RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889. Andra Kammaren. N:o 24.
Lördagen den; 23 Mars
kl. 7 e. m.j
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 39, i anled¬
ning af väckt motion om nedsättning i räntan å ett Oscarshamns
stad beviljadt statslån eller medgifvande af rätt för staden att efter
tre månaders uppsägning återbetala den oguldna delen af lånet.
§ 2.
Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 29,
i anledning af väckt motion om ändring i 25 kap. 9 och 25 §§
rättegångsbalken.
§ 3.
Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 30, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 39 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
Motionären herr N. Nilsson i Skärhus hade i sin berörda mo¬
tion, n:o 13, föreslagit, “att Riksdagen behagade besluta, det förra
delen af § 39 i kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd må erhålla denna lydelse:
39 §.
Räkenskaperna för såväl kyrkans som skolans medel skola af-
slutas med kalenderår samt jemte öfriga för revisionen behöfliga
handlingar senast den 1 derpåföljande mars utlemnas till de för deras
granskning utsedde revisorer; egande revisorerna att icke blott verk-
Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 24. 1
Om ändring
af 39 § i
förordningen
om kyrko¬
stämma m. m.
N:0 24. 2 Lördagen den 23 Mars, e. m.
Om ändring ställa granskningen, hvarhelst det synes dem lämpligast, utan äfven,
af 39 § i om (]e ause sådant nödigt, under kela mars månad i sin vård behålla
kyrka-1 räkenskaperna med dertill hörande handlingar. —- Om ordföranden i
stämma m.m. kyrkostämman önskar erhålla qvitto å till revisorerna utlemnade
(Forts.) handlingar, uppgöra då ordföranden förteckning å de handlingar, an¬
gående hvilka qvitto äskas, samt, sedan revisorerna å denna förteck¬
ning skritvit sitt erkännande, att de emottagit derå upptagna hand¬
lingar och med sina namns underskrift bestyrkt detsamma, behålle
ordföranden denna förteckning såsom qvitto, till dess handlingarna
återlemnas.
Revisionsberättelsen skall, jemte erhållna handlingar, senast den
1 nästföljande april aflemnas till kyrkostämmans ordförande, som
öfver gjorda anmärkningar —--(allt det följande i denna para¬
graf må bibehållas oförändradt).“
Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! I min
motion, hvilken i utskottsbetänkande! blifvit införd, har jag omnämnt,
att både Lunds domkapitel och högsta domstolen hafva i fjol medelst
utslag samstämmigt förklarat, att ordförande i kyrko- och skolråd
icke kan anses lagligen skyldig att till utsedde revisorer för gransk¬
ning hvar helst de finna för godt utlemna kyrko- och skolräkenska-
per, samt att kyrko- och skolrådsordförande icke är pligtig att
annorstädes än å pastorsembetets lokal tillhandahålla revisorerna be¬
rörda räkenskaper. Jag beder att nu få tillägga, att den tvist, som
föranledt dessa domslut, har egt rum i en församling i Skåne.
Jag hoppas och tror, att många tillmötesgående pastorer finnas
i vårt land. Men att, detta oaktadt, ledsamheter och trakasserier af
svårare art skola mångenstädes uppstå, om revisorerna icke skola ega
rätt att granska berörda räkenskaper annorstädes än å pastorsembe¬
tets lokal, det torde vara för alla så uppenbart, att några bevis här¬
för väl näppeligen behöfde framställas. Dock är jag nu i tillfälle
att med verkliga fakta visa, hvad som vederfarits revisorerna i ofvan-
berörda församling, då de i enlighet med ofvan nämnda domslut in-
funno sig å pastorsembetets lokal för att få granska räkenskaperna.
Jag har här i min hand ett urklipp af en af ortens tidningar, hvari
ett ögonvittne, som medföljde revisorerna, sjelf meddelar följande:
“Revisorerna instälde sig alltså hos honom”, kyrkoherden H., “en dag
i slutet af december och anhöllo om räkenskaperna för att genomgå
dem. Men icke heller nu kunde de erhålla dem förr än de hemtat
vittnen. Några dagar derefter, då revisionsberättelsen skulle skrifvas,
instälde. de sig åter hos H. och erhöllo efter åtskilliga besvär räken¬
skaperna. En af revisorerna, socknens vice ordförande, som, innan
de tvenne andra revisorerna ankommo, önskade taga närmare del af
räkenskaperna, måste också skaffa vittne och i dess närvaro anhålla
3 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
om räkenskaperna, utan att likväl strax erhålla dem. Sannerligen ett
passande förhållande mellan församlingsläraren och hans sockenbor!
Hvartill detta skall leda för den, som orsakat detsamma, torde ej
vara svårt förutse. Om församlingslärarens sätt att gå till väga torde
man kunna få en föreställning, då man vet att han ville köra ut så
väl socknens vice ordförande som det närvarande vittnet, hvilket var
ingen annan än undertecknad, något som dock ej lyckades." Och
denna tidningsuppsats är undertecknad af en i orten känd personlig¬
het, så att man har icke anledning att tro att det är en fabel, utan
det är full verklighet. Och att denna tilldragelse icke är enastående
framgår deraf, att i en af socknarne näst intill mitt hem pågår nu en
alldeles likadan tvist emellan revisorerna och församlingens pastor
om kyrko- och skolräkenskapernas granskning. Domkapitlet har,
liksom i dess här ofvan nämnda utslag, ålagt pastorn att i hans
embetsrum för granskning tillhandahålla revisorerna kyrko- och skol-
räkenskaperna för år 1887, och i följd häraf infann sig i början af
detta år en af revisorerna i pastorns embetsrum och begärde att der
få genomse och granska räkenskaperna, men då pastorn vägrade
detta, tillkallade revisorn två vittnen; men äfven i dessa vittnens när¬
varo nekade pastorn på det bestämdaste att framlemna och tillhanda¬
hålla räkenskaperna. Denne pastor är nu med anledning häraf bos
domkapitlet i Lund anklagad för embetsfel och för trots och ohör¬
samhet mot domkapitlets beslut.
Utskottet har såsom skäl för afslag å min motion sagt, att “så¬
dan granskning bör verkställas på samma plats, der ifrågavarande
räkenskaper och handlingar förvaras." Jag torde då få anmärka, att
det finnes åtskilliga annexförsamlingar, der dessa räkenskaper ute¬
slutande skötas af kyrkovärd eller af skolrådsledamot. Om nu räken¬
skaperna skola granskas på pastors embetslokal, så skulle det blifva
nödvändigt att räkenskaperna skulle föras milslånga vägar för att
kunna granskas i pastorsembetets lokal. Jag anser icke sådant öf¬
verensstämma med rättvisa, utan jag tycker att det vore i sin ord¬
ning, att 39 § i kyrkostämmoförordningen måtte erhålla den lydelse,
som jag föreslagit, så att revisorerna måtte ega att mot qvitto ut¬
bekomma räkenskaperna samt sålunda hafva dem i handom och kunna
granska dem på tid och ställe, som folie dem lämpligast. Detta
skulle kunna låta sig göra utan några olägenheter. Åtminstone kan
jag ej se hvari dessa skulle bestå.
Vidare anför utskottet såsom skäl för afslag å min motion: “Man kan
icke i allmänhet förutsätta, att revisorerna i sina bostäder eller eljest
hafva att förfoga öfver sådana förvaringsställen, att handlingarne der
kunna anses på nöjaktigt sätt skyddade mot förstöring och tillgrepp."
Ja, jag kan icke inse, att det skulle finnas någon större skilnad i afseende
å dessa handlingars säkerhet, då de förvaras hos pastor eller då de för¬
varas hos en ledamot af kyrkorådet eller af skolrådet. Jag tror att dessa
personer i detta fall äro likstälda, och att den ene icke förfogar öfver
bättre förvaringsställen än den andre för att skydda handlingarna
emot den olycka, som skulle kunna drabba dem. Men revisorerna
skulle nog söka att freda handlingarna på bästa sätt. Ty der revi-
Om ändring
af 39 § i
förordningen
om kyrko¬
stämma m. m.
(Forts.)
N:o 24. 4
Om ändring
af 39 § i
förordningen
om kyrko¬
stämma m. m.
(Forte.)
Lördagen den 23 Mars, e. m.
sorerna utfått räkenskaper och handlingar, har det alltid visat sig att
revisorerna förvarat dessa, i hvilket bevarande de hafva det största
intresse, på det omsorgsfullaste; aldrig har försports att revisorer för¬
stört något, som blifvit dem anförtrodt. Det finnes annexförsamlingar,
der pastor icke med ett enda öre bidragit till församlingens kyrko-
eller skolkassa, utan der alla medel tagits af församlingsmedlemmarne.
Men då det således synes ligga i församlingarnas eget intresse att
deras värdehandlingar väl förvaras, så kan icke hvad utskottet i denna
del anfört utgöra ett skäl, hvarför motionen skulle afslås.
Slutligen säger utskottet: “då de olägenheter, som af motionären
åberopats såsom skäl för hans förslag, endast i jemförelsevis sällsynta
fall torde hafva förekommit och derjemte synas utskottet vara af den
beskaffenhet, att de i allmänhet kunna undvikas, om redogörare och
revisorer visa hvarandra skäligt tillmötesgående“. Mine herrar! Det
var just detta, som jag med motionen afsåg, att *redogörare och revi¬
sorer skulle visa skäligt tillmötesgående mot hvarandra”, och hade
kyrkoherdarne visat skäligt tillmötesgående mot revisorerna, så hade
icke min motion kommit fram till Riksdagen. Men med de fakta
för ögonen, som jag nyss anfört, är det lätt att förstå, att revisorerna
komma icke allenast i en alltför underordnad ställning, utan mång¬
faldiga hinder skola äfven läggas i deras väg för noggrann gransk¬
ning af kyrko- och skolräkenskaper. Jag hoppas derför att denna
kammare skall behjerta detta, och får jag derför anhålla om bifall till
motionen och afslag å utskottets hemställan.
Herr Lilienberg: Herr talman! Det är i sanning beklagligt,
att sådant kunnat tilldraga sig, som motionären dels i motionen och
dels nu muntligen beskrifvit.
Hvad säkerhetshandlingarna beträffar, kan det väl icke vara lämp¬
ligt att revisorerna fa uttaga dessa. Sjelfva räkenskaperna med till¬
hörande verifikationer kunde dock lemnas dem emot qvitto. Men jag
vill framhålla en omständighet, som lagutskottet icke anfört i betän¬
kandet och som enligt mitt förmenande gör att motionen icke skä¬
ligen kan bifallas. Att i ett af de prejudikat, som motionären påpekat,
dömdes på det sättet, att räkenskaperna icke kunde utfås, under det
man i ett annat fall dömde på annat sätt, berodde antagligen derpå,
att det fallet, der räkenskaperna icke kunde utfås, afsåg kyrkostämmo-
räkenskaper, under det att det andra fallet afsåg kommunalräkenskaper.
Kyrkostämmoförordningens § 39 säger: “Hvad nu om räkenskapernas
granskning i kyrkostämma stadgadt är, gör icke någon ändring i hvad
om särskild revision af kyrko- och skolräkenskaper finnes stadgadt.”
Således syftar detta på särskild revision utom den, som sker genom de
å kyrkostämma utsedde revisorerna. Och är det så, att särskild revi¬
sion förekommer, går det naturligtvis icke an att sätta räkenskaperna
i fara. Ty det kunde ju lätt hända, att revisorerna slarfvade bort
räkenskaperna, så att de icke vore tillgängliga vid den särskilda revi¬
sionen. Dessa uttryck om den särskilda revisionen skulle kunna syfta
på den revision, som finnes omnämnd i äldre författningar, nemligen
i förordningarna af den 9 november 1803 och den 13 mars 1846.
N:0 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m. 5
Det har emellertid blifvit mig sagdt, att dessa äldre förordningar icke
tillämpas numera och att hvad kyrkostämmoförordningen innehåller
om särskilda revisioner skulle syfta på den granskning, som företages
af vederbörande kontraktsprost eller biskop vid visitationer. Då hafva
visitatorerna rätt att begära fram räkenskaperna och verkställa gransk¬
ning. Detta är ett skäl, som jag tror vara ganska afgörande, och
jag föreställer mig, att det var just den omständigheten, som låg till
grund för att Kong]. Maj:t fattade olika beslut, nemligen att det ena
rörde kommunalstämma och det andra kyrkostämma. På dessa skäl
och på grund af hvad utskottet anfört, ber jag att få yrka bifall
till utskottets betänkande.
Herr Östberg: De skäl, som af utskottet blifvit anförda och
af utskottets vice ordförande ytterligare påpekade såsom grund för af-
slag å motionen, synas mig vara fullt tillräckliga, och jag har i detta
afseende intet att tillägga. Men jag skulle vilja framhålla en sak,
som vid denna motion väckt min uppmärksamhet, och det är, att
motionären afsett att få infördt ett annat sätt för räkenskapernas
granskning, endast då det gäller kyrko- och skolråd. Deremot har
han alls icke berört kommunalnämndens räkenskaper. Det synes mig
dock, som om förhållandet i dessa båda afseenden borde vara fullt
lika. Och äfven om jag skulle anse, att beträffande kyrkostämmans
räkenskaper skulle förefinnas anledning till förändring, skulle jag dock
icke anse lämpligt att vidtaga denna förändring ensamt för sig, utan
att det samtidigt skedde en likartad förändring i fråga om kommunal¬
räkenskaperna. Det vill, såsom saken nu föreligger, nästan se ut, som
om motionären hufvudsakligen afsett att uttala något misstroende¬
votum mot presterskap et, men skulle detta vara hans mening, borde
han kunnat finna något lämpligare sätt. Jag kan således för min
del icke annat än yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Med anledning af herr
Östbergs anmärkning, att det skulle vara ett misstroendevotum mot
presterna, då jag föreslagit ändring i sättet för granskning af kyrko-
och skolrådsräkenskaper, men deremot icke velat göra samma ändring
i afseende på kommunalräkenskapernas granskning, skall jag bedja
att få påpeka, att i fråga om de senare förefinnes redan den trygghet
för att inga hinder skola läggas för revisorernas granskning, som jag
med min motion åsyftar att bereda revisorer af kyrkans och skolans
räkenskaper.
Jag har nemligen i min motion åberopat ett prejudikat af den 6
augusti 1864 rörande tvist om granskning af kommunalräkenskaper,
dervid revisor begärt men förvägrats att å i lag bestämd tid utfå
kommunalräkenskaperna. Högsta domstolen har genom detta prejudi¬
kat förklarat kommunalnämndens ordförande skyldig att vid vite af
25 kronor mot qvitto genast utlemna berörda räkenskaper. Herr
Östberg torde sålunda observera, att i fråga om kommunalräkenskaper
har man icke blott lagens tydliga föreskrift, att de skola till reviso¬
rerna aflemnas, utan äfven högsta domstolens utslag på, att den kom-
Om ändring
af 39 § i
förordningen
om kyrko¬
stämma m.m.
(Forts.)
N:o 24.
Lördagen den 23 Mars,
Om. ändring mmunalnämndsordförande, som icke ställer sig denna föreskrift till
förordnin « efterrättelse, kan vid vite åläggas att aflemna räkenskaperna. I fråga
om kyrko- om dessa räkenskaper har man sålunda redan i lag och prejudikat
stämma m.m. tillräcklig trygghet för revisorernas granskningsrätt. Men så är icke
(Ports.) förhållandet med de räkenskaper, som i min motion afses, och det är
deri jag velat vinna rättelse genom motionen, till hvilken jag sålunda
fortfarande yrkar bifall.
