Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
1
N:o 16.
Af herr ]. Eliasson, om ytterligare nedsättning i de på viss jord
hvilande grundskatter.
Att den allra största delen af skattejorden inom Upsala län är
den hårdast onererade i riket, det torde numera vara allmänneligen
kändt och erkändt, samt kan dessutom bevisas. Om i anledning häraf,
genom folkets ombud vid riksdagen från denna provins, framkomma
yrkanden om skattelindring, så kan ju sådant anses berättigad! Under
denna förutsättning vågar undertecknad härigenom draga frågan om
ökad grundskatteafskrifning till Riksdagens förnyade pröfning.
Frågan om nedsättning eller afskrifning af de å viss jord hvi¬
lande grundskatter är icke ny. Redan för omkring 230 år sedan yp¬
pades allvarligt missnöje med den ännu qvarstående betydliga grund¬
skatt, som benämnes landtågsgärd. Klagomål öfver grundskatterna
hafva sedan dess flerfaldiga gånger låtit höra sig, så väl under före¬
gående som detta århundrade; men utan resultat som verkat någon
egentlig minskning. Jordeboks- och hemmantalsräntorna hafva visser¬
ligen blifvit förenklade, och dessa, likasom kronotionden, förvandlats
till fast penningeränta, hvilket för de skattskyldige snarare medfört en
ökning än minskning af utgifterna, och senare, eller 1885, hafva 30
procents afskrifning å det hela beviljats. Genom den sistnämnda åt¬
gärden äro grundskatterna likväl erkända såsom orättvisor, och det
förefaller mig vara statsmagterna mindre värdigt att vidgå, det en orätt¬
visa är till finnandes utan att i sin helhet afhjelpa den. Frågan är
numera, under sådana förhållanden, kommen i det skede, att den snart
och fullständigt måste lösas.
Om man söker att förskaffa sig kännedom i hvad som angår till¬
komsten af de å viss jord hvilande grundskatter, och om man tager
Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
i betraktande den mängd af skatter å den nu privilegierade jorden, som
voro till finnandes vid tiden för grundskatternas början, men som seder¬
mera under tidernas lopp upphört, så kan man få en skälig anledning
till förvåning, mindre öfver skatternas tillkomst, men mera öfver deras
bibehållande till närvarande tid. När man åter tager dem närmare i
betraktande och vill påvisa orättmätigheten i deras utgörande, då kan
man komma i tvekan om hvilken skattetitel som förtjenar få det främsta
rummet, enär de kunna anses vara af enahanda beskaffenhet allesam¬
mans. Det må derför tillåtas mig att- börja mina andraganden med
kronotionde!!.
Af alla skatter, som nu trycka den svenska jordens innehafvare,
torde tionden vara en bland de äldsta. Den uppgifves vara börjad
strax efter kristendomens allmänna införande i landet. Hvad man dock
med visshet vet, det är, att tionden ursprungligen erlades af landets alla
innevånare, efter hvars och ens inkomst utaf jordbruk, boskapsskötsel
och fiske, samt till och med äfven af jagt. Den utgick in natura, efter
årlig räkning, till fördelning emellan kyrkan, prest-erskapet och de
fattige. Kronotionden är en del af den urgamla tionden; men den
utgår nu icke i förhållande till inkomsten, och den är hufvudsakligen
indragen till bestridande af statens utgifter.
Senaste skatteregleringskorniténs tabeller, hvilka angifva förhål¬
landena 1878, lemna vittnesbörd om den orättvisa, som är till finnan¬
des bland de nu kronotiondeskyldige. Det visas deraf, att kronotionden,
och den del af kyrkofonden, som är för statsändamål anvisad, för all¬
männa frälse- samt utsocknehemman i hela riket, sammanlagdt per me¬
dium utgör 78 öre på hvarje 1,000 kronor af dessas fastighetstaxerings-
värde, då deremot samma skatt drabbar allmänna frälse- samt utsockne¬
hemman i Upsala län med ett medeltal af 1 krona 96 öre. Nyss¬
nämnda tabeller visa äfven, att då ifrågavarande tionde för roterade
skattehemman i hela riket utgör 97 öre, så uppgår den i Upsala län
till 2 kronor 57 öre, allt i medeltal för ett taxeringsvärde af 1,000
kronor. Större olikheter än de nu anförda kunna dock påvisas. Inom
den kommun, jag tillhör, fins ett hemman, hvars kronotionde är 6 kronor
1 öre, och ett annat, för hvilket densamma utgör endast 78 öre på
1,000 kronors taxeringsvärde. Begge dessa äro likväl af frälsenatur.
Det gifves ock ett roteradt skattehemman inom samma kommun, för
hvilket kronotionden uppgår till 7 kronor 95 öre för ett taxeringsvärde
af 1,000' kronor. Hvar och en må nu hysa hvilka åsigter som helst
i skatteafskrifningsfrågan; men en skatt så olika fördelad torde dock
icke kunna försvaras, om man ser den från billighetens och rättvisans
synpunkter.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
3
Märkligt är att se de bestämmelser, som röra kronotionde]!, och
huru dessa under tidernas lopp blifvit ändrade. Då den först, eller
1525, indrogs till staten, skedde detta till krigsfolkets aflöning; seder¬
mera till afbetalning å den utländska skulden. Nu utgår kronotionden
hufvudsakligen af dem, som sedermera blifvit rustnings- och roterings-
skyldige. Vid kronotiondens uppkomst, eller kanske mera tydligt sagd!,
före och vid tiden när den blef anvisad för statsändamål, voro alla rikets
invånare, som idkade åkerbruk, de måtte vara af högre eller lägre stånd,
boende i städer eller på landsbygden, skyldige dertill; men huru länge
egde ett sådant förhållande rum? Redan mot slutet af konung Johan
den tredjes regering började adeln att söka och vinna befrielse för sina
sätesgårdar, och vid den märkliga riksdagen i Linköping år 1600 blefvo
säterierna i allmänhet förklarade fria från kronotionden. Genom adels¬
privilegierna 1612 blefvo ytterligare rå- och rörshemmanen fritagna.
Tiondemandatet 1638 föreskrifver, att den städerne tillhörande jord
skulle, i likhet med all annan, vara tionde underkastad, af hvilken
kronan enligt den allmänna regeln egde att uppbära två tredjedelar;
men af städerna äro endast ett antal af 28, som kronotionde utgöra,
eller Södertelje, Upsala, Eskilstuna, Strengnäs, Torshälla, Mariefred,
Linköping, Söderköping, Skeninge, Engelholm, Malmö, Landskrona,
Skara, Falköping, Karlstad, Kristinehamn, Filipstad, Örebro, Nora, Linde,
Arboga, Köping, Hedemora, Hernösand, Östersund, Umeå, Luleå och
Piteå; de öfriga 61 äro derifrån befriade. Borås, Ulricehamn, Veners-
borg och Åmål frikallades genom kongl. brefvet den 20 september
1743; Sundsvall till följd af kongl. brefvet den 23 november 1744;
Lund genom kongl. brefvet den 10 maj 1814 och Ystad i anledning
af kongl. brefvet den 27 februari 1844. För öfriga städer torde det
saknas uppgifter, om och när de blifvit befriade från hvad som i 1638
års tiondemandat stadgas. Det kan icke falla mig in att härvid uttala
något omdöme om forna tiders styrelser, angående befrielse för den
privilegierade jorden å landsbygden och ett flertal städer. Mitt mål är
att påvisa orättvisorna. Till dessa synes mig äfven höra, att staden
Upsala åligger en kronotionde, som uppgår till 4 kronor 79 öre, då
deremot kronotionden för Skara utgör obetydligt mer än 1 öre, allt
för hvarje 1,000 kronor af dessa städers jordbruksfastighets taxerings¬
värde, och det förefaller mig att derest det i ett samhälle blifvit stadgad
en utgift, att af alla efter bestämda grunder utgöras, och sedermera
en stor del af detta samhälle frikallas derifrån, så minskar sådant de
öfriges pligter. När en skatt icke utgår efter samma grund, till samma
ändamål och af likartade inkomster, som vid dess början var bestämdt,
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
så förefaller det mig ock, att detta förhållande betydligen rubbar dess
gamla grundvalar.
