RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1889. Andra Kammaren N:o 46.
Lördagen dan 4 maj
kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Till behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 69, i Angående
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af uppförande af
en ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m. VV teat<jri
Med hufvudsakligt tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i äm- fähusets
net föreslagit hemstälde utskottet i detta utlåtande: tomt m. m,
*l:o) att Riksdagen må — jemte medgifvande ej mindre
att nuvarande operahusets hela tomt i qvarteret Norrström må
af ifrågavarande teaterbyggnadskonsortium disponeras för uppfö¬
rande derstädes af en ny teaterbyggnad, under vilkor att bygg¬
naden uppföres enligt ritningar, som af Kongl. Maj:t fastställas,
och enligt af Kong!. Maj:t godkänd plan för byggnadsarbetets
bedrifvande; att konsortiet anskaffar för teatern erforderliga ma¬
teriel af dekorationer, attributer, maskineri, belysning m. m. och
öfrig inredning, med rätt för konsortiet att dervid förfoga öfver
kongl. operans lösa egendom och tillhörigheter; samt att, sedan
byggnaden blifvit färdig, konsortiet till statsverket under full
eganderätt öfverlemnar densamma jemte nyssnämnda materiel
och inredning äfvensom tillhandahåller den i konsortiets skrift af
den 28 sistlidne februari omförmäld a reservfond, dock att, derest
kongl. operans verksamhet skulle komma att upphöra eller det
ordinarie anslaget till nämnda opera ej vidare varda af Riksdagen
beviljadt, af statsverket skall till Stockholms stad återgäldas det
af staden till byggnadsarbetet anvisade bidrag å 600,000 kronor,
äfvensom att, om teaterverksamheten skulle upphöra, nyssnämnda
reservfond eller den del deraf, som då må finnas i behåll, skall
öfverlemnas till Stockholms stadsfullmägtige för att användas till
det kulturändamål, Kongl. Maj:t kan komma att gilla; allt enligt
bestämmelser och föreskrifter i kontrakt, som emellan Kongl.
Maj:t och kronan samt konsortiet upprättas, dock med vilkor,
Andra Kammarens, Prof. 1889. N:o 46.
1
N:o 46. 2
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Angående att kontrakt ej må upprättas förr, än sådana anordningar träffats,.
uppförande af full säkerhet förefinnes derför att teaterverksamheten under
byggnad"u ™§a soin helst omständigheter kan komma att bedrifvas för sta-
operahusets tens räkning eller staten betungas med någon utgift utöfver det
tomt m. m. här nedan omförmälda ordinarie anslag, samt att det bankkon-
(Forts.) sortium, åt hvilket försäljningen af det ifrågavarande premieobli¬
gationslånet må blifva öfverlemnadt, tillförbindes att under lämp¬
lig tid och å skilda orter hålla de lånet tillhörande obligationer
till salu inom landet till af Kong! Maj:t godkändt pris och i par¬
tier af högst 5,000 kronor för hvarje köpare än äfven att Kong!.
Maj:t må ega att med Stockholms stad träffa aftal om utbyte af
mark vid operahustomten enligt de i Stockholms stadsfullmägti-
ges underdåniga skrifvelse af den 18 sistlidne mars omförmälda
grunder, med rätt för Kongl. Maj:t att medgifva den utvidgning
af Arsenalsgatan vid dess utmynnande i Gustaf Adolfs torg, som
är förenlig med den plan för teaterbyggnaden, hvilken af Kongl.
Maj:t varder faststäld — å ordinarie stat under riksstatens sjunde
hufvudtitel uppföra ett anslag till kongl. operan till belopp af
60,000 kronor, dock med det uttryckliga vilkor för anslagets ut¬
gående efter byggnadsföretagets fullbordande, att teaterverksam¬
heten jemväl sedermera ordnas så, att för teaterns förbindelser
finnes en bestämd, från statsverket fullständigt skild ansvarighet,,
och under den form härför, som af Riksdagen godkännes;
2:o) att Riksdagen må medgifva Kongl. Maj:t rätt att högst
för tiden intill slutet af det spelår, under hvilket den nya teater¬
byggnaden varder färdig, upplåta de kongl. teatrarnes fasta och
lösa egendom till begagnande åt den eller dem, som kunna be¬
finnas villiga att, utan att statsverket derigenom betungas med
några kostnader utöfver det för kongl. operan afsedda anslag å
60,000 kronor, bedrifva teaterverksamhet å sagda teatrar, eller,
hvad operan angår, å särskild förhyrd lokal, på ett konsten vär¬
digt sätt, med rättighet jemväl för Kongl. Maj:t att, med nedan
nämnda undantag, för detta ändamål disponera eller öfverlåta
dispositionsrätten till alla från teatrarna och deras fastigheter in¬
flytande inkomster; samt
3:o) att Riksdagen må medgifva, att den afkomst, som un¬
der nyssnämnda tid må komma att vid upplåtelse af dramatiska
teatern betingas, må af Kongl. Maj:t disponeras till förstärkande
af de kongl. teatrarnes pensionsinrättnings fond.
Emot donna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
af herr Sven Nilsson; samt
af herrar N. Peterson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp och
O. Prickson, hvilka hemstält:
»a) att hvad Kongl. Maj:t under mom. l:o i förevarande
proposition föreslagit icke må af Riksdagen bifallas;
b) att Riksdagen, med anledning af hvad Kongl. Maj:t un¬
der mom. 2:o föreslagit, må medgifva Kongl. Maj:t rätt för eu
Lördagen den 4 Maj, e. m.
3 N:o JO.
tid af ett år, räknadt från den 1 juli 1889, att upplåta de kongl. Angående
teatrarnes fasta och lösa egendom till begagnande under längre uppförande af
eller kortare tid af året åt den eller dem, som kunna befinnas byggnad å
villige att, utan att statsverket derigenom betungas med några operahusets
kostnader, bedrifva teaterverksamhet å sagda teatrar på ett tomt m. m.
konsten värdigt sätt, med rättighet jemväl för Kongl. Maj:t att (Forts.)
för detta ändamål disponera eller öfverlåta dispositionsrätten till
alla från teatrarne och deras fastigheter inflytande inkomster;
c) att Kongl. Maj-.t under mom. 3:o gjorda framställning
icke må af Riksdagen bifallas.»
Efter det till en början utskottets hemställan under punkten
1 blifvit uppläst, anförde:
Herr Peterson i Runtorp: Då jag reserverat mig i denna
fråga, ber jag att få yttra några ord. Jag vill då på förhand
tillkännagifva, att det förslag jag framstält icke afser något afslag
å teaterfrågan, utan endast ett uppskof med dess lösning. Af de
grunder, som i reservationen firo anförda, är den förnämsta den,
att denna fråga efter det föreliggande förslaget icke är på långt
när löst. Hvad Riksdagen hufvudsakligen önskat att få reda på,
är hvem som skall vara principal för teaterverksamhetens bedrif¬
vande, men derpå har Riksdagen ej fått svar. Frågan är för Riks¬
dagen framlagd i ott blott till hälften utredt skick. Byggnads
frågan synes visserligen vara på god väg att lösas, men detta är
dock blott hälften af frågan, och den andra hälften, eller af hvem
teaterverksamheten skall bedrifvas, är ännu olöst, oaktadt det är
denna fråga, af hvars besvarande Riksdagen är mest intresserad.
Teatern har från början icke varit annat än en kunglig opera,
och omkostnaderna för den samma hafva bestridts af H. Maj:t
Konungen, men på senare tiden har det erfordrats så stora ut¬
gifter för verksamhetens bedrifvande, att staten måst dertill bi¬
draga, och slutligen veta vi, att H. Maj:t Konungen helt och hål¬
let öfverlemnat den till staten. Nu bär jag, efter den utgång
denna fråga fick vid föregående riksdag, fått den uppfattningen,
att Riksdagen alldeles bestämdt ej ville vidkännas teatern såsom
en statsinstitution. Det synes mig derför som om den vigtigaste
delen af frågan vore den, om man genom detta förslag likväl
önskar få teatern erkänd såsom en statsinstitution, eller om den
skall fortsätta sin verksamhet som eu »kunglig opera», eller »kung¬
lig teater», som det heter. Denna fråga finna vi icke här afgjord,
utan den är öfverlemnad åt framtiden. Den här frågan har emel¬
lertid varit eu seg fråga, man har haft mycket besvär med den
och alla önska att få den löst, och jag är icke minst angelägen
derom, men j&g anser, att den då bör lösas i sin helhet och icke
tagas i det halffärdiga skick, hvari den nu befinner sig, hvilket
jag anser mera farligt än att uppskjuta frågan ännu något litet.
Det talas i utskottets betänkande om att teatern, när den är om-
N:o 46. 4
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående bygd, skulle komma att öfverlemnas till statsverket. Men hvad
uppfm-ande eif betyder det annat än att den skulle blifva eu statsinstitution?
byggnad å Och ^en blifva eu statsinstitution, borde väl staten veta,
operahusets hurudana byggnaderna skola blifva. Men vi hafva icke sett
tomt m. m. några ritningar och veta icke, om det skall blifva en ombyggnad
(Forts.) eller nybyggnad. Blir det åter icke någon statsinstitution, så
vilja vi veta, hvem som skall blifva principal för teatern. Detta
är för mig bufvudskälet att yrka uppskof, att frågan är så föga
utredd. Ty här kan ligga mycket bakom, och om vi nappa på
kroken, så kan det lätt hända, att vi få betala teaterns skulder.
Nu kan man ju invända det, att teatern icke skulle komma att
få några skulder. Den skulle erhålla ett präktigare hus och
bättre lokaler, som kunde gifva god afkastning i hyra, och ge¬
nom lånet skulle en stark reservfond erhållas. Men jag miss¬
tänker, att det icke kommer att slå så väl ut. I Berlin, Paris
och dylika större städer kan det nog gå an att anlägga stora
operor, men att apa efter det här i Stockholm tror jag icke är
rådlig!, ty en större opera lär väl knappast komma att bära sig
här i Sverige. Det är ju skilnad mellan en stad med blott 200,000
invånare och eu stad med en eller två millioner invånare. Ju
större personal engageras och ju ståtligare byggnad uppföres, dess
större blifva också utgifterna, i synnerhet om affären skötes på
samma sätt som hittills, då man vetat, att man haft staten bakom
ryggen, som betalat skulderna. Huru vigtigt det är, att lednin¬
gen är god, synes deraf att under pågående spelår den kungliga
operan, oaktadt den icke haft statsunderstöd, likväl förtjena!
icke så liten summa. Och äfven den dramatiska teatern har vi¬
sat, att den kunnat lemna ett öfverskott på 15,000 kronor. Det
är sålunda endast fråga om, att teaterverksamheten bedrifves på
ett mera rationel! sätt.
För att nu återkomma till teaterbyggnaden, så ber jag att
få upprepa hvad jag förut yttrat, nemligen att vi icke hafva några
ritningar eller kostnadsförslag.
Ofverintendentsembetet gjorde så grava anmärkningar mot
den ritning, som först framlades, att man fann skäligt att helt
enkelt icke antaga densamma, innan man fått tänka närmare på
saken.
