RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889. Andra Kammaren. N:o 18.
Lördagen den 9 mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes öfverläggningen angående lagutskottets utlåtande n:o 23, Om ändring
\ anledning af väckt motion om ändring i § 8 afvittringsstadgan* § 8 af den
för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873; f°r Fesfer-
och lemnades dervid, enligt förut gjord anteckning, ordet till ' 'Norrbottens
Herr Jonsson i Ilof, som anförde: Herr talman! Mine herrar\ marker Pgäl-
Jag får säga, att jag till hufvudsaklig del uppkallades af den talare, la.n(le nfvitt-
som först yttrade sig i frågan, med anledning deraf, att han framhöll ^d^tadga.
den stora nyttan, som skulle ligga deri, att eganderätten till lapp- (Forts-)
markshemmanen så mycket som möjligt öfverginge i sågverksegarnes
händer och äfven derför att han ansåg eu ändring i nuvarande be¬
stämmelser nödvändig, emedan inga flottleder i annat fall kunde
komma till stånd. Utskottet bär äfven argumenterat i samma rigt-
ning beträffande dessa korta afverkningar, som till följd af utsyning
nu ega rum.
Jag får då mot det första påståendet, nemligen om nyttan af att
eganderätten skulle öfverflyttas från bönderna på sågverksegarne,
uttrycka den meningen, att, om också sådant från skogshushållningens
synpunkt möjligtvis skulle kunna hafva något skäl för sig, det dock
i socialt hänseende skulle vara en mycket stor olycka, om de fästa
egendomarne öfverflyttades från små egares i större egares händer.
Jag tror, att vi i det fallet hafva temligen talande lärdomar, bland
annat från Irland, och månne det icke kan vara skäl att lagstifta i
sådan rigtuing, att vi komma till samma resultat beträffande förhål¬
landena i vårt eget land. Der vid lag tror jag att man t. ex. i
Herjeådalen, der detta band på skogshushållningen icke finnes, har
kommit till ganska säker insigt om, huruvida det är klokt och nyttigt,
att den fria dispositionsrätten öfver skogarne i dess lappmarkstrakter
blir mera frigifven än nu. Ty säkert är, att Herjeådalen i detta fall
kanske är den mest olyckligt lottade provins inom Sverige, just till
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 18. 1
N:o 18.
2
Lördagen den 9 Marg, e. m.
Om gillring följd deraf, att man icke kunnat hushålla med sina skogar utan sålt
1 för Vester-A *'ver k n i n gs r ä 11 e n till lågt pris på ofantligt lång tid.
bottens och , . ^cn en(^a anmärkningen, som gjordes, var att ingen upprensning
Norrbottens af fiottieder kunde ega rum, med mindre utstämplingen Unge gälla en
läns lapp- hel följd af år. Dervid vill jag erinra att, enligt de stadganden, som
iZde aMtt-1'6'' nuvarande.finnas, det åligger våra skogstjenstemän att, i det fall
ringsstadga.hemman, äfven uppe i lappmarken, har en skog, som till större
(Forts.) e^er mindre del är öfvermogen, verkställaafstämpling af hela det träd-
parti, som kan anses^ vara öfvermoget, oafsedt om det icke kan af-
verkas på ett enda år. Det är den s. k. beredningshuggningen,
då det, som sagdt, är en pligt för tjenstemännen att företaga
stämpling 'åt hela partiet, och skogsegaren får sedan under flera år
afverka detsamma, och derför kan jag icke se, att det anförda skälet
i afseende på erhållandet af flottleder håller streck.
Motionären har bär såsom ett hufvudsakligt stöd för sitt förslag
framhållit, att dessa utstämplingar deruppe icke kunde göras på ett
skickligt och förståndigt sätt, derför att skogsvidderna vore så stora
och tjenstemännen få, och han har på den grund velat frigifva hela
dispositionsrätten öfver skogen i öfverensstämmelse med t. ex.
norrbottenslagen. Utskottet bär helt och hållet afstyrkt detta förslag,
och man behöfver heller icke mycket tala derom. Emellertid, om
också motionären har rätt i det påståendet, att öfvermogen och kull-
fallen skog eller vindfällen i åtskilliga fall nu icke blir tillvaratagen
till afsalu, derför att utsyning af virket först skall ega rum, hemställer
jag dock till herrarne, hvilken vigt det kan ligga derpå, att uppe i
dessa lappmarkstrakter, der skogen omfattar tusentals tunnland inom
hvarje by, några små partier vindfällen, i fäll utsyningen lättare skulle
kunna verkställas, kunde blifva tillgodogjorda till' afsalu. Ja, jag-
vågar påstå det, det är icke hundradelen af de vindfällen, som der
finnas, som i alla fall kan tagas till vara, och jag vågar säga det
derför att redan i våra trakter, der man har kommunikationer och
möjlighet att afsätta skogsaffall i åtskilliga förmer, såsom kol och
ved in. m., detta tillvaratagande af vindfällen icke har stor be¬
tydelse. Och hvilken betydelse skulle det då kunna hafva i dessa
trakter, der ingen industri finnes, inga jernvägar finnas att forsla
kolen på, i fäll det vore möjligt att kola af affabel, och der inga
invånare ii ro i behof af att köpa ved af dessa vindfällen. Att dessa
vindfällen under sådana omständigheter skulle vara af någon bety¬
delse är således helt enkelt en uppfattning, som man väl kan förstå,
att ledamöterna i lagutskottet, af hvilka ingen enda har någon känne¬
dom om förhållandena i dessa trakter, oskyldigtvis kunna hysa för
sig sjelfva, men att det är en uppfattning, som i realiteten icke håller
streck, det bör framgå af hvad jag yttrat i denna sak.
Utskottet bär nu här, efter att först hafva åberopat de yttranden,
som finansministern och domänstyrelsen afgifvit i denna fråga, likväl
trött, att Riksdagen borde skrifva på sätt utskottet bär föreslagit.
Då sä skeft, kan jag icke få annan uppfattning af utskottets sätt att
vilja lösa frågan, än att utskottet icke är belåtet med de af dessa
vederbörande antydda åtgärder att minska olägenheterna för jord-
egarne af de nuvarande bestämmelserna rörande dispositionsrätten
Lördagen den 9 Mars, e. m.
3 N:o 18.
af deras skogar, utan att utskottet anser att man behöfver gå längre.
Kan det då verkligen vara skäl att här vid lag gå längre än finans-’
ministern och domänstyrelsen antydt, nemligen att ^stämpling äfven
af mindre partier träd, då det icke är fråga om öfvermogen skog,
bör få verkställas för en tidrymd af 2, 3 eller flera år, och att af-
giften för stämplingen nedsättes. Jag tror icke på något sätt, att
man bör gå längre, men jag vill icke ens gå så långt i den utsträckta
form utskottet här åsyftar. Ty, rnine herrar, hvad skulle deraf blifva
följden, om icke just att de lättnader, man här vid lag tror sig be¬
reda skogsegarne i dessa lappmarkstrakter, i sjelfva verket icke
komma att blifva lättnader för dem annat än i mindre betydlig del,
utan för de personer, hvilka för länge sedan på lång tid inköpt af-
verkningsrätten å dessa skogstrakter der uppe och hvilka gjort dessa
inköp just under nuvarande förhållanden i afseende på sättet att
tillgodogöra sig ståndskogen samt således icke vid inköpen kunnat
beräkna, att staten skulle vidtaga lättnader för deras räkning, hvilka
skulle göra skogen värdefullare. Af betänkandet finna herrarne, att
i flere socknar afverkningsrätten af deras skogar till hälften, ja, ända
till tre tjerdedelar, är upplåten till främmande personer. Följden
skulle således blifva den, att det egentligen blefve dessa egare till
afverkningsrätten, som skulle få nytta af hvad Riksdagen i detta fall
skulle komma att besluta, och detta vore icke att vidtaga lättnader
för den fattige lappmarksbonden, i afseende å dispositionsrätten af
skogen. Såsom ett bevis på, huru dessa hemmansegare i lappmarken
låta draga sig vid näsan i afseende på försäljningen af sin skog,
skall jag be att fä framhålla några omständigheter ur ett par kon¬
trakt, som blifvit mig tillskickade. Det ena kontraktet omfattar en tid¬
rymd af 50 år, och försäljningen skedde 1886. Der såldes afverknings¬
rätten till en skog, som 17 fot från marken höll minst 7 decimaltum
i diameter, och der har då köparen af skogen varit liberal nog att
medgifva, att hemmansegaren får till eget behof, efter utsyning och
stämpling af skogstjenstemän, förse sig med det nödvändiga byggnads¬
virke och slöjdvirke han sjelf behöfver. Det andra kontraktet, som
också omfattar en tid af 50 år, uppgjordes 1887. Enligt detta kon¬
trakt sträcker sig afverkningsrätten ned till träd af 6 decimaltum 13
fot från marken, och hemmansegaren får icke till eget behof taga
någon skog utan efter medgifvande och utsyning af köparens ombud.
lian får icke taga sådana till husbehofsvirke, slöjdvirke eller något
annat. Och denne säljare har derjemte förbundit sig att, om köparen
till afverkningsrätten så fördrar, begära laga skifte och sjelf bekosta
det, på det att köparen måtte komma i tillfälle att begagna hvad
han köpt.
Jag antager, att dessa exempel äro tillräckligt talande i den rigt-
ning jag förut yttrat mig, eller att om man här eftergifver hvad som blif¬
vit satt i fråga, så blir det icke till hjelp åt de fattige jordbrukarne
der uppe, utan åt helt andra.
Jag nämnde, att då utskottet refererat finansministerns och domän¬
styrelsens yttranden men lika fullt gjort en hemställan i annan syft¬
ning, så tyder det på att utskottet ansett de föreslagna åtgärderna
otillräckliga, men derjemte i det slut, hvartill utskottet kommit, icke
Om ändring
\ § 8 af den
för Vester-
bottens och
N orrbottens
läns lapp¬
marker gäl¬
lande afvitt-
ringsstadga.
(Forts,)
N:o 18.
Lördagen den 9 Mars, e. tn.
OmMringJäst sig vid de förhållanden, rörande afverkningsrätten, som jag nyss
för Vester beri!rde- ^ fager detta för alldeles gifvet, till följd deråt; att, då
bottens och utskottet aberopar de der vinsterna, uppgående till millioner, som
Norrbottens skogsegarnc eller egarne till afverkningsrätten skulle kunna få, så
marter!!,:i skei', det 1 sammanhang med hvad motionären vill, men icke i sam-
lande afviti-mRnhar]S '"cd hvad utskottet här har föreslagit. Detta tyder således
ringsstadga. Pa utskottets mening är, att om denna skrifvelse afginge till
(Forts.) Kong!. Maj:t, så skulle deri ligga, att Kongl. Maj:t skulle vidtaga de
åtgärder, som utskottet anser önskliga för undanrödjande af de der
olägenheterna, som alltid följa med tvång och hvilka åtgärder skulle
åsyfta nytta, icke endast för heminansegarne der uppe i lappmarken,
utan äfven för innehafvarne af afverkningsrätt. .Men något sådant
kan då jag för min del på inga vilkor vara med om. Hade utskottet
gjort undantag i syfte att kunna bereda lättnader för grundegarne till
dessa skogar, lättnader, som icke skulle komma dem till del, hvilka
hafva köpt afverkningsrätten med full vetskap om huru förhållandena
äro, då skulle jag icke hafva motsatt mig utskottets förslag. Men
när jag omöjligt kan fatta annat, än att detta förslag skall tolkas
generel för alla möjliga skogsbestånd, de må egas af hvem som
helst, så kan jag icke vara med derom.
., JaS får således, på grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrka
afslag å så väl motionen som utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herr Väll. Carlson från Stockholm.
Herr Petersson i Runtorp yttrade: Det var under den förra
delen af herr Sundbergs anförande, på förmiddagen, som jag begärde
ordet. Jag trodde nemligen, att, då han började sitt yttrande med
att skarpt klandra utskottet, han skulle sluta med att yrka bifall till
motionen. Så skedde emellertid icke, utan i senare delen af sitt an¬
förande uttalade han till min stora glädje väsentligen samma åsigt i
denna fråga, som jag hyser. Denna min glädje blef så mycket större,
då jag nyss fick höra en representant från samma ort, hvilken natur¬
ligtvis har bättre både lokal- och sakkännedom här vid lag än jag,
yttra^ sig i fullkomlig öfverensstämmelse med den åsigt jag under
föregående behandling åt denna fråga bildat mig rörande densamma.
... förbigående vill jag nämna, att då jag var ledamot af lagutskottet,
lördag en motion i samma syfte som denna, på hvilken vi lyckades
gorå kol, och jag ansag det vara en välgerning för vårt land. Nu
har den dykt upp igen, men som jag icke hört någon yrka bifall till
den, och då jag tror, att de fleste af kammarens ledamöter tagit del
af den mängd^brochyrer, både för och emot, som utkommit rörande
denna fråga, vågar jag hoppas, att hvar och en, som vill vara opar¬
tisk, kommit till den öivertygelse, att motionen i fråga icke är för¬
tjent af framgång.
Jag vill nu yttra några ord om den senare delen af utskottets
förslag. I likhet med båda de föregående talarne och den talare,
som sist på förmiddagen hade ordet, anser jag, att den af utskottet
föreslagna skrifvelsen är fullkomligt onödig, enär innehållet af den¬
samma redan finnes omnämndt under 7:de hufvudtiteln i förslaget om
5 N:o 18.
Lördagen den 9 Mars, e, m.
domänstyrelsens omorganisation. De förhållanden, som i skrifvelsen
skulle framställas, äro tydligt påvisade i detta förslag, och finans-’
ministern har deri till och med åberopat herr Hygrells förra motion
i samma sak och sagt, att den skall komma att tagas i betraktande
vid uppgörandet af ny stat för domänstyrelsen. Jag tror derför att
skrifvelsen är icke blott onödig utan äfven skadlig, ty innehållet i
domänstyrelsens förslag jemte finansministerns yttrande visar, att
Kongl. Maj:t har reda på dessa förhållanden förut. Nu tillkommer
också en annan sak. Den stat, med hvilken vi hålla på att arbeta
inom statsutskottet, är, åtminstone sådan den nu föreligger på af-
delningen, byggd dels på tjenstemännens omdelning och dels på
ökadt antal tjensteman, hvarförutom de utgifter, som skulle er¬
läggas för utverkning och tillsyn, skulle användas till tjenstemännens
aflöning.
Jag anser det derför icke passa i stycket att nu skrifva till
Kongl. Maj:t i denna fråga, utan tror att det är bäst att låta Kongl.
Maj:t och domänstyrelsen sköta saken såsom de finna lämpligast. Om
de klagomål, som i motionen blifvit framstälda, äro berättigade, så
skola de nog komma att afhjeipas på den ståndpunkt frågan nu står,
utan att denna skrifvelse behöfver aflåtas. Jag kan derför icke finna
annat, än att detta är en alldeles öfverflödig skrifvelse, som icke
kommer att lända till något gagn, men som möjligtvis skulle lända
till skada. Jag skall icke uppehålla tiden längre, utan inskränka
mig till att yrka afslag så väl å motionen som å utskottets fram¬
ställning.
Herr Dahlberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anled¬
ning af herr Sundbergs uppträdande i förmiddags. Men jag skall
dock icke alls inlåta mig på ett bemötande af herr Sundbergs anfö¬
rande, dels derför att jag icke kan vara så rolig som han, dels der¬
för att, då vi utgå från olika premisser, vi alltså komma till olika
konklusioner. Fasthåller man emellertid vid hvad jag i förmiddags
antydde, eller att lappmarken innebär så väl ett administrativt som
ett geografiskt begrepp, så kan man lätt förstå orsaken till skiljak¬
tigheten oss emellan, då jag stöder mig på eu erfarenhet, hemtad
från hvad man skulle kunna kalla den administrativa delen af detta
område, och han på en erfarenhet, hemtad från den långt norrut be¬
lägna geografiska delen deraf. Jag skall då genast tillägga, att jag
mycket väl vet att hvad jag har velat beteckna som den geografiska
delen äfven innefattas uti den administrativa. Fasthåller man nu
emellertid denna skilnad, hvilket är nödvändigt då det gäller så oer¬
hördt stora landsträckor, så kan man lätt förstå, att mycket olika
uppfattningssätt måste på grund af gifna faktiska förhållanden göra
sig gällande. Nu är det ett faktum, att den del af den s. k.
lappmarken, som ligger närmast hvad vi kalla nedre landet, så väl
hvad kultur i öfrigt som särskildt hvad skogsåterväxten angår, har
mycket mera gemensamt med de naturförhållanden, som existera i
detta nedre land, än med dem som göra sig gällande inom de trak¬
ter, derifrån herr Sundberg antagligen hemtat sin erfarenhet. Då nu
lagstiftningen rörande dispositionsrätten af skogar är lika för hela
Om ändring
'■ § 8 af den
för Vester-
bottens och
Norrbottens
läns lapp¬
marker gäl¬
lande afvitt-
ringsstadga.
(Forts.)
N:o 18.
6
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om ändring denna ofantliga areal, så är det uppenbart, att, sedan afvittringen
för Vester-1^1*’ de, olägenheter, som äro förenade med denna lagstiftning, måste
bottens och bjertast framträda inomområden, der skogstillgången till följd af sjelfva
Norrbottens naturförhållandena är rikare och växtligheten större än uti de af na-
Uins lapp- turen mera kargt utrustade delarne af det område, som är inbegripet
hndeafmtt- "nder san|ma lagstiftning. Af motionen och äfven af utskottets be-
rings8tadga. tänkande framgår tydligt nog, hvari detta missförhållande vid lagens
(Forts.) tillämpning består, nemligen hufvudsakligen deruti, att icke sällan
öfvermogen och mogen skog får qvarstå, under det att god och i
växtkraft varande sådan utstämplas.
