RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Första Kammaren N:o 34.
Fredagen den 27 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollen för den 19 och 20 i denna månad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters be¬
gäran, Första Kammarens tillfälliga utskotts den 25 innevarande
april bordlagda utlåtanden n:is 15 och 16.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckt
motion om tillägg till § 25 riksdagsordningen;
statsutskottets memorial:
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlem¬
nande af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarren¬
derade egendomar;
n:o 47, i anledning af kamrarnes olika beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel
hörande frågor; och
n:o 48, med förslag till voteringspropositioner i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande ansla¬
gen under riksstatens nionde hufvudtitel;
bevillningsutskottets memorial n:o 11, i anledning af kam¬
rarnes dels skiljaktiga beslut rörande 78 punkten af utskottets
betänkande n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevill-
ningen, dels återremiss i vissa delar af samma betänkande;
äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i förordningen den 7 december
1883, i fråga om lösen för gravationsbevis; samt
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 34.
1
JOo 34. 2
Fredagen den 27 April, e. m.
n:o 18, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen med begäran om nådigt öfvervägande, huru vida ej be¬
stämmelsen, att ändring i kammarrättens beslut i fattigvårdsmål må
sökas hos Kongl. Maj:t, skulle kunna upphäfvas.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 38, till Konungen, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående skatt å vissa enskilda telefon¬
anläggningar.
Upplästes följande två dödsattester:
Att lektor O. TF. Schoite, boende Kungsgatan n:o 7, afled i
hemmet den 15 april kl. 4,3 o e. m. i eu ålder af 66 år; intygar
härmed
Stockholm den 24 april 1888.
Edv. B. Petersson.
Att brukspatronen m. m. B. Montgomery-Cederhielm, boende
i n:o 36 Sturegatan, afled derstädes den 20 april kl. 11 f. m. i
en ålder af fylda 67 år; intygar härmed
Stockholm den 20 april 1888.
O. Medin.
Härefter upplästes och godkändes förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om de genom berörda
dödsfall uppkomna ledigheter inom kammaren.
Herr grefven och talmannen yttrade derefter, att han finge
föreslå, det kammaren ville besluta att vid det sammanträde,
som komme att hållas lördagen den 5 nästinstundande maj, före¬
taga val, efter herr Schotte, dels af en ledamot i statsutskottet,
dels ock af en statsrevisor.
Detta förslag antogs.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts,
att bland utskottsbetänkandena på föredragningslistan till nästa
sammanträde skulle uppföras främst de, som denna dag bord¬
lagts första gången, och sist de båda utlåtanden, som denna dag
blifvit andra gången bordlagda.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
3 N;o 34.
Fredagen den 27 April, e. m.
Herr Nyström uppläste eu motion, mo 78, om upphäfvande
af gällande förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 2,5 3 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
a
N:o 34. 4
Lördagen den 28 April.
Lördagen den 28 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 21 i denna månad.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 39, angående fortsättning af statens jernvägsbyggna-
der; och
n:o 40, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr
Nyströms under gårdagen bordlagda motion, n:o 78, om upphäfvande
af gällande förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, m. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 8.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts
remiss med öfverlemnande af förteckning öfver de för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar.
Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters be¬
gäran, nedannämnda, sistlidne dag bordlagda ärenden, nemligen:
Lördagen den 28 April.
5 N:o 34.
statsutskottets memorial n:is 47 och 48, bevillningsutskottets me¬
morial n:o 11 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlå¬
tanden n:is 17 och 18.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande kon- Förslag om
stitutionsutskottets den 18 och 19 i denna månad bordlagda ut- ändring af §
låtande n:o 7, i anledning om väckta motioner om ändring af S S3
t . ° do ordnmqen.
2o riksdagsordningen.
1 punkten.
Herr Sjöcrona: Jag väntade i det längsta, till dess klub¬
ban höll på att falla, med att begära ordet, emedan jag hoppa¬
des, att någon annan skulle göra det, och jag som torde finna
mig föranlåten att yttra mig, när lagutskottets betänkanden före-
komme, helst hade önskat att icke behöfva uppträda i denna
fråga; men det nu föreliggande betänkandet är af allt för stor
vigt, äfven i den nu föredragna punkten, för att det skulle få
utan vidare gensaga passera behandlingen i denna kammare.
Jag kan nemligen af rent principiella skäl, utan att på minsta
vis fästa mig vid, huru det ena eller andra valet utfallit, icke
godkänna den af konstitutionsutskottet uttalade åsigten, att repre¬
sentanter från det samhälle, inom hvars område riksdagen sam¬
manträder, skola i afseende på arfvode vara i allo likstälda med
öfriga representanter i Andra Kammaren. Så vidt jag kan finna,
bör det vara eu bestämd grundsats, att en representant icke skall
åtnjuta betalning för det arbete och den omsorg, han nedlägger
på fullgörandet af representantkallet, åtminstone icke rundlig be¬
talning. Detta kall kan icke vara annat än det högsta medbor¬
gerliga förtroendeuppdraget, hvilket lika väl som kommunala
förtroendeuppdrag och landstingsmannaskapet icke bör vara före¬
nad! med aflöning. Kepresentantkallet får icke blifva ett yrke,
hvaraf man sig försörjer, och enligt mitt omdöme böra grund-
lagsstiftarne på allt sätt söka förekomma, att så kan blifva för¬
hållandet. Med denna uppfattning kan jag icke finna annat, än
att det i § 23 riksdagsordningen omförmälda arfvodet måste be¬
traktas endast såsom en ersättning för de kostnader, som föran¬
ledas af riksdagsmannauppdraget och deraf omedelbart föranledda
förluster. Jag finner stöd för denna uppfattning i det belopp,
hvartill arfvodet blifvit bestämdt, eller i medeltal 10 kronor för
dagen, hvilket, om det än snarare kan anses vara för högt än
för lågt, dock för representanter från andra orter icke kan lemna
någon afsevärd behållning. Helt annorlunda är förhållandet med
de representanter, som äro bosatta på samma ort, der riksdagen
sammanträder. De hafva icke sådana omkostnader som de förre,
N:o 34. 6
Förslag om
ändring af i
23 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 28 April.
, och jag kan icke godkänna rigtigheten af utskottets uttalande,
f att riksdagsmannaskapet äfven för en sådan representant kan
medföra olägenheter och uppoffringar af många slag i följd deraf
att hans representantkall skulle nödga honom möjligen att allde¬
les lemna å sido, men i de flesta fall att med minskad uppmärk¬
samhet följa den sysselsättning, som eljest upptager hans tid.
Riksdagsmannauppdraget kan visserligen någon gång vara ganska
ansträngande för vissa dagar, men så ofantligt upptages dock icke
riksdagsmannens tid, att icke den, som är bosatt på orten och
der har sin sysselsättning, kan se till sina enskilda angelägen¬
heter och vårda dem så, att han icke lider någon särskild förlust.
På grund häraf anser jag för min del, att eu sådan representant
icke alls borde åtnjuta något arfvode eller åtminstone icke upp¬
bära mer än hälften mot de öfriga ledamöterna af Andra Kam¬
maren, i hvilket fall samma förhållande blefve rådande som för
komitéledamöter. Dessa få nemligen 10 kronor om dagen, om
de äro bosatta på annan ort än den, der komitén sammanträder,
men eljest blott 5 kronor.
Jag skulle således för min del vara benägen för eu åter-
remiss till konstitutionsutskottet, men då ju i hvarje fall, om
denna fråga återupptages vid nästa års riksdag eller riksdagen
derpå, densamma ändock kan blifva lika fort slutligen afgjord,
skall jag icke göra något yrkande om återremiss, så vida icke
någon annan derom framställer förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets förslag till förändrad lydelse af § 23 riksdags¬
ordningen.
Herr vice talmannen: Mot utskottets förslag, som går
ut på att vid riksdag, som sammanträder efter upplösning af
riksdag och nya val till Andra Kammaren, arfvode till ledamöter
i Andra Kammaren skall utgå såsom dagarfvode och icke med
det för lagtima riksdag i allmänhet bestämda arfvodet 1,200
kronor, är icke det ringaste att anmärka, och jag skulle således
icke heller ansett mig böra yttra mig i anledning af detta ut¬
skottets betänkande, om icke i motiveringen förekommit ett ut¬
tryck, hvilket synes mig innebära ett inlägg i en fråga, som
borde hållits alldeles främmande för den nu förevarande fram¬
ställningen, eller den, som vid förra riksdagen så mycket var
föremål för strid, frågan om ny eller fortsatt riksdag. Utskottet
7 Jf:o 84.
Lördagen den 28 April.
säger nemligen på sidan 3, i andra stycket: Det synes utskottet Förslag om
derför vara önskvärd!, att ett tillägg göres till § 23 riksdagsort-
ningen, af det innehåll, att ledamot af Andra Kammaren under or(iH-mgen,
riksdagssammanträde, som följer efter riksdags upplösning på (Forts.)
grund af Konungens förordnande om nya val, i likhet med den
ledamot, som bevistat samma riksdags första sammanträde, und¬
får i dagtraktamente tio kronor, dock att detta arfvode för senare
sammanträdet icke må öfverstiga ett tusen tvåhundra kronor.
Uttrycket samma riksdags första sammanträde innebär otvifvelak¬
tigt, å konstitutionsutskottets sida, ett uttalande, att dessa två
sammanträden endast utgöra skilda sammanträden af samma riks¬
dag, och jag, som icke vill uppkalla någon strid om, huru vida
den efter upplösning af riksdag och nya val sammanträdande
riksdagen är en ny eller fortsatt riksdag, jag tillåter mig att
hemställa, om det kan vara skäl att låta ett sådant inlägg af
konstitutionsutskottet passera oanmärkt.
Hvad sjelfva redaktionen af paragrafen beträffar, så kunde
den, om icke denna fras förekomme i motiveringen, ju allt för
gerna få passera, och den synes mig icke innebära något betänk¬
ligt, men om man sammanställer redaktionen »riksdagssamman¬
träde som följer efter riksdags upplösning, på grund af Konun¬
gens förordnande om nya val» med en motivering, som uttryck¬
ligen förklarar att ett sådant sammanträde är ett senare sam¬
manträde af samma riksdag, som förut var samlad, så synes det
mig få eu något förändrad karakter. Jag föreställer mig för min
del, att man kunnat begagna följande ord: samt under riksdag,
som på grund af Konungens förordnande om nya val, samman-
trädt. Det är dock icke min mening att här ifrågasätta någon
förändring af sjelfva redaktionen, utan jag tillåter mig hemställa
om återremiss, så att kammaren icke må hafva godkänt ett för¬
slag, hvilande på en motivering, hvilken innehåller ett yttrande
i en fråga, som alldeles icke föreligger.
Herr Bergius: I anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få afgifva en förklaring, att det icke varit utskottets me¬
ning att här inlåta sig på frågan, om den riksdag skall anses
såsom fortsatt eller ny riksdag, hvilken sammanträder sedan
Konungen upplöst riksdagen och förordnat om nya val. Denna
fråga hör icke hit. Det uttryck, utskottet valt, har det valt der¬
för, att det redan finnes i nu gällande grundlag. Så väl i rege¬
ringsformen § 109 som i riksdagsordningen § 5 förekommer detta
uttryck »senare sammanträdet». I regeringsformen § 109 heter
det »samt må ej vidare af Konungen upplösas, förr än efter fyra
månader från det senare sammanträdets början». Det uttrycket
har utskottet ansett sig också kunna och böra använda, då det
finnes i grundlagarne, och då ett sådant uttryck som senare sam¬
manträdet finnes, är man väl också berättigad att använda uttrycket
5:o 34. 8
Förslug om
ändring af §
23 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 28 April.
. förra sammanträdet för den riksdag, som upplösts. Jag tror icke,
att häri får anses ligga något uttalande angående frågan om ny
eller fortsatt riksdag,
hivad sjelfva redaktionen beträffar, så har utskottet ansett
sig haft så mycket mera skäl att använda uttrycket riksdagssam¬
manträde, som detsamma förekommer så väl i regeringsformen §
109 som i riksdagsordningen § 5, der det heter: »urtima riksdag
vare alltid upplöst, innan tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller». Således förekommer ordet riksdagssammanträde redan i
gällande grundlag, och då synes utskottet kunna använda det i
detta fall, i synnerhet som här endast var fråga om att i denna
§ vidtaga så liten förändring som möjligt, för att få den ändring
i sak, som den förste talaren ansett sig kunna godkänna.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Samzelius: På sätt ordföranden i konstitutionsutskottet
tillkännagifvit, har det icke varit utskottets afsigt att nu kalla till
lifs den vid förra riksdagen temligen häftigt debatterade frågan
angående fortsatt eller ny riksdag, när en riksdag till följd af Konun¬
gens beslut varit upplöst och en nybildad i stället sammanträdt. De
uttryck, som användts i motiveringen, kan icke heller jsg finna
gifva anledning till antagandet, att denna fråga nu allvarsamt
borde komma under ompröfning, ty det uttryck, som grundlagen
sjelf begagnar om ett senare sammanträde, förutsätter, att det
finnes något motsvarande, nemligen ett föregående sammanträde.
Hade jag kommit att noggrannare gifva akt på detta uttryck,
så hade det likväl möjligen kunnat utbytas mot något annat. I
sak är det tydligt, att hvad arfvodena beträffar, har utskottet ut¬
gått från den åsigten, att senare sammanträdet bör, med undan¬
tag . af bestämmelsen om ett minimibelopp, ställas i parité med
lagtima riksdag, ty antager man, att båda sammanträdena till¬
sammans vore^ en enda lagtima riksdag, skulle arfvodet för båda
icke tå uppgå till mer än 1,200 kr. På grund häraf var jag
ock, då arfvodena för majriksdagen förra året skulle utanordnas,
af den åsigt, att det blott skulle utanordnas 700 kr. för det se¬
nare sammanträdet. Jag utgick nemligen derifrån, att för det
föira sammanträdet hade utanordnats oOO kr., och då återstoden
af hela^ arfvodet endast 700 kr. Antager man åter utskottets för¬
slag, så blir det en dagberäkning för det senare sammanträdet,
dock så, . att det för detta finnes ett maximum bestämdt, så att
arfvodet icke får gå till mer än 1,200 kr. Enligt denna beräk-
ningsgrund skulle man förra året hafva utanordnat arfvodena med
1,190 kr.
Eu liten oegentlighet kan man anmärka mot utskottets för¬
slag, nemligen den, att om riksdagen blir upplöst och det såle-
dos under samma år blir två lagtima riksdagar eller sammanträ-
den, hvilketdera man vill kalla det, så skulle det kunna inträffa,
Lördagen den 28 April.