Genom nuvarande teaterhusets ombyggnad kommer det¬
samma naturligtvis att åt den sida, som vetter åt Gustaf Adolfs
torg, få ett helt annat utseende, än det för närvarande har. Men
hvad skulle resultatet deraf blifva? Jo att, då symmetrien med
arffurstens palats blefve störd, man finge iof att anslå medel jem¬
väl till ombyggande af detta palats för att såmedelst bibehålla
symmetrien. Vore här åter fråga om att reparera och delvis om¬
bygga teaterhuset med bibehållande af den nuvarande symmetrien
med nämnda palats, så vill jag be att få erinra om, att det i
fjor framlagda förslaget upptog en kostnadssumma af endast
Lördagen den 4 Maj, e. m.
5 K: o 46.
800,000 kr. Jag föreställer mig, som jag redan nämnt, att i ett Angående
land med så ringa befolkning som Sverige har, och med den uppförande af
stora mängd enskilda teatrar och förlustelseställen, som vår huf- ivnqnad-ci
vudstad har att bjuda på, — man behöfver endast en 1 maj besöka operahusets
Djurgården för att finna detta ■— en kongl. opera i den utsträck- tomt m. m.
ning man här ifrågasätter omöjligen skall kunna bära sig. Vi (Ports.)
behöfva en liten, men god opera och vi böra derför icke flaxa
åstad med eu storstadsbyggnad, som är alldeles onödig för en
jemförelsevis så liten stad som Stockholm. Om man antager
kostnaden till en så beskaffad operabyggnad, som i fjor föresla¬
gits uppgå till en million eller 750,000 kr. och jemte upptagande
af ett premieobligationslån till betydligt lägre belopp och ändå
få tillräckliga både byggnads- och reservfonder, då skulle företa¬
get kunna genomföras utan särskilda anslag vare sig af Stock¬
holms stad eller staten.
Visade det sig sedermera, att detta belopp icke räckte
till, så kunde ju företaget få påräkna hjelp af Hans Maj:t
Konungen.
Då emellertid här, som sagdt, endast föreligger ett hälft för¬
slag, all den stund der saknas just den ömtåligaste punkten, nem¬
ligen upplysning om hvem som skall blifva principal för denna
teaterverksamhet, och hvilka skola bedrifva densamma, så att
man kan beräkna hvart det bär med det hela; så vill jag icke
vara med om det förslag, sora föreligger. Jag vill dermed visst
icke undertrycka teaterverksamheten, men vill hafva tillkänna-
gifvit min åsigt, att den bör ordnas så, att den blir så billig och
nyttig som möjligt.
Jag får således på dessa i korthet anförda skäl yrka afslag
å utskottets betänkande och bifall till den reservation som jag
med flera afgifvit och hvilken finnes betänkandet bilagd.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag är af motsatt åsigt
mot min ärade vän Nils Petersson i afseende på den anmärkning
han gjorde att denna fråga icke skulle vara utredd. Jag anser
nemligen frågan vara så utredd, som den möjligen kan vara. Om
icke denna teaterbyggnad kommer till stånd, så har ju staten
icke något att riskera. Enligt hvad af utskottets betänkande tyd¬
ligen kan inhemtas, har man med de meddelade föreskrifterna
förebygt den eventualiteten, att staten icke skulle behöfva betala
ett enda öre, i fall konsortiet icke uppfyller sina förbindelser.
Vidare ifrågasatte den värde talaren, huru vida teaterverk¬
samheten skulle blifva en statsinstitution eller icke. Men denna
fråga föreligger ju icke till Riksdagens pröfning, utan här är det
endast fråga om, huru vida staten vill bidraga med ett årligt an¬
slag af 60,000 kr., så vidt teaterverksamheten kommer till stånd
på sätt här är föreslaget, samt det konsortium, som kommer att
taga saken om hand, låter gifva sådana prestationer, som äro
N:o 46. 6
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående konsten värdiga, och i allmänhet sköter denna affär på ett kon-
uppförandeaf g£en y^rdigt sätt. Hans anmärkning i det fallet är således icke
tpntPY- ^
byggnad å någon synnerlig betydelse. Dessutom skulle denna byggnad
operahusets komma att öfverlemnas till staten och endast i det fall att teater-
tomt m. m. verksamheten icke komme att i densamma vidare bedrifvas, skulle
(Forts.) statsverket få till Stockholms stad återbetala de 600,000 kr., som
staden förbundit sig att erlägga, men då öfverflyttas ock på
samma gång på staten de inkomstei', som eljest tillförsäkrats kon¬
sortiet af alla de lägenheter, som kunna uthyras, och hvilka in¬
komster enligt säkra beräkningar komma att uppgå till 100,000
kr. När staten kan få eu sådan inkomst genom teaterhusets om¬
byggnad, så frågas: kan det då vara någon risk för staten att un¬
derstödja ett dylikt företag?
Vidare har samme talare anmärkt såsom en brist i försla¬
get, att man icke vet, hvilka som skola blifva teaterns princi¬
paler.
Detta anser jag konsortiet skulle blifva, ty detta skulle ju
tillförbindas att sköta teaterverksamheten på ett konsten värdigt
sätt. Sålunda finnes icke heller deri någon fara.
Jag har inom utskottet röstat för det nu framlagda försla¬
get, som der antogs med 20 röster mot 4, och jag kommer der¬
för äfven att här i kammaren rösta för utskottets förslag.
Herr Danielson: Jag får verkligen säga, att denna fråga
är af en mycket svår beskaffenhet, och under den korta tid, jag
tillhört statsutskottet, har jag knappast varit med om någon fråga,
som det varit så svårt att bilda sig ett omdöme om som just
denna, Herrarne se också, hurudan frågan är. Den återkommer
hvarje år och skall återkomma, tills den blir löst, och derför har
jag gått in på utskottets hemställan. Det är kanske herrarne be¬
kant, att från afdelningen inkommo till utskottet förslag, som
rätt väsentligt af veko från det, som nu föreligger; man var osä¬
ker på, huru vida staten framgent skulle få öfvertaga teaterverk¬
samheten såsom en statens angelägenhet, det vill säga, om denna
verksamhet skulle komma att drifvas för staten räkning eller icke.
Men, såsom herrarne Unna, har nu utskottet inlagt ett särskildt
vilkor, som synes mig vara så tydligt, som man gerna kan skrifva,
eller att innan Kongl. Maj: t får af sluta kontrakt med konsortiet,
skall det vara utredt, hvem som skall öfvertaga teaterverksam¬
heten, samt att den under inga vilkor får komma att bedrifvas
för statens räkning. Det heter nemligen i utskottets kläm, »att
kontrakt ej må upprättas, förr, än sådana anordningar träffats,
att full säkerhet förefinnes derför, att teaterverksamheten under
inga som helst omständigheter kan komma att bedrifvas för sta¬
tens räkning, eller staten betungas med någon utgift utöfver det
här nedan omförmälda ordinarie anslag.»
Lördagen den 4 Maj, e. m.
7 N:o 4C.
Dessa äro de ord, man vill trygga sig till. Nu kan man
visserligen säga, att häri ligger ingen garanti för att icke teater¬
verksamheten i alla fall kan återfalla på staten. Ja, detta är
mycket rigtigt, ty en kommande Riksdag kan ju göra hvad den
finner för godt, och icke kunna vi binda kommande Riksdagar.
Men hvad vi här bestämma öfvergår till våra efterkommande så¬
som ett testamente, hvari vi tydligen förbehållit dem en rätt, som
icke kan vara tvetydig. Det beror naturligtvis på dem sj elfva,
om de vilja begagna sig deraf eller icke. Men om utskottets för¬
slag nu bifalles, skall man icke kunna säga, att vi icke varit så
omtänksamme, att vi förutsett denna sak. Kongl. Maj:t kan så¬
ledes icke vidtaga någon åtgärd, förr än sådana anordningar träf¬
fats, att teaterverksamheten icke kan komma att bedrifvas för
statens räkning.
Detta till svar på den förste talarens yttrande, att vi icke
veta, hvem som skall blifva teaterns principal. Han säger vidare,
att vi icke sett några ritningar och kostnadsförslag. Ja, detta är
också mycket rigtigt: men herrarne veta att äfven i afseende å
en annan stor byggnadsfråga, som i fjol var före, funnos hvar¬
ken kostnadsförslag eller, ritningar, men Riksdagen öfverlät åt
riksgäldsfullmägtige hela denna omsorg. Här skulle man i stället
uppdraga åt Kongl. Maj:t denna sak, och sålunda är detta icke
något nytt, om man ser saken från samma synpunkt som nyss
berörda byggnadsfråga. När man skall bygga millionshus, synes
detta också vara den enda väg, Riksdagen vill gå.
Sedan man sålunda ansett sig kunna vara trygg för faran,
att teaterverksamheten i framtiden skulle komma att bedrifvas
för statens räkning, återstod att klargöra en annan sak, nemligen
den, som herrarne nog både hört och sett i tal och skrift, eller
huru vida detta konsortium skulle göra en så storartad vinst på
obligationslånet. Derför har också i utskottets förslag intagits
den bestämmelsen, »att det bankkonsortium, åt hvilket försäljnin¬
gen af det ifrågasatta premieobligationslånet må blifva öfverlem-
nadt, tillförbindes att under lämplig tid och å skilda orter hålla
-de lånet tillhörande obligationer till salu inom landet till af Kongl.
Maj:t godkändt pris och i partier af högst 5,000 kronor för hvarje
köpare.»
Detta är den trygghet, man i detta afseende velat gifva för
att icke konsortiet må draga någon oskälig vinst af denna affär.
I motiveringen är ju också uttaladt den förhoppning och tillför¬
sigt, att Kongl. Maj:t skall noga tillse, att priset på dessa obliga¬
tioner successivt skall komma att höjas, så att största möjliga
fördel af lånet skall komma teatern till godo. Konsortiet skulle
sålunda icke härpå göra någon storartad vinst, utan endast få en
skälig ersättning för sitt besvär, såvida, hvilket jag hoppas, Kongl.
Maj:t allvarligen egnar sin uppmärksamhet åt denna del af låne-
Angående
uppförande af
ny teater¬
byggnad ä
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
N:o 46. 8
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående frågan och den rätt härtill, som utskottet af ser att ligga i KongL
uppförande af Ma ■ ,tg hand
byggnad å i-U detta sätt sökt trygga handhafvande! af denna
operahusets fråga, ansågo vi, att vi skaffat all den garanti, som kunde för-
tomt m. m. dras. Att det kan komma att gå annorlunda, än utskottet i detta
(Forts.) fall tänkt och uttalat, vill jag icke förmoda, ty Kongl. Maj:t skall
väl lika som Riksdagen vara mån om, att, man här iakttagit all
nödig försigtighet och gör allt, som kan ske för teaterns trygghet
och bästa. Detta obligationslån skulle enligt utskottets afsigt och
förslag blifva en verklig inhemsk obligationsaffär, ty det skulle
under lämplig tid å skilda orter beredas tillfälle för hvar och en
att blifva egare af dessa obligationer, men ingen finge köpa större
parti deraf än för 5,000 kr. samt att naturligtvis, om teckningen
skulle visa sig få stort deltagande, de, som tecknat mindre partier,,
gå framför dem som tecknat högsta tillåtna beloppet eller 5,000
kronor.
