4
Motioner i Andra Kammaren, N;o 50.
N:o 50.
Af herr F. Pettersson i Tjärsta, om ändrad lydelse af 22 ka-p.
4 § ärfdabalken.
Enligt 22 kap. 4 § ärfdabalken åligger det förmyndare att omyn¬
digs redbara penningar så förränta och förkofra, som bäst och säkrast
pröfvas. I följd af detta stadgande är det således förmyndare tillåtet
att, om han anser sådant vara för den omyndige fördelaktigt, antingen
utlåna dennes kontanta tillgångar mot revers eller ock använda dem i
sin egen rörelse. Huru obetydlig den säkerhet är, som härigenom be-
redes för den omyndiges medel, har emellertid erfarenheten under se¬
nare tiden nogsamt visat. Ej ens inteckning till säkerhet för fordran
i fast egendom på landet, så vidt icke inteckningen meddelats under
fastighetens halfva taxeringsvärde, har kunnat skydda fordringsegaren
mot förlust.
Under sådana förhållanden synes mig som ofvannämnda lagrum
tarfvade en ändring, hvarigenom bättre skydd bereddes mot förlust af
omyndigs egendom. Det enda sättet för vinnande af detta ändamål
synes mig vara att i lagen uttryckligen stadga skyldighet för förmyn¬
dare att insätta den omyndiges kontanta penningar i allmän penninge-
inrättning, och jag tillåter mig derför föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att ofvan¬
nämnda lagrum skall erhålla följande förändrade ly¬
delse: »De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver,
böra till hans nytta föryttras, och hans redbara pen¬
ningar skola af förmyndaren insättas i allmän bank¬
anstalt, men ej må förmyndare sjelf handla till sig
något af den omyndiges gods, löst eller fast.
Stockholm den 25 januari 1889.
Fr. Pettersson
från Södermanlands län.