Då det ju icke kan ligga i någons intresse, hvarken statens eller
den enskildes, att en värdefull egendom på detta sätt förfa res, enär
ju i allt fall motionären och de med honom lika tänkande hvarken
begärt eller ens ifrågasatt upphörande af statskontrollen äfven å en¬
skildes skogar i lappmarken, och då den utväg utskottet anvisat för
att nå det af motionären åsyftade målet, eller att undanrödja de af
honom påpekade missförhållandena, synes vara så försigtigt vald, att
jag icke kan inse att några betänkligheter rimligtvis kunna uppställas
mot bestridandet af densamma, skall jag fortfarande yrka bifall till
dess framställning. Ty det är ju alldeles tydligt, att vid tillämpnin¬
gen af gällande lagstiftning högst betydande missförhållanden egt
rum. Det är för att lå dessa missförhållanden undanröjda som mo-
ticmären föreslagit, att norrbottenslagen skulle fä tillämpas äfven
på lappmarken, hvilket i flera hänseenden skulle vara det lämp¬
ligaste och mest praktiska, och vid tillämpningen deraf skulle statens
rätt att kontrollera den enskildes hushållning med. sin skog qvarstå.
Men då utskottet icke kan gå så långt som motionären, utan i stället
tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t att få de ifrågavarande miss¬
förhållandena rättade, så kan ju ännu mindre någon fara uppstå af
att bifalla denna framställning. Faktiskt är, att nuvarande utstämp-
ling ofta sker på ett sätt, som ofta nog är oförsvarligt, hvilket likväl,
som utskottet också angifvit, till någon del kan förklaras deraf, att
jägeribetjeningen är föga talrik. Men ju mera detta faktiska missför¬
hållande träder i dagen, desto mindre kan man förvåna sig öfver,
att missnöje hos dem, som äro föremål för denna lagstiftning, upp¬
står. Ty hvilken som har skog kan val vara nöjd med, att den
bästa i växt stående skogen icke så sällan utstämplas, under det att
den mogna skogen ofta tår stå qvar, derför alt skogstjenstemännen
ej vilja beqväma sig att utstämpla den skog, som, ehuru skadad, är
mera aflägsen. — Saken, som motionären bragd å hane, resumerar sig
då ganska^ enkelt, nemligen att få sådana åtgärder till stånd, att
detta missförhållande må kunna afhjelpas så mycket som möjligt.
Då motionären nu, efter hvad jag tror mig veta, begärt or¬
det, anser jag det öfverflödigt att upptaga till bemötande hvad vi¬
dare yttrats, utan anhåller endast om bifall till utskottets betän¬
kande.
Herr Farup: Herr talman, mine herrar! Sä vidt jag kunnat
fatta motionären, så innehåller hans motion nära nog från början till
slut ett klander mot det sätt, hvarpå jägeribetjeningens åliggande
Lördagen den 9 Mars, e. m.
1 N:o 18.
handhafves. Den är för fåtalig och må hända i de flesta fall för Om ändring
egenmäktig. Detta har framkallat ett missnöje, som är så stort, atp $ 8Jff den
det är allmänt genomgående, och det är detta som motionären vill bottens och
afhjelpa genom att inskränka jägeribetjeningens magt till hvad norr- Norrbottens
bottenslagen medgifver. Han vill sålunda till en viss grad få bort läns lapp-
all afstämpling och på denna väg skaffa jordegaren rätt att genommarker gäl-
alverkningskontrakt upplåta sin skog •— såsom lagen nu m e d g i fv e ‘ringsstadga'
— till afverkning på ända till 50 års tid. Under loppet af mer än (Forts)
ett decennium har jag i denna kammare för min del på det ifrigaste
arbetat emot dessa olyckliga och olycksbringande upplåtelsekontrakt,
och jag har framhållit de olyckliga verkningar, som de i Norrlands
öfriga delar medfört.
Att nu bifalla motionärens önskningar skulle vara att öppna
dörren på vid gafvel för sådana kontrakt äfven i lappland. Jag
kan icke se andra följder deraf, än att de skola blifva till eu — om
jag vågar använda ett så strängt ord — förbannelse för de orter,
som förr derifrån varit befriade. Så har det tillgått i de trakter, som
jag representerar. Eu talare har visserligen berört den saken, men
icke i så skarpa ordalag som den borde framhållas, 'fy det är icke
nog att på detta sätt jordegaren afhändt sig afverkningsrätten till
skogen, som var hans dyrbaraste egendom; utan i och med detsamma
var för honom sa att säga all hemtrefnad borta. På de trakter, der
sådant skett, har allt för ofta icke allenast afverkningsrätten till sko¬
gen blifvit afhänd på ända till 50 år, utan de som hafva köpt
afverkningsrätten hafva sedermera af ofvannämnda orsak äfven kun¬
nat köpa hemmanen till godt pris. Det är nära nog hela socknar,
som på detta sätt gått i händerna på afverkningsbolagen, som lagt
hela rörelsen under sig, och det är begripligt, att detta måste vara
en förfärlig olycka. Från Irland hafva vi sett hvad sådant verkar
och, i fall denna motion skulle antagas, komme vi att i detta hänse¬
ende blitva likstälda med Irland så mycket som möjligt. Så skulle
följderna blifva, om denna motion går igenom, ty då skulle upplåtelse
af skogen genom afverkningskontrakt medgifvas äfven i lappmar¬
ken i samma stora skala, som i andra delar af landet nu är till¬
lätet Men den, som ifra för dylika upplåtelser och må hända upp¬
manat motionären att framkomma med motionen, hafva förmodligen
icke sett, huru olycksbringande den kunde blifva. Ty i allmänhet
kunna icke dessa jordegare hushålla med sin skog. Det är nödvän¬
digt för att göra denna skog fruktbringande att lägga ned stora
kostnader för kommunikationsleder, flottleder och så vidare. Men
det kunna icke jordegarne sjelfva gorå, och staten gör heller ingenting
åt saken, utan det är stora associationer, som öfvertaga dessa arbe¬
ten. Men dermed äro också hemmansegarne sålda på det närmaste.
Hå har det åtminstone gått till på andra trakter, och jag kan icke
nog varna för att samma olycka skulle komma att drabba de lapp¬
marker, som härmed afses.
Hvad skrifvelseförsiaget angår, så tror jag icke att det är af
behofvet påkalladt. Det vill hafva en ändring af § 8 i afvittrings-
stadgan den 30 maj 1873 i syfte att jägeribetjeningens åligganden
skola blifva på ett bättre sätt fullgjorda. Så vidt jag har mig bekant,
N:o 18. s
Lördagen den 9 Mars. e. m.
Om andmngärjiQi fråga om^ att omorganisera hela jägeristaten, och då är det
för Vester- “°Jl,1gtiatt man pa den vägen får se bättre resultat i detta afseende.
bottens och ijeKiagligt är det att jägeristaten, som skulle blifvit till nytta och
Norrbottens understöd för skogsegarne, i stället ofta blifvit till en börda. Det är
markerPfäl-yeiV]FD b,£;kIagligt) men så bär det blifvit på icke så få ställen. Nu
lande afvitaf1 erachertid att hoppas, att man genom en omorganisation skall
ringsstadga, komma till ett bättre resultat. Det fägnar mig på det högsta, att
(Fort».) man öu kommit till större klarhet om de vådor, som skogsafverk-
ningskontrakten verkligen fört med sig. Men så vidt jag har mig
bekant, bär man ännu icke gjort något för att åstadkomma någon
bättring härutinnan. Och ända till dess man åstadkommit en lag¬
stiftning i syfte att kunna hindra eller i någon mån begränsa den olyck¬
liga och nästan ohejdade spekulationen genom skogsafverkuings-
kontiakten, som förstört hela härad i Norrland, så skall jag ständigt
finna faran ötverhängande. Jag anhåller derför om afslag icke blott
pa motionen utan äfven på skrifvelsen.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman, mine herrar! Då jag
vid den förberedande behandlingen af detta ärende har biträdt ut¬
skottets föi slag, ma det tillatas mig säga några ord. Jag får förut¬
skicka den erinran, att jag mycket litet känner till förhållandena i
JNoirland, och jag beklaga]*, att min kännedom om dessa förhållanden
vant sa ringa vid behandlingen af ett sådant ärende som detta.
Ltan tvifvel är detta ärende eu sak åt vigt. Det synes mig
emellertid som om eu stor del, för att icke säga nära nog det mesta
som hai blifvit antördt emot utskottets förslag, icke egentligen kan
ligtas mot detsamma. Väl är sant, om man talar om motionärens
förslag och fäster sig uteslutande vid detta, att många anmärkningar
efter mitt förmenande skulle kunna göras, ty det afser ju, såsom vi
veta, Norrbottenslagens tillämpning på lappmarkens skogar, men ut¬
skottet bär ju från början till slut ogillat detta förslag och sagt, att
utskottet för sin del anser, att det icke går an att antaga detsamma,
stödjande sig på de utlåtanden, som myndigheter och auktoriteter på
detta område, såsom skogstjenstemännen, hafva afgifvit. Jag förstår
. således icke, huru det kan vara möjligt att på det sätt, som i syn¬
nerhet eu talare under förmiddagens plenum gjort, uttala sig emot
utskottets betänkande.
Utskottet har, sedan det latit tragau belysas ur alla de syn¬
punkter, som det varit möjligt för utskottet att göra, anfört: »Af
hvad i ärendet förekommit anser sig lagutskottet kunna draga den
slutsats, att olägenheter sa väl för de enskilde skogsegarne som för
lappmarkens ekonomiska utveckling verkligen uppkommit vid till-
lämpningen af ifrågavarande, uti § 8 afvittringsstadgan meddelade
föreskrift.» Det uppgafs af motionären vid behandlingen af detta
ärende inom utskottet, att fyra jägmästare hade icke mindre än 319
qvadratmil att öfvervaka och verkställa utsyning^' på, men i detta
område inräknas då ock en del kronoparker. När man nu klandrar
utskottet för sitt omnämnande af kronojägarne, ber jag att få säga,
att utskottet endast antydt härom såsom en utväg för att åstad¬
komma en förenkling vid utsyningars verkställande, och jag anser
9
Lördagen den 9 Mars, e. m
icke, att man bör eller rättvisligen kan klandra utskottet härför, tv
när man tänker på de stora vidder jag nyss omnämnt, tror jag, att,1
om det skulle sättas i fråga att tillsätta ett tillräckligt antal högre
tjensteman för att öfvervaka skogarne och verkställa nödiga utsynin-
gar, herrarne icke skulle vara mycket benägna för denna utväg. Jag
tänker, att man da skulle föredraga att här och hvar inflicka en
eller annan kronojägare, ty det är ju icke fråga om att, på sätt i
dag sagts, göra dessa så oberoende och sjelfständiga, att det skulle
bero på dmn att tillse, när och hvar utsyning skulle ske, utan det
är ju tydligt, att dessa jägare skulle taga emot och utföra order af
dem, som sta öfver dem. Utskottet erinrar om de sakkunniga myn¬
digheternas utlåtanden och har derjemte sagt, att beträffande motionärens
förslag kan icke utskottet gilla detsamma, och yttrar utskottet till
sist: »ehuru utskottet följaktligen icke kan godkänna deu utväg till
de öfverklagade olägenheternas afhjelpande, som motionären före¬
slagit? . föreställer sig utskottet, att ändamålet bör kunna på annat
sätt vinnas.» Ser man då till hvad utskottet tänkt sig i det fallet,
så hänvisar ju utskottet till de förslag, som domänstyrelsen omnämnt.
Utskottet har funnit dessa vara beaktansvärda och har dertill lagt,
hvad jag nyss vidrörde, nemligen att dessa kronojägare, hvilka, såsom
vi veta, skulle komma att utgöra ett ökadt antal enligt det förslag
rörande lönereglering för skogstjenstemännen, som medföljer stats¬
verkspropositionen för i år, möjligen skulle för besparings skull kunna
verkställa några af utsyningarna. Jag har velat, om det nu lyckats
mig, visa, att utskottet har ingalunda sökt försvara motionärens för¬
slag, utan tvärt om på det bestämdaste afstyrkt detsamma och endast
hemstält om en skrifvelse, med hvilken afses icke ett bifall till mo¬
tionen,^ icke en tillämpning al norrbottenslagen på lappmarken, utan
en sådan förändring att vid utsyning af skog till hemmansegare i
lappmarken i första hand måtte tagas af den mogna och öfvermogna
skogen samt vindfällen. Det har inom utskottet upplysts, att det i
denna lappmark lär finnas alldeles otroligt med vindfällen, en uppgift
som jag föreställer mig ej behöfva betviflas, då den kommer från
trovärdiga personel-, men dä är det på samma gång högst oegentligt,
att utsyning verkställes på skog, som står i vackraste tillväxt. Det
är detta utskottet velat förekomma, att man utsynar på den unga
skogen, medan man låter den öfvermogna stå qvar år efter år. Jag
tror således, att det hårda klander, som uttalats mot utskottet icke
varit fullt så rättvist.
Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag, och
jag gör det så mycket hellre, som jag är öfvertygad, att för¬
slaget aldrig skall kunna törstås på annat sätt, än lag försökt fram¬
ställa det. fa
Herr Hygrell: Herr talman, miue herrar! Jag ber att först få
tillkännagifva, att min motion i första rummet tillkommit med an¬
ledning åt förhållanden i Vesterbottens läns lappmark, der afvitt-
ringen nu är afslutad, i somliga socknar redan sedan flera år till¬
baka, da den deremot i Norrbottens läns lappmarker ännu pågår.
De olägenheter, som medfölja tillämpningen af § 8 i afvittrings-
N:o 18.
Om ändring
i § 8 af den
för Vester¬
bottens och
Norrbottens
lä is lapp¬
marker gäl¬
lande afvitt-
ringsstadga.
(Forts.)
N:o 18.
10
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om ändring stadga, kunna ju möjligen derför icke ännu hafva gjort sig be-
för Vester-i sistnämnde lappmarker. Jag ber vidare att fä nämna, att
bottens och J.aS från de allra flesta hemmansegare i Yesterbottens läns lappmark
Norrbottens iätt emottaga petitioner med begäran om att väcka den förevarande
lapp- motionen; jag har från åtskilliga kommunalstämmor i lappmarks-
lande^fvitt-s0(;^nalne fått liknande framställningar, och slutligen vill jag nämna,
ringsstadga, ätt Vesterbottens läns landsting sista året beslutat hos Kongl. Maj:t
(Forts.) anhålla om en lagförändring i enahanda syfte, som i motionen fram¬
hållits. I följd af dessa starka påtryckningar från mina kommittenter
har jag ansett mig icke kunna underlåta att framkomma med denna
motion. Då emellertid utskottet icke funnit skäl tillstyrka densamma,
vill icke heller jag nu yrka bifall dertill, men deremot skall jag-
tillåta mig yrka bifall till utskottets förslag. Att åtskilliga olägen¬
heter vidlåda tillämpningen af den ifrågavarande lagparagrafen anser
jag vara fullt ådagalagdt, bland annat, med officiell intyg från krono¬
fogden i Yesterbottens läns lappmarks fögderi, och dä utskottets förslag
endast har till syfte att vinna bot för dessa olägenheter, kan jag icke
se någon fara i att kammaren bifaller samma förslag, till hvilket jag
följaktligen yrkar bifall.
Herr Pamp anmärkte, att jag klandrat skogstjenstemännen i
lappmarken, men det har jag icke gjort. Jag är tvärt om den förste
att vitsorda deras skicklighet och nit. Deremot har jag- sagt, att de
äro för fåtaliga för att på fullt tillfredsställande sätt kunna hand¬
hafva de stora enskilda skogarne. Det är lappmarkens skogslag jag-
klandrat, men icke skogstjenstemännen.
Herr Pamp: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att
jag- icke sade, att motionären klandrat jägeristaten, men jag sade,
att hans motion innebar ett klander af det sätt, hvarpå jägeristatens
åligganden handhafvas. Det är något helt annat, och det tror jag-
går igenom motionen från början till slut, och orsaken härtill' är
företrädesvis att söka i dessa tjenstemäns fåtalighet. Men jag lim¬
mig särskilt bekant, att så val i dessa trakter som i andra klander
äfven uppkommit genom det sjelfsvåldiga sätt, hvarpå jägeristaten
icke så sällan fullgör sina åligganden. Må detta komma från mig
sjelf, jag skall stå derför.
Herr B ex c 11: Jag tager mig friheten yrka afslag sä väl å motionen
som å den föreslagna skrifvelsen. Skrifva vi nu till Kongl. Majrt i
denna fråga, få vi till svar detsamma, som häromdagen, nemligen
att hafva vi skrifvit, få vi också besluta i saken. Nej, jag tror icke
att det är bra med för mycket skrifvande.
Det egendomliga här är, att jag icke hört mycket klander öfver
den nuvarande lagen, utan det har bara talats om tillämpningen af
densamma. Hvad skall det tjena till, att Riksdagen och Kongl.
Maj:t skrifva lagar, om vi icke efterlefva dem? För min del tror
jag, att den nu gällande lagen är bra, sådan den är, och att någon
ändring deri blott skulle blifva ett intrång på lapparnes rätt. Den
är nog redan tillräckligt kringskuren, ty när den nuvarande lagen
skrefs år 18713, togs deri hänsyn till klimatiska förhållanden.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
11
N:o 18.
Jag yrkar afslag
motionen och hoppas,
komma igen genom en
Herr Björkman:
som utskottets förslag
nyttan både åt folket
så väl å den föreslagna skri fvel sen som å Om ändring
att de skola falla båda två och aldrig mer*/ 8£f (len
domhafvande i Norrland.
Norrbottens
Jag ber att få yrka afslag å så väl motionen läns lapp-
och tror att jag dermed gjort allra största marker gäl-
deruppe i norden och åt hela vårt land irinfsstadga.
(Forts.)