Herr Lasse Jönsson: Jag är förekommen af motionären, sedan
jag begärde ordet med anledning af herr Östbergs anmärkning. Det
är nemligen, såsom motionären upplyst, dels af lagen tydligt angifvet
och dels bekräftadt genom ett prejudikat, att kommunalnämndsordfö-
rande är skyldig att lemna ut räkenskaperna till granskning. Den nu
afsedda paragrafen gaf full anledning till att äfven kyrko- och skol-
räkenskaperna skulle utlemnas till revisorerna. Det var så ända till
i augusti förra året, men då tillkom ett prejudikat i motsatt rigtning,
eller att dessa räkenskaper icke skulle utlemnas. Jag vet från min
ort, att detta prejudikat der väckte mycken uppmärksamhet. Det är
ganska få församlingar, der kyrkoherden motsätter sig att utlemna
räkenskaperna, utan både räkenskapsförare och revisorer visa, såsom
utskottet säger, på hvar sitt håll tillmötesgående. Och om tvist upp¬
står, är anledningen dertill just den, att något sådant tillmötesgående
icke blifvit visadt revisorerna. Yi hafva på sina ställen kyrkokassor,
som belöpa sig till hundratusentals kronor. Att på några timmar å
pastors embetsrum genomgå dessas räkenskaper det är ju alldeles omöj¬
ligt. Det har aldrig varit hvarken motionärens eller lagens mening,
att såkerhetshandlingärna skulle aflemnas, men räkenskaperna kunna
nog vara invecklade ändå och behöfva sin runda tid för att blifva
noggrant genomgångna, och först efter det denna granskning af rä¬
kenskaperna fullbordats kunde säkerhetshandlingarna genomgås och
jemföras med räkenskaperna. Om den af motionären föreslagna åt¬
gärden vidtages, få revisorerna också mera tid att egna åt gransk-
ningsuppdraget, än hittills i allmänhet varit fallet.
På dessa skäl ber jag för min del att få yrka bifall till motionen
och afslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Truedsson.
Herr Redelius: Jag begärde ordet endast för att få lemna en
upplysning åt den ärade motionären med anledning deraf, att han
klagat deröfver, att missnöje på några ställen gjort sig gällande be¬
träffande vården eller handhafvandet af de ifrågavarande kassorna,
och det är den, att, om det finnes sådana ledsamma förhållanden, så
står det ju hvar och en ledamot af församlingen fritt att anmäla för¬
hållandet till prosten eller domkapitlet, som sedan icke lära försumma
att anställa visitation. Jag känner till ett sådant fall, men vill bär
icke uppgifva namnet å personen, det gälde, utan ber blott att få
antyda saken. Anmälan skedde i ett likartadt fall till domkapitlet,
att det icke var som det borde vara med kyrko- och skolkassornas
7 N:0 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
skötande på en viss ort i landet. Domkapitlet beslöt genast anstäl- Om ändring
landet af visitation, och det visade sig dervid, att den revision, som ^
då föranstaltades, blef mycket effektiv, ty vederbörande pastor blef om kyrko.
afsats Jag kan icke finna, hvarför det icke skulle gå an att förfara stämma m.. m.
på samma sätt i andra dylika fall. Det finnes således redan nu medel (Forts.)
att få rättelse i de missförhållanden, som motionären antydt. Men
att för vissa undantagsfall ändra lagen i förevarande hänseende torde
icke vara lämpligt. Skulle så ske, borde det finnas en bestäm¬
melse derom, att revisorernas qvitto å kyrkans och skolans till dem
utlemnade räkenskaper med dertill hörande handlingar skulle för dessa
revisorer medföra samma ansvar för de under deras vard sålunda
stälda handlingarna, som nu tillkommer kyrko- och skolrådet. Utan
att ett sådant stadgande kommer i stället, iära icke ens församlingarna
vara belåtna med att deras handlingar spridas.
Jag instämmer för öfrigt med utskottets vice ordförande och har
nu ingenting vidare att tillägga.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit hvart och ett af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 4.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 31, i
anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i syfte att drinkare
måtte kunna i vissa fall dömas till intagning å allmän vardanstalt,
innefattande utskottets hemställan, att förevarande inom Andra Kam¬
maren af herr E. W. Wretlind afgifna motion, n:o 166, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Motionären herr Wretlind begärde ordet och anförde: Jag är
så till vida glad öfver detta utlåtande, att jag ser, att det icke gjort
lagutskottet, som har så mycket att göra, synnerligen stort besvär.
Jag skall nu icke heller göra kammaren mycket besvär, men ber
dock att med anledning af min motion i ämnet få säga några ord.
Jag har icke gjort mig synnerligen stora illusioner med afseende
å frågans framgång, ty jag vet, att ämnet är alldeles nytt och har
hittills icke varit hvarken ifrågasatt eller diskuteradt, samt att man
under sådana omständigheter icke heller kan vänta, att det skall
blifva så särdeles uppmärksammadt, åtminstone då det första gången
blifver bragt på tal. Men det kan ju ändå hafva skäl för sig att
väcka motion i ett sådant ämne, ty det finnes kanske en viss mot¬
svarighet mellan motioner och annonser. I Amerika säger man, att
man bör annonsera minst fyra gånger, om man vill hafva en sak be¬
kantgjord, ty första gången ser publiken icke annonsen, andra gången
läser den rubriken, tredje gången läses annonsen liel och hållen, och
först fjerde gången tänker man på hvad som står i den.
Utskottet säger emellertid i sin motivering för afslag å min
motion, att detta grundar sig derpå, att jag förvexlat begreppen rätt
N:o 24. 8
Lördagen den 28 Mars, e. in.
och sedlighet. Ja, det är nog sant, att den juridiska och den mora¬
liska rätten ingalunda äro liktydiga begrepp, ty det kan ofta hända,
att den moraliska rätten blir den största juridiska orättvisa, och
tvärtom. Det torde val dock, idealiskt sedt, vara statens mål, att den
juridiska och den moraliska rätten må kunna sammanfalla, och statens
uppgift torde väl icke vara blott att straffa brottslingar, utan också
att söka förekomma brotten. Att staten i detta hänseende i viss mån
velat uppfylla sin pligt, det se vi i lagen om lösdrifvares behandling,
till hvilken lag jag äfven i viss mån hänfört mig i min motion. Det
må nu vara, att denna lag icke är fullt tillämplig i vissa af de fall,
som här äro i fråga, men det synes mig dock som om, när man
stiftade lagen för lösdrifvares behandling, man också hade samma af¬
sigt, som jag haft med min motion.
Jag ser också en bekräftelse härpå i den motivering till lösdrif-
varelagens antagande, som man 1885, när denna lag antogs, fick läsa
i statsrådsprotokollet. J ustitieministern yttrade deri såsom motiv för
lagens antagande: “lagstiftningen i detta ämne har till ändamål att
bereda skydd mot de^ faror, som hota allmän säkerhet, allmän ord¬
ning och sedlighet från deras sida, hvilka, utan andra försörjnings-
medel än sin arbetskraft, underlåta att använda denna och i stället
sysslolösa stryka omkring eller eljest föra ett lätjefullt och vanartigt
lefnadssätt. Erfarenheten har nemligen visat, att steget från ett dy¬
likt lefnadssätt in pa brottets bana är så godt som oundvikligt, då
den medellöse, som ej sjelf vill arbeta, knappt har någon annan ut¬
väg för sitt uppehälle än ett olofligt eller brottsligt anlitande af an¬
dras tillgångar.'
Denna motivering liksom § 1, mom. 2, i lösdrifvarelagen har sin
fulla tillämning på en del af de förhållanden, som här åsyftas rörande
drinkare, men icke på alla. Det beror nemligen på, hvad man menar
med “allmän“ ordning och säkerhet. Dessa drinkare äro ju en fara
för säkerheten och ordningen, om också denna fara icke sträcker sig*
till gator, gränder och torg, utan fastmer inom familjerna, verkstä¬
derna, fabrikerna och dylika ställen, der drinkaren är husbonde, ar¬
betsgivare eller blott arbetare.
Utskottet säger vidare i sin motivering för afslag å motionen,,
“att, så länge drinkaren ej gör sig skyldig till brott mot statens la¬
gar eller till sådant förhållande, som i lagen angående lösdrifvares
behandling afses, lärer staten icke böra mot honom vidtaga de af
motionären föreslagna tvångsåtgärder". Nu är förhållandet, att
desse drinkare göra sig enligt regel skyldiga till brott emot statens
lagar eller åtminstone till sådana förhållanden, som lagen om lös—
drifvare3 behandling åsyftar, men de tilltalas och sakfällas icke der¬
för, pa den grund att de, som skulle vara målsegande eller anklagan¬
de, vanligtvis äro nära slägtingar, anförvandter eller andra af dem
beroende personer. Och som ordspråket säger: “der ingen åklagare
är, der är heller ingen domare". De, som skulle vara målsegande,
anse icke att drinkaren hade någon hjelp af att blifva behandlad,
vare sig som en brottsling, hvilken t. ex. förfalskat en namnteckning,
eller att blifva dömd till kronoarbetscorpsen såsom lösdrifvare. Ofta
9 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m,
nog äro drinkarne dessutom i den samhällsställning, att man icke
vill, att de skola blifva brännmärkta för framtiden som brottslingar.
Föröfrigt ursäktar man deras fel, derför att de äro drinkare, ty ehuru
lagen icke gör skilnad mellan brott, begånget af nykter person eller
af person, som varit under rusets inflytelse, betrakta dock släg-
tingar och andra dryckenskapen såsom ursäkt vid brotts begåen¬
de. Samfundsandan vill icke gerna hafva en drinkare dömd så¬
som brottsling, men man skulle gerna vilja hafva honom dömd till
en asyl för drinkare. Han skulle ock der blifva behandlad som pa¬
tient, hvilket icke blefve fallet, om ban dömdes t. ex. till kronoarbets-
corpsen, ty drinkaren behöfver en särskild behandling, som icke kan
lemnas honom derstädes.
Härtill kommer, att en drinkare ofta skulle gerna låta sig dömas
till insättning å en asyl, ehuru han icke vill låta sig dömas som
brottsling. Drinkarne vilja nemligen sjelfva blifva hjelpta och upp¬
rättade, men deras ihärdighet och uthållighet äro ganska ringa. Man
bar visserligen sagt, att drinkare sjelfva kunna begära inträde å en
sådan asyl, och det komma de också att göra, men de hafva icke
uthållighet nog att qvarstanna der så länge, som de behöfva för att
blifva upprättade. Det vore derför öfverensstämmande med deras
egen önskan om hjelp, om man dömde dem till att intagas å asyl,
hvarigenom de tvingades att stanna qvar der så länge, de behöfde för
att blifva upprättade.
Att statens ändamål genom ett dylikt tillvägagående skulle be¬
fordras, kan man se af fångvårdsstyrelsens årsberättelser. Deraf fram¬
går, för hvilken stor procent brottslingar dryckenskapen medverkat
till brottets begående. För nära 70 % af dem har dryckenskapen
varit en direkt eller indirekt medverkande orsak till brottets föröf¬
vande. Många af de brott, för hvilka straff nu ådörnas, kunde sä¬
kerligen förekommas, om man i tid toge vård om desse drinkare.
För öfrigt kunde ju för visso lagutskottet hafva sagt, att det
icke vore skäl att stifta någon lag för asyler, då några sådana icke
finnas till, och det icke heller är bevisadt, att de komma att upp¬
rättas, och ur den synpunkten sedt skall jag också icke vara envis
med min motion. Rörande sjelfva sakens berättigande torde jag
dessutom få tillfälle att vidare yttra mig, då vi vid åttonde hufvud-
titelns behandling få diskutera frågan om dylika anstalters upp¬
rättande.
Jag afstår alltså tills vidare från något yrkande och har nu endast
velat göra dessa erinringar.
Herr Lilienberg yttrade: Jag kan försäkra den värde motionä¬
ren, att lagutskottets ledamöter nog hafva sett på hans motion och
äfven tänkt på densamma.
Man skulle kunna föreställa sig, då man hört motionärens an¬
förande i denna fråga, att allt, som i moraliskt hänseende är
förkastligt, också borde drabbas af den borgerliga lagen och vara
straffbart. Men jag kan icke antaga att en så upplyst man, som
motionären, kan mena något sådant. Gränsen mellan det mora-
N.o 24.
10
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart d af-
söndrad lä¬
genhet.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
Ilska området och den borgerliga strafflagens är ofta mycket svår
att uppdraga och har också uppdragits i olika länder på olika
sätt, men i afseende på denna fråga var lagutskottet alls icke tvek¬
samt. För (ifrigt säger motionären sjelf, att saken är ny och förut
icke varit hvarken ifrågasatt eller diskuterad. Jag tycker derför, att
motionären bör vara belåten, om han denna riksdag kan komma så
långt, att han får Riksdagen att bevilja anslag till upprättande af
sådana asyler för alkoholister, som han här åsyftar.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning af väckt
förslag angående ändrad lagstiftning rörande lagfart å afsöndrad lä¬
genhet.
Justitieombudsmannen hade i sin till innevarande Riksdag afgifna
embetsberättelse gjort framställning derom, att Riksdagen måtte för
sin del besluta, att lagfart å för alltid afsöndrad jord icke må be¬
viljas, innan det visats, att konungens befallningshafvande verkstält
den föreskrifna pröfningen af afsöndringen och bestämt afgälden af
densamma; men hemstälde utskottet, att justitieombudsmannens före¬
varande framställning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Edelstam: Vid riksdagens början hade jag för afsigt att
väcka en motion i syfte, att genom lagstadgande skulle föreskrifvas,
att lagfart å afsöndrad lägenhet icke finge meddelas förrän afsön¬
dringen blifvit af konungens befallningshafvande pröfvad och uti jor-
debokens afsöndringsbilaga intagen; men med anledning deraf, att
justitieombudsmannen uti sin till innevarande Riksdag afgifna embets¬
berättelse gjort en dylik framställning, afstod jag derifrån.
Enhet i lagskipningen torde val vara det mål, hvartill den lag¬
stiftande magten bör söka att komma. Men genom ett utslag, som
Kongl. Maj:t den 14 december 1877 meddelat i anledning af fullföljd
talan mot ett af hofrätt gifvet utslag, hvarigenom hofrätten, lika
med häradsrätten, förklarat att en ansökning om lagfart å afsön¬
drad lägenhet icke kunde bifallas förrän konungens befallningshaf¬
vande faststält afsöndringsåtgärden och anteckning derom skett i
jordeboken, genom detta utslag, säger jag, har en stor schism eller
olikhet i praxis inom landtdomarecorpsen föranledts. Dessförinnan hafva,
som jag tror, flertalet landtdomare haft den uppfattning, att afsön¬
dringen skulle vara pröfvad, innan lagfart kunde beviljas; men seder¬
mera hafva åtskilliga landtdomare frångått detta, på grund af nyss
nämnda Kongl. Maj:ts utslag, hvilket emellertid grundat sig blott å
en enda rösts pluralitet — af högsta domstolens ledamöter stodo nem-
11 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
ligen fyra mot tre i denna fråga. Flere landtdomare, och bland dem
äfven jag, hafva emellertid icke böjt oss för detta Kongl. Maj:ts utslag,
utan fordra således fortfarande, att afsöndring skall vara af konungens
befallningshafvande pröfvad och i jordebokens afsöndringsbilaga in¬
förd, äfvensom att namn skall vara åsatt den afsöndrade lägenheten,
innan lagfart derå kan beviljas. Flera skäl tala ock för rigtigheten
af denna uppfattning.
