RIKSDAGENS PROTOKOLL
1889. Andra Kammaren. N:o 10.
Lördagen den 23 februari.
Kl. 7 e. in.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till kammarens afgörande förelåg statsutskottets utlåtande Angående
n:o 5 a, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram- förändrad
ställning beträffande förändrad organisationen af kavalleriet.
I förevarande afseende hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen:
»att, med godkännande af den i det nämnda proposition bilagda
statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 12 januari 1889
framlagda plan till kavalleriets förändrade organisation äfvensom af
de uppgjorda förslagen till stater för kavalleriets befälspersonal och
vederlikar, medgifva, att rote- och rusthållen vid indelta kavalleriet
må, i mån af nu varande ryttares afgång, sättas på vakans mot er¬
läggande, såsom vakansafgift, af ett belopp, motsvarande de i lagen
af den 5 juni 1885 rustnings- och roteringstungan vid indelta
kavalleriets olika regementen och corpser åsätta värden, och mot
skyldighet för rust- och rotehållaren att vid vakanssättningen utan
ersättning till kronan aflemna den för numret Renande hästen äfven¬
som att under öfvergångstiden vid förefallande behof underhålla en
kavallerihäst mot samma ersättning och på enahanda vilkor, som
för andre fodervärdar bestämdes';
att, till genomförande i den ordning, Kongl. Maj:t förordnade,
af kavalleriets nya organisation, anvisa, utöfver inflytande vakans-
afgifter, ett ordinarie reservationsanslag af 2,940,250 kronor, med
rätt för Kongl. Maj:t att jemväl af vakansafgifterna till kommande
år reservera hvad som ej för löpande utgifter toges i anspråk;
att, vid bifall härtill, i riksstaten uppföra omförmälda anslags-
belopp under titel »Kavalleriet, reservationsanslag» näst efter an¬
slaget till Vermlands fältjägarecorps; samt
att besluta, att vakanssättningen skall fortfara, så länge anslaget
anvisas och Kongl. Maj:t bibehålies vid rättigheten att, för genom-
Andra Kammarens Prof. 1889, N:o 10. 1
organisation
af
kavalleriet.
N:o 10.
2
Lördagen den 23 Februari, e. in.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
förande af kavalleriets nya organisation, förfoga öfver inflytande
vakansafgifter eller ett deremot svarande belopp.»
På anförda skäl bemstälde emellertid ntskottet, att Kong!. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Enligt anteckning å utlåtandet hade reservationer anmälts:
af herrar grefve G. Sparre, Ii. G. von Hedenberg och K. Bolin-
stedt, mot en del af motiveringen;
af herr friherre B. A. Leijonhufvud;
af herr P. J. von Ehrenheim, med hvilken herrar grefve E. C.
A. Piper, H. P P. Tamm, O. W. Odelberg, Chr. Lundeberg, F.
Boström, E. V. It L. Königsfeldt och G. E. Gaspar sson instämt;
af herr G. Ifvar sson; samt
af herrar S. Nilsson, A. Persson i Mörarp och Lasse Jönsson,
hvilka yrkat bifall till Kong!. Maj:ts förslag i ämnet.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Lasse Jönsson: Jag har, såsom herrarne sett, reserverat
mig mot den af flertalet inom utskottet hyllade åsigten och tager
mig äfven nu friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. De
brister,”[som vidlåda det nuvarande kavalleriet, äro mycket varmt
och klart framhållna i den kongl. propositionen, och utskottet sjelf
har gifvit ett erkännande deråt, då det på 10 sidan i utlåtandet
säges: »Ehuru utskottet i hufvudsak delar departementschefens åsigt,
att kavalleriets nuvarande organisation icke kan anses tillfredsställa
nutidens fordringar på den enskilde ryttarens utbildning, hästarnes
fältduglighet och tillgång till öfvadt reservmanskap, samt, lika med
departementschefen, är af den mening, att någon väsentlig förbätt¬
ring i kavalleriet icke kan åstadkommas genom att bygga på den
grund, hvarpå den nuvarande organisationen hufvudsakligen hvilar»
----. Med detta uttalande af utskottet öfverensstämmer följande
anförande af kavalleriinspektören i hans underdåniga yttrande öfver
förslaget: »Det kan ej förnekas, att många och stora brister vidlåda
vårt nuvarande indelta kavalleri, hvilken institution numera ej kan
anses vara tidsenlig, och äro dess fel bland annat: otillräcklig ut¬
bildning af rekryter och remonter, för gammalt manskap, brist på
ersättningsmanskap, för korta repetitionsöfningar samt nummerhästar-
nes otillfredsställande skötsel på rusthållet» in. in. Det är bär tyd¬
ligt uttaladt, att kavalleriet, sådant det nu är, icke fyller sin be¬
stämmelse, och vid sådant förhållande vore det väl underligt, om
ett organisationsförslag, hvilket ej krafvel’ några ökade kostnader,
icke skulle vinna gehör. Man skulle visserligen mot förslaget kunna
göra en enda invändning, som vid hastigt bedömande kunde synas
befogad, nemligen att den ifrågasatta förändringen skulle innebära
en orättvisa, så till vida att alla orter icke äro lika betungade af
rustningen. Men i sjelfva verket blir den lindring, som den nya
ordningen skulle medföra, ingalunda af den betydenhet, som man
Lördagen den 23 Februari, e. m.
3 >:o 10.
föreställer sig, ty vakansafgiften skulle ju motsvara de nuvarande Angående
kostnaderna, och mången rusthållare är utan tvifvel villrådig, hvilken förändrad
derå systemet är för honom fördelaktigare. För min egen del skul]e0,fi,a™ya',ora
jag vara ganska tveksam i valet, om mitt eget intresse dervid vore kavalleriet.
det bestämmande. Fäster jag mig uteslutande vid sjelfva utgifts- (Forts.)
summan, torde det nuvarande tillståndet vara kanske något billigare
för rusthållarne, men ser man åter på de svårigheter och trakasserier,
som rustningens utgörande in natura medför, så lär väl ingen tveka
att acceptera vakanssystemet, äfven om afgifterna blifva något dry¬
gare. Jag skall tills vidare icke längre upptaga kammarens tid.
Skulle jag under den blifvande diskussionen finna mig uppkallad,
skall jag då framställa de ytterligare erinringar, hvartill jag kan
finna mig befogad. Jag yrkar, som sagd!, bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Sven Nilsson: Lika med den siste talaren, skall jag an¬
hålla att få yrka bifall till det kong!, förslaget. Det är nog témligen
kändt för kammaren, att jag här vid åtskilliga tillfällen uttalat mig
emot de partiella reformernas väg. Jag har vid hvarje riksdag, då
försvarsfrågan varit före, kämpat för att hålla den tillsamman, på det
vi en gång måtte få hela frågan i ett sammanhang afgjord och så
komma till ett bättre resultat. Men sedan vid 1885 års riksmöte
trettio procent åt grundskatterna afskrifvits, och lindring i rustnings-
och roteringsbesvären lemnats, då äfven den nya värnpligtslagen
antogs, samt derefter år 1887 båtsmanshållet sattes på vakans, blef
det hela sönderbrutet så, att jag derefter måst öfvergifva min förenämnda
ståndpunkt, eftersom ju numera ingen utsigt finnes att få frågan i
ett sammanhang ordnad.
Jag öfvergår nu till en sak, som den sista tiden ofta omordats
så väl i pressen som i Riksdagen, nemligen att det vid föreliggande
förslag företrädesvis vore Skånes intressen, som skulle tillgodoses,
och att man kunde befara, det skåningarne, sedan kavalleriet blifvit
satt på vakans, skulle vara emot en liknande reform i fråga om in¬
fanteriet. Jag vågar på det bestämdaste bestrida ett sådant påstå¬
ende och är öfvertygad om, att mina meningsfränder i Skåne i lik¬
het med mig se frågan fram för allt från försvarets synpunkt; så
mycket mindre lins det anledning att annorlunda bedöma saken, som
den ifrågasatta förändringen i ekonomiskt afseende icke kommer att
åtminstone för närvarande tillskynda rusthållarne i 8kåne någon
fördel. Jag har under den senaste tiden sjelf fått anskaffa så väl
rekryter som hästar och är fullkomligt säker på att med den bil¬
liga lön, som man nu kan anskaffa karl för, samt den foderlega,
som för närvarande är gällande i min hemort, med der rådande bil¬
liga pris på föder och det låga pris på hästar, som nu är rådande, går
den årliga kostnaden vid de flesta rusthållen nu ej upp till den
föreslagna vakansafgiften, 300 kronor, och i vissa fäll ej belöper sig till
250 kronor, ja att den åtminstone under den allra sista tiden har på
ett och annat ställe till och med understigit detta belopp. Man kan
härigenom lätt öfvertyga sig om, att kostnaden för det gamla sättet
N:o 10.
4
Lördagen den 23 Februari, e m.
Angående att underhålla rustningsbesväret i många fall är mindre än det nu före-
förändrad liggande förslaget i ekonomiskt hänseende skulle medföra för rusthållarne.
otgamsa lön j jeil t|et linnés andra omständigheter, som göra, att, ehuru det
kavalleriet, föreliggande förslaget kunde blifva något dyrare, jag dock äfven af
(Forts.) andra än militära skäl gerna går in på förslaget, och dessa omstän¬
digheter äro det obehag och de trakasserier rusthållare äro utsatta
för vid rekrytering och remontering. Jag har hört många rusthållare
omtala, hur de blifvit behandlade, då de till antagande uppvisat
häst och karl. Om dessa förhållanden kunna lemnas sådana upp¬
gifter, att äfven motståndarne mot förslaget skulle nödgas erkänna,
att det är ganska många och stora svårigheter förknippade med sär¬
skild! remonteringen. Och det är säkert, att i sådana fall rusthållaren,
äfven om det skulle blifva honom något dyrare att uppfylla sina
nya förpligtelse!-, icke tager kostnaden så särdeles mycket med i
räkningen, blott han slipper dessa obehag.
Det bär också förundrat mig, att man kunnat komma fram med
ett sådant påstående, som jag hört från flera håll, nemligen att skå-
ningarne, om de få denna reform genomförd, skulle motsätta sig en
dylik förändring i fråga om roteringen. Jag förstår sannerligen icke
detta, ty det borde väl vara kändt, att det finnes lika mycket infanteri
som kavalleri i Skåne. Der ligger rusthållet sida vid sida med roten,
och jag föreställer mig, att kommittenterna icke skulle vara särdeles
belåtna med den riksdagsman, som motsatte sig eu sådan reform,
när den komme i fråga. Det kan således icke vara tvifvel om, att
Skånes representanter icke i framtiden skola vara med om att refor¬
mera återstoden af indelningsverket, ehuru man kunde försvara en
motsatt mening, då båtsmanshållet sattes på vakans, emedan i de
orter, der detta skedde, någon annan pålaga för indelningsverket
icke fäns än båtsmansindelningen. Jag föreställer mig dock, att
de, som sålunda fått sin vilja fram i Riksdagen, icke nu skola sätta
sig emot den reform af kavalleriet, som är i fråga. Det är denna
uppfattning, hvilken här i riksdagen gjort sig gällande, nemligen att
man vill hafva alla hithörande återstående frågor rörande indelnings¬
verket afgjorda i ett sammanhang, som gjort många till det nu före¬
liggande förslagets motståndare, men jag hoppas, att, efter hvad jag
nu anfört, något motstånd från det hållet icke längre skall möta.
Men det fiunes också eu annan åsigt, som gjort sig gällande
mot förslaget, och det är fruktan för svårigheten, för att icke säga
omöjligheten, att rekrytera kavalleriet efter det nya förslaget, och
att stora vakanser således skulle komma att uppstå. Men tager
man reda på förhållandena vid det värfvade kavalleriet, som redan
fins, så skall man inse, att det icke finnes någon grund för dessa
farhågor, enär någon anmärkningsvärd vakans der icke förekommer. An¬
skaffandet af manskap har lyckats bra vid det värfvade kavalleriet,
och dess trupper hållas utan nämnvärd svårighet fulltaliga. Det är
på grund af dessa iakttagelser jag icke kan föreställa mig, att det
blifver svårigheter vid rekryteringen, om den nya organisationen går
igenom.
Men denna lätthet vid rekryteringen kommer också mycket att
bero af, huru regementenas skolor ordnas, en sak hvarom jag förut
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Ji:o 10.
vid flera tillfällen uttalat mig. Blifva dessa skolor så organiserade, Angående
att icke blott den militära bildningen der tillgodoses, utan att äfven förändrad
den allmänt medborgerliga, humanistiska bildningen kommer till sii^organisation
rätt, då är jag öfvertygad om, att anställning vid dessa regementen kavalleriet.
kommer att blifva mycket eftersökt. Jag tror att med den långa tid, (Forts.)
som nu blir förunnad manskapet att utbilda sig på och ligga i skolor,
skulle det nog blifva så mycken tid öfrig, att man kunde använda
en ganska god del deraf på den utbildning af manskapet, som jag
omnämnt. Om vi gå till våra allmänna läroverk och andra skolor,
så väl de af staten som de af enskilda personer underhållna, så skola
vi finna, att de äro öfverfylda af elever både från landsbygden och
städerna. Men hvad kostar det icke dessa ynglingar, som ligga vid
skolorna; det hafva vi nog erfarenhet af. För den fattige är det
nästan icke möjligt att uppehålla sig der, och äfven för den, som
har något större tillgångar, är det ganska dyrbart, så att föräldrar
oftast föredraga att låta sina söner blifva hemma, då de icke äro i
tillfälle att släppa in dem i dessa anstalter. Men, mine herrar, här
åter få de sin utbildning gratis och dessutom penningar af staten.
Det är visserligen sant, att de i första rummet få underkasta sig det
ansvaret att försvara sitt fädernesland, och det är ett mycket vigtägt
moment, särskildt för den händelse vi skulle få krig i landet; men
jag föreställer mig, att i ett krig skall det gå den bättre, som fått
någon bildning och kan bära sitt vapen, än den som icke fått lära
något,^ och sålunda tror jag icke, att våra söner skola hafva någon
räddhåga att gå in i dessa skolor, om desamma blifva väl ordnade
äfven för utbildning i andra ämnen än krigsyrket, och manskapet val
behandladt.
Med afseende å’ hästarne innehåller det kong!, förslaget, att, för
den händelse staten icke på enskild väg kan få billigt underhåll åt
dem, rusthållarne äro tvungna att för viss, ganska billig afgift utfodra
och underhålla dem under öfvergångstiden. Hädanefter fins det så¬
ledes ganranti för att detta icke skall blifva så dyrbart för staten,
och jag vågar påstå, att på det sättet skola hästarne komma att blifva
bättre underhållna än som nu sker. Man har anfört mot detta för¬
slag, att när hästen icke längre är rusthållarens, skulle den icke längre
vårdas så väl som nu, då den är hans egen; men, mine herrar, det
blir eu stor skilnad. Nu är förhållandet så, att rusthållaren anser
hästen vara hans egen, och om han använder honom något hårdt,
så är det han sjelf, som får betala för följderna deraf, men om han
hädanefter illa behandlar hästen, så blir det ett helt annat förhållande,
då den icke längre är hans egen, utan statens, och en hederlig man
kan icke behandla eu häst, som tillhör staten, så att den icke blir
tjenstbar. Naturligtvis har ju ock staten tillsyn häröfver, och jag
föreställer mig, att om det fins någon person, som icke ordentligt
underhåller dessa hästar, så blifva nog föreskrifterna om vården
sådana, att staten får skadan godtgjord. I öfrigt fins det nog, åtmin¬
stone i Skåne, tillfälle att få hästarne utackorderade annorstädes för
lägre pris än Kong!. Maj:t beräknat, så att den garanti, som Kongl.
Maj:t föreslagit, nog blir obegagnad, och derför föreligger ingen fara
för att icke få hästarne väl skötta och underhållna.
N:o 10.
6
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående Nu är det ock, såsom kammaren torde finna, ett märkligt för-
förändrad hållande med detta förslag, som härutinnan är olikt alla de andra
af mänga förslag, hvarigenom man vetat reformera vält försvar, nemli-
havalleriet. gen att det icke kostar staten mer än förut, och jag tycker verkligen,
(Forts.) att Där vi för samma pris som förut kunna få ett försvar, som är så
betydligt öfverlägset det vi i närvarande stund ega, att man gerna
kan säga att det är många gånger bättre, så skulle det vara under¬
ligt, om icke representationen antoge detta förslag.
Vi skola komma i båg, att vårt kavalleri för närvarande icke har
den allra minsta reserv eller åtminstone icke någon af värde, men nu
skulle det blifva tillgång till mer än tillräcklig reserv för kavalleriet,
fullt utbildad och duglig att gå i fält, och endast denna omständig¬
het är af den beskaffenhet och medför sådana fördelar, att äfven om
inga andra fördelar funnes, borde man ur denna synpunkt icke för¬
kasta förslaget.
Man har ock i utskottets betänkande uttalat betänkligheter mot
att för en så lång tid som tjugufyra år siå fast ett reservations¬
anslag. Det kan naturligtvis hafva sina olägenheter med sig att
binda sig för så lång tid vid ett reservationsanslag, men jag
föreställer mig, att denna lid icke skall behöfva blifva så lång,
och jag tänker att Kougl. Maj:t snart nogj kommer att föreslå
att sätta det såsom fäst anslag, ty öfvergångstiden blir efter all
sannolikhet ej så lång, som i förslaget är förutsatt. Men är det
väl för öfrigt sämre att hafva reservationsanslag för en längre tid
än att, såsom nu är fallet, hafva både fäst anslag, förslagsanslag och
reservationsanslag för samma ändamål. Särskild! med afseende å
förslagsanslagen är det alldeles gifvet, att de kunna öfverskridas med
huru stora belopp som helst, men reservationsanslaget kan icke öfver¬
skridas, ty det är begränsad!, så att icke något utöfver hvad detta
innehåller kan användas till försvaret. Kong!. Maj:t kan bruka den
anslagna summan inom ramen för det ändamål, hvarför den beviljats,
men har icke rättighet att öfverskrida den. Således kan förslaget
äfven i denna del hafva företräde framför de nuvarande förhållandena,
då Kongl. Maj:t kan öfverskrida och använda förslagsanslagen till
ganska väsentliga belopp, då så behöfves.
Jag skulle nog kunna hafva något mera att säga, men föreställer
mig, att i en så vigtig fråga som denna blir det en temligen allmän
diskussion, och då kanske jag kan fä anledning att yttra mig öfver
ett eller annat, som kan komma på tal. Jag vill blott nu tillägga,
att med den ställning jag har inom Riksdagen såsom representantJÖr
svenska folket, gör jag för min del mindre afseende på om detta* är
en fråga, som särskilt rör den provins, som jag tillhör, utan jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag företrädesvis ur den synpunkten,
att det medför för hela landet ett kraftigare och bättre försvar än
förut, utan att det medför några ökade kostnader för staten.
Häruti förenade sig herrar Ljungman, Nilsson i Kiukaby, Nils¬
son i Skärhus och Bromée.
Herr Carl Ifvarsson yttrade: Det ser nästan ut som diskus-
Lördagen den 23 Februari, e, m. 7
sionen skulle vilja afstanna, och vill jag derför, då jag nu yrkar
bifall till Kong]. Maj:ts förslag, be att med några ord få uttala
min mening rörande detta ämne.
Hvad först beträffar den fråga, som Sven Nilsson nyss berörde,
eller huru vida representanterna från de orter, som hafva båtsmans¬
håll, skulle vara villiga att gå in på detta förslag eller ej, så vill
jag nämna, att oaktadt båtsmanshåll redan är stäldt på vakans och
oaktadt jag tillhör en ort, som hatt och ännu, tills vakanssättningen
blifvit genomförd, har båtsmanshåll, jag likväl står på samma stånd¬
punkt som herr Sven Nilsson, och det egentligen derför, att, sedan man
på alla sätt försökt lösa försvarsfrågan i sin helhet, man derefter fört
frågan in på de partiella reformernas område, och för den skull an¬
ser jag det vara bäst att fortsätta på det området. Jag hade likväl
trott, att, om statsutskottet upptagit frågan till noggrann pröfning,
man kunnat i ett eller annat hänseende förbättra den kongl. propo¬
sitionen, och jag ville påpeka, att man i det fallet hade bort och
kunnat taga i öfvervägande, huruvida icke öfvergångstiden kunnat
förkortas. Detta har emellertid icke egt rum. Man har icke inom
utskottet velat gå in på en närmare granskning af frågan, emedan
flertalet varit bestämdt för rent afslag. Då frågan nu står påjdenna
punkt, anser jag det icke finnas annat att välja emellan än afslag
eller rent bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och då ställer jag mig
på den senare ståndpunkten och yrkar för min del bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet.
Herrar Larsson i Berga och Carlsson i Nysäter instämde i detta
yttrande.
Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet fri¬
herre Palmstierna: Herr talman, mine herrar! Då motståndarne
till förslaget, ty jag förmodar sådana nog finnas, tyckas vilja använda
den taktiken att vänta för att sedan få anfalla, skall jag nu träda i
breschen, såsom de föregående talarne redan gjort. Jag kan dock
icke göra annat än upprepa samma skäl, som jag på förmiddagen
fått framföra i Första Kammaren.
