RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Första Kammaren. N:o 33.
Onsdagen den 25 april, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 16, i fråga om skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till ordnande af döfstumme-
undervisniugen i riket.
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet proto¬
kollsutdrag, n:o 186, med delgifniug af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28, i anledning af väckta
motioner om ändring af gällande stadganden rörande grunderna och
sättet för markegångsprisens bestämmande, beslöt Första Kammaren,
på hemställan af herr vice talmannen, att hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott n:o 3.
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet proto¬
kollsutdrag, n:o 187, med delgifniug af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n.o 30, i anledning af vackt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utgifvande af eu
statstidning för legala tillkännagifvanden rn. in., beslöt Första Kam¬
maren, på herr vice talmannens framställning, att hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvud-
titel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Första Kammaren Prof. 1888. N:o 33.
1
Nso 33, 2
Onsdagen flen 25 April, e. m.
Angående
pension för
rektorn
C.L. Wåhlin
10 punkten.
Herr vice talmannen: Jag har anmält ram reservation mot
detta utskottets afstyrkande, och anhåller att fä fästa kammarens
uppmärksamhet på frågan. Rektor Wåhlin, som nästa är uppnår 70
års ålder, har under mycket lång tid tjenat i skolans tjenst, ända
sedan 1850. Han har varit ordinarie lektor i Lund från 1859 till
1866, sedermera“rektor vid folkskolelärareseminariet derstädes till 1870
och slutligen rektor vid allmänna läroverket i Malmö. Om han hade
varit qvar i egenskap af lektor vid elementarläroverket i Lund, hade
han nu varit berättigad till pension. Då han lemnade rektorsbefatt¬
ningen vid seminariet, hade han vid början af samma år erhållit
löneförhöjning, så att hans lön då utgjorde 4,500 kronor, och om han
qvarstått i denna befattning, skulle deu äfven berättigat honom till
pension. Under sådana förhållanden, synes det mig särdeles litet
öfverensstämmande med Riksdagens vanliga sätt att förfara, att anse,
att den omständighet, att lian på förordnande tjenat på eu vida vig-
tigare och ansvarsfullare plats, än den han lemnat, skulle vara till¬
räcklig anledning att beröfva honom all pension.
Hvad beloppet beträffar har Kongl. Maj.-t föreslagit detsamma
till 4,000 kronor, men då denna pension med afseende på. hans aflö¬
ning som seminarierektor skulle uppgått till 3,600 kronor, inskränker
jag mig till att yrka detta senare belopp, och anhåller, att kammaren
måtte bevilja detsamma.
Herr Sundberg: Jag instämmer, för min del, till alla delar i hvad
herr vice talmannen här nyss har yttrat, och jag tror verkligen icke,
att det skulle vara Riksdagen mycket värdigt att bifalla hvad stats¬
utskottet bär har föreslagit, eller rent afslag på Kongl. Maj:ts fram¬
ställning om pension åt rektor Wåhlin. Här föreligga nemligen sä
egendomliga omständigheter, att, om denne man både tjenstgjort på
den plats, till hvilken häri utnämndes 1859, det vill säga såsom lektor,
så hade han nästa år vid 70 års ålder varit ofelbart _ berättigad till
pension, och någon framställning från Kongl. Maj:ts sida hade varit
obehöflig. Vill man resonnera på det sätt, som statsutskottet gjort,
så inträffar det egendomliga förhållandet, att en man, som nästa år
i 39 års tid har tjenstgjort i statens tjenst som skollärare, och det
på ett mycket utmärkt, sätt, skulle betraktas såsom ett slagg extra
ordinarie, som stode utan all pensionsrätt, och skulle således på
gamla dagar blifva hänvisad att lefva på några besparingar, som
han under sin långa tjenstetid möjligen kunnat göra. Det är icke
mycket rimligt att gå till väga på det sättet. Wåhlin är formelt
oberättigad till pension, men reelt, med hänsyn till sjelfva saken,
måste han otvifvelaktigt hafva eu sådan rättighet. Hade han, i stället
för att blifva förordnad till rektor i Malmö från rektorat^ vid se¬
minariet i Lund, befordrats från sitt lektorat i Lund, så hade han
haft alla sina lektorsförmåner oqvaldt i behåll, således äfven pen¬
sionsrätt. Skall han nu, derför att han på grund af sin stora dug¬
lighet anmodats att blifva seminarirektor, när seminariet i Lund, det
största i riket, fullständigt organiserades enligt nu gällande författning,
Onsdagen den 25 April, e. m. 3 ]y;o 33.
blifva beröfvad sin pensionsrättighet, sedan han från denna plats fått Angående
ett ytterligare förtroende på grund af sin duglighet, nemligen att pension för
blifva förordnad till rektor vid Malmö högre elementarläroverk? Skalla Ä.?r
han på denna grund mista sin pensionsrätt? Jag tror väl icke, att Tp “ ,
det går an att på det sättet förfära. Jag ber kammarens ledamöter (tort9 )
fästa uppmärksamheten på den omständigheten, som jag tager mig
friheten ännu en gång framhålla, att om han blifvit förordnad från
att vara lektor, då hade han stått qvar som lektor, således äfven i
fråga om pensionsrätt. När han åter befordrades från seminariirektor,
så vet författningen icke om, att en så beskaffad tjenst kan stå ledig
och således öfvergår denna tjenst med dermed förenad pensionsrätt
tid annan person, hvilket nu också inträffat med afseende å rektor
Wahlin. När han nästa år är 70 år gammal och har tjenstgjort på
ett sätt, som är kort sag-dt utmärkt, och när han, om han stått qvar
såsom lektor, varit berättigad till den pension, som reservanten före¬
slagit, så instämmer jag med reservanten och yrkar afslag å utskottets
förslag samt bifall till reservationen.
Herr statsrådet Wennerberg:
Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å hvad utskottet deri hemstält, skulle bifalla
Kongl. Maj:s i ämnet gjorda framställning med den ändring, att det
föreslagna pensionsbeloppet 4,000 kronor utbyttes mot 3,600 kronor.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af ut¬
skottets i punkten gjorda hemställan och vidare på bifall till nyss¬
nämnda yrkande, hvilken senare proposition förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.
11—16 punkterna.
Biföllos.
17 punkten. Pension för
^extra provin-
Herr Sjöcrona: Jag är ledsen att nödgas ännu en gång i da o- sialläkaren
besvära kammaren med ett yttrande, angående eu pensionsfråga, men 4' F; LiPd~
jag hoppas att icke behöfva vidare yttra mig rörande denna hufvud- '°rS mka'
titel. Den här ifrågavarande personen, fru Lindfors, enka efter en
provinsialläkare, är, såsom herrarne behagade inhemta af det före¬
dragna betänkandet, numera 64 år gammal, lider af ryggmärgssjukdom
och är till följd deraf alldeles urståndsatt att genom arbete bidraga
till sitt uppehälle. Jag känner henne föga personligen, men som hon $
är bosatt i Mariestad, har jag varit i tillfälle om henne inhemta, att
hon för en i allo hedrande vandel och med kristlig ödmjukhet’bär
den tunga lott, som blifvit henne beskärd. Riksdagen beviljade 1878
henne. och hennes oförsörjda dotter en pension af 400 kronor, men
till följd af de ordalag, hvari detta beslut affattades, har statskontoret
ansett sig icke kunna utbetala denna pension till fru Lindfors, sedan
N:o 38.
i
Onädagen den 2E April, e. m.
Pension för hennes dotter i juli månad 1887 ingått äktenskap. Det är detta som
ea?tra yrouiw-gijVit anledning till hennes ansökan och Kongl. Maj:ts framställning,
A°F. Lind-'d^ h°n IUil få behålla pensionen till belopp af 400 kronor, hvilket
fors’ enka. blifvit af statskontoret varmt tillstyrkt med framhållande, att frågan
(Forts.) gäller ett högst obetydligt belopp. När Riksdagen beviljar sådana
pensioner som den ifrågavarande, åsyftar man ju dermed, att enkan
efter en statens tjenare icke må behöfva falla fattigvården eller den
enskilda välgörenheten till last. Naturligtvis bör en sådan pension,
i mån af mannens förtjenster och ställning icke sträckas utöfver den
yttersta nödtorften, men jag hemställer till hvar och en åt herrarne,
huru vida 400 kronor kunna anses för en person i fru Lindfors’ ställ¬
ning vara utöfver den yttersta nödtorften, då hon derutöfver icke har
att påräkna annat än ett litet understöd af 50 kronor från svenska
läkaresällskapet. Man kan invända, att hon förut måste försörja äfven
sin dotter med dessa 400 kronor, men så är icke förhållandet, tv
denna dotter kunde ett par år efter det pensionen beviljades sjelf
skaffa sig sitt tarfliga uppehälle genom eget arbete. Förhållandet är
alltså, att denna enka på de senare åren kunnat använda hela be¬
loppet 400 kronor för sina lefnadsbehof och nu skulle gå i mistning
af det belopp, hvarmed pensionen komme att minskas. Det skulle
ju också kunna tänkas, att hennes svärson borde i någon män hjelpa
henne, och jag har, då jag en enda gång under de åtta år, jag
vistats i orten, sammanträffat med henne, frågat henne på det be¬
stämdaste, huru härmed sig förhölle. Ilon svarade dertill, att svär¬
sonen, som innehar en anspråkslös befattning såsom bokhållare vid
Skutskär, vill jag minnas, har så ytterst ringa lön, att han nätt och
jemt kan försörja sig och sin hustru. Kommer äktenskapet att väl¬
signas med barn, så blir ju hans oförmåga att hjelpa ännu större.