9 X:o 34.
att för båda dessa tillsammans arfvodet kunde komma att utgå Förslag om
med ett mindre belopp än om riksdagen hade fortsatts, ända tills
alla ärenden blifvit afgärda. Man kan antaga, att såsom i fjor ^wdningen.
det förra sammanträdet räckt blott 50 dagar, och om då äfven ^Forts)
det senare pågått 50 dagar, så hade arfvodet blifvit 1,000 kr., och
det kan då tyckas obilligt, att när man dock måst handlägga
alla ärenden, som förekomma vid riksdagen, man skulle få mindre
arfvode, derför att ärendena fördelas på två riksdagar i stället
för eu; men Andra Kammarens ledamöter i konstitutionsutskot¬
tet hafva sagt, att det icke är någon fara dermed, ty man dra¬
ger i så fall nog försorg om, att de båda riksdagarne tillsam¬
mans räcka 120 dagar, och då blir icke arfvodet mindre än vid
en vanlig riksdag.
Att återremittera en punkt, derför att i motiveringen in¬
flutit några ord, som icke alla tycka om, är en ovanlig åtgärd.
Jag kan icke föreställa mig att genom att godkänna detta för¬
slag kammaren skulle hafva i allo godkänt motiveringen. Det
är blott klämmen, som godkänues. Och när den förste talaren
icke hade något att anmärka mot sjelfva texten, så synes det
mig vara en lika ovanlig som obehöflig åtgärd att återremittera
förslaget, i synnerhet som det nu lider på tiden med riksdagen,
och en återremiss så sent brukar vara liktydig med afslag.
För min del tror jag, att det är af behofvet påkallan!', att
denna grundlagsförändring vidtages, och detsamma har från alla
håll blifvit erkändt. Det var verkligen upprörande, det sätt,
hvarpå man beräknade riksdagsmännens arfvoden vid förra riks¬
dagen. Det var de, som fingo ända till 200 ä 300 kr. om dagen.
Detta var ledamöter, hvilkas val först mot slutet af riksdagen
blef af domstolarne godkändt, med upphäfvande af annan persons
val, ty för dem afdrog man blott arfvodet för de dagar, som den
föregående riksdagsmannen varit närvarande vid riksdagen, och
lemnade dem återstoden af de 1,200 kronorna, hvilket då kunde
göra några hundra kronor om dagen. Denna grundlagsföränd¬
ring synes mig derför vara af högsta behof påkallad, man må
betrakta saken från ena eller andra synpunkten i fråga om fort¬
satt eller ny riksdag, hvilken fråga jag icke tror det vara skäl
att nu åter upptaga. Att det inom denna kammare finnes olika
åsigter om densamma har man vid föregående tillfällen fått er¬
fara, men att nu debattera den är icke nödvändigt, då lagtexten
är sådan, att den tillfredsställer båda åsigternas anhängare.. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wrern: Huru vida kammaren skall återremittera denna
fråga eller vara nöjd med texten sådan den är, derom skall jag
icke yttra mig, men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att
om det också verkligen så förhåller sig, som konstitutionsutskot¬
tets ordförande uppgifvit, att utskottet icke velat debattera frågan
Ji:o 34. 10
Lördagen den 28 April.
Förslag om om ny eller fortsatt riksdag, så står dot dock i motiveringen ett
“a^rilsd^f Par orcb nemligen samma riksdags första sammanträde, hvilka icke
onlningm Pa(^e bort der inflyta, ty när jag säger förra och senare sarnman-
(Forts) trädet, så skiljer jag blott mellan dessa båda, men när jag säger
samma riksdags förra och senare sammanträde, så skiljer jag
denna riksdag från alla öfriga riksdagar och säger, ätt det är en
riksdag, som sammanträder två gånger om året, i olikhet med
andra riksdagar. Kammaren må afgöra som den behagar, men
mig synes det icke värdigt, att man säger sig icke vilja en sak,
men dock göra den. Vill kammaren hafva en bestämmelse, i
enlighet med en bestämd mening i denna fråga, må den uttryck¬
ligen utsäga denna mening. Att icke göra det synes mig vara
eu betänklig svaghet.
Herr Themptander: Med herr Samzelius är jag fullt
ense, att denna fråga alls icke lämpar sig att kalla till lif stri¬
den derom, huru vida den riksdag, som sammanträder efter för¬
ordnande om nya val, är att betrakta såsom ny eller fortsatt
riksdag, och jag skulle varit mycket glad, om konstitutions¬
utskottet haft samma uppfattning som den ärade talaren. Men så
vidt jag kan se, är det konstitutionsutskottet, som framkallat
denna strid genom att i de mest positiva ordalag uttala, att den
efter en riksdagsupplösning sammanträdande riksdagen är ett
nytt sammanträde af samma riksdag. Konstitutionsutskottet har
ju i sin motivering sagt detta så uttryckligt, att jag icke kan
finna, huru det är möjligt att uttrycka sig mera positivt. Kon¬
stitutionsutskottet har således framkallat denna strid, ehuru den
icke har något att skaffa med det ämne, som här föreligger, efter
hvad nu alla tyckas vilja erkänna.
För min del är jag, i likhet med samtlige föregående talare,
öfvertygad om gagneligheten af det förslag, konstitutionsutskottet
här framlagt, och jag får för min del bekänna, att en af de
verkliga olägenheterna af uppfattningen om att det är eu ny
riksdag, som sammanträder efter nya val, är just det förhållan¬
det, att arfvodet kan i vissa fall komma att utgå med allt för
högt belopp. Äfven förstår jag ju ganska väl, att man kan hafva
olika uppfattning om huru vida det är lämpligt att en sådan riks¬
dag har karakteren af ny eller fortsatt, men jag är för min del,
som bekant, af den åsigten, att vår nuvarande grundlag bestäm¬
mer, att en sådan riksdag skall betraktas som ny. Dermed vill
jag visst icke hafva sagt, att jag icke skulle kunna vara med
om eu ändring i riksdagsordningen, i det syftet, att eu sådan
riksdag i vissa afseenden finge gälla som eu fortsatt riksdag.
Men deremot vill jag på det bestämdaste motsätta mig, att man
på denna väg skulle lösa den frågan, att man, utan att den frå¬
gan ens varit föremål för särskild utredning och pröfning, skulle
i ett ärende, som dermed icke har något sammanhang, uttala sig
11 N:o 34.
Lördagen den 28 April.
till förmån för fortsättningsteorien, och då jag nu hört af några
bland utskottets ledamöter, att detta icke varit utskottets mening,
så får jag säga, att jag anser en återremiss verkligen vara af
behofvet påkallad, ty jag kan icke tro, att för ett utskott, med
den ställning som konstitutionsutskottet, det kan vara lämpligt, att
dess motivering till eu grundlagsändring frånkännes all betydelse.
Derför är det i min tanke mera i sin ordning att lemna utskottet
tillfälle att uttryckligen förklara, att det med sin motivering icke
åsyftat att göra något uttalande i frågan om ny eller fortsatt
riksdag. Af det skälet anhåller jag att få understödja yrkandet
om återremiss.
Herr Rundbäck: Då man här påstått, att det är konstitu¬
tionsutskottet, som har framkallat den debatt, hvilken här före¬
kommit, angående en helt annan fråga, som icke står i något
sammanhang med den föreliggande paragrafen, så får jag för¬
klara, lika med två andra ledamöter af konstitutionsutskottet, att
så icke varit förhållandet, och såsom särskildt bevis derför kan
jag anföra, att när det var fråga om att formulera det tillägg,
som här är gjordt, så framstäldes ett förslag, der man samman¬
fört stadgandena rörande det förra och det senare sammanträdet,
för att göra det mera kort och enkelt. Det var ganska tydligt,
men man klandrade dot redaktionsförslaget derför, att det möj¬
ligen kunde uppkalla striden om, huru vida det senare samman¬
trädet vore att betrakta såsom eu fortsättning af det föregående
eller såsom en sjelfständig lagtima riksdag. Häraf bör man
kunna finna, att det icke var utskottets mening att framkalla
denna strid.
Hvad återremiss beträffar, så begriper jag icke, hvartill den
skulle tjena. Här har redan anmärkts, att det skulle vara eu
ovanlig åtgärd att återremittera ett betänkande, hvars kläm man
godkänner, men der man har eu rad i motiveringen att klaga
öfver.
Den siste talaren säger, att man dermed möjligen kan göia
ett inlägg till lösning af eu annan fråga, men jag trodde icke,
att jag skulle behöfva göra den erinran, så väl till den förste
talaren, som till den siste, att eu motivering eller några uttryck
i eu motivering hvarken lösa eller binda, i afseende på ett grund-
lagsstadgande, särskildt när det gäller en annan fråga, än den
som är före. Utskottet må taga tillbaka hvad som är anmärkt
i motiveringen, eller icke, så gör det ingenting till lösning af den
fråga, som herrarne här dragit fram under debatt.
Jag skall derför anhålla, att denna återremiss, såsom alldeles
onödig, icke måtte bifallas.
Herr vice talmannen: Jag anser verkligen den nu före¬
liggande förändringen vara så lämplig och rigtig, att jag velat
Förslag om
ändring af §
23 riksdags¬
ordningen.
(Ports.)
N:o 34. 12 Lördagen den 28 April.
Förslag om undanrödja de hinder för dess antagande, som vid den riksdag,
ändring af § ^ förslaget slutligen skall pröfvas, möjligen kunna uppstå; och
23 riksdags- det kan ju yara en möjlighet, att man vid en sådan riksdag icke
/p /\ finner sig tillfredsstäld af ett betänkande, i hvars motivering ett
0, S'J inlägg i eu annan, större fråga har skett. Det synes mig hafva
sin betydelse derför, att den skrifvelse, som kommer att åtfölja
detta förslag till grundlagsförändring, i fall det antages, ju alltid
grundar sig på det konstitutionsutskottets betänkande, hvilket
ligger till grund för förslaget, då det antages såsom hvilande.
Att den uppmärksamhet kommer att egnas denna skrifvelse, att
de ifrågavarande, enligt hvad konstitutionsutskottets egna leda¬
möter förklarat, tillfälligtvis och utan afsigt inkomna orden då
verkligen blifva uteslutna, det är mycket svårt att lita på, men
skulle man tänka sig, att eu skrifvelse sluppe igenom i båda
kamrarne, i hvilken detta uttryck förekommer, så kan det icke
nekas, att derigenom vore gjordt ett inlägg i frågan om ny eller
fortsatt riksdag, hvilket synes mig olämpligt, då denna fråga icke
nu föreligger, utan eu helt annan och mycket mindre fråga.
Det är från denna synpunkt, som jag velat fästa uppmärk¬
samheten på att utskottets motivering icke är lämplig.
Herr Unger, Magnus: Så vidt jag, såsom ledamot af kon¬
stitutionsutskottet, har uppfattat dess mening, har utskottet väl
icke åsyftat att å nyo väcka upp den gamla striden om fortsatt
eller ny riksdag, men det är naturligt, att när utskottets majoritet
är af den åsigten, att det riksmöte, som sammanträder sedan
Konungen förordnat om nya val, är ett senare sammanträde af
den upplösta riksdagen, och icke någon ny riksdag, utskottet
också skrifvit i den andan. Man kan icke begära, att utskottet,
som har denna åsigt, skall i sin motivering plädera för, att det
senare sammanträdet är att anse som en ny riksdag. Då hade
utskottet fått anmärkningar från den andra sidan.
Nu är det sant, att man möjligen kunnat undvika att i denna
fråga uttala sig så direkt, som utskottet här gjort, och hade ut¬
skottet varit rätt betänksamt, så hade det kanske genom orn-
skrifningar kunnat undvika de här begagnade uttrycken. Men,
jag upprepar det, då utskottet hyllar fortsättningsteorien, är det
ju naturligt, att utskottet i alla frågor, der denna teori kan komma
före, skrifver i den andan, och det kan väl icke skäligen begäras,
att utskottet under sådana förhållanden skall skrifva så, som om
utskottet hyllade ny-riksdagsteorien.
I öfrigt lärer väl, såsom herr Rundbäck ock framhållit, frå¬
gan icke »lösas» derigenom att i motiveringen till ett betänkande
spåras den ena eller andra åsigten, hvilket endast visar att utskottet
haft den åsigten, men deremot icke visar, att Riksdagen haft
samma åsigt derför, att den antagit utskottets förslag.
Lördagen den 28 April.
13 N;o 34.
För min del finner jag icke något skäl till återremiss, från Förslag om
den här anförda synpunkten, och yrkar derför bifall till utskottets ändring af §
förslag.
23 riksdags¬
ort
Herr Samzelius: Jag behof ver väl icke upplysa en så gam¬
mal och erfaren riksdagsman som herr vice talmannen, att när
på konstitutionsutskottets förslag beslutits några grundlags¬
förändringar och derom aflåtes underdånig skrifvelse, så brukas
vanligen icke någon motivering. Dessa nu klandrade uttryck
komma således antagligen icke att inflyta i någon riksdagens
skrifvelse. För öfrigt vill jag göra den ärade talaren en fråga.
Här passerade nyligen ett utlåtande angåendé fortsatt afskrifning
af grundskatterna. Deri fans eu motivering, som gick i viss
rigtning, men som icke uttryckte den ärade talarens och andres
här i kammaren åsigt, men denna motivering fick ändå passera
utan anmärkning, och man sade, under hand, att det var blott
klämmen, som man godkände. Jag frågar nu: hvarför kan det
icke äfven här gå för sig att blott godkänna klämmen?
I utskottet var först uppsatt ett förslag till motivering, hvari
denna fråga kom att beröras, men vid den slutliga redaktionen
af förslaget, i hvilken jag deltog, sökte vi att undvika det. Vid
den slutliga justeringen af betänkandet var jag icke tillstädes,
jag skulle eljest sökt få detta utryck något modifieradt, ty jag
delar fullkomligt herr Themptanders åsigt, att det icke kan vara
i sin ordning att på detta sätt få en förklaring af grundlagens
mening. De flesta af utskottsledamöterna hylla fortsättningsteorien,
men jag är öfvertygad, att ingen af oss anser, att det skulle vara
lämpligt att få denna teori genomförd på ett så knapphändigt
sätt. Det afseende kan väl för öfrigt icke fästas vid eu motive¬
ring, att man anser en sådan fråga derigenom kunna lösas. Jag
anhåller fortfarande om bifall till utskottets förslag, helst jag icke
kan finna, att en återremiss skulle tjena till något, och det skulle
vara ett högst ovanligt fall, som jag icke kan påminna mig hafva
någonsin förut inträffat, om man återremitterade ett betänkande
derför, att man hade något att anmärka mot den deri använda
motiveringen.
Friherre Leijonhufvud: Jag deltog icke i striden angå¬
ende fortsatt och ny riksdag. Det var en strid om eu abstrakt teori,
som ej inverkade på riksdagens gång. I praktiken betraktades
fjorårets majriksdag såsom en ny riksdag; det gick bra, och jag
tror också, att det var rätt. Denna teoretiska fråga är derför
icke för mig af något särskildt intresse, men jag vet väl, att så¬
dana abstrakta satser, om de blifva på något sätt godkända,
kunna i framtiden gifva anledning till besynnerliga slutsatser,
som man alls icke tänkt sig. Vi hafva i Norge sett, att man
der på sådant sätt kommit till slutsatser, som under 50 års tid
N:o 34. 14
Lördagen den 28 April.
