RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1889. Andra Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 6 Mars
kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.
§ 1.
Föredrogs till eu början bevillningsutskottets betänkande n:o 1,
angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Punkten 1.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 146, hade
•herr P. Truedsson föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att 3 §
af Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående vilkoren för tillverk¬
ning af bränvin den 13 juli 1887 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
För bränvinstillverkning må begagnas redskap af hvilken stor¬
lek och beskaffenhet som helst med allenast de inskränkningar, som
för kontrollens handhafvande äro eller varda föreskrifna.
Alla slags råämnen må vid sådan tillverkning användas med
undantag af hvete, råg och majs.
Utskottet hemstälde emellertid, att herr Truedssons förevarande
motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Truedsson: Såsom herrarne se, har utskottet afstyrkt
min motion. Såsom skäl dertill bär utskottet anfört motiveringen
för afstyrkapdet af ett, i Kongl. Haj:ts till 1887 års den 2 maj samman¬
trädande riksdag aflåtna proposition med förslag till ny tillverk-
ningsförorduing, framstälda förslag till förbud mot en del råämnens
användning vid bränvinsbränning. Vidare anför utskottet eu vid
förlidet års riksdag af herr S. Nilsson i Efveröd väckt motion, i
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 16. 1
Angående för¬
bud att för
bränvinsbrän¬
ning använda
spannmål.
No Iti. 2
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående för¬
bud att för
bränvinsbrän-
ning använda
spannmål.
(Forts.)
hvilken han upptog Kongl. Maj:ts berörda förslag med utsträck¬
ning jemväl till hvete och råg. Utskottet har nu såsom skäl för
min motions afstyrkande framdragit hvad af bevillningsutskottet
vid nämnda riksdag blifvit emot hans motion anfördt. Gent emot
allt detta ber jag att få framhålla, att jag vid anförandet af skälen
för mitt förslag i motionen företrädesvis sett frågan från nykter¬
hetens synpunkt. 1 detta hänseende har bevillningsutskottet yttrat
ingenting, ehuru jag, som sagdt, hufvudsakligen derpå grundat mitt
framstälda förslag, att det enligt mitt förmenande skulle vara i
nykterhetens intresse, om man förbjöde bränvinsbränning af hvete,
råg och majs. Det skulle — derom är jag öfvertygad — vara till
nytta och gagn för vårt folk, om ett sådant förbud utfärdades,
och det så väl i ekonomiskt och sanitärt som i moraliskt afseende.
Men detta tyckes utskottet ej det minsta hafva fäst sig vid.
Oaktadt detta vill jag yrka bifall till min motion. Jag anser
att de skål, utskottet anfört, äro ohållbara, särskildt det sista, att
“de skäl, som förut kunnat tala för ett dylikt stadgande, betydligt
förlorat sin kraft, sedan tull blifvit åsatt all slags spanmål“. Jag
har just i min motion påvisat, att hvad man i detta hänseende
kunnat vänta — att hvete, råg och majs åtminstone i något mindre
mån användes till brän vinsbränning — icke blifvit förverkligadt;
ty vi se ju alltjemt ofantliga qvantiteter spanmål, särskildt majs,
importeras till vårt land för att direkt föras i bränvinspannan.
Utskottets skäl håller således icke streck.
Jag vågar alltså fortfarande påstå, att det särskildt i nykter¬
hetens intresse skulle vara till nytta, om man bifölle den af mig
väckta motionen, likasom jag är öfvertygad, att ett sådant bifall
skulle lända äfven vårt svenska jordbruk till gagn. Jag yrkar
derför bifall till min motion och afslag på utskottets hemställan.
Herr Svensson i Lösen: När herr Truedssons motion behand¬
lades inom afdelningen och sedermera inom utskottet, fans det
ingen röst, som höjdes till försvar för densamma; utan så väl af¬
delningen som utskottet voro eniga om att afstyrka den. Man
ansåg nemligen, att, när tull blifvit åsatt spanmål, dylika varor
i regeln skulle blifva allt för dyra för att användas till bränvins-
tillverkning. Utskottet kunde icke heller inse, att ett bifall till
motionen skulle ega den allra minsta betydelse med hänsyn till
nykterhetsintresset. Jag tror verkligen icke, att nykterhetssträf-
vandet har något alls med denna fråga att göra. Ty hvad hjelper
det, om man förbjuder användningen af ett slags vara vid brän-
vinstillverkningen? Nej, tillverkningen beror icke på hvilka varor
man använder, utan på det behof efter varorna, som förefinnes i
marknaden. Från vår synpunkt måste vi, huru vi än betrakta
frågan, komma till det resultat, att mycket bråk, mycket besvär
skulle förorsakas, men icke något gagn vinnas.
Äfven en annan sak måste man här taga i betraktande. Det
finnes brännerier, belägna i städer, som drifva pressjästtillverkning
i ganska stor skala. Det skulle blifva nästan omöjligt för dessa
att fortfara med denna handtering, om det föreslagna förbudet
Onsdagen den 6 Mars, e. in. 3
komme till stånd; utan de måste då i stället draga sig längre in
i landet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson: Jag kan icke heller för min del finna
de skal, utekottet framstält för afslag å motionen, antagliga. Det
kan visserligen vara möjligt, såsom den siste ärade talaren nämnde,
att icke någon enda röst inom utskottet höjdes för bifall till mo¬
tionen. Men detta får väl då bevisa, att utskottets ledamöter icke
tillräckligt satt sig in i frågan. Jag'vill dock, i likhet med hvad
jag flere gånger förut gjort, taga mig friheten att understödja det
nu åter framdragna förslaget, och skall derför framställa några skäl.
Den nästföregående talaren sade, att det icke skulle vara af
minsta betydelse för nykterhetsintresset, om herr Truedssons fram¬
ställning bifölles. Men jag ber att få påminna derom, att man i
denna kammare, då förslag om förhöjning i bränvinstillverknings-
skatten förelegat till afgörande, alltid uttalat den meningen, att
ett fördyrande af bränvinet måste verka i nykterhetens intresse.
Jag hemställer till det ärade bevillningsutskottet, om man icke
genom att förbjuda bränvinstillverkning af majs, hvaraf man under
nuvarande förhållanden kan tillverka billigare bränvin än af några
som helst svenska produkter, skulle fördyra bränvinet, och, i en¬
lighet med den uppfattning kammaren förut i slika fall käft, deri¬
genom också på samma gång befrämja nykterheten.
Bevillningsutskottet har här anfört, att bränvinstill verkningen
i riket under den senare tiden i betydlig mån nedgått, hvilket ut¬
skottet nu med siffror visat. Men det borde icke vara bevillnings¬
utskottet obekant, att i början af innevarande bränvinstillverk-
ningsperiod, den 1 oktober förlidet år, här i landet fans mycket
stor öfverproduktion af bränvin, så att den minskning i tillverk¬
ningen, som hittills egt rum, är af den beskaffenhet, att, med
den tillgång på majs som redan finnes införd i landet, det säker¬
ligen kommer att inträffa, att äfven i år, om tillverkningen ohejdad
får fortgå, vid tillverkningsperiodens slut ett ganska stort öfver¬
skott af bränvin uppstår, hvilket på årets skörd i landet kommer
att utöfva ett menligt inflytande och verka till låga pris. Hade vi
nu deremot haft förbud på införsel till landet af majs, så hade åt¬
minstone detta öfverskott icke kommit till stånd, till skada för
vårt jordbruk.
Det lär icke heller vara bevillningsutskottet obekant, att redan
nu det importerats mycket stora qvantiteter majs till vårt land,
som man framdeles under årets lopp kommer att tillverka bränvin
af. Det är således faktiskt, att på samma gång man genom hög
tull förhindrat direkt bränvinsinförsel till landet, man indirekt
släpper in detsamma till ofantliga qvantiteter genom att tillstädja
införsel af utländsk spanmål för bränvinsbränning. Och det skall
äfven detta år visa sig, att vi komma att få en mycket stor brän¬
vinstillverkning af majs, således bränvinstillverkning af en utländsk
vara, som svenska folket sedan får supa upp, då det nemligen
icke är möjligt att utföra något bränvin från landet, utan, sedan
Jf;o
Angående för¬
bud att för
bränvinsbrän¬
ning använda
spanmål.
(Forts.)
S:o lö. 4
Oasdagen den 6 Mars, e. m.
Angående för¬
bud att för
bränvinsbrän-
nilig använda
spanmål.
i Forts.)
majsen en gång kommit hit och man tillverkat bränvin af den¬
samma, har man icke någon annan utväg än att låta detta brän¬
vin stanna i landet och här förtäras. Jag frågar då det ärade
bevillningsutskottet, om det icke äfven i detta fall varit i nykter¬
hetens intresse, om man kunnat stäfja den ofantligt stora brän-
vinstillverkning, som för närvarande existerar i landet, och på
samma gång bereda afsättning för våra inhemska produkter.
Bevillningsutskottet har äfven sagt, att “ett icke ovigtigt skäl för
att underlåta att stadga ett sådant förbud torde vara. att ett stort
antal af brännerierna i landet äro helt och hållet hänvisade att
bränna af majs". År det då verkligen meningen, att derför att
det fins åtskilliga orter i landet, som icke hafva tillgång till po¬
tatis eller andra inhemska sädesslag för bränvinstillverkningen.
man skall upprätthålla dessa brännerier med utländsk spanmål?
Dessa brännerier skulle således omhuldas för att åstadkomma af¬
sättning för utländska produkter. Ty icke lärer det väl vara för
att derigenom frambringa en stor bränvinstillverkning och dermed
föranleda ett billigt pris på bränvinet? Detta kan ej vara möjligt.
Jag tror, att vi borde kunna få vara hänvisade ensamt till vårt
eget lands produkter för tillverkningen af en vara af den beskaf¬
fenhet som bränvinet.
Hvad åter pressjästfabrikationen angår, som man befarar skulle
komma att äfventyras genom ett beslut i den rigtning motionären
föreslår, så torde det nu mera vara temligen bekant, att det- icke
behöfves särskild bränvinstillverkning, åtminstone icke på långt
när i så stor skala, som hittills egt rum, för att bereda pressjäst
vid våra jästfabriker. Den nya metod, som i senare tider börjat
användas för detta fabrikat, är sådan, att det går mycket väl för
sig att med lika stor fördel tillverka pressjäst, utan att vara be¬
roende af bränvinsbränningen. Det finnes redan nu i vårt land
sådana fabriker, som drifvas med stor fördel. Men det är också
ett faktum, att det finnes många pressjästfabriker, som icke hafva
till hufvudsyfte att tillverka pressjäst, utan att företrädesvis till¬
verka bränvin under den tid på året, då bränvinstillverkning eljest
ej är tillåten. Ty de gällande bestämmelser, som skola hindra en
sådan tillverkning, äro allt för slappa. Och det skall nog komma
att visa sig denna sommar — för så vidt öfverproduktionen af
bränvin ej blir allt för stor, och bränvinspriset således kommer att
ställa sig något högt — att just dessa senare pressjästfabrikers
bränvinsbränning kommer att fortgå i temligen stor skala, just
derför att de kunna bränna af majs med förtjenst.
De skäl, som finnas för motionärens förslag, äro således icke
så ovigtiga, som utskottet och den siste tålaren framhållit, att man
så lättvindigt kan förkasta dem.
Om det verkligen skulle vara så, att bevillningsutskottet på
annan väg vill bereda framgång åt förslag, som kunna förekomma
de olägenheter, som förefinnas genom användandet af majs för
bränvinstillverkning, så skall jag gerna vara med derom. Det
föreligger nemligen i bevillningsutskottet åtminstone ett förslag
att höja tullen på majs, som, om det af Riksdagen antoges, skulle
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
X:o 16.
medföra någon verkan i den riktning motionen åsyftat. Skulle så Angående för-
vara, att bevillningsutskottet vill göra något af den motionen, tror hud ait f6r
jag, att det vore tid på att taga den före till behandling så fort^^S
som möjligt, innan vi få mottaga ytterligare störa majstransporter, Jpanmål.
som komma att användas för bränning. Det beror nu på, hvilken (Ports.)
väg utskottet anser lämpligast. För min del tror jag, att det vore
bäst, om man helt och hållet kunde göra slut på majsbränningen
genom att förbjuda tillverkningen deraf.
Emellertid anhåller jag för närvarande om bifall till herr
Truedsson motion.
Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Jönsson i Gammals¬
to rp och Bruse.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr vice talmannen proposition dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr vice tal¬
mannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Votering blef likväl begärd och företogs enligt föl¬
jande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält il punk¬
ten af dess betänkande n:o 1, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 107 ja och 62 nej; och hade kamma¬
ren alltså bifallit utskottets hemställan.
I punkten 2 hemstälde utskottet, att en af herr C.\J. Jakobson * ngåendefast-
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 180, att arfvodet till till- ^t^uU arf
syningsmän vid bränvinsnederlag måtte bestämmas i likhet med ^dT/är uu-
hvad i kongl. förordningen angående vilkoren för tillverkning af syningsmän
bränvin den 2 juni 1882 stadgats, eller 8 kronor 75 öre för hvarje vid iränvins-
helt tusental liter, icke måtte af Riksdagen bifallas. nederlag.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Jakobson: Då jag icke kan gilla det slut, hvartill
bevillningsutskottet kommit i denna fråga, och då jag för öfrigt
icke kan gilla de skäl, som utskottet anfört för afslag å min mo-
N:o 16» 6
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående fast
ställande af
bestämdt arf¬
vode för till¬
syningsman
vid bränvins-
nederlag.
(Forts.)
tion, så skall jag be att med några ord få uppträda till försvar
för densamma.
Herrarne veta, att före den genom 1887 års tillverkningsför-
ordning vidtagna förändring i bestämmelserna angående tillsynings-
mäns vid nederlag arfvode, detta arfvode var bestämdt att utgå
med ett visst belopp, eller 3 kr. 75 öre för hvarje helt tusental
liter bränvin af 50 procent styrka. Nu har det emellertid inträffat,
att man blifvit ålagd att för ett mindre qvantum bränvin på ne¬
derlag betala lika mycket som för ett mångdubbelt större, och det
har jemväl inträffat, att tillverkaren fått i neder!agsafgift betala mer
än dubbla beloppet af den författningsenligt bestämda ersättningen.
Utskottet har icke heller kunnat förneka att dylikt kunnat inträffa;
men icke förty har utskottet till en början såsom skäl för sin afstyr¬
kande hemställan å min motion hänvisat till de skäl, som af chefen
för finansdepartementet år 1887 anfördes i det vid Kougl. Maj:ts nå¬
diga proposition angående ändring i bestämmelserna rörande till-
syningsmans arfvode fogade statsrådsprotokoll, deri bemälde chef
omnämnde, att nederlagets innehafvare dittills såsom ersättning
för statens kostnader för tillsynen vid nederlag erlade en afgift
af 3 kr. 75 öre för hvarje helt tusental liter bränvin; men han
påvisade på samma gång, att då var det i allmänhet staten, som
aflönade tillsyningsmännen och betalade deras reseomkostnader,
m. m., och det var äfven staten, som då af tillverkaren uppbar af-
gifterna, hvilka på den tiden i allmänhet räckte väl till betäckande
af utgifterna. Men finansministern framhöll ändå, hvilket också
utskottet återgifvit, att, ehuru statskassans behållning vore ytterst
oväsentlig, så vore dock tillverkarnes omkostnader för nederlagen
högre, än hvad de skäligen borde vara, hvilket icke kunde undgå
att väcka missnöje. Oaktadt nu utskottet förklarar sig icke vilja
bestrida, att i något enstaka fall afgiften för nederlag, der endast
eu obetydlig qvantitet bränvin förefunnes, möjligen kan, såsom
jag i min motion påpekat, till följd af Kongl. Maj:ts befallning-
hafvandes föreskrifter om sättet för afgiftens beräknande, utgå
med högre belopp, än som enligt förut gällande bestämmelser
blefve fallet, så förklarar sig utskottet ej häri finna någon an¬
ledning att återgå till det genom 1882 års förordning föreskrifna
sättet för arfvodets bestämmande, utan hemställer om afslag å
min motion.
Då dessa af utskottet anförda skäl för afslag icke äro för mig
tilltalande, vill jag hos herr vice talmannen yrka återremiss af
frågan. Jag anser nemligen, att en redaktionsförändring är nöd¬
vändig samt af behofvet påkallad; och torde dervid jemväl böra
beaktas det förhållandet, att den gamla bestämmelsen derom, att
nederlaget icke finge understiga 8,000 liter, icke tillämpas, utan
nederlaget kan få vara huru litet som helst.
Herr Jönsson i Grammalstorp: Då jag instämt med motio¬
nären angående denna motion, så skall jag tillåta mig att yttra
några ord.
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
N:o 1C
Då nederlagsrätten först infördes, skedde det för att ställa Angående)ast-
tillverkaren i en mindre beroende ställning till bränvinsköparne;
man ville bereda tillverkaren tillfälle att mot en billig afgift utan VOde för Hiisy-
skattens erläggande upplägga sitt bränvin på nederlag, till dess ningsmim vid
gynsammare tider för försäljning komme att inträffa. Nederlags- bränvinsne-
afgiften sattes då till 30 kronor per hvarje fullt tusental kannor.
Sedermera bestämdes denna afgift till 3 kronor 75 öre per tusen¬
tal liter, hvilken afgift var lika både för större och mindre neder¬
lag; och jag anser att denna åtgärd var fullt rigtig, enär derige¬
nom tillverkarne blefvo likstälda. Efter nu varande förordning
och enligt det sätt, hvarpå densamma tillämpas, ålägges nederlags-
egare till tillsyningsmannen utgifva ersättning för hvarje resa till
nederlaget, skjutsersättning och dagtraktamente. Derigenom hän¬
der det att de mindre nederlagsegarne få erlägga lika störa utgif¬
ter, som egarne af mångdubbelt större nederlag. Och vid vissa till¬
fällen, t. ex. då nederlaget är beläget på större afstånd från till¬
sy ningsmannens bostad än afståndet från det större, får egaren af
det mindre nederlaget erlägga större afgift än egaren af det större
nederlaget. Det kan väl icke ur synpunkten af statens intresse
vara rigtigt, att den, som har ett från tillsyningsmannens bostad
mera aflägset beläget nederlag, skall derför erlägga högre afgift,
än den, som har sitt nederlag i närheten. Jag anser att det är statens
skyldighet att tillse, det alla tillverkarne blifva likstälda, så att de
som endast äro i tillfälle lägga mindre partier på nederlag propor¬
tionsvis i förhållande till storleken icke få betala högre afgifter,
än de, som äro i tillfälle att upplägga större partier. Utskottet
har också medgifvit rigtigheten af hvad motionären påpekat, nem¬
ligen att dylika oegentligheter förekomma. Under sådana förhål¬
landen är det klart, att den mindre tillverkaren icke kan med för¬
del begagna sig af nederlagsrätten. Lagstiftarens syfte bör vara,
att alla skulle blifva likstälda.
Jag tror vid sådant förhållande för min del, att det är rigtigt
att en viss afgift bestämmes per tusental liter, hvilket icke heller
behöfver förändra nuvarande sättet för arfvodets bestämmande till
tillsyningsmannen. Om nu denna afgift skulle kunna, såsom ut¬
skottet gifver vid handen, sättas lägre än motionären föreslagit, så
hade ju utskottet, som eger motionsrätt, varit i tillfälle att fram¬
lägga förslag om åsättande af detta lägre belopp. Jag anser så¬
ledes, att utskottet hade bort tillstyrka bifall till motionärens för¬
slag med den förändring, att nederlagsafgiften blifvit satt något
lägre än han föreslagit. När emellertid så icke skett, skall jag
tillåta mig att, i det syfte jag omnämnt, yrka återremiss å utskot¬
tets betänkande.