Statsutskottet har både rätt och pligt att föreslå en besparing,
som är möjlig, men Riksdagen har också rätt och pligt att besluta
hvad som kan anses lämpligt och billigt, och då jag icke kan se
annat, än att det bör vara lämpligt och billigt, att denna enka. får
under sina, kanske icke sä många återstående dagar, behålla pensionen
oafkortad, så tillåter jag mig vördsamt anhålla, att kammaren ville, med
afslag å statsutskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Sundberg: Det är temligen sällan jag yttrar mig i denna
kammare, men de, som en längre tid varit med, hafva ofta funnit
mig här såsom målsman för enkor, och jag kommer äfven nu att
uppträda såsom sådan för den enka, om hvilken här är fråga. Jag
instämmer först och främst till alla delar i hvad den föregående
talaren yttrade. Jag ber endast vidare få erinra derom, att det är
visserligen sant, att, när denna pension beviljades, så beviljades den
åt enkan och hennes oförsörjda dotter, men den, som egentligen var
i behof af pensionen, och väl också har fått sig den tillgodo under
hela den tid, densamma har utgått, det har varit den af obotlig-
sjukdom lidande enkan, men alldeles icke dottern, som ganska snart
blef i tillfälle att kunna försörja sig sjelf. Och icke nog dermed,
utan hon har i någon, om ock ringa mån bort kunna bidraga äfven
till moderns underhåll.
5
A:o 33.
Onsdagen den 25 April, e, m.
Nu har denna dotter, såsom betänkandet mycket rigtigt upp- Pension för
lyser, blifvit gift, ergo, heter det enligt statsutskottets slutlednings-^’'®, P>'ovin-
konst, höra 100 kronor afgå från pensionen och merbemälda enkaARUnd-
åtnjuta 300 kronor i stället för 400 kronor. Men likvisst har samma fors' enka.
utskott, som föreslagit förminskningen, erinrat i sjelfva betänkandet (Forts.)
derom, att denna enkas ställning icke blifvit genom dotterns gifter¬
mål förbättrad, utan fastmera försämrad, ty det lilla stöd, som dottern
i _ ekonomiskt afseende skulle kunnat lemna henne, är med hennes
giftermål borta. Hon är nemligen, såsom den föregående talaren
erinrat om och såsom jag personligen känner, gift med en man, som
visserligen kan försörja både sig sjelf och henne, men icke är i
sådan ställning, att han kan bidraga något till en svärmoders under¬
håll. Under sådant förhållande synes det mig vara bårdt, att för¬
minska denna pension, hvilket icke heller Kong]. Maj:t eller stats¬
kontoret satt i fråga, och på de grunder, som äro anförda och som
äfven af nämnda myndigheter blifvit behjertade, tillstyrker jag, att
pensionen må fortfarande utgå med 400 kronor och således Kong!.
Majds förslag i denna del godkännas.
I detta anförande instämde herr Carlborg med flere af kammarens
ledamöter.
Friherre Leijonhufvud: Jag kan säga såsom den förste talaren,
att, jag hoppas, att, det är sista gängen jag i dag behöfver uppträda
i dessa pensionsfrågor. I öfrigt får jag säga,, att jag för min del
hjertans gerna önskar denna enka så mycket som möjligt, men då
det är fråga om hvad statsutskottet gjort, så vill jag erinra, att
statsutskottet är en korporation, som lemnar alla känslor å sido, och
behandlar allt såsom penningsak, och då har utskottet ansett, att
hvad två fått, icke gerna kan komma en till godo och således i
detta fall tyckt, att 300 kronor kunde vara nog. Jag skall icke
framställa något yrkande.
Sedan öfverlägguingen ansetts härmed slutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att beträffande den föreliggande punkten endast
yrkats, att kammaren, med afslag å hvad utskottet deri hemstält,
så vidt det skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställ¬
ning, måtte bifalla denna framställning oförändrad.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan och sedan på bifall till förutnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
18—19 punkterna.
Biföllos.
N ro 83.
6
Onsdagen den 26 April, e. m.
20 ‘punkten.
Lades till handlingarna.
Ifrågasattj
pension för
majoren J.
Ricthbergs
enka.
21 punkten.
Herr Nyström: Jag uppträder för en enka i den höga norden,
som har 10 oförsörjda barn och begär en hjelp af staten, en pension.
Jag är icke så lycklig att, liksom den i föregående punkt omnämnda
enkan, kunna påräkna herr erkebiskopens hjelp i denna sak, och
kanske icke någon annans heller, men många skäl tala för, att nu
ifrågavarande enka äfven skulle få hjelp, Icke heller vågar jag nu
göra något bestämdt yrkande om bifall till den anhållan om 800
kronor, som motionären framstäf utan jag vill blott göra ett ut¬
talande för den händelse Kongl. Maj:t till en kommande Riksdag
skulle vilja framlägga saken för Riksdagen. Utskottet har nemligen
sagt: »Om än de bekymmersamma omständigheter, i hvilka enkan
Ruthberg lärer befinna sig, kunde tala för beredande af något under¬
stöd åt henne, anser utskottet sig likväl icke böra frångå den grund¬
sats, som vid senaste riksmöten gjort sig gällande, att nemligen
frågor af förevarande beskaffenhet icke böra till Riksdagens pröfning
förekomma, innan de erhållit den fullständiga utredning, som endast
hos Kong!. Maj:t kan åstadkommas, hvarför utskottet hemställer, att
herr O. H. Ströms motion icke må af Riksdagen bifallas.» Då, så¬
som jag också finner, det kan hafva varit svårt för utskottet att nu
framlägga något förslag, så skall jag, såsom jag förut nämnt, icke
heller göra något yrkande, men vill dock hafva till protokollet an-
tecknadt, att enkan med de 10 barnen utan någon utsigt att kunna
föda dem och med en skuld efter mannen af 10,000 kronor, är i eu
högst blottstäld belägenhet och att hon är värd, från alla sidor sedt,
att vinna något understöd af staten.
Herr von Hedenberg: Det lär väl icke vara något tvifvel
underkasta^!, att hvar och eu af dessa, för hvilka pension begärts,
äro i högsta nöd och i behof af hjelp, men såsom utskottet har yttrat,
utredning föreligger icke i den ordning, som vanligen är fallet, och
derför har utskottet kommit till det slut, som det gjort. Jag vill
derjemte nämna, att denna fråga var synnerligen behjertad från ut¬
skottets sida och att man vid betänkandets affattande utgick endast
från principal synpunkt. Jag kan således icke annat än yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Törnebladh: Jag har visserligen icke inom utskottet del¬
tagit i behandlingen af nionde hufvudtiteln, men jag har gjort det
så många gånger förut, att jag kan mellan raderna läsa, att det är
en ytterst välvillig motivering, som egentligen vill framkalla en fram¬
ställning från annat håll, än den nu framkommit. Under sådant
förhållande torde det vara bäst att yrka bifall till utskottets för¬
slag, men med särskild! framhållande af den mycket välvilliga
motiveringen.
Onsdagen den 25 April, e. m.
7
N:o 83.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och utskottets i den före¬
dragna punkten gjorda hemställan bifölls.
22 och 23 punkterna.
Biföllos.
Föredrogos å nyo och biföllos statsutskottets nedannämnda, den
18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 36, i anledning af väckta motioner rörande dels nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter samt dels lindring i rustnings-
och roteringsbesvären;
n:o 38, i anledning af väckt motion om tillskott från statsverket
till rust- och rotehållares lega vid anskaffande åt ny soldat m. ra.:
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förändrad
lydelse af*punkt 2 mom. b) i grunderna för armébefälets pensionering;
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition angående er¬
sättning i vissa fall åt värnpligtige för inställelse vid inskrifnings-
förrättningar och samlingsplatser;
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af anslag till godtgörande af bergarelön för monitorn
Thordön; samt
n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för pensionsmessige officerare och underofficerare vid marinrege¬
mentet att från anslaget till nämnda regemente såsom pension åt¬
njuta skilnadeD mellan innehafvande lön och dem tillkommande
pension från amiralitetskrigsmanskassan.
Föredrogos å nyo och biföllos sammansatta stats- och banko¬
utskottets den 12 och 14 innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 1, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i kongl. förordningarna den 26 april 1861 angående dels en allmän
hypoteksbank för riket, dels de allmänna grunder, som vid hypoteks-
föreniugars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända; samt
n:o 2, angående eu af fullmägtige i riksbanken gjord framställ¬
ning om afskrifning ur räkenskaperna af ett till U. Ohlsson i Valle-
berga utgifvet statslånefondslån.
N:o 33.
8
Onsdagen den 26 April, e, m.
Föredrogs å nyo och bifölls bankoutskottets den 12 och 14 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 9. i anledning af motioner
om anskaffande af eget hus för riksbankens afdelningskontor i
Jönköping.
Ifrågasatt Föredrogs å nyo bankoutskottets den 12 och 14 innevarande
åtskiljande april bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af motion om åtskiljande
af kamrers- åt kamrers- och kassörstjensterna vid riksbankens afdelningskontor i
°tjenstema Östersund, Vexiö, Visby och Jönköping.
vid vissa
riksbankens Herr Nyström: Riksdagen är ju principal för riksbanken. Full-
afdelnings- mägtige omväljas, såsom kändt är, hvarje år. Ingen ordförande till-
kontor. gettes af Kongl. Maj:t utan äfven denne väljes af Riksdagen. Partierna
hafva, såsom vi veta, åtgörande! i sin hand. Ena gången kan ett
öfvervägande parti tillsätta helt nya män, andra året kan åter det
andra partiet, om det blir det öfvervägande, tillsätta män med all¬
deles olika åsigter mot de föregående till att styra riksbanken.
Riksbanken har, såsom kändt är, att se om en stor del af Sveriges
penningeväsen. Eu stor förändring är förutspådd och antagligen
kommer den snart till stånd, hvad penningeväsendet i riket beträffar.
De enskilda bankerna skola ju stryka på foten för riksbanken och
riksbanken skall äfven öfvertaga snart sagdt alltsammans, ty sedel-
utgifningsrätten skall indragas för de enskilda bankerna och öfver-
tagas af riksbanken. Vid sådant förhållande hade det fordrats och
erfordras eu styrelse, som vore bättre sammansatt och icke så af de
olika partiernas inflytande beroende som nu. Detta hör nu väl till
den stora bankfrågans lösning och förekommer nog framdeles, men
har ock menligt inflytande uti ifrågavarande fäll.