Om det är märkligt att se, huru en stor del af dem, som ursprung¬
ligen varit skyldige till kronotiondes utgörande, nu äro derifrån be¬
friade, så torde det vara lika om icke mera märkligt att läsa berättel¬
serna om åtgärderna för en till beloppet ständig kronotiondes införande.
Det må tillåtas mig att härvid anföra, det kongl. kammarkollegium,
genom bref till landshöfdingarne den 28 mars 1634, förordnade om
framställning till allmogen, huru vida denna ville gifva en viss krono¬
tionde af en tunna efter hvarje tunnas utsäde, utom prestens tertial.
I samma bref uttalades det hotet, att om ej förslaget antoges, skulle
Kongl. Maj:t tillsätta skarpa inspektörer öfver tiondeuppbörden. Det
må härvid äfven tillåtas mig åberopa kongl. brefvet till landshöfdingen
Stålarm den 6 augusti 1681. Konungen skifver deri: »Wi påminna
Oss det välmenta förslag I gåfven Oss i underdånighet vid handen,
då Wi voro i Östergötland, om tiondens förmering dersammastädes
genom ett Renligt accord med allmogen om en viss afgift af gården
årligen; förmenandes 1 att tionden ofelbart på det sättet skulle kunna
bringas till mer än dubbelt så stort qvantum; Hvarmed som Oss sker
en mycket nyttig och angenäm tjenst om I kunnen detta tillväga¬
bringa och med godt manér disponera och öfvertala bonden att ge ett
visst; ty gifve Wi icke allenast härmed tillstånd med allmogen här¬
öfver sluta och abordera, utan ock erkänna med särdeles Nåde såväl
förslaget, som den flit och omtanke 1 dervid användandes värden».
Det ser härutaf ut, som både hot och öfvertalning under nämnda tider
varit tillätne för att vinna skatteförhöjning å landsbygden.
Lika märkligt är det ock, att tiondegifvare i åtskilliga provinser,
sedan lång tid tillbaka, haft tillåtelse att lösa sin kyrko- eller krono¬
tionde för nedsatt pris. Till dessa kunna ju räknas tiondegifvarne i
Bohus län, som egt lösa sin tionde efter 1 krona 50 öre för tunnan.
I Blekinge är lösningspriset bestämdt till 4 kronor 13 öre för råg och
3 kronor 57 öre, allt per tunna, för korn. I Nedansiljans, Ofvansiljans
och Vesterdalarnes fögderier af Kopparbergs län är lösningspriset 1
krona 50 öre för råg och korn samt 63 öre för hafre. Enligt kongl.
förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde den
23 juli 1869 utgör lösningspriset i medeltal för hela riket, för råg 15
kronor 8 öre, för korn 11 kronor 78 öre och för hafre 6 kronor 76
öre, allt per tunna. När så är, måste den lindring, som förutnämnde
nrovinsers tiondegifvare åtnjuta, kunna anses ganska betydlig.
Då den jord, hvarför nuvarande tiondegifvare utgöra skatten efter
det högsta priset, ursprungligen icke haft större skyldigheter än den,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
5
för hvilka kronotionde!!, upphört eller som fått lösningspriset nedsatt,
så är ju kronotionden för de förre en orättvisa, och som sådan torde
den böra allmänneligen afskaffa^.
Beträffande åter jordeboks- och hemmantalsräntorna, eller som
dessa gemensamt kallats ordinarieräntan, så vill jag till en början söka
påvisa, att denna skatt trycker de skattdragande så ojemnt i de sär¬
skilda provinserna, att ensamt denna olikhet borde utgöra skäl för ordi¬
narieräntans afskrifning, enär den icke står i förhållande till skatte-
förmågan. Enligt skatteregleringskomiténs tabeller, hvilka jag tillåter
mig att ånyo åberopa, utgör ordinarie räntan inom hela riket i medeltal
å vid infanteriet roterade skattehemman 3 kronor 86 öre på hvarje 1,000
kronors taxeringsvärde, då deremot räntans medeltal å sådana skatte¬
hemman i Upsala län uppgår till 13 kronor 19 öre, likaledes på ett
taxeringsvärde af 1,000 kronor. Denna olikhet synes väl stor, men
det gifves ännu större. Exempel derpå kan jag äfven anföra från den
kommun jag tillhör. Der fins nemligen ett roteradt skattehemman,
hvars ordinarie ränta uppgår till 50 kronor 10 öre per 1,000 kronors
taxeringsvärde. Inom samma by i denna kommun, bär det ena skatte¬
hemmanet en ordinarie ränta af 20 kronor och ett annat 10 kronorj60
öre. I eu annan by är det ena ålagdt 17 kronor 41 öre och det andra
11 kronor 18 öre, allt per 1,000 kronor af taxeringsvärdet. Man kan
endast af denna anledning frestas att tro, att en sådan skatt icke är
rättvisligen tillkommen.
Om tiden och sättet för jordeboksräntans uppkomst kan man
säga, att derom saknas bestämda underrättelser. Det vet man dock,
att den är gammal och att konung Gustaf den l:ste var den, som an-
befalde, att jordeböcker skulle öfver hela riket upprättas, i hvilka kro¬
nans ränta af de särskilda jordegendomarne skulle antecknas att utgå
efter den gruud, som hvarje socken eller härad hade dittills följt för
desammas utgörande. Man vet ock, att i äldre tider, så väl före som
under och äfven efter Kalmarunionen, pålades skatterna godtyckligt
af dem, som magten hade. Svenska folkets urgamla rätt att sig sjelft
beskatta stod visserligen som lag, men efterlefdes ej. De privilegierade
stånden missbrukade sin magt och utöfvade förtryck emot folket. De
tryckande skattebördor, som allmogen ålades, och de skattefriheter, som
de privilegierade stånden förskaffade sig, är ett ojäfaktigt intyg på det
ringa inflytande, som allmogen under medeltiden och äfven senare hade
i beskattningsfrågor. Det är dock från sådan tid, som jordboksräntan
räknar sin upprinnelse.
Betraktar man något närmare de skrifter härom, som finnas i tryck
tillgängliga, så vinnes lätt den upplysning, att jordeboksräntan ur¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
sprungligen icke varit annat än flere sammanslagne för olika ändamål
under skilda tider påbudne gärder eller bevillningar. Så snart det mål
var ernådt, för hvilket gärden beviljats, hade skatten bort upphöra;
men så skedde ej, utan med tiden förvandlades de till fasta skatter.
