Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
1
N:o 52.
Af herr Smitll, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om undersökning och förslag till befrämjande af närings-
lifvets utveckling i Norrbottens lön.
Ingen af de vid denna riksdag väckta frågor torde hafva blifvit
föremål för så olika meningar som doen af herr Patrik Reuterswärd före¬
slagna exporttullen å jernmalm. A ena sidan har man ansett denna
fråga vara Riksdagens »vigtigaste»; å andra sidan har man ansett för¬
slaget vara hvarken »välbetänkt eller genomtänkt». Dermed må dock
förhålla sig huru som helst; visst är emellertid att förslaget är en gen¬
gångare från dagar, som ligga mer än ett qvarts sekel tillbaka i tiden,
och att exporttull å jernmalm var sista återstoden af det prohibitivt-
protektionistiska system, hvilket i början på 1860-talet, som man då trodde,
för alltid graflades. Det kan vid sådant förhållande icke anses opåkal-
ladt att i minnet återkalla den uppfattning om exporttullens verkliga
innebörd, som var rådande vid den tidpunkt, då den afskaffades, och
på bättre sätt kan denna uppfattning ej formuleras, än hvad statsrådet
Malmsten gjorde i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 21 november
1862. Han yttrade då: »Exporttullen är till sin natur orimlig, emedan
den försvårar för de inhemska produkterna konkurrensen på verlds-
marknaden och hindrar derigenom de naturliga varuutbytena mellan olika
länder; den beskattar särskildt — icke trögheten och inskränktheten —
utan just dem, hvilka genom företagsamhet och klok omtanke så vä¬
sentligt bidraga till landets ekonomiska utveckling och förkofran»; samt
vidare fortsätter han: »när man icke vill rent af förbjuda utförseln af
Bill. till Riksd. Prot. 188.9. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 15 Höft. l
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 52,
vissa varor, inskränker man sig till att indirekt förhindra den — men
det förhatliga i sjelfva saken står dock ännu qvar, äfven sedan man sökt
gömma undan det rätta namnet. Ty, vare sig man uttryckligen för¬
bjuder någon att fritt förfoga öfver sin egendom, eller man lägger så¬
dana hinder i vägen, att det fria förfogandet deröfver nära nog blir en
omöjlighet, lärer väl ingen kunna bestrida, att i båda fallen ett ingrepp
sker just i det, som i alla tider utgjort grundvilkoret för all eganderätt.»
Särskilt om exporttull å jernmalm yttrade samma statsråd vid för-
bemälda tillfälle, att det vore »ett stort nationalekonomiskt misstag att
i ett fattigt land, sådant som Sverige, vilja uppmuntra förädlingen der¬
igenom, att man försvårar eller förhindrar tillgodogörandet af de natur¬
liga tillgångarne på råämnena. Det är endast genom deras tillgodo¬
görande, som vårt land kan vinna en kapitalstyrka tillräckligt stor för
att äfven åt förädlingsarbetet gifva den utveckling, som ensamt kan be¬
trygga dess framtid. Att deremot framtvinga förädlingen, innan man
frambragt kapitalerna, kan omöjligen vara den rätta och naturliga ord¬
ningen. Äfven här bekräftar sig sålunda den berömde statsekonomens
bekanta sats, att inga förbud för eller inskränkningar i utförseln kunna
någonsin från nationalekonomisk synpunkt försvaras, alldenstund de
aldrig äro oskadliga, så vida de icke äro obehöfliga. Det ligger för min
uppfattning alldeles klart att utförseln af jernmalm, i hvilken utsträck¬
ning den än må kunna ega rum, icke det ringaste kommer att på den
utländska marknaden nedsätta priset på den svenska jernförädlingens
produkter. Ty af våra svenska jernmalmer, äfven de mest svafvel- och
fosforfria, kan icke utan användandet af träkol produceras svenskt jern,
då man under denna benämning förstår en vara, som med den svenska
kan konkurrera på verldsmarknaden. När i utlandet till följd af det
höga skogsvärdet träkolstackjern står i lika högt pris, som stångjern här,
huru är det då väl möjligt att en derstädes verkstäld förädling af svensk
jernmalm, för hvilken dessutom dryga fraktkostnader tillkomma, skulle
kunna åstadkomma någon prisnedsättning å det svenska jernet?»
Ofvanstående torde än i dag hafva full giltighet och vara af er¬
farenheten under de år, som förflutit sedan y7ttrandet fäldes, till fullo
bekräftadt, om äfven med afseende på jernförädlingen många betydande
framsteg sedan dess blifvit gjorda, som kunna verka modifierande på
prisförhållandena.
Att emellertid en exporttull, sådan som den föreslagna, 70 ä 100 öre
per 100 kilogram eller 30 ä 40 öre per centner, skall verka detsamma som
ett exportförbud, är tydligt, då tullen i de flesta fall torde uppgå till mer
än 100 °j0 af varans värde på produktionsstället. Behagar man icke åt
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
3
detta mitt påstående tillmäta någon betydelse, såsom varande framstäldt
af en icke-fackman, så anhåller jag att till stöd derför få åberopa en
auktoritet, som motionären åtminstone ej bör kunna jäfva. Den 29 maj
1863 yttrade nemligen på svenska riddarhuset herr Patrik Reuterswärd:
»Att för ett lands export lägga sådana hinder i vägen, som göra det
omöjligt för detta land att afyttra sina produkter, torde icke vara fullt
statsekonomiskt; men då man i vårt land har haft dels skyddstull, dels
exportförbud för de artiklar, som nu äro i fråga, så anser jag å andra
sidan, att det icke vore välbetänkt att på en gång borttaga dessa och
rubba en mängd närvarande förhållanden. Vid betraktande af denna
omständighet har jag dels inom utskottet och dels i en detta betänkande
bifogad reservation föreslagit att tullsatserna på tackjern och malm skulle
nedsättas från 25 till 10 öre per centner. Jag har föreslagit detta der¬
före, att jag anser, att den nuvarande tullen på malm är så hög, att
den är detsamma som ett exportförbud».
När sålunda den föreslagna tullen kommer att verka som ett export¬
förbud, så skall den medföra ruin för den grufbrytning, som inom mel¬
lersta Sveriges bergslag ordnat sig för export, och derigenom göra
hundratals arbetare brödlösa; högst betydligt reducera derifrån ledande
jernvägars trafikinkomster, och sist men icke minst göra den påbörjade
jernvägsanläggningen från Luleå nära nog värdelös och dermed tillintet¬
göra det kraftigaste medlet till Norrbottens läns förkofran.
Ännu betänkligare följder synes mig detta förslag kunna få, om det
blefve Riksdagens beslut, emedan detta då med allt skäl skulle komma
att betraktas som ett ej blott ogrannlaga, utan äfven’ hänsynslöst förfarande
mot de utländingar, hvilka erhållit koncession på det stora norrländska
jernvägsföretaget och påbörjat detta i tillit och tro till landets regering.
Att ett sådant tillvägagående ej torde aflöpa utan menliga följder för
vårt lands kredit, dertill tror jag mig finna en grundad anledning i de
varnande ord, som af bankofullmägtigen herr Liss Öl. Larsson med af¬
seende härå blifvit fälda i Andra Kammaren den 29 mars 1884. Han
yttrade nemligen: »Man kan visserligen säga, ’att det är ingenting att
tala om, i fall de rika engelsmännen narras till att lägga ut pengar, ty
de hafva nog råd att släppa till kapital; låta de narra sig, är det deras
ensak’. — — Jag för min del återigen anser, att, man må hafva att
göra med engelsmän eller hvilken annan som helst, man skulle, om man
tillstyrkte något sådant som detta förslag*), mot bättre vetande söka
att narra utländingar att nedlägga kapital i ett företag, som skulle blifva,
*) Frågan gälde virkesunderstöd för Luleå—Ofoten-banan.
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
om icke ruinerande för dem, ty de skulle väl icke deri nedlägga allt
hvad de ega, så dock förlustbringande. Detta år min enskilda uppfatt¬
ning. Det kan dessutom, förefaller det mig, vara nödigt för landet att
vi, som ofta behöfva uppträda såsom lånesökande på den utländska
marknaden, i dylika fall visa oss måna om vår affärsheder och såmedelst
bibehålla eu god kredit i utlandet.»
Huru mycken större tillämplighet hafva icke dessa varningens ord
nu, då fråga är om att beröfva utländingar frukterna af deras här i
landet nedlagda kapital, än då de fäldes, vid hvilket tillfälle det endast
gälde att ej inlocka dem i tvifvelaktigt vinstgifvande företag.
Någon fara för att förslaget om exporttull skall kunna genomföras,
äfven om Riksdagen derom fattar beslut, tror jag för min del dock icke
förefinnes, enär 4 artikeln i den med Frankrike den 30 december 1881
afslutade handelstraktat uttryckligen säger, att »i afseende å utförseln
af varor från Frankrike till de förenade rikena och tvärtom må icke
föreskrifvas en mindre gynsam behandling än den för närvarande gäl¬
lande», och i detta fall synes mig regeringen sakna all anledning att
underlåta vidmagthållandet af ett traktatsenligt aftals helgd. Men hvad
som gäller om Frankrike, gäller äfven om alla de nationer, som hafva
anspråk på att af oss blifva behandlade som den mest gynnade nation.
För mig torde det emellertid vara obehöflig! att längre uppehålla mig
vid denna sida af saken, då jag är öfvertygad om, att regeringens leda¬
möter nog skola känna sig manade att mig förutan vederlägga de in¬
vändningar, som jag tager för gifvet skola komma att framställas mot
tillvaron af ett traktatsenligt hinder.
Om således de af herr Reuterswärd i hans motion uttalade sangvi-
niska förhoppningarne, att kunna på utländingarnes bekostnad rikta
svenska statskassan med många millioner kronor om året endast derige¬
nom, att man nu skyndar sig att votera en exporttull på jernmalm,
alldeles icke låta realisera sig, åtminstone ej förr än franska handels-
traktaten utlöper, så är hans motion icke desto mindre förtjent af upp¬
märksamhet, ehuru ur en helt annan synpunkt än motionärens. Häri
vidrör nemligen i motionen med lätt hand en af landets utan allt tvifvel
vigtigaste frågor, ehuru den hittills ej blifvit af statsmagterna så beaktad,
som frågans vigt onekligen gör den förtjent af. Frågan gäller Norrland,
dettas naturrikedom, utvecklingsmöjlighet och betydelse för landets fram¬
tid. Idvilka och huru beskaffade skola de åtgärder vara, som i en lång
följd, den ena efter den andra, äro att från det allmännas sida vidtaga,
för att på ett politiskt klokt och ekonomiskt rigtigt sätt bringa denna
bortglömda landsdel upp i eu kultur, som står i harmoni med landets
Motioner i Första Kammaren, N:o 52. 5
hela näringslif? Och framför allt, hvad bör göras för att bevara den
fjerdedel af Sverige, som benämnes Norrbotten, åt svenskarne? Detta
är frågans innebörd, och denna är af sådan betydenhet och omfattning,
att det kräfves helt andra nationens kraftansträngningar, än åstadkom¬
mandet af en tullmajoritet inom Riksdagen, för att bringa denna fråga
till eu lycklig lösning. Men dessa ansträngningar förtjena att göras, om
det är eu sanning, att man med större skäl kan på Norrbotten tillämpa
det yttrande, som skaparen af vår jernhandtering, De Geer, fälde om
Sverige, då han slog sig ned här, eller »det har Indien inom sitt eget
land, blott det vet att begagna sig deraf».
Innan jag likväl närmare utvecklar hvad jag med denna min motion
afser, torde det, för vinnande af en klarare inblick i det, som frågan
egentligen omfattar, vara behöflig! att lemna eu kortare historisk öfver¬
sigt af den inånga gånger afhandlade s. k. Gellivara-frågan.
Under mer än ett århundrade har allmänhetens uppmärksamhet
varit tagen i anspråk för de stora naturrikedomar, som man ansett vara
till finnandes i Sveriges nordligaste del. De inom Norrbottens lappmarker
befintliga stora malmlagren hafva också utgjort föremål för mångas spe-
kulationslystnad. Redan år 1753 erhöll kapten I. Meldercreutz privile¬
gium på en landsträcka af omkring 150 qv.-mil, för att derinom upptaga
och bebygga hemman. 1775 erhöll G. W. Palmstruch frihetsbref på ett
annat område, 10 mil i längd och 2 ä 2 V2 mil i bredd. 1798 uppläts
åt frih. Heimelin en stor possession, på hvars kultur han nedlade sin
förmögenhet. 1817 verkstäldes för det allmännas räkning en undersök¬
ning, öfver hvilkens resultat berättelse till bergskollegium 1818 afgafs
af Abraham Roman och till trycket befordrades. Komiterade voro:
landshöfdingen G. A. Koskull, öfverjägmästaren G. E. Pettersson, berg¬
mästaren J. J. Qvensel och notarien Abraham Roman. Undersökningen
hade till föremål att utreda, om och med hvilken fördel en bergslag
skulle kunna i Norrbotten åvägabringas. Vilkoret derför ansågs vara,
att elfvarne gjordes så farbara, att transporter kunde på dem verkställas.