Beträffande indelningsverket, som enligt förevarande förslag nu
skulle öfvergifvas, har man enligt min uppfattning haft en mycket
god personal i den indelte soldaten såsom soldatmateriel betraktad,
ehuru en hel del öfning fattats. Deremot, såsom organisation betrak¬
tad, tror jag det har åtskilliga olägenheter, i det indelningsverket för
de pengar, det kostar, lernnar för litet öfning och för liten reserv.
Om man studerar de olika utländska militära författningarna, ser
man, att de flesta folk anse sig relativt fattiga, det vill säga de för¬
söka på billigaste sätt åstadkomma ett starkt försvar, dock med un¬
dantag af England, som anser sig rikt nog att kunna värfva folk för att
försvara sina kolonier. Detta göra dessa folk på det sättet, att genom
värnpligten tvingas karlen in under fanorna utan betalning, och sedan
koncentreras öfningarna så, att på de första tre åren eller något der¬
öfver utbildas han och slappes, hvarefter man tager en annan, men
når kriget kommer, tagas de in alla dessa stora reserver, som man
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
K:o 10.
8
Lördagen den 23 Febvnari, e. va.
Angående på det sättet bär ute i landet. Vid vår organisation kan man icke
förändrad taga det första medlet, nemligen att få folk gratis genom värnpligten
utan man tar tanka pa, om man icke i någon man kan använda det
kavalleriet, andra sättet, att koncentrera öfningarna, relativt hastigt utbilda karlen
(Forts.) och sedan släppa honom för att taga en annan samt derigenom få
stora reserver, med ett ord få flere i krig än i fred. Betraktar man
om indelningsverket låter använda sig härtill, så finner man, att detta
icke låter sig göra. En åt de stora fördelarne för karlen, som tager
torpet, är just den långa tjenstetiden, ty det arbete, som han lägger
ned derpå ena året, det lär han nytta af tio år derefter, men på det
sättet kan det icke heller blifva någon hastig omsättning med stora re¬
server. Med ett ord, indelningsverkets organisation medför, att man
icke kan få flere i krig än i fred, ja man får till och med ändå
färre, ty många äro för gamla och svaga att kunna tagas med ut i
fält. Detta gäller i synnerhet om kavalleriet, ty infanteriet kan man
dock i någon mån ersätta med beväring, som man utbildat så godt
man kunnat, men detta är omöjligt med kavalleriet, ty på några
veckor kan man ej göra en kavallerist, och derför kunna de luckor
och förluster, som uppstå bland kavalleriet, icke ersättas, utan det
blir undan för undan allt tunnare och tunnare. Detta är en af olä¬
genheterna.
Hvad vidare de koncentrerade öfningarna beträffar, så lämpa sig
icke de heller för indelningsverket, ty när man gifver karlen ett torp,
skall han föda sig på detsamma, och han måste derför hafva tid att
sköta det. Man kan således taga honom många år i rad på kort
tid till öfning, men icke på ett halfår då och då, ty då hinner han
ej sköta torpet och blifver derigenom ruinerad, hvarförutom det skulle
kosta rusthållaren en god del. Derför lägger sig indelningsverket
emot de ekonomiska vägar, man i alla andra länder varit tvungen
beträda för att för en ringa summa få ett starkt försvar. Och man
kan ju icke gå ut från att vi äro rikare än de andra länderna, sä
att vi ej skulle behöfva tänka på att på bästa sätt använda våra
penningar. — Detta om man faster sig vid organisationen.
Dessutom lins en annan sida åt saken, nemligen att indelnings¬
verket är en skatteform, och det är, gissar jag, ej den, som man
minst fäster sig vid i denna kammare. Jag kan ganska väl för¬
stå, att denna skatteform har eu del obehag med sig i de s. k.
ovissa besvären och äfven det beroende, hvari rust- och rotehållaren
måste stå till befälet och i någon mån till soldaten. Detta har ju
äfven gjort sig gällande i utskottets motivering, der det, icke kasse¬
rande grundidén i Kong!. Maj:ts förslag, dock vill uppskjuta dess
genomförande till dess att det kan förenas med roteringsbesvärets
fixering. I detta hänseende skall jag tillåta mig omnämna några
förberedande arbeten för denna frågas utredning. När Kong!. Maj:t
utfärdade den s. k. lindringslagen år 1885, anbefalde lian armé¬
förvaltningen och kammarkollegium att, med ledning af den diskus¬
sion, som i Andra Kammaren förts angående värnepligtslagen, in¬
komma med utredning och förslag, om det vore skäl i att göra för¬
nyad uppskattning periodvis af rust- och roteringsbesvärens belopp
med hänsyn till de förändringar, de kunna undergå. Kollegierna
Lördagen den 23 Februari, e. m.
9
X:o 10.
kommo in med utlåtande och sade, att man i första hand kunde Angående
tänka sig' rustnings- ocli roteringsbesväret ändras genom penningvar- förändrad
dets småningom skeende fallande. Det kunde man ju lätt nog reda ()r9an™a ton
ut genom att man till exempel läte det bestämda medelvärdet, som kavalleriet.
står i lindringslagen, gälla för de närmaste tio åren men på samma (Forts.)
gång förvandla det i mot detsamma svarande persedlar, till exempel
så och så mycket spanmål, smör, dagsverken, o. s. v., och sedermera
efter tio år åter förvandla detta i penningar, då man finge se hvad
värdet, utgjorde. Men de sade på samma gång, att en sådan förnyad
uppskattning skulle vara till föga gagn, och äfven af diskussionen i
kammaren syntes framgå, att det var frågan om en fullständig fixering
af rustnings- och roteringsbesväret, så att detta liksom grundskatten
skulle för hvarje år gå ut i bestämdt penningbelopp Då under¬
söktes denna fråga och man kom till det resultat, att detta svårligen
läte sig göra direkte; ty om man tänkte sig, att rust- och rotehål-
larne fortfarande skulle ombesörja rekryteringen, således göra utgif¬
terna men sedermera likasom skrifva räkning på staten för de sum¬
mor, som detta komme att öfverstiga det normerade medelvärdet,
skulle — sade de — detta bryta emot hittills bestående förhållanden,
rusthållarens sparsamhet skulle icke längre nog sporras och staten
sakna kontroll öfver utgifterna, så. att en sådan fullständig fixering
på detta sätt ansågs ej vara antaglig under andra vilkor, än att hela
indelningsverket sattes på vakans och ny grund lades för härord¬
ningen.
Derefter lät Kong!. Maj:t utarbeta förslag till en slags half
fixering, hvilket afgafs sålunda, att rust- och rotehållarne skulle årligen
betala det bestämda medelvärdet och sjelfva försöka skaffa rekryt.
Om medelvärdet t. ex. är 150 kronor, skulle han betala dessa 150
kronor, dock, om han höll bostad med kåltäppa, med afdrag af 15
kronor. Kunde han icke för detta belopp skatta en soldat, skulle
han anmäla det för kompanichefen, som då skaffade soldaten, och
hvad han då fick årligen betala mera än medelvärdet, detta öfver¬
skott skulle delas till hälften mellan staten och rotehållareu. På det
sättet skulle dennes intresse för sparsamhet och att sjelf skaffa karl
för medelvärdet i någon mån bibehållas, likasom statens kontroll
öfver dessa öfverskott i någon män funnes. Öfver detta förslag har
Kongl. Maj:t äfven infordrat kollegiernas utlåtande och dessa säga,
att det otvifvelaktigt medförde stora fördelar för rotehållarne, men
att dessa fördelar blefve temligen olika för olika rust- och rotehåll,
beroende på deras olika utgifter och torp, att de äfven inträdde olika
i mån som numren blefvo vakanta — för den nu Renande soldaten
skulle det gälla såsom det är — samt vidare att det skulle bli ganska
stora skiljaktigheter, beträffande fördelarne, för stamrotar och andra
rotar. Men det säkra anse kollegierna vara det, att det blefve en
utgift för staten, och den ganska betydlig, samt att denna icke
kunde till sin storlek beräknas, hvarför det skulle blifva ett förslags¬
anslag, och att dessa utgifter skulle vara utan någon militärisk fördel.
I hvilken män utgifterna skulle stiga, kan man ungefär beräkna, om
man t. ex., då rotehållen äro omkring 20,000 nummer, antoge ut¬
gifterna stiga till 50 kronor per nummer, hvaraf staten skulle betala
h:o 10.
10
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående hälften, d. v. s. 25 kronor eller en kalf million årligen; naturligtvis
organisation ni'll(^le } deri män de stego mindre. Detta ärende är ännu icke före-
af draget för Kong!, Maj:t, men som det är så nära sammanbundet med
kavalleriet, irågan om utskottets yttrande, har jag ansett det vara af intresse för
(Forts.) kammaren att få eu redogörelse derför.
Härefter vill jag öfvergå till Kong!. Maj:ts förslag beträffande
kavalleriet. Såsom förut af ett par talare nämnts, hafva egentligen
anmärkningarne emot förslaget galt folket och hästarne. Man skulle
icke med säkerhet få folk och få dåliga hästar. Hvad folket beträffar,
så är det gifvet, att absolut säkerhet att få folk erhålles genom värn-
pligten, da lagen tvingar karlen att tjena, och genom indelningsverket,
då lagen tvingar rust- och rotehållaren att ovilkorligen skaffa soldat.
'fager man icke det ena och går man ifrån det andra, så får man
ingen absolut säkerhet på papperet; men man kan få en hög grad
af sannolikhet och den tror jag man vinner genom detta förslag.
Jag känner mig sjelf ganska säker på att derigenom få folk. Hvad
kavalleriet beträffar, har det alltid visat sig lättare att värfva folk
dit än annorstädes. Det roar alltid ungdomen att sitta till bäst, i
synnerhet när den slipper att sjelf betala hästen. Derjemte få de
der en^ utbildning, som gör att de sedermera lätt kunna få anställ¬
ning såsom stalldrängar och kuskar. Hästgardet och Kronprinsens
husarer hafva alltid hatt tillit med folk och det har alltid gått såsom
beräknats. Jag tror, att det hus endast 0,i i procent vakanser å det senare
regementet och det är icke mycket. Att det skulle gå på samma
sätt äfven med detta förslag vid kavalleriet, är min tro. Massan af
kavalleriet är icke sä stor och den är spridd öfver hela riket. Man
skulle 'inom sqvadronsområdena hafva dessa sqvadronschefer och
fanjunkare, som ombesörjde rekryteringen, så att dermed tror jag har
det ingen tära. _ Slutligen är det framhållet i Kongl. Maj:ts proposition
att om rekryteringen skir fel, så kan den fä slå fel i många år ända
till och med till hälften, men man kan ändå tack vare reserven få
lika mycket och lika dugligt tolk vid eu mobilisering som nu. —-
Jag skall taga mig friheten lemna några uppgifter, huru detta s. k.
nya värfningssv,steril slagit ut. Det kunde ju naturligtvis hafva varit
bättre, ty det är med det som med mycket annat, att man tår lof
att sätta sig in i ett system och hålla på dermed en tid, innan man
kommer under fund med, huru alla saker skola afhjelpas. Man har
haft åtskilliga andra värfningssystem, som ej heller genast gått bra,
förrän man lärt sig fullständigt handtera dem. Om vi taga, för att
börja med det bästa. Kronprinsens husarer, så hus der så godt som
ingen vakans. Ungefär hälften ligger inne och 47 procent ligger ute —
precis såsom man vill hafva det. På Karlsborg kan sappörbataljonen
etter det gamla värfningssystemet blott hålla ute 9 procent, då der¬
emot Göta artillerikontingent bär 40 procent ute permitterade, och
då sappörbataljonen har 15 procent vakant, hafva götarne ej mera
än 10 procent vakant. På andra ställen är det sämre, t. ex. i Kri¬
stianstad är ända till 24 procent vakant, hvilket är mycket för mycket,
men vid samma regementes afdelning i Landskrona är blott 10 procent
vakant. På många ställen, der det nya systemet tillämpas, är det
temligen bra, t. ex. i Göteborg; men då det är frågan om detta nya
Lördagen den 23 Februari, e. m.
11
N:o 10.
system, har jag endast velat göra en utflygt utom ämnet och tala om Angående
detta. — Eu annan sida häråt är: huru hafva de gjort, och haft rät- förändrad
tighet att göra vid de s. k. gamla värfvade regementena? Jo, närd GorSa^awn
icke kunna permittera folk, hålla de dem inne, och desse säga: »tack, kavalleriet.
vi vilja gerna vara inne, då slippa vi arbeta och äro ändå försörjda». (Forts.)
Så t. ex. hafva Andra gardet och Svea garde 85 procent åt' sitt
manskap inne, under det deremot de regementen, der det nya värf-
ningssättet tillämpas, icke hafva mer än i medeltal 48 procent inne.
Och det är detta, som utgör skilnaden; man har mycket lättare att
permittera folk efter den nyare värfningsmetoden. En del vakanser
hafva visserligen uppstått, som har berott derpå, att man ännu icke
tätt så många permitterade, som man önskat, men de öfriga kan man
icke hålla qvar inne, ty det kostar för mycket.
Jag skall taga mig friheten att rörande detta lemna några upp¬
lysningar, som jag förut meddelat i Första Kammaren, ehuru jag nu
icke precis kommer i håg siffrorna. På dessa trenne regementen,
hvarom fråga är, har man genom att hålla mindre folk inne in¬
besparat omkring 140,000 dagsverken. Man har dock ansett dem
vara så pass tillräckligt öfvade, som man under närvarande för¬
hållanden ansett sig hafva råd till (— det kunde naturligtvis göras
bättre —) och har likväl, som sagdt, inbesparat omkring 140,000
dagsverken. Vore löneförmånerna och beklädnadsersättningen de¬
samma som vid öfriga regementen, skulle denna besparing vid dessa
tre regementen kunna beräknas till omkring 130,000 kr. om året.
Men genom att lönerna äro betydligt bättre och kläderna slitas mera
vid den strängare tjenstgöringen, har besparingen i sjelfva verket
varit mellan 60 och 90,000 kr. årligen. Detta har man vunnit och
har dervid kunnat koncentrera öfningarne på de första åren; sedan
släpper man detta manskap, när det är någorlunda öfvadt, för att i
stället börja öfva nytt. Besparingarne hafva dock icke synts i bud¬
geten, emedan de utgått på förslagsanslagen. Jag har velat omnämna
detta som hastigast, derför att det är ungefär samma värfningssystem,
som nu Kong!. Magt föreslagit till tillämpning vid kavalleriet. Jag
vill dock tillägga, att vid kavalleriet bör det kunna slå ännu bättre
ut. Ty dels bär nian der, såsom redan nämnts, sqvadronchefer och
fanjunkare ute i bygderna, Indika kunna hålla reda på manskapet,
dels behöfver också den permitterade karlen för de 90 kronor, som
han erhåller, endast tjenstgöra 3 veckor, under det han vid Kron¬
prinsens husarer och artilleriregementena måste tjenstgöra i 6 veckor,
och det bör således vara mycket lättare för honom att erhålla stadig
tjenst, dä han endast är upptagen på regementet i 3 veckor.
Hvad vidare hästarne beträffar, så tror jag mig med temligen
stor säkerhet kunna påstå, att hästarne efter det kungliga förslaget
skola blifva i medeltal fullt ut lika goda, som de nuvarande rusthålls-
hästarne i medeltal. På eu hel de! ställen står det ganska tarfligt
till med rusthållshästarue både i afseende på deras remontering och
deras skötsel. På flera ställen är det många intressenter om en och
samma häst och då blir den skött derefter; på andra missbrukas
hästarne till hvarjehanda körslor; och det är icke alls ovanligt, att
rusthållare få plikta för vanvård af häst. Vidare är remonteringen
N:o 10.
12
Lördagen den 23 Februari, e, m.
Angående under nuvarande förhållanden mycket ojemn. Ty har rusthållaren
förändrad en häst, som är något så när antaglig, så måste man antaga den.
organisa tonman hästar af mycket olika qvalitet, och det åter inverkar
kavalleriet, högst betydligt på sqvadronens snabbhet och uthållighet under
(Forts.) marscherna, der man måste rätta sig efter de sämsta hästarne. Vi¬
dare är den nuvarande dresseringen af hästarne på 3 månader all¬
deles för hastig, äfven om man tar in dem igen 3 månader ett annat
år. Efter det kungliga förslaget åter skulle hästarne köpas af kronan
och således blifva jemna, och skulle vidare metodiskt, småningom och
ordentligt dresseras under 2 års tid. Och efter de första 2 åren
skulle man antingen bestämma sig för att låta dem stanna inne i
ytterligare 2 år — då det alltså blefve inalles 4 år å rad —, eller
ock skulle man, om man ansåge det fördelaktigare, taga in dem hvart
tredje eller fjerde år på ett helt år för att justera dem och åter göra
dem till kavallerihästar, i den mån som de möjligen fått draga för
mycket under mellantiden.
Hvad utackorderingen angår, så har man ju under öfvergångs-
tiden säkerhet för att hästarne skola blifva mottagna hos rusthållarne.
Och då det icke är så många hästar som skola utackorderas, så väljer
man blott den bästa hälften af rusthållarne, der man har största sä¬
kerheten för att hästarne skola komma att skötas väl. Detta utackor-
deringssystem är för {ifrigt — åtminstone i förslagsväg — icke nytt.
Det har förut förekommit i 1883 års förslag och äfven i andra. Det
har dessutom tillämpats i Danmark med stor fördel under många år,
ehuru under förhållanden, som äro mycket ofördelaktigare än hvad
de här torde blifva. Slutligen tinnes ju alltid, såsom redan påpekats
i statsverkspropositionen, möjlighet att förlägga en del i depot, om man
icke kan på lämpligt sätt utackordera alla.
De fördelar, som det kong!, förslaget medför, äro förnämligast ökad
öfning och större reserver. Hvad först den ökade öfningen angår,
så skulle ju enligt förslaget hvarje karl få ligga inne i 2 år en suite,
och han borde då blifva ganska väl öfvad. Man brukar ju tänka
sig Preussens rytteri såsom det bästa man har, så framt man icke går
till naturfolken. Detta har icke mer än 3 års öfning; och då torde
man icke kunna säga, att vi här i Sverige hafva råd att gifva vårt
folk mera öfning, än hvad som medhiunes på 2 år och dessutom 4
repetitionsöfningar. — Af befälet skulle mer än en tredjedel af offi-
cerarne och underofticerarne och hälften af korporalerna komma att
ligga inne året om. Således skulle mera befäl och underbefäl ligga
inne under ett helt år, än hvad de nu vid kavalleriet göra under 3
månader, och skulle alltså blifva betydligt bättre öfvadt. Och just
på denna grundliga rekrytöfning i början sätter man för närvarande
vid kavalleriet synnerligen stort värde. Ty emedan vårt kavalleri
är så fåtaligt, åtgår det helt och hållet till bevakningstjenst och fält¬
tjenst och kan icke användas till något annat, och dervid måste då
karlen kunna för det mesta reda sig på egen hand. Och skall han
då kunna vigtig! sköta både sig och sin häst, måste han från början
varit fullständigt inöfvad dertill.
Slutligen är det en mycket stor förtjenst — kanske den största
— hos det kong!, förslaget, att det gifver större reserver• Enligt
Lördagen den 23 Februari, e. tn.
13 N:o 10.
beräkningar skulle man fä närmare 3,000 man kavalleri i reserv. Angående
Man skulle således derigenom dels vara säker att städse kunna hålla förändrad
vårt fåtaliga kavalleri fulltaligt, för så vidt man kan anskaffa hästar, or9an™a on
dels äfven kunna beräkna, att en del äldre åldersklasser återstode, kavalleriet.
hvilka man kunde flytta öfver till trängen och dymedelst minska (Forts.) %
trängbataljonernas antal till tre. Detta vore ock en betydande fördel
man vunne på samma gång.
Så väl i utskottets betänkande som här under diskussionen har
framhållits, att öfvergångstiden vore alltför lång. Ja, det må så vara;
men Kongl. Maj:t har ju omöjligen kunnat föreslå en kortare på
papperet, då karlen ju har rätt att tjena i tjugufyra år. Men det
finnes naturligtvis, såsom här redan påpekats, intet hinder för att
icke Kongl. Maj:t på af Riksdagen framstäld begäran eller på eget
bevåg exempelvis efter 8 å 10 år skulle kunna komma in med upp¬
gift om i hvad män organisationen dittills hunnit genomföras, och i
hvilken mån alltså respektive anslag skulle kunna flyttas öfver på
ordinarie stat igen. Och jag är för min del öfvertygad, att man om
10 år skulle kunna göra detta med åtminstone tre fjerdedelar af'
anslagen.
Jag tror att om man besinnar, att man har att försvara sitt fosterland,
ett land så långt som Sverige från söder till norr, der alla punkter
äro farliga, och att man dertill måste hafva icke blott direkt stridande
trupper utan äfven sjukvårds- och trängtrupper, étapp- och depot-
tiupper, garnisoner till fästningarne och dessutom en landtstorm, så
märker man snart, att 30,000 man stamtrupp, de må vara huru ut¬
märkta som helst, icke förslå långt. Beväringen kan nog vara bra;
men de 42 dagarnas öfning gör den icke mycket fältduglig; man
måste taga med den, men kan icke mycket räkna på den. Man
märker då snart, att man måste slå in på samma väg som alla andra
nationer. Kan man icke taga steget fullt ut, får man åtminstone
försöka att gå åt samma håll. Man märker då, att indelningsverket
är för dyrt, emedan det lemnar för liten effekt för sina omkostnader,
och att man alltså måste söka skaffa sig en sådan organisation, att landet,
för den summa det betalar för sitt försvar i fredstid, kan, när kriget
bryter ut, uppställa så många och så dugliga soldater som möjligt.