Herr Boström till Östanå: För min del skall jag be att få
yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan. Af den redo¬
görelse, som utskottet lemnat angående de skäl till den genom
1887 års tillverkningsförordning vidtagna förändring i bestämmel¬
serna angående tillsyningsmans arfvode, som anfördes i det vid
Kongl. Maj ds nådiga proposition i ämnet fogade statsrådsprotokoll.
N:o It>.
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Anyfcndefast- finna herrarne klart framgå, huru ojemnt detta arfvode då drabbade
mllawie af {je särskilda nederlagen; de större nederlagen fingo betala för de
ro' ftillsy- små, ty afgiften utgick med ett visst belopp för ett visst qvantum.
ningsmänvill Deraf orsakades äfven att vid 38 nederlag hvarje uttag kostat
iränrinsne- ända till, ja, till och med mera än 100 kronor.
När afgiften utgick med ett visst bestämdt belopp, låg det ej
,><0lts'') i nederlagsinnehafvarnes intresse att vara sparsamma med att till¬
kalla kontrollörerna, utan det var dem likgiltigt, och följden deraf
blef den, att det allmänna betungades med dryga resekostnader
för dessa tillsyningsman. För att nu förekomma sådant, bestämde
man att nederlagets innehafvare skulle i stället för en bestämd
nederlagsafgift erlägga ett arfvode, som blefve beroende af huru
mycket tillsyningsmannen anlitades, och man antog, att det då
skulle ligga i nederlagsinehafvares eget intresse att nedbringa
kostnaderna så mycket som möjligt.
När Kongl. Maj:ts proposition förelåg vid 1887 års riksdag,
tillstyrktes den i denna del af bevillningsutskottet och antogs af
begge kamrarne utan diskussion. För min del kan jag lika litet
som utskottet bestrida, att fall inträffat, då en liten nederlagsinne-
hafvare tungt drabbats af dessa afgifter, men jag tror icke, att
det är skäl att derför ändra författningen. Den lyder i 17 § 6
mom. på detta sätt: “Tillsyningsman förordnas af Konungens be¬
fallningshafvande, som äfven bestämmer honom tillkommande
arfvode".
Det är således Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i hvilkas
skön det ligger att bestämma arfvodena. Möjligt är, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande en eller annan gång ålagt nederlags-
innehafvare gäldande af för drygt arfvode. Men icke är det skal
att derför upphäfva författningen och gå tillbaka till ett system,
som visat sig mindre tillfredställande.
Det bästa sättet att afhjelpa befintliga brister vore att i eu
framställning till Kongl. Maj:ts befallningshafvande visa, huru
tungt arfvodet i vissa fall drabbat nederlagsinnehafvaren samt på
detta sätt söka att få arfvodet nedsatt. Om denna utväg icke
hjelper, torde det väl icke möta svårigheter att hos Kongl. Maj:t
söka rättelse.
Då det alltså, enligt min åsigt, vore oklokt att bifalla motio¬
nen, emedan vi dermed skulle återgå till ett sämre befunnet sy¬
stem, så anhåller jag, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Jönsson i Gtammalstorp: Med anledning af den föregå¬
ende talarens yttrande, att förut de store nederlagsinnehafvarne
fått betala för de små, ber jag att få nämna, att detta enligt min
åsigt icke är rigtigt, ty jag tror, att när Riksdagen beslutat bevilja
nederlagsrätt, så bör denna vara af den beskaffenhet, att afgiften
drabbar lika, och det gör den, om den bestämmes till ett visst be¬
lopp per tusentals liter. Men om så icke sker, inträder det för¬
hållande, som motionären påpekat, att afgiften drabbar mera de
små nederlagsinnehafvarne än de stora, så att endast de större
kunna begagna sig af denna rätt, och det kan väl icke vara lag-
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
9 >';« 16.
stiftarnes mening. Jag kan sålunda icke gå in på, att det är de Angående fast-
stora nederlagsinnehafvarne, som få betala för de små, när man ?ta!lanffe a-L
har en viss bestämd afgift per tusentals liter. vode för tittsy-
Jag nämnde i mitt förra anförande, att sättet för tillsynings- ningsmän vid
mans aflönande icke borde förändras, ty jag tror, att det nya sät- bränvinsne-
tet medfört bättre hushållning. Det kunde ju bestämmas ett visst
antal resor i månaden, som tillsyningsmannen mot denna afgift ^ or
skulle besöka nederlaget, och derest tillverkaren behöfver honom
flere gånger, skulle han särskildt betala kostnaden derför.
Kunde man, på sätt ordföranden i bevillningsutskottet nämnde,
få de bestående missförhållandena ändrade genom anmälan hos
Konungens befallningshafvande, skulle jag icke så mycket motsätta
mig utskottets förslag, men då jag ej tror, att bristerna derigenom
kunna afhjelpas, vidhåller jag mitt förra yrkande om afslag å
utskottets hemställan.
Herr Ly ttkens: Ordföranden i bevillningsutskottet anmärkte
mot den förut gällande lagstiftningen, att det genom att staten
betalte reseomkostnaderna kunde hända, att tillsyningsmannen re-
qvirerades så ofta, att dryga omkostnader ådrogos staten. Nej,
sådan var icke författningen. Den var sådan, att tillsyningsman¬
nen skulle göra ett visst antal resor på det allmännas bekostnad,
men om nederlagsinnehafvaren ville, att tillsyningsmannen oftare
skulle resa ut till hans nederlag, fick han betala kostnaderna der¬
för. Den nya författningen deremot gynnar helt och hållet de
stora nederlagsinnehafvarne och går i samma rigtning, som brän-
vinslagstiftningen gått under de sista 20 åren, nemligen att hin¬
dra de små tillverkarne, i synnerhet de, som drifva sin handtering
med egna produkter, och gynna de stora fabrikerna. Det kan väl
vara sant, att det ur nationalekonomisk synpunkt är rigtigare att
gynna de stora fabrikerna, der kontrollen kostar mindre, men det
ligger dock i denna lagstiftning ett slags godtycke. Det beror på
hvad Kongl. Haj:t ålägger nederlagsinnehafvaren i arfvode och i
resekostnadsersättning. På detta sätt kan nederlagsinnehafvaren
åläggas en extra beskattning, vida högre än lagstiftningen menat.
Man kan invända, att han kan afyttra sitt bränvin, men konjunk¬
turerna kunna ju vara sådana, att han skulle göra förlust derpå.
Man kan äfven invända, att han borde upphöra med bränvinstill-
verkning, men detta vore godtycke, och allt godtycke är mig mot¬
bjudande.
På dessa grunder, herr talman, yrkar jag bifall till motionä¬
rens förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
vice talmannen till proposition upptagit de särskilda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§2.
Härefter företogs handläggning af bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 2, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
>:o 16. 10
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
Punkten 1.
Bifölls.
Om ändrade Punkten 2.
grunder för
{tf bränvin*- I denna punkt hemstälde utskottet, att en inom Andra Kam-
forsäljnings- maren af herr J. Eklund framstäld motion, n:o 151, om ändrade
medlen, grunder för fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen icke för
närvarande måtte af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Herr Eklund: Denna motion har jag väckt under medve¬
tande af de brydsamma omständigheter, hvari ganska många af
landtkommunernas och landstingens förtroendemän befinna sig, då
de skola uppgöra inkomst- och utgiftsstat för de befattningar, som
de erhållit. .lag trodde, att man till landtkommunerna skulle kunna
få något mera af de inkomster, som nu tillflyta städerna i och för
bränvinshandeln. Man vet, att under förra tider var bränvinsbrän-
ningen samt till en stor del äfven bränvinshandeln en jordbru-
karnes företrädesrättighet.
Chefen för kontrollbyrån yttrar i sin senast utkomna statisti¬
ska berättelse: “det bränvinshandeln fortfar att allt mer och mer
koncentreras i städerna, och tillkomsten af nya rättigheter på lands¬
bygden är mycket sällsynt, då merendels så väl kommunal- som
statsmyndigheter motsätta sig uppkomsten af sådana".
Den lag, som antogs 1885, har visserligen gjort en förändring
till landtkommunernas förmån i visst afseende, men denna förmån
är ganska ringa, i det att den bestämmer fördelningen af de brän-
vinsmedel, som ingå till statskontoret, på sådant sätt att
landstingen få ....................................... 16,» %
hushållningssällskapen ........................... 12,« „
städerna ................................................... 56 „
landtkommunerna..................................... 12,9 ,,
provisioner ............................................. 2 „
af bränvinsförsäljningsmedlen.
Jemförda med hvad stadskommunerna erhålla, är sålunda
landtkommunernas andel högst obetydlig.
Jag har gjort ett utdrag ur den sista utgiftsstatistiken, och
detta visar, att tio af de minsta småstäderna och köpingarne, som
handla med bränvin och som hafva en folkmängd af endast 15,084
personer, haft en gemensam inkomst af 123,569 kr. på denna rö¬
relse. Dessa städers utgifter för fattigvården uppgingo till 26,724
kr., och dess vinst genom öfverskott å bränvinshandeln utgjorde
sålunda icke mindre än 96,845 kr. för år. Om jag begärt en fix
summa af dessa medel, skulle utskottets slutledning varit vigtig,
men enligt 22 § sista mom. af 1885 års förordning angående vil-
koren för försäljning af bränvin skola blott vissa delar af de in-
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
11 N:o 18,
flytande afgifterna tillfalla landstingen och hushållningssällskapen,
och deruti har jag föreslagit en liten förändring.
Nämnda mom. lyder sålunda: “De andelar af i näst föregående
mom. omförmälda medel, som tillfalla landsting och hushållningssäll¬
skap, insättas i vederbörande landskontor. De andelar åter, som ingå
till statskontoret, skola genom dettas försorg fördelas på rikets samt¬
liga landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande af att folk¬
mängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som
ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det
belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde,
eger landstinget och vederbörande hushållningssällskap att uppbära
hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. För¬
delningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.“
Då jag nu begärt, att ändring häruti skulle ske, men icke att
eu fix summa skulle tillkomma landstingen och landsbygdskommu¬
nerna, kan jag, såsom nämndt, icke finna, att utskottet kommit till
en rätt slutsats. Utskottet har icke heller enligt mitt förmenande
egnat frågan den grundliga utredning, som densamma förtjena!’,
utan har helt enkelt hemstält, att motionen icke för närvarande
måtte af Riksdagen bifallas. I motiveringen säger utskottet der¬
emot, att “utskottet lika med motionären anser önskvärdt, att en
rättvisare fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen än den nuva¬
rande kommer till stånd". Jag tror det varit godt, om denna rätt¬
visare fördelning kunnat ske, ju förr dess hellre, och med anled¬
ning deraf skall jag taga mig friheten att yrka afslag på utskot¬
tets hemställan och bifall till min motion, till den kraft och verkan
detta yrkande hafva kan.
Herr Rundbäck: Såsom herrarne troligen observerat, har
jag reserverat mig mot utskottets förslag. Denna reservation gäl¬
ler dock egentligen icke det slut, hvartill utskottet kommit, utan
det att utskottet kommit dertill, sedan det gifvit vitsord åt motio¬
nen, såsom nu skett. Jag anser nemligen att, då utskottet erkänt,
att en rättvisare fördelning af bränvinsmedlen än den nuvarande
är önskvärd, det hade varit utskottets pligt att framlägga ett för¬
slag, som kunnat vinna Riksdagens’bifall. Utskottet har, såsom
sagdt, medgifvit, att den nuvarande fördelningen är origtig, och det
tror jag, att hvar och en, som läst herr Eklunds motion med dess
förtjenstfulla statistiska utredning, äfven skall finna. Genom 1885
års förordning hafva vi fått en ny och modern orättvisa, och denna
torde icke vara bättre än sekelgamla orättvisor. Det är väl sant.
att det är så nyligen som vid 1885 års riksdag, som denna för¬
ordning tillkom, men jag anser dock, att det icke längre kan gå
på detta vis. Här hafva vi nu en uppslagsända genom bestäm¬
mande af det sätt, hvarpå de till statskontoret inflytande brän¬
vinsmedlen skola fördelas. Dessa medel skola nu fördelas efter
folkmängden, men enligt min åsigt borde äfven hela utminuterings-
afgiften läggas på tillverkningsskatten, ty derigenom blefve hvarje
liter bränvin beskattadt, och sedan skulle denna skatt fördelas efter
folkmängden, lika för stad och land. Genom en dylik anordning
Om ändrade
grunder för
fördelningen
af bränvins¬
försäljnings¬
medlen.
(Forts.)
N:o It». 12
Ousdagen den 6 Mars, e. m.
Om ändrade
grunder för
fördelningen
aj bränvins-
försaljnings-
medlen.
(Forts.)
skulle inga vidare klagomål i detta afseende förekomma, och der¬
igenom skulle man äfven nå ett af de mål, som Konungen i sitt
ofta omtalade diktamen till statsrådsprotokollet angaf, nemligen
att kommunerna skulle få mera understöd.
Motionären har nyss visat, att det finnes mindre städer, som
för bränvinsmedlen hafva fri fattigvård samt ändå stora summor
öfver för andra ändamål, medan deremot landtkommunerna få skatta
ända till 20 ä 30 procent af bevillningen för fattigvård och dylikt.
Fördelades ifrågavarande medel lika för stad och land, skulle hela
landet blifva tillfredsstäldt. Dertill fordras, säger man, en ny lag
rörande bränvinshandeln. Ja, det tror äfven jag; man borde
ålägga hvarje kommun att för dessa medel ovilkorligen hålla ord¬
ningen vid magt, aflöna polis in. m., och dertill behöfves en sär¬
skild lagstiftning. Denna torde äfven kunna åstadkommas rörande
bränvinshandeln, lika väl som man lagstiftat rörande handeln med
apoteksvaror, gifter m. m.
Det torde emellertid vara svårt att nu få fram denna min ön¬
skan, och det enda yrkande jag för närvarande skulle vilja framställa
vore på återremiss; men är det så, att kammaren nu vill godkänna
herr Eklunds motion, så har jag för min del icke något deremot.
Herr E. AV. Carlson från Stockholm: Jag skall be att på
de skäl, utskottet i sitt betänkande anfört, få yrka bifall till ut¬
skottets förslag. Men då jag nu fått ordet, skall jag säga några
ord om min ståndpunkt i denna fråga.
Jag har visserligen icke reserverat mig mot den af utskottet
begagnade motiveringen, men jag vill dock förklara, att jag icke
kan instämma deri, att den orättvisa, som åtminstone af utskottet
anses ligga i den nuvarande fördelningen af bränvinsmedlen, verk¬
ligen och bevisligen förefinnes. Jag beklagar, att vi ännu icke
lyckats få en fullständig statistisk utredning om hvart det
bränvin tager vägen, som faktiskt konsumeras inom landet, utan
att beskattas för utskänkning. Detta är högst betydliga qvanti-
teter; det uppgifves af kontrollbyrån till 12 å 15 millioner liter.
Må hända ligger just deri en del af det bränvin, som förut gått den
väg, hvarom herr Zachrisons motion gifvit oss underrättelse, och
må hända skall, efter det beslut kammaren nyss fattat i första
punkten af detta betänkande, eller att offentlig auktion på brän-
vinsförsäljningsrättigheterna hädanefter skall förrättas af länsman,
en bättre tingens ordning komma att inträda. Kan det sedermera
utrönas, att landtkommunerna icke hafva större behållning häraf,
än motionären uppgifvit, då och först då kan man tala om orätt¬
visa samt försöka skipa rättvisa. Men till dess tror jag man bör
vara försigtig med detta ords begagnande.
Man har här vidare tagit endast fattigvårdsutgifterna såsom
norm för städernas utgifter i följd af bränvinsutskänkningen. Men,
mine herrar, städerna hafva dessutom härigenom många andra ut¬
gifter, som äro högst väsentliga och som landtkommunerna icke
känna till.
Jag vill nu icke längre upptaga kammarens tid, utan hoppas
13 >;o 18.
Onsdagen den 6 Mars, e. ra.
jag, att kammaren finner de af utskottet anförda skälen tillräck¬
liga för att afstå motionen. Jag yrkar bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Essen: Mot den af utskottet begagnade motivering vid
den nu föredragna punkten af föreliggande betänkande har herr
Forssman afgifvit en reservation. Han säger deri: “Ehuru mot
hvarje fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen anmärkningar sanno¬
likt kunna göras, anser jag utskottet saknat skäl att redan nu
yttra sig för önskvärdheten af ändring i fördelningen, utan att
utskottet på något sätt visat, att en rättvisare fördelning han
åstadkommas med bibehållande af nuvarande forsa ljningssystem“.
Jag ber endast få tillkännagifva, att jag för min del, med anslut¬
ning till den af herr Forssman sålunda uttalade mening, biträder
det slut, hvartill utskottet kommit, och yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Hei’r Danielson: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
fråga; men då jag hör, att åtskilliga representanter från städerna
uttala den uppfattning, att full rättvisa skulle förefinnas i den
grund för bränvinsmedlens fördelnings som nu gäller, så vill jag-
för min del uttala den mening, att jag delar motionärens åsigt
derom, att en rättvisare fördelningsgrund bör komma till stånd
och att detta äfven kan ske på den grund, hvarpå försäljningen
nu hvilar. Jag hoppas, derför, att frågan snart måtte lösas. Må
hända är det icke möjligt vid denna riksdag, men önskligt vore,
om redan till nästa riksdag saken påaktades något bättre.
Herr Boström till Östanå: Bevillningsutskottet har åt ett
par stadsrepresentanter fått uppbära klander, derför att utskottet
i motiveringen till sin hemställan i denna punkt uttalat önskvärd¬
heten af att en rättvisare fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen
än den nuvarande komme till stånd. För min del synes denna
anmärkning vara ganska obefogad. Ty då Konungen och Riks¬
dagen år 1885 bestämde en ny fördelning af bränvinsförsäljnings¬
medlen, sades det, att man med denna nya fördelning ännu icke
åstadkommit full rättvisa, utan att ännu åtskilligt återstode att
göra i detta afseende, ehuru man måste nöja sig med det då
tågna steget för att icke på en gång rubba de ekonomiska an¬
ordningar, som så väl städer som andra korporationer vidtagit
just till följd af deras andel i bränvinsförsäljningsmedlen. Kanske
det roar kammaren att höra en jemförelse mellan dessa medels
fördelning före 1885 och nu. Jag har här en sådan uppgift, som
jag skall taga mig friheten läsa upp. Städerna hade före 1885
67Va procent af samtliga bränvinsförsäljningsmedel, under det att
de efter den nya förordningens införande fingo 55,3 procent. Landet
åter både före 1885 3,7 procent och fick efter 1885 13,7 procent,
landstingen hade 12,c procent och fingo 18 procent, och hushåll¬
ningssällskapen slutligen hade inemot 16 procent och fingo inemot
13 procent. När man hör dessa siffror, torde man möjligen er-
Om ändrade
grunder för
fördelningen
eif bränvins¬
försäljnings¬
medlen.
(FortsJ
Nfo lt>. 14
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Om ändrade
grunder för
fördelningen
af bränvins-
forsäljnings-
medlen.
(Ports.)
känna, att tillbörlig rättvisa i fråga om bränvinsförsäljningsmed-
lens fördelning ännu icke uppnåtts, utan att en ny fördelning vore
önsklig. Men lika önskvärd som en ny fördelning är, lika nöd¬
vändigt är det också att gå varsamt till väga i detta hänseende.
Och när ifrågavarande förordning ändrades så nyligen som 1885,
torde det icke vara skäl att så snart göra en ny ändring i sam¬
ma stil.
Jag anhåller derför för min del om bifall till utskottets hem¬
ställan.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och sedan herr
vice talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yr¬
kandena, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 3 och 4.