Herr Andersson i Nöbbelöf: Under hela den diskussion, som
här förts i denna fråga, har klander hufvudsakligen uttalats mot
motionärens förslag. Då så vidt jag vet något yrkande om bifall
till motionärens förslag icke gjorts, kunde klandret deröfver mycket
väl också uteblifvit. Icke heller har jag hört under diskussionen
någon talare, som kunnat framhålla, att det nuvarande tillståndet i
Vesterbottens lappmark varit, såsom det borde vara, ty allesammans
hafva tern! igen öppet erkänt, att missförhållanden der existera, och
att det icke vore mer än rätt, om man kunde få någon rättelse
härutinnan. Det är också, hvad utskottet här försökt göra. Vi hafva
sett hvad följden af de nuvarande förhållandena blifvit för desse
jordinnehafvare i lappmarken. Redan hafva fy-delar af skogen
öfvergått i sågverksegarnes händer. Fortfar det på det sättet, kommer
slutligen hela Vesterbottens lappmark i sågverksegares händer, och då
blir, efter hvad herr Farup yttrade, all hemtrefnad borta för de
stackars jordegarne.
Det må lända utskottets ledamöter till ursäkt, särskildt leda-
möterne från det södra Sverige, om vi icke kunnat komma till det
resultat, som många väntat, då vi icke kunnat vara inne i de
praktiska förhållanden, som existera der uppe i lappmarken. Vi
hafva dock sökt inhemta upplysningar i ämnet, så godt vi kunnat,
icke blott från sådana myndigheter som domänstyrelsen, utan äfven
från andra underordnade myndigheter, deribland kronofogden der¬
uppe, hvars utlåtande i saken, besynnerligt nog, icke kommit med
till regeringen. Utaf alla dessa myndigheters utlåtanden har man
icke kunnat sluta till annat, än att det vore nödvändigt att i någon
mån ändra förhållandena så, att icke tusentals öfvermogna träd blifva
till ingen nytta, under det den fåtaliga jägeribetjeningen på dessa
trakter oftast utstämpla!’ af den skog, som ligger närmast, men icke
alltid är mogen.
Det är på dessa skäl, jag velat tillstyrka det förslag, som af
utskottet här framstälts, och tager mig nu friheten yrka bifall till
detsamma.
Herr Dahlberg: Jag skall endast be att få uppläsa det af mig
under förmiddagen åberopade yttrande af domänstyrelsen, hvilket
motionären icke kommit att uppläsa, men som jag önskar få i sin
helhet refereradt. Det är hemtadt från styrelsens underdåniga ut¬
låtande angående lagstiftning för den enskildes skogshushållning.
Styrelsen säger deri: »det torde derför få betecknas såsom en miss¬
uppfattning att anse trävarurörelsen såsom orsak till eu dålig skogs-
N:o 18.
12
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om ändring hushållning, ehuru det måste ligga i sakens natur att, der förut
7r*de,ösa skogsprodukter blifva föremål för en vinstgifvande inskörd
bottens och för export, öfverafverkning till en början kommer att ega rum. Först
Norrbottens sedermera, mången gång långsamt, vinner skogshushållningen insteg,
lans lapp- sedan skogarne kommit uti kapitalstarka egares händer, som inse för-
iZdeafvUt-r.e!^'ne af en rationel skogsskötsel. Denna utveckling af skogs-
ringsstadga. förhållandena torde ej heller genom konstlade medel kunna före-
(Forts.) kommas».
Herr Lilienberg: Jag har icke mycket att tillägga till hvad
den ledamot af utskottet, som förut haft ordet, anförde, men då ett
par här åberopade utlåtanden från myndigheter till domänstyrelsen
och Kong!. Maj:t, icke blitvit ordagrant citerade, och dessa utlåtanden
utgöra det väsendtligaste och närmaste stödet för utskottets förslag,
tillåter jag mig att uppläsa dem. Konungens befallningshafvande i
Vesterbottens län säger bland annat: »dock anser Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som icke har något skäl att betvifla skogstjenste-
männens inom länet redbarhet och duglighet, sig böra i underdånighet
hemställa, att utsyningarna ordnas på annat sätt än för närvarande,
så att de icke uteslutande blifva beroende af skogstjenstemännens
omdöme, utan att äfven skogarnes egare lemnas tillfälle att sig yttra
och få. angifva de skogstrakter, der de företrädesvis önska att er¬
hålla virket afsynadt. Påtagligt är nemligen, att skogstjenstemännen,
hvilka inom sina vidsträckta revir hafva icke blott de enskildes utan
äfven kronans skogar att sköta, icke kunna medhinna att så nog¬
grant som skogsegarne, hvilka dagligen äro i tillfälle att se till sina
skogar, taga kännedom om deras beskaffenhet.»
Och kronofogden i Lycksele säger uti sitt till Konungens befall¬
ningshafvande stälda utlåtande i ämnet: »deremot anser jag, under
förutsättning att utstämpling fortfarande kommer att inom länets
lappmark ega rum, skäl vara att hitintills varande 10 öres afgift
försvinner, samt sådana föreskrifter för revirförvaltaren utfärdas, att
endast fullmogen skog måtte för utverkning och försäljning utstämplas,
men den i full växtlighet varande, från utstämpling skonas — låt
vara om ock derigenom, för herrar revirförvaltare mera besvär skulle
uppstå och de nödgas för utstämpling å byaskogar använda kanske
dubbelt så lång tid, som hitintills gemenligen åtgått.»
Det var dessa utlåtanden, som föranledde utskottet att göra den
hemställan, här gjorts, och hvartill jag nu yrkar bifall.
Herr Petersson i Runtorp: Det förvånar mig icke, att lag¬
utskottet med sådana åsigter ville hålla på sitt förslag, men jag be-
t vi fl ar verkligen, att detta utskott, som har så mycket annat att
gorå, haft tid att läsa igenom den del af sjunde hufvudtiteln, som
af ser samma fråga. Vore det så, att icke frågan om organisation af
skogsstaten och i sammanhang dermed den uti herr Hygrells motion
berörda fråga bl.ifvit uti Kong]. Maj:ts proposition bragta på tal, så
vore det fullt rigtigt, att den af lagutskottet föreslagna skrifvelsen
aflinge, men då saken redan blifvit af Kongl. Maj:t dragen under
Riksdagens pröfning, vill jag blott hemställa, huru vida det icke vore
13
N:o 18.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
att lägga tårta på tårta, om vi bifölle detta förslag, samt nu särskild! Om ändring
beslöto en skrifvelse till Kong]. Maj:t i ämnet. ° “ J““
Det är af dessa skäl jag yrkar afslag så väl å motionen som
utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Månsson, JEricJeson i Bjersby, Larsson
Mörtlösa, Sjöberg och Johansson i Strömsberg.
i § 8 af den
o för Vester-
a bottens och
Norrbottens
läns lapp¬
il marker gäl¬
lande afvitt¬
ring sstadga.
Herr Sven Nilsson anförde: Det är kan hända onödigt att taga
till orda i denna fråga, men jag är i likhet med utskottets leda¬
möter af den mening, att de anmärkningar, som här rigtats mot
utskottet, hafva egentligen träffat motionären, och vill derföre fästa
uppmärksamheten derpå, att här föreligger endast ett förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t, som icke afser ändringar uti ifrågavarande
stadga, utan endast att denna stadga bör tillämpas annorlunda än
som skett, livilket Kongl. Maj:t naturligtvis kan vidtaga, utan att
.Riksdagen fattat något beslut i ämnet.
Förhållandet är att afvittringsstadgan nu tillämpats så, att skogs-
egarne hafva rätt att utan utsyning taga skog till husbehof, men
alldeles icke någon, äfven om det finnes aldrig så mycket torr skog
eller vindfällen, till afsalu. Man kan lätt föreställa sig, att, med de
stora sträckor, som finnas deruppe i lappmarkerna, det skulle åtgå
betydlig tid, i fall våra jägmästare eller skogsbetjeningen derstädes
skulle då och då gå ut i dessa marker för att utstämpla alla dessa
vindfällen och torrskog, äfvensom annan skog der det för skogens
bestånd vore mest lämpligt. Man kan naturligtvis icke begära detta,
men följden blir också den, att den öfvermogna och torra skogen
samt en mängd vindfällen få ligga och ruttna upp. Under sådana
omständigheter synes det mig, att då vi icke göra något annat än lägga
frågan i. Kong], Maj:ts hand, med erinran derom att afvittrings¬
stadgan icke blifvit vid tillämpningen efterlefd, behöfva vi icke
vara rädda för att allt för stor magt lägges i jordegarnes händer,
utan kunna i det fallet tryggt lita på Kongl. Maj:t.
Det påstående, den siste talaren hade derom, att samma fråga
föreligger hos statsutskottet i sammanhang med frågan om skogs-
statens reglering, håller icke rigtigt streck, tv statsutskottet har der¬
vid icke att yttra sig om något annat än den s. k. utstämplingsaf-
giften, som Kongl. Maj:t nu föreslagit skola ingå till statsverket i stället
för, som. hittills egt rum., till skogstjenstemännen. Statsutskottet har
således icke att uttala sig om den del af frågan, som här föreligger.
Jag anser derför, att lagutskottet haft rätt och väl förfarit, dä det
gjort ifrågavarande hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet,
då sådana brister vid tillämpningen af stadgan förekommit, som
utskottet, påpekar. Nu kan det ju sägas, att denna skrifvelse är
öfverflödig, emedan Kongl. Maj:t kan ändra de rådande förhållandena,
i öfverensstämmelse med stadgans innehåll utan Riksdagens hörande.
Skulle Kongl. Maj:t, som nu torde hafva fått behöfliga upplysningar
i. frågan, emellertid finna behöfligt att göra vissa ändringar vid till-
lämpningen af den nu gällande skogsstadgan, kommer han väl för detta
ändamål att infordra utlåtande från domänstyrelsen, då vi väl få
N:o 18.
14
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om ändring hoppas, att denna styrelse deri upptager och fäster tillbörligt afseende
för Vester- v*c a . anmai'kningar, som här gjorts i frågan, samt drifver
bottens och saken. fram, så att rätt kommer att skipas jordegarne, på samma
Norrbottens gång icke allt för stor skada vederfares skogen, hvilket nu är fallet,
läns lapp- på samma gång som statens rätt blifver tillgodosedd.
landeZ/viit- Ja« ***** bifa11 tU1 utskottets förslag.
Ting sstadga
(Forts.) . Herr Johnsson i Thorsberg: Då jag icke kan sluta mig, hvarken
till motionärens eller utskottets förslag, ber jag att få angifva de
skäl, som för mig varit bestämmande.
Jag kan nemligen icke förstå sammanhanget mellan utskottets
motivering och det slut, hvartill utskottet kommit. Efter det utskottet
an ty dt, att skogs- och jordegarne borde beredas lättnad i afseende å
sättet för utstämplingen och nedsättning i utstämplingsafgiften, till-
styrkes en skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring i § 8 i afvittrings-
stadgan för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 80
maj 1878, i syfte att de olägenheter, som för närvarande vidlåda
tillämpningen af nämnda §, må kunna undanrödjas. Hvad innehåller
då denna 8 §? Jo, deruti stadgas, att »egare af frälse- och skatte¬
hemman samt lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade
skogen _ ega vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 af nådiga
förordningen den 29 juni 18G6, angående dispositionsrätten öfver
vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad.»
Om nu Riksdagen skulle antaga den skrifvelse, som utskottet
bär föreslagit, vill det förefalla mig, som Kongl. Maj:t icke skulle
anse sig höra framlägga förslag till ändring i andra förordningar
än hvad Riksdagens skrifvelse innehölle. Som herrarne finna, före-
skrifves i afvittringsstadgans § 8 icke alls något om de bestämmelser
i afseende å^ utsyning, som nu äro i fråga, och hvilkas brister utskottet
af sett att afhjelpa. Dessa bestämmelser åter äro införda i nämnda
kongl. förordning den 29 juni 18G6, hvars 1 § i mom. 1 lyder: »A
skattehemman, som uppkommer af nybygge, hvilket hädanefter från
kronan upplåtes, ege skattemannen ej annan rätt öfver hemmanets
skog än att han derifrån må, dels, utan utsyning, till husbehof hemta
nödigt virke och bränsle och dels, efter utsyning och stämpling af
vederbörande skogstjenstemän, fritt taga eller försälja hvad derut¬
öfver kan, med bevarande för framtiden af skogens bestånd, årligen
åt verkas.» Som herrarne finna, äro egarne af skogsmarker i lapp¬
marken fullt berättigade att använda skogen, efter nuvarande för¬
fattningar, med hänsyn till den högsta möjliga afkastning; endast
ett förbehåll: att skogens bestånd icke äfventyras. Jag frågar: kan
det vara välbetänkt att, då vi stå inför den situation, att eu skogs-
lagstiftning äfven för vårt land i öfrigt snarligen framtvingas, lös-
släppa afverkningen i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
der ståndskogen företrädesvis bör vara fredad af klimatiska och
kulturskäl.. Skulle nu de missförhållanden i afseende å utsyning,
som bär blifvit anförda, verkligen förefinnas, och de anmärkningar som
bil i hvit anförda mot jägeri betjeningen inom Vesterbottens län verk¬
ligen vara grundade, i det att vederbörande skogsegare förmenades
att använda sin skog på bästa och förmånligaste sätt med hänsyn
Lördagen den 9 Mars, e. m.
15
N:o 18.
till dess återväxt, så är derigenom visst icke ådagalagdt, att någon
riksdagsskrivelse i ämnet är påkallad, än mindre ändring i afvitt-
ringsstadgan, för afhjelpande af dessa olägenheter erforderlig. Vägra
vederbörande skogstjenstemän att lemna erforderligt biträde för ut-
stängsling af mogen skog, der sådan finnes att tillgå, så ega ju
skogsegarne rätt att vända sig till domänstyrelsen för rättelse, men
en ändring i afvittringsstadgan kan deraf icke motiveras. I instruk¬
tionen för skogsstatens tjensteman — utfärdad af dåvarande skogs¬
styrelsen, numera motsvarad af domänstyrelsen — den 29 juni 1807,
hvilken instruktion är till hufvudsak]igaste del ännu gällande, stadgas
i 1 §: »Indelning af skog består uti dennas affattande å karta samt
uppskattning jemte upprättande af på dessa arbeten grundad beskrif¬
ning och hushållningsplan, hvilken senare skall afse skogens fram¬
tida bestånd och dess dermed förenliga högsta afkastning.» Der är
ordet »högsta afkastning» åter framskjutet, och naturligtvis kan det
icke vara annat än så väl jordegares som landets fördel, att skogarne
få tillgodogöras på bästa sätt. Men ett bifall till utskottets förslag är
allt för långt gående. Min öfvertygelse är, att Kong], Maj:t, i händelse
denna skrifvelse aflätes, icke skulle kunna inskränka sig till de
bestämmelser i afseende på reglementet för skogsbetjeningen, hvari¬
genom man skulle kunna afhjelpa just de missförhållanden, sömhål-
äro i fråga. Skogsegarne måste, enligt min åsigt, redan på grund af
nu gällande författningar vara fullt berättigade att tillgodogöra sig
den öfvermogna skogen, och ingen kan heller påstå, att skogens
bestånd är hotadt derigenom att man afverka!- och tillgodogör sig
den öfvermogna skogen. Domänstyrelsen eger full befogenhet, ej
mindre att beordra vederbörande jägmästare att utstämpla öfvermogen
och utvuxen skog, än ock tillåta, att ^stämpling må ega rum för
t. ex. 3 å 5 år, hvarigenom obestridliga fördelar för skogens till¬
varatagande vinnes, utan att enskild eller allmän rätt deraf för¬
närmas.
På dessa skäl och på grund af hvad i öfrigt anförts, som jag
icke skall upptaga kammarens tid med att upprepa, får jag, herr
talman, yrka afslag å så väl motionen som utskottets hemställan.
Herr Sundberg från Haparanda by: Jag skall endast be alt
få med några ord bemöta ett par talare, som här uppträda
Herr Dahlberg häntydde på, att min kännedom om dessa för¬
hållanden måste vara temlig-en inskränkt, då jag antagligen endast
hade att stödja mig på erfarenheten från sådana högre breddgrader,
der ingen skog växer. Nej, herr Dahlberg! Tyvärr har jag en
sorglig erfarenhet ifrån de trakter, der dispositionsrätten i afseende
på skogen har varit oinskränkt. Det är onödigt att tala om dessa
förhållanden här, men så mycket vill jag säga, att icke mana de till
att lossa på de band, som staten pålagt för att värna skogen.
Herr Dahlberg frågade, tror jag, vidare: hvem kan vara nöjd
med att hans skog sättes under kontroll? Jo, svarar jag, det kan
och får den vara, som fått skogen till skänks, såsom förhållandet är
med egarne af ifrågavarande skogar, under vilkor att underkasta
sig eu sådan kontroll.
Om ändring
i § 8 af den
för Vester-
bottens och
Norrbottens
läns lapp¬
marker gäl¬
lande. afvitt-
ringsstadga.
(Ports.)
N:o 18.
16
Lördagen den 9 Mars, e. m.
i S 8 af deri Aa11 , c a8'a1' öfver _ att förvaltningen inom dessa stora skogs-
för Vester- omi'åden lemna! åtskilligt öfrigt att önska. Men å andra sidan bör
bottens och ™an tänka på, att dessa öfverklagade missförhållanden tillkommit
Norrbottens först efter afvittringarnes slut, för två å tre år sedan. Vederbörande
marker^fät- r®vl,rförvaltai;e fing° (]ä Pä en gång dessa ofantliga områden att taga
laude a fritt-7^ °1UI- ?an någon begära, att de på denna korta tid skulle
ringsstadga, hafva hunnit med att undersöka och ordna förhållandena öfver allt
(Forts.) j dessa skogsmarker, som upptaga en yta af icke mindre än tre¬
hundra qvadratmil? Emellertid komma de småningom att hinna
derhän, om äfven några tusen träd dessförinnan skola hafva hunnit
blåsa omkull; de äro val ej alldeles värdelösa för det.
Herrar Pehr Pehrsson, Hans Andersson och Sven Nilsson an¬
märkte, att det klander, som blifvit rigtadt mot utskottet i denna
iiåga, i sjelfva verket icke träffat utskottet, utan endast motionärens
förslag. Jo, ursäkta, mine herrar! Jag tillkännagaf tydligt mot¬
satsen i mitt anförande i middags. När utskottet afstyrkt motio¬
närens förslag, så ville jag icke inlåta mig på detta, utan jag tog
just utskottets och bemötte det och försökte göra klart för kamma¬
rens ledamöter hvad utskottet egentligen afsett med dessa olägen¬
heter, som man genom den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t
skulle söka få undanröjda. Jag räknade upp dem och gruppe¬
rade dem under fyra punkter. Hen första rörde utsyningstvånget.
