Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
1
N:o 24.
Af herr N. Hanson i Berga, om ändring i 10 kap. 2 § g-iftermåls-
' hälben.
T 10 kap. 2 § giftermålsbalken, sådan den lyder genom kongl. för¬
ordningen den 19 maj 1845, är stadgadt, såsom undantag, att i den fasta
egendom på landet, som ena makan före eller under äktenskapet ärft, eller
förut förvärf^ eger ej andra makan giftorätt. Detta undan tagsstadgande
torde, i likhet med den på sin tid afskaffade bördsrätten, möjligen haft
till mål att förekomma, det fastigheter styckades eller eljest öfverginge till
annat slägtled. Om ock detta stadgande egde stöd i den allmänna menin¬
gen vid tiden för dess tillkomst, synes förhållandet nu vara helt annor¬
lunda, då fastigheter på landet i närvarande tid icke lära kunna tillmätas
större betydelse i förhållande till sitt verkliga värde än annan egendom.
Efter hvad erfarenheten visar kan med säkerhet antagas, att, der nödig
omtanke finnes, äkta makar på ett eller annat sätt på grund af ömsesidig
tillgifvenhet för hvarandra söka att kringgå denna föreskrift, antingen genom
köp före vigseln, i fall den ena är egare af fastighet, eller sedermera genom
testamente göra stadgandet i fråga overksamt; men exempel saknas ingalunda,
der tillämpning af detta lagrum för efterlefvande maka medfört ödesdigra
följder. Väl stadgas i 11 kap. 5 § samma balk, att der ena makan guldit
sin enskilda gäld med begges del i boet, då kan vid delning af dennes
dödsbo den andra göras skadelös, men sådant kan likväl icke ske, der ej
enskilda skulder förefunnits; tv, der ena makan medför i boet enskild fastig¬
het, och den andra motsvarande valuta i kontanter, händer det, der affä-
Bih. till Riksd. Prof. 1S89. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Käft. 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
Terna under sammanlefnaden ej gå fullt så lyckligt, att den ena kan hafva
sin egendom fullt bibehållen, under det att den andres försvunnit, och då
dödsfall under sådana förhållanden å den förra inträffar, kan den efterlef¬
vande blifva helt utblottad.
Då äfven den ekonomiska lagstiftningen är till för att skydda hvarje
individs oafvisliga rättigheter, borde den icke lemna rum för eu oegentlig¬
het, som gör, att den icke vill, ja icke ens bör efterlefvas. Att nu gäl¬
lande lagstadgande är olämpligt och kan lemna rum för många obehag i
afseende å tillämpningen — såsom då arfvejord försäljes eller utbytes mot
annan jord såväl å landet som i stad m. m. — torde icke kunna förnekas,
hvilket utan tvifvel skulle undvikas, derest lagens föreskrifter i detta fall
vore lika för stad och land.
Den betydelsefulla förening äkta makar emellan, som genom äkten¬
skapets ingående åstadkommes, torde ock tala för en ömsesidig likställighet
härutinnan.
Att betaga makar rätten att i vissa fall — såsom genom äktenskaps¬
förord, gåfva eller testamente — ega enskild egendom torde icke vara lämp¬
ligt, utan svnes mig sådan rätt hafva skäl för sig, ehuru blott såsom undan¬
tag, då det stadgande, som nu gäller för stad, att äkta makar ega giftorätt
till hälften hvardera i såväl fast som lös egendom, borde utgöra regel äfven
för landet.
På grund af hvad här andragits vågar jag föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, att hvad om
makars ömsesidiga giftorätt i fast egendom redan gäller
för stad måtte blifva gällande äfven för landet, samt
att nämnda lagrum måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
2 §•
Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvar¬
dera i all den egendom, som de ega eller ega få. Var¬
der under äktenskapet egendom, genom gåfva eller testa¬
mente, till ena makan gifven, med vilkor att den ho¬
nom eller henne enskildt tillhöra skall; i den egendom
njute den andra makan ej giftorätt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
3
Om remiss till lagutskottet anhålles vördsammast, och behagade ut¬
skottet häri göra den redaktionsförändring, som kan vara erforderlig.
Stockholm den 23 januari 1889.
Nita Hanson.
N:0 25.
Af hrr J. JöhnSSCn i Thorsberg, om ändrad lydelse af 26 kap. 1 och
8 §§ samt 30 kap. 5 § rättegångsbalken.
Vid förlidet års riksdag väckte jag motion, n:o 16 i Andra Kammaren,
om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken, i syfte att ej mindre
den borgen, som det åligger part att ställa vid vädjan från underrätt till
hofrätt, likasom der saken dragés inför Konungen, bör vara till vederhäf¬
tigheten styrkt, än ock att domaren, kronofogden eller kronolänsmannen i
orten skulle ega att bestyrka borgesmännens vederhäftighet, der denna borgen
blifvit pröfvad af Konungens befallningshafvande. Denna motion erhöll då
ej tillräckligt understöd och vann således ej Riksdagens bifall.
Behofvet af tydliga bestämmelser om hvad part har att iakttaga vid
vademåls fullföljd lärer vara allmänt erkändt, och då borgen, enligt nu
gällande lag, bör pröfvas då jäf deremot göres, skulle det vara en förbätt¬
ring och åtskilliga missförstånd för den mindre erfarne förebyggas, derest
i omförmälda lagrum stadgades, att vederhäftigheten bör styrkas samt på