Förslag om
ändring af i
23 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
ingen anat eller ansett möjliga. Man kan således icke veta,
Ehvart godkännandet af nu ifrågavarande uttalande en gång kan
leda.
Herr Rundbäck har sagt, att man bryr sig icke om motive¬
ringen, utan endast om klämmen. Det är i vissa fall rigtigt,
och jag har sjelf uttalat den åsigten, att motiveringen i t. ex.
statsutskottets betänkanden ofta nog icke har något att betyda.
I lagutskottets betänkanden har den redan mer att betyda, och i
konstitutionsutskottets är den af en ganska stor betydelse. Det
se vi deraf, att t. ex. man nu ofta återgår till hvad kon¬
stitutionsutskottet vid 1809 års riksdag yttrade i sina mo¬
tiv, för att nu kunna rätt tyda en eller annan § i regerings¬
formen.
Jag tror fullkomligt, hvad härvarande ledamöter af konsti¬
tutionsutskottet försäkrat, nemligen att utskottet icke haft för
afsigt att på denna väg åstadkomma något principielt uttalande
i den omtvistade frågan. Jag tror äfven, hvad en talare sade,
att då utskottet haft en viss uppfattning, så har det oafsigtligen
skrifvit i enlighet med denna uppfattning. Men jag tror ock, att
utskottet hade gjort bättre, om det hade tänkt på, att det finnes
många inom riksdagen, som icke dela dess åsigt, och att det der¬
för varit bättre att ej vidröra saken. Vi hafva också hört en
ledamot af utskottet säga, att om han varit närvarande vid juste¬
ringen af utskottets betänkande, så skulle han sökt åstadkomma
ändring i det ifrågavarande uttrycket. Jag tror, att när saken
är så ömtålig, så vore det bättre att låta hela uttrycket utgå.
Vilja herrarne här besluta en förändring deraf, så är ju allt bra,
men det torde icke lätt gå för sig. Jag ser således icke någon
annan råd än återremiss, hvarför jag också förenar mig i yr¬
kandet derom.
Friherre De Ge er: Då här icke blifvit framstäld någon an¬
märkning mot den föreslagna grundlagsändringens redaktion, utan
endast mot ett uttryck i motiveringen, som i någon mån upptager
en förutvarande stridsfråga, så finner jag det visserligen mycket
rigtigt, att uppmärksamheten blifvit fäst derpå, och att åtminstone
från den ena sidan ett sådant uttryck ogillats, men sedan alla
de konstitutionsutskottets ledamöter, som här yttrat sig, hafva
förklarat, att det inom utskottet icke varit meningen att inblanda
denna fråga eller derför gifva någon opinionsyttring, så synes
mig, att här icke föreligger fullt skål att vidtaga en så ovanlig
åtgärd som återremiss för att få bort några ord i motiveringen,
helst någon skrifvelse icke här lärer komma att af Riksdagen god¬
kännas. Detta förslag förklaras hvilande utan någon skrifvelse,
och, efter hvad jag tror mig veta, plägar icke det första konstitutions¬
utskottets utlåtande upptagas i den underdåniga skrifvelse, som
efter frågans slutliga afgörande insändes till Kongl. Maj:t.
Lördagen den 28 April. 15 jf:0 34 _
Jag finner, för min del, ehuru jag står på samma stånd- Förslag om
punkt med dem, hvilka yrkat återremiss, icke någon anledning ändring af §
att motsätta mig förslaget. ö 23 rilc*dags-
ordningen.
Friherre Akerhielm: Efter det yttrande, som just nu af- (F°rtS'}
gifvits af den tolkare af vår gällande grundlag, till hvilken kam¬
marens ledamöter säkerligen helst och framför någon annan lyssna,
skulle jag icke hafva begagnat mig af det., innan friherre De Geer
uppträdde, af mig begärda ordet, för så vidt jag icke, då någon
tvekan ännu möjligen kan uppstå om hvad en återremiss torde
innebära, ansett nödigt att från min synpunkt påpeka, huruledes
ett ombyte af uttryck i den i utskottets motivering omnämnda
punkten lätteligen kunde fullföljas derhän, att många af denna
kammares ledamöter, troligen dess flertal, blefve med de nyinsatta
ordalagen föga tillfredsstälda. Vid sådant förhållande, och då de
i utskottets motivering begagnade ordalagen äro liemtade orda¬
grant ur 109 § regeringsformen, der uttrycket »senare samman¬
träde» begagnas om den del af ett af Konungen upplöst riks¬
möte, som efter förrättade nya val åter samlas, kan jag icke finna
annat, än att konstitutionsutskottet har tagit till ordbok gällande
grundlag, och detta måtte väl icke kunna sägas vara ett fel.
Begagnar jag grundlagsenligt uttrycket »senare sammanträde» om
den efter upplösningen sammanträdande »nya riksdagen», såsom
en del velat kalla ciet, så måste jag ock i öfverensstämmelse med
grundlagen begagna uttrycket »förra sammanträdet» om den del
af årets lagtima riksdag, hvars ledamöter af Konungen blifvit
hemskickade, År detta förhållandet, så skulle ett utbyte af ord
för att i öfrigt bibehålla samma mening och samma sats i moti¬
veringen, som utskottet afsett — vålla, att utskottet blefve nöd¬
satt att i denna motivering med sitt uttalande biträda och på
så sätt gilla den i dess och min tanke origtiga tolkning, som
till äfventyra må anses hafva legat i ett eller annat vid det senare
sammanträdet af förra årets riksdag angående vissa val fattadt
beslut. Men detta åläggande vill jag icke vara med om att gifva
utskottet. Jag tycker derför att, såsom saken nu föreligger, det
vore klokast och bäst att icke drifva något yrkande om åter¬
remiss, och jag tvekar icke, från min synpunkt, att, då jag god¬
känner utskottets motivering, äfven yrka att kammaren måtte till
hvilande antaga konstitutionsutskottets grundlagsändring.
Flerr Lindahl: För min del tror jag icke, att det är nöd¬
vändigt att uppfatta detta uttryck på ett sådant sätt, som af åt¬
skilliga talare här framhållits. Säkert är, att utskottet icke nyttjat
det i denna mening. Sådant uttrycket förefinnes i betänkandet
lyder det sålunda: »det synes utskottet derför vara önskvärdt, att
ett tillägg göres till § 23 riksdagsordningen, af det innehåll, att
ledamot af Andra kammaren under riksdagssammanträde, som
N:o 84. 16 Lördagen den 28 April.
Förslag om följer efter Riksdags upplösning på grund af Konungens förord-
ändring af § nande om nya val, i likhet med den ledamot, som bevistat samma
23 riksdags- riksdagg första sammanträde, undfår i dagtraktamente tio kronor,
orämngm. ^ detta arfyode för senare sammanträdet icke må öfver-
' orts') stiga ett tusen tvåhundra kronor.» . _ .
Ordet »samma» är bär användt endast för att hänvisa på
ett föregående uttryck, såsom om det hetat »nämnde» riksdags
eller »sagde» riksdags första sammanträde.
Jag tror icke någon annan mening bör läggas deri och an¬
ser, att man, utan att vidare grubbla deröfver, kan godkänna
utskottets förslag.
Herr C asp ars son: Efter den förda diskussionen kan jag
yttra mig mycket kort. Det var ett yttrande från talaren på
göteborgsbänken, som jag fäste mig vid. Han yttrade: Om det
verkligen så föjfiåller sig, att utskottet icke velat göra något utta¬
lande i denna tvistefråga, etc. Jag tror att, när utskottets ord¬
förande och flere af dess ledamöter hafva förklarat att det icke
vant meningen, detta »owi» är oberättigadt, och att talaren i stället
bort använda ordet: som. Jag anser nemligen dessa personer
hafva rätt att blifva trodda på sina ord och jag ber blott att få
bekräfta hvad af dem yttrats, att det icke varit utskottets mening
att göra något uttalande i den nu framkallade tvistefrågan.
Det har vid flera tillfällen varit ganska kinkigt att med af¬
seende å just denna tvistefråga finna lämpliga uttryck, och man
har så mycket som möjligt sökt undvika allt, som kunnat fram¬
kalla densamma. Jag medgifver emellertid gerna, att, såsom ut¬
skottet här formulerat sin motivering, den möjligen kan gifva
anledning till tvetydighet. Jag finner detta efter do anmärknin¬
gar, som här blifvit framstälda, men jag tror mig dock kunna
upprepa, att det skett oafsigtligt från utskottets sida. Hade ut¬
skottet begagnat eu omskrifning och i stället för »samma» riks¬
dag sagt: den upplösta riksdagen, eller det upplösta riksdags-
sammanträdet, så kunde icke någon tvekan uppstått. Jag bekla¬
gar emellertid, att eu missuppfattning af utskottets mening gjort
sig gällande, och medgifver att den kan hafva skäl för sig, men vill
fritaga utskottet från att afsigtligt hafva velat framställa tviste¬
frågan. Om kammaren beslutar en återremiss, tjenar en sådan
till ingenting, för den händelse medkammaren antager utskottets
förslag, då utskottet icke kan göra annat än hemställa, att Första
Kammaren måtte fatta beslut. Jag kan således icke annat än
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Wsern: Jag skall icke inlåta mig i någon tvist om
den språkliga rigtigheten att använda om eller som, men jag
protesterar emot beskyllningen att hafva betviflat någons sannings¬
kärlek.
Lördagen den 28 April.
17 N:o 34.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först derpå
att utskottets ifrågavarande förslag till förändrad lydelse af § 23
riksdagsordningen skulle antagas att hvila till grundlagsenlig be¬
handling vid en kommande riksdag, och sedan på förslagets åter¬
förvisande till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogos å nyo och biföllos statsutskottets den 18 och 19
innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 37, i anledning af väckt motion om efterskänkande af
vissa å s. k. utjordar hvilande skatter;
n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Vs mantal Kärda
klockaregård n:o 3 i Jönköpings län;
n:o 40, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Brunna i Torstuna
socken af Vestmanlands län;
n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Ljung i Göteborgs
och Bohus län; samt
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
byte af mark emellan Carlbergs kungsgård och Stockholms stad.
Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den Ifrågasatt
18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, med anled- ändring af
ning af väckt motion om ändring af gällande förordningar rörande rsrande^m
en allmän hypoteksbank för riket samt de allmänna grunderna allmän hypo-
för hypoteksföreningars bildande och verksamhet. teksbank för
riket, m. m.
Herr af Buren: Hvad som i hög grad ökar de ekonomiska
svårigheterna för den skuldsatte jordbrukaren är den höga ränta,
som han måste betala för första klassens inteckningar och som
icke står i någon rimlig proportion till jordbrukets afkastnings-
förmåga. Det hjelper icke, mine herrar, att han inskränker sitt
lif till det allra nödvändigaste och iakttager den största sparsam¬
het. Kär han skall fullgöra sina liqvider och förbindelser, är han
på förfallodagen oftast urståndsatt dertill, hvaraf följer lagsökning,
utmätning, konkurs och till sist fullständig ruin, hvarom nu en
bedröflig erfarenhet bär allt för tydliga vittnesbörd. Alla de för¬
slag, som framkommit i syfte att för den skuldsatte egaren af
svensk jord sänka låneräntan, hafva stött mot mägtiga hinder, och
äfven detta nu föreliggande förslag har af utskottet mötts med
det svaret, att det icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda. Detta svåra och mägtiga hinder är alltid — hypoteks-
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 34. 2
N:o 34. 18
Lördagen den 28 April.
Ifrågasatt
ändring af
förordningen
rörande en
llmän hypo-
efcsbank för
riket, in. m.
(Forts.)
banken och ständigt åter — hypoteksbanken. På herr Carlheim-
Gyllenskölds motion svarade utskottet, att den allmänna hypotheks-
bankens anseende på den utländska lånemarknaden skulle, om
motionen blefve af Riksdagen bifallen, kunna skadas. Med an¬
ledning af den nu föreliggande motionen för åstadkommande af
en lägre ränta, hänvisar utskottet till Kongl. Maj:ts skrifvelse till
rikets ständer af den 13 april 1860, hvaruti omförmäles, att eu
hypoteksbank skulle inrättas derför att hypoteksföreningarnas
splittrade verksamhet menligt skulle inverka i synnerhet på deras
förhållande till utländska lånegifvare; att den svenska krediten
i utlandet skulle störas genom hypoteksföreningarnas täflan om
försträckningar; samt att hypoteksbanken ensam skulle hafva rätt
att utgifva tryckta obligationer, grundade på säkerhet i jordegen¬
dom ; och att slutligen hypoteksbanken skulle påtryckas en stämpel
af allmän giltighet och offentlig garanti.
Den af Kongl. Maj:t år 1886 tillsatta komitén har ingått
till hypoteksbanken med en hemställan, huru vida icke räntan skulle
kunna något nedsättas, hvarpå hypoteksbanken svarade, att den
varit betänkt på utväg att genom nedsättning i den årliga amor¬
teringen bereda innehafvare af hypotekslån någon minskning i
deras betalningsskyldighet, men att det för närvarande icke kunde
beredas dem någon lindring. Komitén gjorde en ytterligare hem¬
ställan till styrelsen för hypoteksbanken, huru vida denna bank icke
ville anordna eu särskild lånerörelse och bereda tillgång till lån
emot eu ränta af högst 472 procent. Detta afböjde hypoteks¬
banken. Med anledning af alla dessa hinder från hypoteksbanken
å ena sidan och jordbrukets betryck å andra sidan hafva dessa
förslag så väl i år som i fjor till lindringar uti låneräntan fram¬
kommit, men hafva icke kunnat vinna Riksdagens godkännande.
Hvad begär nu herr Bexell i sin motion? Jo, han begär endast,
att jordbrukare, som äro delegare i hypoteksföreningarna, skola få
inlösa sina lån för att sjelfva få besörja sin upplåning och sålunda
befrias från hypoteksbanken och det ok, som nu derigenom trycker
dem. Detta förslag har utskottet icke trött sig böra bifalla. Icke
skulle, genom ett bifall till motionen, hypoteksbanken skadas
derigenom. Det vore väl icke värre än att de, som vilja, få in¬
betala sina lån till hypoteksbanken, och denna i sin ordning fick
betala sina skulder till utlandet. Detta kan, så vidt jag förstår,
icke sänka vår kredit i utlandet. Motionen har emellertid af ut¬
skottet blifvit afslagen, och någon ändring står nog icke att vinna.
Jag tycker dock att Första Kammaren borde behjerta denna sak,
hvarför jag tager mig friheten att yrka bifall till herr Bexells
motion.