Det är för att i någon mån bidraga till detta, som jag vågar hem¬
ställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Bergenda hl: Jag har ej velat underlåta att uttrycka mina
sympatier för den kongl. propositionen, då denna afser en länge
efterlängtad omorganisation af vårt kavalleri och en lindring för
rusthållarne.
Utskottet synes också i hufvudsak hafva gillat den kongl.
propositionens principer. Men då utskottet gjort detta, så kan jag
icke tillbakahålla att uttrycka min förundran öfver, att utskottet icke
har velat ingå i en närmare granskning af det kongl. förslaget i
dess detaljer.
Häremot kan man nu visserligen säga, atk utskottet så har
gjort, då det dels framhållit såsom önskvärdt en förlängning af
tjenstetid^! för den antagne ryttaren, dels påpekat nödvändigheten
>':o 10.
14
Lördagen den 23 Februari, e. in.
Angående af en förkortning af öfvergångstiden. Ja, visserligen, men å andra
förändrad si(jan par det icke på något sätt sökt angifva, huru lång utsträckning
orgamsa ion^ (jenna tjenstetid utskottet afsett, ej heller, huru stor afprutning på
kavalleriet, öfvergångstiden det har åstundan
(Forts.) Jag föreställer mig dock att det skulle hafva varit till ganska
stor fördel för regeringen i och för framläggandet åt ett blifvande förslag
i frågan, för så vidt nu den kong!, propositionen skulle falla, om
utskottet närmare an ty dt, i hvad mån och i hvilka fall det önskar
förändringar.
I afseende på förlängning af tjenstetiden kan jag icke dela ut¬
skottets åsigt. Jag tror tvärt om, att ju längre tjenstetid vi bestämma
för den antagne ryttaren, desto svårare skall det blifva att anskaffa
honom. Ty hvad man från många håll framhållit såsom det största
hindret för att detta rekryteringssystem verkligen skulle blifva så
fullkomligt, som krigsministern afsett, har ju varit, att, när den 2-
åriga tjenstetiden är afslutad, ryttarens skyldighet att under de
närmaste fyra åren infinna sig till årliga öfningar skulle motverka
möjligheten för honom att på ett eller annat sätt få en fördelaktig
anställning.
I afseende på öfvergångstiden är jag deremot ense med ut¬
skottet, att jag anser den för långt tilltagen. Det må så vara, att
det skulle medföra större utgifter för statsverket att på kortare tid
åstadkomma denna öfvergång, men öfvervinnes denna svårighet,
skulle detta blifva till stor fördel för de militära förhållandena och
äfven för rusthållarne.
För att nu komma till det egentliga skälet för utskottets afslag
af den kong], propositionen, eller det att i sammanhang med för¬
slaget till rusthållets sättande på vakans ett sådant, afseende en
fixering af rusthållet, ej framlagts, så får jag säga, att detta skäl
icke tilltalar mig. Jag har under majriksdagen 1887 varit med om
att rösta för båtsmanshållets sättande på vakans. Äfven då höjdes
röster som förklarade, att det icke kunde vara rigtigt att göra en
partiel vakanssättning, emedan det skulle kunna inträffa, att, när framdeles
frågorna om rust- och rotehållets vakanssättning skulle komma på
dagordningen, rust- och rotehållarnes intressen ej skulle tillgodoses.
Det visade sig dock vid den votering, som egde rum, att 137 röster
voro för det kong], förslaget och 70 emot. Jag tror, att detta inne¬
bar, att någon fruktan icke hystes för att ej rust- och rotehållare
skulle blifva i sinom tid understödda. När nu emellertid förhållandet
är, att äfven för mig det kongl. förslaget till följd af den långa
öfvergångstiden icke är antagligt, vill jag dock framhålla såsom sär¬
deles önskvärd!, att när ett nytt kong!, förslag framkommer, som jag
hoppas i hufvudsak lika det föreliggande, det måtte åtföljas af eu
proposition rörande fixering af rotebållet.
Men äfven uti ett annat fäll kan jag icke följa utskottet. Ut¬
skottet vidrör möjligheten af att få afbida under ett eller annat år
nya förslags framläggande. Jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t
icke skall behöfva draga ut så långt på tiden. Jag hoppas, att
det icke skall dröja »ett eller annat år», och jag uttalar såsom sär¬
deles önskligt, så väl från militärisk som från rust- och rotehållets
Lördagen den 23 Februari, e. ra. 15
synpunkt, att kong], propositioner i förevarande frågor må snarast
möjligt blifva till Riksdagen öfverlemnade.
Herr Boström till Östanå: Herr talman! Mine herrar! Det är
icke angenämt att uppträda i en fråga, hvars utgång redan på för¬
hand är gifven genom medkammarens beslut. Men då samtliga
talare, som hittills uppträda varit varma vänner af det föreliggande
förslaget, så kan jag icke annat än också tillkännagifva min ställ¬
ning: jag kan icke vara med derom.
Man har här framhållit indelningsverkets brister — och något
annat tyckes man, dess värre, ej finna hos det, då vi hafva försvars¬
frågan före. »Indelningsverket är för dyrt och gifver för få reserver»,
heter det. »Detta förslag deremot erbjuder något väsentligt bättre.
Det skulle gifva oss» — om jag uppfattade rätt hvad herr statsrådet
yttrade — »en betydlig reserv på 3,000 man». Men det är egen¬
domligt nog, att detta system, som varit delvis tillämpadt sedan
1886, icke blifvit i större utsträckning användt med hänsyn till de
värfvade regementena. Jag vet icke, om det varit derför, att det
slagit så illa ut t. ex. på Vendes artilleriregemente. Jag förstår icke
om det är så förträffligt, hvarför man icke gjort något försök här i
Stockholm, der i alla fåll de flesta värfvade regementena äro för¬
lagda, att se, huru detta system i större utsträckning skulle slå ut.
Och det är så mycket mera märkvärdigt, som man framhållit de
störa ekonomiska besparingar, som detta system skulle medföra. Jag
erinrar mig från diskussionen i denna kammare den 21 mars 1885
ett yttrande af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet. Han
sade då bland annat: »Genom tillämpning af 1883 års förslag vid
de värfvade regementena» — ett förslag delvis dock dyrare än detta,
tv der voro 42 dagars repetitionsöfningar, bär endast 20 —» skulle,
enligt hvad Kong). Maj:ts proposition tydligen utvisar, besparingar
kunna åstadkommas till belopp af mellan 5 och 0 hundratusen kronor
årligen, och dessa beräknade besparingar kunna icke slå fel.» Men
jag frågar: Hvar finnas dessa, besparingar? Och jag frågar vidare:
Aro våra tillgångar så lysande, att vi hafva råd 'att vara utaf med
ett system, som skulle gifva oss bättre folk, bättre försvar och tillika
stora besparingar? Jag för min del är rädd för, att alla dessa ly¬
sande löften, som gifvas, icke komma att uppfyllas. Sjelf har herr
chefen för landtförsvarsdepartementet delat denna farhåga, åtminstone
delvis, då han yttrat i statsrådsprotokollet: »Skulle mot förmodan
någon gång inträffa, att vakanser till större antal uppkomma, ega
sqvadronerna i de utbildade ryttare, som lemnat tjensten, material
att mobiliseras till enahanda styrka, som nu är bestämd.» Ja, under
förutsättning af att man finge reda på dessa karlar — hvilket icke
torde blifva så lätt — skulle man till äfventyrs erhålla erforderligt
antal. Men hvad blefve då vinsten af hela saken? Vore den icke
då borta, denna reserv, man förmenat sig skola få? Och det erkändt
göda materiel, som tinnes i indelningsverkets manskap, blefve det
icke .ersatt med ett, som allmänt erkännes vara sämre?
Ofningarna —- bär man sagt — skulle blifva ökade, folket mera
öfvadt. Jag kan icke ingå på rent militära detaljer. Jag vill blott
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
N:o 10. in
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående hänvisa på det yttrande, som afgifvits af kavalleriinspektören, och
förändrad gom fjnnes bifogadt utlåtandet, och i hvilket han uttalar såsom sin
af åsigt, att dermed ej mycket vore vunnet.
kavalleriet. Komma vi så till hästarne, som man förmodat skulle blifva så
(Forts.) billigt skötta genom den föreslagna utackorderingen åt fodervärdar.
I detta afseende förklarar kavalleriinspektören, att i Skåne, den pro¬
vins der man dock är mest van att sköta hästar, det torde blifva
omöjligt att få det erforderliga antalet hästar utackorderade. Jag
tror för min del att det blir ganska svårt att få hästarne skötta så¬
som ridhästar emot 100 kronor pr år eller 33 öre om dagen.
Jag läste i protokollet öfver debatten, när denna proposition
remitterades i Första Kammaren, att vid kronprinsens husarregemente
(1886—1887) af 142 utackorderade hästar återkommo endast 66 utan
anmärkning. Ett par hade störtat, andra hade vanvårdats och blifvit
utmagrade, ett trettiotal hade blifvit styfva i bogarne, ett tiotal hade
fått senklapp, somliga voro skadade af seldon, andra hade spatt,
öfverben och knäskador o. s. v. — Så ser resultatet ut, der det
hittills visat sig.
Det har här under diskussionen sagts, att vi skulle gå in på det
föreliggande förslaget, derför att, när vid 1887 års riksdag båtsmans-
hållet sattes på vakans, man dermed gifvit på hand att också fortgå
på den vägen. För min del var jag med om båtsmanshållets sättande
på vakans. Men jag anser derför icke, att jag gifvit på hand att
nu följa med på den bogen man nu vill slå in på. Båtsmanshållet
gaf flottan mera manskap, än den behöfde; men samtliga måste öfvas
i alla fall. Dermed kastade man bort en hel del arbete, som bättre
kunnat användas. Derför, då man behöfde ett betydligt mindre
antal folk, var det eu besparing att göra så, som då skedde. År det
så, att detta skall vara anledningen till att sätta kavalleriet på va¬
kans, då är det gifvet, att man med ännu större styrka kommer att
framdeles fordra att sätta hela roteväsendet på vakans, sätta vår
armé på vakans och värfva i stället. Men jag hemställer: Äro her-
rarne beredda på eu sådan konseqvens? Om så icke är, då är väl
klokast att stämma här i bäcken, innan man låter det gå allt¬
för långt.
Man har sagt, att man icke borde se denna fråga ur rusthål-
larnes synpunkt, utan ur fosterlandets, man skulle se till, om vårt
land derigenom får ökad försvarsstyrka. Men herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade — jag misstänker icke
utan allt skäl — att indelningsverket äfven vore en skatteform;
och det är icke minst detta man fäster sig vid i denna kammare.
Jag tror ej man kan gifva honom alldeles orätt i detta afseende.
Jag stärkes i denna min åsigt delvis deraf, att man talat om de
trakasserier, för hvilka rusthållarne skulle vara utsatte och som
skulle utgöra ytterligare skäl för bifall till förslaget. För min del
är också jag rusthållare; men jag känner icke till några trakasserier.
Men äfven om så vore, är det en bagatell mot det hela. För min
del slutar jag såsom herr Sven Nilsson: jag ser icke denna sak så¬
som rusthållare utan såsom fosterlandsvän. Derför röstar jag för
utslag på det föreliggande förslaget.
Lördagen den 23 Februari, e. m. 17
Herr Åk essson: För min del kommer jag till ett motsatt re¬
sultat mot den nästföregående talaren. Aldrig hade jag kunnat tro,
att denna fråga skulle inom utskottet få den utgång, som den verk¬
ligen fått. När båtsmanshållet förut omorganiserats och satts på
vakans, så tycker jag det vore i sin ordning, att kavalleriet nu sattes
på vakans. Det är en känd sak, att brister vidlåda kavalleriet, och
att det bör omorganiseras. Båtsmanshållet är ensamt för sig satt på
vakans. Och då nu genom bifall till Kong! Maj:ts framställning
kavalleriets omorganisation blefve betydligt förbättrad, tycker jag det
vore i sin ordning, att äfven detta blefve särskild! för sig satt på
vakans. Sedan kan väl fixeringen af det indelta infanteriet följa.
Om man på detta sätt steg för steg går framåt, blir någon för¬
bättring verkligen gjord uti vårt förs vars väsen. Men skall man vänta,
till dess äfven infanteriet kan komma att sättas på vakans, ja då är
jag rädd för att vi få vänta allt för länge. Detta dröjsmål vill jag
icke vara med om. Jag yrkar derför utslag å utskottets hemställan
och bifall till den kongl. propositionen.
Herr Nordenfelt: Jag anser mig uppfordrad att yttra mig i
denna fråga på grund deraf, att herr statsrådet och chefen för landt¬
försvarsdepartementet samt flere andra talare kommit att nämna den
erfarenhet, som möjligen funnes utaf 1886 års organisation vid ett
par artilleriregementen och ett kavalleriregemente. Denna erfarenhet
är, åtminstone på det regemente der jag har äran att tjena, kongl.
Vendes artilleriregemente, verkligen ganska sorglig. Och hvarför är
den detta, och hvaruti ligger detta sorgliga? Jo, regementet hade
förut—jag hoppas, att herrarne icke anse mig skryta, om jag säger
det — ett ganska stort anseende så väl inom armén som inom landet
i öfrigt, och detta på grund af det synnerligen goda rekrytmateriei,
regementet alltid varit i tillfälle att inskrifva i sina leder, och på
grund af den så väl humanistiska som fysiska utveckling regementet
haft förmågan att kunna bibringa detta materiel samt slutligen på
grund af den synnerligen goda uuderbefälsstam, som uppammats af
detta materiel. Men om vi taga i betraktande, huru det står till
med regementet nu och utsigterna för den närmaste framtiden, i
jemförelse med förhållandena för endast några år sedan, måste jag
säga, att denna jemförelse är allt utom tilltalande. Förut var det
långt ifrån ovanligt, att till och med på hvarje batteri det tåns flere
obefordrade, som egde kompetens till befordran från numeranter
till underofficerare, således passerat igenom alla de teoretiska och
praktiska prof, som erfordras för eu sådan befordran. Ja, i den nya
organisationen förutsattes på grund af denna erfarenhet, att ända till
7 man per batteri skulle lemnas tillfälle att oberoende af befordran
fä ingå i sergeantskolan, således ett antal af 70 man på regementet.
1 år äro nu i denna skola blott 6 man af den sortens folk. Ja, äfven
numerären har beklagligtvis nedgått, så till vida, att vakan san tal et,
hvilket under åren 1877—1886 i medeltal uppgick till 30, nu är öfver
200. Skälet till denna stora vakanssiffra, hvilken för öfrigt äfven
vid de andra regementena lärer varit beaktansvärd, är icke endast
Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 10.
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
, af
Kavalleriet.
(Fort.?.)
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
kavalleriet.
(Forts.)
18 Lördagen den 23 Februari, e. m.
och kanske ganska litet att söka deruti, att det är svårare att rekry¬
tera, utan, åtminstone hvad Vendes artilleriregemente angår, mest uti
svårigheten att förmå manskapet till rekapitulation.
Rekryterna utgöra icke nu fullt samma goda materiel som hittills,
och sannolikt kommer det allt mer att försämras. Karlen, som förut
sökte anställning i regementet, tänkte sig, att han, äfven om han
icke vunne befordran, dock genom de skolor, som der finnas, skulle
kunna höja sitt vetande, sin förmåga så, att han vid afskedstagandet
kunde lyfta sig upp till en högre samhällsställning. Eller om han
hörde till eu samhällsställning, hvari han icke tänkt sig någon direkt
förändring — om han vore hemmansegareson, åboson eller dylikt —
att han genom den intellektuella och fysiska utveckling, han vid rege¬
mentet hoppats få, bättre skulle kunnat tillgodogöra sig de förhål¬
landen, under hvilka han vore stäld.
Kär den korta tjenstetiden af 2 år — jag säger med afsigt
tjenstetid, och ej, såsom det i författningarna kallas, öfningstid, ty
såsom sådan är den visst icke tvåårig, enär hvarje karl icke kan
få öfning under hela tiden — när, säger jag, denna korta tjenstetid är
gången, har karlen icke haft tillfälle att bibringa sig de kunskaper,
icke hunnit taga de examina, som han hoppades, när han gick in
vid regementet. Och när vid andra årets slut inom batterierna den
frågan framställes, hvilka som önska rekapitulera, så förvånas man
att finna folk, som kommit in med full öfvertygelse om tjenstens
nytta, svara: »Det kan icke komma i fråga, jag vill icke rekapi¬
tulera.» Och om man då frågar dem hvarför, så svara de: »Derför
att jag icke får den bildning, som jag skulle hafva skaffat mig. Mina
vänner, som varit på andra regementen, hafva redan hunnit taga sin
examen, men jag har ju fått göra så mycken släptjenst, att jag icke
hunnit med det. Och hvarför skulle jag då rekapitulera, när jag
icke får stanna i tjenst och taga mina examina?» Han får icke det
intresse för tjensten, som han hade väntat, då han till följd af den
korta tiden icke hunnit med de fordringar, hvilka borde medfört den
lyftning i socialt afseende, hvarpå ban hacle hoppats.
Det är detta jag anser vara sorgligt. Hans lön, som utgör 95
kronor om året, tänker man möjligen skulle kunna locka honom; men
häraf insättas på sparbanken 36 kronor, och således är det blott 59
kronor, som lian får ut årligen. Och när han går ut ur regementet
och kommer in i den allmänna tjenstemarknaden, finner han snart,
att fastän det är ett önskningsmäl för honom att fä fäst och stadig
tjenst, så är det honom icke möjligt att förskaffa sig en sådan, då
lian under eu stor del af sommaren skall vara i tjenst, och han blir
då daglönare, och som sådan kan det göra honom detsamma, om
lian står qvar i tjensten eller icke; ja, det är kanske bättre, om han
icke står qvar, ty då skall lian möjligen kunna skaffa sig en fäst
tjenst, hvaremot qvarståendet vid regementet för sommarveckorna
kanske kostar honom mera än den summa han der har i lön.
Den erfarenhet vi gjort i detta afseende är ganska kort, men
det har på denna korta tid visat sig, att det nya värfningssystemet
i väsentlig mån försvårar rekapitulationen.
Jag öfvergå!' nu till sjelfva förslaget för att undersöka dess egens
Lördagen den 23 Februari, e. m. 19
skaper med stöd åt den erfarenhet jag har. Af reservationerna finner
jag, att i den ena framhållas i hufvudsak såsom skäl emot förslaget
de anmärkningar, som mot 1886 års liknande förslag framstälts af
kavalleriinspektören. Jag kan för min del icke i alla delar instämma
i^ dessa anmärkningar, men att gå igenom hvarje detalj vore för
långt, och det är dessutom så många specielt militära frågor, som i
desamma beröras, att det ej kan vara lämpligt att här inlåta sig på
en vidlyftig kritik åt desamma. Men det är dock ett par, som jag
icke kan förbigå, ty de inverka enligt min åsigt högst menligt på
organisationen i dess helhet.
I alla utländska arméer har man alltid tänkt sig en större nu¬
merär pa sqvadronen än den här föreslagna. 85 man är säkerligen
eu allt för ringa siffra. Den är ringa icke endast derför, att sqva¬
dronen, da den^ är fulltalig, är för liten i jemförelse med andra
länders, utan äfven derför, att den icke tål vid någon förminskning
genom från densamma afgående kommenderingar i ett eller annat
afseende. Jag anser för min del lämpligare, om man nöjt sig med
ett mindre antal^ sqvadroner och i stället ökat deras styrka. Man
kunde då hafva fått ett visst antal män öfver vid mobiliseringen. En
mobiliserad sqvadron anses böra. bestå af 100 man — 108 är vis¬
serligen idealsiffran, då den möjliggör eu jemn fördelning på tre
troppar, men 100 har ansetts tillräckligt — och med denna numerär
far man tillräckligt många öfver på hvarje sqvadron, för att kunna
bilda en särskild ordonnanssqvadron. Om icke en särskild ordonnans-
sqvadrou organiseras, så måste man antingen plocka ut ordonnanser
ur de särskilda sqvadronerna eller också taga en hel sqvadron dertill
och så genast frän början stycka indelningen. Om åter numerären
är så stor, att på hvarje arméfördelning kan bildas em ordonnans¬
sqvadron, så kommer ingen rubbning att uppstå, och man kan på
samma gång fä uttaget till ordonnanser sådant folk, som dertill är
specielt lämpligt. Vidare skulle genom minskning af sqvadronernas
antal vinnas en annan fördel, nemligen den, att man finge ett större
antal befäl. Att kavalleribefälets antal nu är för litet, är temligen
allmänt erkändt, och det blir icke större, utan snarare mindre enligt
det nya förslaget. Som jag strax skall visa, måste man beräkna
ända.^ till 4 officerare på sqvadronen. Vid spaningstjensten, som utgör
eu så vigtig del af rytteriets tjenstgöring i kriget, är officerspatrullen
eu mycket framstående faktor. Skulle en sqvadronschef nödgas att
sända ut flere sådana patruller, skulle det snart af sqvadronens befäl
blott finnas sqvadronschefen qvar. Det erfordras alltså mera befäl på
hvarje sqvadron än i förslaget begärts.
