Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
1
N:o 54.
Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1888 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition i fråga om efter¬
gift å 1887 års arrende för eu del kronoeg endomar samt
om befrielse från utgifvande till Kronan af vissa s. k.
skilnadsarrcnden äfvensom, inom Riksdagen väckta förslag i
dithörande ämnen. (I. A.) I
I en till Riksdagen den 6 innevarande månad afgifven proposition
(N:o 38) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva:
dels att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar måtte
å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio
procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu vore
obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift skulle undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
qvarnar, sågar, hus och tomter in. in.;
arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egen-
domarne;
arrenden bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårig! medelpris;
Bilo till Riksd. Prof. 1888. 4 Samt. 1 Afl. 83 Höft.
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga
hemman och lägenheter;
arrenden af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena Vi» mantal Brännårby i Södermanlands län, 1U mantal
Lilla Holgryte i Jönköpings län och 'O mantal Gräsöna i Skara¬
borgs län;
arrenden, hvilka redovisades till indelningshafvare på gammal stat;
samt
andra arrenden, hvilka icke ingingo omedelbarligen till stats¬
verket;
dels ock att, der för kronoegendom, med afseende hvarå rätt till
arrendets uppsägning enligt kong!, kungörelsen den 13 juli 1887 egt
rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skulle utgöras af förutva¬
rande arrendator, denne måtte, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt
på grund af vanhäfd, befrias från utgifvande af skilnadsarrendet för
den tid af arrendeperioden, som den 14 mars 1889 återstode.
Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna propo¬
sition blifvit öfverlemnad, har vid densammas behandling jemväl före-
liaft nedannämnda, inom Riksdagens Andra Kammare väckta och till
utskottet remitterade motioner i förevarande ämne, nemligen:
motion n:o 38 af herr M. Kilman, som hemstält,
att Riksdagen måtte besluta, att från och med år 1887 den kon¬
tanta delen af hvarje arrendeafgift skulle valveras i spanmål, efter det
vid arrendets ingående gällande tioårsmedelmarkegångspris, och att den
sålunda i spanmål förvandlade arrendeafgiften skulle lösas med pen¬
ningar, efter löpande årets markegångspris; eller .
att Riksdagen måtte bevilja kronoarrendatorerne trettio procents
afskrifning å arrendeafgifterna för år 1887;
motion n:o 77 af herr O. Erickson i Bjersby, i hvilken motion
herr Joh. Sjöberg med flera instämt, med förslag,
att Riksdagen, derest herr Kilmans ofvanberörda förslag skulle
lemnas utan bifall, ville under de vilkor och på de grunder, som näst-
lidet år bestämdes, dels medgifva uppsägningsrätt åt de kronans arren-
datorer, hvilkas kontrakt upprättats under åren 1884 och 1885, dels
lemna eftergift med vissa procent å 1887 års arrendeafgifter för kronans
samtliga arrendatorer; öfverlemnande motionären åt statsutskottet att
föreslå såväl tiden för de uppsagda arrendenas upphörande, hvilken tid
dock icke borde bestämmas senare än till den 14 mars 1890, som ock
det belopp af 1887 års arrendeafgifter, som borde kronans arrendatorer
efterskänkas;
Statsutskottets Utlåtande N:o 54. 3
motion n:o 84 af herrar A. Olsson i Ornakärr och P. Truedsson,
med hvilka herr L. F. Odell instämt, och som föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, det skilnadsarrenden,
som för tiden till och med den 14 mars 1887 i följd af förverkade
kontrakt påförts eller drabba de på obestånd komne f. d. arrendatorer
af kronans egendomar, måtte från och med den 14 mars 1889 afskrifvas
och ei derefter vidare i kronans räkenskaper upptagas;
motion n:o 94 af herr A. Svenson i Edum, med hvilken herr A.
Johansson i Löfåsen med flere instämt, om att de kronoarrendatorer,
som enligt kongl. kungörelsen af den 13 juli 1887 uppsagt sina ar¬
renden, måtte få åtnjuta en lindring i arrendeafgiften för åren 1887
och 1888 med tio (10) procent af arrendebeloppet; samt
motion n:o 183 af vice talmannen, herr Sven Nilsson, hvilken med
anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda proposition hemstält om föl¬
jande förändringar i de af Kong]. Maj:t i samma proposition föreslagna
bestämmelser, nemligen:
dels att 10 procent af arrendet måtte beviljas för de ifrågavarande
arrendatorerne äfven för åren 1884 och 1885 och således undantag
endast göras för de arrenden, hvarom arrendekontrakten upprättats efter
1886 års början;
dels att de arrendatorer, som under de sista 10 åren annorledes
än för vanhäfd af egendomen måst afträda sina arrenden och vid den
nya utarrenderingen blifvit staten skyldige skilnadsarrenden, måtte varda
befriade från utgifvande af hela det skilnadsarrende, som den 14 mars
1889 för dem återstode.
Enligt hvad i det vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition fo-J’1-?- eftergift
gade statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 6 april innevarande tneXkronl
år meddelas, hade under nästlidet år från ett större antal kronoarren- egendomar.
datorer till Kongl. Maj:t ingifvits ansökningar om lindring i arrende-
vilkoren; och redogöres i statsrådsprotokollet för dessa ansökningar
äfvensom för de utlåtanden deröfver, som ej mindre domänstyrelsen,
efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers yttranden, än äfven
statskontoret afgifvit.
