RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1889. Första Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 4 maj, f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 27 sistlidne april.
Anmäldes ock bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 12, i anledning af Täckt motion om ändring af § 89 rege- '
rings for men;
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 rege¬
ringsformen; och
n:o 14, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
grundlagsbestämmelser om bebandlingen af ministeriella ärenden och
kommandomål;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande och memorial:
_ n:o 1, i anledning af Täckt motion om skrifvelse till Kong!
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ny lag angående
enskilda bankers sedelutgifningsrätt och till ändring i lagen för
Rikets Ständers bank den 1 mars 1830; samt
n:o 2, angående anvisande af medel till arfvoden åt utskottets
kansli; äfvensom
särskilda utskottets memorial n:o 2, angående aflöning åt dess
tjensteman och vaktbetjening.
Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående ändrad proposition
lydelse af 10 kap. 14 S strafflagen. an9■ ändrad
lydelse af 10
Herr Hedlund: Jag bar begärt ordet för att uttrycka mitt strafflagen.
beklagande öfver, att ett sådant lagförslag, som det, bvilket nu skall
remitteras till lagutskottet, kunnat framkomma. Jag hoppas af ut¬
skottet och Riksdagen, att de skola finna, att en sådan lag som den
ifrågavarande är hvarken nödig eller nyttig, utan tvärt om ganska
Första Kammarens Prot. 1889. N:o 37. 1
N:o 37.
2
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Kongl. Maj:ts
proposition
ang. ändrad
lydelse af 10
kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)
skadlig. Den har verkat skadligt redan derigenom, att den fram¬
kommit, ock genom det högst oangenäma intryck, den väckt ock
kommer att väcka.
Den kar redan fått sitt namn — en farlig sak, då det gäller
lagstiftning. Den kar blifvit kallad en »munkorgslag», ock jag fruktar,
att den kan komma att få ett ännu värre namn.
Äfvenledes kar det brådskande sätt, hvarpå detta lagförslag
framkommit, gjort ett mycket dåligt intryck. Att ett så vigtigt
lagförslag framkommit i riksdagens sista timma, för att under loppet
af några få dagar remitteras till lagutskottet och sedan af Riksdagen
afgöras, är ej egnadt att tillvinna detsamma några allmännare sym¬
patier. Man måste kär fråga, hvad som passerat, som kunnat för¬
anleda till framläggandet af en lag, från hvilken vi nu varit befriade
i åttio år, då något verkligt behof deraf ej förefunnits.
Förklaringen skulle ligga deri, att här i Stockholm bildats en
socialdemokratisk förening och att det hålles folkmöten vid Lill
Jans, der åtskilliga råa och samhällsfiendtliga yttranden fälts, utan
att något verksamt ingripande skett från myndigheternas sida, äfven
då de, efter mitt förmenande, dertill haft full befogenhet. Jag be¬
klagar mer än någon annan detta tal. Jag underskattar ej talets
betydelse, ty talet är handlingens moder. Men frågan är, mine
herrar, om icke det är bättre att detta tal kommer så öppet och
oförtäckt fram, som nu skett, än om det banar sig en väg på hem¬
liga stigar.
Yi hafva fått en ordningsstadga för rikets städer stiftad, till
min förvåning, af Kongl. Maj:t allena, i administrativ väg, der man
gjort ett djupt ingrepp i den församlingsfrihet, som eljest anses
vara ett fritt folks oafytterliga egendom. Man har låtit det passera,
derför att det i tillämpningen ej medfört några vådor. Men säkert
är, att uti den ifrågavarande lagen och i dess tillämpning ligger ett
ganska farligt vapen.
Vidare har den nu föreliggande lagen ett stort fel, ity att den
är alltför uttänjbar och sväfvande, och det är en mycket vansklig
sak, särskildt på brottmålslagstiftningens område. Hvad vill t. ex.
detta säga: »hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling,
eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till
våld mot person eller egendom» — men deremot lemnar ju redan
vår gällande strafflag skydd — »eller till annat brott, hvarå straff
efter denna lag följa kan.» Yi hafva en ganska vidlyftig strafflag,
som uppräknar en massa brott. Sålunda skulle hvarje handling,
hvart taladt ord — ty det är ej fråga om det tryckta ordet, endast
om det talade — det må nu vara uppsåtligt eller oafsigtligt, öfver-
lagdt eller ej öfverlagdt, som skulle kunna betraktas såsom upp¬
maning till att öfverträda något af de många i strafflagen upptagna
stadganden om brott, hvarå straff följa, komma att lyda under denna
lag. Vidare talas om att »förleda till ohörsamhet emot lag eller
laga myndighet». Men så komma vi till en redaktion, som torde
sakna motstycke inom vår lagstiftning: »den som uppviglar till åt¬
gärd, som innebär hot mot samhällsordningen eller fara för dess
Lördagen den 4 Maj, f. m.
3
N:o 37.
bestånd.» »Uppvigla till en åtgärd» — om någonting är tänjbart Kongi. May.u
och sväfvande, så må det väl vara ett sådant stadgande. Låt vara, proposition
att vi nu lefva under en »försonlighetsregering» — en sådan lag
som denna skulle dock lätt nog kunna bryta den ståndpunkten. ’Jkap. u § °
Och för öfrigt kunna andra tider komma, då vi ej hafva en så be- strafflagen.
skedlig regering, utan en regering, som kanske skulle vilja begagna (Forts.)
sig af ordalydelsen i denna lag.
»Samhällsordning» — ja, äfven der hafva vi ett mycket sväf¬
vande uttryck. Det finnes näppeligen någon enda bestämmelse i
vår lagstiftning, hvilken ej hänför sig till samhällsordningen.
Och nu skulle det ej tillåtas någon att säga: »bort med denna
del af samhällsordningen», ändock det finnes så många moment i
vår samhällsordning, som otvifvelaktigt böra bort. Sålunda fattades
t. ex. i går ett beslut, hvilket gick ut på att ändra en del af sam¬
hällsordningen, med anledning af hvilket beslut jag icke skall
tröttna att ständigt både i tal och tryck utropa: bort med denna
samhällsordning!
Hvad skulle nu följden blifva, om vi antoge en så olycklig lag?
Jag ber blott att få erinra om de lagar, som framkallade revolu¬
tionen i Frankrike 1830. Följden blefve naturligtvis den, att en
massa samhällselement, som nu framträda fritt och i öppen dag, så
att man åtminstone vet hvad de gälla och hvad de gå för, derefter
skulle dölja sin råhet i skuggan och gå in i andra förbund — och
så, mine herrar, stå vi inför de hemliga sällskapens fara. Vårt
land har hittills varit till den grad fritt från dylika hemliga säll¬
skap, att då för några år sedan en ryktbar revolutionsman kom hit
och bad att få blifva presenterad för vår revolutionskomité, då måste
den tilltalade med ledsnad bekänna: »min herre, vi hafva ej någon
revolutionskomité».
Men det skulle kunna hända, att vi komme derhän, och hvad
de hemliga sällskapen innebära, derpå hafva vi, vill jag tro, ett
fruktansvärdt vittnesbörd, som ligger oss ganska nära.
Jag kan icke underlåta att ännu eu gång uttrycka min verk¬
liga bedröfvelse, att en sådan lag skulle komma öfver vårt fria land.
Jag anhåller att dessa mina ord, till den otvifvelaktigt ganska
obetydliga kraft och verkan det kan hafva, måtte få till utskottet
åtfölja det kongi. lagförslaget.
Herr Casparsson: Jag skall icke tillåta mig att genom någon
pröfning af lagförslagets detaljer gå lagutskottet i förväg, men i
motsats till den föregående talaren ber jag att till Kongi. Maj:ts
regering, särskildt herr justitieministern, få frambära min vördnads-
fulla tacksägelse för att denna fråga blifvit framlagd, och jag tror
att bakom detta erkännande stå tusental af dem, hvilkas röster ej
mycket höras i sorlet af dagens frågor, men hvilka till en början
med löje, sedermera med harm och slutligen med oro bevittnat de
missbruk, hvartill yttrandefriheten begagnats, och till mig har den
frågan ofta blifvit framstäld: skola då icke statsmagterna ingripa
och stäfja ofoget?
N:o 37.
4
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Kongl. Maj:ts
proposition
ang. ändrad
lydelse af 10
kap. 14 §
strafflagen.
(Lorta.)
I vårt land, med dess urgamla frihet, tror jag ej att friheten
löper fara annorledes än genom dess missbruk och förvillelser, och
i syfte att stäfja dessa tror jag ock, att denna lag framkommit.
Den föregående talaren ordade om franska revolutionen 1830.
Ja, man bereder sig ju nu att fira minnet af den långt betydelse¬
fullare stora revolutionen 1789.
Må vi erkänna dess välgerningar, men må vi ock taga varning
af dess misstag. Jag ber att i detta fall få erinra om ett yttrande
af en utaf revolutionens offer, en synnerligen snillrik och begåfvad
qvinna, som genom sitt personliga inflytande haft ej ringa del i be¬
främjandet af revolutionens läror. Då hon fördes upp på schavotten
för att lägga sitt hufvud under guillotinen, utropade hon: O frihet,
huru många brott begår man icke i ditt namn!
Till några brott har friheten i vårt land ej ledt, men till mycket
ofog, och det är för att förekomma brott, som man hör söka hejda
ofoget.
Herr Hedlund: Då jag undertecknat inbjudningen till den
fest, som den föregående talaren i sitt anförande vidrört, upptager
jag hans handske.
Franska revolutionen 1789 står ej förgäfves inskrifven i verlds-
historien såsom en ny epok, såsom början till ett nytt tidehvarf.
Det var dock ej i följd af saknaden utaf tvångslagar, som denna
revolution bröt ut, utan den hade sin grund i det gränslösa och
nesliga godtycke, med motstycke allenast i romerska kejsardömets
dagar, som under århundraden herskat på samhällets höjder i Frank¬
rike, och uti de tvångslagar, hvarigenom detta system uppehölls.
Detta var revolutionens orsak. Jag måste beklaga, att det ej öppet
uttalades uti den inbjudning, hvars formulering jag först i dag sett,
att det är till minne af 1789 års revolution, ej till erinran af de
derpå följande åren, som denna fest skall firas. Ty visserligen
var den dag vigtig, då franska riksständerna sammanträdde i Ver¬
sailles, ännu vigtigare den dag, då Bastiljen med allt det otyg, hvars
symbol den var, störtades, men af ännu mera betydelse var det, då
franska folkets mägtiga adel och presterskap, med den största entu¬
siasm, i augusti samma år slöto sig till folkets sak, i det de afsade
sig sina gamla företrädesrättigheter.
Att den har faror i sitt sköte, det må skrifvas på de förflutna
tidernas räkning, men ej läggas allt för mycket de upprörda folk¬
massorna till last. Men vill man föra oss in äfven på revolutionens
senare skede, med dess faror, så må man då gå in på den väg, som
den föregående talaren med så mycken värme prisade.
Herr Reuterswärd: Den nästföregående talarens anföranden,
i synnerhet det senaste, har gifvit oss en liten försmak af den fest,
som skall firas i morgon, och om den rigtning, hvaruti denna fest
kommer att gå.
Jag vill ej på förhand yttra mig derom, men i sitt första ytt¬
rande beklagade samme talare djupt, att den nuvarande regeringen
Lördagen den 4 Maj, f. in.
5
N:o 37.
framlagt det förslag, som nu föreligger, ocli då det tyckes vara Kong!. Maj-.ts
meningen, att man, innan den kong!, propositionen ens af kammaren proposition
remitterats, skall diskutera densamma, så ber jag få säga, att det är andraf
hög tid att denna lag framkommit. 'JiJp. u §
Talaren nämnde, att det försports stor missbelåtenhet med detta strafflagen.
kongl. förslag. Ja, det kan bero på inom hvilka lager man rör sig. (Forts.)
Men jag vågar säga, och jag är fullkomligt öfvertygad derom, att
intet lagförslag på senare tider framkommit, som väckt så stora
sympatier som denna, inom riksdagen åtminstone.
Jag hoppas derför all framgång för detta lagförslag och ber att,
i likhet med den andre talaren i ordningen, få till den nuvarande
chefen för justitiedepartementet uttrycka min tacksägelse, att man
ändtligen kommit derhän, att man insett nödvändigheten af att här
finnes en lag, som kan lägga band på sjelfsvåldet. Ty får det fort¬
fara, som det hittills gjort, då stå vi revolutionen nära, och jag
hoppas att ingen i denna kammare skall önska, att vårt gamla Sve¬
rige skall utsättas för samma vådor, som andra länder och vi sjelfva
en och annan gång inom vårt eget land fått bevittna.
Jag helsar denna lag välkommen, och jag hoppas att lag¬
utskottet, i stället för att mildra den, skall hellre göra allt för dess
skärpning.
Herr af Burén: Äfven jag önskar framgång åt denna lag, och
jag vill endast upplysa den ärade talaren på denna bänk, hvarför
jag tror att lagen framkommit. Det är det upplösningsarbete, som
enligt min uppfattning pågår inom familj, stat och kyrka och fram¬
kallat den sjelfviskhetens ande i tal och skrift, som allt mer och
mer vill göra sig gällande — det är detta, som enligt min tro
nödvändiggör denna lag, åt hvilken jag nu, jag upprepar det, önskar
all möjlig framgång.
Herr Casparsson: Jag skall blott anhålla att få lugna den
förste talaren, hvilken syntes något upprörd, att jag med mitt ytt¬
rande alls icke åsyftade den fest, som kommer att firas här i Stock¬
holm, och hvartill han, efter hvad jag nu erfarit, är en af inbju-
darne, utan den stora fest, som skall ega rum i Paris, i revolutionens
centrum. Det var den jag menade.
Efter härmed slutad öfverläggning blef den kongl. propositionen
tillika med de i anledning af densamma nu afgifna yttrandena hän¬
visad till lagutskottet.
Yid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bord¬
lagda memorial n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande 26 punkten af utskottets betänkande n:o 10, angående tull-
bevillningen, godkändes den af utskottet i memorialet föreslagna
voteringsproposition.
ao<^s
N:o 37.
6
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
betänkande n:o 15.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 26 och 27 sistlidne april
bordlagda utlåtande n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid
Artilleriplanen m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
ifrågasatt Föredrogs å nyo statsutskottets den 26 och 27 nästlidne april
°tsHliila\ro bordlagda utlåtande n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposi-
nans fordom- ti°ner angående försäljning af åtskilliga kronans jordområden i
råden i Malmö Malmö m. in.
Friherre Leijonhufvud, Broder Ahraham: Denna fråga an¬
gående kasernbyggnader i Malmö — ty det är egentligen detta, den
föreliggande frågan gäller — har under årtionden varit föremål för
utredning och underhandlingar, dels emellan Kongl. Maj:t och dess
underordnade myndigheter och dels emellan Kongl. Maj:t och Malmö
stad.
Kasernetablissem entet i Malmö är, såsom af statsrådsprotokollet
synes, i ett särdeles miserabelt skick. Det inköptes för 60 år sedan
och med detsamma följde två gamla stallar, uppförda på gamla
igenfylda fästningsgrafvar, af resvirke och soltorkadt tegel. Sjelfva
kasernen är ej i så dåligt skick, men den är alldeles för liten för
den styrka, som der borde inqvarteras, och bristerna i dess inredning
göra den särdeles ändamålsvidrig till kasern. Utanför ligger ett rid¬
hus på stadens mark, hvilket är i mycket dåligt skick. Stallarne
äro likaledes miserabla, och två gånger hafva svåra epidemiska
sjukdomar der utbrutit, så att hästarne måst dels nedslagtas, dels
bortföras. Dessa usla byggnader kostade i reparation för fyra år
sedan 24,000 kron,or. Hela inredningen måste rifvas ut, och de gamla
dåliga lerväggarne omrappas.
Det är sålunda i hög grad önskligt, att ett nytt kasernetablis-
sement snarast möjligt blifver uppfördt.
Olika förslag dertill hafva blifvit utaf arméförvaltningen ej
mindre än 9 särskilda gånger utarbetade. Frågan upptogs för några
år sedan, och man försökte då genom utbyte af tomter med staden
komma till något resultat, men stadens anbud blef, såsom varande
otillfredsställande, ej antaget.
Äfven det s. k. fotexercisfältet är mycket otillräckligt och illa
beläget, såsom allt mera kringbygdt.
Såsom synes af den kongl. propositionen, har staden ett par
gånger gjort anbud på kronans ifrågavarande tomter, men anbudena
Lördagen den 4 Maj, f. m.
7
?i:o 37.
hafva alltjemt blifvit af arméförvaltningen afstyrkta. Äfven det ifrågasatt
anbud af 400,000 kr., som staden afgaf 1885, blef ej tillstyrkt affor^aljnm9 »/
arméförvaltningen, emedan deruti, enligt förvaltningens åsigt, äfven
borde ingå en summa för stadens befrielse från inoivarteringsskyl- råden i Malmo
digbeten, hvarifrån staden önskade blifva frigjord. »»• m.
Så upptogs saken å nyo, och efter nya underhandlingar bjuder (Forts.)
staden nu ett pris af 500,000 kronor med vilkor att blifva befriad
från inqvarteringsbördan, att få svar under loppet af innevarande
år samt slutligen att hela Kronprinsens husarregemente skall dit
förläggas. Der finnas för närvarande förlagda 3 sqvadroner, under
det att för några år sedan, då kasernetablissementet i Helsingborg
uppfördes, de 3 öfriga sqvadronerna blefvo dit förlagda, nemligen en
från Engelholm, en från Ystad och den tredje från sin inqvartering
i Helsingborgs stad.
Kongl. Maj:t har ansett, att man skulle kunna bifalla hvad som
nu af Malmö stad begärts, och i stället skulle etablissementet i
Helsingborg användas vid öfningarna med de två indelta stora ka¬
valleriregementenas exercis- och rekrytsqvadroner. Äfvenledes skulle
i sammanhang dermed finnas eu depot för Kronprinsens husarrege¬
mentes hästar, hvarigenom detta etablissement blefve fullt upptaget
nästan hela året om. För 5 sqvadroner skulle således byggas i
Malmö, dock icke för större styrka deraf, än som ligger inne hela
året om. Den sjette sqvadronen skulle förflyttas till Stockholm,
att förenas med lifgardet till häst.
Förslaget är temligen fullständigt, och dess framgång önskvärd.
På denna grund anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet friherre Palmstierna: Då detta förslag angå¬
ende uppförande af nytt kasernetablissement i Malmö enligt min
uppfattning är af icke obetydlig vigt så väl i militäriskt som i eko¬
nomiskt hänseende, anhåller jag att en liten stund få taga kamma¬
rens tid i anspråk. Jag får då till en början framhålla, att för nära
60 år sedan köptes dessa byggnader. I hvilket tillstånd de då voro,
kan jag icke nu säga, men jag antager att de redan då voro gamla, och
att de nir äro synnerligen usla, vet man af de mångfaldiga under¬
sökningar, som å dem verkstälts på senare tider. 1883 års Riksdags
revisorer reste dit ned och funno stallarne alldeles oändamålsenliga
och i ganska bristfälligt skick —• ett omdöme som sedermera af armé¬
förvaltningen vidgades till att de voro nästan fallfärdiga. Dessa stal¬
lar, som ursprungligen voro afsedda för de små hästar, som förut fun-
nos vid regementet, äro alldeles olämpliga för de stora hästar, som nu
begagnas. Spiltorna äro nemligen så korta, att hästarne få ligga till
stor del utanför på stallgångarne; vidare äro ofvanpå stallarne utan
trossbottnar rustkamrarne, samt expeditionerna utan alla eldstäder
inrymda i dessa rustkamrar. Många förslag att förbättra dessa för¬
hållanden hafva gjorts. Redan för 35 år sedan framlades ett förslag
att utvidga och ombygga etablissementet, men förslaget afslogs.
1874 framlades ett nytt förslag i enahanda rigtning, men undansköts
N:o 37.
8
Lördagen den 4 Maj, f. m.
ifrågasatt med anledning deraf, att man väntade en fullständig reorganisation
iksläl^a^ki-ij- a^ arm®n- k’ä samma sätt 1876 o. s. v.
'naZ fordom- , Så korn 1883, då man ytterligare tog i tu med frågan och då
råden i Malmö Riksdagens revisorer, såsom jag nyss nämnde, reste dit ned och utom
m. m. de förut nämnda anmärkningarna emot stallarne funno en mängd
(Forts.) fel och anmärkningar emot sjelfva kasernen, köken, vakt- och arrest-
rummen m. m. Chefen för fortifikationen uppgjorde då ett nytt
förslag att hygga etablissement för 3 sqvadroner af Kronprinsens hu¬
sarregemente i Malmö. Enligt detta förslag, som skulle kosta om¬
kring 713,000 kronor eller ungefär samma summa, som nu blifvit
ifrågasatt, skulle tre sqvadroner ligga qvar i Helsingborg och tre i
Malmö. Kasernerna skulle byggas på den s. k. Engeströmska lyckan,
eller densamma som nu är i fråga, jemte kronan tillhöriga tomter
utanför Malmö. Kronan lät då sjelf värdera de kronan tillhöriga
tomterna, hvilka jemte det nuvarande kasernetablissementet m. fl.
byggnader beräknades till 424,000 kronor, och derefter tillfrågades
stadsfullmägtige i Malmö om de ville köpa tomterna. Dessa till¬
satte en komité, som utredde frågan och uppgaf sitt pris, men tillika
utvidgade frågan, för att få alla tomtförhållandena en gång för alla
utredda mellan kronan och Malmö stad. Stadsfullmägtige tyckte
priset vara för högt tilltaget, i synnerhet på kronotomterna, och be¬
räknade värdet till 366,000 kronor, men erbjödo de sig det oaktadt
att betala 400,000 kronor. Chefen för fortifikationen framhöll dock
att detta anbud var för lågt, emedan de icke alls beräknade något
för att staden skulle slippa inqvarteringsskyldigheten, hvilken kapi-
taliserad beräknats till 100,000 kronor. Stadsfullmägtige tillfrågades
i anledning deraf, huru vida de icke ville höja sitt pris, och, då de
härtill svarade nej, förföll hela frågan. År 1887 upptogs likväl frå¬
gan å nyo på enskild motionärs tillstyrkan, och man lyckades då
förmå stadsfullmägtige att bjuda 500,000 kronor, dock endast under
förutsättning att hela Kronprinsens husarregemente skulle förflyttas
dit och att anbudet icke skulle stå längre än detta år.
Regeringen framlade då i början af riksdagen i sammanhang
med förslaget till ny kavalleriorganisation ett förslag till försäljning
af ifrågavarande tomter samt byggande af etablissement, och då
det förstnämnda förslaget föll, framlades ett nytt förslag. Enligt
detta skulle anläggningskostnaden för det nya kasernetablissementet
i Malmö uppgå till 710,000 kronor, beräknadt för förläggande till
Malmö af 5 sqvadroner, med mindre styrka inne om vintern. Man
har i detta förslag gått så sparsamt som möjligt till väga och derför
beräknat att hafva qvar 90 depöthästar i Helsingborg. Utskottet
har likväl icke heller velat tillstyrka detta förslag och dervid såsom
hufvudmotiv framhållit, att då frågan om kavalleriets omorganisation
fallit, borde icke heller detta förslag om nytt kasernetablissement i
Malmö bifallas. Jag kan dock icke se, att dessa båda saker hänga
så tillsamman.
Att, då kavalleriförslaget föll, den dermed i sammanhang in-
lemnade propositionen icke heller bifölls, var helt naturligt, och
derför tog också regeringen tillbaka detta förslag. Detta skäl gäller
Lördagen den 4 Maj, f. in.
