Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
!)
N:o 66.
Af herr Back Per Ersson. om. ändrad lydelse af §§ 22 och 25
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Vid 1887 års januari-riksdag väckte herr Oskar Schenström motion,
(n:o 110), om ändrad lydelse af §§ 22 och 25 i kongl. förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, men till följd af riksdagens upplösning blef
den samma icke behandlad. Som den afsedda förändringen är af behofvet
påkallad, upptages här motionen för att komma under ompröfning.
»Bestämmelserna om förvärfvande af försörjningsort, eller så kallad
hemortsrätt i fråga om de från ett till annat samhälle inflyttande personer,
utgöra otvifvelaktigt ett bland de vigtigaste föremålen för fattigvårdslagstift-
ningen; och det torde icke sakna intresse att i minnet söka återföra den
skiljaktiga uppfattning, som i detta hänseende tid efter annan genom lag
gjort sig gällande.
Afvikelse från grundsatsen, att hvarje samhälle borde underhålla de
fattiga, som inom den samma hade sitt bo och hemvist, inträdde först genom
kongl. kungörelsen den 5 december 1788, hvilken i fråga om skyldigheten
att underhålla i behof af fattigvård komne, inflyttade personer, stadgade: att
den socken, der fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses
eller tjenstehjon senast varit i skatt antecknadt, borde vidkännas dess
vård, enär det med arbete icke kunde sig uppehålla, men föreskref tillika
såsom både nödigt och billigt, att hvarje församling emot nyssnämnda skyl¬
dighet må ega den rättighet, att icke något inhyseshjon finge sig der ned¬
sätta, eller något gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon der antagas,
innan sådant först blifvit å allmän sockenstämma anmäld, och samhället der¬
till sitt bifall lemnat. Ett sådant hinder mot den fria inftyttningen kunde
icke undgå att framkalla talrika tvister emellan de särskilda samhällena, och
det blef följaktligen lagstiftningens uppgift att införa stadganden, som på en
Bih. till Bihsd. Prat. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
gång lemnade obehindrad rätt för en hvar att inflytta från ett till annat
samhälle samt, så vidt ske kunde, bereda något skydd mot uppkommande
fattigvårdstunga genom inflyttade personer. I det syftet tillkom kong!
förordningen den 25 maj 1847, som i denna del hufvudsakligen stadgade,
att en hvar skulle i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårds-
samhälle, hvarest han efter fylda femton år sist under tre på hvarandra
följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som
af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes. Det dröjde ej länge,
förrän missbelåtenheten med denna författning föranledde rikets ständers
underdåniga skrifvelse!' den 18 september 1848 och den 28 augusti 1851,
hvarigenom ständerna anhöllo om revision af 1847 års förordning; hvilket
hade till påföljd kongl. förordningen den 13 juli 1853, som öfvergick till
en annan ofta öfverklagad ytterlighet, då derigenom bestämdes, att, derest
behof af fattigförsörjning för någon person uppstår under de sex första må¬
naderna efter det mantalsskrifning försiggått i det samhälle, till hvilket,
personer inflyttat, eller, om mantalsskrifningen skett med afseende å tilltänkt
inflyttning, som ej blifvit verkstäld, eller om personer under året före inflytt¬
ningen eller under förloppet af de första sex månaderna efter den samma af
annat fattigvårdssamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru eller hemmava¬
rande barn under femton år, den ifrågavarande försörjningen skulle åligga
det samhälle, i hvilket personen först varit eller bort vara mantalsskrifven.
Vid 1869 års riksdag anmärktes, att den tid af allenast sex månader, som
sålunda föreskrifvits, vore allt för kort, efter hvars utgång en till ett fattig¬
vårdssamhälle inflyttad person i afseende på fattigvård skulle anses tillhöra
ett samhälle och således der kunde komma att falla fattigvården till last.