Den fråga jag väckt är blott eu underordnad fråga, men Riks¬
dagen bör se till, att icke heller de underordnade frågorna försummas.
Jag har väckt en motion om, att kassörs- och kamreraretjensterna
vid riksbankens afdelningskontor i Luleå, Östersund, Vexiö, Visby
och Jönköping måtte åtskiljas. Jag har gjort detta med afseende på
den kännedom jag har om riksbankskontorets i Luleå skötsel af en
kamrer, hvad kamrerare- och kassörsbefattningarna beträffar. Och
jag har föranledts dertill af praktiska skal, nemligen att vid det
afdelningskontor af eu enskild bank, som jag förestår, det funnits
nödigt, att, oaktadt inga anmärkningar beträffande redlighet före¬
kommit, låta dessa båda befattningar innehafvas af serskilda personer.
Det är derför och emedan jag icke tror, att det finnes någon enda
enskild bank, som har dessa båda befattningar lagda i en mans hand,
som jag tror mig hafva haft giltiga skäl att framkomma med min
motion. Visserligen har jag förutsett, att den skulle blifva afstyrkt
af bankofullmägtige och bankoutskottet, men jag ville ändock fästa
kammarens allvarliga uppmärksamhet på, att bär icke är sä bra
stäldt, som det bör vara. Vi hafva under de senare åren fått för¬
nimma, huru som bankförsnillningar inträffat på många ställen, fastän
ly ckiigtvis hittills icke i riksbankens afdelningskontor, men då riks-
9 N:o 33.
Onsdagen den 25 April, e. m,
banken bör föregå de enskilda bankerna med goda exempel i allt Ifrågasatt
hvad trygghet beträffar, så är det illa, att man lägger i en mans åtskiljande
hand så val utbetalandet af alla medlen, som ock deras uppskrifvande,
utan att de blifva kontrollerade af en annan. Så är det stäldt vid, tjenstéma
ibland annat, atdelningskontoret i Luleå, under det att vi på andra vid vissa
sidan gatan i enskilda bankens kontor hafva både en kassör och en riksbankens
kamrer, som hvardera förer sin kassabok, hvilken summeras för a{
hvarje dag och genomgås. I många fall inträffar, att de icke stämma *'
öfverens genast, men då måste de granskas, tills anledningen till °r 8'
skiljaktigheten påträffas, hvarefter kassan uppräknas i verkställande
direktörens närvaro och bör öfverensstämma med räkenskapen.
Detta är oundvikligt, om man vill hafva säkerhet, och annars
kunna, icke bankofullmägtige försäkra, att det är tryggt och säkert vid
afdelningskontoren. Jag vill ock påstå, att om det komme en bank¬
inspektör med duglighet och kännedom om räkenskaper, så kunde
lian, om han ville vara rättvis, icke annat än hemställa till banko¬
fullmägtige att. ändra nuvarande förhållanden. Hittills har saken
blitvit undanskjuten och allt ansetts vara bra, men jag undrar, hvad
bankofullmägtige skulle svara, om man frågade dem, huru vida de
kunde säga, att de ansvara för risken. Då tror jag, att de droge sig
tillbaka. Jag vill nämna, att vid de nämnda fem afdelningskontoren
har hittills ingen skada skett samt att jag ej har ringaste anledning
tro att kamrerarne äro annat än fullt pålitlige och redbare män,
men man bör icke ställa så till, att risk förefinnes.
Det är ock, från andra sidor sedt, alldeles nödvändigt att ändra
detta förhållande, ty särskilt vid Luleå afdelningskontor är det så
mycket göromål, att den nyligen aflidne kassören arbetade ut sig
och måste pensioneras, oaktadt han icke var mer än 60 år gammal,
och det framgick af läkarens uttalande, att denna öfveransträngning
förorsakats åt göromålen vid bankkontoret. Äfven ur denna synpunkt
sedt borde alltså de båda befattningarna skiljas.
Då nu emellertid icke bankofullmägtige och ej heller banko¬
utskottet velat lyssna det ringaste till min motion utan afstyrkt den
samma, såsom icke af behofvet påkallad, hvarvid de till och med
aberopat hvad revisorerna skulle hafva sagt angående afdelnings-
kontoret i Östersund, hvilket jag för min del icke kan anse inverka
på saken, så kan jag icke nu göra framställning om bifall till min
motion, utan vill blott fästa kammarens allvarliga uppmärksamhet
på, att det icke är så stäldt, som sig bör, i ifrågavarande fall och
om ordföranden hos bankofullmägtige vore här, skulle jag vilja fråga
honom, huru vida han tänkt sig, att det är väl bestäldt, när en person
skall skrifva upp hvad som utgifves och sjelf utbetala detta, utan att
någon kontrollerar detta, enär den, som har den dagliga tillsvnen,
hav så mycket annat att göra, att han icke kan följa dessa utbetal¬
ningar och anteckningar, utan kanske blott efter dagsarbetets slut
kan vara närvarande och göra sammanräkningen af kassan. Om af
misstag det skrifves upp eu större summa än hvad verkligen utbetalts,
så kan icke verkställande direktören i en hast upptäcka detta.
Jag vill anhålla, att kammaren ville hafva detta i minne till en
annan gång, och särskild! fäster jag de här närvarande banko-
N:o BB.
10
Onsdagen den 26 April, e. m.
Ifrågasatt
åtskiljande
af kamrers-
och kassörs-
tjenslerna
vid vissa
riksbankens
afdelnings-
kontor.
(Forts.)
fullmägtiges och bankoutskottets uppmärksamhet härpå, så att de
icke måtte låta denna sak längre gå såsom den gått.
Herr Nord enfel t: Då den föregående talaren icke gjort något
yrkande, kunde det icke behöfvas mer än att yrka bifall till banko¬
utskottets förslag, men han yttrade några ord, som jag dock anser
mig böra bemöta. Han sade nemligen, att det icke förefinnes någon
kontroll vid afdelningskontoren. Det finnes likväl i utskottets ut¬
låtande anfördt, huru det tillgår med denna kontroll. Ingen enda
utbetalning sker, utan ätt ilen annotera® af två personer. Detta torde
vara tillräckligt för ändamålet; och i berättelsen angående revisionen
i Östersund framhålles uttryckligen, att »hvarje farhåga i fråga om
riksbankens säkerhet bör anses utesluten genom den tillsyn öfver
rörelsen och göromålen, som den för förvaltningen särskilt ansvarige
styrelseledamoten vid kontoret dagligen utöfvar.»
Talaren nämnde vidare, att det icke skulle finnas någon enskild
bank, som hade det så stridt, att den vid något kontor icke hade
mer än eu tjensteman. Jag vet, att han är ledamot i styrelsen för
en enskild bank, men jag bär också en sådan befattning i en annan
bank, och jag kan försäkra, att det verkligen finnes bankkontor, der
icke mer än en tjensteman är anstäld, men så finnes derjemte en
särskild kontrollant, och alla utbetalningar ske således under kontroll.
Då något behof af förökad kontroll vid riksbankens afdelnings-
kontor icke förefinnes, enligt hvad de i ämnet mest sakkunnige
personer uttalat, och då en förändring i den rustning, motionären af-
sett, skulle föranleda ökade och onödiga kostnader, sä kan jag icke
anse det vara något skäl att bifalla motionen, hvarför jag i stället
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Nyström: Jag vill blott bemöta ett yttrande af den siste
talaren. Han säde nemligen, att bankerna hafva, kontrollanter. Men
i detta utlåtande hafva hvarken fullmägtige eller bankoutskottet
kunnat uppgifva, att det fins någon kontroll i afseende på utbetal¬
ningar på län o. s. v., utan endast hvad depositions- samt upp
och afskrifningsbevisen beträffar. Hvad uppgiften från Östersunds
bankkontor vidkommer, att allt der skulle vara bra, kan det väl an¬
tagas, att så möjligen är förhållandet. Men icke tror jag, att kontoret
sjelf är rätta auktoriteten i detta fall. Låt i stället en sakkunnig
bankinspektör komma dit, få vi se, om han vill, att det med afseende
på kontrollen vid riksbankens afdelningskontor skall tillgå påsätt
nu sker. För min del tror jag att han icke skall gilla det.
Herr Törnebladh: Jag skall icke vara mångordig, utan endast
till svar på den siste talarens erinran anmärka, att helt visst, om
verkligen någon sakkunnig bankinspektör skulle komma — någon
sådan fins nu icke förordnad och säkerligen blir ingen heller för-
ordnad för riksbanken — han dock skulle vara den förste att efter
tagen kännedom om de kontroller, som redan finnas, lika med
revisorerna af Östersundskontoret, anse dessa kontroller vara fullt
tillräckliga.
Jag yrkar bifall til! utskottets förslag.
Onsdagen den 26 April, e. m.
11
N:o 33.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och utskottets i det
föreliggande utlåtandet gjorda hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 12 Ifrån matt
och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning' afskrifvelse till
väckt motion om skrifvelse till Kong!. Magt med begäran om fram-o^atqärdir
läggande af förslag till bestämmelser i syfte att förhindra öfverdrifven till för-
Utförsel af ungskog. hindrande
af öfver-
Herr Dexel!: .lag beklagar att utskottet så litet beaktat min
motion, då jag anser det vara en fråga af största vigt för vårt land. ungskog '
Utskottet antyder, att afverkningen och utförseln af ungskog är
jemförelsevis ringa, och det kan väl bända, att så är förhållandet i
vissa delar af vårt land. Men i ej alltför långt från kusterna be¬
lägna skogstrakter sker afverkningen i så stor skala och så stort
omfång, att dessa trakter gå en snar ruin till mötes, såsom skog¬
bärande mark betraktad, så vida ej ifrågavarande utverkning inom
kort blifver hämmad. Frågan torde ej med denna gäng vara fallen.