Jag säde, att detta kunde utskottet icke lemna, när det nu en gång
stält sig på den basis, att det afstyrkt motionen.
Den andra afsåg utstämplingsafgiften. Ja, den kunna vi heller
icke nu lemna, eftersom denna afgift tagits i beräkning af Kongl.
Maj it i ett ^ förslag till omorganisation af skogsstaten, hvilket ännu
icke kommit under Riksdagens pröfning. Den tredje olägenheten,
hvarpå utskottet häntydt, var fåtaligheten af utsyningsförrättarne.
Jag bemötte utskottet härutinnan dermed, att jag sade, att förlusten
deraf, att man läte dessa öfvermogna träd blåsa omkull, vore för-
svinnande liten i jemförelse med risken att lemna utsyningsförrätt-
niugen i händerna på kronojägarne. Herr Pehr Pehrsson anmärkte,
att kronojägarne väl icke skulle få verkställa utsyningen utan kon¬
troll. Jo, det vore väl meningen att de skulle så göra. Nu få de
icke använda stämpelyxan utan vederbörande jägmästares kontroll:
och det skulle väl bli någonting nytt, eftersom man vill eu förändring
i detta afseende. Den fjerde olägenhet, som utskottet ville hafva undan-
lejd,, var, att skogsegarne för närvarande hade för litet inflytande på
bestämmandet åt de områden, der utsyning skulle ega rum. Ja
detta bemötte jag så, att jag sade att det måste vara jägmästarne
som bestämde detta, ty hvart skulle det väl eljest taga vägen med
dessa skogar, _ som äro jordegarne gifna för att kunna lemna en ut¬
hållig afkastning i afl framtid för hemmanens bestånd? Det är detta
jag säde. Utsyningen, utsyningsafgiften och inflytandet i afseende
på bestämmande af utsyningsområdena äro alltsammans saker, som
vi icke kunna komma och skrifva om till Kong], Maj:t. Det skulle
således återstå bristen på utsyningsförrättare, hvilken skulle vara
afhjelpt derigenom, att kronojägarne medgåfves en utsträckt befogen-
het. Ja, är det så, att Riksdagen skulle vilja taga detta såsom en
Lördagen den 9 Mars, e. m.
17
i\:o 18.
anledning att skrifva till Kongl. Maj:t, så menar jag att Riksdagen
dermed gåfve sig sken af att luta åt en ny grundsats, den nemligen
att jordbruket i lappmarken kan bestå utan hjelp af skogen.
Hvad herr Dahlberg nämnde om, att jag varit »rolig» i mitt
förra anförande, så betviflar jag på goda grunder att han hört ens
hvad jag sade och än mindre att det var roligt. Jag slutar med att
fortfarande anhålla om afslag å så väl motionen som utskottets för¬
slag.
Herr Waldenström från Gefle instämde med herr Sundberg.
Om ändring
i § 8 af den
för Vester-
bottens och
Norrbottens
läns lapp¬
marker gäl¬
lande afvitt-
ringsstadga.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, afslog kam¬
maren så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
§ 2.
Till behandling förelåg vidare Andra Kammarens andra tillfälliga Om skrif-
utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 13), angående skrifvelse velse m.
till Kongl. Maj:t om inrättande af industrilotterier. KongLMaj:t
angående,
inrättande j
Med hufvudsakligt tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af industri-
af herr Elis Nilsson från Ystad i ämnet väckt motion, n:o 138, hem- lotterier.
stälde utskottet i förevarande utlåtande:
»att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om vidtagande af sådan förändring uti kongl. förordningen
angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881, att de uti
3 § af förordningen medgifna undantag från de uti §§ 1 och 2 före¬
kommande stadganden måtte utsträckas jemväl till sådana företag,
som afsåge bortlottning af svenska industrialster, och att i följd
häraf Kongl. Maj:ts befallningshafvande måtte, efter pröfning af om¬
ständigheterna, ega att på ansökning meddela tillstånd till inrättande
af industrilotterier under de vilkor och med de inskränkningar, Kongl.
Maj:t täcktes bestämma.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Winkrans: Den ärade representanten för Ystad har äfven
i år gifvit oss del af den motion, som han framkom med förra året
och som går ut på att välsigna vårt land med lotterier af så väl det
ena som det andra slaget. Förra året påstod han, att dessa lotterier
syntes vara omoraliska och äfven verkligen voro det, men detta
oaktadt saknade han icke mod att föreslå, att dylika inrättades. Den
ledamot af kammaren, som jemväl underskrifvit motionen och som
då kraftigast understödde honom i kammaren, sade under diskussionen
följande: »man säger att det är omoraliskt att spela. Ja väl, men
kan någon träda fram och säga huru spellustan skall kunna tillintet¬
göras?» Dä, naturligtvis ingen kunde svara på den frågan, drog han
deraf den slutsatsen, att antingen borde lagen mot spel mildras eller
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 18. 2
N:o 18.
in
Lördagen den 9 Mara, e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj:
angående
inrättande
af industri¬
lotterier.
(Forts.)
också helt och hållet upphäfvas. Ville man gå till väga så som den
ärade talaren då gjorde och i afseende på till exempel stöld och
^bedrägeri, rån och mord, fråga: »hvem kan träda fram och uppgifva,
huru dessa brott skola tillintetgöras?» samt, om ingen kunde svara
■ härpå, deraf draga den slutsats, att då måste dessa lagar upphäfvas
eller mildras; skulle det utan tvifvel varda illa bestiildt med samhället.
Nej, lagstiftaren söker på allt sätt förekomma dessa och andra brott,
ehuru han väl vet att idealet, deras tillintetgörande, aldrig nås.
Motionären har nu framkommit med ett par andra allmänna be¬
traktelser, som vittna om hans djupa psykologiska studier. ^ lian har
nemligen inledt en annan motion af likartadt syfte med två mycket
vackra satser, af hvilka den första lyder sålunda: »Att menskliga
lidelser icke låta sig utrota genom lagstiftning, den mä vara huru
vis och god som helst, torde vara en oomtvistad sak. Att de genom
förnuftig lagstiftning låta reglera sig, så till utbredning som följder,
är en annan sats, som deremot näppeligen kan blifva föremål för
något tvifvelsmål.»
Jag vill i förbigående nämna, att ordet »deremot» måste vara
ett tryckfel, ty denna sats står icke i någon motsats till den före¬
gående och det borde väl derför i stället för »deremot» heta »äfven¬
ledes» eller »likaledes». Man skulle nu tro, att motionären, som
jernför denna lidelse med dryckenskapslasten, skulle draga ut konse¬
kvenserna af sina båda satser och säga: alldenstund den menskliga
lidelsen för spel fortfarande eger rum, så måste kraftigare åtgärder
vidtagas för att söka hindra den samma. Nej, säger lian, vi skola
delvis upphäfva lagen mot penninglotteri och betydligt mildra lagen
mot industrilotterier. Jag kan för min del icke första konseqvensen
i en sådan framställning.
Men ännu mindre kan jag förstå utskottets tillvägagående, och
jag må säga, att det utlåtande, utskottet här lemnat, synes mig vara
bland de mest besynnerliga och förvånande, som jag i detta afseende
någonsin sett. Då en kammare tillsätter ett utskott, är det väl för
att få den fråga, som förelägges det samma, så objektivt och opartiskt
utredd som möjligt eller för att utskottet skall upplysa om hvad som
är sanning i det föreliggande fallet. Utskotten bruka ju äfven i all¬
mänhet framlägga för kammaren förslagens både ljusa och mörka
sidor samt sluta med att till-eller afstyrka den gjorda framställningen.
Det händer visserligen någon gång, att ett utskott inskränker sig till
afstyrkande åt motionen, men då har det i inledningen till utlåtandet
det väsentligaste af motionen, så att man kan se så väl den ena som
den andra sidan af saken. Det utskott, som behandlat nu föreva¬
rande motion, har dock endast framhållit den ljusa sidan af saken,
det har, så att säga, gått i gåsmarsch efter motionären, och fram¬
hållit endast hvad som talar till sakens fördel. Sålunda har utskottet
framhållit tre förtjenster, som dessa industrilotterier skulle hafva. Den
första är den, att »industrilotterierna i vårt land, under de tidsperioder
de tillåtits att existera, i kraftig mån gagnat handtverk, industri och
slöjder samt befrämjat produktionen af konstnärligt och smakfullt
utförda alster från dessa områden. Dessa lotterier hafva såmedelst
äfven bidragit till höjande af arbetsskickligheten hos den handtverks-
Lördagen den 9 Mars, e. m.
19 N:o 18.
och industriidkande delen af nationen samt varit en mägtig häfstång Om skrif¬
ta? mången producent på detta fält genom beredande af tillfälle tillveta;
afsättning, icke minst af sådana alster, som fordrat större uppoffring' gående'1
af tid och penningar, men hvilka arbeten de ofta eljest icke af brist inrättande
på afnämare skulle hafva vågat utföra.» Ja, vore täflan så ljus, som e/ industri-
utskottet här målat den, då måste hvar och en fråga sig: huru kunde ferier.
Kongl. Maj:t år 1887 vara nog obarmhertigattickemedgifvaGöteborgoch (Forts.)
Malmö samhällen rättighet att bibehålla dessa välsignelserika industri¬
lotterier, som åstadkommit så orimligt mycket godt under de förut
gångna åren, och huru kunde Riksdagen år 1873, då en likartad
motion väckts, afslå den samma, i Första Kammaren utan votering
och i Andra Kammaren med 103 röster mot 35? Och kunna vi val
antaga, att Kongl. Maj:t och Riksdagen voro fiender till industriens
höjande i vårt land? Vi måste väl snarare antaga, att alla önskade
på det kraftigaste befrämja den samma, men att de icke ansågo det
föreslagna medlet för det rätta. Jag tycker derför, att utskottet haft
anledning — i synnerhet som det antyder att det icke är okunnigt
om lotteriernas upphäfvande år 1872 — att påpeka de olägenheter,
som gjorde att Kongl. Maj:t fann nödigt att icke längre medgifva
sådana lotterier att existera samt äfven gjorde att begge kamrarne
funno sig nödsakade att med ett så öfvervägande flertal afslå motio¬
nen.. Derefter kunde utskottet ju hafva visat att de betänkligheter,
som då funnos, nu mera icke ega någon grund samt i följd häraf
föreslagit en ny lagstiftning i frågan. Nej, mine herrar, förhållandet
är, att man nu glömt så väl de olägenheter, som gjorde att industri¬
lotterierna upphäfdes år 1872, som dem, hvilka voro förenade med
det stora penninglotteriet, som upphäfdes år 1844 den 21 mars, en
af konung Oscar I:s första regeringshandlingar. Han tillträdde nem¬
ligen, som bekant, tronen den 8 mars 1844. Den kungörelse, hvari¬
genom nämnda lotteri upphäfdes, helsades med jubel af hela vårt
land. Nu hafva vi glömt dessa tider, då hvar och en skulle lägga
ned sin tolfskilling på det olycksaliga nummerlotteriet; nu tycker
man att vi kunna börja dermed igen och försöka å nyo införa denna
förderfliga inrättning. Om något är reaktionärt, så är det just ett
sådant steg. Jag tycker, att utskottet bort fråga sig — och dertill
kunde det haft anledning utaf förhandlingarne i fjol i denna kam¬
mare, då det äfven talades om industrilotterierna i Köpenhamn —
om dessa lotterier verkligen åstadkommit så stor välsignelse som
man uppgifvit. Det påpekades förra året, att dessa lottener i Köpen¬
hamn, långt ifrån att gynna de små industriidkarne och handtver-
karne, tvärt om gynnat de så kallade leverantörerna, hvilka fingo till
lotterierna leverera till exempel 100,000 borddukar, 25,000 paraplyer,
10,000 kaffekoppar och så vidare. Förhållandet var ungefär det¬
samma i göteborg, ehuru, i mindre skala. Fn talare på göteborgs-
bänken upplyste på 1873 års riksdag också om, att han sett den
sista vinstlistan i göteborgslotteriet, som upptog 250 vinster, af hvilka
icke mindre än */,, eller 200 stycken, utgjordes af kaffekoppar, tall¬
rikar och dylikt, tillverkade vid Rörstrands porslinsfabrik, samt från
en nysilfversfabrik inköpta artiklar, såsom gafflar, fruktknifvar, smör¬
askar och dylikt, hvilka alla kunde köpas i de vanliga handelsbodarue,
>':o 18.
20
Lördagen den 9 Mars, e. m
Om skrif- men blott 1/i bestod af hvad man egentligen kallar industrialstei.
velse, till jjct var då icke heller underligt att Kong]. Magt ansåg ,att lotteriet miss-
K°n9aåSe:t brukat sin rätt och derför upphäfde den samma. Det andra skälet,
inrättande som utskottet anfört för sin tillstyrkan af motionen, är, att dessa
af industri- lotterier skulle medföra äfven en annan mycket stor fördel, ty de
lotterier, hafva, säger utskottet, »medelbart tjenat att befrämja en del syften,
(Forts.) hvilka kunna betraktas såsom tillhörande mensklighetens ädlaste».
Ja, detta är nog sant, och det samma gäller i ännu högre grad om
den spelbank, som finnes i ett hörn af Europa, den ryktbara spel-
hanken i Monaco, ty denna lemnar ännu mera storartade anslag till
välgörenhetsinrättningar af alla slag än vi äfven genom inrättande
af lotterier i hvar enda småstad skulle kunna åstadkomma, och likväl
äro alla civiliserade folk eniga i att fördöma denna bank; man kallar
den, som bekant, rent af för ett helvete samt anser, att den är en
fläck på den europeiska civilisationen och derför borde utrotas.
Andra land, som haft sådana inrättningar, till exempel Tyskland,
hafva skyndat sig att utrota dem.
Utskottet har äfven ett tredje skäl, hvarför det önskar, att dessa
lotterier skola komma till stånd: nemligen »att hela eller större delen
af vinsten icke uteslutande komme till godo den plats, der lotteriet
vore inrättadt, utan att vinsten användes antingen till någon för hela
riket allmännyttig eller välgörande anstalt, eller ock till någon sådan
anstalt, afsedd för eu viss ort, med iakttagande att landsbygdens
kraf i detta hänseende blefve tillgodosedt icke mindre än städernas.»
Der kan nu utskottet utropa: Sköna tanke, hvar fick jag den ifrån?
Icke var det från motionären, ty den återfinnes icke i hans motion.
Här ställer utskottet för oss i skönt perspektiv samma vackra skåde¬
spel, som uppföres hvarje år, som det tvistas om fördelningen af
bränvinsvinsten mellan stad och land. Om möjligen någon skåde-
lysten fruktar, att dessa sköna skådespel en gäng skola försvinna,
så tröstar oss utskottet med, att vi i stället skola få lotterivinster
att tvista om. För min del är jag lika litet glad öfver, att lotteri¬
erna, denna olycka från hvilken vi en gång redan befriat oss, åter
införas, som deröfver, att bränvinslasten härjar vårt land. Lyckligt¬
vis är den senare i aftagande; men derför skola vi väl icke skaffa
oss ett nytt ok på halsen. I det afseendet ber jag få upplysa, att i
det land, der lotterierna först infördes, nemligen Italien, anses lotte¬
rierna hafva haft samma förderfliga inflytande som bränvinet här i
Sverige.
Jag hoppas, att Andra Kammaren skall hafva lika mycket mod
nu smil år 1873 att afstå från den orättfärdiga vinst, som kunde
komma att tillflyta från så skadliga inrättningar som lotterierna.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka afslag å så väl motionen som å utskottets framställning.
Med herr ^Vinkrans förenade sig herrar Nilsson i Skärhus,
Widström, Beskow. Waldenström från Gefle, O. Melin, Olsson i Orna-
kärr, Wretlind, Söderblom, Eriksson i Elgered, Göransson, Olsson i
Sörnäs, Hansson i Solberga, Back Per Ersson, Tysk,®Jansson i Sax-
Lördagen den 9 Mars, e. m.
21
N:o 18.
(Fort3.)
hyttan, Ullman, Andersson i Hasselbol, Björkman, Truedsson och Om shrif-
Larsson i Berga. Kanal Maja
0 ' angående
Herr Svanberg yttrade: Herr talman! Då jag nu går att söka inrättande
besvara det med nya variationer åter upprepade tema, som herr Win- af industri-
krans bestått oss under diskussionen i denna fråga, så är det med lotterier.
glädje, som jag tror mig i stånd att bemöta honom punkt för punkt. '
Han började redan sitt anförande med en osanning, ty om lian läser
utskottets betänkande rätt, skall han finna, att utskottet icke före¬
slagit, att industrilotterier skola inrättas, utan endast hemstält, huru¬
vida kammaren ville hos Kong!. Maj:t anhålla, att sådana förändringar
måtte i lagstiftningen vidtagas, att industrilotterier kunde få inrättas,
och för denna sin hemställan sökt gifva giltiga skäl. Herr Winkrans
yttrar vidare: hvad är sanning i förevarande fall? Jo, det kan jag
säga herr Winkrans. Sanningen är, att de industrilotterier, som be-
drifvits i Sverige och i synnerhet i Stockholm, varit till stor nytta
för och lemnat ett värdefullt stöd åt synnerligen handtverksindustrien,
men aldrig hafva dessa inrättningar verkat skadligt. Det kan ju icke
förnekas, att detta sätt att understödja sådana industriidkare, som
deraf äro i behof, genom att skaffa afsättning åt deras produkter,
ju omöjligt kan vara annat än till stort gagn för så väl dessa närin¬
gar som arbetsgifvare och arbetare. Skulle det icke vara till eu obe¬
räkneligt stor nytta, om man genom inrättande af dessa industrilotterier
här förmådde, i likhet med hvad som skett i Danmark, höja indu¬
strien i konstnärlig rigtning? Ingen, som är förtrogen med förhållan¬
det i vårt grannland, kan bestrida, att just dessa lotterier kraftigt
bidragit till den ståndpunkt industrien der innehar. Slutligen lär
man väl icke heller kunna anse det vara något ondt uti, att den
möjligen blifvande behållning af dessa lotteriföretag skulle användas
till välgörande ändamål, såsom varit fallet med den vinst det nu¬
varande industrilotteriet här i Stockholm lemnat, hvilken vinst för¬
delats mellan Eugeniahemmet och Idiotanstalten härstädes. Men,
säger man, sådana lotterier äro omoraliska och mana till spellust.