Med anledning af denna berättelse anhöll 1818 års Riksdag, att
Kongl. Maj:t ville närmare utreda denna fråga, och anbefaldes för den
skull öfverstelöjtnant Hällström att verkställa undersökning, om strömfart
vore möjlig. Efter hvad han sjelf säger, »förväntade lian af denna un¬
dersökning» (som verkstäldes 1819) »att resultatet sannolikt skulle blifva
gynnande och således att de länge önskade utvägarne omsider kunna
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
öppnas till begagnande af den ymniga naturprodukten i Gellivara malm¬
berg, men erfarenheten öfvertygade snart om motsatsen, och de lof¬
vande utsigterna försvunno». Genom uppfinningen af jernvägar bragtes
de åter till lif. Carl af Forsell yttrar derom i sina anteckningar öfver
en i England 1834 företagen resa: »I ett rikt land med kapital och
industri skulle sannolikt Gellivara ypperliga och lättbrutna jernmalm
icke länge vänta på en bana, att med lätthet och vinst kunna forslas
till hafvet». Hos oss blef emellertid denna väntan, som bekant, ett hälft
sekel lång.
Det intresse, Hermelin egnade det mindre af naturen vanlottade än
af det allmänna vanvårdade Norrbotten, köpte han med förlusten af sin
förmögenhet, dock icke så mycket genom felslagna beräkningar som icke
mer genom tillstötande olyckor. Hermelins andel i de s. k. Gellivara-
verken, i hvilken ingick den Meldercreutzska possession^!, såldes af hans
kreditorer 1814 till rådman A. Lythraeus, hvilken den 19 februari 1825
i sin ordning sålde den till H. M. Konung Carl XIV Johan. Återstående
delar af denna betydliga possession förvärfvade samme konung seder¬
mera, så att hela egendomen år 1830 var i hans hand. Den ärfdes af
hans son, H. M. Konung Oscar I, som 1848 till ryttmästaren C. W.
Hammarsköld försålde en del deraf, eller de s. k. Piteåverken, för eu
köpesumma af 230,000 r:dr b:ko, men då den sistnämnde gjorde konkurs,
fick Konung Oscar återköpa samma verk 1851. Beträffande de senare
försök, Konung Oscar I gjorde med att afyttra Gellivara-verken, anför
herr P. F. Mengel i bondeståndet den 7 september 1863: »Utländingar
infunno sig då såsom köpare och spekulanter och blefvo med mycken
belåtenhet mottagne af Konungen. Men, så snart detta blifvit bekant,
instälde sig genast hos högstdensamme en deputation af brukspatroner,
under afgifvande af allvarliga föreställningar mot det tilltänkta köpslutet.
Förgäfves framstälde Konungen för deputationens ögon de stora fördelar,
det allmänna skulle ega deraf, att stora kapitaler indrogos från utlandet,
nedlades i allmänt gagnande företag, i stället för att vi sjelfva skulle
behöfva utifrån låna dessa penningar o. s. v., men slutligen förklarade
Konungen, då åtgärden på åtskilliga håll väckt oro och bekymmer, sig
vara villig att på billigare vilkor afyttra ifrågavarande egendomar till
något svenskt bolag, då en af deputationens medlemmar förmenade, att,
äfven om något sådant kunde komma till stånd, meningen dock aldrig
kunde vara att vid Gellivara drifva någon grufbrytning och malmför¬
ädling. År 1855 sålde Konung Oscar I definitivt alla Gellivara-verken
till herr Pontus Kleman, hvilken mot en köpesumma af 1 million kronor
inköpte dem dels för egen räkning, dels i egenskap af ombud för ett
7
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
bolag i Norge. Då norrmännen emellertid funno, att skogstillgångarne
ej kunde medgifva en sådan afverkning, som de hade förespeglat sig,
voro de angelägna att åter försälja egendomen. Detta gaf anledning till
att grosshandlaren V. Kjellberg kunde öfvertaga den mot gäldande af
den utbetalda köpeskillingen på sådant sätt, att han den 1 juli 1860
betalade 50% deraf, 20% kontant och 30% med aktier i Fredrikshalds
sockerbruk, och återstoden med en femtedel årligen under nästföljande
fem år.
På ett med bildandet af Gellivara-verken lika privilegieartadt sätt
hafva äfven andra områden af Norrbotten åt enskilde upplåtits. »Väl
fästades vid dessa öfverlåtelser», på sätt landshöfdingen P. H. Widmark
säger i berättelsen om sina embetsresor i Norrbottens län 1859, »de
uttryckliga vilkor, att, på det vinnas måtte det ändamål af landets upp¬
odling, som med frihetsbrefvens meddelande vore afsedt, borde odlingen
vara verkstäld inom viss föreskrifven tid, men gång efter annan har
anstånd dermed blifvit beviljadt, tillika med att af egendomsinnehafvarne
nya anspråk framstälts och blifvit beviljade. Derigenom hafva andra
blifvit från hemmans upptagande utestängda, och då privilegieinnehaf-
varne icke förmått eller funnit med sin fördel öfverensstämmande att
inom dessa vidsträckta områden frambringa kultur, hafva privilegierna
till det allmännas skada verkat hämmande på odlingens gång.»
Dessa förhållanden gåfvo herr H. Öbom anledning att vid 1860 års
riksdag väcka motion om undersökning af eganderättsförhållandena.
»Man häpnar», säger han i denna sin motion, »vid betraktandet af den
med allt detta privilegieväsende förenade slapphändta behandling af
kronans egendom, derunder man tyckes hafva blundat ej blott för egande-
rätten, utan äfven för landets till odling så afgjordt tjenliga beskaffenhet.
Man har i stället lyssnat till föregifvanden, att de upplåtna rymderna
af läns storlek blifva gagneliga för bergverksrörelse ochtodling, icke
besinnande att bergverksrörelse aldrig kan trifvas i ödetrakter, samt att
inga enskilda, vare sig personers eller bolags krafter förmå uppodla så
kolossala rymder, hvilka äro en hel population verk under sekler.» I
den Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, som blef en följd af denna
motion, säger Riksdagen den 5 oktober 1860:--— — — — — —
»Utom förenämnda privilegier, afseende rätt till stockfångst för bru¬
kens och sågverkens bedrifvande, har upplåtelsen under frälsemannarätt
af den privilegierade jorden tillkommit i ändamål att befordra landets
uppodling och hemmans anläggande uti ifrågavarande vidsträckta skogs¬
marker. Att likväl detta ändamål ej uppnås genom att åt'enskilda
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
bruksbolag upplåta ofantliga landsträckor, som allmänneligen komma att
användas endast för befrämjande af brukens intressen, visar sig deraf,
att eu mängd nybyggen, efter det deras anläggande beviljats, sedermera
aldrig blifvit grundlagda. Att mycken otillförlitlighet råder rörande
omfånget af de äldre privilegierna, ådagalägges af de i fråga härom
uppkomna rättegångar samt af de vid pågående afvittringar yppade
stridigheter angående rätt till grundläggande af nybyggen. I öfrigt och
då landsträckor upplåtas till en sådan vidd som den, hvartill vissa bruks-
och sågverksegare nu hafva dispositionsrätt, måste den största svårighet
uppstå att kontrollera huruvida privilegierna öfverträdas. Och har det,
för åstadkommande af landets uppodling i sammanhang med skogens
behöriga vårdande, derföre synts Rikets Ständer vara lämpligaste sättet
att lemna allmogen tillfälle till nybyggens anläggande. På det emeller¬
tid icke äldre, af en eller annan grund förfallna privilegier må lägga
hinder i vägen för de anstalter, som i ofvan berörda afseende kunna
finnas vara med det allmänna bästa mest öfverensstämmande, få Rikets
Ständer underdånigst anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
sådan åtgärd, att alla om jord, skogar och stockfångst till sågverken
inom Norrbottens län utfärdade privilegier må varda till sin gällande
kraft så fort som möjligt pröfvade, på det att hvad som ej med rätta
innehafves må till kronans fria disposition återfalla.»
Samtidigt med att Gellivara-frågan på förenämndt sått utgjorde
föremål för 1860 års Riksdags bekymmer, blefvo Gellivara-verken första
gången föremål för spekulation. Bolagets intressenter öfverläto nem¬
ligen, såsom ofvan blifvit omnämndt, till grosshandlaren V. Kjellberg
eganderätten, och han hade väl ej erhållit denna, förr än han hos Kongl.
Maj:t gjorde ansökan om att få kostnadsfri upplåtelse af kronan till¬
hörig jord åt Gellivara blifvande bolag för anläggning af en jernväg
^mellan Gellivara malmfält och Bottniska viken. Förutom denna förmån
ville han äfven hafva allt för jernvägen behöfligt virke kostnadsfritt
och frihet från tull å införd jernvägsmateriel och å utförd jernmalm
intill 150,000 skeppund om året under 10 år. Jernvägen, 17 mil lång,
beräknades kosta millioner kronor. Undersökningen var verkstäld af
engelska ingeniören John Paton. Om detta jernvägsförslag yttrade sig
landshöfdingen P. H. Widmark i förr omnämnda embetsberättelse: »Innan
ett bolag erhåller nödig oktroj för ifrågavarande jernvägs anläggande,
år det af yttersta vigt att hafva den frågan afgjord, om malmberget
redan utgör enskildes egendom, eller om en fri konkurrens är tillåten
för dess begagnande». För egen del ansåg han vidare: »att det med det
allmännas fördel vore mest öfverensstämmande, att malmfälten inom
g
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
Norrbottens läns lappmarker varda förklarade för kronans regala till¬
hörigheter, men att brytningsrättighet derinom väl må i laga ordning
medgifvas, dock inom visst till gränser inskränkt utmål, utan rättighet
för personer eller bolag till sådan oskälig utvidgning, som tillförene egt
rum och hvarigenom, sedan kommunikationerna blifvit öppnade, hinder
för eu fri utveckling af bergshandteringen kunde uppkomma». Vid före¬
dragning i statsrådet satte sig finansministern Gripenstedt emot att
bevilja ett blifvande bolag sådana rättigheter som de begärda, men
lyckades ej göra sin åsigt gällande. Huru han betraktade denna sak,
derom kan man vinna kännedom genom ett hans yttrande hos Ridder-
skapet och adeln den 2 juni 1860, då han säger: »Enligt forna tiders
statskonst var det ganska vanligt, när man ville befordra en sak, att
begagna den beqväma utvägen att genast tilldela denna sak någon sär¬
skild förmån. Min erfarenhet under den tid, jag varit medlem af rege¬
ringen, har varit ganska bitter i afseende på de olägenheter, dylika
undantagsförmåner medfört; man har invecklat sig i svårigheter, ur
hvilka man sedan endast med största möda och betydliga uppoffringar
kunnat hjelpa sig». Då ärendet förekom i Riksdagen, tillstyrkte stats¬
utskottet jernvägens anläggning på de begärda vilkoren, men med skyl¬
dighet för blifvande bolag att hafva påbörjat arbetet före 1861 års ut¬
gång och fullbordat det efter 6 år, samt med Kongl. Maj:t förbehållen
rätt att fastställa taxa, hvarigenom allmänhetens fördel af jernvägen
kunde bevakas. Hvad statsutskottet sålunda tillstyrkt, blef äfven Riks¬
dagens beslut, som delgafs Kongl. Maj:t den 30 juni 1860.
Den 6 derpå följande september inregistrerades i London ett bolag
under namn af »The Gellivara Company Limited». Af hvad slags be¬
skaffenhet detta bolag var, derom kan man få en föreställning genom
hvad den engelska tidningen The Limited Liability Companies Journal
hade att om detsamma meddela, eller att aktiebolaget endast bestod af
sju personer, hvilka tillsammans endast tecknat 910 aktier i ett aktie¬
kapital, som gick löst på 500,000 pund sterl. Förenämnda sju personer
voro alla styrelseledamöter i och inbjudare till det nya bolaget, i hvars
bolagsreglor bland annat stadgades, att första allmänna bolagsstämma
skulle ega rum år 1863, intill hvilken tid bolagets direktion komme i
åtnjutande af den liberala aflöning, som de voterat åt sig sjelfva, af
högst 5,000, minst 4,000 pund sterl., så mycket mer ostörda af alla an¬
märkningar, som ett af bolagsreglernas stadganden innehöll, att hvarje
aktieegare som förer, öppnar, understödjer eller hotar med rättegång i
Storbritannien eller Sverige mot bolaget eller dess direktörer som sådana,
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 15 Höft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
skall hafva förverkat sina aktier, hvilka dock utaf bolaget ersättas efter
aktiernas gångbara pris.
