,
hvartill man nu synes vilja tvinga oss.
Man har ofta sagt, att lagstiftningens konst står i vårt land
på svaga fotter och derpå utgör, så vidt jag förstår, detta lagför¬
slag ett slående bevis. Jag känner ej redaktören, men skall jag
döma efter hvad han här åstadkommit, så kan man ej få hög tanke
om hans begåfning, så vida icke hans afsigt varit att få fram en
lag, som kan tydas på allehanda sätt och tillämpas efter omständig¬
heterna. Men det senare vore jesuitism, och det vill jag ej tillåta
mig tilltro en svensk lagstiftare; jag vill så mycket mindre göra
detta, som förslaget utgått från regeringen och blifvit lemnadt utan
anmärkning af högsta domstolen, samt nu senast godkändt af lag¬
utskottet. Det är möjligt, att inom dessa kretsar funnits män, som
i medvetandet af sin goda afsigt något förbisett medlen, men der¬
med hafva, de dock ej behöft hylla jesuitismens kända sats, att
ändamålet helgar medlen.
Lemnande emellertid författareskapet åt sitt värde, kan jag ej
utan anmärkning förbigå, att man icke samtidigt sökt fa införd
samma föreskrift i tryckfrihetslagen. Det talade ordet har utan
tvifvel sin stora betydelse, men det tryckta har det ej mindre,
särdeles i våra dagar, då pressen talar till många tusental af men-
niskor, eller till långt flere, än hvartill äfven den mest högröstade
talare skulle kunna nå med sin stämma. »Detta kan ju komma
efteråt» menar man, och man väntar ej för länge när man väntar
på något godt. Visserligen, men då hade man ock kunnat vänta
med denna lag, som nu varder värdelös för sitt åsyftade ändamål,
så länge de der »uppviglarne» kunna ostraffadt nyttja det tryckta
ordet i stället för det talade. Det är lika inkonseqvent, att det
skall få tryckas som ej får talas, som motsatsen, eller att det skall
få uttalas offentligt, som ej får tryckas.
Det är dock i första rummet lagens syfte, som jag ogillar och
förkastar.
Tisdagen den 14 Maj.
5
N:o 41.
Den är ännu ett steg på den ofrihetens och tvångets bana, Förslag till
hvarpå vi sista tiden kommit in. Yi hafva nemligen under dennaändraif lydelse
tid sett handelns frihet inskränkas; och sa hafva vi också sett “ strafflagen ^
näringsfriheten inskränkas; församlingsfriheten har på administrativ (j,orts)
väg blifvit inskränkt, att ej säga våldförd, och så stå vi nu inför
en farlig — mycket farlig, — inskränkning i vår yttrandefrihet.
Det torde då ej vara så underligt, om här talas om »reaktion».
Det bedröniga förhållandet bättras ej dermed, att föredömet och
förebilderna äro hemtade från Tyskland.
Jag värderar högt detta mägtiga rike, med hvars folk vi äro
förenade genom stamförvandtskapets, den likartade odlingens och
den historiska vänskapens band; jag erkänner villigt vår tacksam¬
hetsskuld till detta tyska folk för hvad vi från detsamma hemtat
af lärdom och erfarenhet, men den är och har alltid varit mig mot¬
bjudande såsom svensk, denna osjelfständiga efterapning af allt
tyskt, hvarför vi länge varit utsatte. Yi hafva knappt kunnat upp¬
sätta ett läseschema i våra skolor utan att låna det från Tyskland.
Vi hafva ej vågat tillegna oss en uppfinning, som ej blifvit förut
hallstämplad i Tyskland. Ja, äfven hufvudbonader för vår polis¬
personal hafva vi ansett oss böra låna från Tyskland. Svenska
folket var dock en gång ett folk med eget initiativ och kunde vara
det ännu i dag.
Nu hafva vi också börjat låna tvångslagar från Tyskland, lagar
som äro egnade att inskränka vår frihet, den s. k. »urgamla frihet»,
hvaraf vi eljest älska berömma oss. Och hvarför? Derför att vi
också fått en släng af den s. k. »socialdemokratien» — äfven den
ett lån från Tyskland — som hvilar på bottnen af det tyska sam¬
hället, med förebilden af dess allt omfattande kasernlif, och derför
att några af detta partis målsmän, i råhet och yra, ofta nyttja
stora ord och åthäfvor.
Har då det mägtiga Tyskland med sina socialistlagar, sina
belägringstillstånd, sin polis och sina bajonetter kunnat qväfva detta
parti? De fruktansvärda utbrott af våldsamhet, som vi just i dessa
dagar, bevittna, gifva nog svar på min fråga (det omfattande sätt
hvarpå utbrottet skett, synes vittna om att det varit väl förberedt
på hemliga vägar). Ne], mine herrar, det »europeiska missnöjets
grunder» — att tala med en olycklig svensk författare — ligga
djupare än att de kunna afhjelpas på den vägen. Eu kunnig läkare
undersöker noga sjukdomens orsak och källa, innan han föreskrifver
botemedlet; qvacksalfvaren, som dömer blott efter de yttre symp¬
tomen, kan föreskrifva salfvor och förband, der de icke gagna, men
skada. Det höfves en upplyst lagstiftning att följa den förres
exempel och undvika den senares. Men jag fruktar, mine herrar,
att hvad vi äro i beråd att göra, går just i den senares spår.
Hvar ligger då källan till det onda, till denna oro och detta
missnöje? Jag känner på förhand svaret från många af Eder, mina
herrar. Det är oförnöjsamhet, gudlöshet, dryckenskap och framför
allt ingifvelser och inflytanden af illasinnade agitatorer, särskild!
»yrkesagitatorer».
N:o 41.
6
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
Mitt svar är: det ligger i det allt för stora missförhållandet
mellan menniskornas yttre lefnadsvilkor, uti svalget och kontrasten
mellan fattigdom och rikedom, i den alltför stora skilnaden mellan
arbetets möda och arbetets lön.
Jag förbiser emellertid ej, att ju de ofvan anförda moraliska
vilkoren också medverka, men de gälla helt visst i ej mindre mån
de lyckligt lottade samhällsklasserna, dem som belåtet och »förnöj¬
samt» tycka: »hvarför bråka? Vi hafva det ju så bra». Man be-
höfver éj gå långt för att erfara, att äfven inom dessa samhällslager
— de som flyta högst ofvanpå — finnas odygd och osed, som böra
mana dem att döma mildare, än de göra, om dem, både social¬
demokrater och annat folk, som icke »hafva det så bra.» Innan vi
söka möta de senares hån och hatfulla tal med tvångslagar, borde
vi börja med att lägga en smula tvång och band på vår egen lös¬
aktighet i ord och sedvänjor. »Bei gebratenen Capaunen ist nicht
schwer uber Enthaltsamkeit zu sprechen», säger ett tyskt ordspråk.
Det är icke svårt att predika förnöjsamhet och umbärande,_ när
man sjelf njuter af öfverflödets håfvor. Men man gör klokt i att
icke gifva alltför goda grunder åt de många, som sakna bröd för
dagen, och hvilkas nöd lätt bryter ut i hat och förbannelser. Ville
jag såsom argument mot den sidan använda moraliska grunder ut¬
öfver det redan sagda, kunde de sammanfattas i två ord: sjelfviskhet
och njutningslystnad.
Jag är för min del och har alltid varit optimist, i det jag tror
med full tillförsigt på, att sanning, rättvisa och godhet skola en
gång varda till verklighet här på jorden, men jag ser Europas
närmaste framtid med oro och bekymmer. Vi stå' — så fruktar
jag — inför verldshändelser af öfverväldigande kraft; kanske upp¬
lefva vi dem ej, åtminstone ej de af oss, som luta mot grafven, men
de skola dock, förr eller senare, komma. Att afvärja dem förmå
vi visserligen icke, men väl mildra dem, i vårt land. Och vägen
dertill är icke att möta ondt med ondt, utan att söka öfvervinna
det onda med det goda. Det är visst ingen lätt väg; der kräfves
den svåraste af alla segrar: segern öfver sjelfviskheten, mey utan
denna seger öfver oss sjelfva stå vi vanmägtige och rättslöse inför
det onda, som vi nu, i sjelfvisk fåvitskhet, söka undertrycka med
tvångsmedel, hvilka endast skola göra detta onda ännu svårare än
det nu är.
Man säge mig icke, att jag ser det nu föreliggande tvångslags-
förslaget med alltför stor misstänksamhet och öfverdrifver dess
praktiska betydelse. Väl, om så vore, men jag kan i allt fall ej
undertrycka min oro. Och den oron gäller vida mindre mig sjelf
än eder, mine herrar, som helsa denna lag »med vördnad och tack¬
samhet».
Ett ord till sist.
Man har i denna tid talat mycket om »försonlighet», och vi
hafva ju också, vi, som tillhöra oppositionen, varit ganska försonliga.
Någon hyggligare opposition lär väl näppeligen någon konstitutionel
regering haft att gorå med. Vi hafva ju gått så långt, att vi
Tisdagen den 14 Maj.
N:o 41.
understödt den nuvarande regeringen mot hennes egna tillhängare. Förslag till
Och vi hafva — åtminstone har det varit fallet med mig — gjort ändrad lydelse
det ur den synpunkten, att sann parlamentarism består ej deri, att afwlm>-u§
man söker störta en regering, utan deri att man söker med henne str^f “9"n'
åvägabringa det bästa möjliga till fäderneslandets gagn och till 'ors''
allmän välfärd.
Vårt motparti yrkade ej längesedan på ny ministér, redan då
det vann några röster till Första Kammaren, och framför allt, efter
det den erbarmliga segern vans i fråga om stockholmsvalet, till
följd af en arbetares glömska, i förening med en lagtolkning, som
helt visst skall stå i vår rättshistoria som ett af de mest egen¬
domliga drag af svensk jurisprudens från slutet af det 19:de seklet.
De kunde ej genomdrifva sin mening, desse »det nya systemets»
män, men de hafva ej underlåtit att, genom sina språkrör, gifva
rätt ofta luft åt sitt missnöje med åtminstone en ledamot af den
nuvarande rådkammaren, som icke varit dem till behag. Jag vill
icke berömma mig af denna försonlighet utan endast påvisa den
såsom ett faktum.
Men månne det kan eller bör så fortfara? För min del måste
jag besvara denna fråga med nej.
De slutord, jag ämnar här tillfoga, torde jag få gömma till
öfverläggningen längre fram.
Herr Lundin: Jag beklagar den ställning, hvari jag kommit,
att icke kunna instämma med den framstående talare, som nyss
med så mycken förmåga och skärpa yttrade sig i frågan. Jag kan,
då han beklagar att förslaget framkommit, icke sätta mig in i hans
tankegång. Jag gratulerar oss tvärt om dertill, bugar mig för re¬
geringen och tillåter mig till henne vördsamt frambära min tack¬
samhet, derför att den bringat förslaget inför Riksdagen. Att under¬
stundom den borgerliga lagen och dess handhafvare stått vanmäg-
tige gent emot sjelfsvåldet, tror jag mig med fakta kunna styrka.
Lagstiftningen har enligt mitt förmenande gifvit prof på eu stor
hofsamhet senast genom antagande af den lag, i hvars behandling
inom utskottet jag hade äran deltaga, och hvars tillämpning i vissa
afseenden kunde innebära en stor fara. Emellertid gjordes på grund
af lagutskottets initiativ och genom dess tillmötesgående, förändrin¬
gar, som voro alldeles nödvändiga för att icke förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare skulle förvärras i stället för förbättras.
Jag tror, att lagstiftaren genom antagande af denna lag skall kunna
visa ett ytterligare prof på hofsamhet, ty såsom förhållandena nu
i många fall gestalta sig, förefinnes ett ytterligt stort behof af
att en lag, som den föreliggande, existerar och kan tillämpas. Ty
jag vet af egen erfarenhet, att mångas välgång och finansiella ställ¬
ning stått på spel genom yttranden i tal och skrift, hvilka varit
grundlösa. I handlingar af denna art ligger, enligt mitt förmenande,
en mycket större fara för samhället, än då våld begås mot person;
sådant är visserligen en bedröflig yttring af råhet, men det sätter
N:o 41.
8
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till icke såsom de handlingar, man här velat förekomma, familjens och
ändrad, lydeistj samhällets bestånd i fara.
Jag skall bedja att ytterligare med några fä ord i en så vigtig
* (F TT ^r%a gifva min ståndpunkt tillkänna. Jag hör till dem, som i
or 8' främsta rummet se saken från den arbetande klassens ståndpunkt.
Jag tror, att om arbetarne liksom arbetsgifvarne iakttaga moderation
och visa tillmötesgående, behöfva vi icke, såsom den föregående
talaren, hysa betänkligheter mot denna lag. För hvarje svensk
medborgare bör det ligga i sakens natur, att sådana föreskrifter
som dessa böra finnas och iakttagas, och således kan man här vid lag
icke tala om något tvång. Lagen är för öfrigt icke sträng, utan
dess föreskrifter tvärt om så affattade, att ingen har skäl att be¬
klaga sig. Yi hafva hört uttalanden af en mycket lärd man här
i kammaren, som talat om arbetaremötena och om det tillmötes¬
gående, som regeringen hittills visat i detta afseende, i det att
tillåtelse att föranstalta dylika möten icke förvägrats någon, hvilket
förhållande antagligen komme att fortfara; men han ansåg regerin¬
gen i rättigheten att på förekommande skäl vägra dylik tillåtelse
hafva ett medel att skydda samhället, som gjorde denna lag öfver¬
flödig. Jag kan dock icke finna det, ty en tillåtelse att hålla folk¬
möte kan missbrukas och öfverlåtas på annan person, åt hvilken
från början det icke varit afsigten att lemna sådan. Jag är rädd,
att på detta sätt en möjlighet skall stå uppviglare öppet att hän¬
synslöst och utan en tanke på moraliskt eller juridiskt ansvar upp¬
träda på möten och der bland den stora hopen utslunga sina omogna
idéer om hvad samhällets bästa kräfver. Med förmåga och stor
svada röna de alltid bifall af den stora massan. Men så bör det
icke vara. Yi böra söka att med sans och måtta samt i allsköns
endrägt verka för samhällets framåtskridande, och då blir äfven
resultatet det bästa.
På dessa i korthet angifna grunder yrkar jag bifall till lag¬
utskottets förslag.
Herr Sandberg: Då jag kommer att rösta för bifall till det
af regeringen framlagda och af lagutskottets pluralitet tillstyrkta
förslaget till ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen, anser jag
mig i ytterst få ord böra redogöra för de skäl, som dervid varit
för mig bestämmande.
Enligt mitt förmenande är det samhällets pligt att skydda ar¬
betarne, äfvensom arbetarnes rättighet att blifva af samhället skyd¬
dade mot uppviglingar och förderfliga påverkningar af samvetslösa
yrkespolitici och agitatorer, hvilkas antal på senare tider med en
förvånande hastighet tillväxt och hvilkas beteende blifvit allt fräc¬
kare och* fräckare.
Ett samhälle, som icke allvarligt och kraftigt bestraffar sträf-
vanden att omstörta samhällsordningen, kan omöjligen fortfara att
ega bestånd, utan begår ett slags sjelfmord, och dertill vill jag för
min del icke bidraga.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Tisdagen den 14 Maj.
9
N:o 41.
Herr Mankell: Herr grefve och talman, mine herrar! Det Förslag till
bör icke kunna förundra någon i denna kammare, att jag ur min ändrad lydelse
synpunkt på det kraftigaste yrkar afslag på den föreliggande lagen, af 14 §
såsom enligt min åsigt icke allenast obehöflig, utan äfven skadlig. 4 r,^
Den är obehöflig, emedan redan befintliga lagbestämmelser under
de senaste åren visat sig fullt tillräckliga till vinnande af de syfte¬
mål, som med lagen afses. I det hänseendet hafva vår nuvarande
strafflags 10 kap. 14 och 15 §§, jemte 13 § i ordningsstadgan för
rikets städer, visat sig fullt tillfyllestgörande. Och der myndig¬
heterna ej med dessa lagrum hafva kunnat hjelpa sig fram, hafva
de tagit sin tillflykt till uppenbara lagöfverträdelser, hvilka, trots
alla klagomål från de förorättades sida, icke af vederbörande blifvit
beifrade eller bestraffade. Hvartill behöfves då en ny lag?
Jag anser lagen skadlig, emedan den alldeles påtagligen icke
allenast syftar till bekämpande af socialismen, utan äfven till in¬
skränkande af tal- och tryckfriheten i allmänhet. I det hänseendet
låter ingen vensterman dupera sig. Lagen är i främsta rummet
rigtad mot det tilltagande missnöje, som yppat sig öfver den växande
reaktionen, öfver det envälde och fåvälde, som i många former uppen¬
bara sig, och hvithet äfven i vårt land på ett så betänkligt sätt
gjort sig gällande. Derifrån den jäsningsprocess, den verld sepidemi,
om hvilken herr justitieministern talar. Derifrån äfven de hotfulla
stämningar, som äfven antydas och hvilka afse brytande af den nu¬
varande samhällsordningen.
