RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889, Första Kammaren. N:o 38,
Tisdagen den 7 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollen för den 29 sistlidne april.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 43, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för så¬
dana statsbidrags åtnjutande; och
n:o 44, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående ut¬
byte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid Artilleri¬
planen m. m.
Upplästes en inlemnad skrift af följande lydelse:
Undertecknad får härmed anmäla, att jag, till följd af iråkad
öronsjukdom, är tills vidare förhindrad deltaga i Riksdagens göromål.
Läkarebetyg bifogas härhos.
Stockholm den 4 maj 1889.
Suno Engström.
Det i skriften omförmälda läkarebetyget, som jemväl upplästes,
var af följande innehåll:
Att ledamoten af Riksdagens första kammare herr S. Engström •
af mig behandlas för en öronsjukdom (Cat. Tub. Eust. et aur. med.
bilat.), det varder härmed intygadt af
Stockholm den 30 april 1889.
O. Håkansson.
Legitimerad läkare.
1
Första Kammarens Prof. 1889. AT:o 38.
K :o 38. 2
Tisdagen den 7 Maj.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot under
tio dagar från den 9 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 74, angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000
kronor;
n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande och afstötande under
år 1890 af arbetena på nya kasernetablissementet för Svea lifgarde
och andra lifgardet in. m.; samt
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts preposition angående anslag
till uppsättningskostnader för Blekinge bataljon; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anled¬
ning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan
om ändringar i resereglementet den 11 februari 1881.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
nedannämnda, den 4 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 12—14, statsutskottets utlåtanden
n:is 7 a samt 70—73, sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 5, sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1 och me¬
morial n:o 2, äfvensom särskilda utskottets memorial n:o 2.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.
In fidern
A. von Krusenstjerna.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
3 N:0 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Upplästes till justering protokollet för den 1 i denna månad.
Herr Hedlund: Jag skall be att få förena mig med dem, som
redan afgifvit sin reservation mot kammarens beslut i den s. k. mar¬
garinfrågan, och anhåller att derför nu få anföra endast det skälet,
att jag fruktar att Första Kammarens beslut i denna fråga skall kunna
uppfattas såsom “en åtgärd innebärande fara för samhällsordningen*.
Härefter godkändes det upplästa protokollet.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 46, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta
hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap;
mo 48, angående böter för svarandeparts uteblifvande från under¬
rätt i vissa brottmål; samt
n:o 49, angående behörighet för svensk domstol att upptaga
vissa mål mot utländsk man.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Baumgarten
under åtta dagar från och med den 13 i denna månad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden och memorial
N:o 38. 4
Onsdagen den 8 Maj, f. va.
Uppförande
af ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
n:is 74—76 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma
dag bordlagda utlåtande n:o 16.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 1 och 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 69,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af en
ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m.
1 punkten.
Herr Forssell: Andra Kammarens beslut öfver det nu före¬
dragna betänkandet har bland annat medfört den fördelen, att man
nu kan behandla denna fråga utan att väcka den nervösa oro, hvilken
i hvarje anmärkning mot förslagets detaljer sett ett försök att kullkasta
förslaget i dess helhet. Då Andra Kammaren bifallit utskottets betän¬
kande, och då Första Kammaren väl icke kan tänkas vara benägen
för ett afslag, kan man ju ingenting förlora, men möjligen något
vinna genom att försöka att i en eller annan punkt åstadkomma
någon förbättring.
Utskottet har, såsom af dess motivering synes, insett, att teater¬
företaget numera synes komma att blifva vidsträcktare och förenadt
med större kostnad, än som ursprungligen var af teaterkonsortiet
beräknad. Lägger man dertill, att det s. k. ordinarie anslag, som
utskottet förordat, i sjelfva verket är ett extra ordinarie anslag för
några få år, enär dess utgående såsom ordinarie anslag efter teater¬
byggnadens fullbordande, uttryckligen bundits vid Riksdagens pröf¬
ning af en särskild anordning, hvilken tydligen kommer att blifva
mycket vansklig, så inses det lätt, att, om också teaterbyggnaden
blir fullbordad, kommer den framtida teaterverksamheten att vara allt
annat än betryggad, så vidt den nemligen skulle bero på en reserv¬
fond, som må hända kan behöfva tagas i anspråk för sjelfva teater¬
anläggningen, och af ett ordinarie anslag, som i sjelfva verket icke
är annat än ett extra ordinarie anslag.
Under sådana förhållanden kan icke nekas, att teatern verkligen
är i behof af större tillgångar, och att sådana tillgångar svårligen
kunna anskaffas utan att teatern får sig tillförsäkrad någon andel i
den utan tvifvel betydande vinsten på sjelfva emissionen af premie¬
lånet. Utskottet har också reflekterat öfver detta förhållande och
till och med uttalat en förhoppning, att teaterns tillgångar måtte
komma att ökas genom någon andel i denna vinst. Men längre än
till reflexioner och förhoppningar har utskottet icke kommit. Kam¬
marens ledamöter torde lätt kunna inse, att det enda sätt, hvarpå
man kan åt teatern verkligen betrygga en sådan ökad behållning af
premielånet, utöfver de tre millionerna, vore, att Riksdagen, för att åt
teatern intjena någon del af emissionens vinst, påtoge sig sjelf emis¬
sionens risk. Det är denna tanke, som funnit sitt uttryck i herr
S. Nilssons yrkande, att riksgäldskontoret måtte träda i finans¬
o
N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
konsortiets ställe, så att riksgäldskontoret finge i uppdrag att till
byggnadskonsortiet och Stockholms kommun utbetala de 10 millio¬
nerna, att deremot af byggnadskonsortiet erhålla premieobligationerna,
ombesörja deras försäljning och till teaterrörelsen öfverlemna hela
den vinst, som kan uppstå på emissionen. Kammaren inser, att detta
förslag icke i någon mån innebär, att staten skulle vare sig utgifva
eller ansvara för eller återbetala premieobligationslånet. Med utgif-
vandet och utlottningen skulle ju förhållas, såsom ursprungligen var
tänkt. Förslaget innebär icke heller någon särdeles ökad tunga eller
bekymmer för riksgäldskontoret, ty klart är, att denna försäljning
måste skötas med tillhjelp af Sveriges samtliga kreditanstalter, hvilka
på detta sätt i stället för att vara participanter i risk och vinst
skulle blifva kommissionärer mot provision. Förslaget kan icke hel¬
ler betraktas såsom motbjudande vare sig för Kongl. Maj:ts regering
eller för teaterkonsortiet eller för någon af teaterns verkliga vänner.
Tvärt om. Och slutligen, man kan väl icke säga, att, om Riksdagen
visar teatern en så långt sträckt välvilja, Riksdagen skulle på något
sätt få en risk större, än möjligheten till vinst kan med fullt fog
motivera. Ingen kan påstå, att icke den svenska lottspelande all¬
mänheten skulle vara i stånd att inom jemförelsevis kort tid absor¬
bera ett lån sådant som detta, och hvad svenska banker för egen
vinning kunna riskera, det borde ock Riksdagen kunna riskera för
teaterns vinning.
Men af hvad som förefallit i utskottet och Andra Kammaren fram¬
går, att den välvilja för teateru, som fordras för att vinna framgång
åt ett sådant förslag, den förefinnes icke. Jag beklagar det både för
teaterns och för principens skull. Ty när vi nu för en gång skola
för ett allmänt ändamål göra ett nödtvunget afsteg från den sunda
ekonomiska princip, som i vårt land förbjuder lotteriaffärer, då synes
mig, att det hade varit en skyldighet att tillse, att också all möjlig
vinst på denna affär hade kommit det allmänna ändamålet till godo.
1 betraktande af utskottets enhälliga motstånd och af utgången i An¬
dra Kammaren skall jag dock visserligen icke besvära denna kammare
med yrkande om bifall till den nämnda reservationen, hvilken verk¬
ligen synes mig sakna all utsigt till framgång.
Utskottet har emellertid icke kunnat alldeles förbigå teaterns
rättmätiga anspråk på en ökad inkomst af emissionen utöfver de tre
millionerna, och har i stället för det förslag, som nu omnämnts, ut¬
talat vissa förhoppningar, att denna ökade inkomst skulle kunna till¬
föras teatern genom öfverenskommelse mellan Kongl. Maj:t och
finanskonsortiet. För min del måste jag bekänna, att utsigten till
en sådan öfverenskommelse icke synes mig särdeles stor. Ty väl är
att märka, att när man åt finanskonsortiet öfverlemnat rättighet att
ikläda sig denna risk, då har man ock gifvit det rätten att fordra
vinsten. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet torde
åtminstone icke kunua komma långt i det hänseendet genom magt-
språk. Men man får vara tacksam och belåten, om finanskonsortiet,
sedan det en gång fått denna stora affär så att säga till skänks, åt¬
minstone af god vilja öfverlemnar någon del af den eventuella vinsten
Uppförande
af ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
N:0 38. 6
Uppförande
af ny teater-
byggnad å
operahusets
tom t m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. in.
till teatern, och då har den kritik, hvarmed Första Kammaren besvä-
' rats, icke varit alldeles gagnlös.
Om man emellertid hoppas och tror, att en dylik öfverenskom¬
melse skall kunna komma till stånd, då synes mig, att man ieke hade
bort försöka att framställa några vilkor, som kunde komma i någon
mån hindrande i vägen för eu sådan öfverenskommelse; men det vil¬
kor, utskottet uppstält gent emot finanskonsortiet, är dock just af så¬
dan art. Om utskottet hade velat föreskrifva, att vid en förestående
teckning till lånet mindre teckningsbelopp skulle hafva företräde
framför större, då hade en sådan bestämmelse kunnat låta höra sig.
Men när utskottet har begärt, att finauskonsortiet skulle tillförbindas
att utsälja lånet i partier på högst 5000 kronor, d. v. s. förbjudas att
sälja det i partier t. ex. om 10,000 kronor och deröfver, då förefaller
det mig, som om denna bestämmelse skulle sakna all förnuftig grund.
För teaterns intresse är det alldeles likgiltigt, huru vida obligatio¬
nerna från första till andra hand försäljas i större eller mindre poster.
Men det kan blifva för teaterns intresse menligt, om genom en sådan
bestämmelse finansmännens spekulation skulle försvåras derhän, att
deras benägenhet minskas att åt teatern afstå något af sin vinst. Om
nu en bank, som kunde föryttra en million obligationer på en dag
till fem eller tio köpare, blifver nödsakad att vänta två, tre till fyra
månader för att utstycka beloppet på två- till fyrahundra köpare, så
synes ett sådant nödtvång kunna betraktas såsom ett hinder för rea¬
lisationen. Lyckligtvis förhåller det sig dock så, att denna bestäm¬
melse blir eu innehållslös fras och icke hindrar så mycket, som det
ser ut. Den kan kringgås, så länge det finnes vaktmästare och stads¬
bud att använda för obligationernas inköp, och den kan beröfvas all
menlig verkan derigenom, att herr chefen för finansdepartementet
fastställer den lämpliga tiden, under hvilken en sådan oegentlig be¬
stämmelse skall gälla, till några få timmar. Jag vill derför icke
besvära kammaren med något yrkande emot denna bestämmelse, den
må gerna stå qvar såsom ett litet minne.
Men sådant kan deremot icke sägas om det vilkor, utskottet in¬
matt strax framför det nämnda. Hvad står då der? Jo, att kontrakt
ej må upprättas mellan Kongl. Maj:t och teaterkonsortiet, d. v. s. att
hela teaterföretaget icke får begynna, förr än “full säkerhet förefinnes
derför, att teaterverksamheten under inga som helst omständigheter
kan komma att bedrifvas eller staten betungas med någon utgift ut¬
öfver det ordinarie anslaget*. Jag har mycket undrat öfver, hvad
utskottet kunde mena med sådan “full säkerhet* och hvem utskottet
tänkt sig såsom ansvarig för något sådant. Teaterkonsortiet kan det
naturligen icke gälla. Har man möjligen tänkt sig, att Hans Maj:t
Konungen skulle ställa en sådan säkerhet, han, som dock icke kan
ställa säkerhet för längre tid, än sin lifstid, eller har man åsyftat
Stockholms kommun, hvilken aldrig skulle vilja ställa en sådan säker¬
het, om den också kunde det? Nej, man har visst icke åsyftat någon¬
dera, man har troligen icke tänkt på någonting alls, ty den ringaste
eftertanke visar, att en sådan säkerhet kan icke af någon magt i
verlden uppställas; den kan icke anskaffas ens af den svenska Riks-
7 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
dagen sjelf. Uppgiften är lika omöjlig som att bita sig i ryggen eller
slå en knut på ljuslågan. Sålunda kali man med fullt skal saga, att fhygJg*ad &
antingen är detta vilkor ett skämt och da ditsatt tor att åt ivongi. operahusets
Mavt° behandlas efter förtjenst d. v. s. såsom en meningslöshet, eller tomt m. «.
också är det allvar och då ditsatt för att utgöra ett fördoldt, men (Forts.)
oblidkeligt nej till just det förslag, som man synes vilja sa frikostigt
tillstyrka I förra fallet vore vilkoret ett Riksdagens gäckeri med sig
sjelf i det senare fallet är det ett Riksdagens gäckeri med Kong!.
Makt Jag föreställer mig, att Första Kammaren icke vill vara med
om nåo-otdera: och då hjelper ingenting annat an att utstryka hela
detta vilkor. Första Kammaren har vedervågat gemensam votering
många gånger förut för mycket mindre vigtiga bestämmelser Jag
tillåter mig att yrka, att första punkten måtte bifallas, dock med ute¬
slutande af orden: “att kontrakt ej må upprättas förr, än sadana an¬
ordningar träffats, att full säkerhet förefinnes derför, att teaterverksam¬
heten 'under inga som helst omständigheter kan komma att bedriiyas
för statens räkning eller staten betungas med någon utgift utöfver det
här nedan omförmälda ordinarie anslag, samt“---
Herr Reuterswärd: Innan jag går att besvara de ,erinringar,
som den sista ärade talaren gjort emot nu föreliggande förslag, tillåter
fao- micr att förutskicka några ord för att belysa fiagan.
° Det är klart, mina herrar, att vid slutet af en riksdag, da en
mäno-d vigtiga ärenden hopa sig, det är omöjligt for de allra fleste
bland riksdagsmännen att så noga kunna genomtränga hvarje vigtig
träffa, som önskligt vore. Denna fråga är dessutom af ganska invecklad
beskaffenhet och sjelfva förslaget består af en mängd kombinationer.
Det torde icke hafva undfallit herrarnes minne, pa hvilken punkt
denna träffa stod vid slutet af sista årets riksdag. _ V i fingo da under
riksdagens0 sista dagar mottaga eu kongl. proposition, som upplyste
oss derom, att de kongl. teatrarnes finanser voro i en sådan stallning
och hade på de senare åren så försämrats, att det redan hade uppstått
en höo-st ansenlig balans, hvilken det skulle åligga Riksdagen att be¬
tacka” Vi minnas alla huru svårt det var för regeringen och för den
enereiske chefen för finansdepartementet att kunna drifva saken der¬
hän 8 att lian kunde få ett anslag så pass stort, att han kunde upp¬
rätthålla teaterverksamheten, till dess 1889 ars Riksdag kunde taga
saken i närmare ompröfvande. Lyckligtvis fans har en man i vart
land. som med stort intresse för frågan, med en klar finansiel blick
och ’ en rättspord energi uttänkt eu plan, som jag vagar pasta ar
snillrik. Han har förstått att i denna plan förena sa att saga alla
intressen. Han har nemligen föreslagit och har lyckats forma btock-
holms kommun att göra eu så betydlig uppoffring som att kon¬
tant lemna 600,000 kronor för ändamalet. Denna träffa har dess¬
utom passerat, icke allenast regeringen som med valvflja mottagit
förslaget, och en kongl. proposition har blifvit till Riksdagen aflaten
och remitterad till statsutskottet, den har i hufvudsak derstädes ront
en sällspord framgång, tv af utskottets 24 ledamöter var det 20, som
vrkade bifall till förslaget och endast 4 reservanter, något högst ovan-
N:o 38.
Uppförande
af ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f.
ligt i eu sa stor fråga, Vidare har utskottets betänkande genomgått
k* .i Andra Kammaren. Det hvilar nu i Första Kammaren;
i ac!rd’ uch 'iag kano lcke foreställa mig, mine herrar, att i denna upp;
lysta kammare någon skulle vilja taga på sitt ansvar att nu döda
kunna1' säl? att Sa Öf7erfvgad om, vi i denna stund
Kunna saga, att hagan ar lyckligen löst. Det torde tillåtas mio- att
attmerM’ ^ "pPtagT den siste ärade talarens anmärkningar
att med honom fa instämma deri, att de tillägg och förändringar som
lag S attgdert ’ f"?6 fn'™ l}teblifvit’ och lika med honom lågar
jag sapa, att det forsta tillagget ar en komplett orimlighet tv det
ensneSomg3e0 Ä » so“ ^ ** för all CdfeiE
lioenTan kommo nf • / '?al‘ "arflteras- att icke staten möj-
ivpf f u D , ? att otvertaga teaterverksamheten. Tv vika Kongl
S'hindI-nRdkfdagpn 8ora ändring i saken, så finnes ingen magt som'
komma 5 “& att den lyriska scener kan
nödigt att staten iSf’» att badVKorning och Riksdag anse det
lodigt, att staten tager fragan om hand för att inleda dén på sitt
åtta spår, och da gagnar hvarje nu gifven försäkran till intetP Men
ag somV tillhör ShT6 5";* -T teaterbyggnadskonsortiet, har
ja„, som tiilhoi detta konsortium, icke ansett mig böra betrakta det
tiragavarande vilkoret såsom ett hinder för förslagets antagande då
Kammaren redan antagit utskottets förslag oförändradt Samma
ar förha landet med det andra vilkoret. Det" rör icke bygg“
konsortiet, men val i viss grad finanskonsortiet. Dess representant
bär emellertid för byggnadskonst förklarat, att de Tcke skola
öfverträda denna bestämmelse. Hela vilkoret är betydelselöst men
den r'm? f i att dlt in just med anledning af det yttrande
nttaln5erStd° taiarenc h,ade’ nar fra"an remitterades till utskottet Han
bakom6 som tf f T”’ det Mge nagofc utländskt konsortium
nålrem som tagit hand om saken, sa att det blefve icke ett svenskt
takren^s^ ^ ^V P1’emilelån-t Det ar sålunda kanske just den ärade
i förslaget " °ch ’,ppbofvet til]> att detta nonsens kommit in
Nu skall jag be att få för herrarne nämna, hvad detta bygo-nads
för?raSengentllgr n W sig’ pä det att ingå missföStfnd Så
att efter frKS MaS f t idsk01VS°rtium har förbundit sig
eicei åt tvongl. Maj:t faststald plan och godkända ritninwn- mn
bygga kong], operan samt att tillse och öfvervika, att bygSafcetet
ningai eller fullgoda värdepapper samt att ansvara för dessas förvalt-
Vidare °h ar det t ilY1 up rfo- iVtS aTt1 a f t ta fi n 6" tblifv“?e teaterstyrelsen.