Jag yrkar bifall till min motion.
Herr Anderson, Albert: Jag vill visserligen gerna i likhet
med motionären beklaga, att på ett eller annat ställe öfverdrifven
utverkning af ungskog till utförsel eger rum, och jag skulle, för
min del, liksom han mycket önska, att detta missbruk kunde bort¬
tagas. Men jag är icke med honom ense om sättet att afhjelpa
detta missförhållande. Utskottet har i sitt utlåtande gifvit, såsom
jag tror, goda skäl för den åsigten, att man icke, derför att miss¬
bruk inom en eller annan ort eger rum, bör införa en lagstiftning,
som öfver hela landet inskränker skogsegarnes rätt. Detta är det
bufvudsakliga skälet, hvarför utskottet funnit sig böra afstyrka bifall
till motionen, och utskottet har tillika, såsom det också sagt i sitt
betänkande, trott, att ett mera allmänt uttalande från någon ort bör
föreligga, innan man företager sig denna i sjelfva verket med hän¬
syn till skogsegaren ganska våldsamma åtgärd att inskränka hans
rätt i afseende på skogen. Bättre vore då, enligt mitt förmenande,
om man kunde komma derhän, att hos skogsegarne inplanta den
föreställningen, att det är i deras eget intresse att väl hushålla med
skogen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Öländer: Jag vill icke spilla många ord på den nu före¬
liggande motionen, då det väl icke är att antaga, att den i sin nu¬
varande form kan vinna Riksdagens bifall, men jag vill dock göra
Hägra erinringar med anledning af densamma.
Det förefaller mig, som om man icke borde alldeles likgiltigt
åse, huru vår allra förnämsta exportartikel så småningom beröfvas
staten. Jag har nu vistats nära tjugu år i Norrland och under
denna tid har skogsalverkningen för hvarje är ökats ofantligt. Jag
!*:o 33.
12
Onsdagen den 26 April, e. m.
Ifrågasatt är icke nu i tillfälle att angifva några siffror, men jag vet, att i
skrifvelsetill\)\ott en enda af Norrlands stora elfvar timmerantalet ett år med
om åtgärder ®1,1 kring en half million öfversteg föregående års afverkning. Det
till för- ;u' ju alldeles tydligt, att, allt efter som skogsafverkningen sålunda
hindrande tilltager, skogstillgången i samma man aftager, ty återväxten kan
af öfver- under så få år icke ens tillnärmelsevis motsvara den oerhördt stora ut-
utforseTaf doningen. Det kan således icke råda något tvifvel om, att Norr-
ungskog. lands störa skogar, Sveriges allra dyrbaraste egendom, för hvarje
(Forts.) 'år som går, allt mera glesna, att de till timmer tjenliga träden år¬
ligen minskas, och att, slutligen endast den mindre till pitprops
användbara skogen återstår. Då är det också helt naturligt, att
man skall, för att uppehålla en vinstgifvande industri, tillgripa denna
mindre skog och sålunda äfven så småningom beröfva jorden möj¬
ligheten till återväxt inom en icke alltför aflägsen framtid. När den
så kallade norrbottenslagen utfärdades, hvarför antogs den icke då för
hela Norrland? Hvarför blef den en speciallag gällande blott för
öfverstå delen deraf? Jo derför, säger man, att någon fara för öfver -
afverkning dä ännu icke fördans på något annat ställe. Men mig
synes, att man icke bör vänta till dess faran inträffat. Hjelpen kan
då komma för sent. .lag försäkrar herrarne, att om norrbottenslagen
i denna stund " infördes i hela Norrland, ingalunda skulle den hjelpen
komma för tidigt. Nu anför man och har alltid anfört, att staten
icke eger rätt att ingripa i enskildes eganderätt. Den principen må
vara rigtig eller icke, faktum är dock, att dylika ingrepp ofta skett
och måste ske nästan vid utfärdande af hvarje lag, som har rikets
ekonomiska val till mål. Vid sådant förhållande kan jag icke förstå,
hvarför detta icke skulle kunna ske i förevarande fall, då ett för
hela landet så vigtigt intresse står på spel.
I förhoppning att denna fråga icke dör vid denna riksdag,
utan en annan gång återkommer i en bättre och mera antaglig form,
vill jag nu icke göra något yrkande.
Herr Carlhcim-Gyllcusköld: För min del betraktar jag skogen
såsom all annan gröda, som växer på jorden, och tror icke det vara
möjligt, att i ett land med Sveriges frihet reglementera så, att man
icke skulle få använda sin gröda till hvad man vill eller på livilket
stadium deraf som helst. Skulle nu en sådan grundsats som den
ifrågavarande proklameras, förefaller det mig lika naturligt, att lag¬
stiftningen skall kunna träda emellan och förbjuda jordbrukaren att
t, ex. skörda hö, emedan deraf kunde blifva gräsfrö eller grönfoder,
emedan deraf skulle kunnat blifva spanmål för export. Hvad som
på lagstiftningens väg i detta afseende kan göras, hafva vi nyligen
sett åt den i denna fråga kompetenta myndighetens betänkande,
enligt hvilket man efter mycket omsorgsfull pröfning och utredning
kom till det resultat, att något vidare icke vore att göra i denna
sak och detta af den naturliga orsak, att en detaljerad skogslag för
vårt stora land med sina olika klimatiska förhållanden är praktiskt
outförbar. Det enda lagstiftningen, enligt mitt förmenande, skulle
kunna åstadkomma, vore eu generell bestämmelse att. der man af-
verkade skog, der skulle man ock sörja för återväxten. Men natur-
Onsdagen den 25 April, e. m.
13 N':o 88.
ligtvis skulle eu sådan bestämmelse icke kunna tillämpas på trakter, Ifrågasatt
som endast bära ljung eller dylikt. De senaste decenniernas er.skrifvelse till
farenhet bar för (Ifrigt ådagalagt, att, i samma män skogen fåttf^itaärÉr
värde, i samma män hafva ock ansträngningarne för dess såväl till för¬
om- som nyplantering blifvit större, och för närvarande pågår också hindrande
skogsodling å icke obetydliga arealer af riket, hvartill Riksdagen af °fver'
sjelf, genom beviljande af ett anslag, helt nyss medverkat. drifven
På grund af dessa förhållanden förenar jag mig med dem, som Uungskog
yrkat bifall till utskottets förslag. (Forts.)
Friherre von Krsemer: Då denna kammare så nyligen som den
17 sistlidne mars bifallit lagutskottets betänkande u:o 29, hvilket
innehöll ett afstyrkande af herr Fredholms motion angående allmänna
lagstiftningens ingripande i den enskildes dispositionsrätt öfver sina
skogar, sa kan jag väl icke på allvar tro, att kammaren nu skulle i ett
enstaka fall frångå sin då uttalade mening och vilja för en sä ren
obetydlighet, som här är i fråga, ingripa i en af statslifvets vigtigaste
principer, nemligen eganderätten. Det lins emellertid vissa slagord,
som verka med förvånande kraft, om också de icke hafva mycket
stor inre betydelse, och det skulle kunna hända, att, då ett sådant
ord vid detta tillfälle kan anlitas, någon olikhet i meningarne skulle
kunna uppstå. Jag skulle derför anse det oförlåtligt af mig, då jag
har samma öfvertygelse som tillfälliga utskottet, om jag icke här
yttrade några ord i denna fråga.
När jag talade om slagord, menade jag det för många så för¬
hatliga ordet grufstöttor eller såsom det på engelska heter pitprops.
Det har varit föremål för hat af en mängd skogsvänner, dem jag-
dock skulle vilja kalla vänner, som icke förstå skogens verkliga
bästa. Det är nemligen, enligt mitt förmenande, gifvet, att afsättning
är det, som bereder värde åt en produkt, och att, när en produkt
får värde, den också frambringas, ett sakförhållande, som fatt sitt
uttryck i ett, åtminstone i min hemort allmänt gängse ordspråk: »dyr
vara tryter icke.»
Hvilken ro! i förhållande till den skogsafverkning, som hos oss
eger rum, spela nu pitprops? En rent af försvinnande liten, mine
herrar! Den! största utverkning, hvartill våra skogar anlitas, sker till
husbehof af ved, gärdsel och byggnader, dernäst till brukshandtering^!
och först derefter till utförsel af gröfre virke, och sedermera komma,
såsom alldeles försvinnande qvantiteter, afverkniugarna till sparrar
och pitprops. Man har i domänstyrelsen upprättat en grafisk fram¬
ställning häröfver. Af denna, som jag har här i min hand, och som
är lätt öfverskådlig i följd af dess stora dimensioner, framgår huru,
i förhållande till hela skogsafverkningen, ställer sig åtgången till
ved och bränsle, derefter till byggnader och stängsel, sedermera till
kolning, derefter till utförsel af sågadt virke och bjelkar och slutligen
till sparrar och pitprops.
År det någon som kan tro, att denna lilla andel af det hela kan
hafva en så kraftig verkan, som den näst siste talaren uppgaf, att
den nemligen skulle kunna åstadkomma en fullständig förödelse af
våra skogar? Detta påstående synes mig vara en sådan öfverdrift,
N:o 33. 14
Onsdagen den 25 April, e. ro.
Ifrågasatt att blott eu enda blick på denna teckning bör .öfvertyga hvar och eu,
skrifvelse till„få det icke är möjligt.
om åtgärder Samme ärade talare, herr Öländer, nämnde också något i torbi-
till för- gående om återväxten, och att den omöjligen kunde bestrida afverk-
hindrande ningen. Jag tror dock, att han, oaktadt han uppgat sig hafva så
af öfver- länge lefvat i Norrland, likväl har en alltför ringa tanke om åter-
id förset af växten. I mellersta Sverige åtminstone är denna högst betydlig.
ungskog7 Enligt hvad erfarnes och skogskunniges i många år gjorda under-
(Forta!) sökningar gifva vid handen, växa nemligen der i allmänhet barrträd
under deras bästa växtperiod, d. v. s. från 20 till cirka 80 år, så
pass fort, att stammen tjocknar en tum på tio år. Man föreställe sig,
hvad detta gör pa en till stor del skogbevuxen provins! Låt vara att
träden möjligen tilltaga i groflek något långsammare i Norrland, så
blir det dock i alla fall, i betraktande af skogsviddernas oländighet
derstädes, mer än sannolikt att afverkningen knappast kan vara större
än återväxten.