Man kan mycket väl förstå, att dessa yttringar af missnöje
måste förefalla olägliga och besvärliga för den minoritet, som nu
råder och som till sin fördel lagstiftar för den stora massan, samt
å ena sidan godtyckligt beskattar densamma, men å andra sidan
tillbakavisar de blygsammaste reformfordringar. I dess ögon måste
hvarje talare eller tidningsman, som klandrar den nuvarande s. k.
samhällsordningen, vara en »yrkesmessig agitator», såsom herr ju¬
stitieministern äfven uttrycker sig, hvilken vill »omstörta» sam¬
hället, såsom frasen lyder.
Men olyckligt vore värt land, om dessa säkerhetsventiler skulle
tillstoppas!
Jag har med mycken uppmärksamhet flera gånger genomläst
herr justitieministerns motivering till lagförslaget. Och man måste
erkänna, att densamma i stilistiskt hänseende är väl affattad. Men
i politiskt hänseende utgör den intet annat än en partiskrift, en
pamflett, deri alla förhållanden framställas på ett öfverdrifvet sätt,
deri sanning och dikt äro blandade med hvarandra, och deri den
senare beklagligen är öfvervägande — allt med syfte att upp¬
skrämma Riksdagen för socialisterna samt derigenom förmå den till
lagens antagande.
För detta ändamål meddelas bland annat en rapport af öfver-
ståthållareembetet om socialisternas senaste kongress, hvarigenom
skall ådagaläggas, att dessa med våld vilja genomföra sina åsigter,
på hvilket antagande sedermera hvarjehanda godtyckliga slutsatser
grundas, hvilka utgöra den egentliga motiveringen för lagförslaget.
N’:o 41.
10
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till Men oförsigtigtvis meddelas äfven en resolution rörande samma
ändrad lydelse ämne, hvarigenom just motsatsen framgår af hvad man vill bevisa.
af 10 kap. 14 & jag perj fQr a^t ådagalägga detta, om tillstånd att få uppläsa denna
S m TT resolution, hvilken icke bör förbigås under denna diskussion. Den
or s' lyder som följer:
»Kongressen förklarar, att Sveriges socialdemokratiska parti i sin
verksamhet för att organisera den svenska arbetareklassen till er¬
öfrande af den politiska magten, endast vill begagna sig af sådana
medel, som motsvara folkets naturliga rättsmedvetande. Det nutids-
program, vi uppstält och arbeta för, är det bästa vittnesbördet om att
vi ingalunda för vår del sträfva efter en våldsam revolution. Kon¬
gressen tillbakavisar uttryckligen de dumdristiga planer, som under¬
stundom tillskrifvas oss af våra fiender, att vi skulle vilja sätta
hela arbetarerörelsen på spel genom att utan tillräckligt stöd i
folket försöka en eller annan våldsam kupp. Tvärt om vill partiet
fortfarande som hittills använda hela sitt inflytande för att före¬
bygga obetänksamma, våldsamma utbrott af folkets missnöje, bakom
hvilka ingen tillräcklig magt skulle kunna uppställas. Revolutioner
kunna aldrig ’ göras’, men skulle de styrandes blindhet och egoism
frammana den våldsamma revolutionen som förtviflans sjelfhjelp,
är vår plats gifven och vi redo att göra allt för att åt folket er¬
öfra och bevara så värdefulla frukter som möjligt af striden, på
det att dess offer ej må ha skett förgäfves.»
Mine herrar! Man måste vara rättvis äfven mot sina mot¬
ståndare. Ingen kan högre än jag ogilla socialismen, och jag har
äfven efter förmåga bekämpat densamma under alla former, i hvilka
den uppträdt — vare sig att den såsom statssocialism utgått från
tronen eller såsom protektionism från Riksdagen eller såsom ett
orimligt samhällsideal, hvilket vilseleder massorna, från socialdemo¬
kraterna. Men man måste låta dessas högtidliga förklaringar gälla
för hvad de afse. Det går icke an att, såsom herr justitieministern
gör sid. 15, påstå, »att bakom de offentliggjorda resolutionerna säker¬
ligen döljer sig åtskilligt, som försigtigtvis tills vidare hålles hem¬
ligt bland de invigde». Då kan man komma till hvilka slutsatser
som helst. Sjelf skulle herr justitieministern säkerligen finna sig
mycket sårad, om någon påstod, att bakom hans lagförslag, dolde
sig hemliga planer till enväldets införande; men det ena vore icke
mindre berättigadt än det andra.
I afseende på socialismens verkliga betydelse må det tillåtas
mig åberopa mitt yttrande vid sistlidne riksdag under diskussionen
om rösträttens utvidgande. Den öfverallt fåtaliga socialistiska frak¬
tionen betyder foga såsom nationalekonomisk sekt eller politiskt
parti. Men den betyder mycket såsom språkrör för massornas be¬
rättigade missnöje med samhällets missförhållanden. Må man af¬
skaffa dessa missförhållanden genom lämpliga reformer, och man
skall snart finna, att socialismen spelat ut sin roll
Sådana äro i korthet de principiella skäl, på hvilka jag måste
afstyrka lagförslagets antagande. Men härtill kunna äfven läggäs
Tisdagen den 14 Maj.
11
>':o 41.
andra af mera praktisk natur, som delvis förut blifvit vidrörda af Förslag till
andra talare, delvis i pressen framhållna. ändrad lydelse
Först och främst synes mig i hög grad olämpligt att å nyo ändra 10 14 §
en lag, som sä nyligen blifvit ändrad. Det är blott två år, sedan
Riksdagen gjorde ett tillägg till denna lag, och enligt eljest vanlig or 8'
praxis bör man afvakta den erfarenhet, som tiden gifver vid handen,
innan man stiftar en ny lag.
Vidare är det alldeles oförtydbart, att lagen svårligen kan sägas
vara moget öfvervägd af regeringen och högsta domstolen, då hela
proceduren med dess framläggande och granskande blott upptagit
en veckas tid.
Lika oförtydbart är, att dess framläggande i Riksdagens sista
timma afser eu öfverraskning, liksom 1887, då det första tillägget
gjordes.
Lagutskottet har ej heller hunnit underkasta detsamma någon
annan behandling, än att utan någon slags motivering oförändradt
tillstyrka dess antagande.
Allmänt har äfven uttryckens tänjbarhet blifvit klandrad,
hvarigenom lagens tillämpning måste blifva i hög grad godtycklig,
och dess bestämmelser af myndigheterna kunna missbrukas.
Dernäst framgår af motiveringen, att i framtiden ytterligare
ändringar och skärpningar åsyftas i afseende på yttranderätten,
föreningsrätten och församlingsrätten.
Slutligen synes det omöjligt att redan nu bedöma det samman¬
hang, hvilket det ifrågavarande lagrummet kan komma att hafva
till bestämmelserna i den nya tryckfrihetslag, som bebådas, och
hvilket sammanhang kan vara af den beskaffenhet, att tryckfri¬
heten alldeles tillintetgöres.
Innan jag afstår från ordet, ber jag att få bemöta ett yttrande,
som under den remissdebatt, hvilken föregick detta ärendes hän¬
visning till utskottet, fäldes af en talare, hvars ord under när¬
varande förhållanden väga mycket i denna kammare. Han sade
»att revolutionen var hardt nära», om socialisterna ostraffadt finge
hållas, hvarför han påyrkade ytterligare skärpningar af lagen — ett
yttrande, som inbringade honom högljudda bifallsrop. Nej, mine
herrar, det är ej socialister eller agitatorer, som framkalla revolu¬
tioner, utan de herskande minoriteter, som i blindt öfvermod be¬
gagna sin magt att förkasta de billigaste reformfordringar. Denna
sanning står skrifven på historiens alla blad, fastän den af de
magtegande städse föraktas. Månne det sålunda äfven skall gå
med den nu rådande minoriteten?
Sist ber jag att, på uppdrag af Stockholms Typografiska för¬
ening, få uppläsa eu protest mot denna lags antagande, hvilken
nära ansluter sig till den af den föregående talaren upplästa, af
publicistklubben fattade resolutionen. Protesten lyder: »Då den
k. propositionen om ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen,
enligt regeringens egen förklaring, skall efterföljas af motsvarande
förslag till inskränkning af tryckfriheten, uttalar Typografiska för¬
eningen :
N:o 41.
12
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 i
strafflagen.
(Forte.)
att äfven eu fullt berättigad allvarlig granskning af bestående
e missförhållanden kan med en sådan lags tillhjelp undertryckas,
''icke minst på grund af dess tänjbara ordalag, och således svenska
folkets häfdvunna församlings- och yttrandefrihet omintetgöras,
och att en sådan lag alltså skulle kunna omöjliggöra det fria,
offentliga meningsutbyte, som är ett nödvändigt vilkor för det nu¬
tida samhällets utveckling,
hvarför Typografiska föreningen far afgifva sin protest mot
detta lagförslag.»
Ja, det gör äfven jag och yrkar derför afslag!
Herr Smith: En protektionisttidning förklarade i går afton,
att grunden vid bestämmandet, till hvilkendera af kategorierna,
samhällets vänner och dess fiender, en person hör, för närvarande
vore hans förhållande till föreliggande lagförslag, och tillämpande
detta på Riksdagen ansåg tidningen att de, som voterade för för¬
slaget, borde betraktas som samhällets vänner. För min del är jag
i sistnämnda afseende af alldeles motsatt åsigt; alldenstund jag
tror, att de äro samhällets sanna vänner, hvilka votera mot denna
lag. Att lagen framlägges af en regering som tillkommit icke ge¬
nom svenska folkets fria val, utan genom ett lagens tolkande och
genom ett högsta domstolens beslut, måste äfven tala mot dess an¬
tagande. Då vi veta, att i Sverige endast sex procent af befolk¬
ningen ega valrätt för utseende af ledamöter i Andra Kammaren,
och då vid det sista valet sommaren 1887 å landet endast 31,3
procent och i städerna endast 56,5 procent af de valberättigade,
d. v. s. i medeltal ungefär 40 procent, afgåfvo röster, då vidare
pluraliteten af desse röstande utgjordes af frihandlare, så synes det
mig vara ett obestridligt faktum, att det nuvarande systemet införts
genom tillskyndan af endast 1 procent af Sveriges hela befolkning,
och att de öfriga 99 procent icke velat införa detsamma, om de
derom fått yttra sig. Det är delegerade af dessa 1 procent, som
redan påtvingat oss både lifsmedelstullar och inskränkt närings¬
frihet genom margarinförbud, hvarjemte budgeten vid denna Riks¬
dag så ökats, att den blifvit en börda, större än svenska folket
någonsin förut burit. Det nya systemet vill nu också genom det
föreliggande lagförslaget inskränka yttrandefriheten, liksom myn¬
digheterna på sista tiden behagat inskränka församlingsfriheten,
samt sålunda beröfva svenska folket en del af dess urgamla fri-
och rättigheter. Tron I, mine herrar, som ega majoritet i denna
kammare, att den orepresenterade delen af svenska folket skall
med glädje, kärlek och tacksamhet omfatta ett sådant beslut, som
skulle kunna hindra dess kritik af edert system? Nej, mine herrar,
99 procent af svenska folket skulle säkerligen hafva nekat sitt bi¬
fall, i fall det derom tillfrågades. Jag anser för min del, att grann-
lagenheten fordrat, att man icke kommit med detta våldsamt in¬
gripande lagförslag, förr än man åtminstone hade haft svenska
folkets fria val bakom sig. Nästa år, då också möjligen protek¬
tionisterna komma att vid valen till Andra Kammaren afgå med
Tisdagen den 14 Maj.
13
N:o 41.
segern, kunde man anse sig hafva fått ett mandat af svenska folket Förslag till
att äfven komma fram med ett förslag, sådant som det föreliggande; ändrad lydelse
men först då hade en sådan majoritet, som den nuvarande, kunnat afjolap.u§
med något skäl anse sig representera landets allmänna mening, och s ag
då hade vi, förslagets motståndare, möjligen kunnat tiga och låta 0
det passera, ty såsom fosterlandsvänner äro vi skyldige att vara
nöjda med den lagligt valda majoritetens beslut, men, mine herrar,
nu tillåter jag mig att i det svenska folkets namn, som icke är re-
presenteradt af majoriteten, protestera mot en lag, som möjligen
kan blifva alla landets invånare genom den nuvarande lagliga
majoritetens votum pålagd. Som skäl för lagens framläggande före-
bäres, att socialisterna hålla ett sådant väsen, och att man hade
stora skäl att frukta följderna af denna agitation. Nej, mine herrar,
socialisterna hafva nu redan i många år hållit väsen i vårt land.
men huru många adepter hafva de vunnit för sina läror? Jag tror
de ej kunna räknas till mer än 1 å 2,000 personer. Behöfves mot
detta försvinnande fåtal någon särskild lagbestämmelse? Deras
galna läror freda bättre än någon lag och vårt folk låta ej så lätt
förleda sig till att blifva socialister, då de erforderliga förutsättnin-
garne dertill saknas. Det finnes icke i någondera kammaren, såsom
förhållandet är i den tyska representationen, någon enda repre¬
sentant, som slutit sig till denna rörelse, och för min del får jag-
säga, att jag ej kan finna de af socialismen påyrkade ändringarne
i samhällsordningen annat än fullkomligt outförbara och i högsta
grad orättvisa, liksom jag äfven anser tankegången i dess läror
fullkomligt falsk. Behöfva vi under sådana förhållanden frukta,
att denna rigtning skall för tänkesätten hos folkets flertal blifva
af betydelse? Nej, mine herrar! sanningen tager alltid till slut ut
sin rätt, och vi behöfva ej stifta undantagslagar, som genom sina
obestämda uttryck hafva annan form än de redan nu befintliga eller
införa nya bestämmelser mot den fullständigt oskadliga socialistiska
rörelsen. Att införa undantagslagar för att bekämpa ett sådant
fåtal, torde åtminstone för närvarande vara både onödigt och oklokt.
Yi hafva i vårt land redan länge sett en rörelse fortgå, som om¬
fattat ett allt större antal medlemmar; jag menar dpn s. k. good-
templarismen, som nu under ett 20-tal af år med ifver och möda
samt med stora penninguppoffringar arbetat sig fram, men ehuru
medlemmarnes antal uppgår till 50 å 60 tusen, har det allmänna
ej haft anledning beklaga sig öfver denna sammanslutning af ar¬
betare. Att således någon fara för vårt land skulle uppstå genom
arbetarnes oförhindrade rättighet till sammanslutning för sociala
eller andra ändamål i större korporationer, då inga olagligheter för
öfrigt begås, kan jag ej finna, men deremot ligger enligt mitt för¬
menande en fara deri, att man t. ex. vid universiteten söker lägga
band på den studerande ungdomen, som understundom visserligen
kan vara något yster. Skulle förhållandet mellan vederbörande
universitets myndigheter och den studerande ungdomen fortfarande
utveckla sig i den nuvarande beklagliga rigtningen, så tror jag
säkert, att äfven från denna Sveriges blifvande öfverklass ganska
N:o 41.
14
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till snart en Högtidlig och ljudlig protest kan komma mot en lag, som
ändrad, lydelse inskränker yttrandefriheten, och ännu högre blir denna protest, om
afla kap. den studerande ungdomens lagliga rättighet att få undergå pröfning,
straj ogen. liringSPäres på det sätt, som vi nu nyligen sett. Det finnes ett
^ or s'' land, som heter Norge, hvilket liksom vårt eget styres under val¬
språket: »brödrafolkens väl». Huru en professor vid universitetet i
detta lands hufvudstad uppfattar yttrandefriheten, och hvilket mått
af denna frihet han såsom universitetslärare tillmäter sig, framgår
af en artikel, som jag för några dagar sedan läste i protektionist-
tidningen Svenska Dagbladet, och hvilken jag anhåller att delvis
få uppläsa. Den lyder sålunda: »Bernadottes eller Carl Johans
duglighet som härförare är något, som professor Sars under tysk
påverkan starkt betviflar, om än icke rent af bestrider, hvaremot
han snarare vill erkänna den svenske kronprinsens framstående
skicklighet som diplomat, _ Den franske marskalkens val till svensk
kronprins och hans ledning af Sveriges politik var, enligt före¬
läsaren, misstag på misstag, i det Carl Johan svek de förväntningar,
man byggt på hans val; Carl Johan narrade sitt gamla fädernes¬
land, sina vapenbröder och sin kejsare, vändande sitt och Sveriges
svärd mot Frankrike; han narrade sitt nya hemland, Sverige, der
man hade väntat, att han skulle återförena Finland med det svenska
moderlandet; han narrade Finland, som spanade efter räddning
undan det moskovitiska väldet och som då hade de svenska sym¬
patierna i behåll. Han valde Ryssland i stället för Frankrike till
Sveriges allierade; han valde Norge i stället för Finland till be¬
löning för svenskarnes deltagande i det Napoleonska kriget och i
sjelfva verket erhöll Sverige intet alls, under det han sjelf, Carl
Johan personligen, fick en krona till, den norska. Så gick det till.