Härefter har statsrådet och chefen för finansdepartementet vidare
anfört, att det enligt departementschefens förmenande icke kunde för¬
nekas, att de ogynsamma konjunkturer för jordbruket, hvilka utgjort
anledningen till den beviljade eftergiften å 1886 års arrenden, i unge-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
färligen lika mått varit för handen under det senast förflutna arrende¬
året. Val hade skörden derunder på de flesta ställen utfallit fördel¬
aktigare än för år 1886; men fördelen häraf hade åtminstone i det
närmaste uppvägts deraf, att till följd af ytterligare prisfall å jord¬
brukets produkter skörden fått realiseras till pris, som understigit dem,
hvilka erhållits under det föregående året. Att behof af lindring vid
gäldande af 1887 års arrende förefunnes i ungefärligen samma grad,
som då arrendatorerne hade att erlägga arrendeafgiften för år 1886,
syntes derför påtagligt. Detta hade också i allmänhet blifvit af veder¬
börande myndigheter vitsordadt; men man hade å andra sidan fram¬
hållit, att efter de medgifvanden, som vid sistlidne riksdag gjorts arren¬
datorerne, skäl att bevilja ytterligare eftergifter i mer eller mindre grad
saknades.
Så hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län
ansett underlåtenhet att begagna den år 1887 medgifna uppsägnings-
rätten böra utesluta från allt vidare anspråk på eftergift, och samma
uppfattning hade äfven uttalats i den skrifvelse af den 5 juli nämnda
år, hvaruti Riksdagen anmälde sina då fattade beslut om arrendeväsen¬
det. Den omständighet att en arrendator icke begagnat medgifvandet
att uppsäga arrendet borde dock icke uppfattas såsom ett ovilkorligt
bevis, att skäl till en sådan åtgärd saknats. Åtskilliga förhållanden
kunde nemligen hafva återhållit honom från uppsägning, oaktadt det
arrende, han haft att betala, varit högre, än att en motsvarande afkomst
kunde hemtas af den arrenderade egendomen. I eu af de förenämnda
ansökningarne hade påpekats några dylika omständigheter, såsom att
på egendomens förbättring betydliga kostnader blifvit nedlagda, för
hvilka all utsigt till ersättning skulle genom arrendets uppsägning gått
förlorad, att endast få år af arrendetiden återstått och att under nu¬
varande tryckta konjunkturer svårigheter skulle mött att vid afflyttnin-
gen realisera lösören och inventarier. Flera andra omständigheter skulle,
såsom äfven domänstyrelsen erinrat, kunna uppgifvas, hvilka på eu del
arrendatorer utöfvat samma återhållande verkan, och bland dessa hade
säkerligen det band som fäste jordbrukaren vid den af honom brukade
jorden, varit den icke minst verksamma. Departementschefen vore der¬
för öfvertygad att äfven bland de arrendatorer, hvilka, oaktadt de egt
uppsägningsrätt, bibehållit sina arrenden, ett stort antal funnes, som
både att kämpa med ekonomiska svårigheter, och kunde följaktligen
icke dela den uppfattning, att underlåtenhet att begagna uppsägnings-
rätten skulle utgöra en bestämd anledning att förvägra all vidare lin¬
dring i arrendevilkoren, der sådan eljest kunde anses påkallad, och detta
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
5
så mycket mindre som kronan utan tvifvel hade ett större intresse i
att underlätta svårigheterna för de arrendatorer, hvilka bibehölle sina
arrenden, än för dem, som uppsagt sina arrenden till upphörande.
Snarare skulle, efter departementschefens åsigt, anledning kunna
förefinn as att vägra ytterligare eftergift åt de arrendatorer, som begag¬
nat uppsägningsrätten och hvilka genom den sålunda för en kortare
eller längre följd af år vunna befrielsen från en för hög arrendeafgift
kommit i åtnjutande af en så stor förmån att det väl kunde ifrågasättas,
att de under återstående arrendetiden borde erlägga sitt arrende fullt.
Antagligen befunne sig dock dessa arrendatorer i sådan ställning, att
eftergift äfven å 1887 års arrende vore för dem alla mycket väl behöf¬
lig; men om, såsom vederbörande myndigheter nästan utan undantag
tillstyrkt och äfven departementschefen ansåge lämpligt, en sådan ef¬
tergift för dem beviljades, syntes fullt skäl förefinnas att låta denna ef¬
tergift komma äfven sådana arrendatorer till godo, hvilka för framtiden
qvarstode vid sina arrenden. Bland dessa senare funnes säkerligen
icke så få, för hvilka något egentligt behof af lindring icke förelåge
och som derföre skäligen borde från eftergiftens åtnjutande uteslutas.
Eu sådan uteslutning skulle dock förutsätta en pröfning i hvarje sär¬
skilt fall huruvida behof af lindring verkligen förefunnes eller icke;
men en dylik pröfning skulle, såsom det framhållits vid arrendefrågans
behandling nästlidet år, möta så stora och, hvad åstadkommandet af
ett fullt rättvist resultat anginge, snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter,
att hvarje tanke derpå borde uppgifvas. Icke heller kunde det, med
kännedom om det sätt, hvarpå petitioner af det nu föreliggande slaget
plägade tillkomma, anses lämpligt att, på sätt några länsstyrelser till¬
styrkt, göra eftergiften beroende deraf, att ansökning derom blif-
vit gjord. På grund deraf och oaktadt inom de norrländska länen, der¬
ifrån någon ansökning om lindring icke ingått, arrendatorernes ställ¬
ning syntes vara jemförelsevis gynsam, slöte sig departementschefen
till den åsigt, som omfattats af så väl flertalet länsstyrelser som domän¬
styrelsen och statskontoret, eller att den eftergift, som nu kunde blifva
beviljad, borde omfatta samtliga kronans arrendatorer med endast de
undantag, som gält för nedsättningen i 1886 års arrende.