Den jernvägsanläggning, på hvilken herr W. Kjellberg erhållit kon¬
cession, blef ej inom föreskrifven tid satt i verket och frågan derom
förföll således, men i stället uppdök vid 1862—63 årens riksdag ett
annat förslag, det nemligen att, i samband med anläggande af jernväg
från Gellivara malmfält till Luleå eif, kanalisera denna senare. Den
6 februari 1863 aflat Kongl. Maj:t proposition derå, sedan redan tre
motioner derom blifvit föregående november inom Riksdagen väckta.
Kostnaden för elfvens kanalisering var beräknad till D/2 million kronor,
hvilken kostnad man ville att staten skulle till i det närmaste hela be¬
loppet betala. Frågan väckte inom Riksdagen ett lifligt intresse såsom
ett medel att befrämja odlingen i den aflägsna landsdelen. Statsutskottet
tillstyrkte ett anslag af två tredjedelar af kostnadssumman, eller 852,000
kronor, att af statsmedel utgå utan återbetalningsskyldighet, men mot
vilkor att Kongl. Maj:t egde att fastställa taxa för kanalfarten. Mot stats¬
utskottets beslut reserverade sig herr L. J. Hierta och friherre G. af
Ugglas; den förre derför, »att han ansåg det hafva varit en skyldighet
för dem, som begärde anslaget, att utvisa de sakförhållanden, på grund
hvaraf man ansåg sig berättigad att utan vidare omständigheter i så
hög grad stegra sina anspråk på en ny eftergifvenhet hos representa¬
tionen; den senare ville med beviljandet af anslag förknippa skyldighet
för Gellivara-bolaget att förbinda sig till jernvägens färdigbyggande, då
kanalen blefve färdig. Han ville medgifva, att tillgodogörandet af de
rikedomar, som förefunnos i Gellivara malmberg, hvilka buro i sitt sköte
en hel framtid af förhoppningar och löften åt vår inhemska jernindustri,
var förtjent af Rikets Ständers understöd, men att sådant borde ske en¬
dast under vilkor att hufvudändamålet vunnes. Riksdagen beviljade i
september 1863 hvad statsutskottet föreslagit, och den 17 maj 1864 er¬
höll The Gellivara Company Limited Kongl. Maj:ts tillstånd att besitta
fastighet och den 11 oktober samma år rättighet att utbekomma det af
Riksdagen beviljade anslaget, mot det att bolaget utförde kanalarbetet
och jernvägen före den 1 oktober 1867. Den 12 januari 1865 lyfte
bolaget 200,000 kronor och den 8 juni 1865 300,000 kronor. I juli
månad 1866 instäldes arbetet på kanalen, hvarvid bolaget häftade i skuld
för 105,000 kronor. Den 15 mars 1867 medgaf Kongl. Maj:t bolaget an¬
stånd med kanaliseringen till 1868 års slut, men redan den 30 december
1867 gjorde bolaget konkurs och Gellivara-verken gingo på exekutiv
auktion den 29 november 1869 samt inropades af ett nytt engelskt
bolag, »The New Gellivara Company Limited», för 775,000 kronor. Kon¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
11
kursen, i hvilken riksgäldskontoret bevakat statens fordran, afslutades
först 1880, och staten erhöll för sin utlagda halfva million såsom opriori¬
terad fordringsegare 5 procent i utdelning med 25,000 kronor.
Med anledning af den förr omnämnda skrifvelse, som Riksdagen
1860 till Kongl. Maj:t aflat, hade Kongl. Maj:t infordrat yttrande af
kammarkollegium, som afgaf detsamma den 20 december 1864 och lika¬
ledes af koinitén för ordnandet af de norrländska skogsförhållandena,
hvilken komité afgaf sitt yttrande den 21 december 1870. Kammar¬
kollegium säger i sitt utlåtande: »Kollegium anser det vara utredt, att
vilkoren i privilegierna å deras innehafvares sida icke blifvit fullgjorda,
samt att såsom följd häraf så väl frälse- och säterifriheten som all vidare
besittningsrätt till nyhemmanen redan länge sedan äro af privilegieinne-
hafvarne förverkade, och får derför hemställa, att en noggrann och full¬
ständig undersökning på stället må varda genom Kongl. Maj:ts befall-
ningshafvandes försorg företagen på alla Gellivara bolag tillhörande
hemman och nybyggen». Kongl. Maj:t, hos hvilken ärendet föredrogs
den 19 april 1872, förklarade, »att den af Riksdagen ifrågasatta pröfning
af berörda privilegier icke borde omedelbart hos Kongl. Maj:t ega rum,
men att det vore lämpligt, att omförmälda privilegier togos under öfver¬
vägande vid i orten förefallande afvittringar».
Strax förut, eller den 15 februari 1872, hade The New Gellivara
Company Limited öfverlåtit Gellivara egendomar till engelske bankiren
Giles Roder, hvilken, sedan han erhållit Kongl- Maj:ts tillstånd att i riket
besitta fast egendom, å ifrågavarande egendomar vann lagfart. Närmast
påföljande riksdag 1873 väckte herr J. Ruthberg i Andra Kammaren
motion derom, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga skyndsamma och kraftiga åtgärder för
bevakandet af statens rätt och fördel i afseende å de egendomar i Norr¬
bottens län, som då egdes af engelsmän. Motionen remitterades till ett
tillfälligt utskott, i hvilket herr Curry Treffenberg var ordförande, och
gjordes till föremål för ett särdeles förtjenstfullt utlåtande, hvari först
mot Kongl. Maj:ts svar af den 19 april 1872 å Riksdagens skrifvelse af
1860 göres den erinran, »att afvittringarne i kustlandet redan voro af-
slutade, då Kongl. Maj:t fattade sitt beslut, och att de ej tagit sin början
hvad Gellivara-verken beträffar, äfvensom att ifrågasättas kunde, om af-
vittringstjenstemän skulle kunna antagas besitta de insigter, som vore
erforderliga för att bedöma frågor af så invecklad beskaffenhet». Sedan
frågan vidare icke blott i rättsligt, utan äfven i ekonomiskt hänseende
blifvit tagen i betraktande, hemställer utskottet:
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kong!. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t täcktes på sätt och till den omfattning, som
Kongl. Maj:t kan finna lämpligt, inhemta upplysningar rörande Gellivara-
verkens nuvarande tillstånd och förvaltning, och derefter taga i nådigt
öfvervägande, huruvida dessa upplysningar må anses, utöfver hvad Kongl.
Maj:t härutinnan redan förordnat, påkalla ytterligare åtgärder i sådant
syfte, som till bevakande af det allmännas rätt och bästa kongl. kam¬
markollegium i dess underdåniga utlåtande den 20 december 1864, och
den för ordnande af de norrländska skogsförhållandena i nåder tillsatta
komité i dess underdåniga utlåtande den 21 december 1870 samman¬
stämmande förordat».
Denna utskottets hemställan blef ock Riksdagens beslut, hvilket i
skrifvelse af den 24 maj 1873 delgafs Kongl. Maj:t. Med anledning af
denna skrifvelse infordrades yttrande af konungens befallningshafvande i
Norrbottens län, hvilket yttrande den 2 april 1874 remitterades till
kammarkollegium. Rörande denna frågas slutliga öde säges i justitie¬
ombudsmannens berättelse för år 1881:
»Sedan kammarkollegium afgifvit infordradt utlåtande öfver Riksdagens
i förestående skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 17
december 1880 med afseende ej mindre å de upplysningar, hvilka numera
förelåge angående de åt Gellivara-verken upplåtna egendomarnes nuva¬
rande tillstånd och det sätt, hvarpå desamme af nuvarande innehafvare
sköttes, än äfven å de förändrade förhållanden, som efter aflåtande! af Riks¬
dagens skrifvelse i ämnet inträdt genom de i kammarkollegii utlåtande
omförmälda, under de senare åren utfärdade stadgande!), förklarat sig
icke finna andra åtgärder i det af Riksdagen antydda hänseendet för
närvarande påkallade än dem, som redan förefunnes i allmän lag och
gällande författningar.»
Men icke blott de ovissa eganderättsförhållandena framkallade hos
tänkande fosterlandsvänner oro, utan äfven de i stort pågående inmut¬
ningarna, som under 1860-talet togo form af ren svindel, voro ingalunda
af mera lugnande art. Då år 1860 i första bergmästaredistriktet utfär¬
dades mutsedlar å nyupptäckta fyndigheter till ett antal af 12 och å
förut inmutade fyndigheter till ett antal af 91, så sprungo de senare
följande år upp till 666 och höllo sig för hvarje år öfver 500 till år
1868, då deras antal nedgick till 19. Derefter började i stället hvilo-
st.ånd att meddelas, så att, då antalet sådana resolutioner i början af
1860-talet ej uppgingo till fler än 30 å 40 om året, utgjorde de år 1869
213 till antalet och 1871 256. År 1873 gjorde egaren af Gellivara,
G. Loders ansökan hos Kongl. Maj:t att bearbeta ej mindre än 211
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
13
sonade inmutningar å Gellivarafältet. Denna ansökan blef dock, ehuru
tillstyrkt af kommerskollegium, afslagen af Kong!. Maj:t. Denna onatur¬
liga inmutningsindustri gaf herr A. Gumadius anledning att vid 1874
års riksdag i Andra Kammaren väcka förslag om »att .Riksdagen snarast
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det måtte vidare inmut¬
ningar i enlighet med gällande grufvestadga icke få i Norrbotten ega
ruin i annat fall än då Kong]. Maj:t efter särskild pröfning finner skäligt
sådant tillåta, samt att hvilostånd å redan inmutade malmfält i Norrbotten
tillsvidare i allmänhet icke må medgifvas.» Lagutskottet, till flvilket
motionen remitterades och hvars ordförande var grefve Erik Sparre,
ansåg emellertid den af motionären föreslagna åtgärden icke vara erfor¬
derlig, »så vidt dermed åsyftas att uppställa hinder för utländingen att
göra sig till godo ifrågavarande malmstreck.» Att detta var grefve
Sparres personliga åsigt, framgår af hans anförande i frågan, då utskottets
betänkande förekom till diskussion i kammaren. Då detta hans anfö¬
rande innehåller mycket af intresse med afseende å den uppfattning,
som vid den tiden af honom och meningsfränder hystes rörande Gellivara-
frågan, torde några utdrag ur hans anförande böra meddelas.
I diskussionen den 31 mars yttrade grefve Sparre, »att motionären
ville förhindra utländingar att i vårt land placera sina kapital. Nu
är det jag, som står på den liberala sidan, och han, som är konservativ,
stationär och prohibitiv. Han vill att vi skola kringgärda oss med eu
kinesisk mur. Jag känner verkligen ingen synd — och jag tror icke
att jag misstager mig — hvilken gjort menskligheten så mycket ondt
som afundsjukan. Och då Sveriges utveckling för det närvarande är
stadd i början af dess blomstring, bör man af missunsamhet förvägra
dem (utländingarne) att med sina penningar bidraga till vår national¬
vinst? Nej! mine herrar, till den grad må väl ej vår nationalsynd göra
oss blinda för våra egna intressen.» Efter att hafva på ett rnycket för¬
delaktigt sätt redogjort för Åmineberg i Nerike, som eges af det utländska
bolaget »La vieille montagne» och för resultatet af dess verksamhet,
yttrade han: »År icke detta en sorglig företeelse? Nog hade det varit
bättre, om ett exportförbud utfärdats och Sverige fått hafva qvar råmalmen
under jordytan i oförädladt skick, än att dess bearbetande och utförsel
skulle medföra dylika följder (!). Man framhåller att Norrland har så
ofantliga rikedomar, och motionären säger: ’kunde en förbindelseled från
en fjord på Norges nordvestkust öfver flertalet af de norrländska
malmfälten till hamn vid Bottniska vikens nordliga ända åstadkommas
af ett inhemskt, ett svenskt eller svenskt-norskt bolag, som efter behöriga
undersökningar funne förslaget utförbart och vinstgifvande, vore detta
14
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
en väsentlig fördel. Men ett grundvilkor för att ett sådant bolag skall
kunna bildas ligger deruti, att Sveriges malmrikedomar i Norrbotten
icke i förväg råkat i påpasslige utländingars händer’. Ja, mine herrar,
hvad dessa malmrikedomar i Norrbotten vidkommer, så har jag hört
dem omtalas i 50 år. Nu är likväl händelsen, att den svenske Kungen
sjelf eu gång haft i sin hand dessa skatter. Gick det bättre då? Nej.