Frankrike förlorade, Sverige förlorade, Finland brydde man sig
icke om. Carl Johan narrade dem alla; han tog ingen hänsyn
hvarken hit eller dit, och han spelade sina kort så väl, att till
slut var det han ensam, som vann.»
Tron I, mine herrar, att det vore lyckligt om den norske pro¬
fessorns utsago i de sista raderna efter 50 år skulle kunna tillämpas
på den nuvarande konungen och edert nuvarande system? Jag tror
det icke. Jag tror att de, som måste bära ansvaret för denna lags
framläggande inom kort skulle få orsak att djupt ångra dess an¬
tagande. Jag tror icke att någon fara för det nya systemet ligger
i ett uppskof med lagen till efter nästa val, då magten fullständigt
och på lagligt sätt skulle kanhända hafva kommit i edra händer.
Då skulle jag icke yttra ett ord emot ett sådant förslag som detta,
ty det skulle ej tjena något till, men nu lägger jag eder på
hjertat, huru vida I verkligen viljen framkalla den serie af strider
och bråk som lagens antagande möjligen kan åstadkomma. Jag
tror icke, att de 99 procent af Sveriges befolkning utan vidare
eller utan försök till motstånd stillatigande skola underkasta sig
hvad ni i den föreliggande lagen behagat diktera, om den blifver
oförändradt antagen. Jag tror att det derför vore klokare, äfven
från protektionistisk synpunkt, att nu rösta för afslag. Man har
Tisdagen den 14 Maj.
15
N:o 41.
liär talat om, att vi icke behöfva frukta denna lags tillämpning, Förslag till
derför att vi hafva en så utmärkt domarecorps. Yi hade det äfven ändrad lydelse
förr, för 50 år sedan, men det hindrade icke att Crusenstolpe blef af Jcap. u §
fäld, och huru det tillgick känner hela folket. Jag tror, att vi
äfven den tiden hade en omutlig domarecorps, men inom en dylik, ' or s''
den må bestå af aldrig så utmärkte män, finnas alltid de, hvilkas
omdöme understundom icke är så redigt och klart, som önskligt
vore, och det är fara värdt, att en lag, innehållande sådane kaut¬
schuksparagrafer, som den föreliggande, och i så hög grad som
denna beroende på domarens subjektiva uppfattning, i sin tillämp¬
ning kommer att förete högst olika uppfattningar, i hvilket fall
lagen icke blifver lika för alla.
Jag vill icke längre upptaga kammarens tid. Jag lägger eder
endast, mine herrar, på hjertat, att I ären här för att bevaka
svenska folkets fri- och rättigheter, och att en majoritet, som i af¬
seende på valen till Andra Kammaren stöder sig på en så liten
del af landets befolkning, som 1 procent, icke har rätt att afhända
eller förminska för detta folk dess yttrande- och församlingsfrihet.
Hittills hafva vi med stolthet kunnat kalla Sverige »frihetens stamort
på jorden»; låten då icke det beslut, som i dag kommer att fattas,
innebära ett förnekande af denna gamla sanning.
Jag yrkar således, afslag.
Herr Casparsson: Hen talare, som här i dag började diskus¬
sionen, yttrade vid remissen af ifrågavarande lagförslag, att lagen
redan erhållit ett namn: »munkorgslagen», och han tilläde, att alla
sådana namn äro farliga. Hvad nu sj elfva benämningen beträffar,
vill jag icke afgöra, huru vida den eger genialitet, men att den
saknar originalitet påstår jag deremot bestämdt, enär ordet är im-
porteradt från Tyskland.
Då tyska socialistlagen på 1870-talet framlades inför tyska
Riksdagen uppfans detta ord och intogs derifrån sedermera i svenska
pressen. Den värde talaren beklagade nyss, att så mycket impor¬
teras från Tyskland och nu importerar han sjelf derifrån sina
qvickheter.
Hvad åter sjelfva bilden beträffar, är, så vidt jag känner, den
apparat, som kallas munkorg, något, som användes för arga hästar
och ilskna hundar, för att hindra dem från att bitas, då deremot
den föreliggande lagen är afsedd för menniskor. Om bilden kommit
från anhängarne till den föreslagna lagförändringen, så hade man
kunnat säga att sarkasmen varit bitande, ehuru något grof, men,
då den kommit från förslagets motståndare, bortfaller det förra
epitetet och endast det senare qvarstår. Hvad deremot talarens
sista påstående, att »namn äro farliga», beträffar, så medgifver jag
gerna sanningen deraf, då de användas så bakvändt som i före¬
varande fall. Man har här uppläst protester från olika håll. Jag
frågar då, emot hvilken och hvilket dessa protester äro rigtade.
Äro de rigtade mot lagens framläggande, så åsyfta de Kongl. Maj:ts
regering, och då är Riksdagens Första Kammare icke rätt forum
JV:o 41.
16
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till derför. Afse protesterna deremot lagens antagande, då svarar jag,
andrad lydelse att för våra beslut äro vi underkastade publicitetens och allmän-
<>f10 kap-u § hetens dom, och denna dom få vi underkasta oss, äfven om den icke
^Fortfo"' a^id utfaller så ojäfvigt och opartiskt som önskligt vore, men afse
018' protesterna deremot att på förhand vara en ledning för de beslut
vi skola fatta, då får jag förklara, att jag icke erkänner någon
annan norm än samvetet och inga andra bindande föreskrifter än
grundlagens. En fingervisning i detta fall är så mycket mera
opåkallad, som den sak, som dessa protester närmast afse, nu icke
föreligger till afgörande.
Hvad sjelfva lagen beträffar, vill jag icke nu ingå i någon
detaljerad pröfning af densamma, då den blifvit godkänd af både
högsta domstolen och lagutskottet, utan vill endast i allmänhet
uttala mig om lagens syfte.
Om det blefve kändt, att en koalition vore på väg att bildas,
för att afhända oss större eller mindre del af vårt område och om
Sveriges Konung då begärde medel till upprätthållandet af landets
integritet och sjelfständighet, är jag öfvertygad, att Riksdagen utan
betänkande skulle lemna dertill nödiga medel. Men fosterlandet
är väl dock icke endast den mark vi beträda och det jordområde
vi med våra lekamliga ögon kunna öfverskåda; är det icke äfven
våra lagar och samhällsinrättningar, vårt språk, vår kultur och våra
seder; omfattar det icke äfven det förflutnas minnen och traditioner
och framtidens förhoppningar? Utgör icke allt detta vårt fosterland?
Om det nu är kändt, att en koalition bildats för att störta den
bestående samhällsordningen, ehuru man, klokt nog, uppskjuter
med krigstillståndets förklarande, till dess man hunnit samla nödiga
materiella medel; och Sveriges Konung, sin pligt likmätigt, begär
Riksdagens medverkan för att mot det tillämnade våldet sätta lagens
arm, då uppstår inom pressen och inom Riksdagen ett anskri emot
en sådan lag! Och hvilka skäl är det väl man anför? Man säger
att ingen omedelbar fara förelåge från socialismens sida, som på¬
kallade några utomordentliga åtgärder, emedan detta parti ännu
vore så litet, men, då man vet att en sjukdom finnes, bjuder icke
klokheten och humaniteten, att man så fort som möjligt söker bote¬
medlet? Eller är det icke lättare och rättare att stämma i bäcken
än i ån och bättre i ån än i den brusande elfven?
Man säger att en sådan lag kan medföra missbruk och lägger
band på samhälls- och yttrandefriheten. Skulle vi icke stifta andra
lagar än sådana, som icke kunna föranleda till missbruk, då vore
rättast att icke stifta några lagar alls. De som resonnera på det
sättet befinna sig i lagstiftningsväg på samma ståndpunkt som i
fråga om upplysningen de »ljusets fiender», öfver hvilka Kellgren
kastat ett olympiskt löje. Alla lagar kunna missbrukas, men, derför
att så är, kunna vi väl icke underlåta att stifta några lagar?
Ett folk, med så urgammal frihet som vårt folk, kan, om det
behöfves, väl medgifva vissa inskränkningar i frihetens utöfning, ty
det allmänna rättsmedvetandet skall alltid veta att åt dessa in¬
skränkningar lemna den nödiga begränsningen. Kan någon på all-
Tisdagen den 14 Maj.
17
i\:o 41.
var tro att den gamla svenska friheten äfventyras genom denna Förslag till
lag? Jag är fullt förvissad derom att hvarje "attentat emot vårändrad lydelse
frihet skall krossas emot den sunda uppfattningen hos nationen och afl° hT'14 §
representationen. Faran^ ligger icke på detta håll utan faran ligger *^^7
i_ den ytliga — ja, må uttrycket förlåtas mig — i den jolmiga 1 °r 3'
liberalism, som nu på många håll söker göra sig gällande.
Begreppen Gild, honung och fosterland äro ännu dyrbara för
flertalet och, jag vågar säga, för den bättre delen af det svenska
folket, men tillåter man dessa sammanhållande begrepp att fritt få
neddragas i gatsmutsen, då är det verkligen att befara att sam-
hällsbanden skola lossna och vi icke längre komma att utgöra
■ett folk utan endast ett aggregat af löst hopfogade individer utan
handlingskraft i farans och utan motståndsförmåga i pröfningens
stund.
Mot livilka äiy lagen rigtad? Jo, mot de yrkesmessiga agita-
torerne och yrkesagitationen.
År då näringsfriheten sa helig, att alla slags näringar äro
tillåtna? På det medicinska området stifta vi lagar emot qvack-
salfvare, är det då icke tillåtet att äfven stifta lagar emot de
politiska qvacksalfvarne, hvilka jag är öfvertygad att ingen stats-
rättslig fakultet i verlden skulle gifva annat betyg än det gröfsta im¬
probatur. Den medicinske..qvacksalfvaren skadar individen, den poli¬
tiske deremot samhället. År individen då för mer än samhället eller
delen mer än det hela? Man firar i år hundraårsfesten af en epok¬
görande tilldragelse i verldshistorien, rik på varningar och lärdom.
Den visar oss, huru förtryckets missbruk och förtryckets ytterlig¬
heter _ framkallat frihetens missbruk och ytterligheter och dessa å
sin sida den motsatta ytterligheten och huru ett rikt begåfvadt
folk under ett sekel kastats fram och tillbaka mellan dessa ytterlig¬
heter, tills den ena som den andra slutligen råkat i fullkomligt
vanrykte.
Det är en fysisk lag, att en pendel, som slår öfver åt det ena
hållet, drifves just genom samma kraft lika långt tillbaka i motsatt
rigtning. Jag tror att den moraliska och politiska verldsordningen
är underkastad, samma lag. Den, som betraktar dessa i folkens ut¬
vecklingshistoria ofta förekommande pendelslagen åt det ena och åt
det andra hållet och som icke gjort sig reda för det nära samman¬
hanget mellan orsak och verkan, ropar, hvar efter sin olika uppfatt¬
ning, allt eftersom pendelslagen gå åt det ena eller det andra hållet
på reaktion, och båda hafva på visst sätt rätt, ty reaktionen är den
naturliga följden af och det nödvändiga korrektivet mot så väl
magtens öfvergrepp som frihetens missgrepp. Den statsman och
häfdatecknare, som skildrat detta vigtiga utvecklingsskede i Frank¬
rikes och Europas historia och framlagt sitt folks öden under denna
tid, dess förvillelser, dess storhet och dess olyckor, afslutar sitt
arbete och sammanfattar resultatet af de derunder inhemtade lär¬
domar i ett, för att begagna hans egna ord, ur djupet af hans hjerta
frampressadt varningsrop: att under inga förhållanden och pa inga
Första Kammarens Prot. 1889. N:r 41. 2
N:o 41.
18
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till vilkor låta afhända sig friheten, och, för att icke sätta friheten i fara.,,
ändrad lydelse aldrig missbruka den.
strafflagen Herr talman! Jag har efter måttet af min begränsade förmåga
(Forts) men med min obegränsade tillit till det rättas seger sökt sätta mig
in i det föreliggande lagförslaget och har dervid kommit till den
slutsats, att det icke innebär någon fara för lagbunden frihet, men
deremot kan blifva ett värn mot frihetens missbruk, och derför yrkar
jag bifall till detsamma.
Herr Borg: Då jag vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition
i detta ämne hörde kammarens vördade ålderspresident anbefalla
skärpta bestämmelser vid denna frågas behandling i lagutskottet,
kom jag att tänka på något, som hände för några årtionden sedan,
i min ungdoms dagar, då fråga var att i vårt land upphäfva lands-
förvisningsstraffet. Att upphäfva landsförvisning för religionsaffall
ansågs då i högsta grad betänkligt både för kyrkan och staten.
Samtliga de respektive domkapitlen i riket hördes öfver denna vig¬
tiga fråga och i den provins jag tillhörde förekom bland vota, som
afgåfvos i den så kallade prostlådan, ett af följande lydelse: »la
mort sans phrase». Det var naturligtvis en prest, som afgaf denna
fromma önskan i prostlådan. Detta yttrande kom sedermera till
allmänheten och omtalades på sin tid i pressen. Icke förty gick
religionsfrihetsprincipen igenom i vår lagstiftning, och jag tror icke
att svenska folket har skål att ångra detta. Då jag sett att lag¬
utskottet icke tagit vinken från ålderspresidenten ad notam, utan
helt enkelt på samma sätt som högsta domstolen »sans phrase» bi¬
fallit Kongl. Maj:ts förslag, har man alla skäl föreställa sig att,
då lagutskottet icke varit villigt tillmötesgå den sålunda uttalade
önskningen, regeringen, när den härnäst framkommer med ett nytt
förslag i samma rigtning, mera skall gifva akt på denna vink.
Dä regeringen nu varit så hastig i vändningarne, att den under en så.
kort tid son» två år framkommit först och främst med den »lilla,
socialistlagen» och nu med den större, är det väl möjligt att den
nästa gång kommer med en lag, hvari yrkas dödsstraff såsom det
enda, hvilket återstår utöfver böter och fängelse, eller de straff,,
som nu föreligga emot socialism o. d.
Skulle jag framställa några anmärkningar emot lagutskottet,
blefve det endast min förundran öfver att samma utskott, som till¬
bakavisat de allra flesta små steg framåt och som stundom hängt,
upp ganska vigtiga reformer på obetydliga paragrafer, nu utan
vidare betänkande och så hastigt är färdigt att taga ett så långt,
steg baklänges, som nu är föreslaget. Härvid är naturligtvis icke
något att göra; jag beklagar blott för framtidens skull, att det skall
vara så stäldt i detta utskott, som dock räknar så många upplyste
och framstående män.
Jag skulle likväl icke hafva tagit till ordet i denna fråga,
hvars utgång enligt mitt förmenande är på förhand gifven, så vida
icke de premisser, på hvilka regeringen stödt sitt förslag, likasom
äfven slutsatsen, varit felaktiga, till följd hvaraf också hela för-
Tisdagen den 14 Maj.
19
N:o 41.
slaget är ohållbart. Jag skall söka att litet närmare belysa dessa
premisser, hvilka synas mig vara tvenne, omfattande den religiösa
och den sociala frågan.
Den religiösa berördes på ett par ställen i regeringens motive¬
ring äfvensom i den skrifvelse från justitiedepartementets byråchef,
som här utdelats, hvari bland annat talas om sådana agitationer,
som böra anses och straffas som hädelse emot Gud. Det är oss
alla väl bekant, hvilken storartad religiös rörelse, som pågår utan¬
för den större »frireligiösa» rörelsen i vårt land, nemligen genom
den så kallade ateismen, utilismen och så vidare. I denna rörelse
anser jag mig särskildt höra fästa mig vid »hädelse emot Gud» och
förnekandet af Guds tillvaro. I afseende å »hädelse emot Gud»
tillåter jag mig att uttala den åsigt, som något hvar torde hafva
svårt för att vederlägga, nemligen att hädelse emot Gud icke kan
finnas. — Jag motiverar detta påstående sålunda att, om Gud är
högsta magten, högsta visheten och det högsta goda, det vill säga,
om en menniska erkänner tillvaron af en Gud, så kan hon icke
häda denna Gud, just derför att hon erkänner honom vara den
högsta magten, visheten och godheten. Säger någon annat, så är
det ett nonsens, en sådan person är icke normal och bör icke be¬
handlas enligt strafflagen utan med patologiska medel.
