6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.
N:o 4.
Af herr P. Andersson i Högkil, om ändring af §§ 37 och 39
regeringsformen.
Uti förra delen af § 37 i regeringsformen stadgas om Konungens
rätt att upphöja män i adligt stånd, tilldela adelsmän friherrlig och
friherrar greflig värdighet samt om arfsrätt till adelskap.
I forna tider, då adelns privilegier innehöllo, att Konungen skulle
»besätta riksens råd och höge angelägne embeten med infödde svenske
män af ridderskapet och aclelm, kunde Konungen, utan att kränka dessa
privilegier, komma i tillfälle att inom rådet och den högre förvaltningen
få använda ofrälse män, som »gjort sig af Konungen och riket synner¬
ligen fort] en te», om dessa män upphöjdes i adligt stånd, en rekrytering,
som äfven af flera andra orsaker ansågs nödig, så länge ridderskapet
och adeln utgjorde ett särskildt riksstånd; och så länge dylika upp-
liöjelser åtföljdes af företrädesrättigheter och förmåner samt »anseende
i opinionen», kunde de samma dessutom användas som belöning åt en
utmärkt förtjenst. Men sedan ridderskapet och adeln genom antagande
af vår nu gällande riksdagsordning upphört att vara en politisk institu¬
tion eller ett riksstånd och adelns privilegier blifvit så till vida af-
skaffade, att de numera inskränka sig till forum privilegiatum i bo¬
upptecknings- och förmynderskapsärenden, äro adelskap samt friherrliga
och grefliga värdigheter, som hädanefter utdelas, efter min uppfattning
endast titlar, utan någon egentlig betydelse i politiskt eller socialt
hänseende.
Redan vid 1809—10 årens riksdag uttalade konstitutionsutskottet
dels att »i ett fattigt land har antalet af adelsmän bordt minskas» och
dels (i mem. den 29 november 1809) att »ståndsidéerna, så litet
som möjligt är, böra underhållas genom distinctioner, helgade af sjelfva
grundlagen». De enda skäl, konstitutionsutskottet vid nämnde riksdag
Motioner i Andra Kammaren, N:o 4. 7
anförde för »adelskapsinrättningen», voro två: »det ena att åt en ut¬
märkt förtjenst lemna en belöning genom ett anseende i opinionen,
och det andra att bibehålla ett tillräckligt antal medlemmar inom det
med en konstitutionel röst begåfvade riksstånd, som bär namn af rid¬
derskap och adel». Dessa skäl anser jag icke vidare eg a giltighet.
Utmärkta förtjenster kunna icke, böra icke belönas med tomma titlar;
och bibehållandet af ett »tillräckligt» antal adelsmän är numera icke
någon statsangelägenhet.
Ifrågavarande grundlagsstadgande, hvars anor gå tillbaka till en
tid, då folket indelades i »välborne» och »vanbördige», kan hädanefter
icke gagna staten, men lifva och underhålla ett klandervärdt titel¬
väsen, som åtminstone icke bör omgärdas af grundlagens helgd.
Jag anser mig derföre böra hemställa,
att Riksdagen måtte besluta:
att förra delen af § 37 regeringsformen, som
börjar med »Konungen eger att i adeligt stånd upp¬
höja» och slutar med »berättigad är», skall upphöra
att vara gällande och derifrån utgå; samt att i sam¬
manhang dermed § 39 regeringsformen ändras så, att
orden »adeligt stånd och värdighet förläna, eller till
grefligt och friherrligt stånd upphöja, eller» der¬
ifrån utgå.
Stockholm den 18 januari 1889.
P. Andersson,
Högkil.