Fäderneslandets historia vittnar ock om, att under den tid, som Sverige
var med Danmark förenadt, regenterna noga iakttogo den af drottning
Margareta gifna regeln: »med Sverige skall ni föda er», samt att,
utom andra, danska höfdingar och fogdar icke voro så nogräknade, när
det gälde att pålägga och utkräfva skatter af allmogen. Detta visas
äfven deraf, att 1403 måste gärders olaga påläggande förbjudas vid
straff af lif och gods; men huru detta förbud aktades, det ser man
af följande ord utaf en författare, som mindes händelserna under Erik
den 13:des regeringstid: »Gud kunde ej hustru så snart skapa, att
fogde ju ville henne taga; från bönder togo de oxar och kor, kläder,
kittlar och grytor, utmätte för eu mark hvad som var värdt tre, grepe
dem på sina gårdar, på kyrko- och tings väg och lade dem i stock och
fängelse; då de klagade hos konungen, foro de så mycket värre.» Lik¬
nande äro berättelserna om fogden Jösse Eriksson och länsmannen på
Faxaholm,
Ett bevis om huru lätt skatter pålades i förra tider, det har man
i konung Johan den tredjes bref till fogden Israel Larsson å Wäsby
gård den 22 mars 1578. Deri gifves befallning, att bönderna i Wäsby
län, eller Simtuna, Thorstuna och Wåla härad, den del af Upland,
som nu tillhör Westmanlands län, skulle få en tillökning i sin årliga
ränta, eftersom konungen låtit sig berätta, att undersåtarne i nämnda
län hade mindre skatt än andra kronans undersåtar, och på Stockholms
slott var brist på råg. Konungen fann då för godt anbefalla, att hvarje
skattebonde och hvar landbo, skulle utgöra eu spann råg, till dess ny
skattläggning för dessa orter försiggått. Denna uteblef, men skatten
var qvar. Hvad skulle frälsejordegarne då sagt, om eu så pålagd skatt
drabbat dem, och hvad skulle det sägas, om dylikt hände i våra dagar?
Om det nu kan anses obestridligt, att de gärder, som sedermera
förvandlats till jordeboksränta, ej tillkommit på-sådant sätt, som med
då gällande lagar var öfverensstämmande; om det icke saknas skäl för
det antagandet, att flere af de skattetitlar, som infördes i de första
jordeböckerna, hvilka började 1524, voro af danska fogdar egenmäg-
tigt allmogen pålagda; om man besinnar, att vid denna tid rusttjensten
var eu skattebörda på frälsejorden, som med stränghet utfordrades,
samt om man tager i betraktande, att det så kallade ypperligare fräl-
set icke fans förrän 1561, så förefaller det mig att skattejordens egare
i århundraden varit betryckte af orättvisa skatter. Det förefaller mig
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
ock vara obilligt fordra, att sådana skatter skola vara i evighet be¬
ståndande. Detta kan dock gerna icke vara tänkbart för den, som
uppmärksammat de förändrade förhållandena under detta århundrade.
Anda till införandet af nytt statsskick 1809 kan man säga, att allmogen
hört till de betryckta. Sedan dess har en förbättring delvis och små¬
ningom inträdt. En fredligare samverkan de magtegande och allmogen
emellan har fått göra sig gällande. Det kan icke hända nu, hvad som
historien förmäler om 1769 års riksdag i Norrköping. Upplysningen
har stigit, och denne kräfver ovilkorligen en jemnare och rättvisare
skattefördelning. Det förefaller mig derför vara statsmagternas pligt
att uppmärksamma förhållandena och utjemna skatterna så fort som
möjligt. Länge hafva klagomålen öfver orättvisa skatter låtit höra sig.
Tiden torde nu vara inne att mer än förut akta derpå.
Hemmantalsräntan har icke så länge som jordeboksränta utgjorts
af skattejorden, och om dess tillkomst lemna oss de historiska skrif¬
terna mera bestämda underrättelser. Denna skatt, som icke är någon
obetydlighet, enär den i min hemtrakt, efter 1855 års ränteförenklings
uträkning och 1869 års förordning, uppgår till 75 kronor 81 öre per
mantal, utan afseende på om detta är stort eller litet, består af flere
räntetitlar, hvilka kallas landtågsgärd, byggningshjelp, salpeterhjelp,
samt boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Hemmantalsräntan
stadgades under det konung Gustaf Adolf och drottning Christina voro
regenter. Landtågsgärden, som är den hufvudsakligaste delen, var
likväl påbjuden, icke såsom ständig skatt utan endast vid krigstillfällen,
redan under konung Erik den 14:des regeringstid, eller 1568. Under¬
dånigst erlade folket denna skatt, både detta och det följande året.
Gång efter annan utskrefvos sådana gärder, och 1584 påbjöd konung
Johan en hjelpegärd till härens underhåll i kriget mot Ryssland, hvil¬
ken ock, likaledes i all underdånighet, utgick. Under konung Carl
den 9:des regering, eller 1600, skedde underhandling med allmogen
landskapsvis om leverering af åtskilliga naturapersedlar. 1602 bifölls
gärden på en allmän riksdag. Åren 1609, 1610 och 1612, samt äfven
senare, beviljades landtågsgärden; men, alltid, endast för krigs fort¬
sättande. Från år 1624 har den ansetts som en ständig skatt. Flere
gånger hafva framställningar blifvit gjorda om dess upphörande eller
minskning; men utan att någon förändring dermed vunnits.
Endast den omständigheten, att landtågsgärden pålades olagligt
vid dess början, och att den då drabbade icke allenast skatte- utan
äfven frälsejorden, af hvilka likväl den senare derifrån frikallats, äfven¬
som boskapspenningarnes påbjudande, hvilket skedde 1620, då konungen
sammankallade riksråden, ståthållarne, biskoparne, några af adeln och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
utskickade från en del af städerna, vid hvilket sammanträde denna
skatt beviljades, utan att någon enda af allmogen fick vara närvarande;
likasom ock påläggandet af skjutsfärdspenningar, hvilka ursprungligen
tillkommit för allmogens befrielse från våldgästning, hvarifrån likväl
de, som så många andra, genom lagar bort skyddas utan särskild af¬
gift, äfvensom att alla de i mantalsräntan ingående särskilda skatterna
icke blifvit använda för det ändamål, hvarföre de i början uttogos, jemte
det att några provinser blifvit befriade till eu eller annan del, synes
mig innebära bevis om hemmantalsräntans orättvisa. Det gifves dock,
efter min uppfattning, äfven andra omständigheter, som göra denna
skatt ännu obilligare och orättvisare.
Under den tid, som hemmantalsränta!! stadgades till eu stadig¬
varande skatt, var fäderneslandet inveckladt i det trettioåriga kriget.
Att derför fordrades oerhörda utgifter, det kan en hvar föreställa sig,
och att förhöjda skatter äskades för krigets fortsättande, derom vittnar
historien. Det är äfven bekant, att skatte]ordegarne drabbades värst
af skatterna, och att den del deraf, som uppbars från den privilegierade
jorden hufvudsakligen, snart upphörde. Den frågan kan då vara be¬
rättigad, om det trettioåriga kriget var till sådan nytta för Sveriges
skattej or degar e, och endast för dem, att deras jord och ingen annan,
skall i everldeliga tider betala skatt till staten derföre. Det må tillåtas
mig tveka om sådant kan försvaras.