Jag beder herrarne här observera, att aldrig någon ny religion
framträdt, utan att dess stiftare beskylts för att vara gudshädare.
Så, då Jesus dömdes af Pontius Pilatus, sade hans anklagare: Han
hädar Gud; och på grund af en liknande beskyllning nödgades
Sokrates att tömma giftbägaren. I kunnen icke finna att en enda
stor reformator framträdt i verlden, utan att emot honom framkastats
den beskyllningen att han hädar Gud. Så Savonarola, Huss och
många andra. Hvad förnekelsen af Guds tillvaro åter angår, kan
man icke bestrida, att sådan förnekelse finnes till. Litet hvar känna
vi ju till att så väl inom det vetenskapliga som det icke vetenskap¬
liga lifvet under århundradena framkommit sådana åsigter, som att
menniskosjälen endast är ett uttryck af naturkrafterna och att någon
andlig magt öfver naturen icke finnes, således att någon Gud efter
vårt begrepp icke existerar, och att sådana åsigter gått genom år¬
hundraden utan att likväl hafva vunnit någon större anslutning,
ett bevis på att hos menniskorna i allmänhet finnes känslan af ett
högre gudomligt väsen och att menniskosjälen känner förbindelse
med ett sådant högre väsen. Då så är fallet och då man dessutom
vet, att ateister eller gudsförnekare icke som sådane nödvändigtvis
äro några omoraliska personer, utan ej sällan föra ett i allo sedligt
lif, ja ett sådant lif att det stundom kunnat tjena till mönster för
den mest kristligt sinnade, torde lagen icke behöfvas för deras skull
åtminstone.
Här framstäldes för någon tid sedan grunddragen af en ate¬
istisk lära, men man underlät dervid att äfven framställa denna
läras moral, hvilken går ut på alldeles detsamma som den kristna,
eller att den enskilda menniskan är skyldig att verka för alla men-
niskors upplysning, förbättring och lycka på jorden. Häraf torde
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
JT:o 41.
20
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till dock ej framgå, att jag försvarar ateismen, som jag tvärt om efter
ändrad lydelse rjnga förmåga alltid bekämpat, men jag vill att denna före-
afiokap.us teeise liksom hvarje annan, skall erhålla sin rätt, hvarken mera
straff lagen. . , u
(Forts) eller mm(lre-
Det är sagdt att den socialistiska rörelsen i verlden är så stark,
att äfven de svaga böljor deraf, söm nått våra landamären, äro af
en hotande beskaffenhet för vårt samhälle. Jag bestrider detta och
tager mig friheten påstå, att den socialistiska rörelsen tvärt om, i
stort taget, är stadd på afgjord reträtt, och jag skall söka att med
några ord bevisa detta.
I Frankrike, som jag vill kalla socialismens källa, har socia¬
lismen i det närmaste spelat ut sin roll. Icke blott år 1848 utan
äfven för närvarande har den väl försökt att der vinna terräng,
men blifvit nästan totalt krossad, och de af herrarne, som studera
litteraturen på detta område, skola finna, att socialismen i Frank¬
rike har föga stöd i den allmänna opinionen. Då der hållits arbetare¬
möten, eller som man kallar det kongresser, hvartill alla Europas
folk inbjudits, har man, såsom förhållandet var i Paris 1886, då
den senaste kongressen hölls, kommit under fund med, att deltagare
voro långt ifrån uteslutande socialister, utan folk af alla möjliga
olika åsigter; desse deltagare voro ock stundom nära att komma i
lufven på hvarandra. Engelsmännen, praktiskt anlagda, ville icke
veta af några teorier af socialister, anarkister, possibilister o. s.
v., utan åsyftade att åstadkomma någonting reelt, någonting
som kunde förbättra arbetarnes ekonomiska och sociala tillstånd;
på prat ville de ej höra. Till tyskarne sade de: till edra fanta¬
sier kunna vi än mindre lyssna, vi tro ej på några universalkurer
genom eder socialism; genom densamma förbättra vi ej vår ställ¬
ning. Detta inträffade är 1886. Här behöfva vi sålunda ej taga
Frankrike med i räkningen.
Hvad England angår, så är socialismen ännu mera, omöjlig der.
Då efter kommunupproret under salig Marx’ tid socialismen blef
bannlyst ä Europas fastland, togo socialisterna sin tillflygt till
London, men de kunde ej hålla sig qvar i England, utan måste
begifva sig af till Amerika, der man slutligen gjort totalt kol på dem.
Detta var slutet på den socialistiska rörelsen i Amerika, och de
rörelser, som derefter förekommit och ännu der förekomma, hafva
ej socialistisk natur, ehuru de äro rigtade mot de stora jorddrot-
tarnas oerhörda vinningslystnad, hvilka sträfva efter att slå under
sig hela landsträckor samt dymedelst göra arbetsklassen _ af sig be¬
roende; det är detta, som framkallat de störa rörelserna i Amerika,
hvilka emellertid ingalunda äro socialistiska, fastän af uteslutande
ekonomisk betydelse, i det arbetarne sträfva efter att skydda sin
rätt mot de stora jordbesittarne och bolagskonungarna.
För att återgå till England, ser man visserligen i tidningar
att då och då på Trafalgar square och flerstädes i London betyd¬
liga demonstrationer egt rum af folkmassor stundom uppgående till
manga tiotusental menniskor med kanske några socialister i spetsen,
men ingen må derför inbilla sig att socialismen har synnerligen att
Tisdagen den 14 Maj.
21
N:o 41.
betyda bland de arbetande klasserna i London. Den som det tror
gör sig skyldig till ett fullkomligt misstag. Englands hela indivi¬
dualistiska och industriella anda syftar att inplanta den föreställ¬
ningen, att man icke må tro att staten skall vara till hands och
hjelpa hvarje odåga eller lathund, utan att man bör besinna, att
den enskilde genom sin egen kraft, dygd och klokhet bör söka ar¬
beta sig fram. Denna princip har i sådan grad förverkligats äfven
af detta lands arbetare, att handtverks- och fabriksföreningar der
hafva från fattigdom och elände ryckt undan, om jag ej misstager
mig, öfver 1,200,000 individer och åt dem skapat en förmögenhet
af många millioner pund sterling. Jag afser här närmast de så
kallade trade-unions. Dessa hafva icke blott stora etablissement
i städerna, utan äfven betydliga jordbesittningar. Detta är den
engelska vägen, och aldrig torde den tyska fantasien kunna öfver¬
flygla det praktiska engelska förståndet, så att socialismen vinner
insteg i England. Detta är åtminstone min uppfattning, grundad
på ett mångårigt specialstudium af denna fråga.
Hvar hafva vi då socialismen? Jo, i Tyskland, men kommen
i håg, mina herrar, att Tysklands folk är bland våra allra yngsta
nationer, såsom ett helt betraktadt. Tj^skland är ännu endast ett
barn i politiken och i hvad de sociala frågorna angår, hvadan man
icke må förvåna sig öfver om derstädes under militarismens och
feodalismens tryck skulle uppstå sådana osunda formationer, som
socialismen. Men lika säkert är också, att om ej förtrycket hvilat
öfver nationen, om den fått hafva ordet fritt och församlingsrätten
fri, skulle man ej, såsom nyligen skett, nödgats bevittna någonting
så märkvärdigt, som att 39,000 arbetare, utan att ett ord på för¬
hand derom varit skrifvet eller i tryck synligt, men påtagligen
efter överenskommelser vid hemliga möten, på en och samma dag
inställa sina arbeten. Man förvånade sig deröfver och kunde ej
säga annat än: huru var det väl möjligt att en sådan strejk kunde
försiggå på en och samma dag? De strejkandes antal växte snart
till hundratusentals, trots socialistlagar med mera.
Detta med mera dylikt visar, hvarthän det leder att stifta
lagar, hvilka lägga hinder i vägen för utöfvande af den för så väl
rika som fattiga naturliga rättigheten att komma tillsamman och
öfverlägga om sina intressen och angelägenheter.
Jag frågar eder, mine herrar, om hos oss, som dock äro bland
de lyckligare folken, man kunde åstadkomma en enstämmig opinion
rörande en sak, men det funnes tio personer, som sade: vi tro icke
på er, vi ha en annan åsigt, — om vi då svarade: det fän I ej hafva,
derom fån 1 ej tala; hvad skulle då följden blifva? Jo, oreda och
missnöje. Aro vi då icke i samma ställning till socialismen? Och
är icke värt ansvar vida större än andras i den mån vi befinna oss
i bättre materiella förhållanden, hafva fått en högre bildning o.
s. v. Hvilken gynsam yttre ställning hafva vi ej mot alla
dem, som kanske ofta sakna brödet för dagen, som fått en sämre
undervisning, men som lika väl som vi känna behofvet af att njuta
af en smula menskligt lif? Visserligen lär ingen bestrida att icke
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
N:o 41.
22
Tisdagen den 14 Maj.
strafflagen.
(Forts.)
Förslag till förhållandet i detta afseende är vida lyckligare hos oss än t.
ändrad lydelse ex# } Tyskland och Belgien, der en arbetare ofta får tillbringa
^slratnanet. ' hela- sitt lif i eu grufva mot eu dagaflöning af en krona. Så långt
har det ej gått i vårt land, der ej heller den arbetande klassens
ställning i allmänhet är så usel som i Tyskland. Men om nu indi¬
vider af denna klass hos oss i allt fall vilja förbättra sina vilkor
o. s. v., borde de väl åtminstone fritt få tala derom. Låt vara
att de stundom tala dumt och argt, det rubbar dock ej vår ställning,
vi som hafva jorden, arfvet, penningeskrinen, embetena, vi som be-
herska skolor och universitet; vår ställning är tillräckligt betryg¬
gad och jag är fullkomligt öfvertygad om att vårt samhälle, hädan¬
efter som hittills, skall utveckla sig normalt. Skola då vi, som äro
i lyckligare förhållanden, döma så strängt de stackars arbetarne?
Här har talats om yrkesmessiga agitatorer. Tron I, mina herrar,
att desse »agitatorer» få betaldt för sitt besvär? Hvem skulle väl
då betala dem för den propaganda, de bedrifva?
Aro vi ej derjemte sffyldiga att tro, att åtminstone deras af -
sigter äro lika rena som vara? Och borde vi ej hellre se att de,
hvilka hysa krassa och falska uppfattningar, måtte få öppet och
offentligt uttala dem, på det att de må fullkomligt framdragas i
dagsljuset och vederläggas?
Då jag sagt detta i afseende på socialismen, får jag på samma
gång erinra, att jag efter min ringa förmåga bekämpar såväl ateism
som socialism; men jag kan icke tro att man gagnar vare sig foster¬
landet eller de fattigare och mindre kunnige folkklasserna på det
sätt, här är föreslaget. Ty, huru vi än betrakta saken, är det dock
det ekonomiska trycket, som i första rummet drifver dem, och då
de uttala hårda ord, förstå de måhända mången gång ej ens rätt
hvad de säga, medan vi och våra likar i många representationer ej
sällan medvetet fälla uttryck, som kunde träffas af strafflagen.
Det finnes nemligen knappast någon representation i verlden, der ej
rätt ofta så är fallet, utan att man någonsin sätter i fråga den goda
afsigten. När det gäller arbetarne har man så gerna en alldeles
motsatt uppfattning, ehuru man ej kan påräkna hos dem sådan ur¬
skilning och sjelfbeherskning, som man har rätt att fordra af dem,
som stå på samhällets höjder.
Jag skulle kunna sluta härmed och endast ansluta mig till
reservanternas förslag samt till åtskilligt af hvad herrar Hedlund
och Mankell anfört, men jag vill ändock tillåta mig att yttra några
ord i afseende å det tillstånd, man skulle komma uti, om denna lag
blefve antagen. Man skulle visserligen, mine herrar, kunna hindra
folk att sammanträffa, och man skulle kunna åt våra tjensteman,
högre eller lägre, öfverlåta rättigheten att tillstädja eller hindra
sammanträden och tal om våra angelägenheter, men tycker kam¬
maren att det skulle vara uppbyggligt att, om vi vilja hålla ett
sammanträde, nödgas gå till närmaste länsman eller fiskal och an¬
hålla om hans tillåtelse dertill, och att den saken skulle vara be¬
roende af dennes subjektiva tycke? Vi kunna dock ej förutsätta,
ett sådant mått af bildning och upplysning hos dessa eller andra
Tisdagen den 14 Maj.
23
N:o 41.
tjensteman, att en dylik pröfningsrätt bör läggas i deras händer. Förslag till
Herr Hedlund har nyss antydt ett exempel, då Göteborg rörde P^Zuota^uS
•sig i en stor fråga, som af vissa vederbörande tvifvelsutan ansågs strafflagen?
innebära »hot mot samhällsordningen». Men, mina herrar, då ett (Forts.)
'folk är stadt i utveckling hotas samhällsordningen ständigt, ty man
önskar ständigt ändringar i det eller det fallet. År det då skäl
att åt våra tjensteman lemna afgörande! om hvad som är för sam¬
hället vådligt eller icke? Hvilken olidlig ställning för folket skulle
icke detta blifva och huru olidligt för dessa tjensteman! Nu lefva
vi i allmänhet i godt förhållande till dem, men ålägg fiskal er och
länsmän i hela landet att öfvervaka hvart vi komma, hvart vi gå
och hvad vi säga, så att vi blifva hemfallna åt deras godtycke och
dylikt, det blefve något, som jag tror att det svenska folket, hvilket
i så många år förstått att på ett moderat och sansadt sätt njuta af
sin frihet, ej skulle finna sig uti. .Tåg vågar här påstå, att det
knappt finnes något mera fromsint och laglydigt folk än det svenska.
Ilen lika visst är, att detta folk ej skulle fördraga, i fall man be-
röfvade det dess rätt åt,t fritt träda tillsammans och uttala sina
åsigter och önskningar.
Jag skall nu ej längre upptaga kammarens tid, ber blott att
få erinra om en liten företeelse, som egde rum i slutet af sistlidet
år, då Stockholms befolkning den SO november förbjöds att i pro¬
cession tåga ut för att vid August Blanches graf högtidlighålla
minnet af hans dödsdag — och det oaktadt August Blanche varit
en af de största författare vårt land någonsin frambragt, på samma
gång han var en ädel och varm menniskovän. När sådant kan ske
i hufvudstaden, hvad skulle dä ej i dylika fall kunna inträffa i
landsorten ?
Dessa antydningar torde vara nog. Men jag skall dock göra
•ett litet sluttillägg.
Så väl den förre som nuvarande chefen för justitiedepartementet
hafva hemtat sina ideal för folkfriheten icke från vestmagterna,
•ej från Frankrike eller, England, nej, mina herrar, de hafva fått
•dem ifrån Tyskland, Österrike, IJngarn och Finland. Från dessa
håll är det, som det svenska folket skulle importera mönstren för
sitt offentliga och sociala lif. Jag beklagar att man ej vänd! sig
åt annat håll, der möjligen något bättre varit att inhemta.
Allra sist vill jag säga, att detta lagförslag ej fostrats i någon
.statsmans hjerna, att det ligger ett tungt ansvar på de män, som
gå att afgöra detsamma och möjligen antaga det, och att, om det
kommer att blifva lag, det skali medföra oberäkneliga söndringar
och olyckor för vårt land och komma att i framtidens historia in¬
registreras såsom närmast liknande de lagar, som framkommo under
Philip den andres brännmärkta regemente. Jag anhåller derför att
få yrka afslag å så väl föreliggande punkt som, dä jag har för af¬
sigt att ej vidare taga till oruet i detta ämne, jemväl å de följande
punkterna.
N:o 41.
24
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till Herr Dickson: Det är icke utan ganska stor tvekan oeh med
Tf lokal ifrån glada, tvärt om rätt sorgliga känslor, som jag finner mig
strafflag07a pödsakad yrka bifall till det föreliggande lagförslaget, ehuru jag
(Forts.) icke åan annat än inse, att hvad man dermed åsyftar blott mycket
ofullständigt skall ernås. Men under allt detta ligger en ännu
sorgligare känsla, och det är den, att jag icke kan underlåta att
finna utan måste inom mig sjelf erkänna, att ett högst betydligt
ansvar för det. otillfredsställande tillstånd, hvaruti vårt samhälle
i följd af den socialistiska rörelsen nu befinner sig, till högst väsent¬
lig grad drabbar den svenska Riksdagen. Deruti, mina herrar,
ligger det djupt. sorgliga. Ty det torde vara ovedersägligt att de
af förra årets Riksdag beslutade tullar å arbetarnes nödvändigaste
lifsförnödenheter gifvit åt dessa socialistiska agitatorer ett verksamt
vapen, hvaraf de sannerligen vetat att begagna sig. Och skall den
nu af denna Riksdag beslutade inskränkningen i individens lag¬
bundna frihet att utöfva ett lofligt och nyttigt näringsfång äfven
blifva lag, så hafva vi också deruti, mine herrar, ett ganska farligt
vapen vid bedrifvande af socialistiska rörelser.
