Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
7
N:o
20.
Åt herr T<11)1111, HugO, om skrifvelse till Konungen med anhållan
att skottpenningar för björn måtte upphöra att af stats¬
medel utbetalas samt att skottpenningarne för varg måtte
höjas.
Kn statsutgift, visserligen obetydlig, men hvilken utan olägenhet
kunde försvinna eller lämpligare användas, anser jag den vara, som utgår
i form af skottpenningar för björn.
Granskar man de statistiska uppgifterna öfver inom riket sedan år
1X26 dödade björnar skall man finna, huru antalet så småningom blifvit
nedbragt till eu ren obetydlighet.
De källor, jag lör dessa uppgifter begagnat, hafva varit dels kongl.
skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsende! i
i Sverige intill år 1X70, dels nämnda samt kong], domän styrelsens under¬
dåniga berättelser till och med år 1XX6, Indika med alla de luckor och
fel som, i följd åt till buds stående primeruppgifters osäkerhet och brist¬
fällighet, deri förefinnas, visa följande resultat för dödade björnar.
Under 10-års perioderna:
1827 36, 1,351 st, hvaraf 41 st. i landskapen söd. om Verml., Dal. o.Norrl.
1X37 46") 820 » » 31 >! » » » » »
1847—56») 1,055 - » 12 >.
1857—66 1,113 » >» 3 »
1867—76’-'00) 394 » » ingen » » » » »
1877—88 424 »
*) Uppgift saknas under åren 1840, 41 från samtliga, och lör åren 1842, 48 från alla län utom
Göteborgs och Elfsborgs.
**) Uppgifter saknas under åren 1847, 48 från aamtlige län utom Göteborgs och Elfsborgs.
***) Uppgifter saknas endast för 4 år: 1867, 1868, 1869 och 1876.
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
Således i medeltal för år under 10-års perioderna: .
1827—36, 135 st.
1837—46°) 102 »
1847—56°) 132 »
1857—66 111 »
1867—76°) 98 »
1877—86 42 »
De sista björnarne fäldes i Ostergötands län 1830, i Kronobergs
1844 (?), i Göteborgs 1844, i Elfsborgs 1851, i Upsala 1855 och i
Örebro 1859.
Således hafva nu 30 år förflutit, sedan några björnar dödades söder
om Yermland, Dalarne och Norrland, inom hvilka landsdelar de ock nu¬
mera äro undanträngda till de mest aflägsna vildmarkerna, der de allt
mer sparsamt förekomma.
Skottpenningarne för björn utgjorde enligt 1808 års jagtstadga: »12
skott å 12 skillingar banco», således 4 kronor 50 öre och bestämdes i
1864 års jagtstadga, som i detta afseende ännu är gällande, till 50 rdr rmt.
Visserligen utbetalades både före och efter sistnämnda år af en del
kommuner särskilda skottpenningar, men kan det tagas för alldeles gifvet,
att före år 1864 eu stor mängd björnar blifvit dödade, för hvilka den
ringa skottlönen ej uttogs, hvadan djuren ej fingo skyldra i de officiella
uppgifterna, hvilket ej annat än högst undantagsvis kan anses varit fallet
efter nämnda år, så att skilnaden mellan tillgången förr och nu blifver
än större. Då numera den skada björnen åstadkommer är ytterst ringa,
finnes säkerligen knappast någon kommun, som för hans dödande utgifter
särskild belöning, om än stadgande derom obeaktadt skulle qvarstå i något
äldre stämmoprotokoll.
Och månne ens de af staten utfästa skottpenningarna äro nödvändiga
för att hålla detta djurslag inom behöriga gränser och hindra det att för¬
öka sig i sådan grad, att det åter kunde uppträda synnerligen skade-
görande ?
Jag tviflar storligen derpå.
Björnen räknas visserligen till rofdjuren, men hans tandbyggnad visar
hans förmåga att äfven uteslutande kunna lifnära sig af vegetabiliska födo¬
ämnen, hvarmed säkerligen otaliga björngenerationer fått och ännu få åt¬
nöja sig. Ett djur, som i ett par mål förmår förtära en häst eller ko,
skulle nog äfven uppträda betydligt mer förödande, om det ej hufvud-
’) Se föregående noter.