Den ärade motionären har i sin motion uppgifvit, att ungskogen
i Norr- och Vesterbottens samt Gotlands län vore genom särskilda
skogslagar skyddad. Detta är väl troligen en hvad man kallar
lapsus calami, ty i Gotlandslagen förekommer icke ett ord om förbud
att afverka eller utföra smärre dimensioner, utan der talas blott om
att skogen ej får så sköflas, att dess »naturliga återväxt omöjliggöres
eller äfventyras.» Motionären har också i sjelfva klämmen icke talat
om annat än norrbottenslagen, der verkligen utförsel af mindre träd
förbjudes; och denna lag kan således sägas innebära, hvad man be¬
hagar kalla skydd för ungskog. Ingalunda dock skydd mot sagde
ungskogs utverkning till ved, gärdsel och i allmänhet till så kalladt
»husbehof», samt ej heller til! kolning. Det är endast utförseln,
d. v. s. att afverka dessa mindre dimensioner för att indraga penningar
till landet, som är förbjuden!
Utförseln af pitprops är icke någon' gammal handtering. Den
började, enligt de uppgifter, som blifvit mig meddelade, egentligen år
1865 och utgjorde dä 2,915,000 stycken. Sedermera tilltog den, så
att den redan år 1866 utgjorde nära 5 millioner stycken stöttor, år
1867 57a millioner stycken och gick sä upp år från år, tills den
1873 utgjorde 15 millioner stycken. Men derefter gick denna export
något tillbaka igen, och det belopp, hvartill den uppgick 1884, det
sista år, för hvilket beloppet i stycken pitprops är kändt, var 17
millioner stycken, eller icke mycket högre än hvartill den hann redan
år 1873. Den har således icke växt till någon så förskräckande
siffra, som man från visst håll kanske skulle önska att göra troligt.
Dessa 17 millioner stycken pitprops innehöllo, enligt uppgift, cirka
370,000 kubikmeter eller omkring 14,0 )0,000 kubikfot. Tvä å tre af
våra större jernverk använda lätt samma belopp till kolning; och ofta
äro träden dervid ej mycket gröfre. I alla fäll ligger det i sjelfya
sakens natur, att pitpropsexporten icke kan få någon stor och följ¬
aktligen icke heller någon vådlig utsträckning, ty, dels är icke af-
sättningen obegränsad, dels är varans värde icke dertill tillräckligt
stort. Pitprops tål nemligen icke mer än en half eller högst eu
15
N:o 88.
Onsdagen den 25 April, e. in.
ruits landtransport till sjökommunikationen, om ej förtjensteu skall Ifrågasatt
bli ingen. ' ’ skrifvelse till
Hvad nu angår det berättigade i denna utverkning, detta sätt att ^nftaärler
tillgodogöra sig skogen, så synes det mig högst egendomligt att, till för-
medan man af vana vid och åt kärlek till den gamla jernhandteringen hindrande
aldrig ens märker, huru mycket skog, som åtgår till kolning, man af ?fver'
dock skall vara så fiendtlig mot denna jemförelsevis obetydliga u^fspl^af
pitpropsexport. Enligt hvad en erfaren skogsman nyligen till mig ungskog'
yttrat, och hvilket jag från andra håll äfven funnit bestyrkt, lär man (Forts.)
vid kolning numera kunna erhålla på sin höjd lx/a å 2 öre i netto¬
vinst pr kubikfot fäst vedmassa, men deremot vid försäljning af
pitprops om 3 tum i topp — de mest begärliga — ända till 13-öres
nettobehållning per kubikfot fast vedmassa. Härvid sker dock hastigt
sjunkning, ty pitprops om 4 tum realisera icke mer än omkring 7
öres och om 6 tum icke mer än 2 öres nettovinst per kubikfot, allt
vid helt kort landtransport. Detta gör således i medeltal ungefär
l'l3 öres nettovinst per kubikfot fäst vedmassa, då vid kolning skog,
som sagdt, realiseras med blott 11/a å 2 öres nettovins!. Denna vinst
af 77^ öre är ju dock ej så alldeles att ringakta! Pitpropsexporten
under år 1886 uppgick till omkring 17 millioner kubikfot, som torde
motsvarat 11 å 12 millioner kubikfot fäst vedmassa, och som således
torde inbragt_ en nettovinst för landet af cirka 800,000 kronor, utan
att räkna möjliga fraktvinster.
Jag hemställer nu till eder, mine herrar, om, då vi här hört så
ofta talas om landtbrukets betryckta ställning, och då jordegarne
också äro skogsegare, det kan vara skäl att välja just detta ögonblick
för att ytterligare inskränka de ringa förvärfskällor, som under de
tryckta förhållandena ännu här och der återstå för jord- och skogs-
egarne? Vill man dessutom vara konseqvent, så bör man vända sig
icke blott mot pitprops utan äfven mot en annan närgränsande in¬
dustri, som börjat uppblomstra i vårt land, nemligen tillverkningen af
pappersmassa; ty om pitpropsafverkningen rör sig med dimensioner
från 3 tum till 6 tum i topp, så afverkas för pappersmassa oftast
virke af ej mer än cirka 5 tum i topp, om ock stundom deröfver,
och upp till 8 å 9 tum.
Slutligen vill jag påpeka, att man genom alla sådana förordningar
och inskränkningar som den nu föreslagna bestämdt motverkar just
hvad man åsyftar, nemligen utvecklingen af en nationel skogsskötsel.
Ty hvar och eu vet väl, att i en skog, der de unga träden stå för
tätt, gallring är alldeles nödvändig; men gallring kostar arbete. Om
man kan använda de utgallrade småträden till pitprops eller vid något
högre _ ålder till pappersmassevirke, så blir gallringen gjord; annars
oftast icke. Nu torde någon invända, att detta kunde tillåtas äfven
enligt uorrbottenslagen genom syner och påstämplingar. Men besväret
och kostnaderna härför skulle alldeles afskräcka och dessutom äta
upp den ringa förtjensteu!
Slutligen vill jag nämna, att en fullt sakkunnig person sagt mig,
att den maximinettovinst, man nu kan göra på pitpropsvirke från
skog, som ligger vid kusten, eller 13 öre per kubikfot, är fullt lika
N:o 88.
16
Onsdagen den 25 April, e. rn.
Ifrågasatt stor som den vinst man kan göra per kubikfot pä sekelgammalt,
skrifvelse tillmoget y^-ke, 0m detta är till finnandes i långt aflägsna skogar.
o™åtgärder Man kan också spara för mycket, mine herrar! Och den dag
till för- kan komma, då virke icke är någon värdefull afsättningsprodukt, och
hindrande då kan det vara godt, att någon del af folkets och statens behof
af öfver- idifvit afhjelpt genom realisation i tid, en realisation, som, enligt mitt
utföraeTaf förmenande, icke innebär något frö till förstöring utan alldeles tvärtom
ungskog, deri kraftigaste sporren till ordnad skogsskötsel och dermed till skogens
(Forts.) framtida bestånd i vårt land.
Jag yrkar bifall till tillfälliga utskottets förslag.
Herr Nyström: Jag kan icke underlåta att med några ord be¬
möta ett par punkter uti friherre von Kommers anförande. Det vore
i sanning en sorglig sak, om den svenska representationen icke skulle
vilja vidtaga några åtgärder för att i någon mån inskränka den af¬
verkning af ungskog, som nu eger rum. Det förefaller visserligen
som om skogen aldrig kan taga ett slut, men man måste i alla fall
tänka på skogens återväxt. Jag tror att eu ganska stor utverkning,
och kanske större än man vill, försiggår äfven uti södra och mellersta
Sverige. Domänstyrelsen och riksdagen hafva också aflåtit skrifvelsertill
Kongl. Maj:t i syfte att få uppköpa stora områden, som förut varit med
skog bevuxna, för att nu omplantera dem och sörja för skogens återväxt.
Kan väl detta vara en klok hushållning, att först låta taga bort hela
ungskogen och sedan inköpa dyrbara marker, som icke hafva ett
enda träd, och omplantera dessa för oerhörda kostnader? Att slå in
på den vägen vore eu olycka för vårt land.
Redan nu pågår, såsom herr Öländer sade, en öfverdrifven skogs¬
avverkning i Norrland och det torde icke dröja länge, innan vår export
af bräder får väsentligt förminskas, en export, som inbringar Sverige
omkring 100 millioner kronor, d. v. s. ungefär Va af landets hela export.
Enligt skogskomiténs utlåtande minskas skogskapitalet med omkring
7I0 af detta belopp. Kan den svenska riksdagen med lugn åse en
sådan minskning på detta kapital, som, med en förståndig hushållning,
i en framtid skulle blifva allt större och större.
Jag kan icke heller gilla de åsigter, som friherre Krauner uttalade,
dä han påstod, att svenska Riksdagen icke skulle hafva rätt att
inskränka denna utverkning, då det vore ett ingripande uti den
enskildes rätt. Men har då icke staten ingripit uti fiskeri- och brän-
vinshandteringarna till stort intrång för den enskilde. Men uti ifråga¬
varande fall, der återväxten icke kan försiggå på mindre än 100 ä
150 år, här skulle staten således icke göra någonting, det är ett
tillvägagående, som jag omöjligt kan gilla.
