RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889. Andra Kammaren. N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 1 innevarande maj.
§ 2.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning;
n;o 46, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta
hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap;
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldig¬
het för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till
krigsbruk afstå hästar och fordon;
n:o 48, angående böter för svarandeparts uteblifvande från under¬
rätt i vissa brottmål; och
n:o 49, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa
mål mot utländsk man.
§ 3.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets utlåtan¬
den n:is 74, 75 och 76.
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg till en början Andra Kamma¬
rens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11 (i samlingen n:o 33),
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om meddelande af föreskrift angående bränntorfs användning vid
statens jernvägar.
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 47.
1
N:o 47.
2
Onsdagen den 8 Maj.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr Z. Larsson från Upsala afgifna motion
(n:o 110) ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af motionären,
Herr Larsson från Upsala, hvilken inom utskottet varit af skilj¬
aktig mening och nu anförde: Herr talman, mine herrar! Då jag
emot detta utskottsbetänkande afgifvit min reservation, torde det vara
min skyldighet att för kammaren angifva några af skälen dertill.
Jag vill då icke fasta mig vid den förhoppning om framgång för
motionen, som jag hyste, då utskottet vid den första preliminära be¬
handlingen af denna fråga enhälligt tycktes vara benäget att tillstyrka
densamma. Sedermera hafva icke några kraftigare skäl för afslag
anförts, och det enda, som tillkommit, är en promemoria från öfver-
direktören för maskinafdelningen. Jag tror, att det blott är eu enda
punkt i denna promemoria, som man behöfver beröra, för att få en
klar åsigt om den föreliggande frågan.
Öfverdirektören säger nemligen — yttrandet återfinnes på sid. 8
i utskottets betänkande —: “Nu är den lägsta fordran, som af statens
jernvägar kan och bör ställas på ett inhemskt lokomotivbränsle den,
att, vid dess användande enbart och utan uppblandning med utländska
kolsorter i ett lokomotiv af vanlig typ, detta skall kunna utveckla en
kraft, som motsvarar framdragandet af ett tåg om 40 vagnar med
22 kilometers hastighet under normala förhållanden. Detta är nem¬
ligen det miniminalmått af dragkraft, för hvilket de flesta af statens
lokomotivs maskinerier, vare sig för hastigare eller långsammare fart,
konstruerats “. Hade man nu till exempel i stället för 40 vagnar tagit
något annat minimum, hade man på det sättet kunnat bevisa hvad
som helst, detta emedan sjelfva utgångspunkten icke är rigtigt väl
vald. Om det hetat, att ett vanligt lokomotiv drager 40 vagnar,
skulle nog många hafva trott härpå, men att detta skulle vara mini¬
mum, tror jag få sakkunnige skola taga för godt. Alltså finner jag
angående sjelfva grunden för förslagets förkastande anledning att hysa
vissa tvifvelsmål.
Syftet med motionen var naturligtvis att få inhemskt bränsle an-
vändt i högre grad, än hittills skett, men jag har derför ej åsyftat,
att torf skulle användas endast för lokomotiven, ty statens jernvägar
behöfva väl äfven använda bränsle för andra ändamål, och med af¬
seende härå yttras i samma promemoria: “I lokomotivstall, verk¬
städer o. s. v. tillgodogöres nu mera än förr stenkolsstybb såsom
bränsle“. Men jag frågar: hvad är stenkolsstybb? Jo, visserligen sten¬
kol, men ej fins något skäl att antaga, att det skulle vara inhemskt
stenkol, som ju icke är fullt lämpligt för uppeldning af lokomotiv.
Vidare säges i samma utlåtande, att jernvägsstyrelsen skall med
all uppmärksamhet följa det inhemska bränslematerialets utveckling
och söka begagna sig deraf. Om det vore fullt allvar med detta,
förstår jag icke, hvarför man icke på aflägsna stationer, der det fins
godt om bränsle i form af ved, och der personalen har litet att göra,
3
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
kunde elda i kaminer eller kakelugnar med svensk ved. Ofta ligga
der hundratals famnar ved på stationsplanen, men ändå använder
man engelska anthracitkol till bränsle. Efter mitt sätt att se har sty¬
relsen här talat på ett sätt, men handlar på ett rakt motsatt. Att
emellertid stambanorna använda 30 procent svenska stenkol, bör man
glädja sig åt, och jag vill icke jäfva de skäl, styrelsen framlagt, till
stöd för att det icke för närvarande låter sig göra att använda större
qvantiteter till lokomotiven.
För öfrigt, då frågan befinner sig i föreliggande skick, vill jag
icke trötta kammaren med att orera vidare och ej heller framställa
något yrkande, men, såsom jag redan i min motion antydt, vill jag
påpeka, att då man i Ryssland kunnat använda uteslutande torf till
6 å 8 större jernbanor, då man användt detsamma i Bayern 40 år
och i Oldenburg lika lång tid, så måtte det väl icke vara absolut
omöjligt att äfven här slå in på den stråten, och detta har för mig
varit den hufvudsakliga bevekelsegrunden att framlägga denna motion.
Herr talman, jag har icke något yrkande.
Vidare yttradeä ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos konstitutionsutskottets
nedannämnda utlåtanden:
n:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af § 89 regerings¬
formen ;
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regerings¬
formen; och
n:o 14, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
grundlagsbestämmelser om behandlingen af ministeriella ärenden och
kommandomål.
§ 6.
Härefter företogs handläggning af statsutskottets utlåtande n:o 7 a,
i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjette
hufvudtiteln gjorda framställning angående anslag till anordnande af
fabriksinspektion.
För ifrågavarande ändamål hade Kongl. Maj:t föreslagit Riks¬
dagen att på extra stat för år 1890 anvisa ett anslag af 21,000
kronor, och hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte på det sätt bi¬
falla Kongl. Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen, för an¬
ordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1890 anvisade ett
anslag af 16,800 kronor.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar A. P. Danielson, N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp,
Lasse Jönsson, Ij. O. Larsson, H. Andersson i Bringåsen, L. F. Odell,
C. J. Petersson i Eksebo, A. G. Andersson i Himmelsby, J. A.
Andreasson och A. Johansson i Löfåsen, hvilka hemstält: “att Riks¬
Angäende
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
N:o 47.
4
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
dagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
att Riksdagen, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för
år 1890 anvisar till aflöning åt tre inspektörer 15,000 kronor, med
5,000 kronor till hvardera, och till bestridande af kostnaden för skrif-
biträden och likartade utgifter 1,800 kronor, eller tillhopa 16,800
kronor, samt tillika beslutar, att de ifrågavarande inspektörerna skola
åtnjuta ersättning för resekostnad och dagtraktamente enligt fjerde
klassen i gällande resereglemente".
I fråga härom anförde nu:
Herr Bäckgren: När vi för någon tid sedan förehade till be¬
handling lagförslaget angående skydd mot yrkesfara, tog jag mig fri¬
heten att deremot göra några anmärkningar. Dessa gälde äfven be¬
stämmelsen om inspektörerna, och som mina anmärkningar ej då
blefvo, så vidt jag kunde fatta, på något sätt vederlagda, hyser jag
fortfarande betänkligheter emot lagens bestämmelser så väl i detta som
i några andra fall. Kammaren beslöt emellertid, att sådane inspek¬
törer skulle finnas och att Kongl. Maj:t skulle tillsätta dem. Jag
böjde mig naturligtvis för detta beslut, lugnande mig med, att de åt
kammarens ledamöter, hvilka voro de bestämmande i detta fall, sågo
tydligare, skarpare och klarare, än jag lyckats göra. Nu är min önskan,
att detta förmynderskap öfver Sveriges industriidkare måtte lända ej
allenast desse utan äfven och mest deras arbetare till båtnad. Men
då jag icke kan inse nyttan och nödvändigheten af att just denna
lag i olikhet med de flesta af våra andra lagar skall vara i behof af
ett bihang af inspektörer, kan jag naturligtvis icke vara med om ut¬
skottets förslag till aflöning åt dem. Nu antager jag, att man möter
mig med den invändningen, att då vi beslutit, att sådane inspektörer
skola finnas, måste vi också se till, att de på något sätt blifva aflönade,
ty man kan ej rimligtvis begära, att någon skall utöfva denna inspek¬
tion utan att erhålla ersättning derför. Jag medgifver detta; det är
fullkomligt rigtigt. Men min mening om sättet för aflöningen öfverens-
stämmer icke med utskottets. När jag nu framlägger mitt förslag om
inspektörernas aflöning, gör jag det med tanken derpå, att de må,
såsom Kongl. Maj:t och utskottet ansett, erhålla full betalning för
sina eventuella arbeten; men i olikhet med utskottet vill jag söka att
af statens medel rädda hvad möjligen räddas kan, likasom jag önskar
att något mildra det mindre tilltalande intrycket af inrättandet . utaf
en ny, efter mångas mening alldeles obehöflig embetsmannaklass. Äfven
har jag haft tanken rigtad derpå, att arbete och aflöning må stå i ett
afpassadt förhållande till hvarandra.
Jag ber då att få i minnet återkalla hvad vi hörde under lag¬
förslagets debattering, nemligen att vi skola hafva denna lag med dess
inspektörer, ty industriidkarne sjelfva vilja hafva den, industriens måls¬
män så väl i första som andra kammaren hafva uttalat önskvärdheten
af denna lag, de anse den vara för industriidkarne nyttig och behöflig,
ja, rent af nödvändig. Detta var det ena. Ett annat var det, att
arbetarne vilja icke hafva denna lag — det ha vi hört af en arbetarnes
5
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
representant i denna kammare — likasom det är oss kunnigt från
åtskilliga arbetaremöten, att man uttalat sig mycket likgiltigt om be-
böliigheten af en lag sådan som den nu antagna, med inspektörer
tillsatta såsom i lagen föreskrifvits. För det tredje vill jag påminna
om hvad som yttrats af dem, som voro vänner af lagen, nemligen att
inspektörerna alls icke skola vara några fiskaler eller utöfva sin verk¬
samhet i den rigtningen, utan endast tillhandagå industriidkarne med
råd och upplysningar, när dessa vore i behof deraf. Af allt detta —
att arbetarne äro likgiltiga, att för dem är det detsamma, om lagen
fins eller ej, att industriidkarne deremot anse den vara nyttig, behöflig
och nödvändig, att det är de som skola af inspektörerna få hjelp —
synes det mig, som om billighet, rättvisa och klokhet föreskrefve, att
det bör vara industriidkarne, de och ingen annan, som skola ersätta
inspektörerna för de råd, de upplysningar och det tillhandagående,
som desse kunna komma att lemna dem och hvaraf de kunna vara i
behof. Skulle nu någon anse, att detta blefve för dryga kostnader
för industriidkarne, vill jag endast påminna om hvad en ärad talare
upplyste i denna kammare, när förslaget var under behandling, nem¬
ligen att vi här i landet ha mer än 3,000 industriella anläggningar,
som kunna blifva föremål för inspektörernas besök. För min del vill jag
tillägga, att denna siffra, 3,000, kanske rätteligen borde ökas med ett
eller annat tusental, för att man skall komma den verkliga summan
närmare. Fördelar jag nu den föreslagna kostnaden för inspektörernas
aflöning på endast 3,000 industriidkare, gör detta 5 kronor för hvarje
eller, såsom herrarne måste medgifva, en jemförelsevis ringa penning
på hvar och en af dem. Skulle nu äfven, såsom samme ärade talare
antog, inspektörernas antal komma att ökas, så blir kostnaden det
oaktadt icke större än att den, som är i behof af deras hjelp, mycket
väl kan komma ut med att betala ersättning till äfven ett något större
antal inspektörer.
På grund af hvad jag nu anfört önskar jag afslag å utskottets
ifrågavarande förslag, men jag gör det äfven på den grund, att jag
anser, att jag skulle mycket illa motsvara det förtroende, mina valmän
gifvit mig, om jag med min röst bidroge till inrättandet af en ny,
dyrbar, efter min och mångas tanke obehöflig embetsmannacorps med
dertill hörande löner, tjenstgöringspenningar, första och andra ålders-
tillägg, pensioner in. m. — allt nya statsutgifter, för hvilka jag vet,
att folket icke har synnerligen stora sympatier.
Ehuru jag nu uttalat, att jag yrkar afslag å utskottets framställ¬
ning om aflöning åt dessa inspektörer, så vill jag likväl icke motsätta
mig, att staten lemnar bidrag till inspektörernas resekostnader. Och
för att detta bidrag må blifva tillräckligt stort, så att inspektörerna
må sättas i tillfälle att med snälltågsfart skynda genom riket, så vill
jag föreslå, att Riksdagen för sådant ändamål beviljar 15,000 kronor,
eller 5,000 kronor för dem hvardera. Detta belopp gör nära 17 kro¬
nor för^ hvarje hvardag med en väglängd af 30 å 40 mil på jernväg
eller 8 å 10 mil landsväg. Högre anspråk torde man icke böra ställa
på dem, så att de icke genom sjelfva resan blifva till den grad an¬
Angäende
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
N;o 47.
6
Onsdagen, den 8 Maj.
Angående
andag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
strängde, att deras verksamhet såsom rådgifvare och gäster hos industri-
idkarne möjligen blefve något slapp.
Lemnar nu staten bidrag till inspektiirs resekostnader, och ersätta
industriidkarne honom för det arbete, han gör åt dem, så blir in¬
spektörens aflöning snarlik den, som inom länen åtnjutes af läns-
agronomer, skogsingeniörer, länsmejerister och trädgårdsmästare m. fl.
dylika tjenstemän, hvilka inställa sig på reqvisition för att tillhandagå
med råd och upplysningar.
Något bidrag till skrifbiträde åt inspektörerna vill jag icke vara
med om, ty jag anser, att dessa inspektörer böra vara skrifkunniga
personer, och vilja de icke sjelfva verkställa skrifgöromålen, så böra
de af egna medel betala derför. Dessutom synes det mig, som om
dessa skrifbiträden, i händelse staten atlönade dem, kunde komma att
blifva kandidater för rekrytering och förstärkning af denna embets¬
mannacorps, som man velat skapa på samma gång man antagit lagen
angående skydd mot yrkesfara.
Herr talman! Jag vågar alltså yrka afslag på framställningen om
aflöning åt inspektörerna och deras skrifbiträden, men yrkar deremot
ett statsbidrag af 15,000 kronor till inspektörernas resekostnad, och
att industriidkarne få lemna dem ersättning för deras arbete enligt
en af Kongl. Maj:t uppgjord taxa. Men för att detta mitt förslag må
blifva ordentligt formuleradt, anhåller jag om ärendets återremitterande
till utskottet.
Häruti instämde herr Björck.
Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Då Riks¬
dagen antagit en lag om fabriksinspektion, och då det således måste
finnas någon, som inspekterar dessa fabriker, så bör också Riksdagen
uttala sig om denna del af frågan. Såsom af betänkandet synes, har
jag emellertid icke delat majoritetens åsigt inom utskottet, utan reser¬
verat mig deremot. Jag anser nemligen förslaget vara en ny författ¬
ning, med nya tjenstemäns antagande, och har derför trott, att man
borde gå försigtigt till väga. Framtiden anser jag böra få utvisa, hvilka
vidare åtgärder, som böra komma till stånd, men för närvarande bör
man enligt mitt förmenande inskränka sig till det nödvändigaste.
Man har föreslagit att inskränka inspektörernas antal till två,
men enligt min åsigt är detta olämpligt, och jag anser, att antalet bör
blifva tre, som från början föreslagits. Emellertid är det af stor vigt
att i början begränsa utgifterna så mycket som möjligt. Vi reservanter
hade derför trott, att man borde bestämma dessa inspektörers aflöning
och resekostnad i likhet med våra öfriga ingoniörers, som resa omkring
i landet, och att detta vore tillräckligt. Ty den aflöning, som nu
blifvit utfäst för inspektörerna, karakteriserar personerna i fråga.
Då man nu afser att få praktiska personer för skötandet af dessa
befattningar, föreställer jag mig, att man för en sådan aflöning, som
vi reservanter föreslagit, skulle kunna få både praktiska och dugliga
personer. Dessa voro de hufvudsakliga skälen för reservationen.
Jag för min del anser således, att både Riksdagen och regeringen
7
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
göra klokast uti att icke från början använda personer med större
pretentioner än dessa, och jag yrkar för den skull afslag på utskottets
betänkande och bifall till herr Danielsons m. flis reservation.
Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Vid det tillfälle, då den paragraf i förslaget till lag angående
skydd mot yrkesfara, hvarigenom bestämdes, att inspektörsbefattningar
för tillsyn vid fabrikerna skulle inrättas, behandlades i denna kam¬
mare, yttrade den talare, som senast hade ordet, att han, när det
blefve fråga om bestämmandet af lönebeloppen för dessa inspektörer,
nog skulle se till, att dessa icke sattes allt för högt. Det öfverraska!-
mig således icke, att ett yrkande från hans sida nu föreligger om ned¬
sättning i det för ändamålet begärda anslaget. Han går dock nästan
längre, än jag hade väntat.
Hvad nu sjelfva aflöningsbeloppen angår, så har herr Nils Petersson
ansett, att dessa böra bestämmas till 5,000 kronor i stället för
6,400, som Kongl. Maj:t föreslagit. Jag tror emellertid, att 5,000
kronor såsom aflöning åt dessa tjenstemän är väl litet. Dessa inspek¬
törer måste ega mycket goda tekniska insigter och en vidsträckt er¬
farenhet inom sitt yrke, och det kan således icke komma i fråga att
till dylika befattningar antaga nyss utexaminerade teknolog^-. De skola
också enligt lagens uttryckliga bestämmelse icke få syssla med någon
industriel verksamhet, utan odeladt egna sig åt sin befattning. Jag
hemställer då, om herrarne tro, att någon person, som eger sådana
kunskaper och som hunnit förvärfva sig en sådan erfarenhet och en
så god social ställning, att det kan komma i fråga att antaga honom
till en så grannlaga och magtpåliggande befattning, att en sådan person
icke redan genom sin verksamhet förvärfvat sig så goda inkomster,
att han icke kan nöja sig med ett arfvode af 5,000 kronor. Ty med
dessa anställningar följer tvånget att afstå från att egna sig åt någon
annan inbringande verksamhet, och dermed följa icke de förmåner,
som eljest bruka vara anledningen till, att man hellre vill hafva en
statstjenst, äfven om den är lägre aflönad än en enskild tjenst, nem¬
ligen fullmagten och pensionen.
Jag ber också att få erinra den förste talaren, som ordade om
ålderstillägg och pensioner för dessa tjenstemän, att här icke är fråga
om något sådant, utan endast om arfvoden på extra stat. Det är icke
fråga om fast aflöning.
Men herr Petersson i Runtorp och öfriga reservanter nöja sig icke
med detta, utan vilja gå längre och föreslå en nedsättning i rese-
ersättningsbeloppet. Jag har i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
sagt, att jag antager, att Kongl. Maj:t kommer att hänföra dessa in¬
spektörer till resereglementets 3:dje klass, d. v. s. att de skullejjhafva
ett dagtraktamente af 10 kronor. Nu anse reservanterna, att de böra
hänföras till reglementets 4:de klass med ett dagtraktamente af 6
kronor. Mot reservationen i detta hänseende hyser jag betänkligheter
så val i formelt som i sakligt hänseende.
Reservationen innehåller bland annat, att Riksdagen skulle be¬
sluta, “att de ifrågavarande inspektörerna skola åtnjuta ersättning
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
N-.o 47.
8
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
för resekostnad och dagtraktamente enligt fjerde klassen i gällande
resereglemente."
Orden “att Riksdagen beslutar" synas mig innebära, att Riksdagen,
icke ens Kongl. Maj:t och Riksdagen, och än mindre Kongl. Maj:t
ensam skulle ega att bestämma öfver resereglementet och klassindel¬
ningen deri. Det är emellertid för kammaren väl bekant, att samt¬
liga resereglementen, äfven det senaste af år 1881, äro utfärdade af
Kongl. Maj:t allena, och jag tror icke, att man skall kunna uppvisa
ett enda fall, der Riksdagen bestämt, efter hvilken klass i reglementet
en embets- eller tjensteman skall resa. I de fall, der Riksdagen med
anledning af Kongl. Maj:ts förslag bifallit en framställning om, att en
tjensteman skulle erhålla reseersättning, har Riksdagen alltid, så vidt
jag kunnat finna, tillagt honom ersättning “i enlighet med de be¬
stämmelser, som vore eller framdeles kunde komma att blifva med¬
delade", och den klass, till hvilken tjenstemannen i reglementet skulle
höra, har sedermera faststälts af Kongl. Maj:t. Och kammaren har
vid denna riksdag på ett alldeles otvetydigt sätt förklarat sin åsigt
vara den, att Kongl. Maj:t ensam egde att bestämma angående rese¬
reglementet. Här väcktes nemligen motion om ändring i reseseglemen-
tets klassindelning, och motionen remitterades icke till ett ständigt,
utan till tillfälligt utskott. Detta utskotts förslag har kammaren se¬
dermera antagit, och detta förslag innehöll, att kammaren vide be¬
sluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. May.t
täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke ändring i reglementets § 1
kunde ega rum. Detta om sakens formella sida. Jag har derför an¬
sett mig i sådant hänseende böra inlägga en gensaga mot reservan¬
ternas förslag.