I sådant afseende vill jag först och främst framhålla, att i 11 §
af kongl. förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881 förekommer ett stadgande, att lagfart skall med¬
delas å för alltid afsöndrade lägenheter. I tredje mom. af samma §
stadgas tillika, att konungens befallningshafvande åligger tillse, att
sådana för alltid afsöndrade lägenheter blifva införda i jordeboken;
och genom särskild författning är föreskrifvet, att i den förteckning
öfver afsöndringar, hvilken skall särskildt föras, skola intagas icke
blott stamhemmanens namn och nummer, utan äfven namnen på
sjelfva lägenheterna. Nu förekommer dock mången gång, att lagfart
sökes å lägenhet, hvarå något namn icke blifvit satt. Det kan så¬
lunda hända, som det en gång händt mig, att man kommit och be¬
gärt lagfart på en lägenhet, hvars gränser i köpeafhandlingen an-
gifvits ungefär så: i söder jernvägen, i norr häradsgränsen och i
öster —- den afsöndrade lägenheten bildade nemligen en triangel —
en linie dragen från den till den punkten. Ingen utredning, huru stor
arealen var, ej heller något namn på lägenheten fans angifvet. Huru
skulle nu detta ärende införas i lagfartsbolren? Ja, jag hade ingen
annan råd än att förklara ansökningen hvilande och hänvisa sökanden
till konungens befallningshafvande för pröfning af afsöndringen, och
på det sättet tick man då areal och namn på lägenheten bestämda.
Denna omständighet, att man sålunda skulle vinna öfverensstämmelse
mellan jordeboken och fastighetsböckerna genom ett sådant förfarande
som det nu till lag föreslagna, synes mig vara ett skäl för bifall till
detta förslag.
Men äfven många andra skäl härför kunna anföras. Svårigheten
för landtdomarne att utfärda gravationsbevis å afsöndrade lägenheter,
när man icke har något namn eller uppgift om areal på dessa, är i
ögonen fallande. Det händer äfven, såsom jag vet hafva inträffat, att
en lägenhet ena gången förekommer t. ex. under namnet “Lo viselund “,
derför att egarens hustru heter Lovisa, men så kommer en annan
egare och hans hustru heter Anna, och derför kallar han lägenheten
“Annefrid“, till dess en tredje egare ger den ett nytt namn efter sin
hustru. Härigenom uppstår en oreda i både jordeböcker och fastig-
hetsböcker, som blir svår att afhjelpa. Ännu så länge, då det icke
är mera än fjorton år sedan fastighetsböckerna infördes, kan det ju
möjligen gå för sig, men i en framtid blir det nästan omöjligt att
reda förhållandena, åtminstone i vissa trakter.
På grund af hvad jag anfört får jag framställa, att kammaren
måtte återremittera ärendet till lagutskottet för att kunna få en fram¬
ställning derifrån i det syfte justitieombudsmannen afsett,
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
N:o 24 12
Lördagen den 23 Mars, e. m.
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
Herr Smedberg: I 1853 års förordning angående jordafsöndring-
stadgades, att innan lagfart å afsöndrad lägenhet finge beviljas skalle
afgälden för densamma vara af konungens befallningshafvande be¬
stämd. Detta stadgande gälde emellertid icke längre än till 1858, då
det ströks ur författningen och har sedermera icke blifvit upptaget
vare sig i 1864 års förordning eller i den nu gällande af år 1881.
Man måste antaga, att lagstiftaren haft giltiga skäl för att utesluta
ett sådant stadgande. Jag tror också, att det ingalunda lär vara nöd¬
vändigt, för att få lagfart på en afsöndrad lägenhet, att afgälden för
densamma förut blifvit af konungens befallningshafvande bestämd.
Man bör icke, efter mitt förmenande, försvåra förvärfsrätten för den
mindre bemedlade genom att ålägga honom att på en gång söka både
konungens befallningshafvandes fastställelse af afgälden och lagfart,
då han ju samtidigt skall betala köpeskillingen för sin lilla lägenhet,
samt bebygga och odla densamma. Kostnaderna för en skattläggning
äro icke så små som mången tror. Då en sådan skall ega rum med
afseende å en afsöndrad lägenhet, så gör man en ansökan hos konun¬
gens befallningshafvande, som i anledning deraf förordnar kronofogde
och häradsskrifvare att resa till stället och bestämma afgälden, och
finnes det ingen karta öfver stamhemmanet, så måste man också hafva
en landtmätare dit för att göra uppmätningar. Denna procedur tror
jag gerna kan uppskjutas ett eller annat år, och så länge som jord-
egaren och den som innehar den afsöndrade lägenheten äro ense om
afgälden, så lider ingen derpå. Kronan förlorar alls ingenting der¬
igenom. Först då jordegaren t. ex. tycker, att afgälden är för låg,
eller tvärtom lägenhetsinnehafvaren att den är för hög, kan det vara
skäl att få förhållandet definitivt ordnadt, och då eger ju hvem som
helst af dessa begge att påkalla en skattläggning för att få afgälden
lagligen bestämd.
Det har anförts af den domhafvande, som vändt sig till justitie¬
ombudsmannen i detta ämne och på hvars framställning justitie¬
ombudsmannens embetsberättelse i denna del hvilar, att det skulle vara
förenadt med olägenheter, om icke konungens befallningshafvande
faststält en afsöndring innan lagfart derå beviljas. Bland annat säger
han: “Egaren af den hemmanslott, hvarifrån afsöndringen skett stode
i lagfartsboken fortfarande antecknad såsom egare till samma skatte-
tal“. Ja, det komme han att göra äfven om konungens befallnings¬
hafvande hade pröfvat afsöndringen; ty konungens befallningshafvande
lär icke åsätta det något hemmantal, som icke är såldt såsom sådant.
Olägenheten är således alldeles densamma, äfven om pröfning af af¬
söndringen föregår lagfartsansökningen.
Vidare säger samme domhafvande, att anmärkningarna om de
frånsålda afsöndringarna rubbade icke skattetalet då sådant ej vore
afsöndringarne åsatt, och att när fördenskull inteckning söktes i hem¬
manslotten, blefve den beviljad i det oförändrade skattetalet. Jag tror
emellertid icke, att det är någon som placerar sina penningar mot in¬
teckning på grund af sjelfva hemmantalet, utan det är naturligtvis
taxeringsvärdet, som lägges till grund för bedömandet af säkerheten,
när man skall låna ut penningar på en fastighet. Det af domhafvan-
Lördagen den 23 Mars, e. m.
13 N:o 24.
genhet.
(Ports.)
den anmärkta förhållandet kan alltså icke föranleda någon risk för Angående
den som tager en inteckning i en hemmanslott, hvarifrån afsöndringar ändrad lag-
skett; ty i samma mån som afsöndringar derifrån egt rum, så ned- rsr anslag -
sättes taxeringsvärdet på sjelfva hemmanet samt kommer i stället att fart å af-
till en del öfverflyttas och föras på afsöndringarna. I detta afseende söndrad lä-
kan alltså, som sagdt, icke någon ökad risk för långifvaren antagas
uppstå.
Justitieombudsmannen har anfört, att, om lagfarten föreginge af-
söndringens pröfning, olägenhet skulle uppstå i det fall, att afsöndrin-
gen vore olaglig och lägenhetsinnehafvaren sålunda pröfvades skyldig
att återlemna större eller mindre del af den afsöndrade jorden. Der¬
igenom skulle, förmenas det, uppstå oreda i lagfarts- och intecknings-
böckerna, hvilkas anteckningar fortfarande qvarstode såsom grundade
på bestämmelserna i det ursprungliga afsöndringskontraktet. Men jag
tror icke, att det har någon fara med den saken. Hvar och en, som
vill anställa klander å annans åtkomst till fast egendom, är, jemlikt
13 § i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875, skyldig att låta sin instämda talan i lagfartsproto-
kollet anteckna, innan målet kan företagas till handläggning, och denna
anteckning skall, enligt 18 §, också anmärkas i lagfartshoken. Om
sålunda någon olaglighet i afseende på afsöndringen förekommit, om
den i storlek öfverstiger 1/5 af stamhemmanets areal och sålunda bör
minskas, och lägenhetsinnehafvaren följaktligen skall afträda så och
så stor del deraf, så blir just, när rättelsen påkallas, förhållandet an-
tecknadt i lagfartshoken. Och när sedan frågan blifvit genom laga
kraftvunnet beslut afgjord, så verkställes jemväl anteckning härom i
lagfartshoken, så att reda och rättelse äfven här vinnes. Jag tror
alltså, att någon olägenhet härutinnan ej skall kunna förorsakas der¬
igenom, att lagfart beviljas utan att afsöndringen dessförinnan pröfvats.
Jag vill icke vara med om någon reaktionär lagstiftning eller
försvåra förvärfvet af dessa små jordlotter för de mindre bemedlade,
så att de kunna få sig en egen bostad och tak öfver hufvudet.
Jag tror för öfrigt, lika med lagutskottet, att det skulle vara risk
underkastadt om man skulle vänta med att söka lagfart på en af-
söndrad lägenhet till dess afsöndringen hunnit pröfvas. Det kan gå
åt ganska lång tid innan detta hunnit ske. Det är icke alltid som
kronofogden eller häradsskrifvaren hafva tid att genast företaga en
skattläggningsförrättning, och under tiden skulle en inteckningssökande,
eller någon, som till äfventyra köpt sjelfva hemmanet, kunna komma
emellan och få förmånsrätt för sitt anspråk. Ja, då säger man, att
lägenhetsinnehafvaren får söka lagfart, och ansökningen får förklaras
hyllande så länge; han har derigenom bevarat sin rätt mot tredje
man. Ja, visserligen, men det blir dock en ökad kostnad för honom,
detta, att han först skall söka lagfarten och sedan, när hindret för
denna är undanröjdt, å nyo komma in till rätten och fullfölja ansök¬
ningen. Allting går ut på att beskatta de mindre bemedlade, och jag
tror icke, att kammaren vill vara med om sådant.
Jag anhåller om bifall till lagutskottets afstyrkande utlåtande.
N:o 24. 14
Lördagen den 23 Mars, e. m.
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
Herr Edelstam: Här liar talats om de ökade kostnader, som
skulle tillskyndas afsöndringens innehafvare genom den föreslagna för¬
ändringen, men denna invändning torde icke vara mycket att fästa sig
vid. Åtminstone vet jag, att det ofta tillgår på sådant sätt, att hvar¬
ken kronofogden eller häradsskrifvaren behöfva resa till stället, ty
vanligtvis finnes en karta öfver hemmanet, då laga skifte numera
öfvergått största delen af . vårt land. Derför behöfver afsöndringens
innehafvare endast anmoda landtmätaren att uträkna markens areal i
förhållande till hemmanet, hvarefter häradsskrifvaren uträknar afgälden,
och så inlemnas dessa handlingar till konungens befallningshafvande,
som beslutar i frågan. Detta går på ett par veckor, och kostnaden
blir icke stor, möjligen 15 eller 20 kronor, om man nemligen ej vill
hafva karta, men karta behöfves icke för att konungens befallnings¬
hafvande skall kunna pröfva afgäldens storlek. Utskottet yttrar i be¬
tänkandet:
Behörig kontroll i sistnämnda afseende synes ock kunna på annat
sätt åstadkommas. Genom lagfartsförteckningarna erhålla konungens
befallningshafvande och kronobetjeningen kännedom om de afsöndrin-
gar, å hvilka lagfart meddelats, och kunna då, med afseende å dem
bland dessa, hvilka finnas icke hafva blifvit konungens befallnings-
hafvandes pröfning understälda, utan hinder af lagfarten vidtaga de
åtgärder, till hvilka förhållandena må föranleda.
Men äfven om konungens befallningshafvande genomläser dessa
förteckningar, erhålles derigenom ingen kännedom om de lägenheter,
som deri förekomma, och konungens befallningshafvande måste derom
inhemta upplysningar. Men hvilken åtgärd konungens befallnings¬
hafvande för sådant ändamål skall vidtaga, det vet jag åtminstone
icke. Jag tror icke, att man kan ålägga hvarken säljaren eller köpa¬
ren af afsöndringen att göra detta, utan att kronofogden instämmer
köparen till domstol och får honom förpligtad att göra det. Vill man
afsöndra jord genom hemmansklyfning, då skall man förete karta för
att öfverensstämmelse med lagfartsboken skall åstadkommas. Om
jordeboken och lagfartsboken gå hand i hand med hvarandra, skola
jordbruksförhållandena blifva bättre. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Wåhlin: I likhet med herr Edelstam skulle jag med glädje
mottaga ett lagstadgande, hvarigenom den pröfning af afsöndrings
lagenlighet, som det åligger konungens befallningshafvande att verk¬
ställa, förklaras böra föregå och göras till vilkor för lagfart. Jag
tror nemligen, att ett sådant stadgande skulle bringa reda och ord¬
ning i hithörande förhållanden, åstadkomma en önskvärd öfverens¬
stämmelse emellan kronans jordehöcker och domstolarnes fastighets-
böcker, gifva åt lagfarten ökadt värde och större vitsord samt dessutom
förebygga eller åtminstone försvåra de stridigheter och förvecklingar,
som under nuvarande lagstiftning kunna uppkomma, derigenom att-
domstol beviljar lagfart å och fastställer inteckningar i en lägenhet,
som konungens befallningshafvande sedermera dock finner vara på
olagliga vilkor afsöndrad från vederbörande stamhemman.
I afseende på hvad som blifvit invändt derom att konungens be-
15 N:o 24.
Lördagen den 28 Mars, e. m.
fallningshafvandes pröfning af afsöndrings laglighet skulle medföra
synnerligen dryga kostnader, vill jag slutligen erinra, att några kost¬
nader i antydt afseende icke komma att drabba hvarje egare, som
söker lagfart å en afsöndrad lägenhet, utan att sådana kostnader kunna
ifrågakomma endast vid det tillfälle, då lagfart första gången sökes å
lägenheten.
På dessa skäl, och med åberopande af herr Edelstams anförande,
instämmer jag i hans yrkande.
Herr G. Berg: Med den förste talaren på södermanlandsbänken
och med den siste talaren instämmer jag i yrkandet om återremiss af
ärendet. Jag gillar deras skäl och anser, att saken har en vigtig be¬
tydelse i synnerhet nr den synpunkten, att afsöndringen först genom
konungens befallningshafvandes pröfning blir individualiserad, så att
man kan skilja den från andra afsöndrade lägenheter från samma
hemman. Det gifves stundom fyratio till femtio afsöndringar från
ett och samma hemman, och man kan väl förstå, huru svårt det är
att i fastighetsböckerna skilja dessa från hvarandra, då alla uppgifter
saknas om namn och areal. Vid afsöndringens pröfning hos konun¬
gens befallningshafvande får en sådan lägenhet sitt bestämda namn
och nummer, som införes i jordeboken, der den står under det hemman,
från hvilken den afsöndrats, med uppgift om storleken å den afsöndrade
lägenheten. Genom det namn, lägenheten dervid erhåller, särskiljes
densamma från alla öfriga från samma hemman afsöndrade längen-
heter. Utan ett sådant särskildt namn och utan uppgift å lägenhetens
areal, kan man understundom icke uti fastighetsböckerna skilja lägen¬
heterna från hvarandra. Jag ber att få klargöra dessa förhållanden
med ett exempel. En hemmansegare, som har en jern vägsstation på
sina egor, afsöndrar t. ex. tio lägenheter med en areal af lika många
qvadratref hvardera, och säljer dem till en och samme köpare, som
tillhandla!' sig dem på spekulation. Denne köpare går in till härads¬
rätten och får, utan föregången pröfning af afsöndringarna hos konun¬
gens befallningshafvande, lagfart på alla tio afsöndringarne, och tio
särskilda lagfartsbevis utfärdas. Huru skall man nu kunna skilja
dessa lägenheter från hvarandra? Köparen tänker bebygga en del af
lägenheterna och intecknar den ena för 1,000 kronor, den andra för
2,000 kronor och den tredje för 3,000 kronor. Sedan säljer han dessa
tre lägenheter jemte en fjerde; men det finnes mellan dessa fyra ingen
skilnad i fastighetsböckerna, och det blir således alldeles omöjligt att
öfver dessa afsöndringar utfärda tillförlitliga gravationsbevis. Hade
deremot afsöndringarna förut blifvit pröfvade af konungens befall¬
ningshafvande, så hade de ock alla varit skilda från hvarandra genom
särskilda namn. Utskottet har äfven medgifvit detta, då det i sitt
betänkande yttrar:
“Det kan visserligen icke förnekas, att införandet af ett sådant
vilkor för beviljande af lagfart å för alltid afsöndrad lägenhet, som
justitieombudsmannen här föreslagit, skulle kunna i någon mån bi¬
draga till ökad reda och öfverskådlighet, särskildt i afseende å fastig-
hetsböckerna.“
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af¬
söndrad lä¬
genhet.