9
Motioner i Första Kammaren, N:o 2ti.
sakligen lefde af vegetabilier. Också är det bekant att i forna björnrika
tider trakter funnos, der björnar i mängd så att säga »gingo i vall med
boskapen» utan att någonsin förgripa sig på den. Oupphörligt förföljd
och efterhållen, har väl djurarten också förlorat en del af sin ursprungliga
roflystnad samt blifvit allt mera skygg. Särskild! har jag mig från fullt
tillförlitligt håll bekant, att inom en mindre trakt af våra numera syd¬
ligaste björnmarker, der under de senaste åren sex björnar blifvit dödade
och minst fem ännu finnas qvar, ej ett enda större eller mindre tam¬
kreatur, ehuru de beständigt under sommaren betat på de skogar, der
dessa björnar uppehållit sig, af dem blifvit slagna eller ens förföljda.
Värdet af björnens hud och kött, hvilket senare i de flesta landsdelar,
der han förekommer, anses fullt användbart till föda, ja, på sina ställen
såsom eu läckerhet, är i sig sjelf ej ringa, utan uppmuntrar mer än till¬
räckligt till jagt, hvilken mången gång, ja de flesta då björn blifvit ringad
i ide, ej medför stort besvär och ej heller med nutidens vapen någon
synnerlig fara.
Med de lättade kommunikationer, våra jernvägar beredt till landets
återstående björnmarker, hafva sportälskande jägare från aflägsnare trakter
fått rikare tillfällen än förr att pröfva sin lycka på detta, skogarnes hög¬
djur, och stora, ja, förvånande, äro de summor, som ofta betalas för ett
björnspår eller ännu mer eu ringad björn. Med ett ord: de fördelar af
ett eller annat slag, som för närvarande kunna skördas af eu fald eller
ännu mer af eu ringad björn, äro så stora, att all statens medverkan till
hans uppspårande och förföljande blir fullkomligt obehöflig.
Då det väl ej heller kan vara lägligt, att staten utan behof upp¬
muntrar t ill utödande af ett intressant och åtminstone numera tern ligen
oskadlig! djurslag, om hvars många egendomligheter, styrka och god¬
modighet vi så gerna höra berättas, anser jag statens skottpenningar böra
försvinna, och vet jag att denna min åsigt delas af alla sakkunniga jägare.
Annat är förhållandet med vargen. Svår att jaga och fånga, mindre
värdefull såsom jagtbyte, grym, föga sympatetisk, illistig och uteslutande
köttätare, är han ett svårt rofdjur, till hvilket svenska jordbrukaren under
ej längesedan försvunna tider fått »skatta mera än till kronan». Dess bättre
är vargen nu, åtminstone tills vidare, undanträngd från nästan alla de
bygder, der odling bedrifves, och uppehåller sig nästan uteslutande i de
trakter, dit de styfmoderligt behandlade förföljde, fattige lappande måst
draga sig tillbaka med sina renar, bland Indika han ej sällan åstad¬
kommer svåra nederlag. På eu enda natt kan eu liten flock vargar för¬
skingra och delvis förstöra hela renhjordar, flera familjers enda egendom.
Samma källor, som förut angifvits, visa att i Sverige dödats vargar:
Bil. till Riksd. Frat. 1SSU. 7 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
under 10-års perioderna:
1827—36, 5,319 st., hvaraf 2,989 i landskapen söd. om Verml., Dal.o. Norrl.
