RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889. Första Kammaren. N:o 16.
Lördagen den 9 mars, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet påförmiddagen.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 6 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 27,
i anledning af väckta förslag dels om fortsättning af statens jernvägs-
byggmader, dels om statsbidrag till en enskild jernvägsanläggning. 1
1 filten. Amlag m
fortsättande
Herr Casparsson: Då jag anser, att en Riksdagens skrifvelse?/ arbetena
har större värde och betydelse än det papper, hvarpå den äraffattad," stambanan
har jag ej kunnat instämma i det slut, hvartill utskottet kommit. Sollefteå
Riksdagen angaf nemligen för tre år sedan de grunder, hvar¬
efter anslagen för den norrländska stambanans fortsättande borde
utgå. Den ansåg nemligen att försigtigheten och omsorgen för
statens finanser kräfde, att arbetet icke bedrefves i större omfattning
än som kunde ske med ett årligt anslag af omkring två millioner
och genom att upplåningen för ändamålet så vidt möjligt inskränktes.
Riksdagen ville nemligen inhemta erfarenhet af det ekonomiska
resultatet af de redan i Norrland anlagda stambanorna. Har nu
denna erfarenhet jäfvat den försigtighet, som Riksdagen ansåg böra
iakttagas? Nej! Ser man på resultatet af de redan i Norrland
anlagda jernvägarne, hvilket finnes angifvet i reservanternas inom
Andra Kammaren reservation, hvilken återfinnes på sidorna 7 och 8
i utlåtandet, så finner man, att resultatet är mycket nedslående; och
detta till och med mer än hvad jag för tre år sedan ansåg skola
blifva förhållandet. Ser man på jernvägsstyrelsens berättelse, sidan
2, angående afkastningen af stambanorna i sin helhet, så finner man,
att afkastningen »å lånta medel med tillägg af kapitalrabatt och
kapitaliserade trafikmedel» utgjort, 1883 3,20 procent, 1884 3,07,
Första Kammarens Prot. 1889. N:o 16. 1
>':o 16.
Lördagen den 9 Mars, e. in.
norr om
Sollefteå.
(Forts.)
Anslag Ull 1885 2,::, 1886 2,14 och 1887 1,96 procent. Det har således gått
fortsättande oupphörligt utför. Styrelsen tillägger att »vid bedömande åt den
af arbetena ...fd\ ä gom imder de senare åren visat sig i statshanetrafikens
" stewi<mf'"re]ativa afkastning, borde bland de bidragande orsakerna dertill ej
förbises den omständigheten, att de jemförelsevis föga indrägtiga
norrländska jernvägslinierna efter hand blifvit allt mera utsträckta
så att de, från att år 1882 hafva utgjort 34 procent af statsbane-
nätct söder om Storvik, år 1887 ökats till öfver 50 procent eller mer
än hälften af samma längd och utgjorde tredjedelen af hela stats-
banenätet samt lemnade en nettobehållning, som i förhållande till
byo-gnadskapitalet uppgick till icke fullt en sjundedel af hvad linierna
söder om nämnda station i medeltal lemnade såsom relativ behåll-
ninQ'.» Se vi på nettobehållningen af stambanorna per bankilometer
(siifan 4), så visar sig, att samtliga stambanorna lemnat en netto-
behållning per bankilometer af 2,160 kronor; samtliga linierna söder
om Storvik 3,058 kronor, men linierna norr om Storvik endast 335
kronor per bankilometer; således ungefär en tiondedel af hvad linierna
söder om Storvik lemnat. Jag tror således, att den försigtighet, som
Riksdagen för tre år sedan ansåg påkallad, ännu bör iakttagas.
Men, säger man nu, det är misshushållning att bygga så lång¬
samt och det är nog så, om man betraktar saken uteslutande ur
jern vägsby ggandels tekniska synpunkt, men när man ser, att upp¬
låna gsränt an är 3,9 7 under det att afkastningen gått upp till endast
0 41 procent å byggnadskapitalet, det vill säga eu skilnad af öfver
a’i/ procent, så tror jag att äfven detta bör mana att icke bygga
allt Ju väl,1 säger man då, men Norrlands utveckling krafvel- det.
Detta skål vill jag icke underskatta, men Norrlands befolkning är
mycket gles och att bygga jern vägar för att befrämja folkökningen,
är en mycket dyr utväg. . . ,
De ekonomiska skälen hafva för nug vant ganska öfvertygande
att vidhålla den mindre summa, som jag i min reservation föreslagit.
Men det tinnes äfven ett annat och ändå starkare skäl, som jag vill
beröra. Statsrådet och chefen för civildepartementet har anfört äfven
strategiska skäl, och när civilministern det gjort, må det tillåtas mig
soni civilist att älven beröra dessa. Jag medgifver, att vår försvars-
kraft ökas genom en sådan jernväg, men jag frågar, om icke äfven
eu anfallande fiendes anfallskrafter ökas genom en stambana norr
om Bottenhafvet, och en anfallande fiendes anfallskrafter fruktar jag
blifva alltid större än våra försvarskrafter. Jag undrar om hans
antallskraft icke ökas ännu mer genom jernvägen än vår försvars-
kraft. När jag först inträdde i det offentliga lifvet hörde jag för¬
kunnas som ett axiom, att vilkoret för att Sverige skulle kunna för¬
svara sig, låg i vårt halfinsulära läge. Om jernvägen fortsattes, —
och ja» förmodar meningen är att fortsätta den till Haparanda, ty
byggei'0 man mellan Ångermanelfven och Luleå eif, hvad finnes då
för skäl att icke fortsätta äfven till Torneå eif, — då hafva vi
öppnat en fullt färdig inmarschväg öster ifrån. Nu säger man, att
det är mycket lätt att spränga broar och sålunda hindra fiendens
framträngande, men det är med nutidens hjelpmedel också mycket
Lördagen den !) Mars, e. m
3
N:<> lfi.
lätt att återställa banan och i alla händelser kommer en stor del af Anslag till
våra försvarskrafter att på detta sätt bindas. fortsättande
Hurudant är då vårt försvarsläge? Beträffande det rörliga bibanan
svaret, har man öfverljudt förkunnat, att vi icke hafva något ogent- norr om
ligt försvar, och en del fackmän hafva sökt förringa den Bila armé Sollefteå.
vi hafva. Huru är det då med det fasta försvaret? Vår enda fäst- (Forts.)
ning är ofullbordad och dess byggande fortskrider med snäckans
gång. Hufvudstaden, som ligger i vår strategiska förpostlinie, är
alldeles obefäst och man tyckes nu mera alls ej tänka på, hvad man
redan på 1200-talet insåg, att Stockholm utgör nyckeln till hela
Mälardalen. Hvad rikets andra stad beträffar, så nämndes här om
dagen, att Göteborg kan nedskjutas af en enda pansarfregatt. Sådant
är vårt försvarsläge. Man kan då fråga, om jag vill, att en hel
landsdel skall vara utan jernväg endast af strategiska skäl. Det
vill jag icke, men jag vill, att innan vi fullborda den norra stam¬
banan, försvarsfrågan först skall vara löst, så att vi intaga en mer
betryggad ställning än för närvarande. Jag är lifligt öfvertygad,
att om vi i närvarande stund öppnade nya inmarschvägar norr ifrån,
då kan genom ett af de politiska schackdrag, som icke sällan inträffa
i folkens lif, mycket lätt hända, att det blott behöfves några få drag
för att man till Sverige skall kunna säga: »schack och matt». Det
är derför jag med ett visst misstroende upptagit frågan om påskyn¬
dande af norra stambanan och det är till väsentlig del af denna
orsak, som jag anser, att nu icke bör lemnas högre anslag än förra
Riksdagen medgaf. Då jag nu erfarit, att Andra Kammaren med
icke obetydlig majoritet antagit en siffra af 2,500,000 kronor, så
yrkar jag bifall till min reservation eller att för ändamålet måtte
beviljas 2,500,000 kronor.
Herr statsrådet von Krusenstjerna: Den siste talaren anförde
två skäl, hvarför man skulle stanna vid ett anslag af 2,500,000
kronor. Det ena var den ringa rentabiliteten åt de norrländska
stambanorna. Denna omständighet, som jag icke kan förneka, synes
mig hafva kunnat åberopas och åberopades också 1886, då frågan
förelåg huru vida vi skulle fortsätta stambanebyggandet norr om
Ångermanelfven, men, sedan denna fråga är afgjord, sedan det är
ett faktum, att vi skola bygga till Vännäs — och detta involverar
att vi skola bygga vidare till Luleåelf, kan jag icke finna, att detta
skäl vidare har någon betydelse. Genom i886 års beslut är redan
bestämdt att staten skall med ett visst belopp komma att bidraga
till stambanebyggnaden genom öfre Norrland; frågan gäller nu endast,
huru vida man bör fördela detta belopp på dera eller färre år.
Ett annat skäl anförde talaren, i det han åberopade ett riks¬
dagens föregående uttalande i denna fråga. Jag finner det ganska
naturligt att talaren, som deltagit i utskottsutlätandet derom, vid¬
håller detta, men jag vill fästa uppmärksamheten på att Riksdagen
sjelf icke vidblifvit detta utlåtande, lika litet som då i början åt
1880-talet det sades, att man till stambanan Bräcke-Sollcfteå ej
skulle anvisa mera än 2 millioner om året, byggnadsanslaget seder¬
mera ett enda år inskränktes till detta belopp. Hvad angår utta-
N:o 16.
i
Lördagen den 9 Mars, e. in.