Biföllos.
§ 3.
Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna be¬
tänkande n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af § 3 i kongl. förordningen angående mantals- och skattskrifnin-
garnas förrättande den 20 juli 1861.
§ 4.
I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets betänkande
n:o 4, i anledning af väckt motion om åsättande af en försäljnings-
och förbrukningsskatt å vin, som inom landet tillverkas eller från
utrikes ort införes.
Motionären, ledamoten af andra kammaren herr J. Anderson
i Tenhult, både i sin berörda motion, n:o 154, föreslagit, att Riks¬
dagen måtte besluta, “att allt vin, som inom landet tillverkas,
samt allt vin, som från utrikes ort införes, åsättes en särskild för¬
säljnings- och förbrukningsskatt af 25 öre per liter, som tillverkare
böra erlägga, innan varan utlemnas, och importörer vid varans
ankomst till svensk hamn och tullkammare", men hemstälde ut¬
skottet, att ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Då man läser ut¬
skottets betänkande, vill det synas som om man nu kommit der¬
hän, att man svårligen kan lagstifta inom vårt eget land. Jag
minnes mycket väl, då spanska traktaten förevar vid 1887 års
riksdag, huru många uttalanden som då gjordes om de förmåner,
som nämnda traktat skulle bereda vårt land. Nu torde man tänka
annorlunda. Man har funnit, att förmånerna kommit Spanien
Onsdagen den 6 Mars. e. ro.
15 >':o 16.
och icke Sverige till del. De statsmän, som Spanien användt vid
traktatens uppgörande, hafva förstått att på vår bekostnad bereda
sitt land störa fördelar. För min del hade jag trott, att det varit
våra ombud i Spanien, som varit orsaken till, att vi icke fingo de
förmåner af traktaten, som vi kunde haft skäl att fordra, och att vi
derigenom kommo i en ogynsammare ställning än Spanien. Men denna
min uppfattning har sedermera blifvit vederlagd. För några dagar
sedan förklarade nemligen hans exellens utrikesministern här i kam¬
maren att, om de i utlandet anstälde ministrarne ej göra sin pligt
eller fel af dem blifva begångna, så borde sådant icke tillskrifvas
desse utan berodde detta på någon annan. Hans exellens yttrade
den 13 sistlidne februari rörande de danska förhållandena, som då
bragtes på tal här i kammaren, och jag förmodar att dessa ord
skulle kunna tillämpas äfven i fråga om spanska traktaten; han
säde: “Jag ber då först få erinra derom, att klander mot en un¬
derordnad tjensteman på främmande ort väl icke gerna bör före¬
komma inom kammaren. Anser man skäl till klander förefinnas,
bör detta vändas mot denne tjenstemans chef; det är då ledningen,
som är felaktig, icke den underordnade11. För min del lär jag
icke kunna, bestrida hvad chefen sjelf sagt, ty han säger väll
kammaren icke annat än hvad som är sant. Den spanska han-
delstraktaten är, så vidt jag kan finna, icke förmånlig för oss i nå¬
gon annan del, än att den tillåter att tydningen af densamma
kan öfverlemnas till en kompromiss. Ja, spaniorerna hafva också
begagnat sig af en sådan, och det .lyckades dem ganska bra. För
min del skulle jag tro, att om Riksdagen bifölle min motion, så
egde.ju Spanien att vädja till en kompromiss. Nu för tiden går
det ju mycket lätt att afgöra stora frågor stater emellan genom
kompromiss. En sådan kan ju, såsom redan skett, göras mycket
enkelt på så sätt, att så väl ordförande som ledamöter och sekre¬
terare förenas i en och samma person. Om en dylik kompromiss
komme till stånd, så kunde det ju hända, att lyckan vore Sverige
lika gynnsam, som den varit för ett annat land. Jag kan icke
förstå, hvarför man är så angelägen att bereda lättare vilkor för
importen af utländska starka viner. För min del skulle jag önska,
att man. i stället försvårade, ja, till och med omöjliggjorde im¬
porten ej blott af viner utan äfven af andra rusgifvande drycker,
som i stor mängd införas i vårt land. Det vill synas som om
föregående utrikesministrar haft en särskild benägenhet att bereda
god tillförsel till vårt land af utländska viner, ja, det synes till
och med som om de önskat, att de utländska vinerna skulle blifva
en nödvändighetsartikel för vårt land. Det är icke många år se¬
dan man^ här i kammaren diskuterade den franska handelstrak-
taten. Dåvarande utrikesministern yttrade _sig då på ett sådant
sätt, att. man hade anledning tro att han önskade att utländska
viner måtte allmänt användas i Sverige. Han sade vid nämnda
tillfälle: “Ett vin, som kostar många kronor buteljen, är natur¬
ligtvis efter våra förhållanden räknadt en öfverflödsvara; men
viner finnas, som kosta obetydligt och äro mycket nyttiga----.
Kan det då vara skadligt att underlätta införseln a*"f det billigare
Om ändrade
grunder för
fördelningen
af bränvin*
försäljnings-
medlen.
(Forts.)
iV:o 18 16
Onsdagen den 6 Mara, e. in.
Om ändrade vio( som utgör en läskande och någorlunda billig, men icke bero-
grunder för san^e dryck? Jag tror det icke, jag hoppas tvärt om, att det icke
{/tränvins- skall dröja länge, innan detta billiga vin blifver en daglig
försäljnings- förbrukningsartikel i de flesta svenska hushåll". När jag hörde
médlen. detta uttalande, antecknade jag slutorden på ett särskildt papper,
(Forts.) gom jag ännu har i behåll, hvarå jag antecknat, att talaren säde:
“Jag hoppas tvärt om, att det icke skall dröja länge, innan hvarje
arbetare har sin vinflaska på sitt middagsbord". Men dermed må
vara huru som helst. Huruvida det är feltryckt i protokollen eller
om jag skrifvit fel, kan jag nu mera icke afgöra. Jag vill emel¬
lertid icke vara med om "att bibehålla lättnaden för införsel af
vin och andra starka drycker, utan skulle,^såsom jag redan nämnt,
helst önska, att införseln deraf helt och hållet förbjödes.
Då jag har den uppfattning, som jag nu uttalat, ber jag, herr
vice talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till min motion.
Vidare anfördes ej. Herr vice talmannen gaf proposition
först på bifall till utskottets hemställan och sedan på afslag å
densamma och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
hvarefter kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 5.
Ang. behörig- Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
het för qvinna af ej mindre Kong!. Maj:ts propositioner, angående behörighet för
atti* qvinna att inväljas i skolråd och fångvårdsstyrelse samt med
futtigvårds- förslag till ändrad lydelse af § 38 i förordningen om kommunal-
styrelse m. m. styrelse i Stockholm, än äfven väckta motioner om ändrade be¬
stämmelser rörande skolråd.
I propositionen n:o 16 hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att antaga följande tre särskilda författningsförslag:
1:0.
”Förslag
till
förordning- angående ändrad lydelse af femte stycket af § 23
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att femte stycket af 23 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 13 april 1886,
skall hafva följande ändrade lydelse:
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
17 N:o 16.
Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes att å A^g- beiwrig-
kyrkostämma utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kända Pr i^nna
män eller qvinnor. Yäljes qvinna till ledamot af skolrådet, eger atsicolrädochl
hon att när som helst afsåga sig uppdraget". fattigvårds-
styrelse in. m.
(Forts.)
2:o.
”Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse af inom. 3 af § 25 i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.
Härigenom förordnas, att mom. B af § 25 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20
november 1863 skall hafva följande ändrade lydelse:
Mom. 3. Till ledamöter i skolrådet eger församlingen lika¬
ledes att i kyrkostämma utse lämpligt antal för nit om skol¬
väsendet kända män eller qvinnor. Väljes qvinna till ledamot af
skolrådet, eger hon att när som helst afväga sig uppdraget".
3:o.
”Förslag
till
förordning om ändrad lydelse af § 15 i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.
Härigenom förordnas, att § 15 i förordningen angående fattig¬
vården den 9 juni 1871, sådan denna paragraf lyder enligt kun¬
görelsen den 11 februari 1881, skall hafva följande ändrade lydelse:
1. Her kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, utser
fattigvårdssamhälle på landet ledamöter i sådan styrelse, män
eller qvinnor, till det antal, som med hänsigt till samhällets vidd
och folkmängd erfordras, dock ej mindre än tre: och skola, då
val till ledamöter anställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen
till halfva antalet af ledamöterna, eller, om dessas antal ej är
jemnt, till det antal, som är närmast öfver hälften.
2. I stad utses ledamöter i fattigvårdsstyrelse, män eller
qvinnor, till det antal, fattigvårdssamhället finner skäligt be¬
stämma, dock ej mindre än fem.
Andra Kammarens Prot. 1889. K:o 16.
2
N:o 16. 18
Onsdagen den 6 Mars, e. tn.
Ang. behörig- 3. I afseende å ledamots och suppleants tjenstgöringstid och
het för qvinna afgång samt rättighet att uppdraget sig afsåga, äfvensom be-
0tskolråd och1 träffande uteblifvande från sammanträde utan förfall, iakttages å
fattigvårds- landet hvad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd, och i
styrelse m. m. stad hvad om stadsfullmägtig gäller. Qvinna, som blifvit till
(Forts.) ledamot eller suppleant utsedd, är likväl berättigad att när som
helst afsåga sig uppdraget.
4. År fattigvårdssamhälle i rotar fördeladt, utser hvarje rote
sin fattigvårdsföreståndare äfvensom, der rote bestämt, att sär¬
skild styrelse för dess fattigvårdsangelägenheter skall finnas, två
eller flere af rotens medlemmar att jemte fattigvårdsföreståndaren
sådan styrelse utgöra".
Genott propositionen n:o 15 föreslogs antagande af följande:
”Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse af § 38 i förordningen om
konimuualstyrel.se i Stockholm den 23 maj 1862.
Härigenom förordnas att § 38 i förordningen om kommunal¬
styrelse i Stockholm den 23 maj 1862, sådan denna paragraf lyder
enligt förordningen den 22 juni 1883, skall hafva följande ändrade
lydelse:
§ 38.
Ledamöter och suppleanter i nämnder och afdelningar väljas
för två år i sänder. Afgående ledamot eller suppleant kan om¬
väljas. Till ledamöter eller suppleanter kunna väljas så väl
ledamöter af stadsfullmägtige som ock andra stadens innebyggare,
som äro till fullmägtige valbare.
Till ledamot eller suppleant i fattigvårdsnämnden kan äfven
väljas qvinna, som är berättigad att i val af stadsfullmägtige
deltaga och uppnått tjugufem år. Qvinna, som blifvit till ledamot
eller suppleant utsedd, är likväl berättigad att när som helst
afsåga sig uppdraget."
Härförutom både i särskilda inom Andra Kammaren väckta
motioner, n:is 71 och 156, föreslagits, i den förra af herr A. W.
Nilson från Lidköping, “att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om sådana ändringar i gällande kongl.
förordningen om kyrkoråd och skolråd, att äfven qvinna må,
under vissa vilkor kunna inväljas till medlem af skolråd";
och i den senare af herr C. G. Bruse “att Riksdagen måtte
i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
och för nästkommande riksdag framlägga sådant förslag till
ändring af § 23 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, att församling erhåller rättighet utse
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
19 N:o 16.
ordförande i skolråd samt att qvinna må kunna utses till ledamot Ang. behörig-
i skolråd het för qvinna
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid *
utskottet, att Kongl. Maj:ts proposition n:o 16, angående behörighet fattigvärds-
för qvinna att inväljas i skolråd och fattigvårdsstyrelse icke måtte styrelse m. m.
af Riksdagen bifallas. ” (Forts.)
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar A. Lilienberg och H Andersson i Nöbbelöf, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande, af Riksdagens egen framställning föranledda proposition.
Ofverläggningen rörande detta ämne öppnades af
Chefen för kongl. eckleciastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg, hvilken anförde:
Det var med förvåning—en förvåning, som jag hoppas och tror
skall delas af ganska många af denna kammares ledamöter —
som jag läste nuvarande lagutskotts utlåtande öfver här ifråga¬
varande kongl. proposition. Hade en dylik framställning kommit
direkt från Kongl. Maj:t och således likasom öfverraskat Riksda¬
gens ledamöter, så skulle jag sannerligen icke undrat, om mer än
en hade velat åtminstone betänka sig, innan han hade lemnat bi¬
fall till densamma. Men så är icke förhållandet. Tvärt om. Denna
fråga har varit före förr och för icke längre sedan än vid 1887
års riksdag, då det begärdes af motionär, som vann lagutskottets
bifall för sin motion, att qvinna måtte blifva berättigad att in¬
träda såsom ledamot i skolråd och fattigvårdsstyrelse. Det var
få reservationer fogade mot utskottets betänkande. Emellertid
vill jag icke neka till att en reservation var af beskaffenhet att
förtjena mycken uppmärksamhet. I den, såsom hvarje gång, då
det varit fråga om att utvidga qvinnans rättigheter, anfördes det
gamla skälet, att man skulle icke draga qvinnan ur hennes egent¬
liga verksamhetskrets. Detta skäl är ju ock något, som förtjenar
att uppmärksammas. Det var också derför som reservanten i
Första Kammaren, lagutskottets dåvarande, likasom äfven nuva¬
rande, ordförande, ansåg det vara i hög grad betänkligt, om en
qvinna skulle tvingas att inträda i fattigvårdsstyrelse eller att
sitta i skolråd. Emellertid genomgick motionen lyckligt sin pröf¬
ning i båda kamrarne. I Första Kammaren bifölls den med en
rösts öfvervigt. I Andra Kammaren åter var röstpluraliteten be¬
tydligt större.
Kongl. Maj:t lät derefter vederbörande sakkunnige, såväl Ko¬
nungens befallningshafvande som domkapitlen, yttra sig i ämnet.
Äfven inom dessa myndigheter rådde olika meningar, man kan
säga nästan såsom i Första Kammaren, i det att ungefär halfva
antalet stod på hvar sin sida. Derefter har på grund af det be¬
fogade i den nämnde reservantens anmärkning angående tvånget
för qvinnan och med hänsyn dertill, att den mesta skiljaktigheten
hos dessa sakkunniga myndigheter just berodde på, huru vida detta
tvång skulle vara eller icke. Kongl. Maj:ts proposition, sådan den
N:o 16. 20
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Ang. behörig- nu föreligger, bär nu öfverlemnats till Riksdagen. Den har, trots
het för qvinna stötestenens borttagande, af nuvarande lagutskott blifvit afstyrkt.
<lslwlräd och%Reservationer finnas dock af ledamöter från denna kammare.
fattigvårds- När Riksdagen det ena året skifver till Kong]. Haj:t och an-
styrelse m. m. håller att få nådigt bifall till ett lagförslag, och Kongl. Maj:t det
(Forts.) andra året efterkommer Riksdagens önskan, sedan han underkastat
dess framställning en grundlig pröfning, så bör det,väl åtminstone,
mine herrar, vara fullt vigtiga skäl, som må kunna föranleda
Riksdagen att frångå sin egen begäran. Jag har sökt efter sådana
i utskottets utlåtande, men — jag säger det ärligt —jag har icke
funnit dem tungt vägande.
Det första, som man bör fråga efter i en fråga sådan som
denna, är: duger verkligen qvinnan att inträda såsom verksam
ledamot såväl i skolråd som i fattigvårdsstyrelse? •— Jag behöfver
icke aflemna annat svar härpå, än det utskottet sjelft gifvit i sitt
utlåtandes sista rader framför sjelfva slutklämmen. Utskottet säger
der: “Med allt erkännande af den betydelsefulla och välsignelse¬
rika verksamhet, qvinnan under frivillighetens form utöfvat och
utan tvifvel fortfarande kommer att utöfva på nu ifrågavarande
områden, finner lagutskottet sig, på nu anförda skäl, höra hem¬
ställa" etc. Här är således erkändt: hon duger, hon har på ifråga¬
varande områden varit begagnad på ett välsignelserikt sätt och
det uttalas den förhoppning, att hon fortfarande måtte utöfva sin
verksamhet på ett lika välsignelserikt sätt.
Det är dock ett par ord — “på frivillighetens väg" — som
här skjutits emellan. Låtom oss då se till, i hvad mån den kong],
propositionen skiljer sig från denna önskan, som utskottet fler¬
städes framhåller. Äfven här har det inskränkt sig helt och hållet
till “frivillighetens väg"; och just på, grund deraf begriper jag
icke, hvarifrån utskottet fått sitt skäl till afslag. Det förhåller
sig i detta förslag helt enkelt så: Vill en kommun välja en qvinna
till ledamot af skolråd eller fattigvårdsstyrelse, så kan han, vill
han icke, så låter han bli; vill hon taga emot uppdraget, så kan
hon, vill hon icke, så slipper hon. En större frihet kan icke gerna
lemnas. Det är således beroende på båda parterna, huruvida qvin¬
nan blir ledamot eller ej. Men den lilla skilnad, som finnes, är
dock att beakta. Hittills har man kunnat genom enskild öfver¬
enskommelse tala vid qvinnan att uträtta åtskilligt så för skolan
som för fattigvården; och man vill, att hon skall fortfara att verka
på detta sätt, men vill icke göra henne den lilla rättvisan, att
hon äfven kunde få deltaga i sjelfva öfverläggningarna angående
verksamheten.
Jag har i många år dels varit i tillfälle, dels ock varit pligtig
att sysselsätta mig så väl med skolundervisning som med fattig¬
vård, och under den tiden mer än en gång funnit, att en synner¬
ligen verksam hjelp i båda afseendena är att hemta från qvinnan.
Att nu gorå henne den rättvisan, att just på grund af denna hjelp,
som tydligen både utskottet och de flesta kommuner högt skatta
och icke vilja afsåga sig, låta henne äfven få deltaga i sjelfva
rådplägandet och afgörandet, att låta henne icke blott taga emot
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
21 N:o 16.
befallning af en styrelse att göra det eller det, utan också gifva Ang. bekörig-
henne tillfälle att sjelf få vara tillstädes och med sin erfarenhetJiefi^mna
hafva något att säga vid sjelfva beslutet, är, enligt min tanke,askobod'1 och*
icke för mycket. fattigvårds-
Utskottet säger på ett ställe i sitt betänkande, att det har styrelse m. m.
icke blifvit “visadt“ att dessa uppdrag, som hittills blifvit lemnade (Ports.)
åt män, hafva blifvit på ett mindre dugligt sätt utförda. Ja, hvar¬
för icke det har visat sig, huru vida dessa uppdrag skulle kunnat
blifva bättre utförda, om de anförtrotts äfven åt qvinnor, beror
ju helt enkelt derpå, att det icke lemnats qvinnorna tillfälle att
vara med. Men icke är det skäl att tro, det dylika uppdrag skulle
blifva sämre utförda, om qvinnan blefve i tillfälle att såsom verk¬
sam ledamot deltaga i skolråds- och fattigvårdsstyrelses öfver-
läggningar. Utskottet säger också, att utskottet “är öfvertygadt",
att i intet af dessa afseenden den qvinliga verksamheten skulle
blifva till större nytta, derigenom att åt qvinnor bereddes plats i
fattigvårdsstyrelse och skolråd. —• Man är öfvertygad, — men det
är icke något skäl, mine herrar. Jag för min del är öfvertygad
om motsatsen; och jag tror att jag har ock någon erfarenhet att
bygga på. Hvar och en, som begagnat en qvinna på ifrågavarande
område såsom en verksam utförare af skolråds- eller fattigvårds-
ärenden, vet dessutom nog, att hon äfven förtjenar att deltaga vid
sjelfva afgörandet af sådana ärenden.