_ Den förste talaren, som i dag öppnade debatten, och den väl¬
talige ledamoten på uplandsbänken hafva uti sina anföranden tagit
liknelser från läkarevetenskapen. Om de kunna göra detta, så må.
det och. tillåtas mig, eu förlegad läkare och gammal praktiker, att
också vid detta tillfälle få deraf begagna mig.
Detta lagförslag är icke ett botemedel. Såsom gammal läkare
vet jag mycket väl, att vid behandlingen af en sjukdom kan man
för en tid undertrycka sjukdomens våldsamma utbrott och mildra
någon svårare sjukdoms symptom med döfvande medel, men dermed
botas ingen sjukdom. År jag läkare, så ser jag efter hvilken sjuk¬
domens orsak må vara och på grund deraf försöker jag sedermera
en rationel behandling af densamma, och finge jag nu, i detta fall,,
föreskrifva ett recept, så vore det den gamla väl bepröfvade regeln:
sublata causa tollitur effectus.
Men, mina herrar, då jag beklagligtvis måste erkänna att det
icke är sannolikt att Första Kammaren skulle vilja begagna sig af
denna rationella behandling, och huru Andra Kammarens skaplynne
kommer att blifva efter nästa allmänna val är ju omöjligt att nu
kunna bestämma, finner jag mig verkligen, ehuru jag anser att
läkemedlet icke är tillförlitligt utan endast kan tjena som döfvande
medel någon tid, tvungen att lemna mitt bifall till detta lagförslag
— men då jag det gör, sker det med sorgliga känslor.
Friherre von Kraemer: Jag föreställer mig, att sakens ut¬
gång i denna kammare är på förhand gifven, och att kammaren
derför snarast möjligt önskar komma till afgörandet. Jag skall
derför icke försöka att fullständigt motivera min åsigt, utan endast
tillåta mig att i största korthet framlägga den såsom en bekännelse..
Hägra inledande ord torde dock kanske ursäktas mig.
Här finnes säkert i kammaren mången, som, i likhet med mig,
erinrar sig den verkan en förklenande tidningsartikel hade för en
Tisdagen den 14 Maj.
25
Jf:o 41.
trettio ä fyratio år sedan? Den, som då hade varit föremål för ett Förslag till
skarpt anfall i det dåvarande Lars Hjertas Aftonblad eller i Argus ändrad lydelse
eller kanske i Svenska Minerva, han sågs vanligen en lång tid a'slr„flugitS
bortåt vara liksom hälft folkskygg, och hans vänner sökte liksom ,TiVirt„,
helst hålla sig på afstånd.
Nu deremot är man så van vid dylikt, att ingen faller på den
tanken att sätta mindre värde på en person, derför att det stått
någonting ofördelaktigt och omotiveradt om honom i någon tidning.
På samma sätt förhåller det sig med yttranden fälda på offentliga
möten. Till en början verka de förskräckande och åstadkomma,
som man säger, stormar i ett vattenglas, men man vänjer sig snart
dervid.
Efter mitt förmenande äro så väl tryckfrihet, som yttrandefrihet
och församlingsfrihet i ett ordnadt samhälle, rent af nyttiga saker,
vid hvilka man bör vänja sig på samma sätt, som man bör vänja
sig vid att uthärda frisk luft.
Om våra s. k. socialister få säga en hop origtigheter, så
är det visserligen ganska ledsamt, men dock fullkomligt oskadligt
— intill dess att de öfvergå till handling. Och do tillhör det
myndigheterna att ingripa och ej göra sig skyldiga till den svag¬
heten att tveka och förlora den första dyrbara tiden; ett svaghetens
förfaringssätt, som så ofta varit orsaken till revolutioners kring
sig gripande och framgång.
Men sä länge deremot man ej öfvergår till brottslig' handling,
äro, efter mitt förmenande, öppna och fria uttalanden på .offentliga
möten långt ifrån att vara skadliga, tvärt om att förlikna vid säker¬
hetsventiler, egnade att afleda känslosvallningarna. När de fått
tala nt, bli de lugnare.
Den siste ärade talaren yttrade, att han såsom läkare ville
taga en bild ur läkarevetenskapen och tillämpa den på behandlingen
af de företeelser, hvarom här är fråga. Jag har ej förmånen af
medicinsk fackbildning såsom han; men måhända må det dock till-
låtas mig att till hans lägga ett ytterligare bildligt uttryck, hem-
tadt från samma område. Jag får då bekänna att jag föredrager
ett öppet sår framför smygande fistelgångar! Det är ur denna syn¬
punkt, jag skulle velat yrka afslag å den framlagda lagen.
Det är dock möjligt, att liksom tryckfriheten ej är alldeles
obegränsad, äfven yttrandefriheten kan vara i behof af vissa in¬
skränkande lagbestämmelser, men då böra dessa först vara synner¬
ligen väl öfverlagda. Jag tillåter mig derför uttala den tanken,
att mig synes, det man väl behöfver tänka och besinna sig på eu
dylik lag ganska lång tid, innan man åt densamma förlänar gäl¬
lande kraft.
Jag vill emellertid således ej yrka rent afslag och derigenom
tillkännagifva att jag ej vill hafva någon inskränkning i yttrande¬
friheten, utan jag önskar endast, att man måtte få denna fråga än
ytterligare och med iakttagande af all nödig försigtighet och
betänksamhet pröfvad, hvilket enligt min tanke skulle kunna
vinnas genom ärendets återremitterande till lagutskottet. Yisser-
N:o 41.
26
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till ligen tror jag att detta är faktiskt liktydigt med att saken ej
blir vidare behandlad vid denna riksdag, inen det vore dock,
a strafflagen!’ moraliskt ej på samma sätt verkande som ett rent afslag; nemligen
(Torts.) för framtiden.
Det är sålunda ur den synpunkten att så väl tryckfrihetens
som yttrandefrihetens missbruk äro i praktiskt hänseende temligen
oskadliga, men att det icke desto mindre kanske bör finnas en gräns,
der statsmagterna ega säga sitt veto, hvilken gräns jag dock ej
finner tillfredsställande angifven i detta lagförslag, som jag tager
mig friheten yrka återremiss.
Herr Wsern: Jag kan ej se annat än att uppviglingar till
våld och andra brott böra bestraffas. Men jag är obenägen för det
nu föreliggande lagförslaget, dels derför att detsamma erhållit ett
omfång, som jag anser vara för vidsträckt, och dels emedan jag
anser, att en sådan lag icke bör drifvas genom Riksdagen på den
korta tiden af mindre än fjorton dagar. Jag har sökt att så mycket
som möjligt sätta mig in i lagen, men jag får tillstå, att dess andra
moment varit och fortfarande är för mig otydligt. Jag har icke
kunnat uppskatta vare sig dess fulla mening eller ens dess verk¬
liga betydelse. Då jag återfunnit dessa mina betänkligheter i den
af herr Lilienberg afgifna reservationen, får jag med åberopande
af hvad han anfört yrka afslag på lagutskottets hemställan.
Herr Hedlund: Jag hade icke tänkt begära ordet, förr än jag
fått höra något yttrande från regeringsbänken. Jag ansåg det
nemligen oundgängligt, att man från den bänken fick höra något
vägande skäl till försvar för denna lag. Jag vet väl att chefen
för justitiedepartementet, på hvars föredragning lagen tillkommit,
är af helsoskäl hindrad att i dag närvara, men jag trodde icke att
regeringen inom sig i alla fall saknade förmåga att yttra några
ord, synnerligast till lugnande af de farhågor, som blifvit uttalade.
Då emellertid icke så skett, har jag icke kunnat dröja med att ut¬
tala hvad jag hade velat slutligen yttra. Innan så sker, vill jag dock
först till besvarande upptaga några ord, som fälts under debatten.
Hvad först talaren på uplandsbänken vidkommer, så vill jag säga
att icke jag uppfunnit ordet »munkorgslag». Jag har accepterat
det såsom en teknisk term, men jag har icke gerna användt ordet,
af känsla för min egen värdighet. Jag har icke velat använda
' ordet, då det gäller att tysta munnen på aktningsvärda menniskor.
Det qvarstår för dem, hvarifrån det utgått; mitt gillande har
det icke.
Man säger vidare att vi icke borde döma denna lag efter hvad
den kan ega af sväfvande betydelse, emedan den icke kan under
en vis och god regering och dess tjensteman tillämpas på annat än
ett godt och välvilligt sätt.
Jag för min del hyser icke sådant förtroende, att jag vågar
gifva de administrativa myndigheterna en dylik magt. Då lagen
är otydlig, blir det stora svårigheter för de tjensteman, som skola
Tisdagen den 14 Maj.
27
N:o 41.
handhafva honom. Fullfölja de den icke i all dess stränghet, ut- Förslag till
sätta de sig för förebråelser eller åtal. »Då lagen finnes, tillämpa
vi den», säga de; »icke är det mitt fel, att lagen finnes.» Dettaa'strafflagen^
hvad åklagaren vidkommer. (Forts.)
Jag kommer nu till domaremagten. Jag är den förste att
erkänna och med glädje erkänna, att Sveriges domarecorps intager
en hög ståndpunkt i moraliskt hänseende. Jag hoppas och tror
att man i vanliga fall kan tillämpa ordet omutlighet på denna corps,
men det beror på hvad man menar med mutor. Det behöfver icke
vara penningar. Det finnes annat, som kan inverka, — det är
sällskapliga inflytelser, konsiderationer, — det är de goda midda¬
garna, befordringar och — ordnar. Lägger man tillsammans alla
dessa inflytelser, månne de icke inverka ganska mycket på många
menniskor, kanske äfven på oss sjelfva? Yi böra då ej tala så
alldeles säkert om att domaren ej äfven kan taga intryck. Jag
skulle — men, jag hejdar mig!
Den näst siste talaren sade att han med stort missmod accep¬
terade förslaget. Han ansåg lagen vara ett döfvande medel, om
också ej fullt verksamt. I min tanke är det icke ett döfvande utan
ett retande medel. Med anledning af hvad under den diskussion,
som här försiggått, förekommit, och med särskild hänsyn till den
tystnad rörande denna samhällsvigtiga angelägenhet, som iakttagits
från regeringsbänken, ber jag nu få uppläsa de slutord, hvarmed
jag hittills dröjt.
Jag frågar om den försonlighetens ställning till regeringen,
hvilken de, som stå på min sida, hittills iakttagit, kan och bör
fortfara'? Jag måste besvara denna fråga med nej. Jag anser tiden
nu vara inne för en stark och obeveklig opposition.
Man kan fördraga svagheten, men när svagheten vill slå ut i
oförståndiga kraftyttringar, som hota land och folk med ofärd och
utgöra verklig fara för samhällets ej blott frihet, utan ock ordning,
då är tiden inne för oppositionen att öppet uttala sitt misstroende
och yrka, äfven hon, på ett nytt system.
Öm häri ligger en krigsförklaring efter försonligheten, så torde
den, som här uttalar henne, icke stå ensam, utan fastmer vara under¬
stödd af talrika liktänkande, om också ej i de kretsar, om hvilka
det torde gälla med någon förändring af ett kändt historiskt uttryck,
att »de föga lärt af historien och erfarenheten, men i allt fall glömt
det lilla de lärt». Förklaringen är dock rigtad endast mot ett
frihetsfiendtligt regeringssystem, och om också personerna deraf
drabbas, så beror det deraf, att i det offentliga, och särskild! i stats-
handlingar, personerna icke få anses otillräkneliga utan skyldiga
att bära det fulla ansvaret för sina gerningar och deras följder.
Herr grefve och talman! Jag yrkar fortfarande afslag på
lagutskottets betänkande.
Herr Billing: Jag har försökt att granska de skäl, som blifvit
anförda mot den här föreliggande lagen och vid denna granskning
har jag kommit till det resultat, att jag visserligen icke förvånar
>T:o 41.
28
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till mig öfver dem, hvilka icke vilja vara med om lagens antagande,.
TfliokaJ<lu smen a anc^ra sidan för min del anser mig böra yrka bifall till den-
a strafflagen* samma. Jag anhåller att få framlägga skälen, hvarför jag icke
(Forts.) kunnat finna de mot lagens antagande anförda grunder tillräckligt
bindande eller öfvertygande.
Man har, så vidt jag kunnat följa den diskussion, som blifvit
förd angående denna lag, mot densamma rigtat hufvudsakligen fyra
anmärkningar. Man har sagt: den är oklar, den är snedriktad, den
är obehöflig och den är farlig.
Man har sagt, att den är oklar, så att man icke kan komma
underfund med hvad det är, mot hvilket den egentligen är rigtad;
och man har ansett att sådana värdefulla saker, som yttrandefri¬
heten, församlingsfriheten, religionsfriheten och reformationsarbete
skulle vara hotade — allt detta på grund deraf att ett moment i
denna lag — det sista — skulle vara otydligt affattadt. Jag vill
nu lemna besvarandet af denna anmärkning i dess helhet åt herrar
jurister; men äfven icke jurister kunna inse, att ingen lag kan så
noga formuleras, att den icke kan misstydas af en oskicklig domare,
samt att å andra sidan ingen lag kan så noga formuleras, att den
icke behöfver tolkas af en samvetsgrann och förståndig domare.
När nu i det moment i lagen, mot hvilket anmärkningar isynnerhet,
rigtats, förekomma sådana termer som »uppvigling», »åtgärd», »hot
mot samhällsordningen», »fara för dess bestånd», så synes det mig
som om den, hvilken i detta fall ej vill låta sig allt för mycket
bestämmas af formalism, skulle ganska klart inse, både mot hvilka
lagen är rigtad och mot hvilka den icke är rigtad.
Man har vidare sagt, att lagen vore snedriktad och dermed
har man menat, att den skulle träffa den, som uppviglade till
brottsliga handlingar, men deremot icke den som utförde samma
handlingar. Så har anmärkningen formulerats, der jag funnit den
vara klarast och bestämdast formulerad. Jag tror icke, att denna
anmärkning är rigtig, ty den, som utför den brottsliga handling,
hvartill uppvigling här omtalas, kan möjligen blifva straffad enligt
en annan lag än den gällande strafflagen. Men äfven om så skulle
vara förhållandet, att den, som gjorde gerningen icke skulle straffas,
synes detta mig icke vara så orimligt; ty det förekommer mig,
som om i de fall, hvarom här är tal, uppviglaren verkligen vore
mycket, mycket brottsligare än den, som af hans uppvigling har
drifvits till här omtalade åtgärd. Jag kan icke fördölja för mig,
att i sådana ärenden, som här föreligga, agitatorn är den öfver¬
vägande brottslige men den agiterade jemförelsevis mindre brottslig.
Om andra än den uppviglande agitatorn d. v. s. om de, som han
drifver till obetänksamma handlingar, icke straffas, så tror jag icke
att rättfärdigheten blifvit trädd för nära. Jag tror tvärt om, att
detta vore ett stöd åt den verkliga rättfärdigheten.
Vidare säger man att lagen vore obehöflig, emedan icke till¬
räcklig anledning i vårt land skulle finnas till densamma. Jag
tror mig icke om att bedöma den opportunistiska sidan af frågan,
eller huruvida lagen kommit fram i rätta ögonblicket, eller möjligen
Tisdagen den 14 Maj.
29
X:<> 41.
för sent eller möjligen ett ögonblick för tidigt; men att det icke Förslag till
saknats anledningar till lagens framläggande, det hafva vi sett om
icke af annat så af den här i Riksdagen utdelade promemoria till ° strafflageia
justitieministern af t. f. b}»råchefen för lagärenden. När man upp- (Forts.)
märksamt läser denna promemoria, kan man då, om man icke på
förhand beslutat sig för att intaga en fiendtlig ståndpunkt mot
lagen, förneka att det finnes anledningar till denna lag? Dessutom
vill jag erinra derom, att man icke för så få år sedan till den grad
underskattade betydelsen af den då börjande socialistiska agita¬
tionen, att man försäkrade oss om, att densamma aldrig skulle finna
någon jordmån hos svenske arbetare. Lika visst som den då gifna
försäkran visat sig sakna grund, lika visst tror jag, att man gjort
sig skyldig till en alldeles för optimistisk uppfattning, dä man nu
säger att här i Sverige icke finnas förutsättningar för socialismens
fortsatta framsteg. Här har redan i .dag talats om den klyfta,
som finnes mellan rike och fattige. År än icke denna klyfta i
Sverige lika gapande som på åtskilliga andra ställen, så är den
dock tillräckligt stor för, att vi i den skola hafva en förutsättning
för framgångsrik socialistisk propaganda. En annan sådan förut¬
sättning föreligger i den äfven bland oss för handen varande afund-
sjukan. När så är förhållandet, tror jag, att man har tillslutit sina
ögon för verkligheten, om man förnekar, att äfven här finnas för¬
utsättningar för framgång af socialistisk propaganda.