Anslag till landet från 1886, så vidhölls det 1887, men frångicks af kammaren
fortsättande QQh Riksdagen redan 1888. Jag kan således icke förstå annat, än
a stambananatt V1 ;u'° alldeles oförhindrade att bedöma denna fråga efter sig
norr om företeende förhållanden, utan att vara bundna af föregående riks-
Sollefteå. dagars beslut, och ser jag saken ur denna synpunkt, synes det mig,
(Forts.) att man bör vidhålla den grundsats, att det obestridligen är billigare att,
när vi skola bygga, bygga för ett större belopp än för ett, mindre, när
man nemligen håller sig inom vissa gränser. Dessa gränser äro, att
anslaget ej blir större än att arbetet fortfarande kan bedrifvas på
ett arbetsdistrikt, tv i sådant fall blifva administrationskostnaderna
och de s. k. allmänna utgifterna ingalunda ökade i samma proportion
som byggnad sanslaget utan i en betydligt lägre. Ett årligt anslag
af 4 millioner kan användas på ett arbetsdistrikt och förhållandet
ställer sig så att, om vi fördela byggandet genom öfre Norrland på
fem i stället för tio år, så besparas i administrationskostnader en
summa, lågt beräknad, af 550,000 kronor.
Detta är ett skål; de öfriga skälen hvarför vi böra, enligt min
åsigt, ju förr desto hellre sätta öfre Norrland i jernvägsförbindelse
med det öfriga Sverige, har jag redan framhållit till statsrådsproto¬
kollet och äfven tillförene i denna kammare. På ett bland dessa
skäl lägger jag för min del synnerligen mycken vigt. Nyligen
hafva nästan samtidigt bortgått två män, som båda hade den full¬
ständigaste kännedom om öfre Norrlands förhållanden, och hvilkas
uttalanden i förevarande fråga kammaren flera gånger haft tillfälle
höra. I mångt och mycket tänkte de olika; i ett stämde de öfverens;
de hyste båda det varmaste intresse för bevarandet af den svenska
nationaliteten deruppe i öfre Norrland, och de sågo båda en verklig
fara i den rigtning, hvari förhållandena der kunde utveckla sig.
Såsom ett af de kraftigaste hjelpmedlen för att afvända denna fara
betraktade de framdragandet af en stambana genom öfre Norrland.
Angående den betydelse en stambana har i detta afseende, tillåter
jag mig citera ett yttrande, som fäldes för två år sedan i denna
kammare. Det fäldes af en talare på elfsborgsbänken. Han yttrade,
att betydelsen af en stambana genom öfre Norrland och Norrbotten
var icke blott att transportera våra trupper dit upp för att i farans
stund skydda Norrbotten mot fiendeanfall utan i ännu högre grad
att transportera svenska sympatier dit upp, för att hejda en invasion,
som kunde blifva farlig och förderflig samt förbinda dessa folk¬
klassers sympatier och intressen med det öfriga Sveriges.
Jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.
Herr Sandberg: För mig har det varit en innerlig glädje, att
det vid innevarande riksdag inom Första Kammaren finnes en fullt
pålitlig majoritet, som vill bereda skydd åt Sveriges näringar och
framför allt åt vår modernäring, jordbruket. Men det finnes äfven
eu annan fråga, som i vigt täflar med, för att icke säga öfverträffa!’
frågan om tullskydd, nemligen vår ständigt sig ökande skuldsättning.
Under frihandlarnes 30:åriga regemente hafva vi så godt som
oafbrutet, ehuru än med större och än med mindre fart, angenämt
och beqvämt färdats utför skuldsättningens sluttande väg, hvilken väg,
S:o 16.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
om man alltjemt fortfar att resa på densamma, så väl för staten som Anslag till
för den enskilde endast kan föra till ett bedröfligt mål, bankrutt. fortsättande
Så snart en del af en stambana eller eu enskild jernväg blifvit/C“!'?ffe,!“
färdig, har den blifvit invigd med högstämda tal, festligheter och ’ amu
jubel; men man har dervid förbisett eller åtminstone föga tänkt på,
aft festens egentliga föremål, den nybyggda jernvägen, så godt som
uteslutande tillhörde icke staten eller det enskilda bolaget, utan den
i de flesta fall utländske langifvaren, som försträckt penningarne till
jernyägens byggande. Om man på allvar besinnat detta sorgliga
förhållande, så hade kanske jublet stäfjats och festligheterna varit
mindre storartade.
norr om
Sollefteå.
(Forts.)
När en gång historien skrifves om de tre senaste decennierna,
så kommer man säkerligen både att klarare inse och att strängare
bedöma allt det onda, som statens alltjemt fortsatta upplåning i vid¬
sträckta kretsar förorsakat. Följande statens förledande exempel,
hafva kommuner och enskilda personer allt mera vant sig att till¬
fredsställa alla sina önskningar, att fylla alla sina verkliga eller in¬
billade behof med Jänta medel, och vi hafva verkligen kommit der¬
hän, att Sveriges allmänna och enskilda skuld nu uppgår till ett be¬
lopp, Sony är vida större än hvad under någon föregående period af
vår historia vant händelsen och som vida öfverträffar hvad man för
några tiotal af år sedan kunnat föreställa sig.
. .När man någon gång. känt sig orolig öfver statsskuldens hastiga
tillväxt, har man tröstat sig med dels att de många upplånade millio¬
nerna blifvit använda till produktiva företag, jernväg^byggnader, och
dels ^med att taxeringsvärdena på den fästa egendomen i Sverige
uppgå till tusentals millioner. Hvad det förra angår, så får Sveriges
folk hvarje år bittert erfara att jernvägarne endast i viss mån äro
produktiva, enär för räntor och amortering å de upplåtna medlen år¬
ligen måste erläggas en eller annan million utöfver nettobehållningen
åt jernvägarne. Hvad den fasta egendomens taxeringsvärde angår,
kan jag för min del icke fästa mycken vigt dervid, då jag i min
hemort under senare tider . ofta fått se att fastigheter både i stad
och på landsbygden blifvit försålda för hälften, ja tredjedelen af taxe¬
ringsvärdena.
0 Ehuru jag sjelf aldrig befattat mig med att omvända drinkare,
sa bär jag dock hundrade gånger hört och läst, att intet uträttas för
en drinkares förbättring derigenom, att han dag för dag söker att
minska den förtärda qvantiteten af spirituösa. Enda räddningen för
honom lärer vara absolut nykterhet. Efter mitt förmenande finnes
heller ingen annan räddning hvarken för stater, kommuner eller en¬
skilda., Indika vant sig vid att genom lån anskaffa medel för allt
hvad de önska eller tro sig behöfva, än att på en gång upphöra med
all ny upplåning och i stället på allvar öfva sig i de dygder, som
Sveiiges folk nu knapt mera än till namnet känner, nemligen spar¬
samhet och försakelse.
Men det är tid att öfvergå till den nu ifrågavarande banan. Jern-
vägsstyrelsen yttrar: »att för den norrländska statsbanan skulle sam-
manknytningen med Luleå—Ofotens jernväg medföra en väsentligen
större trafik genom tillgängligheten å ena sidan af de rika natur-
N-.o 16.
6 Lördagen den 9 Mars, e. m.
Anslag till alstren vid sistnämnda bana och å andra sidan af Vesterbottens och
fortsättande ^orrb0ttcns rikliga kolskogar», samt påstår slutligen: »det vara af
a stambananv• g't att genom ett påskyndande af arbetet söka göra fruktbringande
norr om det för norra stambanans byggande redan nedlagda betydliga kapi-
Sollefteä. takt.» Dessa skäl äro sannerligen så märkvärdiga att de förtjena
(Forts.) att närmare skärskådas. Det borde väl vara ett faktum, som af ingen
kan bestridas, att så tunga varor som malm, jern och skogsproduk¬
ter alltid söka sig väg till närmaste hamn och endast i ytterst säll¬
synta fall komma att forslas på den ifrågavarande stambanan som
ju i hela sin sträckning alltid löper paralelt med kusten, om också
stundom på några mil afstånd derifrån. Påståendet att påskyndandet
af arbetet hastigare skulle göra fruktbringande det på norra stam¬
banan nedlagda kapitalet, synes mig vara ännu mera orimligt. Er¬
farenheten har ju tydligen visat att trafikinkomsterna minskas ju
längre upp man kommer i det föga befolkade öfre Norrland.
Om de politiska och strategiska skälen för den norra stambanans
skyndsamma färdigbyggande vill jag icke mycket orda. Dessa skäl
lemna visserligen ett rikt material för vältalighetsöfeingar i den högre
stilen, men deras verkliga betydelse torde vara långt mindre än man
föreställer sig. I likhet med den föregående talaren tror jag det ännu
icke vara afgjordt, huruvida icke befintligheten af en jernväg lika
mycket om ej mera gagnar anfallet än försvaret.
På grund af hvad jag nu anfört skulle jag naturligtvis helst vilja
vägra allt anslag till fortsättande af arbetena å den norra stambanan,
hvilken redan är och alltjemt kommer att blifva en kräfta för våra
finanser, utan att medföra motsvarande gagn; men då jag ser huru
öfverväldigande stark opinionen för denna bana, åtminstone inom
Riksdagen, är, nödgas jag förena mig med herr Casparsson och yrka
att anslaget för nästkommande år må nedsättas från de af regeringen
föreslagna 4 millioner till 2J/2 millioner, i hopp om att det sistnämnda
beloppet skall kunna anskaffas utan ny upplåning. ^ Kan så ej ske,
så skulle jag, hellre än att vara med om nya lån, gå in på att Riks¬
dagen beslutar en särskild bevillning att utgå af hela folket för det
fortsatta byggandet af denna bana. För några tiotal åt år sedan i
slutet af 1840-taiet, då man ännu ej förstod sig på nyttan och gagnet
af att med Jänta medel bestrida nödvändiga utgifter, upptogs ^en så¬
dan bevillning under flere år, för att betacka kostnaderna för den
svenska expeditionen till Fyen. Som mig synes, ega vi full rätt att
kasta i Mälaren eller bygga gagnlösa j eris vägar för de medel, som vi
sjeifva ega, men helt annorlunda ställer sig förhållandet, då vi lör
sådana ändamål taga i anspråk hvad som icke tillhör oss: våra efter¬
kommandes tillgångar.