Skulle försök göras att kringgå de nu nämnda afsedda be¬
stämmelserna, som Kongl. Maj:t kan komma att föreskrifva för
obligationers försäljning, är jag öfvertygad, att äfven i så fall
Kongl. Maj:t skall finna utväg att hindra sådant. Ja, säger man,
allt kan kringgås, men det blir dock här icke så lätt, som om
man genast i första hand sålde obligationerna till några få ban¬
kirer, och helst som med utskottets uttalande att Kongl. Maj:t
må successivt kunna höja priset på obligationerna deri jemväl
afses att icke på en gång utbjuda alla obligationerna till salu
utan i flera gånger efter köplusten afpassade partier för hvarje
gång, så att priset i första hand hålles uppe till fördel för tea¬
tern, som lånet egentligen afser. Sedan obligationerna kommit i
andra mans hand kunde man icke reglera priset derpå, utan detta
komme att bero på allmänhetens vidare uppfattning. Utskottet
har åtminstone sökt bereda möjlighet för hvar och eu, som ön¬
skar det, att köpa en dylik obligation i första hand.
Då man sålunda äfven tryggat denna sak, kan jag icke se,
på hvad sätt man skulle kunna lösa frågan bättre, än utskottet
tänkt sig. Äfven jag tror, att mången i kammaren skulle i lik¬
het med mig och den föregående talaren gerna se, att staten
komme ifrån alla bidrag till teatern och icke behöfde binda sig
vid ett ordinarie anslag derför; men man har funnit att detta är
omöjligt; vid den ena riksdagen kan man på några få röster
vinna och slippa ifrån saken, men eu annan riksdag förlorar
man på några få röster och då kan man få betala mycket mera,
ja, flera hundra tusen kronor. Yi borde derför, synes mig, vara
nöjda med att komma ifrån saken i värsta fall för 60,000 kr. år¬
ligen. Detta är mycket penningar, det medgifver jag gerna; men
då det icke går för sig för billigare pris, hvad skall man taga
sig till? Man säger, att alla hufvudstäder hafva teatrar med
- statsunderstöd, och att något annat icke heller här kan komma i
Lördagen den 4 Maj, e. m.
9 N:o 46.
fråga. Jag har derför ansett, att man billigast kommer ifrån Angående
saken på detta sätt och utan allt för stora uppoffringar. Men uppförande af
kunna herrarne hitta på något bättre sätt att lösa frågan, skall iyggna(i ^
jag gerna foga mig derefter. Jag tviflar dock, på att detta kan operahusets
ske under nuvarande förhållanden. Skulle frågan deremot nu tomt m. m.
falla och konsortiet draga sig tillbaka, kan frågan komma åter (Forts.)
till Riksdagen nästa år och blifva oss mycket dyrare.
Man har slutligen sagt, att man kunde låta fullmägtige i
riksgäldskontoret ombestyra denna obligationsaffär. Ja, äfven jag
tänkte derpå några dagar, men efter bestämmande af dessa garan¬
tier kan jag icke se, att fullmägtige skulle kunna ordna det bättre,
kanske blefve det tvärt om sämre. Det kan äfven vara tvifvel¬
aktigt, huru vida man bör öfverlemna åt fullmägtige en sådan
affär, som är främmande för deras verksamhet. Äfven ur denna
synpunkt kunna således finnas betänkligheter. Det återstår nu
endast att se, hvad kammaren tänker om saken. För min del
anser jag, under de vilkor, som innefattats i utskottets utlåtande,
och under full tillit att Kong!. Maj:t ordnar låneaffären och
saken i öfrigt på sätt jag här anfört och som utskottet tänkt och
uttalat, att jag för närvarande icke har annat än att yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Björkman: Herr Danielson började sitt anförande
med att säga, att denna fråga är af mycket svår beskaffenhet.
Jag instämmer deri, men vill på samma gång fråga, hvarför den
är af så svår art? Jo, kanske mest derför att, såsom vi alla
veta, vi icke hafva folket bakom oss, om vi bevilja något anslag
till teatern. Derför tror jag denna fråga är af så ömtålig be¬
skaffenhet.
För min del trodde jag, att, med den utgång frågan fick i
fjol, vi nu skulle slippa från densamma, men så är icke fallet,
efter hvad vi nu se. Nu säger man, att det är så litet, endast
ett anslag på 60,000 kr. årligen, som det nu gäller. Ja, vore det
endast 10,000 kr., så vore det ändå lika förhatligt för landsbyg¬
den, ty det kan man tryggt påstå, att flertalet är emot detta an¬
slag. Yi kunna nog bevilja anslag, stundom till ganska besyn¬
nerliga saker, men intet anslag är likväl så motbjudande för
folket i allmänhet som just, om än den ringaste, skårf till teatern.
Hvar och en, som känner till denna fråga, vet nog, att det vore
bäst, om man kunde blifva densamma qvitt, men man säger, att
detta icke kan ske. Jag tror dock, att med god vilja vore detta
ganska lätt. Jag har alltid intagit den rena ståndpunkten
till denna fråga och ansett att, om man vill spela teater, så må
man också sjelf betala hvad det kostar.
Jag skall helt enkelt yrka af slag på utskottets förslag.
N:0 46.
Angående
uppförande a
ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. m.
(Forts.)
10 Lördagen, den 4 Maj, e. m.
Herrar Andersson i Baggböle, Truedsson, Jönsson i Mårarp
"och Andersson i Löfhult instämde med herr‘Björkman.
Herr RedeHus: Jag har icke begärt ordet för att gifva
någon utredning eller vidlyftig motivering beträffande föreliggande
fråga, utan endast för att afgifva en enkel förklaring.
Det torde vara herrame bekant, att jag förut varit emot
alla anslag för teatrarne och det hufvudsakligen af det skäl att
jag ansett, att teaterverksamheten icke bör utöfvas för statens
räkning. Detta åter af två skäl, det ena att Riksdagen enligt
mitt förmenande icke kan lämpligen öfva denna verksamhet eller
deröfver utöfva kontroll, och det andra att icke heller regeringen
visat sig kunna utöfva ändamålsenlig kontroll deröfver. Dertill
skulle kunna läggas, att ansvaret för teatrarnes prestationer icke
bör hvila hvarken på Kongl. Maj:t eller Riksdagen. Det föreliggande
betänkandet har åter åtminstone i någon mån ingifvit mig den
tanken, att man kunde komma ifrån saken på det sätt, att man
visserligen medgåfve ifrågavarande anslag, men sedan icke be-
höfde anse teatern såsom en statsinstitution och således icke heller
vidkännas några ytterligare utgifter derför eller ansvar för det
sätt, hvarpå denna verksamhet öfvas. Hvad de öfriga enskild¬
heterna angår, såsom lånet och byggnaden m. m., må de med
förtroende öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts bestämmande, såsom ut¬
skottet föreslagit.
Då sålunda utsigt nu finnes för att få dessa betänkligheter,
som jag förut hyst mot ifrågavarande anslag, undanröjda, skall
jag, under vilkor att de också blifva undanröjda, för min del
låta vid utskottets hemställan bero, och tänker derför bifalla
densamma.
Herr Petersson i Runtorp: Blott ett par ord till svar på
herr Danielsons yttrande.
Han sade: nu hafva vi fått ett godt förslag, så nu reder
det sig, och man kan icke binda kommande Riksdagar. Jo, det
är just det herrame göra med detta! Ty om de 60,000 kronorna
ej vidare komme att beviljas, så vore staten skyldig att till Stock¬
holms stad återgälda det till byggnadsarbetet anvisade bidraget af
600,000 kronor. Jag vill blott fråga: är icke detta att narra Riks¬
dagen i en fälla? Och icke nog dermed. Om teaterverksamheten
lemnar något öfverskott, så skall äfven detta gå till staden och
likaså reservfonden. Den senare kunde då åtminstone undan¬
tagas för att användas till pensionering af teaterns personal.
Eller kanske staten skall lemna särskildt anslag dertill? Jag
anser verkligen, att man genom detta förslag skulle binda kom¬
mande Riksdagar, och tycker verkligen, att man icke bör lura folk
så der.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
11 JT.o 46,
Chefen för kongl. finansdepartementet, herr statsrådet friherre Angående
von Essen: Jag skall icke upptaga kammarens tid med att ingå
i någon närmare utredning af denna ganska vidlyftiga fråga, enär byggnad å
jag är öfvertygad, att flertalet af kammarens ledamöter, kanske operahusets
alla, genomläst det nu föreliggande betänkandet och tagit så noga tomt m. m.
del af frågan, att jag derom icke behöfver vidare referera. Jag (Forts.)
tillåter mig endast beröra de punkter, som af föregående talare
blifvit framhållna, och vänder mig då först mot herr Björkman,
som berörde just en af frågans kärnpunkter: skall staten anvisa
några medel för upprätthållande af de kongl. teatrames verk¬
samhet? Han intog den »rena» ståndpunkten och jag tror, att
man kan säga, att gent emot dem, som intaga den ställningen
hvilken jag för öfrigt måste respektera, har man inga skäl att
bjuda, ty har man en gång den föreställningen, att i ett kristligt
samhälle teaterverksamhet icke bör bedrifvas, så kan enligt deras
mening staten icke bidraga med något anslag till en sådan verk¬
samhet. Jag har redan i fjol motiverat, hvarför jag ansett mig
böra tillstyrka Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen att bevilja an¬
slag till upprätthållande af de kongl. teatrarnes verksamhet, och
vill derför icke nu upprepa mycket af hvad jag då sade. Dock
ber jag få häntyda derpå, att mitt hufvudsakligaste skäl var, att
man funnit, att teaterverksamhet bedrifves i alla civiliserade län¬
der, men att då den drifves af enskilda, dessa vanligen neddraga
densamma till skada för moralen och konsten och att således
denna verksamhet icke kan hafva något värde, så vida icke
staten dertill lemnar anslag, ty först då kan den utöfva ett väl¬
görande inflytande i synnerhet i afseende på de musikaliska in¬
tressena, Detta är, såsom jag ser saken, en negativ anledning
för staten att bidraga till teatei’verksamhetens upprätthållande.
Vida längre gå de flesta, som anse att i denna verksamhet ligger
något väsentligt uppfostrande för samhället. Derom tillåter jag
mig icke göra något uttalande, men så mycket måste man väl
ändå medgifva, att sämre teatrar förekomma och att den skadliga
verksamhet de utöfva kan väsentligt motarbetas derigenom, att eu
teater finnes, till hvilken staten lemnar bidrag.
Jag har tagit mig friheten säga detta, endast derför att min
mening måtte blifva bekant och icke derför att jag trott mig
kunna öfvertyga någon af dem, som intaga den »rena stånd¬
punkten» i denna fråga.