(förts.)
N:o 24.
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lå¬
genhet.
(Forts.)
16 Lördagen den 23 Mars, e. m.
Detta medgifvande tyckes mig utan alla andra skäl bort vara
tillräckligt att bestämma utskottet för ett annat slut än det, hvartill
utskottet kommit. Detta mål, att få ökad reda, säkerhet och öfver-
skådlighet i fastighetsböckerna, är så ytterst vigtigt och kan svårligen
vinnas för dyrt, då dessa böcker kostat så mycket arbete och då det
är så synnerligen vigtiga rättsförhållanden, som äro beroende på dessa
fastighetsböckers pålitlighet.
Herr Smedberg har såsom skäl emot den nya lagförändringen
eller, om man så vill, lagförklaringen framhållit, att man icke bör
fördyra köparens omkostnader för vinnande af säkerhet för hvad han
förvärfvat. Nej, det bör man verkligen icke, och jag kan icke heller
förstå, att man gör det här. Ty det finnes redan i lagen ett stad¬
gande, som bestämmer att en sådan afsöndring skall i fråga om dess
storlek och laglighet pröfvas af konungens befallningshafvande, och
det blir väl således icke dyrare för köparen, om han verkställer denna
åtgärd före eller efter lagfartsansökningen; det är ju alldeles egalt.
Det kan deremot under nuvarande förhållanden vid saknad af tydlig
föreskrift uti nu ifrågavarande hänseende blifva honom dyrare, om
han kommer till häradsrätten för erhållande af lagfart, innan han sökt
afsöndringens godkännande hos konungens befallningshafvande. En
del domstolar pläga nemligen, som redan blifvit antydt, under sådana
förhållanden förklara ansökningen om lagfart hvilande, med föreskrift
att frågan om afsöndringens laglighet först bör pröfvas hos konun¬
gens befallningshafvande. Herr Smedbergs tal om beskattande af
mindre bemedlade torde, genom hvad jag här ofvan anfört, kunna be¬
traktas endast som ett skrämskott. Större eller mindre inkomster till¬
skyndas icke tjenstemännen, om köparne iakttaga det af herr justitie¬
ombudsmannen föreslagna tillvägagåendet eller icke. Men det är äfven
en annan omständighet, som härvid bör tagas i betraktande. Jag vet
nemligen icke något fullt säkert sätt, hvarigenom häradsrätterna kunde
få en bestämd kännedom om de afsöndrade lägenheternas areal, om
den icke är uppmätt af landtmätare, och en sådan uppmätning måste
i de allra flesta fäll gå före ärendets handläggning hos konungens
befallningshafvande; då är det ju äfven lämpligt att denna åtgärd är
företagen, innan lagfart sökes vid häradsrätten.
Jag yrkar, som sagdt, återremisss.
Herr Smedberg: Jag tror icke, att någon person på sådant sätt,
som herr Berg förutsatt, upprättar handlingar och ingår i köp om de
af honom exempelvis anförda tio lägenheterna utan åsatt namn eller
nummer. Det är nemligen vanligt, att man vid sådana uppgörelser
betecknar, att lägenheten skall innehålla så och så många qvadratref
och qvadratstänger, samt bestämmer gränserna, så att framtida tvist
icke uppstår. Jag tror derför icke, att det kan vara någon fara för
beviljandet af lagfart, innan konungens befallningshafvande pröfvat
afsöndringen. Beträffande kostnaden för denna pröfning, så är det
visserligen sant, att den icke kan undvikas, men just det året, då kö¬
paren betalat köpeskilling för lägenheten och kanske haft andra om¬
kostnader för flyttning och lägenhetens iståndsättande, kan det för
17 N:0 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
köparen vara en olägenhet att genast behöfva vidkännas äfven denna
utgift, helst summan icke alltid är så liten, som man velat påstå.
Man skall nemligen icke tro, att kronofogden och häradsskrifvaren
sitta på sina kontor och göra upp dessa uträkningar, de bruka mer¬
endels resa till platsen eller den ene resa till den andre, ty de bo
sällan på ett ställe; och derest hemmanet, från hvilket afsöndringen
skett, icke undergått laga skifte, eller någon karta derå finnes, måste
landtmätaren mäta upp hela hemmanets areal för att kunna beräkna
afsöndringens storlek och förhållande till hemmanets hela egovidd.
Så länge jordegaren och afsöndringsinnehafvaren äro ense om afgäl-
den, från hvars utgörande kan lernnas 15 frihetsår, synes mig derför
afsöndringen icke behöfva underställas konungens befallningshafvandes
pröfning så hastigt. Kronan gör derpå ingen förlust, och ingen annan
heller. När behofvet vid frihetsårens slut eller eljest påkallar en så¬
dan pröfning, bör den göras, men för vinnande af lagfart synes den
mig icke nödvändig. Man bör icke blanda tillsammans domstolsformer
och administrativa åtgärder. Lagfart är en sak för sig, och skatt¬
läggning en annan. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets be¬
tänkande.
Herrar Erikson i Myckelgård, Jansson i Saxhyttan, Bromée och
Andersson i Hasselbol instämde med herr Smedberg.
Herr Jansson i Krakerud yttrade: Jag får erkänna, att det är
för mig upprörande att det skall vara så svårt för de mindre bemed¬
lade att få köpa en jordbit, ty det fordras så många formaliteter för
att komma i besittning deraf. Jag tycker derför, att man borde för¬
enkla de härutinnan gällande stadganden så mycket som möjligt, men
jag tror icke det är lämpligt att göra på det sätt, som justitieombuds¬
mannen här föreslagit. Jag vet ett annat enklare och mera praktiskt
sätt att gå till väga, och det är att helt enkelt afskrifva grundskat¬
terna. Då blir man af med hela denna procedur. Ville man gå in
på detta förslag, tror jag att det blefve till stor nytta för svenska
nationen, och den gamla afundsjuka!! beträffande denna penningefråga
borde icke vara af så stor betydelse som kultiveringen af landet och
höjandet af dess modernäring. Man borde kunna få köpa en jordbit,
samt säljare och köpare komma öfverens om huru stor den skulle
vara, hvarefter landtmätare finge mäta upp den, och sedan läte man
bevillnigstaxera densamma samt sluppe ifrån allt vidare besvär. På
detta sätt skulle det blifva till välsignelse för landet, och då skulle
kanske tusentals menniskor, som ibland hafva litet penningar, blifva
i tillfälle att köpa sig en jordbit, och säljare dertill finnas nog. Men
nu kan man icke våga köpa, ty man köper en skatt och man vet
icke ens hvad denna skatt utgör. Derför blir ingen affär af, och der¬
för reser också mången af dessa personer till en annan verldsdel, der
det icke är en skatterätt utan en jordbit, som man får inköpa.
Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag anser, att det är af
stor vigt för en köpare af eu lägenhet att få lagfart så fort som
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 24. 2
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Ports.)
N:o 24. 18
Angående
ändrad lag¬
stift,ning
närande lag¬
fart å af-
söndrad, lä¬
genhet,
(Ports.)
Lördagen den 23 Mars, e. m.
möjligt, enär det finnes inånga säljare, som, kort éfter det de sålt en
afsöndrad lägenhet, sälja hela hemmanet, hvarifrån denna lägenhet
, afsöndrats. Skall nu köparen af jordbiten först gå till Konungens
befallningshafvande för att få afgälden faststäld och dessförinnan hafva
landtmätare, kronofogde eller annan kompetent person till att räkna
ut storleken af lägenheten och uppgöra förslag till blifvande afgäld,
kan säljaren under tiden hafva sålt hela hemmanet till annan person,
utan att göra förbehåll om det första köpet, och köparen till den af-
söndrade lägenheten går då miste om densamma. Jag anser således,
att ingen fara ligger i den nuvarande lagstiftningen om lagfart å af¬
söndrad lägenhet, då i § 13 mom. 1 af kongl. förordningen den 6
augusti 1881 stadgas: “är af jord, som till afsöndring tillåten är,
större andel än som svarar mot en femtedel af hemmanets egovidd
för alltid afsöndrad utan behörigt tillstånd, och vill innehafvaren, då
klander derå af vederbörande väckes, hela den jord behålla emot åta¬
gande af andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ego¬
vidd, hafve han dertill rätt”. Om afsöndringen är större än 1/. af
stamhemmanet, eger ju innehafvaren sålunda att ändå behålla den,
med vilkor att lägenheten skall sättas i mantal, och då kan ju icke
staten förlora något, när lägenhetsinnehafvaren får skatta för den an¬
del han köpt af stamhemmanet.
Jag yrkar på grund häraf bifall till utskottets hemställan.
Herr Westrin: Herr Smedberg har kallat den af justitieombuds¬
mannen föreslagna lagförändringen reaktionär. Jag undrar om det
kan kallas reaktionärt att i lagen införa ett stadgande, som, jemte det
att det medför enhet mellan lagfarts- och jordeböckerna, tillika måste
anses i högst betydlig mån befordra lägenhetsinnehafvarnes intresse.
Enligt kongl. förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring
får i allmänhet jord afsöndras till högst */s af stamhemmanets areal,
men det är dock Konungens befallningshafvande medgifvet att äfven
godkänna afsöndring af större egovidd. Kan det då anses reaktionärt
eller är det icke fast mer till fördel för lägenhetsinnehafvaren att han,
sedan han köpt lägenheten, men innan han derpå nedlagt några kost¬
nader, får Konungens befallningshafvandes resolution på godkännande
af afsöndringen, mot om han, efter att hafva nedlagt kostnader på
lägenheten, derest efter en längre tids förlopp klander mot afsöndrin¬
gen väckes, får afsöndringen ogillad och i följd deraf förlorar jemväl
de penningar han lagt ned på egendomen.
De kostnader, som fordras för att få Konungens befallningshaf¬
vandes godkännande, äro obetydliga. Jag föreställer mig, att den
praxis, som, så vidt jag fattade herr Smedberg rätt, gäller i Elfsborgs
län, icke iakttages i många andra län. Åtminstone går det i Kalmar
län till på det sätt, som herr Edelstain nämnde, att köparen först går
till landtmätaren med skifteskartan, och då räknar denne ut förhållan¬
det mellan den afsöndrade lägenhetens och stamhemmanets storlek,
hvarefter kronobetjeningen räknar ut afgälden; sedan går köparen till
Konungens befallningshafvande, som pröfvar afgälden. Detta kostar
icke mer än 8 å 10 kronor och kan ske på omkring åtta dagar. Der-
Lördagen den 23 Mars, e. in. 19
efter kan köparen hos häradsrätten få lagfart. Bevillningsstadgan
säger, att för hvarje afsöndrad lägenhet skall särskildt taxeringsvärde
åsättas; men jag tror icke, att det no finnes någon garanti för att så
kommer att ske för hvarje afsöndrad lägenhet, om icke Konongens
befallningshafvande erhåller kännedom om afsöndringen. Det säges
visserligen i utskottets utlåtande, att Konungens befallningshafvande
och kronobetjeningen kunna genom lagfartsförteckningarna erhålla
kännedom om afsöndringarna, men jag tror icke, att Konungens be¬
fallningshafvande kan endast på grund af dem vidtaga någon åtgärd
för att få afgälden faststäld.
Jag her derför att just i lägenhetsinnehafvarnes intresse få biträda
det af herr Edelstam framstälda yrkandet om återremiss.
Herr Månsson i Trää: Jag deremot ber att få yrka bifall till
lagutskottets förslag. Jag fruktar att, om vi skola gå tillbaka till
1853 års bestämmelse, som upphäfdes 1858, blir följden, att man,
såsom då skedde, aldrig kommer att lagfara sådana afsöndringar. Köp
kommer nog att ega runa, men någon lagfart blir icke af. Lägenheten
kan da ga utan lagfart från den ene till den andre; ty den föreslagna
lagbestämmelsen blir ovilkorligen till hinder för lagfarten, då man,
innan man kommer till Konungens befallningshafvande, måste hafva
tag i landtMätaren m. fl. Och kommer man ifrån hvad nu är regel,
att lagfara alla afsöndringar, då vore det icke bra. 1 min hemort är
åtminstone icke förhållandet sådant, som herr Berg nämnde, eller att,
om vid en jernvägsstation flera tomter säljas, villervalla uppstår i af¬
seende a inteckningarna deri. Der nere finnas många jernvägsstationer,
och der säljas tomter i otalighet; man sätter ett nummer på hvarje
tomt, som afsöndras, och vid häradsrätten beviljas lagfart på detta
tomtnummer. Herr Berg säger, att det måste vara ett namn för
hvarje sådan tomt, men der äro hundratals tomter, och man har an¬
sett lämpligast att åsätta dem nummer, och om inteckning sker,
kommer den att gravera _ det eller det tomtnumret. Derigenom tror
jag icke alls åstadkommits någon oreda. Deremot skall det, såsom
sagdt, alltid medföra besvär att först gå till Konungens befallnings¬
hafvande, och detta kan vålla att köparen icke bryr sig om att lao--
tara, och da^ blir sista villan värre än den första. I min hemort hafva
ingå klagomål öfver den nuvarande lagbestämmelsen i detta fall försports,
men deremot hafva manga domare förut klagat öfver att icke folk
lagfara sina egendomar, hvilket stundom medfört stora olyckor. Hem¬
man hafva salts på exekutiv auktion, och lägenhetsinnehafvare, som
lagfart lägenheten, hafva mast köpa den om igen. Men som man
numera alltid söker lagfart på sådana afsöndrade lägenheter, hör man
icke vidare talas om dylika trakasserier.
Jag yrkar på grund häraf bifall till lagutskottets förslag.
1 detta yttrande instämde herr Olsson i Kyrkebol.
Herr Tfa o ma sson: Då jag nu instämmer i det gjorda yrkandet
om återremiss i syfte att vinna utskottets förord för min framställ-
H:o 24.
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
N:0 24. 20
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af-
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
Lördagen den 23 Mars, e. in.
ning, behöfde jag icke såsom skäl derför åberopa annat, än det som
anförts af herrar Edelstam, Wåhlin, Berg och Westrin. Jag skall
också inskränka mig till några ord rörande de med förslagets tillämp¬
ning förenade kostnader, ty detta är verkligen pudelns kärna.