Man borde väl besinna att för hvarje million, vi för den norr¬
ländska. stambanan upplåna, belasta vi våra efterkommande med en
förökad skatt motsvarande räntan och annuiteten för det upplånta
beloppet, och då för den norrländska stambanans fullbordande ytter¬
ligare torde erfordras kanske hundrade millioner, komma säkerligen
våra efterkommande att få vidkännas eu ökad årlig beskattning åt
flere millioner, men jag vet väl att allt hvad jag har sagt och kan
komma att säga i detta ämne ingenting uträttar emot den jernväg^-
Lördagen den 9 Mars, e. m.
7 N:o 16.
feber, som i 30 år beherskat och ännu fortfarande beherskar flertalet Anslag till
af vårt folks representanter. Jag vill derför endast sluta med den^T^*“™
gamla sentensen: Dixi et salvavi! ä stambanan
norr om
Herr Cederberg: Den förste talaren uppläste en bit ur jern- Sollefteå.
vägsstyrelsens senaste berättelse angående trafiken, af innehåll att (Forts.)
de norrländska jernbanorna bidragit till den nedgång i statsbanornas
rentabilitet, som på de senaste åren visat sig. Som han icke nämnde
någon annan orsak till behållningens nedgående än de norrländska
banorna, skulle den slutsatsen deraf kunna dragas, att de norrländska
banorna varit de enda, som orsakat nedgången, och sålunda komma
till annat resultat, än jernvägsstyrelsen menat. Det torde icke vara
hvarken honom eller någon annan obekant, att på senaste åren de
flesta banorna visat en sådan tillbakagång just på grund af den af¬
tagande trafiken och sämre konjunkturer under dessa åren, men
hade talaren läst en liten bit till, tror jag, att han skulle hafva
funnit, att de norrländska banorna i allmänhet icke följt med i denna
tillbakagång. På sidan 3 stå följande ord, som. jag särskild! anteck¬
nade för några dagar sedan och ber att få sätta emot dem han
citerade: »minskningen gäller samtliga Hiller med undantag af sträckorna
Östersund—Torpshammar, Sollefteå—Bräcke, Ange—Bollnäs och Kila¬
fors—Stugsund » Det är således de flesta banorna norr om Storvik.
Om talaren vidare velat titta litet till på jernvägsstyrelsens berättelse
för 1887, skulle han hafva funnit, att linien Läxa—Charlottenberg
gaf i nettobehållning 0,3 5, under det linierna norr om Storvik g&fvo
0,4i. Det är en obetydlig skilnad, men det visar likväl, att de
norrländska banorna icke varit de sämsta i det svenska stambane-
nätet. Ungefär lika ställer sig nettosiffran för 1886. Då var äfven
linien Laxå—Charlottenberg, om jag ej missminner mig, sämre än
linierna norr om Storvik. Vare nu härmed huru som helst. Det
kan icke vara någons åsigt, att stateu bygger dessa banor, för att
det skall blifva en affär. Skälet hvarför de byggas är förut nänmdt
och vidare upprepadt från statsrådsbänken, och jag skall icke uppe¬
hålla mig dervid, men då den föregående talaren yttrade, att vi af
statsmedel utgifva i räntor årligen flere millioner, så ber jag att fä
nämna att jag läst statsutskottets utlåtande angående riksgäldskon-
torets förvaltning under .1888 på annat sätt. Så vidt jag kunnat
finna går det belopp som af statsmedel utgifves i räntor icke upp
till en och en half million ens. Staten gör för öfrig! på stambanorna
en mängd besparingar, som icke synas i någon bok. Jag vill erinra,
hvad t. ex. posten skulle kosta, om den icke fraktades på jern-
vägarne och likaså förhåller det sig med eu mängd andra transporter.
Resultatet får ej heller bedömas uteslutande efter de siffror, som visa
behållningen af banorna i fråga. Man har i dessa, dagar sett notiser,
som omtala huru tågantalet måste ökas norr om Storvik, för att
frakta gods, som kommer ifrån Upland, Vestmanland och Dalarne.
Just till följd af de norra stambanornas befintlighet kommer godset
in på jernvägen och passerar en stor del af de södra banorna. I
annat fall skulle det icke komma dit och statsbanorna skulle gä
miste om denna trafik, som i jernvägsstyrelsens redogörelse, såsom
N:o 16. 8
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Anslag till ju också rigtigt är, redovisas såsom inkommande för de södra ba-
fortsättande Hörna, men icke för de norra. Det går icke an att på detta sätt
a stambanan förbi se de norra banorna och alldeles särskilja dem från de södra.
norr om Hvad jag än må säga, så skall förmodligen ingen, som bar eu
Sollefteå, motsatt åsigt, låta öfvertyga sig af mig och jag vill icke upptaga
(Forts.) tiden längre. Mitt skäl är, att det är dyrt att bygga långsamt. Nu
hafva vi penningar, nu kunna vi få materiel och arbetskrafter billigt.
Derför böra vi bygga mer för ett jemförelsevis större belopp. Att vi
böra bygga, derom tror jag att de fleste äro ense, den siste talaren
kanske undantagen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Grefve Sparre: Då jag deltagit i öfverläggningarne i denna
fråga under många föregående år, har jag önskat att äfven i år deri
yttra några ord. Jag ber då till en början att få erinra om den tid
för flera år sedan, åren 1877—1881, när vi byggde med kraft för att
komma fram till tvärbanan genom Norrland; då användes årligen
ganska stora belopp, ett år ända till 7,470,000 kronor, och allt upp¬
lånade medel. När sedan fråga uppstod att utsträcka stambanan
norr om tvärbanan, funnos många, som önskade att afstanna arbetet,
visserligen ej för alltid, men en tid framåt, på det vi måtte förut
vinna någon erfarenhet beträffande den färdigbyggda baudelens trafik.
Riksdagen beslöt emellertid att fortsätta jernvägsbyggnaden till Ån¬
germanelfven, men anslog för ändamålet vida mindre belopp än som
förut utgått. För detta belopp har i ej ringa grad hemtats stöd
från tanken att man skulle kunna göra ett uppehåll med jernvägs-
byggandet vid Ångermanelfven. Förhållanden, som de fleste torde
erinra sig, kommo dock emellan, och i stället för att låta banan
stanna vid Ångermanelfven, lemnade man ytterligare medel för dess
fortsättande till Vännäs. Jag tror också att de fleste, som röstade
för detta anslag, voro öfvertygade att Vännäs icke var den punkt,
der man skulle stanna, utan att man borde gå fram till Luleå—
Ofoten-banan, ehuru man då, till följd af tvifvel angående hvilken
punkt derpå vore den lämpliga anknytningspunkten, ej bestämde sig
uttryckligen derför. Regeringens förslag omfattade Boden såsom mål,
men många tvekade om lämpligheten häraf, derför att Boden är en
station vid en enskild jernväg, Luleå—Ofoten-banan, och man sålunda
måste begagna denna som utfartsväg till hafvet. Detta torde vara
det väsentliga skälet hvarför Vännäs bestämdes till slutpunkt.
För fiffigt finner man ock som motiv framhållas, hvarför man ej
skulle bygga allt för fort, att man önskade använda äfven
till afsevärd del statsmedel och ej bygga endast med lånta medel.
Mången anser nemligen att de norrländska jernvägarne knappast
skola komma att lemna större trafikinkomst än som erfordras till
trafikomkostnaderna och vill derför ej öfverlemna åt framtiden att
bära bördan utaf stora ränteutgifter derför. Redan första året, dä
anslag beviljades till stambanan norr om Ångermanelfven lemnades
ett belopp af en half million kronor skattemedel och en half million
lånta medel. Året derpå kunde icke anslås högre belopp i skatte¬
medel än 500,000 kronor mot 1,500,000 lånta medel, men förra året
anvisades 2 millioner kronor af skattemedel och en half million af
Lördagen den 9 Mars, e, m.
9 K:o 16.
lånta medel. Slutsiffran för denna del af den norrländska stambanan Anslag till
visar således 3 millioner kronor af skattemedel och 21j2 million af a°f Arbetena
lånta medel. I år kan, om regeringens föreliggande förslag vinnerstambanan
framgång i Riksdagen, och äfven dess finansplan bifalles, ett belopp norr om
af lx/2 million kronor skattemedel afmattas till den norrländska stam- Sollefteå.
banan. Då vi känna öfverskotten för år 1888 och dessa göra an- (Forte.)
tågligt, att man nästa år torde kunna lemna ett något högre belopp
skattemedel till denna bana, synes man kunna förutsäga att i fall
det nu begärda anslaget 4 millioner kronor beviljas till fortsättning
af arbetena på luden Sollefteå—Vännäs, och lika belopp nästa år,
skall ungefär hälften af kostnaden för denna handel, Sollefteå—
Vännäs, komma att bestridas med statsmedel och den andra hälften
med lånta medel. Vid sådant förhållande kan jag ej anse mig handla
inkonseqvent, om jag ställer mig på ståndpunkten af den högre sum¬
man, ty hvad som komme att lånas blir ej mera än som varit fallet,
då vi byggde med de små beloppen.
Jag får dessutom fästa uppmärksamheten derpå, att dessa låne-
anslag icke varit små, då vi byggde den första delen af norrländska
stambanan, Bräcke—Sollefteå, norr om tvärbanan, ty samtidigt byggdes
hufvudsakligen banorna till Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall, och
till hela anläggningskostnaden användes då lånta medel. En uppgift
å samtliga anslagen för statens jernvägsbyggnader omfattande åren
från och med 1882 torde härvid vara af intresse. Vi beviljade så¬
lunda för 1882 2,500,000 kronor, 1883 visserligen endast 2,000,000,
men 1884 4,000,000, 1885 5,200,000, 1886 6,401,000, 1887 4,100,000,
1888 2,270,000 och för 1889 2,500,000 kronor. Man finner således,
att för fyra af dessa åtta år hafva vi lemnat högre belopp än hvad
i år statsutskottet i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition
föreslagit. Då man har öfverskott i statskassan och icke behöfver
öka upplåningen öfver hvad förut vanligen varit fallet, vet jag icke,
hvarför man icke skulle söka att hastigt nå ett mål, som erkännes
vara i högsta grad afsevärdt.