Öfvergår jag nu till frågans sakliga sida, så vill jag framhålla,
att ett dagtraktamente af 6 kronor icke kan vara tillräckligt för en
tjensteman, som gör inspektionsresor, under hvilka han ständigt flyt¬
tar sig från ort till ort och icke länge uppehåller sig på något ställe.
Detta har varit orsaken, hvarför tjenstemän, hvilka hafva enahanda
funktioner med dessa nya inspektörer, såsom censorer, öfverkontrol-
lörer, ledamöter i premieringsnämnderna, bank- och försäkringsinspek-
törer m. fl., blifvit uppförda i resereglementets 3:dje klass, och Riks¬
dagen har nyligen lemnat utan invändning ett förhållande af samma
art, då nemligen vid behandlingen af sjunde hufvudtiteln fråga var
före om anställande af en assistent åt bankinspektören, dervid finans¬
ministern yttrat i statsrådsprotokollet, att denne assistent skulle ega
att för sina inspektionsresor åtnjuta ersättning efter reglementets 3:dje
klass.
Den besparing, som skulle kunna vinnas genom en nedsättning
från 10 till 6 kronor, blefve för öfrigt ej stor. Vi kunna nemligen
icke antaga, att inspektörerna äro på resa mer än högst sju månader
af året, 210 dagar, skilnaden mellan 10 kronor och 6 kronor om da¬
gen gör 4 kronor. Fyra gånger 210 gör 840 för hvarje inspektör,
och tre gånger 840 gör 2,520 kronor. Sjelfva resekostnaden skulle,
om man så önskade, kunna minskas genom att fribiljetter beviljades
på statens jernvägar. På det sättet skulle en del af resekostnaden
9
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
falla bort, och derigenom skulle äfven betagas möjligheten att göra
en besparing på resekostnaden genom att resa i billigare klass.
Enligt min åsigt är emellertid ett dagtraktamente af 6 kronor
för litet. Här har framhållits — jag tyckte åtminstone, att något
sådant sades af den förste talaren — att inspektörerna skulle stän¬
digt komma att åtnjuta gästfrihet hos fabriksidkarne och alltså under
resan lefva nästan fritt. Men det är just detta, som jag anser böra
förebyggas. 1 allmänhet anser jag olämpligt, att inspekterande myn¬
digheter mottaga bjudningar af personer, hvilkas verksamhet de skola
granska, och framför allt bör sådant förebyggas beträffande yrkesinspek-
törer, hvilka intaga en synnerligen grannlaga ställning mellan arbets-
gifvarne och arbetarne. Mot dem får icke finnas den ringaste skymt
af misstanke, att de icke äro fullt opartiska. Jag har derför haft
för afsigt att, om deras dagtraktamente bestämmes så, att de erhålla
full godtgörelse för sina med resan förenade kostnader, meddela dem
föreskrifter om undvikande så vidt möjligt att mottaga fester, bjud¬
ningar från arbetsgifvarnes sida.
Af alla dessa nu anförda skäl, och om jag också näppeligen kan
hoppas, att kammaren vill lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts propo¬
sition, sådan som den föreligger, önskar jag dock åtminstone, att sista
delen af reservanternas förslag måtte bortfalla.
Herr Larsson från Upsala: Jag är af den näst föregående ta¬
laren, herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet, i det
väsentligaste förekommen. Det föreföll mig emellertid något egen¬
domligt, hvad den förste talaren yttrade om, att inspektörerna skulle
vara rådgifvare, som kunde af fabriksidkarne påkallas, när dessa så
önskade. Ty det står ju i förordningen noga uttaladt och bestämdt,
att fabriksinspektörerna för sin inspektion sjelfmant skulle inställa sig
i fabriksetablissementen, när de finna omständigheterna dertill föran¬
leda, och framför allt öfvervaka, att arbetarne erhålla skydd mot
yrkesfara, som möjligen i fabrikerna kan förekomma. Den förste ta¬
larens åsigt i frågan föreföll mig alltså alldeles origtig. Jag begärde
derför ordet, för att till protokollet icke ensamt skulle hafva uttalats
en åsigt angående lagens betydelse, som går i fullkomligt motsatt rigt-
ning mot hvad Kongl. Maj:t afsett.
Herr Gibson: När förslaget om lag till skydd mot yrkesfara
förelåg till behandling här i kammaren, betonades från många håll
särskild! nödvändigheten af att söka erhålla sådana qvalificerade per¬
soner till yrkesinspektörsbefattningen, som i alla afseenden kunde fylla
det ändamål, man med dem afsett. Det duger icke att taga unge,
oerfarne män till detta uppdrag, utan man måste söka erhålla per¬
soner, som icke blott ega nödig teknisk erfarenhet och begåfning, utan
äfven i öfrigt sådana framstående egenskaper, som dertill erfordras.
Sådana personer kan man icke erhålla, om man icke aflönar dem or¬
dentligt.
Jag vill dock icke göra någon anmärkning mot den af reservan¬
terna föreslagna lönenedsättningen till 5,000 kronor. Men jag finner
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
N:o 47.
10
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
det mycket olämpligt att, såsom reservanterna föreslagit, nedflytta
dessa inspektörer i resereglementets fjerde klass. En talare från
Örebro län föreslog, att inspektörerna icke skulle erhålla någon aflöning
alls, utom af industriidkarne sjelfva, utan att endast 15,000 kronor
skulle mellan dem fördelas för att dermed betacka deras resekost¬
nader. Då vill jag fråga, hvilka garantier man skulle få, för . att de
verkligen skola komma att resa omkring och icke i stället sitta hemma
och uppbära sitt arfvode för resorna.
Vid det föregående tillfälle, då frågan förelåg till behandling, ytt¬
rades här, att man borde sätta aflöningen åt yrkesinspektörerna så
låg som möjligt för att sedermera kunna höja den, om förhållandena
dertill gåfve anledning. Detta anser jag emellertid vara alldeles oro¬
ligt. Just nu bör enligt mitt förmenande man bestämma en normal¬
lön och sätta den så hög, att man derigenom kan framkalla de lämp¬
ligaste personer såsom sökande till dessa platser.
Det säges äfven, att man icke vet, till huru stort antal dylika
inspektörer möjligen skola komma att blifva behöfliga. Så invänder
t. ex. utskottet här på ett ställe: “Det vore icke möjligt att på för¬
hand fälla något bestämdt omdöme rörande de arbetskrafter, hvilka
kräfdes för fabriksinspektionens behöriga genomförande.1' Åh jo, liten
smula ledning kunna vi väl dock hemta af förhållandena i England.
Jag skall tillåta mig att här anföra, hvilka aflöningsförmåner der utgå
till fabriksinspektörerna, till jemförelse mellan förhållandena här och
der. Der finnas anstälda en s. k. “Chief inspector" med en lön af
1,200 pund sterling, d. v. s. inemot 22,000 kronor, 5 “Superintending
Inspectors" med hvardera 700 punds lön, 12 “First Class Inspectors"
med 500 pund, 28 “Second Class Inspectors" med 300 å 400 punds
lön och 10 "Junior Inspectors" med 200 ä 300 pund i lön; alltså
summa 56 inspektörer. I England voro 1887 inregistrerade 64,098
fabriker och likartade inrättningar samt 69,990 handtverkerier, hvilka
allesamman stodo under dessa 56 inspektörers kontroll. Under 1888
verkstälde desse inspektörer 114,274 besök uti dessa inrättningar. Då
alltså i England 56 inspektörer voro tillräckligt många att verkställa
inspektion öfver mer än 130,000 dylika anstalter, så kunna vi med
ledning af dessa uppgifter lätt finna, att i vårt land skulle behöfvas
blott 4 å 5 inspektörer för att verkställa en liknande inspektion inom
våra fabriker.
Herrarne hörde äfven, hvilka betydande löneförmåner de engelska
inspektörerna åtnjöto i jemförelse med dem, som här blifvit föreslagna.
Och då dertill kommer, att de engelske äfven erhålla reseersättning
jemte dagtraktamente, torde herrarne finna, att man i det praktiska
England funnit lämpligt att icke sätta deras löneförmåner allt för lågt.
För undvikande af detta tala för öfrigt ju så många skäl, att det
skulle taga allt för lång tid att åter upprepa dem alla.
Herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet har noga
redogjort för de olägenheter, som äro förenade med reservanternas
förslag i dess senare del. Jag finner det likaledes synnerligen olämp¬
ligt, att man här tillåter sig ett ingrepp i Konu Dgens ekonomiska lag¬
stiftningsrätt. Men äfven om man frånser den formella sidan af saken
11
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
och endast ser på den praktiska, så synes mig reservanternas förslag
mindre lämpligt. Jemföra v nemligen i nuvarande resereglemente den
tredje och den fjerde klassen, så finna vi, att till tredje klassen höra
bland andra advokatsfiskaler, bankinspektörer, bergmästare, byråchefer,
distriktschefer vid väg- och vattenbyggnader, fiskeriintendenter, härads-
höfdingar m. fi., under det deremot till den fjerde klassen, som om¬
fattar mer än 70 olika kategorier, räknas sådana personer som audi-
törer, häradsskrifvare, ingeniörer vid landtmäteristyrelsen, justerare af
mått och vigt, jägmästare, kaptener, kronofogdar m. m. Det förefaller
åtminstone mig vid denna jemförelse, som om en yrkesinspektör, hvil¬
ken har ett stort ansvar sig pålagdt och som bör så mycket som möj¬
ligt söka intaga en sjelfständig ställning gent emot tredskande fabriks-
egare, icke bör ställas i allt för knappa och dåliga vilkor. Tredje klas¬
sen berättigar nu, som bekant, till 10 kronors dagtraktamente jemte
reseersättning på jernväg efter första klassens biljett, fjerde klassen
deremot endast till 6 kronors dagtraktamente och reseersättning efter
andra klass. Reservanterna befara nu, att yrkesinspektörerna skulle
kunna förskaffa sig en extra inkomst genom att sjelfva resa i andra
klass, men taga betaldt efter första klass, hvarigenom deras dagtrakta¬
mente i sjelfva verket skulle i betydlig mån höjas. Men deremot är
först och främst att anmärka, att antagligen deras resor icke komma
att utsträckas till stora distanser, utan endast afse helt korta afstånd,
och vidare, att det är föga troligt, att sådana personer som dessa
yrkesinspektörer skulle begagna sig af sina rättigheter på ett dylikt,
mindre lämpligt sätt. Jag tror alltså, att denna reservanternas an¬
märkning helt och hållet saknar betydelse.
På dessa grunder och särskilt af det formella skäl, jag nyss om¬
nämnde, att nemligen jag anser, att Riksdagen icke bör ingripa i
Kongl. Maj:ts rätt till ekonomisk lagstiftning, tar jag mig friheten
framställa det yrkandet, att kammaren måtte bifalla reservanternas
förslag, dock med uteslutande af dess sista del eller orden: “samt
tillika beslutar, att de ifrågavarande inspektörerna skola åtnjuta er¬
sättning för resekostnad och dagtraktamente enligt fjerde klass i gäl¬
lande resereglemente. “
Herr Danielson: Jag får säga, att jag i afseende på afiöningen
till dessa yrkesinspektörer verkligen hade tänkt, att man kunnat sätta
lönebeloppet ännu lägre, än som här föreslagits. Ty 5,000 kronor är
verkligen en ganska betydlig summa; och om man sedan dertill lägger
det belopp, som inspektörerna skola få åtnjuta i reseersättning, så är
icke heller det eu obetydlig summa. Om man tänker sig, att de hafva
eller kunna få 300 resedagar om året, så få de, efter ett dagligt arfvode
af blott 6 kronor, 1,800 kronor om året i dagtraktamente. Lägger
man detta till den egentliga lönen, har man strax en årsinkomst af
6,800 kronor. Till man derjemte antaga, att de åtminstone i någon mån
vid skjuts å landsväg en eller annan mil kunna göra några besparingar
å sin reseersättning, så stiger denna summa än ytterligare. Jag tror
sålunda alls icke, att man går dem för nära in på lifvet genom att
bifalla reservanternas förslag.
Angående
anslag Ull
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
N:o 47. 12 Onsdagen den 8 Maj.
Angående Nu kan man här säga, att vi äfven böra fästa afseende dervid,
anslag till att yrkesinspektörerna kunna komma till större städer, der dessa 6
a(if°fahriks- kronor om dagen icke räcka till logis och öfriga uppehållskostnader.
inspektion, da, det beror på, huru de vilja lefva. Jag vill medgifva, att i vissa
(Forts.) städer det icke kan blifva mycket öfver, men det kan icke heller
blifva någon synnerligen stor förlust. Och tar man härvid i betrak¬
tande, att det finnes många tjenstemän, som endast hafva 5,000 kro¬
nor i lön, men som få sitta hemma i sin verksamhet, det må nu vara
i stad eller på landet, och lefva på denna lön — och någon krona
om dagen går det alltid åt till deras uppehälle — under det dessa
inspektörer skulle få sina lefnadskostnader hufvudsakligen betäckta
genom dagtraktamentena på sina resor, så måste man erkänna, att
det verkligen icke vore så obilligt, om de skulle nödgas använda någon
del af dessa 5,000 kronor till sitt uppehälle under resorna.
Hvad nu vidare angår hvad reservanterna föreslagit i reserva¬
tionens senare del, eller att Riksdagen måtte besluta, att inspektörerna
skola åtnjuta reseersättning enligt resereglementets fjerde klass, så
har man velat framhålla, att reservanterna synas gå ovanligt långt i
detta afseende. Ja, vi hafva verkligen gått ganska långt. Men herrarne
veta, huru det år efter år gått i denna fråga. Andra Kammaren har
år efter år sökt få till stånd en skrifvelse till Kongl. Maj:t med ut¬
talande af Riksdagens önskan att få förändringar i resereglemente^
men någon skrifvelse blir aldrig af, ty Första Kammaren säger nej.
När man då icke kommer någon vart på detta sätt, huru skall man
då kunna inverka på resereglementets bestämmelser annat än genom
att stadga ett bestämdt belopp i afseende på reseersättningarna? Och
detta är just lämpligt i sådana fall som det föreliggande, när det är
fråga om en ny författning, och nya personer skola uppföras i regle¬
mentet. Och på samma gång, som man antar en sådan bestämmelse,
får kammaren också en möjlighet att göra ett uttalande, som kan
hafva något inflytande på regleringen af dessa förhållanden. Dä ingen¬
ting annat här sker, anser jag reservanternas yrkande fullt befogadt.
Jag skall i öfrigt tillåta mig att yttra ännu några ord om den
föregifna otillräckligheten af aflöningen. Låt oss tänka på våra iandt-
bruksingeniörer. De ligga mycket ute på resor, men hafva samman-
lagdt icke mer än 4,000 kronor om året, under det dessa inspektörer
i alla händelser skulle få 5,000 kronor i lön. Och jag undrar verk¬
ligen, om icke landtbruksingeniörerna ha fullt ut lika svårt arbete
som fabriksinspektörerna, ja, kanske värre. De få åtminstone gifva sig
ut och mäta upp marker och dylikt i både ur och skur, under det
deremot fabriksinspektören bara reser till närmaste stad och, när han
skall ut, lugnt går under sin paraply till närmaste fabrik. Likväl
hafva landtbruksingeniörerna, efter hvad jag vill minnas, i dagtrakta¬
mente icke mer än högst 6 kronor. Om man beslutat denna inspek¬
tion, hvarom jag för min del var med, bör man derför icke gå längre,
än nödvändigheten kräfver.
Det har slutligen blifvit sagdt, att, om reservanternas förslag blefve
antaget, man icke skulle kunna få tekniskt duglige män till yrkes-
Onsdagen den 8 Maj. 13
inspektörer. För min del tviflar jag dock icke, att detta skall lyckas,
ty dessa 5,000 kronor äro dock en ordentlig aflöning, ja, väl hög.
Detta är i korthet de skäl, som förmått mig att yrka bifall till
reservationen. Jag vill dock tillägga, att jag inom utskottet en stund
höll på, att man skulle kunna gå en medelväg, men det var ingen
inom utskottet, som ville med allvar lyssna på det. Jag yrkade nem¬
ligen, att de skulle få fribiljetter på statens jernvägar. Men då sva¬
rades, att detta ej vore lämpligt, enär utskottet nyss förut affärdat
en skrifvelse, hvari yrkades afskaffande af fribiljetter. Jag genmälte
härpå, att det vore ett helt annat förhållande med dessa fribiljetter,
och att, om man lemnade dessa tre inspektörer fribiljetter, man
derigenom kunde undvika, att de genom sina resor skaffade sig en
extra inkomst. Om en inspektör reser mellan Malmö och Stockholm
på andra klass, men har betaldt för resa i första klass, så gör han
på prisskilnaden en vinst af minst 15 kronor. Då han till resan an¬
vänder två dagar, så skulle han under dessa, utom sin stående aflöning,
äfven hafva ett dagtraktamente af 20 kronor. Mitt yrkande vann emel¬
lertid icke gehör inom utskottet, och jag måste då ställa mig på deu
ståndpunkt, som reservanterna intagit. Jag anser, som jag nämnt,
det icke olämpligt, att Riksdagen uttalar sig om den klass i reseregle-
mentet, hvartill desse inspektörer skola hänföras, ty det är uppenbart,
att Riksdagen kan uppställa huru många vilkor som helst. Skulle rege¬
ringen icke acceptera dessa vilkor, är en annan sak, men att Riksdagen
har rätt att framställa vilkoren, anser jag alldeles ostridigt.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herrar Peterson i Hasselstad, Persson i Heljebol, Odell, Bruse, Ol¬
son i Stensdalen, Larsson i Mörtlösa, Anderson i Himmelsby och
Petersson i Eksebo förenade sig med herr Danielson.
Herr Persson i Mörarp: Vid behandlingen af denna fråga inom
utskottet inkom från den afdelning, som haft ärendet till förberedande
behandling, två alternativa förslag. Kongl. Maj:t hade, såsom herrarne
finna, föreslagit den årliga aflöningen för ifrågavarande inspektörer
till 6,400 kronor. Första utgiftsafdelningens ledamöter från medkam-
maren föreslogo aflöningens nedsättande till 6,000 kronor, hvaremot
samma afdelnings ledamöter från denna kammare föreslogo ett belopp
af 5,000 kronor. Detta i fråga om aflöningssiffran.
Vidare hade i det första alternativet, som utgick från afdelnin-
gens ledamöter från Första Kammaren, reseersättningen föreslagits
att utgå efter tredje klassen, hvaremot afdelningens ledamöter från
Andra Kammaren föreslagit densammas bestämmande efter fjerde
klassen. Ett förslag framkastades då, huru vida icke man skulle
kunna gå en medelväg mellan ifrågavarande förslag. Frågan härom
väcktes af en utskottsledamot från denna kammare — dock icke af
mig — och den föranledde, att statsutskottets förslag blef sådant,
som det nu föreligger, och detta förslag utgör ju således redan det
ett förmedlingsförslag. För min del kan jag icke annat än finna den
föreslagna aflöningen af 5,000 kronor tillräcklig. Deremot har jag
velat understödja deras mening, som anse att ifrågavarande in-
N:o 47.
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
N:o 47.
14
Onsdagen den 8 Maj.
Angående spektörers resekostnad bör bestämmas .efter resereglementets tredje
anslag till klass? 0ch jag har gjort detta hufvudsakligen emedan från ledamöterna
1affabriks- 'uom statsutskottet uttalades den förväntan, att i den instruktion,
inspektion, som komme att utfärdas för ifrågavarande inspektörer, skulle inflyta
(Forts.) den bestämmelsen, att inspektörerna icke tillätes att uppträda såsom
gäster hos de fabriksegare, hos hvilka de skola utöfva sin kontrollerande
verksamhet. Jag anser denna åsigt vara rigtig och jag hörde derför
äfven till min glädje det uttalande från statsrådsbänken, att herr civil¬
ministern vore beredd att i en blifvande instruktion införa ett dylikt
stadgande. Det är nemligen utan allt tvifvel lägligt, att en inspekte¬
rande myndighet icke bör uppträda som ett slags gäst hos den eller
de, för hvilka han skall vara en rådgifvare, på samma gång som han
utöfvar en kontroll öfver deras verksamhet.