Den förste talaren, af hvilkens anförande jag icke fick höra
mer än en liten del, tycktes sluta med det uttalande, att han
ville afslå detta förslag egentligen af det skälet, att han icke
visste hvem som efter den nya teaterbyggnadens fullbordande
skulle blifva teatrarnes principal. Ja, när staten blir egare till
en bebyggd tomt, som kostar tre millioner, så må det väl vara
skäl, att staten behåller den. Sedan må det stå staten fritt att
genom kontrakt binda andra att der drifva teaterverksamhet på
N:o 46. 12
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående så sätt, att staten icke behöfver ersätta en möjligen uppkommande
WPr?°teater a^r*si'' ^ samma stunc^ som ett sådant kontrakt icke längre upp-
byggnad å fy^es Pa tillfredsställande sätt, är det statens rättighet att slå
operahusets igen teaterns dörrar. Staten skall då betala 600,000 kronor till
tomt m. m. Stockholms stad, men får behålla byggnaden. Jag vill då fråga,
(Forts.) om det icke är en god affär för staten att gifva ut 600,000 kr.
för att få ett hus, som kostat ö millioner och hvarå staten kan
få en hög ränta. Det är beräknadt, att det nya teaterhuset skall
lemna 100,000 kronor i hyror. Men om teaterverksamheten skulle
upphöra, blefve hyresafkastningen ännu större. Jag kan således
icke finna annat, än att detta förslag skulle komma att medföra
ytterst stora fördelar för staten, om man ser på den ekonomiska
sidan af saken.
Hvad nu beträffar de tillägg, som här blifvit gjorda af
utskottet och som af en talare särskild! betonades, så får jag
säga, att jag från min ståndpunkt icke har något väseutligt att
deremot anmärka. Jag sade redan i fjol, att så länge jag hade
äran att förvalta det embete, jag nu innehar, skulle jag aldrig
önska att få teaterverksamheten ordnad på annat sätt än att
staten betryggades att icke vidare behöfva ersätta någon brist.
Ett förslag till teaterverksamhetens ordnande på ett sådant sätt
föreligger nu. Jag lemnar derhän, huru vida det skulle kunna
komma i fråga något bidrag från statens sida till underhåll af
sjelfva byggnaden, men ett hus, som är nybygdt, behöfver väl
icke så dyrt underhåll. För sjelfva teaterverksamhetens bedrif¬
vande kan jag icke tänka mig att jag skall behöfva begära något
mer än som nu blifvit satt i fråga, och jag kan säga detta just
derför, att jag har den åsigten, att staten icke bör bedrifva teater¬
verksamheten för egen räkning, utan genom kontrakt öfverlåta
den till ett konsortium, ett bolag eller en enskild person och,
derest icke kontraktets förbindelser på ett tillfredsställande sätt
uppfyllas, tills vidare upphöra med teaterverksamheten, taga upp
den igen eller upphöra med den för alltid. Jag är derför villig
tillstyrka Kongl. Maj:t att antaga de vilkor för anslagets utgå¬
ende, som af utskottet blifvit föreslagna.
Hvad beträffar det vilkoret att obligationerna skulle till¬
handahållas i partier af högst 5,000 kr. för hvarje köpare, så har
herr Danielson redan påpekat, huru lätt eu sådan föreskrift skulle
kunna kringgås. Men jag skall mot detta tillägg icke göra någon
vidare anmärkning.
Det sista af de vilkor utskottet uppstält för anslagets ut¬
gående är, »att teaterverksamheten jemväl sedermera ordnas så,
att för teaterns förbindelser finnes en bestämd, från statsverket
fullkomligt skild ansvarighet, och under den form härför, som af
Riksdagen godkännes.» För min del är jag fullt villig att under¬
kasta mig detta vilkor, likasom jag också antager att de, som
efter mig komma att innehafva finansportföljen, skola vara villige
Lördagen den 4 Maj, e. m.
13 N:o 46.
dertill. Det är således ingen anledning antaga att hvarken Kongl. Angående
Maj: t eller Riksdagen skall motsätta sig dessa vilkor. uppförande af
Slutligen vill jag nämna, att jag icke kan se annat, än att
det förslag, som nu blifvit framstäldt, innebär en lösning af denna operahusets
fråga just i den rigtning, som Riksdagen vid så många föregå- tomt m. m.
ende tillfällen förklarat vara den enda möjliga, eller att Riksdagen (Forts.)
för framtiden befrias från all vidare omsorg för de kongl. teatrarne.
Man vill att andra korporationer eller enskilda personer skola
öfvertaga hela saken, men om den ena parten vill och icke den
andra, så är det ju omöjligt att komma till något resultat. Jag
trotsar någon finansminister att under sådana förhållanden kunna
uträtta någonting, ty frågan skall då alltid förblifva sväfvande.
Enligt mitt förmenande synas många och goda skäl tala för det
nu framstälda förslaget, och jag hemställer derför att kammaren
måtte beakta dem.
Det har här sagts, att det är en ganska betänklig sak att
medgifva inrättandet af ett sådant obligationslotteri, som här
blifvit föreslaget. Ja, jag är för min del i princip emot sådana
och skulle icke önska, att de i allmänhet komme till stånd, men
arten af detta är sådant, att det icke kan komma under samma
rubrik som vanliga penninglotterier. Den lägsta vinsten är nem¬
ligen satt så liten, att 'hvarje, lottinnehafvare har möjlighet att
förr eller senare vinna. Han kan visserligen förlora mer eller
mindre i ränta, beroende på det pris han betalt för sin obliga¬
tion, men denna förlust blir i alla händelser obetydlig. Fram¬
deles ^ komma obligationerna att stiga i värde, slutligen kanske
till öfver JO kr., och man lockas då att köpa dem för att möjli¬
gen kunna vinna en eller annan högre vinst. Deri ligger hvad
som karakteriserar detta såsom ett premielån.
Men äfven om en del af kammarens ledamöter kunna hysa
några betänkligheter i afseende på detta lånesystem. så synas alla
andra skäl, som tala för förslaget, vara så goda, att kammaren,
såsom det synes mig, med godt samvete kan antaga vare sig
Kongl. Maj ds eller utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Hvarje gång teaterfrågan varit före vid
riksdagen, och nya anslag äskats för upprätthållande af de kongl.
teatrarnes verksamhet har det förespeglats oss, att vi sedan skulle
slippa ifrån alla dylika anslag. När det var fråga om att inköpa
dramatiska teatern, förklarade dåvarande finansministern, att om
Riksdagen ville lemna medel dertill, så skulle den framdeles komma
att bära sig utan allt bidrag från statens sida.
Gång på gång har det emellertid blifvit nya skulder, och så
har det gått oupphörligen. Jag är visserligen fullkomligt öfver-
lysa(i aR de herrar statsråd, som gifvit dessa förklaringar,
fullkomligt trott att de skulle kunna honoreras, men omständig¬
heternas magt har varit större än deras förmåga. Ty det är
N:o 46. 14
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående omöjligt att i framtiden beherska. en så vansklig sak som teatrarne,
uppförande af resujtatet tiar blifvit, att Riksdagen fått betala teatrarnes skub
byggnad å ^er g&ng på gång- Nu säges det väl, och herr statsrådet har
operahusets tydligen uttalat det, att om icke teatrarne skulle bära sig, om
tomt m. >n. icke inkomsterna skulle förslå till inlösandet af obligationerna och
(Forts.) premierna, teatern skulle stängas, och staten få för det billiga
priset af 600,000 kronor öfvertaga denna teater, som. kostat öfver
3,000,000 kronor. Jag tviflar på att svenska staten kan ställa sig
i den ställning, att, i fall teatern icke bär sig, den skulle beröfva
de personer, som lagt ned 3,000,000 kronor på detta företag,
deras penningar och säga: Ni får gå ifrån allt detta och vi taga
det! Nej, de som då äro vid riksdagen komma nog att vid det
skattdragande svenska folkets ben binda hela lasset. Eller tro
herrarne, att sedan vi fått den förändring i förslaget, att det är
Kongl. Maj:t, som skall bestämma priset på obligationerna, man
icke sedan kommer att säga, att man skall gå in på att stå risken
för dem. Helt visst skola, i fall företaget går illa, de, som till¬
släppt penningarne, såga: Kongl. Maj:t har bestämt priset på
obligationerna; hade vi sjelfva fått bestämma det, skulle det icke
hafva gått på detta sätt. Det är att binda Riksdagen att betala
dessa skulder.
Jag vill icke ingå i någon kritik öfver teaterverksamhetens
nödvändighet, dess nytta, dess stora kulturändamål och dylikt, men
jag instämmer med talaren på smålandsbänken, som sade att det
är få anslag, som mottagas med större ovilja af menniskorna på
landsbygden, hvilka kanske icke hafva förmåga att inse det vig¬
tiga och storartade i denna fråga. De säga: hvarför skola vi be¬
tala penningar för detta ändamål? Det är af denna anledning
och derför att vi med bästa vilja i verlden icke kunna begära,
att den nuvarande regeringen, huru förtänksam den än må vara,
skall kunna förebygga, att icke förhållandena inom kort blifva lika
som förut, som jag icke kan vara med om detta förslag. Och då
blir det icke fråga om. att betala två eller trehundra tusen kronor,
utan tre millioner. Derför kommer jag att rösta för afslag å
alltsammans. Jag fruktar för följderna. Yi hafva sett, huru det
gått på så många områden, der det förespeglats oss, att staten
icke skulle behöfva göra några uppoffringar. Hvilka förespeglin¬
gar gjordes ej då det var fråga om Hjelmarens och Qvismarens
sänkning? Då försäkrades både offentligen och enskildt, att det
vore alldeles omöjligt, att Riksdagen skulle blifva ombedd att på
något sätt träda emellan. Men vi stå nu inför det predikamentet
att få betala. På samma sätt kommer det att gå med detta före¬
tag, då regeringen sätter priset på de obligationer, som skola ut¬
färdas.
På den grund att jag ej vill binda det skattdragande folket
vid denna betalningsskyldighet, ber jag få yrka afslag å utskottets
förslag.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
15 N;o 40.
Med herr Lyttkens förenade sig herrar Folke Andersson, Angående
Andersson i Hasselbol, Fruse Göransson, Nilsson i Skärhus, Xieters-wPPförandeaf
son i Brystorp, Tysk, Olsson i Ornakärr, Larsson i Berga, Jönsson tyggnad^å
i Gammalstorp, Érickson i Bjersby, Olson i Stensdalen och Olsson operahusets
i Kyrkebol. tomt m. m.
(Forts.)
Herr Nilsson i Kägla yttrade: Som jag förlidet år in¬
stämde i den motion, som min ärade granne här till höger då
väckte, tager jag mig friheten tillkännagifva, att jag i år hyser
samma åsigt i denna fråga som i fjol och följaktligen icke kan
vara belåten med det förslag, som utskottet framlagt. Nu före-
speglas det så ofantligt stora inkomster, och att allting skall blifva
så bra. Men den som har någon större erfarenhet i dylika ting
vet nog, att sådana löften aldrig slå in, utan att allt, som skötes
under kungligt namn, heder och värdighet, kostar mycket pengar.
År det så att Stockholms stad icke kan undvara teatern, kan
staden ju bygga den sjelf.