Man vet ock, att under den tid, som hemmantalsränta!! bestämdes
till en stadigvarande skatt, var det ganska illa stäldt med statsförvalt¬
ningen. Kronans gods förpantades, försåldes och bortskänktes, på så¬
dana vilkor och till sådan mängd, att uppgifterna derom, som lemnats
efterverlden, kunna anses otroliga. Eller hvad kan det sägas derom,
att, efter hvad några aktade författare och forskare uppgifva, 30,250
hemman, med ett värde af 20,345,800 daler silfvermynt, under två
regent-ers tid bortskänktes, och 8,500 hemman såldes emot en köpe¬
skilling af 5,765,040 daler samma mynt? Försäljningen under drottning
Christinas regering skedde visserligen under föregifvande att köpesum¬
morna erfordrades till fäderneslandets räddning; men penningarne använ¬
des till helt andra ändamål. Mer än hälften af berörde kronogods lem-
nades såsom vederlag för uppgifne fordringar, efterräkningar, leveranser
och dylikt, och af återstoden användes ansenliga summor, dels till
förläningar åt gunstlingar, dels till andra mindre nödiga utgifter. Drott¬
ning Christinas bref till kongl. kammarkollegium, den 14 juli 1642,
visar ock huru rättslöst efter nutidens uppfattning de ofrälse behand¬
lades, ty drottningen säger deri, att om ofrälse män hade att fordra
af kronan skulle de icke njuta sin betalning, så vida de ej ville öfver-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 9
låta sina fordringar på någon frälseman, som i slikt fall skulle genast
med kronogods förnöjas. Från gärder, byggnadshjelp och salpeterhjelp,
befriades köpegodsen till hälften; men efter den 7 december 1644 för¬
skonades adeln helt och hållet från nämnda skatter, hvarförutom skjuts-
färds- och boskapspenningarne nedsattes till hälftén. Adeln slog under
sig hela byar under sätes-, ladugårds- eller ra- och rörsfriheter, hvari¬
genom kronan gick miste om kronotionde, mantalspenningar, lagmans-
och häradshöfdingeräntan, kungshästar, utskrifningar och gärder. Att
statens behof ändock måste af öfriga samhällsklasser, genom deras
ökade beskattning, fyllas, det var ju nödvändigt, och det är under
sådan tid som hemmantalsräntan bestämdes såsom en stadigvarande
skatt samt har sedan dess utgjorts. Man kan ju ega skäl fråga sig,
om i denna räntas bibehållande för everdeliga tider ligger någon billig¬
het och rättvisa. Det synes mig orimligt, att skattejorden i kommande
tider skall erlägga särskilda afgifter till staten, för det att landets
regering, för århundraden tillbaka, slösat med statens tillgångar. Lin¬
dringar, ja till och med afskrifningar, hafva skett af skatter, som, både
före och vid tiden för hemmantalsräntans stadgande, ålågo andra beskatt-
ningsföremål än skattejorden; men hemmantalsräntan den härtill 1885
snarare ökats än minskats. Under senare tid har ock den satsen bör¬
jat gorå sig mer och mer gällande, att rättigheter och skyldigheter
böra stå i förhållande till hvarandra. Rättigheterna efter hemmantal
hafva upphört. Det är endast skyldigheterna, som ännu till en del
qvarstå; men rättvisan kräfver helhet och konseqvens. Man må säga
hvad som helst derom, men mig förefaller det dessutom obestridligt,
att hemmantalsräntans införande skedde under tider, då det gjordes allt
för att förtrycka skattejordegaren. En rättsgrund, som hvilar på för¬
tryck, kan eller bör dock i längden icke vara hållbar.
Utom de nu anförda skälen för grundskatternas upphörande, vill
jag finna ett annat deruti, att skatterna äro oföränderliga, och utan
afseende på om den skattdragande har någon inkomst att skatta för
eller ej. I mer än ett afseende kan man ju berättigadt säga, att så är
förhållandet, Jordbrukarens inkomster äro beroende af ganska många
inverkande omständigheter, hvaraf eu större del andra näringsidkare
ej hafva den ringaste känning. Man torde härvid böra tänka på, att
en jordbrukares gröda, ofta nog det enda hvarutaf inkomst kan påräk¬
nas, är utsatt för faror, som icke kunna förutses eller förekommas.
Om äfven total missväxt inträffar, om grödan förstöres af frost, väta,
torka eller hagel, så måste de ständiga skatterna till staten ändå ut.
Samma förhållande eger jemväl rum, om en fastighetsegare står i skuld
Bih. till Bilcsd. Frot. 1S89. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
för mer än hans fastighet är värd, hvilket efter erfarenhetens vittnes¬
börd i våra dagar icke- kan kallas något sällsynt. När det gäller be¬
skattning i form af bevillning, då skall denna likväl rättas efter den
verkliga inkomsten. Om bibehållandet af två eller flera så väsentligen
olika beskattningssystem, som grundskatter och bevillning, är det lyck¬
ligaste för att befrämja frid och endrägt inom landet, för att befordra
rättvisa emellan dess invånare, derom tillåter jag mig vara en tviflare.
Det fins å jorden lagd en annan skatt än de nu nämnda, hvil¬
ken vunnit häfd såsom grundskatt och som benämnes rustning och
rotering. Äfven detta onus vågar jag taga i betraktande, såsom sam¬
manhängande med öfriga grundskatter.
I fråga härom torde det allraförst vara skäl att se till, huru
landtförsvaret utgjordes före indelningsverkets inrättande, och hvilka
vilkor blefvo fästa dervid från deras sida, som åtogo sig ifråga¬
varande onus.
I förra afseendet vittnar vårt fäderneslands historia derom, att i
äldre tider deltagandet i försvaret af ett gemensamt fosterland, medelst
tillhandahållandet af manskap, vapen och födoämnen, varit för Sveriges
alla invånare en skyldighet, sannolikt så gammal som sjelfva sam-
fundsinrättningen, och den grundsatsen, att hvarje fri man är i sig
sjelf förpligtad att försvara land och rike, hade då sin fulla tillämp¬
ning. Under tider då landets jordbrukande allmoge var stadd i större
betryck än nu, då dess lott var att endast tiga, lida och lyda, förändra¬
des formen och sättet. Försvarspligten utgjordes enligt utskrifningar
efter särskilda beslut på herremöten och riksdagar. Den ursprungliga
skyldigheten att vid uppbåd inställa sig till tjenstgöring såsom landets
försvarare blef af en del rikets jordegande inbyggare utbytt mot
förbindelsen att till konungens och rikets tjenst hålla ryttare med häst,
harnesk och vapen, hvarigenom frälsemannarätt förvärfvades. Det var
under sådana tider, då understundom hvar 6:te eller 7:de vapenför
man bland allmogen uttogs till krigstjenst, och under det förhållandet
att rusttjenst^ verkligen utgjordes, som allmogen, för att vinna be¬
frielse från denna tryckande och som den äfven benämndes odrägliga
skyldighet, ingick i öfverenskommelsen om det ständiga knektehåll.
