12
Motioner i Första Kammaren, N:o 12.
Det förslag jag här velat väcka är alltså,
att Riksdagen yille för sin del besluta, att kap. 1
§ 1 i Sveriges kyrkolag af 1686 skall ega följande för¬
ändrade lydelse:
»I konungariket Sverige skall såsom statskyrkans
lära anses den rena evangeliska läran, sådan hon i
Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrif¬
ter, uppenbarad samt genom den oförändrade Augs-
burgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af 1593
blifvit antagen och förklarad.»
S. A. Hedlund.
Jag anhåller vördsamt, att detta mitt förslag måtte öfversändas till
lagutskottet-
N:o
13.
Af herr ltuiHlbiick, angående skrifvelse till Konungen, med anhållan
om förslag i fråga om bidrag från statens och skoldistrik¬
tens sida till pensionering af småskolelärare och biträdande
folkskolelärare.
Då jag här går att påkalla Riksdagens benägna uppmärksamhet och
deltagande för den behjertansvärda frågan om åtgärders vidtagande för be¬
redande af en nödtorftig ålderdomsförsörjning till förmån för den stora
Motioner i Första Kammaren, N:o 13. 13
personal af lärare och lärarinnor, hvilka fjell åtgöra i småskolan eller bi¬
träda vid undervisningen i folkskolan, sker detta ej blott i dessa lärares
och lärarinnors intresse, utan äfven lika mycket med anledning af frågans
stora vigt för skolan och kommunerna.
I hvarje väl ordnadt samhälle plägar den grundsats alltid iakttagas
och tillämpas, att, så fort en institution för något allmännyttigt ändamål
inrättats och antager karakter af en fast och permanent inrättning, åtgär¬
der utan längre dröjsmål vidtagas för reglering af de vid institutionen
anstälda arbetarnes pensionering, sedan de efter längre tids tjenstgöring
vid framskriden ålder nödgas frånträda sina befattningar. Sådant anses
nemligen ej blott vara en pligt gent emot arbetspersonalen, utan äfven
kraftigt anbefallas af institutionens och statens eget intresse. Derför se
vi ock denna grundsats tillämpad i vårt land vid alla de civila och mili¬
tära institutioner, der göromålen för sin behöriga skötsel ständigt äro i
behof af friska och oförsvagade arbetskrafter. Och hvad särskildt. folk¬
undervisningsanstalterna angår, har staten redan för länge sedan gjort
samma grundsats gällande till förmån för folkskolans ordinarie lärare-
personal. Genom reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning den 1
november 1886 blefvo nemligen folkskolans lärare och lärarinnor, sedan de
uppnått viss bestämd lefnads- och tjensteålder, tillförsäkrade årliga pen¬
sioner, hvarigenom deras ålderdom betryggades mot nöd och närings¬
bekymmer. Till förmån för samma lärarecorps biet ock genom reglemente
den 15 oktober 1875 en enke-och pupillkassa inrättad för beredande åt för¬
sörj ningslijelp åt enkor och barn efter folkskolelärare, till hvilken kassa
staten årligen bidrager med ett jemförelsevis ganska betydligt belopp.
Deremot har ännu ingenting å det allmännas sida blifvit åtgjordt
föi’ beredande af en nödtorftig försörjning på äldre dagar åt småskolans
talrika lärarepersonal eller åt biträdande lärare och lärarinnor vid folksko¬
lan, då de vid framskriden ålder blifvit utslitna och oförmögna att vidare
sköta sina fenster. Behofvet af någon hjelp på ålderdomen är dock för
dessa många anspråkslösa arbetare och arbetarinnor i folkundervisningens
tjenst ingalunda mindre än för folkskolans lärare och lärarinnor, helst de
förra med sina i allmänhet ganska ringa löneförmåner svårligen kunna
afsätta några besparingar för framtiden, ehuruväl icke få gorå ganska akt¬
ningsvärda ansträngningar i sådant syfte. Sålunda kan jag såsom folk¬
skoleinspektör vitsorda, att flertalet af småskolans lärare och lärarinnor
inom mitt inspektionsområde af sina små löner, som nästan allmänt på
landsbygden utgöra blott 200 å 250 kronor, årligen afsätta i förhållande
till dessa ringa inkomster rätt aktningsvärda belopp. Gifvet är dock,
dels att dylika ansträngningar icke kunna göras utan umbäranden och
14
Motioner i Första Kammaren, N:0 13.