Vi hafva icke så godt om millioner, att vi hafva råd att placera dem
der, och vi ega dessutom så många malmberg i vårt granskap, att vi
ej behöfva söka upp några malmberg i Norrbotten, om vi vilja på bergs¬
drift nedlägga kapital. Men, invänder man, utländingarne skaffa sig
inmutningar i malmfälten för att kunna anlägga en jernväg der. Ja
väl! Tro herrarne att man bygger en jernväg för ro skull? Innan man
företager en dylik anläggning i öde trakter, vill man väl gerna först
skaffa sig något att frakta på den. Jag tror att de åtgärder, motionären
uti en tvifvels utan högst välment, ja, fosterländsk afsigt påyrkar, skulle
blifva rent af skadliga i tillämpningen.»
Mot denna grefve Sparres uppfattning invände först herr Bäckström:
»att den utomordentligt fördelaktiga verksamhet, som utländingar, enligt
hvad grefve Sparre yttrat, skulle hafva utöfvat i vårt land, är åtminstone
i Norrbotten icke känd, utan en motsatt erfarenhet har der vunnits, och
skulle dervarande utländingars verksamhet i skogs- och jordbruksskötsel
tagas till föredöme af ortens befolkning, så vore denna befolkning mycket
att beklaga, och då vore den ej långt från sin undergång», och senare
herr Hedin: »I afseende på de utaf ordföranden i lagutskottet hållna
loftal öfver utländingarne och det gagn, de göra landet, skall jag be
få erinra kammaren om något, som icke borde vara glömdt, men hvaraf
minnet torde böra uppfriskas. Det är icke tio månader förflutna, sedan
Riksdagen till Kongl. Maj:t aflat eu skrifvelse om förändringar i de vid
meddelande af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva och
besitta fast egendom eller idka bergsbruk in. in. hittills följda grund¬
satser. Denna skrifvelse innehåller icke ett sådant loftal öfver utlän-
dingarnes förtjenster om vårt lands utveckling, som det vi hafva hört
från ordföranden i lagutskottet. Frågan framstäldes i skrifvelsen såsom
en af 'samhällets lifsfrågor’.»
Då 1871 års Riksdag beslutade, att norra stambanan skulle fortsätta
från Upsala öfver Sala till Storvik, och då samtidigt med denna bana
Sundsvalls—Torpshammars-banan började anläggas, vaknade förhoppningar
till lif att äfven få till stånd en jernväg för öfre Norrland. Första för¬
slaget till en sådan, framstäldt af norrmannen O. T. Olsen, offentlig¬
gjordes i norska Morgenbladet den 10 april 1872 och afsåg en bana
Motioner i Första Kammaren, N:o 52. 15
från Mo vid Ranenfjord på norska kusten till Haparanda. Något senare
frarnstälde kaptenen R. Schough förslaget om en bana från Ofoten förbi
Luossavara och Kirunavara i Norrbottens län till Siknäs hamn i Kalix
socken, och detta förslag omfattades med intresse af det 1872 stiftade
»Sällskapet för Norrlands väl». Huru djerf tanken på eu sådan »nord-
hafsbana» på den tiden föreföll, framgår af Aftonbladets ord den 2 sep¬
tember 1873: »vi anse ej det ifrågavarande företaget synnerligen tidsenligt,
huru tilltalande det än må kunna förefalla dem, som framför allt fästa
sig vid det verkligt eller förment »storartade», och som, då man för
närvarande ej ser sig i stånd att utföra måttliga och anspråkslösa planer,
söka en tillfredsställelse i att i fantasien utkasta sådana efter en gigantisk
måttstock och testamentera dem — åt en okänd och oberäknelig framtid.»
Förhoppningarna om att förverkliga Norrbottensbanan utdogo emel¬
lertid ej. Den 10 januari 1874 ingick landshöfdingen H. A. Widmark
till Kongl. Maj:t med anhållan, att en undersökning måtte föranstaltas
dels för utrönande af malmlagrens i Norrbottens län utsträckning och
godhet, dels rörande möjligheten af och kostnaden för en tidsenlig kom¬
munikation. De myndigheter, som öfver denna ansökan blefvo hörda,
tillstyrkte bifall till densamma; likväl ansåg väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen, att malmlagrens undersökning borde vara undangjord, innan
någon jernvägsundersökning företogs. Den 29 januari 1875 erhöll chefen
för geologiska undersökningarna i uppdrag att verkställa den föreslagna
undersökningen af malmfälten, och afgaf han öfver densamma en berät¬
telse den 16 maj 1876, och befordrades densamma till trycket 1877. Under
tiden hade tillika förenämnde herr R. Schough på privat väg företagit
en förberedande undersökning af linien Ofoten—Gellivara—Luleå. Der¬
med afstannade agitationen för sistnämnda bana tills vidare, och i stället
upptogs frågan om en lokalbana Gellivara—Luleå, hvilken år 1875 blif¬
va undersökt af ingeniör J. Danielson. Den 2 maj 1879 ingick The
New Gellivara Company Limited till Kongl. Maj:t med anhållan om föl¬
jande understöd för jernvägens tillvägabringande: fri disposition af nödig
mark, stenbrott, grus in. in.; rätt till kostnadsfri afverkning af 5 millio¬
ner furu- och granträd å statens skogar; afverkningsrätt till kolskog å
statens mark inom en mil å ömse sidor om jernvägen och slutligen skatte¬
frihet för jernvägen under en tid af tio år. Sedan myndigheterna här¬
öfver yttrat sig och med några ändringar tillstyrkt företaget, inkom
bolaget med förnyad ansökan, hvari det afstod från skattefriheten, redu¬
cerade sina fordringar på afverkningsrätt och erbjöd sig deponera kau¬
tion för företagets ordentliga utförande. Denna ansökan afslogs icke
desto mindre af Kongl. Maj:t under förra hälften af år 1881.
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
Samtidigt hade enskilde svenske män i tysthet ai-betat på att för
Jukkasjärvi grufvors bearbetande intressera utländska affärsmän, och
betjenade man sig dervid af de resultat, hvartill den geologiska under¬
sökningen ledt. I brochyren »Luossavara—Kirunavara malmfält» heter
det derom: »Särskild! förtjena!- beaktas den omständigheten, att under-
sökningarne verkstälts på statens bekostnad af i statens tjenst anstälde
personer, hvadan den stora fördelen vunnits, att dessa samma undersök¬
ningar ega en tillförlitlighet, som måhända ej kunnat med visshet på¬
räknas, om de skett på bekostnad af personer, hvilka i resultaten kunnat
hafva egna intressen.» Den gjorda ansträngningen var icke förgäfves, i
det att i augusti 1881 en af enskild person utrustad och bekostad expe¬
dition afgick från London till Ofoten, för att besigtiga den terräng,
öfver hvilken den påtänkta jernvägen skulle dragas. Efter expeditionens
återkomst till London åtog sig jernvägsbyggarefirman Wilkinson & Jarvis
att introducera affären på den utländska marknaden, och den 25 februari
1882 ingåfvo herrar Schough och Ljunggren •—• begge genom inmutning
egare till Luossavara och Kirunavara malmfält — till Kongl. Maj:t an¬
sökan om att få anlägga en jernväg från Ofoten till Jukkasjärvi och
Gellivara malmfält och vidare åt Haparanda »med anlöpande af någon
punkt af Bottniska viken, som med hänsyn till terräng och trafikför¬
hållanden kan efter behörig undersökning befinnas lämplig». Kongl. Maj:t
fann dock ej skäl att bifalla denna ansökan, som afslogs den 28 april 1882.
Dessförinnan hade emellertid Norr- och Vesterbottens riksdagsmän
den 27 mars 1882 gjort ansökan att för ett svenskt bolags räkning er¬
hålla koncession på den förut tvenne gånger påtänkta Luleå—Gellivara-
jernvägen. Innan frågan derom hann afgöras, inkommo likväl herrar
J. W. Arnberg, C. G. Hierta och A. Ljunggren den 25 oktober 1882
till Kongl. Maj:t med ansökan att på vissa angifna vilkor få anlägga en
jernväg från Ofoten öfver Gellivara till Luleå med bibana till Hapa¬
randa, med rätt för sökandena att å ingeniörsfirman Wilkinson & Jarvis
i London och de öfriga in- och utländske män, med hvilka firman kunde
komma att förena sig, öfverlåta koncessionen å ifrågavarande jernvägs-
anläggning. Redan den 8 derpå följande december beviljade Kongl. Maj:t
den sist begärda koncessionen å hufvudlinien och med vilkorlig före¬
trädesrätt till bibanan, samt afslog samtidigt den koncessionsansökan,
som Norr- och Vesterbottens riksdagsmän åtta månader förut inlemnat.
Bland de vilkor, som i den beviljade koncessionen uppstäldes, må an¬
föras: att arbetet skulle börja senast den 1 juli 1884 och vara fullbor-
dadt innan 1891 års slut; att före 1883 års utgång skulle deponeras en
säkerhet af 200,000 kronor; att arbetet på banan skulle till lika sträckor
17
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
samtidigt bedrifvas från Ofoten och från Luleå; att trafikafgifterna finge
sättas till 25 °jo utöfver hvad för någon annan enskild svensk jernväg
var faststäldt, så länge icke jernvägens nettoinkomst uppginge till 10 %
af anläggningskapitalet, och att svenska staten vore berättigad att efter
40 år inlösa banan med ett belopp, å hvilket medelnettobehållningen
för senaste 10 år utgjorde 5 %.
Sedan nyssnämnda koncession erhållits, öfverläts den på firman Wil-
kinson & Jarvis, som bildade bolaget »The Northern of Europé Railway
company limited», hvarefter firman å bolagets vägnar ingick till Kong!.
Maj:t med begäran att erhålla vissa eftergifter i koncessionsvilkoren, och
tillika erhålla virkesunderstöd för jernvägsanläggningen. Med förbigående
af de förvecklingar, som uppstodo vid utfärdandet af bolagets prospekt
till aktieteckning, såsom en följd af det samtycke 1884 års Riksdag lem-
nade till det af bolaget begärda virkesunderstödet, hvilket af domän¬
styrelsen beräknades till ett värde af 230,000 kronor, och hvilka för¬
anledde herr Hedin att i Andra Kammaren derom interpellera herr
statsrådet och chefen för civildepartementet, må endast omförmälas, att
Kongl. Maj:t, uppå af bolagets svenske direktörer herrar P. von Ehren-
heim och C. Gr. Idierta den 28 november 1884 gjord ansökan, tillåtit
förenämnda jernvägsbolag att under vissa vilkor i mer än femtio år, eller
till år 1938 bearbeta Gellivara aktiebolag tillhörande 210 utmål i gruf-
van i öfverensstämmelse med det kontrakt, som jernvägsbolaget upp¬
rättat med Gellivara bolag om grufdriftens öfverlåtande.