Att, som några tänka sig, bygga ensamt med statens medel, tror
jag ej vara möjligt. De belopp, som sålunda skulle kunna anvisas
blefve allt för vexlande och små. Luleå—Ofoten-banan skulle blifva
färdig långt innan stambanan komme dit upp, något som ej vore
fördelaktigt. Norrland är rikt på tillgångar, men behöfver för att
kunna tillgodogöra dem bättre kommunikationer. Vilja vi utveckla
Norrland, måste vi framför allt utveckla dess kommunikationer, och
då vi nu hafva riklig tillgång på statsmedel, synes det mig att vi ej
böra undandraga oss att bygga stambanan litet fortare än hittills.
Några skäl hafva under debatten blifvit undfägna, som jag ej
vill förbigå med tystnad. En talare yttrade sig nyss om de ofantligt
stora, till millioner uppgående belopp, som vi skulle årligen af stats¬
medel få tillskjuta till räntor på jernvägsskulden. Det går dock icke
ut några millioner härtill. Huru förhållandet ställer sig för år 1888
framgår af statsutskottets betänkande angående riksgäldskontorets
förvaltning, livilket visar, att för nämnda år fingo vi betala utöfver
behållna trafikinkomsten å statens jernvägar och räntor å lånen till
enskilda jernvägar ett belopp af 1,383,226 kronor 8 öre. Men icke
N:o 16.
10
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Sollefteå.
(Ports.)
Anslag till ens denna summa visar fullständigt statens verkliga utgifter, ty deri
fortsättande jng?u. e(t belopp af 130,552 kronor 36 öre, utgörande förfallen till
liqvid uppskjuten ränta ä lån för enskilda jernvägsanläggningar,
norr om It vilket borde rätteligen fråndragas för att man skulle få eu rigtig
slutsiffra.
En föregående talare bär berört trafikförhållandena vid vara
jernvägar, visande att de vore mycket dåliga. Jag tror emellertid
att det år han särskilt nämnde var det sämsta som förekommit på
mycket länge. Enligt den summariska uppgift, som lemnats angående
statens jernvägars trafik med mera för fem-års-perioden 1884—1888
finner man att bruttoinkomsten per bankilometer utgjort 1884 8,612,
1885 8,464, 1886 7,969 och 1887 7,452 kronor, men 1888 åter uppgått
till 8,264 kronor. Året 1887, hvars siffra var den enda, som talaren
meddelade oss, har således varit det sämsta år vi haft och samma
resultat visa siffrorna med afseende på skilnaden mellan _ brutto¬
inkomsten och driftkostnaden. Denna belöpte sig 1887 till 2,160
kronor per bankilometer, men 1888 till 2,773 kronor. Beträffande
särskildt de norrländska jernvägarnes inkomster för afsänd trafik åren
1887 och 1888 kan jag meddela några siffror, som icke äro utan in¬
tresse. — De äro visserligen approximativa, men andra stå ej att
erhålla. Dessa siffror visa för nedanstående särskilda linier följande
inkomster, uttryckta i hela antal kronor:
Storlien—Östersund........................
Östersund—Torpshammar ............... 420,591
Torpshammar—Sundsvall .............. 359,970
Sollefteå—Bräcke.............................. 152,485
Ange—Bollnäs
Bollnäs-
Kilafors-
-Storvik ..........................
-Stugsund......................... 257,165
1887.
|
1888.
|
Tillökning.
|
266,816
|
285,774
|
18,958
|
420,591
|
493,781
|
73,190
|
359,970
|
432.133
|
72,163
|
152,485
|
198,400
|
45,915
|
237,141
|
237,518
|
377
|
221,167
|
228,668
|
7,501
|
257,165
|
286,983
|
29,818
|
Jag har velat anföra dessa siffror, emedan de sista officiella siffror
vi hafva äro för är 1887 och detta år som sagdt varit vårt sämsta är.
Äfven om man beräknar att vi ej skola få vidare afkastning af
den uppåtgående banan än att den betäcker driftomkostnaderna, synes
mig många skäl tala för att vi måste hastigare gå fram åt norr.
Omsorgen för Norrlands utveckling och militära skäl samt i ej mindre
grad politiska skäl göra detta nödvändigt. Jag tror att en hvar af
kammarens ledamöter, hvilken kastat en blick på befolkningsstatistiken
och företagit eu jemförelse huru de olika nationaliteterna äro blandade
och i hvilket procenttal de förekomma i de nordliga delarne af vårt
land skall vara öfvertygad derom, att det är en politisk fråga af stor
betydelse att vi komma fram snart genom öfre Norrland till tvär¬
banan. När vi väl kommit dit, är det ingen gifven följd att vi skola
gå vidare mot norr. Emellertid behöfva vi ej gå framtiden i förväg,
utan hafva nu endast att se till, om vi utan för störa utgifter kunna
hastigt fullborda den ifrågavarande bandelen. Till den redan be¬
slutade sträckan fram till Vännäs erfordras 6 Va millioner kronor och
för att bygga jernvägen färdig till Luleå ytterligare 13V2 millioner
Lördagen den 9 Mars, e. m.
11 N:o 10.
utom materiel. Då en del häraf kan tagas af skattemedel synas mig Anslag till
de belopp, som behöfva upplånas, ej synnerligen stora. fortsättande
Jag yrkar bifall till utskottets förslag. " fstambanZ
Herr Fränekel: Vi hafva kommit till det stadium, hvad be¬
träffar nybyggnad af statens jern vägar, att de nya banorna ej längre
utgöra särskilda delar för sig, utan äro endast en utveckling af det
stora nät, som staten redan bär i sin hand. Det vore dä ensidigt,
att, när man behandlar jernvägsfrågan i Riksdagen, man finge be¬
handla den på eu gång i hela dess vidd och icke i tre skilda afdel-
ningar, som nu synes blifva händelsen. Den första delen var den,
som gälde anskaffande af ny rörlig materiel vid de redan trafikerade
jernvägarne; den andra delen af frågan är den nu föreliggande, huru
vida vi vid utveckling af jernvägsnätet böra använda nytt kapital
på att fortsätta jernvägs byggand et i större skala än hittills egt rum.
Den tredje delen har den kong! propositionen stält i utsigt, då deri
förklaras, att departementschefen är beredd att under riksdagens lopp
inkomma med förslag om undersökningar för fortsättning af linien
från Vännäs till Luleå. Ännu bär emellertid Riksdagen icke beslutat
om stambanans sträckning längre än till Vännäs. Då jag står på
den ståndpunkt med afseende på jernvägsbyggandet, att det mål,
som bör eftersträfvas, är att det kapital, som nedlägges på denna
industri, medgifver affären lemna sådan ränteafkastning, som möjlig¬
gör att betala åtminstone omkostnaderna derför, och således bör det
belopp, som nedlägges i jernvägarne i Norrland, bestämmas af om¬
fattningen af de näringar, som de skola betjena, och måste jag således
anse, att hvarje rasning till fullbordande åt' jernvägsnätet är ett miss¬
tag. Då nu både departementschefen och statsutskottet åberopa sig
på den förut varande jernvägsbyggnadsstyrelsens motiv för ett större
anslag än som föregående år gifvits, kan jag ej underlåta att något
närmare skärskåda, huru vida dessa motiv stå i öfverensstämmelse
med de principer, som böra gälla i fråga om anläggande af nya
jernvägar.
Man har då först att tillse, huru vida det kan vara ekonomiskt
klokt att öka anslaget till de norrländska jernvägarne i ändamål att
få banan förr färdig. De siffror, som föreligga, visa nu helt och
hållet motsatsen. Det är alldeles påtagligt, såsom redan reservan-
terne visat, att ju längre norrut man kommit med jernvägarne, ju
mera ruinerande hafva de varit, i sammanhang härmed får jag rätta
det tryckfel, som förekommer i reservationen, der det i redogörelsen
för nettobehållningens förhållande till byggnadskapitalet för de norr¬
ländska jernvägarne står, att behållningen skulle för bandelen Bräcke
—Sollefteå åren 1886—1887 utgjort O, i o och 0,i5 procent af det ned¬
lagda kapitalet. Det skall i stället vara —0,09 och —0,15. Af siff¬
rorna i denna redogörelse torde framgå, att statsbanorna omöjligen
kunna komma att visa bättre ekonomiskt resultat, ju fortare man
bygger. Det har visserligen framhållits, att man skulle genom det
ökade anslaget hastigare göra fruktbringande de medel, som blifvit
nedlagda på den norra stambanan, och en sådan tanke skulle nog
hafva sin rigtighet, om det galt att fullborda förbindelsen emellan
norr om,
Sollefteå.
(Forts.)
N:o 16.
12
Lördagen den 9 Mars, e, m.
Anslag till ställen, sådana som Stockholm, Göteborg och Malmö, men hvaraf kan
fortsättande man siuta sig till, att trafiken skulle växa derför, att banan komme
a stambanan !l'am till Luleå? De siffror, som föreligga, visa, att ju längre norrut
norr om man kommit, ju sämre har det ekonomiska resultatet varit. Om man
Sollefteå, jemför Indika medel som fingo användas, då det var fråga om att
(Forts.) bygga södra stambanan, med dem, som nedlagts på den norra, skall
man finna, att, då södra stambanan, som är 32 mil lång och kostat
nära 25 millioner kronor, byggdes, anslog man dertill vida mindre
belopp, i medeltal 2,474,000 kronor per år. Man ser, att ehuru denna
bana var af mycket större betydelse och gick genom trakter med vida
tätare befolkning, der man kunde hoppas på en stor persontrafik och
det sålunda kunnat varit fördelaktigt att bygga fort, man likväl an¬
slog endast 272 million kronor årligen till den samma och tog allt
på lån; nu deremot drager man icke i betänkande att öfvergifva eu
af Riksdagen förut utstakad plan för byggandet och öka årliga an¬
slaget från två till fyra millioner för att komma fram tillräckligt fort.