9 N:o 87.
dock icke för den sedermera framlagda propositionen, som alls icke Jfragasatt
kar något att göra med en omorganisation af kavalleriet, utan är
helt och. hållet byggd på den nuvarande organisationen. Att vänta nans jor,jom.
på ett fullständigt organisationsförslag för kavalleriets ombildning råden i Malmö
kan ju icke gerna vara lämpligt, tv jag förstår verkligen icke, huru m- m-
ett sådant förslag skulle se ut, som i närvarande stund skulle hafva (Forts.)
utsigt att vinna framgång. Den nuvarande kavalleristyrkan är huf¬
vudsakligen byggd på indelt stam; detta skulle man således ändra,
men Riksdagen har afslagit att taga en värfvad stam och lärer ej
heller vilja taga eu grundad på värnpligt. Nog kan man framlägga
förslag, det är ingen svårighet, men att få något sådant antaget,
dertill finnes ingen utsigt. Sålunda är det icke skäl att af denna
anledning uppskjuta frågan om kasernbyggnaderna i Malmö. Derför
att kavalleriorganisationen föll och derför att Malmö stads förslag
om inlösen af kronotomterna faller, lärer det väl icke vara skäl att
också låta stallarne falla, utan man borde väl under alla förhållan¬
den söka åstadkomma ett ordentligt kasernetablissement i Malmö.
Vidare har utskottet sagt, att det icke vore någon brådska med
att nu besluta sig för ifrågavarande försäljning, emedan tomtvärdena
helt säkert skulle ytterligare komma att stiga. Detta tror jag dock
man har svårt att bestämma. Det är icke lätt för en enskild per¬
son, som kan följa med tomtprisen, att spekulera i tomter, och ännu
mindre tror jag detta lämpa sig för en sådan apparat som Kongl.
Maj:t och Riksdagen. Man såg huru det var, då fråga uppstod att
öfverlemna gardesbyggnaderna här i Stockholm till ett konsortium,
och hurusom man då var rädd för att få för litet betaldt. Resul¬
tatet deraf ser man, och skulle man nu göra lika, tror jag att resul¬
tatet också skulle blifva detsamma. Det är det förhållandet med
dessa tomter i Malmö, att det alls icke är så säkert, att de fram¬
deles skola gå lika lätt åt som nu. Hvarför Malmö stad nu önskar
komma i besittning af dem, är emedan den håller på att ordna sitt
afloppssystem och anlägga kloakledningar, och då vill man draga
utpumpningarna öfver dessa tomter, såsom den beqvämaste vägen,
men, faller nu detta förslag, har man naturligtvis icke vidare samma
intresse att komma i besittning af tomterna. Dessa tomter duga för
öfrigt icke till byggnadstomter, tv dertill äro de alldeles för sänka,
utan enda möjligheten att draga nytta deraf är att der gräfva kanaler
och sedermera anlägga parker och planteringar, och för sådana tomter
betalas icke mycket per qvadjatfot. Jag tror derför att det är en
vida vanskligare spekulation att vänta på tomtvärdets stigande än
att nu antaga ett bestämdt och högt anbud.
Vidare säger man, att det blir mindre kostnader vid att bygga
till det redan befintliga kasernetablissementet i Helsingborg och
förlägga dit hela Kronprinsens husarregemente, men detta låter sig
icke göra, ty man kan icke vara helt och hållet utan garnison i
Malmö. Man skulle äfven härigenom vinna en sak till, som är af
vigt så väl i militäriskt som i ekonomiskt hänseende, nemligen att
erhålla ett ordnadt etablissement för skånska dragonregementet.
Nu ligger dess chefsexpedition förlagd i Kristiansstad, exercisplatsen
N:o 37.
lo
Lördagen den 4 Maj, f. m.
ifrågasatt är å Ljungbyhed och rekrytsqvadronen är förlagd till Ystad, derför
"eZmi^kro- att derstädes finnes ett gammalt dåligt kasernetablissement. Det
Hans fordom- är långa omgångar och dyrt med tillsyn och transporter, hvarför
råden i Malmö det vore särdeles fördelaktigt, om detta regemente kunde få eget
m. m. etablissement i Helsingborg. Här har jag i min hand en karta
(Forts.) öfver kasernetablissementet i Ystad, hvaraf den som vill kan taga
del. Detta etablissement är ytterst trångt och dåligt. Byggnaderna
äro med trätrappor i hus af flera våningars höjd samt sålunda ytterst
eldfarliga. Stallande äro små och trånga samt osunda, så att sjuk¬
domar der ofta förekomma, och ridhuset är litet och mörkt, från
kaserngården äro portarne åt en liten trång och smal gata, hvarför
i händelse af eldsvåda man skulle löpa stor fara att ej få ut hästarne,
utan att de alla skulle ^å förlorade. Allt detta måste ordnas, och
man har derför från chefen för regementet infordrat kostnadsförslag
öfver att sätta detta etablissement i användbart skick. Det upp¬
gjorda förslaget slutar på 107,000 kronor, och detta endast för att
få gymnastik och ridhus m. m. så denna summa bör i alla hän¬
delser gå ut, äfven om detta förslag, hvarom nu är fråga, icke går
igenom. Dessutom kunna icke byggnaderna i Malmö användas utan
ganska dyrbara reparationer, förslagsvis uppgående till 50- å 100,000
kronor, och då äro ju dessa penningar borta, som det nu är fråga
om att anslå.
Hvad värdet på tomterna beträffar, är väl möjligt, att om det
nu gjorda anbudet förfaller, så får man icke mer än 350,000 kronor
för dem, och sålunda är det icke blott en militärisk fördel att få
detta ordnadt, utan äfven en ekonomisk vinst man gör genom att
antaga' Malmö stads anbud och på detta sätt antaga Kongl. Maj:ts
framställning. Jag vågar sålunda af rent ekonomiska skäl förorda
bifall till kongl. maj:ts proposition.
Herr Casparsson: Såsom kammaren behagade finna, har jag
anmält reservation mot den motivering utskottet här anväudt. Sedan
utskottet först sagt, att det är mindre nödigt att sammanföra och
förlägga hela Kronprinsens husarregemente i en kasern, talar ut¬
skottet om möjligheten af att till Helsingborg förlägga alla fem
sqvadronerna. Jag hemställer huru vida det kan vara skäl uti
att Riksdagen uttalar sig för lämpligheten af att göra en så stor
och folkrik stad som Malmö alldeles utan garnison, i synnerhet efter
den erfarenhet vi denna vinter derifrån fått. Jag tror att det vore
oförsigtigt af Riksdagen och i synnerhet af Första Kammaren att
göra ett. sådant uttalande, och detta är skälet, hvarför jag icke
kunnat instämma i utskottets motivering. Hvad sjelfva saken be¬
träffar, delade jag inom utskottet fullkomligt den åsigten, att det
vore af behofvet påkalladt att ombygga kasernetablissementet i
Malmö. Jag har med egna ögon sett detsamma och kan intyga,
om ytterligare intyg behöfvas, att det befinner sig i ett synnerligt
uselt skick. Betänkligheter uppstodo inom utskottet emot att nu i
Malmö uppföra ett så stort kasernetablissement som för 5 sqva-
droner, då man nyss gjort så stora anläggningar för att flytta 3
Lördagen den 4 Maj, f. m.
11
N:o 37.
sqvadroner af regementet till Helsingborg. Den summa, som vid Ifrågasatt
1880 års riksdag begärdes för kasernbyggnaderna i Helsingborg för försäljning af
tvenne sqvadroner, uppgick till 358,000 kronor. Sedermera har man “nansjordom-
från annat håll skaffat medel till förläggande af ännu en tredje råden i Malmö
sqvadron till Helsingborg. Huru stor den derför nödiga summan m. m.
var, känner jag icke, men att detta etablissement i Helsingborg (Forts.)
kostat en dryg summa, är säkert. Detta har synts utskottet vara
en dålig hushållning, och jag kan icke neka till att jag delar den
uppfattningen. Det säges visserligen, att kasernetablissementet i Hel¬
singborg skulle kunna användas för exercissqvadronerna vid skånska
husar- och dragonregementena, af hvilka för närvarande den förra
är förlagd till Herrevadskloster och den senare till Ystad. Det är
sålunda åtminstone icke för närvarande nödvändigt att nu förflytta
exercissqvadronerna till Helsingborg.
Jag yrkade inom utskottet på en återremiss, för att få ett ut¬
talande öfver förslaget till uppförande af kasernetablissementet i
Malmö för tre sqvadroner af Kronprinsens husarregemente, men
denna återremiss mötte svårigheter dels på grund af den långt fram¬
skridna tiden och dels derför att det icke inkommit nödiga hand¬
lingar, så att man på grund af ritningar och kostnadsförslag kunde
se hvad ett sådant kasernetablissement för tre sqvadroner skulle
kosta.
Vid sådant förhållande hade jag icke annat att' göra än att
sluta mig till pluralitetens inom utskottet åsigt, nemligen att för
närvarande afstyrka Kongl. Maj:ts proposition. Jag gjorde detta
med en viss motvilja, emedan kasernen i Malmö verkligen befinner
sig i mycket uselt skick, men jag gjorde det likväl, och detta huf-
vudsakligast af sparsamhetsskäl, emedan jag anser att (Riksdagen
just i fråga om kasernbyggnader icke bör gå för slapphändt till¬
väga. Dessa byggnader kosta nemligen så mycket, att jag tror de
böra påkalla all möjlig uppmärksamhet från Riksdagens sida.
Vid sådant förhållande har jag icke annat att göra än att bi¬
träda sjelfva klämmen i utskottets förslag med uteslutande i moti¬
veringen af orden: »helst äfven andra skäl tala mot ett sådant be¬
sluts fattande i frågans nuvarande skick. Då regementet har årliga
möten å Bonarps hed, synes dess sammanförande och förläggning
i en enda kasern mindre nödig, och i allt fall föreställer sig ut¬
skottet, att, innan något beslut om kasernen i Malmö fattas, det
borde utredas, huru vida icke ändamålet kunde lika väl, och med
vida mindre kostnad, vinnas genom en sådan tillbyggnad å etablisse-
mentet i Helsingborg, att ytterligare två sqvadroner kunde dit för¬
läggas, och detta nyligen med stor kostnad uppförda etablissement
således fortfarande för sitt ändamål användas».
På detta yrkande skall jag vördsamt anhålla om proposition.
Herr Tamm, Hugo: Uti det kongl. förslaget om indelta ka¬
valleriets omorganisation ingick äfven planen att i Malmö uppföra
eu kasern för Kronprinsens husarregementes skolsqvadron, hvilken
byggnad enligt alla intyg är nödvändig, då den gamla kasernen lärer
N:o 37. 12
lördagen den 4 Maj, f. in.
ifrågasatt vara högst bristfällig, hvarför härom icke förefunnits någon menings-
f°™a]jniH9 “/skiljaktighet. Medlen till den nu föreslagna byggnaden skulle huf-
“nans jitrdom- vudsakligen beredas genom försäljning till Malmö stad af vissa
r&den i Malmö tomter för ett pris af 500,000 kronor, som staden erbjudit sig att
m. m. betala under det vid anbudet fogade vilkoret, att beslut i ämnet
(Forts.) skulle vara fattadt före år 1891, efter hvilken tid Malmö stad icke
skulle anses bunden af sitt anbud. Det är derför helt naturligt,
att herr statsrådet ansett sig böra så hastigt efter det förra för¬
slagets fall framlägga nytt förslag om uppbyggande af en kasern
för ifrågavarande regemente. Statsutskottet har emellertid, såsom
af betänkandet synes, icke kunnat förorda detta förslag, och jag
skall bedja att få anföra några af skälen härtill, emedan jag anser,
att dessa skäl hvarken rigtigt uppfattades af den andre talaren i
ordningen eller fullständigt berördes af den siste talaren.
Ser man närmare på det förslag, som i de båda kongl. proposi¬
tionerna framstälts, finner man, att i propositionen n:o 1 rörande
kasernbyggnaden i Malmö krigsministern förklarat, att »sambandet
emellan denna fråga och förslaget om svenska kavalleriets om¬
organisation föranledt, att det definitiva afgörandet deraf undan-
skjutits», men att, sedan beslut angående kavalleriets omorganisation
fattats, hinder för byggnadsfrågans lösande undanröjts. Sedan den
kongl. propositionen om kavalleriets ombildning afslagits, står frågan
nu på precis samma ståndpunkt som förut, och samma hinder före¬
finnes. Hindret, såsom af handlingarna i ärendet framgår, har be¬
stått deri, att den största osäkerhet rådt rörande omfattningen af
kasernbyggnaden. Den ena gången har man föreslagit och i enlig¬
het dermed uppgjort ritningar för att förlägga två, den andra tre
sqvadroner till Malmö; sedan har man föreslagit att dit öfverflytta
alla regementets sex sqvadroner och nu senast att bygga för fem
sqvadroner. Herrarne finna således, att inom krigsstyrelsen den
största villrådighet förefunnits huru man borde förlägga regementet.
Statsutskottet har derför gjort frågans lösning hufvudsakligen be¬
roende af att ett bestämdt beslut fattas om för huru många man och
hästar man skall bygga, innan man börjar bygga.
Nu säger herr statsrådet i propositionen n:o 2, att han anser
det ur militärisk synpunkt vara så förmånligt, att man förlägger
fem sqvadroner till Malmö, att han tager för gifvet att Riksdagen ej
skall hafva något att deremot erinra, utan att allt skall gå väl.
Äfven den grunden synes mig något osäker, men hufvudsak är att
allt bör vara pröfvadt och faststäldt, innan man fattar beslut att
börja bygga en kasern, som faktiskt kommer att kosta 800,000
kronor,_ äfven om nu blott begäras 700,000, ty om man också till
ep början underlåter att sätta upp åskledare eller att iordningsätta
ridbana, lära nog anslag dertill snart följa efter.
Den föregående talaren har sagt, att statsutskottet inlåtit sig
på spekulationer om huru dessa trupper lämpligen borde förläggas,
hvarför han yrkat att ett stycke af motiveringen skulle derur utgå.
Men detta har statsutskottet icke sagt. Det har helt enkelt ansett
att, då nyligen i Helsingborg en kasern med stor kostnad bygts,
Lördagen den 4 Maj, f. m.
13
N:o 37.
men det deremot måste byggas en sådan i Malmö, det kunde vara ifrågasatt
klokt — att först utreda huru vida Helsingborg bör blottas på alla
trupper, eller om icke till ekonomisk fördel två sqvadroner kunnaananS)ordom-
der få qvarvara och tre förläggas i Malmö, eller någon utvidgning råden i Malmö
af Helsingsborgskasernen ske. Statsutskottet har funnit det vara »«• ®».
äfventyrlig! att nu snart sagdt alldeles slopa det nya etablissementet (Forts.)
i Helsingborg utan att ens fråga efter, om ej klokast vore att några
sqvadroner ligga i Helsingborg och några i Malmö.
Det är visserligen sant, att sådana frågor som denna icke få
afgöras uteslutande från ekonomisk synpunkt, men med den er¬
farenhet vi hafva från kasernbyggnaderna i Stockholm för dragonerna
och gardesregementena, torde det vara ursägtligt, om statsutskott
och Riksdag uttala ett varnande ord, att äfven den ekonomiska
sidan bör noga beaktas och öfvervägas. Något annat innehålla ej
de skäl i utskottets betänkande, hvilka herr Casparsson yrkat skulle
utgå. Saken är således helt enkel, nemligen att, innan Riksdagen
går in på att bevilja en så stor utgift som den här föreslagna, den
bör hafva utredning så väl i militäriskt som i ekonomiskt hän¬
seende angående hvad som verkligen är fördelaktigt.
På dessa grunder anhåller jag om bifall till statsutskottets
hemställan utan förändring af dess motivering.
Friherre Barnekow: Jag begärde ordet med anledning af ett
yttrande af herr krigsministern. Han fälde nemligen i sitt anförande
det yttrande, att då Riksdagen afslagit förslaget om det indelta
kavalleriets sättande på vakans, och Riksdagen ej heller ville gå in
på införandet af allmän värnpligt, kunde följden häraf ej blifva
annan, än att vi finge blifva vid det gamla. Jag beklagar mycket,
att detta yttrande fälts. Jag känner väl icke kammarens uppfatt¬
ning i frågan, men min uppfattning är ingalunda den, att kam¬
maren genom att afstå förslaget om det indelta kavalleriets vakans¬
sättning uttalat sig i den rigtning statsrådet angaf. Jag tror tvärt om
att anledningen till kammarens beslut i den frågan var, att förslag
ej var väckt om jemväl det indelta infanteriets vakanssättning. Skall
emellertid händanefter den uppfattningen blifva gällande, att vi
hafva det bra som det är och att vi skola framgent bygga på det
beståendes grund, kän å andra sidan också den åsigten göra sig
gällande, att skola vi behålla våra gamla soldater och vårt gamla
system, kunna vi äfven behålla våra gamla kaserner.
Herr Olsson: Af rena grannlagenhetsskäl hade jag helst ön¬
skat att icke behöfva yttra mig i denna fråga, då densamma afser
uppförandet af ett etablissement i en grannstad till den, hvilken
jag tillhör, och jag icke på något sätt vill uppträda emot hvad man
inom detta relativt stora, idoga och kraftiga samhälle åstundar.
Då man här emellertid nämnt något, som jag anser vara af beskaf¬
fenhet att nära beröra Helsingborg, samt jag något känner denna
fråga, har jag tagit mig friheten begära ordet för att lemna kam¬
maren några upplysningar.
N:o 37.
14
Lördagen den 4 Maj, f. m.
ifrågasatt Under behandlingen af denna fråga gjordes, på sätt jag för-
försåljning af modar vara kändt jemväl af statsutskottets ledamöter, framställning
Vans fordom- Helsingborg med förfrågan, huru vida i denna stad funnes så
råden i Malmö stort intresse för husaretablissementets utvidgning, att staden såsom
m. m. samhälle ville bidraga till kostnaderna för detta ändamål. Sådana
(Ports.) framställningar gjordes vid olika tillfällen af underordnade tjenste¬
man i krigsstyrelsen. Frågan förekom hos stadsfullmägtige i Hel¬
singborg, och stadsfullmägtige beslöto — jag kan nämna detta här,
emedan beslutet utgör en officiel handling — att med ett belopp
af 100,000 kronor bidraga till utvidgningen af husaretablissementet
i Helsingborg, så att detta skulle kunna inom sig hysa de fem
sqvadroner, hvarom fråga är. Vidare beslöto stadsfullmägtige, att
på de tider, som af Kongl. Maj:t bestämdes, dessa penningar skulle
utbetalas. Summan motsvarar, så vidt jag har mig bekant, enligt
noggrann beräkning den kostnad, som skulle erfordras för stall¬
byggnadernas utvidgning. Stadsfullmägtige utsågo tillika eu komité,
som skulle dels genom utdrag af protokollet vid stadsfullmägtiges
sammanträde, dels i öfrigt genom personligt samtal meddela stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet detta stadsfullmäg¬
tiges ^ beslut, och jag tror mig icke begå någon ©grannlagenhet,
om jag säger, att den dåvarande departementschefen för komitén
förklarade, att genom detta stadsfullmägtiges beslut frågan kunde
anses såsom afgjord, nemligen afgjord på det sätt, att i öfverens¬
stämmelse med det utarbetade förslaget det för staten folie sig vida
billigare och i flera afseenden fördelaktigare — så ungefär voro
hans ord —- att utvidga etablissementet i Helsingborg än att bygga
annorstädes. Åtskilligt annat, som tillika passerade, vill jag lemna
å sido. Emellertid lemnade den dåvarande krigsministern sin plats,
och sedermera har frågan kommit i det skede, vi sett af de olika
kongl. förslag, som framlagts för Riksdagen.
Jag tror mig tillika icke begå någon ogrannlagenhet, om jag
nämner att, så vidt jag håV mig bekant, de myndigheter, som hördes
i frågan — jag anser mig särskilt böra nämna chefen för Kron¬
prinsens husarregemente — voro af den åsigt, att det skulle blifva
för staten billigast och fördelaktigast, om byggnadsfrågan ordnades
på sätt jag uppgifvit. Ej heller anser jag, att jag gör mig skyldig
till ogrannlagenhet, då jag nämner, att i ett samtal, som jag ny¬
ligen hade med en af Skånes främste generaler, denne uttalade den
åsigten, att. det skulle för statsverket vara förenadt med en del
onödiga utgifter, i fall man, såsom i den kongl. propositionen före¬
slagits, skulle bygga helt och hållet ny kasern i Malmö för alla
regementets fem eller sex sqvadroner och låta etablissementet i
Helsingborg stå så att säga obegagnadt. Det är visserligen sant,
att det skulle användas för det ändamål, som antydes i den kongl.
propositionen och hvarom herr krigsministern nyss yttrade sig, men
härom har ännu icke Riksdagen fattat definitivt beslut.
Under sådana förhållanden måste jag, frånsedt de lokala förhål¬
landena, hviska här torde anses icke böra komma i beräkning, uttala
den uppfattningen, att, för så vidt jag förstår bedöma en ekonomisk
Lördagen den 4 Maj, f. m.
15
Nio ö7*
angelägenhet, är det föreliggande förslaget sådant, att det utan ifrågasatt
tvifvel kommer att medföra en hel del kostnader, som mycket väl
kunna undvikas, och undvikas utan bekostnad af kavalleriets in-jordom-
tressen till förmån för vare sig det ena eller andra stället. I likhet råden i Malmö
med den ärade ledamoten af statsutskottet, hvilken nyss yttrade m. m.
sig, är det min uppfattning, att detta förslag borde uppskjutas ännu (Forts.)
någon tid. Jag tror, att när frågan hlifvit närmare utredd i afseende
derpå, huru vida för regementet bör uppföras en enda kasern, i stället
för att nu finnas etablissement så väl i Helsingborg som i Ystad och
vid Herrevadskloster, man skall kunna med större säkerhet och med
mera tillfredsställande resultat bedöma denna byggnadsfråga. Med
afseende å den tid, inom hvilken Malmö stad bestämt, att ett be¬
slut borde vara i frågan fattadt för att dess anbud skulle stå fast,
tror jag ej heller att några olägenheter kunna uppstå, om frågan
denna gång uppskjutes.
Jag har icke något yrkande att framställa, utan har endast
velat lemna dessa upplysningar.
Herr Casparsson: Beträffande rätta förståndet af utskottets
motiv nödgas jag med anledning af ett yttrande af min granne
till venster uppläsa en del deraf, der det heter: Då regementet
har årliga möten å Bonarps hed, synes dess sammanförande och
förläggande i en enda kasern mindre nödig, och i allt fall före¬
ställer sig utskottet, att, innan något beslut om kasernen i Malmö
fattas, det borde utredas, huru vida icke ändamålet kunde lika väl,
och med vida mindre kostnad, vinnas genom en sådan tillbyggnad
å etablissementet i Helsingborg, att ytterligare två sqvadroner kunde
dit förläggas, och detta nyligen med stor kostnad uppförda etablisse¬
ment således fortfarande för sitt ändamål användas.
Nu har herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet sagt, att meningen vore att
förlägga en af sqvadronerna vid Kronprinsens husarregemente till
lifgardet till häst. Alltså skulle vid Kronprinsens husarer återstå
fem sqvadroner. När nu utskottet talar om att man borde förlägga
ytterligare två sqvadroner af regementet till Helsingborg, är väl
klart, att genom en sådan åtgärd Malmö skulle blifva utan garnison.