Nej, det är ingalunda så. Det finnes ingen retelse till spel hos dessa
lotterier, utan de flesta som spela på dem — och jag känner många
sådana personer, antagligen lika rättänkande som herr Winkrans —
gorå det i den goda afsigten att offra en skårf till lindrandet af den
industriella verksamhetens bekymmersamma ställning.
Herr Winkrans låter oss äfven i år höra det sorgliga slut, hvar¬
till dessa lotterier kommit i Köpenhamn, der han påstår, att vinsterna
bestå af tusentals likadana föremål, hvarigenom dessa lotterier icke
kunde anses vara den verkliga industrien till nytta, och han yttrade
vidare, att anledningen till upphörandet af industrilotteriet i Göteborg
just varit, att detta slagit in på samma väg som lotteriet i Köpen¬
hamn. Detta var emellertid icke anledningen till förbudet, att i
Sverige fortsätta med industrilotterierna, men jag skulle kunna be¬
rätta för herr Winkrans, om jag icke visste att han hade reda derpå,
att orsaken var en helt annan. Lotteriinrättningen i Göteborg skötte
sig, efter hvad jag af trovärdiga personer fått erfara, mycket väl
och icke alls på det sätt, herr Winkrans nu uppgifvit.
N:o 18.
22
Lördagen den 9 Mars, e. in.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj:
angående
inrättande
af industri-
lotterier.
(Forts.)
Det är visserligen sant, att få personer kunna i minnet bibehålla
en mängd siffror, och att det således knappt tjenar till något att
muntligen framlägga sådana, men jag skulle likväl här vilja angifva
endast några få siffror, som röra Stockholms industrilotteri, hvars
tillvaro upphör den 1 juli detta år. Lotteriet började den 1 juli ] 886
och var indeladt i 6 klasser. Vinsternas antal utgjorde då 2,639,
deraf 450 voro olika föremål. 1887 var vinstantalet 6,250 med 858
olika föremål, och 1888 var vinsternas antal 6,825 med 1,076 olika
föremål. Vi se således, att här i Stockholm den metoden icke an¬
vändes att till vinster bestämma stora qvantiteter af samma slag.
Det har också här blifvit forordnadt, att lotteriet icke skulle vara
berättigadt att återköpa vinster, utan måste dessa ovilkorligen till
den vinnande öfverlemnas.
Jemförelse!! mellan våra industrilotterier och spelbanken i Monaco,
likasom liknelsen med gåsmarschen få tills vidare stå för herr Vin¬
krans’ räkning. Jag vill blott erinra honom om, att industrilotterier
finnas i Frankrike, Tyskland och Danmark, och jag tror att ingen
der skulle vara så oförsynt, att han vågade jemföra dem med spel¬
banken i Monaco. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Nilson från Ystad: Förra året, då jag framlade min mo¬
tion om inrättande af industri- och konstlotterier, tillkännagaf jag re¬
dan i början af mitt anförande, att jag visste, att mitt förslag skulle
röna motstånd. Jag visste äfven i år att så skulle ske från den
ärade talaren på göteborgsbänken, och att han skulle söka att ned¬
sabla detsamma. Skälet hvarför jag i år å nyo väckt en dylik mo¬
tion var, att mitt förslag i fjor föll så vackert, endast med tio rösters
öfvervigt, 63 röster mot 53. Och dessutom voro då endast 116 leda¬
möter samlade i kammaren, så att jag trodde mig kunna beräkna,
att om kammaren varit fulltalig, mitt förslag gått igenom redan då.
Ett annat motiv för det förnyade framläggandet af min motion var,
att jag under den gångna hösten och vintern sökt inhemta yrkesmäns
och industriidkares åsigter i frågan. Bland annat bevistade jag ett
handtverkare- och industriidkaremöte i Ystad, som var sammansatt
af tre delegerade från hvar och en af de skånska städerna, från Es-
löf och andra större jernvägsorter, på hvijket möte man öfveriade om
nyttan eller skadan af industrilotterier. Jag var inbjuden att deltaga
i diskussionen. Alla dessa, med undantag af en, som för resten till
yrket var skräddare, uttalade den åsigten, att industrilotterierna voro
af nytta för industriens höjande. Sedan dess har jag under oktober,
november och december månader förra året från nästan alla Sveriges
städer fått mottaga skriftliga uppmaningar att i Riksdagen väcka
samma motion, som slopades förra året. Jag nekar icke till, att jag
tvekade ganska mycket, innan jag beslöt mig för att komma fram
igen med min motion, men då jag fick denna påtryckning af fack¬
män och icke af idealister, då tvekade jag icke längre. Det var
personer, som visste hvad de ville och behöfde, och jag vill hålla
mig vid praktiken, som alltid krossar idealismen. Vi veta ock litet
hvar af erfarenheten i Stockholm och Malmö, der industrilotterierna
funnits i långa tider, att de visat sig vara ytterst gynsamma för in-
Lördagen den 9 Mars. e. m.
23
N':o 18.
dustriens höjande. Särskild! i Malmö hafva dessa industrilotterier Om skrif¬
veri styrda och ledda af personer, fullt qvalificerade dertill.
dessa hafva icke, såsom det sades hafva tillgått i Göteborg, köpt upp
10.000 kaffepannor eller 10,000 par galoscher, utan det har varit inrättande
praktiskt folk, som kunnat sofra hvad som skulle köpas, och endast af industri-
anskaffat arbeten af prima vara. Det har varit en uppmuntran för lotterier.
dessa industriidkare att tillverka så god vara som möjligt för att få (Forts-)
en afsättning derpå till industrilotterierna. De hafva icke fatt komma
med hvad som helst, utan komitén eller styrelsen har föreskrifvit,
att endast prima arbete skall tagas och helst sådant, som visat någon
ökad yrkesskicklighet mot ett föregående år. Men man har icke
nöjt sig endast med detta för att höja industrien, utan man har äf¬
ven låtit utarbeta ritningar och skickat modeller kors och tvärs i
landet, för att visa på hvilket sätt tillverkningen af eu stol, ett lås,
en nyckel borde ske. På detta sätt hafva icke handtverkarne fått
arbeta på egen hand, utan de hafva fått sig tillsända modeller. Det
är den praktiska sidan af saken.
Angående den pekuniära sidan af saken, har den alltid stält sig
gynsamt för så val tillverkarne som lotterierna. Vet icke tillverkaren
att lian kan få afsättning på ett konstnärligt arbete, bryr han sig
icke om att producera mera gedigna och konstnärliga föremål, men
vet han att han kan få afsättning derför på något ställe, vågar han
sig på att utarbeta dylikt. I ekonomiskt hänseende hafva lotterierna
alltid visat sig mycket fruktbringande. Jag mins särskilt från
Malmö, huru man der började mycket smått, men sedan utvecklade
sig, sä att, när man upphörde i följd af förordningen 1881, man då
hade en behållning af 80,000 kronor. Detta belopp fördelades på så
sätt, att 40,000 kronor lemnades till konstföreningen och de andra
40.000 till tekniska aftonskolan, med vilkor att räntan af dessa pen¬
ningar skulle användas såsom premier och resestipendier åt yrkes-
idkare för studier i främmande länder. År icke detta talande skäl
att uppmuntra sådant?
Åt' utskottets betänkande se herrarne, hvilka resultat industrilotte¬
riet i Stockholm har att uppvisa. Under 1886 inköptes för 77,935
kronor 63 öre, under 1887 för 133,365 kronor 43 öre och 1888 för
146,191 kronor 9 öre.
Dessutom har, såsom jag nyss nämnde, välgörenheten haft mycket
stor nytta af industrilotterierna. Särskildt minnes jag att det varit
fallet med Malmö kommun. Här i Stockholm hafva äfven industrilotte¬
rierna lemnat ganska stor utdelning till välgörande ändamål. 1886
utdelades 8,490 kronor 41 öre, 1887 5,457 kronor 49 öre och 1888
6,662 kronor 43 öre till Eugeniahemmet och Idiotanstalten hvar för
sig. Vi behöfva så väl idiotanstalter som andra anstalter, men att
ständigt komma till staten och begära penningar härför kan ju ej vara
behagligt. Och då vore det väl godt, om man kunde på något sätt
framskaffa dessa penningar och på samma gång göra nytta i dubbelt mått.
För min del kan jag icke finna den ringaste fara att fortgå på
den bana, som vi beträdde redan på 1860-talet och som från många
håll och sidor visat sig lyckobringande och fruktbringande.
Från praktisk synpunkt finner jag således intet skäl att säga
Jf:o 18.
24
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om skrif- nej till denna lilla och oskyldiga begäran om industrilotteriers inrät-
Kongl. dessutom tror jag för min de], att vi böra skydda oss litet
angående p10*1 v^ra grannar, särskild! Danmark. I Danmark finnes en massa
inrättande industrilotterier, hvilkas behållna vinst går till försörjningsanstalter af
af industri- hvarjehanda slag. I utskottets betänkande stå en hel del uppräk-
o ener. pa.de såsom asyler för ålderstigna och medellösa personer, sjukhem,
°r s.) idiotanstalter med flera välgörenhetsanstalter. Särskild! vet jag,
hurusom Sverige bidrager i alldeles orimligt hög grad till danska
idiotanstalten, och jag vet, att lotter till den danska idiotanstalten i
Köpenhamn säljas kors och tvärs i Sverige så väl i den högsta som
lägsta societet. Sverige uppehåller således på sätt och vis denna
idiotanstalt. Hvarför kunna vi då icke fä spela på våra egna indu¬
strilotterier och lemna behållningen till våra egna skyddsanstalter och
icke längre gynna våra grannationer.
Man skulle kunna hålla på att behandla denna fråga hur länge
som helst, men jag har endast velat framhålla den praktiska sidan.
Låt oss se saken från praktisk synpunkt och ej från en idealism,
som aldrig håller streck, och då antager jag, att en stor del af her-
rarne skola förena sig med mig, så att åtminstone i andra kammaren
frågan kan genomdrifvas. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herrar Werner och Björck instämde i detta yttrande.
Herr Lyth: Herr ^Vinkrans på göteborgsbänken gick allt bra
nära på lifvet så väl utskottet som motionären, det torde väl icke
kunna förnekas. Han klandrade häftigt utskottet och yttrade bland
annat, att utskottet gått så att säga i gåsmarsch, efter motionären.
Det var ett högst besynnerligt uttryck, till och med litet oartigt, och
jag hoppas, att utskottets ärade ordförande skall besvara herr Win-
krans och upplysa kammaren, i hvilken marsch det egentligen gått,
ty det tillkommer icke mig att göra. Herr Winkrans tyckes hafva
tagit till sin lifsuppgift att arbeta mot allt hvad lotteri heter, i syn¬
nerhet mot penninglotterier. Han uppträdde här i kammaren i fjol
och både då ett mycket långt anförande, nära på en och en half
timme, och det gick både hit och dit mot lotterier, och han höll sig
dervid nästan uteslutande till penninglotterier och hvilken skada som
skulle följa af deras inrättande i vårt land. Då hade han något så
när rätt i hvad han sade, ty det gälde då både penninglotterier och
industrilotterier. Men det är icke så vid detta tillfälle, ty nu är det
fråga endast om industrilotterier. Herr Winkrans uppehöll sig dock
nästan hela tiden vid penninglotterier och endast ringa vid industri¬
lotterier. Der låg det stora felet i herr Winkrans’ anförande. Han
får taga det som en oartighet, om lian vill, men det kan icke hjelpas.
Jag ber få säga, att industrilotterier hafva endast eller nära på
uteslutande ett enda mål, men de hafva andra biändamål. Det mål,
industrilotterierna hafva, är, såsom motionären anfört, att verksamt
befordra utvecklingen af arbetsskickligheten hos våra handtverkare.
Det är en stor skilnad mellan att t. ex. taga en lott för 10 kr. på
ett penninglotteri, dervid man endast har till mål att få tillbaka ett
kontant penningbelopp, och att såsom vid industrilotterier sätta in
25
N:o 18.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
10 kr., då man der i lyckligaste fall erhåller något nyttigt, som man Om skrif-
kan hafva gagn af i sitt hem, såsom linne till en bordduk eller^iongllMaj-t
möbler. angående
Jag ber få fästa herrarnes uppmärksamhet på ytterligare en sak, inrättande
som aldrig varit omtalad i denna kammare, hvarken i fjol eller i år. af industri-
Det är det, att staten lerunar årligen 16,000 kr. för att utdelas såsom lotterier.
resestipendier till skickliga och försigkomna handtverksarbetare, för (Forts-)
att de må komma till utlandet och förkofra sig i sitt yrke. Der i
utlandet inhemta de nya idéer och fullkomna sig i sina respektive
yrken. Derpå komma de tillbaka och etablera sig och börja arbeta
för egen räkning. De börja tillverka konstslöjdsarbeten, som svår¬
ligen låta sälja sig genom att bjudas ut till den eller den. Och för
att kunna åstadkomma detta dyrbara arbete uppoffra de allt hvad
de möjligtvis kunna ega. Vore det då icke godt och väl, om det
funnes någon institution, som kunde taga hand om en sådan arbe¬
tares arbete och värdera det till hvad det är värdt och sedan låta
honom få penningar derför, i stället för att han skall behöfva gå till
mecenater och magnater och slutligen kanske blifva erbjuden en
ringa ersättning för sitt mödofulla arbete och knappast få materi-
alierna betalda. Jag frågar: vore det icke skäl, att här i landet in¬
rättades en sådan institution, der det vore tillfälle för dessa stackars
arbetare, som verkligen vilja fram och vilja höja vår industri så väl
i konstnärligt som i andra hänseenden, att blifva hulpna på fotterna
och fram i lifvet? Jag frågar: är det icke rätt att hafva en sådan
institution? Jag svarar sjelf: jo, och jag hoppas, att herrarne skola
svara detsamma.
Vi hafva, såsom herrarne veta, i Stockholm ett industrilotteri
och vi se af utskottets framställning, att detta lotteri under 272 års
tid omsatt 357,492 kronor 15 öre för varor, som köpts af svenska
handtverkare. Märk: icke utländskt arbete har under dessa 21/2 år
blifvit till detta lotteri köpt, blott svenskt arbete. Dessa arbeten
hafva blifvit bedömda och värderade af en särskildt utsedd nämnd,
som bevakat arbetarnes intressen så väl i det hänseende, att de
ärligt fått betaldt för hvad de arbetat, som i det, att de derigenom
kunnat ytterligare fortsätta i samma stil som de börjat. Vidare ser
man, att vinsten utgjort 41,220 kronor 67 öre, fördelade på de 2lj2
åren, och att, sedan omkostnaderna blifvit betalda, återstått en be¬
hållning af 20,610 kronor 33 öre. Och hvart enda öre, mine herrar,
af behållningen, har lemnats till allmännyttiga ändamål, nemligen till
Eugeniahemmet och idiotanstalten i Stockholm, till dessa fattiga,
arma, vanlytta barn, som icke hafva några föräldrar eller något hem
eller kunna sköta sig sjelfva. Jag frågar: är det någon skada att
hafva en sådan institution? Herr Svanberg framstälde samma fråga
som jag nu, och jag frågar den lika kraftigt som han: är det någon
skada att hafva en institution, som verkar så välsignelserikt i vårt
land? Jag hoppas, att herrarne skola dela min åsigt äfven i detta
fall. Man får nu icke tro, att industrilotteriets i Stockholm verk¬
samhet kommer endast och allenast Stockholms stad till godo. Nej,
mine herrar, så är det visst icke! Dit inköpas nemligen industri-
alster från många olika ställen i vårt land. Och för öfrigt dessa
N:o 18. 26
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj:
angående
inrättande
af industri-
lotterier.
(Forts.)
barn, som intagas på Eugeniahemmet och idiotanstalten och som
^sålunda blifva delaktiga af de medel industrilotteriet lemnar från sig,
äro barn icke blott från Stockholms kommun, utan de komma från
olika landsändar inom hela Sverige. Således komma medlen på
detta sätt landsorten och de mindre städernas befolkning till godo.
Eljest hade fattigvården nödgats taga hand om dessa stackars barn,
som nu i stället lemnas dit. — Icke heller vore meningen, att, om
industrilotterier inrättades i olika delar af Sverige, de inköp, som
komme att göras, skulle ske endast och allenast från den provins,
der industrilotteriet vore beläget, utan de skulle göras från hvilket
ställe som helst i riket, hvarigenom alla arbetare och handtverks-
idkare öfver hela landet kunde uppmuntras. Jag kan således icke
so annat, än att inrättande af industrilotterier är en sak, som alls
icke skadar utan tvärtom medför ett otroligt stort gagn.
Slutligen måste jag uttala min tillfredsställelse med den grund¬
liga utredning, som utskottet i denna fråga verkligen åstadkommit.
Antagligen, jag förstår det icke, men antagligen har det icke varit
så särdeles lätt för utskottet att taga reda på alla de förhållanden,
som äro förknippade med att få i hop en motivering sådan som
utskottets.
I fjol föreslog herr E. Nilsson, att penningelotterier skulle få in¬
rättas i Sveriges större städer. Det var jag icke för min del gerna
med om. Men det förslag, som då slog an på mig, kom från herr
Ryding eller herr Stjernspetz eller kanske från båda två, och det
gick ut på, att sådana lotterier skulle få inrättas i riket. Det slog¬
an på mig, emedan jag ansåg, att icke blott några få städer skulle
få eu så stor fördel, utan hela riket. Men förslaget afslogs, och det
blef icke något af. Nu har utskottet kommit fram med något helt
annat och lyckligare funnet. Det säger, »att i följd häraf Kongl.