Det finnes säkerligen ingen, som på allvar vill bestrida, att deri
af mig ifrågasatta lagförändringen skall bidraga till reda och ordning
i inteckningsförhållandena, till klarhet i afseende på lagfarts- och
inteckningsböckerna samt tillförlitlighet och säkerhet i gravations-
bevisen. Det har ej heller bestridts och skall aldrig kunna bestridas.
Men — det kostar penningar. Jag vill dock bedja att i det afseende!
få säga, att detta godkännande af Konungens befallningshafvande, som
man vill stadga såsom vilkor för intecknings vinnande, kostar icke.
så mycket som man i allmänhet föreställer sig. Jag medgifver gerna,
att det finnes orter, der kostnaden i förhållande till den afsöndrade
lägenhetens storlek ej är så obetydlig. Men på många orter, särskild!
i Skåne, har det sagts mig — och detta af personer, till hvilkas ord
jag måste sätta tro —■ att kostnaden inskränker sig till 10, högst 20
kronor. Det är då denna afgift till landtmätaren, som uppgår till 5,
ibland till 7 kronor, 2 kronor till häradsskrifvaren och 3 kronor i
lösen för Konungens befallningshafvandes resolution. Dertill kommer
ibland — det medgifver jag — arfvode till kommissionär hos Konun¬
gens befallningshafvande. Nu är det sant, att denna kostnad på
andra orter, t. ex. på Gotland, uppgår till högre belopp. Men jag
vill betona, hvad en föregående talare redan framhållit, att denna
kostnad är köparen af en afsöndrad lägenhet lagligen underkastad
äfven såsom förhållandena nu äro. Han är lagligen skyldig att söka
Konungens befallningshafvandes godkännande, vare sig före eller efter
lagfarten. Förhållandet är visserligen det — jag känner det nog —
att man undandrager sig denna kostnad, olagligen, till följd af bri¬
stande kontroll öfver lagens efterlefnad i detta fall. Men det får väl
icke vara något skäl emot saken, om den i öfrigt är god, och den
är, såsom föregående talare utvecklat, bestämdt till fördel icke blott
för rättssäkerheten i allmänhet, utan ock för desse lägenhetsinnehaf-
vare sjelfve.
Det har talats om, att det skulle vara reaktionärt. Det påståendet
är redan bemött af en föregående talare, men jag vill dock fästa upp¬
märksamheten på, att en lagstiftning, som sedan gammalt gält, kan
väl icke sägas vara reaktionär. Det är visserligen sant, att efter det
i 1853 års författning intagits ett bestämdt stadgande i detta syfte,
så uteslöts det i den förordning af år 1858, hvarigenom den af år
1853 upphäfdes. Men om herrarne närmare se till, hvad detta upp¬
häfvande innebär, så finner man, att derigenom upphäfdes hgke denna
bestämmelse, fastän den icke intogs i den nya författningen. Denna
1858 års författning förklarar nemligen, att man skulle återgå till den
mycket gamla författningen — jag tror af 1827 — med några kongl.
kungörelser af åren 1829 och' 1831, som innebära förklaringar af
lagen. Just det, att man inskränkte sig till att återgå till dessa be¬
stämmelser, gjorde att man icke kom att tänka på denna speciella
bestämmelse. Men det var icke annat än ett förbiseende. Jag stöder
21 N:o 24.
Lördagen den 23 mars e m.
detta antagande derpå, att alla domare äfven efter år 1858 fordrade
ovilkorligen Konungens befallningshafvandes godkännande, innan lag¬
fart beviljades. Det var först med anledning af detta prejudikat af
högsta domstolen år 1877 som vissa domare började att ändra praxis
i detta afseende. Andra hafva icke gjort det, de erkänna hvarken
att lagen är upphäfd, eller att detta prejudikat är förbindande. Och
jag vågar det påstående, att om frågan för närvarande skulle komma
under högsta domstolens pröfning, skulle den sannolikt icke få samma
utgång som 1877. Jag har god grund för ett sådant antagande.
Jag vill för öfrigt fästa uppmärksamheten på, att den kostnad
det medför att söka godkännande hos Konungens befallningshafvande
kan man, äfven med bästa vilja, icke alltid undandraga sig, äfven
om man kan vinna lagfart före denna pröfning. Det händer nemligen
ofta — jag vet det och det sade äfven den talare, som först hade
ordet — att domaren vägrar lagfart och förklarar ansökningen hvi-
lande till dess det visats, att afsöndringen vunnit vederbörandes god¬
kännande, och detta på fullt giltigt skäl, emedan mycket ofta före¬
komma bestämmelser i köpebrefvet, sådana att det är fullkomligt
omöjligt att individualisera den frånskilda lägenheten.
Då således detta vilkor icke är egnadt att i ringaste mån öka
vederbörandes kostnader, och det otvifvelaktigt skulle bidraga till dessa
ytterst vigtiga rättshandlingars, lagfarts- och inteckningsböckernas,
säkerhet och tillförlitlighet, kan jag icke förstå, att man vill göra
motstånd emot en sådan förändring som den ifrågasatta. Jag instäm¬
mer, såsom jag först nämnde, i yrkandet om återremiss, i syfte att
få ett utlåtande från lagutskottet i denna rigtning.
Häruti instämde herrar Olsson i Frösvi, Petersson i Hamra och
Åkerlund.
Herr Widström: I anledning af hvad den siste talaren nämnde
om praxis eller förfaringssättet bland domarne vill jag — utan att
motsäga honom — dock nämna, att inom svea hofrätt åtskilliga gånger
både före och etter 1877 års prejudikat ett sådant vilkor som det
ifrågavarande, stadgadt af underdomare för lagfarts beviljande, icke
godkänts, utan beslutet undanröjts, och målet återförvisats till under¬
domstolen. Jag kan icke säga, om denna åsigt är fullkomligt allmän
inom hofrätten, men att den är ganska allmän der, har jag mig be¬
kant. Dock torde det finnas vissa, som hafva en annan mening. Det
var endast detta jag ville meddela såsom upplysning i saken.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden som
derunder förekommit gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på ärendets återremitterande till
utskottet; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Då votering likväl begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstnings-
proposition:
Angående
ändrad lag¬
stiftning
rörande lag¬
fart å af -
söndrad lä¬
genhet.
(Forts.)
N:o 24. 22
Om ändring
af 16 % i
jagtstadgan.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
Den, som vill, att lagutskottets utlåtande n:o 32 skall till ut¬
skottet återvisas,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda ut¬
låtande hemstält.
Omröstningen utföll med 87 ja och 69 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 6.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 22), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af 16 § i jagt-
stadgan den 21 oktober 1864.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 112, hade herr F. G. Sandwall föreslagit, “att Riksdagen
ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förordna om ändring af 16 § 4 mom. i nu gäl¬
lande nådiga jagtstadga till följande lydelse:
“Finare giller eller snaror må till fångande af vildt ingenstädes
i riket begagnas. “
Utskottet hemstälde dock, att ifrågavarande motion för närva¬
rande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Motionären herr Sandwall erhöll på begäran ordet och yttrade:
Till att börja med får jag påpeka, att ett tryckfel egt rum i sjelfva
klämmen af min motion. Felet har sedermera blifvit genom ett från
tryckeriet utgifvet särskildt blad rättadt, men för dem, som icke sett
detta, anser jag mig böra anmärka, att felet egt rum på tryckeriet.
Då man väcker en motion och har olyckan — hvilket ty värr inträffar
för så många — att få utskottet mot sig, är i de flesta fall också
motionen så godt som dödad, och man brukar säga, att man för att
försvara den håller liktalet öfver motionen. Jag vågar i alla fall
försöka, så godt jag kan, försvara den motion jag väckt, och dertill
föranledes jag äfven af det milda sätt, hvarpå utskottet afstyrkt mo¬
tionen.
Förlidet år väckte jag en motion rörande jagtstadgan. Då sva¬
rade utskottet, att då lagen ej var lika i alla Sveriges län, kunde
utskottet ej bifalla min motion, men syntes annars vara ganska vil¬
ligt att göra det, om lagen galt för de norrländska länen lika väl
23 N:o 24.
■ Lördagen den 28 Mars, e. m.
som för mellersta och södra Sverige. Jag lofvade då — och jag har
nu hållit det löftet —- att jag skulle komma med eu motion, som ej
afsåg annat än en lag, lika i detta afseende för hela landet. Nu har
det utskott, som behandlat denna motion, sagt att, om motionen bi-
fölles, det skulle lända till skada för de personer, som lefva af jagt
i de nordligaste länen, och det skulle således vara skälet, hvarför icke
motionen kunde bifallas. Till det af mig påpekade djurplågeriet
synes utskottet emellertid icke tagit ringaste hänsyn.
För min del kan jag icke inse, hvarför man i norra Sverige skall
vara mera berättigad än i södra delen af landet att utöfva djur¬
plågeri, och min motion afser icke att skada Norrland, då jag ej på¬
yrkat några strängare åtgärder mot de norrländska länen än mot det
öfriga Sverige.
År 1883 väckte djurskyddsföreningen ett förslag om borttagande
af snaror och giller för att derigenom bespara de oskyldiga djuren
de plågor, som de vid detta fångstsätt äro underkastade. Öfver detta
förslag yttrade sig flera myndigheter, bland andra domänstyrelsen,
skogsinspektörerna i Jemtlands och Bergslagens distrikt, Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Kopparbergs län samt de båda
sistnämnda länens landsting, och de tillstyrkte alla detta förslag, hvil-
ket visar att äfven i de norrländska länen en åsigt finnes, som god¬
känner denna motion. Domänstyrelsen yttrar sig bland annat på föl¬
jande sätt: “men utom att, enligt hvad af landstingets förhandlingar
framgår, jordegarne sjelfva numera högst sällan om ens någonsin
utöfvade djurfångst, som vanligast lärer bedrifvas af den lösa befolk¬
ningen till föga eller ingen nytta för jordegaren, måste ett fortsatt
användande af giller och snaror å dylika mindre egovidder, om ej
utrota, dock till ringa mängd reducera det vilda, då deremot, om
fångsten helt och hållet upphörde och villebrådsstammen Unge ökas,
äfven de mindre jordegarne medelst gemensamt begagnande af jagten
å angränsande egoområden, eller gemensam arrendeupplåtelse af jagt-
rätten derå, säkerligen skulle kunna bereda sig större inkomst af
jagten, än som under nuvarande förhållanden är möjligt.*
Domänstyrelsen har således ansett, att äfven från ekonomisk
synpunkt skulle det blifva en stor fördel att taga bort detta för¬
skräckliga och förödande djurplågeri.
En djurskyddsvän och tillika jägare har sändt mig ett par i
snaror fångade orrhönor, och jag har visat dem för åtskilliga leda¬
möter i kammaren, och jag är viss på, att alla, som sett dem, kunna
intyga, att dessa foglar varit underkastade det gräsligaste djurplågeri,
en varelse kan underkastas. Den ena af dessa foglar hade fått foten
i snaran, och, såsom jag förut påpekat att det ofta händer, hade den
fått sitta qvar i snaran, tills den slitit upp köttet på hela ena sidan
och brutit af benet samt slutligen svultit i hjel. Den andra, som fått
vingen i snaran, hade icke allenast fått vingen afbruten, utan äfven
af den skarpa messingssnaran en stor del af ryggen söndersargad
samt på det sättet plågats till döds. När man ansett sig böra för¬
bjuda sådan fångst i mellersta och södra Sverige, hufvudsakligen na¬
turligtvis för att skydda vildtet mot fullständig utrotning, men ock
Om ändring
af 16 § i
jagtstadgan.
(Port».)
N:0 24. 24
Lördagen den 23 Mars, é. m.
Om ändring för att frälsa djuren från onödiga och orimliga plågor, och när detta
• 1 bär kunnat ske, hvarför skulle man ej också kunna tillämpa en lik-
(Ports.) nande lag, som galde äfven for de norra lanen.
Det går i allmänhet till så, att drängar, tjenstepojkar osh sådana,
som icke kunna offra söknedagame åt denna fångst, vitja sina snaror
och giller en gång i veckan, nemligen på söndagen, och om då en
fågel råkar fastna i en sådan snara strax derefter, så får han sitta der till
nästa söndag. Så går det verkligen ofta till, och jag har sjelf under
min pojktid och ungdomstid varit vittne till många sådana gräslig¬
heter, som begåtts med snarning. Jag vet visserligen, att mitt an¬
förande nu icke tjenar mycket till, ty jag har hela provinser mot
mig och representanter derifrån, som äro ganska kraftfulla och mäg-
tiga och som skola göra sitt till att motarbeta bifall till min fram¬
ställning, men jag anser mig icke desto mindre böra förfäkta min
rättvisa sak. Jag har här i min hand en tidning, deri står en lång
epistel, som jag ej vill trötta kammaren med att uppläsa, ehuru det
är eu vacker och fruktansvärd artikel, skrifven af en på samma gång
jagt- och djurskyddsvän, och slutet på den lyder på följande sätt:
“De slutord, jag på grund af ett tredjedels sekels vistande i Små¬
lands bygder, med vaken blick följande våra jagtförhållanden, vågar
att här framhålla, kunna till sist sammanfattas i ett: bort med sna¬
rorna, dessa ohyggliga qvarlefvor från en rå forntid med sitt förakt
för icke blott ett djurs lidande, utan äfven för hela djurslägtens be¬
stånd.*
Jag brukar, såsom herrarne veta, icke upptaga kammarens tid
mycket, och vill icke heller göra det nu, utan skall blott anhålla, att
de, som ömma för djuren och icke vilja tillstädja ett fortsatt djur¬
plågeri, måtte, trots utskottets motarbetande af mitt förslag, bifalla
min motion.
Herr Lund instämde med Herr Sandwall.
Herr Pamp anförde: Herr talman, mine herrar! Skulle motio¬
närens förslag gå igenom, så skulle det blifva ett hårdt slag för
Norrland och för alla de delar af vårt land, der man nu får fånga
vildt på det gamla vanliga sättet med giller och snaror, ty motionä¬
ren torde knappast hafva gjort klart för sig, hvilket inflytande detta
skulle utöfva på befolkningens ekonomiska ställning. Jag vet på
förhand, att, då jag nu uppträder emot motionen, det nog kan hända,
att jag kommer att betecknas såsom djurplågare och vän af djur¬
plågeri, men, mine herrar, jag vill hellre tåla den anmärkningen än
att göra mig till vän af menniskoplågeri. Dessa nordliga landsdelar
hafva redan fått fullt tillräckligt af det nya systemet genom till¬
ökningen i priset på den nödvändiga födan, som de lika väl som dju¬
ren måste bestå sig. Skall man nu ock hindra dem att skaffa sig
sin nödtorft på det gamla, öfliga och lagliga sättet? Det blir ett
menniskoplågeri i vida större utsträckning än motionären kan ana.