En föregående talare har framhållit, att öfvergångstiden är för
lång. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
emellertid sagt, att det är möjligt att, sedan systemet blifvit genom-
lördt, få denna tid förminskad, och derom har jag derför intet vidare
att erinra.
Den tid, som karlen skulle vara i tjensten, anser utskottet för
kort. Det har förefallit mig egendomligt, att utskottet utan att an¬
gifva några skäl härför blott sagt sin åsigt, då det heter i kavalleri¬
inspektörens yttrande, att en tjenstetid af mer än 2 å 3 år vore
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
N:o 10.
20
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående olämplig och skulle försvåra rekryteringen. Han säger nemligen:
förändrad Enligt iriin åsigt är en första kapitulation på två å tre år mycket
organisationföre([raga framför eu åttaårig, då man derigenom kan få ett be-
kavalleriet. tydligt större antal reservmanskap: värfningen skulle derigenom äfven
(Forts.) betydligt underlättas. Rekapitulation borde naturligtvis på vissa
vilkor tillåtas. Jag nämnde, att en åttaårig kapitulationstid och
obligatorisk permission försvåra värfningen. De nuvarande värfvade
regementena hafva ej på inånga år fått rekryter på längre än 3 års
kapitulation, och på åtta år tror jag det blifver omöjligt.». ^ Jag tror
också, för min del, att ju längre man sätter tiden, dess svårare blir
det att finna rekryter. Det har visserligen icke ännu i Skåne visat
sig några direkta svårigheter att anskaffa rekryter, hvarken vid
Vendes artilleriregemente eller - efter hvad jag anser mig veta —
vid Kronprinsens husarer, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att det alltid varit lättare att få folk der än i andra trakter, så
framt man icke velat gå in och söka sina rekryter i proletariatet,
skicka ut värfvare och få folk, som man, då de efter två års förlopp
skickas ut på den olyckliga tvångspermissionen, har bra liten håll¬
hake på. Men får man folk, som, om de också ej hafva någon
egentlig samhällsställning, likväl tillhöra ett visst samhälle, så tror
jag, att de gerna vilja komma tillbaka dit, och då har man reda
på dem, och tvångspermissionen medför icke samma svårigheter.
Skall man deremot värfva ett lika stort antal folk, som nu före¬
slagits, äfven i andra landsändar, så är jag öfvertygad, att det
folket kommer att under permissionstiden blifva ett ganska löst folk,
som man sedan måste söka litet här och der i landet. När de per-
mitterades, hade de litet penningar i fickan, och då gick det väl an
en tid. Men när,, penningarne tagit slut, måste de skaffa sig plats
som daglönare. År det i en rik trakt med större industristäder, så
kunde de nog få sin utkomst. Men låt dem komma till andra orter,
och jag misstänker, att det skall inträffa hvad som ty värr redan
har inträffat, nemligen att den permitterade karlen går omkring och
tigger. I Skåne har jag af godsegare hört, att permitterade karlar
kommit och begärt att få tjena för en ganska ringa dagspenning.
Men hvarför, frågar man, gå de icke hem till regementet, då detta
under vissa omständigheter är tillåtet? Jo, de vilja icke gerna af sig
sjelfva och andra blifva ansedda som stackare, som ingått på ett
kontrakt, men ej kunnat uppfylla det. Och om en karl gjort det,
så har han derigenom förlorat sin militära prestige och borde då
om möjligt genast afskedas. Den karl, som på detta sätt kommit
tillbaka, återfår aldrig sitt anseende.
Vid uppgörande af ett kontrakt mellan kronan och karlen har
kronan åtagit sig en husbondes rättigheter och skyldigheter geut
emot karlen. Husbonderättigheterna tar nog kronan ut, men hur
går det med husbondeskyldigheterna. Kronan kan icke lägga dem
på rust- och rotehållarne, utan karlen har hemortsrätt på regementet,
och då han ej kan förtjena sitt uppehälle, måste han skickas hem
dit. För min del tycker jag att detta är en mycket betänklig sida
af saken.
Skulle så hafva varit, att jag funnit andra egenskaper hos för-
Lördagen den 23 Februari, e. in, 2 i
slaget, som varit så framträdande, att dessa svaga punkter derigenom
kunnat dfVerskylas, så skulle jag icke hafva dragit i betänkande
att lägga^ min röst för förslaget, men jag finner inga sådana egen¬
skaper. Tvärt om finner jag svagheter äfven i sjelfva organisationens
bestånd på grund af sista punkten i Kong!. Maj:ts förslag, hvars
tillämpning, om så skulle komma att erfordras, säkerligen skulle
komma att blifva högst opraktisk, om ens möjlig.
De skal, som skulle tala för förslaget, vore större öfning och
reservens förökande. Ja, att öthingen blir större, deri är jag villig
att instämma. Men jag vill dock påpeka, att de i Kong! Maj:ts
förslag framlagda tabellerna angående Öfningstiderna kunna i någon
man vara vilseledande, derför att jemförelse!! är gjord blott med
karlar med 6 tjenstår, men tjenstetiden kan ju nu förlängas ända
tm 18 a 20 år, och de som tjenst så länge hafva fått en betydligt
längre öfning; jag- anser derför 6 år vara något för kort såsom be¬
räkningsgrund för nuvarande öfningstiden. Obestridligt är emellertid,
att öfningen blefve bättre och mera koncentrerad; jag skulle blott
önska att äfven repetitionstiden vore något större, ty värr förefaller
den mig mycket kort, och det lär väl knappast vara möjligt att på
den korta tiden hinna med bevakningstjenstens alla delar, i synnerhet
som denna bör göras tillsammans med andra trupper. Men att tiden
för repetitionsöfningarna är föreslagen så kort, beror väl derpå, att
pennmgarne icke räckt till för längre öfning.
Hvad beträffar den andra vinsten, reservens ökning, så har redan
en talare anmärkt, att då det i statsrådsprotokollet redan är nämndt
att rekryteringen möjligen ej skulle lemna ett sä stort antal manskap,
som det är beräknadt, det är tydligt, att äfven reserven blir mindre
än man väntat. Och då jag icke tror, att rekryteringen skall komma
att ga sa bra som man förutsatt, och stödjer detta på den erfarenhet,
som liknande experiment gifvit, så kan jag icke finna, att fördelande
uppväga olägenheterna. Säkert är, att om jag kunde hoppas att
rekryteringen gånge bra och öfningen möjligen blefve något större,
jag da skulle anse fördelarne så stora, att jag, ehuru jag skulle finna
det mj eket svårt, att manskapet under 4 är skall gå — jag är rädd
att utsäga ordet som lösdrifvare, likväl skulle gifva med mig.
Da jag emellertid nu anser, att fördelarne icke uppväga olägenheterna,
måste jag rösta emot förslaget i dess nuvarande skick.
Men hvad skola vi då få, om detta förslag nu faller? Jo, vi
komma . med alla bevis till det resultatet, att den allmänna värn-
pligten är den enda basis, på hvilken en fullt tidsenlig arméorganisa¬
tion till alla delar kan byggas.
iskall det då icke vara möjligt att på värfningens grund finna
någon annan form för stammens antagande än den nu föreslagna, så
att karlen får något stöd under den tid hän icke är i tjenst, så att
han icke lemnas vind för väg? Jag vågar knappast hoppas derpå.
.. Dock vore det bra önskligt, ty det är nog föga troligt, att all¬
männa varnpligten inom den närmaste framtiden frivilligt kommer
att läggas såsom enda grunden för värt försvar. Nej dermed kommer
vai att dröjas, möjligen ända till den sorgliga tidpunkt, då krigets
dyi köpta erfai enhet skall hafva lärt oss att vi måste. Möjligen
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
N:o 10.
Vi
Lördagen den 23 Februari, e. in.
Angående blir det ty värr då icke egen konung, icke egen representation, som
förändrad kommer att bestämma vilkoren.
organisation ja„ yrkar bifall till utskottets hemställan.
kavalleriet.
(Forts.) Herr Bratt: Min vän och vapenkamrat på kristianstadsbänken
har genom sitt anförande uppkallat mig till deltagande i eu debatt,
under hvilken jag ämnat förblifva passiv. Hans anförande har upp¬
kallat mig, icke derför, att jag i hufvudsaken kommit till något annat
resultat än han; tvärt om, för att förebygga allt missförstånd i detta
afseende vill jag genast säga, att icke heller jag kan lemna min röst
till Kongl. Maj:ts förslag i den nu föreliggande vigtiga frågan.
Men kapten Nordenfelt har i sin motivering berört principer, som
för nu bestående förhållanden äro af den allra största vigt; och det
intryck, han har fått af gällande bestämmelser för värfningeu vid
Göta och Vendes artilleriregementen, är, om det får fortplanta sig,
efter min mening vilseledande; derför vill jag mot hans framställning,
åtminstone så vidt den gör anspråk på allmängiltighet, inlägga eu
bestämd gensaga; och jag gör detta på grund af den erfarenhet, som
vunnits vid det regemente, jag tillhör.
Utaf hvarje system, för anskaffning af krigsfolk — det må hvila
på hvilken basis som helst — fördrar man dels att systemet skall
medgifva bibehållandet af de organisativa taktiska enheterna till full
styrka jemte derför under krigstillfällen behöflig reserv, dels att det
skall medgifva den utbildning af underbefäl och manskap, som är
nödvändig för att truppen skall vara fältduglig. Detta ur militärisk
synpunkt.
Men det finnes äfven en annan synpunkt, till hvilken man bär
måste taga hänsyn, och det är den sociala och pedagogiska syn¬
punkten. Med afseende derpå fördrar man äfven numera och med
fullt skäl af hvarje system, att det, långt ifrån att lemna ifrån sig
subjekt, som efter uttjent tjenstetid äro mer eller mindre moraliskt
och stundom äfven fysiskt förderfvade, såsom blott allt för vanligt
var i forna tider, tvärt om skall lemna ifrån sig subjekt, som genom
sin militärtjenst blifvit både fysiskt och intellektuel! utvecklade och
förvärfvat sig egenskaper, kvilka de sedermera kunna tillgodogöra
sig under alla förhållanden uti det medborgerliga lifvet inom det
samhälle de tillhöra, och hvarigenom också samhället, om man ser
saken rätt, kan få en fullgod valuta för de kostnader, som detsamma
på deras utveckling nedlagt.
Det finnes, såsom också af den näst föregående talaren blifvit
antydt, icke mer än ett enda system, som ur båda dessa synpunkter
är fullt tillfredsställande, det finnes icke nier än enda väg, som leder
säkert och direkt till målet, och det är den allmänna värnpligten.
Med homogen och tillräcklig utbildning för alla man i ledet. Den
vägen är emellertid tills vidare i vårt land stängd, och det fordras
antagligen, såsom här i denna kammare någon gång blifvit yttradt,
»erfarenheter från egna slagfält» för att för oss, såsom för så många
andra nationer, öppna densamma. Tills vidare är den emellertid
stängd, derom kan ty värr ej vara tu tal.
Då återstår blott afl göra det bästa möjliga af hvad man har;
Lördagen den 23 Februari, e, m.
23 N:o 10.
och i sådan afsigt har Kong!. Magt anbefalt det rekryterings- och Angående
utbildningsstystem, som nu är gällande vid Göta och Vendes artilleri- förändrad
regementen samt vid Kronprinsens husarer, att t. v. tillämpas. Men0r9an^ntwn
att en fråga, så invecklad och svårlöst som den att göra upp be- kavalleriet.
stämmelser för ett nytt rekryterings- och utbildningssystem, icke från (Forts.)
första stunden i alla sina detaljer på ett fullt tillfredsställande sätt
löses, deröfver lärer väl ingen kunna mycket förundra sig.
Så har icke heller blifvit fallet med det af Kongl. Magt anbefalda
system, som från och med 1886 tillämpas på nyss nämnda tre rege¬
menten. Systemet har faktiskt visat sig behäftadt med vissa brister,
sådant det först utgick ur krigsstyrelsens hand. Hvilka dessa brister,
äro, och i hvad mån de kunna afhjelpas, utan att man rubbar sjelfva
grunden, hvarpå systemet, hvilar, derpå skall jag här ej inlåta mig.
Men jag ber att få säga, att, på grund af bland annat det växande
vakansantalet vid dessa två artilleriregementen, infordrades mot slutet
af sistlidna år af generalfälttygmästare)! och chefen för artilleriet från
de ifrågavarande regementena yttrande angående hvilka åtgärder,
som ansågos böra vidtagas för att möjligtvis förbättra situationen.
Vår regementschef sammankallade då sina divisions- och batterichefer
och hörde deras åsigter, bildade sedermera ett mindre consilium, af
hvilket äfven jag hade äran vara ledamot, och detta tog frågan i
allvarligt öfvervägande samt uppstäldé de förslag till modifikationer
af systemet, som ansågos leda till väsentligt förbättrade förhållanden
i afseende å folkanskaffningen.
Huru vida detta förslag kommer att af vederbörande, d. v. s.
i första hand af generalfälttygmästare!! och dernäst af Kongl. Maj:t,
accepteras, vet jag icke, men jag saknar ej all anledning tro, att så
åtminstone i viss mån blir fallet; och då är på Göta artillerirege¬
mente vår åsigt och förhoppning, att man kommer att närma sig
målet så mycket som öfver hufvud kan väntas, då man ej har rent
värnpligtssystem.
Kapten Nordenfelt anförde några siffror, visande systemets sorg¬
liga följder. Han nämnde sålunda, om jag förstod honom rätt, att
till årets sergeantsskola på Vendes regemente blifvit anmälde blott 6
man i stället för förut 70. Jag kan naturligtvis icke bestrida rigtig-
heten af hans uppgifter, och skälen till det dåliga resultatet vill jag
alls icke inlåta mig på att bedöma. Jag vill blott, gent emot denna
hans uppgift, anföra, att till deltagande i arets sergeantsskola vid
Göta artilleriregemente voro, om jag- ej missminner mig, vid hufvud-
stationens 8 batterier anmälde 32 eller 34 man, hvilket ju är ett be¬
tydligt bättre resultat. Och, jag upprepar det, efter vår erfarenhet
och våra sammanstämmande meningar, han detta af Kongl. Maj:t an¬
befalda värfningssystem, pii lämpligt sätt modifierade lemna ett åt¬
minstone relativt tillfredsställande resultat, så länge det bästa systemet
och derpå grundade fullt nöjaktiga och betryggande resultatet icke
står oss till buds.
Hvad beträffar den ofvan antydda sociala och pedagogiska syn¬
punkten för rekryterings- och utbildningssystemet, så tror jag mig
veta, att krigsstyrelsens mening just varit att i det afseendet förbättra
förhållandena, något som pa nu anförda skäl man åtminstone vid
N:o 10.
Lördagen den 23 Februari, e. m.
24
Angående Göta artilleri anser sig kunna uppnå. Detta är hvad jag velat inför
förändrad kammaren vitsorda på grund af det ytterst ofördelaktiga omdöme,
or3 n f1 0 gom min ärade kamrat på kristianstadsbänken om systemet fält.
kavalleriet. Då jag, såsom redan är nämndi, hvad sjelfva hufvudfrågan be-
(Forts.) träffar ej kan ansluta mig till Kongl. Maj:ts förslag, är således detta
icke på grund af de erfarenheter, jag anser att man vunnit om det
nya, vid vissa regementen tillämpade rekryterings- och utbildnings¬
systemet, utan af andra militära skäl, som åtminstone delvis blifvit
af herr Nordenfelt berörda. I det jag i sist nämnda hänseenden
med honom instämmer, yrkar jag alltså bifall till utskottets förslag.
Herr Dani el son: Jag hade visserligen icke tänkt begära ordet
i denna fråga, men jag har blifvit uppkallad af några här fälda
yttranden och jag skall derför be att få säga några ord, i synnerhet
som jag tillhört den afdelning af statsutskottet, som i första hand
haft denna kongl. proposition till behandling.
Den siste talaren yttrade, att den enda rätta vägen för en stadig
rekrytering är stängd genom den omöjlighet, som antages förefinnas
för att få den rena värnpligten till stånd. Ja, jag; tror liksom
han, att det är omöjligt att få den rena värnpligten till stånd
i vårt land, men jag tror icke derför, att alla utvägar äro
stängda för att erhålla en tryggad rekrytering. Såsom herrarne
minnas, hade Kongl. Maj:t, då frågan om försvarsväsendets ordnande
senast i sin helhet förelåg, äfven framlagt förslag till en garantilag,
hvilket förslag ändrades något af utskottet och sedan antogs af
denna kammare. Deri funnos bestämmelser, som tryggade rekry¬
teringen. Hvarför skulle man icke äfven bär kunna gå i denna
rigtning, så att man kunde slippa från de olägenheter, som vidlåda
föreliggande förslag, nemligen den korta tjenstetiden och tvångsper-
mitleringenV Innan man gifver sig in på att omorganisera hela vår
indelta stam, torde åtskilliga förarbeten behöfvas; regering och Riks¬
dag böra hafva klart för sig, på hvilken väg man skall gå, på det
att icke rust- och rotehållarne skola vara de tryckta, de som skola
utgöra garantien. Ty att så är, framskymtar tydligt i detta förslag.
Vakanssättningen gäller nemligen icke längre än Riksdagen an¬
visar nödiga medel, och om dessa tryta, skulle rust- och rotehållarne
stå bakom. Detta synes mig orätt, och derför skulle jag vilja, att
man förut hade undangjort den del, hvarpå man skulle bygga, då
regeringen sedan kunde på Riksdagens beslut grunda sina förslag.
Nu frågar man sig alltid hvad följden skall blifva, men derpå kan
ingen svara, lika litet som man kan redogöra för grunden för vidare
framgent förslag. Man kan sålunda hafva rätt att i detta fall hysa
betänkligheter.
Det har sagts att, sedan nu båtsmanshåll satts på vakans, vore
det underligt, om man kunde hafva något att erinra mot detta förslag.
Jag har för min del varit med om sjelfva saken, och det tror jag
äfven utskottets betänkande vittnar om, men bär finnas flera olägen¬
heter, som icke funnos i fråga om båtsmanshåll. Ty der var det
åtskilliga tusen man, som voro obehöflig^, för vapnet, hvarför stam¬
truppen kunde minskas. Sjöförsvaret bär derjemte utvecklat sig till
Lördagen den 23 Februari, e. m.
25 N:o 10.
eu vetenskaplig mekanisk affär, ock man måste der hålla fullt öfvadt Angående
folk, som i farans stund kan noggrant sköta vapnet; ett enda misstag förändrad
der, och manskap samt gods för millioner gå förlorade i ett ögon- or9an™.a lon
blick. Detta är en väsentlig skilnad mot hvad det bär gäller. Der kavalleriet.
kunde man för samma penningar göra mera gagn. Dessutom är (Forts.)
der fäststäld en öfvergångstid af endast 8 år, men här vill man
hafva 24 år och ändå fastslå att, om det icke går, få rusthållarne
taga vid. Detta synes mig icke vara rätt. Dertill kommer en annan
sak, som åtminstone för mig varit motbjudande, nemligen att för så
lång tid som 24 år binda sig vid ett så stort reservationsanslag.
Jag vill nu öfvergå till hvad som från rusthållarnes sida anförts
för bifall till den kongl. propositionen. Herrar militärer hafva sagt,
att ur militärisk synpunkt är förslaget icke tillfredsställande, men
detta lemnar jag derhän. Det var en talare på skånebänken som
sade, att från rusthållarnes synpunkt innebure förslaget ingen lindring,
ty rekryteringen vore nu billigare än förut, hästen billigare och
aflöningen till karlen billigare, och han vore derför med om för¬
ändringen uteslutande från försvarets synpunkt. Men är det då skäl
att antaga förslaget, då det icke för rusthållarne skulle medföra
någon lindring, och enligt min åsigt försvaret icke kan vinna något
synnerligt härpå? Jag har nemligen inom utskottet hört fackmän
uppgifva, att de fleste rekryter skulle blifva 18 å 20 års gossar,
eller om man nu vill kalla dem karlar; det kan vara både si och
så dermed. Dessa skulle nu ligga inne i skolorna i 2 år och sålunda
vid i medeltal 21 års ålder utgå på tvångspermittering. Men orsaken
hvarför de skulle gå in såsom rekryter är nog den, att de derigenom
skulle slippa från beväringsöfningarna och dertill få någon aflöning,
med vilkor att bevista repetitionsöfningarna. Detta blefve säkerligen
starkaste driffjedern. Men hvad blir detta för folk? Aro de lämpliga,
dessa tjuguåriugar, att i farans stund sitta upp och leda förpost-
tjensten; äro de mogne män, lämpliga härtill? Jag tror det icke.
De äro icke sådana, att man till dem kan sätta den tillit, som det
erfordras i kritiska ögonblick. Nej, då vill man hafva mera stad¬
gade män att trygga sig vid; och derför anser jag icke, att försvaret
kan vinna på denna omorganisation.
Så säger man, att man skulle få en större reserv. Ja, detta
blir det, men som mig synes endast på papperet! Ty då det icke
skulle finnas mer än det bestämda antalet 4,600 hästar, blir reserven
af ingen betydelse. Det är ju på hästantalet det beror. Om för eu
kavallerist hästen skadas eller störtar, så är karlen icke längre
ryttare. Det hjelper derför icke att hafva aldrig så många reserv-
karallerister, om man icke har tillräckligt med hästar för dem. .