Maj:ts befallningshafvande måtte, efter pröfning af omständigheterna,
ega att på ansökning meddela tillstånd till inrättande af industri-
lotterier under de vilkor och med de inskränkningar, Kongl. Maj:t
täcktes bestämma.» Det tycker jag är ganska lyckligt funnet detta
uttryck, ty, mine herrar, jag är säker om att om vi få industri¬
lotterier i vårt land och det underställes Kongl. Maj:ts befallnings-
hafvandes pröfning, huruvida de böra och skola inrättas i en provins,
kommer mera oveld att göra sig gällande vid bestämmandet deraf.
Herr talman! Jag bär intet vidare att nämna, utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr 6. Berg: Då jag nu ber att få med några ord bemöta den
förste talarens från göteborgsbänken anförande, vågar jag hoppas
att icke göra mig skyldig till samma öfverdrifter som han, och jag
lofvar att icke söka göra mig lustig på hans bekostnad, fastän han
sökt göra det på motionärens.
Denne talare lade till en början utskottet till last, att utskottet
skulle hafva underlåtit fullgöra hvad som är ett utskotts ovilkorlig^
pligt, nemligen att besvara den frågan: hvad är sanning i förevarande
fall? Någon sådan utredning, sade han, hade utskottet icke förebragt.
Jag ber dervid att få hänvisa till utskottets betänkande, som full-
27 N:o 18.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
komligt tydligt säger livad utskottet anser vara sanning i förevarande Om shrif-
fa.ll. Utskottet yttrar nemligen: industrilotterierna kafva gagnatEvn„ql. Mai:t
handtverk, industri och slöjder; vidare: industrilotterierna hafva be- angående
främjat produktionen af konstnärligt och smakfullt utförda alster; inrättande
och slutligen: industrilotterierna hafva bidragit till höjande åt arbets- af' industri-
skickligheten hos den handtverks- och industriidkande delen af tottener.
nationen. Der är utskottets svar på den frågan: hvad är sanning i (Forts)
förevarande fäll? Sådan har utskottet funnit sanningen, och talaren
på götcborgsbänken har, efter hvad jag kunnat finna, icke på något
sätt förmått vederlägga dessa satser, som utskottet framstält.
Denne talare sade vidare, att det hade varit utskottets skyldighet
att framhålla sakens både ljusa och mörka sidor. Jag medgilver
villigt, att detta varit dess skyldighet, om utskottet nemligen hade
känt eller kunnat få reda på några mörka sidor, som skulle varit
förenade med dessa industrilotterier. Men utskottet känner icke
några sådana mörka sidor och har sålunda icke heller kunnat fram¬
hålla dem.
Vidare fann denne talare det vara otillbörligt åt utskottet att
åberopa ett sådant skäl som det, att industrilotterierna medelart
tjena! att befrämja eu del syften, Indika kunna betraktas såsom till¬
hörande mensklighetens ädlaste. Jag ber då. att få fråga honom,
om han icke till sådana syften räknar asyler för ålderstigna och
medellösa personer, sjukhem, idiotanstalter, hem för orkeslösa tjenare
och tjenarinnor och många andra till barmhertighetens tjenst invigda
inrättningar? Utskottet bär åtminstone ansett sig kunna hänföra dessa
anstalter till nämnda kategori, och utskottet kan säkerligen, lika
litet som jag, förstå, huru göteborgsrepresentanten kunnat tala om,
att det är eu orättfärdig vinst, som industrilotterierna på detta sätt
användt. Spelbanken i Monaco, yttrade nämnde talare äfven, hade
också befrämjat en del syften, som kunde betraktas såsom mensk¬
lighetens ädlaste. Mine herrar, det är bestämdt en fullkomligt ny
sats, som ännu aldrig blifvit framstäld af någon annan än denne
talare och till hvilken han således kan påräkna sig såsom upp¬
finnare. Jag för min del känner icke, om spelbanken i Monaco
gjort något i den vägen. Det kan vara möjligt, att den gjort något
eller mycket — det lemnar jag derhän — men äfven om den gjort
aldrig så mycket, så har denna spelbank dock i öfrigt medfört så
mycken förbannelse, kunde jag säga och jag säger det äfven, att deu i
alla fäll är en fördömlig institution. Några sådana verkningar hafva,
så vidt utskottet kunnat inhemta, icke industrilotterierna låtit komma
sig till last.
För att nu öfvergå till de verkligt sakliga skälen emot dessa
industrilotterier, skäl, som kunna förtjena ett allvarligt bemötande,
torde de vara att hänföra till två slag, nemligen dels moraliska, dels
ekonomiska betänkligheter. — Hvad de moraliska angår, finner jag
det ganska förklarligt, att sådana betänkligheter kunna uppstå lika¬
som de hafva uppstått och fortfarande råda angående penning¬
lotterier. Det kan jag finna, men huru det är möjligt, att några
sådana moraliska betänkligheter skulle kunna göra sig gällande i
fråga om industrilotterier, är mig omöjligt att inse. Ingen kan väl
Ji:o 18. ’J8 Lördagen den 0 Mars, e. m.
Om skrif- rimligen påstå, att industrilotterier föda, uppamma eller befrämja
Konqt Maj:taå‘s°n sPeIPassion. Jag kan åtminstone icke tänka mig det. Aldrig
angående h,ar man heller sett, att den behöfvande eller nödstälde offrat den
inrättande sista skärfvel! för att köpa en industrilott, såsom man ofta sagt att
af industri- han gjort, då det gält en penningelott. Det är hufvudsakligen den
lotterier, välbergade medelklassen, som är afnämare af dessa industrilotter;
(Forts.) de bereda sig derigenom ett nöje; de skada icke någon dermed, men
gorå många gagn. — De betänkligheter, som hänföras till de eko¬
nomiska, skulle bero derpå, att man genom industrilotterierna skulle
framkalla konsumtion på ett konstladt sätt. Det naturliga sättet för
konsumtionen är — säger man — att konsumenten sjelf i första
hand köper hvad han behöfver, men så går här icke till, utan in¬
dustrilotterierna köpa hvad hvarken de eller någon annan person
för tillfället behöfver. Ja, mine herrar, det kan ju hända, att det icke
är åtminstone det allra naturligaste och ursprungligaste sättet för
konsumtionen, att den går genom sådana mellanhänder, men vi
måste medgifva, att industrien i många fall söker sig utvägar till
afsättning på vägar, som äro ännu mera invecklade än denna, och
vi få icke glömma, att andra länder begagna sig af ett sådant för-
medlingssystem som det nu afsedda. Dessutom få vi väl vara öfver-
tygade derom, att vinsten alltid kommer någon person till nytta,
äfven om den som vinner den icke i främsta hand behöfver hvad
han vunnit.
Jag vill blott tillägga ännu ett ord gent emot talaren på göte-
borgsbänken. Utskottet bär här sagt, att det i fråga om fördelningen
af den blifvande nettovinsten på dessa industrilotterier, i fall sådana
skulle komma till stånd, tänkt sig, att vinsten skulle tillfalla an¬
tingen någon för hela riket afsedd allmännyttig eller välgörenhets¬
anstalt eller ock någon sådan anstalt, afsedd för viss ort, med iakt¬
tagande blott deraf, att landsbygdens kraf i detta hänseende blefve
tillgodosedt icke mindre än städernas. Talaren på göteborgsbänken
sade, att detta vore ett nytt tvistefrö, som utskottet ville inkasta
mellan land och stad. Från den beskyllningen vågar jag fullständigt
fritaga utskottet; det har tvärtom varit utskottets afsigt att söka
förekomma en sådan misstämning och att söka göra det i tid. Och
då utskottet vetat, att mången stått tveksam i fråga om inrättande
af lotterier, emedan han förestält sig, att all vinsten skulle tillfalla
den stad, der lotteriet vore inrättadt, så har utskottet ansett det så¬
som ett ord i sinom tid att åtminstone från dess sida framhålla,
att vinsten skulle komma till godo icke allenast stad, utan äfven
landsbygden.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wåhlin: Såsom sitt första och förnämsta skäl för in¬
förande af industrilotterier i vårt land har utskottet åberopat det
förhållande, att dessa lotterier skulle »i kraftig män gagna handtverk,
industri och slöjder samt befrämja produktionen af konstnärligt och
smakfullt utförda alster från dessa områden och så vidare.» För
min del tror jag dock, att dylika lotterier bereda ett ganska tvifvel¬
aktigt gagn åt industrien. Lotterier hafva en naturlig tendens,
29 N:o J8.
Lördagen den 9 Mars, e. ra.
och jag tror stundom äfven förmåga, att framkalla och utbilda en öfver- Om skrif-
produktion af lyxartiklar, hvilka genom lotterierna på konstlad vägF®«“e
vinna marknad och afsättning, och detta otta till förfång för och på angående
bekostnad af en mera sund industri, hvars alster bättre motsvara inrättande
köparnes verkliga behof och önskningar. Lotterier, tror jag, med af' industri-
andra ord sagdt, medföra faror för industriens indragande i osunda lotterier.
rigtningar. (Forts.)
Såsom en beaktansvärd omständighet har utskottet jemväl fram¬
hållit, att den afkastning eller behållning, som lotterierna komme
att lemna, skulle anslås till välgörande ändamål. För mig åtminstone
är det icke tilltalande att inblanda eller förbinda välgörenhet och
menniskokärlek med lotterier och lotterivinst.
Man har äfven förespeglat oss, att industrilotterier skulle ega
förmåga att inom landet qvarhålla de stora kapital, som eljest skulle
emigrera till utlandets lotterier. För min del tvifla!' jag på att in¬
dustrilotterier hafva någon synnerlig förmåga i detta hänseende.
Jag anhåller att få instämma i det yrkande herr Winkrans förut
afgifvit.
Herr Andersson från Malmö: Det är på samma sätt i år som
i fjol, då denna fråga behandlades: man ser den samma mest från
moralens synpunkt. De talare, som nu uppträdt här i afton mot
utskottets förslag, hafva alls icke velat taga någon hänsyn till den
ekonomiska sidan af saken, utan hafva endast hållit sig till den
moraliska. I synnerhet har talaren på göteborgsbänken gjort detta.
Då denna fråga i fjol förelåg till behandling, var han förslagets
ifrigaste motståndare; och äfven nu tyckes han hafva tagit, så att
säga, på sitt departement att uppträda mot det samma.
Han har beskylt utskottet för att hafva gått i »gåsmarsch» efter
motionären. Denna beskyllning kan man då alls icke återkasta mot
talaren på göteborgsbänken; han har tvärt om gjort ganska väldiga
hopp.
Han har nemligen jemfört våra oskyldiga industrilotterier — jag-
säger oskyldiga och jag skall be att få betona det — med spelbanken
i Monaco och med' penninglotterier, särskilt dem i Tyskland och
Danmark. Jag tror dock, att man, om man vill vara rättvis, bör
göra skilnad — och en ganska stor skilnad — mellan penninge-
och industrilotterier.
Talaren har äfven klandrat utskottet derför, att det så starkt
framhållit fördelarne af industrilotteriers inrättande. Ja, jag får såsom
ledamot af utskottet upprigtigt förklara, att jag, ehuru medlem af
ett samhälle, der —- det må nu vara en skam eller huru herrarne
vilja anse det — man spelar ganska mycket på lotterier, ännu icke
sett någon, som blifvit demoraliserad genom detta spel.
Herr Winkrans anförde, att konung Oskar I:s första regerings¬
handling var att afskaffa nummerlotteriet, och att detta beslut mot¬
togs med synnerlig tillfredsställelse. Ja, detta kan jag ej bestrida,
men beslut derom hade redan 1840 blifvit fattadt af Rikets Ständer.
Det kan ju då också af flera skäl hafva varit nödvändigt, att så
skedde, ehuru dessa skäl icke behöfva vara giltiga nu. Dels måste
N;o 18.
so
Lördagen den 9 Mars. e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj
angående
inrättande
af industri
lotterier.
(Forts.)
man taga i betraktande, att det då icke fans några penningelotterier
j Danmark och Tyskland, dels kanske också befolkningen då ej
spelade med den måtta, som man i allmänhet nu gör, och derigenom
mer ruinerade sig på lotterispel än hvad nu är förhållandet.
Herr Winkrans yttrade vidare: Huru kunde Kong!. Magt vara
nog obarmhertig att stänga de industrilotterier, som på 1870-talet
existerade i flera städer, derest man dertill icke haft full anledning?
Det tror jag berodde derpå, att i Konungens råd då satt en man, som
i likhet med herr Winkrans ansåg allt lotterispel högst fördömligt
och som i regeringen så väl som i riksdagen gjorde allt för att drifva
sin vilja igenom och slopa de dåvarande industrilotterierna. Att
detta icke gillades inom landet, tror jag mig tryggt kunna påstå, och
att åtgärden i väsentlig mån skadade den svenska industrien, torde
väl ingen vilja bestrida.
Det värsta hopp herr Winkrans gjorde i sin bevisföring var, då
han jemförde industrilotterierna med spelbanken i Monaco. Jag kan
icke förstå, att det finnes något samband dem emellan. Efter hvad
jag har hört sägas, lär denna spelbank hufvudsakligen vara upprättad
för att förskaffa en furste stora inkomster och för att tillfredsställa
öfverklassens njutningslystnad. Industrilotterierna hafva ju ett helt
annat syftemål. Ty deras förnämsta ändamål är att höja och be¬
främja en konstnärlig industri; och jag tror, att om herr Winkrans
gjort sig mödan att besöka den utställning åt industrialster, som.
handtverksföreningen för kort tid sedan anordnat före dragningen,
så skulle han kanske hafva fått anledning att bedöma industrilotte¬
rierna mera mildt, än hvad lian gjort i afton.
Slutligen vill jag äfven framhålla, att industrilotterier i väsentlig
mån skilja sig från penningelotterier derutinnan, att de fleste, som
spela på industrilotterierna, tillhöra den mera bemedlade klassen.
Det är i allmänhet icke från de fattiges pung, som de pengar komma,
hvilka användas till inköp af lottsedlar från industrilotterier, utan i
regeln just från den mera burgna klassens. Det är också den, som
kanske har mest sinne för att bidraga att höja och befrämja konst
och slöjd, och att, om man ser saken ur ekonomisk synpunkt, söka
hjelpa den mindre handtverkare^ som så ofta har svårt att taga sig
fram.
Den vidräkning, som herr Winkrans för öfrigt anstälde med
utskottets utlåtande, har utskottets ordförande redan besvarat, hvarför
jag icke behöfver beröra densamma. Jag tror, att man tryggt kan
kasta öfver bord de farhågor, somliga hysa derför, att svenska
folket skall demoraliseras genom tillfälle att spela på industrilotterier.
Jag tror också, att svenska Riksdagen skulle räcka den svenska
industrien ett godt handtag, om den ville lemna sitt bifall till den
af herr E. Nilsson väckta motionen, till hvilken jag för min del
derför ber att få yrka bifall.
Herr Jansson i Krakerud: Jag har försökt att följa denna
diskussion med så mycken uppmärksamhet, som jag har kunnat, och
har äfven försökt att betrakta saken uteslutande från ekonomisk syn¬
punkt. Jag har dessutom sökt betrakta den med fäst afseende å den
31 Nso 18.
Lövdagen den 9 Mars, e. m.
fördel, dessa lotterier skulle kunna bereda industriidkarne. Trots Om skri/-
detta kan jag dock icke finna, huru industriidkarne skulle kunna^‘*e (
få den fördel af dessa lotterier, som man från visst båll velat låta angående
påskina. Icke heller har någon enda af de talare, som här talat för inrättande
industrilotteriers införande, mig veterligen anfört något exempel på af industri-
huru det skulle gå till för att dessa industriidkare skulle vinna för- lottener.
delar af nämnda industrilotterier. För min del kan jag icke fatta (Forta-)
det. Kunde dessa industrilotterier höja konsumtionsförmågan hos
dem, som konsumera nämnda industrialster, så skulle jag kunna förstå,
att de skulle blifva till nytta för dem, som producera; men kan jag
icke få något bevis för detta, ja, då är det omöjligt för mig att be¬
gripa, huru man genom dem skulle kunna bereda någon bättre af¬
sättning för producenterna.
Om man antager, att eu massa personer taga lottsedlar på lotte¬
riet, så kommer naturligtvis den ena att vinna, den andra att tappa.
Och den, som tappar, har då naturligtvis icke någon fördel af lotte¬
riet. Fn talare på stockholmsbänken nämnde mycket noga, huru
stor vinst industrilotteriet i Stockholm gifvit, men han behagade icke
upplysa om, huru stor förlust de gjort, som .tätt släppa till denna
vinst. Om nu de personer, som vinna, gräfde ned hvad de vunnit,
eller kastade det i Norrström, så skulle jag kunna förstå, att indu¬
striidkarne skulle få något större afsättning på sina alster. Men om
åter nu de personer, som vinna, af sina vinster behålla de artiklar,
som de sjelfva kunna använda, men sälja, hvad de icke kunna an¬
vända, till andra, som äro i behof deraf, så vill jag hemställa till
herrarne,. huruvida detta kan vara till någon fördel för dem, som
producera dessa alster. Det vore ju precis lika stor fördel för dem,
om de direkt finge sälja sina industriartiklar till desse.
Om jag för min del till exempel skulle spela på lotteriet, och
jag behöfde en plog, så gånge jag naturligtvis och skaffade mig eu
'lottsedel, ty den kostade alltid mindre än eu plog. Men när så drag¬
ningen skett, så hade jag kanske vunnit en — turnyr. Jag kan
omöjligt förstå, att detta skulle kunna vara till någon fördel för mig,
icke heller, att det vore till någon fördel för den, som fabricerat
denna turnyr. Ty utan tvifvel skulle jag sälja den till någon qvinna,
som behöfde en sådan, och då finge naturligtvis den, som produce¬
rade sådana artiklar, sälja en mindre.
Jag tror herrarne nu icke skola kunna beskylla mig för att icke
hafva betraktat frågan ur ekonomisk och praktisk synpunkt. Och
likväl har jag kommit till det resultatet, att jag måste yrka afslag.