1837-
|
—46*)
|
2,449 »>
|
»
|
1,467
|
|
|
|
»
|
))
|
»
|
|
1847-
|
-56*)
|
1,522 •>
|
))
|
784
|
|
|
|
»
|
»
|
»
|
»
|
1857
|
—66
|
1,318 »
|
))
|
458
|
|
»
|
|
»
|
»
|
)>
|
»
|
1867
|
-76*)
|
200 >*
|
))
|
35
|
|
|
|
|
|
))
|
»
|
1877.
|
—86
|
330 »
|
))
|
O
O
|
|
»
|
|
|
))
|
))
|
»
|
således
|
i medeltal
|
pr
|
år:
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Under
|
10-års perioderna:
|
|
|
|
|
|
|
|
1827-
|
—36,
|
532 sb, 1
|
läraf 299 i lai
|
ridskapen s
|
öd.
|
om
|
Verml.
|
, Dal.
|
o. Norrl.
|
1837-
|
—46*)
|
306 »
|
»
|
183
|
))
|
|
|
|
))
|
>»
|
X)
|
1847
|
—56*)
|
190 »
|
))
|
98
|
))
|
|
»
|
|
))
|
|
))
|
1857
|
—66
|
132 »>
|
))
|
45
|
»
|
|
~»
|
|
»
|
»
|
X)
|
1867
|
-76*)
|
50 »
|
))
|
9
|
>)
|
|
|
|
»
|
|
»
|
1877.
|
—86
|
33 »
|
))
|
0,3
|
»
|
|
))
|
|
»
|
)>
|
))
|
|
De sista 2 vargarne
|
i Upsala
|
län
|
tåldes
|
år
|
187
|
r7 och
|
en i
|
Hallands
|
år 1886.
För af rofdjur dödade större tamdjur redogöra ofvan åberopade be-
rättelser
|
utförligare endast för de
|
elfva åren
|
1876-
|
-1886
|
sålunda:
|
|
|
|
Hästar.
|
Nötkreatur.
|
|
Renar.
|
|
1876
|
O
O
|
st. (alla i sydliga län**).
|
49 (18
|
i
|
sydliga.
|
län**
|
j, 2,334 stycken.
|
1877
|
l
|
|
24 (11
|
»
|
|
* )
|
2,156
|
))
|
1878
|
Q
6
|
(1- » " » )
|
29 (11
|
))
|
t)
|
» )
|
2,191
|
))
|
1879
|
—
|
|
21 (4
|
))
|
|
.» )
|
2,824
|
B
|
1880
|
2
|
|
34
|
|
|
|
2,704
|
)>
|
1881
|
—
|
|
19 (6
|
»
|
B
|
« )
|
2,204
|
»
|
1882
|
—
|
|
9 (1
|
|
))
|
» )
|
2,626
|
»
|
1883
|
—
|
|
15
|
|
|
|
2,101
|
»
|
1884
|
—
|
|
4
|
|
|
|
1,746
|
))
|
1885
|
1
|
|
10
|
|
|
|
2,070
|
»
|
1N8Ö
|
9
O
|
|
10
|
|
|
|
2,446
|
»
|
11 år
|
13
|
(4 i sydliga län)
|
224 (51
|
i
|
sydliga
|
, län) 25,392
|
))
|
Bland dessa tamkreatur har björnen säkerligen slagit de allra flesta
hästar och större delen af nötkreaturen, hvarjemte jerfven säkerligen dö¬
dat en mängd renar, men flertalet af offren hafva blödt under vargens
tänder och är i synnerhet det stora antalet dödade renar beaktansvärdt.
*) Se noterna här förnt.
**) Söder om Vermland, Dalarne och Norrland.
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
11
Att noggrant uppskatta värdet å alla dessa af rofdjur dödade tam¬
djur är naturligtvis omöjligt, men ensamt för renarne torde det utan öf¬
verdrift för dessa elfva år kunna beräknas till minst en fjerdedels million
kronor — en blodsskuld, som nästan uteslutande kommer på vargens
konto, under det skadorna, förorsakade af björnar torde kunna skattas
till högst 10 å 12,000 kr. Underrättelserna från fjelltrakterna låta äfven
befara, att vargarne ytterligare ökat sig, och hafva de redan detta år här¬
jande uppträdt i renhjordarna.
Med stöd af de skäl, jag här ofvan anfört, tager jag mig friheten
vördsamt föreslå,
att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, att
skottpenningar för björn af statsmedel måtte upphöra
att utbetalas samt för varg höjas från 25 till 50 kro¬
nor, lika för gammal och unge.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 25 januari 1889.
Hugo 'ramm.