Friherre Leij onhufvud: Jag har genom mitt yrke och
mina befattningar i öfrigt icke haft något att göra med hypoteks¬
banken, och jag är icke heller att räkna till låntagare uti hypoteks-
Lördagen den 28 April. 19 jf;0 34,
banken, hvilket haft till följd, att jag icke satt mig in uti dess Ifrågasatt
organisation. Det var först sedan jag blef insatt uti stats- och ändrin3 af
bankoutskottet som jag nödgades taga reda på förhållandena för0rd™n9en
Många af denna kammares ledamöter äro derför säkerligen mycket alZZ hZ0-
mera hemmastadde uti nu ifrågavarande ämne än jag kan vara. teksbank för
De skål, som framlades, då den kong!, propositionen om bildan- riket> m- m-
det af en hypoteksbank a 11 äts till Riksdagen, jemte hvad utskottet (Forts.)
sedermera inhemtade om hypoteksbanken gjorde, att utskottet
icke kunde komma till något annat resultat än här uttalade.
Det syntes nemligen utskottet gifvet, att det borde vara lättare och
vigtigare att en enda baukinrättning upptoge lån i utlandet, än
att hvar och en provinsförening skulle försöka skaffa sig pengar
utifrån och sålunda konkurrerade med hvarandra om jemförelsevis
mindre lånesummor. Nu slog det så illa ut, att när allmänna
hypoteksbanken upptog sina äldre utländska lån och utlemnade
de upplånade medlen här i landet, var räntefoten högre än den
för närvarande är. Derigenom hafva låntagarne hos denna bank
tätt betala högre ränta än den, för hvilken de nu kunna skaffa sig
lån på annat^ håll, och det förvånar mig icke, att de dermed icke
äro fullt belåtna, utan önska att komma ifrån dessa olägenheter
på ett eller annat sätt. Huru skall detta gå till? Jo, säger man,
låt låntagarne inbetala sina lån i hypoteksbanken och lemna dem
rätt att sjelfva utom landet skaffa sig penningar på billigare
vilkor. På sådana framställningar svarar hypoteksbanken, att den
endast 1 så fall kan medgifva inbetalning af hela lån, att de in¬
flytande penningarna åter kunna utlånas utan förlust för banken,
ty uppstår sådan förlust, så måste de kvarstående låntagarne betäcka
äfven den, och blefve sålunda lidande genom det medgifvande
andra låntagare erhållit.
Jag. har visserligen hört låntagare i hypoteksbanken uttala
den mening,. att de kunna på laglig väg tilltvinga sig rätt att
när de så vilja inbetala hela sin skuld och då återfå sina hypotek.
1 hvad mån detta låter sig göra kan jag ej bedöma, men den
trågan ligger utom stats- och bankoutskottets befogenhet.
Andra anse, att då de inbetalt en del af sin skuld genom
normal amortering, borde de ock återfå motsvarande del af de
bypotiserade inteckningarna. Men deremot invänder hypoteks¬
banken, att som samtliga de bypotiserade inteckningarna utgöra
en gemensam säkerhet för hela det utomlands upptagna amorterings-
lånet, får denna säkerhet ej minskas förr än amorteringen af lånet
är fullgjord, och att således den enskilde låntagarens inteckningar
måste qvarstanna i banken till dess han i faststäld ordning amorterat
hela sm skuld. Om häruti någon ändring kan ske, det vågar iag
ej afgöra. J b
Huru vida eller i hvad mån hypoteksbankens privilegier för¬
bjuda hvar och en annan att upptagna lån på annan väg mot
tryckta obligationer, hvilka såsom säkerhet erbjuda inteckningar
N:o 34.
' Ifrågasatt
ändring af
förordningen
rörande en
allmän hypo-
teksbank för
riket, m. fn.
(Forts.)
20 Lördagen den 28 April.
i jordbruksfastighet, det är åter en omtvistad sak, som ej af
utskottet kan afgöras, och sannolikt ej heller af Riksdagen, då
den berör privaträttsliga förhållanden, som falla under domstols
pröfning.
På dessa grunder tror jag icke att man kan komma till
ett annat resultat än utskottet gjort, att nemligen herr Bexells
motion måtte få förfalla.
Jag anhåller om bifall till utskottets betänkande.
Herr Gahn: Efter den siste talarens anförande bär jag
icke mycket att tillägga uti denna sak. Jag ber dock att få fästa
uppmärksamheten på, att åtminstone de äldre ledamöter i kamma¬
ren, som deltogo i riksdagsförhandlingarna då hypoteksbanken
stiftades för att utgöra en centralupplåningsanstalt för de särskilda
hopoteksföreningarna, böra minnas, hurusom den tyska marknaden
blef öfverfyld af obligationer, utgifna af de särskilda hypoteks-
föreningarna. Der uppstod då eu stor konkurrens och ett minskadt
förtroende för dem, hvarför de också folio i kurs vida under
hvad de bort gälla. Den stora finanskomité, som då tillsattes
af Kong!. Maj:t, föreslog derför inrättandet af en central-upplånings-
anstalt, hvilken ensam skulle ombesörja all upplåning för de
särskilda liypoteksföreningarnas behof och ställas under kontroll
af Eongl. Maj:t och riksgäldskontoret. Enligt detta förslag inrätta¬
des allmänna hypoteksbanken. Effekten af denna anstalt har
varit, att de emot säkerhet i svensk jordegendom genom hypoteks¬
banken utgifna obligationerna succesive stigit i kurs, och räntan
å dem kunnat nedsättas. Under de första åren, då ännu dessa
små hypoteksföreningars obligationer fylde marknaden, kunde
man naturligtvis icke få någon särdeles hög kurs på hypoteks-
bankens obligationer, men sedau de andra mer och mer försvunno,
hafva hypoteksbankens obligationer blifvit allt mer begärliga. Det
äi ock gifvet, att dessa första dyrare lånen måste tynga på hypoteks¬
bankens affärer, och man kan derför icke rimligtvis vänta, att
genast efte rden allmänna räntefotens fall hypoteksbankens ställ¬
ning skall medgifva räntans nedsättande på de penningar, som
utlemnats till hypoteksföreningarna. När lånevilkoren och penninge-
marknaden sådant medgifva, konverteras de äldre dyrare lånen till
billigare, och derigenom uppstår äfven möjlighet för hypoteks¬
banken att sänka sin utlåningsränta. Denna tid är ej heller
aflägsen, om den nu rådande låga räntefoten ännu någon tid kommer
att fortfara, så att ytterligare ett lån kan konverteras nästa år.
Blir den förändring uti reglementet, som åtminstone Första Kam¬
maren antagit, af Riksdagen godkänd, hvarefter amorteringstiden
för låntagare kan utsträckas från 41 Vs år till 64 år, få de lån¬
tagare, som deraf vilja begagna sig, icke allenast en minskning i
annuiteten utan äfven i räntan. Jag tror således att det vore
klokast att se tiden an och låta denna nedsättning uti räntan
Lördagen den 28 April.
21 N:o 34.
komma på naturlig väg och icke återgå till förhållanden, som före
år 1864, då hypoteksbanken inrättades, visade sig så ofördelaktiga.
lag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr af Burén: Jag bar å nyo begärt ordet i denna fråga,
med anledning af ett yttrande utaf den siste ärade talaren, emot
hvilket jag vill inlägga en gensaga. Han sade nemligen, att det
skulle blifva fördelaktigt för lånebehöfvande att få en längre
amorteringstid och derigenom minskning i den årliga betalnings¬
skyldigheten. Jag tror icke, att detta för dem är någon fördel.
Jag anser det vara bättre att betala 6 % ränta oph amortering i
40 år än 5 % i 60 år. För hypoteksbanken deremot vore det utan
tvifvel en fördel.
Ifrågasatt
ändring af ‘
förordningen
rörande en
allmän hypo-
téksbank för
riket, m. in.
(Forts.)
Herr Spånberg: Utskottets ärade ordförande svarade på
någonting helt annat än det ärende, som herr Bexells motion
innehåller. Han har icke begärt någon rättighet att få inbetala
de nuvarande hypotekslånen, utan begärt, att en paragraf uti det
reglemente, som gäller för hopoteksbanken, skall ändras i den
rigtning, att nya låntagare skulle få rättighet att förena sig och
upptaga lån emot obligationer. Det är naturligt att låntagarne
uti bypoteksföreningarna, som fått låna pengar emot hög ränta,
icke vilja släppa in nya delegare i föreningarna emot erläggande
af högre ränta än de sjelfva betala. Derigenom att räntan hålles
hög få de nya låntagarne skatta åt de äldre. Det är detta miss¬
förhållande, som herr Bexell velat upphäfva. Jag yrkar bifall
till motionen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på afslag
derå och bifall till herr Bexells i ämnet afgifna motion, hvarefter
den förra propositionen upprepades och förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lag¬
utskottets den 18 och 19 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 43, i anledning af väckta motioner om ändringar i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
1—3 punkterna.
Godkändes.
>':o 34. 22
Lördagen den 28 April.
Ifrågasatt
skyldighet för
jordegare och
boställsinne¬
hafvare att
svara för
arrendators
kommunalut-
skylder för
jord och bo¬
ställe.
4 punkten.
Herr Sjö c ron a: Olika åsigter kunna ju vara rådande och
äro också, såsom vi veta, rådande derom, huru vidsträckt röst¬
rätt skattskyldighet till kommunen skall medföra. Deremot fin¬
nes icke rätt gerna någon meningsskiljaktighet derom, att de,
som äro skattskyldiga till kommunen och erlägga utskylder till
densamma skola hafva rösträtt, och kammaren har ju, genom
sitt nyss fattade beslut i näst föregående punkt, gifvit helgd åt
denna grundsats. Genom detta beslut är ju uttalad den upp¬
fattning att den, som blifvit innehafvare af fastighet och således
förbunden att erlägga utskylder, bör så fort som möjligt inträda
uti sin derpå grundade rätt att rösta. År denna grundsats full¬
komligt rigtig, så kan den också vändas om, så att den, som
icke har någon rösträtt, kan icke heller förpligtas att betala nå¬
gra utskylder. Det förslag, som motionären här har framstält
och som lagutskottets majoritet förordat, står i uppenbar strid
emot den grundsatsen, enär enligt detta förslag en jordegare, som
icke för sin jord har rösträtt i kommunen, skulle under vissa
förutsättningar blifva skyldig att ändå betala utskylder för samma
jord. Man har till stöd för detta yrkande åberopat, att, om en
utarrenderad fastighet inom en kommun vore af större betyden¬
het och om arrendatorn komme uti det tillstånd, att han sak¬
nade förmåga att erlägga utskylderna, skulle det komma att kän¬
nas hårdt för de öfriga medlemmarne inom kommunen att få
betacka den derigenom uppkomna bristen. Det är visserligen
sant att undantagsvis sådant händer, men då kan å andra si¬
dan uppställas exempel på, att det kan blifva hårdt för jord-
egaren, som har utarrenderat sin fastighet och icke har någon¬
ting med kommunen att skaffa, om han skall betala utskylder,
till hvilkas beslutande hans arrendator, kanske emot hans vilja,
medverkat. På grund häraf har jag reserverat mig emot ut¬
skottets förslag i denna del och får jag, med erinran att Första
Kammaren vid sistlidet års riksdag afslog en liknande motion
som den nu föreliggande, yrka af slag på utskottets bär gjorda
hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr grefven och talmannen, att i afseende på den nu föredragna
punkten endast yrkats afslag å hvad utskottet deri hemstält.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i punkten hemstält och vidare på afslag derå, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
5 punkten.
Godkändes.
Lördagen den 28 April.
23 N:® 34.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den Om imlcränk-
18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anled .ningafwni
ning af väckt förslag angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med disciplinära
anhållan om förändringar i den universiteten tillkommande discip- myndighet.
linära myndigheten öfver de studerande.
Herr Man hell: Af förekommen anledning ber jag att först
få framhålla, att den af mig väckta motionen icke afser upp¬
häfvande af den akademiska domsrätten, såsom man på visst
håll velat påstå, utan blott borttagande af den del deraf, som rör
den särskilda domsrätten i mål, hvilka eljest skulle behandlas af
allmän domstol, äfvensom modifikationer af den så kallade
disciplinära myndigheten, på sätt i klämmen af min motion är
närmare angifvet.
Hvad nu den särskilda domsrätten i afseende på mål rö¬
rande förseelser mot allmän lag beträffar, så är den, om man
läser kongl. förordningen angående den universiteten tillkom¬
mande disciplinära myndighet öfver de studerande den 2 april
1852, ganska vidsträckt, ja, vida mera, än man i allmänhet an¬
tager, både i afseende på område och beskaffenhet. I afseende
på området sträcker den sig öfver universitetsstaden och en inil
deromkring, således ett icke ringa antal qvadratmil. I afseende
på beskaffenheten säger § 3 af nyssnämda förordning: »Alla
förbrytelser, större eller mindre, som af studerande begås inom
det i § 1 bestämda område» o. s. v. Vidare finner man af
samma paragrafs senare del att, om målsegande och tilltalad icke
åtnöjes med det ansvar, hvartill rektor pröfva!' den tilltalade
hafva gjort sig skyldig, han eger att gå till mindre konsistorium.
Sedermera ankommer det på detta konsistorium att pröfva, huru¬
vida det sjelft vill behandla dylikt mål eller hänskjuta det till
allmän domstol. Då, så vidt jag förstår läsa förordningen, från
konsistorium intet vad för målseganden, utan blott för den till¬
talade finnes, ligger i sistnämnda bestämmelse den egentliga kärn¬
punkten och det bästa beviset på domsrättens omfattning. Vid
sådant förhållande har jag svårt att fatta, hvad det ärade utskott,
som behandlat denna sak, menar, då det säger:
»Emot den studenterna tillförsäkrade förmånen, att af dem
begångna mindre förseelser af den natur att de kunna hänföras
under allmän strafflag må försonas med disciplinärt straff i de
fall, då målsegare dermed åtnöjes, kunna visserligen mera befo¬
gade anmärkningar göras, men då bestämmelserna härom åsyfta
No 34. 24
Lördagen den 28 April.
Om inskränk- sådana fall, der en student felat mera af obetänksamhet än af
ning af um- 0ndt uppsåt:». Det är ingalunda blott lättare förseelser, utan äfven
disciplinära grö^re brott, som af konsistoriet kunna afdömas; och det beror
myndighet, ingalunda på målsegarens medgifvande, om brottet af konsisto-
(JFerts.) riet skall behandlas eller icke. Ty om han ej nöjes med rektors
utslag, har han ingen annan vadrätt än till konsistoriet.
I öfrigt kan man hafva olika tankar om den större eller
mindre betydelsen af den särskilda domsrätten. I vissa fall kan
den innebära en förmån för de studerande, men i andra fall
äfven en skärpning. Man kan gifva exempel på båda delarne.