Jag instämmer med herr Björkman deri, att intet anslag
är så motbjudande för landtbefolkningen som detta, ty folket på
landet kan icke inse, att det behöfves någon teater alls. Jag
kommer derför att yrka afslag å utskottets förslag, och jag gör
det derför att jag vet, att hvar och en af mina kommittenter
önskar detta. De vilja på inga vilkor gå in på detta förslag eller
på något annat, der det ifrågasättes att staten skall ikläda sig
någon garanti för eu sådan inrättning.
Jag yrkar rent afslag. .
Herr Billing: Då jag vid förra riksdagen yttrade mig i
denna sak, började jag mitt anförande dermed, att huru man än
vänder denna fråga, kommer man alltid tillbaka dertill, att man
skall decidera sig för, huru vida teaterverksamheten, särskildt vid
de kongl. teatrarne, är något som af staten bör uppehållas. Jag
måste komma tillbaka dertill igen derför, att det finnes åtskilliga
personer, som ställa sig på den absolut »rena» ståndpunkten och
förklara, att de icke vilja bevilja något anslag alls till teatrarne.
Herr Björkman, som började attacken, sade att denna fråga vore
synnerligen svår. Men för honom kan den väl icke vara så svår,
ty de personer, som i likhet med honom anse att icke något som
helst anslag bör beviljas teatern, de stå ju på en alldeles klar
ståndpunkt. Herr Björkman stälde sig, som sagdt, på den »rena»
ståndpunkten och sade, ått bakom honom stode en stor folkmassa,
som icke ville veta af något anslag till teatern, och han visste
att hans kommittenter i landsorten ansågo, att det icke funnes
något anslag, som vore så förhatligt som detta. Samma stånd¬
punkt intog herr Lyttkens. Det är så ofantligt mycket att säga
i denna fråga, att jag icke nu kan utveckla allt. Men jag vill
erinra herrar Björkman och Lyttkens derom att, då de tala om
X:o 46. 16
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående att det finnes folk bakom deras rygg, som icke vill veta af an-
tq,pförande af gja„ till teatern, de må komma i håg, att de icke kunna veta,
byggnad å hvad detta s. k. tolk bakom deras rygg är för slags folk. Ty
operahusets äfven om de veta att några personer, som hunnit samma ålder
tomt m. m. som de sjelf va, icke vilja veta af något anslag till teatern, så kan
(Forts.) det i alla fall hända att den generation, som växer upp, är af
olika åsigt. Således får man icke bedöma frågan från sådan ex¬
klusiv synpunkt, utan man måste bedöma den från synpunkten
af hvad dessa teatrar kunna hafva för slags inverkan på folket i
det stora hela. Jag kan icke hjelpa, att jag måste erinra herrarne
om hvad jag sade förra gången frågan var före. Jag sade då,
att det i forna tider fans två element, som hufvudsakligen in¬
verkade på utvecklingen af folkets intelligens och sedlighet, nem¬
ligen skolan och kyrkan. Nu hafva dertill kommit mångfaldiga
andra element och bland dessa — jag erinrade derom förra gången
och gör det äfven nu — i främsta rummet pressen och teatern.
Herrarne må resonnera huru herrarne vilja; I kunnen icke hjelpa,
att tusentals menniskor hemta en god del af sin hufvudsakliga
bildning eller åtminstone incitamentet till densamma från tidnings¬
pressen och teatern. Herrarne må således icke resonnera om huru
det hörde vara, utan i stället tänka på huru det är; och om man
fäster sig vid det verkliga förhållandet, så är det icke nog med
att dessa teatrar utöfva ett alldeles omätligt inflytande på folkbild¬
ningen och intelligensen, utan de verka äfven på de sedliga för¬
hållandena i samhället. Då så är, vore det kortsynt att blott
resonnera om, huru man tycker det hörde vara, men icke fästa sig
vid hvad som verkligen är. Jag försäkrar herrarne —T mån i
det hänseendet tänka och känna huru som helst — att det är ett
faktum, att tusentals menniskor strömma till teatrarne, och således,
måste man tänka på att dessa menniskor må vid en mönster¬
teater få någon slags andlig utveckling, som kan vara tillfreds¬
ställande för deras utveckling och dymedelst för samhället. Jag
kan icke begripa, huru det kan vara möjligt att abstrahera från
en så vigtig ståndpunkt. Men om man vill fästa uppmärksam¬
heten på hvad jag nyss nämnt, ligger vigten derå, att en sådan
mönsterteater är i det tillstånd, att den kan meddela mensklig-
heten någon undervisning, något nöje, eller hvad herrarne vilja
kalla det, som kan vara på något sätt betryggande för samhällets
sunda utveckling. Detta mot de herrar, som ställa sig på den
absolut »rena» ståndpunkten. Jag vet icke huru många gånger
man skall behöfva prenta in detta. Ty om man säger det den
ena riksdagen, komma samma åsigter tillbaka vid nästa riksdag,
och herrarne tyckas icke fästa det ringaste afseende vid det ofant¬
ligt stora antal menniskor, som besöker teatrarne. Herrarne äro
ju statsmän »in petto» allesammans, men det går väl då icke an
att abstrahera från fakta, utan man måste fästa afseende å de
faktiska förhållandena, och gör man det, ligger det nära till hands
Lördagen den 4 Maj, e. m.
17 N:0 46.
att tänka på att dessa institutioner äro så beskaffade, att man Angående
kan hafva någon slags säkerhet för, att de bibringa dessa tusen- uppfömndeaf
tals menniskor det nöje eller den undervisning, som kan vara nå- byggnad
gorlunda tillfredsställande. operahusets
Således anser jag mig hafva för tillfället vederlagt dem, som tomt m. m.
intaga den »rena» ståndpunkten, och hoppas att den icke vidare (Ports.)
skall komma tillbaka.
Hvad nu åter angår utskottets förslag att ordna teaterverk¬
samheten, så har jag under loppet af många år varit af den
öfvertygelsen, för hvilken jag också inom stadsfullmägtige arbetat
med all den kraft jag kunnat, att denna fråga endast kan lösas
genom Kongl. Maj ds, Riksdagens, Stockholms stadsfullmägtiges
och allmänhetens förenade bemödanden. Alla dessa faktorer måste
vara med, så vida en lycklig lösning af frågan skall kunna åväga¬
bringas. Nu föreligger ett förslag i sådan rigtning. Kongl.
Maj:t har förklarat sig villig att betala 60,000 kronor, och Stock¬
holms stadsfullmägtige hafva erbjudit sig att bidraga med 600,000
kronor. Allmänheten har visserligen ännu ej blifvit tillfrågad,
men jag tager för aildejes afgjordt, att den är villig att vara med
om obligationslånet. Återstår således endast Riksdagen, af hvil¬
ken man begär 60,000 kronor om året.
Nu hafva här i afton framstälts åtskilliga anmärkningar
mot förslaget, hvilka jag skall be att få bemöta, ehuru de till eu
viss grad redan blifvit besvarade.
Herr Nils Petersson, som började anfallet mot utskottets
utlåtande, sade, bland annat, att det kunde hända, att om vi nu
ginge in på hvad som föreslagits, och teatern sålunda skulle om¬
byggas, det sedermera skulle begäras anslag för ombyggnad af
arffurstens palats för att få detta i symmetri med teatern. Jag
kan icke förstå denna anmärkning, ty konsortiets förslag utgår
just från den synpunkten, att teaterhusets fasad åt Gustaf Adolfs
torg skall vara oförändrad, för att stå i harmoni med arffurstens
palats. Hvarför då säga, att förslaget kan hafva till följd en
ombyggnad af detta palats?
Vidare har det sagts, att denna utgift på 600,000 kronor,
som staten under vissa förutsättningar skall betala till Stockholms
stad, skall blifva så betungande för staten. Tycka herrarne verk¬
ligen, att det kan vara något betungande för staten att utbetala
600,000 kronor, när staten derför erhåller en byggnad, som kostat
tre ä fyra millioner och i årlig inkomst lemnar 100,000 kronor?
Herr Nils Petersson, som är en så utmärkt räknemästare och
finanser, begriper nog att 100,000 kronor utgöra en tillräcklig
ränta på 600,000 kronor. Jag vill här tillägga, att den beräkning
öfver afkastningen af det nya teaterhusets lokaler, som gjorts,
ingalunda är sangvinisk, utan nästan axiomatisk säker.
Herr Nils Petersson har också yttrat, att man icke hade nå¬
gon garanti för att, sedan den nya teaterbyggnaden eu gång
Andra Kammarens Prof. 1889. N;o 46. 2
Nso 46. 18
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående vore färdig, staten icke skulle komma att vidkännas uppoffringar
UPn{°te£“f utöfver det årliga anslaget. Ja, jag vet icke hur man skall kunna
byggnad å öfvertyga herr Nils Petersson i detta afseende, när han icke är
operahusets belåten, ehuru det i två särskilda punkter här i utskottets kläm
tomt m. m. är på det mest bestämda och tydliga sätt förklarad!, att staten
(Forts.) icke skall hafva någon ansvarighet för de förbindelser, som de
kommande utöfvarne af teaterverksamheten kunna ikläda sig.
Det heter nemligen i Pa punkten af utskottets hemställan: »allt
enligt bestämmelser och föreskrifter i kontrakt, som emellan Kong!.
Maj:t och kronan samt konsortiet upprättas, dock med vilkor, att
kontrakt ej må upprättas förr än sådana anordningar träffats, att
full säkerhet förefinnes derför, att teaterverksamheten under ingå
som helst omständigheter kan komma att ledrifvas för statens räk¬
ning eller staten betungas med någon utgift utöfver det här nedan
omjörmälda ordinarie anslag» etc., och yttermera säges i slutet af
samma punkt: »dock med det uttryckliga vilkor för anslagets
utgående efter byggnadsföretagets fullbordande, att teaterverksam¬
heten jemväl sedermera ordnas så, att för teaterns förbindelser finnes
en bestämd, från statsverket fullständigt skild ansvarighet, och under
den form härför, som af Riksdagen godkännes.» Herr Nils Peters¬
son är visserligen eu ovanligt skeptisk natur, och det är hans
rättighet, ty han har varit med länge uti lifvet och bör derför
icke lita på någon, men när det här säges att Riksdagen har rätt
att bestämma formen för denna från statsverket skilda ansvarig¬
het, så begriper jag sannerligen icke hvad han vill fordra mer.
Herr Lyttkens gjorde den anmärkningen, att de, som lefva
när denna teaterbyggnad blifvit uppförd, få nog betala ytterligare
till densamma. Trots alla dessa garantier skulle de i alla fall
få betala till detta företag! Jag får säga, att nog vet jag att det
finnes misantropiska eller pessimistiska menniskor, men något
motstycke till herr Lyttkens’ uppfattning i detta fall kan jag svår¬
ligen uppleta. Det måtte väl vara den Riksdag, som då existerar,
öppet att kunna säga: vi betala ingenting; och om Riksdagen,
fastän den icke i den aflägsnaste mån har något juridiskt ans var¬
för teaterns förbindelser, icke desto mindre skulle mot all för¬
modan gå in på att betala dessa, ja, då får den Riksdagens leda¬
möter skylla sig sjelfva, som äro så svaga, att de icke kunna mot¬
stå påtryckningar i detta afseende. Jag tror således, att om man
icke ställer sig på den »rena» ståndpunkten, hvilken jag sökt eli¬
minera, man med största lugn kan gå in på utskottets förslag.