Utskottet säger vidare: “Såsom utskottet sålunda sökt visa,
kan den föreslagna lagändringen icke anses vara af något praktiskt
behof från det allmännas sida påfordrad." Det är ett sväfvande
uttryck: “från det allmännas sida". Ty just den allmänhet, som
här skulle svara, huru vida den föreslagna lagändringen kunde
vara påfordrad eller icke, den finnes icke här; och om den också
funnes här, vågade eller kunde den icke uttala sin mening. Men
ville man fråga de fattiga och barnen i skolorna: “tron I att det
skulle vara af något gagn och till någon glädje, om den eller den
qvinnan deltoge i omsorgen för edra angelägenheter?" — sanner¬
ligen skulle man icke då få höra ett svar tillräckligt starkt att
förstås! — Det är barnen och de fattiga, som bäst behöfva qvinnan
till målsmän i sådana frågor; och om deras målsmän här kunde
höra hvad de i deras församlingar ville svara, om man tillsporde
dem om deras mening härutinnan, skulle de nära nog känna sig
tvingade att säga: “ja, låt qvinnan hafva ett ord med i laget“.
Utskottet tillägger derpå, att den föi’eslagna åtgärden, såsom
den blifvit i Kongl. Maj:ts proposition närmare bestämd, “ej hel¬
ler är af någon synnerlig betydenhet11. Jag medgifver det, om vi
blott se på huru det skulle ställa sig för tillfället. Af “någon
synnerlig betydenhet", säger utskottet. Ja, det är allt eftersom
man vill taga saken. Jag anser vara af stor betydenhet hvarje
första, äfven lilla steg, som är rätt och principielt riktigt. Ett
sådant steg är detta. Ett afslag å den kongl. propositionen är,
efter mitt sätt att se saken, ett fördröjande af den tid, då man
gifver ett erkännande åt qvinnans duglighet inom vissa af våra
kommunala angelägenheter. Det är för kommunerna sjelfva af
N:o 16. 22
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig-
vårdsstyrelse
m. in.
(Forts.)
stor vigt och för samhället en ännu större, att ett sådant erkän¬
nande gifves ju förr dess hellre.
Hvarför skall man frukta att låta qvinnan vara med, helst
vi hafva att motse, att hon alltid skall komma att utgöra en mi¬
noritet inom styrelserna och aldrig kan komma att der genom¬
drifva något, med mindre männen sjelfve vilja det? Men att man
icke får tvinga henne likasom mannen, säger utskottet, skulle för
henne medföra en privilegierad ställning, som icke vore väl öfver¬
ensstämmande med sunda lagstiftningsgrundsatser. Låtom oss då
jemföra qvinnans privilegier med mannens, så veta vi nog hvad vi
om det påståendet skola tänka! Jag vill icke på den grunden för¬
klena våra hittills brukade lagstiftningsgrundsatser, oaktadt de,
enligt denna utskottets uppfattning, af samma anledning icke borde
hafva mycket värde.
Man ser ofta, att lagutskottet strängt förfar med mindre be¬
tydande frågor, och jag säger icke något om det. Ibland är slag¬
tande! af små lagförslag vådligt stort och det kan må hända också
vara helsosamt. Men det kan väl någon gång också hända, att
man under den der ifvern vill taga lifvet äfven af sådana förslag,
som väl förtjente att få lefva. För mig, mine herrar, är detta
lilla lagförslag verkligen att anse såsom en anförvandt till det
barn, som en gång i Betlehem eftersöktes för att mördas, men
slapp undan; låten det såsom sådant, såsom de fattiges och bar¬
nens vän, slippa undan med lifvet! Jag tror icke, att vi deröfver
komma att ångra oss.
Vidare yttrade:
Herr Lilienberg: Jag har, såsom herrarne se, jemte en
annan ledamot af utskottet reserverat mig mot utskottets hem¬
ställan, och borde derför kanske angifva de grunder, hvarpå jag
stödt min reservation. Men efter det vältaliga anförande, vi nyss
hört från statsrådsbänken, har jag ingenting vidare att tillägga
och vill derför inskränka mig att yrka bifall till reservationen,
d. v. s. till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Lindmark instämde i detta yttrande.
Herr Stockenberg: Då herr ecklesiastikministern redan un¬
derkastat lagutskottets förevarande betänkande en så genomgående
kritik, torde de af kammarens ledamöter, som ämna framställa an¬
märkningar mot samma betänkande, nu hafva föga att tillägga.
Jag kan dock icke undvika att i korthet nämna, att jag föreställer
mig, att Riksdagen genom bifall till utskottets hemställan skulle
göra sig skyldig till en betänklig sjelfmotsägelse. Riksdagen har
nemligen, såsom blifvit erinradt, 1887 i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhållit om framläggande af förslag till sådan ändring i gällande
lagstiftning, “att hinder icke må möta för att i kommunala ange¬
lägenheter röstberättigad qvinna må kunna såväl i stad som på
landet inväljas till ledamot af skolråd och af fattigvårdsstyrelse,
23 N:o 16.
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
der denna å landet icke utgöres af kommunalnämnd". Denna Riks- Angående be-
dagens anhållan har också Kong!. Maj:t tillmötesgått i nu före-^innaMhi-
liggande nådiga proposition. Icke för ty har lagutskottet afstyrktväijas j s^0i.
antagandet af denna proposition och hvarför? Icke derför, _ att råd ochfattig-
i förslaget skulle förefinnas några brister i formelt afseende, hvilka vårdsstyrelse
för öiligt lagutskottet i så fäll kunnat afhjelpa, utan derför att ™or“\
utskottet icke delar den af Riksdagen i dess nämnda skrifvelse
uttalade åsigt om lämpligheten och angelägenheten afmätt qvinna,
som är röstberättigad i kommunala angelägenheter, må kunna in¬
väljas till ledamot af skolråd och fångvårdsstyrelse. För min del
kan jag icke finna annat, än att de skäl Riksdagen 1887 anförde
till stöd för denna sin framställning hos Kongl. Maj:t väga vida
tyngre än de skäl utskottet nu anfört till vederläggning af de
förra. Särskildt anmärkningsvärdt förefaller mig det förhållandet,
att utskottet icke vill grunda sin motivering mot förslaget derpå,
att, enligt utskottets erfarenhet, qvinnan i utöfvandet af de henne
hittills anförtrodda medborgerliga värf skulle hafva visat sig sakna
förmåga att skickligt göra detta. Nej, tvärt om, såsom från stats-
rådsbänken anmärktes, utskottet erkänner “den betydelsefulla och
välsignelserika verksamhet, qvinnan under frivillighetens formutöfvat
och utan tvifvel fortfarande kommer att utöfva på nu ifrågavarande
områden". Då frågas, huru i all rimlighets namn denna verksam¬
het skulle blifva mindre gagnelig och välsignelserik, om åt qvinnan
tillerkändes behörighet att utöfva densamma; och något annat är
icke fråga om uti förslaget, enär qvinna enligt detsamma skulle
vara berättigad att afsåga sig de ifrågavarande uppdragen. Hennes
frivillighet blir således icke mera bunden än hittills. Val må ut¬
skottet hafva rätt deri, att den föreslagna lagändringen är af föga
betydenhet, men medgifvas måste dock, att denna lagändring går
ett steg i kulturenlig rigtning, och hvarje sådant steg, äfven ringa,
anser jag vara af betydenhet och att föredraga framför ett steg-
till b akaj och ett steg bakåt tager i min tanke Riksdagen, om den
med frånträdande af förut uttalade åsigter bifaller utskottets hem¬
ställan. Jag ansluter mig således till den af herrar Lilienberg
och Hans Andersson i Nöbbelöf afgifna reservationen och vågar
vördsamt anhålla, att kammaren med afslag å utskottets hemstäl¬
lan, må bifalla den kongl. propositionen.
Herr Nilson från Lidköping: Om Riksdagen på anförda skäl
ingår till Kongl. Maj:t med begäran om förändrad lagstiftning
rörande någon viss samhällsfråga och Kongl. Maj:t derefter med
godkännande af dessa skäl låter utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till sådan förändrad lagstiftning, bör man väl kunna
förutsätta, att Riksdagen också skulle vara villig att antaga en
lagförändring, som den sjelf begärt. Ktt motsatt förfarande skulle
vittna om en inkonseqvens och en brist på hållning, som ej kan
vara Riksdagen värdig. Huru kan man efter ett sådant tillvä.ga-
gående begära, att Kongl. Maj:t skall fästa det afseende vid Riks¬
dagens skrivelser, som man önskar. Till en sådan inkonseqvens
tyckes man emellertid nu vilja göra sig skyldig, ifall lagut-
N:o 10. 21
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
Angående le- skottet får råda och den kongl. propositionen om rättighet för
att inviil.ias 1 skolråd och fångvårdsstyrelse blir afslagen.
täljas iskol-. ..I?å sjelf vackt motion rörande behörighet för qvinna att
ood och futtig- in välj as till ledamot af skolråd, ber jag att ett ögonblick få uppe-
vårdsstyrelse hålla mig vid endast den delen af det förevarande betänkandet,
(Fons') so™ särskil(lt rörei' (len frågan. Mitt syfte med motionen har ej
i främsta rummet varit att bereda qvinnan några ökade medbor¬
gerliga rättigheter, ehuru jag nog annars ger mitt fulla erkännande
åt våra dagars sträfvan i sådan rigtning. Men jag har bortsett
från allt detta och för min del blott fäst afseende vid hvad som
synts mig vara till nytta och gagn för folkskolan. Man har i
folkskoleinspektörernas senast afgifna berättelser haft tillfälle att
se, huru illa bestäldt det är med skolråden såsom de nu äro sam¬
mansatta. Jag skall taga mig friheten att uppläsa några af de
utlåtanden, som i detta afseende af inspektörerna äro afgifna. Så¬
lunda skrifver en: “Den tillsyn öfver skolorna, som enligt kongl.
folkskolestadgan åligger skolråden, utöfvas i allmänhet på ett myc¬
ket lamt och litet tillfredställande sätt, och hafva skolrådsordförande
dervid oftast ingen eller åtminstone mycket liten hjelp att påräkna
af öfriga skolrådsledamöter, Indika till och med ganska sällan in¬
finna sig i vederbörande skola vid inskrifningar, examina och dy¬
lika tillfällen. Deras skolbesök afse vanligen behandling af någon
ekonomisk fråga, såsom reparation af skolhuset, inköp af ved och
annat dylikt. Tillsyn ing smän för att öfvervalea skolgången inom mindre
områden äro visserligen enligt kongl. folkskolestadgans och de
nya reglementenas föreskrift tillsatte, men synas de fleste dels
försumma, dels med motvilja utföra det dem gifna uppdraget,
hvarför ock den åsyftade tillsynen mångenstädes saknar all be¬
tydelse och verkan. Vore ock skolrådsledamöternas tillsyn i sko¬
lorna mindre behöflig för att kontrollera lärarepersonalens verk¬
samhet, och äfven i detta hänseende stundom af ringa värde, skulle
densamma dock såsom uppmuntrande och stödjande kunna uträtta
mycket godt. Ofta höras lärare och lärarinnor klaga deröfver att
skolrådets ledamöter så sällan besöka skolorna och lemna behöfligt
stöd och uppmuntran*1. En annan skrifver: “Denna (tillsynen)
skalig enligt skolstadgans och reglementenas föreskrift utöfvas af
skolrådet, som icke sällan har på papperet indelat distriktet i flere
eller färre mindre områden med hvar sin tillsyningsman. Men så
vidt jag kunnat finna, är det ganska klent bestäldt med denna
tillsyn. 1 de flesta fall är skolrådets ordförande den ende, som
har egentlig omsorg om distriktets skolor. Sanningsenligt måste
ock erkännas, att af skolrådsordförandena minst 75 procent med
berömvärdt nit vårda sig om skolan. Men lika sant är, att på
de flesta ställen större delen af skolrådets ledamöter äro mycket
vårdslösa i fullgörandet af sina pligter. Vid besök i en skola i
Östergötland 1885 uppgaf en lärare, att, på 22 år ingen skolråds-
ledamot utom ordföranden besökt hans skola! Glädjande undantag
gifvas visserligen, men äro ty värr sällsynta*1. En tredje skrifver:
“Fortfarande måste det sägas, att den uppsigt öfver skolan och
dess verksamhet, som åligger skolrådet, vanligen utöfvas endast
Onsdagen den 6 Mars, e. m. 25 Jf:0 16.
af skolrådets ordförande. Mångenstädes är denna styrelse så sam- Angående le
mansatt, att utom den sjelfskrifne ordföranden ingen af ledamöterna bärighet för
är så kvalificerad, att han kan på ett mera verksamt och gagnande att™,
sätt ingripa i skolans ledning. Men äfven sådana åligganden, som ZdZh}atZ
åt hvarp^ sko ^rådsledamot böra kunna fullgöras, såsom exempelvis vårdsstyrelse
att på från lärare eller lärarinna gjord anmälan hålla barnen till m- m-
ordentliga skolbesök, försummas allt för ofta, hvarför ock den (Forts-)
klagan temligen allmänt låter sig höras från lärarepersonalens sida,
att, utom det stöd man eger från presterskapet, man står ensam
i arbetet vid barnens undervisning11. Och en annan säger: “Inom
några skoldistrikt är tillsynen öfver skolorna och skolgången väl
ordnad, inom andra deremot finnes ingen annan tillsyn än den,
som sker genom ordföranden i skolrådet och en och annan skol-
rådsledamot11. Det är onödigt att här uppläsa flera utdrag. Alla de
46 afgifna berättelserna gå i samma tonart; om ock en och annan
inspektörs omdöme är uttaladt med mindre skärpa, Det lärer ej
kunna nekas, att de auktoriteter, jag här åberopat, tillräckligt tyd¬
ligt låta oss veta att skolråden, såsom de nu äro sammansatta,
i allmänhet fungera mycket. illa. Saken är för vigtig för att lem-
nas obeaktad och frågan blir då den, huru man skall råda bot på
detta onda. .Flera botemedel kunna ju finnas, och jag är villig
att acceptera hvarje förslag, som i det fallet kan anses verksamt.
Men för min del har jag trott, att man skulle vinna ganska myc¬
ket derigenom, att det äfven bereddes qvinnan inträde i skolrådet
som ordinarie ledamot; ty af hennes nit och intresse för sko¬
lan och af hennes pligttrogenhet väntar jag mig mera än af
mannen.
Jag får dock erkänna, att jag icke är så öfverdrifvet nöjd med
Kongl. Maj:ts proposition, ty den synes mig vara allt för knappt
tillskuren till måttet. Jag hade velat gå längre och jag tror, att
det bort vara tillåtet att invälja flera qvinnor än hvad som nu
medgifves genom den strängt begränsade propositionen. Mig sy¬
nes framför allt den gifta qvinnan vara lämplig att hafva plats i
skolrådet, ty hennes intresse för skolan, der hon har sina egna
barn, skulle helt visst alltid visa sig varmt och lefvande. Då
emellertid ingen utsigt förefinnes att för närvarande komma längre
än Kongl. Maj:t föreslagit; då den kongl. propositionen dock är
ett om ock litet steg i den råtta rigtningen och då härtill kommer, att
]ag anser,^ att Riksdagen icke bör afslå en proposition, som till¬
kommit på grund af Riksdagens eget initiativ, så ber jag att få
yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till Kongl. Marts
proposition.
Häruti instämde herr Metzén.
Herr Collander: Herr vice talman, mine herrar! Då jag
begärde ordet, både herr statsrådet och chefen för ecklesiastikde¬
partementet ännu icke yttrat sig. Sedan vi fått höra hans värma
och öfvertygande föredrag för tillstyrkandet af denna reform, som
åt Kongl. Maj:t blifvit föreslagen, återstår det ingenting att säga,
N:0 16.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig-
vårdsstyrelse
m. m.
(Forts.)
26 Onsdagen den 6 Mars, e. m.
utan man kan inskränka sig till att anhålla om afslag å utskottets
betänkande och bifall till Kong]. Maj:ts proposition.
Medan jag har ordet, kan jag dock icke underlåta att påpeka
en omständighet. Lagutskottet säger i sitt utlåtande, att denna
reform skulle för landsbygden hafva mycket liten betydelse, dels
derför att särskild fångvårdsstyrelse der inrättats inom ytterst få
kommuner och äfven derför att inom landskommunerna icke finnas
så många qvinnor, som äro behöriga eller lämpliga eller hafva
tid att mottaga en sådan befattning som i frågavarande. Jag vill
gerna medgifva, att denna reform har sin hufvudsakliga betydelse
för städerna. Men just derför, att den har det och på samma gång
icke skadar landsbygdens intressen — här är just en fråga, der
städernas och landsbygdens intressen icke stå emot hvarandra
och då det står landskommunerna fritt att begagna sig af den
qvinliga kraften för ifrågavarande ändamål eller icke, skall jag
anhålla om bifall till den kong], propositionen och afslag å lag¬
utskottets hemställan.
Med herr Collander förenade sig herr Folie Andersson.
Herr Andrén: Efter det anförande, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet både, är det kanske onödigt
ett upptaga kammarens tid, då det icke kan vara mycket soin åter¬
står att säga. Jag anser det dock som en skyldighet att påpeka
ett par oegentligheter i lagutskottets utlåtande, som jag icke anser
böra qvarstå alldeles obeaktade.
Lagutskottet säger på sidan 6: “Antalet i kommunala ange¬
lägenheter röstberättigade qvinnor torde, synnerligast på landet,
vara så obetydligt, att man i de flesta kommuner knappt lärer
kunna påräkna att finna en enda, som är på en gång lämplig och
villig att åtaga sig ett sådant uppdrag*'. Här kan med skäl frågas,
hvarifrån lagutskottet fått den upplysningen. Om lagutskottet tagit
reda på den redogörelse, som rörande den kommunala rösträtten
på landet uppgjordes vid 1885 års slut, skulle det hafva funnit, att
antalet röstberättigade qvinnor då utgjorde å landsbygden 29,772
och i städerna 15,914, summa 45,686. Huru kan lagutskottet då
komma och påstå, att antalet röstberättigade qvinnor på landet är
obetydligt.
Men äfven sedermera yttrar utskottet något, som förefaller
mig mycket egendomligt. På sid. 7 talar utskottet om de svårig¬
heter, som existera för fångvårdsstyrelse och skolråd att sköta
sina angelägenheter, om den ofantliga stora ekonomiska skyldig-
heten och om det ansvar, som åligger desamma. Detta resonnement
begriper jag icke heller. Ty det vore väl icke meningen, att till
ledamöter i fångvårdsstyrelse och skolråd välja uteslutande qvin-
nor, utan blott en och annan, eller att qvinnan skulle sysselsätta
sig med de ekonomiska angelägenheterna, utan hvad skolrådsange-
lägenheten beträffar, skulle hon väl lämpligen tillse barnens skol¬
gång, och hvad fattigvården beträffar deltaga deri på det sätt, att
hon besökte de fattiga i deras hem. Men äfven om jag skulle ga
Onsdagen den 6 Mars, e. ra.
27 N:o 16.
in på lagutskottets resonnement, så är jag fullt öfvertygad om,
att det finnes många både ogifta fruntimmer och enkor, som för¬
valta penningeangelägenheter lika väl som männen, likasom ock
derom att de göromål, som äro förknippade med ledamotskapet i
fattigvårdstyrelse och skolråd, icke i allmänhet äro konstigare,
än att många fruntimmer äro fullt kompetenta att handhafva de¬
samma i vårt land.
Jag borde kanske sluta här, men vill påpeka ännu en sak. Våra
nya kommunallagar hafva existerat i nära 27 år. Enligt dem har
qvinna kommunal rösträtt, och Sverige är det första land, som
gifvit henne en så utsträckt rättighet. Vore det då för mycket,
att nu efter 27 år ytterligare gifva henne den obetydliga rättig¬
heten att sitta såsom ledamot i skolråd och fattigvårdsstyrelse?