Hvad ligger nu under detta? Jo, det är hänsynen till den af mig
påpekade tredje delen af jernvägsfrågan; man vill bestämdt hafva på
hand, att Riksdagen skall'komma att besluta stambanans fortsättning
från Vännäs till Luleå. Faktum är emellertid, att Vännäs beslöts
såsom slutpunkt, derför att man tvekade, huru vida man var beredd
på de uppoffringar, som banans utsträckning till Luleå skulle med¬
föra, och derför stannade på halfva vägen. Om man granskar de
yttranden, som i Riksdagen fäldes, då beslut först fattades om denna
banas påbörjande, finner man, att Riksdagen redan då betvifiade möj¬
ligheten af dess rentabilitet och att anledningen, hvarför man ej ville
bestrida dess anläggning med Jänta medel, utan dertill använde skatte¬
medel, var den, att man var viss på att en del af det i banan ned¬
lagda kapital icke skulle komma att gifva någon afkastning.
I hvad mån de norrländska jernvägarne neddragit inkomsten för
de svenska jernvägarne, derom hafva föregående talare yttrat sig;
den siste talaren ville visserligen advocera, att uppskattningen på
grund af 1837 års resultat blifvit för lag, och jag skall visst med¬
gifva, att detta, år var särskilt dåligt. Men ingen kan förneka, att
för hvarje mil, som tillkommit på den norra banan, har det ekono¬
miska, resultatet försämrats. Derom upplysa nogsamt trafikstyrelsens
årsberättelser. Dä de norrländska jernvägarne, som 1882 utgjorde
34 procent af hela statsbanenätet norr om Storvik, nu stigit till mer
än 50 procent af det. hela samt enligt 1887 års bokslut lemnat en
nettobehållning af knappast en sjundedel af öfriga banorna, synes
missförhållandet hafva vuxit till en sådan förfärande grad, att ingen
möjlighet synes förefinnas att kunna få upp nettosiffran af afkastnin-
gen till att betacka ens närmelsevis räntan å det nedlagda kapitalet.
Om jag jemför procenten af nettobehållningen 1887 med föregående
år, så finner man, att den detta år, från att vara år 1873 4,7 4
procent, nedgått till 2,ie procent, således en minskning med omkring
2,6 procent. Denna nedgång betyder 2,6 procent af 343 millioner
kronor eller mer än 6 millioner kronor om året. Huru förhåller sig
sedan med utgiftsprocenten efter tiden för de norrländska jernvägar-
nes byggande mot tiden derförut? Under det denna 1872 var 51
13 X:o 16.
Lördagen den 9 Mars, e. ra.
procent af inkomsterna, uppgick den 1887 till 71 procent ock har Anslag till
således stigit med 20 procent sedan de norrländska banorna till .fortsättande
kommit. Här bär visserligen påvisats, att denna skilnad skulle kunna i stambanan
vara beroende på en nedgång på andra banor, men minskningen bar norr om
ej varit så stor andra år och måste derför bero af den betydligt Sollefteå.
ökade trafikkostnad, som dessa norrländska banor orsaka och deras (Forts.)
dåliga trafik. Denna sak är alldeles klar. Hvilken annan trafik skall
der val också kunna finnas, än trätrafiken; jag vill nu ej tala om
den kolonialtrafik, som kan vara behöflig till följd af trävarurörelsen.
Trafiken torde komma att visa sig så liten, att man skall blifva tvungen
att tära med fyra femtedelar af vagnarna tomma tillbaka.
Den 1886 tillsatta ekonomiska komitén, som bland annat hade
till uppgift att på grund af derom gjorda framställningar tillse, huru
vida möjlighet till en allmän fraktsänkning å jernvägarne förefunnes,
uttalade såsom sin åsigt, att en sådan sänkning ej kunde ske annat
än så framt utsigt ändock kunde förefinnas att räntebetalningen å
statens jernvägars skuld skulle kunna ske genom behållningen. Men hur
skall det vara möjligt med denna ohejdade ökning af de dåliga stam¬
banorna i Norrland att åstadkomma eu nedsättning af taxorna för
södra och mellersta Sveriges jern vägar. Detta är naturligtvis all¬
deles omöjligt vid denna stora nedgång i inkomsterna. Vid åtgörande!
af den föreliggande frågan har man sålunda icke ensamt att taga i
betraktande de uppoffringar af penningar, som Sverige skulle komma
att göra för att förse Norrland med en fullständig stambana, utan
äfven huru länge vi kunna uppskjuta den tidpunkt, då jernvägarne i
mellersta och södra Sverige skola kunna betjena vår industri så
effektivt, att den verkligen skall kunna konkurrera med den utländska
marknaden. Jag anser, att detta är det mål, vi i första rummet böra
eftersträfva och att följaktligen vår första omsorg bör vara att förse
de redan befintliga banorna med behöflig materiel. Vi se emellertid,
att vederbörande för att kunna förelägga Riksdagen förslag om ett
så stort anslag som 4 millioner kronor funnit nödigt att minska det
begärda anslaget till anskaffande af ny materiel vid de redan be¬
fintliga jernvägarne från l1/2 till I million kronor, hvilket ock Riks¬
dagen redan beviljat. Jag anser att denna minskning kommer att
blifva ytterligare känbar till följd af den nedsättning i inkomster, som
det norrländska jernvägsnätets fortsättning kommer att medföra.
Öfver går jag härefter till undersökning af det sätt, hvarpå stats¬
utskottet tänkt sig, att medlen för den nu ifrågasatta jernvägsbygg-
naden skulle anskaffas, finner man, att utskottet stält i utsigt, att af
de äskade 4 millionerna hälften skulle åstadkommas genom upplåning
och den andra hälften genom skattemedel. Då frågar jag, om det
verkligen kan vara ekonomiskt klokt att på detta sätt påskynda
byggandet genom att undandraga så stora belopp från behållningen
på statsregleringen. Jag kan ej finna det.
Ett skål, som anföres såsom särdeles talande för fortsättning af
arbetena i stor skala, är att man skulle sålunda kunna fortfarande
gifva sysselsättning åt de ingeniörer och arbetare, som nu äro an-
stälde vid jernvägsbyggnaden. Detta är emellertid ett gammalt slag¬
ord, som alltid användes, när man vill hafva ökade anslag. Enligt
N:o 16.
14
Lördagen den 9 Mara, e. m.
Anslag till min åsigt är det dock ej fråga derom, utan om eu betydlig ökning
fortsättandeaf den personal, som redan tinnes, ty eljest skulle man icke behöfva
af arbetena ansiaget tjll 4 millioner kronor, då det skall användas till arbeten
U norr om på en ort, der man endast kan arbeta sex månader på året, från
Sollefteå, den 1 Maj till den 1 November. Det större anslaget kominer i
(Forts.) stället att nödvändiggöra en större ökning af arbetsstyrka.
Af nu anförda skäl kan jag ej finna det ekonomiskt klokt att
gå från den ordning, som Riksdagen hittills önskat följd med af¬
seende på de årliga anslagen til! de norrländska jernvägarne, och
gorå eu så betydlig ökning deri som från 21/, till 4 millioner. Reser¬
vanterna hafva, synes det mig, fullkomligt stält sig på den af Riks¬
dagen förut intagna ståndpunkten och rigtigt användt de siffror, som
de bemtat från trafikstyrelsens årsberättelse, hvarför det synes mig
vara fullständigt ådagalagt, att ingen brådska vid stambanans full¬
bordande är af beliofvet påkallad. För min del vill jag till skit
endast på det ifrigaste instämma med dem, men då här icke blifvit
framstäldt yrkande om bifall till annan reservation än den af herr
(Jasparsson afgifna, förenar jag mig med honom samt yrkar utslag å
utskottets hemställan och bifall till hans förslag.
Herr Smith: Jag anser mig vara lika rådd om statens medel
som den ärade talaren på kalmarbänken, men om regeringen både
begärt dubbla summan, sä skulle jag, efter den utmärkta utredning,
som statsrådet och chefen för civildepartementet framlagt för anslaget,
gerna varit med derom, och jag ber att lå anföra några skäl dertill.
Sverige eger så att säga en egendom, som heter Norrbottens
län. Denna har en yta af 855,136 qvadratmil eller ungefär lika
mycket som Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs, Elfs¬
borgs, Skaraborgs och Gotlands län, hvilka tretton län tillsammans
Inöfva eu yta af endast 816,753 qvadratmil. Frågan gäller, huruvida
landet bör tillgodogöra sig denna sin stora egendom i Norrbotten
och få inkomster deraf, äfven om dessa inkomster icke kunna vinnas
direkte utaf jernvägen. Hela Norrbottens län har för närvarande
icke mer än 98,709 invånare, hvilket icke gör mer än 106 pr
qvadratmil, då deremot Malmöhus län har 8,522 invånare på qvadrat-
milen.
Sveriges jords taxeringsvärde år 1887 var 2,114,654,260 kronor,
men Norrbottens endast 28,992,950 kronor. Bevillningen i Sverige
för 1887 var 3,809,827 kronor, hvaraf Norrbotten gaf staten endast
44,788 kronor.
Det torde således ligga i sakens natnr, att icke någon del af
Sverige är mägtig af cn sådan utveckling som just Norrbotten, men
huru skulle eu sådan utveckling vara möjlig, om man icke ser till
att kommunikationer beredas? Förr än sådana finnas, förr än man
kan komma dit upp med jernväg hela året om, är det otänk¬
bart att utveckla denna ofantliga egendom, som Sverige der har och
hvilken vi blott allt för litet känna till.
Under de senare dagarne har man i tidningarne sett, att den
nye presidenten i Amerika vill söka inskränka immigrationen till
N:o 10.