Anledning att, på sätt eu del sökande begärt och Kong!. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms län ifrågasatt, utsträcka denna efter¬
gift äfven till arrenden, tillkomna efter 1884 års början, syntes saknas,
då det skäl, hvaraf eftergiften betingades, eller att arrendeaftalen af-
slutats på en tid, då prisen å jordbruksprodukter vore väsentligt högre
än för närvarande, icke här förelåge och, hvad särskilt anginge de
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
ifrågavarande sökandena, deras arrenden, enligt hvad domänstyrelsen
meddelat, i allmänhet vore långt ifrån för höga.
Eftergiftens belopp borde lämpligen sättas till enahanda belopp
som för år 1886, eller till tio procent.
Härvid har departementschefen erinrat, att Kongl. Maj:t i fråga
om tillämpningen af det sistlidet år fattade beslutet om nedsättning i
1886 års arrendeafgift, under den 11 november 1887 funnit godt
förklara, att den, hvilken arrenderat kronoegendom under sådana förhål¬
landen, att han skulle varit berättigad till nedsättning i arrendeafgiften,
derest han fortfarande innehaft egendomen, men i anseende till kon¬
traktets förverkande blifvit från arrendet skild, skulle ega att å den
honom och hans löftesmän till betalning åliggande skilnaden mellan
det utfästa och nuvarande arrendet njuta afdrag med tio procent be¬
räknade å det af honom utfästa arrendet, derest nye arrendator!! ej
vore berättigad till nedsättning, men å den nämnda skilnaden, om nye
arrendator!! egde njuta afdrag å sitt arrende. Af den sålunda med¬
delade förklaringen borde följa, att, derest nedsättning nu beviljades i
1887 ås arrendeafgift, denna nedsättning borde på det sätt förklaringen
innehölle vinna tillämpning äfven å skilnadsarrenden, som föregående
arrendeinnehafvare och deras löftesmän hade att för samma år utgöra.
Enligt hvad statskontoret meddelat, kunde den nu förordade
eftergiften å 1887 års arrende, Oberäknad! hvad som belöpte på
skilnadsarrenden, antagas uppgå till ett belopp af 250,000 kronor i
jemnadt tal, hvarmed alltså arrendemedlen för året skulle komma att
minskas.
Vid behandlingen af den föreliggande frågan om beredande af
ytterligare lindring för kronans arrendatorer har utskottet icke kunnat
underlåta att fästa synnerligt afseende å hvad Riksdagen i sin skrifvelse
den 5 juli nästlidet år (n:o 55) angående eftergift i arrendena för
arrendeåret 1886—1887 anfört derom att, då det blefve nuvarande
arrendatorer medgifvet att uppsäga arrendena, ytterligare anspråk å
nedsättning i arrendeafgifterna endast undantagsvis borde för framtiden
förekomma, enär sådana anspråk icke med skäl borde kunna framställas
af de arrendatorer, som icke begagnat sig af uppsägningsrätten. Som
emellertid, enligt hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet
jemväl framhållit, de ogynsamma konjunkturer för jordbruket, hvilka
utgjorde anledningen till den beviljade eftergiften å 1886 års arrenden,
i ungefärligen lika mått varit för handen under det senast förflutna
arrendeåret samt med hänsyn till de skäl departementschefen i öfrigt
anfört, har utskottet icke ansett sig böra afstyrka den af Kongl. Maj:t
Statsutskottets Utlåtande N:o 54. 7
nu föreslagna eftergiften med tio procent äfven i 1887 års arrende-
afgifter.
Hvad deremot i förenämnda motion föreslagits dels om arrende-
afgifternas förvandlande till spanmål efter det vid arrendets ingående
gällande tioårsmedelmarkegångspris för att lösas efter löpande årets
markegångspris, dels om eftergift af tio procent jemväl för 1888 års
arrenden samt dels derom att, — med ändring i Kongl. Maj:ts förslag
om att från eftergiftens åtnjutande skulle undantagas innehafvarne af
arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början, — detta
undantag skulle gälla allenast de efter 1886 års början upprättade
kontrakt, har utskottet icke ansett sig kunna biträda.
Beträffande det väckta förslaget att arrendena skulle valveras i
spanmål att lösas efter arrendeårets markegångspris, får utskottet hän¬
visa till de såväl i statsutskottets vid senaste riksdag i detta ämne af-
gifna, af Riksdagen godkända utlåtande som äfven i ofvan åberopade
statsrådsprotokoll anförda skäl för olämpligheten af en sådan förändring
i arrendeafgifternas utgörande.
1 afseende å förslaget om eftergift i 1888 års arrenden vill ut¬
skottet endast framhålla, att skäl icke synes förefinnas att utöfver den
tid, för hvilken prisförhållandena redan äro fullt kända, utsträcka efter¬
giften till en framtid, hvars konjunkturer för jordbruket nu icke kunna
beräknas.