På hvad vilkor knektekontrakten ingingos, derom vittna dessa
kontrakt jemte 1682 års riksdagsbeslut. Deruti bestämmes, att hvarje
landskap skulle uppsätta och underhålla ett regemente; och som all¬
mogen på sig tagit detsamma rigtigt och ovägerligen att fullgöra, så¬
som indelningen, hvilken efter gårdetalet deröfver är gjord, det uttryck¬
ligen föreskrifver, allt för ty gafs dem deremot den fullkomliga försäk¬
ran, att så länge på deras sida intet fel förspörjes, det som utlofvat
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 11
är att efterkomma, de, deras barn och folk hvilka, till jordarnes kultur
och bruk samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt måste
behöfvas, för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad
namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värf-
ningar, då och i tillkommande tider vara alldeles qvitte och befriade.
Denna försäkran har länge varit en död bokstaf. Rust- och rotehållar-
nes skyldigheter hafva ju oklanderligen blifvit fullgjorda, öfver och
icke under; men deras kontraktsenliga rätt, deras frihet från utskrif¬
ning, den har blifvit alldeles lemnad å sido, senast genom införande
af den allmänna beväringen och dennas ökade öfningstid. Mig före¬
faller det, att ett motstycke till sådant förfaringssätt, och som rör
andra samhällsklasser än jordbrukare, icke är någon lätt sak att påvisa,
och huru förhållandet ställer sig, om man tager i betraktande allmän
kontraktslära, det torde äfven förtjena tänkas på.
Men mistningen af rust- och rotehållarnes frihet från utskrifning
är icke det enda kontraktsvilkor, som lemnats obeaktadt från stats-
magternas sida. I flera afsenden hafva de skyldigheter, som rust- och
rotehållarne sig åtogo, förökats. Då indelningsverket inrättades, funnes
många, som voro tvungna att underkasta sig krigstjenst och att åt-
nöjas med de för en soldat bestämda aflöningsvilkor, hvilka voro ganska
låga. I knektekontraktet för IJplands regemente är stadgadt, att soldatens
bostad skulle utgöras af en stufva, 8 alnar inom knutarne, jemte fähus.
Uti samma kontrakt är hemkallet bestämdt till två tunnor spann!ål,
två lass hö och ett tjog halm jemte 30 daler kopparmynt, motsvarande
5 kronor, i lön. Sjelfskrifven till knekt finnes nu ingen, och man
kan ju ega skäl fråga sig, om en soldat nu kan fås på sådana vilkor
som de nyss nämnda. Rust- och rotehållarne hafva i långliga tider
varit nödsakade att gifva sine soldater allt högre och högre hemkalls-
och löneförmåner, och, efter erfarenhetens vittnesbörd, stiger ingenting
säkrare under tidernas lopp än priset på det mänskliga arbetet. I den
män det krigiska lynnet, med stigande civilisation, utom andra orsaker,
kommer att förmildras, skall också priset på arbete i krigstjenst komma
att särskildt stiga derigenom att af soldaten fordras mera öfning och
tjenstgöring än hvad förut varit fallet. Det kan derför komma att
hända, att rustnings- och roteringsskyldigheten blir än svårare att
fullgöra, och hvad som säkert skall inträffa, det är, att samma skyldig¬
heter blifva allt dyrare och dyrare samt derigenom komma att med¬
föra en än större orättvisa för de skattdragande. Säge hvad man vill
derom, men mig förefaller det vara mera orätt att öka en ojemnt för¬
delad skatt än att pålägga en ny.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
Det torde icke vara mer än i sin ordning att här söka påvisa
ojemnheterna i rustnings- och roteringsbesvären, de deraf tyngde
emellan, och det må ursäktas mig, om jag åter åberopar skatte-
regleringskomiténs tabeller. Dessa visa, i fråga om rustningskostnaderna
för vid kavalleriet berustade skattehemman, att dessa utgöra i medeltal
i hela riket 6 kronor 46 öre och i Upsala län per medium 10 kronor
16 öre på hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde, samt, beträffande
roteringsbesväret, att detsamma för vid infanteriet och båtsman shållet
roterade skattehemman utgör i värde för hela riket i medeltal 3 kronor
12 öre, men i Upsala län 5 kronor 87 öre per 1,000 kronors taxerings¬
värde. Roteringskostnaden för allmänt frälse samt utsocknehemman
utgör, enligt samma tabeller, i hela riket 2 kronor 61 öre, men i Upsala
län 4 kronor 82 öre, allt för ett taxeringsvärde af 1,000 kronor och i
medeltal. Det gifves dock än större ojemnketer, och ibland sådana
vill jag anföra, att i den kommun som jag tillhör finnes en soldatrote,
utgörande 2 mantal skatte, hvars roteringkostnader, då dessa räknas
till 180 kronor per rote, gå till 8 kronor 57 öre på 1,000 kronors
taxeringsvärde; hvaremot det finnes en annan, för hvilken denna kostnad
utgör 1 krona 95 öre. När indelningsverket först kom till stånd, före-
funnos antagligen icke sådana olikheter. Tider och omständigheter
hafva förändrat beskattningsföremålen, men sjelfva beskattningen, den
icke endast qvarstå!- oförändrad, utan den har till och med ökats för
en de), under det att den minskats för andra. Att en sådan beskatt¬
ning skall i längden vara hållbar, det må den tro som kan.
Indelningsverket har ansetts och anses ännu såsom oföränderligt.
Det heter, att det oafbrutet bibehållits i sin ursprungliga form och
varit skyddadt från förändringar. Skyddet har gått så långt, att det
till och med genom kongl. förordningen den 4 februari 1771 förbjöds,
vid 1,000 daler silfvermynts böter, att endast föreslå ändring deruti.
Detta oaktadt hafva rust- och rotehållare vid åtskilliga regementen och
corpser blifvit tillerkände ganska betydande lindringar. Ursprung¬
ligen hafva lifregementets grenadiercorps, andra lifgrenadierregementet
och Smålands grenadierbataljon, samt Vestgöta och .'Bohusläns rege¬
menten, varit indelta till rytteriet, och likaså Halland; men under
olika tider, eller Bohusläns regemente 1777 och 1791, lifregementets
grenadiercorps och andra lifgrenadierregementet 1791, Vestgöta rege¬
mente 1811 och Smålands grenadierbataljon 1812, förvandlats till infanteri,
samt rusthållen i Halland på 1720-talet lagts under båtsmanshåll. Der¬
vid hafva rusthållen befriats från anskaffning och underhåll af häst och
dess mundering, och rusthållarne vid lifregementets gi-enadiercorps,
andra lifgrenadierregementet, Vestgöta regemente och Smålands
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
IB
grenadierbataljon bibehållits- vid för rustningen anslagna egna räntor
och augmentsräutor, emot erläggande till staten af hästvakansspan-
mål, utgörande dels 7 dels 7 | tunna spannmål, samt Bohusläns
regementes f. d. rusthållare befriats från hästvakans, och af rustnings-
räntorna äro endast 7 kronor 50 öre per nummer bibehållna. 1 Halland
har det roterade utsocknefrälset fått tillstånd till ständig vakans, så i
krig som fred, samt deras båtsmansvakansafgift nedsatts först till
två tredjedelar och sedermera till hälften. Inom provinsen Jernband
har ny rotering 1851 blifvit verkstäld, hvarvid rustnings- och roterings-
skyldigheten betydligen minskades, och, ehuru så skett, erhålla rust-
och rotehållarne, såväl vid hästjägare- som fältjärecorpserna, ur Jemt-
lands roteringskassa, hufvudsakligen tillkommen genom statsbidrag,
årligen 20 kronor pr rote, och vid inträffande remontering 250 kronor.