försakelser, hvilka till och med inverka menligt på helsan, och dels att
vederbörande genom dessa bemödanden att hjelpa sig sjelfva icke förmå
samla nog stora besparingar för att kunna motse ålderdomen utan be¬
kymmer. Så mycket mera synes det derför vara statens och kommunens
pligt att understödja dem med hvad som brister. Detta är äfven hela
den ifrågavarande lärarepersonalens lifligaste och förnämsta önskningsmäl,
hvaröfver man visserligen icke må förundra sig, då de fattiga lärarne och
lärarinnorna, så länge de icke hafva att påräkna något sådant understöd
från det allmännas sida, i allmänhet icke ega någon hugnesammare fram-
tidsutsigt än att på ålderdomen falla fattigvården till last.
Men om en understödsanstalt till förmån för här ifrågavarande lärare
och lärarinnor, sedan de efter längre tids tjenstgöring vid framskriden
ålder nödgas frånträda sina befattningar, sålunda är för dessa det ange¬
lägnaste öuskningsmålet, så anbefalles en dylik anstalt icke mindre af
skolans eget intresse. Detta följer redan deraf, att småskolan, som nu i
mer än 30 år egt bestånd, under denna tid allt tydligare visat sig vara
en lika oumbärlig och nödvändig länk i systemet af våra undervisnings¬
anstalter som folkskolan sjelf. Med lika rätt som denna bör småskolan
derför kunna fordra att blifva af statsmagterna så omhuldad, att hon må
kunna behörigen motsvara, sin uppgift. Men svårligen kan småskolans
intresse anses vara vederbörligen tillgodosedt, så länge den talrika ar¬
betspersonalen vid densamma icke kan förrätta sitt ansträngande och
magtpåliggande arbete utan att nedtryckas af bekymmer för morgondagen
eller framtiden. Ty så länge sådana bekymmer gnaga på sinne och lynne,
gör läraren eller lärarinnan merendels arbetet icke med fröjd, utan med
suckan, hvilket i sin ordning nedsätter arbetsproduktens värde. Så länge
för öfrig! småskolans lärare och lärarinnor icke blifvit tillförsäkrade något
understöd på äldre dagar, sedan de i skolans tjenst slitit ut sina krafter,
kan hvarken skolan locka till sin tjenst de mest dugliga arbetarne, ej
heller staten stadga mera betryggande kompetensvilkor för vederbörandes
anställning vid skolan. Särskild! må dessutom påpekas de svårigheter,
som under nuvarande förhållanden ofta möta, då fråga uppstår om någon
äldre lärares eller lärarinnas afskedande. Tv om en sådan person å ena
sidan oförvitligen skött sin befattning under hela sin kraftfullare ålder
eller större delen deraf och å andra sidan icke eger något annat försörj-
ningsmedel för sina återstående dagar, är det i allmänhet för både skol¬
rådet och inspektören svårt och motbjudande att påyrka personens afske¬
dande, synnerligast då ingen eller ringa utsigt finnes att få något årligt
understöd af skoldistriktet beviljadt åt den afgående läraren eller lärarin¬
nan. Följden blir ock derför icke sällan den, att skolans intresse upp¬
15
Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
offras af konsideration för lärarens eller lärarinnans välfärd. Om deremot
ep understödsanstalt blefve inrättad till förmån för äldre lärare och lära¬
rinnor, sedan de icke längre förmå nöjaktigt sköta sina befattningar, så
skulle småskolan städse kunna, utan men af dylika konsiderationer, förses
med friska och oförsvagade lärarekrafter och' derigenom blifva i tillfälle
att alltjemt på behörigt sätt motsvara sin uppgift.