Denna reserv skulle derför ej hafva det gagn, som man tror.
Dessa omständigheter har jag velat framhålla så väl inom ut¬
skottet som här i kammaren; de må sedan gälla hvad de kunna.
Men på samma gång vill jag säga, att jag nu icke är emot detta
förslag, derför att jag tillhör dem, som fått båtsmanshållet på vakans.
Så är icke fallet, och detta kan äfven synas af betänkandet. Men
jag anser, att på de skäl som deri äro anförda man kan vänta ett
nytt förslag framkomma, grundadt på eu längre tjenstetid för rekryten
N:o 10. 26
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
och nu berörda förarbeten, och då hoppas jag frågan kommer
att lösas.
Det är på dessa grunder som jag tror, att det kong!, förslaget
för närvarande bör afböja», och yrkar jag derför bifall till stats¬
utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Anderson i Tenhult.
Herr Andersson i Lyckorna: Jag för min del önskar framgång
åt Kongl. Majrts förslag, och jag gör det i den öfvertygelsen, att
förslaget innebär väsentliga förbättringar gent emot hvad vi nu hafva.
Ty det ligger i sakens natur att, då, såsom man ser, ändamålet är att
få folket mera öfvadt och en större reserv, detta måste lända till
kavalleriets förbättring. Dertill kommer, att rusthållarne skulle
komma från en hel mängd trakasserier. Herr Boström lät oss visser¬
ligen veta, att han såsom rusthållare aldrig blifvit trakasserad, men
jag vet af egen erfarenhet, hvad en rusthållare kan få vidkännas.
För det första kan det inträffa, att om han har otur med remon-
teringen, kan han få remontera två, tre år efter hvarandra. Detta
blir ganska känbart, i synnerhet om rusthållaren befinner sig i mindre
goda ekonomiska omständigheter, hvilket tyvärr ofta är fallet. Det
kan äfven hända, att rusthållaren får resa till remontmötet ett par,
tre gånger, uppvisa der två å tre hästar, men få dessa kasserade!
Omsider har häst blifvit godkänd och varit i skolan, gjort ett läger,
men på detta läger blifvit kasserad, och man har undrat öfver an¬
ledningen dertill, ty hästen har varit, enligt rusthållare^ uppfattning,
lika bra som då han först kom till skolan. Dylikt väcker en be¬
rättigad önskan hos rusthållarne att genom en fixering af kostnaderna
och rusthållets sättande på vakans komma ifrån sådana kostnader
med ty åtföljande obehag, som, säge hvad man vill, alstra allt annat
än eu god samhällsordning, till skada för den sak, för hvilken så stora
uppoffringar göras.
Ehuru Kongl. Maj:ts förslag redan fallit genom Första Kam¬
marens beslut i frågan, skall jag, under förhoppning att det icke
dröjer allt för länge, tills denna fråga återkommer, yrka afslag på
utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Hörnfeldt: Det är kanske något vågadt för den, som ej
är hemma i de militära förhållandena, att yttra sig i den fråga, som
nu är före, men jag har föranledts dertill af åtskilliga yttranden,
som bär blifvit fälda. Innan jag går att besvara dem, ber jag
emellertid att få nämna, att det förefaller mig vara icke synnerligen
behagligt för en krigsminister att framlägga ett förslag för den
svenska Riksdagen. Han må nu bemöda sig aldrig så mycket för
att framställa ett acceptabelt förslag, så befinnes det dock altid
hatva något fel, som stöter emot, åtminstone så pass stort, att den,
som icke vill något, lian slå ned det.
Vi veta alla, att eu komité för några år sedan nedsattes för
uppgörande af förslag till omorganisation af hela vårt försvarsväsen.
Det af denna komité framlagda förslaget förkastades af denna ktm
Lördagen den 23 Februari, e. m.
27
N:o 10.
mare, emedan
organisation
kavalleriet.
(Forts.)
man ansåg det för dyrt. På samma sätt har det gått Angående
med alla andra arméorganisationsförslag; man har icke kunnat enas förändrad
om något. Men när nu regeringen för ett par år sedan fick igenom
sitt förslag om båtsmanshållets sättande på vakans, så kunde det,
från regeringens synpunkt sedt, anses, att det funnes möjlighet att
äfven få kavalleriet på vakans. Regeringen har derför nu framstält
ett sådant förslag, och det är naturligt, att då man icke kan stärka
försvaret på annat sätt, måste det ske på det sätt regeringen nu
föreslagit. Det förvånar mig således mycket att se utskottets moti¬
vering. Utskottet säger nemligen på 10:de sidan af sitt utlåtande:
»Ehuru utskottet i hufvudsak delar departementschefens åsigt, att
kavalleriets nuvarande organisation icke kan anses tillfredsställa
nutidens fordringar på den enskilde ryttarens utbildning, hästarnes
fältduglighet och tillgång till öfvadt reservmanskap, samt, lika med
departementschefen, är af den mening, att någon väsentlig förbättring
i kavalleriet icke kan åstadkommas genom att bygga på den grund,
hvarpå den nuvarande organisationen hufvudsakligen hvilar, anser
utskottet dock Kongl. Maj:ts förevarande förslag till kavalleriets om¬
organisation icke böra till bifall förordas.» Och på hvilka skäl?
Jo, på det skälet, att »då detta förslag innebär första steget till upp¬
häfvande af de grunder, på hvilka landtförsvaret genom stammen
hittills hvila!, har utskottet trott det vara lämpligast att, innan detta
steg tages, frågan om stammens ordnande blifvit pröfvad i hela dess
utsträckning och sammanhang.» Ja, der äro vi åter inne på frågan
om försvarets omorganisation i sin helhet, hvilken, såsom jag redan
visat, aldrig skall hafva utsigt till framgång.
Herr Danielson, som var med om båtsmanshållets sättande på
.vakans, har nu uttalat sig mot Kongl. Maj:ts förslag. Såsom skäl
härför anförde han, att vi böra ytterligare pröfva förslaget i hela
dess vidd, och det framskymtade också i hans yttrande något om
att regeringen borde vara betänkt på att, i likhet med hvad som
föreslogs 1885, föreskrifva en viss garantilag. Enligt 1885 års för¬
slag
viss
skulle nemligen staten i första hand vara skyldig att intill en
summa anskaffa
kostnaden öfverskred den
af distriktet. Jas
godtgöras
rekryten, men om
bestämda summan, så skulle skilnaden 6uu«-6u»«mj <*i
tror för min del att, om regeringen nu framlade ett sådant förslag,
det icke skulle få stora sympatier, åtminstone i denna kammare.
Att döma af åtskilliga militärers uttalanden i frågan, synes det
icke heller från deras sida vara att vänta något tillmötesgående.
Ett par af dem säga, att de icke kunna antaga förslaget derför att
den enda och rätta vägen är den allmänna värnpligten, och att det
är dit vi böra sträfva. Tro herrarne verkligen att vi kunna ordna
försvaret på det sättet, i synnerhet då det gäller specialvapnen.
Åtminstone tror jag, ehuru icke militär, icke att vårt försvar kan
ordnas på det sättet. Om jag skall döma mellan de uttalanden, som
gjorts från statsrådsbänken, och det tvifvelsmål, som framkastats från
stockholmsbänken, så får jag bekänna, att jag hellre respekterar de förra.
Som sagdt, äfven om regeringen, på grund af de uttalanden,
som gjorts här i kammaren, skulle söka kombinera de olika intresssena
och framkomma med ett förslag i den rigtningen, är jag likväl
N:o 10.
28
Lördagen den 23 B^ebruari, e. m.
Angående nästan förvissad om, att också ett sådant förslag skulle komma att
organisation Bbnderiuf vas. Jag tror derför att Kong]. Maj:t icke har någon annan
af utväg än att, såsom nu skett, bitvis föreslå försvarets ordnande och
kavalleriet, stärkande.
(Forts.) Då jag sålunda är lifligt ii tv er tv ga d om, att försvarsfrågan icke
kan lösas på annat sätt än genom partiella reformer, och då jag tror
att dess fosterländska beskaffenhet fordrar, att man någon gång
lemnar bifall till de framställningar af Kong]. Maj:t, som i sådant
syfte göras, anhåller jag, herr talman, om bifall till Kongl. Maj:ts
nu förevarande proposition.
Herr vice talmannen L. 0. Larsson: Jag hade visserligen icke
ämnat begära ordet i denna fråga, eftersom i utskottets betänkande
finnas anförda de skäl, som hufvudsakligen ledt mig vid bestämman¬
det åt mitt beslut, att afstyrka den kong], propositionen; men med
anledning af åtskilliga uttalanden under diskussionen, skall jag nu
be att få yttra några ord. Jag skall dervid icke mycket ingå pa
den militära sidan af saken, ty jag behöfver icke säga, att jag från
den synpunkten icke förstår densamma, emedan jag icke är fackman,
och jag är icke heller rusthållare och kan derför icke heller se saken
endast från deras synpunkt. »
Det har här af några rust- och rotehållare blifvit sagdt, att de
betrakta frågan endast ur försvarssynpunkt och icke ur rust- och
rotehållarens synpunkt. Ja, det behöfver nog mycket kraftigt för¬
säkras för att blifva trodt af alla, ty nog är det väl ändå något äf¬
ven ur rust- och rotehållarnes synpunkt man försvarar den kongl.
propositionen. Åtminstone kan man näppeligen tro annat, när man
hör dem säga, att kostnaden för rusthållet i Skåne nu är så obetyd-,
lig mot hvad den var uppskattad till 1885. Denna kostnad är nem¬
ligen nu 200 å 250 kronor om året, under det att den är 1885 var
betydligt högre uppskattad. Detta är ett bevis på huru väl de skån¬
ska rusthållarnes intressen blefvo tillgodosedda, när det var fråga
om att uppskatta rusthållskostnaden. Jag tror att rotehållarne kom¬
mit till en motsatt erfarenhet, eller att den uppskattning, som då
gjordes, icke på långt när motsvarade den verkliga kostnaden för
uppsättande af en infanterist. Men oaktadt kostnaden för rusthållet
således blifvit uppskattad högre än den verkligen är, hafva rust-
hållarne likväl fått och hållit till godo med SO procent afskrifning
och följaktligen vunnit åtskilligt mera än de bort och mera än rote¬
hållarne, som också tryckas af indelningsverkets bördor. Det har
också mycket riktigt blifvit yttradt, att om rusthållskostnaderna äro
så litet tryckande som här nppgifves, så bör det icke vara något
trängande behof att just nu afgöra denna fråga och bereda rust-
hållarne en lättnad, som, efter hvad de sjelfva säga, icke så mycket
skulle bestå i minskade kostnader utan fäst mer i befrielse från åt¬
skilligt trakasseri, hvarför de nu vore utsatta.
Det yttrades af en talare på kristianstadsbänken, gent emot på¬
ståendet att det skulle möta svårigheter att värfva tillräckligt man¬
skap, att enligt hans förmenande skulle folk strömma till de så kal-
Lördagen den 23 Februari, e. ra.
20
N:o 10.
lade rekrytskolorna, ty de visste mycket väl, att om det blefve krig, Angående
så vore det en fördel för dem att förut hafva förvärfvat sig öfning, förändrad
Detta yttrande förvånar mig något, när jag erinrar mig huru det or9an^a lon
förhöll sig, då det år 1885 var fråga om att i någon mån utsträcka kavalleriet.
den allmänna värnpligten. Då tilltrodde man icke ynglingarne eu (Forts.)
sådan insigt om hvad deras fördel kräfde, utan då ville man pruta
ned öfningstiden till den minsta möjliga, derför att man visste att
folket vore emot utsträckt värnpligtsöfning — en mening, som också
jag för min del biträdde.
Jag skall nu tala något om frågan ur ekonomisk synpunkt, och
det var egentligen också derför jag begärde ordet. Det har blifvit
yttradt, att det skulle vara eu stor fördel att få det nuvarande för¬
slagsanslaget till kavalleriet förvandladt till ett reservationsanslag,
med hvilket tillika med vakansafgifterca regeringen kunde få hand¬
skas i 24 år. Jag vet icke om detta vore en så synnerligt stor för¬
del, ty det förutsätter att manskapet ovilkorligen skulle kunna an¬
skaffas för det pris, som i förslaget blifvit beräknadt. Lyckas icke
detta, så får man antingen öka reservationsanslaget eller också gifva
förslagsanslag såsom förut till en del saker, ty icke kan man på för¬
hand bestämma ett,fixt belopp, som skall användas till fourage, till
skoning, till underhåll af manskap och hästar o. s. v. Att fixera
sådana kostnader till ett reservationsanslag, som ju icke får öfver-
skridas, kan derför icke vara lämpligt. Anslaget kan det ena året
vara tillräckligt, men ett annat år icke, och huru skall man då göra?
Icke kan man t. ex. låta folk och hästar svälta. Man kan möjligen
vänta någon tid med rekryteringen, men då får man icke heller den
styrka man beräknat att få.
Jag har fäst synnerlig vigt vid utskottets motivering i denna
sak och den omständigheten, att jag i samband med kavalleriets för¬
sättande på vakans äfven vill se en fixering af det indelta infanteriet.
Förr än jag får se ett sådant förslag framläggas, kan åtminstone icke
jag gifva min röst för bifall till ett förslag, som går ut på att sätta
den del af indelningsverket, som underhåller kavalleriet, på vakans,
under det den andra delen skulle förblifva sådan den är på obestämd
framtid.
Det yttrades från statsrådsbänkeu, att myndigheterna ansett att
eu fixering äfven af roteringsbesväret skulle blifva för staten allt för
dyr, samt att, om en sådan fixering skulle ega rum, rotehållarne borde
betala en viss del, nemligen den kostnad, som öfverstege den fixe¬
rade summan för en infanterist. Det vill säga: kavalleriet skall icke
hafva någon sådan skyldighet, i fall man icke får häst och karl för
det pris, som beräknats; rusthållarne skola vara befriade från att göra
något tillskott utöfver den bestämda afgiften, men rotehållarne skulle
hjelpa staten betala en viss andel i kostnaderna, i fall folk icke kunde
anskaffas för den fixerade summan. Det är visserligen icke regerin¬
gen, som uttalat detta som sin mening, men de myndigheter som
yttrat sig i frågan, hafva antydt en sådan förestående utväg. Deri
ligger således en utsigt för en rotehållare att komma i en betydligt
sämre ställning än rusthållare^ om det kong], förslaget skulle an¬
tagas, och det är derför jag för min del håller så ifrigt på att frå-
Ji:o 10. 30 Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående gan om rusthållets försättande på vakans icke må komma före, förr
organisation en fixerinS af infanteriets kostnader kommer till stånd, så att man
aj. får se, huru det ena ställer sig gent emot det andra. Ty lika be-
kavalleriet. stämd! som jag är emot ett förslag, som skulle bereda rotehållarne
(Forts.) någon fördel framför rusthållarne, lika bestämdt är jag emot ett för¬
slag, som skulle bereda rusthållarne en fördel framför rotehållarne.
Det är derför jag vill hafva båda förslagen fram, för att de på
samma gång må kunna pröfvas. Jag anser detta så mycket mera
lämpligt, som denna fråga måste redan hafva varit föremål för ut¬
redning. Redan i trontalet till 1887 års riksdag nämndes, att man
hade att förvänta icke blott förslag- om kavalleriets försättande på
vakans utan ock om fixering af indelningsverkets kostnader. Vid
1885 års riksdag uttalades ock från statsrådsbänken på det allra
bestämdaste, att frågan om denna fixering skulle i den närmaste fram¬
tiden komma före. Men vi hafva icke fått se något förslag i denna
fråga, oaktadt vi fått så goda löften i detta hänseende.
Jag har redan sagt, att jag icke vågar yttra mig eller fälla
någon dom om det ena systemets militära företräden framför det
andras. Men man har hört fackmän å ömse sidor tydligt och klart
uttala sig till förmån lika väl för det ena som det andra, och deraf
framgår att det förslag, som föreligger, icke torde hafva så öfver¬
väldigande företräden framför hvad man har, att det skulle vara
någon så stor olycka för landet, om man i år icke toge detta förslag
utan väntade till nästa år, då man äfven kunde få fram ett förslag
om fixering af rotehållet.
Då vid 1887 års riksdag frågan om båtsmanshållets sättande på
vakans förevar, var det en ledamot af denna kammare, som nu i
början af diskussionen hade ordet, som då yttrade: »Jag tror och
hoppas, att då eu annan gång ett förslag framkommer om afskaffande
af rusthållet, något som ligger skåningarne mest om hjertat, desamme,
som nu äro med om detta, då också skola ställa sig på skåningarnes
sida.» Ja, nog har han hållit ord i det fallet. Men sedan hafva vi
rotehållarne, som få vänta. Kan hända rusthållarne äfven skola ställa
sig på deras sida, när något förslag om rotehållets afskaffande kom¬
mer fram en gång? Men när det kommer, det är frågan, och det är
det vi vilja hafva visshet om, derför att vi må kunna se frågorna på
cn gång och pröfva dem ur samma synpunkt. Det är således mest
från den ekonomiska sidan sedt och derför att jag så strängt håller
på, att vi alla, som tryckas af indelningsverket, icke böra skiljas åt
på detta sätt, utan dela ljuft och ledt, och för att få fram ett förslag,
så att man på eu gång kunde veta, huru det kommer att ställa sig
med detta indelningsverk i sin helhet, som jag ej . kan biträda den
kongl. propositionen.
Herr Sven Nilsson yttrade vid 1887 års riksdag, då jag stod på
samma ståndpunkt som han i statsutskottet, i fråga om båtmans-
hållets sättande på vakans: »Jag vet väl att Riksdagen slagit in på
den vägen att lösa grundskatte- och försvarsfrågorna bitvis, och att
Kongl. Maj:t följaktligen kan hafva skäl att fortgå på samma väg,
men jag hade dock icke trott, att Kongl. Maj:t skulle på det sätt gå
till väga, att han ville bereda fördelar åt vissa orter, men icke åt
Lördagen den 23 Februari, e. ro.
31
N:o 10.
andra, som äro i likartad belägenhet, men så sker, om det föreliggande Angående
förslaget antages.» Detta tycker jag vara så sant sagdt, att jag förändrad
icke tror mig kunna sluta mitt anförande bättre än med att säga, attor^an^a wn
jag icke trott att herr Sven Nilsson skulle vilja bereda sin ort fördelar, kavalleriet.
som icke på samma grund komme andra orter till godo. (Forts.)
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet
friherre Palmstierna: Jag skall anhålla att helt kort få bemöta
några anmärkningar, som här äro gjorda, och jag skall dervid börja
med den siste talarens.
Han ville ovilkorligen sammanbinda denna fråga med frågan om
roteringsbesvärets fixerande och framhöll såsom en orättvisa den af
kollegierna framkastade tanken, att rotehållaren skulle betala hälften
af den utgift, som kunde uppstå utöfver det bestämda medelvärdet,
under det rusthållare, i fall rusthållet sattes på vakans, skulle slippa
från denna utgift. Ja, men kollegierna hafva också sagt, att det
skulle kunna gå för sig att fixera äfven rotehållet till en bestämd
siffra, i fall det nemligen på samma gång sattes på vakans. Men
det kan icke ske utan att rotehållet sättes på vakans; tv man kan
icke på en gång hafva ett besvär in natura och fixeradt i pennin¬
gar. Här återigen, då det är fråga om rusthållet, som man kan
sätta på vakans, kan man ock få besväret fixeradt. Men oaktadt
detta nu låter sig göra, vill man det icke derför, att icke hela rote-
hållsbesväret på samma gång fixeras. Ja, derför står man der också!
En talare på ölandsbänken tyckte, att den sista punkten i den
kongl. propositionen, om tiden för vakanssättningen, hade ganska litet
värde. Ja, jag vet icke, huru stort värde den har; men det vet jag,
att den är afskrifven från förslaget om båtmanshållets sättande på
vakans. Då ansågs den punkten hafva mycket stort värde, och för¬
modligen har den lika stort nu.
Han menade äfven att siden värfvade kavalleristen, enligt det
framlagda förslaget, skulle blifva för ung. Ja, det är en olägenhet,
som är mycket stor. Men om man kombinerar förslaget med rote¬
ringsbesvärets fixering och en garantilag, icke blir väl karlen äldre
derför, ty icke kan man tvinga kommunerna eller landstingen att
skaffa fram folk åt eu viss ålder.
Så talades det om att de utackorderade hästarne vid kronprinsens
husarregemente skulle vara ett bevis på, att ^ackordering icke går
för sig. Jag tror, o att man dervid bör tänka på hvilken jemförelse
det är fråga om. A ena sidan skall man jemföra den utackorderade
hästen med rusthållshästen, som står hos rusthållaren, får användas
till körning och skötes ganska olika på olika ställen. Det är just
med dessa hästar, som den utackorderade hästen skall jemföras. Å
andra sidan skall man jemföra honom med de hästar, hvilka, såsom
på Kronprinsens husarregemente, stå inne på kronans stall året om
under 10 år och få en god utfodring. Det är då gifvet, att skilnaden
blifver mycket större. Under de år hästarne vid Kronprinsens husar¬
regemente varit utackorderade vill jag minnas, att den beräknade
besparingen af foder och sådant gått till 28,000 kronor. Jag har
N:o JO.