Hvad slutligen vidkommer förslaget om att nedsättning i arrende-
afgifterna äfven skulle beredas de arrendatorer, som under åren 1884
och 1885 upprättat arrendekontrakt, får utskottet erinra derom, att,
då vid den af senaste riksdag beviljade lindringen för kronans arrenda¬
torer de undantogos, hvilka afslutat sina kontrakt efter 1884 års bör¬
jan, såsom skäl härtill anfördes att, då dessa arrendeaftal uppgjorts
efter det den hufvudsakliga förändringen i konjunkturerna för jordbru¬
ket inträdt, arrendatorn kunnat vid aftalets ingående grunda sina be¬
räkningar på redan inträffadt fall i spamnålsprisen. Härtill kommer
att, sedan i kongl. förordningen den 10 november 1882, angående för¬
ändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, före¬
skrifter meddelats, hvarigenom en noggrannare värdering af de arrende¬
lediga kronoegendomarne åsyftats, antagas kan, att vid de ar¬
rendeauktioner, som egt rum efter det berörda förordning börjat till-
lämpas, den erbjudna arrendeafgiften i allmänhet icke öfverstigit ar-
rendevärdet.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet
hemställa:
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
A) att Riksdagen, med afslag ä förenämnda mo¬
tioner i hvad de afse en vidsträcktare eftergift i
arrendena för kronans utarrenderade egendomar, må,
med bifall till livad Kong!. Maj:t i denna del föresla¬
git, medgifva,
att arrendatorerne af kronans utarrenderade egen¬
domar må å arrendeafgiften för sistförfluten arrendeår
åtnjuta eftergift med tio procent, att afdragas å den
del af arrendebeloppet, som ännu må vara obetald,
eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, upp¬
bäras kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel;
dock att från åtnjutande af denna eftergift undantagas
innebafvarne af följande arrenden, nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884
års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jord¬
bruksegendom icke hänförliga, särskilt utarrenderade
lägenheter och förmåner, såsom qvarnar, sågar, hus
och tomter in. in.;
arrenden af de för skogsväsendet^ räkning ut¬
arrenderade egendomarne;
arrenden bestämda i persedlar, att utgöras in
natura eller lösas efter löpande årets markegång eller
femårigt medelpris;
arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut
tillhöriga hemman och lägenheter;
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län
samt af indragna pipareboställena Vig mantal Brännårby
i Södermanlands län, V* mantal Lilla Holgryte i Jön¬
köpings län och V4 mantal Gräsöna i Skaraborgs län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare
på gammal stat; samt
andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen
till statsverket.
Statsutskottets Utlåtande N:o S4.
9
hvad af förenämnda statsrådsprotokoll vidare inliemtas, Ans- befrielse
hade statsrådet och chefen för finansdepartementet i sammanhang medde^mkrman
förslaget om eftergift å 1887 års arrenden för en del kronoegendomar<*/,,”Mt s- k-
äfven understält Kong]. Maj:ts pröfning frågan om befrielse från ut- slerende,
gifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden; och hade depar¬
tementschefen dervid anfört, att de ogynsamma konjunkturer, som un¬
der en följd af år varit rådande för jordbruket, äfven visat sin verkan
deruti, att ett stort antal arrendatorer nödgats, merendels i följd af
bristande möjlighet att ställa förnyad borgen för arrendeskyldigheterna,
när den förut aflemnade löftesförbindelsen utlöpt, frånträda sina arren¬
den. De egendomar, som af dem innehafts på arrende, hade derefter
för den återstående kontraktstiden upplåtits på nytt arrende, med för¬
bindelse för förre arrendatorn att till kontraktstidens slut erlägga det
belopp, hvarmed den nya arrendeafgiften understigit det af honom ut¬
fästa arrendebeloppet. Då vid dessa arrendeupplåtelser arrendeafgiften
oftast nedgått ganska väsentligt, hade kronan efter hand fått fordrin¬
gar i dylika s. k. skilnadsarrenden, hvilka uppginge till ett be¬
tydligt belopp.
Sedan genom den förut omförmälda kungörelsen den 13 juli
1887 rättighet medgifvits åtskilliga kronans arrendatorer att uppsäga
sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889, hade Kongl. Maj:t i
ett den 22 december nästlidet år handlagdt ärende, deruti befrielse från
fortsatt utgifvande af skilnadsarrende blifvit sökt, funnit godt, förklara,
att af nämnda kungörelse följde, att för egendom, i afseende hvarå den
i kungörelsen medgifna uppsägningsrätt begagnats, arrende icke borde
efter den 14 mars 1889 utgå med högre belopp, än vid ny utarrende¬
ring af egendomen betingats, och således skilnadsarrende af föregående
innehafvare icke vidare utgöras.
Samtidigt med omförmälda ärende hade till behandling i finans¬
departementet förelegat äfven en ansökning om eftergift af skilnads¬
arrende för en kronoegendom, hvars nuvarande arrendator väl egt, men
icke begagnat uppsägningsrätt enligt kungörelsen den 13 juli 1887;
och hade i utlåtanden öfver denna ansökning så väl domänstyrelsen
som statskontoret tillstyrkt, att den sökta befrielsen måtte, räknadt
från midfastan 1889, beviljas. Dåvarande chefen för finansdepartemen¬
tet, hvilken ansett det böra komma under öfvervägande, huruvida, der-
• est sökanden i enlighet med myndigheternas hemställan blefve för
tiden från den 14 mars 1889 befriad från vidare ansvarighet för honom
åliggande skilnadsarrende, en sådan befrielse kunde böra meddelas
äfven i de öfriga fall, der skyldighet att erlägga skilnadsarrende ålåge
Bih. till Rilcsd. Prot. 188S. 4 Sami 1 Afd. 33 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
förutvarande arrendator, hvilka, om de fortfarande varit innehafvare
af arrendet, varit berättigade till uppsägning enligt kungörelsen den
13 juli 1887, hade i anledning häraf, under erinran om Kongl. Majffs
ofvanberörda förklaring af den 22 december 1887, anmodat domän¬
styrelsen att inkomma med utlåtande, huruvida en allmännare befrielse
från erläggande af skilnadsarrenden, på sätt departementschefen an¬
tyda kunde böra medgifvas, samt dervid meddela utredning rörande
den inverkan, en sådan åtgärd komme att utöfva på arrendemedlen.
Det sålunda begärda utlåtandet hade af domän styrelsen afgifvits
i skrifvelse till Konungen af den 9 nästlidne mars, dermed styrelsen
tillika öfverlemnat en förteckning å samtliga de skilnadsarrenden, som
ålåge förutvarande innehafvare af arrenden, med afseende hvarå upp-
sägningsrätt enligt kungörelsen den 13 juli 1887 kunnat begagnas.
