Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
1
N:o 174.
Af herr A. Persson i Mörarp, om skrifvelse till Kongl. May.t med
begäran om sammanförande i en författning af gällande
bestämmelser i fråga om rust- och rotehållares skyldighet
att anskaffa manskap och hästar samt verkställa trans¬
porter.
Bland de stadganden, hvilka äro ytterst svåråtkomliga och för den
i författningskunskap ej hemmastadde snart sagdt omöjliga att taga
reda på, intaga de föreskrifter, som gälla för rust- och rotehållare,
med afseende å deras skyldigheter att anskaffa och för approbation
uppvisa manskap och hästar för den indelta härens vidmagthållande
samt deras skyldigheter att transportera och förvara effekter af hvarje¬
handa slag, troligen det mest framstående rummet. De föreskrifter,
som i dessa afseenden gälla, äro oftast tillkomna genom kongl. bref
och genom generalorder, hvarutaf det ena kongl. brefvet upphäfver
det andra, mer än en gång dock endast i hvad det rörer något visst
regemente; och i följd af allmogens besvär från ena eller andra orten
hafva föreskrifter tid efter annan blifvit utfärdade i dessa hänseenden
för de olika regementena, så att någon enhet eller konseqvens i stad-
gandena näppeligen kan sägas vara rådande. Det är dock ingalunda
ett ringa fåtal personer, som hafva att åtlyda dessa föreskrifter, men
utan öfverdrift kan man våga det påståendet, att ytterst få af dessa —
ja knappast en bland hundra — ega full kännedom härom; och icke
sällan finner man, att bland dem, som hafva att tillämpa stadgandena,
ett begär att öfverskrida sin befogenhet är till finnandes, vare sig nu
att detta kommer af okunnighet om gällande föreskrifter eller af öfver¬
drifvet tjenstenit. Huru som helst, vållar detta, att oftast måste eu
blind lydnad, med deraf följande större pekuniära uppoffringar än hvad
må hända rätt och skäligt är, för vederbörandes fordringar iakttagas,
derest man vill undvika ett blott allt för ofta upprepadt, ganska långt
gående godtycke och trakasseri.
Bill. till Rilcsd. Prat. 1889. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Raft.
1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
Hvilken vigt och betydelse, som ligger derpå att hvarje individ,
som har att lyda landets lagar, också lärer att känna dem, behöfver
icke här framhållas. På det detta må varda möjligt, böra de stad¬
gande^ som gälla för ett och samma fall, så vidt möjligt sammanföras
till ett ställe, på det vederbörande, som hafva att rätta sig efter gifna
föreskrifter, lättare må kunna derom skaffa sig kännedom. Detta gäller
företrädesvis de fall, då under längre tider föreskrifter i samma sak
tid efter annan blifvit utfärdade. Riksdagen har ock förut erkänt
angelägenheten utaf att så gå till väga, då Riksdagen år 1882 begärde
få sammanförda uti en författning de stadganden, som då gälde an¬
gående folkskolan.
Visserligen föreligger nu en kongl. proposition derom, att indelta
kavalleriet försättes på vakans, och de rustande emot erläggandet af
en bestämd årlig afgäld befrias från skyldigheten att anskaffa hästar
och manskap. I fall detta förslag antages af Riksdagen, kan det
synas som den framställning, jag här nedan föreslår, skulle vara öfver¬
flödig, i hvad den rörer indelta kavalleriet. Så är dock icke förhål¬
landet; ty äfven om den kongl. propositionen bifalles, är det dock
ovisst, om de rustande varda befriade från naturaprestationerna, då
detta är beroende på Riksdagens bifall till framtida anslag för ända¬
målet, i likhet med hvad som stadgats för båtsmanshållets vakans¬
sättning.
Skäl torde sålunda icke saknas för den vördsamma hemställan,
att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes gå i författning derom,
att alla nödiga bestämmelser i fråga om skyldigheten
för rust- och rotehållare så väl att anskaffa manskap
och hästar som dessas uppvisning vid approbations-
möten, till indelta arméns vidmagthållande, som dem
åliggande transportskyldigheter äfvensom ansvaret
för underlåtenhet häraf måtte sammanföras uti ett
författningsstadgande.
Stockholm den 8 februari 1889.
Anders Persson.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1889.