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående också hört mig för hvad hästarnes försämring, då de kommo till-
orqanisation^?n(^e belöpa sig till, och dervid fått den uppgiften, att denna
af försämring kunde beräknas på sin höjd till omkring 8,000 kronor.
kavalleriet. Således har der vid lag uppkommit en vinst för kronan af circa 20,000
(Forts.) kronor.
Egentliga anledningen, hvarför jag begärde ordet, var emellertid
anförandet åt den talare, som framstälde en mycket sorglig bild af
ställningen vid ett regemente, som jag räknar till en stor heder att
hafva tillhört. Han ansåg, att detta regemente sjunkit. Jag tror att
han der vid lag misstager sig. Jag tror, att detta regemente haft stort
anseende framför de andra, och det derför, att det tidigt, redan
för 50 år sedan, slog in på den rätta vägen: användandet af kort
tjenstetid, skoladt folk och meddelandet af afsked, så snart karlarne
ville taga afsked. Derigenom höjdes regementets moral. Då stod
det framför de andra regementena. Dessa andra regementen hafva
derför sökt taga det till sin föresyn och varit lifligt intresserade att
hinna fatt detta regemente, hvilket äfven torde hafva lyckats, och
derför känner det sig, relativt taget, icke stå på samma höga stånd¬
punkt som förut.
Det talades äfven om att underbefälsstammen vore försummad.
Hvad kan det hafva med tvåårig värfning att göra? Jag nämnde
förut, att jag tror att vi icke hafva råd att utbilda folket i skolorna
mer än två år. Men underbefälet, som ligger qvar 4 å 6 år, kan väl
icke blifva sämre än hvad det nu är.
Det sades vidare, att det förut var ett nöje att se dessa obe-
fordrade numeranter, som hade sina distinktioner för genomgången
sergeantsskola. Hvad har man med dem att göra? Det vore att
lägga ned arbete på en massa folk, som icke vore till någon nytta.
Hvad tjenar det till att lägga ned arbete på sådana, som icke kunna
befordras till sergeanter? Men det var mycket rigtigt på den tiden,
derför att folket skulle ligga inne i alla fall. Det var då bättre att
folket läste åtskilligt, som det icke behöfde, än att det skulle gå på
krogen. Men är det icke rigtigare att, då karlarne icke behöfvas,
låta dem vara borta. Det kostar ju mindre och det är dessutom
alltid ofördelaktigt för kronan att låta folket ligga inne i kasernerna
längre än som behöfves.
Dessa vakanser, som man talat om, hafva icke uppkommit genom
försvårad rekrytering. Rekrytantalet får man nog fullt. Men vakans¬
antalet har uppkommit derigenom att karlarne icke velat rekapitulera,
då de måste taga permission, utan de vilja hellre ligga inne. Ja,
det tror jag nog. Men detta är för dyrt, då man icke behöfver dem,
det kan icke hjelpas. Förhållandet är för öfrigt mycket olika på
olika regementen. Jag vill minnas, att på trängbataljonen rekapitu-
lanternas antal är 70 procent af dem, som man skulle släppa ut.
Förut kunde man möjligen tala om tvångspermittering, då batteri-
cheferna hade manskapets beklädnad in. m. på passevolans. Det
låg då i batterichefernas intresse att folket skulle ligga ute, och det
låg ute. Det är bättre att hafva folket inne, men då får kronan
också betala mer. Om man vill se till att gifva manskapet den
högsta möjliga öfning, får man icke blott tänka på det angenäma,
Lördagen den 23 Februari, e. m.
33
N:o 10.
utan man får lof att gå fram efter systemet. Afsigten med detta Angående
tvåårssystem har ju varit att för de medel, som finnas, öka rekry- förändrad
ternas antal så mycket det låter sig göra för att få en så stor Yeseryorgan^,'tlon
som möjligt och att vid krig hafva många utbildade karlar, men ej kavalleriet.
att hålla dem inne längre än som är alldeles nödvändigt; -och ett så- (Forts.)
dant system är enligt min öfvertygelse fullkomligt rigtigt.
Men det är icke så lätt att genast sätta lig in deri och det
lernnar icke öfver allt genast så goda resultat. Orsaken härtill är
att söka i en mängd mindre gynsamma lokala förhållanden, som
man så småningom får söka öfvervinna. Men systemet är icke odug¬
ligt derför, att det på några ställen slagit mindre väl ut i början.
Man har vidare anmärkt, att man för mycket sönderdelar ka¬
valleriet genom uppsättningen af de tre nya sqvadronerna vid Jemt-
lands hästjägarecorps. Det har likvisst alltid ansetts såsom ett önsk-
ningsmål att förstärka kavalleriet uppe i Norrland. Och nu skulle
en sådan anordning kunna vidtagas utan ökade kostnader och utan
att minska kavalleriets styrka.
Slutligen skall jag be att få göra några erinringar med anled¬
ning af kavalleriinspektörens yttrande, som finnes bilagdt utskottets
betänkande. Längst ned på sidan 13 säger kavalleriinspektören:
»Vid jemförelse med det nya förslaget kan rekryt- och remontutbild-
ningen synas utfalla till dettas fördel, då manskap och hästar skola
vara i tvåårig tjenstgöring under en tjenstetid af nio år, medan de
indelta rekryterna och remonterna skola utbildas på tvenne exercis-
sqvadroner å 100 dagar, således sammanlagdt 200 dagar, men då
manskapet i regeln under sin tjenstetid återkommer till tre å fyra
exercissqvadroner efter dessa 200 dagar, blifver skilnaden för dess
utbildning ej så särdeles stor.» Jag har låtit göra ett sammandrag
öfver det antal folk, som är kommenderad! till rekrytmötena utom
rekryterna, och det visar att under de sista 5 åren i medeltal 22
man af 340 eller endast omkring TJT varit kommenderad! och att
manskapet således i medeltal blott återkommer till en exercis-
sqvadron under hela sin återstående tjenstetid.
Vidare säges i kavalleriinspektörens yttrande: »Underbefälet
genomgår, efter de tvenne första, två exercissqvadroner, en förbere¬
dande korporalskola på 100 dagar samt derefter kavalleriskolan på
ett år, åtskilliga till och med två kavalleriskolor, innan de befordras
till underofficerare; sålunda kan underbefälsutbildningen nu anses
vara fördelaktigare än förslaget.» Men af eu vid den kong!, propo¬
sitionen fogad tabell synes, att enligt det nya förslaget utbildnings¬
tiden för ryttare, som erhållit underbefälsutbildning, icke skulle ut¬
göra mer än 500 dagar och för ryttare, som erhållit befordran till
korporal 1,500 dagar o. s. v., och det är ju påtagligt att de, som
året om ligga i tjenstgöring, måste erhålla en större utbildning än
de, som endast under en del af året äro i tjenst.
Vidare fortsätter kavalleriinspektören: »Remonterna utbildas nu
på tvenne exercissqvadroner å 100 dagar, der de ridas af äldre, ut¬
valde ryttare under ledning af en. genom mångårig vana skicklig
stallmästare.» Ja, huru är det med de der stallmästarne? Jo, lönen
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 10. 3
N:o 10. 34
Lördagen den 23 Februari, e. ra.
:!nvä0nde1s såsom ai'fvode ät en officer, som flere å år råd, men endast
organisation 3 månader hvarje ål-, tjenstgör såsom stallmästare. Det skulle blifva
af pa^ samma sätt enligt det nya förslaget, endast med den skilnad att
kavalleriet, arfvodet nedsättes till 800 kronor och uppdraget skulle icke kunna
(Forts.) lemnas till hvilken officer som helst utan endast till den, som afl
chefen särskilt förordnas vanligen under många år.
Vidare anför kavalleriinspektören: »Andra årets remonter skola
begagnas af rekryterna, och torde deras vidare utbildning ej vinna
mycket härpå; tredje året skola de utackorderas för att användas
till draghästar och aldrig mera brukas till sitt egentliga ändamål
utom under repetitionsöfningarne.» Hvad först beträffar att andra
årets remonter skola begagnas af rekryterna, så egen ju samma för¬
hållande rum äfven nu, men hafva de ej ridits då mer än 3 månader
och hvad utackorderingen angår, så skulle ju olägenheterna deraf
kunna afhjelpas genom att taga in remonterna hvart tredje eller
fjerde år.
Jag tror således icke att det är så farligt med den militära sidan
af frågan, som mången här sökt framhålla. Förslaget är ju icke
heller något hastverk utan har under flere år och under flere de¬
partementschefer så småningom förberedts och utarbetats.
Herr Lyttkeus: Dä jag hörde herr vice talmannens yttrande
nyss, kom jag till den öfyertygelsen, att hela hans långa tals korta
mening var, att som icke vi rotehållare nu kunna få samma
fördelar, som för ett par år sedan bereddes åtskilliga provinser ge¬
nom båtsmanshållets sättande på vakans, och som nu enligt detta för¬
slag skulle tillkomma rustbållarne, så säga vi: nej; — vi unna icke rust¬
hållarne denna lättnad och fördelning åt den tunga bördan, emedan vi
icke kunna få vara med derom. Den provins jag tillhör kom förra året
i åtnjutande af fördelen utaf båtsmanshållets'sättande på vakans, och
jag har erfarit med hvilken belåtenhet denna förändring der mottogs.
Sjelf är jag hvarken rust- eller rotehållare, men då jag sett den be¬
låtenhet, som båtsmanshållets sättande på vakans väckt, så vill jag
för min del gerna unna rusthållarne, hvilka äro långt mer betungade
än någonsin de, som hade att deltaga i båtsmansunderhållets under¬
håll, samma fördel. Dessutom är det en känd sak, att rusthållarne
ofta äro utsatta för trakasserier, icke så mycket af befälet utan fast¬
mer af dragonerna och husarerna, hvilka hafva dem helt och hållet
i sina händer, derigenom att de kunna vanvårda och misshandla deras
dyrbara egendom, hästen. Det är visserligen sant, att mycket nu¬
mera blifvit törbättradt och kanske det för närvarande också är bättre
stäldt i detta afseende, men jag har likväl hört, att trakasserierna på
många ställen ännu fortfara. Jag vill derför gerna vara med om
att befria rusthållarne från dessa obehagligheter, hvilka kännas lika
betungande som sjelfva kostnaden.
För »ifrigt innebär förslaget en förbättring äfven i militäriskt
hänseende, ty ehuru jag icke förstår den militära sidan af saken, är
det klart för mig, lika som det bör vara klart för hvar och en, att
det måste vara eu stor vinst för landet att i händelse af behof hafva
en mängd väl öfvnde kavallerister, som i nödens stund kunna blifva
Lördagen den 23 Februari, e. m.
35 N:o 10.
landets försvar till nytta. Härtill kommer också, att kostnaden för Angående
den stora reformens genomförande är relativt obetydlig. förändrad
Efter hvad jag under diskussionen hört, så tyckes herrar m\\\-0r9am^ lon
tärers motstånd mot förslaget grunda sig derpå, att det skulle lägga kavalleriet.
hinder för den allmänna värnpligtens införande hos oss i samma ut- (Forts.)
sträckning, som den förekommer i åtskilliga andra länder. Men för
största delen af svenska folket är det en förskräckelse att tänka sig
en värnpligt hos oss efter det preussiska systemet. Om detta förslag
derför kunde blifva ett hinder för detta systems införande i vårt
land, sä skulle detta vara tillräcklig anledning för mig att rösta för
detsamma. Detta förslag går dessutom i den luggning, hvaråt Andra
Kammaren alltid sträfvat, nemligen att för en begränsad kostnad
åstadkomma ett ökadt försvar. Och säga hvad man vill, så skulle
vart kavalleri efter det nya förslaget i alla delar blifva bättre, än det
för närvarande är. Jag vill icke förneka, att det ju kan kännas hårdt
för rotehållarne i de fattigare och magrare trakterna af landet att
icke få sina kostnader för indelningsverket fixerade. Men då det var
fråga om båtsmanshållets sättande på vakans, sade jag att jag icke
skulle sätta mig emot en liknande reform, när det gälde kavalleriet.
Jag säger detsamma nu, att jag icke skall motsätta mig ett blifvande
förslag om roteringsbesvärets fixering.
Jäg yrkar bifall till Ivongl. Maj:ts förslag.
Med herr Lyttkens instämde herr Halvar Eriksson i Elgered.
Herr Sven Nilsson: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
tager till ordet i denna fråga, men jag anser mig skyldig att upptaga
till besvarande åtskilligt, som blifva anfördt, sedan jag förra gången
yttrade mig.
•lag vill då först vända mig till herr Boström och säga honom,
att, då jag talade om förhoppningen att de som 1887, då båtsmans-
hållets vakanssättning genomfördes, fingo indelningsverket reformeradt,
nu ej skulle motsätta sig det föreliggande förslaget, jag alldeles icke
räknade honom, ty jag visste på förhand, att han aldrig ville vara
med om att lindra indelningsverkets bördor, och således kan han
icke göra sig den föreställningen, att jag hade någon förhoppning att
få honom med i dag.
För öfrigt skall jag bedja att få med några ord bemöta den ta¬
lare på kristianstadsbänken, som gaf en så sorglig skildring af till¬
ståndet vid Vendes artilleriregemente. Det har här i kammaren varit
eu heder att kunna sätta det regementet främst bland alla, och det
har af representanter i svenska riksdagen verkligen uttalats just det
omdömet om detta regemente. Det är derför mycket sorgligt att
höra en sådan skildring, som vi nyss fått af tillståndet vid detta
regemente, särskild! derför att den kommer från denne representant,
som sjelf är officer vid regementet.
Jag kan naturligtvis icke ingå i ett fullständigt bedömande af
den militära sidan af saken, men är förvissad om, att han gjort sig
skyldig till ganska väsentliga öfverdrifter, då han talade om att det
icke fans mer än 6 man i underbefälsskolan, så föreställer jag mig
N:o 10.
36
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
Lördagen den 23 Februari, e. in.
verkligen, att det icke är den militära organisationen som är orsaken
dertill. Ty när man kunnat hålla skolorna fulltaliga vid andra värfvade
regementen i Skåne, såsom åtminstone fallet är vid kronprinsens
husarregemente, vill det synas, som om det borde kunna gå för sig
äfven vid Vendes artilleriregemente i Kristianstad, om., skolan rätt
skötes. Det är således ingen brist i sjelfva organisationen, utan måtte
det vara något, som brister i sjelfva anordningen af skolan. Jag bar
velat uttala det omdömet, emedan jag verkligen hört talas något om
ett missnöje, som råder vid Vendes artilleriregemente, ett miss¬
nöje, som må hända har någon orsak till att icke allt går lika bra nu
som förr.
Han har också behagat läsa upp en del af kavalleriinspektörens
utlåtande, som skulle utgöra ett skäl för utslag på Kongl. Maj:ts
proposition, men det förefaller mig, som om han ej gjorde rigtigt
rätt, då han ej läste upp äfven den punkt, som dock utgjorde sjelfva
slutklämmen i utlåtandet. Kavalleriinspektören klandrar indelnings¬
verket mycket, men ger det dock äfven stora företräden, och i sådant
afseende förekommer bland annat en punkt, som jag skall bedja att
få läsa upp. Kavalleriinspektören säger: »Jag är ingen beundrare
af indelningsverket, men det har en stor fördel, som väl ej kan be¬
stridas och som är af stor betydelse, den nemligen att rusthållare!
under alla omständigheter skall skaffa karl i stället, så att regemen¬
tena alltid kunna hållas kompletta; detta är ej alltid fallet vid värf-
ningen». Se, der ligger resultatet af kavalleriinspektörens anmärk¬
ningar; det är ett uttalande, hvaromkring hela hans utlåtande sluter
sig. Han vill att bonden fortfarande skall skaffa karl. Han anser,
att staten icke är mägtig skaffa, men bonden, han är det. År detta
rimligt? Jag tror det för min del icke. Nog har staten mera både
kraft och magt än rusthållaren i det afseendet. När sådana förhål¬
landen kunna inträffa, att kostnaderna för anskaffande af dessa karlar
och hästar blifva så betungande, att det blir synnerligen svårt för
rusthållarne att fullgöra sina förpligtelse^ är det orimligt att pålägga
rusthållarne en sådan börda. Men om man med uppmärksamhet
följde den ärade talarens på kristianstadsbänken anförande, så stäm¬
mer han särdeles öfverens med kavalleriinspektören derom, att indel¬
ningsverket bör bibehållas, och således att bönderna fortfarande få
bära bördan.
Det sades vidare från kristianstadsbänken, att man hade en sorg¬
lig erfarenhet från Vendes artilleriregemente som ingåfve den farhå¬
gan, att hela den värfvade stammen skulle blifva en sorts lösdrifvare,
men samme talare förordade dock så varmt den allmänna värnpligteu.
Jag hemställer till honom, om det icke då skulle gå på samma sätt
med de värnpligtige som med de värfvade. Hvad skall det då blifva
aflida värt svenska folk? Finge de värnpligtige ligga inne i sådana
skolor som talaren skildrat dem vid sitt regemente, skulle vårt folk
ju blifva alldeles förstördt. Om de af talaren antydda missförhållan¬
den i verkligheten ega rum, så måste det, enligt min uppfattning,
icke vara särdeles lockande för svenske medborgare att befordra det
af honom så varmt förordade värnpligtssystemet. När sådana skil¬
dringar göras öfver de skolor som skola utbilda vårt folk till landets
Lördagen den 23 Februari, e. m.
37 N:o 10.
försvar, då är det ej underligt att folket får en fasa för dessa Angående
skolor. ' förändrad
Det bär vidare anförts af eu talare på ölandsbänken, att det yoreor-ganinSftion
orimligt att stipulera ett sådant vilkor, att om anslaget icke räckte kavalleriet.
till och om icke Riksdagen beviljade medel, rusthållarne skulle sätta (Forts,)
upp häst och karl igen. Krigsministern har redan svarat, att det är
samma vilkor, som gäller i afseende på båtsmanshållet; ett lika vil¬
kor stipulerades, när staten öfvertog anskaffning och underhåll af mun-
deringspersedlarna. Och hvarför skall man då vara rädd för att gå
in på samma vilkor här? Det vore icke konseqvent. Naturligtvis
skulle jag gerna sett, om man kunnat blifva fri från ett sådant vil¬
kor, men jag fruktar det heller icke, då jag har den öfvertygelsen
att det alls icke skall blifva svårt att anskaffa folk till våra rege¬
menten, och om än kostnaden i framtiden derför skulle ökas, lemnar
nog Riksdagen det ökade anslag som behöfves. Det lärer väl ej heller
vara möjligt få reformen genomförd utan eu sådan garanti, hvarigenom
staten kan vara tryggad för att man icke ställer hela kavalleriet på
lös grund, och derför låter jag vilkoret för min del stå.
Samme ärade talare undrade också hvad det skulle tjena till att
hafva så stor reserv, då man icke har tillräckligt med hästar. Ja,
detta kan nog synas som en anmärkning, men reserven ärjuafsedd
att användas som ersättningsmanskap under kriget. Och ifall reser¬
ven är större än för detta ändamål är behöfligt, är det ju då tid på att
anskaffa tillräckligt antal hästar för densamma? Man säger, att staten
vid sådant tillfälle har svårt att skaffa dessa hästar, och det blifver dyrt,
om staten skulle vara nödgad göra det vid ett sådant tillfälle, men
man tycker naturligtvis det icke är dyrt, när rusthållarne få göra
detta, således innehåller förslaget äfven i detta afseende eu för¬
bättring, som är ganska viisentlig.
Jag skall sedermera be att få vända mig mot herr vice tal¬
mannen som replikerade mig i åtskilliga delar af mitt förra an¬
förande. Till en början får jag säga honom, att det förundrar mig
något att nu höra honom hålla så strängt på fixering af indelnings¬
verkets kostnader. Alla de som voro här vid 1885 års riksdag minnas
nog, hurusom jag, sedan jag i olikhet med honom satt mig mot det
då genomdrifna förslaget om 30 procent afskrifning af grundskatterna
mot värnpligtstidens utsträckning, först i statsutskottet och sedan här
i kammaren väckte framställning om fixering åt indelningsverkets
kostnader. Men hvem var det då, som arbetade mot denna sak
med alla krafter? Jo, just herr Diss Olof Larsson. Han ville då
alls icke höra talas om någon fixering. Men nu är en fixering
lämplig. Det går naturligtvis an att säga en gång si och eu annan
gång så. Man kan ju komma på bättre tankar; men då får man
icke heller komma och tala om, att andra äro inkonseqventa, när
man sjelf är så inkonseqvent. För min del är jag fortfarande af den
åsigteu att en fixering af indelningsverkets kostnader bör ega rum,
och skall ej heller motsätta mig detta da förslag derom förekommer.
Herr Danielson talade om nödvändigheten af en garantilag, i stället
för att binda sig vid reservationsanslaget. När 1883 års förslag låg
före till afgörande, då var det också fråga om en garantilag som
S-.o 10.
38
Lördagen den 23 Februari, e. in.