Skilnaden emellan reseersättningen enligt tredje eller fjerde klassen
i reglementet är, då man begagnar skjuts efter hästar, ingen; ty den
är för båda klasserna bestämd att utgå för skjuts efter två hästar.
I fråga om dagtraktamentet, utgör detsamma enligt tredje klassen 10
kronor och enligt fjerde klassen G kronor. Men jag anser att det
icke kan vara möjligt för en person att åtminstone under alla om¬
ständigheter lefva på 6 kronor om dagen, då han nästan hela året
om skall vara ifrån sitt hem på resande fot. Af denna anledning
ville man genom bestämmande af det högre traktamentet förebygga
detta gästande hos fabriksegarne. Jag hör visserligen någon här
framför mig hviska: “det göra nog inspektörerna ändå11, men jag
fruktar att de skulle göra det ännu mera, om dagtraktamentet sattes
så lågt som till 6 kronor; åtminstone blefve de antagligen i flera
fall då tvungne att göra det.
Vidare förekommer den skilnaden, att man enligt tredje klassen
i resereglementet är berättigad att resa på jernväg i första klassens
vagnar, men efter fjerde klassen i vagnar af andra klass, dock att,
då detta slags vagnar ej finnas, man i stället får åka i första klassens
vagnar. Denna skilnad bör icke uppgå till något nämnvärdt belopp;
och då dessa kostnader skulle utgöras för endast tre personer, så
synes mig den högre ersättningen vara att föredraga, om derigenom
kan förebyggas att inspektörerna skulle nödgas att äta nådebröd hos
de fabriksegare, hvilkas verksamhet de hade att kontrollera.
Nu har man jemfört dessa ifrågavarande inspektörers blifvande
verksamhet med, om jag minnes rätt, landtbruksingeniörernas; men
härvid är att märka, att ifrågavarande inspektörer äro till följd af
bestämmelserna i en af Riksdagen antagen lag förbjudna att befatta
sig med någon industriel verksamhet och särskilt få de icke vara
intresserade i så beskaffade företag, som falla inom deras gransknings-
område.
Dessa skäl hafva för mig varit bestämmande för att biträda ett
förslag till beslut, som dock icke lyckats kring sig samla utskottets
öfrige ledamöter från denna kammare, och jag finner ingen anledning
att frångå statsutskottets förslag. Vilja herrarne bifalla reservanternas
hemställan, så skall jag icke så mycket sörja deröfver, men jag be¬
farar, att ett beslut i enlighet dermed skulle medföra, att man icke
15
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
lyckades erhålla för uppdraget fullt lämplige män. Jag anhåller
således att få yrka bifall till statsutskottets föreliggande förslag.
Herr Stjernspetz: Efter som jag hade ordet, när frågan om
sjelfva lagen i detta ämne förevar till behandling i kammaren, så vill
jag be att jemväl få yttra några ord i fråga om organisationen af
skyddet mot yrkesfara. Jag får i sådant afseende säga, att den kongl.
propositionen i denna del icke är tillfredsställande, och lika litet har
utskottets förslag och den nu förda diskussionen varit egnade att utreda
eller klargöra den blifvande verksamheten. Här synes man nemligen
endast kifvas om, huru vida desse inspektörer skola få några kronor
mer eller mindre i aflöning och resetraktamenten, under det man
helt och hållet förbiser lagens ändamål, eller på hvad sätt man bäst må
komma till det resultat, som med densamma åsyftas. Derom har jag
knappast hört någon talare yttra sig, ehuru detta torde vara den
vigtigaste delen af förslaget.
Det torde sålunda icke vara svårt inse, att tre inspektörer med
lika magt och myndighet samt utan någon synnerlig inbördes sam¬
verkan, och hvilka, sedan de blifvit utnämnde, förutsättas komma att
färdas kring land och rike, icke skola kunna bilda någon enhet vid
fullföljande af det mål, som man åsyftar.
Vidare skall jag be att få fästa uppmärksamheten derå, att detta
skydd mot yrkesfara icke alls kommer att bero på mängden af expedi-
tionsresor. Hvad som för mig i första rummet synes vara vigtigast
vore, att det skulle finnas eu myndighet, som hade reda på hvilka
försigtighetsmått borde iakttagas vid de olika slagen af fabriker,
äfvensom att på ett ställe sammanfördes alla de upplysningar, som
kunde lända till minskning af yrkesfarorna. Jag anser derför lämp¬
ligast, att för detta ändamål först tillsattes endast en enda inspektör,
som ju kunde kallas öfverinspektor, hvilken hade till uppgift att i
första rummet insamla och ordna alla de upplysningar om nödiga
anstalter mot yrkesfara, som kunde stå att erhålla.
Här har under diskussionen blifvit nämndt, såsom jag tror med
rätta, att de fleste arbetsgifvare och fabrikanter mycket gerna skulle
sjelfve vilja göra allt hvad i deras förmåga står för att befrämja den
sak, hvarom är fråga, men att likväl många underlåta detta af
okunnighet så väl om sättet att dervid gå till väga som äfven om de
faror, som äro förknippade med utöfningen af deras egen industri.
Det vore således af högsta vigt, att det funnes ett ställe, från hvilket
kunde utskickas förhållningsregler till arbetsgifvarne om, huru de skulle
inrätta sina verkstäder och fabriker i nämnda afseende. Derigenom
skulle också en god del af kontrollen blifva betydligt lättare. Jag
skulle således, som sagdt, icke vilja att man, åtminstone att börja
med, tillsatte mer än en inspektör med nödiga biträden, och att
deras första uppgift blefve att så väl i in- som utlandet noga taga
reda på alla hit hörande inrättningar, och beder jag få påpeka, att
det just för närvarande pågår i Berlin en stor utställning af alla de
inrättningar, som äro afsedda att skydda arbetarne mot yrkesfaror.
En med denna jemförlig institution hafva vi här i Stockholm uti
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion,
(Forts.)
N.o 47. 16 Onsdagen den 8 Maj.
Angående den s. k. sundhetsinspektionen. Der finnes icke mer än en enda
anslag till inspektör, och denne har till uppgift att undersöka och kontrollera
“af^abriks- a^a matvaror, som dagligen i tusentals lass införas på torgen, äfven-
inspelction. som alla charkuteribodar, mjölk- och brödbodar samt all Öl-, sprit-
(Forts.) och vinförsäljning m. m. Denne ende inspektör är biträdd af en
under honom stöld sundhetsbyrå med en der anstäld läkare, som
verkställer de kemiska undersökningarna af dessa varor. Här skulle
i hans ställe behöfvas en eller flere byggnadsingeniörer. När man
nu ser, huruledes sundhetsinspektören i Stockholm på ett ganska
verksamt sätt bidrager till att hindra införandet hit af osunda och
skadliga födoämnen, oaktadt lättheten för dessa landtbor, som komma
med sina lass, att dölja undan deras innehåll genom skyndsam för¬
säljning, så kunde man väl påräkna en motsvarande nytta af den
ifrågasatta öfverinspektören, hvilkens arbete dessutom komme att
underlättas derigenom, att de fabriker, som han skall inspektera, fe&e,
likt de torgförda matvarulassen, efter ett par timmar lemna sin plats,
utan alltid finnas qvar på samma ställe.
När man sålunda ser, att inom en så stor kommun som hufvud-
staden en enda sundhetsinspektör är tillräcklig för den dagliga in¬
spektionen, hvartill verksamt bidrager hans tillkännagifvanden i de
allmänna tidningarna om hvilka personer, som beträdas med att in¬
föra dåliga och förskämda varor och hvilka tillkännagifvanden för
dessa personer medföra skam och derjemte materiel förlust, så skulle
också denne öfverinspektörs öfver fabrikerna verksamhet mycket väl
kunna ordnas så, att han icke behöfde så flacka kring land och rike,
som man synes tänkt sig. Endast när antaglig anledning dertill gåfves,
kunde inspektionsresor behöfva företagas, hvaremellan sundhetsnämn-
derna och polisen i de särskilda orterna ju hafva till åliggande att
till öfverinspektören göra anmälan, när något förefaller, som påkallar
hans embetsåtgärd. I sådant fall skulle dessutom arbetare i fabri¬
kerna, när de komme underfund med, att en dylik myndighet funnes,
väl icke underlåta att, när deraf gjordes behof, påkalla hans mellan¬
komst.
J ag finner således, att denna inspektions öfverlåtande åt tre per¬
soner icke skall leda till det mål man åsyftar, och att i öfrigt denna
tredelning enligt mitt bestämda förmenande icke är på något sätt
tillfredsställande.
Huru svårt det än kan låta, skulle jag derför helst vilja afslå
så väl utskottets som reservanternas förslag. Jag skall emellertid, herr
talman, icke göra något yrkande.
Herr Lasse Jönsson: Då herr Stjernspetz icke gjort nå¬
got yrkande, så behöfde jag egentligen icke uppträda för att veder¬
lägga honom. Jag ber dock att få säga, att det förefaller mig något
underligt, att herr Stjernspetz blott föreslagit en yrkesinspektör, och
att denne i främsta rummet skulle skickas till främmande länder.
Jag undrar, om detta kan vara till nytta för den svenska industriens
arbetare.
Hvad beträffar frågan om de framstälda förslagen till aflöning
17
Onsdagen den 8 Maj.
äro för höga eller för låga, så kommer svaret på den frågan att blifva
beioende af, hurudana qvalifikationer man tänkt sig hos de personer,
som utnämnas till yrkesinspektörer. Vi reservanter hafva icke ansett
dessa qvalifikationer böra vara så stora, som t. ex. talaren på göte-
borgsbänken ansåg, och vi fingo ett godt stöd för denna vår uppfatt¬
ning i en upplysning af en af utskottets ledamöter från Första Kam¬
maren. Denne yttrade nemligen, att jernkontoret, som redan utskickat
personer för att se till, huru jerntillverkningen bedrifves, kommit till
den åsigten, att de mest praktiska och dugliga inspektörer erhållits,
om man tagit verkmästare eller lägre ingeniörer. Detta stöder åtmin¬
stone mig i den uppfattningen, att man hellre bör taga sådana per¬
soner än högre militärer och personer i den samhällsställning, att de
icke kunna lefva på den lön, som reservanterna föreslagit.
Jag skall för öfrigt instämma i hvad herr Danielson yttrat och
yrkar sålunda utslag å utskottets hemställan och bifall till reserva¬
tionen.
Herr Holmgren instämde häruti.
Herr Bengtsson i Crullåkra: Om jag för min del skulle yrka
bifall till något af de framstälda förslagen, så vore det till reserva¬
tionen. Jag är nemligen fullt öfvertygad, att med den aflöning reser¬
vanterna föreslagit man mycket väl skall kunna finna så dugliga per¬
soner, som det behöfves. Likaså synes det mig lämpligt, att deras
resekostnader utgå efter 4:de klassen i resereglementet.
Jag kan emellertid ej heller yrka bifall till detta förslag. Jag
tior, nemligen, att så väl statsutskottets majoritet som reservanterna
förbisett en sak. I det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget gjordes
nemligen den ändringen, att fabriksinspektionen skulle börja den 1
juli 1890, i stället för den 1 januari samma år. Nu har emellertid
utskottet icke dess mindre föreslagit beviljande af så stort belopp,
som skulle åtgå för inspektionen under hela året. Jag vill icke påstå,
att hela summan skulle komma att utgå, men det synes mig, som om
det icke vore behöfligt att anvisa mer än beloppet af lönerna för ett
hälft år.
På detta skäl anhåller jag om återremiss af ärendet.
Heir Danielson: 1 ill svar pa hvad den siste värde talaren nämn¬
de om det förhållande, att Riksdagen ändrat lagens tillämpning till 4
år senare än hvad Kongl. Maj:t föreslagit, så ber jag att få säga, att
vi icke alldeles förbisett den frågan i utskottet. Men icke synes mig
den omständighet, som herr Jöns Bengtsson framhållit, innebära något
bindel för antagande af reservanternas förslag. Ty när inspektörerna
icke kunna tillsättas förr än den 1 juli 1890, så kommer antingen
det anslagna lönebeloppet att gälla till samma tid det derpå följande
året, eller också kommer endast hälften deraf att utgå för 1890, derest
man vill hafva kalenderår för afiöningen, och den andra hälften besparas,
å jag sålunda icke tror, att någon misstydning kan ifrågakomma,
Andra Kammarens Prof. 1S89. N:o 47. 9
N:o 47.
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts).
N:o 47
18
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
finner jag intet skäl till återremiss, utan vidhåller fortfarande mitt
yrkande om bifall till reservanternas förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det nämndes nu, att någon miss¬
uppfattning icke skulle ifrågakomma, i fall kammaren antoge utskottets
eller reservanternas förslag. Jag tycker dock, att ordalagen äro all¬
deles tydliga. Det heter nemligen i reservationen, att .Riksdagen må
på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande framställning, att Riks¬
dagen, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1890
anvisar till aflöning åt tre inspektörer 15,000 kronor, med 5,000 kro¬
nor till hvardera o. s. v. Det kan väl icke vara tydligare uttryckt,
att anslaget skall vara för 1890. Då emellertid den ändringen är
vidtagen, att lagen träder i kraft först den 1 juli 1890, i stället för
såsom Kongl. Maj:t föreslagit den 1 januari samma år, kan jag icke
tänka mig, att meningen skulle vara, att inspektörerna skulle erhålla
lön för ett helt år under 1890. Då emellertid ordalagen äro sådana,
att förslaget måste tolkas så, ber jag att få instämma med dem, som
yrkat återremiss.
Herr Danielson: Skulle man vilja hafva uttalad!, att anslaget
afser ett helt år för inspektörernas tjenstgöring och icke endast senare
hälften af 1890, så skall jag be att få föreslå det tillägget, att dessa
löner skola utbetalas “för år räknadt“. Derigenom skulle då, synes
mig, all tvetydighet blifva undanröjd.
Jag yrkar sålunda bifall till reservationen med den ändring, att
efter ordet “hvardera11 inskjutas orden "för år rälmadtLi.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag vet icke, om det kan
vara behöfiigt att tillägga dessa ord “för år räknadt“, då detta anslag
skall å extra stat utgå. För öfrigt vet man icke, när dessa komma
att tillsättas. Det är ju möjligt, att det kan vara behöfiigt att till¬
sätta åtminstone en eller två af inspektörerna redan vid årets början
för att i utlandet taga reda på åtskilliga förhållanden, som härmed
stå i sammanhang, för uppsättande af instruktion samt för att till¬
handagå med råd och upplysningar, i fall sådana erfordras. Men om
man nu anslår hela detta belopp, som icke är så stort, 16,800 kronor,
så kommer, i fall inspektörerna icke tillsättas — och de blifva natur¬
ligtvis icke tillsatta, om de ej behöfvas — detta anslag icke att helt
och hållet utgå. Man får då de penningar qvar, som blifva öfver, och
det kan derför icke vara någon fara att antaga reservanternas för¬
slag. Jag har inom utskottet biträdt det förslag, som innehölls
i alternativet n:o 2, det samma som återfinnes i reservanternas hem¬
ställan, ehuru i det beslut, hvarom vi i utskottet röstade, dessa
rader om reseersättningen icke voro i klämmen intagna. Det var
också mycket tal om, huru vida bestämmelsen om reseersättnin¬
gen skulle intagas i klämmen eller icke. I det alternativ, som fram-
stäldes af statsutskottets ledamöter från Första Kammaren, var i
motiveringen antydt, att de skulle få ersättning enligt 3:dje klassen i
resereglemente^ men ledamöterna från denna kammare förordade rese¬
ersättning enligt 4:de klassen, och denna åsigt har jag också biträdt.
19
Onsdagen den 8 Maj.
J ag tror icke heller på det der talet, att, om man gifver inspektörerna
ersättning enligt 3:dje klassen, skola de icke emottaga några bjudningar
på sina resor. Andra säga åter, att de blifva så mycket bjudna, och
derför behöfva de icke så stor reseersättning. Men jag tror icke
man bör taga hänsyn till dylika omständigheter, och man kan ju icke
i deras instruktion säga, att de icke få taga emot bjudningar af
fabriksegarne, ty då kunde något hända, som icke borde ske. Till¬
sätter man inspektörer, som äro så osjelfständiga, att de icke ordentligt
fullgöra sin pligt, om de blifva bjudna af eller komma att något
umgås med fabriksegarne, då vore det illa bestäldt med hela institutionen
och då vore det bättre att afslå allt sammans. Detta har jag förut
också velat, ehuru jag nu icke vill framställa något sådant yrkande;
tv då Riksdagen beslutat, att denna institution skall finnas, har jag
underordnat mig. Jag anser dock, att både aflöningen af 5,000
kronor och reseersättning efter fjerde klass äro alldeles tillräckliga.
Då man nedsatt den af Kong]. Maj:t begärda aflöningen, 6,400 kronor,
till 5,000 kronor, kan man ju äfven nedsätta reseersättningen för
desse inspektörer till fjerde klassen, ty principen är ju den, att ju
högre aflöningen är, desto större skall reseersättningen vara.
Jag är sålunda med om motiveringen till denna reservation. Då
vi inom utskottet röstade mellan de båda alternativa förslagen, vari det
alternativ, för hvithet jag röstade, frågan om reseersättning icke intagen i
klämmen, utan endast i motiveringen. Då denna sak nu inkommit i
klämmen af denna reservation, har det varit något missförstånd, som
gjort, att jag kommit att blifva antecknad bland dem, som afgifvit
denna reservation. Jag vill derför nu förena mig med dem, som yrkat
bifall till reservationen med den förändring att de fyra sista raderna
skulle utgå ur klämmen och reseersättningen endast beröras i moti¬
veringen. Jag tror, att det var herr Gibson, som först framstälde
detta förslag, och jag skall derför be att få förena mig i hans yrkande.
Herr Månsson: Det var med anledning af de sista orden i den
näst föregående talarens anförande, då han yrkade, att de tre sista
raderna i reservationen skulle utgå, som jag begärde ordet. Det har
nemligen uteslutande varit med den förutsättning, som denna reserva¬
tion innehåller i dessa rader, som jag tänkte vara med om densamma.
Såsom . herrarne torde minnas, var jag, då frågan om inrättande af
dessa inspektörer förevar i kammaren, helt och hållet emot denna
inspektionsidé, och jag skulle måhända i konseqvens dermed nu yrka
afslag å betänkandet, men i likhet med föregående talare skall jag
böja mig för Riksdagens en gång fattade beslut i ämnet och icke
gorå något yrkande på afslag, utan vara med om reservanternas förslag.
Det innebär, såsom en talare sagt, helt och hållet en nyhet att nu
införa i vårt resereglemente en korporation, som icke stått der förut,
och att bestämma, huru dessa herrar skola resa. Jag vet icke, att
Riksdagen förut uttalat sig i dylika fall, men hvad jag vet är, att
hvarje framställning i dessa frågor alltid strandat mot Första Kammarens
nej, och huru mycket vi än uttalat oss om, att dessa resor vore för
dyra och tjenstemännen göra stora besparingar på dem, så komma vi
N:o 47.
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Jtorts.)
N:o 47.
20
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks¬
inspektion.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
ändock icke någon väg. Nu bär man ansett obilligt, att dessa in¬
spektörer skulle resa allenast efter fjerde klass, men då man ser efter
i resereglemente^ hvilka de skulle blifva likstälda med, så finner man
att det är ingeniörer vid landtmäteristyrelsen, mariningeniörer, kaptener,
ryttmästare, häradsskrifvare, kronofogdar, kyrkoherdar med flere, allt
tjenstemän, i hvilkas sällskap jag tycker, att dessa inspektörer borde
kunna trifvas utmärkt väl. Att sätta dem öfver dessa personer och
gorå dem till högre tror jag icke kunna vara rigtigt.
Man har här uttalat den mening, att Kongl. Maj:t borde före¬
skrifva, att dessa inspektörer icke finge emottaga bjudningar från
fabriksegarne. Men är det väl rimligt, att, när en sådan inspektör
kommer ut i landsorten, han ej skall få taga emot ett glas Öl eller
en måltid mat hos den, hvilkens fabrik han inspekterar. Jag vill
bedja, att en sådan bestämmelse icke införes uti deras instruktion.