Till sist torde böra omnämnas att herr Nyström i Första Kammaren
1885 väckte motion om att utländing ej skulle beviljas rätt att bearbeta
inmutad mineralfyndighet förr än efter Riksdagens hörande, och var mo¬
tionen föranledd af farhåga för att Gellivara, »kanske Sveriges största
rikedom», skulle stanna i ett utländskt bolags händer. Det tillfälliga
utskott, hvartill motionen remitterades, delade hvarken motionärens far¬
hågor eller hans åsigt om behöfligheten af att Riksdagen skulle höras i
eu fråga, sådan som denna, eftersom redan var föreskrifvet, att utländing
icke kan erhålla sådan rätt, utan att han dertill fått Kongl. Maj:ts till¬
stånd. Hvad utskottet hemstält, gillades af Första Kammaren. f
Genom den 1875 företagna geologiska undersökningen i Norrbottens
län har blifvit konstateradt, hvad man under mer än ett århundrade
haft sig bekant, eller att i denna landsdel förefinnas de rikaste och inäg-
tigaste jernmalmfält jemte koppar- och silfveranledningar, och att så¬
ledes Norrbotten eger en stor rikedom af, på stället för deras förekomst,
Bih. till Kilcsd. Prof. 1889. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 15 Haft. 3
18
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
lätt åtkomliga naturprodukter af värdefullaste slag. Tillika framgår ur
den föregående framställningen af Gellivarafrågan, att landets regering
för tillgodogörandet af dessa naturprodukter åt enskilde beviljat privi¬
legier och koncessioner af mångahanda slag och af betydande omfatt¬
ning. Dessa privilegier hafva redan länge ansetts innebära faror för den
allmänna välfärden, och detta så mycket mer, som vid dem ej blifvit
fästa några garantier, för att de icke slutligen skulle kunna utmynna
i monopol. Utan betänksamhet har man äfven förfarit, då man gång
efter annan medgifvit anstånd med uppfyllandet af skyldigheter, hvilka
utgjort enda grunden för meddelade rättigheter. Äfvenså har man utan
någon genomtänkt plan på det allmännas bekostnad kartlagt landet,
undersökt malmfälten, bidragit med medel ur statskassan till åstadkom¬
mande af kommunikationer, af hvilket allt frukterna till eu obegripligt
liten del hittills kommit inga andra än de enskilda privilegieinnehafvarne
till godo. Förgäfves har Riksdagen gång efter annan anmodat regerin¬
gen att få privilegiefrågan ordentligen utredd, och att få inmutnings-
rätten ändrad; förgäfves hafva kraftiga röster, inom och utom represen¬
tationen, sökt väcka Riksdagens uppmärksamhet på nödvändigheten deraf,
att staten tager ett kraftigt tag för att lyfta den norrländska naturen,
— rik både på godt och ondt — ur det råa naturtillstånd, hvari den
befunnit sig ända från den tid, den utgick ur skaparens hand. Man bar
dock icke velat lyssna till dessa anmaningar. Man har icke velat ens
försöka att för det allmännas räkning kultivera Norrbotten, af fruktan
för dermed förenade oberäkneliga kostnader. Och allt detta, oaktadt
man aldrig förnekat Norrlands naturrikedomar. Om dem säger herr
Hans Forssell i en uppsats i Svensk tidskrift för 1872: »Det begynner
blifva allt mer och mer klart, att Norrland är ett af naturen rikt be-
gåfvadt land, och att Sveriges rike här eger en förrådskammare, om
hvars ymnighet vi ännu knappt kunna göra oss en rigtig föreställning,
och det är likaledes lätt att ådagalägga, att Norrland under de sista
femtio åren med större snabbhet än det öfriga Sverige ökat sin befolk¬
ning, sin produktion och sin konsumtion.» Men under det vi i denna
sak sålunda alltjemt intagit en intresselös afvaktande ställning, har tiden
rastlöst jagat fram, och så inträffar, att man nu står yrvaken inför den
företeelsen, att hvad man för endast femton år sedan ansåg sig böra
»testamentera åt en okänd och oberäknelig framtid», det är redan en
verklighet.
Med denna erfarenhet för ögonen måtte man väl nu vara tillräck¬
ligt vaken för att inse, att vi, genom vår brist på förutseende och vår
liknöjda tröghet att göra något för den nordligaste delen af vårt land,
19
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
åt oss i Norrbotten skapat svårigheter af allvarligaste slag. Genom den
ett utländskt bolag på 40 år meddelade koncessionen på den jernväg,
som nu är under anläggning i Norrbotten och än mer genom det, sätt,
hvarpå koncessionsvilkoren blifvit affattade, har man beredt detta bolag
eu utväg att gorå sig till så godt som ensam herre öfver godstrafiken.
Genom den samma bolag sedermera beviljade rätt, att under 50 år
uteslutande bearbeta Gellivara malmfält och än mer, om det skulle för¬
hålla sig så, som herr Reuterswärd i sin motion uppgifver, eller att
bolaget äfven är i besittning af Luossavara och Kirunavara malmfält,
har man beredt detta bolag ett faktiskt monopol på hundradetals qvadrat-
mil i mellersta tredjedelen af Norrbottens län.
Visserligen torde största delen af denna vidsträckta areal vara öde
marker af så godt som intet värde, men i betraktande af att vår grund¬
lags stiftare ansågo det vara en för dem angelägen pligt att i 60 §
regeringsformen intaga ett bestämdt stadgande om förbud mot faststäl¬
landet af monopol, så kan man vara berättigad att hysa farhåga för att
denna grundlagens bestämmelse skall, hvad Norrbotten beträffar, i en
framtid kunna komma att kringgås. Ty om det bolag, som nu är be-
sittningsinnehafvare af jernvägen och förenämnda vidsträckta marker i
Norrbotten, skall kunna anskaffa och tillika befinnas villigt att nedlägga
hela det kapital, som är erforderligt för att göra dessa öde trakter
produktiva, då uppstår derigenom onekligen ett faktiskt monopol. Gent
emot ett sådant monopols egenskap att undandraga allmänheten utveck¬
lingens frukter, är det temligen likgiltigt, om monopolets innehafvare
är in- eller utländing. Så till vida är dock äfven denna omständighet
af stor betydelse, som man i detta fall icke behöfver hysa någon fruktan
för att ett faktiskt monopol skall kunna utbilda sig i svensk hand; helt
enkelt derföre att ingen svensk torde kunna ens närmelsevis förfoga
öfver de oerhörda kapital, som äro behöfliga för att i dessa ogästvänliga
bygder genomföra företaget i sin helhet, hvartill fordras ej blott att
färdigbygga sjelfva jernvägen, utan äfven att utföra en hel mängd andra
byggnadsarbeten. Och förr än företaget blifver färdigt i sin helhet, är
faran för ett faktiskt monopol ringa.
Att det utländska bolag, som nu bygger jernvägen och som ej kan
vara så fullt förtroget med våra egendomliga nordliga förhållanden,
som vi, skall vara öfvertygadt om att kunna genomföra företaget, derom
bör man ej kunna hysa tvifvel; ty, såsom grefve Sparre uttryckte sig,
man bygger icke en 40 mil lång jernväg i öde trakter »för ro skull».
Lyckas bolaget att få jernvägen färdig, då får frågan om hvem som är
grufvornas egare för oss en vida större nationalekonomisk betydelse, än
20 Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
den för närvarande har och, innan jernvägen blifver färdig, kan få. Det
skulle då kunna hända, att, genom brist på förutseende, vinsten af den
svenska rikedomskälla, som finnes i Norrbotten, för en lång tid komme
att odelad hamna i utlandet, ehuru icke heller detta är alldeles säkert,
då det står svenske män fritt att genom inköp af aktier blifva delegare
i företaget, något hvartill de dock hittills ej befunnits villige på grund
af hela företagets vanskliga natur.
Kommer företaget till stånd, är det emellertid helt naturligt, att
företagets egare måste låta sig synnerligen angeläget vara, att göra det
betydande kapitalutlägg, som jernvägen jemte allt annat kraft, på ett.
eller annat sätt fruktbärande. Men mer än ett sätt derför finnes ej och
det är — malraexport till utlandet.
Ur fosterländsk synpunkt kan mot en malmexport i och för sig
ingenting vara att i hufvudsak invända. Ty om äfven förädlingen af
ett lands malmtillgångar är det slutliga mål, till hvilket fosterlands¬
vännen bör sträfva, så kan dock detta mål ej uppnås, om derför brista
nödiga medel. Dessa äro hvad som först bör åstadkommas, och om man
drager sig för att i fråga om en riskabel affär anskaffa de nödiga
kapitalen genom lån, så finnes ingen annan utväg, än att producera
dem. Kan detta ske genom att exportera malm, då utgör ju malm¬
exporten ett vilkor för att förädling af råvaran skall kunna inom landet
uppstå. Att i fråga om export af malm första vilkoret för framgång,
eller marknad, förefinnes, detta är äfven obestridligt, då, som bekant
är, millioner tons jernmalm årligen förbrukas. Men äfven andra vilkor
skola uppfyllas för att malmexporten skall blifva lönande, och huruvida
norrbottensmalmen fyller dessa vilkor, derom har man sig föga bekant.
Genom den 1875 företagna geologiska undersökningen är kändt, att
ifrågavarande malmer ej äro lika goda som mellersta Sveriges jern-
malmer, och fråga torde vara, om de med fördel kunna tillgodogöras
med tillämpning af hittills kända tillverkningsmetoder. Likaledes torde
deras värde komma att högst betydligt reduceras genom de höga kost¬
nader, som blifva förenade med deras transport. Under sådana för¬
hållanden kan man vara tveksam, om vinsten på detta företag i sjelfva
verket skall blifva så stor, som man vill föreställa sig, i all synnerhet
om man tillika tager i betraktande de betydande vanskligheter, som
äfven under normala förhållanden äro förbundna med att göra stora
företag vinstgifvande, och således i ännu högre grad med genomförandet
af detta.
Kan landet, så som saken nu blifvit ordnad, icke komma i odelad
besittning af hela den på malmexporten uppkommande vinsten, synes
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
21
mig att man deri bör finna sig; ty då af intet blir intet, har enda
möjligheten för Norrbotten att komma i åtnjutande af något slags vinst
af de rikedomar, denna landsdel bär i sitt sköte, gjorts nära nog ute¬
slutande beroende af de åtgöranden, utländingarne vidtagit. Att dessa
för den skull skola hafva ersättning i den uppkommande vinsten är icke
mer än billigt. Kommer denna deras vinstandel att ställa sig högre, än
hvad önskligt och behöfligt varit, så är detta visserligen mycket att
beklaga, men icke skapar detta någon rätt för staten att genom en
mot dem särskildt rigtad tullagstiftning beröfva dem all vinst på ett,
företag, som de i tro och tillit till bestående förhållanden grundat. Har
staten begått en dumhet, så får staten likaväl som den enskilde stå för
följderna och reda sig ur svårigheterna på bästa sätt, utan att kränka
någons rätt.
Skulle det ändock slutligen kunna vara att befara, det landet i eu
nära framtid blir i afsaknad af all egentlig, så väl ekonomisk som annan,
vinst på denna malmexport, då synes mig frågan hafva inträdt i ett
annat läge, och då gestaltar sig saken onekligen annorlunda. Och att
så kommer att ske, om inga åtgärder i tid vidtagas för att förebygga
en sådan frågans utgång, det vill synas åtminstone mig temligen sanno¬
likt. Ty på grund af den långa sjöväg, som malmen har att fraktas
från Luleå till bestämmelseorten, är det alltför troligt, att exporten af
jernmalm från Luleå skall nedsjunka till en jemförelsevis ren obetyd¬
lighet, då jernvägen i sin helhet blir färdig. För att undvika de höga
fraktkostnaderna från Luleå, hvilka på en så billig vara som malm
komma att högst betydligt reducera vinsten, skall man då i stället verk¬
ställa utfrakten från Ofoten. Detta skall åter i sin ordning medföra en
koncentration af malmbrytningen vid Luossavara och Kirunavara malm¬
fält. Belägna helt nära norska gränsen i eu fullkomligt öde trakt, som
dessa grufvor äro, skall en derstädes uppstående storartad grufbrytning
ej komma att verka befruktande på landets utveckling, såsom för¬
hållandet skulle hafva blifvit, om exporten gått öfver Luleå. Enda
vinsten för landet skulle då reducera sig dertill, att de svenska arbetare,
som kunde lockas upp till dessa karga ti’akter, skulle såsom engels¬
männens »Renande bröder» få mot en måttlig penning utföra det tunga
grufarbetet, och derigenom beredas en ställning ungefär motsvarig den,
som innehafves af Englands egna stenkolsarbetare i Wales, och detta
vore visserligen för landet ingen fördel.
Den fara, som här blifvit förespeglad, synes mig vara af den all¬
varliga art, att staten omöjligen kan underlåta att vid den fästa afseende;
ty det är enligt mitt förmenande statens oafvisliga pligt att tillse, att
22
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
icke enskilda intressen inkräkta på det allmänna bästa, och att icke
genom statens overksamhet monopol skapas, som endast komma att
bereda monopolets innehafvare tillfälle att uteslutande till egen fördel
explodera landets rikedomar och arbetskrafter. Redan länge synes mig
tidpunkten hafva varit inne för staten att, hvad Norrbotten beträffar,
fullgöra denna sin pligt. Och skola ej de enskilda intressena lemnas
ohejdadt tillfälle att i dessa aflägsna bygder göra ett framtida kulturlif
omöjligt, så synes mig verkligen hög tid vara att nu inskrida.
Stor försigtighet torde likväl dervid vara af nöden, enär ett plan¬
löst och än mer ett hufvudlöst ingripande, för att beröfva utländingarne
deras dem en gång medgifna rätt, skulle kunna tillfoga vår kredit i
utlandet en svårbotlig skada, och af en orubbad sådan äro vi sanner¬
ligen i behof — vi som alltjemt uppträda på den utländska marknaden
som lånesökande. I fall, sådana som det nu föreliggande, kan ett litet
land som vårt icke iakttaga nog stor grannlagenhet i sitt förhållande till
utlandet. Urståndsätta, som vi äro, att genom materiella magtmedel åt
oss bereda och bibehålla eu rangplats bland folken, hafva vi för att
intaga en värdig ställning ingen annan väg att beträda än — aktningens.