Fall hafva förefunnits, då studenter hellre hafva velat blifva dömda
efter allmän lag än på grund af konsistoriets disciplinära myn¬
dighet. Men motsatsen bär också egt rum. Huru som helst,
torde likväl vara svårt att bestrida, att denna särskilda domsrätt
numera måste anses såsom föråldrad, såsom en anakronism, hvil¬
ken är stridande mot nyare tiders uppfattning i afseende på lik¬
heten inför lagen och angående af skaffandet af alla undantags-
domstolar. Och så vidt jag känner, är den särskilda akademiska
domsrätten den sista eller åtminstone en bland de sista qvarlef-
vorna af dylika domstolar, hvarföre den, enligt mitt förmenande,
borde så fort som möjligt upphäfvas. Utskottet har äfven erin¬
rat, om, att fråga derom väcktes redan vid 1840 och 1851 årens
riksdagar, men att en del af den särskildta domsrätten, i sam¬
manhang med den nya disciplinärstadgan, räddades på professor
F. Carlsons förbön.
Jag vågar äfven antaga, att, om min motion endast af sett
upphäfvande af nämnda domsrätt, motståndet mot densamma
icke blifvit så stort, som nu varit fallet. Men då jag i samman¬
hang dermed äfven berört frågan om modifikationer i den disci¬
plinära myndigheten, har det utväxt till ett afstyrkande å utskot¬
tets sida. Låtorn oss derföre se till, hvad i motionen föreslås i
sistnämnda hänseende. Der hemställes uti klämmen bland annat
att »så kallade disciplinära stadganden, beträffande de studerande
vid rikets universitet, måtte ändras derhän, att, utom tydliga och
bestämda föreskrifter rörande den genom nationernas och stipen¬
diernas inspektörer utöfvade kontroll öfver de studerandes upp¬
förande och studier, endast sådana bestämmelser der inrymmas,
som äro nödiga för upprätthållande af akademiska påbud och
ordningsregler, hvilka afse undervisningen och hvad dertill hö¬
rer.» Hvad innehålla nu universitetets statuter i afseende på na¬
tionernas kontroll. I § 107 heter det: »Nationsföreningarna hafva
till ändamål att främja flit, redlighet och god ordning bland de
studerande och åt föreningens medlemmar bereda tillfälle till in¬
bördes biträde och understöd.
Uppenbart ovärdig medlem må kunna i den ordning, som
föreskrifves i föreningens stadgar, uteslutas från föreningen. Den
sålunda uteslutne ege ej rätt att vinna inträde i annan nations-
Lördagen den 28 April.
25 N:o U.
förening utan dennas medgifvande och skall, så länge han är
utestängd från deltagande i nationsförening, stå under särskild,
af rektor anordnad uppsigt.»
Vidare heter det i § 158 rörande stipendiernas inspektörer:
»Dessa inspektörer skola med uppmärksamhet följa stipendiater¬
nas förhållande i studier och lefverne, meddela dem nödiga råd,
anvisningar och föreställningar, och tillse att vilkoren för stipen¬
diernas åtnjutande behörigen fullgöras.»
Man skulle kunna tycka, att detta vore tillräckligt för lär¬
jungar i den framskridna ålder, som de vid universiteten, det vill säga
i en ålder af i medeltal närmare 25 år. Emellertid erkänner jag,
att dessutom särskilda föreskrifter för upprätthållande af ordningen
vid undervisningen kunde vara behöfiiga. Med anledning deraf
har jag trädt i beröring med föreståndarne för flera af de cen¬
trala undervisningsanstalterna här i Stockholm och bland dem
äfven med föreståndaren för tekniska högskolan samt af honom
fått denna skolas stadgar. Der förekommer i § 27 en punkt,
som ungefärligen skulle kunna motsvara hvad jag tänkt mig med
dessa »särskilda föreskrifter.» Det heter nemligen: »Ordinarie
elev eller specialelev, som genom oordentlighet, försumlighet, osed¬
lighet, vanartigt eller våldsamt uppförande eller genom olydnad
och missaktning mot lärare stör den goda ordningen eller van¬
hedrar läroverket, skall af föreståndaren varnas. Hjelper ej detta,
varnas han inför styrelsen, och om han ej heller deraf låter rätta
sig, varde han af styrelsen från högskolan skild.
Gör sig ordinarie elev eller special-elev skyldig till förbry¬
telse af svårare art, må han äfven utan föregående varning kunna
af styrelsen från högskolan skiljas.»
Men föreståndaren upplyste mig tillika derom, att denna
föreskrift blott gälde och kunde tillämpas med afseende på ord¬
ningen inom sjelfva läroverket; och så väl han som föreståndarne
vid de öfriga centrala undervisningsanstalterna, med hvilka jag
i detta ämne rådfört mig, hafva alla enstämmigt intygat, att
några andra regler för lärjungarnes uppförande, seder, åsigter
och sysselsättning i allmänhet, än- de, som sammanhänga med
ordningen vid läroverket, lika litet hafva kunnat tillämpas, som
sådant visat sig vara behöfligt för ordningens upprätthållande. I
det» hänseendet erbjuder, såsom jag äfven omnämnt, karolinska
institutet ett framstående exempel. Der hafva ända till senare
tider icke alls funnits några disciplinära bestämmelser. Det har
till och med gått så långt, att man icke ens haft reda på, hvilka
lärjungar tillhörde läroverket eller icke. Icke förty har icke blott
ordningen derstädes icke blifvit störd, utan undervisningen äfven
kunnat meddelas på ett sätt, som jag tror utgör en heder för
hela landet och med skäl är högt uppskattadt i utlandet. Detta
för utskottets afstyrkande besvärande sakförhållande har det¬
samma försökt bortresonnera dermed, att saknaden på disciplinär-
Om inskränk¬
ning af uni¬
versitetens
disciplinära
myndighet.
(Forts.)
N:o 84. 26
Lördagen den 28 April.
Om inskränk¬
ning af uni¬
versitetens
disciplinära
myndighet.
(Forts.)
stadga dock skulle innebära eu brist. Utan en sådan har man.
emellertid länge kunnat hjelpa sig. Jag vet dock mycket väl,
att nya stadgar nu äro under utarbetning; men, så vidt jag kän¬
ner, blifva de ingalunda af den art, som vid universiteten anses
nödvändiga.
Det är också svårt att förstå, hvarför icke lika ställning
skulle kunna beredas studenterna vid universiteten, som med dem
jemnåriga och i samma läge befintliga lärjungar i de större stä¬
derna, der frestelserna till utsväfningar äro mycket större, men
der undervisningen det oaktadt med framgång kunnat bedrifvas
utan någon närmare kontroll öfver lärjungarnes enskilda görande
och låtande, åsigter, sysselsättningar o. s. v. Hvarför skulle
icke något dylikt kunna ega rum vid universiteten, der dock
frestelserna äro vida mindre? Det är just denna likställighet,
jag eftersträfva!-, och det är nog svårt att anföra några grundade
skäl, hvarför icke studerande vid universiteten skulle i detta hän¬
seende kunna sättas i samma kategori, som alla öfriga lärjungar
af samma ålder vid statens läroverk.
Utskottet har försökt göra troligt, att det så kallade ver-
dandimålet varit orsaken till min motion, och att det vore fråga
om att stifta en lex ex casu, äfvensom att de, som enligt detta
måls utslag blifvit straffade, skulle känt sig besvärade deraf och
till följd deraf velat föranstalta om lagens ändring. Men jag
kan försäkra hcrrarne, att den godtyckliga utöfning af den disci¬
plinära domsrätten, som gjort sig gällande i verdandimålet, långt
förut varit föremål för mycket missnöje både inom och utom
universitetet och af mig varit väl känd för många år tillbaka.
Den omständigheten, att man i nämnda mål missbrukat doms¬
rätten, skulle dock hafva gjort mindre, om de klagande fått nå¬
gon sorts upprättelse för det straff, som de enligt min åsigt oför¬
skyldt lidit. Men i stället hafva båda de myndigheter, som be¬
handlat målet, universitetskansleren och Kongl. Maj:t, gillat den
tolkning, som gifvit anledning till domen. Vid sådant förhål¬
lande, och då man icke vidare får anse den tillämpning af dis¬
ciplinstadgan, hvilken egt rum, såsom ett missbruk, utan såsom
fullt lagenlig, då har ingenting annat återstått än att genom
motion vid Diksdagen försöka att få ändring i stadgarne.
Utskottet säger vidare på ett ställe, att det är nödvändigt,
»att vid universiteten aktningen för redlighet och rätt strängt
upprätthålles». Detta har ingen bestridt. Men det har varit
fråga om, hvad som bör menas med rätt och sedlighet, och hvil¬
ken tydning man må gifva åt dessa ord, så att de icke miss¬
brukas för andra ändamål, än de verkligen afse.
Utskottet säger, att »faran för missbruk af den discipli¬
nära myndigheten är i vår tid betydligt mindre än förr, då nu
så väl pressen som den allmänna meningen inom landet utgöra
en verksam kontroll öfver det sätt, hvarpå den utöfvas.» Med
27 N:o 84.
Lördagen den 28 April.
afseende härå tillåter jag mig att hysa starka tvifvelsmål rörande Om inskränk-
både allmänna meningens och pressens förmåga att inverka på n^n9 wn^
de akademiska myndigheterna. Tv om det i vårt land finnes disciplinära
några myndigheter, som icke fästa sig vid hvarken allmänna myndighet.
meningen eller pressen, så är det just de akademiska myndig- (Forts.)
heterna; härpå hafva vi allt för många och allt för tydliga bevis,
att de skola kunna missförstås. Hvad i öfrigt pressen beträffar,
så veta vi, att den är delad i tvenne läger, i höger- och venster-
pressen. Från den förras sida behöfver man icke befara några
klagomål öfver vederbörandes Övergrepp; snarare försvaras dessa,
så vidt möjligt är, af densamma. Det är blott vensterpressen,
som någon gång tillåter sig att klandra och kontrollera. Men
derom bekymrar man sig föga; ty det är så lätt att förklara de
misshagliga tidningar, som våga göra anmärkningar rörande
vederbörandes maktmissbruk, för dels illa underrättade, dels skan¬
daltidningar. Följaktligen är deri tröst, som utskottet velat gifva
öfver de missförhållanden, som förekomma vid universiteten,
sannerligen ganska klen.
För mig är det för öfrigt tydligt, att den godtyckliga och
allt för långt utsträckta disciplinära myndighet, som man nu vill
försvara och upprätthålla, icke blott afser befrämjande af god
ordning och sedlighet vid universiteten, utan äfven, och kan
hända i ännu högre grad, är rigtad mot de studerandes sjelf¬
ständighet i tankar och åsigter och mot deras yttrande- och för¬
samlingsfrihet. År nu denna min åsigt, såsom jag för min del
vågar tro, befogad, då ligger den faran mycket nära, att discipli¬
nära domsrätten kan användas såsom förföljelsemedel mot dem,
som i sociala, politiska eller andra frågor hysa olika och möj¬
ligen mera framskridna åsigter med de akademiska lärare, som
skola tillämpa den disciplinära myndigheten.
Men, mine herrar, får ett sådant missförhållande ostördt
utveckla sig vid universiteten, då är det fara värdt, att dessa, i
stället för att vara hemvist för den högsta bildningen och den
fria forskningen, blifva bålverk för obskurantismen och andliga
tvångsanstalter, der man vill preparera blifvande statstjenare för
den reaktionära åskådning, som på senare tiden allt mer och
mer griper omkring sig i vårt fädernesland. Jag tänker för högt
om universiteten och vill dem för mycket väl, att icke i min
ringa mån vilja bidraga till detta missförhållandes undanröd¬
jande. Detta är skälet, hvarför jag väckt denna motion.
Ingenting är emellertid lättare än att förkasta densamma.
Men tror man, att man dermed äfven förqväfver det jäsande
missnöje och den tillväxande opposition, som vid universiteten
äro rådande öfver de öfverklagade missförhållandena, då bedra¬
ger man sig högeligen. Och får allmänheten ögonen en gång
öppna för den verkliga beskaffenheten af dessa missförhållanden
och för de reaktionära sträfvanden, som vid universiteten på
N:o 34. 28
Lördagen den 28 April.
Om inskränk- många sätt göra sig gällande, då kan jag försäkra, att vida
ning af uni- mer omfattande och genomgripande reformer, än den nu ifråga-
disäplinära sätta, skola ifrågasättas. Derför tror jag, för min del, att det
myndighet, vore bättre att stämma i bäcken än att stämma i ån, och der-
(Forts.) för antaga denna motion, som ju icke innehåller annat än en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, vid hvilken han sedermera må fästa
det afseende, i större eller mindre mån, som kan finnas lämp¬
ligt, än att man utsätter sig för att genom ett obefogadt mot¬
stånd framkalla vida kraftigare opinionsyttringar.
På denna grund, mine herrar, tager jag mig friheten att,
äfven fastän utskottet behagat afstyrka min motion, yrka bifall
till densamma.
Herr Sundberg: Jag hade verkligen knappast trott, att
någon öfverläggning i denna fråga skulle förekomma, De motio¬
ner, rörande afskaffande af universitetens disciplinära myndighet,
som blifvit väckta inom begge kamrarne, hafva nemligen vid
genomläsningen hufvudsakligen förefallit mig såsom ett slags
opinionsyttring, afgifven med anledning af ett beryktadt discipli¬
närt mål vid Upsala universitet, ett mål, hvars behandling, som
bekant är, slutade med eu mycket lindrig bestraffning för eu
ganska grof obetänksamhet. Jag finner emellertid af den siste
ärade talarens anförande, som utgjort ett försvar för hans motion,
att det från hans sida är fullkomligt allvar med den reform han
i detta nyssnämnda fall föreslagit, och jag känner mig således,
för min del, uppfordrad att motsätta mig hans förslag.
När man vill afskaffa en myndighet, som eu anstalt, den
må vara undervisningsanstalt eller någon annan, utöfvat genom
århundraden, ja, hvad universiteten beträffar, under hela deras
tillvaro, sä må man väl fråga, hvilka de olägenheter äro, som
denna rättsutöfning medfört och som göra, att den bör upphöra.
För mig äro, jag erkänner det upprigtigt, sådana olägenheter all¬
deles obekanta. Den ärade motionären har uppräknat flera, dock,
såsom jag för hans skull gerna vill antaga, snarare tänkta så¬
som möjlighetar än såsom verkligheter. Han har nemligen talat
icke blott om ett utan om många missbruk af denna akademiska
domsrätt. Den kan, säger han, missbrukas så, att den akademi¬
ska myndigheten utöfvar ett slags obehörig inqvisition öfver stu¬
denternas lefnadssätt och derigenom kränker deras rätt såsom
fria svenska medborgare. Han har derjemte låtit oss förstå, att
genom utöfning af denna disciplinära domsrätt i sig sjelfva mo¬
raliskt obetydliga handlingar kunna drabbas af ett verkligt straff,
och han har vidare underrättat derom, att till och med det åt¬
minstone är mycket möjligt och har all sannolikhet för sig, att
olika tänkande, sådana, hette det, som hafva »mera framskridna
åsigter», skulle kunna blifva föremål för anfäktande från en re¬
aktionär akademisk myndighets sida.