Säkert är att den icke kan efterlefvas. Icke behöfva inspektörerna
blifva sämre för det att de mottaga eu eller annan bjudning. Ty
jag hoppas, att dessa inspektörer skola vara så stabila karlar, att de
ej låta påverka sig af något sådant. Misstänker man det, så är det
föga väl bestäldt med hela institutionen. Såsom jag redan nämnt,
anser jag det vara alldeles tillräckligt i detta fall att bestämma en
lön af 5,000 kronor och att låta inspektörerna resa efter 4:de klass
i resereglementet. De måste ju nästan ständigt vara på resor, och få
nog resa 300 dagar om året, och erhålla derför i reseersättning 1,800
kronor. Under sådana omständigheter och då jag anser vigtigt att
göra ett sådant tillägg, som i de sista raderna af reservationen finnes
intaget, ber jag att få yrka bifall till reservationen oförändrad.
I detta yttrande instämde herrar Bexéll, Bengtsson i Boberg och
Petersson i Dänningelanda.
Herr Bengtssoni Gullåkra: Sedan en af statsutskottsledamöterna
föreslagit ett sådant tillägg till den afgifna reservationen, att icke större
belopp må utgå i aflöning åt dessa inspektörer än i förhållande till
hvad som verkligen utgår under året, så ber jag att få återtaga mitt
förra yrkande om återremiss och i stället instämma i det af desse
reservanter framstälda förslag.
Häruti förenade sig herrar Andersson i Nöbbelöf, Åkesson och
Erickson i Bjersby.
Herr Gibson: Då detta är en ny institution, är det af så
mycket större vigt, att den redan från början ordnas på ett lämpligt
sätt, så att icke hela saken blir misslyckad.
Herr Lasse Jönsson ansåg icke nödvändigt, att desse fabriks¬
inspektörer hade någon högre bildningsgrad. Jo, detta är alldeles
nödvändigt, ty dej skola tillhandagå med upplysningar och råd. De
böra också vara sjelfständige män, som handla endast efter eget om¬
döme samt icke påverkas af intryck från ena eller andra hållet.
Väljer man icke sådana personer, skapar man endast sinekurer, och
21
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj,
inspektörerna komma då att vålla många trakasserier, utan att göra
någon verklig nytta.
Samme talare ansåg äfven, att ingeniörer af lägre grader och
verkmästare mycket väl kunde användas såsom inspektörer och
meddela råd, men jag undrar, om icke deD, som förestår ett industriel
etablissement, i allmänhet är mera hemma i sitt yrke och dermed
samslägtade förhållanden än en verkmästare, som dessutom icke behöfver
känna yrket, kan vara, och i så fall skulle en verkmästare icke kunna
meddela några råd och upplysningar. Deremot synes det mig mycket
lämpligt, att man tager hänsyn till, huru andra länder gått till väga
i detta afseende, och i England har man gjort på helt annat sätt, än
här ifrågasättes.
Aflöningen och reseersättningen böra helt och hållet bero på,
huru pass bildade inspektörer man väljer. Tager man sådana personer,
som herr Lasse Jönsson uppgaf, kunna de naturligtvis mycket val
nöja sig med att resa enligt 4:de klass i reglementet. Men jag är
fullt säker, att valet af sålunda qvalificerade män skall förstöra hela
ändamålet med lagen. Af. formella skäl, såsom jag nyss antydt, vid¬
håller jag fortfarande mitt förut gjorda yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do bifall
till utskottets hemställan; 2:o afslag å samma hemställan och bifall
till herr A. P. Danielsons m. fl. reservation oförändrad; 3:o bifall till
densamma med den af herr Danielson under öfverläggningen yrkade
förändring; 4:o bifall till samma reservation enligt herr Gibsons
ändringsförslag; och 5:o ärendets återförvisande till utskottet för för¬
nyad behandling. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för antagande af herr Gibsons ändringsförslag. Votering
blef begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall
till herr Danielsons under öfverläggningen framstälda yrkande, enligt
-en nu uppsatt omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan i utlåtandet
n:o 7 a, antager det förslag till beslut i ämnet, som framlagts i den
af herrar A. P. Danielson m. fl. afgifna reservationen, dock med
uteslutande af sista delen eller från och med orden “samt tillika
beslutar11, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit det i reservationen framstälda
förslaget med den af herr Danielson yrkade förändring.
Omröstningen utföll med 73 ja mot 130 nej; och hade kammaren
Angående
anslag till
anordnande
af fabriks-
inspektion.
(Forts.)
N:o 47.
22
Angående
kapitalise-
ring och aflös¬
ning af tolags-
ersättningen.
Onsdagen den 8 Maj.
alltså antagit det förslag till beslut i ämnet, som innefattades uti den
af herrar A. P. Danielson m. fl. afgifna reservationen med den ändring,
att mellan orden “hvardera'1 och “och till bestridande" skulle införas
orden “för år räknadt“.
§ 7.
Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden
N:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ute¬
slutande ur riksstaten för år 1890 af det för Hennes Kongl. Höghet
prinsessan Eugenie anvisade anslag m. m; och
N:o 71, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad i
följd af den staden år 1888 öfvergångna brand.
§ 8.
I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande N:o 72, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till kapitalisering och aflösning af tolags-
ersättningen.
Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda af Herr M. Dahn
inom Andra Kammaren afgifna motion (N:o 145) hemstälde utskottet
i detta utlåtande:
“att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes, så snart ske kan, till Riksdagen afgifva förslag till upphöran¬
de eller reglering af den till rikets stapelstäder utgående tolags-
ersättningen.“
Ordet begärdes af
Herr Ryding, som yttrade: Jag ber få fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att statsutskottet i dess nu föredragna utlåtande
gått vida längre än motionären ifrågasatt. Motionären har i sin
motion endast begärt framläggandet af ett förslag till kapitalisering
och aflösning af utgående tolagsersättning. Men statsutskottet har der¬
utöfver framstält ett alternativt förslag om upphörande af tolagsersätt-
nmgen, utan att dervid foga ens den ringaste antydan, att något neder¬
lag derför skulle lemnas, och detta synes mig vara både oformligt och
alltför våldsamt för att icke böra anmärkas.
Af motiveringen kan man visserligen ana, hvarifrån statsutskottet
får detta sitt förslag om upphörande af tolagsersättningen. Jag för¬
modar nemligen, att utskottet syftar på skatteregleringskomiténs i
utlåtandet omnämnda förslag. Men detta förslag om indragning till
statsverket af den åt stapelstäder i allmänhet förunnade tolagsersättning
eller andel af tullmedel afgafs blott under den förutsättning, “att staten
Onsdagen den 8 Maj.
23
N:o 47.
samtidigt skulle öfvertaga bestridandet af alla de kostnader, som förut
ålegat städerna med hänsyn till tullverket, ständig inqvartering och af¬
löning af rådhusrätt samt de tjenstebefattningar, som afsåge statsända¬
mål i öfrigt och motsvarade sådana, som på landsbygden bekosta¬
des af statsmedel"; “att staten skulle inlösa de byggnader och inven¬
tarier, städerna för ofvan nämnda statsändamål anskaffat." Vid sådant
förhållande hade väl i statsutskottets kläm bort fogas en hänvisning
härtill, derest det varit utskottets mening att hänföra sig till detta
skatteregleringskomiténs förslag.
Jag hemställer nu, att orden upphörande eller måtte utgå i det
blifvande beslutet, så att detta kommer att lyda: “att Riksdagen må
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan,
till Riksdagen afgifva förslag till reglering af den till rikets stapelstä¬
der utgående tolagsersättningen.“ Äfven skatteregleringskomiténs för¬
slag förutsätter ju en sorts reglering af tolagsersättningen och om nu
statsutskottet vid affattande! af sin hemställan haft i tankarne detta
senare förslag, så skulle genom ett bifall till mitt yrkande komma att
uttryckas samma mening, som man måhända velat hafva fram, men
utan all tvetydighet.
Såsom representant för tre stapelstäder är det klart, att det för
mig skulle vara kärast, om dessa städer finge sitta i orubbadt bo och
motionen lemnades utan afseende. Men då en framställning i sådant
syfte naturligtvis icke har den ringaste utsigt att här i denna kam¬
mare göra sig gällande, inskränker jag mig nu till det yrkande jag
gjort, ett yrkande, hvars befogenhet jag hoppas kammaren icke skall
underkänna.
Häruti instämde Herrar Nyström, Werner, E. W. Carlson,
C. O. Berg, Billing, Lönegren, Swartling, O. Mélin, Andrén, Winkrans,
Essen, Lilljeqvist, Bratt, Elis Nilson, Thestrup, Lilienberg, Svensson
från Carlskrona, Stockenberg, Andersson från Malmö, Waldenström
från (Jette, Sejsning, Bordell, Sandwatt och Arhusiander.
Herr Carl Ifvarsson yttrade: Jag skulle kunna gifva den förste
talaren, som yttrade sig och påpekade, att utskottet bort hänföra sig
mera till statsregleringskomiténs betänkande, rätt uti, att man kunnat
gorå detta och gå något längre tillbaka i fråga om den utredning, som
skatteregleringskomitén åstadkommit. Man hade i utlåtandet kunnat
intaga en utredning i afseende å tolagens ursprungliga tillkomst, och
jag tror att man derigenom kunnat ådagalägga, att städerna fått den
som hjelp men icke såsom ett privilegium. Men att man icke gjort
detta, beror derpå, att man inte tänkt att afskaffa den utan veder¬
lag derför till städerna, och då var det öfverflödigt att intaga
denna utredning. De upplysningar, som derigenom kunnat lemnas,
hade dock kanske varit till gagn för den talare, som yttrade sig,
ty då hade han sett, hvilka rättigheter städerna fått, och då hade han
kanske varit litet mera belåten med hvad som nu af utskottet är
ifrågasatt.
Hvad beträffar hans yttrande, att utskottet gått längre, än hvad
Angående
kapitalise-
ring och aflös¬
ning af tolags¬
ersättningen.
(Forts.)
N:o 47.
24
Angående
Icapitalise-
r ing och aflös¬
ning af tolags-
ersåttningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
motionären föreslagit, bestrider jag det. Motionären har ju föreslagit
kapitalisering och aflösning af utgående tolagsersättning. Men eu
kapitalisering af tolagsersättningen skulle väl förutsätta, att denna
ersättning skulle såsom sådan upphöra. Ty skulle man lemna ett visst
kapital i ersättning för tolagen, skulle tolagsersättningen icke utgå
sedermera. Således ligger deruti ett förslag om tolagsersättningens
upphörande, och jag tror således icke, att det finnes det ringaste skäl
att stryka de ord, som ifrågasatts. När man satt upphörande eller
reglering, förutsätter det, att ordnandet af denna sak kan ske på
flera sätt, antingen såsom motionären föreslagit, genom kapitalise¬
ring och aflösning af tolagsersättningen, eller möjligen, såsom skatte-
regleringskomitén påpekat, genom eftergifter för städerna i andra hän¬
seenden, så att man tager bort tolagsersättningen och befriar städerna
från en del onera, som de nu hafva. Det är också ett sätt, hvarpå
tolagsersättningen kan upphöra. Man har äfven förestält sig, att det
kunde bli fråga om en ny reglering af tolagsersättningen, likasom man
förut vidtagit en sådan. Eu sådan reglering borde hafva stått i sam¬
band med frågan om de nya tullarne, ty genom den blef ersättningen till
städerna högre än förut, Men att den det skulle blifva har väl icke
varit meningen, ehuru städerna vid den förra regleringen blefvo för¬
behållna en viss procents förhöjning i ersättningen i fall tulluppbörden
komrne att stiga utöfver hvad den var vid regleringen. Man trodde
kanske då, att tullinkomsterna skulle minskas och derför blefvo stä¬
derna tryggade vid ett visst belopp, och fingo, för den händelse tull¬
inkomsterna möjligen skulle stiga, ett litet tillägg utöfver den ersätt¬
ning, som bestämdes till den minsta. Nu lärer man väl, ifall icke
någon förändring vidtages, och om det är meningen att ytterligare
utveckla tullsystemet, böra tillse, att tolagsersättningen blir rimlig; ty
den kan stiga ofantligt högt, då man kan tänka sig, att det blir en
ofantligt stor tillökning i tullinkomsterna, och stapelstäderna alltjemt
skola hafva 5 procent af densamma. Man kan då lätt finna, att
staten får vidkännas en orimlig utgift till städerna, och att, om icke
något annat vidgöres, en reglering af tolagsersättningen måtte vara på
sin plats.
Jag tror derför, att det finnes fullt skäl för hvad utskottet åt¬
gjort i frågan; och jag yrkar för den skull bifall till utskottets hem¬
ställan oförändrad.
Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Man visste nog i utskottet,
att detta förslag var eu ömtålig fråga för representanterna för stapel¬
städerna; men man trodde icke, att den skulle vara så ömtålig, att
protester skulle ske mot ett sådant utlåtande, som föreligger, ty deri
är icke uttaladt ett enda ord, som på något sätt skulle kunna för¬
närma dem, som åtnjuta tolagsersättning. Såsom redan nämnts, har
denna fråga förut varit föremål för behandling, och det vore angeläget
att få den så snart som möjligt afgjord. Derigenom torde ock, säger
utskottet, såväl stapelstädernas som statens välförstådda intresse kom-
25
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
ma att främjas. Men då frågar man: vi skola hafva bort ordet upp- Angående
hörande, ty ett sådant tillägg går utöfver hvad motionären föreslagit, kapitalise-
Nej visst icke. Ty, såsom herr Carl Ifvarsson nyss påpekat, har mo- ^ing^ftolags-
tionären föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong]. Maj:t ersättningen.
anhålla, “att Kongl. Maj:t täcktes snarast möjligt för Riksdagen fram- (Forts.)
lägga förslag till kapitalisering ock aflösning af utgående tolagsersätt-
ning“, och det kan väl icke vara meningen, att, om man bifaller mo¬
tionärens förslag och aflöser hela tolagsersättningen, denna ersättning
icke skulle upphöra. Det är ju icke rimligt. Men dermed är också
bevisadt, att utskottets förslag ligger inom ramen af motionen. Ut¬
skottet har emellertid nu icke velat ingå i pröfning, huruvida tolagsersätt¬
ningen skall aflösas eller huruvida frågan skall ordnas på annat sätt
till båtnad för statens och stapelstädernas gemensamma intressen.
Denna sak bör derföre föregås af en utredning, och vi inom utskottet
voro icke i stånd att åstadkomma en sådan af den beskaffenhet, att
på grund deraf förslag kunde framläggas till sakens slutliga afgöran¬
de. Men då man i sådana ordalag, som här föreslås, hos Kongl.
Maj:t begärt utredning och förslag i ämnet, synes det mig som om
ingens rätt blefve på något sätt kränkt, och sotn om hvar och en,
som biträder utskottets hemställan, har sin talan öppen, då förslaget
slutligen framkommer från Kongl. Maj:t till Riksdagen.
Det var åtskilligt mera jag tänkte säga i denna fråga, men jag
har blifvit förekommen af herr Carl Ifvarsson, som sagt hvad jag
skulle velat säga. Jag slutar med att yrka bifall till utskottets hem¬
ställan oförändrad.
Herr A hl ström: Jag begärde ordet med anledning af herr Carl
Ifvarssons yttrande. Han påstod, att i utskottets hemställan, deri det
tillstyrkes, att man hos Kongl Maj:t skulle begära afgifvande till Riks¬
dagen af förslag till “upphörande eller reglering'1 af den till rikets
stapelstäder utgående tolagsersättningen, icke vore inlagdt något annat
än hvad motionären föreslagit med sin hemställan om “kapitalisering
och aflösning" af tolagsersättningen. Jag ber dervid få påpeka, att
det visserligen är rätt, såsom herr Ifvarsson sade, att en kapitalisering
af tolagsersättningen förutsätter upphörande af denna ersättning, samt
att i motionen åsyftas, att ett sådant upphörande skulle ske mot af¬
lösning. Men då i utskottets förslag först talas om upphörande och
detta uttryck sedan genom ordet eller sättes i opposition mot reglering
af tolagsersättningen, kan dermed icke åsyftas detsamma, som af mo¬
tionären är i motionen föreslaget; och derföre kan jag icke i betrak¬
tande af detta ordet eller underlåta, då eu skrifvelse naturligtvis nu
skall beslutas, att yrka bifall till det af förste talaren framstälda för¬
slag om borttagande af orden '‘upphörande eller".
1 öfrigt skall jag, för att ej onödigtvis framkalla någon diskussion
i sjelfva saken, icke yttra mig vidare, än för att påpeka, att, då herr
Carl Ifvarsson nämnde, att skatteregleringskomitén kommit till den
åsigt, att frågan om tolagsersättningen till städerna icke hade någon
privilegiinatur eller vore att betrakta såsom grundad på kontrakt mellan
staten och städerna, detta i skatteregleringskomiténs utlåtande, såsom
N:o 47.
26
Angående
Tcapitalise-
ring och af¬
lösning af
tolagsersätt-
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
i motionen blifvit refereradt, grundats derpå, att tolagens förlänande
icke i regeln varit förenadt med påläggandet af skyldigheter, hvilka
förut varit för den kommunala verksamheten främmande, och att så¬
ledes a contrario måste dragas den slutsats, att åtminstone i de städer,
hvarest tolagen kommit till mot öfvertagande å städernas sida af vissa
skyldigheter — der måtte det få anses vara ett aftal, som ligger till
grund för tolagen — samt vidare att nu icke förefinnes ett sådant
behof af reglering af tolagsersättningen, som då 1857 års reglering
skedde, hvarmed man nemligen åsyftade att undvika alla de svårig¬
heter för allmänna rörelsen, som förut förekommo till följd af det för¬
åldrade sätt, hvarpå tolagen utgick.
Jag vill icke vidare inlåta mig på hufvudsaken.
Herr Dahn: Den siste talaren yttrade, att det nu icke funnes
behof af någon ny reglering utaf tolagsersättningen, och att det vore
bäst att låta städerna sitta i orubbadt bo, och det finner jag helt
naturligt från hans synpunkt. Men tydligt är, att, då regleringen 1857
vidtogs, man icke trodde, att tolagsersättningen skulle stiga till en
sådan höjd, som fallet blifvit. Den hade nemligen redan år 1886
stigit icke mindre än 130 procent, hvilket säkerligen icke var stats-
magternas mening, då denna reglering genomfördes. Att det i utskottets
hemställan införda ordet “upphörande" skulle strida emot hvad mo¬
tionären åsyftat, tror jag mig kunna försäkra icke vara förhållandet.
Det är ju tydligt, att, om en kapitalisering och aflösning kommer till
stånd, måste deraf följa, att tolagsersättningen upphör. Men att detta
skulle ske emot vederlag är helt naturligt, och jag tror äfven, att
detta varit utskottets mening. Ty äfven om man hyser starka tvifvel
om berättigandet åt tolagsersättningen, så fordra likväl billighetsskäl,
att städerna, som ju i god tro användt densamma såsom pant och
underlag för sin skuldsättning, icke beröfvas den utan skälig ersättning.
Utskottet säger:
“Utskottet har nu icke trott sig böra ingå i pröfning, huruvida
tolagsersättningen, såsom motionären antydt, bör kapitaliseras och
aflösas. Äfven andx-a utvägar för frågans lösning hafva vid särskilda
tillfällen blifvit påvisade. Sålunda har, enligt hvad ofvan meddelats,
blifvit föreslaget, dels att en minskning i den till städerna utgående
tolagsersättningen skulle ega rum, dels ock att denna ersättning skulle
indragas och staten i stället öfvertaga bestridandet af de kostnader,
som förut ålegat städerna med hänsyn till vissa allmänna ändamål.
Men vare sig fråga är om tolagsersättningens reglering eller dess upp¬
hörande på grund af åtgärder i nu antydda syften" o. s. v.
Nu antydda syfte har utskottet anfört något längre upp i motive¬
ringen, så nemligen, att städerna skulle befrias från vissa onera, som
nu åligga dem på grund af denna tolagsersättning. Jag kan sålunda
icke finna annat, än att utskottet är för att ett uppförande af tolags¬
ersättningen ej bör ske annorledes än emot ersättning, och jag tror,
att när regeringen tager saken om hand, den icke skall underlåta att
påakta hvad rätt och billigt är. Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag oförändradt.
27
N:0 47.
Onsdagen den 8 Maj.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad och herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.
§ 9.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 73, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ut¬
redning angående utgifvande af en statstidning för legala tillkänna-
gifvandeu m. m. samt om beviljande af ett extra anslag å 1,500 kronor
för utredningens verkställande.
