4
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
att kunna utan långvariga förhandlingar och dermed förenad tidsutdrägt
leda till antagande och fastställande af ett nytt rättegångssätt, och den nu
ifrågasatta förändringen är en så fristående och från det öfriga rättegångs¬
väsendet så afskild åtgärd, att den bör kunna utan olägenhet särskildt be¬
handlas. Det är af denna anledning, och då frågan, ehuru i sig sjelf enkel
och oberoende af några egentliga utredningar, dock är af stor betydelse,
då den har till ändamål att åtminstone i någon mån afhjelpa den lång¬
samhet i fråga om rättstvisters afgörande, hvilken så ofta och med rätta
blifvit öfverltlagad, som jag nu, utan att afvakta det väntade förslaget till
ny rättegångsordning, vågar föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta sådan än¬
dring i 25 kap. 9 och 15 §§ rättegångsbalken, att
de deri bestämda tider för fullföljd af vad hos veder¬
börande hofrätter nedsättas till hälften, samt att i sam¬
manhang härmed det undantag, som i berörda afseende
tinnes föreskrifvet i fråga om vexel- och sjörättssaker,
borttages.
Stockholm den 25 januari 1889.
A. H. Öländer.
N:o 16.
Af herr Stiiuzelius. angående ändring i konkurslagens bestäm¬
melser om ackord.
Vid den afdelning af 1887 års lagtima riksmöte, som vanligen be¬
nämnes januari-riksdagen, väcktes af mig en motion (n:o 17) angående
ändring i konkurslagens bestämmelser om ackord. Denna motion remit¬
terades till lagutskottet och blef der handlagd, hvarvid utskottet beslöt
att hos Riksdagen hemställa om aflåtande af underdånig skrifvelse till
Motioner i Första Kammaren, K:o 16.
5
Kongl. Maj:t angående utarbetande af ett lagförslag hufvudsakligen i det
af mig angifna syfte, men innan utskottets utlåtande blef uppsatt och
justera dt, upplöstes Riksdagen. Sedan bär frågan fått hvila hufvudsakligen
derför, att jag velat något afbida tiden för att erfara, huru vida ett omslag i
lagskipningen möjligen kunde göra en lagförändring öfverflödig, men ty värr
har just motsatsen inträffat. Flera, det allmänna rättsmedvetandet än mera
sårande fall, än dem jag i min förra motion omförmält, hafva nemligen
under tiden framträdt och ådagalagt det trängande behofvet af lagstiftarens
ingripande i saken. Då dertill kommer, att jag från eu institution, som kanske
närmast är förtrogen med det sätt, hvarpå konkurslagens stadganden i före¬
varande hänseende vid olika domstolar i riket tillämpas, nemligen Stock¬
holms köpmannaförening, erhållit uppmaning att åter väcka motion i ämnet,
liar jag ansett mig icke längre böra låta bero vid det understöd motionen
redan, enligt hvad ofvan förmäles, erhållit, och ehuru jag nogsamt inser
svårigheten för en enskild motionär att kunna framlägga förslag till sådan
redaktion af ifrågasatta lagförändringar, som efter vederbörlig granskning
slutligen kan antagas, samt jag på det hela taget är tillfredsstäld med den
åtgärd lagutskottet förut beslutat att i anledning af min motion vidtaga,
helst en sådan åtgärd säkrast leder till målet, får jag dock — enär mo¬
tioner om skrivelser i lagstiftningsfrågor stundom plägat af Första Kam¬
maren remitteras till tillfälligt utskott, under det ett sådant förfaringssätt,
när frågan kommit till medkammaren, der ogillats — för att bereda oom¬
tvistad rätt för motionens remitterande till lagutskottet, som förut behandlat
densamma, härigenom till alla delar förnya min i ämnet förut väckta mo¬
tion (n:o 17) hvilken, för att blifva tillgänglig äfven för dem, som sakna
1887 års riksdagstryck, torde jemte dervid fogad bilaga få såsom bihang
till denna motion tryckas.
Stockholm den 25 januari 1889.
Per Samzelins.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
(Bihang till herr Samzelii motion n:o 16).
Motion af herr SailiZClillS i Första Kammaren vid 1887 års
lagtima riksdag den 15 januari—den 5 mars, angående
ändring i konkurslagens bestämmelser om ackord.