Skulle vi taga exempel från andra länder, vore det väl synnerligen
lämpligt att taga det från England, och jag tror att vi kunna vara
öfverens derom, att engelsmännen är det mest praktiska folk i
verlden. England har för längesedan gifvit qvinnorna ökade rättig¬
heter i detta hänseende. I Londons schoolboard, d. v. s. Londons
stora gemensamma skolstyrelse, som bär att handhafva angelägen¬
heter, som röra flera millioner menniskor, hafva qvinnor suttit i
flera år, och ingen har haft skäl att vara missnöjd dermed. Det
bär gått till och med så långt, att i år, då den nya grefskapsförfatt-
ningen, eller hvad vi skulle kalla landstingsförfattning, infördes,
valbarheten dit utsträcktes äfven till fruntimren. Och i år har
London utsett till ledamöter i sin grefskapsstyrelse två fruntimmer,
och i det verkställande utskottet sitter för närvarande ett frun¬
timmer. När England icke är generadt att lemna dem en sådan
rätt, tror jag icke vi behöfva vara det. Mycket skulle kunna sägas
i. frågan, men jag anser, att hvad som hittills är yttradt, är tillräck¬
ligt, och skall be få tillstyrka bifall till Kong!. Maj:ts förslag.
Herr Wendt: Herr vice talman, mine herrar! Herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har framhållit, att
anledningen till Kongl. Maj:ts proposition i detta ämne är den, att
frågan har utgått från Riksdagen. Han nämnde, att vid 1887 års
senare riksdag beslut fattades om en skrifvelse till Kong]. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag i det syfte, hvarom nu
är fråga. Skrifvelseu beslöts i Första Kammaren med 41 röster mot
40, efter det att den förseglade sedeln blifvit öppnad, och i Andra
Kammaren med 101 röster mot 77. Man har väl nu sagt, att, när
begäran om lagförslag utgått från Riksdagen, det ej är Riksdagen
värdigt att afslå det förslag, som till följd deraf af Kongl. Maj:t
framlägges. Men om jag icke misstager mig, har det icke varit
utan exempel, att så skett, detta föranledt af, huru vida det
framlagda förslaget gillats af den Riksdag, som fått frågan under
ompröfning.
Herr ecklesiastikministern framhöll äfven, att lagutskottet icke
skulle hafva framlagt fullgiltiga skäl för ett afstyrkande af den
kong], propositionen. Men han förbigick, att lagutskottet i betän¬
kandet framhållit, hurusom den gifta qvinnan icke kan ifrågakomma
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig¬
vårdsstyrelse
in. in.
(Ports.)
N:o 16. 28
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig¬
vårdsstyrelse
in. in.
(Forts.)
vid val till ledamot i fångvårdsstyrelse och skolråd. Efter lag¬
utskottets åsigt skulle dock i synnerhet den gifta qvinna!) vara
lämplig för ett sådant uppdrag, som här i fråga, derest icke for¬
mella hinder möta. Men vi veta, att så väl skolråden som fattig-
vårdsstyrelserna kunna hafva icke obetydliga medel under sin för¬
valtning; och huru skulle det då ställa sig, om den gifta qvinnan
såsom medlem i styrelsen skulle sökas för medel, som skolrådet
eller fattigvårdsstyrelsen icke i behörig ordning redovisat. Den
gifta qvinnan är stäld under mannens målsmansskap, och i denna
omständighet ligger ett väsentligt hinder för hennes väljande.
Här har blifvit nämndt af en talare, att antalet valbara qvinnor
är orimligt stort. Med begagnande af samma statistiska uppgifter,
som den ärade talaren, ber jag att få nämna, att antalet valbara
enkor, emellan 20 och 55 år, uppgår till 50,137. Deremot finnas
valbara ogifta qvinnor till ett antal af 397,974. Det vill säga i
rundt tal är förhållandet dem emellan som 5 förhåller sig till 40.
Om man antager, att den gifta qvinnan i synnerhet skulle vara lämp¬
lig för ett sådant uppdrag, som här är i fråga, så ligger väl nära
till hands att antaga, att äfven enkorna skulle ega sådan qvalifika¬
tion. Då nu enkornas antal är så litet i förhållande till de ogifta,
och dessutom det icke torde bestridas att äfven enkorna hafva sina
husliga göromål att se till, och derför icke äro så benägna att offra
så mycken tid som dessa saker kräfva, så skulle det i synnerhet
blifva den ogifta qvinnan, som skulle anlitas för dessa göromål.
Att den ogifta qvinnan på frivillighetens väg mången gång begag¬
nats i såväl fattigvårdsstyrelsens som skolrådets tjenst har utskottet
i sitt betänkande framhållit. Och det torde väl icke vara skäl att
antaga, att en sådan qvinna, derest hon frivilligt offrar sina krafter
för ändamålet, icke gör det lika gerna, om hon dertill får uppdrag,
äfven om hon icke skulle vara medlem af sjelfva styrelsen och
deltaga i besluten. Det kan väl icke dessutom motsägas, att det
gått bra på det sättet, och det står ju henne fritt att till dessa
styrelser framställa förslag i ena eller andra rigtningen, hvarvid
hon säkerligen, der skäl så förefinnes, skall blifva hörsammad och
förmå göra sin mening gällande.
Det har vidare framhållits, att de myndigheter, som blifvit
hörda i ämnet, varit af ganska olika meningar. Detta torde väl
visa, att den allmänna meningen i vårt land icke är endrägtigt för
det ifrågavarande förslaget. På grund af hvad jag anfört och hvad
utskottet för öfrigt i sitt betänkande andragit, ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Edelstam: Endast några få ord. Herr Wendt bär
redan påpekat ett väsentligt hinder mot förslagets antagande. Deri
föreslås, att till ledamöter i fattigvårdsstyrelse skola kunna väljas
män eller qvinnor. Men der står icke att de skola vara röstbe¬
rättigade. Följden häraf skulle kunna blifva, att en gift qvinna väljes
såsom ledamot i fattigvårdsstyrelse, men, såsom vi veta, har fat¬
tigvårdsstyrelse ofta en icke obetydlig kassa om hand, för hvars
rätta handhafvande medlemmarne samfäldt stå i ansvar. Men
Onsdagen den 6 Mars, e. m. 29
gift qvinna står under mannens målsmansskap och kan såsom
sådan icke ikläda sig någon sådan förbindelse. På detta formella
skäl finner jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka bifall till
K- M:ts förslag.
Herr Pehrson i Törneryd: Jag hör, att kammaren ropar
på proposition och skall derför icke yttra många ord.
Det kraftigaste skälet, som bar anförts mot utskottets förslag
torde vara det, att Riksdagen aflåtit en skrifvelse i ämnet. Det är
emellertid redan påpekadt, och det är för litet hvar af herrarne
bekant, att skrifvelsen åtminstone i ena Riksdagens kammare hade
mycket liten öfvervigt, så att man kan säga, att meningarna i
representationen för och emot i denna sak hittills varit ungefär
jemnstarka. Ser man till, huru det förhåller sig i öfrigt och med
den allmänna meningen i landet, tror jag man kan säga detsamma,
nemligen att den ena sidan icke lär hafva synnerlig öfvervigt
öfver den andra. Under sådana förhållanden synes mig som om
man hade skäl att med varsamhet besluta i en sak så främmande
för vår lagstiftning hittills som denna.
De skäl åter, som kunna anföras för afslag å den kongl. propo¬
sitionen, äro efter min förmening ingalunda så obetydande som
man när hittills i afton sökt göra gällande. Såsom en väsentlig
brist i detta förslag är väl att anse, att här icke varit fråga om
att bereda den gifta qvinnan tillfälle att få göra sin erfarenhet
gällande inom skolråd och fattigvårdsstyrelse, något som jag för
min del just anser vara af allra största vigt. Ty lika stor erfa¬
renhet, som den gifta qvinnan i allmänhet egen rörande barnupp¬
fostran. och fattigvårdsangelägenheter, tror jag icke man kan säga
den ogifta i allmänhet besitter. På de särskilda egenskaper, som
den gifta qvinnan eger just i dessa afseenden, sätter jag mycket
värde, och hade det varit fråga om att i detta fall göra qvinnan
likstäld och få äfven den gifta qvinnan med i räkningen, hade
jag kanske betänkt mig .mer än en gång, innan jag varit med om
ett .afstyrkande. Men just den omständigheten, att så icke är
meningen, synes mig vara ett ganska vigtigt skål att icke nu bi¬
falla . förslaget. En talare på göteborgsbänken har nyligen med
en viss .styrka framhållit, att utskottet efter hans förmenande
framhållit i synnerhet ett skäl, som icke var lyckligt valdt. Det kan
ju hända, och jag får för min del medgifva rörande hans anmärk¬
ning, att utskottet kunde i det anmärkta fallet användt något
annat ord än det, som nu står närmast framför ordet: kommuner.
Om utskottet, i stället för att säga de flesta kommuner, sagt många
kommuner,, tror jag, att utskottets resonnement äfven i denna
P™'ft kr rigtigt. Man får nemligen icke gå ut derifrån, huru för¬
hållandena ställa sig ensamt i de större städerna, utan man bör
äfven tänka på landsbygdens förhållanden, och då är det många
gånger på det sättet, såsom utskottet säger, att man finge söka,
utan att i mången kommun finna en qvinna, som på en gång är
valbar, villig och lämplig för uppdraget.
Hvad nu landsbygden särskilt beträffar, har det redan blifvit
N:o 16.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in
väljas i skol
råd och fattig
värdsstyrelse
m. m.
(Forts.)
TJ:o 16.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig-
vårdsstyrelse
in. m.
(Forts.)
30 Onsdagen den 6 Mars, e. m.
framhållet, och jag skall be få ytterligare betona, att man der i
flera kommuner icke har någon särskild fångvårdsstyrelse, utan
kommunalnämnden utgör äfven kommunens fångvårdsstyrelse. Men
i kommunalnämnd kan icke qvinna, enligt detta förslag, blifva leda¬
mot, och då har man på landsbygden ingen vidare fördel af den före¬
slagna lagen. Det har af en talare nyss blifvit framhållet, huru
litet skäl man kan hafva att antaga, att en qvinna skall vara in¬
tresserad af vissa göromål, som förekomma särskilt i fångvårds¬
styrelse. t. ex. rättstvister. Och gerna kan man val ej begära,
att en qvinna med någon framgång skall sysselsätta sig med något
sådant; och jag är öfvertygad, att hon i de allra flesta fall vill undan¬
bedja sig särskilt sådana ärenden.. För egen del hyser jag^der-
jemte den uppfattning, att det ännu ingalunda är af be.hofvet påkal-
ladt att föra qvinnan öfver på det kommunala och politiska området.
Jag tänker, att hon fyller sin bestämmelse bättre i hemmet såsom
husmoder. Låt henne företrädesvis der få verka och fylla sin
pligt på det sätt. som den svenska qvinnan hittills visat sig mäg-
tig göra, och jag tror, att man litet hvar skall i längden blifva bäst
belåten med detta. Jag ber få yrka bifall till utskottets utlåtande.
Herr Widström: 1 all hufvudsak instämmer jag med hvad
den siste talaren yttrade. Särskilt vill jag säga i afseende på
det skäl, som här blifvit framhållet med en viss skärpa till förmån
för den kong!, propositionen eller att Riksdagen sjelf begärt en
lag i detta syfte, att den omständigheten väl icke torde vara så
afgörande. Det kan hända och bär allt som oftast händt, att,
sedan ett lagförslag blifvit på Riksdagens begäran framlagdt, Riks¬
dagen vid närmare pröfning förklarat sig icke kunna gå in derpå.
Senast hände det med en så vigtig sak som inrättande af ett
åttonde statsdepartement, ehuru Riksdagen sjelf till och med för¬
klarat förslaget hyllande. Förhållandet är oftast det, att vid be¬
slut om en skrifvelses aflåtande, saken icke blir så grundligt pröf-
vad, utan man tänker, att man kan vänta tills frågan kommer
tillbaka. Att säga, att Riksdagen är bunden genom sin skrifvelse,
tror jag derför icke vara rigtigt.
Hvad sjelfva saken beträffar, har jag vid läsningen af detta
lagutskottets utlåtande funnit mig särdeles tilltalad af den synner¬
liga utförlighet och sakrikhet, som förekommer i utskottets moti¬
vering. Jag vill för min del underskrifva allt hvad utskottet der
har sagt; och då från deras sida, som uttalat en motsatt åsigt,
gjorts åtskilliga erinringar mot denna motivering, ber jag att få
upptaga till bemötande en eller annan af dessa.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tog
fästa på hvad utskottet i de sista raderna af motiveringen yttrar,
nemligen: “Med allt erkännande af den betydelsefulla och väl¬
signelserika verksamhet qvinnan under frivilljghetens form utöfvat
och utan tvifvel fortfarande kommer att utöfva på nu i fråga va¬
rande områden, finner lagutskottet" etc. etc.--—. Han påstod,
att häri skulle ligga ett så stort erkännande af qvinnans duglighet
på dessa områden, att det måste anses för en ohjelplig motsägelse,
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
31 N:o 16.
att utskottet ändock afstyrkt det föreliggande förslaget. Men liuf-
vudvigten i utskottets yttrande ligger här på frivilligheten, icke
den frivillighet, hvarom herr statsrådet talade, nemligen att qvin-
nan skulle hafva rätt att godtyckligt säga nej, om hon kallades till
något af ifrågavarande uppdrag och att efter eget behag utträda ur
den styrelse, hvari hon blifvit invald, utan frivillighet på det sätt,
att hon skulle utan något sådant officielt uppdrag, som här är i
fråga, få tjena och verka mera obemärkt och i det tysta, såsom
hitintills varit fallet. Med skäl anser man, att genom en sådan
verksamhet som den, hvarom nu är fråga, qvinnan skulle dragas
utanför den ställning, som hon till följd af sin begåfning och egent¬
liga kallelse bör intaga — en kallelse, som icke består i att be¬
sluta såsom medlem af fattigvårds- och skolstyrelse och bära juri¬
diskt ansvar för sådana styrelsers beslut, utan i stället anvisar
henne att verka såsom ett slags hjelpreda för utförandet af dessa
beslut, en mellanhand mellan styrelsen och dem, som genom dess
beslut skola tjenas. Dertill är qvinnan särskildt lämpad och be¬
gåfvad, och denna kallelse vill jag ingalunda fråntaga henne. Att
då tala om, att det är en orättvisa och en inskränkning i hennes
rättigheter, att hon icke får vara med om att styra, det är att se
saken ur en origtig synpunkt. Det kan icke vara en orättvisa, att
man förbehåller åt qvinnan den ställning och den verksamhet, som
Herren genom hennes begåfning åt henne anvisat, utan tvärt om är
det just rättvist och gagnande, både för henne och följaktligen äfven
för hela samhället, att hon får stå qvar i denna ställning. Att
draga qvinnan in i det offentliga lifvet allt mer och mer, det är
att verka till hennes nedsättande och icke till hennes upphöjelse,
enligt min mening och tanke. Detta är nu den ena omständig¬
heten, som jag ville framhålla. Den andra är den ställning, qvin¬
nan skulle komma att intaga såsom medlem af ifrågavarande sty¬
relser. Det har redan af en föregående talare påpekats, hvilken
besynnerlig ställning i afseende på juridisk ansvarighet qvinnan
härvidlag skulle få._ Det är alldeles gifvet, att uti sådana styrel¬
ser som dessa, der juridiska och ekonomiska spörsmål förekomma,
qvinnans tjenst icke kunde betraktas såsom ett fullständigt eller
effektivt ledamotskap; ty antingen komme hon att afhålla sig från
att befatta sig med sådana spörsmål och sålunda låta dem gå som
de kunna, eller också komme hon att lägga sig i saker, som hon
icke förstode. Och i båda fallen uppfylde hon icke hvad som ålåge
henne såsom styrelseledamot. Skulle det dertill inträffa, att, såsom
några talare här synts vilja antaga, gifta qvinno!’ skulle kunna
inväljas i dessa styrelser, så vore det eu fullkomligt origtig ställ¬
ning,_ som en sådan qvinna derigenom komme att intaga: hon vore
juridiskt ansvarig, men något ansvar kunde ej af henne enligt lag
utträfvas. År det åter meningen, att icke några gifta qvinno^
skulle kunna inväljas, så utesluter man just dem, som till följd af
sin erfarenhet från sina hus och hem skulle vara de allra lämp¬
ligaste att tjena och verka på i fråga varande områden. Härtill
kommer en inkonseqvens, som ligger i Kongl. Maj:ts förslag, nem¬
ligen att en qvinna, som blifvit invald i någon af förevarande sty-
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in
väljas i skol
råd och fattig
vådsstyrelse.
m. m.
(Forts.)
N:o 16. 32
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Ang. behörig- relser, skulle kunna när som helst afsåga sig detta uppdrag. Det
het för qvinna &r icke fgr mycket sagdt af lagutskottet, att ett sådant stadgande
askohTd^och1 ^°ke står i öfverensstämmelse med sunda lagstiftningsprinciper.
fattigvårds- Man vill bereda möjlighet för qvinnan att komma in i dessa sty-
styrelsem.m.. relser, om hon så behagar, och att vara der så länge hon behagar.
(Forts.) Således, när något ginge henne emot — hvilket väl icke skulle
dröja så länge, om hon toge saken på allvar — så skulle hon helt
enkelt kunna gå sin väg, och det skulle nog också blifva följden.
Men att inrätta kommunala styrelser på detta sätt tror jag icke
i något afseende vara lämpligt eller för det allmänna gagnande.
På dessa, af mig nu anförda grunder, yrkar jag bifall till lag¬
utskottets betänkande.
Häruti instämde herr Svensson från Karlskrona.
Herr Pålsson: Herr vice talman! Mine herrar! Meningarne
äro något delade angående qvinnans lämplighet eller olämplighet
att vara medlem af fattigvårds- eller skolstyrelse. Jag tror icke
man behöfver vara så mycket villrådig i den saken, åtminstone
hvad skolstyrelse beträffar. Man kan i detta afseende med skäl
blott fråga:"är qvinnan lämplig att vara småskolelärarinna? Jag
vågar försäkra, att det finnes ingen enda af kammarens ledamöter,
som kan våga påstå motsatsen. Är nu qvinnan lämplig att vara
småskolelärarinna, så kan hon väl också vara lämplig att vara
ledamot i skolråd. Hvad åter angår fångvårdsstyrelse, tror jag
åtminstone för min del, att qvinnan äfven i detta afseende kan
vara lika lämplig som någon man, så vida hon eljest är i den ställ¬
ning, att hon kan åtaga sig ett dylikt uppdrag.
Det har sagts, att den föreslagna förändringen icke skulle få
någon egentlig betydelse för landsbygden, eftersom det är så få
qvinnor, som der skulle vara valbara. Från göteborgsbänken hafva
vi emellertid nyss hört, att det finnes flera tusen qvinnor på lands¬
bygden, som äro valbara till ifrågavarande uppdrag; och säkert är,
att bland dessa många skulle finnas en här och en der, som skulle
vara både lämplig och villig att åtaga sig något af dessa uppdrag.
Hvad beträffar den omständigheten, att qvinnan skulle hafva sin
frihet att åtaga sig dessa uppdrag, vill jag påpeka, att hon skulle
hafva så stor frihet att mottaga kallelse till något af dem, som
någonsin kan gifvas. Hon kan afsåga sig uppdraget samma dag
som hon mottagit det, om bon så vill.
Jag hörde ett uttryck af en talare, som nästan förvånade mig.