För att hålla denna väg öppen, är första vilkoret att vi iakttaga nog¬
grannhet i uppfyllandet af ingångna förbindelser. De med utländingar
gjorda aftal måste derför hållas i helgd, huru oklokt man än må hafva
gått till väga vid deras affattande. Vore det möjligt, att det nu sagda
kunde ega tillämplighet på ett land mer än på ett annat, så gäller det
förnämligast England, till hvilket land vi sända två tredjedelar af vår
export, och med hvilket land ostörda handelsförbindelser sålunda äro
för oss rent af ett lifsvilkor. Att tro det vi skola kunna drifva affärer
med detta land på det sätt, att vi skicka dem endast det vi vilja, men
neka att sända dem, det de vilja hafva, detta är ju eu absurditet. Något
annat är i sjelfva verket icke förslaget att lägga en med förbud liktydig
exporttull på de produkter, som engelsmän genom sina här i landet
nedlagda kapital frambragt. Vi hafva dervid att besinna, att produk¬
terna måste exporteras, om de nedlagda kapitalen skola kunna göras
fruktbärande. Och hvad skulle vi månne säga — vi, som i England
icke alls nedlagt några kapital och sålunda ej på denna grund kunna
göra anspråk på, att af detta land blifva honnett behandlade, — om det
folie England in att såsom repressalie för vårt sätt att gå till väga
belägga den stenkol, vi derifrån importera, med eu mot oss särskildt
rigtad exporttull?
Måhända äro mina bekymmer för att Riksdagen under närvarande
förhållanden skall godkänna ett sådant förslag som exporttull på malm
23
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
onödiga, men ovissheten derom har i icke ringa mån bidragit till, att
jag nu framkommer med denna min motion. Det skall sedermera icke
kunna sägas, att det föreslagna medlet att råda bot på hvad som man
blott på lösa förmodanden misstänker skall blifva till skada för vårt
land, varit den enda utväg att reda sig ur iråkade svårigheter, som
Riksdagen haft att välja på.
Den fråga, som i det efterföljande skall upptagas till besvarande,
blifver då den: Huru skall staten, utan att kränka de utländingarne redan
beviljade rättigheterna, kunna trygga sig för att dessa rättigheter icke
i en framtid komma att medföra skada för det allmänna bästa? Vid
besvarandet af denna fråga har man, enligt mitt förmenande, blott en
utväg att tillgripa, den nemligen, att utfinna medel och vidtaga åt¬
gärder, hvarigenom landet kan med bibehållande af gjorda aftal göra
sig till godo de företag, som utländingarne härstädes bringa till stånd
och den verksamhet, som af dessa företag framkallas. Jag medgifver
på förhand villigt, att man, så som saken nu är stäld, ej kan beträda
denna väg, utan att öfvervinna svårigheter. Men har man öfvervunnit
dem och lyckats komma till insigt om, hvilka de medel och åtgärder
äro, som i detta fall visa sig tjenligast till att förena enskild fördel med
allmänt väl, så blifver det sedermera en jemförelsevis enkel sak att på
lagstiftningens väg göra dem verksamma, till och med om det skulle
befinnas nödigt att för det ändamålet stifta särskildt för Norrbotten
gällande lagar. Sådana för vissa landsdelar gällande speciallagar hafva
vi redan förut i förordningarne af den 29 juni 1866 och den 30 maj
1873 rörande skogsvården i Lappmarkerna, i skogslagen för Norrbotten
af den 29 september 1874 och i den nya Lapplagen. Att staten har
full befogenhet att för uppnåendet af sina syften stifta sådana special¬
lagar ådagalades tydligt, då förenämnda skogslag förehades till behand¬
ling i högsta domstolen den 8 september 1874. Derom uttalade sig
justitierådet Almqvist: »Jag anser visserligen att, om för allmänt väl
och i statens intresse det skulle befinnas oundgängligen nödigt att med¬
dela föreskrifter i den syftning, som den af Riksdagen antagna författ¬
ning innehåller, hinder deremot ej får anses möta af enskilde jordinne-
hafvares på eganderätt grundade anspråk, eller eljest i rättsligt hän¬
seende», och vidare justitierådet R. Södergren: »Jag anser den ifråga¬
satta behörigheten af en undantagslag, särskildt för Norrbottens län an¬
gående skogshushållning, principielt framgå från all lagstiftnings verkliga
ändamål, som nödvändigtvis fordrar, att i hvarje ämne hufvudsakligt af-
24
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
seende fästes på de befintliga och för framtiden beräkneliga förhållanden,
som måste bestämma det nödiga eller nyttiga i lagarnes innehåll. Lag¬
stiftningen skulle, synes det mig, förneka sitt egna ändamål, om den
uppstälde såsom regel, att äfven der naturen så olika danat förhållandena
i särskilda delar af landet, att hvad som vore nyttigt i den ena delen
blefve skadligt eller förstörande i den andra, lagen dock måste skrifvas
lika för alla delarne, blott derför att de tillhöra samma rike och hafva
samma styrelse.»
Ingenting kan dock i lagstiftningsväg åtgöras med den säkerhet,
som är framgångens moder, om åtgörandena ej grunda sig på eu faktisk
kännedom om de förhållanden, på hvilka skall rådas bot. Om de i
Norrland rådande egendomliga förhållanden ega vi emellertid i allmän¬
het icke större kännedom, än att derpå än i dag torde kunna tillämpas
de ord, som den 5 september 1863 på riddarhuset uttalades af herr
D. G. Bildt: »Den föreställning vi här göra oss om Norrland», sade han
då, »är nemligen alldeles origtig. Vi hafva ungefär samma åsigt om
Norrland, som fransmännen i allmänhet om Sverige och Stockholm.»
Måhända har kunskapen om Norrland sedan dess hos en och annan något
ökats, men om vi i allmänhet icke befinna oss på en högre kunskaps-
ståndpunkt, hur skall det då för oss vara möjligt att kunna ens tänka
på att med nödig försigtighet, klok beräkning och förutseende omtanke
vidtaga sådana åtgärder, som för Norrland kunna leda till ett godt
praktiskt resultat? Urståndsätta, som vi i följd af vår okunnighet om
förhållandena äro, att med säkerhet bedöma dem, skola vi ju ej kunna
grunda våra åtgöranden på annat än ögonblickets ingifvelse eller på
lösa hugskott, och riskera dervid mycket lätt att förbise eller under¬
skatta just det, som är hufvudsak. Vid hvarje förslag finnes eu hel del
invändningar att göra, tvifvelsmål att hafva, inverkande omständigheter
att skärskåda, och huru skall man med dem komma till rätta, utan en
uttömmande sakkunskap. Gäller detta om frågor i allmänhet, huru
mycket mer skall icke då sakkunskap i detta fall vara af nöden, när,
som herr Hans Forssell säger i sin förr omnämnda uppsats: »De många
tvistiga spörsmål af ekonomisk, juridisk och politisk art, till hvilka Norr¬
lands egendomliga förhållanden gifva anledning, fordra en alldeles spe¬
cifik sak- och örtkunskap.»
Det kunskapsmaterial i rättsligt, ekonomiskt och tekniskt hänseende,
som man bör hafva till sitt förfogande, innan man inlåter sig på frågan
om hvad som skall göras, är sannerligen icke obetydligt. Utan att på
minsta vis vilja söka att derför uppställa något program, torde likväl
här böra och kunna påpekas behofvet af kännedom: om beskaffenheten
Motioner i Första Kammaren, N:o 52. 25
och omfånget af de enskildes besittningsrätt till malmfälten; om inmut-
ningsrätten bör för Norrbotten bibehållas; om storleken af skogstillgån-
garne och skogens fördelning i stats- och privategendom; om jern-
malmernas beskaffenhet och deras användbarhet för olika slag af jern-
tillverkning, särskildt om de lämpa sig för beredning af stål; om
kostnaderna för malmens brytning och transport till uthamn; om frakt¬
kostnaderna från Luleå och från Ofoten till afsättningsorterna; om kon¬
sumtionen af jernmalm i de jernproducerande länderna och importen
deraf till samma länder; om befintliga konkurrerande jernmalmtillgångar
och kostnaderna för deras tillgodogörande; om vilkoren för en lönande
jernförädling i Norrbotten, såsom tillgång på träkol och vattenkraft,
och de kommunikationsleder, som för deras tillgodogörande kunna be¬
höfva öppnas; om kostnaden för tidsenliga stål- och valsverk; om stor¬
leken af den personal, som vid grufvor och jernverk skulle kunna finna
användning, och beskaffenheten af den ekonomiska ställning, som skulle
kunna beredas denna personal. En utredning af alla dessa förhållanden och
andra dermed förknippade, såsom: till hvad belopp kostnaderna för inlösen
af hvad de enskilde med laglig rätt besitta skulle uppgå, för den hän¬
delse det skulle ligga i statens intresse att göra Norrbotten till ett"
kronans regale; om staten bör vara egare af alla kommunikationsleder
eller delar deraf; om den enskilda företagsamheten bör med statsbidrag
uppmuntras, och i så fall till hvilken grad och på hvilka vilkor; det
för dessa glest befolkade trakter lämpligaste sätt, hvarpå statsförvaltning
och rättsskipning skall kunna upprätthållas — allt detta och mer till är
sålunda hvad som nu behöfver göras. Först då detta är gjordt, kan
man bilda sig en rätt mening om den betydelse, malmfälten i Norr¬
botten hafva och kunna få för denna landsdels utvecklingsmöjlighet
och i huru hög grad staten bör ingripa för att med sina magtmedel
bidraga till uppkomsten och ordnandet af ett näringslif derstädes.
Men skall en sådan undersökning verkställas så djupgående och
omfattande, att ingen af de faktorer, hvilka för de egendomliga förhål¬
landena i Norrbotten äro bestämmande, lemnas opåaktad, så måste un¬
dersökningen verkställas icke endast i Stockholm, utan framför allt på
ort och ställe. Då det vidare här gäller att reda begreppen om hvad
en sund ekonomi krafvel’, så är det af yttersta vigt att vid uppställandet
af ett program för undersökningen, äfvensom vid dennas genomförande,
frigöra sig från alla traditionella fördomar. Att en sådan utredning
skall taga både tid, krafter och penningar i anspråk, ligger i sakens
natur; ty endast okunnigheten saknar värde och är derför kostnadsfri.
Kostnaderna, om äfven stora, böra dock ej afskräcka; ty jemförda med
Bill. till Rilcsd. Prof. 1889. 1 Scml. 2 Afd. 1 Band. 15 Haft. 4
26
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
det arbete och de mödor, som sedermera blifva förenade med att göra
förslagen till verklighet, skola de i alla händelser komma att blifva en
obetydlighet. Det är just derför, som man icke kan nedlägga nog stor
omsorg på att studera, huru ett lands hjelpkällor bäst skola tillgodo¬
göras, innan man börjar bearbeta dem. Endast derigenom kan man
undvika svåra och dyrköpta misstag samt ett onödigt förslösande af
kraft.
Men gifver man åt undersökningen en sådan utsträckning, så kan
man lika gerna taga steget fullt ut och låta undersökningen omfatta
hela öfra Norrland, icke blott hvad tillgodogörandet af der belägna
malmfält beträffar, utan äfven med afseende å der befintliga naturtill¬
gångar i öfrigt. En sund statsekonomi fordrar tillgodogörandet af alla
ett lands naturliga hjelpkällor, och få torde vara så förtjenta af att
uppmärksammas som de norrländska. Kostnaderna och arbetet för
sjelfva undersökningen skola derigenom, jemförda med det resultat, som
vinnes, föga ökas, men sjelfva resultatet skulle blifva af ett helt annat
och mycket förhöjdt värde.
Med den hastiga utveckling, i hvilken Norrland nu är stadd, skola
frågor af likartad beskaffenhet med den, som nu framkallats af Luleå—
Ofoten-banan, utan tvifvel komma att för framtiden taga Riksdagens
uppmärksamhet mera i anspråk än tillförene. Det är då af vigt att
Riksdagen vid dessa frågors bedömande är i besittning af det sak-
materiel, hvarpå besluten måste grundas, om de skola få någon betydelse
till gagns. Det var med 1850-talet, som trävarurörelsen i Norrland
började antaga den oerhörda omfattning, hvartill den nu hunnit, och
genom hvilken Norrland kommit att i landets ekonomi intaga en fram¬
skjuten ställning. I sjelfva verket har Norrland under nämnda tid varit
för Sverige ett guldförande land. Värdet af hela Norrlands trävaru¬
export uppgår till en tredjedel af landets hela exportsumma, under det
att befolkningen ej uppgår till mer än eu femtedel af rikets. Vid så¬
dant förhållande är uppenbart, att ensamt denna rikedomskälla är af
den betydelse för landet, att den ej får vanvårdas, och dock anse flere,
med de norrländska förhållandena förtrogne män, att en skogsafverkning,
så beskaffad som den, hvilken nu pågår, ej är förenlig med skogarnes
bestånd, under det att andra påstå motsatsen. Det är sålunda icke
osannolikt, att i närmaste framtiden äfven skall komma på dagordningen
den frågan, huru man genom en bättre skogsvård skall kunna, utan
minskning i den afkastning Norrlands skogar nu lemna, betrygga dessas
bestånd.