Herr Win krans: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång begärt
ordet. Men jag skall icke länge upptaga herrarnes tid. Man har
påstått, att jag förra året hade ett yttrande i denna fråga på 11/2 timme. ■
Men jag skall be få nämna, att det endast upptog 2 blad i kam¬
marens protokoll, och jag hemställer, huruvida det då kunnat om¬
fatta så lång tid. Jag brukar icke besvära kammarens protokoll med
långa anföranden, och jag skall ej heller nu göra det.
Man har emot mitt anförande framstält åtskilliga anmärkningar.
Först och främst har herr Svanberg påstått, att jag citerat falskt.
N:o 18.
Lördagen den 9 Mars e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj:
angående
inrättande
af industri-
lotterier.
(Forts.)
32
Jag skulle hafva sagt »skola» i stället för »böra». Först och främst
fber jag få anmärka, att skilnaden mellan dessa båda ord i den bety¬
delse, hvarom nu är fråga, torde vara fin. När jag emellertid ser
efter i utlåtandet, förekommer intetdera uttrycket. Jag citerade fritt
■enligt tankegången i utskottets kläm.
Man har vidare anmärkt, att jag fäst min uppmärksamhet alltför
mycket på penningelotterierna. Jag vill medgifva, att denna anmärk¬
ning är i viss mån befogad. Men jag måste upprigtigt tillstå: jag
betraktar denna motion, mine herrar, såsom en förtropp till hvad
som komma skall. Derför gäller det: stå emot början! Det är detta
jag velat gorå. Jag har i det fallet haft en föregångare, och skall
jag be att få uppläsa något af hvad denna i förevarande fråga an¬
fört. Det skulle törhända icke hafva skadat, om utskottet sjelf —
deribland dess ärade ordförande — tagit notis derom, så mycket
mera som det yttrades af lagutskottet vid 1873 års riksdag, då denna
fråga också behandlades. Lagutskottet säger dervid: »Enär frågan
bör bedömas förnämligast ur synpunkten af samhällets sedliga upp¬
gift, i förhållande hvartill dess ekonomiska intresse är af underordnad
vigt, kan någon afgörande betydelse ej tillerkännas den möjliga
vinsten i statsekonomiskt afseende.» På samma sätt i fråga om in¬
dustrilotterna: »Man torde utan fåra för misstag kunna påstå, att de
lotterier af dylik beskaffenhet, hvilka under senare tider varit in¬
rättade här i landet, visat sig medföra för de spelande nästan lika
betänkliga följder, åtminstone i ekonomiskt afseende, som de vanliga
penningelotterierna. I de allra flesta fäll är det lockelsen till vinst,
men alldeles icke tanken på lotterianstaltens ändamål att befordra
konstindustri och slöjd, som förmår den spelande att göra sin insats».
Vidare: »de vinster, hvilka utfälla på ett konstflits- eller industri¬
lotteri, äro merendels icke egnade att fylla något verkligt behof för
den vinnande» — såsom vi också nyss hörde af den siste ärade
talaren. »Hvad angår det antydda ändamålet med dessa lotterier,
torde, oafsedt att detsamma icke kan rättfärdiga medlet, den stats¬
ekonomiska grundsats svårligen kunna bestridas, att endast den
industriella produktion är naturlig och, så för det allmänna som för
industriidkaren, båtande, hvars alster utan konstlade åtgärder vinna
afsättning.»
Jag tror mig härmed hafva besvarat de anmärkningar, som gjorts
i afseende derpå, att det endast skulle vara sådana, som spela på
industrilotterierna, hvilka utan afsaknad kunna undvara de utgifna
penningarne. Så var icke förhållandet i Göteborg, när dessa industri-
lotterier der voro i gång; så var icke heller förhållandet — såsom
det nämnda lagutskottet upplyst — på andra orter.
Vidare har utskottets ärade ordförande anfört, att han anser, att
han och utskottet framlagt sanningen i denna fråga, och att de icke
kände någon mörk sida deraf. Han gjorde dock i sitt anförande åt¬
skilliga antydningar, som förrådde att han verkligen kände en och
annan betänklig sida, så att det möjligen med något skäl kunde
anses omoraliskt, möjligen också oekonomiskt — för den enaparten
åtminstone — att syssla med dylika spel.
Slutligen har det anförts af den senaste försvararen af utskottets
33
>':o 18.
Lördagen den 9 Mars, e. in.
förslag, talaren på malmöbänken, att konung Oscar I visserligen Om skrif-
utfärdade en författning om lotterierna, men på Rikets Ständers^:i
begäran. Ja, det är sant. Alen när den äiade taiaren tagit sig-|föi angående
att gå så långt tillbaka som till 1840—1841 årens riksdag, ber jag få inrättande
erinra om, att utskottet, som dä behandlade frågan, stälde dessa lot- af industri-
terier alldeles i jembredd med hasardspel och uttalade såsom sin mening, lotterier.
att, när dessa senare vore förbjudna, det vore ovärdigt för statenatt (Forts-)
vare sig tillåta eller underhålla lotterier; hvadan också Rikets Ständer
allmänt beslöto att för sin del afskaffa dessa. Såsom jag nyss yttrade,
helsade man med allmänt jubel det af konung Oscar utfärdade för¬
budet mot lotterier. På den tiden var det eu ganska svår uppgift
att förbjuda dem; de inbragte nemligen ej mindre än 100.000 kronor
— eu summa som för den dåvarande budgeten var af ofantligt mycket
större betydelse än den nu skulle kunna vara. Dessutom gingo
Rikets Ständer in på att sätta de embets- och tjensteman, som voro
anstälde vid nummerlotteriet, på indragningsstat äfvensom att fort¬
farande gifva anslag åt de välgörenhetsinrättningar, som åtnjutit del
af lotterivinsten. Detta kunde de uppoffra. Och vi skulle icke kunna
uppoffra den obetydliga fördel, som skulle ligga i dessa industri¬
lotterier, om hvilka i bästa fall gäller, att de, som Giunten säger:
»bjelper tu och stjelper sju». Då jag fortfarande hyser denna åsigt
och icke blifvit rubbad deri genom de framstälda anmärkningarna,
måste jag ock fortfarande yrka afslag.
Innan jag slutar, skulle jag dock vilja upptaga till bemötande
ännu ett argument. Man har sagt, så väl nu under diskussionen
som i den afgifna motionen: då andra länder, såsom Frankrike,
Tyskland och Danmark, hvilka väl ej måtte anses mindre kloka än
Sverige, behålla dessa lotterier, så måste det väl vara eu god sak.
Jag kan icke annat än anse dylika slutsatser såsom fullkomligt falska.
Det är helt enkelt sofismer. Eu slutsats sådan som den nämnda:
»alldenstund Frankrike, Tyskland, Danmark och andra aktnings¬
värda länder hafva dylika lotterier, måste de vara göda», skulle vara
sann, om man kunde säga: allt hvad i de nämnda länderna före¬
kommer är förträffligt; nu förekomma der lotterier; alltså: lotterier
äro förträffliga. Men ingen måtte väl våga påstå något sådant. Det
är en slutsats liknande den, som ville saga: svenskarne delas i norrlän-
dingar och sydländingar; nu är herr Andersson svensk; alltså är han
norrländing. Det kan hända, att jag sluter rätt; men det kan också
hända, att jag sluter orätt. Kort sagdt: dermed är intet bevisadt.
På samma sätt anser jag de bevis för lotterierna vara, som hemtas
från andra länder; det bevisar ingenting, att dessa utländska lotterier
få existera. Det kan hända, att de äro ett ondt i dessa länder, från
hvilket man önskade vara befriad. Och säkert är, att i Italien önska
alla upplysta patrioter, att lotterierna måtte försvinna, öfvertygade
som de äro, att de äro ett förderf. Måtte vi stå emot början till ett
dylikt förderf äfven i vårt land, äfven om de penningar, som inbringas
genom denna institution, kunna användas till hvarjehanda välgörande
ändamål, något som jag aldrig bestridt.
Jag yrkar som sagdt fortfarande afslag på utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 18. 3
N:o 18.
34
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj.
angående
inrättande
af industri¬
lotterier.
(Forts.)
Herr Svanberg: Det är egentligen för att icke låta herr Win-
.^krans behålla sista ordet, som jag ännu en gång velat yttra mig i
denna fråga. Jag vill börja med det, hvarmed han slutade. lian
påstod, att om dessa industrilotterier gäller regeln: »hjelper tu, men
stjelper sju». Det skulle vara rätt roligt att höra, om herr Winkrans
skulle kunna framdraga något enda bevis på, att någon persons eko¬
nomi blifvit störd eller — för att begagna hans egna ord — »stjelpt»
genom industrilotterierna. Jag vågar påstå, att detta är för honom
fullkomligt omöjligt att bevisa. Det är nästan pinsamt att ständigt
höra, att man återkommer till penningelotterierna, om hvilka ej nu
är fråga. Hvarför låter man ej detta vara detta, utan, för att få sin
vilja fram och motarbeta industrilotterierna, sammanför man dem,
under uttalandet af behjertansvärda fraser, med det af många och
med rätta förhatliga gamla nummerlotteriet. Här är tal endast om
industrilotterierna. Fastän nu herr Winkrans säger, att dessa skulle
för Göteborg varit så olycksbringande, har jag dock giltig anledning
att tro, att icke alla personer der tänka sä, då jag ifrån flera fram¬
stående industriidkare derstädes, hvilka tillhöra dess industri- och
handtverksförening, erhållit skrivelser, med begäran att jag skulle
i min mån söka bereda tillfälle att äfven der ett industrilotteri kunde
komma till stånd, stäldt under samma stränga kontroll, som det i
Stockholm befintliga. Och jag vågar påstå, att til! och med herr
Winkrans, om han ville hafva godheten besöka industrilotteriets lokal
härstädes, ilo 15 Brunkebergstorg, der just nu en utställning af vin¬
ster pågår, skulle få en annan föreställning om, huru nämnda lotteri
skötes, och känna sig öfvertygad om, att man icke riskerar — så¬
som en annan talare så näpet yttrade — att vinna en turnyr, då
man önskar en plog. Ty hvarken turnyrer eller plogar kunna på
detta lotteri som vinster upptagas.
En annan talare här har sagt, att det vore ett tvifvelaktigt gagn,
som] genom dessa lotterier kunde åstadkommas. Ja, det beror på,
huru man vill se den saken. För min del är jag öfvertygad om att
dessa, lotterier — att döma af hvad jag sjelf vet rörande Stockholm
och af hvad som blifvit mig meddeladt från andra orter — skulle
blifva till mångfaldig nytta. Någon skada skulle de deremot bestämdt
aldrig medföra.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Östberg: Då man tager kännedom om utskottets motive¬
ring, ser man, att det längsta stycket innehåller betraktelser öfver de
fördelar industrilotterierna skulle medföra för åtskilliga välgörenhets¬
anstalter. Jag är något förvånad öfver, att utskottet velat använda
detta skäl. För mig är det icke alls något skäl. Utskottet vill väl
icke påstå, att lotterierna derför skulle vara goda, att vinsten använ¬
des för nämnda syftemål. Eller skulle utskottet vilja anse hvarje
affär, hvarje handtering, i hvilken vinsten möjligen användes till väl¬
görande ändamål, derför vara berättigad? jag tror det varit bättre
att helt och hållet utelemna det skälet, så vida utskottet ej velat
ställa sig på ståndpunkten att ändamålet helgar medlen; ty de väl¬
görenhetsanstalter, som skulle uppehållas genom industrilotterier, bör
Lördagen den 9 Mars, e. m.
35 N:o 18.
val samhället kunna understödja på annat sätt. Den sidan af' saken Om skrif¬
bok således enligt min tanke alldeles lemnas å sido. velse till
Utskottets ordförande talade om de öfverdrifter, till Indika den ^angående
förste talaren gjorde sig skyldig, och lofqväde att sjelf taga sig till inrättande
vara för sådana. Men jag tror dock, att han gjorde sig skyldig der- af industri¬
till, då han sade, att utskottet icke kunnat finna några skuggsidor lotterier•.
alls i afseende på lotterierna. Ty, om man tager kännedom om den ^ or Si'
erfarenhet, som vunnits från äldre tider, från 1860-talet och ännu
tidigare, finner man ju, att åtskilliga olägenheter varit påpekade och
allmänt kända. Men jag tror, att man äfven genom någon eftertanke
skulle kunna komma under fund med andra olägenheter. Herr Svan¬
berg har upprepade gånger erinrat om lotteriet i Stockholm, att det
gått utmärkt bra och varit till stort gagn. Jag vet med bestämdhet,
att nämnda lotteri varit synnerligen väl skött. Orsaken dertill är,
såsom bekant, att tillskrifva den oegennyttiga verksamhet, som här
egnats deråt, en oegennytta, som man kanske sällan finner. Men
jag tror för min del, att man skulle riskera, derest lotterier inrättades
litet hvarstädes i landet, att icke få dessa skötta såsom stockholmslotteriet.
Jag ser deruti eu mycket stor fara, att vi, åtminstone på många håll,
skulle komma in på den väg, som man i Danmark beträdt, och för
hvilken man, efter hvad jag hört, äfven i .Sverige förut ej varit främ¬
mande. Ty de kontroller, man vill uppställa för dessa lotterier, äro
knappast tillräckliga.
För öfrigt må man komma i håg, att dessa lotterier icke äro
ovilkorligt förbjudna. Kongl. Maj:t eget- rätt att bevilja sådana, och
han har ju gjort detta i Stockholm, på de senare åren. Det finnes
således alltid en möjlighet för det samhälle, som kan erbjuda full¬
ständig garanti, att hos Kongl. Maj:t erhålla sådan tillåtelse. Och
jag tror icke, att Kongl. Maj:t varit eller kommer att blifva så öfver-
hopad af ansökningar derom, att någon svårighet förefinnes för en
pröfning, i hvarje särskild! fall, som kan förekomma, af huru vida
ett lotteri kan vara lämpligt att inrätta eller icke. Jag tror således
icke, att vi ur synpunkten af att bespara Kongl. Maj:t arbete behöfva
frångå nu gällande stadgande!!.
För öfrigt ville jag tillägga, att jag ur en synpunkt nästan mera
lutar åt penningelotterier än industrilotterier. Ty spelar jag på
penningelotteri och vinner något, så får jag penningar, hvilka jag
kan använda till hvad jag behöfver. Men spelar jag på ett industri-
lotteri och vinner, så är det möjligt, ja troligt, att jag får en sak,
som jag icke behöfver och som jag derför antingen gifver bort eller
ställer undan någorstädes. Dermed kommer jag till den hufvudsak-
ligaste invändningen emot. dessa lotterier, nemligen den, att handeln
föres in på onaturliga vägar, så att man vinner, hvad man icke be-
höfver, men blir utan det, som man behöfver. Utskottets ärade ord¬
förande har i fullkomligt tydliga ordalag påpekat den olägenheten,
och jag ber att få underskrifva hvad han i det hänseendet sade.
Men ehuru han sålunda sjelf icke förnekade rigtigheten af denna
invändning, anförde han gent emot den samma endast det, att andra
länders erfarenhet icke vore emot industrilotterier. Jag måste säga:
kan man icke åberopa andra och bättre skäl för industrilotterierna,
Ji:o 18.
36
Lördagen den 9 Mars. e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Maj:
angående
inrättande
af industri-
lotterier.
(Forts.)
än det, att andra länder haft och bibehållit de samma, så äro skälen
^allt för svaga.
Då jag ställer mig på denna ståndpunkt, skall jag, herr talman,
anhålla om afslag å utskottets hemställan-!
Herr Olsson i Kyrkebol instämde med herr Östberg.
Herr Höglund: Det är redan så mycket taladt om dessa lotte¬
rier, att föga återstår att säga derom, vare sig från ena eller andra
sidan. Jag måste dock nämna, att jag för min del, genom det nära
samband, i hvilket jag står med de personer, som sköta Stockholms
industrilotteri, har mig väl bekant, att den nytta, nämnda lotteri
under de år det existerat uträttat, icke varit obetydlig, och att det
varit till god hjelp för många af Stockholms mindre handtverkare.
Den nämnd, som är tillsatt för att kontrollera lotteriet, består af per¬
soner af olika yrken, hvilka derjemte äro så praktiska, att de kunna
bedöma arbeten utförda inom andra yrken lika bra som inom deras
egna; och dessa personer taga ej emot andra än göda, solida, väl
gjorda arbeten. Nu finnes det många mindre handtverkare, som vis¬
serligen kunna vara ganska skickliga, men dock under dessa dåliga
tider hafva svårt att försörja sig. Dessa göra nu, hvar inom sitt
yrke, något arbete som de erbjuda till lotteriet. De få då till svar,
att de få komma igen inom viss tid; nämnden har sammanträde då
och då. Nu granskas alla arbeten på det noggrannaste, och ingen
kan få högre pris för sitt arbete än det verkligen är värdi. Jag har
varit i tillfälle många gånger att se den nytta detta lotteri åstad¬
kommit genom att hjelpa personer, som varit stadda i svårt eko¬
nomiskt betryck; mer än en gång hafva de blifvit räddade der¬
igenom. Detta är den ena sidan af saken.
Äfven en annan synpunkt ville jag be att fä framhålla. Hvilka
äro de, som köpa lottsedlar? Det är, såsom redan af en föregående
talare blifvit påpekadt, icke den obemedlade befolkningen, utan de
rika, förmögna, välbergade. De inse, att handtverkare behöfva
hjelp, och att de kunna hjelpas på detta sätt. Jag vet t. ex. en
mecenat, som sade, då detta lotteri började: »Det var bra, att det
kom till stånd. Var god och skicka mig lotter för 100 kronor.»
Han har sedan ytterligare för hvarje gång tagit lotter för samma
belopp. Så förhåller det sig med dessa lotterier. De hafva gjort
godt och göra godt. Då det icke finnes någon, som har den rin¬
gaste enskilda nytta af dem, utan hela vinsten — om man undantager
det. som åtgår för administrationen — användes för välgörande ända¬
mål, så kan jag ej inse, huru de skulle kunna vara till skada. Och
hvad den moraliska sidan angår, så måtte vi väl ej behöfva ställa
oss på någon högre ståndpunkt än dessa ofta åberopade utländingar.