Angående skulle betrygga hela arméorganisationen, och på hvilken grundval hela
förändrad förslaget var bygdt. Men hvem var det som då var emot detta
oiganwaion försjag? Jo, representanten från Leksand herr kiss Olof Larsson.
kavalleriet. Det var då deri ömtåligaste punkten i förslaget, som låg före, och på
(Forts.) denna punkt var det som hela förslaget skulle stå eller falla. Just
denna garantilag var det som herr kiss Olof Larsson icke kunde vara
med om. Således finner man att om vice talmannen och herr Danielson
skulle göra upp ett förslag till ny organisation, så blefve de icke
öfverens i den punkten, så vida icke vice talmannen ändrade sin
mening, och då är det fara värdi, att icke heller ett förslag bygdt
på sådana grunder har någon stor utsigt att godkännas. Vidare
sade vice talmannen att jag uttalat den meningen, att det vore sii
billigt att vara rusthållare i Skåne. Det behöfde derför ej vara så
brådskande med att antaga det föreliggande förslaget. — Ja, jag har
sagt, att det nu är billigt, och detta är verkligen sant. Men de
billiga kostnaderna hafva icke varat så synnerligt länge. Ty det är
icke så länge sedan ett rusthåll i Skåne borde och kunde beräkna
sina utgifter i och för rusthållet till 400 kronor, och hvem garanterar
för att det billiga priset står sä länge? Priset beror på efterfrågan
efter folk och hästar, men förhållanden kunna snart inträffa, att det
blir dyrare, mycket dyrare. Vid den tiden då värdet uppgafs för
rusthållen, bestämdes rustningskostnaden till 350 kronor, ehuru den
verkliga kostnaden då uppgick till mer än detta belopp. Sedan
beklädnaden öfvertogs af staten, har kostnaden nedgått med 50
kronor, så att den blifvit nedsatt till 300 kronor, hvilken summa nu
föreslagits utgöra vakansafgiften. Då förhållandena äro sådana, tror
jag att den insinuation, som man i detta fall rigtat mot rusthållarne
i Skåne, att vi skulle komma att förtjena på afskrifningen då man
beräknar 30 procent på 300 kronor icke är så alldeles säkert, emedan
tillgången på folk för närvarande är mycket rikligare än den nå¬
gonsin varit på sista tiden. Det är med denna sak som med alla
andra. Vissa perioder är varan dyr, och andra deremot billig.
Han var också förundrad öfver, att man kunde tro, att det skulle
blifva ett så stort tillopp till skolorna, att folket sjelf skulle strömma
dit för att lära sig konsten att försvara landet under ett krig. — Ja,
jag står äfven vid den meningen, att vid skolorna ej skall blifva brist
på folk och är fullt öfvertygad om att detta skulle blifva händelsen.
Men jag har också antydt att detta beror på skolorna. Han sade
att eu sådan uppfattning icke hittills hade visat sig, ty folket är mot¬
villigt mot den allmänna värnpligten. Här är det dock den skil-
nadeu, att de värnpligtige få fullgöra sin öfning så godt som utan
ersättning, men man betalar deremot stamsoldaterna och gör detta
rätt bra, hvarjemte desse, om skolorna äro rätt ordnade, i dessa
kunna erhålla allmän medborgerlig bildning, som kan vara dem till
gagn för framtiden. Om skolan således göres sådan den bör vara,
så skall manskapet vid skolorna efter slutad tjenstetid icke allenast
kunna hafva behållning på lönen, utan äfven hafva stora fördelar
från sin tjenstetid af de kunskaper, som de fått förvärfva i skolan.
Sådant skulle naturligtvis fallet icke blifva i fråga om beväringen,
Lördagen den 23 Februari, e. m.
39
N:o 10.
ty om man skulle öfva kela folket, voré det ju omöjligt åstadkomma Angående
skolor för sådan undervisning åt alla. förändrad
Han sade vidare att jag förr varit af den meningen, att frågan or9an™a wn
borde lösas på en gång. Ja, det är riktigt. Jag bar haft den upp kavalleriet.
fattningen, men jag antydde ju i början af mitt anförande orsaken (Forts.)
hvarför jag gått öfver från denna ståndpunkt. Orsaken är den, att
då jag nu icke tror att det är möjligt, att hela frågan kan lösas på
eu gång, så anser jag att man får taga den bitvis och hvad som kan
fås. Han sade också det, att jag sagt en gång, att man borde be¬
reda lika fördelar för alla. Det är ju alldeles klart, att när jag stod
på den ståndpunkten, att då jag ville lösa frågan på en gäng, jag
också ville att fördelarne skulle komma alla lika till godo. Och
detta vill jag ännu. Jag representerar här, utom andra svenska med¬
borgare, både rust- och rotehållare, hvarför jag kan försäkra, att om,
jag icke stode lika mycket på andras, deribland äfven rotekållarnes,
som på rusthållarnes bästa, så skulle jag med rätta blifva mycket
klandrad. En mycket stor del, särskild! af mina egna valmän, ut¬
göras af rotehållare. Vi hafva nemligen två regementen kavalleri
och två regementen infanteri i Skåne. Då rotehållarnas antal således
måste vara ej obetydligt och för hviika jag måste hafva lika varmt
intresse som för rusthållarne, kan jag således icke mottaga den be¬
skyllningen, att jag icke hyser lika stor välvilja äfven för rote-
hållarne, fastän enligt min uppfattning en lösning af den frågan icke
nu kan ske eller på eu gång, dä förslag derom nu ej föreligger.
Jag skall icke upptaga tiden längre med att ingå i flera svaromål
på föregående yttranden. Jag har kanske upptagit den alldeles för
länge. Men jag önskar till sist hafva sagdt, att då jag alltid stått
på deras sida, som yrkat att vårt stammanskap bör underhållas ute¬
slutande af staten, och att det bästa möjliga måtte göras för landets
försvar, inom billighetens gränser, så beklagar jag att frågan derom
äfven denna gång fallit i Första Kammaren, hvarigenom möjlighet
icke förefinnes till dess lösning nu. Det är sorgligt, mine herrar, att
då förslag framläggas den ena gången efter den andra för erhållandet
af ett godt försvar, för jemförelsevis billiga kostnader, att sådana för¬
slag alltid skola falla i Första Kammaren. Så har det skett två
gånger förut då vidtomfattande förslag till ordnande af försvaret varit
ä bane, som flerdubbelt skulle hafva ökat vårt försvar för samma
kostnader som vi för närvarande utgifva för det gamla. Båda för¬
slagen hafva fallit i Första Kammaren. Nu är det ett till sådant som
fallit. Om det skulle derför inträffa, såsom det yttrades af talaren
på kristianstadsbänken, att vi icke få något försvar förr än vi fått
erfara de bittra frukterna af ett krig, då vill jag icke bära ansvaret
för hvad som en sådan sorglig händelse skall medföra för vårt
älskade fosterland, utan det må stå för deras räkning, som neka an¬
tagandet af den organisation som är å bane, hvarigenom något verkligt
skulle komma att göras för fosterlandets försvar. Jag anhåller fort¬
farande om bifall till Kong). Maj:ts förslag.
Herr Danielsou: Jag begärde ordet med anledning af den upp¬
fattning, herr statsrådet tycktes hafva fått af ett yttrande, jag nyss
N:o iO.
40
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående fälde. Jag tror, att herr statsrådet missuppfattade mig, då han trodde
o^anisationatt s''u"e ha syf’tat på att sista punkten af Kong!. .Maj:ts förslag
organisa lönvakanssättning skulle hafva för litet värde. Jag sade tvärtom, att
kavalleriet, den sista punkten innebar för mycket värde. Deri ligger naturligtvis
(Forts.) hela hållhaken, att just rusthällarne få rekrytera, om icke det flas
tillräckligt anslag. Herr statsrådet invände mot mig, att den punkten
var rent af afskrifven från lagen om båtsmanshållets vakanssättning.
Det är mycket rigtigt så, och jag minnes det nog, men då var det
fråga om flottans stam, som i och för sig är ett särskilt vapen, och
som icke kan jemföras i sin helhet med denna fråga. Här är åter
fråga om, att rusthällarne, derest anslaget icke skulle räcka till,
måste träda emellan, och skaffa karlar. Detta kan jag icke i vidare
utsträckning vara med om; ty hvad skulle inträffa, om det blefve
fråga om hela indelta arméns sättande på vakans, såsom man också
hoppas skall ske, och om icke rekryteringen kunde gå för sig med
det anvisade anslaget? Det innebär, synes mig, icke något annat än
ett medel att förmå riksdagen bevilja penningar, skatt man kan betala
folket så mycket att man kan få rekryter, då eljest landets samtliga
rote- och rusthållare få i stället åter taga vid, hvilket kommer att visa
sig vara, om icke en omöjlighet, så dock åtminstone en stor oreda. Vill
icke Riksdagen bevilja alla de anslag, regeringen bestämmer vara för
rekryteringen behöfliga., kommer naturligtvis den uppfattningen fram,
att i annat fall tå rote- och rusthällarne sätta upp igen.
Det blifver således ett tryck på nationen, som jag icke anser rigtigt.
Vill man bygga ett försvar på sådana grunder som här äro i fråga,
så kan jag nog vara med derom, men då skall saken vara klar och
det icke finnas eu sådan der hållhake, som pressar en dit, hvart
man egentligen icke vill. Jag vill dermed ock hafva bevisat, att
derför att jag delade uppfattningen i utskottets utlåtande om att
tjenstetiden kunde blifva något längre än Kongl. Maj:t föreslagit, jag
också kunde vara med om en garantilag. Skulle tjenstetiden blifva
något längre, behöfde man icke befara några svårigheter att få
rekryter. Men herrar militärer hålla på deu korta tjenstetiden der¬
för att de derigenom tro sig lättare fa rekryter, och bry sig sedan
föga om mannens framtida bergning.
Men emellertid veta vi nu alla att frågan fallit, sedan den
blifvit afslagen af Första Kammaren. Men då kan man fråga hvem
det är som gagnar saken mest, antingen de som tala om detta för¬
slags alla fördelar, om hvilket man vet, att ifall man får igen ett
sådant förslag, så fäller det på grund af medkammarens motvilja mot
detsamma, eller de som icke vilja veta af ett sådant förslag, som
inedkammaren icke vill vara med om, utan hvilka sträfva efter ett
förslag som kan hafva någon utsigt att blifva antaget af båda kam-
rarne? Jag tror att det är bättre att man nu bär gör sina erinringar
och uttalar sin uppfattning i det syftet, att man önskar få fram ett
nytt förslag, så att frågan blifver löst. Ty från första stunden som
frågan var före i utskottet märktes det nog, att Första Kammarens
ledamöter icke kunde förmås att gå med derpå och icke vore vän¬
ligt stämda för detsamma. Under sådana förhållanden stälde sig
frågan för mig sålunda, att man borde lemna den bästa möjliga
41
iN:o 10.
Lördagen den 2B Februari, e. m.
ledning åt regeringen, på hvad sätt man önskade få frågan löst, på
det att förslaget, då det komme åter, måtte hafva varit i tillfälle att
uppgöras i betraktande af sådana erinringar och önskningar. Sådan
är min uppfattning, om man verkligen vill frågans lösning; och det
är detta som vi också framhållit. Men anse nu herrarne, som tala
för Kongl. Majits förslag, att man skadar sjelfva saken genom att på
det sätt jag här framhållit taga hänsyn till medkammaren och reson-
nera om bästa vägen för att få frågan verkligen löst, så må jag be¬
känna, att den tankegång, som ligger till grund för denna kerrarnes
åsigt, den kan jag rakt icke förstå. Ty man bör väl taga saken
sådan den i verkligheten förhåller sig, och derför bör man väl också
gå ut derifrån, att detta är ett förslag, som redan fallit. Gör man nu
det, så kan, tyckes mig, det icke återstå något annat att tala för än
att gifva en vägledning för regeringen, så att vi få frågan tillbaka i
det skick, som vi tro att äfven medkammaren skall kunna gilla, och
att man således må kunna nå det mål, som äfven herrarne från
Skåne eftersträfva, eller att komma till frågans slutliga lösning. Jag
önskar således för frågans möjliga lösning erhålla ett förbättradt för¬
slag beträffande detta specialvapen. Det är detta som har vägledt
mig. Jag har icke sagt något åt det hållet, att jag icke ville att
äfven frågan om omorganisationen af ifrågavarande specialvapen äfven
skulle erhålla sin lösning. Och jag vill icke blifva misstydd på det
sättet, att man skall säga, att jag är emot sjelfva saken.' jDet är
jag visst icke, utan jag önskar att frågan i förbättradt skick måtte
komma igen. Det är derför som jag framhållit min uppfattning, och
jag tror att man på det sättet mera gagnar sjelfva saken, än de-göra,
som tala för rent bifall till ett förslag, som redan fallit.
Herr Truedsson: Jag ber att få yttra några ord. Hvad det
beträffar att se saken från militär synpunkt, vill jag intet yttra
mig utan instämmer uti hvad från statsrådsbänken blifvit uttaladt.
Men hvad det angår att se saken från rusthållarnes sida, vill jag
säga något, då jag sjelf har 28 års erfarenhet som sådan. I hvad
som är sagt af min ärade granne till venster, att det icke skulle
vara någon lindring för oss rusthållare, om detta förslag antoges, vill
jag instämma uti allmänna fall. Men låtom oss antaga, att ett rust¬
håll har otur med remonteringen, då ställer sig saken helt annor¬
lunda, t. ex. man straffas med straffremontering, får betala ett högt
pris för hästen, och ej tjena mer än 3 år. Ja, vi hafva exempel
att under 10 å 12 år ett rusthåll fått skaffa 3 hästar, då ett
annat har skaffat 1. Under sådana förhållanden, som ganska ofta
inträffa, blifver rusthållarnes börda mycket olika fördelad dem emellan.
Men, säger man, hvem kan hjelpa sådana omständigheter, hvar och
en får finna sig i sitt öde. Ja, ruine herrar, om det kongl. förslaget
antoges, utjemnade det rusthållarnes börda lika dem emellan, och
alla trakasserier emellan befäl och rusthållare vore undanröjda. Det
är detta jag velat säga och yrkar derför bifall till det kongl. för¬
slaget.
Angående
förändrad
organisation
, af
kavalleriet.
(Forts.)
Herr Bengtsson i Gullåkra; Då så många andra förut haft
N:o 10.
42 Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående ordet i denna fråga, och åtskilliga af talarne varit från Skåne, kan
nrnm^ntån mä hända anses öfverflödigt att äfven jag nu yttrar mig. Och
af hade jag sjelf varit rusthållare, så skulle jag heller icke gjort
kavalleriet, det. Men jag har dock velat gifva tillkänna, att jag, ehuru sjelf icke
(Forts.) rusthållare, icke dess mindre kommer att ställa mig på rusthållarnes
sida och losta för antagandet af Kongl. Majits förslag. Det kan
icke annat än förvåna mig, huru utskottet kunnat komma till ett
sådant resultat som att utslå Kongl. Majits förslag, sedan utskottet i
motiveringen lemnat detsamma ett så godt vitsord och erkänt sig i
hufvudsak dela de deri uttalade åsigterna. Jag kan för min del icke
finna annat än att de skäl, hvilka utskottet anfört för ett afslag, äro
blott svepskäl. Ty vore dessa skäl verkliga, kunde de lika väl
hafva varit tillämpliga, då det var fråga om båtsmanshållets sättande
på vakans. Med detta gick mycket väl för sig utan sådana protester,
och då borde väl följden hafva varit den, att utgången af den nu
föreliggande frågan bort blifva densamma. Då man vet hur miss¬
nöjd allmänheten är med det nuvarande rekryterings- och remon-
teringsbesväret, så skulle det förefalla mången besynnerligt, om icke
Riksdagen antoge ett förslag, som går i den retning, som det nu
föreliggande. När förslag af dylik beskaffenhet kommit från eu
enskild motionär, har man vanligen fått afslag å detsamma på den
grund att, såsom det framhållits, sådana frågor borde komma från
regeringen. Nu föreligger bär en fråga, som kommit från Kongl.
Maj:t, och hvilken är åtföljd af, tyckes mig, en god, klar och tydlig
utredning. Men nu vill man det oaktadt afslå densamma. Jag kan
för min del icke förstå, huru man under sådana förhållanden skall
kunna få afgjord någon större fråga, eller på hvad sätt en sådan
skall kunna blifva antagen af Riksdagen. Man begär gång på gång
att Kongl. Maj:t skall komma med förslag, för att afhjelpa det och
det förhållandet, Men när Kongl. Maj:ts förslag kommit fram, så
söker man efter alla möjliga skäl för att afslå detsamma.
Det har blifvit anfördt från den militära sidan, att förslaget vore
olämpligt derför, att de under viss tid värfvade ynglingarne, när de
kornme ut från sin tjenstgöring, skulle vara nära nog att räkna till
lösdrifvarne. Men huru skall det gå, när vi få allmän värnpligt,
när alla våra söner skola kaserneras? Då skola de ju också komma
ut i lifvet från kasernerna lika förfallna.
När emellertid Riksdagen år 1883 icke förmådde lösa härordnings-
frågan i sin helhet, så synes det mig som om ingenting annat åter-
stode än att söka lösa densamma på de partiella reformernas väg.
Det är denna väg, som man beträdt, då man löste frågan om båts-
manshållet, och det är på denna väg som vi i dag ytterligare böra
taga ett steg genom antagandet af det föreliggande förslaget. Jag
anhåller sålunda, herr talman, om afslag å utskottets hemställan och
bifall till Kong]. Maj:ts förslag.
Herr vice talmannen L. 0. Larsson: Jag begärde egentligen
ordet för att säga hvad som sedermera blifvit sagt af herr Daniel-
son och bär således icke mycket att tillägga. Man har talat om,
huru vida Kongl. Maj:ts förslag bör antagas eller icke, men det är redan
Lördagen den 23 Februari, e. m, 43
fallet genom Första Kammarens beslut, så vidt jag kan fatta, och då
lär det väl icke gagna till något att taga Kong], Maj:ts förslag. Ty
skulle Kongl. Maj:t komma igen vid nästa riksdag med samma
förslag oförändradt, skulle det vara bra besynnerligt, om Första
Kammaren då ändrade mening, derför att vi bär i kammaren tagit
förslaget, ehuru i Första Kammaren nu förefinnes så stor majoritet
mot sagda förslag. Jag skall nu be få vända mig mot hvad herr
Lyttkens yttrade. Om jag ser efter på diskussionen här i kammaren
vid 1887 års riksdag, var det en annan högt aktad ledamot från
Halland, som yttrade, i fråga om att välja mellan aflöningen till
båtsmännen och vakansafgiften, följande: »Kanske om rotehållarne
hördes i denna fråga, skulle de lika gerna behålla båtsmännen som
att betala vakansafgiften». Och man var således ungefär lika nöjd
med hela saken. Nu har herr Lyttkens helt öppenhjertigt sagt oss,
att det rådde en omåttlig glädje i Halland då förslaget antogs. De
voro således då förra gången icke så väl underrättade om stäm¬
ningen i Halland, men de hafva antagligen fått bättre reda på den
sedermera.
Men då sådan glädje kunde uppstå i Halland, der hvarken grund¬
skatter eller indelningsverk är särdeles tryckande, hemställer jag till
herr Lyttkens, som jag är öfvertygad vill se så många menniskor
som möjligt glada och lyckliga, om det icke är bättre att vi nu
undanskjuta hela frågan och så bereda hela landets rust- och rote¬
hållare samma glädje, som nu är rådande i Halland.
Herr Sven Nilsson i Efveröd yttrade sig emot mig, och det var
i ett par afseenden, hvari jag nu beder att få bemöta honom. Han
yttrade nemligen först, att då det här i kammaren år 1883 var
fråga om en garantilag, så var jag emot den lagen. Ja, det
är mycket sant, det var på den tiden när herr Sven Nilsson ville
vara med om nittio dagars öfning för de värnpligtige. Och
då denna garantilag skulle hafva medfört stora orättvisor för de
olika kommunerna inom landet, kunde jag icke vara med om den¬
samma. — 1885 var jag emot fixeringen, sade han vidare, under
det han deremot då var mycket ifrig för en sådan för hela den in¬
delta armén. Ja, det är också mycket rigtigt. Men hvarför var
jag då emot saken? Jo, derför, att då förelåg ett Kongl. Maj:ts för¬
slag derom, att vi skulle få en afskrifning af 30 procent både på
grundskatter och indelningsverk, och jag ville icke, såsom herr Sven
Nilsson, afsåga mig den förmån, som man härigenom skulle bereda
rust- och rotehållare och skattebönder, mot det ovissa att gå in på
hans motion om en fixering. När dertill kom, att från statsråds-
bänken absolut lofvades oss, att denna fråga om fixeringen snarast
möjligt skulle komma under öfvervägande inom regeringen, så var
det naturligt, att jag både goda skäl att afslå det då föreliggande
förslaget. — Det är icke värdt att stå här och skylta med att man
är med om hvarje förslag, som går ut på att stärka vårt försvar, ty
nog var det äfven då fråga om att stärka försvaret, men då var herr
S. Nilsson mot försvarets stärkande, han ansåg då fixeringen nöd¬
vändigare. Nu säger han: jag tvär mina händer om någon olycka
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
N:o 10.
44
Lördagen den 23 Februari, e. m.
Angående sker. Men,
förändrad få UOg både
organisation
" ' åsigter
kavalleriet.
(Forts.)
mine herrar, detta är tomma ord, ty om vi se till, så
han och jag tillräkna oss någon skuld,
var egentligen beskyllningarna mot mig om förändring i
i denna fråga, som gjort att jag nu kommit att upptaga
kammarens tid. Jag tror mig icke i något fall hafva frångått mina
åsigter i denna sak och
skottets förslag.
*&
vidhåller
alltså yrkandet på bifall till ut-
Herr Norden fel t: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
tager ordet i denna fråga, men dertill är jag så häftigt uppfordrad att
jag icke kan underlåta det.