Man säger visserligen att beslut ännu icke fattats om den sjette
sqvadronens öfverflyttning, men äfven om så ej skulle ske, blefve
ju händelsen, i fall ytterligare två sqvadroner förlädes till Helsing¬
borg, att blott eu återstode i Malmö, och det är just detta system
att förlägga en sqvadron här och en der man sött förekomma ge¬
nom uppförande af etablissementet i Helsingborg. Af de tre sqva¬
droner, som nu äro der förlagda, lågo nemligen förut en i Helsing¬
borg, en i Engelholm och en i Ystad.
Hur man vänder sig, blir det sålunda lika rasande. Det för¬
håller sig stundom med tillkomsten af utskottets motiv på samma
sätt som när man vill skjuta en fogel i flygten. Det händer att
man skjuter bom. När det är brådt om i utskottet, måste i bland
motiven tillverkas på fri hand, och det kan man väl erkänna, att
N:o 37.
16
Lördagen den 4 Maj, f. m.
ifrågasatt utskottet då någon gång gör ett bomskott. Så har i min tanke
försäljning «/skeft i detta fall.
åtskillig a kro¬
nans jordom- . .
råden i Malmö Friherre Leij onhutvud, Broder Abraham: Jag yttrade
m. m. mig förra gången jag hade ordet mycket knapphändigt, derför att jag
(Forts.) visste att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
skulle uppträda efter mig, och äfven denna gång skall jag icke
länge upptaga kammarens tid, men jag måste meddela ett par
upplysningar samt göra några rättelser i hvad en och annan före¬
gående talare yttrat.
Hvad först beträffar herr Casparssons anmärkningar mot ut¬
skottets motivering, får jag upprepa hvad jag vid föregående till¬
fällen sagt, att jag för min del icke fäster synnerlig vigt vid stats¬
utskottets motiv. Lagutskottets motiv anser jag visst vara af mycket
värde, men statsutskottets motiv tror jag hafva ett minimivärde.
Hvad dön föreliggande frågan om uppförande i Malmö af en
kasernbyggnad för Kronprinsens husarregemente beträffar, så hafva
visserligen förslagen härom varit många, dock tror jag aldrig att
det varit fråga om att uppföra något etablissement för två sqva-
droner af Kronprinsens husarer, hvaremot byggnad för tre sqva-
droner länge varit af Kongl. Maj:t ifrågasatt. Sedermera hafva nya
statsråd kommit och med dem nya förslag och nya idéer. Så har
fråga varit om att bygga nytt etablissement för Kronprinsens husar¬
regementes skolsqvadron, hvarjemte olika förslag varit väckta att
bygga gemensamt etablissement för två skånska kavalleriregemen¬
tens skolsqvadroner.
Vidare har det blifvit sagdt, att jalousie emellan de båda stora
sjöstäderna Malmö och Helsingborg i denna fråga spelat en icke
obetydlig rol och hvad här nyss af en representant från Helsingborg
yttrats synes bekräfta detta. Jag kan emellertid icke tro, att Kongl.
Maj:t någonsin varit på allvar betänkt på att ställa Malmö utan
all garnison. Häremot finnas så talande skäl, att man »utan att
träda grannlagenheten för nära», såsom den talaren sade, torde
kunna vara berättigad att antaga, att de af honom omnämnda under¬
handlingarna med Helsingborg förts för att åstadkomma ett på¬
tryck på Malmö för denna angelägenhet, men icke för att verkligen
åvägabringa hela regementets förläggande till Helsingborg. Jag säger
detta derför, att åtminstone något förslag att bygga kasern för hela
regementet i Helsingborg icke blifvit af arméförvaltningen infordradt
eller uppgjordt; har något sådant kostnadsförslag blifvit uppgjordt,
har det kanske skett af någon privat byggmästare, men derom har
jag ingen kännedom. Den summa, som den nämnde talaren uppgaf,
100,000 kronor, är dessutom, så vidt jag efter ett hastigt öfverslag
kan döma, för liten för ändamålet.
Vidare är det klart, att regementschefen förnämligast skall se
på regementets fördel, hvartill hörer att han har regementet sam-
ladt på ett ställe. Af mindre vigt kan det ju deremot vara för
honom, om regementet blir förlagdt till Helsingborg, der kasern¬
byggnaden är utmärkt bra och excercisplatsen ligger särdeles väl
Lördagen den 4 Maj, f. m.
17
N:o 87.
till, eller till Malmö, der etablissement visserligen icke blefve så ifrågasatt
godt eller exercisheden så lämplig som i Helsingborg, men der försäljning af
det nog ändå kan ordnas mycket väl för regementet. — Officiel åtskmsa ^o-
hafva alla myndigheter tillstyrkt malmö-etablissementet. rhZnTmLa
Att det skulle vara likgiltigt för uppgörelsen med Malmö stad, m. m.
om man läte denna fråga anstå till 1890 eller längre, kan jag icke (Ports.)
tro. . Det är tvärt om sant, att det för Malmö är af vigt att snart
få sitt kloakväsen ordnadt. Staden är nu omgifven af stagnerande
vatten i de gamla fästningsgrafvarne, hvars aflopp man sökt men
endast ofullständigt lyckats åstadkomma genom ett pumpverk, som
upphemtar vattnet. Det måste följaktligen för staden vara af stort
intresse att komma i besittning af dessa s. k. kommendants- och
fortifikationsängarne, genom hvilka man skulle kunna draga eu kanal,
som beredde lättare aflopp för vattnet. Men nog torde äfven andra
utvägar gifvas, och kan Malmö ej nu erhålla ängarne kommer staden
sannolikt att icke vidare stanna vid sitt anbud, ty redan nu finnes
i stadsfullmägtige en stark minoritet, som önskar, att det nu ifråga¬
varande anbudet ej måtte antagas. Man skall då tillgripa ett annat
sätt för ordnande af stadens kloakledning och gifva dessa ängar
på båten, då de nog ligga väl till för utläggande af planteringar,
men icke duga till byggnadsgrund. Genom utfyllningar kan man
säkerligen der ordna en vacker promenadplats, men icke kommer
staden att, sedan denna fråga fallit, för det ändamålet utgifva så
stor summa, som nu erbjudits.
Antaga vi icke denna gång anbudet, tager jag derför för gifvet,
att frågan för alltid fallit. °
Jag har endast velat lemna dessa upplysningar såsom en kor¬
rektion i hvad den föregående talaren sagt. '
Grefve Strömfe.lt: Då jag icke bor hvarken i Helsingborg
eller i Malmö, kan jag icke misstänkas att hafva begärt ordet till
följd af någon känsla af »jalousi». Jag beklagar på det högsta, att
den siste talaren fält sådant yttrande, att man med skäl kan säga
till hvarje kommun: akta eder att besvara en anslagsförfrågan från
Kongl. Maj:t, ty bakom ligger att man vill begagna eder såsom
auktionsbulvan! Eller hvad annan betydelse har det af honom sagda,
att om anbud gjorts. till Helsingborg, så var det för att drifva upp
Malmö stadsfullmäktiges erbjudande? Jag vill, medan jag bar ordet,
säga till min vän, herr Casparsson, att jag icke förstår hans »bom-
skott». Statsutskottet har endast önskat vidare utredning, och att
en sådan behöfves, derpå tror jag att han sjelf gifvit bästa beviset,
då han talar om faran att draga hela regementet, d. v. s. alla dess
sqvadroner, från Malmö till Helsingborg af - orilningsskatt, men för¬
bigår hurusom samma förhållande skulle inträffa med Helsingborg,
derest den kongl. propositionen blir af Riksdagen bifallen. Då blefve
ju Helsingborg blottadt på alla sqvadroner. Staden får visserligen
under viss tid en exercissqvadron, men faktiskt blir den en längre
tid blottad på all militär. Om nu också Malmö är den större staden
och har större industri, så har dock Helsingborg tillräckligt stor
Första Kammarens Prot. 1889. Ar:o 37. 2
N:o 37.
18
Lördagen den 4 Maj, f. m.
ifrågasatt industri inom sig och i trakten af staden för att icke böra beröfvas
försäljning «/hvarje militärdetachement. Kommer så till detta att, såsom icke
nans^ordom- heller blifvit förnckadt, förre krigsministern med Helsingsborgs stads¬
råd*» i A/afoff fullmägtige underhandlat i saken, och att stadsfullmägtige erbjudit
m. m. sig på bestämda tider betala 100,000 kronor för den händelse öfriga
(Forts.) sqvadroner förläggas till Helsingborg, då deremot Malmö, mig veter¬
ligen, icke gjort sådant erbjudande, kan det vara fråga, om det icke
vore en stor orättvisa, om man nu droge alla sqvadronerna i Hel¬
singborg till Malmö.
När nya etablissementet byggdes utanför Helsingborg, sålde
kronan på auktion tomterna. I Malmö har man låtit uppskatta
tomterna och erbjudit staden att lösa dem; men hvem garanterar,
att icke staten skulle få högre pris, om tomterna såldes på auktion
äfven der. Jag tror icke det är någon fara med att med frågans
afgörande dröja än ett år.
Jag har velat nämna min uppfattning och hvad jag i sak kunnat
inhemta, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Casparsson: Jag begärde ordet med anledning af hvad
ordföranden å första utgiftsafdelningen yttrade derom, att han icke
fäste något afseende vid statsutskottets motiv. Detta må så vara,
men jag vill fästa uppmärksamheten derpå att, om statsutskottets
motiv blifva af båda kamrarne antagna, de icke längre äro stats¬
utskottets, utan Riksdagens motiv, och vid Riksdagens motiv är
jag öfvertygad att han och vi alla fästa stort afseende.
Beträffande den siste ärade talarens anförande, så yttrade han,
att han icke förstode min uppfattning af frågan. Det märktes också
mycket väl på hans yttrande, att han icke gjorde det; men då jag
antager att han är temligen ensam i sin uppfattning, kunna vi ju
privatim uppgöra den saken oss emellan, så att jag ej behöfver
längre upptaga kammarens tid.
Herr Beijer: Då jag har äran representera det samhälle, denna
fråga rör, och jag om det samhället har mångårig kännedom, har
jag ansett mig böra anföra något i denna fråga, utan att ingå i
något omdöme om eller något yttrande öfver, huruvida hela det ifråga¬
varande regementet skall förläggas i Helsingborg eller Malmö. Alla
erkänna dock, att en stad med en folkmängd af 46,000 personer och
en ovanligt stor arbetarepersonal icke kan eller bör lemnas utan
all garnison, och en sådan har i alla tider funnits i Malmö. Då nu
det gamla etablissementet, hvilket jag känner sedan barndomsåren,
är kassabelt och föga ändamålsenligt samt icke länge kan ega be¬
stånd utan måste inom kort ombyggas, så synes det mig, att då
nu tillfälle erbjudes kronan att få ett nytt etablissement, låt vara
för allenast tre sqvadroner, vara för staten fördelaktigt att antaga
det bidrag dertill som Malmö stad erbjuder. Man talar om, att
tomterna äro af värde och skola stiga. Och statsutskottet har an¬
sett att icke heller den omständighet, att Malmö stad förklarat sig
endast till innevarande års slut stå fast vid sitt gjorda köpeanbud,
Lördagen den 4 Maj, f. m.
19
N:o 37.
Dör nödga till att nu besluta sig för ifrågavarande försäljning på
den grund, att med den växande inflyttning till de större städerna,
som nu pågår, det torde vara att förvänta, att värdet på tomter i
dessa städer snarare kommer att ytterligare stiga än sjunka, i synner¬
het då tomterna ega det fördelaktiga läge, som nu ifrågavarande.
Enligt min åsigt göra de det sannolikt icke, så vidt man nu kan
bedöma. De äro belägna i ena ändan af staden. Denna utvidgar
sig visserligen, men det är icke åt det hållet, som man nu vill bygga
och bo, utan åt andra håll, i närheten af hamnen eller närmare cen¬
trum af staden. Jag anser derföre icke den omständigheten utgöra
någon anledning att stadsfullmägtige skola stå fast vid sitt anbud
längre än till årets slut, och jag tror mig veta, att om frågan nu
faller, så står icke anbudet fast till ett annat år till ett så högt
pris, som nu erbjudes, eller nära 500,000 kronor. Stallbyggnaderna
duga till ingenting. De äro, såsom en föregående talare anmärkt,
af lera! De kunna icke länge ega bestånd. Fukten tränger in och
gör stallarne osunda. I det ifrågavarande tomtutbytet emellan kro¬
nan och staden ingå äfven några tomtandelar, belägna å de gamla
raserade fästningslinierna, hvilka tomter emot en viss årlig afgift
äro till staden öfverlåtna till evärdlig dispositionsrätt, men icke till
eganderätt. Staden, som för ordnandet af hamnområdet behöfver
eganderätt till dessa tomtandelar, har önskat erhålla en sådan emot
erläggande af ett mot den årliga afgiften svarande kapital och att
vid samma tillfälle få denna sak afgjord, men som den egentligen
icke berör frågan om husaretablissementet, kan den vid annat till¬
fälle komma under pröfning.
Frågan är redan så mycket afhandlad, att jag icke har något
att tillägga och vidhåller hvad jag sökt visa, att Malmö stads er¬
bjudande är för staten fördelaktigt, liksom det i fjol gjorda, då tomter
lemnades till jernvägens utvidgning, hvilket vid sedermera på stället
tagen kännedom om förhållandet bekräftats, och att enligt min
åsigt staden icke står längre fast vid sitt anbud än under detta år.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande utlåtande
yrkats: l:o) bifall till utskottets deri gjorda hemställan; 2:o) af herr
Casparsson, att denna hemställan skulle bifallas med uteslutande
ur utskottets dertill hörande motivering af orden »helst äfven andra
skäl tala mot ett sådant besluts fattande i frågans nuvarande skick.
Då regementet har årliga möten å Bonarps hed, synes dess samman¬
förande och förläggning i en enda kasern mindre nödig, och i allt fall
föreställer sig utskottet, att, innan något beslut om kasernen i Malmö
fattas, det borde utredas, huru vida icke ändamålet kunde lika väl,
och med vida mindre kostnad, vinnas genom en sådan tillbyggnad
å etablissementet i Helsingborg, att ytterligare två sqvadroner kunde
dit förläggas, och detta nyligen med stor kostnad uppförda etablisse¬
ment således fortfarande för sitt ändamål användas»; och 3:o) att
Ifrågasatt
försäljning af
åtskilliga kro¬
nans jordom¬
råden i Malmö
m. m.
(Forts.)
N:o 37.
20
Lördagen den 4 Maj, f. m.
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner i en¬
lighet med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition dervid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å hvad statsutskottet
hemstält i sitt utlåtande n:o 65, skall bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 31;
Nej — 84.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 26 och 27 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 66, med an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande och af¬
silande under år 1890 af arbetena på nya kasernetablissement för
Svea lifgarde och Andra lifgardet m. m.
Ang. efter- Hfoill. Cl).
Skronan Herr Boström, Filip: I likhet med statsutskottets majoritet
erkänd godt- inser jag fullkomligt det farliga prejudikat, som föreligger här. Jag
göreise för vet väl, att den. ene personen efter den andre kommer och begär
^°sa kasern ^ återgäldade de förluster, som enskilde entreprenörer kunna
byggnadsarbe- gorå P& arbeten för statens räkning. Jag skall be att i få ord få
ten. redogöra för nu förevarande förhållande. Den 25 november uthjöds
på entreprenadauktion utförandet af gardesetablissementen här i
Stockholm. Den 28 samma månad uppdrog fortifikationsdeparte-
mentet till en enskild firma att uppgöra en borrningskarta öfver
byggnadsplatsen, och borrningen pågick till den 23 december. Sist¬
nämnde dag lemnades borrningskartan in, och den 24 samma månad
var den tillgänglig för entreprenörerna. De hade sålunda att göra
sina beräkningar under den korta tiden från den 24 december till
den 8 januari, då auktion hölls. Denna borrningskarta var emeller¬
tid så ofullständig, att den upptog borrningshål endast på hvar fem-
Lördagen den 4 Maj, f. m.
21
H:o 37.
tionde fot, och. då arbetet kom till utförande, visade erfarenheten
en så ofantlig skilnad i dessa beräkningar, att omkostnaderna blefvo
mycket högre i förhållande till hvad förslaget upptog. Att emel¬
lertid vid så stort företag, der grundläggningskostnaderna gingo lös
på 700,000 kronor, entreprenörerna skola hafva så kort tid på sig
för beräkningar som 2 veckor, synes origtigt. Det förefaller som
fortifikationsdepartementet borde hafva låtit verkställa profborr-
ningarna, innan arbetet utbjöds på entreprenad. Det är visserligen
sant, att dessa borgesman icke hafva någon juridisk rätt att återfå
sina penningar. De hafva förlorat i första instans och icke full¬
följt vad deremot. Men för mig spelar den juridiska frågan mycket
liten rol. Jag anser staten moraliskt skyldig att återbetala beloppet,
och för min del skall, jag hvarje gång en sådan fråga förekommer,
lemna min röst för att förlusten återbetalas, till dess sådana
entreprenadkontrakt uppgöras att, om gjorda beräkningar icke stämma
in, entreprenörerna få ersättning för hvarje kubikmeter sten eller
jord, som beräknats för litet. Jag hemställer, huru en enskild per¬
son skulle göra, om han lemnar ut ett arbete och finner att beräk¬
ningen icke håller streck. Är han en hederlig karl, så betalar han
skilnaden. Jag vet väl att prejudikat äro farliga, och att mycket
större ans pråk på ersättning kunna komma än detta, men till dess
kontrakten blifva ändrade, vill jag att ersättningen skall betalas,
ty jag anser det icke riktigt att enskilde skola förlora på staten. —
Jag tillåter mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
_ Herr Ca spår son: Äfven jag tillåter mig yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition och jag gör det på de skal, departementschefen
anfört. Han erkänner, att kronan i viss mån är medansvarig för
förlusten, och hemställer, om det nu kan vara med kronans värdighet
öfverensstämmande att undandraga sig allt deltagande i ersättande
af förlusten. Jag tycker att just från denna synpunkt, och från
den, hvarur den föregående talaren sett saken, de anförda skälen
äro tungt vägande. Den förre talaren hemstälde, huru den enskilde
personen skulle tillvägagå i ett dylikt fall. Jag instämmer full¬
komligt i hans uppfattning och vill tillägga, att kronan genom detta
åtagande fått arbetet utfördt till en kostnad, som med 117,000 kronor
understiger hvad som beräknats. Jag tror att vid sådant förhållande
det är, såsom departementschefen säger, icke öfverensstämmande med
statens värdighet att ej lemna denna ersättning. Men, såsom förut
blifvit antydt, hvad som ligger bakom är fruktan att skapa preju¬
dikat. För den skull skulle Jehanders ansökan afslås, och för den
skull skall nu denna afslås; man fruktar prejudikat med hänsyn
till de stora ersättningsfrågor, man väntar skola framkomma. Jag
tror deremot icke en sådan invändning behöfver göras. Jag är fullt
öfvertygad, att hvarje särskildt fall skall bedömas och pröfvas efter
sakens egen beskaffenhet. Derför har jag ej kunnat gilla utskottets
uppfattning, utan anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna del.
I detta anförande instämde friherre af Ugglas.
Ang. efter¬
skänkande af
kronan till¬
erkänd godt-
görelse för
förlust vid
vissa kasern-
byggnadsarbe-
ten.
(Forts.)
tfso 37.
22
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. efter¬
skänkande af
kronan till¬
erkänd godt-
görelse för
förlust vid
vissa kasern-
byggnadsarbe¬
ten.
(Forts.)
Friherre Barnekow: Jag ömmar mycket för den, som här
förlorat penningar, men jag vill gorå kammaren uppmärksam på
att det var liknande förhållande i Karlskrona med Jehander. Der
var det äfven statens ingeniör, som gjort felaktiga beräkningar, men
ersättningsanspråket på grund deraf afslogs i denna kammare, och
då vore det icke konseqvent att bifalla detta. Deremot vill jag gå
in på hvad den förste talaren i denna fråga påpekade, nemligen
nödvändigheten för staten att göra upp sådana kontrakt att, om
sedan händelser, som icke kunna förutses, inträffa, rättvis fördelning
af förlusten egen rum.
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet, friherre Palmstierna: Jag ber att få yttra
några ord angående denna fråga. Förhållandet härmed är, såsom
herrarne känna, helt enkelt. Byggmästaren Möller och hans borges¬
man hafva ådömts utgifva ersättning till kronan med omkring 100,000
kronor, utgörande skilnaden mellan Möllers anbud och kronans
verkliga kostnad för arbetena. Dessutom hafva entreprenörerna
visat, att de förut gjort en förlust af 60,000 kronor, så att hela för¬
lusten för dem utgjort 160,000 kronor. Denna förlust utgör precis
lika stor vinst för kronan, ty kronan har fått arbetet för 160,000
kronor billigare pris. Skilnaden mellan hvad företaget kostat och
hvad det först beräknades till utgör 203,000 kronor. Denna skilnad
hafva dessa herrar nu fått till största delen betala. De uppgifva
härvid, att eu del af denna förlust uppkommit derigenom att de
massor, som skulle uppgräfvas, icke beräknats tillräckligt högt.
Kronan hade gjort borrningarna och beräkningarna men dessa hade
sedan visat sig icke vara alldeles rigtiga; dylika borrningar kunna
nemligen icke gerna göras fullständigt, tv, om man t. ex. kom¬
mer till en jordfast sten, så tror man det vara berg, likasom, om
man påträffar sammanpackad lera, i hvilken borren icke går ned,
man antager det vara berg. Derför lemnades också uppgifterna
härom under ail reservation och med all rätt förbehållen att icke
lemna någon ersättning. De grundläggningsarbeten, som sålunda
icke kunnat beräknas, motsvarade efter borgesmännens uppgift ett
belopp af 64,000 kronor. Det är dock häraf en del, som man icke
kan blifva rigtigt klar på, men 46,000 kronor återstå dock, som
entreprenören härför gifvit ut. Tager man härvid entreprenörens
egna, ytterst låga pris, så kommer man dock till 25,000 kronor,
ehuru denna siffra nästan är för låg, ty pris beräknades för ett
visst djup, och när man nu kommit till större djup, så skulle man
egentligen komma till en större siffra. Man kunde emellertid icke
komma till någon exakt siffra och stannade vid den nämnda. Här
hafva ju entreprenörerna icke någon rättighet, men billigheten fordrar
att staten lernnar ersättning för denna del af förlusten. Jag vädjar
till kammaren i detta fall. Här finnas så många stora affärsmän,
som äro vana både att taga emot och lemna ut entreprenader. Om
nu en enskild person lemnar ut eu entreprenad, och entreprenören
sedan med räkningar visar, att han förlorat en 150,000 kronor, och
Lördagen den 4 Maj, f. m.
23
N:o 37.
att en tredjedel af förlusten berott på, att han icke haft annat att
stödja sig på än uppgifter af arbetsgjfvaren sjelf, visserligen lemnade
under reservation, så säger arbetsgifvaren nog: den förlusten skola
vi dela. Jag tycker kronan bör vara lika hederlig som en enskild
person.