Hittills har Norrland af statsmagterna varit öfverleinnadt så godt
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
27
som åt sig sjelft, och den allmänna hushållningen har för den skull
kunnat karakteriseras så, att man med undergifvenhet i nödens stund
vändt upp och ned på ymnighetens horn i lyckans dagar. Från denna
åskådning är det på tiden att en öfvergång sker till ett nytt betraktelse¬
sätt. Förhållandena nödvändiggöra detta och Norrland har derför nu
inträdt i den kritiska tidpunkt, då man står vid skiljovägen och tviflar
på hvad man trott och icke vet på hvad man skall hoppas. Utvecklin¬
gen får icke öfverlemnas åt slumpen, utan ledas och regleras med insigt,
uppoffrande nit och sann fosterlandskärlek. För framtiden måste läggas
en på vetande fotad grund, och denna skall läggas af personer med in¬
sigt om medlen: att tillgodogöra naturens hjelpkällor, att göra arbetet
produktivt och att befrämja afsättningen.
Skogen och de förr omnämnda malmfälten i Norrbotten äro emeller¬
tid ej de enda rikedomskällor, hvaraf denna landsdel är i besittning.
Stora odlingsmarker ligga der och vänta på armar, som skola göra dem
inkomstbringande. Derom sade herr D. G. Bildt i sitt förr omnämnda
anförande på riddarhuset den 5 september 1863: »I Luleåtrakten finnas
derå hundra tusen tunnland jord, som särdeles väl egna sig för odling,
och då bör väl staten befrämja företag i denna rigtning, så mycket ske
kan. Jag tror äfven att det vore olämpligt att vänta, till dess jord¬
bruket derstädes blifvit höjdt till den ståndpunkt, som man kan fordra,
utan anser fast mer, att man bör göra som i Amerika, der man lagt
jernvägar genom ouppodlade trakter och alltid funnit, att odlingen följer
kommunikationerna i spåren». Man skulle knappt vara benägen att tro
hvad personer, förtrogna med dessa trakter, dock sammanstämmande
intyga, eller att till och med i lappmarkerna, med deras nordliga läge
och höjd öfver hafvet, i dalgångarne finnas trakter, der både säd och
rotfrukter kunna under gynsamma förhållanden lemna utomordentligt
rika skördar.
När det förhåller sig på sådant sätt med detta läns odlings-
möjlighet, så vill det synas, som staten borde något åtgöra för att be¬
reda den landets ungdom, som nu reser till det tusentals mil aflägsna
Amerika, för att i detta främmande land bryta bygd, tillfälle att i stället
med lika, om ej större fördel för sig kunna göra detta inom fädernes¬
landets gränser. Helt säkert skulle den stora massan af befolkningen
få en varmare kärlek till sitt land, om det visade sig, att man med all¬
var ville göra något för att bereda dem, som vilja arbeta sig till en
sjelfständig ställning, tillfälle dertill här hemma. De skulle då icke så¬
som nu, uttröttade i fruktlös kamp med inrotade fördomar om hvad
som skall göras och underlåtas, hängifva sig åt en dådlös uppfattning
28
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
om att, »det är bättre att sofva sig fattig än att arbeta sig fattig». Or¬
saken till förenämnda beklagliga förhållande, att icke redan för länge
sedan en utvandring från landets södra till dess norra delar egt rum,
utan att denna i stället tagit vägen till Amerika, är att söka i en olämp¬
lig lagstiftning. Om nybyggesväsendet i Norrland yttrar en dermed för¬
trogen man i månadsskriften »Norrlands framtid» november 1876: Det,
har genom bristfälliga författningar varit en olycka från början till slut
och tillfogat landets odling oberäkneliga förluster; och detta af två
orsaker: dels derför att man ej gjort sig reda för, hur dessa bygder äro
beskaffade, dels derför att man underlåtit att bestämma betryggande
kontroller. Det var utan tvifvel en mycket lofvärd och berömvärd tanke
att förskaffa dessa aflägsna trakter en befolkning, men man förbisåg der¬
vid hufvudsak för bisak, och derför lyckades man ej.
De hufvudnäringar, på hvilkas rätta upparbetande Norrbottens fram¬
tida väl skall komma att blifva beroende, äro sålunda skogshushållnin¬
gen, jernhandteringen och ladugårdsskötseln. Skogshushållningen säges
visserligen hafva mycket förbättrats, men torde dock utan tvifvel vara
mägtig en betydligt högre utveckling. För jernhandteringens bedrif¬
vande finnas de tre väsentligaste vilkoren: jernmalm, träkol och vatten¬
kraft, och ladugårdsskötseln, hvilken utgör ett vilkor för uppodlingen
af de stora odlingsmarkerna, är alldeles naturlig för denna del af landet.
Det första vilkoret för ett framgångsrikt bedrifvande af alla dessa närin¬
gar är likväl ett utveckladt kommunikationsväsende. En beqväm trafik
är lika mycket näringslifvets generator som dess regulator och utgör
sålunda en måttstock på dettas lifaktighet. Trafiklederna på det norr¬
ländska vattensystemet äro, sådant oaktadt, alldeles vanvårdade. Med
all sannolikhet skulle dock trafiken inuti landet redan no kunna blifva
rätt liflig, att döma efter den mängd mindre ångbåtar, som upprätthålla
samfärdseln mellan Norrlands sjöstäder och närmaste landsbygd, och
hvilka af orternas befolkning flitigt begagnas. Genom öppnandet af kom¬
munikationsleder och deras ställande i förbindelse med norra stambanan,
skulle denna bana kunna blifva en hufvudpulsåder för fyra riken, hvilka
hvart för sig sakna många produkter, som de andra rikena hafva öfver¬
flöd på: Rysslands spanmål, Finlands ladugårdsprodukter, Norges fisk¬
varor och Sveriges malmtillgångar.
I alla tider har ett lands uppodling och kultur ansetts böra utgöra
föremål för verkliga statsmäns oaflåtliga omsorg. Det är också genom
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
29
sin verksamhet i denna rigtning, som våra stora Vasakonungar lefva i
tacksam hågkomst hos svenska folket. Det materiella välståndet är vis¬
serligen icke kulturens yttersta mål, men det är likväl dess första vilkor.
Det är välståndet, som möjliggör framåtskridandet, och det är derur,
som nationerna hemta sin styrka lika mycket som ur landets områdes-
storlek och befolkningens talrikhet. »Andra nationer kunna ej öka sitt
område utan genom eröfringar; Sverige kan deremot öka det genom att
spränga bort några klippor och gräfva några afloppsdiken», säger C. A.
Agardh i sin statsekonomiska statistik öfver Sverige. Visserligen är
hvarken det ena eller andra någon småsak, då det gäller att göra det
på hundradetals qvadratmil, men på teknikens nuvarande ståndpunkt
reducerar sig dock detta till endast en penningfråga. Penningar skulle
dertill ej heller fattas, endast vi ville göra besparingar i den stora och
kostsamma apparat, som vi anse vara nödig att oförändrad vidmagthålla
för att tillvarataga intressen, hvilka för landets befolkning i sin helhet
äro af mycket mindre vigt än beredandet af utvägar till utkomst. Med
tanken fäst på allt det myckna, som i sistnämnda hänseende behöfver
göras, är det icke utan missmod, som man ser folkrepresentationen,
tryckt af bekymmer för landets ökade skuldbörda, endast motvilligt
anslå de medel, hvilka äro behöfliga för fullboirlandet af en så vigtig
kommunikationsled som norra stambanan. Fullbordad skulle genom den¬
samma kunna beredas den landets ungdom, som nu i brist på arbets¬
tillfällen måste emigrera, en oberäknelig arbetstillgång, som utan tvifvel
skulle med begärlighet omfattas, om tillika de norrländska odlingsmai’-
kerna upplätes för kultur på ändamålsenliga vilkor. Men man är obe¬
nägen att göra det ena som det andra, derföre att allt skall göras med
lånta pengar. Och likväl använder man samtidigt skattebidrag på icke
mindre belopp än 11 millioner kronor för att på en tid af fem år (1881
—1886) instoppa i fonder, afsedda att i framtiden pensionera statstjenare.
Icke kan detta hemta sin förklaring deraf, att desse i afseende på ut¬
komst och annat varit i sin krafts dagar sämre lottade än samhällets
inbyggare i öfrigt. 1 jemförelse med det stora flertalet af den befolk¬
ningens del, som med dem är jemnbördig i duglighet, torde förhållandet
snarare vara motsatt, och ändock få alla andra samhällsklasser sjelfva
draga försorg om sin ålderdom. Nej, »det är icke kapitaler som felas»,
säger nyss åberopade fosterlandsvän, »dessa äro i sjelfva verket lättare
att anskaffa, än att hos nationen väcka den öfvertygelsen, att genom¬
förandet af dessa företag utgör dess framtid, och att det är i denna
rigtning, alla dess krafter böra användas». Norrlands upplåtande till
odling och tidsenlig kultur är sålunda en nationalangelägenhet af största
30
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
betydelse, och torde sålunda vara förtjent af Riksdagens synnerliga upp¬
märksamhet. Griper man med allvar itu med denna angelägenhet, skola
deraf icke kunna uppstå annat än lyckosamma följder. En sådan åtgärd
från Riksdagens sida skall ingifva landets talrika kroppsarbetande befolk¬
ning mod och förtröstan till framtiden, öka rikets befolkning, höja dess
välstånd och dermed dess försvarskraft mot yttre fiender, samt sist men
icke minst gifva nationalkarakteren en väl behöflig lyftning, hvilken stora
nationella företag alltid medförer.
Under intryck af denna uppfattning, och dertill närmast föranledd
af önskan att afvärja faran af att det stora jernvägsföretaget i Norr¬
bottens län skall komma att utveckla sig till ett för landet förderfbrin-
gande monopol, är det, som jag nu går att föreslå en utredning af alla
de förhållanden, om hvilka Riksdagen måste ega kännedom, för att på
lämpligt sätt och med tjenliga medel kunna befrämja uppkomsten och
en tidsenlig utveckling af ett näringslif i landets nordligaste del. För
att bespara det utskott, till hvilket min motion kommer att hänvisas,
någon del af det arbete, som kan blifva förenadt med att pröfva mo¬
tionen, tillåter jag mig bifoga några sifferuppgifter rörande vår jern-
handtering och jernproduktionen i allmänhet, hvilka det måhända kan
vara af vigt att känna.
Under åberopande af hvad i det föregående blifvit anfördt, får jag
sålunda hemställa,
att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Magt anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t genom sakkun¬
nige män låta ur rättslig och ekonomisk synpunkt ut¬
reda eganderätts- och naturförhållandena samt närings-
vilkoren i Norrbottens län genom undersökning på ort
och ställe, i den mån detta befinnes nödigt; och der¬
efter till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till upp¬
arbetande af de för Norrbottens län naturliga närings¬
källorna, äfvensom till de lagstiftnings- och förvalt-
ningsåtgärder, som må kunna befinnas lämpliga att
vidtaga, för att i förbemälda län åvägabringa ett lifs-
kraftigt näringslif, ej blott till gagn för ortens befolk¬
ning, utan äfven till nytta för riket i sin helhet.
Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.
L. O. Smith.
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
31
Bilaga
till den i Törsta Kammaren väckta motionen n:o 52.
Sveriges jernmalmsbrytrång utgjorde
|
i medeltal per
|
år.
|
|
Arbetade
|
Center jernmalm
|
Center jernmalm
|
|
grufvor.
|
uppfordrade.
|
utförda.
|
1860—64 ....................
|
..................... 547
|
10,190,212
|
36,422
|
1865—69 ....................
|
.................... 564
|
12,192,942
|
296,201
|
1870—74 ....................
|
................... 754
|
17,562,710
|
436,694
|
1875—79 ....................
|
.................... 638
|
17,142,961
|
379,743
|
1880—84 ...................
|
..................... 614
|
20,095,582
|
686,669
|
1885 ....................
|
.................. 753
|
20,494,489
|
607,456
|
1886 ...................
|
................... 726
|
20,409,975
|
453,835
|
1887 ....................
|
..................... 655
|
21,224,753
|
985,563
|
Af malmutförseln 1880—84 gick 70 proc. till Finland, till hvilket
land 1885 utfördes 493,000 center och 1886 448,000 cent:r.