Lördagen deri 28 April.
29 . N:o 34.
Jag bekänner upprigtigt, att jag är fullkomligt obekant med Om inskränk-
dessa bedröfiiga saker, som i hans motion blifvit framhållna. nin'[ af uni~
Jag har varit student i 52 år. Af dessa har jag framlef- (iisäplinära
vat 45 snart sagdt oafbrutet vid universitetet, dels såsom stu- myndighet.
dent, dels såsom akademisk lärare och dels såsom prokansler, (Forts.)
men aldrig har jag sett alla dessa styggelser, som motionären
framhållit; och jag är viss derpå, att, om motionären sjelf varit
student, de äfven skulle ligga utom hans erfarenhet. Jag måste
således på det bestämdaste motsäga hela denna skildring, och
jag protesterar dessutom i sanningens, i rättvisans och i humani¬
tetens namn mot de tillvitelser, han behagat framföra mot uni¬
versiteten och deras målsmän.
Vidare måste man ju beträffande en reform sådan som
denna, och hvars behöflighet jag för min del icke kan inse, fråga
sig: är då en sådan exceptionelt disciplinär myndighet någonting
egendomligt för Sverige, eller finnes den icke äfven i andra län¬
der och vid deras universitet? Så vidt jag vet, finnes den alle¬
städes, och beträffande de universitet, om hvilka jag har någon
närmare personlig kännedom derigenom att jag sjelf vistats vid
dem, får jag lof att säga, att den disciplinära myndighetens hand¬
hafvande är vid dem långt strängare, än hvad fallet är eller nå¬
gonsin kan blifva hos oss. Hvad skulle den ärade motionären säga,
om han behöft vistas en tid vid de tvenne engelska universite¬
ten i Oxford och Cambridge? Hvad skulle han säga, om han
finge se dessa »proctors» gående såsom ett slags fiskaler och i
sjelfva verket utöfvande en sådan uppsigt, som han här skildrat
såsom någonting tillhörande våra universitetsförbållanden? Hvad
skulle han säga om sådana stadganden vid åtskilliga tyska uni¬
versitet, som — blott för att anföra ett par exempel — att den
student, som går i borgen för en annan, förlorar rättigheten att
vara student, eller att den student, som gifter sig, upphör att
vara student? Jag tror verkligen, att engelsmännen och tyskarne
äro fullkomligt lika så måna om sin medborgerliga frihet och
sina medborgerliga rättigheter, som vi svenskar äro, och jag har
aldrig hört talas om, att de anse dem kränkta, derför att de stå
under en disciplinär magt, hvilken, enligt min uppfattning, på
grund af sjelfva sakförhållandet måste finnas vid sådana anstalter
som universitet.
År för öfrigt eu sådan särskild disciplinär domsrätt någon¬
ting främmande för alla andra slags korporationer här i landet?
Jag tror det knappt. Jag behöfver endast erinra motionären, att
han sjelf varit militär. Det stånd, jag tillhör, står också under
disciplinär domsrätt; men aldrig har jag funnit oss sämre lottade
än andra, eller att våra medborgerliga rättigheter derigenom på
något sätt blifvit kränkta. Det är således icke alls något för
våra förhållanden egendomligt, som bör briugas bort för att sätta
oss på lika fot med andra länders likartade anstalter.
N:o 34. 30
Lördagen den 28 April.
Om inskränk
ning af uni¬
versitetens
disciplinära
myndighet.
(Forts.)
Det enda, hvari motionären kan till någon del hafva rätt,
är möjligen i fråga om den sida af den disciplinära domsrätten,
som i senare delen af hans motion framhålles, nemligen att ett
brott, som möjligen skall efter allmän lag bestraffas, innan det
anbängiggöres vid domstol, underställes den akademiska myndig¬
heten, som pröfvar, huru vida det kan disciplinärt behandlas,
eller om det måste öfverlemnas till allmän domstol för att efter
allmän lag handläggas. Hvad derom än må sägas, denna under-
ställningsrätt är väl snarare ett »beneiicium» för ungdomen vid
universitetet, men det kan äfven blifva en väl så sträng bestraff¬
ning, beroende på förseelsens natur, som den någon domstol kan
pålägga, och derför behöfver denna rätt icke ingifva någon oro
hvarken hos motionären eller hos någon annan. Jag har aldrig
hört några klagomål öfver missbruk af denna pröfning, som i
dylika fäll försiggår hos det mindre akademiska konsistoriet, in¬
nan allmän domstol handlägger saken.
Jag instämmer i de åsigter rörande denna punkt, som det
tillfälliga utskottet här i sitt betänkande framlagt. Jag skall icke
vidare sysselsätta mig med denna fråga, fullt förvissad derom,
att de skal, som af utskottet blifvit anförda, och det som jag nu
blott antydningsvis varit i tillfälle att framhålla, äro alldeles till¬
räckliga, för att jag derpå skulle våga grunda ett yrkande om
bifall till utskottets förslag och således afslag å motionen.
Herr Hedlund: Det är en mycket gammal fråga, som här
föreligger, nemligen i afseende på den akademiska domsrätten.
Redan år 1822, om jag icke misstager mig, pågick eu skarp strid
mellan universitetsstyrelserna, synnerligen den i Upsala och en af
ledamöterna i den läroverkskomité, som då afgifvit sitt betänkande,
den berömde lagkarlen Johan Gabriel Riehert, hvilken utförligt
yttrade sig i ämnet och förordade upphäfvande! af den akademi¬
ska domsrätten. Hans svar på Upsala akademis utlåtande, i
hvilket vår store häfdatecknare Gei jer tagit eu framstående del,
hör till det mest dräpande, man kan läsa, i den tidens lärda
polemik. Richerts dom var ett ohjelpligt förkastande af den aka¬
demiska jurisdiktionen, och hans lärda afhandling innehåller eu
mängd bevis derför, hvaribland några visa, huru den akademiska
jurisdiktionen härleder sig från akademiens sammanställning med
presteståndet, hvarigenom universiteten fingo eu del af detta
stånds särskilda rättigheter, liksom alla andra stånd hade sina privile¬
gier. Det gäller nu till eu början den del, som den siste talaren,
den högt ärade prokanslern för Upsala universitet berörde, eller
den särskilda förmån för universiteten, som skulle ligga deri, att
deras alumner icke kunna framdragas för domstol utan den aka¬
demiska myndighetens medgifvande. Hvad denna förmån be¬
träffar, tror jag dock icke, att de akademiska myndigheterna skulle
längre hålla på densamma, om en framställning om dess upp-
31 N:o 34.
Lördagen den 28 April.
häfvande numera gjordes, ty den allmänna lagen gäller ju för Om inskränk-
alla, och icke böra studenterna derifrån få utgöra något undantag. nin9 tf uni'
En ömtåligare punkt, den hufvudsakliga delen af motio- disciplinära
närens framställning, är den disciplinära myndighet, akademie- myndighet.
styrelsen har öfver studenterna; och det är ganska rigtigt, som (Forts.)
utskottet sagt, att hvad som uppkallat icke blott motionärens
utan äfven många andras reflexioner i det afseendet varit det
beryktade verdandimålet. Utan att vilja qvälja de akademiska
myndigheterna eller kanslerns, ännu mindre högsta domstolens
utslag i detta mål, har enligt min åsigt detta mål för det all¬
männa medvetandet, för att icke säga den allmänna rättskänslan,
framstått såsom någonting i hög grad olyckligt. Några unge män,
som bildat en förening, utfärda inbjudning till offentlig diskussion
i — låt vara — ett ömtåligt ämne. Men hvarför ömtåligt? Der¬
för att man söker dölja undan förhandlingar i ett ämne, som i
det praktiska lifvet har en stor och bedröflig betydelse. Låt vara,
att detta var oförsigtigt, men man inbjöd äfven två af universi¬
tetets mest framstående lärare att deltaga i diskussionen, och, om
äfven otillständiga yttranden fäldes af obehörigt folk, måste man
erkänna, att styrelsen för föreningen var ganska oskyldig i denna
del. Åtminstone kunde man icke säga, att dessa personer gjort
något, som var kränkande för deras heder såsom akademiska
medborgare. Derför inträffade också det ovanliga, att det stipen¬
dium, som frånkändes en af de sakfälde, blef honom på enskild
väg ersatt till och med till högre belopp. Ehuru jag för min
del ogillar alla sådana sammanskott för att betala böter för den
ene eller andre, har jag verkligen deltagit i subskriptionen för
detta ändamål. Jag har mer än en gång vidtalats att bidraga
till gäldande af böter för tidningsutgifvare, som ansetts för hårdt
drabbade af lagens hand, men jag har aldrig velat vara med
derom. Vid detta tillfälle gjorde jag ett undantag. Jag har endast
anfört detta för att visa, hvilket intryck detta mål gjort på mångas
sinnen, och det icke blott bland ungdomen utan äfven bland äldre
folk. Deremot kan jag icke dela motionärens åsigt, att detta
skulle vara ett ingrepp i det fria tänkandet. Det vore något helt
annat.
Detta stränga förfarande af de akademiska myndigheterna
framstår så mycket egendomligare, då man icke utan skäl anmärkt,
att den disciplinära myndighet, som är lagd i konsistorii händer,
blifvit under lång tid ganska litet brukad på det område, den
borde brukas. -3 § i disciplinstadgan talar om, att under den
disciplinära myndighetens område kommer osedligt och förargligt
lefverne, benägenhet för starka drycker, skadligt umgänge och
tidsfördrif, trätgirighet och illvilja mot kamrater, eller försumlig¬
het i studier o. s. v., hvilket allt således bör af den disciplinära
myndigheten beifras så väl då anmälan derom göres som då det
eljest kommer till den akademiska myndighetens kännedom. Ingen
N:o 34. 32
Lördagen den 28 April.
Om inskränk- torde väl dock vara okunnig om, att bland ungdomen vid uni-
ning af uni- versiteten bedrifves ganska mycket osedligt och förargligt lefverne,
disdplinära källan till detta öfverliggeri, som bragt så stor del af ungdomen
myndighet, på fall och, märken väl, icke den minst begåfvade delen af ung-
(Forts.) domen.. Tvärt om! — Gent emot denna skärpa i det ena fallet
ställes slappheten i det andra, och det är naturligtvis detta, som
bragt hela den disciplinära myndigheten under debatt. Det var
också, såsom den siste ärade talaren antydde, det konkreta
fallet, som sätter hela lagen under debatt, och icke de teoretiska
spekulationerna.
Denna sak sammanhänger med det särskilda förhållande i
afseende på de gamla universiteten, att de i viss mån, liksom
våra ecklesiastika föreningar, voro territoriella. Universiteten i
Upsala och Lund äro liksom de främmande universitet, efter
hvilka de äro bildade, nära förbundna med den stadskommun, till
hvilken de blifvit förlagda. Att skiljas från universitetet blir då
liktydigt med att skiljas från universitetsstaden. Den disciplinära
myndigheten blir derför i viss mån af territoriel beskaffenhet,
livilket icke kan blifva fallet vid de nyinrättade institutioner, som
uppstå å andra orter, t. ex. karolinska institutet, eller tekniska
högskolan i Stockholm och högskolan i Göteborg, hvilken senare
högskolas statuter nu äro under utarbetande. Jag ber att för
den ärade motionären få nämna, att efter all anledning, åtmin¬
stone om de åsigter jag hyser få göra sig gällande, kommer
ordningsstadgan för den nya högskolan i Göteborg att blifva i
många afseenden betydligt strängare än ordningsstadgan för uni¬
versiteten i Upsala och Lund. Jag anser nemligen icke ett sådant
stadgande, som 9 § innehåller, vara korrekt, då det står, att
»skiljande från universitetet för alltid må ej någon ådömas, utan
att han vid allmän domstol blifvit sakfälld för sådant brott, att
han derefter ej må i allmänt värf brukas, eller att han, ehuru
varnad och tillrättavisad, i sitt lefverne gjort sig känd för så
osedligt föredöme och så skadlig inverkan på andra, att det för
god ordnings upprätthållande pröfvas nödigt honom slutligen från
universitetet skilja». Jag tror icke, att någon läroanstalt, som
vill uppehålla god ordning, kan finna sig uti, att den icke skall
ega rättighet att under lindrigare förhållanden, än 9 § stadgar,
skilja lärjungar från sig. För min del anser jag, att den lärjunge
vid en läroanstalt, som icke under viss föreskrifven tid genom¬
gått de examensprof, för hvilkas afläggande lian vistas vid uni¬
versitetet, bör från läroanstalten skiljas. Jag skulle för min del
finna det alldeles origtigt, att en institution, i synnerhet en sådan
der ungdom finnes, saknade allvarliga disciplinära stadganden.
Vi äro ju sjelfva här i kammaren, ehuru vi icke äro några ung¬
domar, underkastade sådana stadganden. För god ordnings upp¬
rätthållande måste det finnas föreskrifter samt myndigheter, som
tillämpa dem. Huru vida den akademiska myndigheten i sinom-
Lördagen den 28 April.
33 N;o 34.
fattning af ett stort antal lärare kan vara den rätta, eller huru vida Om inskränk-
det icke snarare borde vara eu disciplinerande nämnd inom n™l9 tf
konsistorium, som skulle utöfva tillsynen öfver studenterna, derom fovöpHMra
vill jag icke utlåta mig. Att det behofves disciplinära föreskrifter myndighet
och deras öfver vakande, derom är jag öfvertygad, och det be- (Forts.)
träffande såväl studierna som lefvernet. Man vet hvilken stor
magt exemplet utöfvar bland ungdom, och mången som kommer
till universitetsstaden med de bästa förhoppningar, slutar med att
gå derifrån förlorad. Ett sådant förhållande är djupt att beklaga,
och jag vet många föräldrar, som varit rädda för att skicka sina
söner till akademien till följd af de många olyckliga fall, der
förekommit. Ett sådant tillstånd bör icke få fortfara vid ett
universitet, utan det bör finnas allvarliga stadgar och ett allvarligt
öfvervakande, som omöjliggör sådant. Det är i alla föräldrars
och hela vårt lands intresse, att en bättre ordning i detta fall
åstadkommes.
Motionären anmärker, att detta öfvervakande leder till
inqvisition i hemmen. Denna s. k. »inqvisition» kan dock vara
både berättigad och nödvändig. Det sätt, hvarpå ungdomen lefver
i hemmen, är minsann icke det minst vigtiga, och till och med
i det fria landet, Amerika, står ungdomen under eu allvarlig kon¬
troll äfven i afseende på lifvet i hemmen.