?00 00ofer 2'2 ?r att Jemte StocSm^^Sadr1^!^^!
k™ s X utSafl re Ör h/grlden-- ,De omnämnda 5»
ki01101 sirela utgoia en reservfond, som icke får tillgripas i annat fall
tona”” 'Sr t“t9'” icte hotsZAgl
swr ™st ''ä
Onsdagen den 8 Maj, f. m. 9
Genom att pa sa sätt bilda en ganska respektabel fond och genom
ombyggnaden åt teatern blifver dess finansiella ställning ganska be¬
tryggad, ty genom ombyggnaden beredas först och främst flera platser
i salongen . och följaktligen kunna åtminstone under gynnsamma för¬
hållanden inkomsterna af sjelfva teaterrörelsen blifva större och för
det^andra skaffas teatern genom uthyrning af de öfriga lokalerna, som
erhållas i samma byggnad, en alldeles absolut säker inkomst af minst
100,000 kronor. Denna inkomst är mycket lågt beräknad och man
kan räkna pa ytterligare 15—20,000 kronor. Vidare har man statens
anslag af 60,000 kronor och slutligen anslaget ur hans Maj:ts Konun¬
gens handkassa, äfven 60,000 kronor. Således till bestridande af de
arliga utgifterna, lågt räknadt, 220,000 kronor plus räntan på reserv¬
fonden.
När man på så sätt kunnat åstadkomma en så respektabel reserv¬
fond och så säkra inkomster, som här äro beräknade, så har bygg¬
nadskonsortiet ansett sig kunna tryggt säga: här öfverlemna vi nu till
vederbörande, som skall draga försorg om teaterverksamhetens upp¬
rätthållande, icke allenast ett kapital 500,000 kronor såsom reservfond
utan äfven en afsevärd årlig inkomst af hyresmedel m. m.. hvarigenom
teaterverksamheten, väl ordnad, utan tvifvel är fullt betryggad, samt
att byggnadskonsortiets vidare ansvar då upphör. Jag anser mig böra
göra klart för herrarne, att detta byggnadskonsortium icke kommer
att blifva en permanent institution, utan dess verksamhet upphör, när
vi fullgjort allt hvad vi enligt byggnadskontraktet åtagit oss och hvad
vi möjligen komma att förbinda oss derutöfver, nemligen att, i fall
Kongl. Maj:ts regering icke hunne ordna förhållandena så. att ett
teaterkonsortium kunnat bilda sig för att öfvertaga sjelfva teaterverk¬
samheten, ansvara för densamma till slutet af det spelår, under hvilket
byggnaden blir färdig. Sedan byggnaden blifvit godkänd och vi fått
decharge för de penningar, vi haft om hand, och sättet att använda
dem samt första spelaret, såsom jäg nämnde, är slut, så är också bygg¬
nadskonsortiets allt vidare ansvar slut.
Hvad de andra frågorna beträffar blifver det eu Kongl. Maj:ts
omsorg att ordna desamma på ett sätt, som i möjligaste måtto öfver-
ensstämmer med Riksdagens beslut, att intet kontrakt får under-
skrifvas och intet byggnadsarbete således företagas, förr än sådana
garantier blifvit ställa, som i utskottets betänkande uttalas. Detta
vilkor kan hafva någon gemenskap med byggnadskonsortiets förplig-
telser i så måtto, att om det går åt lång tid t. ex. flera månader för
Kongl. Maj:t att åstadkomma de behöfliga bestämmelserna, så kan
icke byggnadskonsortiet, som beräknat att genast, när Kongl. Maj:t
och Riksdagen fattat sitt beslut, få börja med förberedelser i och för
byggandet, åtaga sig att hafva byggnaden färdig till någon be¬
stämd dag 1891. Jag vill nämna detta, på det att i framtiden inga
efterräkningar må komma mot byggnadskonsortiet, ty vi hafva noga
beräknat tiden. Jag° Till tillägga, att vi redan hafva skickat ut en
arkitekt, som reser på vår bekostnad för att taga reda på alla nyare
stora teatrar i Europa, för att derefter uppgöra förslag och ritningar,
No 38.
Uppförande
af ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
N:o 38.
Uppförande
■af ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(forts.).
10 Onsdagen den 8 Maj, f. in.
så att vi må få den bästa och mest tidsenliga teater, som kan åstad¬
kommas.
När, som sagdt, de båda konsortierna vidtagit alla dessa åtgärder,
så torde herrarne finna, att de hafva berättigade anspråk att icke
genom några särskild^ tillagda föreskrifter bindas vid sådant, som är
absolut omöjligt för dem att fullgöra. Då jag ser, att finansministern
är närvarande, förmodar jag, att han kommer att yttra sig om det
gjorda tillägget och anser han, att bestämmelsen om garantien bör
utstrykas, sii' skall icke jag opponera mig deremot men för egen del
vill jag icke föreslå något, hvarigenom man kan riskera frågans fall.
Om Första Kammaren afslår tillägget, lärer icke någon sammanjemk-
ning kunna ega rum och då förfaller hela fragan. När jag först
genomläste utskottets förslag, uppstod en viss betänklighet hos mig,
men ju mera jag har satt mig in i detsamma, ju mera har jag funnit,
att vilkoret icke gäller byggnadskonsortiet och att det är af ingen
betydelse för finanskonsortiet och då detta redan försäkrat sig villigt
att underkasta sig den af utskottet gjorda förändringen, så möta inga
svårigheter från den sidan.
Om jag nu skulle tillåta mig att för ett ögonblick upptaga den
siste talarens inkast, så har jag erkänt, att i vissa delar han har full¬
komligt rätt, beträffande dessa af utskottet gjorda tillägg. Hvad der¬
emot angår det af honom omnämnda, af en reservant framstälda för¬
slaget, att man skulle åt riksgäldskontoret öfverlemna att taga premie-
oblTgationsfrågan om hand och sköta den sa, att den skulle åt teatern
inbringa den största möjliga inkomst, så är jag, mine herrar, full¬
komligt öfvertygad, att om ett sådant förslag både framkommit vare
sig från Kongl. Maj:t eller från något konsortium, så skulle vi hafva
fått ett bleklagdt nej till svar, först och främst af statsutskottet och
sedan af Riksdagen,’ och hvarför? Jo, de som äro emot teatern, och
de som vilja göra allt för att skilja Riksdagen från teaterfragan, skulle
naturligtvis hysa stor fruktan för att inblanda riksgäldskontoret i
denna angelägenhet, hvarför de heldre vilja lemna det arliga anslaget
men för resten vara teatern qvitt. De skulle sannolikt resonera på
följande sätt: här förespeglar man oss, att det skulle blifva en större
vinst än de 3 millioner kronor, som nu erbjudas, men dessa kalkyler
kunna vi icke bedöma, Det kunde i stället blifva en förlust å bygg-
nadsanslaget å en million, hvilket Riksdagen måste betäcka. Jag är
fullkomligt öfvertygad, att om frågan framkommit i denna form skulle
den mötts af oöfvervinneliga hinder, derför har konsortiet aldrig tänkt
att inblanda staten mer, än nätt och jemt är nödvändigt för. att lösa
frågan. Jag tror dessutom, att om riksgäldskontoret åtoge sig saken,
finge det ganska stora omkostnader derför. Den skulle medföra ett
vidlyftigt bokhålleri med ökad personal. Blotta tryckningen af dessa
obligationer är en ganska stor affär, hvai'till kommer all korrespon¬
dens och de mellanhänder, som riksgäldskontoret nödgades använda,
samt distributionskostnaderna. Detta allt går till högst betydliga
summor, hvilka icke synas i finanskonsortiets beräkningar. Hvem kan
för resten garantera, att resultatet blir så godt, att 3 millioners vinst
erhålles ? Det är möjligt, att så blir, och jag antager att finans-
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
11 N:o 33.
konsortiet har sett sig- väl före, innan det inlåtit sig på detta företag, Uppförande
men för Riksdagen är det omöjligt att kontrollera dylika kalkyler. af ny te^tef
Skulle finanskonsortiet i lyckligaste fall förtjena något härpå, unnar J^lrahusets
jag dem det gerna, tv de ikläda sig stort ansvar, stor risk och mycket tomt m. m.
besvär och man bör vara dem tacksam, att de åtagit sig detta, så att (Forts),
staten icke behöfver träda emellan med ett enda öre.
Under dessa förhållanden hemställer jag till eder, änne herrar,
kan det vara skäl att söka framkalla något annat beslut än det Andra
Kammaren fattat? Jag anhåller vördsamt hos herr talmannen om bi¬
fall till betänkandet i alla dess punkter, såsom de af utskottet före¬
slagits.
Herr vice talmannen: Den förste ärade talaren sade visser¬
ligen, att han icke ville framställa något yrkande om att riksgälds-
kontoret, i öfverensstämmelse med hvad en reservant i sitt yttrande
till utskottets betänkande hemstält, skulle öfvertaga det i fråga va¬
rande lotterilånet, och jag skulle således icke heller behöfva deremot
afgifva något vidlyftigare anförande, men några ord måste jag dock
uttala om min uppfattning deraf. Det skulle efter mitt förmenande
vara alldeles olämpligt, att Riksdagen ålade sina fullmägtige i riksgälds¬
kontor att taga befattning med sådana lån, som i fråga varande
lotterilån. Äfven om, efter fullmägtiges hörande, något sådant skulle
kunna ske, så vore det, efter mitt förmenande, icke skäl att staten,
allra minst för något såsom statsändamål jemförelsevis .så litet syfte
som detta, begagnade en sådan låneform som lotteriformen. Kongl.
Maj:t har förklarat, att ett enskildt bankkonsortium kommer att få
tillstånd att för det goda ändamålets skull utgifva ett sådant lån, men
det innebär icke detsamma, som att Riksdagen genom sina egna full¬
mägtige skulle taga befattning med lånet.
Samma ärade talare har yrkat, att det vilkor, som förekommer
på sid. 26 i utskottets utlåtande, om skyldighet att bereda full sä¬
kerhet för teaterns verksamhet, innan kontrakt om byggandet finge
upprättas, skulle vara i sig sjelf omöjligt, då det efter hans uppfatt¬
ning afsåge all framtid. Jag har en annan uppfattning af denna punkt.
Detta vilkor afser, att under byggnadstiden skall det finnas en så
beskaffad garanti för teaterverksamheten, och sedermera kompletteras
detta vilkor med hvad som förekommer i slutet af betänkandet, der
det stadgas, att Riksdagen är berättigad att indraga sitt anslag af
60,000 kronor, om efter byggnadsföretagets fullbordande teaterverksam¬
heten icke är så ordnad, att för teaterns förbindelse finnes en bestämd,
från statsverket fullständigt skild ansvarighet. Efter mitt förmenande
kan Riksdagen icke nog betona detta vilkor. Det finnes intet i hela
teaterns handhafvande, som med så mycket skäl väckt ogillande, som
att teaterverksamheten har bedrifvits på ett sätt, som föranledt. ja
snart sagdt tvingat Riksdagen att den ena gången efter den andra
betala den brist, som har uppstått, och utan ett sådant vilkor, så skarpt
som möjligt, är det efter mitt förmenande omöjligt att tänka sig
något bifall till ordnande af teaterverksamheten, hurudant detta ord¬
nande än måtte blifva. Att säga, att man skulle redan från början
N:o 38. 12
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Uppförande fordra sådana garantier för all framtid, är i sig orimligt, men der-
b nV tef- emot att säga, att, sedan byggnaden är fullbordad, Riksdagen drager
operahusets anslag, om verksamheten icke är på vederbörligt sätt betryggad,
tomt m. m. deri ligger icke något orimligt. För min del vågar jag hoppas, att
(Forts.) kammaren skall finna, att den så besvärliga teaterfrågan, hvilken alla
gamla riksdagsmän minnas under många år och hvilken onekligen är
svårlöst, nu kommit i ett stadium, der man kan hoppas, att den skall
blifva löst på ett tillfredsställande sätt, och jag anhåller derför, att
kammaren behagade i likhet med Andra Kammaren lemna sitt bifall
utskottets förslag.
Herr statsrådet friherre von Essen: Att en så stor fråga som
denna kunnat vinna bifall i så många instanser, är ett bevis, att på
de olika håll, der den blifvit behandlad, koncessioner gjorts och många
enskilda meningar fått vika. Så har skett ända från frågans första
behandling till den stund, då den nu skall slutbehandlas. Det är klart,
att man kan hafva många olika tankar om många och vigtiga detaljer
i denna fråga och att den kan ses från olika synpunkter, kanske äfven
rätt allvarsamma anmärkningar kunna göras, men huru skall man
kunna vinna målet, om man icke låter dessa enskilda, dock jemförelse¬
vis mindre vigtiga meningsskiljaktigheter vika? Det är omöjligt att
hvar och en kan få sina önskningar tillfredsstälda utan att det fordras
en uppoffring af en del enskilda meningar.
Jag lemnar å sido den anmärkning af kanske den största betydelse,
som är gjord af den förste talaren, rörande sättet att emittera detta
lån, ty jag tänker att denna fråga är redan på förhand afgjord här i
kammaren, utan jag har, för att förkorta diskussionen, begärt ordet
för att tillkännagifva den ståndpunkt, som jag såsom finansminister
intager med afseende på de vilkor, som blifvit tillagda af statsutskottet.
Jag har redan haft tillfälle att i Andra Kammaren uttala min ställ¬
ning till desamma och att jag kommer att tillstyrka Kongl. Maj:t att
antaga dem, oaktadt den förste ärade talaren ausåg att vilkorets upp¬
fyllande vore lika svårt som att bita sig i ryggen. Jag har fattat
dessa vilkor på samma sätt, som herr vice talmannen. Det första är,
“att full säkerhet förefinnes derför att teaterverksamheten under inga
som helst omständigheter kan komma att bedrifvas för statens räk¬
ning eller staten betungas med någon utgift utöfver det här nedan
omförmälda ordinarie anslag". Detta skulle, säger man, betyda, att
man nödvändigt måste hafva garanti, att så länge jorden eller åtmin¬
stone teatern står, det aldrig skulle kunna fälla på statens skuldror
att bära större utgifter för teatern än 60,000 kronor. Men om man
läser klämmen till slut, så står der hvad som skall ske efter bygg¬
nadens fullbordande, nemligen att verksamheten skall ordnas så, att
staten blir fri från något ansvar derför, och i annat fall hav Riks¬
dagen förbehållit sig att indraga sina 60,000 kronor.
Hvad beträffar det första för byggnadstiden gällande vilkoret tror
jag icke, att det skall finnas något hinder att få en person, som arren¬
derar teatern under de vilkor, som här uppstälts, men jag medgifver,
att det är mycket svårt att affatta en sådan uppgörelse, innan man
13 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. ru.
gjort upp med byggnadskonsortiet, emedan det är gifvet, att det for¬
dras en massa vilkor, om huru entreprenören af teaterverksamheten
skall foga sig uti att flytta undan i den mån som byggnadsarbetet
fortgår o. s. v. Jag har tänkt mig, att man får göra det på så sätt,
att man först gör upp ett vilkorligt kontrakt med byggnadskonsortiet,
så att man har detta framför sig vid uppgörelsen med teaterentrepre-
■nören, men icke underskrifver det förr, än man har fått saken upp¬
gjord med honom.
Jag har icke något att tillägga, men har velat afgifva denna
förklaring, på det att icke under den fortsatta diskussionen några
anmärkningar skola behöfva göras mot dessa vilkor. Det hade varit
lyckligt, om de icke influtit, men jag tror, å andra sidan, att genom
-dem dock åtskilligt vunnits, och jag skall söka öfvervinna svårighe¬
terna. Jag hemställer derför om bifall till utskottets förslag.
Herr Hedlund: Om jag i hufvudsakliga delar instämmer med
den förste talaren, ber jag dock att få förena mig med dem, hvilka
yrkat bifall till det beslut, som Andra Kammaren redan fattat i denna
fråga.
Det intryck, som man utan tvifvel får af hela denna plan, är att
den är en mycket grann och genialisk idé, som gör dess upphofsman,
hvilkens namn här icke behöfver döljas, bankdirektören K. A. Wallen-
berg, all heder. Åskilliga betänkligheter hafva visserligen under riks¬
dagens lopp försports mot vissa af de uppstäda vilkoren, men dessa
betänkligheter torde nu vara öfvervunna. Jag tror, att den förste
talaren, som framstält dessa betänkligheter, gjort sig väl förtjent om
teatersaken derutinnan, att han dels klargjort bankkonsortiets ställning,
dels ock, icke med lösa hugskott, utan med väl grundade beräkningar,
visat, hvilken utsigt till ganska stor vinst här föreligger, och denna
utredning torde i sjelfva verket hafva utgjort en uppmuntran till en
större afsättning af dessa obligationer, än de kanske eljest skulle
hafva fått.
Äfven i ett annat afseende har jag en olika uppfattning med
den ärade talaren. Jag anser nemligen icke, att detta obligationslån
med premier, med andra ord lotterilånet, är något så förderfligt och
stridande mot sunda statsekonomiska idéer, som han tror. Jag vill
icke vara med om det förslag, som lär varit väckt, att inrätta stats-
lotteri och att staten på så sätt skall göra sig till spelbanksdirektör,
ty det anser jag vara staten ovärdigt. Men att gifva dem, som så
önska, ett så anspråkslöst tillfälle, som det nu ifrågavarande att till¬
fredsställa sin håg för liten risk eller att lefva på den förhoppning, som
ligger i dessa lotterilån, det har jag aldrig kunnat ogilla, hvadan jag
-ock ej kunde vara med om Andra Kammarens beslut att i tryckfrihets¬
förordningen insätta förbud mot publikationer af lotterilån, emedan
jag icke kunnat se det farliga eller det så mycket omtalade omora¬
liska i dessa spel.
Jag instämmer med den förste talaren äfven deruti, att man, i
fall en så stor vinst, som här kan vara tänkbar, verkligen skulle
komma konsortiet till del, bör kunna hysa den förtröstan, att dessa
Uppförande
af ny teater¬
byggnad A
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
B:o 38. 14
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Uppförande herrar, hviska ju, enligt deras eget uttalande, hvars upprigtighet man
af ny teater- jgjjg eger betvifla, handlat med hufvudsaklig hänsyn till teaterns
operahusets bästa, skola låta någon del af denna vinst äfven komma teatern till
tomt m. m. godo och jag tycker således, att det icke är illa, att i motiveringen
(Ports.) uti utskottets betänkande står ett uttalande af en sådan förtröstan
till detta bolag, emedan man icke skall förbise betydelsen af mora¬
liska motiv, Indika ju ofta kunna verka mer än de juridiska, nota
bena i fråga om personer, som äro mottagliga för moraliska beve-
kelsegrunder.
Hvad den omtalade garantien beträffar, hvarvid den förste talaren
fäste sig, behöfver jag icke tillägga något till hvad som redan är
sagdt både af herr vice talmannen och statsrådet och chefen för
finansdepartementet. Men jag vill dock anmärka, att, när regeringen
öfvertagit det utan tvifvel högst oangenäma uppdraget att yttra sig
om den garanti, som Riksdagen här fordrat, regeringen med lugn
kan göra det, då hon har att åberopa de kommande ordinarie inkom¬
sterna, såsom bland annat de stora hyror, som utan tvifvel skola
erhållas för den nya teaterbyggnaden och dess bihang. Jag beräknar
denna summa högre än den andre talaren i ordningen, då, om man
lägger en hyresinkomst af 130,000 kronor till Konungens och Riks¬
dagens anslag, man komme till ett inkomstbelopp af 250,000 kronor.
Jag tror då, att man kan säga, att med denna fasta, ordinarie inkomst
den garanti är lemnad, som Riksdagen fordrat. Om jag vore chef för
finansdepartementet, skulle jag ingalunda tveka att tillstyrka Kongl.