Denna förteckning utvisade, att dylika skilnadsarrenden skulle för år
1889 utgöras för 272 egendomar med tillsammans 139,143 kronor 34
öre i penningar jemte 4,167,3 kubikfot råg, 3,757,9 kubikfot korn,
l,035,i kubikfot hafre, 40 centner 95 skålpund smör och 71 centner hö,
att lösas med penningar efter i kontrakten gifna bestämmelser, samt
att dessa skilnadsarrendebelopp sedermera år efter år i följd af arren¬
deperiodernas utlöpande komme att minskas och upphöra med år 1902,
under hvilket år skilnadsarrenden skulle erläggas endast för 3 egen¬
domar med tillhopa 921 kronor. Med erinran att, på grund af hittills
vunnen erfarenhet, det icke vore att förvänta, att kronans berörda for¬
dringar skulle till mer än en försvinnande bråkdel kunna hos veder¬
börande uttagas, har domänstyrelsen vidare anfört, att anledningarne
till de uppkomna skilnadsarrendena varit arrenderättens förverkande an¬
tingen till följd af underlåtenhet å arrendatorns sida att inom kontrakts-
enlig tid förnya borgen eller, i enstaka fall, vanhäfd å den arrenderade
egendomen. Att efterskänka skilnadsarrende för arrendator, som ge¬
nom vanhäfd tillskyndat egendomen skada, ansåge styrelsen icke böra
ifrågakomma. Hvad åter beträffade de skilnadsarrenden, som tillkom¬
mit genom arrendatorns uraktlåtenhet att förnya borgen, måste det för¬
utsättas, att denna uraktlåtenhet haft sin orsak i arrendatorns under
arrendetiden försämrade ekonomiska ställning, föranledd antingen deraf
att det utfästa arrendet från början varit för högt eller ock af under
arrendetiden inträffade ogynsamma konjunkturer. Då nu åt arrenda¬
torer, som af sådana anledningar kommit i betryck, genom kungörelsen
den 13 juli 1887 medgifvits rätt att uppsäga sina arrenden till upphö¬
rande den 14 mars 1889 med befrielse från skyldighet att ansvara för
den arrendeskilnad, som vid egendomarnes förnyade utarrendering från
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
11
nämnda dag kunde uppstå och otvifvelaktigt vore att förvänta i afse¬
ende å flertalet af de egendomar, för hvilka uppsägningsrätten begag¬
nats, syntes det domänstyrelsen, att billigheten fordrade, det enahanda
befrielse från den 14 mars 1889 komme äfven de förutvarande arren-
datorer till godo, hvilka genom oförmåga att förnya borgen nödgats
afträda sina arrenden före tillämpningen af den åberopade kungörelsen.
Styrelsen hade på grund häraf hemstält, att i alla de fall, der
skyldighet att erlägga skilnadsarrende ålåge förutvarande arrendator,
denne måtte, så vidt det förverkade arrendet kunnat, om det fortfarit,
uppsägas enligt kungörelsen den 13 juli 1887 och orsaken till arrende¬
kontraktets förverkande ej varit vanhäfd, beviljas eftergift af skilnads-
arrendet för den tid af löpande arrendeperiod, som folie efter den 14
mars 1889. Då emellertid de arrendatorer, som förverkat sina arren¬
den, om de än kunde göra anspråk på samma förmån, som genom den
medgifna uppsägningsrätten stått qvarvarande arrendatorer öppen, dock
ej borde försättas i en bättre ställning än desse, hade domänstyrelsen
tillika ifrågasatt, att vid den föreslagna eftergiften, åtminstone så vidt
anginge egendomar, i afseende å hvilka uppsägningsrätt ej begagnats,
skulle fästas det vilkor, att arrendeskilnaden skulle betalas fullt intill
den 14 mars 1889. 1 händelse ett sådant vilkor stadgades, hölle sty¬
relsen antagligt, att många af de betalningsskyldige, af hvilka staten
eljest saknade utsigt att utbekomma sin fordran, skulle, i synnerhet om
de under senare åren förverkat sina arrenden, hvilket vore förhållandet
med de fleste, anstränga sig till det yttersta, för att genom inbetalning
af arrendeskilnad intill sistnämnde dag vinna befrielse från kraf för
tiden derefter.
I hvad domänstyrelsen sålunda hemstält hade statskontoret, hvars
yttrande sedermera inhemtats, instämt med endast den afvikelse, att
arrendeskilnadens fulla erläggande intill den 14 mars 1889 enligt stats¬
kontorets åsigt icke borde göras till vilkor för den föreslagna efter¬
giften. Då, enligt Kongl. Maj:ts ofvanberörda beslut den 22 december
1887, af den för arrendatorerne medgifna uppsägningsrättens begag¬
nande följde, att efter midfastan 1889 arrende icke skulle utgå med
högre belopp, än som vid ny utarrendering efter uppsägningen betin¬
gats, och således i de fall, der uppsägning egt rum, arrendeskilnadens
erläggande intill den 14 mars 1889 icke utgjorde vilkor för att der¬
efter åtnjuta befrielse från vidare ansvarighet, funne statskontoret obil¬
ligt, om i de fall, der uppsägning icke skett, ett dylikt vilkor skulle stad¬
gas och således en del förutvarande arrendatorer komma i sämre ställ¬
ning endast till följd af nuvarande arrendeinnehafvares underlåtenhet
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
att begagna ett honom lemnadt medgifvande. Den inkomst, som do¬
mänstyrelsen, under förutsättning af ett sådant vilkor, ansett böra till¬
flyta statsverket, antoge statskontoret icke komma att uppgå till nå¬
got afsevärdt belopp.