Herr Carlheim-Gyllensköld sade, att man bör betrakta skogen
såsom eu gröda. Jo, det är nog sant, men det är dock den skilnad
emellan skogen och annan gröda, att den förra återväxer icke på
sekler, då den senare återkommer hvarje år. Jag har med detta
velat uttala, att jag icke kan godkänna den principen, att staten icke
skall hafva rätt att hämma den öfverdrifna skogsavverkning, som nu
eger rum. Det blir en olycka för vårt land, om denna afverkning får
fortgå så som det hittills skett.
Onsdagen den 25 April, e. in.
17 N:o 33.
Den förste ärade talaren frågade, hvarför norrbottenslagen icke ifrågasatt
kunde antagas af alla norrländska länen. Det koin sig deraf attskrifvdsetill
hvar och en ville hafva fria händer i denna sak och icke lida något-®’0”^-
intrång vare sig från det ena eller andra hållet. Då denna fråga
afgjordes, var jag icke närvarande annat än såsom åhörare på läktaren, hindrande
men jag har följt med densamma och vet att just detta var orsaken, af öfver-
hvarför* norrbottenslagen icke antogs äfven af de öfriga länen. Jag drifven
anser nu emellertid att det icke var någon fara, om den skogslag, w^rglf0a'
som gäller för norrbotteu, äfven i tillämpliga delar infördes i vissa (F^rtgf
andra län. or s'
Jag anhåller om bifall till motionen.
Sedan öfver!äggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält och vidare på
afslag derå samt bifall till herr Iiexells i ämnet väckta motion; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Föredrogs ä nvo och bifölls Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 12 och 14 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 8, i anled¬
ning af väckt motion om förhöjda utgifter för frakt af pitprops på
statens jernvägar.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 12 Angående
och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning a i’statsbidrag
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statsbidrag till tl\l slWd:
undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor. "tjiZT9
Herr Törnebladh: Jag har begärt ordet egentligen för att
denna fråga icke måtte utan diskussion passera inom Första Kam¬
maren; den är dertill alltför vigtig. Förhållandet är, att det beslut,
Andra Kammaren fattat i denna fråga, fattades med 4 rösters öfver-
vigt, 100 emot 96. Denna omständighet visar, att meningarne hafva
varit ganska delade, och om man tager närmare kännedom om den
diskussion, som i denna fråga fördes uti Andra Kammaren, framgår
också deraf, att icke blott emellan städernas representanter, utan
ännu mer emellan representanterna från landsbygden, yppat sig stora
meningsskiljaktigheter rörande behöhigheten och gagnet af den före¬
slagna åtgärden. Det är temligen gifvet, att eu och hvar måste
önska, att det qvinligt slägte, som går i folkskolorna, måtte ofta
och starkt sysselsättas med den slöjd, som är förqvinnor oundgänglig,
men deraf följer icke, att staten bör på ett sådant sätt, som här är ifråga¬
satt, ingripa. Det förhåller sig i sjelfva verket så, som utskottet angifvit,
att den qvinliga slöjdundervisningen redan nu, på grund af kommunernas
Forsta Kammarens Prof. 1888. N:o 83. 2
N:o 83.
18
Ousdagen den 25 April, e. m.
Angående initiativ och landstingens samverkan, bedrifves på rätt många ställen
statsbidrag och vinner allt större utveckling. Frågan blir då: är det nödvändigt,
till slöjd- ajt staten på detta skede ingriper uti denna undervisnings utveckling
U>åt6flickor ^eller kan det icke anses vara förmånligare, att saken får växa ut
(Forts) likasom inifrån, så att den helt naturligt sluter sig till och utbildar
sig omkring hvad som redan börjat ske och allt jemt sker utan
större apparater. Det har upplysts, att kostnaden för demfa under¬
visning, rätt fattad och rätt bedrifven, är så obetydlig, att det icke
med nödvändighet påkallas något statsunderstöd. Det har under
diskussionen i Andra Kammaren sagts, att det bidrag, som skulle
från statens sida ifrågakomma, antagligen mest skulle tillfalla sådana
kommuner, som minst deraf vore i behof, enär dessa kommuner
hade lättast att anordna en sådan undervisning, som här är i fråga,
och lättast att tillgodogöra sig en del af statsanslaget. Dermed
må nu vara huru som helst, någon sanning torde emellertid ligga
deruti.
En annan sak är den, att om slöjdundervisningen får en stark
utbildning och likasom ofvan ifrån tryckes fram, kan det lätt hända,
att den tager större dimensioner och utvecklar sig i eu annan ret¬
ning än som öfverensstämmer med hvad man kan anse praktiskt
gagneligt. Åtskilligt är att hoppas och vänta af hemmens åtgö¬
randen i dessa afseenden, ty huru vigtig! och rigtigt det än må vara,
att skolan härvidlag samverkar med hemmet, så är det dock, så
vidt jag kan fatta saken, det förnämsta för vårt folk och vårt land,
att inom de svenska hemmen den qvinligt slöjden bedrifves rätt, så
att icke hemmen få någon anledning att på skolorna kasta hvad de,
rätt taget, kunna i längden sjelfva åstadkomma, helst hvad som i
hemmen åstadkommes får en viss annan karakter och kommer att
sakna all anstrykning af någonting yttre och likasom på uppvisning
gjordt, som så lätt kan råka att vidlåda en mera, så att säga, teo¬
retisk undervisning, äfven om denna är ämnad att vara praktisk.
Så vidt jag kan fatta, är det temligen klart, att om och när mödrar
och qvinliga anförvandt^' i hemmen taga sig de unga an och lära
dem att förrätta de grofva sysslor, som de i en framtid skola hafva
att sköta, kommer detta redan från början att gifva de unga en
praktisk anläggning och för framtiden lära dem att framför allt se
på hvad som tillhör det ständiga, tysta och icke på något sken be¬
räknade arbete, som de antagligen under sin lefnadstid, åtminstone
de flesta, skola utföra och böra utföra, om de och de sjelfva i sin
tid skola kunna blifva till gagn och stöd för yngre slägten, som de
framdeles skola och böra hjelpa till att utbilda. Jag kan icke under¬
låta att i det fallet citera de ord, med Indika en talare uti Andra
Kammaren sökte belysa saken. De utgöra slutorden uti ett an¬
förande af herr Lasse Jönsson, och om det möjligen i dem kan ligga
någon öfverdrift, hvilket jag icke vågar afgöra, så innehålla de dock,
enligt min tanke, ett och annat att tänka på. Han säger:
»Vi tala här om slöjd. Men hvad menas nu med slöjd? Jo,
jag har den erfarenheten, att, då vi fatt eu lärarinna till orten, som
skulle undervisa i slöjd, eller någon folkskolelärarinna, som också
varit slöjdlärarinna, så hafva de fört med sig en sådan uppfattning
19 N:o 33.
Onsdagen den 25 April, e. m.
åt slöjd, att de lärt flickorna att sy blomster och göra halmflät- Angående
n in gar och andra grannlåter. Och detta har haft till följd, att de,'statsbidrag
som fått del åt den undervisningen, knotat mot modern, då hon slöjd
sedan velat undervisa dem i sin enkla slöjd, i de hvardagliga ochM|ftMdwr9
nödvändiga handarbetena. Då heter det: »Nej, det der är inte bra; (Ijort3)'
den och den gör det, som är mycket vackrare. Jag vill inte sätta
mig vid detta, jag vill hellre syssla med sådant, som vi undervisats
om i slöjdskolan.» Genom denna slags uppfostran lär man följakt¬
ligen flickorna att utbyta sina vanliga qvinliga arbeten mot konst-
slöjd; och detta är origtigt och skadligt för vårt land. Nej, låt oss
hålla den gamla industrin i ära och låt oss vara befriade från eu
sådan der konstslöjd! Ty om man på det viset uttränger de hus¬
liga arbetena, så kommer detta enligt min öfvertygelse att lända hus
och hem och land till skada, och derför röstar jag för afslag å ut¬
skottets hemställan.»
Det är allvarsamma ord, hvilkas vigt och värde jag dock icke
vägar att bedöma, .då jag icke tillräckligt känner förhållandena på
landsbygden, men jag har velat fästa uppmärksamheten på saken
just derför, att, det finnes många inom denna kammare, som äro
mera förtrogna med detta ämne, både hvad städerna och särskildt
hvad landet angår. Må de gifva sin öfvertygelse till känna och be¬
lysa ämnet så allsidigt, att ur diskussionen må framgå det rätta
resultatet, om hvars beskaffenhet jag icke vågar yttra mig. Jag-
skall icke göra något yrkande i denna fråga, fullt beredd att efter
diskussionen sluta mig till den, som jag funnit bjuda de bästa
skälen.
Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke neka till, att mig förefaller
som om nutidens uppfostringssätt i vårt land tagit en, hvad jag vill
kalla det, missrigtning. Förhållandet är nemligen, att man lägger
allt för mycket an på att uppfostra den ena hälften af menniska!!,
nemligen förståndet. Men det finnes eu annan sida, som i synnerhet
för flickan, med hennes blifvande kall i lifvet som maka och moder,
är af större vigt, och det är den uppfostran, hvarigenom hennes
karakter utbildas. Karakteren utbildas hufvudsakligen under moderns
ledning, under det flickan får vara till hjelp vid de dagligen före¬
kommande sysslorna, såsom att deltaga med modern uti att se efter
småsyskonen, biträda vid hushållssysslorna, sköta trädgårdslandet
o. s. v. Det är der hon lär sig arbetsamhet, lydnad, ordentlighet;
det är der hon får lära sig hopväfva qvinnans högsta prydnad —
förmågan att uppoffra sig för andra. Det är derför, som jag med
någon bäfvan ser ett förslag, som går ut på att ännu mera draga
flickorna ut ur hemmen.
Jag erkänner gerna värdet och vigten af slöjden, men jag fruktar
verkligen, hvilket antyddes af den föregående talaren, att de organ,
hvarigenom slöjden skall meddelas i skolorna, icke besitta och icke
kunna besitta de egenskaper, som för detta ändamåls vinnande äro
nödvändiga. Skollärarinnorna, med de fordringar, som för närvarande
ställas på dem, äro så upptagna med sin läsning, att de hvarken
hinna eller äro i stånd att sysselsätta sig med dessa simpla och
N:o 33.