Maj:t att sätta sitt insegel på den häri liggande verkliga garantien,
äfven om icke statsutskottets vilkor behöfva tolkas så, att garantien
möjligen ej skulle vara bindande för all framtid. I dessa ordinarie
inkomster ligger verkligen en stor garanti för att man icke skall be¬
höfva väcka anspråk på Riksdagens ytterligare medverkan. Visser¬
ligen kunna i alla fall anspråk väckas på det sätt, att motioner, som
ju kunna väckas af hvem som helst, framställas i detta syfte. Men
om också ordalagen torde vara något sväfvande, då det står: “anspråk
få icke göra sig gällande", kan man väl icke säga att sådant anspråk
endast på grund af enskild motion verkligen “gjort sig gällande".
Syftet med dessa ord har väl från Andra Kammarens sida varit att,
om möjligen sådant anspråk skulle väckas, man skulle kunna tillbaka¬
visa det med den erinran, att en sådan fråga icke ens bör förekomma.
Det står naturligtvis Riksdagen fritt, att det oaktadt hädanefter be¬
vilja sådant anslag, men det ligger dock en moralisk kraft uti att
kunna visa tillbaka ett sådant anspråk på grund af det nu en gång
gjorda vilkoret.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Adelsköld: Då jag, för min del, anser teatern vara en
bildningsanstalt af mycket hög betydelse för hvarje land, men att
den icke kan uppfylla denna sin höga bestämmelse utan föresyn och
stöd af en nationalteater, enär konsten annars lätt kan nedsjunka till
motsatsen af bildande och förädlande, och då jag vidare hyser den åsigt,
att vårt land i allmänhet och Stockholms stad i synnerhet stå i stor
15 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
förbindelse till det konsortium, som velat åtaga sig upprättandet af en
ny opera, så bör deraf tydligen framgå att, hvad jag nu kommer att
yttra icke på något sätt afser att rifva ned den verkligen genialiska
plan, som blifvit framlagd och som till tre fjerdedelar lyckligt genom¬
gått profven, då så väl Kongl. Mapts som Stockholms stadsfullmägtige
och Andra Kammaren godkänt densamma, och det endast återstår
Första Kammarens bifall för att den skall blifva en verklighet.
Hvad jag åsyftar, är icke någon anmärkning mot saken, utan
endast att uttala min enskilda åsigt om sättet för planens realise¬
rande, och det skulle vara angenämt, om man fäste något afseende
dervid, då den definitiva planen till operans uppbyggande skall upp¬
rättas och fastställas.
Som bekant utgår den nu föreliggande planen på, att operan
skulle byggas å nuvarande operahusets tomt med sin hufvudfasad åt
Karl XILs torg, i akt och mening att den nuvarande operan skulle
kunna begagnas, under det den nya uppföres och att på de trenne
öfriga sidorna åt Gustaf Adolfs torg, Arsenalsgatan och åt Norrström
skulle anläggas arkader med butiker samt boställsvåningar och andra
lägenheter, hvaraf inkomst skulle dragas till teaterverksamhetens
uppehållande. Denna plan kan ju anses fullkomligt rigtig, om man
hufvudsakligen afser det ekonomiska, ty det är alldeles påtagligt, att
dessa lokaler skola inbringa en betydlig hyra, hvilken man lärer be¬
räknat till omkring 100,000 kronor, men som jag tror skall uppgå
till ändå större belopp, och det vore ju så mycket bättre, om så
blefve händelsen. Men jag anser dock, för min del, att åtskilliga
olägenheter vidlåda denna plan. Det har visserligen uppgifvits, att
en arkitekt blifvit utsänd för att i grund studera teaterbyggnads-
väsendet, och herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har
äfven i sitt yttrande till statsrådsprotokollet antydt, att planen för
närvarande icke är definitivt bestämd, utan att möjligen kan komma
i fråga, att operans scen skulle förläggas ungefärligen der den nu är
och att hufvudfasaden med ingångarne till teatern skulle bibehållas
från Gustaf Adolfs torg.
Då emellertid en sådan plan nu icke föreligger, utan endast det
projekt, som för närvarande är uppgjordt och framlagdt för Riks¬
dagen, så måste man ju hålla sig till detta.
Såsom jag erinrade, skulle, enligt detta förslag, fasaden vetta åt
Karl XILs torg, och förläggas vid en gata, som icke är mer än om¬
kring 6 meter bred, och alla utgångarna skulle mynna ut åt denna
smala gata. Man kan lätt tänka sig, hurudan trängseln här skulle
blifva, och skall utvidgning åt gatan ske, så att tillräckligt utrymme
för åkande och gående vinnes, så måste arttagligen större delen af
träden och planteringarne ända till Carl XILs staty nedfällas. Men
icke nog härmed. Genom det att operan på detta sätt skall till¬
byggas på tre sidor, finnas utgångar endast åt en sida, och jag fruk¬
tar, att deraf de största faror kunna uppstå, när eldsvåda inträffar,
hvilken, äfven med de allra största försigtighetsmått är omöjlig att
helt och hållet förekomma. Dessutom skulle hufvudfasaden för ope¬
ran här komma att ligga vid eu temligen sluttande gata, och för
Uppförande
af ny teater-
byggiiad å
operahusets
tomt m. m.
(korts.)
t
N'0 38. 16
Uppförande
-af ny teater-
byggnad å
operahusets
tomt m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
min del tviflar jag högligen på, att operaverksamheten kan uppe¬
hållas å den nuvarande lokalen, medan ombyggnaden verkställes,
enär kuliss- och attributmagasinet är ämnadt att rifvas, och salongen
dessutom troligen ramlar, när grundpålningen för nybyggnaden verk¬
ställes.
För min del skulle jag således anse lämpligast, om man hade
valt en annan plats för operahusets uppförande, nemligen norra delen
af Karl XlII:s torg, så som öfverintendentsembetet föreslagit. Denna
tanke har visserligen nu förefallit, sedan så väl Kong!. Maj:t som
Stockholms stadsfullmägtige och Andra Kammaren antagit förslaget,
att operan skall förläggas på den gamla operatomten. Men jag kan
ändå icke undgå att med några ord framhålla de stora fördelar, som,
enligt mitt förmenande, skulle hafva vunnits, om man uppfört teatern
på norra delen af Karl XIII:s torg.
På alla ställen, der man byggt nya operahus, såsom t. ex., i
Paris, Frankfurt, Hannover, Wien med flera städer, hafva de upp¬
förts på öppna platser för att sålunda icke blott åstadkomma den
vackraste effekten, utan äfven, hvilket ju är hufvudsaken, för åskå¬
dare underlätta utgåendet och dymedelst förekomma olyckor i hän¬
delse af eldsvåda. I följd af det läge, som öfre delen af Karl XII:s
torg har, skulle operahuset med de dimensioner, som äro tillämnade,
kunna förläggas på den inhägnade platsen å norra delen af torget
icke blott så, att ej ett enda träd behöfde fällas, utan att inom
trädraderna blefve 30 å 50 fot breda gator. Operan skulle således
komma att ligga fullkomligt fritt på alla sidor, utan att ett enda
träd behöfde röras. Ser man saken från estetisk synpunkt, är det
väl obestridligt, att ett smakfullt operahus, anlagdt på denna plats
skulle bilda den vackraste utslutning af torget och blifva en prydnad
för Stockholm, hvilket det, enligt det nuvarande förslaget, icke kan
bli, oberäknad! att planteringarna å Karl XII:s torg förstöras. Vore
detta torg mindre eller bebygdt äfven på södra ändan, skulle en in¬
skränkning deraf på dess norra del, med något skäl, kunna anses
betänklig; men då den “lunga*, som torget anses utgöra för Stock¬
holm, kan anses sträcka sig ända till södra bergen, så betyder en in¬
skränkning af dess norra del, på omkring 80 meter, eller cirka V20
af dess areal, icke särdeles mycket. Promenaderna behöfde icke min¬
skas, då alla alléerna kunde bibehållas. Också bär öfverintendents¬
embetet framhållit de stora fördelarne af att der förlägga det nya
operahuset.
Denna fråga har emellertid nu beklagligtvis fallit, och jag an¬
tager, att den icke vidare kan tagas upp igen. Men jag fruktar, att
man i en framtid skall bittert ångra att icke hafva valt den plats,
som öfverintendentsembetet förordat och jag för min del anser varit
den bästa ur alla synpunkter. Naturligtvis har jag härvid förutsatt,
att konsortiet .skulle i alla händelser fä disponera den nuvarande
operatomten, och då hade saken, ur affärssynpunkt sedd, äfven stält
sig fördelaktigare.
Hvad arrangementen för öfrigt af operan beträffar, lärer, såsom
uämndt är, en arkitekt blifvit utsänd för att kunna uppgöra sin plan
17 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
så ändamålsenligt och tidsenligt som möjligt, och då Kongl. Maj:t
dessutom kommer att granska och godkänna ritningar och förslag
och man således kan hoppas, att saken är i goda händer, och att
allt göres för att byggnaden må blifva så ändamålsenlig som möjligt
på den plats der den är bestämd att ligga, så vill jag, för min del, varmt
intresserad för den goda saken som jag är, icke motsätta mig stats¬
utskottets förslag.
Här har framstälts anmärkningar mot den garanti, som skulle
ställas, innan konsortiet fick tillfälle att uppträda och börja sin verk¬
samhet, och jag kan icke neka till, att uttalandet af den förste ta¬
laren, i fråga om denna garanti, förefallit mig ganska betydelsefullt.
Men å andra sidan, efter det herr statsrådet och chefen för finans¬
departementet förklarat sig kunna i underdånighet tillstyrka bifall till
utskottets förslag, då frågan hos Kongl. Maj:t föredrages och då, i
händelse operan skulle upphöra eller icke skötas så som vederbör,
statsanslaget naturligtvis indrages, och staten följaktligen icke kan
göra någon förlust på affären, ser jag icke något skäl, hvarför man
nu skulle för teaterfrågans lösning ställa till en gemensam votering,
som möjligen kunde medföra hela förslagets fall, och jag får derför
förorda bifall till utskottets förslag.
Herr Forssell: I största korthet ber jag blott att få svara den
förste talaren, som antydde att bestämmelsen om försäljningsposternas
maximum skulle vara en följd af det yttrande jag tillåtit mig afgifva
vid remissen af den kongl. propositionen. Jag reserverar mig be¬
stämdt emot, att någon som helst sådan slutföljd skulle kunna dra¬
gas af detta yttrande. Deri skall man fåfängt söka den ringaste an¬
ledning eller antydan till något annat än möjligheten att åt teatern
bereda någon andel af' emissionsvinsten. Allraminst åsyftar det att
förbehålla spekulationens fördelar åt dem som kunna köpa ett mindre
antal obligationer. Jag har visserligen sagt, att ett teckningspris
skulle kunna blifva endast nominelt, i fall detsamma sättes för lågt,
men jag kan icke finna, att de här uppstäda vilkoren rubba detta
omdöme.
I fråga om det första af de inom statsutskottet uppstälda vilkoren
för Riksdagens bifall till förslaget, har herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet nyss instämt i mitt omdöme, att detta vilkor,
taget efter orden, sådant som det här står nedskrifvet, innebär en
orimlighet. Men han har på samma gång låtit oss veta, att han icke
finner det möta någon svårighet att tolka detta vilkor så fritt, att
det blir rimligt och utförbart. Sedan kammaren sålunda från auten¬
tiskt håll fått en bestämd försäkran, att vilkoret icke kommer att
förhindra frågans framgång, så finnes det ju föga skäl att vidhålla
yrkandet på punktens förändring. Jag afstår derföre ifrån att be¬
svära kammaren med någon motivering härutinnan, ehuru jag vid¬
håller min mening, att vilkoret sådant det i verkligheten lyder, inne¬
bär en orimlighet.
Uppförande
af ny teater-
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
Första Kammarens Prot. 1889. N:o 38.
2
N:0 38.
18
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
» #
Ifrågasätta
ändring af j
89 regerings¬
formen.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
2 och 3 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
, Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 4 och 7 i denna
' månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om
ändring af § 89 regeringsformen.
Herr Smith: Det nya systemet har pålagt svenska folket skatter
högre an man hittills någonsin haft. De, som få fördelen af bröd¬
skatten, torde dermed vara för ögonblicket tillfredsstälda, men de, som
få betala den, äro deremot mindre nöjda. För att i någon mån minska
deras missbelåtenhet föreslog jag i en motion, att rösträtten skulle
utsträckas så långt, att de, som betalade skatt, skulle få deltaga i valen.
Detta besvarades så väl i denna som i Andra Kammaren med ett blek-
lagdt nej. Jag tänkte då, att Riksdagen möjligen skulle vara benägen
att minska de konstitutionella rättigheter, som hittills varit lemnade i
Konungens hand allena, och sålunda inskränka Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt enligt 89 § regeringsformen. Jag trodde, att det nya
systemets män skulle på detta sätt vilja visa svenska folket, att det
sökte i någon mån utsträcka detta folks rättigheter. Svaret på denna
fråga skall i dag lemnas i denna kammare. Jag vill nu endast anföra
några inkast emot utskottets betänkande. Utskottet säger: på samma
gång man härigenom inskränkte det åt Konungen förbehållna området
inom lagstiftningen etc. I motionen är dock tydligen ådagalagdt, att
trots den förmenta inskränkningen de sväfvande ordalagen i § 89
regeringsformen tillåtit den ekonomiska lagstiftningen att, sedan år
1809, inkränkta stora och nya områden. Utskottet har icke ens för¬
sökt att motbevisa hvad i detta hänseende i min motion anförts. Det
upprepas blott på sid. 3 hvad i min motion vederlagts.
Vidare säger utskottet: I följd häraf saknas enligt utskottets åsigt
ingalunda giltiga grunder för den meningen, att åt Riksdagen bör till¬
erkännas befogenhet att taga del i den ekonomiska lagstiftningen, för
så vidt en dylik befogenhet låter sig förena med den grundsatsen, att
den styrande magten skall ega rätt att, äfven med inskränkning i vissa
fall af den enskildes fria åtgöranden, stifta sådana lagar, som afse att
förekomma eller förmildra faror, som i den ena eller andra formen
hota statens eller den enskildes väl.
Hvar finnes denna grundsats uttalad, under hvilken konstitutions¬
utskottet vill underordna frågan om Riksdagens andel i den ekonomiska
19 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. na.
lagstiftningen? Icke i grundlagen. Icke heller torde någon annan Ifrågasatt
politisk teori, än enväldets, vilja uppdraga åt den styrande magten ändring af §
att, utan folkrepresentationens medverkan, göra Indika inskränkningar 8 fZ-Zen3*'
som helst i den enskildes frihet. (Ports.)
Utskottet säger på sid. B att “en verklig styrelse skulle komma
att snart sagdt omöjliggöras“, om motionärens förslag bifölles. Enligt
konstitutionsutskottets åsigt är väl således “verklig styrelse" omöjlig
i Norge, der Konungen blott har eu provisorisk “ekonomisk" lagstift¬
ning! Den var väl också omöjlig i Danmark före estrupiatets tid —
besynnerligt att vi, så nära grannar, icke hört talas derom. Den är
väl och har väl varit omöjlig i alla andra konstitutionella länder, der
representationen dock äfven har den ekonomiska lagstiftningen i sina
händer.
Utskottet säger slutligen: “då grundlagsstiftarne vid afvägandet
af magtfördelningen mellan Konung och Riksdag bestämde denna för¬
delning på sådant sätt, att Konungen erhöll sin ekonomiska och admi¬
nistrativa lagstiftningsmagt mot att Riksdagen erhöll sin utsträckta
Jinansmagt, anser utskottet ändring af stadgandena i det ena hän¬
seendet höra betinga ändring äfven i det andra."
Riksdagen skall således afträda sin uteslutande magt öfver riks¬
banken och riksgäldskontoret. Vid föregående tillfällen har man blott
sagt, att Kong!. Maj:t bör få andel i riksbankens styrelse; nu synes
ordalagen utvisa (“Riksdagens utsträckta finansmagt") att man vill
gifva Konungen andel äfven i riksgäldskontorets förvaltning. Ja, 1889
års konstitutionsutskott tyckes syfta ännu längre: “Riksdagens finans-
magt“ innefattar Riksdagens uteslutande rätt öfver bevillningarne,
deras magt öfver utgiftsstaten, dess granskningsrätt! Hvad menar
konstitutionsutskottet? Ordalagen äro alltför märkvärdiga. Vill man
tillbaka bortom 1809? Kan det nya systemets majoritet gilla en sådan
tankegång? Jag tror det icke, men skall i allt fall genom att begära
votering söka utröna det.
Herr Alin: Då yrkande här blifvit framstäldt på bifall till motio¬
nen, ber jag att, med anledning deraf, få säga ett par ord. Jag kan
i hufvudsak inskränka mig till att instämma i hvad utskottet anfört,
men jag önskar dock att få dertill lägga några ord, särskildt med af¬
seende på motionärens utgångspunkt.
Utgångspunkten för motionen är den obestämdhet i fråga om
gränsen emellan det ekonomiska och administrativa lagstiftningsområdet
å den ena sidan och det allmänna lagstiftningsområdet å den andra,
som motionären visserligen icke varit den förste att påpeka och som
också utskottet erkänt. Af denna obestämdhet synas mig emellertid
under nuvarande förhållanden alldeles icke sådana konklusioner böra
dragas som de, hvilka motionären dragit.
Det fäldes för ett eller halftannat tiotal år sedan i denna kam¬
mare följande yttrande: “faran, mine herrar, är icke den, att vi äro
för svaga; faran är den, att vi äro för stärka." Under den tid då
konungamagten befann sig i en sådan ställning till Riksdagen, att
öfvertaget tillhörde konungamagten, då kunde ur Riksdagens synpunkt
N:0 38, 20
Ifrågasatt
ändring af §
89 regerings¬
formen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
och med hänsyn till dess intressen den nu ifrågavarande obestämd¬
heten anföras såsom ett skäl för ett förslag i samma syfte som motio¬
närens. Förhållandena hafva emellertid under de senare decennierna
något förändrats i fråga om Konungens och Riksdagens ömsesidiga
ställning. Riksdagens magt har ökats mer och mer, i synnerhet efter
den stora representationsförändringen, och under sådana förhållanden
är det, enligt min tanke påtagligt, att den ifrågavarande obestämd¬
heten är till förmån för Riksdagen, medan den förut varit till förmån
för konungamagten.
Jag inskränker mig för öfrigt till att påpeka huruledes, om man
vill minska Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftnings-
magt, detta sker, såsom äfven utskottet påpekat, bäst, naturligast och
enklast genom praxis. Det kan- uppvisas, huruledes gång på gång
delar af det ekonomiska och administrativa lagstiftningsområdet hafva
skilts derifrån och öfverflyttats till det allmänna lagstiftningsområdet.
Från denna riksdag kan uppvisas mer än ett exempel på, att denna
tendens fortfarande gör sig gällande. Anser man en ytterligare ut¬
sträckning af Riksdagens inflytande på dessa områden önskvärd, synes,
såsom sagdt, det vara det naturligaste och enklaste, att den fortfarande
sker genom praxis och icke genom lagbestämmelser, minst sådana som
de nu ifrågavarande, hvilka, såsom utskottet tydligen har visat, skulle,
på samma gång som de äro obehöfliga, vara för samhället skadliga.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Öländer: Då jag som ung studerade statsrätt, kunde jag
icke värja mig från en känsla af undran öfver den stora magt, som
genom den ekonomiska lagstiftningen blifvit lagd i Kongl. Maj:ts
hand. Då jag sedermera i det verkliga lifvet såg huru hänsynsfullt
denna magt utöfvades, huru knappast någon enda dylik fråga af verk¬
lig betydelse utaf regeringen afgjordes, innan den först hade inhemtat
Riksdagens yttrande och huru den, hvad mera är, äfven rättat sig
efter dessa yttranden samt huru den äfven i öfrigt tog hänsyn till
hvarje af representationen uttalad önskan, så väl i fråga om utfärdande
af nya som ändring af gamla ekonomiska författningar, så folio hastigt
dessa betänkligheter, som lagens bokstaf hos mig väckt, men som
dess tillämpning icke bekräftat. Ungefär detsamma som jag nu yttrat,
har utskottet också anfört såsom skäl för sitt afstyrkande utlåtande.