Det lär väl vara faktiskt, att sällan eller aldrig har Riksdagen
erbjudits så säkra garantier att slippa betala de kongl. teatrarnes
skulder som de, hvilka blifvit framstälda uti detta förslag.
Således slutar jag med att uttala den förhoppningen, att
herrarne, som icke intaga den absolut »rena» ståndpunkten i
denna fråga, måtte bifalla utskottets förslag, tv dermed skola
herrarne gorå eu sak, som jag tror herrarne med lugn kunna
19 N:o 46.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
försvara inför sina kommittenter och som skall bereda nationen Angående
i allmänhet eu fördel, som herrarne icke kunna i siffror värdera, uppförande af
Eu god teaterverksamhet bidrager i sin mån till höjande af na- ^qnld å
tionens andliga utveckling, och för denna sak äro 60,000 kronor operahusets
sannerligen icke någon stor uppoffring. tomt m. m.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Forts.)
Herr Nyström: Lyckligtvis tyckes denna frågas läge nu
vara sådant, att man icke har anledning att inlåta sig på någon
vidlyftig undersökning eller framställning af teaterverksamhetens
betydelse och hvad som dermed kan stå i samband. Jag gläder
mig deröfver (för min ringa del skulle jag föga vara i stånd att
bidraga till eu sådan utredning). Jag har således begärt ordet
endast för att bemöta ett par anmärkningar, som gjorts af herr
Lyttkens.
Han har skådat fram i tiden och tänkt sig det ögonblick,
då teaterverksamheten skulle upphöra, och frågat: hvad skall då
ske? Han tror, att det icke skall gå så enkelt, som i betänkan¬
det blifvit framstäldt, att komma från saken, nemligen endast
genom att till Stockholms stad betala 600,000 kronor, utan att
Riksdagen af någon honnörs- eller billighetskänsla eller dylikt
motiv skall finna sig skyldig att gälda fastighetens fulla värde.
Detta är eu absolut omöjlighet. Jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, _ att statsverket blir egare till fastigheten redan det år, då
den blir färdigbyggd, och att om sedan teaterverksamheten pågår
någon tid och derefter upphör, så finnes ingen menniska på jor¬
den, som har något kraf på staten, mer än Stockholms stadsfull-
mägtige, och deras kraf är begränsadt till 600,000 kronor och
kan under inga förhållanden blifva större. Det är nemligen detta
belopp, som Stockholms stad skall tillskjuta mot vilkor att det
återbetalas i och med detsamma teaterverksamheten afslutas.
Detta således i afseende på den återbetalningsskyldighet, som kan
tänkas uppstå, om teaterverksamheten skulle afstanna.
Den andra anmärkningen var, att då Riksdagen har fast-
stält priset på obligationerna, sä har Riksdagen också iklädt sig
någon slags skyldighet mot konsortiet att gälda dess eventuella
förlust. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att detta kon¬
sortium skulle vara eu förening af våra starkaste banker, och att
dessa nog veta att så beräkna affären, att de gå i land med den,
och skulle de mot förmodan göra någon förlust, så är jag i alla
fall öfvertygad, att de icke skola komma till Riksdagen för att
tigga om något understöd. Skulle så inträffa, så hafva de nog
både vilja att stå vid aftalet och axlar att bära förlusten. Yi
hafva icke här vid lag att göra med eu affärsman eller en affärs-
kombination, gent emot hvilken man måste räkna med billig¬
hetens och mildhetens faktorer. Jag är öfvertygad, att detta kon-
N:o 46. 20
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående sortium så beräknat affären, att ingen förlust kan uppstå. Sna-
UPny°teaUr-^rare kunna då t&nkarne gå åt motsatt håll.
byggnad å . , När således de betänkligheter, som här under diskussionen
operahusets blifvit framhållna, sakna all egentlig grund, så bör någon tvekan
tomt m. m. icke förefnmas att godkänna detta förslag, som erbjuder en märk-
(Forte.) värdigt lycklig och fyndigt funnen lösning af det problem, på
hvilket så många förgäfves pröfvat sina krafter och med hvilket
man i så många år förgäfves arbetat.
Jag yrkar bifall.
Herr Jönsson i Mårarp: DA jag instämde med herr Björk¬
man, ämnade jag icke begära ordet i denna fråga och skulle icke
heller hafva gjort det, om icke herr Billing, under det han höll
sitt anförande, sett på mig liksom om lian velat särskildt under¬
visa mig i förevarande ämne; och jag medgifver gerna, att jag
behöfver undervisning i teaterfrågor, tv rörande sådana har jag
en högst obetydlig erfarenhet.
Herr Billing yttrade, att teaterverksamheten sammanfaller
med den kyrkliga, och att dessa båda grenar väsentligt bidragit
till folkens bildning. Men är detta förhållandet, så är det märk¬
värdigt att teatrarne skola stängas, när furstliga personer do.
Såsom vi veta, hafva de kongl. teatrarne varit stängda tre sär¬
skilda qvällar med anledning af prinsessan Eugenies frånfälle.
Jag vill då fråga, om eu sådan institution kan anses såsom något
utmärkt bildningsmedel, som icke får vara verksam under sorg¬
tid. Jag kan väl förstå, att det vid sådana tillfällen icke kan
vara lämpligt att uppföra lustspel, men anser att åtminstone
sorgespel, då de utföras på ett konsten värdigt sätt, borde få
gifvas, om teaterverksamheten vore af den beskaffenhet, som herr
Billing tycktes vilja framhålla.
Jag skall be att få säga herr Billing, att jag särskildt fäst
mig vid ett af de många namn, som teaterverksamheten har.
Den går nemligen icke blott under benämningarna föreställningar,
representationer och dylikt, utan den benämnes äfven »spektakel». Hå
herrarne till tidningarna, skola herrarne finna teaterverksamheten
ofta benämnas så, och om herrarne särskildt se i Stockholms
Dagblad, skola herrarne finna det namnet användt på väl femtio
ställen.
För någon tid sedan — det kan kanske vara ett år sedan
— både jag i min hand teatrarnes egen tidning, »Affichen», och
deri fick man den upplysningen, att teaterverksamhet af en viss
anledning för den gången blifvit på stora teatern instäld. Den
sida af tidningen, hvilken innehöll denna underrättelse, var rent
blank med undantag deraf, att midt på sidan stod med stora
bokstaf ver två ord, nemligen orden: »Intet spektakel!» På andra
sidan lemnades den upplysningen, att anledningen härtill var den,
att eu af spektakelmakare var sjuk.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
21 N:o 46.
Vi må anses huru inskränkta som helst, så får jag lof att Angående
förklara, att de skäl, som här angifvits, äro för mig alldeles till -uppförande af
räckliga för att man bör afslå hvarje anslagsbegäran till teater- teater-^
verksamheten; och i öfverensstämmelse med denna min stånd- operahusets
punkt yrkar jag rent afslag på alltsammans. tomt m. m.
Herr Jansson i Krakerud: Jag får till en början begära
om ursäkt derför, att jag begärt ordet i denna fråga; tv jag vill
på förhand gifva till känna, att icke min erfarenhet är stor i fråga
om teaterverksamheten. Men dock vill jag nämna, att äfven jag
har varit närvarande på teatern. Det var för några dagar sedan,
då det spelades en pjes, som kallades sVärmläudingarne», som
jag hade den äran att vara närvarande på denna föreställning.
Och jag får erkänna, att för min del tyckte jag det var trefligt
att se den pjesen. Men när jag nu satt och såg och hörde på
alltsammans, så började jag reflektera med mig sjelf, huru vida
det kunde vara förenligt med rättvisa och billighet, att folket i
landsorten skulle betala till den glädje, som jag satt och njöt af
på teatern i Stockholm. Jag tyckte att det vore trefligt, om de
gjorde det. Men när jag vädjade till min rättskänsla, föreföll
det mig annorlunda. Då kom jag till den slutsats, att när det
var jag, som hade njutningen, då borde det äfven vara jag som
betalade. Och jag tror att det är ifrån denna synpunkt, som
man bör taga frågan.
Jag vill icke inlåta mig i resonnement om huru vida teatern
må kunna anses vara eu bildningsanstalt eller icke; utan jag vill
helt enkelt fästa mig vid frågan, huru vida det kan vara med
billighet och rättvisa förenligt, att man skall draga penningar ur
folkets fickor för att dermed bereda glädje åt dem, som bär
hafva tillfälle att njuta af teaterverksamheten.
Då jag läste det förslag, som teaterkonsortiet framkommit
med, och hvilket föranledt utskottets beslut, så må jag säga att
jag kände mig för min del ganska tilltalad deraf, och jag både
så när kommit till samma resultat som pastor Redelius. Jag
hade nära på tänkt öfvergifva min gamla ståndpunkt, för att en
gång få slut på saken, så att verkligen kände jag mig tveksam,
huru vida jag skulle rösta för bifall eller afslag. Men vid när¬
mare eftersinnande fann jag att det icke vore den ringaste risk,
om jag förenade mig med herr Nils Petersson. Ty om man genom
ett bifall till hans förslag för alltid blefve af med teaterfrågan,
så vore det enligt mitt förmenande ingen riksolycka alls. Men
jag förmodar att denna fråga icke är af en sådan natur, att man
har anledning att hoppas det, utan den kommer utan tvifvel
fram nästa år.
När man nu ser att utskottsledamöterna hafva så olika åsig-
ter i frågan, kan man lätt komma till den åsigten, att frågan icke
N:o 46. 22
Angående
uppförande a
ny teater¬
byggnad å
operahusets
tomt m. to.
(Forts.)
Lördagen den 4 maj, e. m.
är tillräckligt utredd, och att det således för närvarande är för-
’ delaktigast att afslå densamma.
. Det yttrades från statsrådsbänken för eu liten stund sedan,
så vida jag icke hörde orätt, att det skulle vara nyttigt, för att
icke säga nödvändigt, att hafva kongl. teatrar, derför att man
icke kan kontrollera de enskilda teatrarne i deras verksamhet.
Det förefaller mig verkligen ganska besynnerligt, om man icke
skulle kunna utöfva eu nödig kontroll äfven på dem. Som her-
rarne veta, kan man nu för tiden kontrollera de s. k. frälsnings-
armésoldaterua, som resa land och rike omkring, och nu bär
man kommit fram med den s. k. socialistlagen för att kontrollera
socialisterna. Jag hemställer, huru vida dessa enskilda teatrar stå
öfver lag och författning, eller öfver både Konung och Riksdag,
och om man icke skulle kunna komma åt dem ined eu undan¬
tagslag, äfven för den händelse dessa teatrar skulle missbruka
sin ställning i samhället. Jag kan icke inse, att det skulle vara
omöjligare än att kontrollera annan verksamhet, som man anser
samhällsupplösande'. Jag tror således, att detta skäl, om nöd¬
vändigheten af de kongl. teatrarne derför att man icke kan kon¬
trollera. de enskilda, icke har något att betyda.