20
Onsdagen den 26 April, e. m.
Angående enkla, men dock så vigtiga saker, som syning, stickning, spånad,
statsbidrag vät'nad, m. m. Det är äfven derför, som jag för min del föredrager
undervisningatt öfverlemna undervisningen i sådana saker åt en särskild person
åt flickorH inom hemmet eller åt någon inom socknen, han må sedan vara från
(Forts.! ett förmöget hem eller icke, som vill egna sin tid åt en sådan upp¬
fostran. Jag vet alltför val att en och annan skola lyckats införa
dessa enklare sysselsättningar, men, i likhet med den föregående
talaren, hyser jag en viss rädsla för att, om man skall utöfva på
skolväsendet i allmänhet genom beviljande af statsanslag högtryck i
detta fäll, man kommer att frambringa sådana frukter, som blifva
till föga gagn, huru vackra de än vid törsta flygtiga påseende tyckas
förefalla. Det är derför som jag inför det framlagda förslaget hyser
en så stor betänksamhet, att jag nödgas anhålla om afslag på det¬
samma.
Herr Anderson, Albert: Redan då riksdagen år 1877 bevil¬
jade anslag, för att bereda undervisning i slöjd åt gossar, förbisåg
man icke, att äfven flickor skulle behöfva lära sig slöjd. Hvad
som då gjorde, att anslag icke beviljades äfven för slöjdundervisning
för flickor, val' att man ansåg kostnaderna så ringa, att kommunerna
sjelfva skulle kunna åtaga sig bestyret dermed. Det bär visat sig,
att det anslag, Riksdagen beviljade för undervisning i slöjd åt gossar,
varit mycket gagnande, och det bör då naturligtvis ligga nära till
hands att ifrågasätta, huruvida icke Riksdagen borde gifva ett under¬
stöd för att uppmuntra äfven undervisningen i slöjd åt flickor.
Hvad som för mig gäller såsom det vigtigaste skälet för att bi¬
träda Andra Kammarens beslut i detta fall, är att skolstadgans före¬
skrift om skolgång i senare tider mera strängt börjat tillämpas, så
att flickorna icke hafva så lång tid som förr att uti hemmen in¬
hemta erforderlig undervisning i slöjd. Ehuru jag icke så noga känner
till förhållandet, föreställer jag mig dock, att den qvinligt slöjden
inom hemmen och i allmänhet inom familjer, Indika få sträfva för
sitt uppehälle, har gått tillbaka. Det är likväl en mycket vigtig
fråga att just denna hemslöjd, äfven hvad beträffar qvinnorna, befor¬
dras. När dessutom skolan nu mer gör anspråk på flickorna under
en längre tid och de icke hafva tillfälle att i hemmen lära sig hvad
de behöfva i fråga om slöjd, så ligger det i sakens natur, att skolan
äfven i det afseendet bör vara behjelplig. Hvad som af höll 1877 års
Riksdag från att bevilja anslag för slöjdundervisning för flickor var,
att kostnaderna ansågos så ringa. Men äfven för undervisning åt
flickor erfordras material och verktyg, hvilkas anskaffande medföra
kostnader, och om staten med ett ringa anslag kan understödja och
uppmuntra slöjdundervisningen äfven åt flickor, så att en allmän
slöjdskicklighet kan vinnas, säj tror jag, att en stor vinst vore
dermed förenad.
Det har yttrats en fruktan för, att om Riksdagen skulle aflåta en
sådan skrifvelse som den ifrågasatta, och staten komma att under¬
stödja den qvinligt slöjden i folkskolorna, det skulle kunna föran¬
leda dertill, att denna slöjdundervisning finge större dimensioner än
vederborde. Det är utan tvifvel en stor fara, som i detta afseende
Onsdagen den 25 April, e. in.
21
N:o 33.
föreligger, men jag ber att fä fästa uppmärksamheten derpå, att ut- Angående
skottet i sitt betänkande särskilt lagt vigt på denna sak, dä ut- statsbidrag
skottet säger: »Det måste vara angeläget att jemväl undervisningenundervisning
för flickor icke allenast i enkel linne- och klädsömnad samt stickning åt flickor.
utan äfven i spånad och väfnad främjas och utvecklas.» Det är (Forts.)
just dessa brancher af hemslöjden, som böra understödjas och upp¬
muntras uti folkskolorna. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö er o na: Det är ingalunda för att motsätta mig bifall
till utskottets här förevarande t betänkande som jag begärt ordet.
Jag anser för min del, att de medel, som Riksdagen anvisat för
befrämjande af undervisning i husslöjd, nog kunna behöfva i någon
män ökas, men jag har, i likhet med den förste talaren, ansett att
denna fråga är af så stor vigt, att den icke bör passera denna kam¬
mares behandling, utan att något derom yttras. Jag skall derför
anhålla, att få lemna några upplysningar, som måhända skulle kunna
tjena dertill, att nyttan af de medel, som Riksdagen för detta ända¬
mål anvisat, må blifva om möjligt större än hvad den nu är. För
närvarande tinnes på sjette hufvudtiteln uppfördt ett anslag till be¬
lopp af 25,000 kronor för befrämjande af husslöjd. Deraf anvisas
årligen 2,000 kronor till en extra resande undervisare, de återstående
23,000 kronorna utdelas hvarje år och ställas till länens hushållnings¬
sällskaps förfogande.
Dervid tages hänsyn till beskaffenheten af de åtgärder, som af
hvarje hushållningssällskap blifvit vidtagna för detta vigtiga ända¬
mål, och till de tillgångar, som hushållningssällskapen genom brän-
vinsmedel eller på annat sätt hafva att förfoga öfver. Med tillämp¬
ning af dessa fördelningsgrunder hafva de flesta län brukat tå anslag.
Det tinnes dock hushållningssällskap, t. ex. det i Göteborgs och
Bohuslän, som till följd af rikliga tillgångar icke begärt och ej
heller fått något anslag.
Vidare tinnes på åttonde hufvudtiteln uppfördt ett anslag för
undervisning i slöjd vid rikets folkskolor. Detta anslag fördelas
årligen med 75 kronor till hvarje folkskola, så långt anslaget räcker.
Det torde vara uppenbart att hvarken Kong!. Maj:t eller chefen för
ecklesiastikdepartementet vid denna fördelning till en så stor mängd
kommuner inom hela riket kan inhemta nödiga upplysningar för
att bedöma, om verkligen dessa kommuners folkskollärare visat eu
sådan duglighet, att de kunna med framgång meddela undervisning
i slöjd.
Nu har visserligen utskottet liksom Andra Kammarens tillfälliga
utskott endast hemstält, att Riksdagen måtte anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, »huruvida icke ett lämpligt anslag
af statsmedel borde äskas att årligen utgå såsom bidrag till de
kommuner, hvilka anordna undervisning i slöjd och handarbeten åt
flickor i skolåldern samt att Kongl. Maj:t täcktes, derest Kongl.
Maj:t finner saken värd understöd, till nästkommande riksdag in¬
komma med förslag dertill äfvensom till vilkoren för sådant bidrags
erhållande», men ser man på motiveringen, är det alldeles tydligt,
att, om denna hemställan utan vidare bifalles, kommer eu skrifvelse
N:o 33. 22 Onsdagen den 25 April, e. m.
Angående att aflåta» till ecklesiastikdepartementet och efter det inhemtade
StiU slöjd- yttraDden domkapitlen och möjligen folkskoleinspektörerna af-
undervisninggi/Vits, kommer Kong]. Maj:t att föreslå nästa Riksdag beviljandet
åt flickord af ett större eller mindre belopp, och om Riksdagen dertill lemnar
(Forts.) bifall, få vi således tre särskilda anslag, som hvarje år utdelas för
samma ändamål.
För att nu belysa, hvad jag åsyftar, vill jag i största korthet
nämna, huru det är stäldt i Skaraborgs län med slöjdundervisningen,
icke derför att jag anser anordningarne der vara företrädesvis för¬
träffliga, utan af den naturliga anledningen att jag bäst känner,
huru der är stäldt. Skaraborgs läns landsting bär anvisat ett årligt
anslag af 5,000 kronor och hushållningssällskapet 1,500 kronor. Dessa
anslag äro stälda till förfogande af länets slöjdkomité, hvilken till
hälften tillsättes af hushållningssällskapet och till hälften af lands¬
tinget. Denna komité har dessutom under sista året erhållit bidrag
från sjette hufvudtitelns förutnämda anslag och får äfven innevarande
år sådant bidrag. I afseende å medlens användning gäller ingen
annan bestämmelse än att de kommuner, som erhålla bidrag för
ordnande af slöjdundervisning, skola tillskjuta lika mycket som den
för dem afsedda summan.
Vi hafva sju särskilda slöjdskolor för gossar, fyra i städerna
och tre på landsbygden, en mera fullständig för flickor i Skara, en
mindre halmflätningsskola i Sköfde och tio särskilda så kallade sy-
skolor. Slöjd- och halmflätningsskolorna inspekteras hvarje år af
en dertill särdeles lämplig person, föreståndaren för skolan i Lid¬
köping, den största i länet hvilken är så beskaffad, att derifrån ut¬
gående elever kunna användas såsom lärare vid de mindre skolorna.