I detta utlåtande hemstälde utskottet: “att Riksdagen må ställa
till Kongl. Maj:ts förfogande ett extra anslag af 1,500 kronor till ut¬
rednings verkställande, dels huruvida icke, sedan det med utgifvaren
af Post- och Inrikestidningar nu gällande kontrakt blifvit i vederbörlig
ordning uppsagdt och upphört att gälla, en tidning, afsedd att upp¬
taga vissa meddelanden från regeringen äfvensom officiella och legala
kungörelser samt andra annonser, kunde under statsmyndighets kontroll
utgifvas och utdelas till embetsverk, myndigheter och rikets kommunner
och jemväl finnas att tillgå genom prenumeration och försäljning, hvil¬
ken tidning borde vara så inrättad, att deri upptagna tillkännagifvan-
den och annonser med lätthet kunde i sina olika grupper igenfinnas,
dels ock om och i hvad mån, med anledning af den minskning i svenska
akademiens inkomster, som häraf kunde föranledas, understöd borde
beredas akademien till fullbordande af det nu pågående arbetet med
utgifvandet af en svensk ordbok, äfvensom hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville, om möjligt till nästa Riksdag, afgifva proposition
i ämnet.
Häremot hade i afgifven reservation herrar grefve G. Sparre,
H. P. jP. Tamm, F. Boström, E. V. B. L. Königs fel dt, P. J. von
JEhrenheim, B. G. von Hedenberg och G. W. von Schulzenheim, hemstält,
“att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda hvilka åtgärder böra vidtagas för
att de kungörelser, hvilka enligt lag och författningar skola i allmänna
tidningarna införas, må kunna på lämpligare sätt och för mindre
kostnad, än nu är fallet, blifva för kommunerna i riket tillgängliga."
I fråga härom yttrade:
Herr Nyström: För min del sluter jag mig till den uppfattning,
som framstälts af reservanterna i denna sak. Det synes mig såsom
om man emot utskottets förslag i första rummet kan anmärka, att
det går alldeles för mycket i detalj. Vid den utredning, som afses,
kan det inträffa, att en eller annan af dessa många bestämmelser icke
befinnes vara rigtigt praktisk. Det kan, med tanke härpå, knappt
vara skäl att, då man har att göra blott med en förberedande behand¬
ling, upptaga en mängd bestämmelser, som i mer eller mindre mån
Om utred¬
ning angåen¬
de utgifvande
af en stats¬
tidning för
legala till-
Teännagifvan-
den m. m.
N:o 47.
28
Om utred¬
ning angåen¬
de utgifvande
af en stats¬
tidning för
legala till-
Tcännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
kunna utgöra ett hinder för förslagets genomförande eller eljest visa
sig opraktiska. Men derjemte har jag ett annat skäl att biträda re¬
servanternas förslag. Det synes mig, såsom om reservanterna i huf¬
vudsak öfverensstämma med motionären. De äro i likhet med honom
angelägna att spridandet af legala kungörelser skall ske på' ett mera
praktiskt och billigt sätt än nu är fallet. Detta är ju hufvudsaken
och derom äro alla ense med motionären. Men det låter sig väl icke
förneka, att detta ändamål kan vinnas, utan att Posttidningen upphör,
nemligen genom att anordna en bilaga till denna eller på annat lik¬
nande sätt, hvilka möjligheter jag ej tror böra lemnas utom räkningen.
Vidare förekommer den påminnelse, som förekommer i reservationen,
att i utskottets betänkande det ej är tillräckligt sörjdt för skälig er¬
sättning åt svenska akademien. För hvar och en, som har den upp¬
fattning att svenska akademien är en institution af hög betydelse för
vårt lands andliga lif, är det af vigt att se till, att dess inkomstkällor
icke utsina.
Alla dessa saker äro vederbörligen beaktade i reservanternas ut¬
talande, och jag ber derför att få ansluta mig till detta. Jag upp¬
repar, att skilnaden i det väsentliga icke är stor emellan motionärens
och reservanternas uppfattning i frågan, och jag är lika med motio¬
nären angelägen, att detta spridande af legala kungörelser bör ske på
ett så praktiskt och billigt sätt som möjligt.
Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Danielson: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag. Jag har dess större förhoppning, att kammaren nu skall bi¬
falla hvad utskottet föreslagit, som kammaren i fjol utan votering och
såsom det syntes nästan enhälligt uttalat den åsigt, som förslaget
innefattar.
Hvad beträffar den föregående talarens anförande, att man kunde
vinna samma mål genom ett bifall till reservationen, så är detta icke
förhållandet, ty här är fråga om att redan från början på ett prak¬
tiskt sätt lösa frågan om att vinna garanti för att dessa kungörelser
och annonser bringas till den stora allmänhetens kännedom, hvilken
allmänhets intressen ofta äro beroende af denna kännedom. Jag tror
det icke vara en enda dag för tidigt att vidtaga denna åtgärd. Det
är många år man väntat derpå. •
Hvad vidare beträffar talet om svenska akademien, finna herrarne
af utskottets utlåtande, att, om eu utredning sker derom, i hvad män
akademien behöfver hjelp för utförande af sitt ordboksarbete, så är
man villig att lemna den erforderliga hjelpen. Här är således endast
fråga om att tillse, att den åtgärd, som vidtages, blir verkligt nyttig
för den sak den afser. Att, såsom reservanterna föreslagit, det bör
tillses, huru vida icke åtgärder på annat sätt kunna vidtagas för ända¬
målet, är att lemna saken alldeles ohulpen. Jag tror derför, att, om
den föregående ärade talaren är med mig lika villig att vinna en
rättelse, han också skall vara villig att vidtaga de åtgärder härför,
som jag vet utskottet föreslagit. Och om vi äro ense häri, står jag
också honom mycket nära uti att vilja lemna den hjelp åt svenska
Onsdagen den 8 Maj.
29
N:o 47.
akademien, som kan vara behöflig. Jag ber derför att få yrka bifall
till utskottets föreliggande förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner gif-
vits i enlighet med de yrkanden som förekommit, bifölls utskottets
hemställan.
§ io.
Till behandling förekom vidare sammansatta stats- och lagutskot- Angående
tets utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med för- förslag Ull
slag till ordnande af dömstumundervisningen i riket. ordnande af
döfstum-
undervis-
Herr L i lien b er g, som anmält sig vilja afgifva förslag i fråga ningen i
om sättet för detta ärendes föredragning, blef för sådant ändamål riket.
uppropad och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att utskottets betänkande måtte före¬
dragas punktvis och paragrafvis, och tillika att, i händelse förslaget i eu
eller annan del återförvisas till utskottet, utskottet må lemnas öppet att,
vid ärendets förnyade behandling, äfven i de §§, som blifvit med
eller utan ändring af Riksdagen godkända, föreslå sådana ändringar,
som af de återförvisade delarne kunna föranledas.
Sedan öfverläggningen rörande föredragningsordningen härmed
förklarats slutad, biföll kammaren hvad herr Lilienberg i sådant afse¬
ende föreslagit; och skedde derefter uppläsning af § 1 i det af ut¬
skottet framlagda förslag till lag om döfstumundev isning en.
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg erhöll ordet och yttrade:
Förra året aflemnades från Riksdagen en skrifvelse, innehållande
begäran att Kongl. Maj:t ville tillse, huru vida icke för samtliga döf-
stumma barn kunde åstadkommas en, med bestämmelserna i 1842 års
folkskolestadga öfverensstämmande, lika förmån som för andra barn,
hvarvid tillika åberopades den skrifvelse, som 1876 i detta ämne från
Riksdagen inlemnats. Det framstäldes i denna skrifvelse som önsknings-
mål, att alla barn i skolåldern utan undantag måtte erhålla under¬
visning och inhemta åtminstone ett visst minimum af kunskaper, och
att staten borde genom lagstiftning ordna samt med erforderliga me¬
del understödja de bemödanden, som från enskildes, kommuners eller
landstings sida redan äro gjorda eller kunna komma att göras till
fullständigt uppnående af det mål, staten i 1842 års folkskolestadga
sig föresatt. På grund af de två stora principer, som upprepade
gånger af Riksdagen angående denna angelägenhet blifvit framhållna,
nemligen den pedagogiska i afseende å obligatorisk undervisning för
döfstumma och den ekonomiska i afseende å kommunernas skyldighet
att främst taga hand om denna undervisning, med bidrag dervid från
N:0 47.
30
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
statsverket, är det förslag uppgjordt, som här föreligger. Alldeles
ense med Riksdagen i dess många gånger sålunda uttryckta åsigt, har
det varit mig kärt att kunna i, som jag tror, alla väsentliga afseen-
den tillmötesgå densamma.
Detta har också skett inom det utskott, som behandlat Kongl.
Majrts proposition. I utskottets betänkande är tydligt och med samma
kraft, som Riksdagen förut gjort det, uttryckt nödvändigheten af en
obligatorisk undervisning. Der är äfven lika kraftigt framhållen kom¬
munernas skyldighet att träda i spetsen för denna angelägenhet. Ut¬
skottet har till och med härvid gått ett steg längre än Kongl. Maj:t.
Detta steg har dock tagits på ett sådant sätt, att jag anser att ut¬
skottet dervid ingalunda gjort något felsteg.
Det vore nu må hända min skyldighet att låta kammaren höra
min åsigt i dess helhet om döfstumundervisningens ordnande, men det
skulle endast trötta, och jag har verkligen varit så utförlig i mitt an¬
förande till statsrådsprotokollet, att hvar och en, som velat inhemta,
för hvilka åsigter jag lyckats vinna Kongl. Maj:ts bifall, deri har till¬
räcklig ledning för att bilda sig ett omdöme.
De ändringar, som utskottet föreslagit, äro dels redaktionsändringar,
dels åtskilliga äfven i sak, de flesta dock af mycket liten betydenhet,
mot hvilka också jag icke har något synnerligt att anmärka. Det finnes
en paragraf af vigt — det är den tredje —• som innehåller den af
mig i statsrådsprotokollet föreslagna, men af utskottet lagbundna di-
striktsindelningen. Det var visserligen önskvärdt för mig att få fram¬
lägga en sådan till antagande af Riksdagen, men jag erkänner upp-
rigtigt, att jag icke ansåg mig dertill fullt befogad. Jag kunde icke
gerna komma längre än att verkställa en utredning och på grund der¬
af gifva en ledning för Riksdagens bedömande. Nu har mitt förslag
emellertid af utskottet intagits i § 3 af lagen, och jag kan så mycket
mindre hafva något deremot, som jag sjelf till fullo erkänner rigtigheten
af hvad utskottet i sin motivering anfört om svårigheten att annor¬
ledes komma öfverens för landstingen, en svårighet, som troligen skulle
medfört icke blott tvister, utan äfven helt visst också stor tidsutdrägt.
Det är således med glädje jag accepterar denna paragraf, emedan den
kommer att i icke obetydlig mån underlätta hela organisationen. Med
ledning af denna kan man genast börja sätta verket i gång, ty den
utgör liksom den mark, hvarpå hela byggnaden skall uppföras.
I samma paragraf har utskottet gjort ett tredje moment, enligt
hvilket Kongl. Maj:t är berättigad medgifva landsting eller stad, som
ej tillhör landsting, att i detta afseende få inrätta sig på ett sätt, som
är i öfverensstämmelse med deras egna åsigter, så vida detta låter sig
göra. Hela denna paragraf är alltså onekligen för saken en vinst,
och med den till utgångspunkt kan jag icke finna annat, än att allt
låter sig lätt genomföras, som onekligen annars varit behäftadt med
stora svårigheter. Jag nämner detta nu derför att i öfriga delar, der
utskottets förslag afviker från- Kongl. Maj:ts, jag dels torde vara i
tillfälle att vid hvar punkt, der en sådan ändring beröres, yttra mig,
och dels ändringen är af så ingripande betydelse, att, om Riksda¬
gen förenar sig om utskottets förslag, jag icke har något deremot.
31
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
Jag vill nu vända mig mot den föredragna första paragrafen. Der Angående
finnes en liten förändring, nemligen följande tillägg: “Å döfstumma, som förslag till
tillika äro blinda, eger denna lag ej tillämplighet. “ Redan i anföran-
det till statsrådsprotokollet har jag sagt att jag icke ansåg det nödigt undervis-
att sätta in detta i § 1, då der står beskrifvet, hvilka som äro före- ningen i
mål för döfstumundervisningen. Men då utskottet ansett, att ett för- riket-
tydligande tillägg borde komma till, så har jag ingenting deremot. (Forts.)
Den ifrågavarande paragrafen godkändes.
£ a.
Godkändes.
För § 3 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
1. För ordnande af de döfstummas undervisning indelas riket i
distrikt, omfattande: l:a distriktet: Stockholms stad, Stockholms län,
Södermanlands län, Vestmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings
siad och Gotlands län; 2:<x distriktet: Kalmar läns norra, Kalmar läns
södra landstingsområden samt Jönköpings och Kronobergs län; 3:e
distriktet: Kristianstads län, Malmöhus län, Malmö stad och Blekinge
län; 4:e distriktet: Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stad, Hallands
län, Elfsborgs län och Skaraborgs län, 5:e distriktet: Örebro län och
Yermlands län; 6:e distriktet: Upsala län, Kopparbergs län och Gefle-
borgs län; samt 7:e distriktet: Vesternorrlands län, Jemtlands län,
Vesterbottens län och Norrbottens län.
2. Kommer annan stad än de i mom. 1 nämnda att ej i lands¬
ting deltaga, skall sådan stad bibehållas vid det distrikt den förut
tillhört.
3. På framställning af landsting eller stad, som ej i landsting
deltager, eger Kongl. Maj:t att i afseende å distriktens omfattning och
antal vidtaga de förändringar, som af omständigheterna kunna påkallas,
äfvensom medgifva, det må landstingsområde eller stad, som ej i lands¬
ting deltager, för sig utgöra ett skoldistrikt.
Motsvarande paragraf lydde i det af Kongl. Maj:t afgifna förslaget
sålunda:
1. Varder för två eller flera landstingsområden eller städer, som
ej i landsting deltaga, af vederbörande landsting och stadsfullmägtige
öfverenskommelse träffad om gemensamt ordnande af de döfstummas
undervisning, skall sådan öfverenskommelse underställas Kongl. Maj:ts
pröfning. Godkännes öfverenskommelsen, utgöra de kommuner, som
med öfverenskommelsen afses, tillsammans ett skoldistrikt.
2. Eljest utgör hvarje landstingsområde eller stad, som ej i lands¬
ting deltager, för sig ett skoldistrikt,
Sedan utskottets förslag blifvit uppläst, anförde:
Herr Pehr son i Törneryd: I afseende på den distriktsindel-
ning, som utskottet här föreslagit, tillåter jag mig att yttra några ord.
N:o 47. 32 Onsdagen den 8 Maj.
Angående Jag anser, att Kong!. Maj:ts förslag till lydelse af denna paragraf liar
förslag till ett afgjordt företräde framför utskottets; och för mig framstälde sig
0T^lrstum- ett exerQPel härpå på nära håll. Enligt den distriktsindelning som är
■undervisnin- gjord i utskottets förslag till lydelse af denna paragraf, skulle Blekinge
gen i riket, län sammanslås med Malmöhus län, Malmö stad och Kristianstads län
(Forts.) till ett distrikt. Döfstumundervisningen i Blekinge län är för när¬
varande ordnad på det sätt, att länet har för denna undervisning en
särskild anstalt, afsedd ensam för länet. Detta har naturligtvis varit
förenadt med uppoffringar, icke så obetydliga, att anskaffa för ändamålet
lämplig plats inom staden Karlskrona, och att på denna plats uppföra
byggnader samt att åstadkomma'alit öfrig!, som tillhör ordnandet af
en sådan undervisningsanstalt. Kostnaden, som bestridts af landstinget,
har varit högst betydlig. Jag föreställer mig nu, att vid sammanslag¬
ningen med Malmö och Kristianstads län de uppoffringar, som Blekinge
gjort för sin döfstummeanstalt i Karlskrona, äro i väsentlig män nedlagda
förgäfves; och jag finner icke, hvarför man icke fortfarande skulle
kunna låta bero vid, hvad hitintills varit, eller att hvart och ett län
för sig må få ordna denna angelägenhet beträffande distriktens indelning.
Jag förstår mycket val, att i de mindre distrikten undervisningen
blir dyrare, och att man vill med sammanslagningen af tvenne eller
flere län till ett större distrikt göra undervisningskostnaderna billi¬
gare; och jag har nog tagit hänsyn till dessa skäl. Men äfven om
med afseende å kostnaden, det skulle befinnas nödvändigt att samman¬
slå till exempel 2 eller 3 län, då intet län skulle firmas tillräckligt
stort för att utgöra ett distrikt för sig sjelft, kan jag icke firma, att den
sammanslagning skulle vara den lämpligaste, som utskottet föreslagit.
Jag anser det vara lämpligare, att detta finge bero på länen sjeltva.
Och jag tror således med hufvudsakligt afseende fäst derpå, att det
borde få bero på länet sjelft att sammanslå sig med ett annat, allt
efter som öfverenskommelse härom de olika länen emellan kunde
komma att fattas, att Kongl. Maj:ts förslag är obetingadt att före¬
draga framför utskottets, och jag tillåter mig derför att på grund af
hvad jag nu anfört yrka afslag å utskottets hemställan i denna del
och bifall till motsvarande del i Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Danielson: Jag skall bedja få svara den ärade talaren
några ord. Han ansåg, att Kongl. Måj:ts förslag i detta fall hade
företräde framför utskottets. Jag tror, att det är tvärtom. Vill man,
att denna undervisning skall börja på en bestämd tid och ordnas på
ett bestämdt sätt, är det alldeles nödvändigt, att Riksdagen bestämmer
de distrikt, som i första hand skola taga denna undervisning under
sitt beskydd. Skall man vänta dermed till dess landstingen blifva ense
med hvarandra om distriktindelningen, tror jag verkligen, att frågan
skall blifva undanskjuten på många år i vissa distrikt. Ty om två lands¬
ting stanna i olika beslut, kommer frågan att för detta år förfalla,
och sedan får man vänta ett år igen för att söka komma öfverens.
Vid minsta skiljaktighet i friheten kommer frågan att stå öppen till
nästa år och så möjligen år efter år. Herrarne veta nog, huru svårt
det kan vara att få gemensamma beslut landstingen emellan, dels der-
33
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
för att de ofta ha sina sammanfräden på samma dag och vecka och
dels derför att de icke stå i någon ordnad förbindelse med hvarandra.
Jag har en liten erfarenhet i det fallet från det landsting, jag tillhör.
Norra och södra Kalmar läns båda landsting och Kronobergs och Jönkö¬
pings läns landsting ha eu gemensam anstalt för döfstumma idioter i
trakten af Eksjö, och det var ofantligt svårt att blifva ense om be¬
stämmelsen för anstaltens förvaltning. Det är den erfarenheten, som
gör, att jag anser det skulle vara högst olämpligt, om man icke för
denna undervisning åtminstone i början ordnade på detta sätt. Der¬
för hade utskottet den uppfattning, som också delades af herr stats¬
rådet, enligt hvad han antydt i statsrådsprotokollet, att det vore mest
lämpligt, att Riksdagen redan nu fattade beslut om hvilka län borde
utgöra ett skoldistrikt.
Det är också en annan omständighet, som bör tagas i betrak¬
tande, och det är den omständigheten hvaröfver vi ock kunna hafva
anledning att vara glada litet hvar, att, om det vore för små distrikt,
skulle det icke finnas tillräckligt med elever, ty då undervisningen
skulle ordnas på tre olika klasser, tal-, skråf- och teckenmetodklassen,
har intet län tillräckligt med elever, för att dessa klasser skulle kunna
bildas. Det skulle sålunda vara ett slöseri med lärarekrafter och i
ekonomiskt hänseende ofördelaktigt att så ordna saken. Men fins det
något län, som vill vara för sig sjelf, så står det detta län fritt, och
clet tycker jag vara bästa sättet att gå de olika orternas önskningar
till mötes.
Genom den omständighet, som talaren från Blekinge anförde, eller
att i Blekinge län redan finnes eu döfstummeskola, är ingen skada
skedd, ty den skolan kan ju upptaga en klass för sig, talklassen, skrif-
klassen eller teckenklassen. Den kan till och med blifva föremål för
inrättandet^ af eu intagningsklass, tv fyra skola finnas inom hvarje
distrikt. Nog böra de länen godt kunna komma öfverens på hvad
sätt den skolan skall användas.