Han sade nemligen, att det skulle vara under qvinnans värdighet
att mottaga sådana uppdrag som dem, hvarom nu är fråga. Men
månne det kan vara under en qvinnas värdighet att blifva anför¬
trodd ett sådant uppdrag som att vara ledamot i fattigvårds- eller
skolstyrelse? Jag tror icke detta, utan anser, att det tvärt om
skulle vara en heder för henne.
Det skulle verkligen förefalla mig besynnerligt, om kammaren,
sedan den 1887 med temligen stor röstöfvervigt begärt en kongl.
proposition i detta ärende, nu, då denna proposition föreligger till
33 N:o 18,
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
afgörande, icke skulle vilja antaga den. Och om vi nu skulle fatta Ang. behörig-
ett sådant beslut — hvilket jag emellertid hoppas vi icke skola göra7,,rf f6r
O.. 1 r. . ■« » ... . . . n it i inuti, in o i
som att vi skulle förklara qvinnan vara olämplig att inväljas i
att inväljas i
skolråd och
fattigvårds- eller skolstyrelse, så skulle detta, jag vågar säga det, fattigvårds-
innefatta något temligen sårande för henne, och det skulle, kan jag styrelse m. m.
saga, vara att nedsätta hennes värdighet. Och då jag varit med 0'ort5-)
om att begära den kongl. propositionen, så kan jag nu icke annat
än vara med om att bifalla densamma.
Herr Björkman: Jag skal! blott be att få yrka bifall till
den kong], propositionen, så mycket mer som jag delar den åsigt,
som en talare på blekingsbänken nyss uttalade, nemligen att man
i afseende på en lagförändring sådan som denna bör gå mycket
sakta till väga. Ty jag tycker just, att hvad Kongl/Maj:t här
föreslaget är så litet tilltaget, att jag tror, att det icke innefatta!-
något som helst öfverdrifvet. Om nu detta förslag bifalles, så kan
man ju få se, hur det går, om dessa qvinno!- på landsbygden, som
äro valbara, blifva invalda i ifrågavarande styrelser. Kunna de göra
någon nytta för saken, så kan man ju vid en kommande riksdag
gå frågan litet närmare in på lifvet, om jag så må säga.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr trumaelius: Herr talman! Het är nog många med mig
här i kammaren, som med intresse och ofta med sympati lyssna
till det som yttras från Törnerydshåilet på blekingebänken. Men
derför smärtade det ock i sanning flere att höra, att talaren der¬
städes varit ense med lagutskottet i att yrka afslag på denna
kongl. proposition. Het föreföll emellertid mig, efter hvad jag
kunde höra af hans anförande, som om han ansåge, att Kongl.
Haj:t föreslagit en alldeles för liten reform. Han sade nemligen
och betonade uttryckligen, att, om det varit fråga om att gifva
alla qyinnor valbarhet härvidlag, och således äfven gifta kvinnor
kunnat inväljas i fattigvårdsstyrelsen och skolrådet, skulle han
hafva tänkt sig väl före, innan han gifvit sin röst för afslag å en
sådan kongl. proposition. Jag kan för min del nu icke annat än
hjertligt dela denna hans önskan att frågan föres vidare i den
rigtningen; och jag kan det så mycket mera, som jag instämt i eu
motion, som gick längre än den kongl. propositionen. Men å andra
sidan är jag öfvertygad, att om vi hade den lyckan att i afton
hafva någon vice talman här i kammaren — någon vice talman
ser jag åtminstone nu icke till — och af honom finge, såsom så
ofta i kulturfrågor, höra några vägande ord, skulle han nog,
herr talman, erinra^ den för stora reformer böjde medlemmen i
lagutskottet på blekingebänken, att man dock ej bör taga allt för¬
stora _ steg i sådana fall. Och då nu äfven Kongl. Maj:t ansett
lämpligt att taga endast ett måttligt steg framåt, så höra, tror
jag, erfarne män vänta tillsvidare med ytterligare reformer och nu
instämma i den kongl. propositionen.
Het ber jag att få gorå.
Aftära Kammarens Prof. 1889. N:o 16.
B
N:o 16. 34
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Ang. behörig- Herr Essén: Hei'r vice talman! Jag har blifvit uppkallad af
het för qvinna qtt yttrande, som fäldes af en talare på blekingebänken. Han
att Tftö'°Y säde nemligen, att en af de väsentligaste betänkligheter, han hyste
fattigvårds- m°t det kong!, förslaget, vore framkallad deraf, att enligt det-
styrdse ».».samma gift qvinna icke skulle kunna inväljas i fattigvårdsstyrelse.
(Forts.) Jag har genomsett den kongl. förordningen angående fattig¬
vården af den 9 juni 1871. Den innehåller ingen bestämmelse om
qvalifikation för valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse; och
för nu § lo i förordningen den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen,
lärer intet hinder möta för inväljande i sådan styrelse jemväl af
qvinna, hvilken, såsom förhållandet är med den gifta qvinnan,
saknar rösträtt i kommunala angelägenheter. Den betänkligheten
kan jag alltså hafva nöjet att undanrödja för den ärade talai'en.
Hvad saken i dess helhet angår, så anser jag i likhet med
flere föregående talare, att den på ett sådant sätt blifvit här
behandlad af herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastik¬
departementet, att det vore illa använd tid, om man försökte på
bättre eller annat sätt förorda den, än hvad han gjort.
Jag yrkar på det lifligaste bifall till den kongl. propositionen.
I detta anförande instämde herrar Broström, Nydalit, Thestrup,
Björck, C. O. Berg, E. W. Carlson från Stockholm, Nilson från
Ystad och Persson i Heljebol.
Hexa- Bexell yttrade: Det har från många håll nämnts, att
det skulle vara oiugtigt, om kammaren afsloge en kong!, propo¬
sition, som den sjelf framkallat genom en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Jag vill häremot påminna om, att kammaren har eu annan
sammansättning nu, än då den aflat denna skrifvelse; jag har
hört sägas, att den skulle vara vida förståndigare sammansatt nu
än då.
Hvad min enskilda person vidkommer, så har jag fullt fria
händer, i det jag då i medkammaren både talade och röstade mot
denna skrifvelse. För öfrigt hafva vi redan brutit med den nämnda
riksdagens traditioner i så många andra fall, att jag tror, att vi
gerna kunde göra det äfven nu.
Jag yrkar afslag å Kongl. Maj:ts proposition och bifall till
lagixtskottets förslag.
Hexa’ Nilsson i Rinkaby: Jag anser det vara min skyldighet
att gifva till känna, att jag kommer att xrnsta för bifall till lag¬
utskottets förslag. Jag gör det icke derför, att jag skulle vilja
förringa qvinnans betydelse eller missakta henne. Jag tror mig
sätta lika stort värde på qvinnan som en talare på malmöbänken,
och just derför näns jag icke indraga henne i alla de kinkiga be-
sty^r, som hon skulle få gorå med, om hon komité in i fattigvårds-
styrelsen.
Den näst föregående ärade talaren yttrade, att han ansåg, att
efter förslaget äfven gift qvinna skulle kunna inväljas i fattigvårds¬
styrelse. Har då icke hon nog sysselsättning med att sköta sitt
35 >';o 16.
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
hushåll? På landsbygden vore det enligt min öfvertygelse en
verklig olycka, om qvinno!1 skulle komma att inväljas i fångvårds¬
styrelse. Den, som suttit såsom ordförande i en fångvårdsstyrelse,
vet väl, huru mycket besvär den har, huru många rättegångar och
processer mellan de särskilda kommunerna der kunna förekomma
o. s. v. Skall då qvinnan nu börja slå sig på att föra rättegångar
o. d.? Huru skulle det bära sig?
Jag vill icke upptaga tiden längre; jag yrkar bifall till lag¬
utskottets hemställan.
Herr Lyttkens: Utan att yttra mig om, huruvida kamma¬
ren nu är förståndigare än förr eller tvärtom, vill jag blott gifva
tillkänna, att, emedan erfarenheten visat mig, att qvinnan, hvad
hon än åtager sig, nästan alltid utför sina åligganden med mera
pligttrohet, mera nit och mera ifver, än hvad vi karlar i allmän¬
het göra, jag kommer att rösta för bifall till den hongl. propo¬
Herr Widström:_ Med anledning af ett yttrande af en talare
på göteborgsbänken, hvilken åberopade § 15ifattigvårdsförordningen,
önskar jag göra en kort erinran. Talaren sade, att denna para¬
graf icke innehöll några bestämmelser rörande qvalifihationer för val¬
barhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse, och drog deraf den slut¬
satsen, att intet hinder skulle möte för att dit invälja äfven gift
qvinna. Det är sant, att paragrafen icke talar om några bestämda
qvalifikationer: der står endast
_“D Der kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, utser
fattigvårdssamhälle på landet ledamöter i sådan styrelse, till det
antal, som med hänsigt till samhällets vidd och folkmängd erfor¬
dras, dock ej mindre än tre; och skola, då val till ledamöter an-
ställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen till halfva antalet af
ledamöterna, eller, om dessas antal ej är jemnt, till det antal, som
är närmast öfver hälften o. s. v. Men häraf lär väl icke kunna
dragas den slutsatsen, att man kan utse hvilka personer som helst.
Man kan t. ex. icke invälja omyndiga personer att vara ledamöter
i fattigvårdsstyrelse. Följaktligen kan icke frånvaron af bestämda
qvalifikationer tolkas så, som skulle till fattigvårdsstyrelse kunna
utses andra än dem, som eljes i kommunens angelägenheter kunna
föra talan. Att så äfven är meningen, framgår för öfrigt af para¬
grafens moment 3, der det heter: 3. I afseende å ledamots och supp¬
leants tjenstgöringstid och afgång samt rättighet att uppdraget sig
afsåga, äfvensom beträffande uteblifvande från sammanträde utan
förfall, iakttages å landet hvad om ledamot eller suppleant i kom¬
munalnämnd, och i stad hvad om stadsfullmägtige gäller. En så
beskaffad föreskrift och en så beskaffad skyldighet i afseende på
närvaro och tjenstgöring kan omöjligen gälla någon annan än den,
som är skyldig och tillika berättigad att taga de! i kommunens
angelägenheter. Och som gift qvinna icke har någon talan i kom¬
munens angelägenheter, så anser jag för min del det vara alldeles
uppenbart, att hon icke kan lagligen inväljas i fattigvårdsstyrelse.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in-
väljas i skol¬
råd och fattig¬
vårdsstyrelse
m. m
(Forts.)
N:o IB. 36
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående be¬
hörighet för
qvinna att in¬
väljas i skol¬
råd och fattig-
vå/i'dsstyrelse
in. in.
(Forts.)
Kunde hon återigen det, så skulle deraf uppstå de allra största
oegentligheter, såsom redan förut blifvit påpekadt, och hvarvid jag
alltså icke vill vidare fästa mig.
Medan jag har ordet, vill jag endast, för att mina yttranden
icke måtte tydas så, som skulle jag vilja motverka qvinnans an¬
vändande i samhället i de tjenster, der hon kan vara lämplig, till-
lägga, att jag tvärtom vill befordra alla åtgärder, som äro egnade
att höja henne i sedligt, moraliskt och socialt hänseende, i afse¬
ende på möjlighet att kunna försörja sig sjelf o. s. v. Men deraf
följer alls icke, att jag af någon slags artighetskänsla eller blott
för att visa en uppmärksamhet mot det qvinliga könet, skulle
söka att bereda qvinnan rättighet till utöfvande af uppdrag, hvar¬
till jag icke alls anser henne qvalificerad.
Herrar Werner och Carlsson i N‘ysäter instämde med herr
Widström.
Herr Carl If varas o n: Jag trodde, att denna fråga skulle vara
ganska lätt affärdad, sedan man hört herr ecklesiastikministerns
yttrande deri; jag befarar dock nu, att man börjat tala ihjäl hela
frågan. Jag har dock icke begärt ordet för att bidraga dertill,
ty jag anser icke det kungliga förslaget vara så odugligt, att man
icke skulle kunna antaga det samma. Har man icke så stort för¬
troende till männen, att man tror dem om, att, när de skola välja
fångvårdsstyrelse, kunna välja sådana qvinnor, som äro lämpliga
dertill, så har man verkligen bra litet förtroende till dem. Jag
tror icke, att man bör ifrågasätta något sådant. Om de så vilja,
är det deras egen sak, ty de kunna taga hela fångvårdsstyrelse!!
för sig sjelfva, om de så vilja.
Således kan jag icke inse, hvilka skäl för afslag skulle före¬
ligga. Jag vill icke påstå, att jag tror, att något egentligt är
vunnet genom förslaget, men jag tror icke heller, att man förlorat
något. Helst skulle jag vilja öfverlemna afgörandet af hela frågan
åt städernas representanter, ty enligt min tanke kommer förslaget,
ehvad det går igenom eller icke, icke på landet att föranleda till
någon åtgärd. I hvarje fall vill jag icke motsätta mig förslaget,
då det här blifvit så varmt försvaradt, så varmt till och med, att
man jemfört frågan med något, som jag knappast trodde, att man
skulle jemföra den med.
Jag yrkar alltså bifall till den kongl, propositionen.
Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr vice talmannen proposition dels pa
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
och bifall i stället till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Herr vice talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen, men som votering likväl begärdes, skedde
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
37 Kso 16.
eu uppsättning, justering och anslag af en så lydande voterings- Angående fe¬
proposition : lurighet för
1 * qvinna att in¬
väljas i skol-
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i lista punkten råd ochfattig-
af utlåtandet n:o 19, röstar vårdsstyrelse
m. m.
Ja; • (Ports‘)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kong!. Majits i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen visade 80 ja. men 99 nej; hvadan kammaren be¬
slutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
I fråga om punkten 2, deri utskottet hemstält att Kongl. Majits
proposition, nio 15, med förslag till ändrad lydelse af § 38 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 icke
måtte af Riksdagen bifallas, yttrade:
Herr Lilienberg: Med anledning af kammarens nyss fattade
beslut i afseende å första punkten af utskottets betänkande, hem¬
ställer jag, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan i
nu föredragna punkt, måtte bifalla Kongl. Majits proposition i
ämnet.
Vidare anfördes ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren Kongl. Majits i ämnet gjorda framställning.
Punkten 3.
Bifölls.
Punkten 4. Angåendeivpp-
hörande aj
1 denna punkt hemstälde utskottet, att herr Bruses motion, i ^skrifvenhet
hvad den afsåg rätt för församling att utse ordförande i skolråd, såsom oui-
icke måtte vinna Riksdagens bifall. förande i
skolråd,
Jemväl emot utskottets hemställan i denna del hade reservation
anmälts af herrar A. Lilienberg, H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehr-
son i Törneryd och A. Nilsson i Rinkaby.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Bruse: Såsom herrarne finna, har utskottet hemstält
om afslag på min motion. Utskottet har i sin motivering först
N:o 16. 38
Angående upp¬
hörande of
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
hänvisat till hvad lagutskottet år 1885 anförde i denna sak. Der
heter det, att, “om det ock efter hvad erfarenheten visat, någon
gång kunnat inträffa att kyrkoherde till följd af ålderdom, sjuk¬
lighet, bristande nit eller annan orsak icke varit lämplig till ord¬
förande i skolrådet, så hade dock, på sätt folkskoleinspektörernas
embetsberättelser gåfve vid handen, folkskolans angelägenheter i
allmänhet blifvit af presterskapet omfattade med en nitälskan, som
icke allestädes motsvarats af benägenhet å församlingarnes sida
att underkasta sig de för skolväsendets utveckling erforderliga
uppoffringar, och många församlingar saknade bland sina medlem¬
mar andra personer, lämpliga och oförhindrade att utöfva ifråga¬
varande mödosamma och ansvarsfulla befattning11. Härigenom er¬
känner utskottet sålunda, att hvarjehanda förhållanden förekommit,
som gjort, att skolrådets ordförande icke skött sin plats så, som
han bort, vare sig till följd af ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
bristande nit; och det var just med fästadt afseende på dessa för¬
hållanden, som jag väckt denna motion. Yi veta ju, att många
prester äro*så gamla, att de nästan äro oförmögna att på behörigt
sätt handhafva skolans angelägenheter, och detta borde väga syn¬
nerligen tungt för antagande af min motion. Men utskottet hän¬
visar å andra sidan till folkskoleinspektörernas embetsberättelser,
hvari vitsordas, att allt gått väl, samt att presterskapet med nit
och omtanke skött skolans angelägenheter. Jag vill icke häremot
inlägga någon gensaga. Det är troligt, att inspektörernes berät¬
telser kunna tillerkännas fullt vitsord; men man kan vara frestad att
hysa betänkligheter härutinnan, om man fäster sig vid det sätt,
hvarpå folkskoleinspektören i Stockholm här om dagen uppträdde
i en annan fråga rörande skolan. Det väckte min synnerliga för¬
våning, då jag straxt derefter fick i Aftonbladet låsa följande:
“Teori och praktik följas ej alltid åt. Inom riksdagen förfäktade
folkskoleinspektören Bergman den åsigten, att helsolära ej borde
förekomma i folkskolan. I sitt nyligen till folkskoleöfverstyrelsen
ingångna förslag till ny kursindelning för Stockholms folkskolor
har han deremot, meddelar Sv. Ltg, i likhet med lärarepersonalen
hemstält, att helsolära måtte vid en ganska tidig ålder inträda vid
undervisningen11. Här i kammaren betonade han ganska skarpt,
att det vore tillräckligt, att barnen i hemmet fingo lära sig att
ej bli våta om fotterna samt icke vistas i skämd luft. Men enligt
den upplästa tidningsnotisen har han hemstält, att i helsolära måtte
vid ganska tidig ålder undervisas i folkskolan. Man blir förvånad,
när man hör sådant. Det kan ju vara möjligt, att denna tidnings¬
uppgift icke är rigtig, men är den det, så intager herr Bergman
en mycket vacklande ställning. Kunna folkskoleinspektörerna på
detta sätt uttala en sak den ena dagen och den andra säga tvärt
emot, så kan man möjligen misstänka, att det icke är så helt med
hvad deras embetsberättelser innehålla. Jag vill dock nu icke
framställa något klander i detta afseende, utan vill tro, att deras
berättelser äro öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Utskottet säger vidare: “Lagutskottet hyser i hufvudsak fort¬
farande samma åsigter, som uttalats i ofvan anförda utlåtande, och
39 N:o lti.
Onsdagen Aen 6 Mars, e. in,
vill nu endast såsom ett ytterligare skäl mot det föreliggande för- Anande ut¬
slaget erinra om de svårigheter, som, derest förslaget antoges och '"Xss/S/-
kyrkoherde följaktligen endast under samma vilkor som öfriga för- siCrifoenhet
samlingsmedlemmar kunde ifrågakomma till ordförande i skolrådet, såsom ord-
skulle i annexförsamling, der kyrkoherde icke vore valbar till förande i
skolrådsledamot, kunna uppstå, om bland de valbara medlemmarne ^
af en sådan församling icke funnes någon för ifrågavarande upp- v
drag lämplig person". Ja, detta är just samma sak åtminstone i
princip, som kammaren nyligen afgjort, ty det skulle enligt mitt
förslag få ligga i församlingens hand, huruvida den ville välja
kyrkoherden till ordförande i skolrådet eller icke. Det synes mig
egendomligt, att församlingen i detta fall skall stå under förmyn¬
derskap, då det å andra "sidan talats så ifrigt för Kongl. Maj:ts
förslag, angående behörighet för qvinna att inväljas i skolråd och
fångvårdsstyrelse, enligt hvilket förslag det skulle stå församlin-
garne fritt att invälja qvinna deri eller icke. Derför tror jag också
den principen är rigtig, att församlingen skall ega rättighet att,
om den så vill, välja kyrkoherden till ordförande i skolrådet, men,
om församlingen deremot anser honom olämplig i följd af sjukdom
eller andra orsaker, slippa välja honom. Då härtill kommer att
vissa församlingar hafva 10 ä 12,000 invånare och en längd åt
4 ä 5 mil, synes mig angeläget vara att kyrkoherden derstädes
vore en ung kraftfull man för att kunna hinna egna nödig tillsyn till
skolan. Jag har också i motionen framhållit, att det finnes för¬
samlingar, der kyrkoherden icke besökt skolan på lång tid. Detta
låter nog otroligt, men jag kan visa, att i några församlingar kyrko¬
herden icke besökt en del af församlingens skolor på fem år, och
vid sådant förhållande kan man förstå, att det blir skralt med både
det ena och andra. Det är derför af intresse för folkskolan, som
jag väckt denna motion, och jag hoppas derför också, att kamma¬
ren skall bifalla densamma, i synnerhet som fyra af utskottets leda¬
möter reserverat sig emot utskottets beslut.