Herr Billing behagade nämna, att teatrarne och tidnings¬
pressen vore en sorts bildningsanstalt för intelligensen med mera.
År det så att tidningar och teatrar äro bildningsanstalter och
bildningsverktyg, så bör man väl, när teatrarne skola hafva an¬
slag, äfven gifva ett anslag på 00,000 kronor eller må hända ända
till 200,000 kronor kanske till »Nisse» och »Kaspei», tv bilda de
samhället, böra de väl också hafva anslag. Han nämnde vidare,
att tusentals menniskor strömmade till teatrarne, och att de verka
i sedligt moraliskt hänseende. Jag vågar icke yttra mig härom,
utan erkänner, att det mycket väl kan vara så att många tusen
strömma dit, men jag kommer ändå till detsamma: Är det bil¬
ligt och rättvist, att de många fler tusenden, som aldrig komma
i tillfälle att se eu teater, skola betala för dem, som kunna njuta
deraf. Det är det frågan gäller, och jag kan icke inse att det
bör vara så, och derför har jag kommit till det resultat att jag
röstar för afslag.
Herr Billing nämde vidare, att han trodde att det blott var
några stycken gamla personer,, som icke hafva intresse för teater¬
verksamheten, men att det uppväxande slägtet skulle vara intres-
seradt derför. Det må vara deras sak, när de komma till riks¬
dagen, att afgöra frågan i öfverensstämmelse med deras åsigter,
men nu är det vi, som äro invalda här. Vi hafva kommittenter
på landsbygden, som säga när vi komma hem: »ha ni gifvit
teatrarne anslag, kunna vi icke förstå, hvad ni hafva der att
göra, ty här få vi lefva i fattigdom och betryck, medan ni leka
och spela teater och bevilja stora anslag. Vi tycka, ni borde
tänka på oss och se vår ställning.» Jag tror att icke herr Bil-
Lördagen den 4 Maj, e. m.
23 N:o 46.
ling skulle tycka det vara trefligt att komma hem och höra så- Angående
dant, och jag tvifla!- på, att till och med han med sin stora för- uppförande af
måga skulle lyckas öfvertyga kommittenterna, att dessa bildnings- luqlwd å
anstalter vore af den beskaffenhet, att man borde betala till dem. operahusets
Jag skall således sluta med att yrka afslag på alltsammans, tomt m. m.
(Forts.)
Herr Svensson i Rydaholm: Då herr Billing gjort sig så
mycket besvär med att omvända oss, som stå på den »rena»
ståndpunkten, så får jag verkligen beklaga, att han totalt miss¬
lyckats hvad mig beträffar, ty jag står fortfarande på samma
rena ståndpunkt och vill icke, att något anslag af statsmedel
skall utgå till teatrarne. Jag yrkar derför rent afslag.
Häruti instämde herrar Otta* A. Ericsson och Andersson i
Hakarp.
Herr Danielson: Det väsentligaste, som här blifvit invända
är alltsammans redan besvaradt. Och beträffande min länskam-
rats anförande, dervid han sade att vi binda oss för all framtid,
om vi nu skulle besluta att lemna ett anslag på 60,000 kronor
till teatern och förbinda oss att vid anslagets upphörande betala
till Stockholms stad 600,000 kronor, så vill jag erinra att detta
icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Här är icke
Riksdagen bunden, utan vill Riksdagen framdeles besluta indra¬
gandet af detta anslag, så kan det ske, under förutsättning att
teaterverksamheten ändå kan bedrifvas. Det är endast för det
fallet, att teaterverksamheten upphör, som Stockholms stad skall
enligt mitt förmenande hafva sina 600,000 kronor åter. Men nu
synes det temligen antagligt att ett sådant tillfälle aldrig skall
komma att inträffa, emedan de nya byggnader, som skulle komma
till stånd, innehålla så väsentliga förbättringar och äro så för¬
delaktiga i fråga om utrymme och dylikt, att förmedelst dem
komma att beredas så väsentligt större inkomster, icke blott på
sjelfva teaterverksamheten utan äfven af teaterbyggnadens öfriga
lokaler, att dessa inkomster böra kunna vara fullt tillräckliga att
kunna uppehålla teaterverksamheten, i synnerhet när man der¬
jemte tager i betraktande reservfonden och annat. Och dertill
kan läggas, att om detta lån blir fördelaktigare än konsortiet
tänkt sig, så kommer vinsten reservfonden till godo, och då kom¬
mer denna ganska säkert att uppgå till åtminstone en million eller
deröfver. Då man har denna resevfond samt de inkomster, som
inflyta af sjelfva teaterns verksamhet, och så tager i betraktande
de stora hyrorna för de nya lokalerna i teaterhuset, så kan jag,
då allt detta sammanlägges, icke se annat än att teatern har allt
hvad den behöfver för sin verksamhet, och då kan jag icke inse,
hvarför Riksdagen skulle behöfva bevilja dessa 60,000 kro-
N;o 46. 24
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående nor, då Stockholms stad icke har att fordra något förr än teater-
uppförande af verksamheten upphör.
byggnad å Men skulle teaterkassan blifva så klen, att inkomsterna icke
operahusets förslå för teaterverksamhetens bedrifvande, då får man naturligt-
tomt m. m. vis betala Stockholms stad de 600,000 kronorna. Men då kunna
(Forts.) herrarne väl förstå, att det också finnes tillgångar att betala med.
Ty nog kan man väl t. ex. beräkna inkomsterna i hyror af
teaterns lokaler till en 50,000 ä 60,000 kronor. Äfven om
Riksdagen således får betala summan, så finnes det medel att
amortera den samma med. Således är det tydligt att det finnes
ingen som helst risk. Det är detta som jag velat svara min
ärade vän och granne på hans förmodan, att vi skulle binda hän¬
derna på oss, då vi vore skyldiga att gifva Stockholms stad den
ifrågavarande ersättningen. Det är detta jag velat påvisa, att vi
icke genom ett bifall till utskottets hemställan kunna komma
derhän, att vi icke skulle ega full frihet för framtiden att be¬
stämma öfver anslaget till teatern.
Detta hvad den saken beträffar. Hans antydan, att det
skulle ligga något doldt under detta, kan jag sålunda icke förstå,
och jag tror icke att något sådant kan sägas med skäl.
X u återstår en annan omständighet. Det är antagligen eu
gemensam önskan att på något sätt kunna komma ifrån teatrarne,
och om herrarne kunde tänka ut något bättre sätt, skulle jag
gerna vara med derom. Men just ett bifall till hvad som jag
tror ligga i utskottets förslag är det enda nu kända sättet, som
kan leda till en möjlighet för Riksdagen att slippa från något
bidrag, ty om teaterns öfriga inkomster kunna blifva tillräckliga,
skall väl icke Riksdagen underlåta att minska sitt anslag. Ut¬
skottet har ock dessutom i sitt beslut inlagt något, som skiljer
sig från Kongl. Maj:ts förslag, men detta lilla tillägg är enligt
min tanke af icke ringa betydelse. Det står der: att teaterverk¬
samheten jemväl sedermera ordnas så, att för teaterns förbindel¬
ser finnes en bestämd, från statsverket fullständigt skild ansvarig¬
het, och under den form härför, som af Riksdagen godkännes.
Således har Riksdagen i sin hand att godkänna den form,
hvarunder verksamheten skall bedrifvas, och att granska det sätt,,
hvarpå bokföringen sker. Riksdagen har öppen rätt att kontrol¬
lera, att icke verksamheten går på sådant sätt, att det samlar
sig en massa skulder, och tillgångarna förminskas. Då kan Riks¬
dagen stäfja det och vidtaga åtgärder deremot. Det ligger som
sagdt fullständigt i Riksdagens hand att kontrollera detta. Att
förbehålla sig ytterligare rättigheter tror jag icke behöfvas, eme¬
dan jag anser Riksdagens rätt betryggad genom den nu antydda
omständigheten.
Jag skulle vara ense med den förste talaren, som yrkat
afslag, om jag kunde som jag nämnt, se något bättre sätt, men
han har ju sjelf sagt att frågan skulle återkomma och att vi
Lördagen den 4 Maj, e. m.
25 N:o 46.
icke skulle slippa undan den, förrän den blefve löst. Hvad tje- Angående
nar det då till, då vi nu kunna lösa den, att ytterligare undan.uppförande af
skjuta den. En annan talare sade, att vi borde vara rädda att iyggnag, <j
upprifva beslutet från i fjol, men det beslutet gälde ju blott operahusets
ett år, och af personer, som äro inne i förhållandena, har man tomt m. m
hört, att det icke kan längre gå för sig att låta enskilda personer (Forts.)
handhafva teatern på samma sätt. Sedan har en annan talare
undrat, hvarför Kongl. Maj:t icke ordnat detta. Den period, för hvil¬
ken det ordnats genom teaterns öfverlåtande till enskild person,
är ju nu slut, och här skulle det gälla att verkligt ordna förhål¬
landena för en större tidrymd. Jag har velat säga detta i kort¬
het såsom svaromål på hvad som blifvit anfördt af min ärade
granne, och då jag icke för öfrigt finner att det anförts några öf¬
vervägande skäl, som kunna gifva giltig anledning till ett afslag
å utskottets hemställan, yrkar jag fortfarande bifall till densamma.
Herr Peterson i Hamra instämde häruti.
Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de
meningar som derunder förekommit, gaf herr talmannen propo¬
sitioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
å såväl berörda hemställan som Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.
Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra meningen, men som votering begärdes, skedde nu
uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i första punk¬
ten af utlåtandet n:o 69, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som Kongl. Maj:ts proposition i motsvarande del.
Omröstningen utföll med 123 ja och 86 nej, hvadan ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos.
§ 2.
Härefter föredrogs bankoutskottets memorial n:o 9 i fråga
om användandet af riksbankens vinst för år 1888.
N:o 48. 2G
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Under mom. 1 hemstälde utskottet
att, med bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit och med
afslag å trenne särskilda inom Andra Kammaren af herr J. An¬
derson i Tenhult, herr E. P. Jonsson i Myre och herr A. Hansson i
Solberga väckta motioner om hela bankovinstens reserverande för
riksbankens egna behof, af riksbankens under år 1888 upplupna
vinst ett belopp af 1,300,000 kronor måtte öfverlemnas till stats¬
verket samt återstoden eller 1,364,493 kronor 8 öre i riksbanken
bibehållas.
I fråga härom anförde:
Herr Amnéus: Då bankofullmägtige ansett bankens till¬
gångar »tillräckliga för bankens egna behof, för så vidt icke all¬
deles särskilda och mera betydande kraf skulle ställas på den¬
samma», och utskottet utan någon reserveration accepterat denna
mening, torde det vara fåfängt att framställa något yrkande i
motsatt retning, och jag skall icke heller tillåta mig att göra
det, så framt jag ej under diskussionen vinner understöd från
andra håll.