Sveriges tackjernstillverkning i medeltal per är.
|
Begagnade
|
Tackjernstillverk-
|
U tf ör sel öft er sko 11
|
|
masugnar.
|
ningen i center.
|
af tackjern i center,
|
1860—64 .................
|
................. 224
|
4,622,998
|
200,292
|
1865—69 ....................
|
..................... 213
|
5,954,687
|
353,001
|
1870—74 ...................
|
................. 213
|
7,584,879
|
982,334
|
1875—79 .....................
|
............... 201
|
8,267,840
|
402,603
|
1880—84 .................
|
................. 189
|
9,823,468
|
871,077
|
1885 ....................
|
............... 179
|
10,933,030
|
601,055
|
1886 ...................
|
..................... 164
|
10,408,889
|
838,140
|
1887 ....................
|
................. 164
|
10,742,205
|
—
|
32
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
Produktionen af jernmalm.
Tona Värde i mill. Pris per ton
Storbritannien ..........................
|
År.
1884
|
jernmalm.
16,138,000
|
tyska riksm.
89,264
|
i mark.
5,5
|
Tyskland ..................................
|
»
|
9,006,000
|
37,543
|
4,0
|
Nordamerikas Förenta Stater
|
))
|
8,200,000
|
92,455
|
11,2
|
Spanien ....................................
|
»
|
4,526,000
|
10,160
|
2,2
|
Frankrike...................................
|
1881
|
3,032,000
|
12,148
|
4,0
|
Ryssland ..................................
|
1882
|
1,078,000
|
—
|
—
|
Österrike ...................................
|
1884
|
974,000
|
4,450
|
4,5
|
Unga™ .......................................
|
1879
|
320,500
|
1,932
|
6,0
|
Sverige..........................................
|
1887
|
884,000
|
—
|
—
|
Italien ........................................
|
1880
|
290,900
|
2,501
|
8,0
|
Belgien ......................................
|
1881
|
224,000
|
1,453
|
6,4
|
Andra länder..............................
|
—
|
•--
|
—
|
—
|
Summa 47,203,331
Ur Uebersichten der Weltwirthschaft af Neumann-Spallart, Stuttgart
1887, äro följande siffror om tackjernstillverkningen och jernförbrukningen
i verlden hemtade.
TackjernstUlverkning i 1,000 meter tons.
|
1870.
|
1875.
|
1880.
|
1886.
|
Storbritannien...........................
|
6,059
|
6,467
|
7,873
|
7,534
|
Nordamerikas Förenta Stater
|
1,900
|
2,141
|
3,897
|
4,109
|
Tyskland .....................................
|
1,390
|
2,029
|
2,729
|
3,653
|
Frankrike ..................................
|
1,178
|
1,416
|
1,733
|
1,629
|
Belgien .........................................
|
565
|
540
|
608
|
713
|
Österrike-Ungarn.......................
|
403
|
463
|
445
|
714
|
Ryssland .......................................
|
360
|
427
|
448
|
482
|
Sverige .........................................
|
300
|
351
|
407
|
466
|
Andra länder .............................
|
150
|
179
|
235
|
280
|
Summa
|
12,305
|
14,013
|
18,375
|
19,580
|
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
33
Jernförbrukning i millioner tons.
|
1880.
|
1881.
|
1882.
|
1883.
|
1884.
|
1880—84.
|
Storbritannien ...........................
|
4,19
|
4,40
|
4,37
|
4,47
|
3,94
|
4,275
|
Nordamerikas Förenta Stater
|
4,05
|
5,06
|
5,04
|
4,91
|
4,30
|
4,674
|
Tyskland.......................................
|
2,66
|
2,84
|
3,41
|
3,42
|
3,58
|
3,182
|
Frankrike ....................................
|
1,85
|
2,17
|
2,40
|
2,40
|
2,00
|
2,164
|
Belgien........................................
|
0,50
|
0,46
|
0,48
|
0,65
|
0,57
|
0,532
|
Osterrike-Ungarn .....................
|
0,48
|
0,65
|
0,77
|
0,92
|
0,91
|
0,746
|
Fördelad på befolkningen, kommer per individ i Storbritannien 121
kg., i Belgien 94, i Nordamerikas Förenta Stater 88, i Sverige 85,
i Tyskland 70, i Frankrike 58, i Österrike-Ungarn 20.
Utförsel af jernmalm från Spanien.
|
Tonneaux.
|
Pesetas
i millioner.
|
Deraf från
Bilbao.
|
Värde i
pund sterling.
|
1879................
|
.............. 1,061,867
|
15,928
|
1,060,860
|
-—
|
1880................
|
........... 2,822,000
|
42,402
|
2,390,732
|
—
|
1881................
|
.............. 3,122,462
|
46,837
|
2,550,549
|
—
|
1882................
|
.............. 4,025,234
|
60,379
|
3,692,542
|
2,954,034
|
1883................
|
.............. 4,225,827
|
38,032
|
3,378,234
|
2,026,940
|
1884................
|
.............. 3,967,607
|
35,708
|
3,155,432
|
1,972,145
|
1885...............
|
............. 3,796,944
|
32,274
|
3,295,982
|
1,977,589
|
1886...............
|
............. 4,279,553
|
36,359
|
3,160,047
|
1,973,065
|
Englands införsel af jernmalm.
1879 ........
|
....... 1,085,045
|
tons
|
1,050
|
mill. p. St.
|
Deraf från Sp:
1,007,617
|
anien.
tons
|
1880 ........
|
....... 2,632,601
|
»
|
2,790
|
»
|
2,278,962
|
))
|
1881 ........
|
....... 2,450,698
|
))
|
2,349
|
))
|
2,227,486
|
))
|
1882 ........
|
....... 3,284,946
|
»
|
3,063
|
))
|
3,072,955
|
))
|
1883 ........
|
....... 3,191,073
|
»
|
2,750
|
»
|
2,958,760
|
»
|
1884 ........
|
....... 2,730,829
|
»
|
2,114
|
»
|
2,568,088
|
))
|
1885 ........
|
....... 2,822,598
|
))
|
1,957
|
»
|
2,533,939
|
»
|
1886 ........
|
....... 2,878,469
|
))
|
1,895
|
))
|
2,646,089
|
»
|
1887 ........
|
....... 3,765,788
|
))
|
2,548
|
))
|
3,597,202
|
»
|
Bill. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sarnl. 2 Åfd. 1 Band. 15 Haft.
5
34
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
Englands införda jernmalm.
Från
|
|
År
|
1883.
|
|
|
År
|
1887.
|
|
Norge..................
|
5,347
|
tons
|
3,857 p.
|
St.
|
2,485 tons
|
3,123
|
p. St.
|
Frankrike .........
|
3,469
|
))
|
3,514
|
))
|
3,998
|
»
|
3,381
|
»
|
Portugal...........
|
7,660
|
»
|
9,791
|
»
|
—
|
»
|
—
|
))
|
Spanien..............
|
2,958,760
|
»
|
2,496,783
|
»
|
3,597,202
|
»
|
2,342,144
|
))
|
Italien ..............
|
51,676
|
»
|
55,535
|
»
|
36,930
|
))
|
25,921
|
»
|
Grekland...........
|
21,497
|
»
|
22,887
|
))
|
40,781
|
»
|
31,270
|
»
|
Turkiet..............
|
5,454
|
»
|
26,795
|
»
|
16,402
|
»
|
70,113
|
»
|
Algeriet ..........
|
131,264
|
))
|
110,423
|
»
|
57,336
|
»
|
36,632
|
»
|
Australien.......
|
2,886
|
))
|
16,328
|
»
|
—
|
»
|
—
|
»
|
Britiska Nord-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
amerika ......
|
653
|
y.
|
1,471
|
»
|
—
|
n
|
—
|
))
|
Ryssland............
|
|
»
|
—
|
|
7,861
|
»
|
29,239
|
))
|
Andra länder ...
|
2,407
|
»
|
3,486
|
|
1,564
|
»
|
1,805
|
»
|
Summa
|
3,191,073
|
tons
|
2,750,870 p,
|
.St.
|
3,764,559 tons
|
2,543,628
|
p. St.
|
1870 ..
|
Englands tackjernstillverkning
................ 5,963,515 tons 14,908
|
uppgick till:
mill. p. St.
|
Pris på jernmalm i
England per ton
|
1875 ..
|
................ 6,365,462
|
»
|
15,646
|
))
|
—
|
1880 ..
|
................ 7,749,233
|
»
|
19,373
|
»
|
21,20 sh.
|
1881 .
|
................ 8,144,449
|
»
|
20,361
|
|
19,17 »
|
1882 ..
|
............... 8,586,680
|
»
|
24,043
|
))
|
18,65 »
|
1883 ..
|
................ 8,529,300
|
»
|
22,176
|
»
|
17,24 »
|
1884 ..
|
................ 7,811,727
|
»
|
18,943
|
»
|
15,49 »
|
1885 ..
|
................ 7,415,469
|
»
|
17,303
|
»
|
13,87 »
|
1886 ..
|
............... 7,009,754
|
|
15,889
|
»
|
13,16 »
|
1887 ..
|
............... 7,559,518
|
»
|
17,765
|
»
|
13,53 »
|
Bilbao
|
malmlager befinna
|
sig
|
i och omkring Somorrostrodalen
|
veu strå sidan af floden Nervivas. Malmen utgöres af hcematis, en mörk¬
röd »Rubio», som håller 56 % jernhalt, en brunröd »Campanil», som hål¬
ler 53 å 56 °!o. Från grufvorna gå 4 banor ned till hamnen. En kedje-
bana är 2 kilometer lång. Priset på malmen har varit f. o. b. i Bilbao:
35
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
1882 januari...............
1883 april .................
1884 december .........
1885 juli .....................
1886 januari...............
1887 januari...............
»Campanil».
7 sh. 6 d. ä 8 sh.
6 sh. 9 d.
6 sh. 3 d.
6 sh. 3 d.
6 sh. 8 d. å 6 sh. 10 d.
7 sh. 6 d. a 7 sh. 9 d.
»Rubio».
7 sh. ä 7 sh. 3 d.
6 sh.
6 sh.
6 sh. 2 d. å 6 sh. 3 d.
7 sh. 3 d. ä 7 sh. 6 d.
Af Bilbciomalmen exporterades till olika länder:
|
år 1878.
|
år 1886.
|
England ....................................
|
................... 70,0 %
|
57,oo %
|
Skoband....................................
|
.................. 3,9 »
|
11,02 »
|
Holland ....................................
|
................. 8,5 »
|
16,60 »
|
Tyskland....................................
|
.................. — »
|
0,43 »
|
Belgien ...................................
|
.................. 4,9 »
|
3,11 »
|
Frankrike .................................
|
.................. 12,4 »
|
10,52 »
|
Andra länder...........................
|
.................. 0,3 »
|
1,34 »
|
Skeppsfarten från Bilbao uppgick till
|
Antal.
|
Tons i nnill.
|
Deraf en
|
gelska fartyg
|
Deraf spanska fartyg
|
|
|
|
Antal.
|
Tons i mill.
|
Antal.
|
Tons i mill.
|
1882 ..................
|
... 5,235
|
3,152
|
2,924
|
2,469
|
1,381
|
0,254
|
1883 ..................
|
... 4,208
|
2,595
|
2,014
|
1,920
|
1,392
|
0,311
|
1884 .................
|
... 3,074
|
2,512
|
1,665
|
1,793
|
1,365
|
0,293
|
1885 ..................
|
.... 4,103
|
2,509
|
1,695
|
1,762
|
1,096
|
0,294
|
1886 ..................
|
... 3,577
|
2,585
|
1,709
|
1,882
|
1,261
|
0,316
|
|
Frakten från Bilbao
|
har per
|
ton utgjo
|
rt:
|
|
|
1884.
|
|
1885.
|
|
1886
|
|
till Cardiff
|
5 sh. å 5 sh.
|
3 d. 4 sh.
|
3 d. k 4 i
|
sh. 9 d.
|
4 sh. å 3!
|
sh. 9 d.
|
» Newcastle
|
5 sh. ä 5 sh.
|
6 d. 5 sh.
|
6 d. ä 5 ;
|
sh. 9 d.
|
4 sh. 6 d.
|
h 5 sh.
|
» Antwerpen
|
7 sh. å 7 sh.
|
3 d. 6 sh. 6 d. å
|
7 sh. (
|
3 sh. 6 d. ä
|
6 sh. 3 d.
|
Sedan 1882 hafva vid grufvorna blifvit anlagda 3 jernverk med till¬
sammans 11 masugnar, vid hvilka 1885 inalles producerades 150,000
tons råjern inclusive Bessemer.