Anspråk på eftergift af skilnadsarrenden hade äfven framstälts
i en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län insänd
ansökning från åtskillige förutvarande arrendatorer inom detta län,
hvilka dervid likaledes framhållit, hurusom det tillfälle, som genom den
år 1887 beviljade uppsägningsrätten förunnats nuvarande arrendatorer
att frigöra sig från sina arrendeförbindelser, borde komma äfven de
förutvarande, ännu betalningsskyldige arrendatorerne till godo.
Det kunde enligt departementschefens förmenande svårligen för¬
nekas att, då nuvarande arrendatorer af en del kronans egendomar
blifvit satta i tillfälle att genom uppsägning vinna befrielse från de
alltför dryga förbindelser till kronan de kunde hafva iklädt sig, starka
billighetsskäl talade för, att en motsvarande förmån måtte få åtnjutas
äfven af de förutvarande arrendatorer af dessa egendomar, hvilka hade
att för desamma utgöra skilnadsarrenden och som, derest de icke i
följd af oförmåga att fullgöra förbindelser, hvilka varit än mer betungande,
nödgats vid en tidigare tidpunkt frånträda sina arrenden, nu skulle
dragit fördelen af den inedgifna uppsägningsrätten. Enligt Kongl.
Maj:ts ofvanberörda förklaring den 22 december 1887 borde en sådan
förmån anses redan tillkomma alla de till utgörande af skilnadsarrende
förbundne, hvilkas efterträdare i arrendet begagnat den för arrendatorerne
medgifna uppsägningsrätten. Att sålunda en del af de förutvarande
arrendatorer, hvilka det ålegat att utgöra skilnadsarrenden, blifvit der¬
ifrån befriade, medan åliggandet qvarstode för andra, utan att annan
grund för en sådan skiljaktig behandling förelåge, än att nuvarande
arrendeinnehafvaren i ena fallet uppsagt arrendet, men i andra fallet
funnit för sig lämpligt att bibehålla detsamma, kunde icke annat än öka
de redan förut talande skälen för att bevilja befrielse från vidare ansvars¬
skyldighet äfven åt de fortfarande till betalning af skilnadsarrende för¬
bundne.
Den ekonomiska betydelsen häraf för kronan syntes ock vara af
en mycket ringa betydenhet. Väl uppginge, enligt den af domänstyrel¬
sen öfverlemnade förteckning, kronans fordran i sådana skilnadsarrenden,
förteckningen upptoge, sammanlagdt för alla de år, arrendena skulle
efter den 14 Mars 1889 utgå, till närmare 1,200,000 kronor. Häri inginge
dock sådana skilnadsarrenden, å hvilka Kongl. Maj:ts förklaring af den
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
13
22 december 1887 egde tillämpning, med omkring 175,000 kronor, och
ett skilnadsarrende till belopp af 10,880 kronor för en på grund af
vanhäfd afträdd egendom, hvars förutvarande arrendator af vederbörande
myndigheter på skäl, hvilka synts giltiga, ansetts böra från befrielse
undantagas. Afräknades berörda två belopp, utvisade återstoden, om¬
kring 1,000,000 kronor, det belopp, om hvars eftergifvande här vore
fråga. Med all säkerhet egde dock denna kronans fordran icke ens när-
melsevis det värde, siffrorna betecknade. På grund af så väl myndig¬
heternas utlåtanden som de upplysningar, eljest inhemtats, ansåge departe¬
mentschefen det kunna tagas för visst, att endast en ytterst ringa del
af dessa skilnadsarrenden skulle kunna påräknas inflyta. Ett särskildt
stöd för denna uppfattning lemnade de upplysningar, som med anledning
af den omförmälda ansökningen från förutvarande arrendatorer i Öster¬
götlands län, vederbörande uppbördsman och Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande lemnat rörande i räkenskaperna för detta län bokförda for¬
dringar i skilnadsarrenden, hvaraf framginge, att knappast någon af de
betalningsskyldige vore att anse såsom vederhäftig.
Departementschefen hyste derför för sin del ingen tvekan att för¬
orda de ifrågavarande skilnadsarrendenas eftergifvande, räknadt från den
14 mars 1889, men ansåge lika med statskontoret, icke skäl att vid en
sådan eftergift fästa det af domänstyrelsen ifrågasätta vilkoret. Då för den
arrendatorerne medgifna uppsägningsrätten icke uppstälts såsom vilkor,
att desse skulle betala arrendeafgiften fullt till tiden för arrendets upp¬
hörande, utan förmånerna af uppsägningsrätten finge af dem njutas till
godo, äfven om de icke skulle förmå att fullgöra sina förbindelser för
återstående arrendetiden, syntes konseqvensen fordra att icke heller för
förutvarande arrendatorer göra befrielsen från skilnadsarrende beroende
deraf, att de kunde åstadkomma full liqvid för sin skuld intill den tid,
då befrielsen inträdde. Uppställandet af ett dylikt vilkor syntes så
mycket mindre lämpligt, som man kunde befara, att ett så ringa antal
af dem, vilkoret komme att gälla, skulle kunna uppfylla detsamma, att
hela den nu ifrågasatta åtgärden blefve förfelad och såsom följd deraf
de till största delen värdelösa arrendefordringarne komme att fortfarande
utan allt gagn belasta kronans räkenskaper.
På sätt statskontoret erinrat, skulle den ifrågasatta eftergiften
icke påkalla någon ändring i beräkningen af arrendemedlen i den stat
för år 1889, som blifvit innevarande års riksdag förelagd. Afdrag hade
nemligen vid denna beräkning skett för ett arrendeskilnadsbelopp, som
icke synnerligen understege hela kronans fordran för året i dylika arren-
14
Statsutskottets Utlåtande Jd:o 54.
den, och inkomstiteln i öfrigt beräknats under förutsättning att minsk¬
ning deri komme att uppstå.