, Slutligen har man sagt att lagen vore farlig, och faran har
man bestämt, så vidt jag kunnat följa diskussionen, såsom tvåfaldig.
A ena sidan har man sagt att lagen skulle gifva stöd och hjelp åt
den socialistiska propagandan och å andra sidan har man förutsagt,
att lagen skulle framkalla hemliga sällskap, hemliga revolutionära
rörelser. I skildringen af den första faran har man gått mycket
långt, man har till och med användt så starka uttryck som dessa:
den dag, lagen antages, skall vara socialismens födelsedag i Sverige;
och den, som framlagt lagförslaget skall kunna med skäl kallas
»den svenska socialismens fäder». Man blir alltid misstänksam, dä
man hör så starka uttryck, och har anledning antaga, att de röja
brist på verklig bevisningskraft och verkliga bevismedel. Hvad
verkan lagen kan hafva för socialismens framsteg i landet, tillåter
jag mig icke bedöma. Ingen finnes, som tror att denna lag skall
göra socialismen i Sverige om intet; men jag håller före att de
sakkunnigaste domare i denna sak äro socialisterne sjelfve; och de
hafva icke helsat lagen välkommen såsom en god hjelp för deras
sträfvanden utan uppträdt mot den såsom mot en sin argaste mot¬
ståndare. Må andra komma och säga, att den skall hjelpa sociali¬
sterna; jag tror, att socialisterna bedöma frågan klarare och de
betrakta den icke såsom en hjelp utan såsom ett kraftigt motvärn
mot deras sträfvanden.
Sä säger man slutligen, att lagen skulle framkalla hemliga
sällskap, och dermed anser man det på ett eklatant sätt vara ådaga-
lagdt, att lagen skulle blifva till mycket mer skada än gagn. Der¬
vid utgår man från en förutsättning, som man uppstält såsom axio-
N:o 41.
30
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till matisk, nemligen att den hemliga propagandan skulle vara farligare
^en öPPet bedrifva.
astrafflagen* Hvarför skulle den hemliga propagandan vara så mycket far-
(Forts.) ligare? Het skulle väl bero derpå, att man icke kan åtkomma den
med rättfärdighetens reaktion, med bestraffning. Men om man låter
den öppna propagandan framträda utan reaktion, utan att göra
något mot den, så kommer ju den att lika litet som den hemliga
träffas af samhällets reagerande kraft. Om jag ser på socialismens
utveckling i Sverige, så kan icke någon inbilla mig, att den öppna
propagandan, som bedrifvits af socialisterna här, haft mindre fram¬
gång än eu hemlig skulle haft. Eller tro herrarne, att den förste
socialistiske talaren som uppträdde i Sverige, skulle, om han varit
inskränkt till att endast på hemlig väg bedrifva sin verksamhet,
hafva samlat så många anhängare som nu blifvit fallet? Jag tror
det icke. För att styrka den skildrade faran pekar man på nihi-
listerna i Ryssland o. s. v. Jag vill dervid blott invända, att mig
synes, som om faran i den ryska nihilismen icke läge hufvudsak¬
ligen deri, att den går smygande och dold till väga. Hen skulle
vara lika stor, om det stode nihilisterna fritt att utan tilltal, utan
bestraffning, lägga sina minor och kasta sina bomber.
Het för mig afgörande i den fråga som nu föreligger, är dock
icke dessa resonnement. He kunna kanske vara ensidiga. Man har
nu till oss stillt eu principfråga, och den lyder sa: skall man med
lagens makt reagera, skall man kämpa mot synd och orättfärdighet,
äfven mot sådan synd och orättfärdighet som icke gäller våld mot
egendom eller lif? Svaren på denna fråga gifvas hufvudsakligen i
tre former från tre olika synpunkter. Optimisterna svara: man
skall icke så reagera mot allt detta. Optimisterna vilja icke eller
förmå icke erkänna synd såsom synd och orättfärdighet såsom orätt¬
färdighet; utan de mena, att man skall lemna allt att fritt utveckla
sig, så skall allt utveckla sig i god rigtning. Jag kan icke tro
denna optimistiska uppfattning; ty jag vet att lika väl som sanning
och rättfärdighet äro magter i verlden, lika visst är synd en magt
i verlden, och synden utvecklar sig icke af sig sjelf till sin motsats.
Het andra svaret är den pessimistiska uppfattningens. Bennas
anhängare säga som de gamle romarne: Ömma ruunt in pejus, eller
med ett uttryck från den heliga skrift den onde blir allt ondare».
He veta, att likasom det goda utvecklar sig till sin fulla mognad,
lika väl skall äfven det onda alltmera mogna och utveckla alla
sina konseqvenser. När pessimisten svarar så, så menar han: det
lönar sig icke att sätta sig mot det onda. Het går ändå med oemot¬
ståndlig kraft framåt. Han är då böjd för att draga sig undan i
sin ensamma vrå och der sjunga sina sorgesånger.
Het tredje svaret gifves af den gruppen, som icke ser så mycket
på hvad framtiden kan bära i sitt sköte, utan med trohetens lydnad
stannar och frågar: »hvad är nu rätt och orätt» och sedan säger:
»följden må blifva hvad den än må blifva, jag vill i denna stund
göra hvad jag tror vara rätt och hvad jag kan för att motarbeta
hvad jag anser vara orätt», och sedan lemna följden och framtiden
Tisdagen den 14 Maj. 31
åt en annan. Ställer jag mig på den ståndpunkten och söker be¬
döma denna lag, så blir frågan mycket enkel, ty jag frågar blott:
År bot mot samhällsordningen och fara för dess bestånd något orätt?
Och då jag måste besvara den frågan med ett bestämdt jo., så synes
mig svaret på frågan, om huru jag i dag bör rösta, vara ganska
klart. Det är min skyldighet att göra hvad jag kan för att mot¬
arbeta detta hot och denna fara. Det är min skyldighet att, så
vidt jag kan, tillämpa rättfärdighetens kraf gent emot detta orätta.
När jag gör detta, tror jag att jag följer den förste talarens upp¬
maning: »att man skall möta det onda med det goda», ty det är ej
blott vänlighet, mildhet och flathet, som de här i fråga varande
menniskorna behöfva, utan rättfärdighet och sanning äro äfven något
godt; och det behöfva dessa menniskor och det isynnerhet i den
stund, då de tagas om händer af dem, som vilja uppvigla dem.
Slutligen ber jag att fä såsom ännu ett skäl, hvarför jag röstar
för lagen, erinra derom att en fara för verklig reformatorisk ut¬
veckling ligger icke blott i stagnation, utan äfven i revolution.
Revolutionen är en icke mindre fara än stagnationen. Då jag icke
tror att denna lag hvarken i sitt syfte eller med sin formulering
är rigtad mot reformation, utan mot revolution, yrkar jag bifall till
lagutskottets förslag.
Herr Alin: Jag anhåller att få med några få ord motivera min
röst i föreliggande fråga.
Det konstitutionella samhällsskicket hvilar på frihetens och
ordningens principer. Dessa principer måste noga vårdas — noga
vårdas jemte hvarandra. Af dessa båda principer leder den förra,
frihetens, ensidigt utvecklad, till sjelfsvåld, medan den andra, ord¬
ningens, leder, ensidigt utvecklad, till despotism. Det synes mig,
som om frihetens princip skulle hafva under senare tid blifvit något
för mycket tillgodosedd, och derför synes det mig vara nödvändigt
att man något mer än hittills skett söker att tillgodose ordningens.
Jag yrkar, herr grefve och talman, bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Bergström: Herr grefve och talman! Fastän flere talare
redan yttrat sig i föreliggande vigtiga ärende, torde det dock icke
väcka någon undran, att äfven en ledamot af lagutskottet, dertill
dess ordförande, uppträder för att yttra några ord i ämnet.
Grenast vid framläggande af ifrågavarande lagförslag, hvilket,
såsom kammaren erinrar sig, med bifall helsades af tre talare i
denna kammare och kanske af alla de stilla och fridfulla i landet,
men från andra håll så strängt bedömts, anslogos i den radikala
pressen toner, hvilka enligt hvadoman kunde vänta skulle genljuda
till och med i denna kammare. Återljuden hafva också förnummits.
Den förste talaren tillät sig att benämna detta lagförslag ett attentat
mot den svenska folkfriheten. År det väl rimligt att regeringen,
om hon umginges med tankar att föröfva ett attentat mot svensk
folkfrihet, skulle framlägga lagförslag derom för den svenska Riks-
N:o 41.
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
N:o 41.
32
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till (lagen, vårdaren af nämnda frihet. Sådant är ju alldeles otänkbart.
7aoLpdu^et var. aUtsa obevakade och obetänkta ord, som nämnde talare
strafflagen* lät undfalla sig. Deremot håller jag honom räkning för att han
(Forts.) ogillar det öknamn, »munkorgslagen», hvarmed man tagit sig för
att utmärka lagförslaget. Den, som först utslungade detta öknamn,
är sannerligen att förlikna vid en skytt, som aflossar skott ur en
bössa, som stöter starkt. Yi veta alla, när och å hvilka man
anbringar munkorg. Men vi, hvilka önska bifall till det kong!,
förslaget, vi kunna icke dela den uppfattningen, att de, hvilkas
uppförande _ och tillvägagående varit närmaste anledningen till lag¬
förslagets framläggande, vore att betrakta såsom varelser, å hvilka
munkorgar behöfde anbringas. Vi skola tvärtom städse betrakta
dem såsom våra bröder, såsom förvillade och kanske snart förvil¬
dade, men dock såsom bröder. Hören huru värdigt herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet i detta afseende uttrycker sig:
»Det bästa stridssättet är att med oaflåtlig vaksamhet och out¬
tröttlig kärleksfullhet söka skingra arbetareklassens okunnighet och
fördomar emot andra samhällsklasser, att bringa honom sannfärdig
upplysning om den på kristendomens grund hyflande samhällsord¬
ningens rätta natur och väsende, samt afslöja de socialistiska villo-
meningarnes haltlöshet. Men detta är icke nog; allra minst kan
man derigenom freda sig mot den yrkesmessiga agitationen.»
Detta är allas vår ståndpunkt, hvilka önska framgång åt lag¬
förslaget. Men vi hvarken kunna, ej heller böra sträcka vår kär¬
leksfullhet så långt, att vi åsidosätta vår pligt att mot de hotande
farorna värna och skydda samhället.
Våra motståndare hafva sagt, att detta lagförslag åsyftar att
göra inskränkningar i svenska folkets yttrandefrihet, dess associa¬
tions- eller föreningsfrihet och dess församlingsfrihet.
Skulle således svenska folkets yttrandefrihet bestå i frihet att
uppmana till brott, derå straff enligt strafflagen kan följa? Skulle
den bestå i frihet att uppmana till ohörsamhet emot lag eller laga
myndighet? Skulle den bestå i frihet att uppvigla till åtgärd, som
innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd?
En sådan bestämning af yttrandefrihetens väsende vore i sanning
något i vårt land förut ohördt.
Vidare förmenar man, att lagförslaget innebär inskränkning i
förenings- och församlingsfriheten. Förekommer då deri ett ord
derom? G-öres der något försök att upplösa »Sveriges socialistiska
arbetareparti» eller att hindra det från att framlägga sitt program
och verka för sitt drömda samhällsideal? Nej! Vi vilja lagstifta
endast för att förhindra uppvigling till åtgärd, — märk väl åtgärd
— som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess be¬
stånd. I hvad mån skulle nu härigenom förenings- och församlings¬
friheten inskränkas? Om sistnämnda frihet handlar ju 10 kap. 15 §
strafflagen; men någon ändring i denna § har icke blifvit föreslagen.
Det säges uttryckligen i justitieministerns motivering af förslaget,
.att vid detta dyrbara goda har man icke velat röra.
33
Ji:o 41.
Tisdagen den 14 Maj.
. ®et är visserligen sant, att om detta förslag blir lag, anled- Förslag till
nmgarna att upplösa samniaiikoiiister och folksamlingar skulle blifva ändrad lydelse
flere än de för närvarande äro, och lagförslagets motståndare befara af!° 14 §
att den offentliga myndigheten till följd häraf skulle kunna taga
miste vid utöfvande af sin upplösningsrätt. Men för sådant äfventyr 1 J
ar den offentliga myndigheten redan nu utsatt. Och dessutom, om
myndigheten råkade ut för det missödet att i onödan upplösa en
folksamling, så vore detta visserligen illa, men synnerligen stor
skada uppstode sannerligen icke derigenom. Kanske komme en på
förhand uppsatt resolution att icke blifva bekräftad med de försam¬
lades jarop; men dertill reducerade sig ock hela skadan, och den,
som obehörigen upplöst, samlingen, blefve skyldig att svara för sin
åtgärd, kunde dragas till ansvar derför. Lagförslagets motståndare
fråga, huru skall en stackars polisbetjent kunna veta om och när
tid ar inne att upplösa en folksamling? Men rätt att upplösa
menighets sammankomster och folksamlingar tillkommer visserligen
icke polisbetjent. ^ Len offentliga myndighet, hvilken eger utöfva
sådan rätt, är i Stockholm polismästare och polisintendent, möjligen
äfven stadsfiskaler, i öfriga städer polismästare, der sådan finnes,
eljest borgmästare och stadsfiskal samt på landet kronofogde och
länsman.
Nej, detta lagförslag innebär icke något angrepp, något »attentat»
mot svenska .folkets yttrande-, förenings- och församlingsfrihet
Let är samhällets försök att sätta sig i försvarstillstånd. Lermed
gjordes början . redan 1887,. men den åtgärd, som då vidtogs, har
numera befunnits otillräcklig. £)a det lagförslag, som nämnda år
antogs, före\ar i statsrådet, erkändes äfven af då varande justitie-
ministern, att den tid kunde komma, då dess bestämmelser om straff
för uppmaning till våld å person eller egendom icke vore tillräck-
liga, utan man finge taga i betraktande huruvida man icke borde
söka att på lagstiftningens väg undertrycka »vissa agitationer, eqnade
att framkalla stämningar, som, om de lemnas att obehindradt utveckla
sig, möjligen kunde leda till våldsgerningar och andra brott».
Huru länge skola vi nu vänta med att antaga en lag sådan
som den föreslagna? Skola vi vänta till dess agitatorernas läror
resulterat i mordattentat mot vederbörande statsminister såsom för
nagra ar sedan skedde i Lanmark? Eller kanske till dess de, såsom
1 tyskland, ledt till förnyade mordförsök mot statens öfverhufvud?
Star icke fienden midt ibland oss? Organiserar han sig icke’ Kon-
han 0ick® sina stridskrafter? Uppgör han icke fullständiga
fälttågs planer? Sa vidt jag kan finna, gör han allt detta; och der¬
för skulle^ säkerligen många hafva önskat, att lagförslaget fram¬
kommit något tidigare. Let har åtminstone enligt min åsigt icke
framkommit i otid.
Len förste talaren, hvilken förklarade sig sakna alla juridiska
förutsättningar för att kunna kritisera lagförslagets detaljer, be¬
gagnade såsom argument deremot de skäl, som anförts af lagut¬
skottets vice ordförande i hans reservation. Men trots denna sin
förklaring tilltrodde han sig att granska och uttala sin förkastelse-
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 41. q
N:o 41.
34
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till dom öfver förslagets redaktion. Nu vill jag dock säga, att för en
ändrad lydelse Skolan är det långt svårare att inlåta sig på granskning af en
"Strama'It redaktion än att fatta innehållet af dess bestämmelse. Äfven
s ra agen. ^ yrkesmannen företer redaktionen större svårigheter, än sjelfva
( ’ innehållet,
Jag skall nu till bemötande upptaga några anmärkningar, som
gjorts mot första momentet.
I afseende derå nämner vice ordföranden i lagutskottet, att
under de senare riksdagame har man afvisat alla framställningar
rörande ändring i strafflagen på den grund, att denna lag vore
under revision. Detta är dock icke i allo korrekt. Till och med
vid denna riksdag hafva behandlats motioner, som röra ämnen,
hvilka innefattas i de delar af strafflagen, som äro föremål för
revision. Vid 1887 års riksdag utbrötos äfven ändringar i 7 och
10 kap. strafflagen. ■— Vidare anmärker utskottets vice ordförande,
att man bort vänta med framställande af detta förslag, till dess
samtidigt dermed förslag kunnat för Riksdagen framläggas om
ändring i tryckfrihetsförordningen. Härvid är dock att märka,
att en sådan ^förändring icke kan antagas förr än år 1891. Skulle
vi, fastän det göres behof af ett sådant lagförslag som det före¬
liggande, af nämnda anledning vänta med att antaga detsamma
ända till år 1891? Jag tror det ej. — Ytterligare är anmärkt af
vice ordföranden i lagutskottet, att detta lagförslag belägger med
straff uppmaning till hvarje brott, som är i strafflagen belagdt
med straff, således äfven uppmaning till den obetydligaste för¬
seelse, sådan som icke kan åtalas af annan än målsegande. Men
huru skulle det taga sig ut om man blott med straff beläde upp¬
maning till vissa svårare brott? Skulle icke mången på grund
häraf kunna tilltro sig den slutledningen e contrario, att upp¬
maningar till brott, hvilka icke vore af gröfre art, af lagstiftaren
ansetts och förklarats tillåtna? Detta skulle enligt min förmening;
vara en högst betänklig sak.