Den inkomst, som denna fångst lemnar åt Norrland, är ingen småsak,
ty den rör sig om hundratusentals kronor, och den drifves just på
25 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
sådana trakter, der man vintertiden icke i allmänhet kan på annan
väg skaffa sig några förtjenster. Detta vill motionären nu sannolikt,
utan att hans hjerta ens det ringaste häraf röres, tillintetgöra, och
det efter att han fördyrat födan, ja, icke han ensam, utan många
andra med honom. Det kallar jag hänsynslöst, och jag vill med
större skäl kalla det menniskoplågeri, än den ärade talaren kallade
det djurplågeri, om detta fångstsätt användes på ett klokt och för¬
ståndigt vis. Det är i hög grad öfverdrifvet att påstå, att detta
sätt skall innebära större djurplågeri än jagt i allmänhet. Att i
alla tider det måste med hvilket jagtsätt som helst medföra någon
plåga, då ett djur skiljes vid lifvet, är klart och kan ej undvikas,
men, såsom sjelf varande jägare och äfven till en del fångstman,
har jag hatt många tillfällen att öfvertyga mig, att dödandet
genom användning af snaror eller giller i allmänhet icke medför
större plågor för djuret, än då villebrådet skjutes. Jag har ännu icke
hört, att någon framkommit med förslag till lag i det syfte, att man
skulle fordra, att de skjutna djuren ovilkorligen skulle do genast
eller utan plågor. Men derhän måste man komma, om man fullföljer
motionens syfte. Att nu fånga det vilda i de norra trakterna — jag
menar företrädesvis fjelltrakterna — på samma sätt som i de södra,
är i anseende till naturförhållandena, de långa vintrarne o. s. v. nästan
omöjligt. Det fångstsätt, som der från uråldriga tider varit begag-
nadt, är, så vidt jag vet, det enda lämpliga. Och då jag bestridt
och fortfarande bestrider, att något egentligt djurplågeri här före¬
kommer, om dessa giller och snaror ändamålsenligt användas, så kan
jag icke lemna mitt bifall till motionen.
Andra svårigheter möta med afseende på genomförandet af en
dylik lag i dessa trakter. I de ofantliga vidder, som tillhöra Koppar¬
bergs, Jemtlands, Vesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län
—• huru kan man tänka sig, att ett öfvervakande af förbud der skulle
kunna ega rum, då det icke är möjligt i andra mera tättbebygda län,
der detta förbud nu gäller? Alla veta, att dylik fångst förefinnes
så väl i Småland som i Dalarne och i andra delar af riket, utan att
man varit i stånd att genomföra förbudet.
Den ärade motionären frågade, hvarför man skulle anse ett för¬
bud strängare gent emot de nordliga länen än emot andra delar af
riket. Det blefve ojemförligt mycket strängare derför, att dylik fångst
i de norra länen utgör ett ganska väsentligt vilkor för menniskorna
att der kunna lefva och uppehålla sig. Jagt är i de flesta andra
delar af riket mera en bisak, men här är den ett näringsfång. Att
nu beröfva invånarne deruppe denna nödvändiga inkomstkälla för att
der kunna lefva, sedan man förut satt dem på svältkur — det vore
dock allt för obarmhertigt.
Talaren har omnämnt ett par fåglar, som han förevisat och som
skulle hafva lidit så ofantligt genom det använda fångstsättet. Jag
kan komma med andra fakta, som bevisa, att det icke är så farligt
med djurplågeriet. Det villebråd, som efter fjelltrakterna mest fångas,
är ripa. Prisskilnaden mellan blodig och icke blodig ripa är i Norge
— här i Stockholm tror jag förhållandet är något annorlunda — från
Om ändring
af 16 § i
jagtstadgan.
(Forts.)
N:o 24.
Om ändring
af IS § i
jaatstadaan
(Forts.)
26 Lördagen den 23 Mars, e. m.
10 till 20 öre. Detta har gjort, att befolkningen lagt sig synnerligt
stor vinning om att inrätta giller och snaror så, att foglarne dödas
mycket fort. Det ligger i deras eget intresse, att det fångade ville¬
brådet skall dödas fort, så att det icke blir mindre matnyttigt
och genom ett långvarigt pinande i fångsredskapet slår sig blodigt.
Om den ärade talaren sjelf vore fångstman och hade någon idé om,
huru fångsten tillgår i dessa trakter, så tror jag icke han skulle
yttrat sig i detta afseende så som han gjort. Att ett par fåglar blifvit
mycket illa misshandlade, det är väl möjligt. Men är den ärade ta¬
laren säker på, att det skett genom giller? Jag är ingalunda öfver-
tygad derom.
Hufvudsakligen på dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Herr Ryding: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det icke
var många år sedan denna fråga var föremål för landstingens och
länsstyrelsernas behandling inom de norra länen. Djurskyddsförenin¬
gen hade nemligen då ingått till Kong!. Maj:t med en framställning
i enahanda syfte som motionärens förslag. Denna framställning togs
i ganska allvarligt öfvervägande, hvarvid inom Norrbottens, Vester-
bottens, Vesternorrlands och Jemtlands län både landsting och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande voro fullkomligt ense om, att den ifråga¬
satta inskränkningen skulle vara en betydlig minskning i ett ekono¬
miskt förvärf, som hittills fått tillgodonjutas inom dessa landsdelar
och hvilket de så ofantligt väl behöfva, då — såsom herrarne nog
veta — de icke äro så synnerligen rika på förvärfskällor. Gefleborgs
läns landsting och länsstyrelse tillstyrkte deremot bifall till djurskydds¬
föreningens framställning, hvad Gefieborgs län vidkom. I Koppar¬
bergs län uttalade sig pluraliteten i landstinget för ett förbud mot
användandet af giller och snaror. Men minoriteten uttalade sig i
motsatt syfte. Kongl. Maj:t rättade sig fullkomligt efter dessa ut¬
talanden i de fem förstnämnda länen, och hvad angick Kopparbergs
län blef minoritetens åsigt den gällande.
När nu Kongl. Maj:t visat sig taga sådan hänsyn till befolk¬
ningens uttalade åsigter, skulle det förefalla bra märkvärdigt, om
Riksdagen på framställning af en enskild motionär från mellersta
Sverige fattade ett motsatt beslut. Denne och hans meningsfränder
tyckas säga: “Vi bry oss icke om, hvad de norrländska länen tänka
och behöfva i detta fall. Det är nog, att vi för vår del vilja hafva,
bort detta fångssätt.“ Jag tror likväl icke, att I, mine herrar, viljen
göra Eder skjddiga till att härutinnan följa dem.
Jag yrkar afslag på motionen och bifall till utskottets hem¬
ställan.
Med herr Ryding förenade sig herrar Andersson i B ringåsen,
Hygräl Carlsson i Nysäter, Bromée, Andersson i Baggböle, Jonsson
i Myre, Boström i Bodbyn, Sundberg från Haparanda, Eriksson i
Myckelgård, Olson i Stensdalen, Andersson Hasselbol och Truedsson.
27 N:o 24,
Lördagen den 23 Mars, e. m,
Herr Thestrup: Efter det värdefulla understöd, som utskottet
fått af de siste ärade talarne, behöfver jag icke vara mångordig. Med
afseende på frågans humanitära sida kan jag försäkra, att jag i detta
afseende är lika om om djuren som motionären. För min del skulle
jag, om jag finge följa det som min känsla, min subjektiva åsigt bju¬
der, icke allenast i fråga om denna paragraf utan om mycket annat,
som hänföres till jagtstadgan, önska åtskilliga förändringar. Men då
det är fråga om att stifta lag, måste man fästa sig äfven vid andra
omständigheter, betrakta för handen varande förhållanden och deribland
särskildt sakens ekonomiska sida.
Den siste ärade talaren framhöll, hurusom det icke var länge sedan
myndigheterna i de norrländska länen uttalade sig i denna fråga med
anledning af djurskyddsföreningens framställning. Med stöd deraf
yttrade domänstyrelsen bland annat, att inom de norrländska länen
“fångst af vildt ännu eger en ej oväsentlig ekonomisk betydelse“, och
att “förbudet mot fångstredskaps begagnande, om ock berättigadt ur
jagtvårdens synpunkt, skulle minska befolkningens förvärfskällor, i
synnerhet inom lappmarkerna”. Vid samtliga de afgifna utlåtandena
— om man undantager Gefleborgs län, der annat utlåtande afgafs —-
har domänstyrelsen fäst afseende, och Kongl. Maj:ts resolution och
derpå grundade kungörelse stod i hufvudsaklig öfverensstämmelse der¬
med. Så vidt jag af representanterna för de norrländska länen hört,
lär någon förändring i dessa förhållanden sedan dess icke hafva egt
rum. Utskottet har derför ansett sig ega grundade skäl att icke bi¬
träda motionärens förslag.
Men äfven om i öfverensstämmelse med motionärens framställ¬
ning ett dylikt förbud beträffande de norrländska länen infördes, hvad
blefve väl dess effektiva betydelse? För kort tid sedan läste man i
stockholmstidningarna —• jag tror uppgiften var hemtad ur någon
smålandstidning — en i hög grad upprörande beskrifning på det sätt,
hvarpå ifrågavarande djurfångst der bedrifves, och detta oaktadt i de
sydliga länen af riket förbudet mot användande af giller och snaror
i 20 års tid varit gällande och tillämpadt. Huru skulle väl då tillämp¬
ningen af ett dylikt förbud gestalta sig i de nordligaste delarne af
vårt land? De lokala förhållandena derstädes skulle naturligtvis göra
öfvervakandet af ett sådant förbud, om icke omöjligt, dock så svårt,
att — derest man icke skulle vidtaga åtgärder för att få kronobetje-
ningens och skogstjenstemännens antal väsentligen förökadt — ett dylikt
stadgande blefve i de allra flesta fall en lag på papperet, som icke
komme att efterlefvas.
Jag föreställer mig också, att om för någon särskild af dessa
landsdelar på grund af ett eller annat förhållande en förändring i gäl¬
lande jagtlagstiftning blefve erforderlig, de lokala myndigheterna icke
skulle underlåta att derom göra framställning. Jag är också öfver-
tygad derom, att en dylik framställning i så fäll skulle göras af orter¬
nas representanter i Riksdagen, som bäst torde kunna bedöma, huru¬
vida för någon af dessa landsdelar en sådan förändring i jagtlagstift-
ningen är erforderlig. Sedan 1869 års kongl. kungörelse tillkom, har
emellertid någon sådan framställning icke blifvit gjord; och som jag
Om ändring
af 16 § i
jagtstadgan.
'(Forts.)
N:o 24. 28
Lördagen den 23 Mars, e, m.
Om ändring genom de upplysningar jag erhållit af representanterna för de län,
• a^f * hvilka det yrkade förbudet skulle afse, kommit till den åsigt, att ett
dylikt förbud skulle verka i hög grad menligt för de nordligaste de-
larne af vårt land, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Wallmark: Herr talman,'mine herrar! Då jag tillhört det
utskott, som behandlat denna fråga, och reserverat mig emot det slut,
hvartill utskottet kommit, torde det tillåtas mig att yttra några ord.
Jag vill först tillkännagifva, att som jag hört att många af mina
kamrater från de nordliga länen hafva i denna sak en annan åsigt än
jag, vill jag inskränka mig till att tala. om, huru saken gestaltar sig
i den trakt jag representerar, i den bygd, jag närmast känner till. I
hufvudsak instämmer jag med motionären, ehuru' jag stöder mig äfven
på andra skäl, än dem han anfört, i den öfvertygelsen att fångst med
giller och snaror icke bedrifves tillfredsställande.
Hos oss är det vanligt, att på skogsmark hafva får ute på bete
under sommaren. En och annan gång, för att icke säga ofta, händer
det nu, att harsnaror blifva qvar från vintern. De yngre och svagare
af fåren fastna i dessa snaror, och på detta sätt få de lida nöd och
äfven do derigenom.
Äfven åtskilliga andra oegentligheter föranledas genom dylik fångst.
Förnämligast bedrifves den af lösa personer, som vilja lefva lätt och
beqvämt och som lägga ut snaror än här, än der, fälla ner ungskog
för att bilda stängsel å ömse sidor om clem o. s. v. Man behöfver
icke gå särdeles långt för att träffa hundratals utlagda snaror, och att
detta är förenadt med skadegörelse å skog är obestridligt.
Men hufvudsakligast stöder jag mig på domänstyrelsens utlåtande
i denna fråga af den 16 februari 1885, hvilket jag till någon del skall
be att få uppläsa. Domänstyrelsen yttrar:
“Enligt 1864 års nådiga jagtstadga var till en början begagnandet
af finare giller och snaror för fångande af vildt tillåtet inom hela
riket under för jagt lofgifven tid, men inskränktes genom nådiga kun¬
görelsen den 29 januari 1869 till Kopparbergs och de norrländska
länen, hvarest nämnda fångstredskap från äldre tider brukats och der
fångstmetoden i anseende till egoområdenas storlek, rikare tillgång på
vildt samt en glesare befolkning ansågs vara mindre förödande, än i
de sydligare länen, hvarest ett fortsatt begagnande af giller och snaror
befarades hafva det vildas utrotande till följd.” Vidare fortsätter domän¬
styrelsen: “Utan tvifvel är användandet af fångstredskap i allmänhet
mera ödande å villebrådstillgången äfven i de norra orterna, i synnerhet
de tätare bebyggda delarne deraf, än som med en ändamålsenlig jagtvård
är förenligt, helst då i betraktande tages, hvad från flere håll upp-
gifvits, att fångstredskap genom vårdslöshet ej sällan vid jagttidens
slut qvarlemnas utsatt och sålunda tillfogar det vilda skada äfven under
fridlyst tid. Såsom varande en olämplig jagtmetod, synes begagnandet
af berörda fångstredskap derför i jagtvårdens intresse böra inskränkas
jemväl i de norra länen; dock lärer en sådan inskränkning lämpligen
ske endast i den mån näringarnas utveckling gör det tillförene för
*
29 N:0 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
jordegarne vigtiga fångstförvärfvet obehöflig^ och ett förbud emot Om ändring
villebrådsfångst kan antagas ega stöd i allmänna, meningen.* jaLtadgL.
Jag tror sålunda, att nedre delen eller kustlandet inom Norrland '(Forts.)
borde i detta afseende hafva samma lag som öfriga delar af riket.
Skulle undantag göras, så skulle det vara för fjellbygden och lapp¬
markerna, men icke för det nedre landet. Och skall var jagtstadga
åstadkomma åsyftad verkan, nemligen skydda fåglar och öfriga ville¬
bråd för utrotande, så är det af största vigt, att användandet af ifråga¬
varande fångstredskap måtte vara genom lag förbjudet.
Jag har velat uttala detta för att förklara min ställning i frågan.
Jag vet nog, att hon denna gång faller; men jag tror att hon gör,
som öfriga tidsfrågor: hon faller framåt.
Herr Petersson i Runtorp: Jag har verkligen begärt ordet för
att biträda motionärens åsigter. Det är tråkigt att höra, att norr-
landsrepresentanterna icke hysa sympatier för förslaget. Jag kan verk¬
ligen icke förstå, hvarför de icke skulle kunna göra det. För min
del kan jag icke finna annat, än att de som hafva någon omtanke
om djuren, icke borde tåla, att dylika fångstredskap få begagnas. Så
mycket har jag sjelf sett deraf, att jag fått klart för mig, att det är
ett det ohyggligaste djurplågeri. Om en fågel, som fångas i snaran,
fastnar med hufvudet' och halsen, så att han dör, då kan det väl gå
an. Men om han fastnar med en vinge eller en fot, så kan han länge
få lefva och pinas på det förskräckligaste sätt. I de norra trakterna,
som äro så vidsträckta, förmodar jag man vittjar blott högst en gång i
veckan. Då är det icke möjligt annat än att djurplågeri måste ega rum.
Men för min del tycker jag, att om man vill fånga djur, må man
fånga dem på ett vanligt sätt med skott och så att på samma gång
skjutfärdigheten något uppöfvas. Detta vore det rätta sättet. Sjelf
har jag förstört, så mycket jag kimnat, dylika snaror — många, tusen
giller. Under det jag gått och sett efter på mina egor, har jag då
också träffat på djur, som befunnits fängslade i snarorna i det mest
ömkliga tillstånd. Det har verkligen varit upprörande.