Detta jemte annat gaf anledning dertill, att Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 13 maj 1869 anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande för¬
ordning angående fattigvården i riket och utarbeta ny sådan förordning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, Riksdagen i samma skrifvelse
uppgifvit, hvaribland utan ringaste skiljaktighet uttryckligen begärdes den för¬
ändring, att, på sätt äfven uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 17 mars
1871 tillstyrktes, för bestämmande af den kommun, till hvilken en fattig
person i försörjningshänseende borde höra, skulle erfordras två mantalsskrif-
ningar i stället för allenast en; men då ärendet hos riksdagen förekom till
afgörande i denna del af det i den kongl. propositionen framlagda förslaget
och trots de öfvervägande skäl, som anfördes för det af båda statsmagterna
kort förut gillade antagandet af den tvååriga bestämmelsen, segrade den åsigt,
som igenflnnes i 22 § af nu gällande kongl. förordning af den 9 juni 1871.
Vid tillämpningen af den sålunda antagna grunden för förvärfvande af
hemortsrätt hafva följderna visat sig både orättvisa och obilliga i en mängd
Motioner i Andra Kammaren, N:o 66. 11
fall, hvaraf också missnöje med den bestämda ettåriga mantalsskrifningen
uppstått så väl på landet som i städerna. Men om deremot en person icke
vunne hemortsrätt inom ett samhälle med mindre än att han blifvit två gånger
efter hvarandra der mantalsskrifven, hade han åtminstone ett år tillhört sam¬
hället, hvilket väl synes innebära ett billigt anspråk för förvärfvandet af en
för personen så betydelsefull rättighet och för kommunen ofta nog mycket
kostbar förpligtelse. Deraf skulle äfven följa, att en husbonde, som i tjenst
tagit en oduglig och lättjefull tjenare, kunde efter förloppet af ett år skilja
honom ifrån sig, innan han vunnit hemortsrätt inom samhället. Nu deremot
blir en dylik odugling helt lättvindigt en känbar börda för en kommun, som
af hans arbetskrafter njutit ringa eller ingen nytta; och någon motvigt borde
väl nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand mot den genom inflyttningsfriheten
uppkommande möjligheten för ett samhälle att på ett annat kasta bördan af
underhåll åt personer, hvilka rättsligen borde tillhöra det samhälle, hvarifrån
de inflyttat. Denna motvigt vinnes i någon mån genom ett års pröfvotid,
och den idoge och ordentlige arbetaren hade deraf icke något att befara.
Talrika faktiska exempel kunde anföras, huru som mannen endast någon kor¬
tare tid uppehållit sig i sin nya mantalsskrifningsort och tvärt emot all rätt
och billighet ändock förvärfvat det samhället till försörjningsort för sig, hustru
och många barn. Dessa förhållanden måste likväl antagas vara inom Riks¬
dagen allmänt kända och torde jemväl komma att beaktas.
Anmärkningsvärdt förekommer det äfven, att främmande länder, hvilka
antagit begreppet hemortsrätt, fordra vida längre tid för detta förvärf än inom
vårt land. Så erfordras i Wiirtemberg och Sachsen ända till 15 år, i Holland
och Belgien 4 år, i Danmark 3 år samt i Norge och Preussen 2 år för
vinnande af hemortsrätt.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra anhålles vördsamt,
att Riksdagen för sin del ville besluta följande föränd¬
rade lydelse af §§ 22 och 25 i nu gällande fattigvårds-
förordning:
§ 22.
I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för
hvilken behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade
undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han senast författningsenligt blifvit eller bort
blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
§ 25.
Har någon, som till visst fattigvårdssamhälle inflyttat
och der blifvit eller bort blifva för två på hvarandra föl¬
jande år mantalsskrifven, såsom i 22 § förmärs, af det
samhället åtnjutit fattigvård, på grund af 1 §, för sig,
hustru eller minderårigt barn före utgången af det första
af dessa år, anses han, utan hinder af nämnda mantals-
skrifningar, fortfarande bibehållen vid den hemortsrätt, han
före inflyttningen senast egde, till dess han annan erhåller.
Lag samma gäller der han för sig, hustru eller minder¬
årigt barn under det år, hvarom nyss är sagdt, eller under
det nästföregående af annat fattigvårdssamhälle undfått
fattigvård.
Om remiss till lagutskottet anhålles.»
Stockholm den 26 januari 1889.
B. P. Ersson.
Kopparbergs län.