De måtte väl vara lika moraliska som vi.
Ännu en tredje sida af saken ber jag få påpeka. Dessa lotterier
kunde möjligen bidraga att sätta en hämsko för de millioner, som
strömma till utländska lotterier. De medel, som gå dit, äro otroligt
stora. Herrarne må sätta hvilka lagar som helst mot lotterispel,
det kommer ändock att spelas både här och annorstädes, det kommer
Lördagen den 9 Mars, e. m
37
N:o 18.
att spelas oupphörligt. När man således icke kan sätta ett ovil- Om skrif-
korligt förbud för allt lotterispel, borde man, enligt min åsigt, vara j
skyldig att söka qvarhålla inom landet de millioner, som eljest skola
gå till utlandet. inrättande
På grund af hvad jag nu har haft äran anföra, yrkar jag bifall af industri-
till utskottets förslag. lotterier.
(Forts.)
Herr G. Berg: Endast och uteslutande för att meddela eu upp¬
lysning med anledning af hvad talaren på göteborgsbänken yttrade,
har jag begärt ordet. Han säde nemligen, att han betraktade detta
utlåtande af utskottet såsom en förtropp till hvad som komma skulle.
Då hvarje förtropp naturligtvis har en eftertropp eller hufvudtropp,
åsyftade talaren säkerligen de motioner utskottet fått sig öfverlåtna
angående penningelotterier och premieobligationer. Jag ber då att
få framhålla, att i fråga om dessa motioner har utskottet ännu icke
fattat något beslut. Den ena har icke ens blifvit föredragen för ut¬
skottet. Jag ber att fä nämna detta derför, att jag anser, att kam¬
maren bör behandla den nu föreliggande frågan såsom fullkomligt
sjelfständig. När sedan frågan om penningelotterierna kommer före,
må man behandla äfven den sjelfständigt och så hvarje fråga för sig,
på det man ej — såsom jag har tyckt mig finna att det här i afton
sker — måtte sammanblanda den ena och andra.
Herr Petersson i Runtorp: Jag kan icke neka, att det före¬
faller mig, så som om man i denna diskussion sökte göra, såsom det
heter i det gamla ordspråket: »Man målar lön på väggen för att sedan
få tillfälle att piska honom.» Man har nemligen talat om det nu före¬
liggande förslaget, såsom om det vore fråga om att släppa lös allt
hvad lotteri heter, så att hvar och en skulle få anordna lotterier, så¬
som han behagar, både nummerlotteri och annat. Något sådant har
här icke satts i fråga. Om det vore fråga derom, skulle jag mot¬
sätta mig det på det bestämdaste. Men huru förhåller det sig nu?
Vi hafva redan sådana lotterier, som här talats om. Vi hafva in¬
dustrilotterier och äfven ett penningelotteri, ehuru det kallas obliga-
tionslotteri. Och hvad ondt ha väl dessa lotterier gjort? Så vidt
jag vet, ingenting. Om de ställas under en skarp, sträng kontroll,
tror jag, att de ej äro det ringaste farliga. Och hvarför skall man
i vårt land vara så rädd för dylika lotterier, när de i andra stater ej
visat sig medföra någon fara? Och skulle någon sådan förefinnas, sä
kunna vi ju taga lärdom från utlandet och borttaga sådana egen¬
skaper hos lotterierna, som der visat sig onda.
Hvad vidare beträffar sjelfva industrilotterierna, så tår jag be¬
känna, att jag icke är någon synnerlig vän af industrilotterier i och
för sig, men då jag tror, att de kunna betraktas som banbrytare för
obligationslotterierna, föranledes jag deraf att yrka bifall till för¬
slaget.
Jag föreställer mig, att dessa lotterier kunna ställas så, att ingen
enda, som köper en sådan obligation, skulle förlora sitt kapital, utan
tvärt om tå någon ränta på det samma. Vi ha ännu ett sådan
obligationslotteri i vårt land, och våra riksgäldsfullmägtige fä der
N:o 18.
38
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl. Mnj:
angående
inrättande
af industri¬
lotterier.
(Forts.)
dra vefveu flere gånger om året. Jag tror icke, att detta lotteri gjort
^liågon skada.
Eu föregående talare gjorde sig något lustig öfver industrilotte¬
rierna, och sade, att, om han spelade på ett sådant, han möjligtvis
kunde erhålla föremål, för Indika han ej hade användning, t. ex. en
turnyr. Men om en dam spelat på samma lotteri och vunnit t. ex.
en plog, så kunde de ju byta, och då vore ju ingen skada skedd.
Herr Björck: Jag skulle ej hafva yttrat mig i denna fråga,
om jag ej som den ende verklige arbetaren i denna kammare ansett
mig böra säga några ord i denna sak, som väsentligen rör oss
arbetare.
Jag ber då först att få vända mig mot talaren på göteborgs-
bänken. Han är skolman och icke industriidkare, och jag betvifla!-
derför, att han förstår att rätt bedöma frågan. Han har kanske
aldrig varit i tillfälle att, som handtverkaren får göra, taga ett
hårdt tag för sin utkomst. Han har varit van att lyfta sin lön,
när qvartalet är inne, men det har handtverkaren icke tillfälle att
göra. Han får stå vid tungt arbete vid sitt städ, sin skrufbänk
eller hyfvelbänk, ofta oviss om, hvarifrån han nästa dag skall få sitt
uppehälle.
Mine herrar, under sådana förhållanden tror jag, att det var
klokt och berömvärdt, att Stockholms industrilotteri sökt göra något
för handtverkare. Och när dylika lotterier visat sig gagnande här,
hvarför skulle man då icke införa sådana äfven på andra ställen?
Tv de blifva säkerligen mycket nyttiga, om de äro på ett klokt sätt
anordnade.
Den ärade talaren representerar här Göteborg. Ja, Göteborg är
en stor handelsstad, som förtjena!- enorma summor på sin handel.
Men vi stockholmare måste arbeta — och det måste man göra litet
hvarstädes i landet — vi kunna ej som göteborgarne röra oss med
millioner och taga till oss kapital utan att göra någonting, utan vi
måste arbeta; och i följd deraf är jag förvissad om, att det är bra,
att det inrättas industrilotterier, hvarigenom en del handtverkare och
mindre industriidkare kunna vinna afsättning af sina produkter.
Äfven en annan sak ber jag att få beröra. Talaren på göteborgs-
bänken nämnde 1873 års riksdag. Men jag ber att få upplysa, att
det icke var samma riksdagsmän då som nu. En annan tanke gjorde
sig gällande bland riksdagsmännen då än nu. Då tänkte hela
folket: Man behöfver icke arbeta. Lemna öppet fält för utländingen!
Men nu har vinden vändt sig. Vi hafva funnit, att vår inhemska
industri behöfver tillsyn, om äfven vi skola förtjena någonting. Den
tanken fans icke 1873.
Det har vidare talats om de demoraliserande verkningarne af
dessa lotterier. För min del kan jag icke tro, att demoralisation
härigenom skulle främjas bland de arbetande klasserna, så framt
man ej fruktar för att skolgossen skulle taga intryck deraf.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att i den arbetande klassens
och industriidkarnes intresse få yrka bifall till motionen.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
39
Nro 18.
Herr Waldenström från Gefle: För min del kan jag icke förmås Om, skrif¬
ta tro, att när någon spelar på lotteri, vare sig på penningelotteri eller velse Ml
industrilotteri, lian gör det af intresse för handtverkarnes eller ^-angående
dustriidkarnes bästa. Jag tror icke heller,..att han gör det för att inrättande
uppmuntra konstskickligheten i vårt land. Ännu mindre tänker han, af industri-
vare sig på Idiothemmet eller på Eugeniahemmet eller någon annan lotterier.
sådan välgörenhetsinrättning, som kunde få del af vinsten, utan (F°rts.)
hvad som förmår honom att spela på lotteri, det är helt enkelt vinst¬
begäret. Min öfvertygelse är ock, att industrilotterier, liksom andra
lotterier, äro anlagda just på vinstbegäret, för att komma åt menniskors
penningar på den vägen. Ifrån denna synpunkt sedt kan jag icke
betrakta dessa lotterier annat än omoraliska. Det torde icke heller
för någon vara möjligt att förneka att de äro det, och de talare,
som här försvarat lotterierna, hafva måst försöka hvarjehanda för
att kunna skjuta denna synpunkt åt sidan och framhålla andra, sär¬
skilt den ekonomiska. För mig betyder emellertid den moraliska
sidan ofantligt mycket mer än den ekonomiska. Ja, den ekonomiska
betyder här i sj elfva verket ingenting, ty hvad den ene vinner, det
förlorar den andre, så att det ena tar ut det andra. Den moraliska
sidan åter, säger jag, betyder för mig allt.
Industrilotteriet, liksom hvarje annat lotteri, har till följd att
det uppretar spellusten och vinstbegäret till en onaturlig höjd.' Och
jag tror icke, att man med sådana medel kan vinna några goda
ändamål. Det är mycket märkvärdigt att höra, huru en del af kam¬
marens ledamöter öppet proklamera den gamla sats, för hvilken
jesuiterorden blifvit så illa fördömd i historien, nemligen att »ända¬
målet helgar medlen». Jag kan icke vara med om detta. Jag tror,
att omoraliska medel aldrig leda till goda mål. Jag tror ock, att
de alltid komma att förr eller senare draga en förbannelse med sig,
eu ^förbannelse, som skall icke allenast uppsluka den välsignelse,
man från början trott sig kunna skörda genom dem, utan ändå
mycket mera.
På grund häraf, herr talman, ber jag att få yrka afslag å ut¬
skottets betänkande.
I detta yttrande instämde herr Lundström.
Herr Winkrans: Jag ber blott att få lemna den upplysning,
att jag i mitt anförande blott åsyftade de två motioner, som den
ärade representanten för Ystad framlagt, och icke premieobligationer
eller dylikt, hvarom här icke varit fråga.
Herr Olsson i Ornakärr: Mine herrar! Blott några få ord!
Ofvertygad om, att vi kunna hemta någon lärdom af de skäl, som
under flydda tider lagstiftarne anfört emot lotterier, och af deras er¬
farenheter af lotteriernas verkningar, vill jag anföra något af ISIG
års Riksdags allmänna besvärs- och ekonomiutskotts utlåtande, som
afgafs med anledning af flera motionärers förslag om strängare lag¬
bestämmelser emot lotterispel. Utskottet, som biföll motionerna, anförde
derför följande motiv: »Lotterier, af hvad beskaffenhet de vara må, äro
N:o 18.
40
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om skrif¬
velse till
Kongl Maj:
angående
inrättande
af industri-
lotterier.
(Forts.)
att anse som de mest äfventyrliga spel, enär dertill icke erfordras den
ringaste skicklighet, utan spelets utgång endast beror af lyckan».
vidare: »Hoppet om att kunna för en lägre penningeinsats göra en
betydande vinst förleder ofta äfven helt och hållet obemedlade per¬
soner, att på lotterispel uppoffra penningetillgångar, nödvändiga för
fyllandet af egna och ofta familjers oundgängligaste behof.» Och
slutligen: »Erfarenheten har jemväl ådagalagt, att vid enskilda
lotterier svek och bedrägerier understundom ega rum, oftast på det
sätt att den brottslige är oåtkomlig för lagen». — Dessa skäl, som
då föranledde Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla icke blott
derom, »att alla enskilda lotteriföretag, af hvad beskaffenhet de vara
må, å fast eller lös egendom måtte förbjudas», utan ock derjemte
»att betydligt vite» måtte för förbudets öfverträdande åsättas, dessa
skäl — säger jag — stödja mig i den öfvertygelsen att lotterier icke
gagna ett folks moral eller ekonomi, hvarför jag önskar att kam¬
maren måtte afslå den framstälda motionen och utskottets utlåtande.
Och då jag dessutom icke kan gilla den jesuitiska satsen: »ända¬
målet helgar medlen», och icke kan antaga, att man skall »göra det
onda på det att det goda må komma» — och att lotterispel är ett
midt det har motionären sjelf uttalat, då han i sin motion under
förra riksdagen kallar det »fördömligt» — så vill jag, herr talman,
yrka afslag så väl å motionen som utskottets utlåtande.
Öfverlägguingen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma, och för¬
klarade herr talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förra
propositionen. Votering bl ef likväl begärd och företogs enligt föl¬
jande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad kammarens andra tillfälliga utskott
hemstält i dess utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 13), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen visade 78 ja men 1)7 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren afslagen.
§ 3.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 14), i anledning af väckt motion
om ändring i gällande grunder för markegångssättningen.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
41
N:o 18.
I detta sitt utlåtande liemstälde utskottet, att berörda, inom Andra
Kammaren af herr C. G. Bruse väckta motion, n:o 100, måtte lemnas
utan afseende.
Motionären, herr Bruse, begärde ordet och yttrade: Jag skall
först be att få fästa uppmärksamheten på ett tryckfel i motionen.
Der står nemligen »ortpris» i stället för »årspris».
Då sistliune riksdag beslöt tull på spanmål med flere andra varor,
så skedde detta för att upphjelpa den tryckta jordbruksnäringen.
Men det blef icke blott de större jordbrukarne, som erhöllo fördelar
af detta beslut, utan äfven de tjensteman, hvilkas löner utgå efter
markegångspris. Då det är både kändt och erkändt, att dessa lön¬
tagare redan förut äro tillräckligt tillgodosedda — enligt hvad som
blifvit uppgifvet kunna deras löner uppgå ända till 25,000 kronor och
derutöfver — torde herrarne kunna medgifva, att det icke är rätt
att dessa löner ytterligare ökas, isynnerhet om man tager i betrak¬
tande, att på samma gång vårt lands arbetande befolknings existens-
vilkor försvåras. Jag anser, att det tillhör ett lands lagstiftande myn¬
dighet att tillse, det sådana oegentligheter, som dem jag nu påpekat och
hvilka icke kunna förnekas, skyndsamt måtte åtminstone till någon
del blifva afbjelpta.
Det är derför som jag föreslagit att, sedan årspriset blifvit bestämdt,
och »derifrån afdragits de tullsatser, som hvarje särskild persedel i
gällande tulltaxa äro åsätta, skulle bestämmas-det ortpris, som skall
i beräkningen ingå.» Utskottet anför dock, att »det sakförhållande
allenast, att prisen å de ifrågavarande persedlarne ingalunda alltid
och allestädes stigit eller komma att stiga med belopp, jemt upp
motsvarande de åsätta tullarna, innebär tillräckligt skal för förslagets
förkastande; hvadan utskottet hemställer, att motionen må lemnas
utan vidare afseende.» Jag skulle önskat, att utskottet lemnat några
sifferuppgifter från särskilda platser, hvarigenom det kunnat styrka,
att dess motivering varit grundad på verkliga fakta. Men då så
icke skett, har jag rådfört mig med åtskilliga spanmålsuppköpare
och fått veta, att t. ex. rågen, som vid ett tillfälle kostade 70 öre
lispundet, i följd af torka i utlandet sedermera steg med 9 öre och
sedan genom tullen med ytterligare 21 öre, så att ett pund råg
kostade en krona. De åsätta tullsatserna hafva sålunda fördyrat
varan med tullens hela belopp och således varit till förmån för dessa
tjensteman, som jag anser redan förut varit tillräckligt aflönade, och
derför väckte jag denna motion.
Men då jag hyser samma åsigt som herr Bexell, eller att denna
kammare icke nu är sådan, som den var för några år sedan, vill jag
nu icke framställa något yrkande, ehuru jag anser, att man borde
vidtaga rättelse uti ifrågavarande hänseende.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 4.
Atlemnades eu ny motion, n:o 180, af Herrar K. Söderblom
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 18. 4
N:o 18.
42
Lördagen den 9 Mars, e. m.
och G. De Lavail om skrifvelse till Kong!, Maj:t med begäran om
ändring i 22 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.
Denna motion bordlädes.
Till bordläggning anmäldes:
Statsutskottets memorial, n:o 28, om anvisande af de i regerings¬
formens 63 § föreskrift^ kreditivsummor.
Bevillningsutskottets betänkande, n:o 5, i anledning af väckta
motioner om utförselstull å jernmalm;
Lagutskottets memorial och utlåtande, n:o 25, i anledning af
Andra Kammarens återremiss af 1 punkten i utskottets utlåtande
(n:o 13) öfver väckta motioner om ändringar i utsökningslagen den
10 augusti 1877;
N:o 26, i anledning af väckt motion om ändring af § 28 i för¬
ordningen om urarfvagörelse m. m. den 18 september 1862;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om framläggande af förslag till helgonskyldens upphörande i
vissa fall;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden, n:o 16,
i anledning af väckt motion om ändring af § 2 mom. 3 af kongl.
kungörelsen den 11 maj 1855, angående grunderna och sättet för
markegångsprisens bestämmande; och
N:o 17, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
till förenkling i sättet för utdelning af statsbidraget till lindring i
rustnings- och roteringsbesvären; samt
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 109, innefattande kam¬
marens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 5) i an¬
ledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen med anhållan,
att skottpenningar för björn måtte upphöra att af statsmedel utbetalas,
samt att skottpenningarne för varg måtte höjas.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit andra gången bord¬
lagda.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
Lördagen den 9 Mars, e. m. 43
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr E. O. Boström under 3 dagar fr. o. m. den 11 dennes.
2>
|
P. Nilsson i Råby
|
»
|
10 »
|
»
|
» 11
|
»
|
|
Back Per Ersson
|
»
|
8 »
|
»
|
» 14
|
»
|
|
Folke Andersson
|
|
8 »
|
»
|
* 14
|
»
|
|
C. F. Petersson i Dänninge-
landa
|
|
12 *
|
♦ »
|
» 18
|
|
»
|
F. Wieslander
|
|
14 »
|
|
» 18
|
»
|
|
M. Andersson i Löfbult
|
»
|
12 »
|
»
|
* 18
|
>
|
|
A. Wendt
|
|
6 »
|
|
» 18
|
»
|
|
A. P Danielson
|
»
|
10 »
|
|
» 14
|
1
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,4 8 e. m.
In fidem
N:o 18.
A. E. J. Johansson.