Hvad nu Norrland beträffar, så tycker jag det är sorgligt, om
man der skall hafva sin existens på djurplågeri. Herr Farup talade
om, att det skulle blifva “menniskoplågeri“, om vi förbjöde detta djur¬
plågeri. Jag tror icke det är så farligt med den saken. Nog komma
n orrländingarne att fånga djur eri ändå — men de komma att gorå det
på ett sätt, som mera öfverensstämmer med det rätta och menskliga.
För fiffigt vill också jag påminna om, att de jägare, om hvilka
nu är tal, vanligtvis äro pojkar och lösdrifvare, som icke vilja släppa
till ryggen till att arbeta ordentligt. Vill man gynna dylika tjufskyt-
tar, så må man behålla stadgandet. Det är sadana jägare, som fånga
villebrådet, så att det icke hörs; och man kan derför omöjligen hålla
reda på jagträtten. Jag tycker, att norrländingarne i detta fäll borde
inse, hvad som är deras verkliga fördel. Och med fattigdomen är det
nog icke heller så farligt — åtminstone om man skall döma af hvad
man får höra, när jernvägsfrågan är före.
Jag yrkar bifall till motionen och afslag på utskottets betänkande.
N:o 24. 30
Lördagen den ‘23 Mars e. m.
Om ändring Herr vice talmannen L. O. Larsson: Det förefaller nästan, som
jaktstadgan. om norrlän<3ingarne och dalfolket icke skulle förstå sitt bästa, utan
(Forts. som om man vill truga på dem välgerningar, som de icke begripa och
icke vilja hafva. Jag har efter landshöfding Rydings yttrande icke
mycket att tillägga; men då jag fått ordet, vill jag säga några ord.
Hvarken i mellersta eller södra Sverige har jag tagit notis om,
huru giller och snaror it ro beskaffade; men de måtte vara af annan
sort än de som begagnas i Norrland och Dalarne, efter som djuren
pinas i flere dagar i sådana giller och snaror och slutligen svälta ihjel.
Hos oss är icke så fallet, utan nästan utan undantag do djuren ögon¬
blickligt. Sjelf har jag som pojke fångat rätt inycket villebråd i både
giller och snaror, men aldrig lyckades det mig att få en enda lefvande.
Jag har varit så nära, att jag sett, när fågeln gick i gillret eller
snaran; och som pojke tyckte man det skulle vara så roligt att fånga
en orre eller tjäder lefvande. Vi sprungo, som man säger, “allt hvad
tygen höllo“, men oaktadt vi voro kanske bara 25 å 50 alnar ifrån
snaran eller gillret, var fågeln redan död när vi komnio fram — till
stor förargelse för oss, som ville taga honom lefvande. Så förhåller
det sig med giller och snaror deruppe. Men det måtte vara annor¬
lunda pa andra ställen. Som bekant, eger det förhållandet nu rum,
att giller och snaror äro förbjudna i mellersta och södra Sverige och
tillatas endast i Norrland och Dalarne. Motionären har nyss talat om,
att han fått några i snaror ytterst illa misshandlade fåglar sig tillsända.
Naturligtvis antog Jag dessa vara komna från Norrland eller Dalarne,
enär endast der sådana begagnas, men på tillfrågan har motionären
lemnat den märkliga upplysningen, att de skickats honom ifrån Små¬
land — der det är förbjudet att fånga med giller och snaror! Huru
förklara detta? Från Norrland skulle han svårligen kunnat få så illa
tilltygade som de af motionären förevisade.
Det är således icke, som man söker påstå, något oerhördt grymt
djurplågeri detta, att fånga villebråd i giller och snara. Visst icke!
Det är icke något djurplågeri, som på något sätt kan förliknas med
t. ex. fiske. Det lär väl icke vara något så särdeles angenämt för
fisken, när han får kroken in i sig och så får sitta der längre eller
kortare tid. Eller om han fångas på annat sätt, lär det vara lika litet
angenämt. Man synes vilja antyda, att för villebrådet skall det vara
ett särdeles nöje att blifva jagadt och skjutet eller såradt efter jagt-
konstens regler. Jag har sjelf deltagit i jagt, dock icke mycket.
Men jag har varit i tillfälle att se, huru villebråd under flera timmar
fått löpa undan för 2, 3 blodgiriga hundar med några oskickliga sön¬
dags- eller tjufskyttar efter, som aflossat det ena skottet efter det
andra utan att döda. När de så komma hem utan villebråd, säga de:
“Ja, nog ligger der nu flere sårade eller dödade villebråd, der vi farit
fram; men vi fingo icke reda på dem.“ Det är om dessas.k. söndags-
jägare striden gäller. Hos oss är, såsom det uppgifves, ytterst få af
hemmansegarne, som utöfva någon jagt. Det är icke heller många af
dem, som använda giller och snaror, det är egentligen blott några
yngre, 12, 15 år gamla pojkar. Endast någon gång är det äldre per¬
soner, men vanligen är det fattiga och mindre bemedlade, som syssel-
31 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars e. m.
sätta sig dermed. Jag får säga, att jag med största nöje tillåter dem Om ändring
detta på de egor jag har, hellre än att se dessa söndagsjägare, som ,af 16 f 4
jaga icke för villebrådets skull, d. v. s. för att bereda sig en välbe- :ia\4oxil“n
höflig inkomst, utan endast för nöjet att pina och sätta efter några
djur längre eller kortare tid.
När fråga är om giller eller snaror, då kan jag trygga min egen¬
dom, om jag vill. Jag behöfver icke ofta gå ut i skogen och på
marken för att se efter, om giller eller snaror äro utsatta. Om jag
tager bort dessa en gång, så går icke någon olofligen och sätter dit
några nya, när han riskerar att få dem förstörda igen. Men dessa
jägare, öfver dem kan man omöjligen hafva någon kontroll. Jag kan
träffa på en sådan i min egen skog sysselsatt med att jaga, ja se ho¬
nom der fälla villebrådet. Men icke går man försedd med vittnen i
skogen. Om jag då säger: “Du har skjutit villebråd å min jagtmark?“
och han svarar: “nej“ — hvad är då att göra? Intet; ty jag har intet
vittne att åberopa. De fleste, som mest syssla med jagt, ega vanligen
hvarken skog eller mark; men de ega kanske en hund, eller också
låna de sig en sådan, men jaga när som helst och hvar som helst, ty
inga gränsor finnas för deras sjelftagna rättigheter. Om jag nu stöter
på en sådan, så har jag ingen utväg att få honom fast. Någon säger
kanske: “Man kan ju taga hans hund/ Jo, det är visst någon lätt
sak att taga en hund. Nej, man kan intet göra.
Hos oss i Dalarne skulle man göra det nästan omöjligt att fånga
villebråd, om man icke tilläte användande af giller och snaror. Såsom
bekant, är nemligen hemmansklyfningen der mycket stor. Man har
der olika skogar, “hemskog“, “utskog“ och “fäbodeskog* på flera
ställen. Dessa skogar har man delade i skiften, som icke sällan äro
en Yt ja en half mil långa, men deremot icke äro bredare än 50
å 100 alnar. Att jaga inom dessa trånga tegar är ju alldeles omöjligt,
ty man kan ju icke kommendera villebrådet att hålla sig inom dessa
så smala sträckor, hvilket också gör det alldeles omöjligt att kontrollera
dessa krypskyttar och söndagsjägare, som jaga endast för sitt nöjes
skull och utan att hafva behof af att komma öfver något villebråd.
Jag är åtminstone för min del alldeles öfvertygad derom, att ett bifall
till motionärens förslag är för våra orter ingalunda af behofvet på-
kalladt. Jag har läst igenom alla dessa handlingar, som med anled¬
ning af djurskyddsföreningens hos Kongl. Maj:t år 1883 gjorda fram¬
ställning inkommit från jägmästare, inspektörer och i öfrigt alla som
deröfver afgifvit yttranden, och det har dervid varit rätt kostligt att
se huru olika uppfattningarna varit. Den ene inspektören säger att
detta fångstsätt med giller och snaror medför för djuren alldeles för¬
färliga plågor, under det andra säga alldeles motsatsen, eller att djuren
icke alls plågas deraf, utan att det tvärtom är svårare vid jagt och
skjutning. Således stå dessa sakkunniga emot hvarandra.
För min del kan jag icke annat än beklaga, om man skulle bifalla
motionärens förslag. När man fått välsignelsen af ett förbud i motio¬
nens syfte i de delar af landet, der detsamma möjligen varit önskadt,
så synes det mig som om man borde vara nöjd och att man icke borde
försöka truga på oss en dylik välgerning, som hvarken är af behofvet
N:o 24. 32
Lördagen den 23 Mars e. in.
Om ändring påkallad eller af befolkningen sjelf begärd. Först när detta sker, kan.
,af 16f * det vara tid på att tänka på saken.
^(Fort/)'”' För min del ber jag af nu anförda skäl få yrka bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.
Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson, Tysk och Olsson i Sörnäs.
Herr Lundström: Jag får allra först uttala min tacksamhet mot
motionären för hans nu visade stora intresse för de norrländska för¬
hållandena. Detta intresse rör sig visserligen nu kring omsorgen om
att skydda foglarne i Norrland, men jag hoppas, att han skall med
samma intresse deltaga i frågor, som angå det norrländska folkets
väl. Emellertid, om herrarne vilja betrakta denna fråga uteslutande
såsom en humanitetsfråga, så får jag erinra herrarne om behandlingen
vid sista riksdagen af frågan om den s. k. vivisektionen. Der¬
vid förekommo så många skal, hvilka verkligen voro af den beskaf¬
fenhet, att man kunde ifrågasätta, huruvida icke omtanken för och
ömheten om djuren hade bort föranleda vivisektionens afskaffande;
men icke dessmindre visade Riksdagens då fattade beslut, att äfven
denna känslighet för djurens lidande kan hafva sin behöriga gräns.
Dessutom vill jag be att få påpeka, det äfven Norrland fått vidkännas
ganska betydliga inskränkningar, hvilka blifvit gjorda i syfte att be¬
vara foglarne från för stor utrotning. Enligt kongl. brefvet den 31
maj 1888 är fridlysningstiden beträffande jagt inom Norrbottens och
Yesterbottens län utsträckt från den 16 mars till den 20 augusti.
Enligt § 1 i kongl. jagtstadgan den 21 oktober 1864 tillkommer
Kongl. Maj:t och kronan jagträtten å, bland annat, kronoparker
och all annan, Kongl. Maj:t och kronan tillhörig, odisponerad mark
äfvensom å häradsallmänningar, ehvad de stå under allmän vård eller
under menigheters gemensamma förvaltning. Det är således i sanning
icke så små trakter, der den enskilde icke eger jaga, och der jagt¬
rätten är tillåten endast för en del kronans tjensteman och för sådana,
som dertill förvärfvat sig domänstyrelsens tillåtelse. Vidare ligger ju
en ganska betydlig inskränkning i lagstadgandet, att ingen får jaga
olofligen på annans mark vid äfventyr att, om han det gör, straffas
på sätt derom särskildt är stadgadt. Derigenom anser jag att jord-
egaren skulle vara fullkomligt skyddad mot intrång å sina jagtmarker
af lösdrifvare och torpare, om icke förhållandet, hvad särskildt Norr¬
land beträffar, vore det, att de flesta byalag derstädes unna dessa tor¬
pare att, på sätt de kunna, söka tillgodogöra sig åtskilligt af det ville¬
bråd, hvarpå skogarne lemna tillräcklig tillgång. Jag anser att man
genom antagandet af det förslag, som motionären framstält, skulle gå
väl långt, då detsamma verkligen skulle medföra en minskning i en
af den fattiga befolkningens förvärfskällor, helst dessa der uppe i
Norrland, såsom en talare förut aiffydt, ingalunda äro för många och
sålunda alldeles icke böra genom åtgärder från Riksdagens sida ytter¬
ligare inskränkas. Bland de myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, är
äfven domänstyrelsen, som uttalar sig sålunda: “Hvad derefter beträffar
Jemtlands, Vesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län, hvarest,
33 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars e. m.
enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, landsting och en del
af skogstjenstemännen upplyst, fångst af vildt i allmänhet ännu eger en
för landets inbyggare ej oväsentlig ekonomisk betydelse, och hvarest
förbudet mot fångstredskaps begagnande, om ock berättigadt ur jagt-
vårdens synpunkt, skulle minska befolkningens förvärfskällor, i synner¬
het inom lappmarkerna, anser domänstyrelsen, att begagnandet af finare
giller och snaror för fångande af vildt fortfarande bör derstädes vara
medgifvet, helst utsigt torde saknas att bringa ett förbud deremot till
efterlefnad.' Ja, att bringa ett dylikt förbud till efterlefnad i dessa
nordliga län torde komma att medföra ganska stora svårigheter, och
jag vill just här vid lag be herrarne komma i håg, huru som inom rikets
öfriga län, hvarest, enligt sextonde paragrafen i jagtstadgan, använ¬
dandet af dessa fina giller är alldeles förbjudet, denna bestämmelse
tyckes vara misslyckad, enär dessa giller derstädes användas till och
med i en ganska hög grad. Den ärade motionären omnämnde i den
motion, som han inlemnade vid förra årets riksdag, att “detta fångst¬
sätt har dertill särskildt i vissa trakter af mellersta och södra Sverige
blifvit så allmänt, att snart sagdt hvarenda torparpojke är en utlärd
virtuos i konsten att till skogsfoglarnes förderf använda detsamma".
Har det nu gått så illa med tillämpningen af detta förbud i de län,
hvarest detsamma är infördt, så hafva vi, med denna erfarenhet för
ögonen, väl icke skäl att önska införandet af ett dylikt förbud i de
norrländska länen. Slutligen kommer härtill, att genomförandet af
detta förbud skulle enligt min tanke komma att skapa flera lagför¬
brytelser och medföra ökade rättegångar, eller med ett ord flera olägen¬
heter än fördelar. På grund häraf anhåller jag att få, i likhet med
flere föregående talare, yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Då äfven jag har någon liten erfa¬
renhet från min ungdom på detta område, så begärde jag ordet för
att tillkännagifva min uppfattning af den fråga, som här utgör före¬
mål för öfverläggning; men då jag är förekommen af herr vice tal¬
mannen, som sagt just hvad jag hade ämnat säga och gjort detta på
ett mycket bättre sätt, än jag kunnat göra det, så behöfver jag icke
upptaga kammarens tid med att upprepa hvad han sagt.
Jag tror, att när man skall lagstifta, så bör man också tänka
på, att man icke i onödan formulerar nya lagparagrafer; ty det är
icke alltid gifvet, att man genom att skrifva en lagparagraf vinner
allt hvad man genom densamma åsyftat. Det kan nemligen hända, att
man derigenom skapar lagöfverträdelser och sålunda åstadkommer
menniskoplågeri vid bemödandet att förekomma djurplågeri. Det kan
ju hända, att man der uppe i Norrland har den föreställningen, att
man på dessa vidsträckta skogssträckor bör kunna få hafva rättighet
att sköta om dessa jagtafiärer, utan att den lagstiftande magten skall
behöfva allt för mycket blanda sig deri; och om man der har en
sådan föreställning, så är det naturligt, att man icke heller skall bry sig
om förändringar i jagtstadgan, som af Honung och Riksdag må beslutas,
utan man kommer utan tvifvel att fortsätta på samma sätt som förut.
Jag vill derjemte uttrycka min förvåning öfver, att en smålän-
Andra Kammarens Prof. 1889. j\T:o 24. 3
Om ändring
af in § i
jagtstadgan.
(Forts.)
N:o 24. 34
Om ändring
af 16 § i
jagtstadgan.
(Forts.)