Jag tror således, huru man än ser saken, att det skulle vara
synnerligen olämpligt att i början besluta som Kongl. Maj:t föreslagit,
ty det vore att undanskjuta ordnandet af en undervisning, som Riks¬
dagen så bestämdt och allvarligt önskat. Det är i korthet dessa skäl,
som göra att jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Rydin: Med den lilla erfarenhet, jag har i afseende på
förhållandena vid döfstumskolan i Upsala, är jag mera böjd för Kongl.
Majds proposition. Det är visserligen sant, såsom den siste talaren
anmärkte, att det är eu stor fördel att nu kunna ordna distrikten;
och vore frågan nu först å bane, och det icke funnes några döfstum-
skolor förut, tror jag, att det skulle vara ganska lämpligt att nu fast¬
ställa särskilda distrikt. Men nu äro på derå ställen döfstumskolor
inrättade, och erfarenheten visar, att hvar och en döfstumskola i sin
krets uträttat ganska mycket. Upsala län har en döfstumskola, som
dragit till sig en hel mängd elever. Dessa elever undervisas ganska
väl efter talmetoden, och de, som följt med denna undervisning, anse
den vara eu välsignelse för barnen. Denna skola rönte mycken oppo-
Andra Kammarens Prof. 18S9. N:o 47. 3
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervisnin-
gen i riket.
(Forts.)
N:o 47. 34 Onsdagen den 8 Maj.
Angående sition och motstånd, bland annat från döfstumskolan i Gefleborgs län.
förslag till Första året kunde man icke af regeringen få anslag till denna skola,
°r<döfstum ^ emedan den ansågs icke komma att göra den nytta som erfordrades.
unclervimin- Vid landstinget i Upsala anmälde sig skolföreståndaren från Gefleborgs
gen i riket, läns döfstumskola, och hela hans anförande gick nt på att rifva sön-
(Forts.) <jer det vackra försök Upsala län gjort för åstadkommande af eu döf¬
stumskola. Under sådana förhållanden och om man tänker sig, att
Upsala län skall sammanslås med Gefleborgs och Kopparbergs län,
skulle det vara ganska betänkligt, om man derigenom tvingades åstad¬
komma en enda döfstumskola för distriktet, när det derinom redan
finnas tre särskilda. Jag tror nemligen, att erfarenheten i afseende
på döfstumundervisningen ännu icke nått så långt, att man kan be¬
stämdt säga hvilken metod skall användas på ena eller andra stället,
och att derför meddelandet af några bestämda föreskrifter i detta af¬
seende, möjligen skulle skada den planta, som nu är uuder tillväxt
och behöfver tillsyn och vård för att kunna åstadkomma ett godt
resultat. Nu är det visserligen sant, att genom utskottets förslag är
åt Kongl. Maj:t gifven rätt att efter sig företeende omständigheter be¬
vilja anordnandet af särskilda hvar för sig fungerande skolor. Hvad
som gör det svårt att ordna detta på ett definitivt sätt är egentligen
den strid som ännu pågår emellan dem, som hylla talmetoden, och
dem, som äro förfäktare af handalfabetiska metoden, samt vidare den
strid, som afser, huru vida skolan bör ordnas såsom interuat eller
“externat “ d. v. s. huru vida eleverna skola förläggas i undervisnings¬
anstalter eller endast undervisningen bör förläggas till skolorna, men
eleverna inackorderas hos kringboende familjer.
Jag vill nu icke vidare inlåta mig på dessa frågor; jag har blott
velat fästa uppmärksamheten derpå, att striden i afseende på det ena
eller andra systemets företräden ännu pågår. Den lilla erfarenhet,
jag förvärfvat mig i dessa frågor, har sagt mig, att talmetoden är den,
som i första rummet bör omhuldas. Men jag tror likväl det vara åt
vigt, att man lemnar Kongl. Maj:t så mycken frihet som möjligt att
kunna ordna dessa förhållanden. Och då nu 3 §, sådan som Kongl.
Maj:t föreslagit densamma, lemnar Kongl. Maj:t större frihet än para¬
grafen enligt utskottets formulering, så får jag i likhet med den förste
talaren i ämnet yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Häruti instämde herrar Mallniin. Holmgren, Kihlberg, Eliasson,
Larsson från Upsala och Stockenberg.
Herr Lasse Jönsson: Det förhåller sig i sjelfva verket icke.på
det sätt, som näst föregående talaren framhöll. Han grundade sina
anmärkningar egentligen derpå, att vi ännu icke skulle vunnit sådan
erfarenhet här i landet rörande dessa saker, att så allvarliga åtgärder
som distrikts indelning skulle kunna vidtagas. Han har rätt deri, att
döfstumfrågorna gifvit anledning till många diskussioner. Men jag
tror verkligen, att man nu kommit så långt med dessa diskussioner,
att pluraliteten af dem, som stridt om de olika systemens företräden,
huruvida skolan skulle ordnas såsom externat eller internat samt om
35
H-.o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
undervisningen borde ske efter talmetoden eller efter teckenmetoden,
godt kunna förena sig derom, att det förslag, som bär föreligger, och
som utskottet hufvudsakligen tillstyrkt, är lyckligt funnet och i allmän¬
het grundadt på en rigtig uppfattning af hithörande frågor. 1 en
“tidskrift för döfstumskolan“, der det står en hvar fritt att uttala sig,
sages om denna §: “Det är en i hög grad vansklig uppgift chefen för
kong!, ecklesiastikdepartementet haft sig förelagd. Så mycket mera
förvånansvärdt är det då, att han kunnat, utan direkt medverkan af
fackmän, åstadkomma ett förslag, som af hvarje döfstumlärare, hvilket
läger han än må tillhöra, måste erkännas innehålla så mycket godt
som detta." —• — — “Han har försökt att, så långt sig göra låtit,
medla mellan de motsatta åsigterna. Med humanitet och oveld, med
stor välvälja mot lärarne har han handlagt alla dessa ömtåliga spörs¬
mål, och resultatet har blifvit ett förslag, som är i sann mening libe¬
ralt, på samma gång det innehåller säkra garantier för en fast organi¬
sation och en lycklig utveckling af vår svenska döfstumskola. “ Och
så slutar uppsatsen, sedan författaren gjort några små anmärkningar,
med följande ord: “Detta allt är emellertid sådant, som lätt kan hjel-
pas, om våra erinringar befinnas vara befogade, och det förringar icke
förslagets stora värde i öfrigt. Vi önska det derföre framgång hos
Riksdagen, vi anhålla hos döfstumlärarne om deras understöd för det¬
samma, och vi hoppas, att med dess antagande den ovisshet, som så
länge tryckt på vår döfstumskola, snart skall förbytas till glad till¬
försigt, lugnt arbete och ädel täflan."
Dessa stridigheter skulle, som den siste talaren påstod, ännu icke
vara utredda. Hvad jag nu uppläst, är dock uttaladt af den fack¬
tidning, der sådana stridigheter förut blifvit förda, och när den kom¬
mit till de resultat herrarne hört, så tycker jag, att äfven vi, som stå
utanför frågan, kunna instämma deri.
Herr Pehrson i Törneryd har nu mot dessa distriktsindelningar
anmärkt, att de skulle öka undervisningskostnaderna, särskildt för det
län han tillhör. Blekinge läns landsting har redan, yttrade han, en
väl ordnad döfstumskola, och den derå nedlagda kostnaden skulle, om
Blekinge blefve förenadt med de skånska länen till ett distrikt, vara
förspild. Nej, det skulle alldeles icke komma att gå så. Döfstummesko-
lan i Karlskrona kan, såsom herr Danielson också anmärkt, fortfarande
bestå och vara förenad med hvilket distrikt som helst. Vill man,
att den skall vara förenad med det småländska distriktet, så står det
öppet, om Kongl. Maj:t efter derom gjord framställning finner skäl att
derom förordna. Skulle Blekinge deremot vilja förena sig med det
skånska distriktet, så står det ju äfven öppet. Äfven der är döf-
stumundervisningen ordnad på det ändamålsenligaste. Om nu Blekinge,
som har 31 elever, till hvars undervisande staten bidrager med 3,000
kronor och landstinget med 7,800 kronor förenas med de skånska
länen til! ett distrikt, blifver hela kostnaden för döfstumundervisningen
i detta distrikt 28,200 kronor, sedan man från statsverket erhållit det
vanliga statsbidraget af 250 kronor för hvarje barn. Af dessa 28,200
kronor skulle belöpa sig.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum¬
undervisnin¬
gen i riket.
(Forts.)
N o 47.
36
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervisnin-
gen i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
på Kristianstad läns ................. 226,070 personer 8,705: so kronor
„ Malmöhus läns ..................... 364,543 „ 12,227: 35 „
„ Malmö stad.......................... — — 1,762: 96 „
„ Blekinge läns........................ 141,677 „ 5,455: 89 „
Summa 28,200: — kronor.
Undervisningskostnaderna för Blekinge län skulle således komma
att nedgå från 7,800 kronor till 5,455: so i stället för att, såsom den
ärade talaren ansåg, höjas. Äfven ur ekonomisk synpunkt tror jag
derför, att detta förslag skulle verka fördelaktigt för alla distrikten.
Det är naturligtvis svårt att nu kunna uträkna detta på siffran för
hvarje distrikt särskildt. Men det förefaller mig alldeles klart, att ju
större distrikten blifva, ju billigare skall undervisningen kunna ske.
Men äfven sjelfva undervisningen bör kunna bättre tillgodoses,
om den omfattar ett större antal elever från ett större distrikt. Äfven
om skolorna förläggas på olika punkter i landet, kunna derigenom de
olika klasserna bättre fördelas och lärarekrafterna bättre användas.
Huru jag således än ser saken, innebär den en bestämd och stor för¬
del såväl ur ekonomisk som ur undervisningssynpunkt; och jag an¬
håller derför om bifall till paragrafen, sådan den föreligger i utskottets
förslag.
Herr Bergman: Herr talman, mine herrar! Vid genomläsandet
af Kongl. Maj:ts förslag var det särskildt eu sak deri, som genast och
i främsta rummet tilltalade mig i min egenskap af skolman, och det
var den omständigheten, att dessa distrikt, som äro föreslagna af Kongl.
Maj:t och som faststälts af utskottet, skulle blifva så stora, att der¬
igenom kunde vinnas möjlighet för upprättande af antingen flera sko¬
lor eller så pass stora sådana, att olika metoder inom ett och samma
distrikt skulle kunna tillämpas och pröfvas. Döfstumundervisnings-
frågan är nemligen, såsom hvarje undervisningsfråga — om ock åsig-
terna derom ännu äro delade — enligt min öfvertygelse uteslutande
en praktisk fråga och kan icke lösas annat än på rent praktisk väg.
Tänker jag mig nu, att distrikten vore små, icke större än t. ex. Ble¬
kinge län, så att endast eu döfstumskola inom hvarje distrikt kunde
finnas och endast en metod der tillämpas, så egde man ju inom ett
distrikt svårt att bedöma, huru skolan sköttes och hurudant resultatet
blefve. Man kunde blott säga: “det är så och så, det kunde möjligen
vara bättre, men vi ha svårt att bedöma detta/'
Härtill kommer, att i afseende på dessa tre olika metoder, om
hvilka här är nämndt, åsigterna äfven bland fackmän äro vidt skilda.
Det har funnits och finnas ännu de, som påstå att den och den me¬
toden är den enda rigtiga, under det andra förklara, att en annan
är den rätta; och så vidt jag har mig bekant, är det först på sista
tiden som de ena och de andra börjat att en liten smula modifiera
sina åsigter. Om nu distrikten blifva så stora som här är föreslaget,
och det sålunda inom ett och samma distrikt kan komma att finnas
flera skolor, klasser och afdelningar, der dessa olika metoder kunna
samtidigt tillämpas, och samma styrelse kan få se resultatet af den
37
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
första, andra och tredje metoden, så är väl detta den lämpligaste vä¬
gen att komma till någon bestämd uppfattning, huru vida den första
eller den andra eller den tredje är den rigtiga, eller huru vida, såsom
Kongl. Maj:ts framställning afser, den första och den andra och den
tredje böra tillämpas bredvid hvarandra för barn af olika begåfning.
Mig synes sålunda allt tala för en distriktsindelning i öfverens¬
stämmelse med utskottets förslag. Nu är ju skilnaden mellan Kongl.
Maj:ts och utskottets förslag i detta afseende icke stor. Se vi på den
kongl. propositionen, så finna vi, att der är framstäldt ett förslag,
huru denna distriktsindelning skulle kunna göras. Utskottet deremot
har ansett lämpligare att, för att man hastigare skulle kunna komma
till det åsyftade resultatet, genast från början bestämma denna distrikts¬
indelning, dock så, att det skall finnas möjlighet att få denna ändrad,
ifall särskild! talande skäl förefunnes, för att så borde ske.
På grund af hvad jag tagit mig friheten anföra ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Elowson: Herr talman! Så vidt jag under diskussionen
kunnat höra, hafva de talare, som uppträdt emot den nu föredragna
paragrafen, icke haft för afsigt att göra något principielt motstånd
mot förslaget, utan deras argumentation har endast gått ut på detalj¬
anmärkningar. Jag skall derför be att i afseende på dessa detalj¬
anmärkningar få hänvisa till utskottets enligt min mening väl grun¬
dade motivering för den ändring i Kongl. Maj:ts förslag, hvarom ut¬
skottet hemstält. De skäl som tala för denna ändring äro först och
främst pedagogiska. Det har i detta afseende redan förut af en talare
framhållits, att det är fördelaktigare med afseende på olika metoder,
som vid döfstumundervisningen måste användas, att hafva större distrikt
— från hvilka ett större antal barn kan förväntas — än mindre. Det
har också framhållits en annan synpunkt för frågans bedömande, nem¬
ligen att det är ekonomiska skäl, som tala för de större distrikten.
Det synes mig också ligga i uppenbar dager, att, om man har mindre
distrikt — och sålunda flera distrikt inom hela riket -— kostnaderna
för undervisningen måste ställa sig betydligt högre.
Vidare har utskottet framhållit en del praktiska olägenheter af
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottet säger nemligen: “Det sätt Kongl.
Maj:t föreslagit för åvägabringande af sådana sammanslutningar, nem¬
ligen den fria öfverenskommelsen, har synts utskottet vara förenadt
med nästan oöfvervinneliga praktiska svårigheter och i alla händelser,
äfven om dessa skulle kunna öfverviunas, leda till ett icke önskvärd!
uppskjutande af en organisation, hvilken Riksdagen sedan 30 år till¬
baka vid upprepade tillfällen begärt. Landstingen sammanträda nem¬
ligen i regeln endast en gång om året och då nästan samtidigt öfver
hela riket. Den minsta olikhet i de landstings beslut, emellan hvilka en
öfverenskommelse för ifrågavarande ändamål ifrågasatts, skulle göra
ett sådant förslag för den gången om intet. Utskottet har derför an¬
sett nödigt, att i lagen om döfstumundervisningen införes stadgande
om en bestämd distriktsindelning."
Nu ha vi nyss hört ifrån statsrådsbänken, att från det hållet icke
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum¬
undervisnin¬
gen i riket.
(Forts.)
N:o 47.
38
Angående
färsing till
ordnande a;
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
någon invändning skall göras mot utskottets förslag. Ock då på grund
af hvad så väl jag som andra talare anfört, det måste anses såsom en
bestämd förbättring, att en distriktsiudelning är af Riksdagen angifven,
så anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
i den nu föredragna paragrafen.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets förslag ock dels på antagande af den lydelse för ifråga¬
varande paragraf, som af Kongl. Maj:t föreslagits; och fann herr tal¬
mannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Lösen begärde votering, hvilken ock företogs enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, så
lydande:
Den, som, i enlighet med hvad sammansatta stats- och lagutskottet
i dess utlåtande n:o 5 föreslagit, godkänner § 3 i föreliggande lag¬
förslag, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren godkänt paragrafen med den af Kongl.
Maj:t föreslagna lydelse.
Omröstningen visade 152 ja mot 22 nej; hvadan kammaren god¬
känt paragrafen med den lydelse som af utskottet föreslagits.
I fråga om § 4, som härefter föredrogs, anförde
Herr Vinkrans: Jag skall be att få upplysning af någon leda¬
mot i utskottet om hvad som här menas med ordet “såte*. Skulle
härmed menas detsamma som bostad, så att styrelseledamöterna skulle
ha sin bostad på den plats, der skolan vore belägen, så tror jag, att
man inskränker tillfället att få dugliga personer till ledamöter i sty¬
relsen för hvarje skola; och då det ligger utomordentligt stor vigt på,
att alla krafter, som komma att samverka vid dessa döfstum skolor,
blifva så dugliga som möjligt, är jag mycket rädd för en dylik in¬
skränkning.
Jag skall derför, som sagdt, anhålla om upplysning rörande hvad
här egentligen är meningen med ordet “säteoch om detta verkligen
skall betyda hvad jag nu sagt. I sådant tall skall jag be att senare
få återkomma med en och annan anmärkning.
Herr Danielson: Herr talman! Såsom svar på den värde ta¬
larens yttrande ber jag få nämna, att utskottets uppfattning varit den,
39
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
att denna skolstyrelse skulle likasom ett bolag hafva en viss ort, der
den hade, om jag så må säga, sitt säte, så att, om styrelsen vidtoge
någon åtgärd, som icke kunde godkännas af vederbörande landsting,
utan landstinget sålunda hade skäl att göra anmärkning och instämma
styrelsen till domstol i t. ex. en ersättningsfråga, det då skulle vara
ett visst forum, der man visste, att denna styrelse skulle såsom sådan
svara; och man har i det afseendet bestämt just den ort, der skolan
eller dess hufvudafdelning är belägen. Den häradsrätt eller rådstufvu¬
rätt, som der har lagskipningen om hand, skulle sålunda utgöra sty¬
relsens rätta forum, der den skulle svara i sådana saker, för hvilka
den blefve instämd. Detta har åtminstone varit min mening med ut¬
trycket “säte“ i det tillägg som här förekommer; och jag tror, att
äfven utskottet haft samma uppfattning. Man gjorde detta tillägg,
emedan man ansåg nödigt att ha en sådan bestämmelse uttalad, så
att man visste, att alla ledamöter i styrelsen skulle inför domstol
svara på ett och samma ställe, så att icke den ene behöfde svara vid
en rätt, den andre åter vid en annan i en sak, som varit föremål
för gemensamma öfverläggningar och beslut i styrelsen.
Jag ber efter denna upplysning få yrka bifall till utskottets
förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet "W ennerberg:
Efter den förklaring, som afgifvits af den siste talaren, anser jag
för min del denna utskottets fjerde paragraf vara fullt antaglig.
Herr Win krans: Efter den af herr Danielson afgifna förklaring,
att ordet “såte11 skulle tagas helt och hållet i juridisk betydelse, har
jag ingenting att yrka, utan nöjer mig med den lemnade förklaringen.
Öfverläggningen var härmed slutad. Paragrafen godkändes.
§§ 5 och 6.
Godkändes.
§ 7 lydde i utskottets förslag sålunda:
1. Skolstyrelsen utser inom sig för hvarje kalenderår ordförande
och vice ordförande.
2. Skolstyrelsen må ärende ej handlägga, der icke mer än hälften
af ledamöternas hela antal är tillstädes; dock att, der ledamöterna
endast äro tre, hela antalet bör tillstädesvara.
3. Äro både ordförande och vice ordförande förhindrade att in¬
ställa sig vid sammanträde, eger skolstyrelsen utse annan ledamot att
för tillfället föra ordet.
4. Omröstning sker öppet och tillkommer hvarje röstande en
röst. Äro rösterna å båda sidor lika delade, gäller den mening ord¬
föranden biträder.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
N o 47.
40
Onsdagen den 8 Maj.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
Val skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar. Mellan lika
röstetal skiljer lotten.
Efter uppläsning häraf anförde:
Herr Win krans: Hvarken i denna paragraf eller i den 25 paragra¬
fen, som handlar om föreståndares åligganden, förekommer omnämndt,
hvilken som skall föra protokollet vid styrelsens sammanträden. Der¬
emot hafva komiterade i sitt betänkande vid 7 paragrafen föreslagit,
att föreståndaren skulle föra protokollet. För min del skall jag också
be att få föreslå ett tillägg till vare sig denna paragraf eller den 25
paragrafen, af lydelse, att protokollets förande skötes af föreståndaren
för skolan.