Men, säger man, följden skulle blifva, att en hop arrendatorer
skulle komma att säga, att deras arrendegårdar äro så och så mycket
mindre än det uppgifvits, och att de vilja hafva ett visst belopp
efterskänkt. Och om verkligen det visas att arrendegården är be¬
tydligt mindre än som sagts, så tror jag visst att arrendatorn får
efterskänkt. Vidare vill jag minnas, att Riksdagen sagt att då
arrendatorer gjort konkurs och måst gå från sina arrenden samt dessa
arrenden öfvertagas för lägre pris, få borgesmännen skilnaden efter¬
skänkt. Här är det samma förhållande, och derför är det enligt
mitt förmenande fullkomligt konseqvent att äfven efterskänka detta
belopp. Jag anser derför att .det vore synnerligen lämpligt att
bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält, och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Majds ifrågavarande förslag; och förklarades den senare proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo och lades till handlingarna lagutskottets den
26 och 27 nästlidne april bordlagda memorial n:o 47, i anledning
af Första Kammarens återremiss af första punkten i utskottets ut¬
låtande n:o 24, öfver dels Kongl. Majds proposition med förslag till
.ecklesiastik boställsordning, dels ock väckta motioner berörande
samma ämne.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 sistlidne april
bordlagda utlåtande n:o 48, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Majd i fråga om upphörande af den enligt lag rederi
åliggande skyldigheten att i vissa fall bekosta hemförskaffning af
manskap.
Herr Bergström: Några ord vill jag yttra till förmån för den
reservation, som jag afgifvit mot lagutskottets betänkande.
Såsom kammaren erinrar sig, aflat Riksdagen förlidet år en
skrifvelse till Kongl. Majd, hvari Riksdagen dels förmälte att sjö-
Ang. svenskt
sjöfolks hem-
förskaffande
och underhåll
vissa fall.
N:o 37.
24
lördagen den 4 Maj, f. in.
slöMksT™ fartsrfring-en j 7årt land un(ler senare åren varit stadd i tillbaka-
fLuffande gående och att det vore i hög grad ömkligt, om någon lagstiftnings-
och underhåll i åtgärd kunde vidtagas till denna vigtiga närings upphjelpande, och
vissa fall. dels anhöll, att Kongl. Maj:t ville genom sakkunnige män’ låta
(Forts.) undersöka den svenska sjöfartsnäringens tillstånd samt i samman¬
hang dermed inkomma med de förslag, hvilka af sagda undersök¬
ning och utredning kunde blifva eu följd. Nu har motionären i
förevarande fråga beredt Riksdagen ett tillfälle att visa, huru vida
Riksdagen verkligen hade något allvar med denna skrifvelse eller
icke. Han har nemligen föreslagit, att den skyldighet, som för
närvarande åligger de svenska rederierna, att, när‘ett svenskt fartyg-
förolyckas eller får sådan skada, att det, såsom det heter på konst-
språket, kondemneras, d. v. s. förklaras icke vara värdt att istånd¬
sätta, på sm bekostnad hemförskaffa det svenska sjöfolket, skulle
i likhet med hvad som skett i Norge, öfvertagas af staten.
d anledning af Riksdagens skrifvelse hafva åtskilliga myndi°--
heter blifvit hörda, särskildt kommerskollegium samt handels- och
sjöf artsnämnderna. Alla hafva ansett, att det vore ett mycket
lämpligt sätt att understödja den svenska sjöfarten, om staten i
förevarande två fall öfvertoge den skyldighet, som för närvarande
åligger rederierna. I Norge förefinnes en sådan skyldighet för den
norska staten i de två fall, som jag har nämnt, och dessutom i ett
tredje, hvilket dock mycket sällan förekommer, nemligen när norskt
fartyg uppbringas och prisdömes. I alla nämnda tre fall bekostar
norska staten liemförskaffandet icke blott af manskapet utan äfven
af befälet.
Det är icke någon synnerligen stor utgift, hvarom här är fråga,
ty enligt kommerskollegii uppgift hafva under 1887 de kostnader,
som för ifrågavarande ändamål förskjutits af konsulerna och sedan
återkrafts från rederierna, icke uppgått till mera än 20,000 kr. För
ett enskilt rederi, som haft olyckan att mista sitt fartyg, kan det
dock blifva eu ganska stor tunga att dessutom nödgas bekosta folkets
hemforskaffande. Det synes mig derför lämpligt att i detta afseende
likställa de svenska rederierna med de norska, i synnerhet då otvifvel¬
aktigt den svåraste konkurrens vi på detta område hafva att bestå
kommer från Norge.
Lagutskottet har anfört åtskilliga skäl för afslag å motionen.
Alla dessa skäl skulle jag obetingadt erkänna såsom giltiga, om
hä.r vore fråga om en vanlig lagstiftningsåtgärd. Utskottet omtalar
en„ SJ° aS är under utarbetande. Ja, den är redan utarbetad
och öfverlemnad till högsta domstolens granskning, hvilken för kort
tid sedan blifvit afslutad. Men just för framgången af detta lag¬
förslag vore. det högligen vigtigt, om Riksdagen gjorde ett uttalande
i den syftning, att Riksdagen vore beredd att öfverflytta på staten
m skyldighet, som för närvarande hvilar på rederierna, ty äfven
den
det nya sjölagsförslaget är bygdt på grundsatsen, att rederierna
skola på sm bekostnad hemförskaffa de svenska besättningarna å
utrikes förolyckade fartyg. Yidhålles icke denna grundsats, åstad¬
kommas derigenom flera förändringar i lagförslaget, och det vore af
Lördagen den 4 Maj, f. m. 25
vigt för frågans framgång, att Kongl. Maj:t på förhand kunde vid¬
taga den behöfliga omarbetningen.
Jag tror således, att mycket talar för reservationen, och jag
tillåter mig derför yrka, att kammaren, med afslag å utskottets be¬
tänkande, ville bifalla min reservation och således anhålla, »det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke, på det att den
svenska rederinäringen må i täflan med den norska varda i nedan-
nämnda afseende likstäld, i den svenska sjölagstiftningen bör införas
bestämmelse, att, när svenskt fartyg å utrikes ort går förloradt eller
får sådan skada, att det förklaras icke värdt att iståndsättas, stats¬
verket skall vidkännas de kostnader, som äro förenade med befäl-
hafvares och svenskt manskaps fortskaffande till fäderneslandet och
underhåll under resan dit».
Herr Hasselrot: Likasom lagutskottets ärade ordförande hyser
jag den åsigt, att all hjelp, som skäligen kan lemnas sjöfartsnäringen,
också bör lemnas densamma, och äfven i denna speciella fråga är
jag ense med honom deri, att fartygsrederierna böra slippa att såsom
hittills bestrida kostnaden för besättningens hemförskaffande, när
ett fartyg förolyckats eller så skadats, att det ej kan iståndsättas.
Men trots detta nödgas jag motsätta mig den föreslagna skrifvelsen.
Såsom herr Bergström omnämnde, har Riksdagen så sent som i fjol
aflåtit en skrifvelse med begäran, att Kongl. Maj:t ville taga under
öfvervägande, huru vida någon lagstiftningsåtgärd kunde vidtagas till
sjöfartsnäringens upphjelpande, och att Kongl. Maj:t derför ville
genom sakkunnige män låta undersöka den svenska sjöfartsnäringens
tillstånd .samt inkomma med de förslag, hvilka af sagda undersök¬
ning och utredning kunde blifva en följd.
Under denna utredning har bland andra förslag fråga hos Kongl.
Maj:t blifvit väckt om just den lättnad för rederierna, som nu är
å bane.
Frågan ligger hos Kongl. Maj:t fullständigt beredd och afvaktan
blott Kongl. Maj:ts afgörande.
Att detta oaktadt nu aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t kan,
så vidt jag förstår, icke basera sig på annat än två grunder. Den
ena, att Kongl. Maj:t skulle hafva låtit komma sig till last ett obe¬
hörigt dröjsmål med frågans afgörande, men något dylikt lärer väl
icke kunna påstås. Den andra skulle då vara, att Riksdagen till¬
trodde sig kunna afgöra, att bland alla väckta förslag till lättnader
eller förmåner för sjöfartsnäringen det nu ifrågavarande skulle vara
af så framstående vigt, att, trots det att man skref förra året om
frågan i dess allmänhet, man i år skulle särskildt påpeka denna
detaljbestämmelse. Jag är emellertid för min del icke så hemma¬
stadd i sjöfartsförhållandena, att jag kan bedöma, om föreliggande
förslag har en sådan företrädesställning, och jag tviflar verkligen på
att det finnes många ledamöter i kammaren, som i detta hänseende
hafva någon fullständig sakkännedom. Jag upprepar för öfrigt, att
frågan redan är dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, och att beslut
deri när som helst kan väntas.
N:o 37.
Ang. svenskt
sjöfolks hem¬
förskaffande
och underhåll
vissa fall.
(Forts.)
N:o 37.
26
Lördagen den 4 Maj, f. in.
Ang. svenskt Om det för öfrigt är sant, att Andra Kammaren redan har
^förskaffande Sekant utskottets betänkande, lärer i allt fall ett bifall till herr
och underhåll Bergströms _ 'reservation icke kunna till något föranleda. På dessa
i vissa fall. skål yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
(Forts )
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Kajerdt: Jag skall blott be att få instämma i yrkandet
om bifall till den af herr Bergström afgifna reservationen angående
aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Herr von Baumgarten: Såsom en af de ledamöter inom lag¬
utskottet, som deltagit i detta utskottets beslut, ber jag få tillkänna¬
gifva, att jag gjort det endast af grannlagenhetsskäl och emedan
jag icke anser det vara lämpligt att i år skrifva till Kongl. Maj:t
i samma sak, hvarom Riksdagen skref den 14 maj förra året, i syn¬
nerhet som, enligt hvad förut här visats, Kongl. Maj:t icke för¬
summat vidtaga behöfliga åtgärder utan remitterat skrifvelsen till,
bland andra, handels- och sjöfartsnämnderna och nu äfven till finans¬
ministern, som i sin tur remitterat den till tullkomitén. En kongl.
proposition är således sannolikt att förvänta till nästa års riksdag,
utan att Riksdagen derom behöfver gorå någon påminnelse. Jag
anhåller derför om bifall till utskottets hemställan.
Herr Reuterswärd: Jag respekterar alla goda skäl och framför
allt grannlagenhetsskäl, men för min del kan jag icke finna att det
skulle vara otillbörligt af Riksdagen att skrifva till Kongl. Maj:t
och erinra derom, det Riksdagen anser att Kongl. Maj:ts uppmärk¬
samhet bör fästas på denna speciella, fråga för att i det blifvande
förslaget få den inrymd.
Jag har lofvat att vid hvarje tillfälle, då det kan komma i fråga att
bereda lindring och lättnad för skeppsrederierna och sjöfarten, förorda
förslagen derom, emedan jag anser denna vara den snart sagdt enda af
våra näringar, som hittills icke blifvit af Riksdagen tillbörligt beaktad.
Ett uttalande från Riksdagen i den rigtmng lagutskottets ord¬
förande föreslagit kan icke anses vara ogrannlaga och om också genom
Andra Kammarens beslut det icke kan föranleda till någon åtgärd
vid denna riksdag, tror jag att det skulle vara ganska nyttigt, att
Kongl. Maj:t finge veta, att Första Kammaren har för sin del god¬
känt den åsigt, som reservanten här framstält.
Jag anhåller om afslag å utskottets betänkande och bifall till
herr Bergströms reservation.
Herr Wieselgren: Jag ber att få ansluta mig till den senaste
talarens yrkande just derför, att ett bifall till reservationen af denna
kammare kan betraktas såsom en ganska betydelsefull opinions¬
yttring. Den upplysningen, att Andra Kammaren bifallit utskottets
förslag, bör icke, enligt min mening, tillerkännas den vigt, att kam¬
maren deraf skulle finna sig föranlåten lägga saken till handlin-
Lördagen den 4 Maj, f, m.
27
N:o 37.
garna. Jag tror tvärt om, att Andra Kammarens beslut kan vara
ett skäl till de öfriga att bifalla reservationen, och jag ber derför
få yrka bifall till densamma.
Herr Bergström: Jag anser mig böra upplysa, att en före¬
gående talares uppgift, att detta ärende redan skulle vara afgjordt
i Andra Kammaren, torde bero på ett misstag, ty enligt hvad jag
nyss hört af en ledamot af lagutskottet, som har sitt säte i Andra
Kammaren, har den ännu icke der afgjorts. I hvarje fall före¬
kommer det mig, som om den saken vore ytterligt likgiltig för oss,
ty den ena kammaren fattar sitt beslut oberoende af hvad den
andra beslutit.
I motsats mot herr von Baumgarten tror jag, att det är af vigt,
att Riksdagen eller åtminstone den ena af dess kamrar uttalar sig
i denna fråga, ty om Kongl. Maj:t icke har något uttalande, att
Riksdagen vill bära de utgifter, som äro förenade med detta förslag,
lärer Kongl. Maj:t icke införa någon förändring i detta afseende i
det stora lagförslaget, som i många punkter beror af denna fråga.
Derför säger jag, att detta icke är någon vanlig lagfråga, som h vilar
under Kongl. Maj:ts pröfning. De, som anse det vara rätt och bil¬
ligt, att de svenska rederierna blifva likstälda med de norska, böra
uttala sig i denna fråga, och det kunna de efter mitt förmenande
icke göra på bättre sätt än genom att bifalla min reservation.
Herr Olsson: Jag instämmer med herr Bergström, ty jag tror,
att det skulle vara godt, äfven af ett praktiskt skäl, att få en sådan
ändring i lagstiftningen, att rederierna sluppe bekosta besättningens
hemresa. Så vidt jag känner förhållandena, medför denna anord¬
ning ofta ganska stora olägenheter icke blott för rederierna utan
äfven för besättningarna, och jag tror, att det skulle i praktiskt af¬
seende vara en god sak, om det kunde ställas på samma sätt som
i Norge. Jag yrkar derför bifall till reservationen.
Herr Stråle: Jag tillstyrker bifall till herr Bergströms re¬
servation, äfven om det så illa skulle vara, att det blott blir en
opinionsyttring. Skälet för förslaget synes mig vara fullgiltig!,
nemligen att ställa de svenska rederierna på samma ståndpunkt
som de norska. Vi hafva också ett annat skäl, och det är att,
såsom här ofta yttrats, man bör göra ansträngningar och bemödanden
för att underlätta sjöfartsindustrien.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Hasselrot: Jag anhåller om kammarens benägna till¬
gift för att jag kommit med en origtig uppgift, om också ej positiv,
angående Andra Kammarens beslut i frågan. Den grundade sig
på en tidningsuppgift, som jag nu fått veta icke var rigtig. •
Jag har för närvarande icke något yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
Ang. svenskt
sjöfolks hem-
förskaffande
och underhåll
i vissa fall.
(Forts.)
N:o 37.
28
Lördagen den 4 Maj, f. in.
Ang. Jideikom
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga
det förslag, som innefattades i herr Bergströms vid utlåtandet fo¬
gade reservation; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å .nyo och lades till handlingarna lagutskottets den
27 och 29 nästlidne april bordlagda memorial n:o 49, i anledning
af Första Kammarens återremiss af utskottets utlåtande n:o 35 öfver
Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för enskilde att full¬
göra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar
och fordon.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 29 sistlidne april
bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. .Maj:t med begäran om framläggande af förslag
rörande fideikommissinstitutionens upphörande.
Herr Bergst rom: Det är nu femte gången på åtta år som
man gör ett anlopp mot de bestående familjefideikommissen. Vid
hvarje af 1882, 1883 och 1884 års riksdagar var det en numera
afliden ledamot af denna kammare, A. O. Wallenberg, som väckte
förslag i det syfte, som nu är i fråga. Lagutskottet afstyrkte alla
tre gångerna bifall till förslaget, och kammaren biföll hvarje gång
utskottets afstyrkande utlåtande. Vid första riksdagen uppträdde
icke motionären till försvar för sin motion; han rent af abandon-
nerade den, såsom det heter på sjömansspråket. Vid 1883 och 1884
års. riksdagar egde visserligen diskussion rum, men den var något
ensidig, ty den fördes uteslutande mellan honom och mig.
Deremot har Andra Kammaren alla tre gångerna beslutit en
skrifvelse till Kongl. Maj:t af ungefär enahanda innehåll som lag¬
utskottet nu föreslagit.
Fjerde gången väcktes frågan af herr Johan Olsson i Stock¬
holm vid 1886 års riksdag; men det var ett så underligt förslag,
hvarmed han framkom, att icke ens Andra Kammaren ville gå in
derpå. Det gick. ut på en tvångsförsäljning af fideikommissen och
de influtna penningarnas användande till stiftande af penninge-
fideikommiss. Det ville, som sagdt är, icke ens Andra Kammaren
vara med om.
Nu kommer herr P. Andersson i Högkil och förnyar förslaget
i herr Wallenbergs syfte. Nu såsom förut uppträder jag till för¬
svar för det bestående, men jag är icke lika lycklig som vid 1882,
1883 och 1884 års riksdagar att hafva lagutskottet på min sida.
.lag kunde då, på samma gång jag försvarade det bestående, äfven
försvara lagutskottets betänkande. Nu går lagutskottet i spetsen
för anloppet, men det förändrar dock icke förhållandena i vidare
mån, än att det försvarskrig, som jag kommer att föra, tager formen
lördagen den 4 Maj, f. m.
29
N:o 37.
af ett anfallskrig mot lagutskottet. Jag gör det med någon tvekan, Ang. fideikom-
ty lagutskottet förklarar i slutet af sitt betänkande, att de skäl, missimtitu-
som tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egen- t0^andeP'
dom, äro vigtiga och obestridliga. Att de äro vigtiga, faller mig ^Fort9 ^
icke in att förneka, men att de skulle vara obestridliga, det före¬
faller mig rara ett vågadt uttryck, ty hvad här i verlden kan icke
bestridas?
Jag skulle nu, hvad angår sättet för utförande af mitt krig
mot lagutskottet, kunna välja åtskilliga vägar. Jag skulle kunna
välja den, som en ledamot af kammaren eu gång vid kritik af ett
lagutskottets betänkande kallade »smärtornas väg», via dolorosa.
Den skulle bestå i att till granskning upptaga hvarje skäl, som lag¬
utskottet anfört, och söka slå ned det. Jag väljer icke denna väg,
icke derför att jag anser den så synnerligen smärtsam för de leda¬
möter af denna kammare, som bidragit till utskottets betänkande,
utan mera derför att jag anser den för en tråkig väg, en ledsam
väg, hvarför jag ock skulle vilja kalla den via fastidiosa eller via tse-
diosa. Den vägen väljes ofta af dem, som hafva minsta insigt i ämnet.
Jag har tillförene under öfverläggningar om denna fråga er¬
känt, att trots det betänkliga uti att kullslå privaträttsliga institu¬
tioner, som uppspirat, under det en lag gälde, som sedermera upp-
häfts, så kunde man tänka sig sådant nödtvång, att man måste
skrida till det betänkliga steget att upphäfva de bestående familje-
fideikommissen. Ett sådant nödtvång har jag tänkt mig vara, om
den svenska jorden eller åtminstone större delen deraf vore belagd
med fideikommissoriskt band, så att icke tillfälle funnes för svenske
män att förvärfva svensk jord. Men ett sådant nödfall finnes efter
mitt förmenande icke i vårt land. Utskottet har genom en tabell
visat, att familjefideikommissen på landsbygden hafva ett samman-
räknadt taxeringsvärde af, i jemnadt tal, 107 millioner kronor och
i städerna af 2,400,000 kronor, och det menar utskottet icke vara
någon obetydlighet. Det är det visst icke. Tvärtom, 109,400,000
kronor äro en ganska betydande summa. Men mig synes, att ut¬
skottet gerna kunnat uppgifva sammanräknade taxeringsvärdet å
alla fastigheter i vårt land. Jag skall fylla den brist, som ut¬
skottets betänkande i detta afseende företer. Den uppgift, som
utskottet har lemnat å familjefideikommissens taxeringsvärde, är för
år 1885, och jag skall således också hålla mig till taxeringsuppgif¬
terna för år 1885. De visa, att jordbruksfastigheten på landsbygden
hade ett sammanräknadt taxeringsvärde af 2,196,971,810 kronor
— siffrorna finnas i Statistisk Tidskrift för innevarande år lista
häftet — och annan fastighet på landsbygden ett taxeringsvärde af
250,274,166 kronor. Jordbruksfastigheten i städerna var 1885 taxe¬
rad till 44,-716,637 kronor och annan fastighet till 938,697,027 kronor.
Men detta är endast fastighet, för hvilken bevillning utgöres. Der¬
till kommer nu den egendom, för hvilken bevillningsafgift icke ut¬
göres och således ligger under den s. k. döda handen; denna egen¬
doms värde utgjorde år 1885 på landsbygden 197,243,282 kronor,
således mycket mer än familjefideikommissens, och i städerna
N:o 87.
30
Lördagen den 4 Maj, f. in.
Ang. fideikom¬
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
-120,217,947 kronor. Är här nu någon, som vågar påstå, att den
omständigheten, att familjefideikommiss finnas till ett taxeringsvärde
af 109 millioner kr., skulle försvåra tillfället för svensk man att
förvärfva svensk jord? Äfven om dessa siffror icke anförts, visar
erfarenheten, att den, som vill köpa jord, alltid har tillfälle dertill.
Och skulle sådant tillfälle saknas, skulle jag hellre tillråda en annan
utväg, nemligen att sälja statens domäner, hvilket jag alltid påyrkat
och hvilken åtgärd skulle utöfver köpeskillingarne tillskynda oss en
vinst, motsvarande den summa, på hvilken förvaltningskostnaderna
kunna anses utgöra ränta.
Jag har för mig uppkastat den frågan, huru vida 1810 års lag¬
stiftare, då de förbjödo vidare stiftande af familjefideikommiss, också
tänkte sig såsom möjligt att i och med detsamma upphäfva de be¬
stående? De gjorde icke det senare, och jag vågar tänka så högt
om dem, att jag påstår, att de icke heller tänkte derpå. Hade ett
sådant upphäfvande skett i sammanhang med förbudet mot stiftande
af nya fideikommiss, så hade säkerligen genom hela landet gått ett
rop, att man handlat mot grundsatsen, att lagar icke böra få tillbaka-
verkande kraft. Förändrar ifrågasatta lagstiftning karakter, om vi
nu efter förloppet af 79 år stifta en lag, som slår ned alla bestående
familjefideikommiss? Jag tror det icke. Det anstår lagstiftare att
se rättsbildningar från förgångna tider i de tidernas ljus och icke
döma allt efter sin egen tid. Den lagstiftare, som gör på det senare
sättet, handlar lika origtigt som den historieskrifvare, som icke kan
bedöma forna tiders personer och handlingar annat än från sin egen
tids ståndpunkt. Han skrifver med flack ytlighet en tendensiös
historia. Såsom ett exempel på sådana historieskrifvare kan man
nämna, bland andra, tysken Rotteck.
Ett hufvudargument för lagutskottet är den rikets ständers
skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken föranledde utfärdandet af två
författningar, den ena af den 3 april 1810 och den andra af den 27
april 1810. Jag vill, hvad angår dessa, framhålla en, efter mitt för¬
menande, ganska märklig omständighet. I nämnda skrifvelse an¬
märkte 181Ö års ständer såsom synnerligen olämpligt vid fideikommiss¬
stiftelser, först att alla utvägar vore betagna fideikommissinnehafvare
att kunna få lån derpå; för det andra, att ofta vore så vidt från
hvarandra belägna fastigheter belagda med ett och samma fidei-
kommissoriska band, att de blefve för odling och samhäfd obeqväm-
liga och för det tredje, att ofta mycket olämpliga bestämmelser
rörande fastigheternas skötsel och brukande funnes meddelade.
Ytterligare klagades öfver vissa i fideikommisstiftelser förekom¬
mande bestämmelser, som vore rent af omoraliska, t. ex. att en
person skulle lefva ogift, att han icke skulle få bekläda någon statens
tjenst, och mera dylikt. Men det är att märka, att alla dessa olämpor
reformerades genom förordningen den 3 april 1810, innan ännu något
förbud mot stiftande af fideikommisser var utfärdadt. Detta visar,
efter mitt förmenande, att 1810 års lagstiftare ville reformera in¬
stitutionen och råda bot på dess värsta olämpor. Det skedde genom
hvad i förordningen den 3 april 1810 stadgades derom, att i de fall,
Lördagen den 4 Maj, f. m.