Jag vill också påpeka den omständigheten, att i många folk-
rikare församlingar har kyrkoherden så mycket att göra med att
ordentligt sköta sin tjenst, att han icke har tid att så sysselsätta
sig med skolan som han borde. Dock tror jag det vore nyttigt,
om i denna förordning intoges ett stadgande likartadt det, som
förekommer i 10 § 3. mom. af kongl. förordningen angående fattig¬
vården i riket, der det heter: “kyrkoherden eller den, hans ställe
företräder, är berättigad att i de inom pastoratet för fattigvårds-
handhafvande utsedde styrelsers förhandlingar och beslut deltaga".
På detta sätt blefve kyrkoherden icke utesluten ur skolrådet, om
det också blefve en annan person vald till ordförande, utan han
finge deltaga i skolrådets så väl öfverläggningar som beslut.
Jag ber, att på grund af hvad jag nu anfördt, få yrka afslag på
utskottets betänkande och bifall till min motion.
Herr Lilienberg: Jag har jemte några andra af utskottets
ledamöter reserverat mig mot utskottets hemställan i denna punkt.
Jag erkänner likväl, att jag i denna sak varit mycket tveksam,
N:0 Ifi. 40
Onsdagen den 6 Mars, e. ro.
Anfcndrupv- och jag skulle antagligen icke vågat biträda motionärens framställ-
XtZs sjelf- °P det vore så> att skolrådens verksamhet vore okontrollerad
‘skrifvenhet ^en V1 veta alla, att denna verksamhet är kontrollerad på flera
såsom ord sätt. Inom kommunerna får man icke sköta skolväsendet, huru
förande i man behagar, utan kommunen kan åläggas att t. ex. bygga skol-
(Fortp i hus, antaga ett visst antal lärare o. s. v., och skötes icke under¬
visningen på ett tillfredsställande sätt, vägrar inspektören att till¬
styrka statsbidrag till skolan. Då sådana kontroller finnas på sko¬
lans verksamhet, har jag ansett, att man kunde våga medgifva den
reformen att lata skolrådet sjelft utse sin ordförande. Jag kan
dock, i likhet med hvad motionären nyss angaf, ansett, att det
borde stadgas, att kyrkoherden i församlingen skall vara sjelfskrif¬
ven ledamot af skolrådet, precis såsom nu i fångvårdsstyrelse!!.
Da skulle han vara berättigad att deltaga i skolrådets öfverlägg-
ningar och beslut, utan att vara sjelfskrifven ordförande deri.
Jag vill derför hemställa om bifall till motionen.
HerrNilson från Lidköping: Da folkskoleinspektörernas embets-
berättelser, ur hvilka jag redan under diskussionen rörande en
föregående punkt i detta betänkande meddelat kammaren utdrag
och hvilka jag måste tillerkänna det allra högsta vitsord, tydligen
gifva vid handen, att skolrådets sjelfskrifne ordförande är den
ende, som med mera nit och allvar egnar sig åt folkskolan, så finner
jag det högst betänkligt att från skolrådet skilja den ende af dess
medlemmmar, som allvarligt vårdar sig om folkskolan och dess
angelägenheter. Det . är godt och väl, att kyrkoherden derefter
skulle kunna väljas till medlem och ordförande i skolrådet; i många
tall skulle det dock inträffa, att han vid valet blefve förbigången.
Det kan väl hafva funnits en och annan pastor, som på ett vårds¬
löst sätt uppfylt sina åligganden som ordförande och ledamot i
skolrådet, men folkskoleinspektörerna hafva likväl vitsordat, att
de allra fleste af dem sköta sitt åliggande med nit. Så länge folk¬
skolans^ väl alltså till så hufvudsaklig del hänger på skolrådets
sjelfskrifne ordförande, kan jag för min del icke tillstyrka, att de
förhållanden, som nu existera, skola upphöra. Jag yrkar derför
bifall till utskottets betänkande.
Herr Dahlberg: Herr vice talman! Mitt anförande skall
blifva kort, så mycket hellre som jag i denna fråga kommer till
samma slut som utskottet. Jag vill blott anföra-några, så att
säga praktiska antydningar, hvartill det skulle leda. om man bi-
fölle denna motion.
Jag är, såsom herrarne känna, bosatt inom Hernösands stift,
hvilket omfattar omkring hälften af hela rikets areal. De större
församlingarne inom detta stift, i synnerhet de längst norrut be¬
lägna, äro nästan uteslutande, om jag undantager länsmän och
prester, befolkade af en allmoge, som visserligen är i högsta grad
aktningsvärd och tillgänglig för bildning, men efter mitt förmenande
ännu icke kommen så långt, att den skulle kunna taga vården om
skolan i sin egen hand. Utskottet har redan antydt, att pastors
Onsdagen den G Mars, e in,
41 >'.•« 18,
rättighet att handhafva folkskolan såsom sjelfskrifven ordförande
i skolrådet medför en embetspligt och är förtjent af att bibehållas.
Man har också sagt, att en kyrkoherde, som visat intresse för skol¬
väsendet, alltid såsom medlem af skolrådet blefve vald till ord¬
förande. Så skulle det nog ofta gå, jag medgifver det, om motio¬
nen bifölles, men då qvarstode icke pligten, och man kan icke äfven
af den pligttrognaste begära, att han fullt frivilligt skall bland
annat underkasta sig de med mycket besvär förenade resorna inom
områden, som äro till vidden att jemföra med furstendöme^ ja,
till och med små konungariken. Så öfverhopad som en prest
särskildt i dessa nordliga församlingar ofta är af andra göromål,
vore det i sanning icke underligt, om han tvekade att åtaga sig
ett sådant uppdrag, när icke pligten bjöde honom det. Jag skall
i denna sena aftontimme framkalla minnet af en utaf de ädlaste prester,
som någonsin suttit på en svensk biskopsstol, nemligen biskop Land¬
gren; hvad jag här uttalat öfverensstämmer med hans åsigt i denna
sak. Han ansåg nemligen, att den tid skulle komma, då presterna be¬
friades från detta ofta tunga åliggande, men att den tiden borde
vara ganska aflägsen, ty man kunde ännu icke finna annan lämp¬
lig ordförande, särskildt i dessa nordliga trakter, som stå såsom
förposter för kulturen. Jag önskar derför blott uttala, att så
länge pligten följer rättigheten, så finner jag det icke lämpligt att
synnerligast med afseende på de nordligaste landsdelarne vidtaga
den föreslagna förändringen; och yrkar jag för den skull bifall
till utskottets hemställan.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr vice talman! Jag vill
icke uttala något klander mot den verksamhet och det arbete,
presterskapet nedlagt i folkskolans tjenst. Jag är öfvertygad om,
att denna verksamhet i det stora hela varit god; och det är allt¬
så icke på grund af något tvifvel i detta hänseende, som jag önskar,
att församlingen finge välja ordförande i skolrådet. Jag tänker
mig nemligen, att en församling kan hafva en åldrig kyrkoherde,
som icke har någon vice pastor, att hans krafter äro så medtagna,
att han icke mer orkar att fullgöra de pligter, som tillhöra honom
gent emot skolan såsom önskligt vore, eller att en pastor är sjuk¬
lig, och under sådana förhållanden torde det vara skäl att hafva
en annan ordförande än pastor att tillgå. Det kan också vid om¬
byte af ^ kyrkoherde eller under den tid, då kyrkoherdes enka åt¬
njuter nådår och församlingen är hänvisad till en ung vice pastor,
som icke alltid är lämplig att leda skolrådets förhandlingar, vara
till gagn för skolan, om det medgåfves församlingen frihet att
välja ordförande. Men jag håller icke mycket på detta, emedan
min egen erfarenhet af det sätt, hvarpå presterna i allmänhet ut¬
fört detta sitt granlaga och magtpåliggande värf, säger mig, att
man på det hela taget bör vara belåten med denna deras verk¬
samhet. Endast under sådana särskilda förhållanden, somjag om¬
nämnt, har jag trott det kunde vara till gagn för församlingarna,
om sjeifskrifvenheten vore borta och det stode dem fritt att sjelfva
utse ordförande i skolrådet.
Angående topp
hörande af
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
jV:0 Itf, 42
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
Angående upp¬
hörande af
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
På dessa skal anser jag mig böra yrka bifall till motionärens
förslag.
Herr Svensson i Rydaholm: Under den långa tid, jag ver¬
kat i skolans tjenst, har jag kommit till den öfvertygelsen, att
presten ovilkorligen är lämpligast till ordförande i skolrådet, och
då herr Dahlberg från norrlandsbänken på ett så vackert sätt i
hufvudsak uttalat hvad jag ämnat säga, skall jag icke upptaga
kammarens tid med något anförande, utan blott yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Petersson i Hamra: Det är kanske orätt att begära
ordet vid en så sen timme, men jag ber dock att få framhålla
några erfarenheter rörande denna fråga.
Det var en tid, då jag tänkte ungefär såsom motionären. Det
satt nemligen på den tiden, då jag var med i skolrådet i min för¬
samling, såsom ordförande i detta skolråd en åldrig och svag
kyrkoherde, men trots detta att han hade åren emot sig, och hans
krafter icke tilläto honom att vara så verksam som han annars
skulle varit, gick dock skolväsendet i den församlingen mycket
framåt under den tiden. Detta var dock efter det skolråden fått
rätt att sjelfva välja vice ordförande. Sedan dess har jag tjenst-
gjort under en ung och kraftig prestman och varit i tillfälle att
se hvad en sådan kan verka till skolans bästa inom en församling,
och när jag jemför nackdelen af att möjligen kunna få en åldrig
och svag prest med fördelarne af att få en ung och kraftig, gent
emot det förhållandet, att församlingarna finge tillfälle välja en
obepröfvad ordförande, så befinnas de förra så öfvervägande, att
jag skulle beklaga, om presterskapet blefve löst från denna skyl¬
dighet att vara sjelfskrifne ordförande. Vill man göra prester¬
skapet en tjenst, då skall man bifalla motionen, men presterna
hafva ej begärt befrielse från sjelfskrifvenheten, ehuru jag tror, att
de anse ordföraudeskapet i skolrådet medföra ett för dem synner¬
ligen ansträngande arbete, så ansträngande, att jag känner prester,
som sökt sig bort från större till mindre pastorat just i följd af
det stränga arbetet med skolan. Under sådana förhållanden och
då anmärkningar ej med fog kunna framställas mot presterskapet
detta afseende, såsom vi se af folkskoleinspektörernas berättelser,
så yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag kommer också att yrka
bifall till utskottets förslag. Jag anser det icke lämpligt att nu
antaga motionen, derför att presterna för närvarande äro skyldiga
att vara ordförande i skolråden, och från denna skyldighet skulle
de befrias genom antagande af motionärens förslag. Det är icke
så litet göra för presten i skolrådet; han har ganska många saker
att sköta och berättelser att uppsätta, och skola nu enskilda för¬
samlingsmedlemmar väljas till ordförande, tror jag, att församlin¬
garna skola få ganska svårt att få tag i så qyalificerade personer,
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
±8 N:o 18.
som kunna utföra dessa göromål. Derför anser jag det nuvarande Angående upp-
förhållandet böra fortfara. hörande af
Här har anförts, att presten kunde vara så gammal, att han
icke förmådde sköta denna befattning så som han borde. Ja, det
kan väl hända, men det fins ju en vice ordförande, och dertill har
man icke valt den minst duglige inom skolrådet, utan kan ju han
i sådant fall fullgöra de åligganden, som den åldrige presten icke
förmår.
För min del vill jag allvarligt yrka bifall till utskottets
förslag.
skri/venhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Herr Månsson: Herr vice talman! Jag skall blott be att få
säga, att det är ju endast fråga om att taga bort sjelfskrifven-
heten och icke något annat. Den siste talaren har just påvisat
kärnpunkten, nemligen att en vice ordförande kan sköta ordföran¬
dens göromål, när presten icke är lämplig, och när ett sådant med¬
gifvande är gjordt, behöfver man ju icke så strängt hålla på sjelf-
skrifvenheten, ty det är just denna sjelfskrifvenhet man viil hafva
bort. Det har sagts, att, om denna tages bort, så skulle ock plig-
ten för presten vara borta, det vill säga hans pligtkänsla och in¬
tresse för skolan och för den religiösa undervisningen skulle för¬
svinna. Men jag hoppas, att så icke skall ske. Jag tror, att om
det fins samvetsröst och pligtkänsla hos presten, skola de stå
qvar ändå; och han är ju i allt fall ledamot af skolrådet, äfven
om vi taga bort denna ovilkorliga skyldighet för församlingen att
hafva honom till ordförande i skolrådet, han må nu vara huru
olämplig som helst. Nuvarande förhållande, att presten ovilkor¬
ligen skall styra och ställa med allt, är icke ett lämpligt sätt
att befrämja intresset för folkskolan, ty det gör, att många, som
annars skulle hafva ett stort och lifligt intresse för skolan, draga
sig derifrån. Det är tydligt och äfven påpekadt, att i de flesta
fäll presten sköter sitt kall i denna del mycket väl, och alldeles
klart är, att han i allt fall oftast kommer att blifva vald till ord¬
förande, men då ett undantagsförhållande föreligger och han ej
visar det erforderliga nitet och allvaret för skolan, bör han icke
vara skolrådets ordförande.
Det är antydt, att det i stora och vidsträckta trakter skulle
blifva mycket besvär för en annan person att sköta ordförande¬
skapet, men när man hört, att en prest icke på fem år besökt
en folkskola, så inser man, att det icke är så farligt svårt att
skota.
Denna sak har här många gånger varit på tal, och det fans
en tid i början af 1870-talet, då denna kammare alltid med stor
majoritet biföll en sådan framställning som denna. Men på senare
tider har en annan åsigt gjort sig gällande, nemligen att detta
uppdrag skulle vara förenadt med så mycket besvär och tunga,
att ingen ville åtaga sig det, om det ej vore eu skyldighet för
presten. Jag deremot tror, att det på många ställen finnes för
skolan varmt intresserade personer, men att dessa haft så mycket
besvär, så många olägenheter och rättegångar just med kyrko-
N:o I(>. M
Onsdagen den 6 Mars, e. in.
An<ffiende upp¬
hörande af
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
herden i församlingen, att det icke är skäl att försvara honom
såsom sjelfskrifven ordförande i skolrådet. Det har funnits ställen,,
der man fått processa många år och gå till kungs i och för sko¬
lans angelägenheter, medan presten stått i spetsen för det mot¬
satta partiet. Med sådant för ögonen är det icke underligt, att
en motion sådan som denna framkommit. Då jag icke kan inse
faran af att taga bort sjelfskrifvenheten, enär i allmänhet nog
kommer att tillgå så, att presten, då han är intresserad, faktiskt
kommer att blifva sjelfskrifven, så ber jag att få yrka bifall till
motionärens förslag.
Herr Wendt: Jag skall endast bemöta de inkast, som blifvit
gjorda under diskussionen. Jag tror, att skälen för utskottets be¬
tänkande äro så tydligt framhållna, att de icke vidare behöfva
påpekas. Motionären slutade sitt anförande med ett yrkande om
bifall till sin motion på det sätt, att kyrkoherden skulle ändå ega
rättighet att deltaga i kyrkorådets förhandlingar och beslut. Der¬
emot vill jag invända, att en sådan fråga föreligger ej i motionen
och kan således icke komma under ompröfning.
Det har sagts, att kyrkoherden, om han är duglig till ord¬
förande i kyrkorådet, har all sannolikhet för att blifva återvald,.
Ja, det kan väl hända, men icke är det derför sagdt, att han vill
åtaga sig det, då han icke har skyldighet dertill. Nu är han ex
officio såsom kyrkoherde sjelfskrifven. Man har invändt, att det
kan finnas gamla och slöa kyrkoherdar, som icke kunna sköta
uppdraget. Men i så fäll kunna de väl icke heller sköta sin
kyrkoherdebefattning.
Så har sagts, att det icke är nyttigt med täta ombyten, och
påpekats, huru det skulle gå vid vikariat, när en ung prestman
skall sköta skolans angelägenheter. Ja, mine herrar, skall valet
ske på kommunalstämma, tro icke herrarne då, att ombytena skulle
ske mycket oftare? År det sannolikt att de, som tvingas till detta
uppdrag, skola egna sig deråt med intresse, att de skola vara be¬
nägna att åtaga sig eller bibehålla det längre än de äro tvungna
dertill. Nej, jag tror, att ombytena i allmänhet på detta sätt
skulle blifva mycket tätare.
Äfvenledes har anmärkts mot kyrkoherden såsom sjelfskrifven:
ordförande, att det händt, att han ej på många år besökt eu folk¬
skola, men samma förhållande kan man tänka sig skola inträffa,
med eu af kommunen vald ordförande, som tvingats härtill emot
sin egen vilja, ty man kan mycket väl föreställa sig, att kommu¬
nen kan vilja pålägga en person detta uppdrag just derför, att
det är honom misshagligt.
Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, utan yrkar bifall
till utskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Herr vice talman! Lagutskottet
har för sitt afstyrkande af förevarande motion åberopat samma
skäl, som anförts af 1885 års lagutskott i fråga om en dylik motion,
och dessa skäl gillades då af Andra Kammaren med 121 röster
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
45 \:o |6.
*mot 52. Jag förmodar, att kammaren äfven i år skall med af-Angåendeupp¬
slag å motionen gilla dessa skal. hörande af
Att det fins prester, som illa sköta sitt uppdrag såsom ord- Pskrifienhet
förande i skolstyrelsen, det är sant; men att döma af det yttrande, såsom ord-
som fäldes af talaren på lidköpingsbänken, och hvilket han grun- firande i
dåde på folkskoleinspektörernes berättelser, så synes det, som om ^Irdd.
ordförandena i allmänhet skulle väl sköta sina befattningar och ^ orts'-'
som om minst 75 procent af presterna skulle hafva med beröm
skött dem, under det att deremot ledamöterna i skolråden få det
bedömandet, att de icke vårda sig om skolorna. Om sjelfskrifven-
heten för kyrkoherdarne upphörde, så toge kanske församlingarna
vid val af ordförande en af sina gamla ledamöter. Månne de då
skulle sköta sitt uppdrag bättre såsom ordförande än såsom leda¬
möter? Nej, då blefve det ganska illa bestäldt med skolstyrelsen
och skolornas vårdande; och jag tror, att det skulle gå så, att
det blefve mera till skada än gagn, om förslaget bifölles, hvarför
jag också inom utskottet varit med om att afstyrka motionen och
nu äfven kommer att yrka bifall till utskottets afstyrkande hem¬
ställan. Motionären säger i sin motion, att den församling, som
har förmånen att ega en ung, kraftfull och för folkskolan intres¬
serad kyrkoherde, gerna väljer honom till sin ordförande. Ja,
det tviflar jag icke heller på. Men hvad inträffade då? Månne
han åtog sig detta uppdrag utan ersättning? Det är ganska mödo¬
samt och magtpåliggaude, om det skall skötas väl, och då kan
man icke begära, att han skall sköta det utan ersättning. Man
bör äfven se saken från den sidan. För min del kan jag derför
ej finna något skäl i att bibehålla motionen. Motionären säger
också, att den församling, som har en gammal, orkeslös kyrko¬
herde, hvilken icke besöker distriktets skolor på 5 ä 10 år och
derjemte envist sätter sig emot alla förbättringar inom skolan och
egenmägtigt dikterar och till protokoll förer sina (icke skolrådets)
beslut, väl behöfde ega rättigheten att välja ordförande. Det är
blott bevis på, att skolrådsledamöterna i den församlingen icke
alls äro kraftiga de heller, ty då hade de väl satt sig emot en
sådan ordförande. Ordföranden har ju blott vid lika antal röster
å båda sidor afgörande röst, annars gäller de fiestes. Och i detta
fall hafva ju alla ledamöterna vant af den beskaffenhet, att de
ej vårdat sig om skolan utan låtit ordföranden regera till skada
för skolan, om så skett, som motionen gifver vid handen.