Vissa hemman i Ofierdals socken af samma provins hafva dessutom
1873 fått sin rotering nedsatt från 7,10 till 2,4 6 rotar. Kaplansboställen
hafva i allmänhet blifvit befriade från rotering. Rotehjelp från staten
har tilldelats åtskilliga rotar vid Skaraborgs, Nerikes, Vermlands och
Vestmanlands regementen. I Dalarne finnas tre ständigt vakanta rotar
i fredstid, utan att derför erlägges någon vakansafgift till staten, och
vid Norrbottens fältjägarecorps äro 115 vakanta rotar, för hvilka vakans-
afgiften per rote är omkring 44 kronor, ehuru den beräknade roterings-
kostnaden vid denna corps per nummer utgör 130 kronor. Under så-
daue förhållanden kan man icke med skäl säga, att indelningsverket
bibehållits vid det ursprungliga, då somliga provinser, eller delar deraf,
fått ganska stora lindringar i sina skyldigheter efter kontrakten, hvaremot
andra kunna sägas hafva fått ringa sådan eller till och med tillökning.
Städerna hafva sedan 1610 varit underkastade ett ständigt båts¬
manshåll, för friheten från utskrifning. I dess början utgjorde detta
en båtsman för hvar tionde borgare; men 1617 föreskrefs antalet till
hvar tionde man af befolkningen. 1644 bestämdes städernes båtsmän
till 1,135 ordinarie, och år 1720 föreskrefs antalet till 1,741. Detta
städernas onus har sedan 1748 varit stäldt på vakans, så i krig som
fred, med en afgift af endast 30 daler silfvermynt för hvarje man,
under tiden från 1748 till 1816, och 1810 bestämdes städernas båts¬
män till 885, deri dock inräknade 6 från Visingsö. Vid den för¬
ändring, som i fråga härom, till följd af kongl. brefvet den 21 september
1839, vidtogs, torde åtskilligt vara att märka. Både regering och
riksdag ansågo då, att städernas båtsmanshåll icke var vidare fast¬
vuxet, hvarken vid hvarje stad till ett vist antal båtsmän, ej heller
vid den jord i staden, på hvilken det var lagdt, än att det, utan aflösning
eller successiv afskrifning, kunde och borde på andirn samhällsklasser
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
och förmögenhetsslag fördelas och städerna emellan jemkas. Kong].
Maj:t förklarade ock detta vara på naturlig billighet och rätt grundadt.
Följderna af förändringen voro icke obetydliga. Bland mera märkliga
tillåter jag mig nämna, att antalet båtsmän ökades för Stockholm från
100 till 437, Falun från 0 till 7 och Göteborg från 40 till 8Of, hvar¬
emot nedsättning i antalet skedde för Södertelje från 10 till lf, Norr-
telje likaså, Öregrund från 9 till f, Upsala från 25 till lOf, Nyköping
från 20 till 5, Visby från 20 till 10, Jönköping från 16 till 5|, Eksjö
från 10 till lf, samt Vestervik från 16 till 3f och Falköping från 6
till f . Det är äfven att märka vid denna reglering, att dervid lem-
nades utan afseende de befrielser eller lindringar i båtsmanshållet, som
voro en och annan stad af ålder medgifna, och Stockholm, som af
konung Carl den elfte fått försäkran att endast underhålla 100 båts¬
män, fick på detta sätt en tillökning af 337 man. Att genom en så¬
dan förändring en del städer bereddes vinst och andra förlust, det
togs ej i betraktande. Det var idén om likställighet och rättvis skatte-
fördelning, som härvid vann en seger. Någon skilnad emellan lands¬
bygd och stad i fråga om billighet och rätt, när det gäller ett onus
för rikets försvar, lärer väl ej kunna förefinnas. Stad och landsbygd
i förhållande till hvarandra kunna eller böra icke, i alla tider och i
en så vigtig angelägenhet som det gemensamma fäderneslandets för¬
svar, stå som skilda delar i samhället, i all synnerhet sedan städerna
numera ej längre, såsom fordom och i de tider då den ännu gällande
proportionen af bidrag till försvaret tillkom, behöfva med alla möjliga
medel upphjelpas. Invånarne i städerna och på landsbygden, kunna
eller böra heller icke inför lagstiftningen vara så olika, att hvad som
är billigt och rätt samt af statsmagterna godkändt i ena fallet och till
en del ej skall gälla i det andra och samhället i sin helhet. Mig
förefaller det derför, att förändringen med städernas båtsmanshåll
1839 äfven utgör ett skäl emot indelningsverkets bibehållande, sådant
det nu är inrättadt.
Om man fäster något afseenda på nu anförda omständigheter;
om man tager i betraktande att hvarje väl ordnadt skattesystem bör
vara lämpadt efter bestående men icke efter urgamla förhållanden, och
att oförändrade skatter blifva med tiden föråldrade; om man icke bort¬
ser derifrån, att vid tiderna för indelningsverkets tillkomst andra skat¬
ter funnos, hvilka numera upphört, samt om man besinnar det orimliga
deruti, att jorden, såsom en prestation, skall vara ålagd leverera sol¬
dater, emedan de menniskor, som uppväxa på denna jord, icke tillfalla
jordegaren såsom en del af jordens afkastning, så torde indelnings¬
verket svårligen kunna teoretiskt försvaras.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 15
I det föregående har jag antagligen, efter mångas åsigt, allt för
ofta oberopat fakta, stödda på skatteregleringskomiténs tabeller. Ett
återstår dock i sådant afseende, och det är att påvisa skilnaden i
skatt till staten för den högst eller lägst af skatter betungade jorden.
Af tabellerna inhemtas, att för roterade skattehemman i Upsala län
skatterna till staten 1878 utgjorde i medeltal 21 kronor 93 öre, hvar¬
emot frälsesäterierna i hela riket, med ett taxeringsvärde af 133,966,911
kronor, drogo en skatt af 61 öre, allt för 1,000 kronors fastighets-
taxeringsvärde. Det visas ock deraf, att de i jordeboken ej upptagna
bevillningsskyldiga fastigheterna, hvilkas sammanlagda taxeringsvärde
uppgick till 174,064,117 kronor, hade en skatt till staten af 50 öre
för ett taxeringsvärde af 1,000 kronor. Om man kan säga att olik¬
heterna mötas, så är det här. Icke kan väl sådant anses rätt och
öfverensstämmande med nutidens uppfattning om rättigheter och skyl¬
digheter af och till samhället. Min öfvertygelse om Riksdagens upp¬
gift och ändamål är, att denna fördelar skattebördorna rättvist och
efter skatteförmågan.