Vid utarbetandet af vår nu gällande konkurslag af den 18 sep¬
tember 1862 tjenade, såsom bekant är, den franska konkurslagen hufvud¬
sakligen till mönster. Bland de nyheter, som genom konkurslagens anta¬
gande infördes i vår lagstiftning, torde icke någon vara vigtigare än det
så kallade tvångsackordet. Infördt äfven i flere andra länders lagstiftning,
ansåg man sig här sakna tillräcklig anledning motsätta sig att liksom på
försök införa den främmande gästen på vår konkurslagstiftnings område,
utan att så noga göra sig reda för följderna deraf. Vårt grannland Fin¬
land var dock försigtigare. Det antog nemligen väl en ny konkurslag,
daterad den 9 november 1868, hvilken i många hänseenden är en afbild
af svenska och franska konkurslagarne, men man undvek att tillegna sig
deras bestämmelser om tvångsackordet, likasom äfven en annan kanske
föga mindre vigtig, nemligen om rättens ombudsman.
I den strömning, som den tiden gjorde sig gällande till förmån för
det franska konkurssystemet, kunde äfven våra andra grannländer Norge
och Danmark icke undgå att deraf beröras. I Norge infördes nemligen
tvångsackordet genom Lov om Concurs og C-oncursboers behandling den
6 juni 1863 och i Danmarks nu gällande konkurslag af den 25 mars
1872 återinfördes tvångsackordet efter att eu längre tid hafva varit afskaf-
fadt. Genom en lag af den 3 juni 1874 har man dock i Norge sett sig
nödsakad att göra åtskilliga inskränkningar i tvångsackordet. Sålunda
erhåller gäldenär icke ackord, då han dömts för vissa slag af oredlighet
eller vårdslöshet; då han tillförene varit i konkurs, så vida borgenärerne
genom ackordet icke erhålla minst 60 procent af sina bevakade fordringar,
och då hans obestånd är vålladt af honom sjelf m. in. Den danska kon-
kurslagen är mot gäldenär en i flera hänseenden ännu strängare. Äfven i
flere andra länder har man på senare tiden funnit sig nödgad återgå till
skärpta bestämmelser mot de missbruk, tvångsackordet föranledt.
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
7
Vid tillämpning hos oss af 1862 års konkurslag dröjde det icke
länge, innan man fick en bedröflig erfarenhet af dess verkningar i synner¬
het i det afseende, hvarom här är fråga, eller beträffande tvångsackordet.
Konkursernas antal ökades i oroväckande grad. Den jemförande konkurs-
statistiken anvisade åt Sverige den tvetydiga äran att i förhållande till
folkmängden stå främst i afseende å antalet af konkurser. Mången begagnade
konkursen och tvångsackordet såsom ett förvärfsmedel. Tvångsackorder fast-
stäldes af' rätten, då stundom ej mer än fem procent och någongång ännu mindre
utaf det bevakade fordringsbeloppet af gäldenären erbjöds utan ringaste
säkerhet för ackordets fullgörande. Klagomål anfördes deröfver, men blefvo
till eu början obeaktade. Slutligen hafva dock åtgärder från lagstiftarens
sida blifvit vidtagna, hvilka äro egnade att åtminstone i någon mån städja
de öfverklagade olägenheterna. Genom kong!, förordningen den 12 sep¬
tember 1868 gjordes nemligen ett tillägg till 104 § konkurslagen, åsyf¬
tande att bereda säkerhet för ackordets fullgörande. Genom kong!, för¬
ordningen den 12 maj 1870 erhöll nyssnämnde § den förändrade lydelse,
att ackord icke finge fastställas, hvilket ej gåfve minst 25 för hundrade
af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det anginge och som ej
uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde. Slutligen blef
genom lagen den 5 juli 1884 ackordsprocentens minimum höjdt till femtio.