Vidare och med hänsyn till förevarande frågas vigt för kommu¬
nerna får erinras derom, att, så länge en dylik understöds- eller pensions-
anstalt för äldre uttjente lärare och lärarinnor saknas, måste skoldistrik¬
ten i en eller annan form ensamt lemna bidrag till dylika lärares och lä¬
rarinnors ålderdomsförsörjning. Utgifter för detta ändamål, för hvilka
skoldistrikten ej erhålla någon reel valuta i vederlag, beviljas dock van¬
ligen mycket ogerna; och om de beviljas, sker det icke sällan med be-
lopp, som ej motsvara behofvet, hvarför ändamålet med dem i större eller
mindre grad förfelas. _ Med skäl kan ock ifrågasättas, huruvida det kan
anses billigt, att skoldistrikten ensamma skola utan all hjelp från statens
sida bestrida dessa utgifter. Så har åtminstone saken ej uppfattats i fråga
om folkskolelärarnes pensionering, till hvilken staten årligen bidrager med
högst betydliga belopp, som mycket öfverstiga skoldistriktens bidrag för
ändamalet, Och för visso kan man med allt fog- påstå, att den oumbär¬
liga småskolan icke mindre än folkskolan tjenar ej blott ett kommunalt
utan ock ett vigtig! statsintresse. För öfrig! tillåter jag mig påpeka, att,
då eu sådan tendens nu för tiden synes vilja göra sig gällande, att sta¬
ten snarare bör lätta än öka kommunernas bördor, någon lämpligare lätt¬
nad svårligen kan ifragasättas än just i utgifterna för här ifrågavarande
ändamål.
Af det anförda synes mig obestridligen följa, att ej blott den här
ifrågavarande lärarepersonalen, utan ock skolan och kommunerna med allt
fog kunna fordra, att staten medelst erforderliga anslag verksamt må bi¬
draga till beredande åt en nödtorftig försörjning på äldre dagar åt lärare
och lärarinnor, som tjenstgöra vid småskolan eller biträda vid undervis¬
ningen i folkskolan. Innan emellertid något statsanslag för berörda ända¬
mål kan begäras och beviljas, måste förut dels förslag till vissa bestämda
grunder för pensioneringen uppgöras, och dels en statistisk utredning af
det erforderliga an slagsbeloppet verkställas. Detta kan dock icke göras
af någon annan än åt regeringen, helst den föreliggande pensionsfrågans
lösning erbjuder mer än vanliga svårigheter. Ty då icke några bestämda
kompetens vilkor äro lagligen faststälda för ifrågavarande lärare och lära¬
rinnor, och dessa kunna åt skolråden utan vidare laga formaliteter till¬
sättas och afskedas, sa sakna de öfver hufvud all karakter af ordinarie
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
tjenstein nehalvare. Svårligen lär man derför kunna för dem inrätta en
pensionsanstalt i enlighet med den, som ordnats för folkskolans lärare,
eller med dem, som inrättats för andra ordinarie tjenstemannacorpser. Det
vigtigaste önskningsmålet i afseende på förevarande pensionsfråga synes
mig alltså för närvarande vara, att regeringen allvarligt tager frågan om
hand och vidtager erforderliga förberedande åtgärder för dess lösning.
Och för att hos regeringen anhålla härom är det just som jag med denna
motion påkallar Riksdagens benägna biträde.
Slutligen får jag i sammanhang med det anförda meddela den upp¬
lysning, att det senaste allmänna svenska folkskoleläraremötet, som hölls
i Stockholm i augusti månad sistlidet år, äfven förehade till behandling
frågan om småskolelärarecorpsens pensionering, hvarvid mötet enhälligt be¬
slöt att medelst en underdånig petition anhålla, det Kong!. Maj :t täcktes
vidtaga nödiga åtgärder för dess nöjaktiga lösning.
Den förevarande pensionsfrågan är sålunda redan från annat håll
hänskjuten till regeringen. Men då jag anser densamma vara af den vigt,
att äfven Riksdagen bör i ämnet skrifva till Kongl. Maj:t, tillåter jag mig
alltså, med åberopande af de skål, jag anfört, vördsamt hemställa och anhålla,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta dels uppgöra förslag
till de grunder, enligt hvilka understöd från statens
och skoldistriktens sida bör för en nödtorftig ålderdoms-
försörj ning komma de lärare och lärarinnor till godo,
hvilka tjenstgöra i småskolan eller biträda vid under¬
visningen i folkskolan, sedan de efter viss föreskrifven
lefnads- och tjensteålder frånträda sina befattningar,
och dels utreda frågan om det för ändamålet erfoderliga
statsanslagets årliga belopp; samt att Kong]. Maj:t
derefter måtte till Riksdagen inkomma med den fram¬
ställning i ämnet, hvartill frågans förberedande behand¬
ling kan gifva anledning.
Stockholm den 25 januari 1889.
A. Rundbäck.
John Björkmans boktryckeri 1889.