Man har ock framkastat den tillvitelsen, att lagförslaget skulle
vara hemtadt från Tyskland. Det förhåller sig dock icke så, åt¬
minstone hvad mom. 1 och en betydande del af mom. 2 beträffar.
Alla nya strafflagar stämpla uppmaningar till brott såsom sjelfva
brottsliga. I det fallet kan jag hänvisa till nederländska straff¬
lagen af den 3 Mars 1881. Nederländerna måtte väl erkännas
icke höra till de stora militär- och polis-staterna, der allt möjligt
tvång förekommer. Detta land är lika fritt som vårt. I 131
artikeln af den nederländska strafflagen stadgas sålunda:
»Den, som offentligen, muntligen eller skriftligen, uppmanar
till en straffbar handling, straffes med fängelse i högst 5 år eller
med böter högst 300 gulden».
Man må säga om Finlands folk hvad man vill, det kan dock
ej nekas, att det vetat troget bevara sina svenska traditioner och
att dess samhällsordning är byggd på svensk grund. Det finska
folket har dock icke tvekat att i sin nya strafflag med ansvar
belägga uppmaningar till brott. Den nya finska strafflagens 16
Tisdagen den 14 Maj.
35
X:o 41.
kap.,. som. handlar »om brott mot offentlig myndighet och allmän Förslag till
ordning» innehåller en §, den 9:de, så lydande: ändrad lydelse
»Den, som offentligen i folksamling eller genom skrift eller "■{"Jaffia It®
annan framställning, hvilken han utspridt eller offentligen anslagit s
eller utstält, sökt förleda till brott, dömes, om i följd deraf brottet 1 ° 8';
eller straffbart försök dertill utfördes, såsom anstiftare. Blef
uppmaningen utan sådan påföljd, straffes den skyldige i fall han
sökt förleda till högförräderi eller landsförräderi med tukthus från
och med ett till och med fem år eller fängelse ej under ett år,
men, om han uppmanat till annat brott med fängelse i högst två
år eller böter. Dock må ej svårare straff honom ådömas, än å
anstiftan af brottet bort följa.
Uppmanar någon, på sätt som nu är nämndt, till olydnad emot
lag eller laga stadga, straffes med fängelse i högst ett år eller
böter ej öfver 500 mark.»
Jag kan icke fatta huru den talare, som förklarat sig icke
kunna vara af annan mening än att uppmaningar till brott böra
vara belagda med straff, kunnat yrka afslag på mom. 1, som nu
endast är föredraget.
Det torde icke böra förnekas, att större betänkligheter kunna
uppstå hvad mom. 2 angår, ty der äro uttrycken, hvilket dock
betingas af sakens natur, något" elastiska. Men det är min lifliga
öfvertygelse, att, om lagförslaget blir lag, icke någon, som ej är
straffbar, skall dömas derefter. Man har förmenat, att om detta
lagförslag varit lag på den tid, då frågan om representations¬
förändringen förevar, skulle de möten, som då egde rum i Göteborg
och. å andra orter inom riket, och de deputationer, som derifrån
utgingo, kunnat stämplas såsom åtgärder, innebärande hot mot
samhällsordningen eller fara för dess bestånd. Jag vågar på det
bestämdaste förneka detta. Förslaget till representationsförän¬
dringen var framlagdt af Kongl. Maj:t; petition srätten står hvarje
svensk man öppen. När således deputationer från Göteborg och
andra städer uppvaktade Konungen, för att uttrycka sin sympati
för det af honom framlagda lagförslaget, och när de vidare fingo
företräde hos justitiestatsministern för att äfven inför honom ut¬
tala sig i samma syfte, så voro de i sin goda rätt. I sanning
ingen svensk domare skulle hafva dömt deputationens medlemmar
för att hafva uppviglat till åtgärd, som inneburit hot emot sam¬
hällsordningen eller fara för dess bestånd.
Jag. mins icke, om ett annat exempel här anförts, men man
har åtminstone sett det framhållas i pressen, nemligen att yrkande
om införande af allmän rösträtt skulle kunna betraktas såsom ett
uppviglande till åtgärd, som innebär ett hot mot samhällsordningen.
Skulle det väl emellertid vara möjligt, att om en åsigt, som här
hvarje riksdag gifver sig uttryck i motioner, med sympati om¬
fattades på ett folkmöte, sådant skulle kunna anses som något,
hvilket innebure hot mot den bestående samhällsordningen? Skulle
väl den, som uppmanade mötet att besluta en resolution, hvari
N:o 41.
36
Tisdagen den 14 Maj.
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
Förslag till önskvärdheten af en sådan lagförändring uttalades, derigenom
ändrad lydelse straff öfver sig? Nej, aldrig.
Detsamma gäller om förslag angående folkkyrkans skiljande
från staten. Sådana motioner förekomma ju här rätt ofta; icke
kunna väl då resolutioner till förmån för en sådan lagförändring
stämplas såsom åtgärder, innebärande hot mot samhällsordningen?
Jag skall deremot tillåta mig att konstruera några fall, som
kunna och sannolikt af alla skola blifva bedömda enligt detta lag¬
förslag, om det varder lag.
Vi veta ju, att underlåtenhet att utgöra skatt och utskylder
icke är i strafflagen belagd med straff. En sådan underlåtenhet
föranleder endast påförande af stämmoböter. Statens kredit och
välfärd, bero emellertid i väsentlig mån derpå, att dess med¬
borgare i rätt tid erlägga sina skatter.
Tänkom oss nu, att en uppviglare reste land och .rike omkring
och uppmanade folk att icke betala sina skatter. Är icke detta
att förleda till ohörsamhet mot lag?. Är det så oskyldigt? Fastän
de, som lydde en sådan uppmaning, icke kunde straffas, borde väl
uppviglaren träffas af straff.
Ett annat exempel af samma art. Vi veta ju alla, att rust-
och rotehållare icke gerna utgöra sina skyldigheter som sådane
utan tvärtom önska att ju förr desto hellre blifva derifrån frie.
Antagom nu, att en uppviglare reser omkring i landet och upp¬
manar rust- och rotehållare att underlåta hvarje dem åliggande
åtgärd, som afser att uppehålla den indelta armén. Vore icke
detta att förleda till ohörsamhet mot lag och laga stadgar?. Skulle
väl någon tveka att döma en sådan agitator enligt den föreliggande
lagen?
Jag skall nu anföra några exempel på uppviglande till åtgärd,
som innebär hot mot samhällsordningen eller fara för dess bestånd.
De äro naturligtvis tänkta fall, men den jurists fantasi skulle
vara mycket torftig, som icke kunde öka deras antal med mång¬
faldiga andra exempel.
En beundrare af pariserkommunen företager sig här i Stock¬
holm att inför en folksamling i vältaliga ordalag skildra hvad
samma kommun åstadkommit. Han erinrar vidare om petrolöserna
och deras bragder. Han öfvergår härefter till att omtala, att i
den och den trakten bo många storborgare, medlemmar af den
öfverklass, som suger musten ur fattiga arbetare, och slutligen
resulterar hans tal i en flammande uppmaning till åhörarne.att
påföljande dag, sedan det blifvit mörkt, samlas på den uppgifna
platsen, hvar och en försedd med en flaska petroleum.
Vore icke detta att uppvigla till åtgärd, som innebure hot
emot samhällsordningen? Skulle någon tveka att döma en sådan
uppviglare till straff enligt denna lag?
Jag skall taga ett annat exempel. Om under det margarin¬
frågan förhandlades i Riksdagen någon inför en folksamling strängt
fördömt det ifrågasatta förbudet mot tillverkning af margarin och
slutligen uppmanat, folksamlingen att, försedd med knölpåkar —
Tisdagen den 14 Maj.
37
N:o 41.
jag säger med flit knölpåkar, ej ordentliga vapen — infinna sig
utanför riksdagshuset — hade detta icke varit att uppvigla till
åtgärd,. som innebure hot? Att församla sig, medhafvande knöl¬
påkar, innebär icke, som herr Hedlund höres invända, våld å person,
och jag betviflar att de af mig anförda exemplen på uppmaningar
skulle kunna bestraffas enligt nu gällande lag.
Man har anmärkt, att uttrycket »samhällsordning» är för obe¬
stämdt. Ja, orden gå som pengar. Yerba valent ut nummi, heter
det ju. Men . nog begriper flertalet menniskor — och alla, som
hafva god vilja — hvad med samhällsordningen förstås. Språket
har infört en bestämd skilnad mellan uttrycken »samhällsskick»
och »samhällsordning». Samhällsskicket kan vexla, det kan vara
lagbundet konungadöme, oinskränkt monarki och republik. Jag
är af fullaste öfvertygelse en varm vän af det lagbundna konunga-
dömet, ty jag anser detsamma utgöra det säkraste värnet för
borgerlig frihet och borgerlig ordning, men jag erkänner villigt,
att frihet och ordning äfven kunna finnas under andra samhälls¬
skick.. Ett godt exempel härpå erbjuder Danmark, innan detta
land inträdde i de. konstitutionella staternas led. Ingen konung
i Europa hade så oinskränkt magt, som enligt kongeloven tillkom
Danmarks konung, men detta lands samhällsordning kunde mäta
sig med hvilket annat lands som helst. »Samhällsordningen» är
något helt annat än »samhällsskicket», den innefattar allt, som
utgör de eviga grundvalame för hvarje samhälle, hvarje stat, så¬
som äktenskapet, familjen, eganderätten. Den underhålles och näres
af de känslor, som alltid skola flamma i menniskobröst, religionen,
fosterlandskärleken, pieteten samt alla de böjelser och känslor,
vår störste historieskrifvare kallat »de domestika affektionerna».
Om dessa känslor systematiskt förgiftas, är ej samhället be¬
rättigad! att sätta sig i försvarstillstånd, har ej nödvärnsrätten
inträ.dt; eller skall samhället vänta till dess förförelsen nått sitt
mål? Skall man icke rusta sig i tid för att möta densamma?
För min del tror jag det vara klokare att i tid vidtaga försvars¬
åtgärder än att uppskjuta dem till det yttersta.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Herr Treffenberg: Anledningen till mitt uppträdande vid
detta tillfälle är den, att jag har i minnet ännu, huru jag såsom
skolgosse i Skara läste i Dahls Chrestomati en godbit, hvilken inne¬
höll berättelsen om en filosof, som påstod, att en hvar, som under
upprörda tider i en stat, förhölle sig neutral, vore ärelös. Vi veta
alla. att i dessa dagar sinnena befinna sig i uppror, och jag tror
att i denna fråga våra valmän hafva rättighet att få veta, hvar de
hafva sina representanter. Situationen är snarlik den vid ett annat
oförgätligt tillfälle under det gamla statsskickets dagar, då repre¬
sentationsreformen genomfördes. Då var det nästan, kan man säga,
åtminstone på riddarhuset, ja också i de öfriga stånden, öppen vote-
ring, sa att man kunde icke misstaga sig om huru någon enda repre¬
sentant stälde sig till den vigtiga frågan.
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
N:o 41.
38
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till
ändrad lydelse
af 10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
Jag har för öfrigt ansett mig icke kunna undgå att nu yttra
mig, då här under diskussionen blifvit uttalade hvarjehanda efter
mitt förmenande kätterska meningar, Indika ännu icke blifvit upp¬
tagna till besvarande af de ärade talare, som förut haft ordet och
intaga samma ståndpunkt som jag, och Indika meningar, i fall de
blefve ovederlagda, möjligen skulle kunna vilseleda.
Herr Hedlund, den förste talaren, började med att omnämna
för kammaren, att han hade mottagit protester emot lagförslaget
från åtskilliga föreningar, publicistklubben m. m., och en senare talare
upplyste, att äfven han fått i uppdrag att framföra en protest från
en annan förening, nemligen typografernas. Jag vill med anledning
häraf endast erinra derom, att fastän jag tror och har goda grunder
för den tron, att detta lagförslag väckt stor oro i lägret och stort
motstånd från flera håll, så äro likväl dessa protester till det om¬
fång, de hittills framkommit, äfven om jag dertill lägger de ut¬
talanden, som i dessa dagar förekommit i åtskilliga landsortstidnin¬
gar, alla samtliga uttryck för endast en försvinnande minoritet af
svenska folket. Det störa flertalet af vårt lojala folk står på vår
sida, som önska framgång åt denna lag. Derpå vill jag lefva och
do. Ber hafva vi de omtalade »99 procenten».
Vidare förmenade herr Hedlund — jag påminner blott om det
i förbigående — att i en af reservationerna dödsdomen vore fäld
öfver lagförslaget, men jag beder att dervid få anmärka, att döds¬
domar lyckligtvis i våra dagar sällan gå i verkställighet.
Här har vidare anmärkts — och det är en vigtigare anmärk¬
ning — att lagförslaget vore allt för »elastiskt», en omständighet,
som af åtskilliga aktade talare åberopats såsom grund för deras
betänkligheter. Denna anmärkning är af den näst föregående talaren
upptagen till besvarande, men jag ber att få komplettera hans
yttrande. Jag tror nemligen, att så länge vi här i vårt land hafva
juridiskt bildade, oafsättliga och ekonomiskt tryggade domare, kan
'det icke vara någon fara för, att lagbestämmelserna, sådana de här
äro affattade, komma att tillämpas i eu mot lagens syfte stridande
och således verkligen frihetsfiendtlig anda. Helt annat skulle för¬
hållandet blifva, om herrar radikaler skulle lyckas genomföra sin
älsklingsidé, juryinstitutionen, hvilken, om man får tro herr Soerdrup
i Norge, lärer utgöra slutstenen i hvarje »frisinnad^ folks lagstift¬
ning. Då först kunde verkligen i denna lag under vissa förhållan¬
den en fara ligga för folkfriheten, antingen _ så att lagen blefve
overksam eller tillämpades i en i dålig mening reaktionär anda.
För öIligt, mine herrar, beder jag få erinra eder derom, att den
högsta sakkunniga myndigheten i landet, högsta domstolen, har en¬
hälligt lemnat förslaget utan anmärkning, och ändamålet med för¬
slagets remitterande till högsta domstolen har just varit att få veta,
huru vida detta förslag i allmänhet står i öfverensstämmelse med
sunda lagstiftningsprinciper, men särskildt huru vida det sätt, hvarpå
lagen blifvit formulerad, kunde gifva anledning till tvekan om dess
rätta tillämpning. Nej, säger högsta domstolen, här möter icke
någon fara. Något annat har högsta domstolen naturligtvis ej haft
Tisdagea den 14 Maj.
39
N:o 41.
•anledning att yttra sig öfver. Den har öfverlemnat åt statsmag- Förslag till
terna att bedöma, bura vida lagen i öfrigt är lämplig och af tids-iindrad lydelse
omständigheterna påkallad. Jag tror således att hvad »elasticiteten» strafflagen ®
angår alla icke jurister kanna trygga sig vid högsta domstolens (Fort8)
yttrande.
Herr Hedlund påstod vidare, att denna lag skulle vara alldeles
värdelös, så länge man finge trycka hvad som enligt lagen vore
förbudet att tala eller skrifva om. Jag ber att häremot få erinra
derom, att det ligger en betydlig vinst deri, att öfverståthållare,
borgmästare, polismästare, kronofogde eller länsman, som äro när¬
varande vid ett möte, der tal hållas i strid mot lagen, genom
lagens antagande erhålla rätt att upplösa ett sådant möte.
Vidare hafva här flere talare framhållit och för sina åsigter
sökt tillgodogöra sig de nyss utbrutna strejkerna i Tyskland,
hvaraf de hafva tyckt sig fått vatten på sin qvarn. Der ser ni
— ropa de — hvad lagar, sådana som denna, förmå att uträtta!
Men dervid är dock att noga märka, att denna rörelses karakter
är icke af socialistisk natur. Det är en vanlig arbetarefråga, en
•allönings- eller så kallad »magfråga». Man misstänker visserligen,
att socialisterna möjligen kunna drifva sitt spel deri, men det störa
flertalet af arbetarne är icke socialistiskt, och säkraste beviset
-derpå är, att desse arbetare understödjas af den store arbetare¬
vännen, furst Bismarck och att de i sitt betryck lojalt vändt sig
till kejsaren.