Af ofvanstående framgår, att alla de till utgörande af skilnads-
arrende förbundne förutvarande arrendatorer, hvilkas efterträdare i
arrendet begagnat den enligt Kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 med-
gifna rätten att uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 mars
1889, redan blifvit genom Kongl. Maj:ts den 22 december 1887 med¬
delade förklaring befriade från berörda skilnadsarrendes utgörande för
tiden efter den 14 mars 1889. Kongl Maj:ts nu gjorda förslag afser
att utsträcka denna samma befrielse från skyldigheten af skilnads¬
arrendes utgörande för tiden efter sistnämnda dag till sådana förut¬
varande arendatorer, hvilkas efterträdare i arrendet icke begagnat samma
uppsägningsrätt, med undantag endast af dem, som förverkat sitt kon¬
trakt på grund af vanhäfd. Då nu dels den enligt ofvan åberopade
Kongl. kungörelse medgifna uppsägningsrätt ej afser sådana arrenden,
hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början, dels ock Kongl.
Maj:ts förslag ej afser annan del af skilnadsarrendena än den, som be¬
löper på tiden efter den 14 mars 1889, följer häraf, att, i motsats till
hvad lierr Sven Nilsson i nu förevarande del af sin motion synes hafva
åsyftat, skyldigheten till skilnadsarrendets utgörande, äfven om Kongl.
Maj:ts nu föreliggande förslag bifalles, kommer att qvarstå såväl be¬
träffande alla de i följd af kontraktets förverkande upphörda arrenden,
om hvilka kontrakt upprättats efter 1884 års början, som ock, utan hän¬
syn till tiden för arrendekontraktets upprättande, i fråga om samtliga
de arrendeskilnadsbelopp, som upplupit före den 14 mars 1889.
Det hufvudsakligaste skälet för Kongl. Maj:ts förslag har utskottet
funnit ligga deri, att, då arrendatorerne af vissa bland kronans egen¬
domar blifvit satta i tillfälle att genom uppsägning vinna befrielse från
arrendena, en motsvarande förmån skäligen borde beredas de förut¬
varande arrendatorer, hvilka, derest de ej förut nödgats frånträda sina
arrenden och derigenom gått miste om uppsägningsrätten, skulle kunnat
af denna rätt draga fördel. Då utskottet finner detta skäl beaktansvärdt
och således tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del, vill
utskottet ej härmed hafva förnekat, att icke en utsträckning^ af be¬
frielsen från skilnadsarrendes utgörande i det här ofvan beskrifna om¬
fång, herr Sven Nilsson med sin motion afsett, må kunna finnas af
omständigheterna påkallad, men då behörig utredning i detta hänseende
för det närvarande saknas, har utskottet ej ansett sig böra förorda en
vidsträcktare åtgärd än den, Kongl. Maj:t föreslagit, och hvilken kan
ega rum utan afskrifning af redan uppkomna fordringar, hvilkas värde
Statsutskottets Utlåtande N:o 54. 15
och beskaffenhet torde böra behörigen utredas, innan deras efter¬
skänkande beslutes.
Utskottet hemställer alltså,
B) att Riksdagen må, med bifall till hvad Kongl.
Maj:t i denna del föreslagit, men utan afseende åföre-
nämnda motioner i hvad de åsyftat en vidsträcktare
eftergift af s. k. skilnadsarrenden, medgifva, att ut¬
gifvande af skilnadsarrende för kronoegendom, med
afseende hvarå rätt till arrendets uppsägning enligt
Kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 egt rum, men
icke begagnats, må för den tid af arrendeperioden,
som den 14 mars 1889 återstår, förutvarande arrendator
efterskänkas, så vidt icke kontraktets förverkande
föranledts af vanhäfd.
I sammanhang med förenämnda frågor har utskottet till handlägg- Ans■ före¬
ning förehaft nedannämnda jemväl inom Andra Kammaren väckta och ändring{Ti
tdl utskottets förberedande behandling öfverlemnade motioner, nemligen-.grunderna för
motion 11:0 37 af herr M. Kilman, som föreslagit ö utarrendering
1 1 tj *11 o ii ' , it» Ö 0/ OWflflS
att Riksdagen matte besluta, att vid blifvande utarrenderingar af domäner.
statens jordegendomar från och med innevarande år, arrendeafgifterna
skulle bestämmas i spanmål, att lösas efter löpande årets marke-
gångspris.
motion n:o 67 af herr Back P. Ersson, med hvilken herr L. F.
Odell instämt, och som anhållit, att Riksdagen ville besluta
att kostnaden för af- och tillträdestyn samt de hvart femte år eller
oftare anbefalda synerna af kronans utarrenderade boställen måtte be¬
stridas ensamt af staten; samt
motion n:o 127 af herr A. Nilsson i Rinkaby, med hvilken herr
P. Truedsson instämt, och som föreslagit
att de arrendatorer af statens domäner, som uppsagt arrendet till
afträde, måtte få nytt arrende efter den arrendeafgift, som dertill ut¬
sedde män komme att föreslå, eller ock på öppen auktion, samt
att vid auktion för bortarrenderandet af statens domäner hädanefter
förseglade anbud måtte afskaffa.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
Utskottet, som, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, icke anser sig
kunna biträda herr Kilmans förslag om arrendeafgifternas bestämmande
i spanmål, får i afseende å lierr Erssons förenämnda hemställan erinra,
att, då arrendator vid arrendeafgiftens erbjudande icke bör hafva saknat
kunskap om skyldigheten att till den på honom belöpande del gälda
kostnaderna för de af motionären omförmälda syner, han utan tvifvel
tagit hänsyn härtill vid bedömande af det arrende, han ansett sig kunna
för egendomen utgöra, hvadan skälig anledning icke torde förefinnas
för hans befriande från denna skyldighet.