Herr Lilienberg: Jag tror, att detta är en sådan detaljfråga
att det icke kan vara lämpligt att i lagen göra något särskilt tillägg,
derom. I 25 paragrafen, der det talas om föreståndares åligganden,
förekommer dessutom, att föreståndaren skall göra anteckningar i pro¬
tokollet. Deraf synes, att han skall föra protokollet. Som sagd t, jag
tycker, att detta är en sådan detaljfråga, att någon bestämmelse derom
icke behöfver införas.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Elowson: Det har anmärkts, att ett tillägg borde göras
till den 7 eller den 25 paragrafen, hvarigenom i lag bestämdes, hvem
som skall föra protokollet vid styrelsens sammanträden. Det torde
nog kunna upptäckas andra dylika saker, med afseende på hvilka en
anmärkning skulle kunna framställas. Derför synes det vara en lämp¬
lig åtgärd, då utskottet i sin 53 paragraf föreslagit, att de närmare
föreskrifter, som för tillämpningen af denna lag kunna erfordras, ut¬
färdas af Kongl. Maj:t. Detta synes vara tillräckligt svar på den in¬
vändning, som blifvit gjord derom, att ingen särskild föreskrift finnes
angående hvem, som skall föra protokollet. Kongl. Maj:t eger att
härom förordna,
Jag anhåller derför att få yrka bifall till paragrafen i det skick,
hvari den föreligger.
Herr Danielson: Jag är alldeles förekommen af den näst före¬
gående talaren. Jag hade nemligen tänkt hänvisa till den nya 53
paragrafen, der utskottet föreslår, att de närmare föreskrifter, som för
tillämpningen af lagen kunna erfordras, leinnas af Kongl. Maj:t. Om
derför några svårigheter dervid skulle uppstå, vare sig med afseende
på nu omförmälda förhållandet eller i fråga om annat, som man icke
kunnat på förhand beräkna, så visar denna paragraf på ett sätt att
lösa alla sådana svårigheter. Det var detta, jag ämnade säga. Jag
är emellertid, som sagdt, förekommen af den siste talaren och instäm¬
mer i hans yrkande.
Herr Winkrans: Efter dessa förklaringar afstår jag från mitt
41
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
yrkande, ehuru jag finner det besynnerligt, att ej någon bestämmelse
i ifrågavarande hänseende upptagits, då en sådan af komiterade blifvit
klart och tydligt föreslagen. Jag afstår dock, som sagdt, från mitt
yrkande.
Herr Jonsson i Hof: Det är emot ett annat moment i denna
paragraf, som jag för min del hyser vissa betänkligheter. Det är emot
det andra momentet, der det stadgas, att för besluts fattande minst
hälften af styrelseledamöterna skall vara tillstädes. När man får stora
distrikt, med ett antal ledamöter af 10, kanske 12, och beslut skall
fattas om vissa detaljer af ringa betydelse, tycker jag det är olämp¬
ligt, att icke antalet närvarande skall kunna något mera begränsas.
Mig förefaller det enklare och bättre, om det stadgats, att skolstyrelse
ej må fatta beslut, så framt icke minst tre ledamöter äro tillstädes.
Då emellertid denna omständighet icke rör det distrikt, till hvilket
Gefleborgs län kommer att höra, anser jag mig icke böra göra något
yrkande. Jag har dock ansett, att denna sak ej bort passera förbi
oanmärkt.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis¬
ningen i
riket.
(Forts.)
Herr Lilienberg: Så vidt jag kunde förstå, gjorde den näst¬
föregående talaren icke något yrkande. Jag ber dock få säga, att
någon bestämmelse i detta afseende måste finnas; och då den tal¬
rikaste styrelsen efter denna distriktsindelning kommer att bestå af 9
ledamöter, är det icke för mycket, om det stadgas, att minst hälften
deraf, d. v. s. fem ledamöter, skall vara tillstädes vid besluts fattande.
Herr Danielson: Jag tror verkligen, att det skulle leda till rätt
betänkliga följder, om man medgåfve, att beslut kunde fattas, när
endast tre ledamöter äro tillstädes. Det kunde då inträffa, att af en
styrelse, bestående af 9 ledamöter, endast tre fattade beslut. Om på
grund af oförutsedda hinder, trafikhinder o. d., de fleste icke kunde
komma tillstädes, så skulle t. ex. de, som vore bosatta i hufvudorten,
fatta beslut i kanske rätt vigtiga frågor. Jag tycker icke gerna, att
detta kan vara lämpligt. Utskottets förslag öfverensstämmer också
fullständigt med hvad kommunallagarne i detta afseende stadga. Att
antalet skolstyrelseledamöter skulle i något distrikt kunna uppgå till
12, tror jag icke. Ty det högsta antalet, nemligen i fjerde distriktet,
är 9 ledamöter. Sedan är det 7, 5, 4 o. s. v. Jag tycker då, att
halfva antalet ej är för mycket, och jag undrar, om det vore rätt
välbetänkt att inskränka detta. För egen del yrkar jag bifall till
utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och efter af herr tal¬
mannen i sådant afseende gifven proposition, godkändes paragrafen.
§§ 8 och 9.
Godkändes.
N:o 47.
42
Onsdagen den 8 Maj.
Angående Herr Daniel son begärde ordet och yttrade: Jag vill blott hem-
ordnandeaf ställa> om kammaren ville besluta, att paragraferna i sin helhet icke
döfstum-' skota uppläsas utan endast med sina nummer angifvas. Då derigenom
undervis- rätt mycken tid skulle kunna vinnas, anhåller jag om proposition på
ningen i denna min hemställan.
riket.
Till hvad herr Danielson sålunda hemstält lemnade kammaren
sitt bifall.
§§ 10—12 äfvensom öfverskriften till första afdelningen af lag¬
förslaget.
Godkändes.
§ 13.
Godkändes.
I fråga om § 14 anförde
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg: En liten obetydlig ändring har här blifvit gjord i utskot¬
tets förslag. Det heter nemligen i fjerde momentet af Kongl. Maj:ts för¬
slag: dock så, att den intellektuella undervisningen derigenom ej lider
något intrång eller barnens krafter öfver måttan tagas i anspråk. I
motsvarande moment af utskottets förslag hafva orden: den intellek¬
tuella undervisningen derigenom ej lider intrång eller blifvit borttagna.
Jag skall emellertid icke yrka på, att dessa ord åter insättas. Jag
inser mer än väl, hvad som förorsakat deras uteslutande. Det är
nemligen utskottets angelägenhet om, att slöjden måtte intaga ett
framstående rum vid undervisningen inom döfstumskolorna. Jag har
också sjelf på det allra tydligaste framhållit detta i mitt anförande
till statsrådsprotokollet. Men man måste medgifva rigtigheten deraf,
att Kongl. Maj:t icke velat drifva slöjdundervisningen ända till yrkes¬
undervisning, af fruktan att man derigenom skulle gå miste om det,
som dock för döfstumbarnen är det vigtigaste, nemligen tillgodoseendet
af deras själsutveckling; och derför är uti Kongl. Maj:ts förslag det
tillägget intaget: “dock så, att den intellektuella undervisningen deri¬
genom ej lider intrång''. Men af det uttalande, som skett af mig i
anförandet till statsrådsprotokollet, torde det framgå, att Kongl. Maj:t,
som genom § 53 erhållit rätt att meddela föreskrifter i öfrigt, der
sådana finnas nödiga, alltid skall fästa tillräckligt afseende vid det
väsentligaste i hela döfstumundervisningen, nemligen barnens själs¬
utveckling.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
§§ 15-19.
Godkändes.
Onsdagen den 8 Maj.
43
N:o 47.
§ 20.
JDenna paragraf lydde i utskottets förslag sålunda: att hafva in¬
seende öfver döfstumskolorna samt vaka öfver deras ledning och ut¬
veckling förordnar Kong!. Maj:t en sakkunnig man, för hvilken sär¬
skild instruktion utfärdas.
Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.
I det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget var samma paragraf
så lydande: att hafva inseende öfver döfstumskolorna samt vaka öfver
deras ledning och utveckling förordnar Kongl. Maj:t eu eller flera sak¬
kunnige män, för hvilka särskild instruktion utfärdas.
Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.
Beträffande denna § anförde:
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg: Detta är den enda paragraf, der jag icke gerna vill gå in
på utskottets förslag; och jag hoppas, på grund af det tillmötesgående
kammaren förut ådagalagt, att kammaren skall visa sig villig att frångå
utskottets och antaga, om icke Kongl. Maj:ts förslag oförändradt,
detta förslag likväl så förändradt, att det komme att heta: “en eller
tvä sakkunnige mänu. Då nemligen icke kostnaderna blifva större
för två eller för tre inspektörer än för en, så finnes icke något eko¬
nomiskt skäl att inskränka inspektörernas antal. Ty anslaget för
inspektionen står upptaget till 1,500 kronor. Men det är nödvändigt
att hafva åtminstone två inspektörer, på det att man vid sjelfva
centralorten, d. v. s. inom ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå,
må få snart och rigtigt reda på, huru undervisningen bedrifves. Att
sköta inspektionen blott genom en person skulle möjligtvis åstadkomma
en uniformitet, som jag för min del alls icke har åsyftat. Det är
flera åsigter, som ännu anses ganska omtvistliga ibland kunniga döf-
stumlärare. Det vore derför nyttigt för departementschefen att den
ena gången få höra den enes åsigter, den andra gången en annans.
Det är vidare icke lätt att få skicklige inspektörer, så vida man icke
vill dertill begagna framstående föreståndare för döfstumskolorna.
Skulle man nu för enhetlighetens skull taga en inspektör blott från
en skola, blefve ju denna skola icke inspekterad. Tager man åter en
person, som står utom skolorna — och sådana finnas ännu, personer,
hvilka icke blott genom sin allmänna bildning befinnas dertill skick¬
liga, utan jemväl varit med döfstumundervisningens handhafvande någon
tid sysselsatta — så måste man använda en sådan, som redan är
anstäld i annan tjenst. Att länge draga honom från denna tjenst,
torde dock vara mindre välbetänkt, liksom det icke heller för döfstum-
undervisningen i längden skulle blifva gagneligt. Denna undervisning
går nu mera raskt framåt till följd af de täflande principer, som
gjort sig gällande, i synnerhet inom de två stora länderna Tyskland
och Frankrike — visserligen stridiga, men, så vidt man kan se, små¬
ningom försökande jemka sig tillsammans. Man kan icke begära af
en person, som för länge sedan lemnat handhafvandet af döfstum-
Ang&ende
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
N:o 47. 44 Onsdagen den 8 Maj.
Angående undervisningen, att han vidare skall följa med litteraturen om utveck-
ordnande^af ^n§en densamma. Detta göra deremot — derom är jag säker —
döfstum- föreståndarne för döfstumskolorna. På grund deraf kunna de också
undervis- hafva mera klara insigter i hvad som för döfstumskolornas utveckling
ningen i är af nöden. Har man två inspektörer, kunna de också hinna med
(Forts 1 kortare tid se efter och inberätta hvad som kan vara erforder¬
ligt att veta. I synnerhet till en början anser jag det vara nödvän¬
digt, att dessa gryende inrättningar, som skola begynna utveckla sig,
få till sig personer, med hvilka de kunna rådgöra, huru de skola bäst
ställa sig i ett eller annat afseende. Att en person skulle kunna
hinna med allt detta, torde man svårligen kunna antaga.
Jag skulle således med glädje se, om någon inom denna kammare
på grund af hvad jag sagt ville framställa yrkande derpå, att antalet
inspektörer icke inskränkes till en enda, utan att Kongl. Maj:t måtte
kunna, der han så nödigt finner, förordna tvenne sådana inspektörer.
Herr Danielson: Såsom herrarne veta, hafva inom denna kam¬
mare frågor om inspektörer i allmänhet icke varit så synnerligen
populära. Man har varit rädd för att få för många sådana. Så har
det varit äfven här. I Kongl. Maj:ts förslag står: “en eller flera“.
Man trodde, att man skulle komma på det klara med saken, om man
bestämdt uttalade sin mening om, att endast en inspektör vore be¬
höflig. Nu har kammaren beslutat, att skoldistrikten skola vara sju;
hvarje distrikt omfattar högst 4 skolor — skulle detta vara för mycket
för en att inspektera? Det blir ju blott 28 skolor. Dertill kommer,
att, om flera klasser blifva förenade vid en skola, så blir det icke ens
så många. Det är skälet för utskottets förslag.
Hvad beträffar herr statsrådets yttrande om den erfarenhet, som
kunde vinnas, om man finge dessa inspektörers olika uttalanden såsom
vägledning för skolarbetet, ber jag få nämna, att man ju har dessa
sju skolstyrelser, som hvarje år skola ingifva berättelser till Kongl.
Maj:t angående skolornas verksamhet, hvarvid de ock torde komma
att uttala sina särskilda åsigter angående skolornas arbete och nöd¬
vändigheten af den eller den förändringen i läsemetod eller undervis¬
ning. Man har således först och främst dessa skolstyrelser, som skola
afgifva fullständiga berättelser och göra uttalanden, och till på köpet
en inspektör. Detta tyckte man vara alldeles tillräckligt. Och det
var af dessa skäl man icke för närvarande ville gå längre. Skulle
sedan erfarenheten visa det vara behöfiigt, kan ju antalet ökas.
Dessa omständigheter, som för utskottet varit de bestämmande i
fråga om denna förändring och som synts mig vara fullt hållbara skäl,
föranleda mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Rydin: Det är mycket möjligt, att en enda person skulle
kunna medhinna inspektionen af de särskilda skolorna, om nemligen
dessa vore af samma beskaffenhet som våra vanliga läroverk. Men
i afseende på denna undervisning förefinnas verkligen så stora svårig¬
heter, att det är af allra största vigt, att det icke lägges i en enda
persons hand att afgöra, huru den skall bedrifvas. Jag känner exem-
45
N:o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
pel på, att barn i dylika skolor kunnat svara rätt på en fråga, när
den framstälts af en lärare, men deremot icke kunnat detta, då samma
fråga framstälts af en annan lärare i något afvikande ordalag. Det
är till följd af den ståndpunkt, på hvilken dessa barn befinna sig i
afseende på förståndsutveckling, som det är nödvändigt att hafva flere
inspektörer och icke en enda, i synnerhet som denne ende inspektör
kanske skulle hålla mycket envist på en bestämd uppfattning, som
han för sin del har om det, som är det bästa och nyttigaste för denna
undervisning. Jag anser det således rent af farligt att lägga inspek¬
tionen i en persons hand. Frågan bör, såsom herr statsrådet nämnde,
betraktas från olika synpunkter; och det är derför af största vigt, att
Kongl. Maj:t sättes i tillfälle att kunna förordna flere personer till
inspektörer, på det genom dessa olika meningar måtte kunna göra
sig gällande.
För egen del skulle jag ej hafva något emot att bifalla Kongl.
Majcts förslag. Då emellertid herr statsrådet sagt sig vara nöjd, om
det blir en eller två inspektörer, och då han begärt, att någon måtte
framställa yrkande i den vägen, anhåller jag att få yrka bifall till
detta hans förslag.
Herr Bergman: Uti styrelser, sådana som de ifrågavarande
skolstyrelserna, bestående af personer, som med samvetsgrannhet och
ordentlighet fullgöra sina pligter, så långt deras förmåga att begripa
dessa saker sträcker sig, tror jag nog det är mycket lätt att finna eu
person, som kan se till, att skolorna skötas ordentligt, att ekonomien
handhafves på behörigt sätt o. s. v. Men eu annan faktor ingår
också här: förmågan att bedöma undervisningen och undervisnings-
sättet. I och för detta är det icke nog med att vara en i allmänhet
kunnig och duglig karl; det är icke nog med att vara en skicklig skol¬
karl, huru utmärkt som helst; man måste dertill vara verkligt sak¬
kunnig, hemmastadd i den sak, hvarom fråga är, nemligen sjelfva
döfstumundervisningen. I Kong). Maj:ts proposition framhålles också,
att det är nödvändigt, att till inspektör Yäljes en person, som kan
meddela så väl skolstyrelserna som lärarne upplysningar, anvisningar
och råd och mera sådant. Den ende, som skulle kunna göra detta
utom skolorna, skulle vara inspektören. Derför måste den person,
som får detta uppdrag, vara eu fullt sakkunnig, med hela döfstum¬
undervisningen förtrogen person.
Vilja.vi se till, hvar i vårt land sådana finnas, tror jag svårligen
vi kunna finna dem annorstädes än vid döfstumskolorna. Ingen per¬
son känner till detta, som icke har direkt arbetat sig in deri, syssel¬
satt sig med sådan undervisning. Kan hända blir man — såsom re¬
dan från statsråds bänken blifvit antydt — nödsakad att till inspektör
taga föreståndaren för en af dessa skolor. Hvad blir då följden?
Antingen blir hans läroverk icke inspekteradt, eller också måste han
sjelf inspektera detsamma. Det ena som det andra är naturligtvis
olämpligt. Om man deremot har två inspektörer, behöfver åtminstone
icke inspektören inspektera det läroverk, för hvilket han sjelf är före¬
ståndare.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum¬
undervis¬
ningen i
riket.
(Forts.)
N:o 47.
46
Onsdagen den 8 Maj.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
visningen i
riket.
(Forts.)
I Kongl. Maj:ts proposition heter det: “det olika metodiska för¬
farandet, allt efter elevernas olika begåfning och anlag, vigten af att
undervisningsanstalternas skilda linier icke blott i och för sig på bästa
sätt ordnas, utan ock att de ställas i rätt förhållande till hvarandra,
göra, att anvisningar och råd både för skolans styrelse och lärare i fier-
faldiga hänseenden blifva behöfliga.“ Äfven om man får eu man, stående
utanför dessa skolor, fullt kapabel att inspektera desamma, en man,
som eget' alla lämpliga förutsättningar för att blifva eu duglig in¬
spektör, så kan det dock inträffa —• hvilket alls icke är ovanligt i
dylika fall — att han har en bestämd och afgjord förkärlek för nå¬
gon metod, antingen talmetoden eller teckenmetoden eller skrifmetoden.
Det torde då blifva ganska svårt för honom att fullt opartiskt be¬
döma de olika undervisningssätten vid de olika skolorna. Vid det ena
läroverket har man fått förkärlek för den ena metoden, vid ett annat
åter anser man någon af de andra lämpligare. Och det är ju nöd¬
vändigt, att dessa olika metoder blifva fullt rättvist och opartiskt
bedömda. Således är ombyte af inspektör, hvarigenom den ene kan
komplettera den andre, ganska nödvändigt eller åtminstone mycket
lämpligt, särskildt då åsigterna om de olika metoderna ännu äro så
obestämda och varierande. Allt som kan göras, för att de olika för-
delarne af dessa skilda metoder blifva tillgodogjorda, allt som kan
bidraga till klarhet i detta hänseende, bör göras. Jag anhåller derför
att få instämma i det yrkande, som af herr Rydin blifvit framstäldt.
Herr Li lien b er g: Inom utskottet hafva åtskilliga öfverlägg-
ningar förekommit angående denna sak, och en af utskottets leda¬
möter förklarade sig icke hafva något emot, att paragrafen finge den
lydelse, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nu
föreslagit. Jag vill säga, att jag för min del icke heller har något
deremot, utan gerna biträder det af statsrådet framstälda förslaget.
Det skulle således komma att heta: — — — — “förordnar Kongl.
Maj:t en eller två sakkunnige män, för hvilka särskild instruktion ut¬
färdas “.
Herr Danielson: Jag begärde ordet för att nästan fullstän¬
digt instämma med herr Bergman i hans motivering — ehuru icke i
hans yrkande. Ty han sade, att det läge ofantlig vigt på, att man
till inspektör finge en sakkunnig man. Det anser jag också. Men
det blir kanske icke så lätt att få två sakkunnige. Han sade vidare,
att det läge ofantlig vigt på, att det blefve ombyte, så att de olika
åsigterna kunde göra sig gällande. Ja, det är just detta Kongl.
Maj:t har rätt till. Ena året kan Kongl. Maj:t ha en förträfflig sak¬
kunnig, andra året en annan. Efter två år hade man således fått
uttalanden af två olika personer. Således vinner man det ändamål,
herr Bergman antydde, äfven derigenom, att en inspektör förordnas
det ena året och en annan det andra året. Och att det skulle blifva
så täta ombyten i afseende på skolornas verksamhet, att man icke
skulle kunna samla erfarenhet under två år, det kan jag icke före¬
ställa mig. Då således ändamålet kan vinnas, äfven om man har
47
N:o 47
Onsdagen den 8 Maj.
endast en inspektör, kan det ej vara skäl att yrka på flere. Här är
visserligen ej fråga om någon kärnpunkt i förslaget, men jag ser
heller icke några giltiga skäl, hvarför man skulle hafva flere inspek¬
törer. Ty föreståndarne, som här talats om, äro personer, som in¬
tressera sig för skolorna, och de komma derför också att uttala sin me¬
ning om undervisningssättet. Och om det är någon klok och förståndig
mening, kommer den nog lika bra till heders genom de sju förestån¬
darne och skolstyrelserna. Sedan tager Kongl. Maj:t hela frågan i sin
hand, genomser de olika berättelserna, hvad inspektörerna sagt o. s. v.