Men utskottet har tillagt en mening, som kanske icke är så fullt be¬
rättigad. Det säger: ingen anledning finnes att betvifla, att denna
utveckling fortfarande skall komma att gå i samma rigtning. Jag är
mycket villig att gifva utskottet rätt äfven i detta afseende. Men vi
känna dock icke framtiden, vi veta icke hvad den bär i sitt sköte. Vi
känna den regering vi nu hafva, men vi känna icke den regering, som
kommer att herska öfver våra efterkommande. Under sådana för¬
hållanden och ehuru jag ingalunda vill lemna mitt bifall till herr
Smiths motion, såsom varande för vidsträckt och omfattande, kan jag
dock icke underlåta att föreställa mig, att om vi verkligen äro nöjda
med det sätt, på hvilket regeringen för närvarande utöfvar sin eko¬
nomiska lagstiftningsmagt, det icke skulle vara alldeles obetänkt att i
21 N:o 38,
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
grundlagen fixera just detta sätt, h vilket vi alla anse lämpligt och för
det allmänna nyttigt och gagnande. På hvad sätt eller i hvad mån
grundlagen, för uppnående af ett sådant mål, skulle behöfva undergå
förändring, kan jag icke säga; jag kan icke ens derom framställa en
enda tanke. Saken brådskar ju icke heller. Många vigtigare frågor
än denna vänta ännu på konstitutionsutskottets behandling för att få
sin lösning. På samma gång jag yrkar afslag på motionen och bifall
till utskottets utlåtande, har jag velat framställa dessa erinringar till
utskottets benägna åtanke.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkan¬
dena propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemstält och vidare derpå att, såsom herr Smith yrkat, kam¬
maren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det af honom
framstälda förslag till ändrad lydelse af § 89 regeringsformen att hvila
till grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag; och förkla¬
rade herr grefven och talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Smith begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, juste¬
rades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt ut¬
låtande n:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill; röstar
Nej;
Vinner nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det af herr Smith framstälda förslag till ändrad lydelse af § 89 rege¬
ringsformen att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande
riksdag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 104;
Nej — 9.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 4 och 7 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om
ändring af § 13 regeringsformen.
Herr Smith: Denna gång skall jag icke besvära kammaren med
någon votering, ty nu har jag fått se hvartåt det lutar. Jag anser
Ifrågasatt
ändring af §
89 regerings¬
formen.
(Forts.)
Ifrågasatt
ändring af §
13 regerings¬
formen.
N:o 38. 22
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Ifrågasatt mig dock höra med några ord vederlägga hvad utskottet här anfört.
°13 regerings- *na<^ som förekommer i utskottets utlåtande är i motionen på
formen, förhand bemött. Den omständigheten, att medel till krigs fullföljande
(Forts.) skola begäras af Riksdagen, att Riksdagens bifall behöfves till ut¬
skrifning af manskap o. s. v. utgör ju intet hinder emot att börja
ett krig. Sedan detta skett får ju Riksdagen bära följderna af ett
företag, som de ogilla — d. v. s. de fä antingen underkasta sig de
yttersta uppoffringar af blod och penningar, eller också underkasta
sig de vilkor fienden dikterar.
Konungen kan, enligt § 25 i Norges grundlag, icke använda
Norges trupper och roflottilj till anfallskrig utan stortingets sam¬
tycke. Dans rätt enligt 26 § i norska grundlagen att “begynde krig*
står således i norska grundlagen såsom ett emblem, en monarkisk
prydlighetsaffar, men är icke någon realitet, enär Konungen icke kan
utkommendera en enda norsk soldat till anfallskrig, utan stortingets
samtycke. Jag har endast med dessa ord velat antyda, att utskottet
kanske icke har så alldeles rätt i hvad det här uppgifvit. För öfrigt
anhåller jag om bifall till motionen.
Herr Hedlund: Det kan ju finnas mycket i herr Smiths motion,
som kan vara beaktansvärdt och äfven åtskilligt torde kunna sägas
emot utskottets utlåtande, dock icke så mycket om detta som icke
mera om de följande. Jag kan dock icke undertrycka, att jag finner
det underligt att herr L. O. Smith väckt denna motion, då, i fäll han
fått råda, Konungen väl bort förklara krig, både mot Spanien och
Italien. Trots alla vårt utrikesdepartements nitiska och mot herr
L. O. Smith högst tjenstvilliga bemödanden, vägrade dessa lands rege¬
ringar att bringa herr L. O. Smith alla de medgifvanden och förmå¬
ner, hvarpå han gjorde anspråk, och hvarmed han råkat ut för för¬
luster, hvilka i sjelfva verket äro sjelfförvållade, en följd nemligen af
hans alltför lifliga fantasi, som låtit honom taga hägringar för verk¬
ligheter. Då vårt utrikesdepartement, trots alla sina bemödanden,
icke lyckats bereda framgång åt herr Smiths planer eller rädda honom
ur de svårigheter och från de förluster, som häraf följt, och då herr
L. O. Smith funnit anledning att derför rigta klander mot utrikes¬
ministern till och med inför konstitutionsutskottet, så måste väl, om herr
L. O. Smith drager ut slutföljderna af sitt förfarande, deri ligga, att
han velat det Sverige skulle förklarat de nämnda båda magterna krig,
eller i allt fall Spanien. Det hade väl då varit Kong]. Maj:t, som
skulle förklarat kriget, ty icke är troligt att Riksdagen skulle
gått en sådan herr L. O. Smiths önskan till mötes, äfven om hans
klagomål haft verklig grund, hvilken de icke haft, och om hans upp¬
gifter varit mera sannfärdiga än nu varit fallet.
Herr Smith: Jag vet icke hvad jag mest skall förvåna mig
öfver, antingen detta uppträdande af herr Hedlund, hvilken alltid velat
gifva sig sken af att vara en frisinnad svensk man, eller öfver de
uttryck, som han här begagnat. Om jag hade önskat något sådant
som att, för en enskild mans förluster, kasta Sverige in uti ett krig,
23 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. in.
både jag väl aldrig väckt denna motion, hvilken just visar motsatsen. Ifrågasatt
Jag förstår icke huru en så gammal riksdagsman, som herr Hedlund, „
uti denna sak kan inblanda ett ämne af den beskaffenhet, som icke formen.
alls hör till denna fråga, ty hvad hafva mina affärer i Spanien att (Forts.)
göra med den motion jag väckt och som föreslår, att Konungen icke
skulle ega rätt att börja anfallskrig? Icke det ringaste. Jag kan,
under sådana förhållanden, icke förstå huru man kan tala om hvad
jag gjort eller icke gjort i Spanien, eller att jag kommit med san-
ning slösa uppgifter, med mindre man kan bevisa hvad man påstår.
Jag hade icke väntat att talmansklubban skulle vara så tyst, som den
nu var, då en person kommer med sådana ärekränkande beskyllningar
mot en annan ledamot af kammaren, hvartill han väl icke bör vara
berättigad. Herr Hedlunds uppgifter hafva icke den minsta skymt af
sanning. Att jag lidit förluster, det veten I alltför väl, mine herrar,
och jag har telegram i min ficka, som äro af den beskaffenhet, att
ni skulle häpna öfver dem. Jag anser det dock icke passande, att
här komma med upplysningar, som röra mina personliga förhållanden.
Har man icke några bättre skäl än de herr Hedlund anfört,
tycker jag, för min del, att man lika gerna kan hålla sig tyst. Ge¬
nom herr Hedlunds uppträdande har emellertid Sverige fått klart för
sig, att herr Hedlund springer byråkraternas ärenden och har upphört
att vara, hvad man trodde, nemligen frisinnad.
Herr Bergius: På de skäl, som utskottet anfört och h vilka,
så vidt jag kunnat finna, här icke blifvit vederlagda, ber jag att få
yrka bifall till utskottets betänkande.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels, att hvad
utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Smith, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och antaga det af honom
framstälda förslag till ändrad lydelse af § 13 regeringsformen att
hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitu¬
tionsutskottets den" 4 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14,
i anledning af väckta motioner om ändring af gällande grundlags¬
bestämmelser om behandling åt ministeriella ärenden och kommandomål.
Ifrågasatt
1 punkten, ändring af
. ~ i -i i. n • • bestämmeb
Herr Smith: 1 min motion tiar jag ju föreslagit att alla mim- serna om
steriella protokoll skola underkastas konstitutionsutskottets granskning, handling af
Detta betyder i sjelfva verket mer än att norska stortinget kunde ur
norska regeringsprotokoll angående ett diplomatiskt ärende fa någon kommando¬
mål.
N:0 38. 24
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Ifrågasatt
'ändring af
b tämmel¬
serna om le'
handling af
ministeriella
ärenden och
kommando¬
mål.
(Forts.)
nys om diplomatiska saker. För öfrigt kan det väl icke gerna vara
konstitutionsutskottet obekant, att en annan utväg varit ifrågasatt,
nemligen att granskningen af diplomatiska protokoll skulle genom
nksaktsbestämmelse uppdragas åt eu stortings-komité af 20 personer
således lika talrik som konstitutionsutskottet och inskränkbar inom
alldeles samma gränser, som konstitutionsutskottets granskningsrätt.
Konstitutionsutskottet kan väl ej redan hafva glömt hvad härom för¬
handlades 188o och 1886. Hade konstitutionsutskottet grundlagsenlig-
befogenhet att erhålla del af alla diplomatiska protokoll och skrif-
velser, sa skulle säkerligen den mängd fel, som förekommit, aldrig
egt ruin. Hvarföre skall utrikesdepartementet allena vara uteslutet
tran kontroll och granskning, åtminstone i sådana mål, som, t. ex., röra
landets handel, sjöfart och industri? Enligt 16 § regeringsformen får
Konungen icke afhända svensk man sin välfångna egendom utan dom
och ransakning, men detta afhändande tycks ändå kunna ostraffadt
ske pa diplomatisk väg, såsom vi fått erfara under det gångna året
men ändock har konstitutionsutskottet intet att anmäla, som kan
leda till någon ändring. Jag har, enligt min motion, aldrig afset.t
att j>a ringaste satt utvidga Norges rättigheter, som, efter min för¬
mening, äro tillräckligt stora gentemot den andel de taga i kostnaderna
men jag- har velat, om möjligt, för framtiden hindra utrikesdeparte-
mentet tran att begå sadana fel, som hittills begåtts och äro låno*t
större än jag framhållit hvilket jag skall ådagalägga i ny motion i
detta ärende till nästa Riksdag. Skall utrikesdepartementet finnas till
blott för att skaffa ruin och skada åt svensk handel och industri så
bor kostnaderna för detta departement kunna i hög grad nedsättas,
hvilket kanske kan ga för sig något lättare än att fä grundlagen ändrad.
, .£.ei'r Äfven 1 denna motion af herr Smith finner jag
åtskilligt tankvardt, men äfven här möter mig samma förundran i
afseende pa motionären, som i de föregående motionerna. Man har
verkligen rättighet att vid eu motion ställa motionären och saken i
ett visst samband, och jag tror icke, att jag dervid öfverträdt de
gränser som. aro stadgade för mig såsom riksdagsman (välan, om det
skulle ligga i det sista^ uttrycket, är jag beredd att försvara det).
»kulle det gå, om alla ministeriella mål skulle föredragas i
statsrådet med eller utan norska regeringens närvaro?
Huru skulle det gå, om eu svensk man komme och påkallade
svenska regeringens mellankomst, derföre att hans intresse i ett främ¬
mande land bil vit kränkt? Huru skulle det gå, om eu svensk minister
rappoiteiade, att någon missbrukat den svenska flaggan genom att
hissa denna flagga på sina enskilda magasin? Månne det icke då
blefve nödvändigt, att genom telegrafisk order förklara detta förfa-
rande oberattigadt, eller åtminstone att det icke borde erhålla under-
stod åt svensk auktoritet eller skyddas af de svenska myndigheterna?
bkulle det hallas rådslag inom regeringen för något sådant, tror jag,
att deraf kunde mangen gång uppstå allt för långt dröjsmål. Eller
om det, såsom ryktet förmäler, komme ett ombud från någon garant
for eu enskild affär, hvilket ombud, om icke uppgiften är origtig,
25 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f, m.
kommit med hotande språk till yår utrikesminister, språk, som kan
vara honom lagdt i munnen af tillskyndare, hvilka icke hafva rätt att
föra ett sådant språk. Jag tror, att en mängd sådana fall kunna
förekomma, när det är omöjligt för utrikesdepartementet att handla
med den skyndsamhet, som vederbör för bevakande af svensk mans
rätt. Det torde icke alltid vara tid till sådant, när förhållanden in¬
träffa, som fordra stor skyndsamhet. Jag medgifver emellertid, att
det sätt, hvarpå de ministeriella ärendena behandlas, måhända bör
undergå någon förändring, och att en sådan i allt fall är förtjent af
uppmärksamhet samt att den bör ske i en lag, som reglerar den an¬
del, hvilken norska regeringen bör hafva i de förberedande förhand¬
lingarna. Jag tror, att här föreligger en ganska vigtig fråga, men
jag upprepar ännu en gång, att, om man skall kunna hoppas få någon
framgång i detta fäll, bör frågan väckas från ett håll, der saken
bättre öfverväges och bakom hvilken står större vederhäftighet.
Herr Smith: Den siste ärade talaren har ånyo behagat klandra
mig och sagt, att jag icke skulle vara vederhäftig. Jag tror, att det
skulle hafva inträffat nära nog med de fleste här i landet, att de
skulle hafva blifvit mindre vederhäftiga, om de lidit mina förluster.
Mina herrar, huru uppkom denna förlust? Derom anser jag mig
Till berättigad att yttra några ord. Den uppkom på det sätt, att
svenska ministern i Madrid telegraferade till utrikesdepartementet och
förklarade, att i Spanien var samma dag utfärdad en lag, som inne¬
höll den bestämmelsen, att, om icke all sprit genast anmäldes till
beskattning, tillfälle den angifvaren, och det anbefaldes mig, som en
följd af denna telegram, skriftligen i utrikesdepartementet, att jag
skulle genast anmäla lagret, såvida jag icke ville blifva af med lagret
helt och hållet till angifvaren och dessutom blifva skyldig spanska
regeringen hela skatten eller ungefär 5 millioner pesetas.
Mina herrar, förlusten tillkom sålunda på det sättet, att en svensk
minister telegraferade till utrikesdepartementet en falsk uppgift.
Her grefven och talmannen lät nu klubban falla och yttrade'
Det går icke an, att i föreliggande ärende öfverläggningen föres in
på det enskilda området.
Huru den omnämnda förlusten uppkommit, tillhör hvarken mig
eller kammaren att bedöma. Jag ber derför de båda sista talarne att
upphöra med att i diskussionen indraga enskilda förhållanden.
Herr Smith: Herr grefve och talman! Jag trodde, att min rätt
till ordet var lika stor som andras. Jag har i denna kammare lidit
många oförrätter. Man har sagt mot mig i detta rum mer, än jag
någonsin tillåtit mig. Jag trodde, att, om jag blefve smädad, skulle
jag hafva rätt att åtminstone svara och gifva skäl för detta svar.
Något annat har jag icke velat.
Herr grefve och talman, mina herrar! Denna förlust, hvars upp¬
komst herr Hedlund origtigt förklarade, ville jag af grannlagenhets-
skäl icke omnämna förra gången, men nu vill jag tala om den.
Ifrågasatt
ändring af
bestämmel¬
serna om be¬
handling af
ministeriella
ärenden och
"kommando¬
mål,
(Forts.)
N:0 38. 26
Ifrågasatt
ändring af
bestämmel¬
serna om be¬
handling af
ministerietta
ärenden och
kommando¬
mål.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Den lag, som var utgifven, kände jag icke i det ögonblick jag
tvingades att åtlyda regeringens befallning. Om jag både känt denna
lag, hade detta oerhörda fel icke blifvit begånget; och icke heller
hade denna oerhörda förlust, som blef en följd af detta fel, kommit
att drabba dem, som hade varan i pant. Detta fel har förblifvit
ostraffadt. Hvarför? Jo, derför att grundlagens bud efter min förme¬
ning blifvit öfverträdda, då icke protokoll förts åtminstone på det
sätt i grundlagen stadgas i fråga om ministeriella måls behandling.
Herr grefven och talmannen lät nu klubban åter falla och ytt¬
rade: Jag har redan uppmanat den siste talaren att under denna
öfverläggning icke inlåta sig på enskilda områden. Det är icke till-
låtligt att i diskussionen Kär inblanda anmärkningar, som endast
konstitutionsutskottet egt befogenhet att framställa, ännu mindre att
beskylla enskilde embets- eller tjensteman för falsarier.
Äfven i den näst föregående talarens anförande fans åtskilligt,
som bär icke bort yttras. Det går emellertid icke an, att diskussionen
fortsattes på detta sätt. Öfverläggningen måste upphöra att beröra
enskilda ärenden.
Detta yttrande åtföljdes af talrika bifallsrop.
Herr Smith: Jag underkastar mig herr grefvens och talmannens
befallning, då han anser sig hafva grundlagsenlig rätt att gifva mig
en sådan. Under sådana förhållanden har jag endast äran tillägga,
att jag vid nästa riksdag skall återkomma, men då hafva denna sak
från början till slut så utredd, att hvarken klubban eller någonting
annat skall kunna hindra mig från att inför svenska folket göra denna
fråga fullt klar.
Herr Samzelius: Jag skall af de båda föregående talarnes
yttranden icke låta förleda mig till att gå utom saken, utan jag får
endast, under åberopande af konstitutionsutskottets betänkande och de
skäl, som der blifvit anförda och hvilka efter mitt förmenande icke
blifvit på något sätt vederlagda, vördsamt yrka bifall till den före¬
dragna punkten.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält och vidare derpå att,
såsom herr Smith yrkat, kammaren skulle afslå utskottets hemställan
och antaga de i hans ifrågavarande motion framstälda förslag till än¬
dringar i regeringsformen att hvila till grundlagsenlig behandling vid
en kommande riksdag; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
27 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj f. m.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 4 och 7 innevarande maj
bordlagda utlåtande n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverks¬
propositionen under sjette hufvudtiteln gjorda framställning angående
anslag till anordnande af fabriksinspektion.
