Motioner i Andra Kammaren, K:c 127.
15
N:o 127.
Af herr J. Rundbäck, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om uppgörande af förslag till grunder för pensionering
af smaskolelärare och vid folkskolan biträdande lärare.
Då jag här går att påkalla Riksdagens benägna uppmärksamhet
och deltagande för den behjertansvärda frågan om åtgärders vidtagande
för beredande af en nödtorftig ålderdomsförsörjning till förmån för den
stora personal, af lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra i småskolan
eller biträda vid. undervisningen i folkskolan, sker detta ej blott i dessa
lärares och lärarinnors intresse, utan äfven lika mycket med anledning
af frågans stora vigt för skolan och kommunerna.
I hvarje väl ordnadt samhälle plägar den grundsats alltid iaktta¬
gas och tillämpas, att, så fort eu institution för något allmännyttigt
ändamål inrättats och antager karakter af en fast och permanent in-
i ältning, åtgärder utan längre dröjsmål vidtagas för reglering af de
vid institutionen anstälda arbetarnes pensionering, sedan de efter längre
tids tjenstgöring vid framskriden ålder nödgats frånträda sina befatt¬
ningar. Sådant anses nemligen ej blott vara eu pligt gent emot arbets¬
personalen, utan äfven kraftigt anbefallas af institutionens och statens
eget intresse.. .Derföre se vi ock denna grundsats tillämpad i vårt land
vid. alla de civila och militära institutioner, der göromålen för sin be¬
höriga skötsel ständigt äro i behof af friska och oförsvagade arbets¬
krafter. Och hvad särskildt folkundervisningsanstalterna angår, har
staten redan för länge sedan gjort samma grundsats gällande till för¬
mån föi folkskolans ordinarie iärarepersonal. Genom reglementet för
fol k sk olelär a nies pensionsinrättning den 1 november 1866 blefvo nemli¬
gen folkskolans, lärare och lärarinnor, sedan de uppnått viss bestämd
lefnads- och tjenstealder, tillförsäkrade årliga pensioner, hvarigenom
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.
deras ålderdom betryggades mot nöd och näringsbekymmer. Till för¬
mån för samma lärarecorps blef ock genom reglemente den 15 oktober
1875 en enke- och pupillkassa inrättad för beredande af försörjnings-
hjelp åt enkor och barn efter folkskolelärare, till hvilken kassa staten
årligen bidrager med ett jemförelsevis ganska betydligt belopp.
Deremot har ännu ingenting å det allmännas sida blifvit åtgjordt
för beredande af en nödtorftig försörjning på äldre dagar åt småsko¬
lans talrika lärarepersonal eller åt biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolan, då de vid framskriden ålder blifvit utslitna och oförmögna
att vidare sköta sina tjenster. Behofvet af någon hjelp på ålderdomen
är dock för dessa många anspråkslösa arbetare och arbetarinnor i
folkundervisningens tjenst ingalunda mindre än för folkskolans lärare
och lärarinnor, helst de förra med sina i allmänhet ganska ringa löne¬
förmåner svårligen kunna afsätta några besparingar för framtiden,
ehuruväl icke få göra ganska aktningsvärda ansträngningar i sådant
syfte. Gifvet är dock, dels att dylika ansträngningar icke kunna göras
utan umbäranden och försakelser, hvilka till och med inverka menligt
på helsan, och dels att vederbörande genom dessa bemödanden att
hjelpa sig sjelfva icke förmå samla nog stora besparingar för att kunna
motse ålderdomen utan bekymmer. Så mycket mera synes det derför
vara statens och kommunens pligt att understödja dem med hvad som
brister. Detta är äfven hela den ifrågavarande lärarepersonalens lif-
ligaste och förnämsta önskningsmål, hvaröfver man visserligen icke
må förundra sig, då de fattiga lärarne och lärarinnorna, så länge de
icke hafva att påräkna något sådant understöd från det allmännas sida,
i allmänhet icke ega någon hugnesammare framtidsutsigt än att på
ålderdomen falla fattigvården till last.
Men om en understödsanstalt till förmån för här ifrågavarande
lärare och lärarinnor, sedan de efter längre tids tjenstgöring vid fram¬
skriden ålder nödgas frånträda sina befattningar, sålunda är för dessa
det angelägnaste önskningsmålet, så anbefalles en dylik .anstalt icke
mindre af skolans eget intresse. Detta följer redan deraf, att små¬
skolan, som nu i mer än 30 år egt bestånd, under denna tid allt tyd¬
ligare visat sig vara en lika oumbärlig och nödvändig länk i systemet
af våra undervisningsanstalter som folkskolan sjelf. Med lika rätt som
denna bör småskolan derför kunna fordra att blifva af statsmagterna
så omhuldad, att bon må kunna behörigen motsvara sin uppgift. Men
svårligen kan småskolans intresse anses vara vederbörligen tillgodosedt,
så länge den talrika arbetspersonalen vid densamma icke kan förrätta
sitt ansträngande och magtpåliggande arbete utan att nedtryckas af
bekymmer för morgondagen eller framtiden. Ty så länge sådana be¬
17
Motioner i Andra Kammaren, Nw 127.
kymmer gnaga på sinne och lynne, gör läraren eller lärarinnan mer¬
endels arbetet icke med fröjd, utan med suckan, livilket i sin ordning
nedsätter arbetsproduktens värde. Så länge för öfrigt småskolans
lärare och lärarinnor icke blifvit tillförsäkrade något understöd på äldre
dagar, sedan de i skolans tjenst slitit ut sina krafter, kan hvarken
skolan locka till sin tjenst de mest dugliga arbetarne, ej heller staten
stadga mera betryggande kompetonsvilkor för vederbörandes anställ¬
ning vid skolan. Särskildt må dessutom påpekas de svårigheter, som
under nuvarande förhållanden ofta möta, då fråga uppstår om någon
äldre lärares eller lärarinnas afskedande. Ty om en sådan person å
ena sidan oförvitligen skött sin befattning under hela sin kraftfullare
ålder eller större delen deraf och å andra sidan icke eger något annat
försörjningsmedel för sina återstående dagar, är det i allmänhet för
både skolrådet och inspektören svårt och motbjudande att påyrka per¬
sonens afskedande, synnerligast då ingen eller ringa utsigt finnes att
få något årligt understöd af skoldistriktet beviljadt åt den afgående
läraren eller lärarinnan. Följden blir ock derför icke sällan den, att
skolans intresse uppoffras af konsideration för lärarens eller lärarinnans
välfärd. Om deremot en understödsanstalt blefve inrättad till förmån
för äldre lärare och lärarinnor, sedan de icke längre förmå nöjaktigt
sköta sina befattningar, så skulle småskolan städse kunna, utan men
af dylika konsiderationer, förses med friska och oförsvagade lärare¬
krafter och derigenom blifva i tillfälle att alltjemt på behörigt sätt
motsvara sin uppgift.
Vidare och med hänsyn till förevarande frågas vigt för kommu¬
nerna får erinras derom, att så länge en dylik understöds- eller pen-
sionsanstalt för äldre uttjenta lärare och lärarinnor saknas, måste skol¬
distrikten i en eller annan form ensamt lemna bidrag till dylika lära¬
res och lärarinnors ålderdomsförsörjning. Utgifter för detta ändamål,
för hvilka skoldistrikten ej erhålla någon reel valuta i vederlag, be¬
viljas dock vanligen mycket ogerna; och om de beviljas, sker det icke
sällan med belopp, som ej motsvara behofvet, hvarför ändamålet med
dem i större eller mindre grad förfelas. Med skäl kan ock ifråga¬
sättas, huruvida det kan anses billigt, att skoldistrikten ensamma skola
utan all hjelp från statens sida bestrida dessa utgifter. Så har åtmin¬
stone saken ej uppfattats i fråga om folkskolelärarnes pensionering,
till hvilken staten årligen bidrager med högst betydliga belopp, som
mycket öfverstiga skoldistriktens bidrag för ändamålet. Och för visso
kan man med allt fog påstå, att den oumbärliga småskolan icke mindre
än folkskolan tjenar ej blott ett kommunalt utan ock ett vigtigt stats¬
intresse. För öfrigt tillåter jag mig påpeka, att, då en sådan tendens
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 lläft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.
nu för tiden synes vilja göra sig gällande, att staten snarare bör lätta
än öka kommunernas bördor, någon lämpligare lättnad svårligen kan
ifrågasättas än just i utgifterna för här ifrågavarande ändamål.
Af det anförda synes mig obestridligen följa, att ej blott den
här ifrågavarande lärarepersonalen, utan ock skolan och kommunerna
med allt fog kunna fordra, att staten medelst erforderliga anslag verk¬
samt må bidraga till beredande af en nödtorftig försörjning på äldre
dagar åt lärare och lärarinnor, som tjenstgöra vid småskolan eller
biträda vid undervisningen i folkskolan. Innan emellertid något stats¬
anslag för berörda ändamål kan begäras och beviljas, måste förut dels
förslag till vissa bestämda grunder för pensioneringen uppgöras, och
dels en statistisk utredning af det erforderliga an slagsbeloppet verk¬
ställas. Detta kan dock icke göras af någon annan än af regeringen,
helst den föreliggande pensionsfrågans lösning erbjuder mer än van¬
liga svårigheter. Ty då icke några bestämda kompetensvilkor äro
lagligen faststälda för ifrågavarande lärare och lärarinnor, och dessa
kunna af skolråden utan vidare laga formaliteter tillsättas och afskedas,
så sakna de öfver hufvud all karakter af ordinarie tjensteinnehafvare.
Svårligen lär man derför kunna för dem inrätta en pensionsanstalt i
enlighet med den, som ordnats för folkskolans lärare, eller med dem,
som inrättats för andra ordinarie tjenstemannacorpser. Det vigtigaste
önskningsmålet i afseende på förevarande pensionsfråga synes mig
alltså för . närvarande vara, att regeringen allvarligt tager frågan om
hand och vidtager erforderliga förberedande åtgärder för dess lösning.
Och för att hos regeringen anhålla härom är det just, som jag med
denna motion påkallar Riksdagens benägna biträde.
Slutligen får jag i sammanhang med det anförda meddela den
upplysning, att det senaste allmänna svenska folkskoleläraremötet, som
hölls i Stockholm i augusti månad sistlidet år, äfven förehade till be¬
handling frågan om småskolelärarecorpsens pensionering, hvarvid mötet
enhälligt beslöt att medelst en underdånig petition anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder för dess nöjaktiga lösning.
Den förevarande pensionsfrågan är sålunda redan från annat håll
hänskjuten till regeringen. Men då jag anser densamma vara af den
vigt, att äfven Riksdagen bör i ämnet skrifva till Kongl. Maj:t, tillåter
jag mig alltså, med åberopande af de skäl, jag anfört, vördsamt hem¬
ställa och anhålla,
det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta dels uppgöra
förslag till de grunder, enligt hvilka understöd från
Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.
19
statens och skoldistriktens sida bör för en nödtorftig
ålderdomsförsörjning komma de lärare och lärarinnor
till godo, hvilka tjenstgöra i småskolan eller biträda
vid undervisningen i folkskolan, sedan de efter viss
föreskrifven lefnads- och tjensteålder frånträda sina
befattningar, och dels utreda frågan om det för ändamå¬
let erforderliga statsanslagets årliga belopp; samt att
Kongl. Maj:t derefter måtte till Riksdagen inkomma
med den framställning i ämnet, hvartill frågans för¬
beredande behandling kan gifva anledning.
Stockholm den 25 januari 1889.
J. Rundbäck.