Lördagen den 9 Mars, é. m. 15
Amerika. 1887 utvandrade 50,786 personer, d. v. s. ett antal, sou) Anslag till
är in er än hälften af hela Norrbottens befolkning. De flesta eller fortsättande]
46,252 personer gingo till Amerika i stället för att de kunnat fiuna/%,“^i”“
ett Amerika i sitt eget land. Det var omöjligt för dem åtminstone norrom
under vintern att gifva sig utåt till Norrbotten, när inga kommunika- Sollefteå.
tioner finnas. (Forts.)
År det rättvist och billigt, att då Norrland har sedan några och
tretio år tillbaka, allt sedan stambanorna började byggas, bidragit
till betalning af räntor och amortering på landets öfriga banor och
sjelfva icke fått några, är det rättvist och billigt, säger jag, att man
nu vill se till att de få, hvad dem med rätta tillkommerj så långsamt
som möjligt? Norrbotten gifver mer än eu tredjedel af landets hela
inkomst genom sin export af trä och gifver således i inkomst mer
än någon annan del af landet, och bör derför hafva berättigade an¬
språk på södra Sveriges bistånd. Vi veta, att Amerika kunnat bygga
tre tvärbanor mellan de båda oceanerna genom nejder, der det icke
fans någon skymt af odling. Dessa banor hafva kostat stora belopp,
men de hafva i stället gjort all den mark, de passera, ytterst värde¬
tull från^ att den icke hade något värde alls. Jag undrar, om icke
samma förhållande kommer att inträda här. Om Norrlands befolk¬
ning ökas och dess resurser utvecklas, så blir resultatet, att äfven
skatterna i Norrland komma att i förhållande dertill ökas. Industrien
deruppe, grufdriften, måste gifva helt betydliga statsinkomster. Om
älven jernvägen skulle gifva inga inkomster alls, så tror jag, att
denna del af Sverige är mägtig en sådan utveckling, att vi kunde
votera hvilket belopp som helst för att så skyndsamt som möjligt få
jernvägen dit. Sker icke detta, så kan en del af handelsområdet
ga förloradt för oss. Byggas banorna til! Ofoten och Uleåborg
färdiga före stambanan, så kan ock det hända, att den handel
pa Norrland, som södra och mellersta Sverige skulle kunna få, går
i)tvei åt andra områden och att södra och mellersta Sverige för¬
lora denna del af Sverige för sin afsättning till stor skada för alla,
men särskildt för hufvudstaden.
Jag vill icke tala om den politiska delen af frågan, men nog vore
uet fördelaktigt att vi kunde vara deruppe lika hastigt som ryssarne.
Det skulle icke vara stor del åt Petersburgs garnison, som behöfde
sandas upp dit på den ryska banan för att taga denna provins, som
hai sa liten befolkning, utan att vi kunde säga något derom, emedan
vi icke kunde lika hastigt sända några trupper dit för att göra mot¬
stånd. När banan till Ofoten blir färdig kommer denna del af Sverige
att få ett helt annat värde än nu, emedan den då kommer att stå i
förbindelse med en hamn vid hafvet.
Andra synpunkter än jernvägens afkastning böra således tagas i
betraktande och afkastningeu hör efter mitt förmenande ställas i
andra rummet. Norrbotten är en del af Sverige, som hittills icke
kunnat tillgodogöras, emedan distanserna äro för stora, och sjelf kan
befolkningen icke åstadkomma Hägra banor, emedan den är för
liten. Staten måste derför ingripa, och då hvarje egare af en stor
egendom söker utveckla den så hastigt lian kan, hvarför skall då
icke staten göra pa samma sätt? Om vi icke kunna få skicka våra
N:o 16.
16 Lördagen den 9 Mara, e. ni.
Anslag till utvandrare till Amerika, hvad är naturligare än att vi behålla dem
fortsättande hemma i stället för att skicka dem till Danmark och få dem tillbaka
af arbetena när je blifvit utarbetade? Sverige är stort nog icke endast
a norrom1 för den nuvarande befolkningen utan för en mångdubbelt större, om
Sollefteå, vi blott sjelfva önska få den att stanna. Men om vi dröja att ut-
(Forts.) veckla den del af landet, som har de största anspråk på understöd
för sin utveckling, tror jag, att vi begå ett stort misstag.
Jag anhåller derför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Friherre von Krsemer: Det pågår som bäst en kapplöpning på
ömse sidor om Bottenhafvet. På den vestra sidan löper den sven¬
ska ånghästen, på östra sidan den rysk-finska. Det gäller, hvem som
skall komma främst. Priset är det öfverstå Norrland och Lappland
såsom handelsområdeu och, till följd deraf, såsom språkområden.
Blir det grannen, som vinner detta fredliga försteg, så, hvad är na¬
turligare, sorgligt gifnare, än att, när en gäng stormen rasar genom
Europa, det merkantila och språkliga öfvertaget förvandlas till ett
politiskt? ,
Vore kapplöpningens ändpunkt för båda parterna Haparanda, sä
hade vi redan förlorat; tv vi vore i så fäll redan för mycket distan-
cerade. Den rysk-finska jernvägen når redan till Uleåborg, hvarifrån
det blott är cirka 15 mil qvar till svenska gränsen, under det att
våra spår sluta på flere gånger detta afstånd derifrån. Härtill kom¬
mer, att man vet. att nästsammanträdande finska landtdag kommer
att bevilja med ens medel för banans fortsättande ända till gränsen.
Lyckligtvis är dock icke löpningens slutpunkt vid Haparanda. _ Den
för tillfället vigtiga ändpunkten är anknytningen till Luleå—Ofoten-
banan. Hunne vi blott dit i tid, så kunde kanske allt ännu vara
räddadt. Medelst denna bana utbreda sig sedan våra förbindelser
öfver hela det inre landet med dess outtömliga tillgångar och dess
stora utrymme för eu ditflyttad svensktalande befolkning; men detta
förutsätter, att vi icke få gå så långsamt tillväga som hittills, utan
att vi måste något litet mer anstränga oss. Och, i sanning, för ett
så stort mål synes mig det begärda beloppet fyra millioner vara åt¬
minstone icke för stort!
En talare på stockholmsbänken, herr Fränekel, yttrade, att, nar
man byggde de södra stambanorna, så hade man icke så brådt, utan
man byggde med 2 ‘/2 millioner årligen, men han tilläde lyckligtvis
med 21/» millioner, som man lånade helt och hållet. Nå väl, här dr¬
ick e fråga om att låna mer än högst 21/., millioner. Resten kunna
vi bestrida med våra ökade statsinkomster. Vi gå således, om pro¬
positionen beviljas, icke fortare på låuevägen, än vid byggandet åt
de södra banorna. Om jag icke är allt för illa underrättad, skulle
det till och med kunna vara möjligt, att dessa 2l/2 millioner låne¬
medel, vid det slutliga uppgörandet af statsregleringsförslaget skulle
kunna nedprutas ännu något.
Här har sagts, att banan aldrig skulle blifva veritabel. Jag be¬
strider giltigheten af de siffror, som till styrkande af detta påstående
anförts. Det är omöjligt att ens tillnärmelsevis döma om denna
banas rentabilitet, förr än den hinner ändpunkten och dermed an-
17
N:o It».
Lördagen den 9 Mars, e. m.
knytningen till deu stora framtida transitorörelseu, både hvad gods, Anslag till
post och menniskor angår, först vesterut och sedan en gång kanske fortsättande
än mer österut. af arbetena
För mig äro dock nu, liksom alltid förut, hvad denna bana an-0 norr orn”
går, de ekonomiska beräkningarna af blott högst underordnad be- Sollefteå.
tydelse. Det vigtiga, det mycket, mycket lönande, det är om det (Forts.)
lyckas oss att bevara dessa stora och dyrbara landsändar inom svenskt
språk och statsomräde! Det är ändå må hända der Sveriges framtid
till stor del hvilar. Om vi skola kunna tänka oss, att vi någon gång
skola tå en framtid annat än såsom en obetydlig liten stat, som ingen¬
ting väger på de andra staternas vågskål, då ligger deruppe till stor
del möjligheten dertill. Skola vi låta sådant bero på huru vida eu
eller annan million förräntar sig? Mina herrar, när ett träd hotar att
vilja Idyfva sig i toppen, eller när eu vigtig gren hotar att lossna
och bereder sig att falla af, så slår man jernband om trädet. Må vi
gå och göra sammaledes. Jag röstar för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Tamm, Hugo: Jag skall upptaga till besvarande några
af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot utskottets förslag.
Den förste talaren, som här yttrade sig, ansåg det vara ett skäl
mot att bevilja _ det högre anslaget, att på samma gång som vi
svenskar visserligen få lättare genom denna bana att försvara de
norra delarne af landet, skulle det blifva lättare för en främmande
magt att anfalla oss. Det kunde varit en god anmärkning, när
frågan var att bygga eller icke bygga banan. Nu gäller det endast
två eller tre års uppskof. Dermed skulle vi väl icke kunna riskera
så mycket, då i alla fall det redan är beslutadt, att banan skall
byggas.
Samme talare gjorde derjemte en sammankoppling, som för
honom är synnerligen egen. Först då försvarsfrågan blifvit löst,
skulle han vilja vara med om norra stambanans fortsättning. Bland
mina första erfarenheter vid riksdagen var, att han alltid stod som
eu förkämpe för att detta skulle vara detta. Han har städse slitit
i tu frågorna och icke velat hopkoppla dem. Jag tror icke heller,
att det i detta fäll är skäl att göra det.
En talare på stockholmsbänken framhöll såsom skäl mot hvad
han kallade rasning på denna bana, att genom denna banas svaga
rentabilitet man skulle hindras att införa billiga frakter såsom häf¬
stång för industrien bär nere. Det vill med andra ord säga, att
derför, att industriidkarne här i södra landet, som redan åtnjutit fördelen
af att hafva banor, skola få ytterligare fördel af sänkta frakter,
skall Norrland blifva beröfvadt sin bana. Detta är ett genljud från
den ekonomiska komitén, som i sig innesluter, att staten skall inlösa
alla banor, och dessa sedan likställas med landsvägar — ett genljud
som jag hoppas måtte spårlöst förklinga.