Herr statsrådet von Krusenstjerna: Kongl. Maj:t har till af¬
löning åt fabriksinspektörerna äskat ett belopp af 21,000 kronor och
har dervid utgått från den uppfattning, att inspektörerna borde
erhålla en årlig aflöning af 6,400 kronor. Utskottet har erkänt rig-
tigheten af departementschefens uppfattning derom, att dessa inspek-
törsbefattningar böra blifva val aflönade, hvilket, säger utskottet, är
så mycket mer nödvändigt, som deras innehafvare böra kunna hållas
i ekonomiskt oberoende af annan verksamhet, men utskottet anser i
alla fall, att en aflöning af 5,000 kronor är en fullt tillräcklig af¬
löning. Dessa inspektörer böra, såsom kammaren vet, besitta tekni¬
ska insigter samt hafva förvärfvat större erfarenhet, ty det kan icke
komma i fråga att till inspektörer taga personer, som nyss gått ut
från teknisk anstalt. De böra vidare, enligt den af Riksdagen beslu¬
tade lagens uttryckliga föreskrift, icke få sysselsätta sig med något
annat slag af industriel verksamhet utan skola uteslutande egna sig åt
sin tjenst. Under sådana förhållanden hemställer jag till Eder, mina
herrar, om det icke är antagligt, att en person med goda tekniska
insigter, som förvärfvat sig så pass duglighet och erfarenhet och så
god social ställning, att det kan komma i fråga att anlita honom till
en befattning af så magtpåliggande art som denna, om det icke är
antagligt, säger jag, att en sådan person redan bör i enskild verksamhet
hafva hunnit komma till så god ekonomisk ställning, att han icke
lärer vilja utbyta den mot en aflöning af staten af 5,000 kronor, då
nemligen denna aflöning skall gifvas honom under vilkor, att han icke
får egna sig åt eller sysselsätta sig med någon annan inkomstbrin¬
gande verksamhet, och å andra sidan med denna aflöning icke äro
förenade de förmåner, som annars utgöra anledningen, hvarför man
ofta föredrager statens aflöning — den må vara mindre — framför
en större aflöning i enskild tjenst, eller den trygghet för framtiden,
som ligger i fullmagten och pensionsrätten. Dessa båda förmåner
äro ju icke förenade med fabriksinspektörsbefattningen, ty den skall
sättas till endast på förordnande. Till följd af alla dessa omständig¬
heter tror jag för min del, att man genom att nedsätta lönen till
5,000 kronor i så väsentlig grad försvårar för Kongl. Maj:t möjlig¬
heten att till dessa befattningar finna fullt kompetenta personer, att
jag tillåter mig, herr grefve och talman, hemställa om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Herr vice talmannen: Vid behandlingen af denna fråga inom
statsutskottet gjorde sig ganska mycken tvekan gällande, och olika
förslag korsade hvarandra i flere rigtningar. Sålunda hade en del af
ledamöterna inom den afdelning, som först behandlade ärendet, ansett
sig böra föreslå bifall till Kongl. Maj:ts- proposition, då det ju icke
kunde nekas, att frågan i dess nuvarande skick var ganska svår att
Anslag till
anordnande
af fabriks-
inspektion.
N:o 38. 28
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
på något visst sätt bestämdt komma till öfvertygelse om, och det
således kunde vara lämpligast att lemna hela ansvaret åt KongL
Maj:t. Andra ledamöter åter yrkade icke blott den nedsättning, som
sedermera inom utskottet gjorde sig gällande, utan äfvenledes att
Riksdagen skulle i motiveringen uttala den önskan, att fabriksinspek¬
törerna vid resor endast skulle få ersättning efter 4:de klassen i
resereglementet i stället för efter 3:dje klassen. Inom utskottet,
trodde man, att man skulle lyckas vinna någon enighet om det lägre
aflöningsbeloppet föreslogs, och ändring i fråga om klassen i rese¬
reglementet deremot icke komme i fråga, och då ostridigt är, att
reseersättning efter 3:dje klass i resereglementet väl torde medföra,
någon behållning, trodde man, att på denna grund aflöningen skulle
i någon mån kunna nedsättas. Frågan om beloppet beror, enligt
min tanke, helt och hållet på, huru vida inspektörerna verkligen
komma att uteslutande sysselsättas med inspektionen. År det nu
verkligen så, att de komma att helt och hållet upptagas af inspek¬
tionen, då är ju det belopp, som Kougl. Maj:t föreslagit, väl behöf¬
lig! jemte den förbättring, som behållningen på resorna kan åstad¬
komma. Äfven detta är en sak, som erfarenheten torde komma att
visa, och som beror på, huru vidsträckt verksamhet som inspektörerna
komma att utöfva. Inom utskottet framhölls, att det skulle kunna gå
ganska lätt för sig att höja beloppet för den händelse att det visade sig
behöflig!. Deremot skulle en nedsättning, om man en gång bestämt
ett högre belopp, icke gerna kunna ske. Utskottets majoritet stan¬
nade derför vid föreliggande framställning, och då hela anslaget är
stäldt till Kongl. Maj:ts disposition utan bestämdt uttalande om, huru
aflöningen skall ställas, torde den också kunna lämpas efter för¬
hållandena.
För min del anhåller jag om bifall till utskottets förslag.
Herr Be rgström: För min del får jag af varmaste öfvertygelse
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga, och jag
kan icke tillbakahålla uttrycken af min förundran öfver, att denna
kammares ledamöter i statsutskottet icke hafva haft blicken öppen
för nödvändigheten att fastställa arfvodesbeloppen för ifrågavarande
funktionärer till de af Kongl. Maj:t föreslagna. Det erkändes af alla,
när lagen om skydd mot yrkesfara behandlades, att kärnpunkten i
denna lag vore tillsättande af s. k. yfkesinspektörer till erforderligt
antal och att derförutan lagen komme att blifva utan verkan. Då
jag nu mycket varmt intresserade mig för, att denna lag skulle-
komma till stånd, följer deraf, att jag också varmt intresserar mig
för, att lagen skall komma att kraftigt verka för sitt ändamål; och
det kan icke ske, om statsutskottets åsigt vinner framgång. Det
förvånar mig ock, att frågan om efter, hvilken klass i resereglementet
dessa yrkesinspektörer skulle komma att resa kunnat utgöra föremål
för öfverläggningar, uttalanden och beslut inom statsutskottet. Hit¬
tills har jag icke hört någon bestrida Kongl. Maj:t rätten att in¬
ordna tjenstemän, hvad angår resor, i de enligt resereglementet fast-
stälda klasserna.
29 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Det har alltid förut af Riksdagen uttalats såsom önskvärd!, att
inom områden, der den enskilda verksamheten täflade med statens
och således den enskilda industrien kunde draga bort till sig statens
funktionärer, aflöningen borde sättas, om ej så hög som den enskilda
industrien kunde erbjuda, dock tillräckligt hög för att qvarhålla dem,
som en gång inträdt i statens tjenst. Sålunda hade på sin tid general¬
direktören för järnvägsstyrelsen mycket högre aflöning än andra
generaldirektörer. När fråga var att fastställa aflöning åt general¬
direktören i fångvårdsstyrelsen, sattes den lägre än aflöningen till
generaldirektören i poststyrelsen af det skälet att den senare hade
sin embetsverksamket inom ett område, som i viss mån företedde
likhet med enskild industriel verksamhet, och att han sålunda skulle
kunna finna uträkning vid att lemna statens tjenst för att ingå i en¬
skild. Ingenting är farligare än otidig sparsamhet, och då enligt
den antagna lagen yrkesinspektörer måste finnas, bör regeringen
kunna påräkna att få anstälda lämpliga sådana. Det låter sig ej
göra med mindre än man erbjuder dem minst det lönebelopp, som
3:dje gradens tjensteman erhålla. Man skulle möjligen kunna anse
lämpligt ordna saken så, att aflöningen från början icke sattes högre
än 5,000 kronor, men deremot efter hand genom ålderstillägg, ökades
till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp, men denna tanke måste
afvisas, enär desse inspektörer ju komma att anställas på så lös fot,
att de icke kunna påräkna att ständigt stanna i sin befattning, och
derför är det nödvändigt, att de redan från början få åtnjuta ett
nöjaktigt arfvodesbelopp.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Fränekel: Herr grefve och talman, mina herrar! Om denna
kammare icke vill svika det löfte, som gifvits arbetsgifvarne i den
nyligen antagna lagen om skydd mot yrkesfara, anser jag, att det
knappast finnes någon annan möjlighet än att bifalla hvad Kongl.
Maj:t här begärt för beredande af så beskaffad aflöning åt dessa fabriks¬
inspektörer, att man på dessa poster må kunna få fullt lämpliga per¬
soner. Det lofvades nemligen under diskussionen, och har äfven blifvit
af lagutskottet i motiveringen framhållet, att de personer, som skulle
sändas till arbetsgifvarne för att gifva råd beträffande åstadkommandet
af detta skydd, borde vara personer med god teknisk underbyggnad
och med sådan erfarenhet, att man icke kunde befara, att de anord¬
ningar, som de gjorde, skulle blifva stridande mot arbetsgifvarnes in¬
tressen. Hvarifrån trö herrarue, att man skulle få personer med så
beskaffad erfarenhet och underbyggnad mot en aflöning sådan som
den af utskottet föreslagna? Vid en jemförelse med de personer, som
nu äro anstälda inom teknikens olika områden skall man finna, att
5,000 kronor erbjudas nästan nybörjare på detta område. Vill man,
såsom det just befarats från ett håll, skicka unga teknologer för att
bestrida ifrågavarande ansvarsfulla inspektörsplatser, då bör man bi¬
falla hvad statsutskottet föreslagit och sätta lönen till 5,000 kronor.
Vill man deremot åstadkomma, hvad som uttalats i Kongl. Maj:ts
proposition, i komiténs betänkande och slutligen äfven i lagutskottets
Anslag till
anordnande
af fabriks-
inspektion.
(Forts.)
N:o 38. 30
Anslag till
anordnande
af fabriks-
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
betänkande, då bör man ställa den begärda summan till Kongl. Maj:ts
förfogande, på det att det må blifva Kongl. Maj:t möjligt ått skaffa
de personer, som man från början önskat.
Då dertill kommer, att det föreslagits tillsättande af 3:ne inspek¬
törer, endast för att man derefter skulle se, huru frågan komme att
ställa sig, synes det ännu mera lämpligt, att ett belopp af 21,000
kronor nu ställes till Kongl. Maj:ts disposition, hvarmed Kongl. Maj:t
kan hushålla på sätt Kong]. Maj:t finner lämpligt. Jag kan således
icke finna annat än att hela denna fråga skulle komma på sned, om
man nu började pruta på aflöningen till inspektörerna. Jag hemställer
derför, att kammaren ville bifalla hvad Kong!. Makt begärt eller ett
belopp af 21,000 kronor.
Beträffande hvad här under diskussionen yttrats om rättigheten
för inspektörerna att resa efter den ena eller andra klassen i rese¬
reglemente!, anser jag det vara en sak, hvarmed Riksdagen tydligen
icke har att befatta sig.
I detta anförande instämde herr Svedelius.
Herr Wsern: Då man från vissa håll förklarat, att, om man nu
beviljade det lägre anslaget, skulle detta kunna höjas, om erfarenheten
visade detsamma nödvändigt, vill jag påpeka, att detta resonnement
har det felet, att Kongl. Maj:t måste tillsätta dessa inspektörsplatser,
innan en sådan förhöjning i anslaget kommer i fråga, men huru vida
Kongl. Maj:t skall kunna erhålla fullt skickliga personer på dessa
platser eller icke, beror naturligtvis på hvilka vilkor kunna åt dem
erbjudas. En skicklig person kan icke nöja sig med den förhoppningen,
att det kan hända, att Riksdagen höjer anslaget; han vill genast veta,
hvad han får. Om nu Kongl. Maj:t till följd af den lägre aflöningen
blefve nödsakad att tillsätta mindre skickliga personer, och aflöningen
sedan skulle höjas, vore det derför icke sagdt, att man kunde göra om¬
byte och erbjuda mera lämpliga personer högre aflöning. Således
vore detta ett mycket stort fel enligt min åsigt, och icke komme lagen
på sådant sätt att blifva till någon verklig nytta för fabriksegarne, i
hvilkas intresse det naturligtvis ligger, att de bästa möjliga personer
sättas på dessa platser. På dessa grunder tillåter jag mig tillstvrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Smith: Då jag anser det vara af största vigt att redan från
första ögonblicket erhålla fullt dugliga personer på dessa vigtiga
platser, anhåller jag att få tillstyrka bifall till Kongl. Mai:ts pro¬
position.
Herr Kaj er dt: Om inspektörers åligganden i allmänhet äro lika
magtpåliggande som de äro grannlaga, anser jag den omständigheten
kanske här gälla mera än i något förut kändt fall af inspektion; och
jag grundar detta mitt omdöme derpå, att här fordras en mångsidighet
i insigter, — när man vet, hvilken massa af fabriker här äro i fråga
att inspektera, — som torde öfverstiga hvad som fordras af alla andra
Onsdagen den 8 Maj, f. m. 31 jf:0 38.
inspektörer. Derjemte torde deras arbete blifva så ansträngande, att, Anslag till
såsom jag erinrar mig det yttrades af en talare i Andra Kammaren anordnande
under öfverläggningen om denna fråga, det borde vara 30 i stället för
3. Men om också detta var öfverdrift, måste man dock erkänna, att (Ports.*)”'
deras tid kommer att blifva på det strängaste upptagen. Och jag
anser, att dessa inspektörer böra hafva en så mycket sjelfständigare
ställning, som de skola uppträda icke emot en embetsmannacorps, som
af gammal vana ställer sig gifna föreskrifter till efterrättelse, utan
emot sjelfständiga enskilda chefer, hvilka vanligen också äro i sådana
omständigheter, att de varit vana att anse sig berättigade att i högre
grad än kanske några andra råda sig sjelfva,
På denna grund förklarar jag mig anse hela denna institution
och hela denna lagbestämmelse förfelad, om så pass svag aflöning
skulle tillfalla dessa personer, att man hvarken skulle kunna beräkna
att få de bästa möjliga personer till dessa platser eller hafva någon
garanti för att de någon längre tid skulle innehafva sina befattningar.
Jag ber derför att helt och hållet få instämma med dem, som yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, jemte det jag tillägger, att be¬
stämmelsen angående resereglementet icke bör tillkomma Riksdagen
att yttra sig om.
Herr Bäckström: Då jag är högst intresserad i att till dessa in-
spektörsbefattningar må erhållas så väl tekniskt som praktiskt utbil¬
dade, kunnige och erfarne personer, och jag äfven vet att det torde
blifva ganska svårt att erhålla sådana och säkerligen icke utan att
med nämnda befattningar förenas temligen bra inkomster, anser jag
för min del, att det skulle vara en stor misshushållning att i detta
fall pruta, såsom statsutskottet gjort. Det är fullkomligt klart, att
det beror på dessa personers lämplighet, om den lag, hvars iakt¬
tagande de skola öfvervaka, blifver till gagn och nytta, och att det
kan vålla arbetsgifvarne mycket stort obehag, om icke från första
stund för dessa uppdrag lämpliga personer dertill erhållas. Jag an¬
tager äfven, att med staten är samma förhållande som för enskilda
personer, hvilka för att med säkerhet kunna erhålla dugliga och bil¬
dade personer till sina biträden, måste betala ganska höga löner.
Visserligen kan det i många afseenden vara lugnare att tjena staten,
men i alla fall tror jag att Kongl. Maj:ts anspråk i förevarande fall
äro mycket moderata, hvartill jag således anhåller att få yrka bifall.
Herr Tham, Wilhelm: Då så många talare redan uppträdt och
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag och desse talare anfört goda
och uttömmande skal, inskränker jag mig till att instämma och i lik¬
het med dem yrka bifall till de af Kongl. Maj:t begärda lönebeloppen.
Herr Beijer: Äfven jag ber att få förena mig med dem, som
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Barnek o w: För min del har jag kommit till ett annat
resultat än de siste ärade talarne och tillåter mig förorda, att lönerna
N:o 38. 32
Onsdagen den 8 Maj, f. in.
Anslag till sättas till det af herr vice talmannen förordade beloppet eller 5,000
■anordnande ]a-onor. Jag åhörde hans anförande och kan mycket väl finna, hvar-
inspeMioii för ^an kommit att intaga sin ståndpunkt i frågan; det har nemligen
(Forts.) ' skett af klokhetshänsyn, och jag tror, att om icke Första Kammaren
ingår på utskottets förslag, kommer det, då Andra Kammaren sanno¬
likt omfattar reservanternas förslag, till gemensam votering mellan de
olika belopp, som i Kongl. Maj:ts proposition och reservationen före¬
slås. Utgången af en sådan votering kan man icke med säkerhet
förutsäga, i synnerhet då det är så långt lidet på riksdagen, som nu
är fallet, och vore det icke så sent, fruktar jag att reservanternas för¬
slag hade ännu större utsigter att gå igenom. Det är således klok-
hetsslräl som gjort att utskottet kommit till ett sådant resultat i den
föreliggande frågan, och jag ber att på grund af dessa skäl yrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Herr Casparsson: Jag har icke i utskottet deltagit i behandlingen
af förevarande fråga, och det är således icke för att försvara utskottet
som jag uppträder, men den som deltagit i statsutskottets förhand¬
lingar vet att man stundom måste välja ett mindre midt för att und¬
vika ett större, och då här reservation afgifvits mot utskottets med¬
lingsförslag torde icke utskottets hemställan hafva stor utsigt att
blifva antaget i Andra Kammaren. Skulle Första Kammaren nu an¬
taga Kongl. Maj:ts förslag, fruktar jag således, att reservationen har
större utsigter till att gå igenom i den gemensamma voteringen.
Beträffande hvad reservanterna föreslagit, anser jag nemligen att
det skulle vara mycket beklagligt, om det vunne erkännande af Riks¬
dagen, att Riksdagen kan föreskrifva, hvilken klass i resereglementet
skall i det ena eller andra fallet komma till användande, och det är
af denna orsak jag för min del ber att få ansluta mig till det förslag
statsutskottet framstält, under förutsättning, att om lönebeloppen äro
för lågt tilltagna, rättelse i sådant fall lätt kan komma att fram¬
deles ske.
Grefve Strömfelt: Jag tillhör icke dem, som af s. k. klokhets-
skäl vilja löpa fara att förderfva en institution, som Riksdagen ny¬
ligen, med hos åtminstone ganska många ledamöter förefintliga och,
enligt min åsigt, berättigade farhågor, antagit. Skulle verkligen i
fråga varande inspektörers aflöning sättas så låg, att man icke på
dem kunde ställa så stora fordringar på oberoende, som deras svåra
ställning kräfver, så är hela institutionen förfelad; jag anser, att om
man vill omintetgöra det skydd, som med den nämnda lagen afses,
då må man bestämma lönernas belopp enligt reservanternas från
Andra Kammaren förslag; jag vill icke tro, att denna lag, som af
båda kamrarne blifvit antagen, kan, om denna kammare bifaller
Kongl. Maj:ts proposition, vid gemensam votering, derigenom sättas
på spel. Då jag anser, att utan tillräckliga löner för ifrågavarande
tjensteman, hela lagen till sin kraft och verkan är förfelad, yrkar jag
bifall till den kongl. propositionen.
Herr Bennich instämde i detta anförande.
33 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
err Adelsköld: Jag ber att få instämma med den siste ärade Anslag till
talaren. anordnande
af fabriks¬
inspektion.
Herr Stråle: Äfven jag ber att få instämma i det af grefve (Forts.)
Strömfelt afgifna yttrandet.
Herr Almström: Jag ber få fästa uppmärksamheten på den
synnerligt stora vigten af att till ifrågavarande befattningar erhålles
mer än vanligt dugliga personer. Uti den af Riksdagen antagna
skyddslagen har man visserligen försökt inlägga bestämmelser, genom
hvilka inspektörernas verksamhet och befogenhet så vidt möjligt är
bestämmas, men man har icke kunnat fullständiga dessa föreskrifter
så^ långt, att icke utförandet af många af inspektörernas åligganden
maste komma att bero på deras egen uppfattning af hvad de böra
gorå, samt af deras skicklighet och förmåga att bedöma de för¬
hållanden, som de hafva att inspektera. Jag får derför på det var¬
maste förorda Kongl. Maj:ts proposition. Det förefaller mig rigtigare,
att här vid lag hålla på möjligheten att genom beviljande af högre
aflöning få dugliga och skickliga inspektörer är att lyssna till de
klokhetsskäl, som af ett par ärade talare blifvit anförda.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu förevarande utlåtande hemstält, och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogos å nyo statsutskottets den 4 och 7 i denna månad
bordlagda utlåtanden:
n:o 70, i anledning af Kongl. Majds proposition angående ute¬
slutande ur riksstaten för år 1890 af det för Hennes Kongl. Höghet
Prinsessan Eugenie anvisade anslag m. m.; och
n:o 71, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad i
följd af den staden år 1888 öfvergångna brand.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält bifölls.