Deremot skulle jag icke vilja vara med om några ingrepp
i det fria tänkandet, såsom den ärade motionären här framhållit;
och jag får i likhet med herr prokansler^ säga, att jag känner
icke något exempel på, att särskilda svårigheter eller olägenheter
drabbat någon student, derför att han vågat tänka fritt, och
hädanefter lär väl något sådant vara ännu mindre att befara,
sedan Upsala universitet skrifvit dessa vackra ord öfver ingången
till sin nya byggnad, »att tänka fritt är stort». Man har gjort
rätt uti att tillägga, att det finnes något ännu större, och det är
att tänka rätt, ty det är dock till detta vi böra sträfva, såsom det
högsta målet. Men såsom inledning till det rätta tänkandet har
man stält det fria tänkandet, och då har man icke någon anled¬
ning att tro, att en så stor grundsats skall mera hädanefter än
förr blifva åsidosatt.
Det var eu ledsam historia, detta Yerdandimål, ty derifrån
kunde dragas den slutsatsen, att det vore de akademiska myndig¬
heterna obeqvämt, att ungdomen sammanträdde och tänkte och
talade fritt i ett djupt allvarligt, sedligt ämne, men jag tror dock
icke, att man derför bör hysa några farhågor, och jag har icke
samma misstro till den allmänna meningens magt, som den ärade
motionären, när han förmenade, att denna opinion icke har någon
inflytelse på de akademiska myndigheterna. Fastmer tror iag
mig veta, att akademiens lärare äro tillräckligt barn af sin tid
för att uppmärksamma, hvad som kan komma såsom ett ärligt
och upprigtigt uttryck af den allmänna meningen, och jag tror,
Första Kammarens Prof, 1888. N:o 34. 3
N:o 84. 34
Lördagen den 28 April.
Om inskränk- att herr prokansler^ uppträdande i denna fråga just utgör ett
ning af mi- g^Qd fgr en sådan uppfattning. Jag anser för min del den tid
disciplinära icke vara aflägsen, då den akademiska j urisdiktionen kommer att
myndighet, upphöra; och jag vill hoppas, att en omarbetning af disciplin-
(Forts.) stadgan kommer till stånd, i viss mån i motionärens syfte, men
i viss mån icke, nämligen så att ungdomen ställes under öfver-
vakande, på det den icke må lättsinnigt förslösa tiden och för¬
summa studierna, för hvilka den kommit till akademien.
Jag vill icke göra något yrkande.
Herr C ar lb or g: Sedan utskottets betänkande på ett så
lysande sätt blifvit försvaradt af Upsala universitets prokansler,
har jag icke många ord att tillägga. Men jag skulle dock vilja
framhålla, att enligt mitt förmenande tiden för denna motions
framkomst icke varit väl vald. Det synes af motiveringen, hvad
som äfven hvar och en, som känner hvad som föregått, måste
antaga, att motionen tillkommit på tillskyndan af de studenter,
som straffats för sitt obetänksamma uppträdande i det så kallade
verdandimålet. Att nu på grand af den dom som föll i målet
eller af någon annan anledning söka åstadkomma förändring i
den gällande disciplinära myndigheten öfver studenterna, kan jag
för min del icke finna vara lämpligt. En lagstiftande församling-
bör, enligt min åsigt, med största varsamhet begagna den henne
tillkommande höga rätten att stifta ny eller förändra gällande
lag, hvaraf följer, att en lag icke bör ändras förr än den all-
’ männa meningen uttalat sig ogillande om hvad som finnes. I
detta fall har icke något sådant uttalande förekommit, snarare
tvärt om. Alla rättänkande, eller måhända rättare, betänksamma
medborgare gilla och godkänna den dom, som föll i Verdandi¬
målet, och hafva således gifvit sitt moraliska stöd åt den bestå¬
ende disciplinära myndigheten. Skulle någon gång inträffat,
hvilket jag icke har mig bekant, att missbruk förelupit vid till-
lämpningen af den akademiska domsrätt, som ännu finnes qvar,
så har den förorättade, såsom vi veta, rättighet att klaga hos de
öfverordnade myndigheterna, universitetets kansler och högsta
domstolen, så att äfven om det akademiska konsistoriet skulle
hafva misstagit sig, är jag fullt förvissad, att rättelse icke ute-
blifver. Här har såsom stöd för borttagandet af den akademiska
domsrätten åberopats ett yttrande af den frejdade lagstiftaren
Johan Gabriel Richert. Hans uttalade ogillande af denna doms¬
rätt afsåg dock icke så mycket de studerande som andra personer,
hvilka på den tiden sorterade under de akademiska myndigheterna,
nämligen en hel hop handtverkare, skomakare, skräddare m. fl.
För att nu återgå till den allmänna meningen, angående
föreliggande fråga, så synes hvad som nyligen förefallit vid Up¬
sala universitet antyda, att studenterna sj elfva icke anse de nu¬
varande stadgarne olämpliga. Icke långt'efter det Verdandimålet
Lördagen den 28 April.
35 N:o 34.
afgjorts, anstäldes val till ordförande för studentkåren. Såsom Om inskränk-
lämpliga kandidater framhöllos en verdandist och eu som icke mitf tf wni~
tillhörde detta samfund. Vid valet erhöll den senare öfvervägande disdmlinära
pluralitet, men verdandisten erhöll också ett betydligt antal röster, myndighet.
Detta gaf anledning till den förmodan, att han vid valet af vice (Forts.)
ordförande skulle härtill väljas, men äfven då blef han förbigån¬
gen af en tredje person, hvilken vid valet till ordförande erhöll
endast några få röster. Detta antyder, enligt mitt förmenande,
att studenternas flertal ogillar föreningen Verdandis uppträdande
och gillar akademiska myndigheternas åtgärder.
Jag är således fullt ense med mig sjelf att godkänna första
afdelningen af utskottets betänkande; hvad senare delen deremot
angår eller huru vida eu student skulle kunna få försona brott
mot gällande lag genom disciplinärt straff, hyser jag något tvifvel,
liksom äfven i utskottets betänkande sådana blifvit framstälda,
huruvida stadgarne i detta hänseende böra fortfarande gälla, men
på de af utskottet anförda skäl tror jag icke att giltig anledning
förefinnes till ändring ens i denna del. Ty äfven om det möj¬
ligen skulle kunna stöta någon för hufvudet, att eu student med
målsegaren kan få träffa uppgörelse angående eu begången för¬
seelse, så bör studenten, så länge han qvarstår såsom sådan, icke
undgå den disciplinära påföljd, hvilken han enligt universitets-
statuterna är underkastad. Således tror jag icke att någon som
helst ändring bör ske i den universiteten tillkommande disciplinära
myndigheten, utan anhåller att i alla afseenden få tillstyrka bifall
till utskottets betänkande.
Friherre De Geer: Den akademiska domsrätten var på den
tid, då Richert mot densamma uppträdde, något helt annat än
nu, icke blott, såsom den siste talaren upplyste, deri, att flera
andra än studenterna då voro densamma underkastade, utan äfven
deri, att de akademiska myndigheterna hade eu långt vidsträck¬
tare domsrätt öfver de studerande än de nu hafva. Den reform,
hvarigenom den disciplinära myndigheten reducerades till det
minimum, som man ansåg rådligt, skedde 1852, och numera bestå
de straffpåföljder, som kunna i disciplinär väg af den akademiska
styrelsen påläggas, endast i ett fråntagande till större eller mindre
del af de förmåner af universitetet, som en student såsom sådan
eger. Då ett universitet är en statens institution, hvarigenom
staten för speciella ändamål bekostar undervisning åt dem, som
frivilligt deraf vilja sig begagna, kan väl ingen sätta i fråga sta¬
tens befogenhet att bestämma de vilkor, under hvilka den vill
göra de studerande delaktige af dessa förmåner. Det står ju,
ifall någon, såsom motionären uppgifver, anser sig beröfvad all¬
männa medborgerliga rättigheter, hvar och en fritt att återvinna
dessa rättigheter genom att hvilket ögonblick som helst lemna uni¬
versitetet. Omöjligt lärer' det vara att beröfva universitetets styrelse
N:o 34. 36
Lördagon den 28 April.
Om inskränk
ning af uni¬
versitetens
disciplinära
myndighet.
(Forts.)
rättigheten att från universitetet skilja dem, af hvilka ingen nytta
eller t. o. in. positiv skada är att förvänta för det med universi¬
tetet afsedda ändamålet. Om nu universitetets rättighet att skilja
studerande derifrån måste upprätthållas, vore det allt för strängt
att icke tillåta det en varning, innan en sådan påföljd ådömes,
får föregå, och detta är just hufvudmomentena i de nuvarande
akademiska straffgraderna. De bevis, motionären velat hemta
från andra läroverk, har jag icke kunnat finna. Nu har en talare
redan upplyst, huru det i detta afseende förhåller sig i andra län¬
der, och hvad beträffar våra egna läroverk, af hvilka ett om¬
nämndes af den förste talaren, så hafva tekniska högskolan och
veterinärinstitutet, för hvilka båda såsom kompetensvilkor i regeln
fordras att hafva aliagt studentexamen, disciplinära föreskrifter
som visserligen äro mindre detaljerade än för universiteten, inen
inrymma fullkomligt lika stort omfång för de disciplinära straffen.
Hvad tekniska högskolan beträffar, behöfver jag ej läsa upp den
i detta fall gällande paragrafen, då den första talaren redan gjort
det, men jag erinrar om, att der falla under den disciplinära
myndigheten alla de fall, då någon genom oordentlighet, försum¬
lighet, osedlighet, vanartigt eller våldsamt uppförande samt olyd¬
nad och missaktning mot lärare stör den goda ordningen eller
vanhedrar läroverket. Vid veterinärinstitutet, som fått sina stad¬
gar 1867, är genom den 38 § bestämdt, att »felar elev mot hvad
stadgadt blifvit, eller visar han försumlighet i sina studier eller
mindre godt uppförande, skall han, efter felets beskaffenhet, var¬
nas af någon bland lärarne enskildt eller af föreståndaren, eller
varnas af föreståndaren inför lärarekollogium, eller förlora stipen¬
dium, om eleven sådant åtnjuter, eller ock genom lärarekollegiets
beslut skiljas från institutet». På samma sätt förhåller det sig
vid landtbruksinstituten, Ultuna och Alnarp. Här vill jag också
nämna angående Karolinska institutet, som nyligen, 1886, fått
nya stadgar, i hvilka är föreskrifvet att särskilda ordningsstadgar
böra utarbetas, att institutets lärarekollegium är sysselsatt med
utarbetandet af ordningsstadgar. Huru långt desamma komma
att sträcka sig kan jag naturligtvis icke säga, men jag tager för
afgjordt, att om icke rättighet för universitetens styrelser att der¬
ifrån skilja dem, som deraf gjort sig förtjente icke deruti intages,
skall i alla fall eu sådan rätt tillerkännas det Karolinska institu¬
tets styrelse, när deraf visar sig behof. Härmed vill jag icke
förneka, att nu gällande stadganden för de akademiska myndig¬
heterna äro i åtskilliga delar föråldrade, t. o. m. i vissa afseen
den icke fullt tydliga, men vi hafva många andra lagar, som äro
föråldrade vida mer än fallet är med dessa. I allmänhet anser
man icke så angeläget att förändra föråldrade lagar, om de icke
hafva visat sig medföra någon olägenhet vid tillämpningen. Nu
har motionären uppgifvit, att sådana olägenheter under senare
tider i alla instanser, som haft med lagens tillämpning att göra,
37 If:o 34.
Lördagen den 28 April.
in träd! och medfört orättvisor mot dem, som deraf blifvit lidande. Om inskränk-
Härmed kan, såsom i motionen antydes, knappast afses något nin9 .«/ uni
annat än det i dag mycket omtalade s. k. Verdandimålet, isyn- diZdMnära
nerhet som, under de sju år jag varit universitetens kansler, icke myndighet
från någotdera universitetet något annat disciplinmål dragits un- (Forts.)
der kanslerns pröfning. Om nu Riksdagen anser, att i detta mål
en orättvisa och skadlig lagens tillämpning har skett, då med-
gifver jag, att det finnes anledning för Riksdagen att ingå med
en så beskaffad skrifvelse, som nu är föreslagen. I motsatt fall
är den måhända icke lämplig, emedan den sannolikt kommer att
betraktas endast såsom en opinionsyttring mot den i detta mål
skedda tillämpningen. Då jag sjelf såsom kansler har deltagit i
denna tillämpning och deröfver till Kongl. Maj:t afgifvit min för¬
klaring, anser jag mig icke derom här böra orda, men då till
stöd för motionen åberopats några ord, som i denna förklaring
uttalats, vill jag inlägga en gensaga mot det sätt, hvarpå detta
skett. I motionen står: att jag skulle hafva låtit förstå, att eu
dylik patriarkalisk myndighet, utsträckt öfver bildade män af
mogen ålder, icke vore tidsenlig. Yttrandet har rigtigare citerats
af det tillfälliga utskottet och det lyder så: »eu annan fråga är,
huru långt en patriarkalisk myndighet i vår tid lämpligen kan
sträckas öfver bildade män af mogen ålder» o. s. v. Genom
dessa ord har jag, så vidt jag begriper, helt och hållet undandragit
mig att yttra mig öfver det i besvären framstälda påståendet, att
en sådan myndighet, som der är i fråga, vore alldeles olämplig.
Men om man också i dessa ord läser någon tvekan, huru vida de
bestämmelser, som skulle tillämpas, vore i alla afseenden tillfreds¬
ställande, afsågs dock dermed närmast de olika meningar, som
vid målets behandling förekommo i konsistorium i afseende på
valet mellan de strängare eller mildare ansvarspåföljder, som pa¬
ragrafens latitud medgifver. I mitt tycke äro de gradationer, som
finnas i paragrafen, onödigt många, och då bestämmandet för
det ena eller andra väl oftast mer eller mindre är eu smaksak,
fann jag mig icke föranlåten att göra någon jemkning i majori¬
tetens inom konsistoriet beslut. Men alldeles icke har jag hvar¬
ken sagt eller menat, att den akademiska domsrätten borde upp-
häfvas ens i någon mån till den omfattning, som motionären
afsett.
Herr grofven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfär¬
dats till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr• Törnebladh: Jag skulle icke efter de anföranden,
som här i kammaren i. denna sak hållits, besvära kammaren med
ett yttrande, om icke i sammanhang med här förevarande fråga
stode en annan, som måhända borde något uppmärksammas,
kanske något mer än redan skett. Det är nämligen ganska möj-
N:o 34. 38
Lördagen den 28 April.
Om inskränk¬
ning af uni¬
versitetens
disciplinära
myndighet.
(Forts.)
ligt, att en del af kammarens ledamöter icke erinrar sig, att
Riksdagen icke längre tillbaka än senaste årets riksdag aflåtit eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande förhållandena vid universiteten,
en skrifvelse af sådan beskaffenhet, att regeringens omhänder¬
tagande af deri uttalade önskningsmål i sjelfva verket måste
komma att i icke oväsentlig mån inverka på ordnandet af för¬
hållandet mellan den akademiska ungdomen och dess lärare och
på sådant sätt också direkt eller indirekt beröra disciplinstadgan.