Under det betryck i affärsverlden, som sedermera i högre grad än
förut allmänneligen herskat, har emellertid uppfinningsförmågan att kringgå
gällande föreskrifter förvånansvärd! utbildats. Från flera håll förspörjes,
att man är sysselsatt med att genomdrifva tvångsackord, då gäldenären
visserligen erbjudit att betala 50 procent å de i konkursen bevakade be¬
lopp men icke förr än fem, på några ställen tio år eller längre efter det
ackordet blifvit faststäldt och utan något slags räntegodtgörelse för den
tid borgenären sålunda måste undvara liqvid för sill redan vid konkursens
början förfallna fordran. På andra ställen lärer man förfara på det sätt,
att gäldenären väl erbjuder 50 procent ackord, men förbehåller sig att
derå vid liqvid erhålla viss rabatt, exempelvis 25 procent. Klart är det,
att genom ett sådant tillvägagående kan det i lag fastställa minimum för
ackordet i sjelfva verket nedbringas till hvilken siffra man önskar; ty i
samma mån det räntefria betalningsanståndet utsträckes eller rabatten höjes,
i samma mån nedbringas ock ackordsprocenten. Det aritmetiska proble¬
met kan lätt lösas. Möter svårighet för erhållande af den i konkurslagen
föreskrifna pluralitet, vidtalar gäldenären någon god vän, som inlöser det
felande fordringsbeloppet af den motsträfviga borgenären och betalar honom
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
fullt. Nyligen har jag till och med erfarit, att eu borgenär, som vägrade
ingå på ackord och åtalat gäldenären för vårdslöst förfarande, af en vän
till den sistnämnde genom notarius publicus uppfordrades att, emot full
betalning så till kapital som ränta, öfverlåta sin vexelfordran, hvilken den
ifrågavarande vännen förmenade sig ega rätt att till den under åtal stå¬
ende gäldenärens »heder» enligt vexellagen inlösa.
Danska konkurslagen innehåller det välbetänkta stadgande, att från
rätt att deltaga i öfverläggning och beslut i fråga om tvångsackord äro
uteslutne icke blott, såsom hos oss, de borgenärer, hvilka yrkat förmåns¬
rätt för sina bevakade fordringar, utan äfven vissa närmare anförvandter
till gäldenären samt de, Indika fått sina fordringar på sig öfverlåtne efter
konkursens böljan; viljande jag dock för närvarande icke ifrågasätta någon
inskränkning i anförvandters rätt att fortfarande deltaga i dylika frågors
behandling, så vida nemligen de icke efter konkursens början fått for¬
dringarna å sig öfverlåtna.
I ett annat hänseende synes mig vår konkurslag äfven erfordra
något skärpta bestämmelser. Såsom bekant är, kan under vissa i konkurs¬
lagen angifna förhållanden ansvar ådöma» gäldenär dels för bedrägeri, dels
för annan oredlighet och dels för uppenbar vårdslöshet, men endast den
högsta graden af brottslighet, eller då gäldenären fälles till ansvar lör
bedrägligt förhållande mot sina borgenärer, utgör lagligt hinder för honom
att erhålla tvågnsackord. Eu oredlig borgenär, som för sitt brott dömts
ända till två års straffarbete, är således oförhindrad att med sina vänners
tillhjelp bereda sig tvångsackord, och ett anhängigjordt åtal för ett sådant
brott föranleder icke ens uppskof med ackordets fastställande. I Frank¬
rike, hvarifrån man hufvudsakligen hemtat sin visdom i konkurslagstift¬
ningen, är man dock icke så liberal. Franska konkurslagen, likasom äfven
den för hela tyska riket gällande konkursordning af den 10 februari 1877,
känner icke någon tredelning af konkursgäldenärs brottslighet. Enligt
begge dessa lagar kan konkursgäldenär, som gjort bedräglig konkurs,
eller gjort sig hemfallen till bedrägeri och annan oredlighet — gjort ban-
queroute frauduleuse — ej erhålla ackord, hvaremot den, som gjort endast
enkel bankrutt (banqueroute simple), under vissa förhållanden kan få ackord;
men detta ackord, om ock enhälligt antaget af borgenärerna, gäller i
Frankrike icke utan fastställelse af handelsdomstolen. En sådan domstol
utgöres hufvudsakligen af de förnämsta affärsmännen på platsen, och en
så sammansatt domstol tillkommer den mest vidsträckta och omfattande
pröfningsrätt i afseende å ackordet. Man pröfva!' der, huru vida gäldenä-
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
9
rens förhållande varit sådant, att han gjort sig förtjent att återvända till
affärslifvet eller om han begått sådana handlingar, indika, derest de lemnas
obestraffade, skulle såra det allmänna rättsmedvetandet och skada samhäl¬
let* Följderna af detta rigorösa förfarande äfvensom af stadgandet i
franska konkurslagen, att konkursens början återflyttas till den tid, då
gäldenärens obestånd i verkligheten inträffade, hafva visat sig ganska till¬
fredsställande, åtminstone i jemförelse med hvad förhållandet för närva¬
rande är hos oss.