Jag vill då först be att få säga några ord om skälet, hvarför
förhållandena i afseende på manskapets rekapitulation kan hafva
gestaltat sig olika vid olika regementen under det nya systemets till-
lämpning. Detta beror på de olika sätt, hvarpå regementena använda
sparbanksmedlen. Som herrarne veta, insattes en del af manskapets
aflöning på sparbank och dessa medel kunna sedan af manskapet
med vissa vilkor och med chefens tillstånd utfås intill ungefär halfva
beloppet. I Kristianstad tillämpas dessa bestämmelser olika vid
olika batterier, och det har visat sig en betydlig skilnad, om karlen
fått ut sina sparbanksmedel under det han varit permitterad, eller
icke. Det har blifvit sagdt, och häruti vill jag gerna instämma, att
det säkerligen skulle underlätta rekapitulationen om sparbanksmedlen
frikostigare utdelades under permissionstiden. Meningen var dock
naturligtvis den, att dessa medel skulle vara till hjelp för karlen,
då han tjena! ut och således skulle denna princip rubbas, hvilket
väl icke kan vara rätt.
Eu talare på hallandsbänken nämnde bland andra skäl, hvarför
han skulle vilja tillstyrka förslaget, att det lägger större hinder i
vägen för allmän värnpligt. Jag tror, att han icke skall lita på detta
för mycket, ty det går nog lika bra att öfvergå från det nu ifråga¬
satta nya systemet som från något annat.
Och nu till slut några ord till min värde kamrat på kristianstads-
länsbänken. Det är ej underligt, att skolan hvarom han talade väckt
hans förvåning och harm, såsom han fattat mina ord, men jag hoppas
att dessa hans känslor skola i någon mån förmildras, om jag visar
honom, att han icke fått rigtigt reda på hvad det var för sex man,
om hvilka jag talade. Jag talade nemligen om obefordrade nu-
meranter, och anser jag, att en god del af hans förvåning öfver att
skolan skulle vara. så illa ordnad dermed bör förfalla. Men sedan
säger han, att allmänna värnpligten, om den skulle komma att in¬
föras, skulle uppamma lösdrifvare. Jag förmodar, att han hemtat
något stöd härför af hvad jag sade derom, att de som tvångsper-
mitterades icke hafva något att hålla sig till utan blifva lemnade
vind för våg. Men under allmän värnpligt hör ju hvar och en till
sitt hem i alla fall, och då kunna icke några lösdrifvaresällskap
uppkomma. Och de skolor, trupperna skulle komma att genomgå,
skulle, långt ifrån att skada folket, i många afseenden göra det
mycket godt.
Men han slutade med att antaga, att jag icke skulle vilja göra
Lö dagen den 23 Februari, e/m. 45
något för att försvara mitt land. Att jag, min pligt likmätigt, är
villig och beredd att offra lif och blod för mitt fosterland, det tror
jag dock han borde kunna begripa. Men jag vill äfven säga honom,
att så länge jag är hedrad med förtroendet att intaga en plats här,
jag alltid skall använda all den förmåga, all den möjliga erfarenhet
och kunskap jag speciel i detta ämne kan hafva förvärfvat mig,
till att lösa denna och liknande frågor på det för fosterlandet efter
min åsigt bästa sättet. När nu frågan håller på att falla, så är det
väl rätt att, såsom herr Danielson yttrade, hvar och en söker fram¬
lägga sina skäl mot de speciella olägenheterna i förslaget för att
man derigenom skall få någon rättelse, när förslaget en annan gång
kan komma fram. Jag tror visst icke att det är rätt att blott yrka
på bifall eller afslag, utan om vi icke kunna antaga förslaget, så är
det väl bäst att angifva skäl härför, och jag är alldeles öfvertygad,
att jag nämnde att det skulle vara önskligt, om man på något sätt
kunde finna någon form för ett förslag, hvarigenom karlen finge
något band, när han vore permitterad. Dermed har jag också ut¬
talat min förhoppning, att förslaget en annan gång skall komma
fram, äfven innan allmän värnpligt kan komma att blifva den enda
grunden för vårt härväsende.
Herr Jonsson i Hot': Jag vill endast yttra några ord i denna
länga debatt. Efter det jag hört de olika talarne, som från skilda
håll sökt kritisera det framlagda förslaget, så qvarstår det dock hos
mig som ett faktum att, hvilka brister i förslaget man än här sökt på¬
visa, det dock obestridligen innebär en förbättring af försvaret inom
ramen af enahanda kostnader som förut. Frågan är nu emellertid
fallen, och det tjenar naturligtvis icke mycket till att orda vidare om
den, men jag vill dock yttra några ord till ett par talare här i
kammaren
Först och främst nämnde herr Danielson, att man icke kunde
gagna en framtida lösning af frågan genom att votera för bifall till
den kong], propositionen utan det största gagnet skulle ligga uti att
yrka afslag å densamma. Jag begriper icke hur herr Danielson
kan säga, att ett naket afslag på en fråga, om hvars lösning me-
ningarne äro så delade, skall mera befordra en framtida lösning af
frågan än om man voterar för bifall. Det ligger i det senare åtminstone
ett bevis _ på, att kammaren vill göra något, men i ett naket afslag
kan jag icke finna något annat uttalande än att man ingenting vill.
Om jag sedan skulle våga vända mig mot kammarens vice tal¬
man, så måste jag bekänna, att det gjort ett sorgligt intryck på mig
att höra honom i sitt yttrande oupphörligen hålla sig till egennyttiga
bevekelsegrunder, såsom att eftersom icke äfven rotehållarne få sina
kostnader fixerade, enär rotehållet samtidigt ej satts på vakant,
så kunna vi icke antaga förslaget, hur godt det än är. Men man
borde hoppas, att det går att pröfva saken i och för sig utan att
tillgripa sådana motiv, som jag tycker det icke passar att oupphörligt
åberopa.
Jag skall icke upptaga tiden längre utan yrkar bifall till Kong!.
Maj:ts förslag.
N;o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
N:o tf.
Lördagen den 23 Februari, e. m.
■i 6
Angående Herr Lyttkens: Jag begärde icke ordet för att svara vice tal-
förändrad mannen, då han försökte göra sig qvick på min bekostnad, och vill
organisationj tjet hän8een(jet säga; att då förslaget icke afser äfven rote-
kavalleriet. ringsbesvärets fixering, jag icke kan annat än med ledsnad se att så
(Forts.) icke är, ty jag skulle i sådant fäll med samma nöje hafva röstat för
denna fixering. Hvarför jag egentligen begärde ordet var emellertid
derför, att en talare bredvid mig förklarat, att det vore lika lätt att
öfvergå till allmän värnpligt från det nu föreslagna systemet som
från det gamla. Ja, huru litet hemma i militära frågor jag än är,
så inser jag mycket väl detta. .Men man kommer lättare dit, om
man envist sätter sig emot hvarje förbättring, som afser att lindra
de bördor, som nu så orättvist trycka de svage. Och blott derför
att det är omöjligt att få Riksdagen att gå in på någon förbättring
i syfte att aflyfta denna tunga, skall man hellre i förtreten kasta sig
in på ett system, som vore för Sverige rent af ruinerande. Europas
förnämsta länder kunna icke bära denna ohyggliga värnpligt, ännu
mindre vårt fattiga land med sitt karga klimat; och just för att icke
blifva tvungen derhän, vill jag vara med om att ingå på hvarje för¬
slag, som lindrar bördan och på samma gång förbättrar försvaret.
Herr Danielsons förklaring, att de göra mer nytta, som afslå detta
förslag, kan jag ej förstå. Om båda kamrarne afslå ett Kong!.
Maj:ts förslag, undrar jag om en regering återigen kan komma fram
med ett förslag i samma rigtniug, utan om den icke snarare skulle
säga: nej, när vi komma fram med ett förslag i den rigtning, som
går er till mötes, så sägen I nej och att man gör oss större nytta
genom att klandra och afslå det förslag vi framlagt. Mine herrar,
frågan är fallen i Första Kammaren. Då är det så mycket mera
angeläget att Andra Kammaren röstar för bifall. Vi kunna då hoppas,
att regeringen eu annan gång framlägger ett nytt förslag, möjligen
med de ändringar och förbättringar, som herr Danielson åsyftat,
och då uppskjuta vi frågan äfven för rotekållarne, hvilka, när detta
blifvit genomfördt, äfven kunna tagas i öfvervägande. Jag vill
derför lägga kammaren på hjertat att, just derför att det är fallet i
Första Kammaren, rösta bifall till Kongi. Maj:ts förslag.
Herr Danielson: Jag ber om ursäkt att jag ånyo begärt ordet,
men det var en talare på skänebänken, som uppkallade mig, då han
mycket betonade, att han ansåg utskottets skäl endast vara svepskäl.
Jag vill ej mycket klandra honom för det yttrandet, ty det kan ju
finnas frågor, deri personer äro så intresserade, att de icke förnimma,
hvad som säges. lian framhöll, samme talare, det så mänga gånger
omnämnda båtsmanshållet. Men, mine gode herrar, hvad är skilnaden
mellan detta förslag och batsmanshållets vakanssättning? Viljen I
hafva detta på samma sätt ordnadt som båtsmanshållet, så tycker
jag 1 borden säga det rent ut. Der är tjenstetiden 8 år, deraf 3 år
5 månader i skolorna och under ständig tjenstgöring, sedan är
karlen fri och kan återvända hem för att återtaga fast anställning
eller yrke. Detta är helt annat än denna 2-åriga tjenstgöring och
sedan tvångspermittering under då återstående 4 åren, då karlen
åter måste hvarje år ovilkorligen in på regementet och undergå
Lördagen den 23 Februari, e. m.
47
X:o 10.
den afsedda årsöfningen. När herrarne åberopa båtsmanshållet, så Angående,
borde man äfven gå den vägen och antaga enahanda bestämmelser, förändrad
synes mig. Och vidare: hvarför icke taga öfvergångstiden lika kortordan^ld,m
soru vid båtsmanshållet, d. v. s. 8 år? Hvarför skola vi binda oss kavalleriet
vid ett^ reservationsanslag på öfver 4 millioner i 24 år? Skola vi (Forts.)
taga båtsmanshållet såsom grund, så skola vi ock på allvar säga
det. Jag vill ännu eu gång freda mig från beskyllningen att icke
vilja göra något alls. Den enes skäl kan emellertid vara lika så
göda som den andres. — Hvad angår herr Lyttkens’ tal om mina stora
förbättringar o. d., så om detta skulle syfta på att jag yttrat mig
om saker, som jag ej begriper, kan det ju ej hjelpas, och det får väl
stå för min räkning. Jag har blott uttalat min ärliga öfvertygelse,
och jag har sett saken från ekonomisk synpunkt, från rust- och rote-
hållarnes synpunkt’ och deras behof af hjelp. — Till sist vill jag-
tillägga att, om frågan hade bifallits i Första Kammaren och detså-
luuda här galt frågans fall eller icke, så skulle jag troligen hellre
röstat för bifall än för utslag och möjligen låtit mina betänkligheter
falla. Men då frågan nu fallit och förslaget måste omarbetas, så vida
Första Kammaren skall kunna antaga det, förefaller det mig att
man dervid bör erinra ett och annat till den kraft och verkan det
hafva kan. Jag har alldeles icke gjort anspråk på att hvad jag-
yttrat skall vinna synnerligt afseende, men jag bar försökt föra
frågan framåt och möjliggöra den lösning deraf, herrarne likasom jag
eftersträfva.
Herr FolkeAndersson: Herr talman! Då deu fråga, som nu före¬
ligger till afgörande är af största vigt och betydelse för rusthållarne
och då jag representerar många sådana, Indika, enligt min mening,
skulle få fördel af detta förslags antagande, skall jag be att få uttrycka
min ståndpunkt i frågan. Då jag läste Kongl. Maj:ts proposition
om kavalleriets försättande på vakans, tänkte jag att jag till äfventyrs
skulle finna deri åtminstone en antydan om att rotehållet också skulle
komma på vakans eller åtminstone blifva fixeradt. Men förgäfves
letade jag derefter och fann blott, att kavalleriet skulle sättas på
vakans, men rotehållet skulle fortfarande blifva som det är. Då ansåg
jag att jag borde väcka motion om, att ifall kavalleriet nu, i likhet
med båtsmanshållet, sättes på vakans, äfven rotehållet skulle sättas
på vakans eller åtminstone fixeras enligt grunderna i 1885 års för¬
slag, tv jag anser att den minsta gärd af billighet och rättvisa
fordrar detsamma. Men nu bär jag måst söka att besluta mig för
hvad jag hade att göra i denna fråga, såsom den föreligger, och då
äro de skal, som bestämt mig att rösta för Kongl. Maj:ts förslag,
följande: först tror jag att det är en fördel för rusthållarne; för det
andra skulle, efter hvad jag kan finna af Kongl. Maj:ts förslag,
kostnaderna icke blifva större än hvad de nu äro; för det tredje
skulle försvaret blifva mera effektivt. Detta har föranledt mitt beslut
att rösta för förslaget, ehuru jag icke är rusthållare. Och jag tror
att om kavalleriet sättes på vakans, det aldrig i längden kan fortgå
att en annan klass förblifver i så dålig undantagsställning, utan att
rättelse i sinom tid göres på de partiella reformernas väg. Ett för-
N:o 10.
Angående
förändrad
organisation
af
kavalleriet.
(Forts.)
48 Lördagen den 23 Februari, e. m.
slag i (len rigtningen kan icke skjutas undan, tv vi kunna fordra
att få rättvisa i denna sak.
På grund af de skäl jag käft äran anföra skall jag bedja herr
talmannen att få yrka bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Sven Nilsson: Blott ett par ord! Jag ber först och främst
att få förena mig med herr Lyttkens i den mening att, om kammaren
bifaller detta Kongl. Maj:ts förslag, så faller frågan framåt, men att,
om kammaren afslår den kongl. propositionen, faller frågan bakåt.
Jag kan icke förstå ett sådant resonnement, som att, när Kongl.
Maj:t lagt fram ett förslag, hvilket kammaren anser gå i den rätta
rigtningen, det i alla tall borde afslås, och det är för mig oförkiailigt
att genom ett afslag förslaget ändå skulle falla framåt. Det har
åtminstone aldrig förr så förklarats, att då man afslår ett förslag,
som går i den rigtning man önskar, ett afslag skall verka i sådant
syfte. Min mening är derför den, att om eu fråga fallit i den ena
kammaren, men antagits i den andra, vi då hafva att vänta en ny
framställning från Kongl. Maj:t, och jag är viss derom, att Kongl.
Maj:t då skall uppmärksamma alla de anmärkningar, som nu blifvit.
gjorda mot förslaget, och söka jemka ihop de skilda meningarne.
Men om ett förslag, som eu regering framlagt, fäller i båda kam-
rarne, har väl samma regering åtminstone inga skäl att ånyo upp¬
taga det. Medan jag har ordet vill jag rätta ett par misstag från vice
talmannens sida, ehuru jag ser att han nu icke är inne i kammaren.
Han sade, att han vid 1883 års riksdag röstat för afslag på garanti-
lagen derför, att han ej ville hafva 90 dagars öfning för bevänngen
och antog, att jag skulle velat hafva ett sådant förslag igenom. Men
kammaren vet nog, att det då verkligen icke gälde att antaga 90
dagars öfning för beväringen, ty visserligen hade förslag derom
framstälts af Kongl. Maj:t, men Andra Kammaren antog blott 60
dagar, och det var således icke den gången fråga om, hvarken från
herr Kiss Olof Larssons eller min sida, att då antaga längre ölnings-
tid för beväringen än 60 dagar, hvarom vi båda då voro öfverens.
Han sade äfven, att han röstade för det förslag som antogs år
1885 derför, att det medförde 30 procents afskrifning af grund¬
skatterna, men han hade gjort rättast, om häri äfven upplyst kam¬
maren derom, att han i samband med de 30 procenten jemväl
antog den då beslutade förändringen i värnpligtslagen, hvarigenom
en ökning af öfningstiden för beväringen bestämdes till 42 (lagar,
hvilket förslag vid samma riksdag var sammanbundet med afskrif-
ningsfrågan. Han kunde således icke rösta för de 30 procentens
afskrifning utan att samtidigt rösta för värnpligtslagen, emedan
frågan om värnpligtslagen och afskrifningsfrågan ju hängde tillhopa.
Nu skall jag besatt få rätta ett misstag, som möjligen gjorts
från min sida: det kan hända att jag hörde fel, då herr Nordenfelt
sade att det var endast sex numeranter, som funnos inne för öfning.
Jag uppfattade deremot att han yttrade så, att det endast fäns 6 man
af stammanskapet inne i befälsskolan; i så fall hade jag kanske ej
så mycket skäl till de anmärkningar, jag gjorde i detta fall. Men
om det nu är så, som han upplyst, kan jag ej fatta att de anmärk-
Lördagen den 23 Februari, e. m.
49
N:o 10.
ningar han gjorde, verkligen kunna vara af den betydelse, att han Angående
derför skulle vilja afslå den kongl. propositionen, hvadan mina anmärk- förändrad
ningar emot hans anförande icke väsentligen förminskats. Vidare 0r9an™a lon
vill jag förklara, att jag visst icke betvifla- att han är en varm vän kavalleriet.
af vårt försvar och, om det behöfs, vill våga lif och blod för foster- (Förta.)
landet, i all synnerhet i den ställning' han intager til! landets för¬
svar; men då han yttrade sjelf, att det är krigets sorgliga erfarenhet,
som skall tvinga oss att ordna vårt försvar, men han icke vill vara med
om att antaga ett förslag, som innebär ett stort steg i den rigtningen,
som kan göra det möjligt för oss att kunna försvara landet, gaf
mig detta anledning till att yttra, att när han vill utslå ett sådant
förslag, som medför så - betydliga förbättringar i försvaret i farans
stund, han icke hade rätt att kasta ansvaret för de sorgliga följderna,
ett krig medför, på andra, och att jag för min del icke vill bära ett
sådant ansvar, och derför röstar jag för förslaget.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr Talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på utslag å densamma och bifall
i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och fann
herr Talmannen svareu hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra propositionen. Votering blef emellertid begärd och företogs
enligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i dess utlåtande
n:o 5 a, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Majds förslag i ämnet.
Omröstningen visade 99 ja mot 96 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Statsutskottets utlåtanden
ilo 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret;
n:o 18, i anledning af väckta förslag i fråga om sönderdelning
i mindre lotter vid försäljning af kronans domäner in. m.;
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 10.
4
N:o 10.
60
Lördagen den 23 Februari, e. m.
ilo 19, i anledning af vackt motion om anstånd för arrenda-
torerna af kronans domäner med arrendeafgifternas erläggande;
ilo 20, i anledning af väckt förslag i fråga om befrielse från
utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden;
n:o 21, i anledning af väckt motion om beredande af tryggad
besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare å de kronoegendomar,
som komma att försäljas;
n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Vadstena hospital af en under namn af Susenborgs hage
utarrenderad, numera till statsverket indragen kospitalsjord;
ilo 23, i anledning åt Kongl. Maj ds proposition angående an¬
visande af förra trumpetarebostället Edeby n:o 8 i Väddö socken af
Stockholms län till boställe åt länsmannen i Väddö och Häfverö
skeppslag af samma län;
n:o 24, i anledning af Kongl. Majds proposition angående ut¬
sträckt användning af undsättningsfondens tillgångar; och
ilo 25, i anledning af väckt motion om användande af en per
mille-fonden till Göteborgs försvar åt sjösidan;
Lagutskottets utlåtanden
n:o 13, i anledning af väckta motioner om ändringar i utsök-
ningslagen den 10 augusti 1877;
ilo 14, i anledning af väckta motioner om ändringar i strafflagen
den 16 februari 1864; och
ilo 15, i anledning af väckt förslag om prestedens utbytande
mot ett löfte;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, ilo 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Majd med an¬
hållan om ändrad lydelse af §§ 15 och 17 i förordningen om eld¬
farliga oljor m. m. den 26 november 1875;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Majd i fråga
om debitering, uppbörd och redovisning af utskylder till byggande
och underhåll af tingshus och häradsfangelse;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i
anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl. Majd med
begäran om tillägg till 15 § i gällande folkskolestadga;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, u:o 8, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Majd med be¬
gäran om utfärdande af förbud för statens jernvägspersonal att idka
handelsrörelse;
Lördagen den 23 Februari, e. m.
61
N:o 10.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om justering af mätnings- oclt vägningsredskap; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående
vidtagande af åtgärder för hämmande af utbredningen af svårare
åkerogräs från jernvägarnes områden.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 3.
Justerades två protokollsutdrag.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr O Melin............... under
» E. A. Edelstam ... »
» M. Andersson i Stigen »
» E. Westin ............ »
» Lasse Jönsson....... »
samt » O. W. Bedelius ... »
Härefter åtskildes kammarens
10 dagar fr. o. m. den 28 dennes,
8
|
»
|
»
|
28 *
|
8
|
»
|
»
|
25 »
|
10
|
»
|
»
|
28 »
|
12
|
»
|
»
|
25 *
|
14
|
»
|
|
5 inst. Mars.
|
ledamöter
|
kl. 11,
|
11 e. m.
|
|
|
In
|
fidem
|
|
A.
|
E. J.
|
Johansson-
|