Jag menar den Riksdagens skrifvelse, som afser ordnandet af
studieväsendet vid universitetet, icke sjelfva examensorganisationen,
utan mera, såsom det i skrifvelsen heter, i afseende på önskvärd¬
heten af studiernas kraftigare befrämjande och studietidens be¬
gränsning inom det derför nödiga måttet. Skrifvelsen tillkom
visserligen i riksdagens sista timme, utan någon föregående ut¬
tömmande diskussion, men den är icke dess mindre att anse
såsom ett kraftigt uttryck af Riksdagens önskningar i frågan,
helst denna skrifvelse strängt taget kan anses tvenne gånger hafva
passerat Riksdagen. Förhållandet är nemligen det, att sedan för¬
slaget underkastats eu noggrann och vidlyftig utredning af Andra
Kammarens tillfälliga utskott, gillades och antogs detsamma för
dess del af Andra Kammaren vid 1886 års riksdag, men i följd
af Riksdagens afskalning hann icke förslaget att af Första Kam¬
maren slutbehandlas, under det dock, i händelse sådan slutbe¬
handling kommit detsamma till del, all sannolikhet är för handen,
att det redan då skulle hafva beslutits. Förra året blef verkligen
skrifvelsen af båda kamrarne besluten och hvilar nu hos regerin¬
gen. Det är temligen klart, att ett ändamålsenligt ordnande af
studieväsendet eller sjelfva sättet för studiernas bedrifvande måste
utöfva en kraftig inverkan på den akademiska ungdomens för¬
hållande äfven derutöfver, om det annars är lägligt, att det ord¬
nade arbetet är en mäktig faktor för befordrandet af äfven den
sedliga ordningen, åtminstone i yttre afseende och, så vidt jag
förstår, äfven återverkande i afseende på det inre. Nu är för¬
hållandet det, att den unge mannen, efter att i skolan hafva stått
under eu jemförelsevis sträng uppsigt och i alla händelser varit
underkastad noggranna bestämmelser i afseende på arbete och
studier, kommer till universitetet, der ett motsatt förhållande mö¬
ter, i det visserligen examina för honom äro anordnade och be¬
stämda, men medlen att taga dessa examina på bästa sätt icke
äro genom stadgarne föreskrifna, utan mer eller mindre beroende
på tradition. Under sista tiden har visserligen genom initiativ,
taget af just den omtalade föreningen, tillkommit, jag får säga
det, ett ganska aktningsvärd! bidrag till frågans lösning, men
det kan naturligtvis icke i och för sig vara tillräckligt, utan hufvud-
vigten ligger på, att saken ordnas ofvanifrån, och blir den det
— hvilket visserligen icke är lätt, men bör och måste naturligt¬
vis ske — så kan det icke underlåta att i sin mån bidraga till
Lördagen den 28 April. 39 jf!0 §4#
att gorå ungdomens vistelse vid universitetet fruktbärande, på Om inskränk-
samma gång det äfven bör minska de anledningar till farhågor nin9 af wni-
som nu förefinnas för öfverträdande af hvad i det ena eller andra ,vérsitftens
fallet är rätt och lofligt. tfÄT
Jag har endast velat göra detta uttalande för att för dem, Tfo^o '
som möjligen förbisett denna omständighet, fästa uppmärksam¬
heten på, att frågan härom ännu är i behof af lösning, en lösning
som jag hoppas den snart måtte få på det sätt, som bäst främ¬
jar universitetets verksamhet och naturligtvis i främsta rummet
den studerande ungdomens utveckling till nyttiga, gagnande och
tänkande medlemmar i samhället.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
de derunder framstälda yrkandena proposititioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare
på afslag derå samt bifall till herr Manicells i ämnet afgifna mo¬
tion, hvarefter den förra propositionen upprepades och förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och godkändes lagutskottets den 21 och 24
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af
väckt motion om ändrade bestämmelser rörande afkastningen af
skog å ecklesiastika boställen.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 i denna må- Tf.råga satt än-
nåd bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af väckt motion om äring i gäl-
ändring i gällande bestämmelser rörande landstingsskattens ut- lande bestäm-
görande. meker röran¬
de, landstings-
tt o • k ^ , „ _ skattens wt-
Merr bjocrona: Det förslag, som af motionären blifvit görande.
framstäldt och af lagutskottets majoritet tillstyrkt, berör en beskatt-
ningsfråga, men om andra sådana bruka vara synnerligen brän-
bara, så är deremot den nu föreliggande temligen oskyldig och
icke af synnerligen stor praktisk betydelse; den rör, om jag så får
säga, endast en princip. Såsom kammarens ledamöter hafva sig
bekant, är _ regeln enligt kommunallagarna den, att för statens
fastigheter icke erläggas kommunalutskylder, vare sig i stad eller
på landet, utom i ett enda fall, nemligen till den mindre landt-
kommunen, sockenkommunen, och detta af det lätt insedda skälet,
att det skulle inverka ofördelaktigt på sådana mindre kommuners
finansförvaltning, om de icke hade att beräkna eu årlig, regel¬
bunden inkomst af kronans fastigheter, lika väl som af annan,
inom dess område belägen fast egendom, och vidare af det andra
minst lika vigtiga skälet, att om icke ett sådant undantag stadgats,
Nso 34.
Ifrågasatt än¬
dring i gäl¬
lande bestäm¬
melser röran¬
de landstings¬
skattens ut¬
görande.
(Forts.)
40 Lördagen den 28 April.
skulle kronans arrendatorer sakna rösträtt i den kommun, der de
lefva och hafva sin verksamhet och derigenom äfven beröfvas
den politiska rösträtten. Sådana skäl finnas icke för fastighets¬
beskattning för den större kommunens, landstingets, behof. Nu
skulle ett bifall till utskottets förslag eller motionen ändra den
omförmälda regeln så, att erläggande af utskylder för kronans
fastigheter skulle blifva det normala och det andra förhållandet
undantag. Ser jag på den praktiska sidan af saken, så är för¬
hållandet sådant, att om en kronans arrendator verkligen har
någon behållning på sitt arrende, blir han derför bevillningstaxerad
och får således i förhållande till denna inkomstbevillning erlägga
landstingsskatt liksom alla andra, som hafva sig påförd sådan
bevillning efter andra artikeln. Detta är ju i sjelfva verket det
rättvisaste och vore väl det rigtigaste sättet att för kommunala
ändamål beskatta allt jordbruk, om det icke stötte på oöfver-
vinnerliga svårigheter att genomföra en sådan grundsats. Skulle
åter eu beskattning, sådan den här är ifrågasatt, erläggas, komme
arrendatorerna att få betala, om jag så får säga, en medelbeskatt¬
ning för hvarje år, som skulle utgå oberoende af, om de under
året haft inkomst eller icke. Jag ber att få i förbigående erinra,
att tidpunkten för eu sådan förändring är ganska olyckligt vald,
ty det torde vara mindre lämpligt att just nu, då arrendatorerna
allmänt klaga öfver betryck, åstadkomma en lagförändring, hvari¬
genom de komme att få betala utskylder för den arrenderade
jorden, oaktadt de faktiskt icke haft någon behållning eller inkomst
af sina arrenden. Beträffande det praktiska resultatet af den
ifrågasatta lagförändringon får jag nämna, att exempelvis i Öster¬
götlands län, der de flesta kronoegendomarne äro belägna, skulle
efter sammanräknade taxeringsvärdet å dessa fastigheter, om lands¬
tingsskatten antoges utgå med 10 öre på hvarje bevillningskrona,
hela beloppet, som under ett år komme att för kronans fastigheter
erläggas, uppgå till mellan 200 och 300 kronor. Det praktiska
resultatet är således ytterst obetydligt och det synes mig föga värdt,
att man derför åstadkommer någon lagförändring. Då man nu i
allmänhet icke bör göra lagförändringar eller besvära Kongl. Maj:t
med skrifvelser derom i andra fall än, då sådant är verkligt nyttigt
och nödigt, har jag, liksom flera andra ledamöter af utskottet ansett
mig icke höra tillstyrka den föreslagna skrifvelsen i ämnet. Saken
är emellertid temligen likgiltig, men jag skall, för att sätta kam¬
maren i tillfälle att uttala, hvilken princip kammaren anser vara
bäst och lämpligast, tillåta mig, herr talman, att yrka afslag
på utskottets hemställan och således äfven på motionen.
Herr von Baumgarten: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag ber att få nämna, att det hufvudsakliga skälet till utskottets
hemställan om en skrifvelse till Kongl. Maj:t var, att man ville
söka att i någon ringa mån åstadkomma likformighet i vårt beskatt-
Lördagen den 28 April, f. m. 41 jf;0 34.
ningssystem. Då statens arrendatorer betala skatt till kommunen Ifrågasatt än-
eller den socken, hvari de sjelfva bo, har man ansett, att de äfven drin3 i 3äl-
borde erlägga skatt till den större kommunen eller så kallade lands- lanfe bestäm~
tingsrätt, i helst de äro valbare till landstingsman och kunna i 7e lanisUnl
den egenskapen pålägga skatter, som de sjelfva hafva nytta af, skattens ut¬
spola till länslasarett, jern vägsbyggnader, döfstummeanstalter görande.
m. m. (Forts.)
Lagutskottets ärade ordförande kar nyligen visat, huru ringa
t. ex. i Östergötlands län, der det största antalet krono-
domäner, 380 stycken, finnes, eu beskattning af 10 öres bevillning
skulle utgöra, icke mer än två ä tre hundra kronor. Detta bevisar”
huru litet arrendatorerna skulle drabbas deraf, isynnerhet som
en stor del redan erlägga skatt till landstinget, derigenom att de
äro uppskattade till inkomst och derför skyldige att erlägga skatt
till landstinget.
Man har funnit lämpligt att just nu göra en ändring här¬
utinnan, då arrendatorerna erhållit en afskrifning af 10 procent för
det sista året, och statsutskottet har redan för detta år tillstyrkt
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen om afskrifning äfven i
år af 10 procent. Uppsägningsrätt för arrendatorerna, som det
önskat, har äfven varit beredd. Militieboställena voro förut skyldiga
att deltaga i ^landstingsskatten, men då de indrogos till statsverket,
sluppo de ifrån att erlägga skatt till följd deraf, att statens öfriga
arrendatorer icke gjorde det. Då nu ställningen är sådan, att
de mindre jordbrukarns hafva det mycket svårare än statens
airendatorer, har man ansett, att, huru ringa denna sak än är,
man likväl, då den är byggd på rättvisa och billiga grunder, icke
kunna! lemna motionärens yrkande utan afseende, hvarför utskottets
majoritet äfven funnit, att den föreslagna reformen bör ske. På
denna grund anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.
Herr Carlborg: Jag ber nu endast att med ett par ord
få angifva min ståndpunkt i frågan, nemligen att jag anser det
vara önskvärdt att utskottets hemställan bifalles.
Det förefaller nemligen mig, som sjelf är kronoarrendator,
vara i högsta grad orättvist, att bevillningsberedningen och taxerings¬
nämnden hvarje år efter sitt godtycke skola påföra kronans
arrendatorer bevillning för en inkomst, som under nu rådande
konjunkturer vanligen icke finnes. Deremot anser jag det vara
principielt rätt, att alla fastigheter betala landstingsskatt efter
samma grunder, och af detta skäl yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Herr Sjöcrona: Med anledning af den siste talarens anfö¬
rande ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att den beviil-
ningstaxering, som påföres kronans arrendatorer för inkomst, eger
rum, icke, såsom motionären i sitt förslag antydt, för att få ut
Första Kammarens Prof. 1888. Nio 34.
4t
N;o 34. 42
Lördagen den 28 April.
Ifrågasatt än¬
dring i gäl¬
lande bestäm¬
melser röran¬
de landstings¬
skattens ut¬
görande.
(Forts.)
landstingsskatt, utan endast på grund deraf att taxeringsmyndig¬
heterna ansett, att arrendator verkligen haft behållen inkomst af
arrendet. Finna de, att så är förhållandet, komma arandatorerne
helt säkert att påföras bevillning i alla händelser, äfven om nu
förevarande förslag ginge igenom.
Hela skilnaden skulle blifva, att en arrendator af kronoegen-
dom i så fall icke skulle betala landstingsskatten efter inkomstbe-
villning, utan i förhållande till fastighetens uppskattning.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grofven och talmannen enligt de yrkanden, som derunder frarn-
stälts, propositioner, först på godkännande af utskottets föreva¬
rande utlåtande och vidare på afslag å utskottets deri gjorda
hemställan, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner lagutskottets utlåtande n:o 45, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 39;
Nej — 47.
Föredrogs å nyo och bifölls sammansatta bevillnings- och
lagutskottets den 24 och 25 innevarande april bordlagda betän¬
kande n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§§ 38 och 4 i kongl. förordningen angående vilkoren för försälj¬
ning af bränvin m. m. den 29 maj 1885.
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 25 och 27 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15,
43 N:o 34.
Lördagen den 28 April.
i anledning af väckta motioner i syfte att bereda skydd åt statens
postverk mot intrång i afseende å befordran af slutna bref samt
af brefkort;
och skulle jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § riksdags¬
ordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas med-
kammaren.
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 25 och 27 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 16, i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ut¬
arbetande och framläggande af förslag till ordnande af döfstumme-
undervisningen i riket.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
aflöningsstat för tjenstepersonalen vid folkskolelärarnes pensions-
inrättning m. m.;
n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
beredande af tryggad besittningsrätt åt innehafvare af vissa å
kronans utarrenderade egendomar befintliga lägenheter;
n:o 51, angående statsbidrag för ny reglering af Luleå stad
i följd af den år 1887 staden öfvergångna brand;
n:o _52, i anledning af Kongl. Majds propositioner angående
anslag till inrättande af en tvångsarbetsanstalt vidi Svartsjö samt
angående vissa vilkor för Svartsjö slottsbyggnads jemte åtskilliga
andra lägenheters upplåtande för nämnda ändamål;
n:o 53, med anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
fortsättande under år 1889 af arbetena på nya kasernetablisse-
ment för svea lifgarde och andra lifgardet m. m.; samt
mo 54, i anledning af Kongl. Msjds proposition i fråga om
eftergift å 1887 års arrende för en del kronoegendomar samt om
befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden
äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen;
hvarefter på framställning af herr grefven och talmannen
beslöts, att dessa utlåtanden skulle sättas främst på föredragnings¬
listan till nästa sammanträde.
Justerades tio protokollsutdrag för detta sammanträde.
N:0 34. 44
Lördagen den 28 April.
Som föredragningslistan nu blifvit genomgången, medgaf
kammaren, på framställning af herr grefven och talmannen, att
de utfärdade anslagen till sammanträdets fortsättande på e. m.
finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 2,2 o e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, 0. L. Sranhäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.