Detta förhållande skulle dock icke föranledt mig att taga Riks¬
dagens af andra vigtiga frågor hårdt anlitade tid i anspråk för en partiel
lagförändring, om icke på sista dagarne kommit till min kännedom, att
högsta domstolen under den 5 sistlidne november enhälligt beslutat en
dom, om hvars innehåll upplysning vinnes af det vid denna motion fogade
protokollsutdrag. Det kan ingalunda vara min mening att ingå i någon
granskning af detta för hela affärslifvet så vigtiga domslut. Jag vill
visserligen icke dölja, att jag och kanske mången med mig vid formule¬
randet af ordalagen i lagutskottets förslag till den år 1884 af Riksdagen
senast beslutade förändring i 104 § af gällande konkurslag icke kunnat
föreställa oss, att lagen skulle blifva tolkad så, som i förevarande fall egt
rum; men jag inser nogsamt, att denna subjektiva uppfattning saknar afl
betydelse, sedan den högsta dömande myndigheten enhälligt förklarat lagen
böra så förstås som domslutet utvisar. Då emellertid deraf skulle följa,
att de många försök, som för närvarande redan pågå och framdeles torde
i än vidsträcktare omfång företagas i syfte att kringgå lagens stadgande
om ett minimiackord af 50 procent, hafva all utsigt att lyckas, men jag
är varmt öfvertygad, att sådant skulle i hög grad skada det redbara
affärslifvet, som ju äfven kan förtjena att något skyddas, har jag, oaktadt
faran att under den knappt tillmätta tiden förbise något af de lagrum,
som kunna beröras af min framställning, funnit mig manad att, på grund
af hvad jag äfven i öfrigt haft äran andraga, vördsamt föreslå,
att Riksdagen för sin del må besluta, att följande §§ i gällande
konkurslag skola erhålla följande förändrade lydelse:
* En fransk författare Renouard yttrar i detta ämne: »Si des créanciers, fussent-ils
unanimes, veulent rendre k la vie commerciale un hoinme dont 1’impunité serait un scandale,
dont 1’improbité mettrait la bonne foi de tous en péril, il y a blessure pour la société.»
Bill. till liiksd. Prof. 18S9. 1 Sami. ,9 Afä. 1 Band. 5 Käft.
2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
98 §.
I öfverläggning och beslut angående aekordsför-
slag må ej de borgenärer taga del, hvilka förmånsrätt
för sina bevakade fordringar yrkat, utan i den mån de
det yrkande återkalla, ej heller de, som efter horkur¬
sens början fått fordran deri å sig öfverlåten. Annan
borgenär må i röstningen deltaga, ändå att hans for¬
dran bestridd är.
104 §.
Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af
rätten fastställas: då beslutet icke i laga ordning till¬
kommit; då gäldenär blifvit dömd för bedrägligt för¬
hållande eller annan oredlighet mot sina borgenärer,
eller medan lian under tilltal derför står; då anledning
är, att gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid
ackordet, eller att annat svek dervid egt rum; då
ackordet ej gifver lika rätt och, beräknadt för den tid,
vid hvilken fastställelsen sker, minst femtio för hundrade
af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det
angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan
med ackordet nöjde; då det uppenbarligen länder till
skada för borgenärerne.
Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej
finnes för dess fullgörande; pröfve rätten, efter om¬
ständigheterna, huruvida fastställelse på sådan grund
vägras må.
Till undvikande af missförstånd anser jag mig böra nämna, att
med förslaget icke åsyftas skyldighet för gäldenär att vid ackordets fast¬
ställande betala hela ackordsbeloppet kontant, kvilket i de flesta fall torde
vara omöjligt, utan att han för den del af ackordsbeloppet, med hvars
erläggande anstånd må beviljas, betalar laga ränta från tiden för ackor¬
dets fastställande, i fall ackordet icke öfverstiger 50 procent. År ackor¬
det åter högre, skulle räntegodtgörelse från fastställelsedagen icke ovilkor¬
ligen erfordras. Man både blott att tillse det ränteförlusten icke blefve
Motion i Första Kammaren, N:o 16. 11
större än det belopp, hvarmed ackordet öfverstege minimum eller 50
procent.