Lördagen den 23 Mars e. m.
ding kan påstå sig veta, huru ofta man i Norrland söker upp och
ser efter sina snaror och giller, då han nemligen sade, att man gjorde
detta endast hvarje söndag. Jag skulle gerna vilja veta, huru han
fått detta så klart för sig; men till dess han bevisat sitt påstående,
skall jag bedja att få protestera mot rigtigheten deraf. Jag skulle
också kunna anföra några exempel på, hvartill en ovis lagstiftning
kan leda, ehuru dessa egentligen icke beröra den sak, hvarom nu är
fråga. Det hade sålunda blifvit påbudet, att vid fiske med nät maskor¬
na skulle vara mindre än förut brukats. Så hände det sig, att 5 eller
6 fattiga, af hvilka en till och med var blind, varit ute på en sjö
och fiskat med olofliga nät hufvudsakligen af okunnighet om de nya
författningarna. Alla dessa blefvo nu instämda för häradsrätten och
fingo plikta. Mig föreföll det, som om detta tillvägagående icke
skulle kunna kallas djurvänligt, utan snarare tvärt om. Och skulle
man med den nu ifrågasatta lagstiftningen åstadkomma någonting
dylikt, så vill jag icke vara med derom, synnerligast som man vill
gifva alla andra rätt att jaga och skjuta bäst de gitta, hvarigenom
man faktiskt gör rätten till fogelfångst till monopol för en viss sam¬
hällsklass. Då detta icke är likställighet inför lagen, kan jag ej vara
med derom, och ber derför, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Bengtsson i Boberg: Då jag i allt väsentligt blifvit
förekommen af föregående talare, skall jag endast be att i korthet få
tillkännagifva, att jag biträdt utskottets förslag hufvudsakligen af de
skäl, som blifvit anförda af domänstyrelsen, som visat, att så väl
Konungens befallningshafvande som landstingen och 9 jägmästare inom
de norrländska länen enstämmigt yttrat, att ifrågavarande jagtmetod
vore för den fattigare befolkningen inom Norrland af så vigtig be¬
skaffenhet, att den under närvarande förhållanden icke utan olägenhet
kunde undvaras. Ehuru jag sjelf ej känner förhållandena inom Norr¬
land, kom jag efter denna upplysning till det resultat, att det för
närvarande vore en orättvisa att beröfva den fattigare befolkningen
den inkomst, som denna jagtmetod erbjuder, och på denna grund bi¬
trädde jag utskottets förslag, till hvilket jag nu, herr talman, yrkar
bifall.
Herr Sandwall: Man får vid alla möjliga frågor från ett visst
håll höra upprepas, att de framkommit på grund af “det nya syste¬
met", som får uppbära skulden för allt ondt. Detta har nu en talare på
norrlandsbänken i qväll påstått äfven i afseende å min motion. Men
jag får bekänna, att har det nya systemet icke något annat än godt med
sig, så borde det väl åtminstone räknas det till förtjenst, att man vill
vara med om att stifta eu lag, som länder till gagn för djurskyddet
och till fromma för villebrådsstammens förökande.
Det är i allmänhet så, hvilket den känner, som varit något med
om att jaga — och det har äfven jag varit ganska mycket i mina
yngre dagar — att när hönan kläckt ut sina ungar, hon följer med
dem på de smala gångstigar, der de gå fram och der snaror ofta äro
35 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
utlagda. Vanligen fastnar hon dervid sjelf i snaran, i följd hvaraf Om ändring
ungarne, som kanske icke sjelfva äro kraftiga nog att föda sig sjelfva,
gå förlorade. __ 0 '(Forts.)
Det har af tvenne talare påpekats, att det snaras äfven i Sma¬
land, och de hafva frågat, huru det kan komma sig, att sådant der
existerar, ehuru man har förbud deremot. Jo, det beror derpå, att
man icke har någon lag, som kontrollerar icke allenast detta snarande
utan äfven försäljning af vildt. Den motion jag väckte förlidet år
afsåg just att åvägabringa sådan kontroll genom det enkla stadgandet,
att vildt, som blifvit fångadt med giller eller snara, skulle anses för¬
brutet hvarhelst det anträffades. Men man afrådde mig då från att
fortsätta på den vägen, innan förhållandena voro lika i hela landet.
Emellertid är det säkert, att om ett sådant förslag antoges — och
jag har en motion äfven i detta syfte färdig — så att fogel, som be¬
visligen är snarad, ansågs förbruten, man skulle upphöra att fånga
foglar i giller och snaror. Ty det är ingen svårighet att afgöra, huru
vida en fogel är skjuten eller snarad.
Herr Farup nämnde, att det i Norrland tillgår så, att de foglar,
som fastna i gillren, do ögonblickligen. Ja, det beror på, huru de
komma in i gillren eller snaran. Komma de in med hufvudet, så do
de nog temligen snart, men fastna de med eu fot eller en vinge, så
som jag visat att det kan ske, så tror jag, att de få lida lika mycket
i Norrland som i södra och mellersta Sverige.
Vid de riksdagar, då vivisektionen här varit på tal, har det varit
en ganska stor mängd af kammarens ledamöter, som Urat för bort¬
tagande af det djurplågeri, som vivisektionen medför. Det bär dock
af fackmän sökt bevisas, att detta icke är något djurplågeri, emedan
djuret, på hvilket experimentet sker, är bedöfvadt och dödas da det
skulle vakna, äfvensom att dylika experiment företagas för att lända
menniskoslägtet till fördel. Men det oaktadt reste sig dock en stor
del af kammarens ledamöter mot vivisektionen, som dock jag för min
del anser vara ett ojemförligt mindre djurplågeri, än detta snarande
af foglar och annat vildt, och dessutom medföra helt andra verk¬
ningar.
Jag har ett urklipp ur en norrländsk tidning “Jemtlandsposten“,
der det heter: “Omkring 30,000 ripor, största delen^snarade, passera
årligen gränsen vid Funäsdalens tullstation från Härjeadalen till Norge.
Det är ej underligt, om under sådana förhållanden ripjagten derstädes
år från år försämras". Då talaren på norrlandsbänken förklarade, att
det der uppe fångades ripor för flera hundratusen kronor — låt oss
antaga 300,000 — och om man värderar dessa ripor till ungefär 20
öre stycket, då skulle det vara milliontal ripor, som årligen strypas
i hjel, och detta synes mig vara ytterligare ett skäl att utrota detta
fångstsätt. _ _
Herr vice talmannen påstod, att jag ville påtruga befolkningen i
Norrland och Dalarne en välgerning, som de icke begärt. Nej, så är
visst icke förhållandet, ty de veta nog sjelfva att skaffa sig fördelar,
utan det är foglarne jag vill bevisa en välgerning. _ Men äfven om
jag såge herrar dalkarlar och norrländingar utsatta för att falla i na-
N:o 24. 36
Lördagen den 23 Mars, e. m.
Offring gon snara, så skulle jag verkligen vara den förste att söka före-
. af 10 5' bygga det.
jagtstadgan. rj , , „ , ,
(Forts.) tlerr vice talmannen papekade vidare, såsom stöd för sitt påstå¬
ende att lika många och lika stora plågor tillskyndas foglar, hvilka
utan att do skadas af skott, som dem som fastna i snaror, hurusom
söndagsjägare, när de komma hem utan något byte, förklara, att de
nog trätfat en eller annan fogel, så att den fallit, ehuru det icke är
godt att veta, hvar den ligger. Ja, det vet ju hvar och en, att sådana
der sondagsjagare nog kunna skämta litet ibland och slå i de hemma-
vaxande en och annan dalkarl, men detta kan ej utgöi^a något bevis
tör vice talmannens påstående i detta fall.
„He.rr Jansson i Krakerud frågade, huru jag kunde veta, huru det
tiilgar i detta afseende i Nondand. Jag skall med största nöje till-
fredsställa hans nyfikenhet häruti. Jag har under 6 års tid 5 måna¬
der om aret vistats der uppe, och det just under den tid, då vild-
tangsten pagar, nemligen under vintern, och jag har under denna tid
genomkorsat de nondändska länen i alla möjliga rigtningar och undei’
tiden gjort mig noga reda för det hjertlösa fångstsätt, som der an-
vandes.
.. "I8# vlU emellertid icke vidare uppehålla kammarens tid och in-
ski ankel mig derför till att fortfarande yrka bifall till min motion.
o ^err Sundström: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
flaga ^och instämde derför med herr Ryding, men jag uppkallades af
den näst föregående talarens anförande.
U^vad angar hans yttrande, att de foglar, som fastna i snarorna,
skulle lefva länge, så far jag i likhet med herr vice talmannen be¬
strida detta, ty, efter hvad jag kunnat finna, do de flesta foglar nästan
ögonblickligen. Men hvad som kan kallas djurplågeri det är jagten.
Jag har i mina yngre år försökt att fånga foglar i giller och snaror
samt har äfven jagat fogel. Men när man jagar, kali det mycket väl
bända, att man vingskjuter fogeln, utan att sedan kunna finna honom;
men han kan det oaktadt mycket val lefva kanske hela påföljande
vinter, ehuru han icke kan flyga.
Heir Sandwall yttrade äfven, att man i Norrland vitjade snarorna
endast om söndagarne. Så går det icke till. Man vitjar 2 eller 3
gånger i veckan,_ men icke på söndagarne. Men deremot är det om
söndagarne åtskilliga jägare, merendels herremän, som gå ut på iao-t
för nöjes skull. r J °
En annan fråga, som måste besvaras, innan man kan antaga för¬
slaget, är den: Huru skall uppsigt öfver fångst med giller och snara
ö f v as PS kulle den af hei*r Sandwall föreslagna lagen antagas, så att
dylik fångst i de norrländska länen förbjudes, så skulle vi för öfver-
vakande af lagens efterlefnad behöfva en tjenstemannacorps, många
gånger större än skogsstaten.
Och vidare, huru skall det upptäckas, om en fogel är snarad
eller skjuten? Jag har talat med motionären härom, och han sade,
att dermed lätthet kan afgöras af en djurläkare. Men jag föreställer
mig att, om lagförslaget antages, de som fangat foglar genom snaror
37 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
först skjuta igenom dem, innan de utbjuda dem till försäljning. Och
skulle det för öfrigt tillgå så, att man först skulle låta undersöka fog-
larne af djurläkare eller annan kompetent person, så måste ju fogeln
först plockas, och då vore den obrukbar till afsalu.
Fångsttiden i Norrland börjar vid mikaelitiden, då man sätter ut
sina snaror och giller. Nu yttrade herr Sandwall, att om hönan går
i en snara, ungarne skulle omkomma, emedan de icke förmå reda sig
sjelfva. Detta är dock ett misstag, ty foglarne utkläcka sina ungar
på våren, och innan mikaelitiden äro ungarne fullvuxna.
Jag ber att till slut få tillägga, att om man i Norrland ansåge
behöfligt att få förbud att fånga fogel med snaror eller giller, så är
jag alldeles öfvertygad om, att hushållningssällskap, Konungens be¬
fallningshafvande och landsting skulle göra påstötning derom, men
något sådant har icke inträffat, utan tvärt om hafva de afstyrkt de
förslag, som väckts i denna rigtning.
Jag förenar mig således, herr talman, med dem, som yrkat afslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.
Herr Folke Andersson: Jag skall fatta mig mycket kort. Det
kunde verkligen vara öfverflödigt att nu upptaga kammarens tid efter
de långa och sakrika anföranden, som hållits till förmån för utskottets
utlåtande; men det finnes dock något, som kan tilläggas och som, så
vidt jag har kunnat fatta, icke blifvit vederlagdt, och derför ber jag
att få yttra några ord.
Bland de skal, som anförts för att ifrågavarande fångstsätt borde
förbjudas, är, att det befordrar tjufskytte och lagöfverträdelse. Jag
tror dock icke, att så alltid är förhållandet, tv det finnes särskilda
undantag i fråga om jagträtten för Norrland och lappland. Å oaf-
vittrad mark, sotn tillhör kronan, samt å klippor och skär i hafvet
har hvarje svensk man rätt att jaga. Detta gör att den fattige der
uppe kan utöfva jagt mer än annorstädes. Dessutom finnes det andra
förhållanden, t. ex. egare af afgärda hemman har blott jagträtt till
den mark han har inom hank och stör. Äfven hafva på vissa stäl¬
len förbehåll blifvit gjorda vid afvittringar och äfven genom laga dom,
så det torde icke alltid vara så godt att veta, hvem som eger jagt¬
rätten.
Hvad nu djurplågeriet beträffar, så har utskottet erkänt det goda
syftet med motionen. Men det måste väl hvar och en medgifva, att äfven
annan jagt, till ex. sådan som bedrifves med skjutvapen och hund,
medför plågor för djuren. Jag vill i det fallet anföra ett enda exem¬
pel, som en af kammarens ledamöter — en jägare — omnämnt för
mig. Han berättade, att en hare, som länge drifvits af hundarne,
slutligen uttröttad tog sin tillflykt in i en bergshåla för att der gömma
sig. Huru skulle man då kunna få fram honom, frågade jag. Jo,
svarade han, man skrufvar en krats på en påk eller stör och vrider
in den i djurets skinn och får på det sättet ut haren. Denna jagt
sker icke med giller och snaror, men jag tror att det lidande, som der¬
vid tillfogas djuren, kan jemföras med och till och med mycket öfverträffar
det, som fångandet i giller eller snaror medför. Jag tror att, om man
Om ändring
af 16 § i
jagtstadgan.
(Forts.)
N:o 24. 38
Lördagen den 23 Marg, e. m.
°af w%lt9 UPar mecI sta.C,ga det mot’onären nu föreslagna förbudet, man
jagtstadgan. °c.ksa maste taSa konseqvenserna deraf, och hvar skall man da sluta.
(Forte.) -“lin aslSfc ar> vi böra ömma för djuren och skaffa dem så litet li¬
dande som möjligt, men dervid icke låta leda oss endast af känslan
utan äfven af förnuftet. Det är också det utskottet gjort, och derför
bär utskottet icke kunnat komma till annat slut än det, som nu före¬
ligger och hvartill jag för min del anhåller om bifall.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
ga~ jir talmannen proposition dels på bifall till utskottets hemställan
och dels pa afsJag å densamma och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen. Herr talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt
foiefinnas för den förra propositionen; men som votering begärdes af
herr . Sandvall, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så födande
voteringsproposition:
..... 1 soui hifaljer hvad kammarens tredje tillfälliga utskott bem-
stalt i dess utlåtande n:o 6 (i samlingen N:o 22),
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
ii\”iller rJeJ> har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr bandwalls motion i ämnet.
Omröstningen visade 91 ja mot 36 nej; varande alltså utskottets
hemställan åt kammaren bifallen.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och ^utlåtanden:
n:o 40, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel hörande
frågor;
n:o 41, i anledning af väckta motioner i fråga om tillskott från
statsverket till lega vid anskaffande af ny soldat samt angående rätt
för rust- och rotehållare att bestämma formen för soldats aflöning; och
n:o 42, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket af
det s. k. landgillet i Halland.
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, med an¬
ledning af väckt motion i fråga om inrättande af en ny jordbruks-
hypotekskassa m. m.; samt
39 N:o 24.
Lördagen den 23 Mars, e. m.
lagutskottets utlåtanden:
^n:o 33, i anledning åt väckt motion om ändrade bestämmelser
angående främmande kristna trosbekännares rätt till deltagande i be¬
slut om kommunala angelägenheter; och
n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring af § 47 i för¬
ordningen om landsting den 21 mars 1862.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. F. Winkrans under 5 dagar fr. o. m. den 26 dennes
och „ J. H. Andrén „ 4 „ „ , 2(i ,
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,17 e. m.
In lidem
A. E. J. Johansson.