Hvad slutligen beträffar herr Nilssons i förberörda motion fram-
stälda förslag om förändringar i de genom Kongl. förordningen den 10
november 1882 i öfverensstämmelse med samma års riksdagsbeslut
faststälda grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, finner
utskottet det icke böra ifrågakomma att i berörda, så nyligen af Riks¬
dagen antagna grunder för domänernas förvaltning redan nu vidtaga
sådana genomgripande rubbningar, som de af motionären föreslagna.
Utskottet anser sig sålunda böra hemställa,
C. a) att herr M. Kilmans sistnämnda motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda:
b) att herr Back P. Erssons omförmälda motion
må af Riksdagen afslås, samt
c) att herr A. Nilssons berörda framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 april 1888.
På statsutskottets vägnar:
Gustaf Sparre.
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
17
Reservationer:
vid punkten A (angående eftergift med tio procent å arrendeafgiften
för sistförfluten arrendeår):
af herrar 11. P. P. Tamm och C. Lundeberg. Indika yrkat afslag å
Kongl. Maj:ts förslag i denna del;
af herrar A. F. O. Cederborg och F. A. Boström;
af herr vice talmannen S. Nilsson, soja beträffande den del af
Kongl. Maj:ts förslag, enligt hvilken från den föreslagna eftergiften
skulle undantagas innehafvare af arrenden, hvarom kontrakten upp¬
rättats efter 1884 års början, yrkat, att berörda undantag ej skulle ega
rum i vidsträcktare mån än att det afsåge arrenden, hvarom kontrakt
upprättats efter 1886 års början;
af herr J. Anderson:
af herr O. Erichson, som yttrat:
»Jag har ej något att erinra, mot det slut, hvartill utskottet kom¬
mit i punkten A) rörande ifrågasatt lindring för de kronans arrendatorer,
hvilkas kontrakt upprättats före 1884 års början; men jag har inom
utskottet yrkat denna lindrings utsträckande äfven till de arrendatorer,
hvilkas kontrakt upprättats under åren 1884 och 1885, hvarjemte jag
äfven yrkat, att dessa senare arrendatorer måtte tillerkännas samma
rätt att uppsäga och senast den 14 mars 1890 afträda sina arrenden,
som beviljades en de! arrendatorer vid senaste riksdag, eller dem, som
fått sina kontrakt upprättade före 1 januari 1884.
De skäl, utskottet åberopar för sitt afstyrkande af de väckta för¬
slagen om nedsättning i arrendeafgifterna äfven för de arrendatorer,
som under åren 1884 och 1885 upprättat arrendekontrakt, äro ej enligt
min tanke hållbara, ty om äfven konjunkturerna för jordbruket vid
dessa arrendeaftals uppgörande visade tecken till ogynsamma förhål¬
landen, så kan man ej påstå, att någon hufvudsaklig, förändring redan då
inträdt; utan man kunde då hoppas, att desamma voro tillfälliga och
icke, såsom sedan beklagligen visat sig, en början till ett allt mer och
mer inträdande prisfall å jordbrukets alster, som nu gått derhän, att
det hotar att bringa de flesta af landets jordbrukare i ruin. Arren-
datorn egde då ej med skäl anledning att vid aftalets ingående grunda
sina beräkningar på det egentligen först efteråt inträffade hastiga och
stora fall i spanmålsprisen och å de förädlade jordbruksprodukterna.
Icke heller kan man, som utskottet, antaga, att, sedan i Kongl. förord-
Bih. till Rilcsd. Prof. 1888. 4. Sami. 1 Afd. 33 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 54.
ningen den 10 november 1882, angående förändrade grunder för för¬
valtningen af kronans jordbruksdomäner, föreskrifter meddelats, hvari¬
genom en noggrannare värdering af de arrendelediga kronoegendomarne
åsyftats, vid de arrendeauktioner, som egt rum efter det berörda för¬
ordning börjat tillämpas, men före år 1886, den erbjudna arrendeafgiften
icke öfverstigit arrendevärdet; ty vid dessa värderingar, som egentligen
togo sin början under år 1884, hvarken kunde eller borde förrättnings-
männen, som hade att bestämma årliga arrendevärdet för en tid af 20
år, fästa sig vid ett tillfälligt pris, synnerligast då de ej kunde på för¬
hand beräkna de sedermera inträffade högst svåra förhållandena för
jordbruket, utan måste i väsentlig mån taga hänsyn till flere andra
omständigheter.
Då sålunda ställningen för de arrendatorer, hvilkas kontrakt upp-
rättats under åren 1884 och 1885 och af hvilkas arrendetid många år
återstå, är fullt ut lika bekymmersam som för dem, Indika innehafva
äldre arrendekontrakt, fordra rättvisa och billighet, att de förre för¬
unnas enahanda lättnader som de senare; hvarför jag tillåter mig
vördsamt föreslå:
dels att den af utskottet föreslagna lindring i
arrendevilkoren för kronans arrendatorer måtte be¬
viljas jemväl de arrendatorer, hvilkas arrendekontrakt
upprättats under åren 1884 och 1885 med de undan¬
tag, utskottet i öfrigt i punkten A) af dess hemställan
bestämt,
dels ock att med enahanda undantag jemväl de
arrendatorer, hvilkas kontrakt upprättats under nyss¬
nämnda båda år, må lemnas rätt att uppsäga sina
arrenden till upphörande senast den 14 mars 1890
med iakttagande af de vilkor derför, som under näst-
lidet år i sådant hänseende faststäldes för de arren¬
datorer, åt hvilka uppsägningsrätt då medgafs».
Stockholm, tryckt hos A. L, Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.