I sammanhang härmed torde det äfven vara i sin ordning att
kasta eu blick på städernas beskattning. Derutinnan skall jag icke
söka utveckla någon vidlyftighet, utan endast påvisa, att då skatterna
till stat och kommun för roterade skattehemman i hela riket 1878
utgjorde i medeltal 37 kronor 47 öre, så uppgingo samma skatter öfver
hufvud i samtliga städerna till 5 kronor 32 öre för jordbruksfastighet
och 4 kronor 46 öre för annan fastighet, allt för ett taxeringsvärde
af 1,000 kronor. Skatterna till staten, särskildt för städerna, utgjorde
samma år, för jordbruksfastighet 94 öre och för annan fastighet 57
öre per 1,000 kronors taxeringsvärde i medeltal. Skilnaden stad och
land emellan är stor i hvilketdera fallet som helst.
Utom de skäl, som sålunda blifvit anförda för grundskatternas
afskrifvande, torde det äfven för en sådan åtgärd finnas andra beve-
kelsegrunder. Hit vill jag räkna, att om grundskatterna afskrefves, så
skulle afsöndringar af jord derigenom ganska väsentligt underlättas,
synnerligen i fråga om mindre sådana, enär särskild skattläggning med¬
för så stora omgångar och kostnader, att desamma vei'ka hämmande.
Det må sägas hvad som helst derom, men mig förefaller det vara för
fäderneslandets framtida sjelfständighet lyckligt och betryggande, om
de sjelfegande jordbrukarnes antal ökades. Derigenom skulle, efter
min tanke, emigrationen minskas, och socialism icke vinna någon vidare
utbredning å landsbygden.
Från nästan alla delar af rikets landsbygd förspörjes eu allmän
och berättigad klagan öfver kommunalskatternas tillväxt. Att desamma
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
drabba den privilegierade jordens innehafvare mera än skattejordens,
är ju helt naturligt; men skulle grundskatterna afskrifvas, och all jord
behäftas med lika onera, så följer ju deraf lika taxeringsvärde för all
jord och på samma gång ökadt värde å skattejorden, hvarigenom
denna får ökade kommunala utgifter. Säteri- och frälsehemmansegare
äfvensom innehafvare af annan än jordbruksfastighet och de som er¬
lägga bevillning för andra beskattningsföremål skulle härigenom i de
kommunala skatterna vinna lättnader.
Länge hafva landets väghållningsskyldige väntat en ny och rätt¬
vis väglag. Förslag dertill har man fått se, och den tid torde icke
vara så långt aflägsen, då samma förslag vinner statsmagternas god¬
kännande. Detta förslag innehåller, att fastighetstaxeringsvärdet skall
utgöra den egentliga delningsgrunden. Samma följd, som nyss förut
blifvit omnämnd, har man då att vänta, och hvarigenom den nu privi¬
legierade jordens innehafvare beredes lindring emot hvad eljest skulle
blifva fallet. !
Efter att hafva ordat om skäl och bevekelsegrunder för grund¬
skatternas samt rustnings- och roteringsskyldighetens upphörande, vill
jag tillåta mig anföra några genmälen emot de skäl, som antagligen
komma att framställas för dessa skatters bibehållande.
Emot mina påståenden torde det allraförst göras den anmärknin¬
gen, att de äro förestafvade af egoism. Det ser så ut, det vill jag
villigt erkänna; men jag vill möta mina motståndare härutinnan med
skriftspråket: den utan synd är, han kaste första stenen, och jag vågar
hoppas det erkännande, att bredvid, om icke framför min egoism står
något annat, som kallas billighet och rättvisa.
Det skall sägas mig: Skattejorden har i århundraden burit de
skatter, som blifvit densamma ålagda, och nuvarande innehafvare hafva
ärft eller förvärfvat eganderätten till samma jord på lika vilkor som
dess företrädare. Med anledning häraf vill jag anföra, att jag skulle
anse mig böra försvara dylikt, om detsamma i alla tider och i alla af-
seenden tillämpats; men så är ju långt ifrån förhållandet. I detta fall
ber jag att få påvisa, huru ofta lagarne ändrats till den enes eller
andres förmån, utan att denna sats fått gorå sig gällande. Besinnar
man hvilka förändringar i rättigheter och skyldigheter som statsmag-
terna, endast under de senaste 50 åren, beslutat, så tror jag mig få
medhållare härom. Det torde härvid tillåtas mig uppräkna några, och
deraf bränvinsbränningens öfverflyttande de facto från jordbruket till
kapitalet; förändring af skatterna till staten och presterskapet från in
natura prestation till penningeskatt; utfärdandet af ny stängselförord¬
ning, hvarigenom den mindre jordbrukaren fått ökad hägnadsskyldig-
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
het; bestämmandet af andra grunder för kommunalskatternas utgörande;
förändring af deltagandet i skyldigheten att bygga och underhålla kyrka,
skola, prestgård och tingshus; nedsättning af de personliga skatterna,
äfvensom afskrifning af en stor del skatter, som förut varit lagda på
åtskilliga beskattningsföremål, utom mycket annat. Vill man vara kon¬
seqvent, så måste man otvifvelaktigt erkänna, att det anförda skälet för
grundskatternas bibehållande förringas genom de omnämnda förhållan¬
dena.
Denna invändning förlorar dessutom, efter min åsigt, betydligt
mycket af sin betydelse genom de af statsmagterna under senare tider
beslutade löne-regleringar. Ganska få, om ens någon, af statens embets-
och tjensteman fingo dervid minskade löner. Flertalet fingo förböj¬
ning. Om det är, i fråga om skatter, en jordegares ovilkorliga pligt
att .åtnöja sig med samma skatt som ålegat en företrädare, så borde
det, ifrån samma synpunkt sedt, äfven vara en löntagande embets-
och tjenstemans åliggande att nöja sig med den löneinkomst, som var
bestämd då platsen söktes och tillträddes. Så har det dock icke till-
lämpats; och när så är, borde det icke från embets-och tjenstemännens
sida uttalas så strängt klander emot en billig och rättvis grundskatte-
afskrifning. Lika väl som embets- och tjenstemän beböfde löneförhöj¬
ning, lika så väl behöfver skattejorden en skatteafskrifning; och vår
den förra rättvis och billig, så är det äfven och ännu mer den senare.
Det har sagts och skall troligen komma att sägas om igen, att
om grundskatterna afskrefves, så skulle en allt för stor vinst derigenom
beredas de nuvarande skattejordegarne. I detta afseende vill jag på¬
peka, att då rusttjensten för frälsejorden 1743 upphörde, så fästes
icke något afseende dervid att vinst bereddes de rusttjenstskyldige.