Första Kammarens Prof. N:o ÖS.
3
N:o 38. 34
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
rösning af
tolagsersätt-
ningen.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 4 och 7 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till kapi-
talisering och aflösning af tolagsersättningen.
Herr Fränekel: Hvar och en som i någon mån satt sig in i
förevarande fråga, torde med en viss förvåning hafva funnit, att stats¬
utskottet tillstyrkt en skrifvelses aflåtande rörande denna sak, och
förvåningen minskas icke, då man tagit del af de motiv motionären för sin
framställning hos Riksdagen anfört. Motionären säger nemligen, att
“Riksdagens beslut i tullfrågan väl får anses blifvit fattadt i akt och
mening att bispringa de under en svår kris kämpande näringarne och
ej för att bereda några redan förut rikligt omhuldade stadskommuner
ytterligare stora enskilda fördelar i form af ökad tolagsersättning. “
Detta går tydligen i den rigtningen, att motionären anser besparingar
för staten genom eu reglering kunna vinnas, utan att på samma gång
intrång sker i de rättigheter, som genom Kongl. Maj:ts och Riksdags
beslut 1857 angående tolagens då faststälda belopp blifvit städerna
tillförsäkrade. Utskottet har emellertid gått längre och utöfver denna
motionärens egen motivering anfört, “att, äfven om kostnaderna för
fullgörandet af de åligganden, som med tolagsersättningens åtnjutande
vore förbundna, i följd af rörelsens tillväxt ökats, hade dock denna
ökning ofta icke gått i jemnbredd med tolagsersättningens, hvilket
förhållande utan tvifvel gåfve anledning att öfverväga, huru vida icke
en ny tolagsreglering kunde vara af behofvet påkallad." Ålit detta
tyder på den äfven af utskottets majoritet uttalade åsigten, att de
genom tolagsersättningen inflytande medlen i allmänhet vore större
än motsvarande de åligganden, som städerna hade på grund af denna
ersättning. Jag kan icke yttra mig om, i hvad mån detta kan vara
fallet i andra städer, men då frågan så nyligen som 1882 varit under
behandling, emedan, såsom kammaren behagade erinra sig, dåvarande
finansministern framstälde förslag om tolagsersättningens aflösning,
och jag vid detta tillfälle hade äran att inom Stockholms kommunal¬
förvaltning deltaga i ärendets utredning, kan jag derom meddela
några siffror, som torde visa, i hvad mån Stockholms stad för sin del
haft förtjenst eller förlust på tolagsersättningen. Det befans då, att,
enligt de tabeller som framlades, Stockholms stad för de ändamål,
hvarför kostnaderna genom nämnda ersättning skulle utgöras, gifvit
ut vida större belopp, än hvartill ersättningen belöper sig. Särskildt
ber jag att här få påpeka året 1875, då stadens utgifter för dessa
poster uppgått till 822,000 kronor mer än ersättningens belopp. Det
är klart att, såsom utskottet påpekat, med tullinkomsterna äfven er¬
sättningen för tolag skall stiga, men denna ökade tullinkomst mot¬
svaras äfven af ökade utgifter för rörelsen. Det sista år, för hvilket
uppgifter i detta fall äro tillgängliga, är år 1887 och ännu vid den tiden
stego Stockholms kommuns ofvanberörda utgifter till ett 115,000
kronor högre belopp, än tolagsersättningen egentligen skulle medgifva.
Nu tillåter man sig säga, att tiden verkligen kommit att göra någon
rubbning i städernas inkomster, och skulle brist uppstå i statskassan
35 N:0 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
framhåller man, att den kan fyllas genom de besparingar, som man
tror sig kunna göra genom ifrågavarande ersättnings indragning.
Men hafva verkligen städernas näringar genom den nya tullbeskatt¬
ningen kommit i åtnjutande af sådana förmåner, att man för den
skull kunde hafva någon anledning att fråntaga dem inkomster, hvilka,
på sätt som de ifrågavarande, blifvit städerna tillförsäkrade? Nej,
mine herrar! Jag vågar påstå, att den kompromiss som angående
en förhöjd tullbeskattning afslutats mellan jordbruket och industrien,
ännu icke med afseende på den senare kommit fullt till heders till
följd af bestående traktater. Jag hemställer, huru vida under sådana
förhållanden, då industrien ännu väntar på de välsignelser, som skydds-
systemet kan för densamma medföra, man med fog kan minska stä¬
dernas inkomster på ett sätt, som i första rummet kommer att drabba
handel och näringar. För min del tror jag det icke.
Går man vidare i frågan, skall man finna, att då den så nyligen
som 1882 underkastades en utredning på dåvarande finansministerns
initiativ, hvilken uppgjorde ett förslag till aflösning af den nu ut¬
gående ersättningen, delgafs detta för utlåtandes afgifvande af veder¬
börande myndigheter, och dessa utlåtande gingo i allmänhet i sådan
rigtning, att finansministern, ehuru frihandlare, icke ansåg sig kunna
framlägga förslag i det nämnda syftet. Det kom emellertid till
skatteregleringskomitén, hvars betänkande delvis blifvit af utskottet
åberopadt och anfördt. Detta komiténs betänkande är dock så sväf¬
vande, att jag hemställer, huru vida väl någon af herrarne med stöd
af deri förekommande motivering kan vidhålla den åsigten, att man
nu ytterligare skulle skrifva till Kongl. Maj:t för att få frågan fram.
Jag kan för min del icke finna det. Men äfven om så vore fallet,
torde man vid en granskning finna, att till grund för den öfverens¬
kommelse, som ordnades genom kongl. kungörelsen den 18 december
1857, faktiskt ligger ett aftal angående tolagsersättningen, hvars
rubbning skulle medföra ganska stora orättvisor. Detta framhölls
äfven af Stockholms stads kommunalförvaltning, då det ofvannämnda
yttrandet afgafs till finansdepartementet år 1882. För att nu äfven
beröra, huru Riksdagen förhåller sig till denna fråga, torde det vara
bekant, att redan vid 1868 års riksdag väcktes motion om ändring i
den till städerna utgående tolagsersättningen. Då varande bevillnings¬
utskott framhöll i starka ordalag olämpligheten af att göra rubbning
i den nu gällande ordningen; såsom ersättningen nu utgår, vore det
på bästa och för begge parterna beqvämaste sätt ordnadt. Sedan
framkom 1870 en annan motion, som äfven afslogs af Riksdagen;
man ansåg saken bäst rangerad, såsom den var, och att staten svår¬
ligen skulle göra någon vinst på en ändring.
I förbigående vill jag beröra de åsigter, som här i kammaren
allmänt gjort sig gällande, angående sjöfarten, att man bör göra allt,
hvad man möjligen kan, för att underlätta densamma; jag undrar,
om äfven då, när man inskränkt ersättningens belopp, man kan tänka
sig, att städerna skola vara i tillfälle att vidtaga sådana genomgående
och väl anordnade åtgärder, som nu sker för sjöfartens befrämjande.
Jag håller det icke för troligt, och således blir det i första hand sjö-
Ifrågasatt
hapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolagsersätt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 38. 36
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Ifrågasatt farten, som blir lidande på en förändring. Men hvad som är ännu
rin^och^f ^Stigare är, att städerna på basis af dem nu tillkommande inkomster,
^låsning af deri äfven inberäknadt ifrågavarande tolagsersättning, afslutat sina
tclagsersätt- kommunallån, till hvilkas gäldande Således äfven påräknats de genom
ningen. ersättningen inflytande medlen, hvarigenom en förändring på detta
(Forts.) område skulle innebära ett kränkande af tredje mans rätt. När der¬
till kommer, att utskottet gifvit klämmen i sitt betänkande en större
utsträckning än hvad motionären sjelf afsett, då motionärens fram¬
ställning går i rigtning af en aflösning eller reglering, men utskottet
för sin del anhåller om förslag till upphörande eller reglering af
den nu utgående ersättningen — så synes det mig ännu mindre
lämpligt att bifalla ett så beskaffadt skrifvelseförslag, så nrycket min¬
dre som frågan, enligt hvad jag i början af mitt anförande tog mig
friheten påpeka, för närvarande är under Kongl. Maj:ts behandling
så väl med anledning af 1882 års förslag som på grund af skatte-
regleringskomiténs betänkande.
Jag tror således och hoppas på goda grunder, att det goda för¬
hållande, som nu börjat visa sig mellan stad och land, skulle väsent¬
ligen befordras, om man icke upprepade dessa försök att rubba den
nu till städerna utgående tolagsersättningen. Staten skulle deraf icke
hafva någon fördel, och det skulle endast vai'a till skada för de nä¬
ringar, som ännu icke äro i full visshet om, hvilka fördelar genom
skyddssystemet kunna dem tillskyndas. Jag hemställer derför, mine
herrar, om icke den föregående långa motiveringen kan anses inne¬
bära tillräckliga grunder för en berättigad önskan å min sida, att
föreliggande förslag icke nu måtte röna ett bättre öde än vid före¬
gående tillfallen, då motioner i ämnet väckts, och om icke rättast
vore att besluta ett afslag på en skrifvelse i sådant syfte, som den
förevarande.
Jag anhåller derför om proposition på afslag å statsutskottets
hemställan.
Friherre Leij onh ufvud, Broder Abraham: Jag har i denna
fråga röstat med majoriteten i statsutskottet, men jag förordar vis¬
serligen icke aflåtandet af en skrifvelse i sådant syfte, att icke stä¬
derna skulle få ersättning och det fullt upp. Det är icke ensamt på
grund af min öfvertygelse om det rigtiga i en reglering af tolags¬
ersättningen och ett ordnande af tullinkomsterna, så att vi finge dem
ograverade till statsverket, som jag tillstyrker den nu föreslagna
skrifvelsen; jag är på samma gång öfvertygad, att det icke är med
städernas fördel förenligt, att deras inkomster äro beroende på och
vexlande i samma mån som tullbevillningen. Nu äro städerna mycket
intresserade i att tullen stiger och hafva således icke någon orsak
att beklaga sig öfver det rådande systemet, men ett omslag kan in¬
träffa; vi kunna åter fä frihandel, som medför sjunkande tullar och
minskade inkomster för städerna, och ett sådant beroende tror jag
hvarken för staten eller städerna är fördelaktigt. Bättre vore då, att
saken på en gång reglerades genom en ordentlig ersättning till stä¬
derna, samt att kronan åtoge sig ansvaret för de åtskilliga städer nu
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
37 N:o 38.
tillkommande åligganden. Jag står med ett ord på samma ståndpunkt
i denna fråga som skatteregleringskomitén, hvilken i sitt 1883 den 9
maj afgifna utlåtande föreslår
“att den åt stapelstäder i allmänhet förunnade tolagsersättning
eller andel af tullmedel skulle till statsverket indragas;
att staten samtidigt skulle öfvertaga bestridandet af alla de kost¬
nader, som förut ålegat städerna med hänsyn till tullverket, ständig
inqvartering och aflöning af rådhusrätt samt de tjenstebefattningar,
som afsåge statsändamål i (Ifrigt och motsvarade sådana, som på lands¬
bygden bekostades af statsmedel;
att de af denna anordning betingade ändringar i städernas finan¬
siella förhållanden skulle utjemnas genom differensernas fördelande på
viss längre tidsföljd;
att staten skulle inlösa de byggnader och inventarier, städerna
för ofvan nämnda statsändamål anskaffat; samt
att, i händelse dessa hufvudgrunder godkändes, den slutliga regle¬
ringen för hvarje särskild stad skulle föregås af en noggrann under¬
sökning af de förhållanden, som i hvarje fall på frågans rätta lösning
kunde utöfva inflytande."
Det är visserligen sant, att frågan är under behandling hos Kongl.
Maj:t sedan fem år tillbaka, men då vi hittills icke sett något resultat
deraf, torde det icke vara obefogadt att nu ingå med en skrifvelse i
ämnet, isynnerhet som frågan är af den beskaffenhet, att den oupp¬
hörligen kommer igen.
Jag anhåller således om bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Bennich: Den förevarande frågan har en mycket djupare
och allvarligare betydelse än af en ren penningfråga. Den reglerades
1857 genom ett verkligt aftal eller ett kontrakt mellan staten och
städerna. Dessa hade före denna tid genom sina privilegier sig till¬
försäkrad en tolagsafgift, som uppbars enligt olika grunder inom hvarje
stad på grund af taxor, som af Kongl. Magt faststäldes, och denna
tolag skulle utgå för mycket olika ändamål i de .särskilda städerna;
det fans inqvarteringstoiag, fattigvårdstolag o. s. v. Och skulle stä¬
derna med dessa medel underhålla magistraten samt en massa för
rörelsen och industrien erforderliga anordningar. Under tiden före
1857 uppgick tolagsinkomsten i medeltal, om jag minnes rätt, till 8’/2
procent af tulluppbörden. Vid den reglering, som uppgjordes med
städerna, afstodo dessa från sin med rörelsens utveckling fortgående
inkomst, motsvarande, såsom jag redan nämnt, omkring 8!/2 procent
af tulluppbörden, och åtnöjde sig med en ersättning i mån af den
stigande tulluppbörden, motsvarande allenast 5 procent deraf. Här är
således ett aftal träffadt mellan staten och städerna. Städerna afstodo
från sin privilegierade tolagsinkomst och fingo för all framtid en ned¬
satt bestämd ersättning af tullmedel. Jag tror, att åtminstone icke
denna kammare har benägenhet att rubba så beskaffade aftal, och vid
föregående tillfällen, då denna fråga varit före i Riksdagen, har jag
efter min förmåga sökt att värja oss för en dylik kränkning af
träffade aftal.
Ifrågasatt
hapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolag ser sätt¬
ning eu.
(Fort?.)
N:0 38. 38
Ifrågasatt
kapitalist:-
ring och af¬
lösning af
tolagsersätt-
n in gen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
Jag ber nu att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, huru det i
praktiken komme att slå sig ut, om staten skulle åtaga sig de skyldig¬
heter, som städerna för närvarande hafva att fullgöra mot åtnjutande
af tolagsersättningen. Vi skulle här i Riksdagen fä börja diskutera
om den eller den hamnbyggnaden i den eller den staden skulle ut¬
föras eller icke; vi skulle få granska och bestämma lönebeloppen till
städernas magistrater; staten skulle få öfvertaga byggandet och under¬
hållet af en massa hus, och hvarje sådan byggnadsfråga skulle bringas
under Riksdagens pröfning. Jag hemställer, om vi icke då hoppade
ur askan i elden, och för hvad ändamål? Icke blefve det någon be¬
hållning för staten, icke någon vinst. Jag fruktar, att det snarare
blefve en betydande förlust. Helt annat är förhållandet, då hvarje
kommun vårdar sig om sina intressen och med största möjliga spar¬
samhet ordnar sina företag, mot om staten skulle öfvertaga alla dessa
angelägenheter. Först hade vi då pröfningen hos Riksdagen af de
olika frågorna, och sedermera komme kontrollen, huru arbetsföretag
m. m., som af statsmedel skulle bestridas, blifvit utförda, och om
medlen blifvit rätt använda. Jag skulle beklaga statsutskottet och
statsrevisorerna, och i första och sista rummet skulle jag beklaga
Riksdagen, om den åtoge sig dessa städernas förvaltningsbestyr. För
min del kan jag således icke finna annat, än att både rättsliga och
praktiska förhållanden skarpt tala mot ett upphäfvande af de anord¬
ningar som för närvarande ega rum i afseende på tolagsersättningen,
och att alla omständigheter tala mot ett aflåtande af en skrifvelse så
beskaffad som den nu föreslagna, och hvilken annan skrifvelse som
helst som går i rigtning af att rubba träffade och hittills aktade aftal.
Jag yrkar afslag.
Herr Casparsson: Såsom kammaren behagade finna, har jag
icke deltagit i behandlingen inom utskottet af föreliggande fråga, och
hade jag varit närvarande skulle jag förvisso icke hafva biträdt eu
skrifvelse, sådan den nu föreslagits. Utom hvad föregående talare
nämnt, vill jag erinra, att 1880 års minister, som i allmänhet icke
var rädd att inlåta sig med svårlösta frågor, och på hvars program
äfven lösningen af denna fråga stod, dock aldrig vågade efter inhem-
tande af vederbörandes yttrande framlägga densamma inför Riksdagen.
Det är så mycket mer betydelsefullt, som ministérens främsta man
förut väckt motion just om borttagande eller aflösning af i fråga
varande ersättning. Att Riksdagen nu skulle upptaga densamma på
grund af enskild motion och uppröra denna tvistefråga mellan stad
och land, tror jag vore föga välbetänkt, hvarför jag på de skäl, som
af de föregående talarne blifvit anförda, ber att få yrka afslag.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har visst
icke väntat att detta förslag nu skall vinna Riksdagens bifall, men, då
jag alltid omfattat denna fråga med verkligt intresse, ber jag att nu
få yttra några ord. Hvad herr Bennichs yttrande i afseende å frågans
privilegii natur beträffar, ber jag endast fä erinra att dylika privilegier
icke äro oomkullrunkliga och att i detta fall deras egenskap åtmin-
39 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
stolle minst sagd är omtvistad. Jag vill visst icke yttra mig afgörande
härom, men saken är dock långt i från deciderad.
Att staten skulle underhålla alla de byggnader, städerna för detta
ändamål anskaffat, hav man icke lemnat opåaktadt och att staten skulle
aflöna städernas magistrater och rådstufvurätter i likhet med andra
domare, anser jag vara en bestämd fördel.
Att städernas domstolar på samma sätt som öfriga domstolar
komma direkte under statens vård anser jag sålunda vara rigtigt.
Frågan om byggnadernas öfvertagande anser jag icke för när¬
varande behöfva diskuteras.
Huru det nu än må vara, så är frågan dock visst icke olöslig
och är den också beroende på kompromisser och kontrakt, så måste
val dessa kontrakt kunna förändras. Jag minnes icke huru dessa
kontrakt äro skrifna, men så måtte de väl ej vara affattade att de
innehålla förbud mot alla nya underhandlingar.
Jag vill nu icke framställa något yrkande, emedan jag inser att
det- ej skulle tjena till något, men säkert är att, om frågan nu också
denna gång faller, så kommer den igen ända tills den en gång blir
löst, ty den tillhör sådana frågor som icke kunna falla.
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af-
lösning af
fola g ser sätt¬
ning en.
(Forts.)
Friherre Barn ek o w: Yi äro nu åter inne på en gammal strids¬
fråga och, då jag varit med derom förut, kan jag ej underlåta att
äfven nu deltaga i diskussionen härom.
En talare har uttalat den åsigten att i fråga varande tolagsersätt-
ning skulle vara grundad på kontrakt eller öfverenskommelse mellan
staten och städerna och att den af sådan anledning icke kunde rubbas,
men, mine herrar, huru gjorde man år 1809 med rust- och rothållare-
kontrakten — jag ber om ursäkt att jag nu vidrör denna fråga?
Dessa rust- och rothållare hade äfven kontrakt med staten att de
skulle slippa beväringsskyldigheten, men det oaktadt beslöt Riksdagen
att de skulle deltaga i denna beväringsskyldighet.