Han yttrade vidare: hvarför skola inkomsterna växa, när man
kommer längre upp till Luleå? Jo, derför, att de bruka ökas, när
en bana blir färdig. Småbitar af eu bansträckning under byggnad
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 16. 2
N:o 16.
18
Lördagen den 9 Mars, e. in.
Anslag till gifva ej samma inkomst, som sedan banan är färdig och upparbetats
fortsättande samt förenar de gifna hufvudpunkterna. Men dessutom föreligger
af arbetena e(< förhållande. Det är, att när vi komma dit norrut,
Cl no™ om komma vi att skicka en stor del alster från de skogstrakter, som
Sollefteå, staten der rår om, med banan. Nu ligga de, så att säga, såsom ett
(Forts.) monopol i deras händer, hvilka vid flodmynningarne hafva sina såg¬
verk. Sedan banan blifvit färdig, kommer timmer att forslas från
den ena floddalen till den andra, och högre timmerpris å statskogarne
komma då att betingas till följd af större konkurrens. Vi se ock, att
detta redan börjat vara fallet vid de norra jernvägarnc. Men det blir
fallet i långt högre grad, när vi komma längre norrut, ty det är först
derifrån de stora försäljningarne från statens skogar kunna ega rum.
Derför skola genom banans färdigbyggande till Luleå, så väl inkom¬
sterna. på banan, som ock statsinkomsterna på sjunde hufvudtiteln växa.
Vidare har det framhållits, att detta beslut skulle vara någon
sorts afvikning från det första beslutet 1886, då Riksdagen beslöt
denna banas byggande. Då beslöts det, säger man, att det hela
skulle utgå af skattemedel. Jag tror icke, att något sådant, beslöts.
Tvärt om uttalades då, och det visas faktiskt af den fördelning, som
gjordes af anslaget, att ungefär hälften, 500,000 kronor, skulle tagas
af lånta medel, och 500,000 kronor af skattemedel. Nu föreslår
statsutskottet, i full konseqvens med Riksdagens uppfattning, att om
4,000,000 kronor beviljas, 2,000,000 skola tagas af lån ta medel samt
anser att återstående' 2,000,000 kronor skola af skattemedel kunna
fyllas.
Sedermera yttrade äfven stockholmstalaren, såsom bevis mot
denna bana, att utgiftsprocenten, jemförd med inkomstprocenten, på
de norrländska jernvägarne har stigit. Det är alltid fallet under
dåliga år.’ Utgiftsprocenten är i allmänhet eu fix summa. När
inkomstsumman faller, så stiger utgiftsprocenten. Men det är klart,
att under goda år kommer inkomstprocenten att stiga betydligt, ty
hvarje ökad frakt är ett rent plus i nettobehållning, hvarigenom
utgiftsprocenten faller. Då de föregående åren varit utmärkta af
allt sämre konjunkturer, är talarens bevis ej bevisande. — Dess¬
utom har samme talare påpekat och framhållit, att reservanternas
motivering skulle vara så utmärkt. De hafva framhållit hufvud¬
sakligen, att det varit en låg ränteinkomst på dessa norrländska
jernvägar. Ja väl, den har varit lag, men att all förhoppning derför
är afskuren, att den skall stiga, och det betydligt, tror jag icke vara
fallet. Jag vill här påpeka detsamma, som herr grefve Sparre, nem¬
ligen att 1888 hafva, jcmfördt med 1887, inkomsterna från Norrlands
jernvägar stigit med ungefär V2 million.
Dessutom få vi väl icke uteslutande betrakta denna bana såsom
en ekonomisk affär, på hvilken staten skall förtjena penningar, och
då jag, som förut yrkat på det lägre anslaget, ehuru utan framgång,
nu röstar för det högre, sker det på grund af att nya, för mig be¬
stämmande, faktorer tillkommit sedan förra riksdagen, hvilka mana
till ett hastigare framåtgående. Vi hafva, bland annat, haft exempel
på, att eu af våra nordligare provinser detta år lidit af stor nöd till
följd af foderbrist. Vi hafva erfarit, huru Jernband måst realisera
Lördagen den 9 Mars, e. m.
19 K:o 16.
en stor del af sin boskap och sända den till södra Sverige. När Anslag till
man besinna,]-, att detta äfven kan hända våra nordligare bröder,
kan jag icke, med ett sådant exempel för ögonen, stå till ansvar ^'stambanan
med att, för en sådan summa, som den ifrågavarande, kanske af- norr om
skära för dem den hjelp, som möjligen nästa år behöfves. Sollefteå.
Under detta år har dessutom Luleå—Gellivara-jernvägen blifvit (Forts.)
en verklighet. Den har börjat att kring sig koncentrera ett indu¬
striel lif och en allt talrikare befolkning, och med min åsigt i
denna fråga, tror jag, att vi höra skynda framåt mot denna punkt,
då jag icke vill, att denna befolkning och denna industri, skall med
sina intressen vända sig, vare sig mot öster eller mot vester.
Och slutligen är det ytterligare ett skäl, som har bevekt mig
att frångå min föregående ståndpunkt i denna fråga, och det är, att
för närvarande statskassan har betydliga inkomster och kan motse
ytterligare sådana. Detta är antagligen af tillfällig art, och skola
dessa ökade inkomster på något sätt användas, så bör det, enligt
mitt förmenande, vara för sådana tillfälliga behof, som detta, och
jag, för min del, vill hellre använda dem till sådana ändamål, än
till ändamål af annan art, hvilka torde behöfva en fastare grundval
att hvila på.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Anderson, Albert: Det tinnes eu omständighet, hvilken,
efter mitt förmenande, vid bedömande af denna fråga är af synner¬
lig vigt, och hvilken redan blifvit vidrörd af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, äfvensom af statsutskottets ordförande. Det
förhåller sig nemligen så, att inom öfre Norrland finska språket breder
ut sig på det svenskas bekostnad. Detta har utgjort och utgör fort¬
farande ett bekymmer för myndigheterna derstädes, och jag har varit
i tillfälle att såsom embetsman behandla två framställningar från dessa
myndigheter om vidtagande af åtgärder för att förebygga det finska
språkets utbredande. Om jag icke missminner mig, framkom den
första framställningen i början åt 1880-talet, men det förslag, den
innehöll, var af sådana dimensioner, att bifall dertill icke genast
kunde lemnas. Emellertid hafva åtgärder i den rigtning, framställ¬
ningen afsåg, redan blifvit vidtagna.
Den andra framställningen framkom i fjor och afsåg upprättande
af några skolor, der svenska skulle vara undervisningsspråket. Äf¬
ven i detta afseende hafva åtgärder vidtagits; men hvilka åtgärder
man än må vidtaga för att afhjelpa detta missförhållande, sä kunna
de, efter min uppfattning, icke blifva verksamma, så länge tidsenliga
kommunikationer saknas. Om deremot en jernväg komme att dragas
ytterligare norrut, skulle det vara det säkraste skyddet för den sven¬
ska kulturen. Ur denna synpunkt är jag afgjordt för statsutskottets
förslag, och jernvägstrafikstyrelsen har, efter mitt förmenande, bjudit
mycket goda och påtagliga skäl för att för nästa år bygga för ett
belopp af 4 millioner kronor. Jag anser således, i motsats mot den
förste talaren, att försigtigheten bjuder, att man nu för ändamålet
använder så mycket, som man kan vara i tillfälle till.
En talare på stockholmsbänken yttrade, att ju längre upp man
N:o 16.
20
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Anslag till kommer med jernvägen, desto sämre resultat lemnar den. Det är
fortsättande väj sanf; att för närvarande resultatet icke kan vara lysande, men
astambananman bör komma i håg, att då banan kommer i förbindelse med Luleå
norr om —Ofoten-banan, resultatet måste blifva mycket bättre än nu. Och
Sollefteå, för {ifrigt vill jag erinra den ärade talaren derom, att jernvägarne i
(Forts.) mellersta Sverige under de första åren efter deras anläggning icke
lemnade så synnerligen goda inkomster.
På de skäl, jag nu anfört, får jag yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Casparsson: Jag skall blott bedja att få lemna ett be-
rigtigande af den uppfattning, min vän på uplandsbänken nyss utta¬
lade. Han sade, att jag skulle vilja stanna med jernvägsbyggandet
till dess försvarsfrågan blifvit afgjord, Jag vill så mycket mindre
stanna dermed, som jag just föreslagit, att 2 1/2 millioner kronor
måtte få dertill användas. Men hvad jag sagt, det är, att den norra
stambanans fullbordande icke bör på något vilkor inträffa förr, än för¬
svarsfrågan är löst, och att vi derför böra bygga långsamt. Ty jag
inser, att det dröjer länge, innan försvarsfrågan blifver löst.
Hvad beträffar den ärade talarens yttrande om, att jag skulle
varit inkonseqvent, så vill jag icke uppläsa för honom det yttrande,
han i fjor hade i samma fråga.
Här har anmärkts, att 1887 skulle varit det sämsta år vi haft.
Det är sant, och det gäller linierna både norr och söder om Storvik,
men orsaken, hvarför jag uppläste resultatet för detta år, är den,
att det är de sista säkra siffror, vi hafva. Men jag har aktat mig
för att göra någon jemförelse mellan åren 1886—1887 och de i re¬
servationen upptagna resultaten för de föregående åren, emedan re¬
sultatet för de sista åren måste vara sämre just på grund af de un¬
der dessa år rådande tryckta konjunkturer, hvilka sträckt sig icke
endast till de norrländska banorna.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och tal¬
mannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hem¬
stält och sedan derpå att kammaren skulle besluta att till fortsätt¬
ning af arbetena å stambanan norr om Sollefteå för år 1890 bevilja
ett anslag af 2,500,000 kronor, samt förklarade sig finna den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Herr Sandberg begärde emellertid votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposi-
tion:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 1 punkten af
sitt utlåtande n:o 27, röstar
Ja;
Lördagen den 9 Mars, e. m.