Rusttjensten var dock ett gammalt onus. Såsom ersättning för dess
utgörande voro ganska många fri- och rättigheter gifna. Den var
heller icke så lindrig, enär fordomdags adelns rytteri tjente på egen
sold, utan förplägning af kronan. Hvad som äfven kan med skäl här¬
vid anmärkas är, att då rusttjensten infördes, så var den en skyldig¬
het, som måste utgöras för att få sin jord frälst från skatt. En frälse¬
man, som i forna tider ej kunde eller ville rusttjensten uppehålla blef
frånkänd sin frälserätt, och hans fastighet förvandlad till skatte; men
sådant sattes ej i fråga 1743. De rusttjenstskyldige undandrogo sig
endast att fullgöra sina åligganden, och dermed var deras gamla onus
borta. Endast en svag lemning återstår i den så kallade rusttjenst-
bevillningen. Något tal om vinst förekom ej heller, då en del städer
och den privilegierade jorden å landet befriades från kronotionde och
större delen af mantalsräntan. Det torde ej kunna bestridas, att något
Bill. till Bilcsd. Prot. 1889. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 3 Raft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
afseende å vinst under senare tid icke fästes, då hammarskatts-
jernet 1857 nedsattes till hälften och 1860 upphäfdes helt och hållet;
då tackjernstionden 1844 nedsattes till hälften samt upphörde utom
bergslag 1860 och i sin helhet 1871; då skatte- och hyttegälsjerns-
afgifterna upphäfdes sistnämnda år; då en del af bergverkstionden
upphörde 1877; då qvarnräntan afskrefs 1863; då ollongälden i Hall¬
land upphäfdes 1844; då det så kallade ofrimansfrälset i Bohuslän förut
åliggande skatten Odels halfva uppbördsel upphörde 1863, äfvensom då
Falu kungsgårdskjelp, som från 1684 utgjorts från vissa socknar i Kop¬
parbergs län, upphörde 1849, och Näs kungsgårds reparationsmedel,
som utgått från tvenne fögderier af samma län, upphörde 1848. Dessa
skatter voro också gamla och kanske mera rättvist fördelade de skatt¬
dragande emellan än nu qvarvarande grundskatter; men billigheten
kräfde sådana afskrifningar, och det var derför som det skedde. När
nu så är, att många och betydliga skatter förut blifvit afskrifna, så
borde, efter mitt förmenande, ordandet om vinst för skatte]ordegarne
uti ifrågavarande fall anses oberättigadt.
Vid tal om vinst och förlust genom lagstiftningens åtgöranden,
kommer man lätt att tänka på andra skatter än dem, som jorden åligga.
Det kan visserligen icke anses vara i sin ordning att tala om stats¬
inkomster genom bevillningar, när det är fråga om grundskatter; men
det torde kunna medgifvas, att all utgift, vare sig till stat eller kommun,
kan anses såsom skatt. Hit vill jag då äfven räkna bränvinsskatten.
Före förändringen af bränsvinslagstiftningen vid riksdagen 1853 — 1854,
var det de facto och de jure, från början af 1740-talet, jordegare såväl
i städerna som på landsbygden, som endast egde rätt att tillverka
bränvin mot en skatt till staten, som numera kan anses ganska lindrig.
Då hade desse rätt att afyttra sina tillverkningar i ganska små partier.
Då hade staten en inkomst af bränvinstillverkning och försäljning, som,
i medeltal för förutgångna 15 åren, icke uppgick till en million kronor
om året. Sedan den tiden har afgiften till staten för bränvinstillverk-
ningen sammanlagdt uppgått till öfver 372 millioner kronor, en skatte¬
förhöjning således af omkring 338 millioner kronor under nämnda tid,
och en skatteförhöjning förenad med mistad rättighet, som till allra
största delen drabbat landsbygden. Men icke nog härmed. Bränvins-
försäljningen har tillfört städerna minuterings- och utskänkningsafgifter
samt vinst å bolag för utskänkning och minutering, som icke varit så
ringa inkomstbringande. I saknad af statistik kan jag icke uppgifva
det sammanlagda beloppet deraf, men vill dock omnämna, att under
tioårsperioden 1874—1883 den behållna inkomsten för samtliga städer
öfversteg 35 millioner kronor, eller 3 £ millioner om året i medeltal.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
19
Under samma tid tillkom landsbygdens kommuner 1,680,897 kronor,
landstingen 5,926,864 kronor och hushållningssällskapen ungefärligen
samma belopp. Man kan ju våga påstå, att denna lagstiftning medfört
vinst för en del, men icke rättvisa för alla. Det skall sägas mig här¬
emot, att förändringen i bränvinslagstiftningen var i nykterhetens in¬
tresse, och jag skall villigt medgifva detta; men på samma gång måste
jag förundra mig deröfver, att städerna finna fördel och uträkning vid
att, såsom det 1883 var händelsen, låta tillsammans 1,298 ställen stå
öppna i städerna för rusdryckers åtkommande, då sammanlagda antalet
deraf på landsbygden samtidigt var 486. Det må äfven tillåtas mig
säga, att denna förundran ökas af den omständigheten, att vid 1883 års
slut var folkmängden å landet 4,603,595 och i städerna 757,476, hvil-
ket allt tycks bevisa, att något mer intresse än nykterhetens fått göra
sig gällande. Då här icke är fråga om att söka få ändringar i brän¬
vinslagstiftningen, så har jag ej sagt detta för att uppreta det ena
lokala intresset mot det andra. Min afsigt härmed är endast att påvisa
förhållanden, för att minska talet om skattejordegarnes vinst vid grund-
skatteafskrifning, samt de klagomål och protester, som höra till de
vanliga från städernas sida, när fråga är om rättvisa skattereformer för
landsbygden. Afsigten är tillika att fästa uppmärksamheten derpå, att
de som motverka grunskatteafskinfningen icke alltid visat sig frie från
egoism i andra frågor.
Till sist, och i sammanhang med det nyss anförda, kan man äfven
våga påstå, att vinst eller fördel, under senare tid, beredts ett icke
så ringa antal af landets invånare, på det allmännas bekostnad, ge¬
nom anläggning af statens jernvägar. Ganska många äro ännu van¬
lottade i fråga om kommunikationer, fastän staten härutinnan gjort
betydligt. Af statsbanorna äro belägna i Jemtlands län 359, i Gefle-
borgs län 321,iUpsala län endast 43 kilometer, och flera län äro ännu
i saknad af statsbanor. Att de trakter, genom hvilka statens jernvägar
löpa, deraf hafva förmåner på det allmännas bekostnad, och städerna
mest, är ju obestridligt; men sådant har icke hindrat hvarken jernvä-
gars anläggning eller statens skuldsättning för detta ändamål. När
det är fråga om en rättvisare beskattning, då är förhållandet motsatt;
då nekas det att göra några uppoffringar från statens sida. Man kan
likväl våga sätta i fråga, om i allt detta ligger någon konseqvens.
Genom det nu anförda tilltror jag mig hafva visat befogenheten
af alla grundskatters fullständiga afskrifning; men då sådant möjligen
skulle kunna verka en allt för hastig rubbning i bestående förhållanden,
skall jag inskränka mig att yrka grundskatternas nedsättande till half-
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
ten och deremot svarande lindring i rustnings- och roteringsskyldigheten;
öfverlemnande åt en snar framtid att lösa skattefrågorna i dess helhet.
För att likväl icke, i strid mot riksdagsordningen, sammanblanda
flera möjligen olika frågor i denna framställning, anser jag mig böra
väcka särskild motion om lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
och tillåter mig här föreslå,
det Riksdagen beslutar,
att, från och med år 1890, den nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter, som är stad¬
gad i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, må för¬
ändras från 30 till 50 procent.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm de 22 januari 1889.
Jan Etiasson
från Upsala län.
Häruti instämma:
Alfred Kihlberg. L. P. Mallmin.
K. E. Holmgren.