Hvad beträffar den antydan en föregående talare gjorde derom
att staten skulle blifva tvungen att bygga kajer m. fl. byggnader, så
instämmer jag med den siste ärade talaren deruti att detta icke kan
vara någon svårighet, emedan man möjligen kan ersätta städerna
härför. Om jag icke misstager mig, var det samme talare som om¬
nämnde, att det var en regering som var mycket djerf, men det oak¬
tadt icke vågade framkomma med ett dylikt förslag. Ja, mine herrar,
det tycks vara besvärligt att inom Första Kammaren inlåta sig på
något dylikt. Jag har en gång varit i ett sådant predikament, nem¬
ligen då vi första gången skulle röra vid bränvinsmedlen och jag
minnes väl, huru det då surrade rundt omkring mig — jag fick en¬
sam försvara mig mot alla stadsrepresentanterna. Det gick visserligen
icke den gången, men året efteråt gick frågan igenom. På samma
sätt kommer det nog också att gå i fråga om aflösning af tolags-
ersättningen och nog kommer det att surra här i kammaren till att
börja med, det är alldeles säkert. Jag står fortfarande på den stånd¬
punkten, att jag anser såväl bränvinsmedlen som tolagsersättningen
vara statsmedel och just derför att jag betraktar dem såsom sådana,
N:o 38. 40
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af
lösning af
tolagsersätt-
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. in.
anser jag att staten om möjligt bör taga hand om dem. Icke heller
kan jag tro att staten, såsom också sagts, skulle förlora på att öfver¬
taga tolagsmedlen, tv då skulle icke de. som nu uppbära dessa medel,
vara så angelägna att behålla dem. Just att städerna äro så ange¬
lägna att behålla tolagsmedlen gifver mig stöd för den uppfattningen
att de utgöra en ganska stor inkomst. Ett annat förhållande, hvarpå
man fästat uppmärksamheten, är att dessa inkomster falla ojemnt, så
att den ena staden kan fa stora, den andra små inkomster af tolacs-
medlen, och att en utjemning i detta afseende bör ske, borde vi alla
vara öfverens om.
Den förste talaren, som yttrade sig i denna fråga, talade om den
skadliga inverkan ett dylikt beslut skulle utöfva på sjöfarten, men
det tror jag^ icke är farligt. En talare på kristianstadsbänken sade,
da det var fråga om tullar, att, om vi palade tullar, skulle sjöfarten
gå under, och likväl har aldrig sjöfarten varit så bra som nu, och
jag vet ej hvarför sjöfarten skulle komma att lida derpå att staten i
sin helhet öfvertog tolagen.
Jag gillar i alla hänseenden den föreslagna skrifvelsen, ty jag
tror verkligen^ att det behöfves en utredning, innan man fattar sitt
beslut i en sådan fråga som denna. Jag skalk derför bedja få yrka
bifall till den föreslagna skrifvelsen och skall icke upptaga tiden
vidare, ty det tror jag icke tjenar mycket till, då vi väl alla redan
äro deciderade.
Herr Fors sm an: Det har här redan blifvit erinradt att tolags-
ersättningen är en gammal rättighet tillkommande städerna. Den är
särskildt hvad Stockholm beträffar tillförsäkrad genom privilegier,
utfärdade åt drottning Kristina, och är sedermera bekräftad under
senare tider^ genom en mängd kong], bref och resolutioner. Det
är äfven erinradt derom att denna skatt, som utgick med olika be¬
lopp i olika städer och till olika ändamål i senare tider blifvit reg¬
lerad, och att den reglering, som företogs år 1857, var afsedd att
utgöra en definitiv reglering, ty i den skrifvelse, hvaruti 1853—1854
års Riksdag begärde regleringen hette det, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga sadana åtgärder, som för slutlig lösning af frågan om tolags-
ersättningen kunde vara lämplig. Det var sålunda meningen, att
regleringen skulle vara slutlig. Till följd af denna rikets ständers
skrifvelse tillsattes en komité, som utarbetade förslag till frågans lös¬
ning, och på detta förslag grundades sedermera 1857 års förordning
om tolagsersättningens reglerande. Om man nu också icke vill god¬
känna, att detta är eu rättighet af privilegii natur, tillförsäkrad stä¬
derna åt gammalt, och att den derför bör respekteras, så är dock
sättet för denna skatts utgående och dess belopp så nyligen reglerad
som år 1857 och man afsåg då en definitiv reglering. Hvarför skall
da fragan nu åter upptagas, och hvilka skäl har man väl anfört der¬
för':' Man har talat om, att tolagsersättningarne stigit; men de bördor,
hvilka åligga de städer, som förmedla den utländska handeln, hafva
också stigit.
En ärad talare yttrade, att det vore alldeles tydligt att städerna
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
41 N:o 38.
tade fördel af tolagen; ty i annat fall skulle de icke kämpa så ifrigt,
för att få behålla dem. Det är klart att det är fördelaktigare att
behålla en sådan inkomst än att förlora den; men derför att städerna
visa sig angelägna att behålla tolagen i sin nuvarande form, får man
väl icke sluta till att den innebär en oberättigad vinst. Val veta
städernas invånare hvartill en reglering syftar, nemligen icke att till¬
försäkra dem en tryggad inkomst, utan tvärt om att kringskära dem
så, att den tunga de hafva att draga för den utrikes handeln blir
ytterligare mera känbar än förut.
Hvarken ur rättslig eller praktisk synpunkt finnes skäl att för
närvarande röra vid frågan om tolagsersättningarne: men allra olyck¬
ligast skulle vara, om Riksdagen nu bifölle det förslag här föreligger,
sådant som det är formuleradt; ty utskottets kläm innebär att tolagen
skulle regleras eller upphöra. Hvad vill upphörande här säga? Är
det meningen, att man helt enkelt skall stryka ut tolagen? Visser¬
ligen kan statsutskottet hänvisa till sin motivering, och jag förmodar
att utskottet också gör det, men det är många gånger förut i denna
kammare sagdt, att statsutskottets motiveringar icke hafva mjmket att
betyda, och så tror jag också är händelsen i fråga om detta utlåtande.
Jag är fullt förvissad, att i händelse Riksdagen lemnade bifall till
utskottets hemställan, skulle en följd af framställningar i motionsväg
oupphörligen komma att upprepas. Man skulle vara angelägen att
inskärpa lydelsen af det fattade beslutet utan att ihågkomma motive¬
ringen. Då jag således anser, att ett Riksdagens beslut framför allt
bör vara så affattadt, att man icke deri kan inlägga annan me¬
ning än med beslutet afses, utgör äfven detta ett hinder för mig att
lemna bifall till utskottets hemställan, på hvilken jag sålunda anhåller
om afslag.
Herr Wmrn: Jag skall icke nu öka antalet af de skäl som af
herr Bennicli framförts, och hvilka jag anser böra tillräckligt in¬
verka på kammaren i denna fråga, men, då ett par talare här sagt
att de icke vilja beröfva städerna deras inkomster, utan ersätta dem
för tolagen en gång för alla med en viss summa, ber jag få påpeka
att det just är detta, som icke är möjligt och som skulle vara ytterst
opraktiskt. Det förhåller sig nemligen så, att såväl rörelsens stegring
som förtullningames mängd måste högst betydligt inverka på stä¬
dernas anslag till byggande och underhåll af deras tullhus m. m. Jag
frågade nyligen en representant för Göteborgs stad inom Riksdagens
Andra Kammare härom och denne, som är medlem af Göteborgs stads-
fullmägtige, upplyste mig då, att, med anledning af de nya tullsat¬
serna föreligger nu inom stadsfullmägtige till afgörande vid nästa
sammanträde fråga om ett anslag af omkring 100,000 kronor för ut¬
vidgande af packhuset i Göteborg. Sådana frågor skola naturligtvis
ofta förekomma, och om Riksdagen då enligt desse talares åsigt om
det rätta bestämt ersättningen för mistadt tolag till en viss summa,
skall antingen anslaget blifva otillräckligt, eller också skall Riksdagen
i särskilda. fall afgöra om den och den staden behöfver så och så
mycket till sina byggnader.
Ifrågasatt
hapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolag ser sätt¬
ningen
(Forts.)
N:o 38. 42
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolagsersätt-
ningen.
(Forts.)
Osndagen den 8 Maj, f. va.
Det är såsom en talare yttrade, ytterst svårt att afgöra i hvarje
särskilt fall. Nu hafva städerna komitier och styrelser, som med
största omsorg utföra förekommande arbeten och anslagen räcka nu
mera nästan blott jemnt till. Det tinnes ännu städer som efter gammalt
hafva rätt att använda en del åt tolagsersättningen till sina magistrater
men anslagen till dem äro bestämda, och städerna göra i sanning på
tolagen ingen vinst af penningar, som kunna användas till hvad helst
de behaga. Jb'rån alla städer insändas årligen till kommerskollegium
berättelser om erhållna belopp och uppgifter på huru medlen dispo¬
nerats, och de äro således underkastade kontroll öfver deras behöriga
användning. Man kan genom de föreslagna åtgärderna ej åstadkomma
bättre ordning, än som nu följes, utan blott ställa till mycket oreda
och förorsaka många slitningar mellan stad och land, och af dessa
skäl anhåller jag om afslag å utskottets förslag.
Grefve Sparre: Då endast eu af statsutskottets ledamöter upp-
trädt, till försvar för utskottets förslag, anhåller jag att få yttra några
ord. Jag ber då först få meddela kammaren, att det förslag till kläm,
jag tog mig friheten föreslå, icke är lika med den kläm, som seder¬
mera blef utskottets.
Det var nemligen två ord i utskottets kläm, som icke ingick i
mitt förslag, nemligen orden “upphörande eller*. Jag föreslog nem¬
ligen “att Riksdagen må hos Kong!. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t
“täcktes, så snart ske kan, till Riksdagen afgifva förslag till reglering
“af den till rikets stapelstäder utgående tolagsersättningen.*
De omnämnda orden tillädes sedermera under öfverläggningen i
utskottet. Då jag likväl icke anmälde min reservation mot utskottets
beslut, var det derför, att utskottet i sin motivering ganska tydligt
uttalat hvad det menade med ordet »upphörandel).
Utskottet uttalar sig nemligen om de olika förslag för frågans
lösning som blifvit föreslagna antingen genom att kapitalisera tolags¬
ersättningen och betala beloppet en gång för alla, eller att den skulle
försvinna derigenom, att staten öfvertoge vissa förbindelser, som nu
åligga städerna, och då såsom utskottet säger “vare sig fråga är om
tolagsersättningens reglering eller dess upphörande på grund af åt¬
gärder i nu antydda syften*, har utskottet sålunda i sin motivering
tydligt förklarat hvad det menade med ordet “upphörande®, och jag
kände mig tillfredsstäld dermed.
Vidare förekomma äfvenledes i motiveringen orden: “och torde
härigenom såväl stapelstädernas som statens välförstådda intresse
komma att främjas." Detta kunde icke stå der, om ej meningen vore
att regleringen skulle ske så att den icke skadade städernas intresse.
Af dessa skäl ansåg jag mig böra förena mig om det slut, hvartill
utskottet kommit, och jag gjorde detta så mycket hellre som en re¬
servation i denna punkt skulle gifvit eu helt annan karakter åt ut¬
trycket än jag anser det hafva.
Nu säger man att detta står blott i utskottets motivering och
att den icke har något att betyda. Den betyder likväl så mycket att
43 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. in.
om Riksdagen bifaller utskottets förslag, så blir det just denna mo¬
tivering som ingår i skrifvelsen och utgör hufvudsakligen skrifvelsen.
Hvad sjelfva saken beträffar, kan jag icke tro det vara rigtigt
välbetänkt, att skjuta undan sådana frågor som dessa, i hvilkas natur
måste ligga att de återkomma. Jag tror för min del att det är vida
bättre att i tid taga dessa stora svårlösta frågor om hand och söka
komma till ett resultat så snart som möjligt, än att skjuta upp dem
till en oviss framtid. Jag ber att fa fästa uppmärksamheten derpå,
att i dessa tolagsersättningar ligga en hel mängd gamla bestämmelser,
som icke längre böra bibehållas.
Det nämndes t. ex. af en föregående talare att bland tolagsersätt¬
ningar ingå bland annat inqvarteringstolag med omkring l/3 af hela
tolagsersättningens belopp, såsom det utgår till Stockholms stads kassa.
Stockholms stads kassa, betalar åter ut inqvarteringsersättning jemte
servispenningar till officerare i stockholm, och här garnisonerad trupp,
dock icke helt och hållet, enär äfven statsverket bidrager härtill. Jag
frågar då hvartill eu sådan omgång tjenar? Vore det då icke bättre,
att Stockholms stad hade mindre tolagsersättning och att staten till
fullo bestred utgifterna för garnisonsofficerarnes inqvartering samt
servismedel för truppen.
Vidare nämnde samme talare bland dessa tolagsbelopp en post,
som kallas fattigvårdstolag. Af denna del af tolagen disponerar staden
endast omkring 7*,. resten utgår till allmänna barnhuset och Danviks
hospital. Hvartill tjenar väl en dylik omväg och hvarför icke, då
barnhuset t. ex. har statsanslag dessutom äfven direkte anvisa dessa
medel?
Vidare kan jag icke underlåta att betona i likhet med föregående
talare, att jag tror att det icke skulle vara af ringa intresse, om staten
öfvertog en del utgifter, som nu hvila på städerna, jag menar af-
gifterna till aflönande af deras jurisdiktion. Jag kan icke tro det
vara lämpligt att förfara på annat sätt med aflöningen för städernas
jurisdiktion än med landets, ej heller att tillsätta deras magistrater
på annat sätt än som för domare på landet eger rum.
Jag är för min del öfvertygad att, huru fördelaktigt dessa val
än hittills i allmänhet utfallit, kan man likväl i en framtid tänka sig
förhållanden, som göra det nuvarande sättet för tillsättning af dessa
tjensteman mindre lämpligt. Jag kan icke finna annat än att tolags-
frågan, som år 1857 erhöll en viss lösning, slutligen bör afgöras så
fort som möjligt och ber dervid fä uttala samma ord, som en talare
här nyss: “jag önskar icke detta för att på något sätt hårdbändt be¬
handla städerna, utan derför att jag anser det vara af vigt för såväl
städerna som staten att en så vigtig och gammal fråga slutligen blir
löst.“ Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Friherre af Ugglas: Man må hafva hvilka åsigter man vill om
det berättigade i dessa tolagsersättningar till rikets stapelstäder, så
kan man väl dock icke förena sig om en skrifvelse, som i sin kläm
innehåller en begäran att Kongl. Maj:t, utan vidare, skall framlägga
förslag om upphörande af denna ersättning. Visserligen har den siste
Ifrågasatt
kapitule¬
ring och af¬
lösning af
tolag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 38. 44
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj. f. m.
talaren sökt visa att genom motiveringen undanröjdes den farhåga,,
som genom uttrycket i klämmen framkallades, men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att motiveringar, likasom domskäl icke
vinna laga kraft, utan att det är endast klämmen som har betydelse.
Hvilka åsigter man sålunda än må ha i sjelfva frågan, kan jag dock
icke finna att man kan antaga en skrifvelse med sådant innehåll, som
denna.
Den siste talaren yttrade att det skulle vara så särdeles lyckligt
om denna fråga snart blefve löst och framdrog åtskilliga exempel
för att bestyrka detta, men jag tillåter mig att i afseende å den af
honom omnämnda s. k. inqvarterings- och fattigvård stolag fråga om
någonsin den ringaste olägenhet försports af tolagsersättningens an¬
vändande till sådant ändamål. Jag har åtminstone aldrig hört något
sådant och tror icke heller att häruti kan ligga något verkligt skäl
för ändring af nuvarande förhållande. Hvad särskildt angår det
gagneliga, som skulle ligga deri att staten skulle aflöna städernas
magistrater, så får jag säga att jag instämmer med herr Bennich
deri, att jag skulle anse det såsom en stor olägenhet, om icke stä¬
derna sjelfva finge ordna sina magistrater såsom de kunde finna lämp¬
ligast och, hvad jag med bestämdhet tror mig kunna säga, är att
detta skulle blifva ofantligt dyrt för staten.
Jag vill nu icke upptaga tiden i afseende på det rättsliga uti att
beröfva städerna tolagen, ty i detta afseende hafva herrar Bennich
och Forssman med kraftiga skäl visat att det icke går an att alltför
lättvindigt behandla frågor, som ytterst hvila på privilegier och öf-
verenskommelser mellan staten och städerna.
På grund af de skäl, skiäfvelsens formulering innehåller, ber jag
få yrka afslag å utskottets förslag.
Herr Beijer: Jemte det jag får tillkännagifva att jag i alla
delar ansluter mig till herr Bennichs yrkande om afslag å denna fråga,
tror jag mig likvisst böra fästa uppmärksamheten på det förhållande
rörande tolagsersättningen, att den, enligt min åsigt, för att vara
rättvis och billig, måste rättas efter tulluppbörden, som representerar
rörelsens storlek. Det vore väl sant att om städerna blefvo genom
godtgörelse af allmänna medel till fullo ersatta för hvad de mistat,
för det år, då bestämmelsen gjordes, vore allt väl bestäldt: men då i
samma mån rörelsen tillväxer, ökas också de kostnader, till hvilkas
bestridande tolagen är ämnad lemna bidrag, så att städerna aldrig
blifva ersatta rigtigt förr, än de få ersättning i förhållande till tull¬
intraderna. Om man nu i år har en viss fix summa, kan rörelsen
om t. ex. tio år härefter vara fördubblad och följaktligen alla dermed
förenade kostnader ökade. Jag vill som exempel taga det samhälle
jag representerar, nemligen Malmö. När tolagen reglerades 1857 lades
14,000 riksdaler till grund för ersättningen, hvilket utgjorde medel¬
talet af 5 års tolagsafgift (hvilken i Malmö var ovanligt låg). Tull¬
inkomsterna voro nämnda år omkring 300,000 riksdaler. Nu uppgå
de till 8,000,000 kronor. Hade nu icke de 5 procenten af de ökade
tullinkomsterna tillkommit, hade det varit ett olyckligt förhållande.
45
N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
.Skall defc nu bestämmas en viss aflösningssumma, så räcker deri sanno¬
likt ej till om 10 år. Lika med herr Bennich får jag säga, att det
vore olyckligt, om man toge ifrån städerna denna magt att ordna
sina handelsförhållanden, så att de skulle blifva föremål för Riksda¬
gens pröfning; tv städerna känna sjelfva bäst sina behof och sättet
för dessas afhjelpande. Nu säger man: denna fråga kommer igen för
hvarje riksdag. Det är mycket möjligt, åtminstone så länge till dess
man lär känna och inse, hvem som har största fördelen af tolagen,
producenterna eller städerna. Hvem är det väl som vinner på att
lastnings- och lossningskostnaderna för kreatur, spannmål och alla öf-
riga landtmannaprodukter blifva billigare, om ej den som säljer dem,
eller den som producerar dem. Om det arrangeras så, att städerna
finge en viss, fixerad summa, som ej räcker till, hvad blir då att
gorå? Jo, då nödgas man höja hamnafgifterna. Hvad man mister på
ena hållet måste man taga igen på det andra.
Jag har endast velat anföra detta och yrkar afslag å motionen.
Grefve Strömfelt: Om jag någonsin stått, såsom man säger,
“på glödande kol“ vid fattande af min mening i någon fråga, bär
det för visso varit i denna; på glödande kol, då jag, å ena sidan ser,
hvartill utskottets förslag syftar, nemligen att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t ville begära, att Kongl. Maj:t täcktes afgifva förslag till tola-
gens “upphörande®, d. v. s. strykande, utan vidare, af ett privilegium,
och jag, å andra sidan, fäster mig vid uttrycket “reglering af den
till rikets stapelstäder utgående tolagsersättningen®.