31
Nso 37.
då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof Ang. fideikom.-
att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt ™tssmsMu-
att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller ock finna tm^andeP
sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommisstiftelsen (Fortg)
innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra dylika
ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning, och
som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarie!’ och med-
arfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen
måste behandlas, borde hos Kong!. Maj:t i underdånighet anmälas,
på det Kongl. Maj:t med högsta domstolen, i likhet med annan
förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter
sig företeende omständigheter, kunna förfara.
Mig synes att 1810 års lagstiftare hafva här ganska tydligt ut¬
talat, att sådana privata dispositioner, hvarigenom fideikommiss stif¬
tades, vore att anse såsom lagar, hvilka kunde få förklaring af
Kongl. Maj:t, och detta måtte väl visa, att 1810 års lagstiftares åsigt
var, att man icke borde tänka på att upphäfva dessa stiftelser.
Sedan utkom förordningen af den 27 april 1810, som föreskref,
att man icke fick stadga vilkor för förvaltningen af fideikommisserad
egendom längre än i förste innehafvarens hand och, hvad angick
eganderätten, icke längre än i andre innehafvarens hand. Det är
samma rätt, som ännu gäller.
Utskottet har åberopat utländska lagar och menat, att hvad
som gått för sig i främmande länder, borde ock kunna försiggå i
vårt land. Jag är mycket otillgänglig för argument af detta slag.
Utskottet åberopar en fransk lag af 1849. Men lägger man märke
till årtalet, så finner man, att det ligger nära revolutionsåret 1848.
Man har ock åberopat den preussiska författningsurkunden af 1850,
som tillkom under upprörda och revolutionära förhållanden samt
också upphäfde fideikommissinstitutionen. Men det dröjde icke
längre än två år, förr än, sedan ordning och tukt återvändt i landet,
denna urkund blef uti ifrågavarande afseende upphäfd. Utskottet
talar vidare om att Danmarks grundlag af 1849 gjort intrång på
fideikommissen. Den reviderades, såsom kammaren känner, 1866.
Der står, att intet fideikommiss kan för framtiden upprättas, och att
det skall genom lag ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå
till fri egendom. Men märk väl, det står icke skola utan kunna
öfvergå till fri egendom, och den, som känner de försök, som gjorts
i Danmark att lösa frågan, vet, att det icke varit fråga om något
tvång, utan blott om att åt fideikommissinnehafvare erbjuda sådana
motsvarande förmåner, att de kunde finna förenligt med sin fördel
att låta egendomen öfvergå från bunden till fri egendom. För öfrigt
är denna lag ett bevis på den naivetet, hvarmed man i Danmark
1849 uppfattade förhållandena. Då blefvo många löften gifna och
i grundlagen intagna, hvilka hittills icke kunnat infrias. Sålunda
utlofvas i 74 §, att i missgerningssaker och i mål, som uppkomma
af politiska lagöfverträdelser, jury skulle införas, och i 75 § att folk¬
kyrkans författning skall ordnas genom lag. Detta och annat mer
står i nämnda grundlag såsom ouppfylda löften.
N:o 37.
32
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. jideikom-
missinstitu-
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
Vidare hafva vi den holländska lagen af 1883. Det är ock ett
år, som ligger mycket nära revolutionen. Lagen utfärdades nem¬
ligen efter 1830 års revolution i Frankrike. Den italienska lagen
är af 1865, men jag befarar, att just i Italien var sådant nödfall för
handen, som äfven jag erkänner såsom fullt berättigande att göra
slut på bestående fideikommiss.
Jag är, för min del, öfvertygad om, att denna kammare skall
vara mycket betänksam, när det gäller att slå omkull institutioner,
hvilka i fullt förtroende till gällande lag blifvit stiftade och som
verkligen icke visat sig vara så skadliga, som man låtit påskina.
Mycket kan sägas mot fideikommissen, och derföre handlade ock
1810 års lagstiftare klokt, när de förbjödo deras vidare instiftande,
men^ dessa stiftelser hafva ock sina goda sidor. Framför allt kan
jag icke erkänna, att de i politiskt afseende skulle vara så skadliga;
ty visst är, att Englands stolta parlamentariska och politiska lif
uppbäres till stor del deraf, att så många af dess ledande män äro
majoratsinnehafvare. När en ledande statsman i England afgår, be-
höfver han icke, såsom hos oss; söka en reträttsplats för att kunna
lefva, utan han återgår till privatlifvet och verkar der fortfarande
för sin sak. Möjligen inträder han i Kongl. Maj:ts opposition, men
det kan ju icke heller vara så illa.
Jag yrkar afslag å utskottets förslag.
Herr Boström, Filip: Den högt aktade ordföranden i lag¬
utskottet, uttalade vid 1883 års riksdag sin glädje öfver, att tillfälle
blifvit honom beredt att i kammaren korsa sin klinga med den,
som då väckt motion i denna fråga, nemligen herr Wallenberg. Han
uttalade samtidigt äfven den förhoppningen, att fäktningen skulle
utfalla så, att han kunde slå klingan ur motståndarens hand. Her-
rarne veta alla, att det lyckades honom mycket lätt, och ännu mycket
lättare kommer det att lyckas honom nu, då jag tager mig friheten
att uppträda till förmån för den ifrågasatta skrifvelsen. Det kommer
att gå så mycket lättare, som min klinga är ohvass och min förmåga
att föra densamma litet uppöfvad i förhållande till min motstån¬
dares eminenta talang i detta hänseende. Jag har emellertid en
motsatt åsigt mot honom, ehuru, eller rättare sagdt just derför,
att jag sjelf är innehafvare af fideikommissegendom. Jag kan icke
finna, med den utveckling hvartill man nu kommit, och med den
lika arfsrätt, som nu är stadgad syskon emellan, att det kan vara
rättvist, att sådana stiftelser få fortfara. Mig synes äfven, att högsta
domstolen från sin sida har gjort hvad den kunnat för att så små-
ningsom upphäfva denna institution. Såsom herrarne veta, har den
ena föreskriften efter den andra i fideikommissbref blifvit upphäfd,
det ena inteckningslånet efter det andra har blifvit af högsta dom¬
stolen beviljadt. Det är ju alldeles gifvet, att ju mera denna idé
får utvecklas, desto mera undergräfves äfven hela institutionen. Det
är klart, att en stor del af dessa fideikommisslån begagnas för det
ändamål, som af den person, hvilken ingifvit ansökningen, blifvit
föreslaget, men jag vet äfven många sådana fall, der icke ett enda
Lördagen den 4 Maj, f. m. 33
öre af den summa, som högsta domstolen beviljat, har gått till det af
fideikommissinnehafvaren uppgifna ändamålet. Skulle det fortgå på
det sättet, tror jag, att det vore för fideikommissinstitutionen mycket
lämpligt, att af lånesumman intet finge utbetalas, förr än den person,
som gjort ansökningen, visade, att penningarne användes så, som
han uppgifvit.
Jag känner äfven många fall, då en fideikommissarie, som till¬
träder sin egendom, kommer i den allra brydsammaste belägenhet.
Han saknar alla inventarier för att sköta sin egendom. Den har,
åtminstone under fardagsåret blifvit synnerligen illa behandlad, det
finnes kanske redan inteckningslån i egendomen och han finner inom
några år, att han icke kan uppehålla sin ställning utan får lemna
allt, och utarrendera egendomen. Jag känner personligen många
sådana fall; jag vet att det inträffat, att fideikommissarier låtit två års
räntor på en intecknad gäld vara obetalda. Jag vet också, att, sam¬
tidigt härmed, ingenting gjorts för egendomens iståndsättande, och
jag frågar: huru är då ställningen för den, som tillträder ett fidei¬
kommiss? Och hurudan blifver ställningen för de andra syskonen?
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att dessa senare äro alla upp¬
fostrade på samma sätt, som den, hvilken får fideikommisset. Blir
det något öfver åt dem, så är det ingen skada, men blir det ingen¬
ting öfver, då är det hårdt, att de blifvit uppfostrade i öfverflöd,
och sedan finna, att de få arbeta för brödet, en utväg, som de icke
drömt om. Jag hemställer, om detta är rättvist?
Jag vet, att från juridisk synpunkt stora svårigheter uppställa
sig, och min mening är icke, att någon häftig omstörtning af de
bestående förhållandena skall vidtagas; jag är dertill alltför konser¬
vativ till min natur. Men jag tror, att om man småningom ginge
in på den vägen, gjorde man klokt, ty den tid kan komma, då eu
sådan omstörtning sker under så olyckliga förhållanden, att detta
ingrepp i eganderätten kommer att kännas långt smärtsammare, än
om saken får utveckla sig i lugn. Jag vet, att mycket från juri¬
disk synpunkt kan andragas mot förslaget, men jag undrar i allt fall,
om icke, då andra länder lagstiftat i denna rigtning, äfven Sverige
skulle kunna gorå det. Jag erkänner, att det kanske här blir svårt
derför, _ att fideikommissinstitutionen här uppträder under så ofant¬
ligt olika former, emot hvad förhållandet är i andra länder; men
jag tror i allt fall, att något i den vägen borde göras.
Jag skall äfven bedja att få beröra en annan sak: det kan lätt
uppstå ett spänd! förhållande mellan syskon i följd af fideikommiss-
institutionen. Jag känner dess bättre icke något sådant fall, men det
kan lätt tänkas, att en rad syskon, som se sin broder få en stor för¬
mögenhet, under det de sjelfve blifva på bar backe, komma i spändt
förhållande till honom. Derpå vore icke att undra.
Jag tror sålunda, att många skäl tala för, att en skrifvelse i
nu förevarande ärende blir till Kongl. Maj:t aflåten. Jag vill, som
sagdt, icke under några förhållanden, det ber jag få ytterligare be¬
tona, att några häftiga ansträngningar göras, för att taga bort denna
institution, och det kan naturligtvis icke komma i fråga, att hvarken
Första Kammarens Prot. 1889. N:o 37. 3
N:o 37.
ing. jideikom-
missinstitu-
tionens upp-
hörande.
(Forts.)
Nso 37.
34
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
de nuvarande fideikommissinnehafvarne eller nu lefvande, preten¬
denter skulle blifva beröfvade sin fideikommissrätt, men jag tror,
som sagd!, att något bör göras, och jag tillåter mig derför att yrka
bifall till lagutskottets förslag.
Herr Öländer: Den förste ärade talaren anmärkte mycket
rigtigt, att det är femte gången, som denna fråga nu återkommer
inför Riksdagen, och detta tycker jag är ett särdeles talande bevis
för att densamma icke dör, utan lefver, trots de många begrafningar,
man har kostat på den i Riksdagen. Eu skald har sagt — och
skalder kunna också någon gång vara begåfvade med praktiskt sundt
förstånd — »evigt kan ej bli’ det gamla, hvad förmultnadt är skall
ramla». Och förmultnad och tärd af den nya tidens friska vindar
är ovilkorligen den gamla fideikommissinrättningen. Den var det
redan 1810, tv det kunde väl icke vara en lifskraft^ och för det
allmänna gagnelig och nyttig institution, som 1810 års lagstiftare
funno nödigt att utdöma. De utdömde den likväl, emedan, såsom
man af de då anförda skälen finner, den kunde leda till missbruk,
emedan den var skadlig i politiskt och nationalekonomiskt hänseende,
och emedan den var stridande mot det allmänna rättsmedvetandet
i afseende på de arfvingar, Indika blifva lottlösa. Men om nu alla
dessa fel, dessa olägenheter redan då kunde upptäckas och upp¬
märksammas hos en på gammal häfd byggd, en då ännu helt och
hållet orubbad institution, huru mycket klarare skola de då icke nu
framträda i den allt jemt fortskridande utvecklingens och den allt
jemt stigande civilisationens ljus? I forna tider, då till familjens
heder, magt och inflytande fideikommissinstitutionen inrättades —
och jag menar dermed nu icke året 1686, då den svenska fidei-
kommisstadgan utfärdades, tv institutionen var då redan känd och
leder säkerligen sitt ursprung från mycket längre tid tillbaka — i
dessa tider, säger jag, då kunde det mål, som med institutionen
afsåga, möjligen också uppnås, om icke så mycket i Sverige, som icke
mer i de länder, der feodalväldet herskade, och der antagligen också
denna institution har sin första vagga. Familjemedlemmarnes sko¬
ningslösa uppoffrande för familjenamnets glans var naturligen enligt
dessa råare tiders föreställningssätt icke något stötande, men då
med en starkare konungamagt familjens anseende och sjelfständighet
allt mer och mer försvagades, blef ock fideikommissinstitutionen
allt mer och mer betydelselös; då mera ordnade förhållanden in¬
trädde, blef den skadlig, i det den störande inverkade på arfs- och
egendomslagstiftningen, och då slutligen mildare seder och ett mera
fritt föreställningssätt gjorde sig gällande, då blef den förhatlig,
emedan den stred mot det sunda rättsmedvetandets fordringar. Så
gick den år för år sin undergång till mötes, till dess den 1810 erhöll
sin dödsdom. Under sådana förhållanden kan det icke förefalla
underligt, om man står något förvånad framför de siffror, som den
vid utskottets betänkande fogade tabellen innehåller, och hvaraf
man underrättas om, att ännu i dag inom Sveriges rike finnas fidei¬
kommissegendomar till ett värde af mer än 109 millioner kronor.
Lördagen den 4 Maj, f. m.
35
N':o 87
Det är ett ganska betydligt belopp, och huru står detta förhållande
öfverens med 1810 års författning? Jo, säger man, dessa fideikom¬
miss hafva inrättats före 1810, under skydd af derförut gällande
lagar, de äro orubbliga och okränkbara, en lag får icke ega retro¬
aktiv verkan. Ja, att man sade så 1810, det kunde ju i viss mån
vara berättigad!; det kan ju vara nog att taga ett steg i sänder,
och det var ett jättesteg, som togs, då man 1810 förbjöd instiftande
af nya fideikommiss. Men man har äfven hört den invändningen
i senare tider, och äfven i dag från denna plats har uttalats, att
dessa fideikommiss kunna icke rubbas, ty 1810 års lag skulle der¬
igenom, nära 80 år efter sin tillkomst, erhålla retroaktiv verkan.
Jag beklagar, att andra länder hafva kunnat upphäfva institutionen,
utan att inse denna fara. Men finnes verkligen icke något annat
skal, och jag har icke hört något annat uppgifvas än detta, då
hvila de gamla fideikommissen på en grund, så oändligt svag,
att dep kan blåsas omkull af hvilken jurist som helst. Det är här
naturligtvis ej fråga om att beröfva de nuvarande innehafvarne
deras på grund af denna institution lagligen ärfda rättigheter. Då,
men endast då skulle man kunna säga, att lagen hade retroaktiv
verkan. Men det må väl i all verlden stå Riksdag och regering
Öppet att i gällande arfslagar göra de förändringar, som de anse
nyttiga utan att derför begära lof af ännu ofödda slägten. Då syster
gafs lika arfsrätt med broder, föll det ingen in att påstå, att den lagen
retroaktivt inverkade på då lefvande bröders, än mindre på då ännu
icke födda bröders rätt. Regeln är naturligen den, som hvarje jurist
känner, att en rättighet, som tillkommit i skydd af och på grund af
en förut gällande, men nu upphäfd lag, eger bestånd endast så länge,
att icke någon, som vid lagens upphäfvande var innehafvare af
denna. rättighet, derigenom berölvas densamma. Och det är natur¬
ligen icke utskottets och säkerligen icke heller motionärens mening,
att den åtgärd, som här begäres, skall inverka på eller på något vis
rubba de nuvarande fideikommissinnehafvarnes eller ens deras när¬
maste arfvingars besittningsrätt till de fideikommissegendomar, som
de nu innehafva och på lagligt sätt åtkommit. Härmed tror jag
mig hafva sagt alldeles tillräckligt för att vederlägga det enda skäl,
som blifvit anfördt mot upphäfvande af nu bestående fideikommiss.
Och jag har förestält mig förut och föreställer mig ännu mera- i
dag, efter den siste talarens yttrande, att en dylik åtgärd skulle
helsas med glädje äfven af fideikommissinnehafvarne sjelfve, hvilka
väl icke gerna kunna hysa stora sympatier för en institution, som
utan att numera kunna bereda dem några fördelar i politiskt eller
socialt hänseende, utskiftar så olika lotter åt deras barn, att den
skänker rikedom åt en och fattigdom åt de öfriga. Jag hoppas der¬
före, att kammaren nu, nära 80 år efter 1810 års förordning, skall
känna sig manad att bifalla detta skrifvelseförslag. Första Kam¬
marens _ uppgift _ är visserligen att gifva åt samhällsinstitutionernas
utveckling den jemna och lugna gång, som erfordras, och äfven att
förhindra de skakningar och de farliga rubbningar, som ofta äro för¬
bundna med alltför häftiga och stora språng inpå reformernas väg.
Ang. Jideikom-
missinstitu-
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
N:o 37. 36
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. jideikom- Men det kan icke vara dess uppgift att hämma sjelfva den utveck-
missmstitu- linor af hvilken hvarje lifskraftigt och framåtskridande samhälle
tlZ:L7eP- ständigt är i behof.
(Fort9N Jag tar mig friheten yrka bifall till lagutskottets förslag.
Jag tar mig friheten yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Hedlund: Jag har stor aktning för testamentsrätten.
Jag anser det vara en vigtig sak, att, i fråga om åtminstone sjelf-
förvärfvad egendom, den som förvärfvat den må kunna förfoga öfver
densamma äfven med hänsyn till efterkommande. I fråga om ärfd
förmögenhet må förhållandet dock kunna vara annorlunda, då denna
förmögenhet kan i viss mån betraktas såsom familjeegendom. Men
att testamentsrätten, som ju hvilar på romersk grund, kan utsträckas
från ett slägtled till ett annat i oändlighet, det kan jag så mycket
mindre anse vara i sin ordning, som det är att upphäfva samma
testamentsrätt. Då en testator gör en föreskrift bindande för all
tid, har han derigenom upphäft efterföljande innehafvares testaments¬
rätt. På basis af den rätt, som man vill försvara, har man således
kränkt samma rätt. Jag anser det icke vara olämpligt att påminna
om denna synpunkt just emot dem, som försvara den obegränsade
testamentsrätten. Jag tror mig kunna göra det, äfven med risk att
gifva rättvisa åt den förste ärade talarens ord, då han sade, att den
minst sakkunnige vore den mest tråkige. Äfven med risk att gifva
rättvisa åt dessa hans ord, vill jag göja ett tillägg till lagutskottets
historiska utveckling om fideikommissrätten. Den romerska rätten
medgaf icke testamentsrättens giltighet för mera än närmaste slägt¬
led; testator öfverlemnade åt den kommande, med »förtroende»,
att han måtte, genom nytt testamente, handla på samma sätt emot
sin efterföljare. Det heter också derföre »fideicommissum». Hvad
ordet fideikommiss ursprungligen hetyder är det icke lämpligt att
här utveckla, äfven om jag det kunde, men så mycket är klart, att
fideikommissrätten stöder sig icke uteslutande på den romerska
testamentsrätten, utan på flere historiska förhållanden, hvaribland
förläningen, hvilken särskildt gälde England, då efter den norman¬
diska eröfringen saxarnes till kronan indragna gods öfverlemnades
såsom förläningar åt segervinnarne. Deraf uppstodo majoraten. Eu
engelsk författare har också sagt, att det första man bör veta, för
att sätta sig in i de engelska jordförhållandena, är att det icke
finnes någon enskild engelsk jordegendom, enär all sådan egendom
är ursprungligen kronans. Vid normandernas eröfringar utdelades,
som sagdt, den gamla anglosaxiska jorden i förläningar, mot skyl¬
dighet att derför göra krigstjenst. Såsom straff stadgade derför
lagen förlusten ej blott af lif utan ock af gods. Äfven i vårt eget
land funnos »förläningar», om också ej på grund af eröfring.
Jag anser det dock icke vara olämpligt att gå till grunden för
denna institution, ifall man kan visa, att hela dess källa är osäker
och att. man icke begår någon kränkning af gammal rätt genom
att söka åstadkomma eu ändring i det närvarande.
Jag är, i likhet med lagutskottets ärade ordförande, för hvars
förträffliga och lugna anförande jag icke kan annat än egna honom
lördagen den 4 Maj, f. m.
37
N:o 37.
mitt erkännande, rädd för att kränka laglig rätt, men jag kan icke -i"9: fideikom-
vara med honom derom, att såsom lag bevara hvad som icke hvilar
på verklig rättsgrund, och jag kan icke gå in på att fideikommiss- ‘'"Yrande1'
institutionen hvilar på eu sådan grund. (Forts.)
Den andre talaren i ordningen berörde en vigtig omständighet
och det är icke endast af honom jag hört detta uttalas, utan äfven
andra fideikommissinnehafvare hafva uttalat en verklig smärta öfver
den orättvisa de nödgas begå emot de andra arfvingarne, då de
nödgas lemna sin egendom till en enda. Detta är så mycket värre,
som det ofta för denne ende arftagare medför en stor fara i mora¬
liskt afseende. Skulle jag vara med om att bevara en egendom på
en hand i familjens intresse, skulle jag hellre vara med om den
lösning som frågan fått i Schweiz, i vissa kantoner, nemligen med
minoraten, eller att den yngsta sonen eller barnet finge öfvertaga
egendomen, ty då har den äldste icke någon trygghet för att sitta
i lugn besittning af egendomen och vara utsatt för de frestelser,
som deraf blifva en följd, tv det skall dröia länge innan någon är
säker att vara den sista. Jag vill inom parentes nämna, att jag
om denna sak talat med innehafvare af sådana egendomar särskild!
i Bayern. De hafva varit mycket tillfredsstälda med anordningarne
derstädes, att den yngste öfvertager egendomen. I Schweiz, i kan¬
tonen Wallis, är detta förhållande allmänt rådande bland de mera
välmående bönderna, och jag har icke hört någon anmärkning der¬
emot. Från min synpunkt deremot, som icke vill vara med om
konsoliderandet af stora jordkomplexer, är det ena lika origtigt som
det andra. Lagutskottets ordförande har icke denna gång, såsom
förut, framhållit nyttan af stora egendomskomplexer. Jag vill då
för honom, som är en vän af latinska uttryck, upprepa offentligt
hvad jag vid ett enskildt samtal yttrat, att en af Roms mest fram¬
stående och med dess statsförhållanden mest förtrogne författare
har sagt, att det var de stora besittningarne, som förderfvade Rom.
»Latifundia rempublicam perdidere» säger Plinius. Denna stad fick
bittert erfara följderna af att fortgå på den väg, på hvilken man
slagit in i England, der de små sjelfständiga jordbrukarne blifva
mer och mer undanträngda af de stora godsen. Rom förlorade den
bästa delen af sin befolkning, den som det gälde när en romersk
diktator återvände hem och plöjde sjelf sin jord, hvilkefc han visser¬
ligen icke kunde gorå under Roms stormagtstid.
Lagutskottets ärade ordförande anmärkte, att fideikommiss¬
institutionens upphäfvande stode i samband med de revolutionära
rörelserna i vissa länder. Deri har han fullkomligt rätt, och deri
ser jag en ny berömmelse åt dessa revolutioner, då de, efter lång¬
variga missförhållanden, kommit derhän, att de velat återföra rätt¬
visare grundsatser och en god samhällsordning i stället för de gamla
oegeutligheterna. Han har dock icke gifvit samma erkännande åt
den derpå följande reaktionen. Han bär ganska rigtigt anmärkt,
att i reaktionära tider förstöres och paralyseras lätt hvad en rättvis
och genomgripande revolution byggt upp. Ja, tukt och ordning äro
bra, men reaktion är icke bra. Jag vill gerna medgifva hvad som
N:o 37.