Den kännedom, jag har om presterskapet i den trakt jag till¬
hör, är, att de alla sköta sitt åliggande som ordförande på ett
mycket berömvärdt sätt; och det skulle vara att beklaga, om kam¬
maren skulle bifalla en sådan motion, emedan i många fall pre¬
sterna skulle undandraga sig uppdraget, om de dertill valdes.
Jag yrkar derför bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Dahlberg: Herr vice talman! Mine herrar! Jag bet-
om ursäkt för, att jag ännu en gång besvärar med några ord,
men jag har dertill blifvit uppfordrad genom ett yttrande af
N;o 16. 46
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående upp¬
hörande af
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
herr Ivar Månsson, som gifver mig anledning antaga, att jag an¬
tingen nyss uttryckte mig särdeles illa eller också blifvit miss¬
förstådd. Jag har nemligen ingalunda velat säga, att med det¬
samma som rätten bortfölle för presterskapet, särskildt det i.
Norrland, att vara sjelfskrifne ordförande i sina respektiva skolråd
äfven pligten och intresset dermed hos dem skulle vara försvunna.
Jag instämmer med herr Ivar Månsson att sådant vore — man
kan säga — mindre samvetsgrant. Men jag betonade svårighe¬
terna att inom dessa stora, vidsträckta och glest befolkade för¬
samlingar få lämpliga personer, som kunde upptaga den mantel,
man vill fråntaga presterskapet. Jag påstår, att de norrländska
folkskolorna stå i mycket stor förbindelse till Norrlands prester¬
skap. Jag påstår vidare, att ännu på eu tid kan icke den norrländ¬
ska folkskolan fostras utan att stå under presterskapets särskilda
vård och detta så mycket hellre som man kan antaga, att för
hvarje år ett yngre och kraftigare presterskap kommer upp till de
nordligaste socknarne af detta stift. Norrlands presterskap lika
litet som det öfriga inom landet behöfver icke mitt intyg om dess
nit och samvetsgrannhet, ty lagutskottet har deröfver uttalat sig,
och man kan dessutom läsa i folkskoleinspektörernas berättelser,
att folkskolan icke på något sätt farit illa af att stå under pre¬
sterskapets särskilda vård. Undantag kunna väl finnas, men un¬
dantag håfva icke regeln. Förhållandena i det södra Sverige kän¬
ner jag icke och kan derför icke heller yttra mig om dem; men
jag tror äfven, att herrarne ifrån södra delarne af riket icke kunna
bedöma förhållandena i våra norrländska trakter; dessa äro så
olika dem i de södra delarne af vårt land, att jag tror, att om
herrarne gjorde ett besök i dessa trakter, skulle litet hvar gifva
mig rätt i min åsigt, att folkskolan der svårligen kan undvara
presterskapets särskilda ledning. Nu kan man visserligen säga,
att i regel blefve kyrkoherden eller tjenstgörande pastor vald till
skolrådsordförande, äfven om sjelfskrifvenheten vore borttagen.
Men — och det var det jag ville säga med mitt föregående ytt¬
rande — äfven om ett sådant val inträffar, kan ej presten åläggas
att i vidsträcktare mån än hvarje annan medborgare emottaga
detta uppdrag, och man får icke anse den prest mindre samvets¬
grann, som, om icke pligten drifver honom, söker undandraga sig
uppdraget; och detta just i det norrländska stiftet, der prester¬
skapets tid upptages af långa resor och andra göromål af tids¬
ödande och ansträngande beskaffenhet. Saknar han då dessutom
den naturliga böjelsen att sysselsätta sig med folkskoleväsendet,
kan ju ett sådant afsågande af uppdraget, ifall det lemnas honom,
vara förlåtligt nog. Nu väntar jag det genmälet, att om han
saknar naturlig böjelse, så är det godt, att någon annan mottager
uppdraget. Ja, det är nog mycket rigtigt, om det blott fins någon
annan att tillgå, men det tror jag, att mina kamrater på bänkarne
längst der uppe skola intyga, att i många församlingar lins det knappt
någon annan än pastor att tillgå, som kan åtaga sig detta upp¬
drag. Derför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
47 N:o 16.
Herr Svensson i Lösen: Herr vice talman! Då folk¬
skoleinspektörerna sammanstämmande intyga, att presterna fall-
gjort sina åligganden såsom ordförande i skolrådet på ett beröm-
värdt sätt, så tror jag, att det icke skulle vara lämpligt att från¬
taga dem befattningen såsom ordförande. Han skall val hafva
fullgiltiga skäl för att göra en dylik förändring; och det torde
vara för kammarens ledamöter bekant, att folkskolorna öfver allt
io landet stå i stor förbindelse hos presterskapet. Om vi gå så
långt tillbaka som till den tid, då institutionen infördes — med
bvilket misstroende och hvilken afvoghet mottog icke folket i
många delar af vårt land denna institution och hvilket besvär
hafva icke presterna haft för att tillkämpa folkskolorna den ställ¬
ning och det förtroende de nu hafva? Derför bör det vara stora
skål förebragta för att fråntaga dem den ifrågavarande befatt¬
ningen. Nu säger man, att, som presterna fullgjort sitt uppdrag
på ett bra. sätt, så blifva de återvalde; men det är icke heller så
säkert Yi skola nemligen komma ihåg, att en vald ordförande
framgår alltid ur de majoriteter, som förefinnas inom kommunen.
Dessa majoriteter kunna vara i olika kommuner af helt vexlande
beskaffenhet, än högkyrklig, än frikyrklig, än af ett, än af ett
annat slag; och jag föreställer mig, att dessa majoriteter skulle
på skolorna trycka sin pregel, så att de icke blefve så homogena
som nu.
Jag ber att få. på dessa, och öfriga skäl, som i samma rigt-
ning anförts, yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona och Petersson
i Boestad.
Herr Bruse: Jag vill endast yttra några ord med anledning
af herr Carl Perssons anförande. “ Han trodde, att de skolråds-
ledamöter voro svaga, der kyrkoherden fick begagna sin myndig¬
het så, som i min motion antydts. Jag kan försäkra både honom
och öfrige herrarne, att i det skolrådet voro icke svagare leda¬
möter, än hvad de äro här i denna riksdag. Men vi få lägga märke
till en annan sak. Det är icke behagligt att sätta sig upp emot
den kyrkoherde, som är församlingens själasörjare. Det måtte
vara det obehagligaste, man kan tänka sig, att komma i en sådan
kollision att man börjar träta, disputera och strida med den person,
som man i flera afseenden bör stå i ett godt förhållande till. Och
skulle man gå närmare på saken och tänka på, att man skulle stå
i ett spändt förhållande till kyrkoherden och komma fram till natt¬
vardsbordet och begagna nådemedlen — huru skulle sådant kän¬
nas? Derför är det icke blott af det skälet utan ock af många
andra skäl, som jag anser, att det bästa vore, om kammaren nu
beslöte, att detta sjelfskrifna ordförandeskap nu upphörde, och det
är äfven med anledning deraf jag fortfarande vidhåller mitt yr¬
kande, att min motion måtte antagas. Jag får ock särskildt fästa
uppmärksarnheten på, att jag icke begärt något annat än skrif¬
velse till Konungen om, att kyrkoherdes sjelfskrifvenhet såsom
Angående upp¬
hörande af
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
»SO 16. 48
Onsdagen den 6 Mars, e. m
Angående upp
hörande af
piifstora sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
ordförande i skolråd måtte upphöra; och då är det ju hans sak
att på lämpligt sätt framkomma med proposition, om han anser
det lämpligt. Jag yrkar bifall till min motion.
Herr Ekeborgh: Herr vice talman! Mine herrar! Jag hade
icke tänkt begära ordet i den nu föreliggande frågan — allra
minst nu och det af två skäl: dels den långt framskridna tiden
och dels derför att jag kunde anses tala i egen sak. Jag hade
icke heller begärt ordet, om icke en talare på skånebänken under
denna nattens sena timme hade frammanat ett ganska hemskt
spöke på folkskolans område, då han talade om, huru en försam¬
ling nödgats ligga i process med sin pastor om både ett och annat.
Jag ville och jag kunde icke underlåta att anhålla att dervid få
göra en enda anmärkning, och det är den, att jag hoppas, att det
af honom framstälda faktum är allenast ett undantag, och att det
väl icke är efter undantagen, som man har ens rättighet att be¬
döma en så pass vigtig fråga som den, som nu är å bane.
Jag vill vidare blott göra ett par anmärkningar. Den ena
angår den omständigheten, att pastor, skolrådets sjelfskrifne ord¬
förande, stundom är af ålderdom eller sjukdom hindrad att full¬
göra sin tjenst. Om han af ålderdom eller sjukdom är hindrad
att fullgöra sin tjenst såsom skolrådsordförande, så är han ock
hindrad att fullgöra sin öfriga tjenst. Då har han till sin hjelp
vice pastor; och man kan väl hafva någon anledning att förmoda,
att denne vice pastor icke helt och hållet lemnar skolan å sido.
Dessutom vill jag påpeka ännu en omständighet, som redan blifvit
framhållen: det är icke pastor, den sjelfskrifne ordföranden, på
hvilket allt beror; utan det finnes inom skolrådet en vice ord¬
förande, hvars ovilkorliga skyldighet jag åtminstone, för min del
anser det vara att gripa in, der pastor försummar sin pligt, och
ställa till rätta hvad pastor möjligen gör orätt.
Den andra anmärkningen, jag ville göra, syftar på det, som
här talats om, att pastor i en vidsträckt församling med många
tusentals invånare och många qvadratmils omfång icke skulle
hafva tillfälle att så flitigt som vederborde besöka skolan. Jag
vill blott framställa den frågan: månne en vald skolrådsordförande
skulle ega större vilja eller förmåga än pastor att fullgöra dessa
sina skyldigheter? Om sjelfskrifvenhet eller icke sjelfskrifvenhet
tillkommer det naturligtvis icke mig att tala. Men på en sak
anhåller jag vördsamt att få fästa uppmärksamheten, och det ar
deruppå, att folkskolan ifrån första början — jag vågar ärligt
säga det — blifvit ammad och fostrad af Sveriges presterskap.
För min egen del var jag med, om också icke vid allra första bör¬
jan, så dock kort derefter. Och på den trakt, der jag tjenstgjorde,
var folkskolan icke blott ett församlingarnas styfbarn, utan såsom
sådant betraktades hon äfven af skolråden sjelfva. Under tiden,
medan pastor qvarstått såsom sjelfskrifven ordförande, har förhål¬
landet blifvit allt bättre och bättre. Jag vill icke säga, att detta
varit pastors, den sjelfskrifne ordförandens, sak eller förtjenst;
men jag vill säga, att vid folkskolans oupphörliga framsteg,
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
4!) Jf:o 16.
förande i
skolråd.
(Ports.)
hvilka naturligtvis omöjligen kunnat tillkomma utan församlin- Angäendeupp-
garnas goda vilja och utan deras offervillighet, presterna åtmin- hörande af
stone icke lagt något hinder i vägen för folkskolans utbildning,
utan tvärtom, åtminstone på de flesta ställen sökt göra hvad i såsom ord-
deras förmåga stått att för föra folkskolans sak framåt.
Jag skulle derjemte kunna tillägga, att det icke vore nöjsamt
för pastor att mista den omtalade sjelfskrifvenheten. Och jag vill
förklara detta. Jag tror icke, att någon pastor beklagat sig med
hänsyn till de besvär, hvilka onekligen medfölja tillsynen af folk¬
skolan. Och hvarken jag eller någon annan prest skulle anse det
nöjsamt att blifva skild från dessa besvär, derför att hos mig och
andra finnes eu djupt rotad kärlek till vår folkskola. Hvad vi
säkert litet hvar icke heller skulle finna vara nöjsamt, det vore
att på ett mer eller mindre våldsamt sätt — jag ber om ursäkt,
att jag begagnar det ordet — blifva slitna från detta vårt skötebarn.
Herr vice talman! Jag har ej något yrkande att framställa.
Herr Månsson: Jag vill icke bestrida, hvad den siste talaren
anfört, att nemligen presterskapet i allmänhet vårdat sig om folk-
skolesaken; och jag ber att få säga, att jag sade detta, då jag
förra gången hade ordet. Jag erkände då och vill nu än ytter¬
ligare erkänna, att så i allmänhet och i de flesta fall är förhål¬
landet. Men hvad det beträffar, att presteståndet särskildt skulle
hafva ammat och fostrat upp våra folkskolor, så ber jag att i den
frågan få hänvisa till riksståndens protokoll rörande folkskolesaken
på 1840-talet. Jag tror, att dessa skola vittna om någonting annat.
Förslaget om folkskolors inrättande framstäldes först från bonde¬
ståndet och försvarades af detsamma mycket ifrigt. Jag tror
också, att folkskolorna från början och till slutet i allmogen haft
sina allra varmaste och innerligaste försvarare och förfäktare. Och
är det sant, att presterna i allmänhet värnat om folkskolan, hvilket
jag ju ej har bestridt, så är det också sant, att det finnes många,
för folkskolan djupt intresserade personer äfven utom presterna.
Och när i undantagsfall eu prest icke skulle sköta sin plats i
skolrådet, så att det vore till skolans bästa, och det finnes andra
för skolan djupt intresserade personer, så blefve ett sådant stad¬
gande som det föreslagna till båtnad. Det är endast det, vi
hafva afsett.
Man har här ganska mycket talat om utanläsningen af katekes
och biblisk historia, och har i allmänhet och med fog klandrat,
att denna bedrifves så mycket i våra folkskolor. Just detta är
många gånger något, som presterskapet i högsta grad vill sträfva
för att hålla fast vid. Och presternas sjelfskrifvenhet såsom ord¬
förande i skolrådet är just det, som gör det nära nog omöjligt att
härutinnan komma till ett sådant bedrifvande af undervisningen,
som föreskrifterna i allmänhet bjuda och befalla. Äfven detta har
varit eu anledning, som bidragit till att göra min åsigt i frågan
sådan den är. Jag har endast velat yttra detta till svar å den näst
föregående talarens anförande.
Andra Kammarem Prof, 1881). N.n 16.
4
N:o IB.
50
Onsdagen den 6 Mars, e. m.
Angående upp¬
hörande a/
pastors sjelf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Ports.)
Herr Larsson i Berga instämde häruti.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde
herr vice talmannen proposition dels på bifall till utskottets hem¬
ställan och dels på anslag å densamma och bifall till motionärens
framställning i förevarande del; och förklarades den förra propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Larsson i Berga
begärde emellertid votering, hvilken ock försiggick enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 4:de punkten
af utlåtandet n:o 19, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr Bruses motion, n:o 156, i hvad den afser rätt för för¬
samling att utse ordförande i skolråd.
Omröstningen utföll med 104 ja mot 48 nej; varande sålunda
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 6.
För motions afgifvande hade sig anmält herr G. F. Berndes,
hvilken nu- aflemnade en motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med anhållan om upphäfvande af § 2 i förordningen den 6 augusti
1881 om förbud mot lotterier in- m.
Denna motion, som erhöll ordningsnummer 179, bordlädes.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden;
statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 26, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande anslagen under
riksstatens femte hufvudtitel; och
n:o 27, i anledning af väckta förslag dels om fortsättning åt
statens jernvägsbyggnader, dels om statsbidrag till eu enskild
jern vägsanläggning;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 20, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 21
kap. 1 § ärfdabalken;
Torsdagen deu 7 Mars, e. in.
ol X:o 16,
n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 22
kap. 4 § ärfdabalken;
n:o 22. i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af 15
kap. 8 § rättegångsbalken; och
n:o 23, i anledning af väckt motion om ändring i § 8 af af~
vittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 30 maj 1878;
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande:
n.o 13. angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om inrättande af
industrilotterier; samt
Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande:
n:o 14, i anledning om väckt motion om ändring i gällande
för markegångssättningen.
§ B.
Justerades protokollsutdrag.
§ 0.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr P. G. Petersson i Brystorp under 8 dagar fr. o. m. den 13 dennes,
G.
|
Erikson i
|
Myckelgård
|
„ 8 „
|
r>
|
„ n
|
55
|
N.
|
Hanson i
|
Berga
|
„ 12 „
|
»
|
„ 12
|
>J
|
N.
|
Fosser
|
|
„ 10 „
|
|
„ 9
|
5>
|
J.
|
Bromée
|
|
» 9 „
|
|
» il
|
3>
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,22 e. in.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Torsdagen den 7 Mars
kl. 2 e. m.
§ 1.
Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 2 herr G F. Berndes’ i gårdagens sammanträde aflemnade
motion n:o 179.
N:o 16. 52
Torndagen den 7 Mars, <*. in.
§ 2.
Härefter förekom till afgörande den på kammarens bord hyl¬
lande frågan, huruvida det spörsmål till hans excellens herr mini¬
stern för utrikes ärendena, som herr A. Bexell äskat, finge till
hans excellens framställas eller icke.
Sedan herr Bexells skriftligen affattade framställning i ämnet
blifvit uppläst, gaf herr talmannen proposition dels på bifall till
herr Bexells ifrågavarande begäran och dels på afslag af densamma;
och fann herr talmannen den senare propositionen hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad. Herr Bexell begärde likväl vote¬
ring; i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att herr A. Bexells ifrågavarande spörsmål icke
må till herr ministern för utrikes ärendena framställas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren till spörsmålets framställande, lem-
nat bifall.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 107 ja
mot 72 nej, hvadan herr Bexells begäran blifvit af kammaren
afslagen.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
statsutskottets memorial och utlåtande n:is 26 och 27;
lagutskottes utlåtanden n:is 20, 21 22 och 23;
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13; och
Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
bankoutskottets utlåtande, n:o 7, med anledning af väckt motion
om ett kreditiv åt jernkontoret till jernhandteringens gagn;
lagutskottets utlåtande, n:o 24, med anledning af dels Kong!.
Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning,
dels ock väckta motioner, som beröra samma ämne;
Torsdagen den 7 Mars, c. ro.
Nso 16.
no
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 100, innefattande del-
gifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
(n:o 1) i fråga om rätt för dem, som vid domstol företett handling
i hufvudskrift att mot vissa vilkor genast återfå densamma; och
n:o 101, med delgifning af kammarens beslut öfver dess till¬
fälliga utskotts utlåtande (n:o 2) i fråga om ersättning till nämnde¬
män för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål.
Kammaren beslöt, att dessa nu första gången bordlagda ären-
skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa samman¬
träde.
§ 5.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr G. O. Berg
under åtta dagar från och med morgondagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,24 e. in.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 188.9. N:o 16.
o