21
>:o l(i.
Deri, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter kammaren att till fortsättning af arbetena
å stambanan norr om Sollefteå för år 1890 bevilja ett anslag af
2,500,000 kronor.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja— 76;
Nej—31.
2 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 innevarande mars Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om äudrad ändring af
lydelse af 21 kap. 1 § ärfdabalken. ärfdafållen
Herr Unger, Magnus: Då jag icke kan gilla den motivering,
som utskottet har anfört för sitt afstyrkande, så anser jag mig böra
i korthet angifva de skäl, hvarpå ogillandet sig grundar.
Utskottet säger, att »såvidt lagutskottet känner, har den nu gäl¬
lande bestämmelsen, att innehafvande! af två förmynderskap ovil¬
korligen utgör laga ursäkt för öfvertagandet af ytterligare ett eller
flere sådana, icke medfört någon olägenhet.»
Ja, om utskottet icke känner, att denna bestämmelse medfört
olägenheter, så är det naturligtvis ett giltigt skäl för utskottet. Men
jag anser mig böra betyga, att jag såsom domhafvande erfarit —
hvad helt visst en hvar, som haft till embetspligt att tillse det veder-
häftige och lämplige förmyndare varda för de omyndige förordnade,
kan af erfarenhet vitsorda — att det är en ganska ofta återkom¬
mande olägenhet, att man är utesluten från all pröfningsrätt, när
den, som ifrågasättes till förmyndare, redan förut har två förmyn¬
derskap. Ty det är ett mycket vanligt fall, att den, som vill vara
förskonad från något besvärligt förmynderskap, skaffar sig ett par
lättskötta förmynderskapsförvaltningar för att alltid hafva laga ursägt.
Den, som förut har endast ett förmynderskap, men har anledning
befara att lian, till följd af skyldskap eller andra förhållanden, kan
ifrågakomma till öfvertagande af något ansvarsfullt och besvärligt
förmynderskap, låter t. ex. en födorådsgumma ingifva ansökning
att blifva omyndig förklarad, och åtager sig förmynderskapet för
henne. Kanske samma dag ifrågakommer nu det förmynderskap, som
borde öfvertagas af den, hvilken så förfarit, men då svarar han: nej,
jag har två förut. Det är verkligen en rätt afsevärd olägenhet, att
N:o 16.
22
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Ifrågasatt domstolarne undei’ sådana förhållanden ej hafva rätt att pröfva, huru
ändring af xj(ja cie ^vå förut innehafvande förmynderskapen kunna tåla ännu ett.
ärfdabålken För öfrigt säger utskottet, att det finnes andra skäl för att man
(Forts) 1 allmänhet icke bör kunna åläggas handhafva mera, än ett, högst
°r 9 två förmyndareskap. Ty, säger utskottet, förmyndaren har att öfver-
vaka den omyndiges uppfostran och personliga förhållanden och redan
det är ett stort besvär och ansvar. Ja, då har utskottet tänkt på
stadgandet i 22 kap. 2 § ärfdabalken, att »förmyndaren skall låta
den omyndige upptuktas i rätta evangeliska läran, gudsfruktan, dygd
och ära» etc. Men utskottet har icke tänkt på de många förmyn¬
derskap, der sådant icke kommer i fråga, der man icke behöfver
taga hänsyn till myndlingens personliga förhållanden, utan der det
t. ex. blott gäller att eu eller två gånger om året qvittera ut ett
todoråd.
Vidare säger utskottet, att det skulle vara svårare att pröfva
föreburen ursägt, om pröfningen skulle afse två förmynderskap, än
då den afser ett. Det kan jag icke förstå. I allmänhet torde det,
när en person har många förmynderskap, vara lättare att se, ätt han
har laga ursägt. Slutligen säger utskottet, att det anser sig icke
böra »onödigtvis öka antalet af sådana uppdrag, hvilkas mottagande
utgör en oeftergiflig medborgerlig pligt». Jag måste dervid erinra,
att de uppdrag, som det är en medborgerlig pligt att mottaga, icke
blifva ökade eller minskade genom det ena eller andra stadgandet i
förevarande hänseende, ty uppdragen qvarstå lika många, det är
blott fråga om, hvem skall mottaga ett förmynderskap, A., som har
två lätta sådana förut och som, såsom skyldeman, borde till för¬
myndare förordnas, eller B., som kanske förut har en mängd kom¬
munala uppdrag.
Utskottets skäl kan jag således icke godkänna. Men då genom
motionärens förslag de anmärkta olägenheterna icke skulle blifva
behörigen afhulpne, enär följden deraf endast blefve att de, som ville
undkomma ett misshagligt förmynderskap, skaffade sig tre andra, så
kan jag icke annat än af sådant skäl gilla det slut, hvartill utskottet
kommit. Men hade motionären i stället för »ett eller tvenne» sagt
»ett eller flere'» förmynderskap, som annat ej tåla kan, då skulle jag
ansett, att det varit skäl att tänka på saken, ty fri pröfningsrätt i
detta fall tror jag icke skulle vara farlig att lemna domstolarne, helst
som endast derigenom kunde förebyggas sådana missbruk och olägen¬
heter, som jag här påpekat, men då fråga derom nu icke föreligger,
och utskottet med rätta ansett sig ej böra gå utöfver hvad motio¬
nären begärt, finner jag mig nu icke kunna framställa yrkande om
sådan fri pröfningsrätt, utan har endast velat anmärka och visa att
de af utskottet anförda skäl för afslag ä motionen äro origtiga och
sakna stöd af för handen varande förhållanden.
Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.
Lördagen den 9 Marg, 6. tu.
23 tho 16.
Föredrogos å nyo lagutskottets den 6 och 7 i denna månad bord¬
lagda utlåtanden:
n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 22
kap. 4 § ärfdabalken; och
n:o 22, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af 15
kap. 3 § rättegångsbalken.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält bifölls.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, samt sist de ut¬
skottsutlåtanden, som blifvit denna dag bordlagda andra gången.
Kammaren åtskildes kl. 8,5 4 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 16.
24
Tisdagen den 12 Mars.
Tisdagen den 12 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3o e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
n:o 13, angående vilkoren för försäljning af bränvin; och
n:o 14, om ny författning angående mantals- och skattskrif-
ningarnes förrättande.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap.
1 § kyrkolagen;
n:o 16, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående be¬
hörighet för qvinna att inväljas i skolråd och fattigvårdsstyrelse;
samt
n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 38 i förordningen om kommunalstyrelse i Stock¬
holm.
Upplästes två till kammaren inlemnade protokoll af följande
lydelse:
År 1889 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken, jemte suppleanter för dem; och befunnos efter val¬
förrättningens slut hafva blifvit utsedde till
Ordförande:
Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, f. d. kapten med 48 röster.
Öfrige fullmägtige:
Herr Arnberg, Johan Wolter, filosofie doktor ...............med 47 röster.
» von Ehrenheim, Pehr Jakob, f. d. statsråd............ »47 »
Friherre Fock, Alfred Henrik Eduard, kansliråd ........ »47 »
Herr Bichter, Fredrik, sekreterare ................................. » 47 »
» Törnebladh, Henrik Bagnar, lektor....................... » 47 »
» Larsson, Fiss Olof, riksdagsman .......................... » 26 »
Tisdagen den 12 Mars.
25 Nso 16.
Suppleanter:
Herr Westman, Carl Claes Abraham Gother, kamrerare med 48 röster.
» Mallmin, Lars Peter, riksdagsman........................ » 46 »
» Lund, Fredrik Magnus, riksdagsman.................... » 45 »
År 1889 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fn i! magt ige
i riksgäldskontor!, jemte suppleanter för dem; och befunnos efter
valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till
Ordförande:
Friherre Åkerhielm, Johan Gustaf Nils Samuel, öfverstekammar-
junkare....................................................................... med 48 röster.
Ofrige fullmägtige:
Herr Anderson, Frans Albert, generaldirektör ............ med 48 röster.
» Boström, Erik Gustaf, riksdagsman..................... » 48 »
Friherre Nordenfalk, Johan, godsegare ........................ » 48 »
Herr Samzelius, Fer, statskommissarie......................... » 48 »
» Sederholm, Edvard, riksdagsman........................... » 48 »
» Wersäll, Claes Richard, kapten vid kongl. Svea
artilleriregemente................................................... » 48 »
Suppleanter:
Herr Höglund, Otto Magnus, grosshandlare.................. med 47 röster.
» Olsson, Nils, i Ättersta, f. d. riksdagsman ......... » 46 »
» Liljesköld, Erik Wilhelm, kamrerare .................. » 45 »
Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom protokollsutdrag underrättas om deras inne¬
håll med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
dels till förordnande för de valde, dels till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf, som
derom borde i riksdagsbeslutet intagas.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 29, i anled¬
ning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående
verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887.
Efter föredragning af herrar Thams och Stridsbergs den 9 i
denna månad bordlagda motion, n:o 53, angående skrifvelse till
Konungen med anhållan om framläggande af förslag till ändring af
Första Kammarms Prof. 1889. N:o 16. 3
K:o 16.
26
Tisdagen den 12 Mars.
22 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884, beslöt kam¬
maren, på framställning af herr vice talmannen, att hänvisa denna
motion till sitt tillfälliga utskott n:o 3.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 9 innevarande månad bordlagda memorial n:o 28
och bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkande n:o 5.
Föredrogs och lades till handlingarne lagutskottets den 9 i denna
månad bordlagda memorial n:o 25, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af 1 punkten i utskottets utlåtande n:o 13, öfver väckta
motioner om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 9 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 26.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst det
utlåtande, som denna dag bordlagts första gången, samt sist de
ärenden, hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.
Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,<u e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Rättelse
i Första Kammarens protokoll n:o 15.
Sid. 11, rad. 32 nedifrån står: Josephine Butter
läs: Josephine Butter
Sid. 13, råd. 7 nedifrån står: mor och qvinna
läs: man och qvinna
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1889.