38
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. jideikom- är förnuftigt och rigtigt och hvad som kan och bör medgifvas, att
tionmTupi,- nemligen de engelska majoraten bidragit till sjelfständighet inom
hörande. den engelska regeringen och representationen, men ifrågasättas kan,
(Forts.) om denna sjelfständighet är för dyrt köpt i afseende på statens
välfärd. Vi veta alla, att det är ledamöterna af underhuset, som egent¬
ligen representera de folkliga elementen i England. Då de ega de
störa ärfda egendomarne, hafva de icke synnerligen främjat den utveck¬
ling, som vi, åtminstone de, som se tidsutvecklingen ur en mera
demokratisk synpunkt, kunna gilla. De hafva dock, tack vare de
störa ledarne, på senaste år gjort stora koncessioner åt den nya
tidsrigtningen. Just den del af den engelska representationen, som
stöder sig på majoraten, nemligen öfverhuset, har också derigenom
blifvit en död lem i den engelska statskroppen. Öfverhuset kan
numera nästan sägas qvarstå endast som en dekoration. Det vågar
icke uppträda och förkasta ett af underhuset beviljadt anslag. Då
för 10 åt sedan öfverhuset vågade uppträda i en ekonomisk fråga,
höll det på att blifva eu half revolution. Det var 1880 och jag
var vid denna tid i England. Öfverhuset vågade då sätta sig emot
underhuset, ehuru motståndet var skäligen svagt. Derhän har det
emellertid kommit, att öfverhuset, som hestår af innehafvare till
majorat och de sjelfskrifna biskoparne, står vanmägtigt inom den
engelska statskroppen. Jag vågar icke bestrida, att det kan hafva
en dekorativ betydelse, men någon betydelse i öfrigt har det icke.
Jag tror derför, att detta icke kan vara något argument, som vi
behöfva, då, vi lyckligtvis icke hafva några sjelfskrifna inom vår
representation, som kunna stödja sig hvarken på börd eller egendom.
Lagutskottets ordförande anmärkte vidare, med citerande af
några siffror, att fideikommissegendom ju icke i Sverige spelar någon
stor roll och att man först då bör rubba en gammal institution, när
saken har någon praktisk betydelse till följd af sin omfattning.
Emot detta vågar jag anmärka, att man får icke alltid mäta sådana
saker med siffror och med deras qvantiteters storlek och omfång.
Ty om äfven moraliska och sociala förhållanden här framträda, böra
de allvarligen beaktas, äfven då de icke hafva så stor omfattning,
som kanske gör en förändring ännu mera påkallad.
Jag ber att få förena mig med dem, som yrka upphäfvandet
ju förr dess hellre, af denna gamla och icke på fullt säkra rätts¬
grunder hvilande institution, och jag åberopar dervid hvad den siste
ärade talaren sade i fråga om det ofta omtalade argumentet om
retroaktiv verkan. Jag kan icke gå in på att det är retroaktiv
verkan, då den nuvarande innehafvaren får allt hvad honom till¬
kommer och, ännu mera, då han återfår den testamentsrätt, som
blifvit honom genom fideikommissrätten beröfvad.
Herr Hasselrot: Då lagutskottets ärade ordförande, såsom
hufvudsakligt skäl för sitt afstyrkande, framhöll åtskilliga rättsliga
betänkligheter, skall jag be att till en början få fästa mig vid denna
sida af saken. Såsom af utskottets betänkande framgår, är den
första skriftliga rättsurkund i vår svenska rätt, som bestämmer om
Lördagen den 4 Maj, f. ni.
39
N:o 37.
fideikommissinstitutionen, testamentsstadgan af den 3 juli 16B6.
soin derom meddelar åtskilliga bestämmelser Derefter kom 1734 ^
års lag, som dock icke innehöll några dylika bestämmelser om ]lörande.
familje-fideikommisser, som förefinnas i 1686 års testamentsstadga, (Forts.)
utan helt enkelt meddelade den allmänna bestämmelsen, »att eu
hvar, man eller qvinna, eger göra testamente, med eller utan vilkor».
Nu vågar jag påstå, att då ett sådant allmänt stadgande icke lärer
kunna ”tolkas så vidsträckt, att en testator skulle vara berättigad
att stadga hvad vilkor som helst för ordnandet af sin qvarlåtenskap,
med anspråk på att dessa vilkor under alla förhållanden skola efter-
lefvas, så skulle man möjligen vara berättigad att tolka 1734 års
lagbestämmelse derhän, att då den icke upptager de i 1686 års
testamentsstadga befintliga stadganden angående familjefideikom-
miss, lagen icke heller medgåfve en testator en så vidsträckt rätt
som att bestämma om egande- och nyttjanderätt af en fastighet för
all everldlig tid. Så har emellertid 1734 års lag icke blifvit tolkad
och jag skall, för min del, icke tillåta mig att bestrida, att de
familjefideikommiss, som uppkommit på grund af 1734 års lag, icke
äro fotade på rättslig grund, ehuru denna kan anses skäligen svag;
men hvad jag bestämdt vågar påstå, det är, att lika berättigade som
statsmagterna hafva varit och äro att ändra civillags bestämmelser,
lika berättigade äro också statsmagterna att ändra bestämmelserna
för de på grund af civillag uppkomna institutioner, om och när en
sådan förändring kan finnas lämplig och nyttig och den icke kränkei
enskild rätt. Med enskild rätt menar jag i detta fall den rätt, som
tillkommer en lefvande person, eller en befintlig juridisk personlig¬
het, ett bolag eller eu institution eller dylikt, men jag kan icke
medgifva, att slägt och familj, såsom sådana, eller ofödda, genera¬
tioner innehafva en dylik rätt. Så hafva icke heller Sveriges lag¬
stiftare uppfattat saken. Det fans i 1734 års lag åtskilliga stad¬
ganden, afseende att skydda slägtens rätt, så t. ex. bestämmelsen
om bördsrätt, som afsåg att inom slägten bibehålla den ärfda fastig¬
heten. Denna bestämmelse hafva dock statsmagterna upphäft. En¬
ligt en annan dylik bestämmelse var man förbjuden att testamentera
bort arfvejord på landet. Äfven denna bestämmelse är undanröjd.
Men hvad jag särskildt tillåter mig att fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, emedan det, enligt min tanke, är alldeles principielt af¬
görande för statsmagternas rätt i detta hänseende, det är den a*
lagutskottets ordförande omnämnda förordningen af den. 3 april
1810. Eå testators bestämmelser i afseende å familjefideikommiss
ej ändras, så gäller detta, i principielt afseende^lika mycket alla
bestämmelser, som afse fideikommissets bestånd. Nu hafva emeller¬
tid statsmagterna, ehuru det i de flesta fiaeikommissbref står ut¬
tryckligen förbjudet icke allenast att sälja utan äfven att inteckna
och bortbyta fideikommiss, genom nämnda förordning medgifvit
fideikommissarierna att med Kongl. Maj:ts tillstånd både inteckna
och bortbyta sina fideikommiss. Derigenom har lagstiftaren så tyd¬
ligt och klart som möjligt godkänt den åsigt, sotn jag förfäktat, eller
att statsmagterna ega ändra eller modifiera befintliga bestämmelser
N:o 37. 40
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
missinstitu-
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
i fideikommi.ssbrefven, och det må icke sägas, att detta skedde på
grund af någon stor fara, eller af nödtvång. Alldeles icke. Det
skedde helt enkelt på den grund, att det vid tillfället befans vara
lämpligt och ngtigt och man gick då så långt som föreslaget var.
Den rätt i detta fall, som tillkom statsmagterna 1810, den före¬
finnes ännu.
Så har äfven rättsbefogenheten uppfattats i ett flertal andra kul¬
turstater. Fideikommissen hafva på ett eller annat sätt blifvit upp-
häfda i Italien, Frankrike och Nederländerna. Äfven i den preussiska
grundlagen åt 1850 har införts bestämmelse derom, ehuru, såsom
lagutskottets ärade ordförande anmärkte, denna bestämmelse seder¬
mera blifvit upphäfd. Derigenom att stadgandet en gång varit in-
fördt i grundlagen, hafva emellertid statsmagterna i Preussen häfdat
sm befogenhet att lagstifta i ämnet. Ungefär enahanda är förhål¬
landet i Danmark, der grundlagen uttryckligen stadgar, att familje-
fideikommiss kunna öfvergå till fri egendom, ehuru närmare be¬
stämmelser om sättet härför ännu icke blifvit gifna. Principen af
statsmagternas rätt att i saken besluta är emellertid derigenom er¬
känd och fastslagen. Jag tror sålunda, att Riksdagen kan lemna alla
rättsliga betänkligheter helt och hållet å sido och i detta fall, som i
alla andra, endast se till hvad som kan befinuas lämpligt och ngtigt.
Hvad dervid först angår den politiska sidan af saken, erkänner
lag villigt, att, så länge ridderskapet och adeln hade eu betydlig
del i svenska folkets representationsrätt, det var ett ganska vigtigt
statsändamål att tillförsäkra hufvudmännen för adelns ätter, hvilka
representerade ståndet, en sjelfständig och oberoende ställning. För
sådant ändamål var också fideikommissinstitutionen särdeles lämp¬
lig och passande. Det är derför heller icke underligt, att den
under sådana förhållanden omhuldades intill dess den fick en så
vidsträckt omfattning, att man befarade den kunna medföra skada
för andra berättigade intressen; och fann då 1810 genom förord¬
ningen den 27 april nödigt förbjuda inrättande af vidare fideikom¬
miss. Nu, sedan representationsrätten för ridderskapet och adeln
upphört, tror jag att man kan lemna den politiska synpunkten all¬
deles å sido. i
Går jag sedan till den statsekonomiska sidan af saken, så, jemte
det jag hänför mig till hvad talaren på södermanlandsbänken sade,
tillägger jag, att det må erkännas vara ett vigtigt statsändamål att
deri svenska jorden skötes och brukas så ändamålsenligt som möj-
ligt, hvadan man bör tillse det inga direkta eller indirekta hinder
förefinnas, som gorå det antagligt att jorden icke skötes så som den
bör skötas och icke får den fram åtgående odling som vederbör. Ja &
vågar emellertid påstå, att ifrågavarande institution just utgör ett
sådant hinder för familjefideikornmissens ändamålsenliga skötsel och
förbättring. Dermed vill jag alldeles icke förneka, att det finnes
fideikommiss som skötas utmärkt väl, ja, mönstergilt, men tyvärr
lärer så icke vara det allmänna förhållandet, åtminstone hvad de
medelstora och små fideikommissen angår. En innehafvare af ett
fideikommiss står i sjelfva verket i eu sämre ställning än till och
Lördagen den 4 Maj, f. in. 41
med en arrendator, hvilken åtminstone kan beräkna att hans rätts-
innehafvare skall få nytta af den penningsumma, eller det arbete
som han kan nedlägga på jorden, under det att den, som innehar
ett fideikommiss, får behålla detsamma endast under obestämd tid,
då hans lifstid alltid är oviss och vet att det sedermera ej öfvergår
till hans rättsinnehafvare, utan till den på förhand bestämda succes-
sorn. Under sådana förhållanden är det uppenbart, att en fidei-
kommissinnehafvare, som ej har stor enskild förmögenhet och som
har maka och barn, måste tänka på deras framtid och alltså endast
ogerna nedlägger på fideikommisset någon utgift, då han är osäker
om att deraf få draga någon fördel och kan befara att denna utgift
i verkligheten tillkommer i lyckligaste fall ett af barnen, men i
många fall en kanske aflägsen slägting. Detta kan ej vara gagne¬
ligt för fideikommissets behöriga skötsel och förbättring, och, hvad
värre är, den frestelsen ligger för eu sådan fideikommissinnehafvare
nära att, äfven på bekostnad af fideikommissets bibehållande i be¬
fintligt skick, genom ett utsugande brukningssätt eller genom t. ex.
skogens sköfling söka bereda sina närmaste efterkommande hjelp
till framtida bergning och uppfostran. Erfarenheten visar också att
det ej sällan tillgår på detta sätt. Jag torde icke behöfva erinra
kammaren om det rent af skandalösa sätt, på hvilket en del fidei¬
kommiss under fardagsåren blifvit skötta. Skogarna hafva sköflats,
alléerna nedhuggits, trädgårdarne förstörts m. m. Men, säger man,
äfven andra egendomar i vårt land vanskötas, äfven andra egen¬
domar än fideikommissen sköflas på samma sätt som dessa och det
är sant. Men i de af mig påpekade fallen har vanskötseln och
sköflingen tillkommit just på grund af fastigheternas egenskap af fidei¬
kommiss. Skulle de icke hafva haft denna egenskap, är det åt¬
minstone antagligt att man i dessa fall sluppit höra sådana sorg¬
liga skildringar. Och, mine herrar, det är inga bagateller, det här
är fråga om. Lagutskottets ordförande sökte visserligen framhålla
att det endast är en ringa del af landets jord, som beröres af fidei¬
kommissinstitutionen, men det är dock 1/20 af hela det uppskattade
fastighetsvärdet på landet, som representeras af fideikommissen.
Detta är ingalunda någon obetydlighet. Om man dertill betänker,
att de stora possessionerna och särskildt fideikommissen äro jem¬
förelsevis lågt taxerade, ligger det i öppen dag, att förhållandet
emellan värdet af landtfideikommisseu och den öfriga jorden blir
större än 1/20. I Skåne innehafves närmare ’/10 ad jorden utaf fidei¬
kommissarie!’, i Södermanland går det till nära l/JV allt enligt
taxeringsvärdena; kan det då vara för staten nyttigt att hafva så
stora delar af den svenska jorden fastade med band, som, enligt
min tanke, på de grunder jag nu anfört, i statsekonomiskt hänseende
medföra stora olägenheter?
Jag skall slutligen yttra några ord angående frågan sedd ur
familjens synpunkt. Den fiktionen kan ju uppställas, att fideikom-
'missfastighet i sjelfva verket icke eges af familjen, utan endast af de
successorer, som en gång för alla äro i det första fideikommissbrefvet
bestämda och att sålunda ingen annan medlem af familjen har något
Ji:o 37.
Ang. jideikom-
miss institu¬
tion ens upp¬
hörande.
(Forts.)
N:o 37.
42
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
missinstitu¬
tionens upp-
hörande.
(Forts.)
rättsligt anspråk på att njuta någon fördel af fideikommisset och att
dem alltså ej sker någon orätt, då de gå lottlösa derifrån. Jag
medgifver också att det finnes ett visst berättigande för ett dylikt
åskådningssätt, men jag tviflar på, att detta åskådningssätt kan ingå
i det allmänna rättsmedvetandet, utan tror tvärt om, att det all¬
männa rättsmedvetandet, och detta med rätta, häftigt uppröres i de
icke så sällan förekommande fall, då vid sterbhusutredningar en
broder eller en aflägsen slägting tager all befintlig egendom och de
andra få gå som sparfven från axet.
Det heter i fideikommissbrefven i allmänhet att de äro upp¬
rättade till »familjens heder och conservation». Jag tror, för min
del, att detta mål ingalunda vunnits. Fattigdom är ingen skam
och rikedom är ingen verklig heder. Den heder, som kan åstad¬
kommas genom inuehafvandet af ett fideikommiss, tillfaller för öfrigt
icke familjen i sin helhet utan en enstaka familjemedlem. Det är,
enligt min tanke, lika illa bestäldt med konservationen, då det blott
är eu enda familjemedlem, som konserveras, om jag får begagna
detta uttryck, under det kanske hela den öfriga familjen befinner
sig i yttersta mis i »re. Huru vigtiga familjens heder och konserva-
tion för öfrigt kunna vara synes mig dock vigtigare och angelägnare,
att inom familjen bibehålla känslor af kärlek, frid och enighet,
hvilket jag vågar påstå är mycket svårt inom familjer, som inne¬
hafva fideikommiss. Jag tror att om man med flit ville inkasta
splitets och afundens fackla inom en familje- eller syskonkrets, så
funnes för sådant ändamål intet lämpligare medel än just att stifta
ett familj efideikommiss.
Mycket vore att tillägga, men jag skall ej tillåta mig att vara
vidlyftigare. Dock vill jag tillägga det jag finner helt naturligt,
att den, som principielt hyllar fideikommissinstitutionen såsom rigtig
och befogad, icke vill vara med om lagutskottets nu afgifna förslag
till skrifvelse, men den, som icke detta gör, föreställer jag mig utan
oro och tvekan, skall kunna gå in på en sådan utredning, som lag¬
utskottet föreslagit, ty derigenom kan ingen skada ske. Om Kongl.
Maj:t, efter en noggrann och fullständig utredning i denna för vårt
land ganska vigtiga fråga, finner skäl att framlägga förslag i ämnet,
lär man väl kunna hysa det förtroende till regeringen, att den icke
kommer med några förslag till rättskränkande eller brådstörtade
ändringar. För min del skulle jag känna mig fullt belåten om ett
sådant förslag endast innebure den bestämmelsen, att der med-
lemmarne inom en familj som innehade fideikommiss, sinsemellan
öfverenskommo om upphäfvande af fideikommissets natur, skulle
Kongl. Maj:t ega rätt att bifalla en sådan anhållan, och der icke
öfverenskommelse om vilkoren för upplösningen emellan familje-
medlemmarne kunnat träffas, skulle Kongl. Maj:t ega att, antingen
sjelf eller genom gode män, eller på annat lämpligt sätt, be¬
stämma om dessa vilkor. I sådant fall kunde man icke säga att
någon rättskränkning egde rum, eller att någon brådstörtad ändring
vidtoges. Många andra och kanske bättre sätt för fideikommissens
successiva öfvergång till fri egendom kunna ju för öfrigt uttänkas,
Lärdagen den 4 Maj, f. m.
43
N:o 37.
och visst är att män från Kongl. Maj:t kan förvänta ett godt och
lämpligt förslag härutinnan, om begäran derom af Riksdagen fram-
ställes och Kongl. Maj:t finner att någonting i frågan bör göras.
Jag skall sluta med att erkänna, att jag alldeles icke under¬
skattar vigten af det utaf lagutskottets ordförande mot utskottets
förslag anförda skäl, att kammaren vid flere föregående tillfällen
har afslagit hemställanden i samma syfte, som det nu föreliggande
förslaget, men jag tillåter mig dervid erinra, att det förut mer än
en gång, och i vigtigare frågor, än denna händt att kammaren ändrat
mening utan att kammarens värdighet deraf på något sätt lidit; och
det är under vördsam förhoppning, att så äfven i detta fall måtte
vara händelsen, som jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets
betänkande.
Herr» Wiesel gren: Man har mot lagutskottets ordförande och
hans argument rigtat ganska många anmärkningar, och den skar¬
paste af dem har väl bestått deri, att man ansett honom hafva för¬
klarat, att hans ställning till frågan vore beroende af hans rätts¬
medvetande, hans uppfattning af hvad som i detta stycke vore rätt.
Jag vågar hysa en annan uppfattning af hans mening; jag vågar
det i följd af hans förklaring' att han i ett fall skulle kunna vara
med om ett utlåtande af den beskaffenhet som lagutskottets före¬
liggande, nemligen om all svensk jord, eller åtminstone större delen
deraf, vore lagd under fideikommissrätt. Då skulle han anse sig
uppfordrad att vara med om dess afskaffande. Jag vågar fråga
eder, mine herrar: tron I verkligen att lagutskottets ordförande
skulle kunna tänka sig ett enda fall, då han ville vara med om
någonting orätt? Jag kan icke hysa den öfvertygelsen, utan finner
i hans bekännelse i detta stycke den klaraste bevisning för att
äfven han i det föreliggande förslagets upptagande ser icke en
rättsfråga utan en lämplighetsh&ga. Alla de bevis, som för rätt¬
mätigheten af de påyrkade modifikationerna eller ändringarna i
detta fall blifvit anförda, tendera också åt detta samma: är det
lämpligt eller olämpligt? Ty, mina herrar, bakom den bestående
rätten, som ju i viss mening kan sägas tolka hvad som är rätt,
ligger dock något, som heter »det allmänna rättsmedvetandet», och
det är detta, som ytterst bestämmer hvad som fortfarande får till¬
höra den gällande rätten, hvad som är lag, och hvad som skall
blifva lag; och på denna grund måste jag opponera mig mot lag¬
utskottets ordförande, då han sade, att han hade en sådan vördnad
för det bestående, att han ansåg den göra sig skyldig till en flack
uppfattning som icke betraktade detta bestående från synpunkten
af den tid, som hade bestämt det. Jag tror, att detta var hans
mening; men i så fall är den åtminstone icke min, ty då här dock
ytterst är fråga om, hvad som kan vara lämpligt att bibehålla eller
att ändra, tror jag, att vi hafva full frihet att bedöma frågan efter
de nutida förhållandena och icke efter 1600-, 1700- eller ens början
af 1800-talets förhållanden och synpunkter. Det begrepp, som ligger
bakom fideikommissinstitutionen, är slägtbegreppet, eller omsorgen
Ang. fideikom¬
miss institu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
N:o 37,
44
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
om slägtens konservering, såsom en talare nyss uttryckte sig. Men
mellan detta slägtbegrepps förherskande i Europa och vår tid,
ligger dock 1789 års revolution; och vi skola icke glömma det fak¬
tum, som redan förut i dag blifvit berördt, att, om också denna
revolution förde med sig ytterst sorgliga förvillelser, öfver hvilka
menskligheten alltid måste blygas och sörja, det ideella uppslaget i
1789 års stora gerning likväl var af ett helt annat syfte, och något,
som väl är värdt att med tacksamhet erkänna. Individens betydelse
har sedan den tiden varit en helt annan än förr, och i samma mån
har också slägtens betydelse trädt tillbaka. Erågan är icke numera,
om man tillhör en utomordentligt gammal och frejdad slägt, utan i
främsta rummet om man sjelf är en aktningsvärd, dugande och för
sig sjelf stående personlighet.
Jag skall icke mycket inlåta mig på frågan i dess hela om¬
fattning, ty min »naturliga böjelse» ligger icke åt att hålla långa
föredrag; men jag skall ändå be att få i någon mån belysa ett
yttrande, som ju kan hafva sin betydelse, nemligen det, som blifvit
midt om Englands föredöme och hvad innehafvande! af de stora
majoraten betydt för Englands politiska lif. När en politiker i
England — yttrade lagutskottets ordförande — utgår ur sitt lands
regering, sedan den politiska skara, hvars betydelse och storlek in¬
satt honom i regeringen, råkat i minoriteten, behöfver han icke,
såsom hos oss, söka en reträttplats, utan han går tillbaka till sitt
majorat och gör sig väl fortfarande bemärkt, men såsom medlem
af oppositionen. Huru många gånger, frågar jag, inträffar det dock
hos oss, att en ur Konungens råd utträdande går tillbaka till sitt
fideikommiss? Jag har rätt ofta sett, att en ur Konungens råd ut¬
trädande sedermera gjort sig bemärkt i oppositionen, men ganska
sällan, att han gått tillbaka till ett fideikommiss; och jag tror så¬
ledes, att i förevarande fall bibehållandet af fideikommissen hos
oss saknar all politisk betydelse, och att den gjorda jemförelse!!
icke ens är på sin plats, då de faktiska förhållandena i de båda
nämnda länderna äro så synnerligen olika.