Anhålles om remiss till lagutskottet, som, om sådant erfordras, be¬
hagade i förslaget vidtaga de modifikationer eller göra sådana tillägg, vare
sig i de uppgifna eller i andra §§ i konkurslagen, att förslaget passar in
i den förutvarande lagtexten.
Stockholm den 27 januari 1887.
Per Samzélius.
(Bilaga till herr Samzelii motion, angående ändring i konkurslagens bestämmelser om ackord.)
Protokollet öfver justitieärenden, hållet i Kongl. Maf.ts högsta dom¬
stol fredagen den 5 november 1886.
Första rummet:
hl ärvarande:
Justitieråden: Wretman,
Naumann,
von Hofsten,
Svedelius,
Östergren,
Her slom.
Konstituerade revisionssekreteraren Uppström föredrog i underdå¬
nighet:
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
Lo.
Kevisionssaken emellan ombudsmannen i Sveriges riksbank vice
bäradshöfdingen W. Montelius, sökande, samt grosshandlaren Carl Ludvig
Sellman jemte vice bäradshöfdingen C. A. Aycander, fastighetsegaren C.
H. Ählström och grosshandelsbolaget under firma Carl Ohlsson & Comp.
såsom fordringsegare i Sellmans konkurs, tillstädeskomne, och Sellmans
öfrige borgenärer, uteblifne, svarande; uti hvilken sak nedre revisionen
afgifvit underdånigt betänkande och föredraganden yttrat särskild mening.
Underdånigt betänkande:
uti den till Kong!. Maj:ts öfverseende ifrån dess och rikets Svea
hofrätt genom ordentligt sökande komna sak emellan ombudsmannen i
Sveriges riksbank vice bäradshöfdingen W. Montelius, sökande, samt gross¬
handlaren Carl Ludvig Sellman jemte vice häradshöfdingen C. A. Aycan-
der, fastighetsegaren C. IL Ählström och grosshandelsbolaget under firma
Carl Ohlsson & C:o, såsom fordringsegare i Sellmans konkurs, tillstädes¬
komne, och Sellmans öfrige borgenärer, uteblifne, svarande;
uti hvilken sak handlingarna visa:
att Sellman uti sin vid Stockholms rådstufvurätt anhängiggjorda kon¬
kurs skriftligen erbjudit sina borgenärer såsom full liqvid för deras i kon¬
kursen bevakade och faststälda fordringsbelopp femtio procent ackord, att
betalas med en femtedel eller tio procent å fordringsbeloppet senast den 1
maj under hvarje af åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890; hvarjemte
Sellman förklarat att till säkerhet för ackordets fullgörande de afträdda
tillgångarna skulle få qvarblifva under sysslomannens vård och förvaltning
till dess ackordet blefve betaldt, äfvensom att, derest ackordsbeloppet, efter
bevisligen anstäldt kraf emot Sellman, icke gäldades å de derför bestämda
för fallotiderna, skulle den genom ackordet honom tillerkända eftergift hafva
förfallit och borgenärerna ega att utbekomma hela återstoden af bevakade
och faststälda fordringsbelopp;
att vid sammanträde den 6 maj 1885 inför rättens ombudsman
ackordsförslaget blifvit med den i konkurslagen .stadgade röstöfvervigt an¬
taget;
att, sedan handlingarna i ärendet för pröfning af förslaget till råd-
stufvurätten öfverlemnats, Montelius, å riksbankenss vägnar, i en ingifven
skrift bestridt ackordets fastställande på den grund, att detsamma till följd
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
13
af de föreslagna långa betalningsterminerna icke komme att motsvara fem¬
tio procent kontant af de bevakade fordringarna, samt dessutom någon
tillfredsställande säkerhet för ackordets fullgörande icke blifvit stöld;
att rådstufvurätten genom dom den 22 juni 1885 sig utlåtit, att
emedan mer än fyra femtedelar af de vid sammankomsten inför rättens
ombudsman i konkursen den 6 maj 1885 närvarande röstberättigade bor¬
genärer antagit det af gäldenären gjorda ackordsförslag, deruti han erbju¬
dit dem femtio procent af deras bevakade och faststälda fordringar, samt