Jag tror således, att den behöfiiga erfarenheten vinnes lika bra äfven
med blott en inspektör.
Herr Jonsson i Hof instämde i detta yttrande.
Herr Rydin: Herr Danielson synes icke hafva klart uppfattat,
hvarför man anser, att tvenne eller tre inspektörer behöfvas. Det är
visserligen sant, att ett sätt vore att ombyta inspektörer, så att man
ena året läte en inspektera, det andra året en annan. Men här är
ju undervisningen i de olika skolorna ordnad efter de olika metoderna,
efter talmetoden, efter skrifmetoden eller den alfabetiska teckenmetoden
samt efter teckenmetoden ensam; och vid sådant förhållande är det af
vigt, att de läroverk, der talmetoden begagnas, inspekteras af den skick¬
ligaste person som i fråga om denna metod ånnes att tillgå, och de
skolor åter, der skrifmetoden användes, af den i afseende på denna metod
skickligaste personen. Det är således till följd af sakens beskaffenhet
eller de olika undervisningssätten, som det är nödvändigt, att man
har flere än en inspektör, och att, när inspektionen skall verkställas,
den ene förordnas för somliga läroverk, den andre deremot för andra.
Jag yrkar fortfarande bifall till det af herr statsrådet framstälda
förslaget.
Herr Elowson: Då jag genomläste denna paragraf i utskottets
förslag, fick jag det intrycket, att utskottet icke gjort någon förbätt¬
ring. Men då jag sedan såg på den 8 § och fann, att skolstyrelsen
skulle uppgöra skolreglemente, och sedermera inhemtade, att läro¬
planen, enligt § 17, skulle meddelas af Kongl. Maj:t, samt att, enligt
denna §, inspektören skulle endast hafva inseende öfver skolorna, vaka
öfver deras utveckling o. s. v. och således icke enligt min åsigt hafva
någon beslutande rätt, fann jag mig visserligen tillfredsstäld med den
ändring utskottet gjort. Då emellertid nu anmärkningar deremot
blifvit framstälda, kan jag för min del icke finna annat, än att de
skäl, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet utvecklat,
äro synnerligen tilltalande. Det är nemligen icke lämpligt att i fråga
om döfstumundervisningen iakttaga för långt drifven uniformitet. Det
kan vara fördelaktigt för chefen för ecklesiastikdepartementet att få
upplysningar af två inspektörer i stället för af en. Jag skall derför
be att få ansluta mig till dem, som uttalat sig för en ändring af ut¬
skottets förslag, antingen till likhet med den ursprungliga lydelsen af
Kongl. Maj:ts förslag, eller ock så, att det skulle blifva två inspektörer;
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum¬
undervis¬
ningen i
riket.
(Forts.)
N:o 47.
48
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis¬
ningen i
riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
följaktligen borde i stället för de kursiverade orden i utskottets för¬
slag insättas: “en eller två sakkunnige män, för hvilken* Yrkande
derom bar redan blifvit framstäidt, och anhåller jag att få förena mig
dermed. Jag tror icke, att det är lämpligt, såsom en talare sagt, att
Kongl. Maj:t förordnar det ena året inspektör, och det följande året
någon annan; utan det bör vara två inspektörer, som samtidigt äro
anstälde och afgifva rapporter till Kong!. Maj:t, hvarvid de kunna
framhålla den ena eller andra metodens fördelar. Det är nemligen så,
att man ännu tvistar om metoderna för döfstumundervisningen; och
Kongl. Maj:ts förslag har gifvit en liberal utveckling för framtiden åt
dessa olika metoder. Derför torde det vara af betydelse att bifalla
det förslag, som framstälts med anledning af berr statsrådet och
chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande.
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet herr statsrådet
Wennerberg: Då här icke är fråga om höjning i anslaget, utan detta
kommer att blifva detsamma, vare sig det blir en eller två inspek¬
törer, kan jag icke, af hvad som blifvit anfördt emot min hemställan
till kammaren, finna något skäl, hvarför man skulle förmena Kongl.
Maj:t att, när så nödigt finnes, använda två sakkunnige i stället för
en;,och hoppas jag derför, att kammaren bifaller det derom väckta
förslaget.
Herr Petersson i Runtorp: Jag skall icke blifva synnerligen
lång. Jag vill endast säga, att jag har någon liten erfarenhet af, hvad
det vill säga att hafva två inspektörer i skolor. Jag förmodar, att
det skall blifva på samma sätt med inspektionen här. Vill man hafva
enhet i skolinspektionen, bör man icke hafva flere inspektörer, ty den
ene skulle endast komma att motsäga hvad den andre sagt förut. Vill
man deremot hafva en inspektör för talmetoden och en annan för
skrifmetoden, så borde man väl också hafva en tredje inspektör för
teckenmetoden, så att hvar och en finge inspektera sin särskilda
metod. Men skall den ene yttra sig om den andres metod, så är
det säkert, att den, som är för talmetoden, skall kriticera och mot¬
säga den, som hyser förkärlek för skrifmetoden o. s. v. Det bästa
är derför, att man nöjer sig med en inspektör. Jag förstår icke heller,
huru man kan tänka sig, att icke de olika åsigterna skulle komma
fram. Lärarne och styrelserna komma ju att svara på de anmärk¬
ningar, som gjorts i afseende på skolorna. Således komma i allt fall
de olika åsigterna till ecklesiastikdepartementets kännedom. Mig synes
således allt tala för bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen enligt dem propositioner så väl på bifall
till utskottets förslag som ock på den förevarande paragrafens god¬
kännande med den lydelse som af herr Rydin föreslagits; och för¬
klarade herr talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den senare
meningen. Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Onsdagen den 8 Maj.
49
N:o 47.
ordnande af
Den, som godkänner § 20 i förevarande lagförslag med den af Angående
Kongl. Maj:t föreslagna lydelse, förutom att ordet “flere" utbytes mot f°rsla9 OM
ordet “två“, röstar ' "
Den, det ej vill, röstar
|
döfstum-
|
|
undervis¬
|
Jr j
|
ningen i
|
|
riket.
|
|
(Forts.)
|
Nej;
|
|
Vinner nej, bär kammaren godkänt paragrafen med den af ut¬
skottet föreslagna lydelse.
Omröstningen visade 75 ja men 100 nej; varande alltså beslut
fattadt i eldighet med nej-propositionens innehåll.
§§ 21—28 äfvensom öfver skriften till den nu genomgångna afdel-
ningen af lagförslaget
Godkändes.
Beträffande § 29 anförde:
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg: I denna § har utskottet gjort ett tillägg om att barnen
skola erhålla eu undervisning, som i noggrannhet och omfattning hufvud¬
sakligen motsvarar ... o. s. v. Detta finner jag vara i högsta grad väl¬
betänkt och erkänner öppet, att jag icke vet, hvarför det icke införts
i Kongl. Majrts förslag. Såsom stöd för min nu uttalade mening kan
jag åberopa statsrådsprotokollet, der det på sid. 29 heter: “under¬
visning bör likväl meddelas endast till ungefär samma omfattning som
i folkskolan". Jag har således redan uttalat min åsigt der och finner
följaktligen det ord, som tillagts af utskottet, vara fullt välbetänkt.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
§§ 30—33 jemte öfverskriften till ifrågavarande afdelning
Godkändes.
§ 34 med tillhörande öfverskrift samt §§ 35—39
Godkändes.
§ 40 innehöll ett så lydande stadgande:
För att antagas till elev vid seminariet fordras att hafva med
göda vitsord afiagt afgångsexamen vid något statens seminarium för
bildande af folkskolelärare eller -lärarinnor, hvarjemte den, som icke
omedelbart öfvergå!- från folkskolelärare- till döfstumlärareseminarium,
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 47. 4
N:o 47.
50
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
skall förete betyg öfver sin verksamhet och sitt uppförande under
mellanliggande tiden. Dessutom skall den sökande visa sig vara fri
från fe), i hörsel- och talorganen äfvensom stamning och läspning.
Rörande denna § yttrade:
Herr Winkrans: I denna § har ett litet bindestreck insmugit
sig på tredje raden framför ordet “lärarinnor11, livilket ej finnes i
komiterades förslag. Genom detta lilla, såsom det kan tyckas, oskyl¬
diga tillägg utestängas från döfstummeseminariet alla de lärarinnor,
hvilka utgått från högre lärarinneseminariet. Det kan dock mycket
väl hända, att många qvinno!-, som utgått derifrån, äro varma för
döfstumundervisniugen och skulle vilja egna sig och sina krafter deråt;
men till följd af detta bindestreck kan nu eu sådan icke komma in,
ehuru det skulle vara eu synnerlig fördel att få in eu sådan qvinna.
Hon har ju utom eu högt utbildad undervisningsskicklighet dessutom
språkkunskap, och med den internationella betydelse döfstumundervis¬
niugen har att vara eu mensklighetens gemensamma egendom vunnes
derigenom fördelen, dels af att hon kunde tillegna sig den litteratur i
hithörande ämnen, som fins på främmande språk, och dels af att hon
kunde företaga resor till de land, der denna undervisning vid någon
särskild tid står högre än på andra ställen. Derför anhåller jag, att
detta lilla streck borttages, så att icke dessa lärarinnor, som sanno¬
likt skulle blifva de bästa i seminariet, blifva derifrån utestängda.
Jag yrkar, att § måtte med denna förändring antagas.
Häruti instämde herr Petersson i Hamra.
Herr Lilienberg anförde: I denna § bar utskottets förslag er¬
hållit samma lydelse som Kongl. Maj:ts proposition; men jag har intet
emot, att den förändring, som herr Winkrans föreslagit, vidtages. Jag
tycker, att de skäl, han anfört, tala för en sådan förändring.
Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Weunerberg: Jag vill icke neka, att hvad från göteborgsbänken
yttrats kan ega fullt skäl för sig. Men jag vill derjemte erkänna, att
det verkligen icke här varit tanke på andra än folkskolelärare och lolk-
skolelärarinnor; och jag vågar icke nu frångå hvad i den kongl. pro¬
positionen är sagd t, helst som det antagligen grundar sig på hvad
Riksdagen sjelf menat.
Härmed var öfverläggniugeu slutad. Herr talmannen gaf först
proposition på antagande af paragrafen i oförändradt skick och der¬
efter på godkännande af herr Winkrans’ ändringsförslag; och förkla¬
rade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för deri förra meningen. Votering blef likväl begärd, och försiggick
enligt följande nu uppsatta omrnstuingspropositiou:
51
N.o 47.
Onsdagen den 8 Maj.
Den, som godkänner i oförändradt skick utskottets förslag till
lydelse af § 40 i föreliggande lagförslag, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis-
ningen i
riket.
(Forts.)
Nej;
Vinner nej, har kammaren godkänt nämnda lydelse af paragrafen
med den af herr Winkrans yrkade ändring.
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 75 ja men
87 nej, hvadan kammaren godkänt paragrafen med den ändring, att
bindestrecket framför ordet “lärarinnor" skulle uteslutas.
§§ 41—49 jemte af delning söfver skrift
Godkändes.
§§ 50 53 jemte öfvershriften till sista afdelningen
Godkändes.
Slutligen godkändes rubriken till hela lagförslaget; hvarefter ut¬
skottets i punkten 1 gjorda hemställan förklarades vara genom kam¬
marens i ämnet redan fattade beslut besvarad.
Punkten 2.
Bifölls.
I punkten 3 hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte medgifva,
att af förslagsanslaget till döfstumundervisningen finge utgå:
dels till uppehållande af döfstumskola, anordnad af skoldistrikt,
omfattande mer än ett landstingsområde eller en stad, som ej i lands¬
ting deltager, statsbidrag, för år räknadt med 250 kronor för hvarje
barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,
samt’med 125 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn, och till
uppehållande af annan döfstumskola, hvilken Kong!. Maj:t finner vara
deraf förtjent, statsbidrag, för år räknadt med högst 100 kronor för
hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,
samt med högst 50 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn;
dels ock till arfvode åt inspektör....
|
årligen högst kr.
|
1,500: —
|
till stipendier åt döfstumlärare-elever....
,, vård och undervisning åt sådana
personer, som äro både döfstumma
och blinda ........................................
|
77
|
5? 77
|
3,000: —
|
77
|
7 7 7 7
|
5,000: —
|
„ uppehållande af institutet å Manilla
|
7’
|
77 77
|
60,000: —
|
tN.o 47.
52
Angående
förslag till
ordnande a
döfstum-
undervis-
ningen.
i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Maj.
samt till skoldistrikt, inom kvilka döfstuniundervisningen på ändamåls-
f enligt sätt anordnas, bidrag för eu gång till upprättande af intagnings-
klass, hvilka bidrag af Kongl. Maj:t bestämmas, men tillhopa för samt¬
liga skoldistrikt ej må öfverstiga 18,000 kronor.
Efter föredragning af denna punkt anförde
Herr C. Persson i Stallerhult: Den nu föredragna punkten inne¬
håller bestämmelse derom, att till uppehållande af döfstumskola,
anordnad af skoldistrikt, omfattande mer än ett landstingsområde
eller en stad, som ej i landsting deltager, skall statsbidrag utgå med
250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad
åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat i skolan
intaget barn, samt att till uppehållande af annan döfstumskola stats¬
bidrag kan utgå med i förra fallet högst 100 kronor och i det senare
högst 50 kronor. Nu har väl kammaren antagit den föreliggande la¬
gen, deruti distriktsindeiningen är fastslagen, hvarom det heter i 3
och 5 §§, att i allmänhet skola flera landstingsområden utgöra ett
skoldistrikt, men att i särskildt fåll Kongl. Maj:t kan förordna, att
ett landstingsområde eller en stad, som ej i landsting deltager, må
utgöra ett skoldistrikt. Men det förefaller mig litet egendomligt, om
i sistnämnda fall detta mindre skoldistrikt, som har samma skyldig¬
het att åt de döfstumma barnen lemna den undervisning, som lagen
stadgar, icke skulle erhålla samma statsbidrag, som de större distrik¬
ten. Man får väl lita på, att Kongl. Maj:t ser till, då en sådan an¬
sökan kommer in från ett distrikt, att vederbörliga garantier lemnas,
för att undervisningen derstädes kommer att gå i jembredd med de
större distriktens skolor. Kunna icke sådana garantier lemnas, lär
väl Kong]. Maj:t alldeles afslå denna framställning. Någon fara torde
alltså icke kunna förefinnas för att icke äfven de mindre distriktens
barn skulle erhålla sådan undervisning, som lagen fordrar. Men vid
sådant förhållande förefaller det mig, såsom om äfven de mindre di¬
strikten borde kunna få åtnjuta samma statsbidrag för sina döfstum¬
ma barn, som de större.
Efter hvad jag nu i korthet andragit, vill jag derför anhålla att
förevarande punkt så förändras, att den erhåller följande lydelse:
“att Riksdagen må medgifva att af detta anslag må utgå: dels till
uppehållande af döfstumskola, anordnad af skoldistrikt, statsbidrag
för år räknadt med 250 kronor för hvarje barn, som inom skolan
eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för
hvarje annat i skolan intaget barn, dels ock till arfvode o. s. v.
Förändringen innebär intet annat, än att hvad som rör de min¬
dre distrikten eller “annan döfstumskola" blifvit ur punkten ute¬
slutet.
Jag anhåller om bifall till detta mitt yrkande.
Herr Redelius: Jag anhåller om bifall till utskottets förslag, så¬
som det föreligger, i trots af den gjorda anmärkningen. Det kan
visserligen synas vara talande skäl, som af den föregående talaren
53
Onsdagen den 8 Maj.
blifvit förebragta för att lika stora anslag skola gifvas i det ena fallet
som i det andra, om nemligen den förutsättning, som lian gjorde,
visade sig vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, nemli¬
gen att i ett mindre distrikt alla de föreskrifter med anseende på un¬
dervisningens meddelande, som den nu antagna lagen gifver, skulle
kunna efterkommas. Men utskottet har varit åt en annan mening
och ansett, att det icke låter sig göra att meddela nöjaktig undervis¬
ning annat ån i större distrikt. Herrarne veta, utan att jag behöfver
vidlyftigt orda derom, att denna undervisning är väsentligen olik
all annan undervisning. Den kan icke med fördel bibringas af eu
lärare åt flere elever än omkring 10 på samma gång, ty de måste
sluta eu krets omkring läraren och se på hans mun för att kunna
uppfatta hans ord. Ett större antal elever på eu gång kan lian icke
med fördel undervisa. Att åter undervisa endast ett mindre antal, t. ex.
två eller tre elever på eu gång, voro ett slöseri med lärarekrafter. Vid
indelningen i distrikt har man derför sökt göra dessa så stora, att
de kunde samla ett lagom stort antal elever för hvarje klass. Och
då nu, som vi se af de sista uppgifterna, inom landstingsområden,
som möjligen kunde komma att utgöra egna mindre distrikt, finnas
endast 20 till 30 barn, som äro bildbara, och af dessa knappt 20
kanske, som kunna lära tala, så skulle man få endast mindre skolor
med tvä eller tre elever inom samma klass, hvilket vore ett slöseri
med lärarekrafter och skulle kunna innebära en stor frestelse för ve¬
derbörande skolstyrelse och lärare att sammanslå två eller tre klasser
till en, hvilket äter efter min uppfattning måste lända till men för
undervisningen.
Al dessa skäl har man icke volut hafva små skolor utan endast
större eller fullständiga, och det är derför som denna inskränkning
i afseende på statsanslagets storlek blifvit gjord. Man har derigenom
volut locka vederbörande att hålla tillsammans uti större distrikt för
upprättande af större skolor. Inskränkningen är icke gjord för pen-
ningarne i och för sig, utan endast i ändamål att få undervisningen
verkstäld på bästa möjliga sätt. Åt dessa skäl hemställer jag om bi¬
fall till förslaget, sådant det föreligger.
Herr Daniel sou: Jag skall likaledes bedja att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag kan icke vara med om ett ändringsförslag
som skulle förtaga det föreliggande förslagets bestämmelser om sam¬
manslutning af döfstumskolorua till större skoldistrikt just den styrka,
som ligger deri, att dessa större distrikt erhålla högre statsanslag.
Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositio¬
ner gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
N:o 47.
Angående
förslag till
ordnande af
döfstum-
undervis¬
ningen
i riket,
(Forts.)
Utskottets yttrande i slutet af utlåtandet
Lades till handlingarna.
M:o 47.
54
Onsdagen den 8 Maj.
§ 11.
Föredrogos hvart för sig och loff öllos sammansatta banko- och lag-
utskottes utlåtande och memorial
n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till liv lag angående en¬
skilda bankers sedelutgifningsrätt och till ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 mars 1S30; och
n:o 2, angående anvisande af medel till arfvoden åt utskottets
kansli.
§ 12.
Likaledes bifölls särskilda utskottets härefter föredragna memo¬
rial n:o 2, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening.
§ 12-
Efter föredragning slutligen af Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 11 (i samlingen n:o 34), i anledning åt vackt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande
af förslag till ändring af 22 § i kongl. förordningen angående patent
den 16 maj 1881, godkände kammaren hvad utskottet i omförmälda
utlåtande tillstyrkt.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 7 b, i anledning af väckta motioner,
dels om beviljande af anslag till inlösen af maskiner och redskap vid
i riket befintliga margarinfabriker, dels om anslags beviljande för an¬
läggning inom riket af två fabriker för tillverkning åt oleomargaiin.
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 13 i anledning af återremiss af 28 punkten af utskottets
betänkande (n:o 10), angående tullbevillningen; och
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riks¬
dagen, angående visst anstånd för Karlshamns spritföi ådlingsaktie-
bolag med erläggande af tullafgitt för det i bolagets fabrik innelig¬
gande bränvin; samt
bankoutskottets memorial
n:o 10, i fråga om ändringar i gällande afiöningsstat lör riks¬
banken; och i .
n:o 11, i anledning af gjord ansökning om utbekommande åt
ränta å ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget
penninge belopp.
Kammaren beslöt, att dessa, nu första gången bordlagda ären-
Onsdagen don 8 Maj. 55
den skulle uppföras främst å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.
§ 14.
J usterades protokollsutdrag.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr K. Söderblom under 3 dagar fr. o. m. den 9 dennes
och II. Andersson i Nöbbelöf „ 8 „ v n n 11 n
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,44.
In hd em
A. E. J Johansson.