För min del anser jag, att hufvudsumman af denna fråga är
att finna i det obefogade uti den undantagslagstiftning, under hvil¬
ken ett visst antal af de arftagande i vårt land är stäldt. Om det
är rätt och i enlighet med vår rättsuppfattning, att syskonen i en
familj skola- ärfva lika, — på hvilken grund hålla vi då ett litet antal
familjer i en annan ställning och låta dem vederfaras den tunga
lotten, att ett af dessa syskon skall få allt, men de öfriga ingenting?
Jag har åtskillig personlig erfarenhet i detta stycke och har sett,
till hvilka missförhållanden inom familjerna denna fideikommiss¬
lagstiftning kan leda; för min del tror jag ock, att det från lagens
och rättens synpunkt skall vara väl, om vi på den kunde göra ett
lyckligt slut. Med dessa ord vill jag dock icke hafva sagt, att jag
anser detta slut vara lätt funnet. Tvärt om! Dervid skola, enligt
min öfvertygelse, så stora och många svårigheter framställa sig,
att det icke torde vara så lätt att finna detta lyckliga slut. Men
det är icke något skäl för mig att icke önska eller försöka att nå
Lördagea deri 4 Maj, f. m.
45
N:o 37.
det, och då lagutskottets betänkande endast uttrycker en önskan, Ang. fideikom-
att vi må komma derhän, anhåller jag, för min del, att få yrka bi- >"lssmstltu-
fall till lagutskottets förslag. l°hsZndeP
(Forts.)
Herr von Baumgarten: Jag skall icke uppehålla kammaren
i denna långvariga debatt, utan jag har endast velat tillkännagifva,
att jag i utskottet intagit samma ställning som de öfriga reservan¬
terna från denna kammare, och att jag, så vidt jag kan erinra mig,
också begärt att blifva bland dem antecknad i reservationen, men
att, då jag icke var närvarande i utskottet vid betänkandets justering,
* jag icke kunnat bevaka mitt intresse.
Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag att få instämma med ut¬
skottets ordförande, emedan jag anser förslaget innebära en alltför
våldsam åtgärd, helst då, såsom här är fallet, det kommit från en¬
skild motionär. En annan sak vore om motionen afsåge, att Kongl.
Maj:t skulle få rätt att upphäfva fideikommissrätten, i de fall då
derom ansökan hos Kongl. Maj:t gjordes af såväl fideikommissarien
som af hela den slägt, som af fideikommisset kunde hafva intresse.
Då skulle äfven jag kunna vara med om ett dylikt förslag. Men
för närvarande yrkar jag afslag å utskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Enligt min uppfattning bör man gå
till väga med mycken varsamhet, när det gäller att ändra död mans
yttersta vilja, afgifven i öfverensstämmelse med den lag, som gälde
då förklaringen afgafs. Statsmagternas formella rätt i föreliggande
fråga lär det väl icke vara värdt att bestrida eller ens tala om, ty
svårligen skulle väl domstolarne vilja mot statsmagterna i det fallet
häfda den enskildes rätt. Men det behöfver man här icke heller
tänka sig, isynnerhet som frågan alldeles icke föreligger under så
utomordentligt stora och i nationalekonomiskt afseende vigtiga för¬
hållanden, att man kan vara frestad att härvidlag göra en afvikelse
från den önskan jag åtminstone har, och som jag anser, att det all¬
männa rättsmedvetandet kräfver, att respektera den dödes vilja.
Här har blifvit sagdt, att omkring 100 millioner kronors taxe¬
ringsvärde är bundet under fideikommissrätten. Men det är i alla
fall en jemförelsevis allt för liten del af den svenska jorden, för
att det skulle innebära något verkligt hinder, eller medföra något
men i afseende på det fria förfogandet öfver fastighet.
Hvad för öfrigt beträffar det förhållande, som här blifvit antydt
i fråga om fideikommissens egenskaper att lemna allt åt en men intet
åt de öfriga inom familjen, så beror det helt och hållet på fidei¬
kommissarien sjelf. Om han sköter sig väl och ordentligt, behöfver
han alldeles icke öfverlemna sina öfriga barn åt fattigdomen.
Det har vidare blifvit sagdt, att det icke öfverensstämde med
principen för den lika arfsrätten att respektera fideikommissinstitu¬
tionen. Vid den lika arfsrättens införande ifrågasattes aldrig att
ändra sådana testamentariska förordnanden, och genom 1857 års
testamentariska lagstiftning har testamentsrätten blifvit så betydligt
utsträckt, att den lika arfsrätten derigenom enligt nuvarande lag
N:o 37.
46
Lördagen den 4 Maj, f. in.
Ang. jideikom- karl högst väsentligt modifieras. Enligt mitt förmenande tillhör
ZnenfTpp- fideikommissen ryggraden i samhället, och då jag, för min del, icke
hörande Vl11 vara med om att försvaga denna, yrkar jag afslag på utskottets
(Forte.) förslag.
Herr Roman: Lika med lagutskottet hyser äfven jag den
bestämda öfvertygelsen, att familjefideikommissinstitutionen står i
uppenbar strid med allmänna rättsmedvetandet samt uppfattningen
af hvad samhällets sunda utveckling kräfver. Om och när detta
förhållande i allmänhet erkännes såsom obestridligt, så kan jag icke
finna annat, än att staten har både rättighet och pligt att upphäfva *
en sådan institution. Då jag kommit till min uppfattning af denna
fråga hufvudsakligen på samma grunder, som af föregående talare
redan hlifvit anförda, anser jag det hvarken behöfligt eller lämpligt
att nu upprepa dessa. Dock ber jag att få yttra några ord i fråga
om tvenne anmärkningar, som gjorts mot institutionens upphäfvande,
den ena att sådant ej skulle kunna ske utan rättskränkning, och
den andra att det skulle möta oöfverstigliga svårigheter att ordna
de rättsförhållanden, som blefve beroende af institutionens upp¬
häfvande.
Hvad den förra af dessa anmärkningar beträffar, så torde det
vara uppenbart, att denna rättskränkning icke kan drabba andra än
de fideikommissinnehafvare, som finnas, då institutionen kan komma
att upphäfvas, och kommande fideikommissarie!'. Jag medgifver då
att, om institutionen upphäfves utan vederbörlig hänsyn till då
varande fideikommissarie!' och kommande sådana, så vida desse då
äro födda eller aflade, detta skulle innebära en verklig rättskränkning;
men det är ju icke nödvändigt, att vi göra oss skyldige till en sådan
rättskränkning för att få institutionen afskaffa^. "Återstår då endast
den rättskränkning, som kan anses träffa en fideikommissarie, som
födes ett eller annat årtionde, ett eller annat århundrade härefter.
Denna rättskränkning synes mig dock vara af ringa eller ingen be¬
tydelse i jemförelse med den rättskränkning, som nu oupphörligen
drabbar alla dem, hvilka just till följd af dessa enskildes disposi¬
tioner af förevarande slag äro utestängda från den arfsrätt, som
eljest är i lag tillförsäkrad hvarje svensk man och qvinna.
På den andra anmärkningen svarar jag endast, att det icke får
möta oöfvervinneliga svårigheter att ordna rättsförhållanden, som
böra ordnas.
Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Björnstjerna: Vore det här fråga om att inrätta en ny
familjeinstitution i Sverige, så skulle jag visst icke yttra mig för
saken. Men nu är det fråga om att afskaffa en gammal institution
och att, så vidt jag kan se, utöfva en rättskränkning mot många,
ehuru den siste talaren icke tycktes finna det.
I förbigående vill jag endast nämna till den ärade talaren på
göteborgsbänken, som så bröt stafven öfver det engelska öfverhuset,
att han misstog sig, när han förklarade, att det vore så vanmäg-
Lördagen den 4 Maj, f. m.
47
N:o 37.
tigt, att det icke ens vågade afstå ett begärdt anslag. Några an¬
slagsfrågor föreläggas nemligen icke engelska öfverhuset. Det är
detta, som utgör dess svaghet, att endast underhuset afgör dylika
frågor. Men att öfverhuset för öfrigt i England spelar en betydande
rot, torde väl framgå deraf att halfva ministeren alltid tillsattes
från detta hus, och markisen af Salisbury, som nu står i spetsen
för regeringen, är väl icke heller att förbise.
Här har af flere talare upprepade gånger blifvit sagdt, att man
på intet vis vill kränka den nuvarande fideikommissinnehafvarens
rätt, utan man vill till och med gifva honom mer än hvad hans
rätt vore, ty man ville gifva honom testamentsrätt öfver sitt fidei¬
kommiss. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att det
äfven fins andra, som hafva anspråk på dessa fideikommiss, än den
nuvarande innehafvaren och hans barn. Det fins sannolikt mången
fideikommissinnehafvara, som nu gerna skulle se, att ett beslut fat¬
tades om fideikommissens upphäfvande, i hopp att få fördela sitt
fideikommiss mellan sina barn. Men han tänker då icke på, att
om egendomen icke varit fideikommiss vore han kanske nu en fattig
stackare, som ingenting hade att lemna åt sina barn. För att se,
huru det skulle slå sig ut, bläddrade jag nyss i adelskalendern och
fann genast på bokstafven A en fideikommissarie, som har eller haft
elfva syskon. Dessa elfva och deras barn, om jag icke medräknar
de gifta systrarnas barn utan endast dem, som bära fideikommissariens
namn, uppgingo till närmare fyratio personer. Skulle nu ett sådant
beslut fattas om fideikommissrättens upphäfvande, fins det väl icke
något rimligt skäl, hvarför den nuvarande innehafvaren skall få
dela fideikommisset mellan sina barn. Hvarför skola icke hans
syskon och deras barn äfven få del deri? Deras fader var ju äfven
fideikommissets innehafvare. Om ödet så fogat, att fideikommiss¬
rätten upphäfts för 20 år sedan, då hade de fått vara med om del¬
ningen, och den nuvarande innehafvaren fått blott en tolftedel deraf
samt vore således nu en föga förmögen man. Skall fideikommiss¬
institutionen upphäfvas, och vill man dervid vara rättvis, så kan
iag icke se, att det kan gå för sig på annat sätt, än att man går
tillbaka till testatorn och efter nuvarande innehafvarens död för¬
delar arfvet mellan testatorns alla efterkommande. Endast då är
rättvisa skipad, tv den nuvarande fideikommissarien har icke bättre
eganderätt till fideikommisset än någon af testators öfriga afkom-
lingar, hvilka eventuelt dertill kunna blifva berättigade. Jag tror
således, att man här råkar ut för mycket stora svårigheter, ty det
kan väl icke vara rättvist att, med uppenbar kränkning af andras
lagliga anspråk, tillerkänna den nuvarande innehafvaren fideikom¬
misset såsom arf och eget, med rätt att dela det mellan sina
barn.
Någon skada för vårt land tror jag alldeles icke har skett ge¬
nom fideikommissinstitutionen. Min öfvertygelse är, att, hvad åt¬
minstone de stora fideikommissen angår, deras jord i allmänhet är
mycket väl skött, och att de i detta afseende kunna tjena till mön¬
ster för många andra jordegendomar i vårt land, i synnerhet bön-
Ang. fideikom-
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
N:<> 37.
48
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom
missinstitu¬
tionens upji-
hör ande.
(Forts.)
-dernas. Från denna synpunkt tror jag, att fideikommissen äro eu
fördel för landet.
Man har vidare sagt, att de stifta split och oenighet inom famil¬
jerna. Det är väl sant, att det är obehagligt för syskonen, som
ingenting få, när fideikommissarien får allt. Men med fideikommis¬
sets stiftande har just meningen varit, att det inom familjen skall
finnas en, som är förmögen och som kali upprätthålla familjens vär¬
dighet och hjelpa de andra familjemedlemmarne. Så sker det på
många fideikommiss i Sverige, likasom i England och andra länder.
Jag skall icke längre uppehålla kammaren utan yrkar afslag
å utskottets förslag.
Herr Bergström: Den sjette talaren i ordningen, herr Wiesel-
gren, har i en punkt fullkomligt rätt uppfattat min ståndpunkt i
förevarande fråga. Men det kan jag deremot icke säga om den
femte talaren, herr Hasselrot. Jag har nemligen icke obetingadt
bestridt statens befogenhet och rätt att vidtaga en sådan åtgärd,
som här är i fråga. Det har jag så mycket mindre kunnat göra,
som jag erkänner statens suveränitet. Man vet ju, att engelska
parlamentet -till och med tillerkänner sig »omnipotens», en egenskap,
som vi svenskar endast tillägga Gud. Jag har således icke drifvit
den satsen, att statsmagterna icke skulle kunna vidtaga eu sådan
förändring, som nu är i fråga. Men jag har sagt, att en dylik åt¬
gärd alltid vore betänklig, och det vidblifver jag fortfarande, ty en
aflidens vilja bör respekteras. Den respekteras i fråga om stiftelser
till fromma ändamål, om också icke till den grad, att staten icke
tilltror sig kunna reformera dem, men, så vidt möjligt är, låter staten
dessa stiftelser ega bestånd, och så har staten år 1810 äfven gjort
med fideikommissen. Den har lemnat en laglig utväg att reformera
dem, men har icke velat upphäfva dem. Jag kan icke annat än
vidhålla den åsigten, att den lagstiftning, som nu är i fråga, i viss
mån skulle få retroaktiv verkan. Jag skall taga ett exempel. Vår
nu gällande rätt medgifver en fastighetsegare befogenhet att vid
försäljning af fastigheten förbehålla sig så kallade undantagsförmåner,
en befogenhet, som jag oändligt gerna skulle vilja ha upphäfd, ty,
som hvar man vet, är det en ständig källa till hemska brott, att
efter egendoméns försäljning den forne egaren har rätt att uppbära
en del af egendomens afkastning. Om, under det den nuvarande
lagen eger gällande kraft, någon egare vid försäljning af sin fastig¬
het betingar, att han och efter honom hans efterkommande skola
hafva en viss del af fastighetens afkastning, och sedermera en lag
utfärdas, som förbjuder dylika undantagsaftal, så kan väl icke be¬
stridas, att den lagen skulle få en tillbakaverkande kraft, om den
tillika gjorde slut på de undantagsaftal, som träffats under den tid,
då sådana aftal voro tillåtna och i öfrigt genom inteckning vore
privaträttsligt betryggade. Är då hvad motionären föreslagit det
enda sätt, hvarpå bestående fideikommiss skulle kunna försvinna?
Visserligen icke. Redan den gamla testamentsstadgan talar om det
fall, att vilkoren i fideikommissbref exspirerat, i hvilket fall fastig-
Lördagen den 4 Maj, f. m.
49
N:o 37.
heten upphör att vara fideikommiss. Jag kan gifva exempel härpå. Ang. fijdhom-
I Skåne fans ett stort fideikommiss, som kallades Glimmmge strö- mUsinstitu-
gods eller det Rosenkrantzska fideikommisset. När den siste inne- tw™ns “pp-
hafvaren dog, uppstod en långvarig process, hvarunder pretendenter *'
kommo från både Sverige, Danmark och Tyskland. Men denna °r s'
process slutade så, att Kongl. Makt i högsta domstolen förklarade,
att vilkoren för fideikommisset hade exspirerat, och det blef i van¬
lig ordning arfskiftadt. Ett annat fall är, då fideikommissbrefvet är
så otydligt och har mot hvarandra så stridande bestämmelser, att
det är omöjligt att tillämpa dem. Det har verkligen inträffat, att
Kongl. Maj:t af denna anledning förklarat att fideikommisset bör
upphöra. Så var nemligen förhållandet med det ofrälse Asplundska
fideikommisset. Slutligen händer det ock, att ett fideikommiss, som
blifvit intecknadt, måste säljas på exekutiv auktion. Äfven då
upphör fideikommissrätten. Må man då låta dessa förhållanden verka
sitt verk och respektera hvad som för närvarande eger rum!
Motionären i ämnet vid 1810 års riksdag hade fattat frågan
hufvudsakligen från nationalekonomisk synpunkt. Han tog till ut¬
gångspunkt för sitt förslag det förhållande, att Riksdagen förut be¬
sluta, att hvarje svensk man finge besitta jord af hvad beskaffenhet
som helst. Med detta till utgångspunkt förklarade han det vara
högst olämpligt, att rättigheten att stifta fideikommiss finge ega be¬
stånd, ty då kunde inträffa, att all svensk jord blefve lagd under
fideikommissoriskt band, hvaraf följden åter blefve att man komrne
att sakna tillfälle att förvärfva jord. Denna tankegång genomgår
också lagutskottets hela betänkande vid 1810 års riksdag. Der talas
ständigt om »jord», »jordbruk» och »jordens odling» o. s. v.
Jag tror mig verkligen hafva visat, att fideikommissens storlek
icke är så betydlig, att någon fara är för handen af den art, som
motionären tänkt sig. För detta satte 1810 års lagstiftare en bom,
derigenom att de förbjödo stiftandet af nya fideikommiss.
I sammanhang härmed vill jag säga, att herr Hasselrots upp¬
gift, att fideikommissens taxeringsvärde skulle utgöra en tjugonde¬
del af taxeringsvärdet hos den i enskild ego varande fasta egen¬
domen, icke är fullt exakt. Det är visst icke en tjugondedel. Det
går an att multiplicera taxeringsvärdet å de fideikommiss, som finnas
på landet och i stad, med 20 och jemföra produkten med den upp¬
gift, som finnes i den officiella statistiken. Då skall man finna, att
det icke är en tjugondedel utan något mindre; men derom vill jag
icke vidare nu orda.
Så fort det talas om det kränkande för rättsmedvetandet, att
lika arfsrätt icke eger rum, vill jag först erinra, att det visst icke
är sagdt, att ett af flera syskon är den aflidne fideikommissariens
efterföljare; denne kan vara alldeles oskyld. Men i hvad fall som
helst tillåter lagen för närvarande stiftande af familjefideikommiss
i lösören och pengar.. Om nu någon ännu står på den råa stånd¬
punkten, såsom herr Öländer uttryckte sig, att han sätter familjens
heder och konservation så högt, att han vill göra en fideikommis-
sorisk stiftelse, så får han göra det i pengar. Hvarföre finner nämnda
Första Kammarens Prot. 18S9. N:o 37. 4
N:o 37.
50
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
miss institu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
ledamot icke sitt rättsmedvetande deraf lika såradt, som om stiftel¬
sens föremål är en fastighet. Mitt rättsmedvetande är icke så fint,
att det känner sig mer såradt i ena än i andra hänseendet.
Jag har att vederlägga en uppgift af den femte talaren i ord¬
ningen. Han nämnde, att bestämmelsen i nu gällande lag, att testa¬
mente får göras »med vilkor» icke syftar på fideikommisstiftelser.
Det kan må hända synas vara ett likgiltigt ämne, men det kan
också från rättshistorisk synpunkt vara upplysande att nämna, att
man vid granskning af den gamla lagkommissionens särskilda för¬
slag till ärfdabalk funnit, att i det första förslaget 5 § af testa-
mentsstadgan, som handlade om fideikommisstiftelser varit införd,
men att under fortsatt bearbetning och revision dess innehåll allt
mer och mer inskränktes, till dess i den slutliga redaktionen endast
qvarstod uttrycket »med vilkor» såsom syftande på fideikommiss¬
stiftelser. Skulle någon betvifla min uppgift i detta fall, hänvisar
jag till finnen Palméns Rättshistoriska bidrag. Jag har låtit efter¬
höra, om boken funnes på riksdagsbiblioteket, men fick till svar,
att den tyvärr icke fans der. Emellertid hänvisar jag talaren till
boken, och om han har tid att läsa den, skall han finna, att min
lagtolkning är vigtig.
Herr Hedlund, var om jag rätt minnes, den tredje talaren i
ordningen. Han gjorde åtskilliga utflygter på rättshistoriens om¬
råde, särskildt citerade han ett yttrande af Plinius, »latifundia rem-
publicam perdidere», eller stora gods hafva förderfvat den romerska
staten. Att detta yttrande innehåller en sanning torde icke kunna
bestridas, men dessa latifundier uppkommo icke genom fideikommiss¬
stiftelser, utan derigenom, att de romerska patricierne uteslutande
tillvällade sig den så kallade agerpublicus i de eröfrade provinserna,
och det var detta, som framkallade de häftiga striderna om åiker-
layarne, som inuehöllo bestämmelsen att ingen finge innehafva mera
än 500 jugera, såsom ursprungligen var förhållandet. Det var all¬
deles icke fråga om några fideikommitterade fastigheter. För min
del är jag af den åsigten, att det för ett land är nyttigt att hafva
både latifundier och små jordbruksfastigheter. De stora latifund-
innehafvarne äro i stånd att spela rolen af mecenater samt upp¬
muntra konst och vetenskap, och det hafva de i vårt land äfven
gjort. Derpå kunna anföras många exempel. Innehafvare af små
jordbruksfastigheter kunna det icke, äfven om de hafva den derför
erforderliga bildningen.
Här finnes i vårt land genom lag skapad en märklig institution,
som är ganska lik fideikommissinstitutionen och det är stadgad åbo-
rätt till kronohemman. Successionen går till äldste sonen och om
han dör utan bröstarfvingar till äldste broder och så vidare. Det
är märkligt nog, att rättsmedvetandet icke finner sig kränkt af detta.
Det ilr dock en lagbestämmelse. Man har ansett denna institution
såsom ett bondeståndets palladium. Nu är den visserligen af mindre
vigt, derföre att kronohemmanens antal successivt förminskats ge¬
nom skatteköp. Rättsmedvetandet borde dock finna sig lika mycket
kränkt deraf, att äldste sonen till en kronohemmansåbo till förfång
Lördagen den 4 Maj, f. in.
51
N:o 37.
för sina syskon tillträder kronohemmanet alldeles som fideikommis- Ang. fideikom-
sarien sitt fideikommiss, och märk väl, den senare tillträder det icke
på grund af arfsrätt utan på grund af testamente. _ “'hörande!’
Jag anser fortfarande högst betänkligt att aflåta en sådan skrif- (Fort».)
velse, som lagutskottet föreslagit, och jag yrkar derföre afslag å
utskottets hemställan.
Efter detta anförande hördes rop på proposition.
Herr Sandberg: Det torde ursäktas mig, om, då jag för några
år sedan såsom medlem af lagutskottet varit med om denna frågas
behandling, jag vill yttra några ord om densamma.
Det finnes sannolikt ingen i kammaren, som är så obenägen
för fideikommisstiftelserna som jag och som lifligare än jag önskar,
att de kunde på ett lagligt och rättvist sätt upphäfvas. Men det
oaktadt .finner jag ordalagen i skrifvelsen sådana, att jag för min
del icke kan godkänna densamma. Om man i stället hade skrifvit
och anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru och på hvad
sätt samt under hvilka vilkor fideikommisstiftelserna måtte kunna
upphäfvas, skulle jag hafva varit med derom, men icke som det nu
står, då Riksdagen begär en lag, hvarigenom faktiskt alla fideikom-
misstiftelser skulle upphäfvas.
Jag hade också tänkt yttra några ord i afseende på ordnandet
af rättsförhållandena vid upphörande af en fideikommisstiftelse,
men har i detta hänseende blifvit i hufvudsak förekommen af herr
Björnstjerna. För att i ett sådant fall handla fullt rättvist, finnes,
så vidt jag kan förstå, ingen annan utväg än att gå tillbaka till
fideikommissets stiftare och lemna alla hans afkomlingar del i fidei¬
kommissegendomen. Jag inser mer än väl de stora svårigheter, som
utan tvifvel komme att möta ett dylikt tillvägagående, men vill
dock hoppas, att de skola kunna öfvervinnas.