Jag skulle icke haft något synnerligt att anmärka mot skrifvelsen,
om den blott afsett en verklig för all framtid bestående reglering,
derom städerna blifvit hörda i afseende å deras nu innehafvande
rättigheter. Men dess bättre för mig — glödens brännande kraft
upphörde i samma stund, jag hörde de framstående ledamöterna af
denna kammare, friherrarna Leijonhufvuds och Barnekows åsigt om
hvad reglering här betyder. Af dessa herrars anförande framgick
alldeles otvetydigt att reglering betyder ett kontrakt mellan staten å
ena, samt korporationer eller enskilda, å andra sidan, som när som
helst kan upphäfvas för att icke vidare vara gällande. En sådan re¬
glering vill jag för min del icke alls vara med om.
Dessutom hörde jag äfven, som jag tror från samma ärade talare,
huru de tänkt sig, att en reglering med aflösning af vissa städernas
skyldigheter skulle tillgå. Jo, den skulle tillgå så, att staten behöll
de onera, som den fann för sig lämpliga att behålla, såsom aflöning
åt rådstufvurätternas ledamöter m. m., men vissa andra, ej direkt
namngifna, skulle städerna behålla qvar mot kapitalisering af så¬
dant onus.
Hvad innebär nu detta? Jo, att för staten obeqväma onera skulle
städerna bibehålla efter kapitalisering af besvären vid den tidpunkt,
då regleringen sker. Och hvad blir följden deraf? Jo, att städerna få
en minimiersättning för att i framtiden få vidkännas mångdubbelt
större onera, än dem nu åligga.
Det är nemligen påtagligt, att, i samma mån som affärer, sjöfart
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolog sersätt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 38. 46
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolagscrsätt-
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
och handelsförhållanden ökas, i samma mån ökas jemväl kostnaderna
för underhåll af sådana arbeten, för hvilka tolagen utgår såsom er¬
sättnings Då finner jag den nuvarande tolagsersättningen vida rätt¬
visare.
Jag kan ej biträda ett förslag, som afser en reglering så litet
bindande, att man redan vid förslagets afgifvande öppet tillkänna-
gifver, att detta kali när som helst ändras. Har det förelegat ett
förslag, deruti man tydligen uttryckt att detsamma skulle gälla för
all framtid, då kunde jag möjligen hafva blifvit villrådig. Nu tackar
jag för den upplysning jag fått och yrkar för min del utslag.
Herr Bergström: Sedan urgamla tider hafva Sveriges stapel¬
städer varit i åtnjutande af åtskilliga inkomstgifvande rättigheter.
Bland de vigtigaste af dessa var den forna tolagen. Det ligger i
öppen dag, att om städerna fortfarande fått vara i åtnjutande af tolag,
skulle inkomsterna af densamma ökats i samma mån, som rörelsen i
städerna tillväxte. Tillökningen i tolagen, skulle ock beredt stapel¬
städerna större fördelar än ökningen i den ersättningen, hvilken, såsom
vederlag för tolagen, tillkommer dem af tullmedlen. Utskottets för¬
nämsta skäl för hemställan att aflåta en sådan skrifvelse, som ut¬
skottet föreslår är, att “äfven om kostnaderna för fullgörandet af de
åligganden, som med tolagsersättningens åtnjutande vore förbundna,
i följd af att rörelsens tillväxt ökats, hade dock denna ökning ofta
icke gått i jemnbredd med tolagsersättningens, hvilket förhållande
utan tvifvel gåfve anledning att öfverväga, huruvida icke en ny to-
lagsreglering kunde vara af behofvet påkallad'.
Jag tror för visso, att utskottet saknat fakta för ett sådant ytt¬
rande. Det torde förhålla sig tvärt om, d. v. s. så, att tillväxten af
tolagsersättningen ingalunda hållit jemna steg med tillväxten i de ut¬
gifter, för hvilkas bestridande stapelstäderna haft rättighet att upp¬
bära tolag. Deremot, om städerna fortfarande fått vara i besittning
af rätten att uppbära tolag, hade ökningen af denna möjligen förslagit
att betäcka tillökningen i utgifter.
Det var af många anledningar önskligt att få en reglering af
denna tolag. På somliga ställen uppgick den till ganska höga, på
andra till jemförelsvis små belopp. Detta förryckte den allmänna
rörelsens gång. Det var uppenbart att sjöfarten och importen drog
sig till stapelstäder, der tolagen var låg. Det var derför välbetänkt
af regeringen att föreslå medel till ett utjemnande i detta afseende,
så att ej rörelsens naturliga gång förrycktes. Också var det en be¬
tydande statsman, som genomförde denna reglering, Men, låtom oss
väl lägga märke dertill, den åstadkoms endast genom samtycke af
alla de stapelstäder, hvilka åtnjöto dessa inkomstgifvande rättigheter.
Ifrågavarande reglering har alltså, såsom eu talare också nyss antydde,
fullständigt karakteren af kontrakt emellan staten och dessa städer.
Till min förvåning hörde jag, att friherre Leijonhufvud hade en mot¬
satt uppfattning. Han säde sig icke kunna antaga, att, om regleringen
vore ett kontrakt, detta vore så enfaldigt affattadt, att icke staten
skulle kunna uppsäga kontraktet. Enligt min mening är det deremot
47 N:o 38.
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
kännetecknande för ett kontrakt, att det ej utan båda kontrakenternas
medgifvande kan häfvas. Jag kan ej tro att friherre Leijonhufvud
ansåg att, derför att eller då staten vore den ene kontrahenten, staten
skulle vara så mägtig, att han kunde ensidigt säga upp hvilket kon¬
trakt som helst och när som helst. Vore förhållandet så, vågade väl
ingen kontrahera med staten.
Han bestred vidare, att rättigheten till tolag vore af privilegii
natur. Det skulle blifva mycket vidlyftigt att undersöka de förhållan¬
den under hvilka och de urkunder, hvari hvarje särskild tolagsafgift
försummats. För sådant ändamål erfordrades att hafva tillgång till stä¬
dernas privilegier och de kongl. resolutioner, som äro särskildt ut¬
färdade angående dessa ämnen. Men jag har från biblioteket låtit
hemta och håller här i min hand Flintbergs bok “städernas inkomster
af tolag m. m.“ och hvar helst jag slår upp i denna bok, (inner jag
hvad angår tolagen uttrycken “privilegium*, “privilegierad" o. s. v.,
och jag skulle tro, att den benämning, som lagstiftaren sjelf gifvit en viss
rättighet, måste vara afgörande för frågan, huru vida samma rättighet
har privilegii natur eller icke. Dessa privilegier voro ståndsprivilegier,
hvilka 1809 års regeringsform förlänade grundlagsskydd. Den inne¬
håller nemligen, som kammaren erinrat sig, att riksståndens privilegier
icke fingo ändras utan bifall af alla stånden, särskildt det stånd, om
hvars privilegier fråga var. Dä stapelstäderna 1857 gingo in på det
aftal, hvarigenom de afhände sig ståndsprivilegier mot betingad er¬
sättning, lefde de i den föreställningen att tro och lofven skulle
hållas och litade på grundlagens skydd samt voro i öfrigt förvissade
att borgarståndet icke skulle eftergifva sina privilegier. Den nu gäl¬
lande regeringsformen förklarar i 114 §, att de forna riksståndens
privilegier, förmåner och rättigheter skola, der de ej egt oskiljaktigt
sammanhang med den stånden först tillkommande representationsrätt
och således med denna upphört, fortfarande gälla. Om dessa privi¬
legier heter det i nämnda § vidare: “ej må ändring eller upphäfvande
deraf ske, utan genom Konungens och Riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapets och adelns eller
presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter eller friheter, i förra
fallet af ridderskapet och adeln samt i det senare af allmänt kyrko¬
möte."
Borgare- och bondestånden voro icke i den lyckliga ställning, som
de tvenne högre stånden; ty dessa hade eller fingo hvardera sin
representation, hvars samtycke erfordrades, då det gälde ändring i
deras privilegier. Men jag är säker om att denna kammare ändock
respekterar en reglering, som är och till karakteren icke kan vara
annat än ett kontrakt.
För min del är jag fullkomligt oemottaglig för alla dessa antyd¬
ningar om, att i fall vi ej nu söka lösa denna fråga, kommer det att
en gång ske på ett våldsammare sätt; deraf låter jag icke skrämma
mig, så mycket mindre, som jag är öfvertygad om att representa¬
tionen alltid skall iakttaga måtta och hofsamhet samt ej göra annat,
än hvad som är rätt och billigt. Det är på dessa grunder, och då jag
Ifrågasatt
hapitalise-
ring och af¬
lösning af
t olag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
N:0 38. 48
Ifrågasatt
iapitalise-
ring och af¬
lösning af
‘tolag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj, f. m.
icke tror att en reglering i skatteregleringskomiténs syfte skulle le
till något godt och nyttigt, som jag yrkar afslag å skrifvelsen.
Till och med 1880 års regering, hvilken lät utarbeta förslag till
aflösning af tolagsersättningen, betraktade frågan derom såsom en
fråga, hvilken berodde på stapelstädernas medgifvande. Åtminstone
blefvo de hörda öfver förslaget. Jag är säker på, att ej heller den
nu varande regering komme att handla i frågan under andra förhål¬
landen, än att stapelstäderna gåfve sitt samtycke till regleringen. Det
var med stora betänkligheter, som stapelstäderna samtyckte till förra
regleringen. Och nu, sedan de fått erfarenhet, huru flera gånger inom
Riksdagen ifrågasatts, att man icke behöfver räkna så noga med stapel¬
städernas på tro och lofven grundade rätt till öfverenskommen tolags-
ersättning torde de tänka, att det är bäst att behålla hvad man har.
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten på att, fastän
regeringen hade laglig befogenhet och anledning att då Vadstena och
Vesterås fingo stapelstadsrätt tillerkänna dem, i stället för tolag, veder¬
lag af tullmedlen, sådant vederlag eller ersättning likväl icke tillädes
dem. Det synes således på senare tiden hafva blifvit regeringens
grundsats att icke tillerkänna nyblifna stapelstäder någon ersättning
för de skyldigheter, hvilka åläggas dem i och med detsamma de
undfå stapelrätt.
Jag instämmer med dem, som yrkat afslag å statsutskottets hem¬
ställan.
Herr Dickson: Jemte det att jag fullkomligt instämmer med
alla de föregående talare, hvilka yrkat afslag å utskottet hemställan,
ber jag att med ett par ord få framhålla en omständighet, som ej
blifvit vidrörd, men som gör att jag för min del principielt måste
motsätta mig den ifrågasatta regleringen d. v. s. att staten skulle
öfvertaga de åligganden, hvilka nu i följd af tolagen tillkomma kom¬
munerna, och det är, att ett sådant steg skulle i högst väsentlig mån
inskränka städernas avtonomi, hvarpå jag tror att den ifrågasatta
regleringen, derest den komme till stånd, skulle utöfva ett lika stort,
som vådligt inflytande. Tager man bort den magt, städerna hafva
öfver lagskipningen och förvaltningen inom sig och lägger densamma
i regeringens händer, skulle det komma att uti sådan grad minska det
nu i våra städer allmänhet rådande intresset för de kommunala ange¬
lägenheterna, att jag tror, det en sådan åtgärd skulle vara ganska
olycklig.
På dessa skäl anhåller äfven jag att få yrka afslag.
Herr Königsfeldt: Jag vill blott påpeka att jag inom utskottet
yrkade att ordet “upphöra* skulle ur klämmen utgå, utan att det
lyckades mig att derför vinna något understöd.
Något yrkande vill jag ej framställa, då jag ej vill yrka bifall
till utskottets förslag oförändradt och icke heller afslag å motionen,
och att yrka bifall till utskottets kläm med uteslutande af ordet “upp¬
höra* skulle tjena till intet, enär jag säkerligen är den enda om den
åsigten att detta ord bör från klämmen utgå.
Onsdagen den 8 Maj, f. in. 49
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag måtte hafva
uttryckt mig mycket illa, då mitt yttrande kunnat framkalla mot mig
så många beskyllningar. Hvad ordet “upphöra4 beträffar, så får jag
saga, att min uppfattning är den, att en rättighet upphört, då den
icke mera finnes till, men dermed är icke sagdt, att den upphört utan
ersättning. Säljer jag t. ex. ett hus, upphör jag att vara husets egare,
men likvisst icke utan ersättning. Jag har aldrig satt i fråga någon
skrifvelse om tolagsersättningens upphörande utan vederlag.
Det har yttrats att utskottets motivering ej betyder något. Men
den kan ofta vara nödvändig för att förklara klämmen.
Jag kan ej finna att ordet “upphöra4 har den betydelse man velat
gifva åt detsamma.
Vidare har man förebrått mig att jag sagt, att kontrakt kunna
ensidigt brytas. Men jag har blott sagt, att de kunna upphöra att
vara gällande, om båda parterna äro derom ense. Jag har i det före¬
liggande fallet aldrig förestält mig annat, än att detta upphörande
skulle ske med begge kontrahenternas bifall och efter förutgångna
underhandlingar. I alla stater ingås internationella traktater först sedan
man om dem underhandlat. Jag har aldrig tänkt att man skulle göra
något våld på städernas rättigheter. Men om dessa rättigheter nu
också äro privilegier, äro de väl derför icke så heliga, att man icke
skulle kunna ifrågasätta någon förändring i dem. Om innehafvaren
af ett privilegium kan medgifva att det må upphöra, kan jag ej finna
att det är något helgerån att tala om förändring af detta privilegium.
Om nu det ifrågavarande privilegiet grundar sig i egentlig mening
på öfverenskommelse har jag rätt att hos Kongl. Maj:t göra den fram¬
ställning, som här föreslagits. Jag tror således att de förebråelser jag
fatt uppbära ej träffa mig. Att köpstädernas representanter äro emot
saken, har jag heller icke något skäl att undra på.
Friherre Barnekow: Den nästföregående talaren ordade om kon¬
trakt och privilegier samt deras helgd, men han gaf icke svar på
in in fråga om knektekontraktens helgd. Mina herrar, säteriernas fri¬
het från tingshusbyggnad var äfven ett privilegium som Riksdagen
borttagit.
Hvad han yttrade må vara den ärade talarens enskilda åsigt, och
den respekterar jag; men huru har väl Riksdagen gått till våga?
Jo, Riksdagen har borttagit privilegier utan att fråga den andra
parten.
Samme ärade talare förklarade att han stod orubbad på sin stånd¬
punkt och att ingen kunde rubba honom. Men hade man varit något
mer tillmötesgående från den konservativa sidan då herr C. A. Lars¬
son i Andra Kammaren första gången väckte förslag om grundskat¬
ternas aflösning, skulle den frågan kanske, blifvit löst på den grunden;
nu deremot talas blott om afskrifning, aflösning är en öfvervunnen
ståndpunkt.
Hvad begäres här? Utskottet har ej framstält något bestämdt
yrkande, blott begärt en utredning, ej heller har det yttrat sig om
Första Kam murens Prut. 1889. N:o 38. 4
N o 38
Ifrågasatt
hapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolagsersätt-
ningen.
(Forts.)
N:o 38. 50
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Ma.j, f. m.
afskrifning eller aflösning. För min del är jag i denna stund böjd
för en aflösning mot ersättning, men jag svarar ej för att jag är det.
i en framtid. Förhållandena kunna gestalta sig så, att man måste
kasta aflösningsfrågan öfver bord.
Håller man här för strängt på det nuvarande, kan det hända att
frågan går utför, och det går med tolagen som det gått med grund¬
skatten.
Fn talare har sagt att han ej vill gå in på förslaget derför att
ordet “upphöra” deruti förekommer. Men det ligger ju i regeringens
händer att undersöka saken och sedan föreslå antingen upphörande
eller reglering.
Jag vill ej att städernas ifrågavarande rättighet skall upphöra
annat än successivt och mot ersättning. Då städerna byggt sin skuld¬
sättning på sin tolag eller ersättningen derför, vill jag ej på en gång
beröfva dem denna förmån, ty man måste, enligt mitt förmenande,
taga hänsyn dertill.
Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets hemställan.
Efter detta anförande hördes rop på på proposition.
Herr Wieselgren: Jag vill endast mot den siste talaren erinra,
att om så illa skulle gå, att regeringen och Riksdagen gemensamt
besluta afskrifning af denna tolagsersättning, så afskrifva de dermed
icke blott millioner kronor af städernas inkomster. Ty tolagen är ej
någon gåfva till städerna utan motsvarande prestanda, utan det är
ett vederlag till dem för åtagandet att uppehålla en stor mängd vig¬
tiga statsändamål. För att en sådan åtgärd skulle kunna af Kongl.
Maj:t och Riksdagen vidtagas, måste de derför också afskrifva mer
eller mindre af sin hittills häfda uppfattning icke endast åt rättsgrun-
der och betydelsen af laga förpligtelse!-, utan äfven af hvad rikets
väl krafvel-; och trots det framkastade hotet tror jag icke att Riks¬
dagen skulle kunna ens i ett anfall af dåligt lynne vilja taga något
sådant steg.
På de grunder åtslcillige talare, särskild! herr Bergström, anfört
anhåller jag om att få förena mig med dem, som yrkat afslag.
Herr Reuterswärd: Då så många olika meningar blifvit ut¬
talade, anser jag det vara af vigt att enhvar yttrar sin mening.
Jag uppkallades egentligen af friherre Barnekows yttrande, och
jag skulle mycket misstaga mig på hans i allmänhet ädla motiv,
om han skulle finna det billigt att, derest det gälde, nu lemna stä¬
derna full ersättning, men framdeles, tilläfventyrs i ett anfall af dåligt
lynne, skulle vilja med våld beröfva dem deras ifrågavarande rättig¬
het. Jag kan ej föreställa mig att han någonsin skulle vilja gå till¬
väga på det sättet. Ty städerna hafva dock blifvit garanterade att
få behålla denna förmån.
I vår upprörda tid bör ej landet ställa sig i sådant förhållande
till städerna, att ens en misstanke må uppstå om att den ene vill
otillbörligt inkräkta på den andres rätt. Jag tror att vi behöfva
Onsdagen den 8 Maj; f. m.
51 N:o 38.
hvarandra och heldre böra samla våra krafter för att tillse att ej
Övergrepp begås på någondera sidan.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å utskottets hemställan i
denna fråga.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr grof¬
ven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 72, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslås utskottets berörda hemställan.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 35;
Nej — 80.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning; och
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyl¬
dighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att
till krigsbruk afstå hästar och fordon.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtande n:o 7 b, i anledning af väckta motioner
dels om beviljande af anslag till inlösen af maskiner och redskap vid
Ifrågasatt
kapitalise-
ring och af¬
lösning eif
tolag ser sätt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 38. 52
Onsdagen den 8 Maj, {'. m.
i riket befintliga margarinfabriker, dels om anslags beviljande för an-
1 äggning inom riket af två fabriker för tillverkning af oleomargarin;
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 13, i anledning af återremiss af 28 punkten af utskottets be¬
tänkande n:o 10, angående tullbevillningen; och
n:o 14, i anledning åt Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riks¬
dagen angående visst anstånd för Karlshamns spritförädlingsaktiebolag
med erläggande af tullafgift för det i bolagets fabrik inneliggande
bränvin; äfvensom
bankoutskottets memorial:
n:o 10, i fråga om ändringar i gällande aflöningsstat för riksban¬
ken; samt
n.o 11, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af
ränta å ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget
penningebelopp. ' °
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3, i o e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
•*»
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1889.