Emellertid kan jag icke undertrycka ett par reflektioner öf¬
ver utskottets förslag. I fjol, då statsverkets hufvudsakliga in¬
komster af tullar, bränvinsskatt och trafikmedel voro långt vis¬
sare att beräkna och påräkna än i år, och då icke något nytt
afdelningskontor af riksbanken upprättades, som tarfvade rörelse¬
medel, beslöt Riksdagen — denna kammare med 144 röster mot
63 — att riksbankens hela vinst för 1S87 skulle användas för
bankens egna behof, deri inbegripet Va million, som skulle an¬
vändas för det nya riksbankshuset. I år deremot, då vi af rap¬
porten känna, att tull, trafikmedel och bränvinsskatt stigit långt
öfver förväntan, och då Riksdagen beslutat inrättande af ett nytt
afdelningskontor, som man har att förse med rörelsekapital, vill
man deremot taga halfva vinsten till statsregleringsändamål.
Jag är naturligtvis icke i tillfälle att med anspråk på sak¬
kännedom bedöma ställningen; men nog vill det förefalla mig,
som vore statsverkets utgifter 1890 ingalunda större i förhållande
till inkomsterna än 1889, så vida man ej ämnar taga hela an¬
slaget till de norrländska jernvägarne af statsmedel, utan att an¬
lita den vanliga åtgärden att upplåna eu större eller mindre del
deraf.
Mot bankoutskottets mening, att riksbanken redan har nog me¬
del, vågar jag för min del framhålla en alldeles motsatt åsigt, som
gör sig gällande i landet, nemligen att riksbanken bör få medel
att något raskare än hittills utveckla och förgrena sig, så att den
kan öfvertaga en större del af sedelutgifningsrätten och blifva en
verklig centralbank, representerad genom afdelningskontor inom
hvarje län. Det torde ej vara skäl att allt för mycket förbise
denna mening, och jag kan icke annat tro, än att, om man gifver
Lördagen den 4 Maj, e. m.
27 N;o 46.
bankofullmägtige fullt upp med mynt att röra sig med och fri¬
het att efter behag ordna rörelsen, det icke bör möta så stora
svårigheter för bankofullmägtige att snart lyckas utveckla riks¬
banken i den önskade rigtningen.
Jag har, som sagd!, för närvarande icke något yrkande att
framställa.
Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag anser, att stats¬
verkets finansiella ställning är sådan, att dess utgifter under år
1890 böra kunna bestridas utan andel af bankovinsten, och detta
hufvudsakligen genom de under detta och föregående år ökade
inkomsterna af tull och bränvinsskatt.
Bankofullmägtige hafva i sitt utlåtande hufvudsakligen stöd!
sig derpå, att bankovinsten eu lång följd af år delats mellan
statsverket och riksbanken. Deras yttrande härom lyder sålunda:
»Den åsigt syntes under en temligen lång följd af år hafva gjort
sig gällande, att, derest ej särskilda skäl föranledde till afvikelse,
sådan fördelning mellan statsverket och riksbanken af den sena-
res vinstmedel vore lämpligast, att statsverket af ifrågavarande
vinst tilldelades i jemnadt tal hälften, och återstoden bibehölles
för riksbanken. Med erinran hurusom bankovinsten för år 1887
emellertid blef i sin helhet öfverlemnad till riksbanken, tillägga
derefter fullmäktige: »Då riksbankens härigenom ytterligare ökade
tillgångar måste anses tillräckliga för bankens egna behof, anse
sig fullmägtige icke heller nu ega anledning att uttala någon
åsigt, afvikande från hvad de förut i ämnet yttrat.» På dessa skäl
hafva fullmägtige och efter dem bankoutskottet tillstyrkt Kongl.
Maj:ts förslag. För min del anser jag emellertid, att ställningen
är sådan, att hela den under år 1888 uppkomna vinsten bör an¬
vändas för bankens egen räkning, för att den må kunna utvidga
sin verksamhet genom inrättande af nya afdelningskontor. Som vi
veta, hafva under en lång följa af år vid hvarje riksdag från
landets olika delar motioner väckts om inrättande af sådana kon¬
tor — som i medeltal kunna beräknas 10 motioner om året — i syfte
att få riksbankens verksamhet utsträckt till rikets olika landsdelar,
och detta beror derpå, att folket önskar, att riksbanken måtte
utvidga sin verksamhet öfver hela landet, och afdelningskontor
inrättas i alla länen, i främsta rummet i residensstäderna.
På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag att få yrka
afslag å utskottets förslag och bifall till min motion, »att riks¬
bankens hela uppkomna vinst under år 1888 må användas för
bankeus egna behof.»
Herr Dalin: Inom utskottet har man uppskjutit behand¬
lingen af detta ärende, till dess att resultatet af de första gemen¬
samma voteringarna var kändt; och då utskottet fann, att jemte
andra anslag det störa anslaget till norrlandsbanan blef beviljadt,
N:o 46. 28
Lördagen den 4 Maj, e. m.
och man icke kunde förutse hvad som framdeles under riksda¬
gen kunde komma att beviljas, fann utskottet lämpligt att för
denna gång bibehålla halfva bankovinsten för statsverkets behof,
helst man icke ville riskera att få en tilläggsbevillning, något som
naturligtvis ingen ville vara med om.
Hvad beträffar den omständigheten, att vi i år fått ett riks-
banksafdelningskontor i Karlstad, och att detta vore ett särskild! skäl
för att åt riksbanken reservera hela dess vinst, vill jag upplysa den
förste ärade talaren om, att riksbankens grundfond redan nu i för¬
hållande till sedelstocken är större än i något annat lands central¬
bank. Grundfonden i Sveriges riksbank utgör nemligen omkring 100
% af sedelstocken, under det att den i Norge och Danmark utgör
respektive 28 och 37 % af utelöpande sedlar. Såsom vi veta,
uppgår dessutom riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt till
öfver 30 millioner kronor, så att något hinder för anläggande af
afdelningskontor icke föranledes deraf, om man har en större eller
mindre del af vinsten behållen hos banken eller icke. Hvarför
man sökt bevara vinsten för riksbankens eget ändamål, har varit
i den förhoppning, att riksbanken skulle öfvertaga hela sedel-
utgifningen och blifva en verklig centralbank; och då bland annat,
den fond, från hvilken afbetalningslånen utgå, är ganska stor
och kan anses som eu för detta ändamål fastläst och från ban¬
kens öfriga rörelse afsöndrad del af bankens tillgångar, så har
man ansett, att äfven riksbankens grundfond i och med bankens
ombildning borde ökas betydligt. I annat fall skulle bankens
fonder helt säkert vara tillräckliga, äfven om den öfvertoge hela
sedelutgifningen. Det är dock icke synnerligen stora utsigter för
att riksbanken ännu på eu god tid kan blifva den enda sedel-
utgifvande banken i landet, och jag tror derför, att den nu före¬
slagna fördelningen af vinsten för i år icke på något sätt skadar.
På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Hörnfeldt: Om, såsom herr Jonsson i Myre synes
näfva uppfattat saken, riksbanken, derest den ej för egen räkning
finge använda hela banko vinsten för 1888, ej skulle hafva till¬
räckliga medel för inrättande af nya afdelningskontor, så skulle
jag ej inom bankoutskottet hafva tillstyrkt det föreliggande för¬
slaget. Men då bankofullmägtige säga, att de ej behöfva dessa
medel, och de tillika sagt, att de icke skola behöfva dem, äfven
om i framtiden nya afdelningskontor i landsorten komma att in¬
rättas, så vet jag icke, hvarför man skulle hafva dessa medel
hopade i banken. Och då man kan antaga, att, om dessa
1,300,000 kr. öfverlemnas till statsverket, man har utsigt att för
nästa statsreglerigsperiod icke behöfva låna några penningar, så
tycker jag, att det är mycket bättre att öfverlemna dessa 1,300,000
kr. till statsverket än att låta banken behålla dem.
Lördagen den 4 Maj, e. m. 29 N:o 46.
Jag tillåter mig att på dessa och de skäl i öfrig!, som af
herr Dahn blifvit anförda, yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, bifölls
utskottets hemställan.
Mom. 2 bifölls.
§ 3.
Föredrogos hvart för sig och biföllos lagutskottets utlåtanden
u:o 51, i anledning af kammarens återremiss af utskottets
utlåtande n:o 44 öfver väckt motion om ändrad lydelse af 11
kap. 10 § rättegångsbalken; och
n:o 52, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
10 kap. 1 § rättegångsbalken.
§ 4-
Likaledes bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
härefter föredragna utlåtande n:o 7 (i samlingen mo 32) med an¬
ledning af väckt motion om åtgärders vidtagande för öfverförande
till Sverige af John Ericssons lik.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtanden
mo 12, i anledning af väckt motion om ändring af § 89
regeringsformen;
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af § 13
regeringsformen; och
n:o 14, i anledning af väckta motioner om ändring af gäl¬
lande grundlagsbestämmelser om behandling af ministeriella ären¬
den och kommandomål;
Statsutskottets utlåtanden
mo 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen under sjette hufvudtiteln gjorda framställning angående
anslag till anordnande af fabriksinspektion;
mo 70, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
uteslutande ur riksstaten för år 1890 af det för Hennnes Kongl.
Höghet Prinsessan Eugenie anvisade anslag m. in.;
_ n:o 71, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad
i följd af den staden år 1888 öfvergångna brand;
ilo 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Majd med_ begäran om framläggande af förslag till kapitalisering
och aflösning af tolagsersättningen; och
n:o 73, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Majd med begäran om utredning angående utgifvande af en stats-
N:0 46. 30
Lördagen den 4 Maj, e. m.
•
tidning för legala tillkännagifvanden ro. m. samt om beviljande
af ett extra anslag af 1,500 kr. för utredningens verkställande;
Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 5, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag
till ordnande af döfstumundervisningen i riket;
Sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande och memorial
n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ny lag angå¬
ende enskilda bankers sedelutgifningsrätt och till ändring i lagen
för rikets ständers bank den 1 mars 1830; och
n:o 2, angående anvisande af medel till arfvoden åt utskot¬
tets kansli.
Särskilda utskottets memorial
n:o 2, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbe-
tjening; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om framläggande af förslag till ändring af
22 § i kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. Herslow
under fyra dagar från och med den 6 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,2 3 e. m.
Tisdagen den 7 Maj.
Kl. V2 3 e. m.
§ 1-
Justerades det i kammarens sammanträde den 29 nästlidne
april förda protokoll.
§ 2.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksda¬
gens skrifvelser till Konungen,
n:o 43, angående beviljade statsbidrag till vägars anlägg¬
ning och förbättring m. m., och
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid artilleri¬
planen m. m.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången
Konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 12, 13 och 14;
Statsutskottets utlåtanden n:is 70, 71, 72 och 73;
Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 5;
Sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande och memo¬
rial n:is 1 och 2;
Särskilda utskottets memorial mo 2; och
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 34.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets nedannämnda ut¬
låtanden och memorial:
n:o 74, angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å
2,000,000 kronor;
S:o 46. 32
Tisdagen den 7 Maj.
n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträf¬
fande Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande och af slu¬
tande under år 1890 af arbetena på nya kasernetablissement för
Svea lifgarde och Andra lifgardet m. m; och
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppsättningskostnader för Blekinge bataljon.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,45 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1889.