desse borgenärer bevakat mer än fyra femtedelar af hela det fordringsbe-
lopp, som i fråga om ackord komme i betraktande; ty och som den be¬
stämmelse i ackordsförslaget, att ackordet skulle betalas med en femtedel
senast den 1 maj under hvart af åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890
icke kunde anses innefatta någon minskning uti den genom ackordet be¬
stämda procenten, samt, om ock den omständighet, att de afträdda tillgån-
garne finge qvarblifva under sysslomännens vård och förvaltning till dess
ackordet blifvit betaldt, ansåges icke innebära betryggande säkerhet för
ackordets fullgörande, sådant i allt fall, med hänsyn till hvad i saken före¬
kommit, icke borde föranleda dertill, att fastställelse af ackordet på sådan
grund kunde vägras; ty och då ej heller i öfrigt hinder för ackordets
fastställande mötte af stadgandena i 104 § konkurslagen, sådan denna §
lydde enligt lagen den 5 juli 1884, blefve, utan afseende å riksbankens
gjorda bestridande, ifrågavarande aekordsaftal faststäldt;
samt att hofrätten, der sökanden efter vad fullföljt talan, enligt
dom den 27 november 1885, ej funnit skäl att i rådstufvurättens öfver-
klagade dom göra ändring.
Deruti sökanden i underdånighet yrkat ändring, som af tillstädes-
komne svarandena är vorden bestridd, och hvarom, äfvensom angående af
Nycander, Älilström och Carl Ohlsson & C:o framstäldt anspråk på ersätt¬
ning för kostnaderna å saken hos Kong!. Maj:t tvistas.
Enär uti ifrågavarande ackordsförslag borgenärerne tillförsäkras
godtgörelse för sina fordringar allenast på det sätt, att de under hvarje af
åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890 skola bekomma tio procent af
det i konkursen bevakade och faststälda fordringsbeloppet,
ty och som ackordet således icke gifver de borgenärer, detsamma
angår, femtio för hundrade af deras fordringar hos Sellman;
samt icke samtliga bemälte borgenärer förklarat sig ty förutan med
ackordet nöjde,
14
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte
pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara ackor¬
det icke kunna fastställas.
Stockholm den 30 oktober 1886.
Wilh. Uppström. Th. Wijkander. Albert Petersson.
ut in prot.
G. W. Westherg.
Utdrag af protokollet, kallet inför Kongl. Maj ds nedre justitierevision
den 30 oktober 1886.
S. I). Konstituerade revisionssekreteraren Uppström föredrog re-
visionssaken emellan ombudsmannen i Sveriges riksbank vice häradshöf-
dingen W. Montelius, sökande, samt grosshandlaren Carl Ludvig Sellman
jemte vice häradshöfdingen C. Å. Kycander, fastighetsegaren C. Ii. Ähl-
ström och grossliandelsbolaget under firma Carl Ohlsson & C:o, såsom for-
dringsegare i Sellmans konkurs, tillstädeskomne, och Sellmans öfrige bor¬
genärer, uteblifne, svarande och yttrade:
»Jag hemställer i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte pröfva
rättvist fastställa hofrättens dom; och torde sökanden förpligtas godtgöra
Kycander, Ählström samt Carl Ohlsson & C:o för deras kostnader å saken
hos Kongl. Maj:t med etthundratre kronor jemte hvad som åtgår till lösen
af Kongl. Maj:ts dom.»
Tillförordnade revisionsselcreterarne Wijkander och Petersson före¬
nade sig om den mening, det underdåniga betänkandet innehåller.
Stockholm som ofvan.
Efter befallning
Th. Westman.
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
Högsta domstolen gillade föredragandens särskilda mening.
15
In fidem
G. TF. Westberg.
I transumerade delar lika lydande med högsta domstolens härstä¬
des förvarade protokoll, betygar Stockholm och Kongl. Maj:ts nedre justitie¬
revision den 25 januari 1887.
Ex officio
Lars Hasselgren.