På grund af hvad jag nu anfört kan jag icke vara med om
skrifvelse i sådana ordalag, som nu blifvit föreslagna.
Herr Unger, Magnus: Om jag kunde, såsom ett par före¬
gående talare bringa mig öfver på den ståndpunkten, att jag hade
att tillse, blott huruvida det vore lämpligt att upphäfva alla fidei-
kommisstiftelser och låta fideikommissen gå i arf såsom annan egen¬
dom, skulle jag icke yttra mig i ämnet, ty jag inser alltför väl,
huru önskligt det vore ur nationalekonomisk, social och familje-
synpunkt, att fideikommissen kunde upphöra. Enligt mitt förmenande
gäller frågan här dock icke endast huruvida detta vore lämpligt,
eller icke, utan jag tror, att man måste först tillse, huruvida man
kan upphäfva fideikommissen utan att kränka rättigheter, som kommit
till stånd under skydd af eu lag, som då fans.
Den ene af dessa talare, herr Hasselrot, kom på den stånd¬
punkten, att det vore fråga blott om lämpligheten, genom erinran
derom att 1734 års lag icke uttryckligen medgåfve fideikommiss¬
stiftelser, utan endast stadgade: »vill någon, man eller qvinna, göra
Nso 37.
52
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. Jideikom-
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
-testamente, hafre våld göra det muntligen eller skriftligen, med
eller utan vilkor», men denne talare, som väl känner den historiska
grunden för detta stadgande, 1686 års testamentsstadga, har icke
med 1734 års lag kunnat hala sig upp på lämplighetsståiulpunkten.
Han har kommit dit hufvudsakligen genom att åberopa kongl.
förordningen den 3 april 1810 och att fideikommissrättens helgd
genom tillåtelsen att inteckna fideikommiss redan vore faktiskt
rubbad. Genom nämnda kongl. förordning stadgas: »att i de fall,
då någon innehafvare af fideikommissegendom kan komma i behof
att derå emot inteckning göra lån eller för egendom anse förmån¬
ligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord, eller ock
finna sig föranlåten att söka bäfvande af vissa i fideikommiss¬
stiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller
andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa
tillämpning och som icke röra frågor, hvilken mellan fideikommissarier
och medarfvingar kunna yppas och enligt allmänna rättegångsord¬
ningen måste behandlas, böra hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
mälas, på det Kongl. Maj:t med högsta domstolen, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, må dervid,
efter sig företeende omständigheter, kunna förfara.»
Utom det att från Kongl. Maj:ts pröfning i här föreskrifven
ordning, är, som kammarens ärade ledamöter behagade bemärka,
undantagna alla frågor, hvilka mellan fideikommissarien och med¬
arfvingar kunna yppas, beder jag få fästa uppmärksamheten derpå,
att det är en stor skilnad mellan, att i enstaka fall Kongl. Maj:t
kan med högsta domstolen förklara, huru en eller annan fidekommiss-
stiftelse skall rätteligen tydas, huruvida man emot inteckning i
fideikommisset får upptaga lån o. s. v. och att draga ett streck
öfver allt hvad fideikommisstiftelser heter. Och det är i före-
nämnda hänseende så mycket större försigtighet af 1810 års lag¬
stiftare iakttagen, som det stadgas, att med dessa ärenden skall i
likhet med annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar
förfaras.
I förbigående tager jag mig friheten erinra, att efter mitt för¬
menande går det icke så till vid meddelande af tillstånd att in¬
teckna fideikommiss, som det enligt 1810 års förordning är vordet
föreskrifvet, ty beträffande förklaring af civillag heter det i re¬
geringsformen, att de af konungen och dess högsta domstol afgifna
förklaringar skola underställas Riksdagen, men så sker icke i fråga
om fideikommiss, utan så snart Kongl. Maj:t medgifvit inteckning
af ett fideikommiss, intecknas det. Skulle Riksdagen sedan höras,
vore det för sent. Ville man rätteligen förfara efter 1810 års för¬
ordning, skulle Kongl. Maj:t innan dess beslut trädde i kraft låta
höra Riksdagen i dessa frågor, och det vore en ytterligare, både
nödig och laglig försigtighetsåtgärd.
Den andra talaren, herr Wieselgren, synes hafva kommit upp
på lämplighetsståndpunkten genom drifvande af den satsen, att om
rättsmedvetandet går i en viss rigtning, måste lagen foga sig der¬
efter. Det torde dock vara något vågadt att obetingadt drifva det
Lördagen den 4 Maj, f. m.
53
N:o 37.
påståendet. Det finnes vissa teorier i lagstiftningsväg, som ständigt Ang. fideilcom-
vidhållits och som ständigt måste vidhållas. Man har t. ex. strängt missinstitu-
hållit på. att civillag icke har retroaktiv verkan och icke må kunna firande'
störande inverka på förhållanden, som uppkommit under skydd af (ports)
en lag, som stiftats för många decennier sedan, hvilket skulle leda
till betänkliga följder.
Rättsmedvetandet, tror jag, ställer sig nu så, t. ex. beträffande
den jord, som är donerad till städerna, att den icke borde kunna
vinnas åter till städerna sedan enskilde förvärfvat sig. densamma.
Rättsmedvetandet skulle då göra gällande, att en ändring borde ske
i de af t. ex. Gustaf II Adolf eller drottning Kristina gifna dona-
tionsbrefven af innehåll att jorden skall everldligen tillhöra städerna
och icke kunna af enskilde förvärfvas. Det har icke ifrågasatts,
men skulle med samma skäl som upphäfvande af fideikommiss¬
stiftelsen kunna ifrågasättas.
En talare nämnde, att 1810 togs ett jättesteg, då det stadgades,
att derefter finge inga fideikommiss inrättas. Ja — i sådan rigtning,
som afser framtida stiftelser och icke rubbar redan bestående, af
lag skyddade förhållanden, skulle jag gerna vilja vara med om ännu
ett jättesteg, nemligen att förbjuda stiftande af fideikommiss jemväl
af lösegendom, men det är skilnad att taga detta steg i en rigtning,
så att ingens rätt förnärmas, och att göra det så, som utskottet
vill, hvarigenom rättssäkerheten kränkes och både fideikommiss¬
stiftarens och hans afkomlingars på lagligen tillkomna stiftelser
grundade rättigheter trädas för nära.
Herr Hasselrot sade visserligen, att Kong!. Maj:t komme väl
att tillse, att icke någon rättsviolation eger rum. Det tager jag för
gifvet, att Kong! Maj:t kommer att göra, men jag anser också det
vara Riksdagens pligt att, innan den skrifver, göra klart för sig,
om det utan violation af andras rätt låter sig göra. att med ett
penndrag upphäfva alla fideikommisstiftelser.
På dessa grunder yrkar jag afslag å lagutskottets ifrågavarande
hemställan.
Friherre Åkerhielm: Det var först sedan den nu förda öfver-
läggningen länge nog fortgått, som det blef för mig klart i anled¬
ning af ett yttrande från talarestolen, afgifvet af en lagutskottets
ledamot, som tog utskottets utlåtande i försvar, hvilket yttrande
synbarligen gjorde mycket intryck på kammarens ledamöter, att,
hvad nu påyrkas, tarfvar att närmare skärskådas. Jag vill emeller¬
tid genast förutskicka det erkännandet, att jag fann det anförande,
hvarpå jag syftar, det af herr Hasselrot afgifna, vara starkt bindande
i sin bevisning för den satsen, att det kunde vara önskvärdt, att
inga fideikommiss i landet egde bestånd. Men då jag erkänner
detta, vill jag på samma gång för min del, till den kraft och verkan
det kan ega, betona, att något bestämdt uttalande om sättet, huru¬
ledes en sådan fordran skulle kunna uppfyllas, icke förekommit.
Den omsorgen lades på Kong! Maj:t. Jag har varit med om att
skrifva till Kong!. Maj:t i frågor, som varit svåra att utreda, och
N:o 37.
54
Lördagen den 4 Maj, f. m.
Ang. jideikum-
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
mången gång har jag äfven funnit att den utvägen, som af svenska
riksdagen anlitats kan hända allt för mycket, varit den enda möj¬
liga, men i nu föreliggande fråga är en sådan utväg icke i detta
ögonblick den enda möjliga eller ovilkorligen erforderliga; fasthellre
är jag af den förmening, att om hithörande rättsfrågor skulle lösas
endast på grund af hvad hittills förekommit, det är sannolikhet för,
att på det ena eller andra hållet mot personer, i fjermare eller
närmare led härstammande från testator, komme orättvisor att begås,
och att rättstvister i stor mängd skulle uppkomma. Det hör i frågor
som denna vara väl genomtänkt och utredt — och sådant kan ske
i ett Riksdagens utskott — huru de nya rättsgrunderna, som skola
träda i stället för de bestående, skola kunna hringas till utförande
och i lag stadgas. Har man icke tänkt sig detta, då har Riks¬
dagen icke tillräckligt undangjort det på Riksdagen hvilande arbetet,
utan då har man snarare gjort sig saker till att hafva varit för
tidig och för rask i vändningarna. År det då så förfärligt brådt
att gå in med denna skrifvelse? Måste det ovilkorligen ske 1889 i
maj månad? Ånej, det är det icke. Det första steget togs 1810,
och jag tror vi lugnt kunna gifva våra förtroendemän i lagutskottet
tillfälle att vid en annan riksdag, då tiden icke är så långt
framskriden som nu, taga under öfvervägande, huru man skulle
kunna tänka sig saken mer ordnad, och att då till Riksdagen fram¬
komma med ett mognare förslag än det nu föreliggande. Härmed
vill jag icke hafva sagt, att jag icke för min del skulle kunna tänka
mig möjligheten af att vara med om och till och med understödja
ett förslag, som jag tydligen icke funne kränka den enes eller andres
rätt och som icke, om det sattes i verket, vållade eganderättsrubb-
ningar eller rättstvister. Jag håller mig för närvarande endast till
det formelt konstitutionella, då jag uttalar den önskan, att man icke
inom kammaren läte sig hänföras af den starkt sammanbundna be¬
visningen mot fideikommissers bestånd i den nämnde talarens an¬
förande och, endast följande denna uppfattning, funne sig föranlåten
att besluta en skrifvelse, som icke behöfver beslutas i dag och som
först då hör afgå till Kongl. Maj:t, när lagutskottet mer genomtänkt
huru reformen skall kunna genomföras.
För min del kan jag således ej finna annat än rigtigast och
klokast att förena mig med dem, som yrkat afslag på lagutskottets
hemställan. „
Herr Hedlund: Jag anhåller få berigtiga en missägning, hvar¬
till jag möjligen gjort mig skyldig i mitt förra anförande. Om jag
der sagt, att det var en beskattning sfr aga, som framkallade den
starka oviljan mot Englands öfverhus, så var uttrycket origtigt. Det
var en ekonomisk fråga, och den förekom i maj månad 1880, men
hvilken frågan var, kan jag nu icke erinra mig.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Hasselrot: Med anledning af några anmärkningar af
lagutskottets ärade ordförande heder jag få påpeka, att jag i mitt
Lördagen den 4 Haj, f. in. 55
förra yttrande uttryckligen sade att jag icke ville bestrida, att de fidei¬
kommiss, som stiftats med stöd af 1734 års lag, varit fotade på rättslig
grund, ehuru jag fann denna skäligen svag samt att min bevisning
icke grundades på min anmärkning om otydligheten af bestämmelsen
i 1734 års lag.
Vidare sade den ärade ordföranden, att han aldrig nekat till,
att statsmagterna hade rätt att bestämma i föreliggande fråga, om
han än fortfarande ansåge betänkligt att vidtaga någon åtgärd här¬
utinnan. Jag be?1 att få taga fasta på detta yttrande, ty så vidt
jag kunnat fatta, har den ärade ordföranden förut uttalat såsom sin
åsigt i detta afseende, att endast i verkligt nödfall statsmagterna
vore berättigade att införa förändringar i familjefideikommissinstitu-
tionen, och emellan dessa båda uttalanden är enligt mitt förmenande
en väsentlig skilnad. Mina uppgifter angående förhållandet mellan
värdet af fideikommissen på Jandet och den öfriga jorden vidhåller
jag i allo såsom rigtiga.
Hvad angår ordalagen i skrifvelsen, tror jag icke det har någon
egentlig betydelse, om de formuleras på ett eller annat sätt. Finner
regeringen ej skäl att göra någonting vid frågan, svarar regeringen
naturligtvis detta och framlägger intet förslag, äfven om Riksdagens
begäran om framläggande af förslag är positiv och ej, såsom herr Sand¬
berg önskat, gjord beroende på om regeringen skulle finna Riks¬
dagens önskan om eu ändring af institutionen i fråga vara lämplig
och rigtig. Hvad slutligen friherre Akerhielms yttrande beträffar,
får jag väl erkänna, att det vore önskligt, om i nu föreliggande
fall, då Riksdagen aflåter skrivelser, Riksdagen deruti kunde uttala
sin mening om det sätt, hvarpå den åstundade reformen skulle lösas,
men i detta fall torde ett angifvande af sättet för frågans lösning
öfverstiga icke blott lagutskottets utan äfven Riksdagens förmåga.
Jag betviflar nemligen, att nöjaktig klarhet härutinnan kan vinnas,
förrän en utredning af beskaffenheten af åtminstone ett flertal af
nu varande fideikommissinstitutioner egt rum, och en sådan utred¬
ning kan endast Kongl. Maj:t förskaffa oss. Det skulle, sade den
ärade talaren, icke vara brådtom med denna .skrifvelse och det med-
gifver jag gerna, men vill man saken, så tror jag man kan lika
gerna nu som eu annan gång besluta sig för att aflåta en skrifvelse,
ty skall man vänta till dess man kan bestämma rigtningen, hvari
förändringen skall gå, tror jag att man får vänta i all evighet och
det blir kanske väl långt. Vilja vi verkligen saken, få vi väl hoppas,
att Kongl. Maj:t går oss till mötes, med anskaffande af den utredning,
som erfordras och framläggande af det förslag, som deraf föranledas.
Herr Sjö Gröna: Då denna fråga behandlades i lagutskottet,
var jag ännu ledamot i samma utskott, och, såsom herrarne be¬
hagade inhemta af betänkandet, har jag velat reservera mig mot
det slut, hvartill utskottet kommit. Lagutskottets ordförande har
fullständigt utvecklat de skäl, som ligga till grund för denna reser¬
vation, och jag har således intet synnerligt att tillägga. Jag in¬
skränker mig till att i största korthet först och främst erkänna rig-
N:o 37.
Ang. jideikom-
missinstitu-
tionens upli¬
kör ande.
(Forts.)
N:o 37.
56
Lördagen den 4 Maj, f. ni.
Ang. jideikom
missinstitu¬
tionens upp¬
hörande.
(Forts.)
-tigheten af det på motsidan framstälda påståendet, att statsmag-
terna hafva fullkomlig rättighet att stifta en lag i det antydda syftet.
Jag skulle också kunna vara med om eu sådan lag, om jag funne
ett stort statsintresse fordra detta, eller om fideikommissinstitu-
tionen har visat sig medföra stora politiska och sociala oegentlig-
heter och orättvisor. Men jag kan icke finna att dessa förutsätt¬
ningar äro för handen. Vore förhållandet sådant, skulle jag, såsom
sagdt, visserligen anse att statens fördel och rätt bör gå framför
enskildes eventuella rätt, och då vore visserligef! skäl att tillämpa
den välkända satsen »gagnar det staten, så slå till». Men så är för
närvarande icke förhållandet; jag anser tvärtom, att ännu så länge
fideikommissinstitutiouen kan medföra ganska stor nytta, både i
politiskt och socialt hänseende. Då härtill kommer, att Riksdagen
enligt mitt förmenande icke i en så svårlöst fråga bör inskränka sig
till att lösligt framkasta en skrifvelse, utan att på det ringaste sätt
antyda, huru man borde lösa densamma så, att man icke tillskapar
större orättvisor och obilligheter än de, man nu vill afhjelpa, för¬
enar jag mig med dem, som yrkat afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och tal¬
mannen i enlighet med de derom framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande utlåtande hem¬
stält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig finna den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 50, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets berörda hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 54;
Nej — 57.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ute¬
slutande ur riksstaten för år 1890 af det för Hennes Kongl. Höghet
Prinsessan Eugenie anvisade anslag m. m.; och
n:o 71, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad i
följd af den staden år 1888 öfvergångna brand; äfvensom
Lördagen den 4 Maj, f. m.
57
N:o 37.
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 5, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ordnande af döf-
stummeundervisningen i riket.
Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar från och
med den 6 i denna månad beviljades herrar Ödelberg och EJcenman,
Victor.
Kammaren åtskildes kl. 3,34 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogos å nyo statsutskottets den 29 sistlidne april och den
1 i denna månad bordlagda utlåtanden och memorial:
n:o 5 b, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln gjorda framställning angående derunder
uppförda anslagen dels till försvarsverket till lands i allmänhet,
eller arméförvaltningens departement, dels ock till beklädnad och
utredning m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps
och Jemtlands hästjägarecorps;
n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående derunder
uppförda förslagsanslaget till lindring i rustnings- och roterings-
besvären; samt
n:o 67, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra in¬
föras i det nya reglementet för riksgäldskontoret.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden och memorial hemstält bi¬
fölls.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 3 innevarande maj
bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående de i fråga om förvärfvande af mark för
utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands län meddelade bestäm¬
melser.
Första Kammarens Prat. 1889. N:o 37.
5
fl:o 37. 58
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Ang. disposi- Herr Roman: Herr grefve och talman! Mine herrar! Såsom
tionen af de bekant torde vara, sträcka sig i Jemtlands län den bofasta befolk-
f°af “renietes9 n^nSens egor omedelbart intill gränserna för lapparnes renbetesfjell,
fjdllTi 'jemt-0°h den omständigheten har vållat otaliga, delvis ganska bittra
lands län aj - strider emellan den bofasta befolkningen och lapparne — strider,
sedda medel, hvilka uteslutande haft sin rot i det oftast nästan olidliga intrång,
lapparnes renar gjort å den bofasta befolkningens egor.
Visserligen är det sant, att lappens ställning ingalunda är af¬
undsvärd, men sannerligen denna bofasta befolkning, som bygger
och bor i lapparnes närhet, lefver under synnerligen gynsammare
existensförhållanden, då de först och främst hafva att kämpa med
en karg natur och ett oblidt klimat, och derjemte hafva att kämpa
med lapparnes renar om den lilla afkastning jorden kan gifva dem.
I vår tid, då man är så angelägen om att omgärda jordbruket
med alla möjliga skyddsskrankor, af hvilka icke ens skuggan når
fram till denna befolkning, som likväl får vidkännas alla skugg¬
sidorna deraf, bör samma befolkning kunna påräkna någon sympati
i sin sträfvan att så mycket som möjligt undkomma renarnes härj¬
ningar på deras egor. En utväg härtill har man trott sig finna i
en utvidgning af lapparnes renbetesområden —- en åtgärd, som jag
skattar synnerligen högt för de fördelar derigenom beredas lapparne,
hvilka obestridligen för närvarande äro hänvisade till ett alltför
trångt utrymme. Jag förbiser icke heller, att genom en dylik åt¬
gärd möjligen en af de väsentligaste anledningarne till detta lap¬
parnes intrång på den bofasta befolkningens område kan komma
att aflägsnas. Men å andra sidan är jag lifligt öfvertygad om, att
detta intrång icke kommer att upphöra eller ens kan upphöra, så
länge lapparne tillåtas att med sina renar uppehålla sig i omedelbar
närhet af den bofasta befolkningens egor.
Af denna anledning tillåter jag mig uttala den förhoppning,
att vid de inköp af mark, som för utvidgning af lapparnes ren¬
betesområden kan komma att ske, den största varsamhet måtte
iakttagas, så att icke detta öfverklagade onda, som jag nu påpekat
och som för närvarande är begränsadt till de trakter, der lapparne
nu uppehålla sig, måtte utbredas jemväl till de trakter, som hittils
varit derifrån förskonade.
Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets i före¬
varande utlåtande gjorda hemställan.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko¬
utskottets den 1 och 3 i denna månad bordlagda memorial n:o 9, i
fråga om användande af riksbankens vinst för år 1888.
Ang. bank,,- 1 punkten,
vinstens an¬
vändande. Herr Sandberg: Enär det för mig varit och fortfarande är
omöjligt att fatta den finansiella visdom, som utan tvifvel ligger
lördagen den 4 Maj, e. m.
59
N:o 37.
fördold i förslaget att åt riksbanken bibehålla något öfver hälften
af förra årets bankovinst, ehuru det af ingen lärer kunna bestridas,
att för närvarande hela vinsten kan af riksbanken undvaras, under
det att man kan antaga för gifvet, att vi iföljd af redan beviljade
anslag blifva nödsakade att öka vår redan alltför stora statsskuld,
har jag inom utskottet yrkat, att hela bankovinsten måtte lemnas
till statsverket i syfte att minska behofvet af nya låns upptagande;
och då vi möjligen, derest hela bankovinsten blefve öfverlemnad
till statsverket, skulle kunna undvika att än ytterligare öka vår
statsskuld, har jag ansett mig skyldig att inom kammaren fram¬
ställa enahanda yrkande, som jag haft inom utskottet.
1 detta anförande instämde herr Bergström.
Friherre Akerhielm: Ehuru det inför ett så fåtaligt plenum
torde vara af mycket ringa vigt att framhålla allt hvad som eljest
kunde vara af vigt att framhålla i denna fråga, anhåller jag likväl,
då ett yrkande gjorts, att få fästa uppmärksamheten på hvad banko¬
utskottet anfört och hvad fullmägtige för sin del enhälligt tillstyrkt,
nemligen att en närmast lika fördelning af bankovinsten måtte ega
rum mellan riksbanken och statsverket, hvarigenom man jemväl
tillgodosett de skilda anspråk, som framkommit från Första och
Andra Kammarens olika representanter inom utskottet och derjemte
följt det modus vivendi, hvilket under en lång följd af år plägat
tillämpas.
Det förefaller mig vidare temligen öfverflödigt att erinra om,
att man redan för lång tid tillbaka lyckades finna detta uttryck för
hvad den förste talaren icke uppfattade såsom någon finansiel visdom.
Efter hvad jag förmodar var det af politisk klokhet och beräkning
att komma ifrån de gemensamma voteringarna, som man beslöt
bankovinstens fördelning emellan riksbanken och statsverket. Under
några år bär en rubbning härutinnan egt rum, men i år har banko¬
utskottet kunnat med tillfredsställelse återgå till den gamla freds-
ståndpunkten. Beslutet fattades med 15 röster mot 1.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
•
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i en¬
lighet med. de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande memorial hemstält och
vidare derpå att, såsom herr Sandberg föreslagit, riksbankens hela
vinst under år 1888 skulle öfverlemnas till statsverket; och för¬
klarades den förra propositionen, som upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
2 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Ang. banko
vinstens an
vändande.
(Forts.)
K:o 37.
60
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 1 och 3 innevarande månad
bordlagda memorial och utlåtande:
n:o 51, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets ut¬
låtande n:o 44, öfver väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
10 § rättegångsbalken; och
n:o 52, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10
kap. 1 § rättegångsbalken.
Hvad utskottet i förevarande memorial och utlåtande hemstält
bifölls.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
anordnande af fabriksinspektion;
n:o 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till kapitalisering
och aflösning af tolagsersättningen; samt
n:o 73, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning angående utgifvande af en stats¬
tidning för legala tillkännagifvanden m. m., samt om beviljande af
ett extra anslag å 1,500 kronor för utredningens verkställande.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 7,4 3 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet.