12
Motioner i Andra, Kammaren, N:o 180.
N:o 120.
Af herr J. Ericson i Borekulla, om inlösen till statsverket af
det så kallade gamla landgillet i Halland.
Naturen af de så kallade halländska kyrkohemmanen har till följd
af källornas otillräcklighet, såsom bekant, aldrig kunnat på ett bindande
sätt utredas. Ända till fram emot 1860-talet gjorde såväl kronan som
kyrkorna och presterskap^ anspråk på sjelfva eganderätten, medan
åborna å sin sida påstodo att hemmanen voro ursprungligen af skatte-
natur. En och annan åbo hade dock på allra sista tiden börjat att
förträngas från åboskapet och ersättas af. arrendatorn. Men återsto¬
den kunde med gamla handlingar visa sig vara i besittning af en stad¬
gad ' åborätt. Hemmanen erlade utom skatten till kronan ett årligt
landgille till kyrkor och prester.
Genom kongl. kungörelsen den 11 september 1863 blefvo dessa
sväfvande förhållanden reglerade. Det bestämdes deri bland annat,
att de hemman, der ej kyrkans eganderätt kunde med köpe- eller do-
nationsbref styrkas, och som ej vore anslagna till boställen, stom-,
annex- och mensalhemman, skulle få lösas till skatte. I och med det¬
samma bestämdes äfven uttryckligen, att för kronans räkning ej vidare
anspråk på eganderätten till dessa hemman skulle väckas. Såsom skatte-
köpeskilling åsattes de skatteköpta hemmanen årliga penning^- och
spanmålsräntor; och sagda nådiga kungörelses 2:dra punkt stadgade i
mom. c att kyrka eller prest, som ensam åtnjutit landgille af hemma¬
net, finge ock ensam, jemte landgillet, uppbära ofvan omförmälda rän¬
tor, men att, der landgille vore delad! emellan flere, räntorna skulle
åtnjutas i förhållande till hvarderas andel i landgillet. De utskylder,
som hvila på de skatteköpta så kallade halländska kyrkohemmanen, äro
sålunda af tre slag:
Motioner i Andra Kammaren( N:o 120.
13
l:o) de vanliga utskylderna;
2:o) de till kyrkor och prester utgående årliga penninge- och
spanmålsräntor, hvilka, såsom framgår af ofvanstående redogörelse, ej
äro att betrakta såsom annat än skatteköpeskilling; och
3:o) det gamla landgillet.
Hvad detta gamla landgille beträffar, så synes det alldeles uppen¬
bart, att den lindring i grundskatterna, hvilken kongl. kungörelsen den
5 juni 1885 medgifver, borde också hafva kommit de så kallade hal¬
ländska kyrkohemmanen till godo, i fall kronan haft detta landgille så¬
som en -sig behållen uppbörd. Men då nu hemmanen i likhet med
skattefrälsehemmanen hade att erlägga sin skatt icke till kronan utan
till enskilde, så kunde lindring för dessa så kallade halländska kyrko¬
hemman icke ifrågakomma med mindre än att innehafvaren af land-
gillet, d. v. s. kyrkor och prester, erhölle ersättning för sina genom
skattelindringen minskade inkomster. Rättvisan synes dock fordra att
lindring i landgillets erläggande lika väl kommer att eg a rum som lin¬
dring egt rum i annan grundskatt. Billigheten kräfver en sådan åtgärd
vis å vis de så kallade halländska kyrkohemmanen lika väl som be¬
träffande skattefrälsehemmanen. Och i den nationella hushållningens
intresse må det icke anses annat än välbetänkt, om dessa så kallade
halländska kyrkohemman, hvilka äro betungade af så dryga skatter,
att största delen af jordens afkastning går åt till utskyldernas be¬
täckande, måste i skattehänseende blifva i någon mån likstälda med
Sveriges öfriga hemman.
För att hålla kyrkor och prester skadeslösa kunde såsom en utväg
tagas i betraktande, huruvida icke landgillet, såsom vanlig grundskatt,
kunde ingå till kronan och kronan å sin sida lemna ersättning till
prester och kyrkor ur t. ex. åttonde hufvudtitelns anslag »kleresi-
staten» och »kyrkors underhåll». Genom en sådan åtgärd blefve frågan
om lindringen på ett enkelt sätt löst. Och icke skulle väl någon i en
sådan åtgärd vilja se ett försök från kronans sida att ånyo göra an¬
språk emot kyrkor och prester samt få kronan betraktad såsom ur¬
sprunglig egare af jorden. Den enda olägenheten häraf kunde möjligen
ligga deri, att något hemman blifvit skatteköp!, der en senare under¬
sökning skulle kunna uppvisa att det haft natur af donations- eller
köpehemman. Ehuru likväl det icke är troligt att så blefve förhållan¬
det, s}mes det dock som om man kunde taga ett sådant fall med i
beräkning, och från den synpunkten förfara vid lindringen af det land¬
gille, som åligger de så kallade halländska kyrkohemmanen, på samma
sätt som vid beredandet af lindring i den på skattefrälsehemmanen
Bill. till Rihd. Prot. 1880. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. 3
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.
hyllande grundskatt. Och om man väljer den metoden, har man der¬
jemte vunnit, att äfven de ömtåligaste anspråk från kyrkornas och
presternas sida blefve fullt tillgodosedda.
Med anledning af hvad jag anfört, vågar jag vördsamt föreslå att
Riksdagen måtte besluta:
a) att det landgille, som af de skatteköpta så
kallade halländska kyrkohemmanen utgöres, måtte,
under de närmare vilkor, som af Kongl. Majd komma
att bestämmas, efter hembjudan inlösas af statsverket,
i likhet med den inlösen af skattefrälseräntor, som
under de sist förflutna åren egt rum;
b) att af statsverket inlöst landgille måtte erhålla
samma lindring, som må tillkomma öfrig grundskatt; och
c) att sådant landgille, som icke på sätt i före¬
stående båda moment omförmäles blifvit statsverket
till inlösen hembjudet, måtte erhålla ej mindre samma
rätt till lindring, som den Riksdagen i skrifvelse den
5 juni 1887 i dylika fall medgifvit åt skattefrälse¬
räntor, än äfven den rätt till lindring, som må fram¬
deles varda i grundskatters utgörande ytterligare
medgifven.
Stockholm den 26 januari 1889.
Joll. Ericson.
Borekulla, Halland.
Stockholm, K. L. Beckman, 1889.