Här var också en annan talare, som framhöll »reaktionen» så¬
som något så förfärligt, och som påstod, att denna lag vore ett
uttryck af reaktionen. Det är väl icke någon i denna kammare,
som är så enfaldig, att han icke begriper, att reaktionen, långt
från att i och för sig vara något ondt, under vissa förhållanden
tvärtom kan vara ett godt, ja något nödvändigt, och vi borde väl
•alla vara ense derom, att aktionen under de senare åren varit
nog stark, och att reaktionen följaktligen är fullt berättigad.
Här nämndes af samme talare, att chefen för justitiedeparte¬
mentet i sin motivering af lagförslaget gjort sig skyldig till en
mängd öfverdrifter. Vederläggningen af detta påstående återfinnes
■dock i det officiella aktstycke om socialistmötena här i landet, som
•i går utdelades till kammarens ledamöter.— olyckligtvis alldeles
för sent, för att alla skulle hinna taga kännedom derom. Jag har
icke hunnit genomläsa mer än knappt hälften deraf, men det var
tillräckligt.
Vidare har herr Borg anfört, att det vore så orätt att in¬
skränka yttrandefriheten genom en sådan här lag, emedan man
ju borde tillåta folk att fritt få framlägga sina meningar, äfven
om de voro origtiga; det blefve då så lätt att vederlägga dem.
Vi veta dock alla, huru det i verkligheten går till. Jag har visser¬
ligen icke personligen haft någon beröring med de lager, der de
socialistiska rörelserna frodas, utan har fått nöja mig med tid¬
ningarnas uppgifter, men af dem har jag sett att om vid deras
möten en talare någon gång uppträda som sökt tala förstånd
N:o 41.
40
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till med och ärligt upplysa arbetare, så har han blifvit nedhyssjad
TriokatuSoch mä hända utkörd, och hvad deras litteratur beträffar, så vet
strafflagen, herr Borg lika val som jag, att de läsa endast dessa dåliga tid-
(Forts.) ningar, som förgifta deras sinnen, men aldrig de hederliga tid¬
ningar, som vi gud ske lof ännu hafva qvar i vårt land.
Jag har här hört ett yttrande af herr Dickson, som något
öfverraskade mig. Han anförde den gamla satsen: sublata causa
tollitur effectus, och ville lägga hufvudansvaret för det socialis¬
tiska ofoget i dessa dagar på Riksdagens förändrade tullpolitik.
Det vore tullbeskattningen, som här gjutit olja på elden, och han
ordinerade ett recept, som gick ut på . han' sade det visserligen
icke iittryckligen, men det måste hafva varit hans mening — att
om vi återvände till frihandeln, så skulle allt åter blifva välbe-
stäldt. Men jag får då erinra herr doktorn derom, att det var
just under frihandelns tid här i Sverige, som socialismen började
gro och tillväxa i ålder, om också icke i visdom. Herrarne veta
det alla. Ett så menlöst botemedel, som det skulle vara att för¬
ändra tullpolitiken, har jag, för min del icke något förtroende till.
Jag fruktar, att det onda ligger vida djupare, än att det skulle
kunna derigenom afhjelpas.
Sedan hade herr friherre von Kraemer ett yttrande, som torde
behöfva justeras. Han sade: »hvem bryr sig i vår tid om tid¬
ningarna; förr i verlden, till exempel för 40 år sedan, var för¬
hållandet ett annat». Ja, här heter det, ?>to make a distinctiom..
Jag skall med kammarens benägna tillstånd bedja att först få
berätta eu liten historia från min studenttid, för att visa att an¬
grepp i pressen verkligen kunna hafva en uppfostrande verkan,
men sedan påminna om några tilldragelser, hvilka å andra sidan
ådagalägga de faror, som kunna framkallas genom uppviglande-
tidningsartiklar. Det var för nära 40 år sedan, som jag i Upsala
hade den äran att vara så kallad »sommarkurator». Jag vet icke
om herrarne hafva sig bekant, hvad dermed menas. Under sommar¬
tiden bruka ofta nationernas ordinarie kuratorer försvinna, men
studentcorpsens angelägenheter skola naturligtvis i allt fall vårdas,,
och man plägar då uppdraga åt någon student att vikariera så¬
som ordförande i studentcorpsens direktion och att i sådan egen¬
skap leda förhandlingarna vid studenternas sammanträden o. s..
v. Det är en posta cVlionneur, som icke har lång varaktighet,
ty när de ordinarie kuratorerna komma tillbaka, så nedlägger
sommarkuratorn sin värdighet. Vid ett sådant tillfälle kom skal¬
den Heiberg till Upsala en eftermiddag. Jag satt på mitt rum
och hade ingen aning derom, först fram på qvällen ilek jag veta.
det. Det var vanligt, att, då eu celeber person besökte Upsala,
han helsades med sång af studenteorpsen. Men för att detta skulle
kunna ske, måste först direktionen sammankallas. Jag samman¬
kallade den så fort jag kunde. Emellertid utgafs i Upsala på den
tiden en af våra rödskmnstidningar, och studentcorpsens direktion
togs af densamma i sträng upptuktelse derför, att något så oer¬
hördt kunnat hända, som att Heiberg besökt Upsala utan att genast
Tisdagen den 14 Maj.
41
N:o 4!.
"blifva helsa*! med sång. Jag vill icke neka till, att det svar, som Förslag till
jag i hast sammanskref och fick intaget i tidningen, var något
magnifikt, ty jag protesterade emot, att tidningen »Upsalas» pu- strafflagenf
blik skulle vara det forum, inför hvilket jag hade att redogöra (Forts.)
för mina åtgärder såsom studentcorpsens ordförande, men jag för¬
klarade tillika mig villig att inför hvarje student, som det önskade,
lemna en sådan redogörelse. Jag trodde, att saken skulle vara
slut dermed, men samma tidningsnummer, i hvilket denna reklama¬
tion togs in, innehöll tillika en apostill, af hvilken jag fick känne¬
dom på det sättet, att då jag strax derpå infann mig vid ett
afton samqväm bland kamrater, iippstod vid min ankomst ett för¬
färligt oväsen och hurrande, hvarefter någon sprang upp på ett
bord med tidningen i hand och uppläste följande omedelbart efter
mitt genmäle af redaktionen gjorda anmärkning: »Redaktionen vill
med anledning af ofvanstående endast beklaga, att studenternas
angelägenheter under sommarmånaderna råkat falla i händerna
på en så bonddryg yngling, som Treffenberg här visat sig vara».
Jag medgifver, att det kändes såsom en kall dusch öfver ryggen
på mig att på detta sätt för första gången i tryck blifva pre¬
senterad för allmänheten, men å andra sidan gifves det få saker,
hvaröfver jag sedan haft anledning att mera glädja mig och som
verkat så välgörande, ty det var ett stålbad, som härdat mig mot
alla dessa otaliga angrepp, hvarför jag sedan den tiden varit ut¬
satt i den nämnda pressen. Det kan sålunda ligga en uppfost¬
rande kraft i tidningsangrepp, blott de komma i god tid och i
tillräcklig dosis, såsom det vederfors mig. Men jag kommer nu
till medaljens frånsida, som af herr friherre von Krcemer icke vid¬
rördes. Minnes icke herr friherren den tiden, då Sveriges ädlaste
män voro utsatta för de mest'oerhörda angrepp bittida och sent,
dag ut och dag in i vår press, och huru detta verkade? Jag vill
blott erinra särskildt om presidenten von Hartmansdorff, för hvilken
jag tror vi måste alla böja oss. Denne man, om hvilken general
Hazelius i sin lefvernesbeskrifning framhåller det djupa draget,
att han dagligen på sina knän bad till Gud, och som gjorde allt
för att gagna sitt fädernesland, denne mans lif sväfvade i fara
vid ett af pressens uppviglingar framkalladt upplopp i Stockholm,
hvarunder han måste bokstafligen rymma från sin bostad. För
samma förföljelse utsattes en annan af Sveriges utmärktaste män,
erkebiskopen af TVingård. Äfven han var belägrad, efter hvad
jag vill minnas, på samma ställe som presidenten von Hartmans¬
dorff och till följd af upphetsningar från pressens sida. Och för
öfrigt, hvad göres oss mera vittne behof? Jag vill icke mer tala
om mig sjelf — ehuruväl, om jag får lefva och, sedan jag afträdt
från mitt embete, får tillfälle att skrifva mina memoirer, jag skall
taga mig friheten att presentera ett litet florilegium af salmoni-
skrifvelser, som jag fått mottaga, och som alla bära märke af att
leda sitt ursprung från pressens anfall mot min person under tider
och för åtgärder, då jag endast sökt att efter bästa förstånd och
samvete fullgöra min embetspligt — men hela luften är inpreg-
N:o 41.
42
Tisdagen den 14 Maj.
Förslag till nerad af detta smittämne, och hvarje lem af hela samhällskroppen
ändrad lydelse känner, att den är förgiftad af dessa oerhörda missbruk, som
strama * pressen låtit komma sig till last under i det närmaste de sista
(Forts) ' ^ åren, då tryckfrihetslagen, man kan nästan säga det, i vissa
delar varit nära nog suspenderad.
Jag skulle hafva åtskilligt annat att tillägga, men tiden skri¬
der, och jag bör sluta. Jag vill dock först, i likhet med herr
Casparsson och vår vördade ålderspresident, uttala både min inner¬
liga glädje deröfver, att detta lagförslag blifvit af regeringen
framlagdt, och min djupa tacksamhet derför, att regeringen här
låtit folket känna, att det har en regering öfver sig,, äfvensom
derför att regeringen icke väntat så länge att smida detta vapen
— mot »folkfriheten», så heter det på visst håll, men till skydd
för folkfriheten, så är det i anda och sanning — att man icke
väntat så länge dermed, till dess vårt samhälle kommit på ett
förfall så djupt och så omfattande, som en gång det romerska,
då en bland dess störste historieskrifvare vittnade, att man kunde
»nec mala, nec remedia patt», man kunde icke fördraga vare sig
samhällets lidanden eller botemedlen deremot. Jag yrkar bifall.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag före kl.
2 e. m. utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen kl. 7.
Friherre von Kr sem er: Det är icke värdt att spilla många
ord ytterligare på denna fråga, men det torde tillåtas mig att
i yttersta korthet upptaga ett och annat af de föregående ytt¬
randena. En vältalig röst sade: månne om de ryska nihilisterna —
hvilkas stämplingar han dock till en viss grad ville hänföra till
att de icke offentligt fått uttrycka sina tankar — i stället fått röra
sig fritt, utan någon inskränkande lag, månne icke kastandet af
deras bomber skulle varit lika farligt? Jo, utan tvifvel, i fall det
blifvit något kastande af bomber af alls, men det betviflar jag på
det högsta.
En annan talare har åberopat Finlands exempel. Der hafva
icke förekommit några nihilistiska stämplingar. Hvarför? Jo, der¬
för, att det är ett urgammalt fritt land. Krut är en farlig sak,
men om man antänder krut på en öppen yta, blossar det väl upp,
men har ingen sprängande kraft. Stänger man åter in det, då skall
man erfara de förskräckliga verkningarna.
Herr Treffenberg vände sig direkt till mig och berättade en
rolig historia om ett sommarkuratel i Upsala, som skaffat honom
ett häftigt angrepp i en rödskinnstidning, om jag uppfattade hans
yttrande rätt, och att denna artikel vid ett sammanträde blifvit
uppläst till hans uppbyggelse. Jag vet icke, men jag har nästan
en aning om, att han ändock blef återvald till sommarkurator nästa
år, och det bevisar, i så fall, att artikeln icke verkade.
Då talaren nämnde presidenten von Hartmansdorffs namn, upp¬
kallade han en vördnadsvärd skugga! Jag minnes full väl aen
tiden, då jag på riddarkuset satt på min bänk vid hans sida. Ehuru
han under sina yttranden stundom brukade vända sig mot mig och
Tisdagen den 14 Maj.
43
N:o 41.
sarkastiskt kalla mig sin »liberale granne», så voro vi dock de bästa Förslag till
vänner i verlden —- å min sida naturligtvis med iakttagande af det ^/loka^uS
vördnadsfull afstånd, som anstod nybörjaren — och många voroatstraffi>ageni’
de nyttiga råd ock anvisningar, jag hade att tacka honom för. (Forts.)
Talaren häntydde sedan på det bedröfliga bekanta uppträdet,
när massan slog in hans fönster och ville storma hans port. Något
sådant skulle antagligen icke nu kunna ega rum, ty man skulle nu
troligen ingripa i tid och på ett helt annat sätt än då. I allt fall
var detta brottslig handling; och hvad här är fråga om är blott
3»ttranderätt.
Jag står dock fäst vid den ståndpunkt, jag först intog, att det
ju är möjligt och lätt tänkbart till och med, att yttrandefriheten
kan gå till sådana excesser, att någon inskränkning kan vara be¬
rättigad. Men en sådan bör då ske med den största varsamhet, och
de reservationer, som afgifvits, synas mig med de skäl, de anföra,
bevisa, att det nu framlagda förslaget icke varit rigtigt moget. Det
var derför, som jag för att icke brådstörta, hvarken med afslag
eller bifall, föreslog den betänksamma åtgärden af en återremiss.
Men när detta mitt förslag icke vunnit någon anslutning, så finner
jag nu icke skäl att vid frågans slutliga afgörande framkalla en
'tredje proposition, och återkallar derför mitt yrkande om åter-
remiss, samt förenar mig i stället med dem, som yrkat rent afslag.
Herr Smith: Jag anhåller endast att till protokollet få ut¬
tala min tacksägelse till herr Treffenberg för hans öppna uttalande,
att Riksdagens byråkrater — om jag rätt förstod hans ord —
icke hade något emot att frånhända svenska folket dess yttrande¬
frihet genom lagens antagande.
Huru vida 99 procent af svenska folket — såsom han sade —
står på byråkraternas sida i denna fråga, får väl blifvande val
utvisa.
Efter min åsigt, skall denne inkarnerade byråkrats uttalande
endast bidraga till att ett mindre antal embetsman hädanefter in¬
väljas i Riksdagens begge kamrar, och i sådant fall skulle lagens
framläggande och antagande blifva af stort gagn för svenska
folket.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda
yrkandena propositioner, först på godkännande af första stycket
i nu förevarande lagförslag och vidare derpå att ifrågavarande
del af nämnda förslag skulle afslås, samt förklarade sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner första stycket i Kongl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen, röstar
44
Tisdagen den 14 Maj.
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås ifrågavarande del af nämnda förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess sint befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 83;
Nej — 25.
Herr Unger, Adolf: Jag anhåller att till protokollet få an¬
teckna mig såsom reservant mot kammarens beslut.
Reservationer mot det nyss fattade beslutet anmäldes jemväl
af herrar Wallenius, Biesért, Mankell, Borg, Smith och Stridsberg.
Andra stycket.
Herr Hedlund: Jag ber att få yrka afslag å denna del af
paragrafen på de af herr Lilienberg anförda skäl.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen att i afseende på det nu föredragna stycket endast
yrkats, att detsamma skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af ifråga¬
varande del af lagförslaget och vidare på afslag derå, och för¬
klarades den förra propositionen, som upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Tredje stycket, jemte lagförslagets ingress och rubrik
Godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut..
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 75, angående uppgörande af förslag till grunder för be¬
redande af ålderdomsförsörining åt de lärare och lärarinnor, Indika
tjenstgöra vid smaskolan eller biträda vid undervisningen i folk¬
skolan;
n:o 76, i fråga om sammanförande uti en författning af gäl¬
lande bestämmelser angående vissa, rust- och rotehållare åliggande
skyldigheter; samt
Tisdagen den 14 Maj.
45
n:o 77, i fråga om ändring af § 22 i kong! förordningen an¬
gående patent den 16 maj 1884;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 24, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;
n:o 25, i fråga om ändrad lydelse af § 32 mom. 1 i förord¬
ningen angående fattigvården den 9 juni 1871;
n:o 26, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864;
n:o 27, angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
n:o 28, angående banko vinsten; samt
n:o 29, i fråga om lag angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt lag med vissa be¬
stämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
Herr Unger, Adolf, erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag får anhålla, att min nyss afgifna reservation må anses
omfatta hela lagen.
Herr Biesért: Äfven jag anhåller, att den af mig afgifna
reservationen må anses omfatta hela lagen.
Som föredragningslistan nu blifvit genomgången, medgaf kam¬
maren, på framställning af herr grefven och talmannen, att de
utfärdade ^inslagen till sammanträdets fortsättande på aftonen
finge nedtagas,
Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,5 2 e. m.
In fidem.
A. von Krusenstjerna.