Ingen af våra slöjdskolor erhåller bidrag, förrän inspektören
vitsordat, att den deraf gjort sig förtjent genom sin verksamhet under
föregående år. Vid ett par af de i stad förlagda slöjdskolorna finnas
elever från landsbygden, hvilka, arbeta under ett större antal under-
visningstimmar. I alla slöjdskolorna undervisas elever från både
folkskolor och elementarläroverk samt i Skara från dervarande döf-
stummeskola. Hvad syskolorna angår, hafva de hittills icke varit
underkastade inspektion, men för de-1 as verksamhet afgifves årligen
berättelse. Det är dock min afsigt att söka på ett ändamålsenligt
sätt anordna någon kontroll. Dessa syskolor meddela undervisning
endast i enklare handarbeten såsom sömnad, stickning och tillklipp¬
ning och således icke i broderi och tillverkning af lyxsaker, utan
just i verklig hemslöjd, som ansetts hafva inom landet kommit i
lägervall. Skolorna äro icke på något sätt fasta eller ovilkorlig!
bundna inom visst område; när de verkat så, att man anser kunskap
i dess ämnen vara spridd till hemmen, och de blifvande mödrarna
således sjelfva ega förmåga att undervisa sina barn, kunna dessa
skolor utan svårighet indragas och förläggas till någon annan ort.
Vi hafva dessutom det sista året börjat med, och så vida tillgångarne
medgifva, skola vi äfven fortsätta hvarje år med anordnande af till¬
fälliga undervisningskurser inom de kommuner, som icke hafva fasta
slöjdskolor, men önska få sådana kurser inom sitt område anordnade,
och detta har omfattats med stor begärlighet. Om tillräckliga medel
Onsdagen den 26 April, e. m.
23
N:o 33.
finnas, kan man på detta sätt inom ett visst antal år sprida slöjd- Angående
undervisningen öfver hela länet. 1 Skaraborgs län finnas också
åtskilliga kommuner, som hafva sig tilldelad! statsunderstöd från undervisning
ecklesiastikdepartementet af 75 kronor årligen. Finnes slöjdskola åt flickor.
inom sådan kommun, så användas naturligtvis de 75 kronorna till denna (Forts.)
skola; de andra kommunerna använda bidraget, så godt de kunna, för
omförmälda ändamål och det ändamålsenliga i användningen är, så
vidt jag vet, icke underkastadt någon kontroll utom möjligen den,
som folkskoleinspektörerne kunna åstadkomma, så vida de hafva in¬
sigt rörande slöjdundervisning. Detsamma skulle förhållandet blifva
med det nya anslaget för slöjdundervisning åt flickor i folkskolorna.
Nu förefaller det mig, att bättre enhet och sammanhållning' i det
hela kunde åstadkommas, om alla anslag, som Riksdagen beviljar
för befrämjande af detta synnerligen vigtiga ändamål, husslöjden,
sammanfördes till ett och eu gång om året utdelades till hushåll¬
ningssällskapen, hvilka visat sig kunna och säkerligen äfven fram¬
gent skola värdigt motsvara det dem i sådant hänseende lemnade
förtroende. Jag skulle önska, att herrar statsråden och cheferna för
civil- och ecklesiastikdepartementen ville taga detta i öfvervägande.
För (ifrigt, såsom jag redan sagt, kommer jag icke att motsätta
mig utskottets förslag, utan anhåller om bifall dertill.
Herr Adelsköld: Den förste ärade talaren, som uppträdde i
denna fråga, syntes hysa den åsigt, att han ansåg allt för närvarande
väl ordnadt, i fråga om slöjdundervisning för flickor, och att sådan
undervisning bäst skedde i hemmen på det sätt, att mödrarna och
de äldre döttrarna toge hand om de små och lärde dem att spinna,
sy och väfva och all annan slöjd, som kunde förekomma i hemmen
och att i ötrigt saken var af kommunal natur, och att staten icke
deruti borde inblandas. Det är älven alldeles otvifvelaktigt, att om
saken vore ordnad på detta ideella sätt och det i verkligheten så.
tillginge, att de små flickorna finge i hemmen lära sig hvad qvinnan
och husmodern behöfva känna, så vore ingenting att säga om saken,
och undervisning i handaslöjd i skolor skulle icke erfordras. Men
hvar och en, som känner, huru det tillgår på landet och huru som
mödrarna, och de äldre syskonen, upptagna af arbete utom hus, och
dessutom uppfostrade som de äro utan att i sin ungdom fått lära
de allra enklaste hushållsgöromål, icke kunna uppträda som lära¬
rinnor, torde äfven finna att, om den fordom allmänna husslöjden skall
kunna återinföras i hemmen, så måste den nu inläras i skolan.
Det nämnda tillståndet, då de qvinliga medlemmarne i allmoge¬
hemmen sällan kunna tillverka de enklaste klädespersedlar, utan
måste anlita främmande biträden och hjelp härtill, är i sanning sä
sorgligt att allt torde böra göras för införande af bättre förhål¬
landen, och man måste beklaga, att icke mera blifvit gjordt i detta
hänseende, utan att det hittills fått gå som det gått. På sista tiden
har emellertid med synbar fördel undervisning i handarbeten införts
i åtskilliga flickskolor, och kommun och landsting hafva dertill lemnat
icke obetydliga anslag. Men för att icke landsting och kommuner
skola allt för mycket betungas har fråga uppstått, att staten äfven
N:o 33.
24
Onsdagen den 25 April, e. m.
Angående skulle bidraga till detta ändamål. För min del anser jag, att man
StiU*8tö'dS bör basta allt på kommunen, samt att en så vigtig sak som
undervisning undervisningen, der det gäller det uppväxande slägtets utbildning i
åt flickor!* kunskaper och vetande, det är statens ovilkorliga skyldighet i första
(Forts.) rummet att taga hand om saken och anslå de medel, som för ända¬
målet erfordras.
Den förste ärade talaren anförde ett yttrande från Andra Kam¬
maren, hvaraf skulle framgå, att i eu flickskola, som erhållit för
slöjdundervisningens befrämjande understöd af kommunen, flickorna
finge lära sig göra blomster och virka spetsar. Det är ju möjligt,
att förhållandet så varit på detta ställe, men sådant måste vara ett
undantagsförhållande och är helt säkert kommunalstyrelsens fel, som
icke öfvat tillsyn öfver skolan. Att sådant inträffat förvånar mig
emellertid mindre, än att den i sin kommun säkert mycket bety¬
dande man, som i Andra Kammaren lärer haft det citerade yttrandet,
icke genomdrifvit rättelsen i ett sådant missförhållande utan låtit det
passera. Då jag varit med om att i utskottet behandla denna mo¬
tion och ansett mig böra tillstyrka bifall i Första Kammaren till det
beslut, hvartill Andra Kammaren, visserligen med en ringa majoritet,
kommit, så får jag naturligtvis förorda bifall till denna kammares
tredje tillfälliga utskotts hemställan.
Friherre Barnekow: Då denna fråga nu är före, kan jag icke
gerna tiga. Jag hör nemligen till de personer, som, då man först
började ifra för husslöjdens återupplifvande, voro dess absoluta mot¬
ståndare, men jag har nu blifvit totalt omvänd och från att hafva
varit en fiende till husslöjden är jag nu eu dess varmaste vän. Den
förste ärade talaren sade, att vi i afseende på uppfostran lägga allt
för mycket an på förståndsodlingen; jag är nästan af samma mening.
Vi odla förståndet för mycket och låta våra barn läsa och plugga
allt för mycket i skolorna. Jag hoppas den tid skall komma, då
husslöjden äfven vunnit insteg i elementarskolorna, och jag hoppas,
att den till och med skall blifva obligatorisk äfven der. Den erfaren¬
het jag haft om slöjden har varit, att när den först kom, hördes så
många afvisa densamma: »för all del, kom icke hit med slöjden,»
sade de; »den kommer endast att göra intrång på vår lästid, så att
barnen icke få tid att lära, hvad som egentligen är af vigt » Men
hvad inträffade? Slöjden rönte i början mycket motstånd och mot¬
arbetades öfver allt på landet, och nu säga både lärare och för¬
äldrar, att det är alldeles förvånande, att sedan slöjden infördes, läsa
barnen bättre och kunna bättre. Huru kommer sig då detta? Helt sä¬
kert derigenom, att man sålunda får litet omvexling i det oändliga
pluggandet. Att slöjden således åstadkommit ofantligt mycket godt,
hvad den manliga ungdomen beträffar, är för mig alldeles uppen¬
bart. Nu säger man, att genom den för dem afsedda slöjdundervis¬
ningen skulle flickorna komma att dragas från hemmen; min lifliga
öfvertygelse är, att detta icke kommer att inträffa, men jag ber
äfven få framhålla den omständigheten, att i de flesta fall kunna för-
äldrarne sjelfva ingenting. De hafva ingenting fått lära af sina för¬
äldrar och kunna icke heller lära sina barn. Det är verkligen
Onsdagen den 26 April, e. m.
26 N:o 33.
bedröfligt att so, huru litet barnen i detta hänseende fä lära i hem- Angående
men. Ehuru slöjdundervisningen icke bör afse bibringandet åt ha ridt- statsbidrag
verksskicklighet, utan enligt min uppfattning skall ingå såsom enundJviminq
del i den allmänna uppfostran, kommer den dock att sprida känne- åt flickor.
dom om olika handtverk och möjliggöra för eu stor del af landt- (Forts.)
befolkningen att på ett nyttigt sätt använda de långa vinteraftnarne.
Det var eget att nu få höra talas om uppfattningen i denna
fråga hos den ledamot af Andra Kammaren, hvars yttrande en före¬
gående talare anförde. Mot nämnda ledamot har jag angående detta
ämne i det landsting, vi båda tillhöra, flera gånger uppträdt. Han
har framhållit sin åsigt, att slöjdundervisningen, som skulle bidraga
till att af bondsönerna göra halfherrar och af pigorna mamseller.
Jag säger då: undervisningen i fråga kan vara så illa anordnad, att
den verkligen medverkar dertill, men den kan också bidraga till att
göra dem till dugliga personer, och det är en sådan slöjdundervis¬
ning, som jag vill hafva. 1 denna slöjdundervisning må virkning
och dylikt gerna försvinna. Undervisningsfrågan är en af våra vig-
tigaste frågor, och jag går så långt, att jag påstår att om vi komma
att använda slöjden såsom rätt uppfostringsmedel, så skall det upp¬
växande slägte! blifva bättre. För närvarande lärer man i. skolorna,
såsom jag tror, alldeles tillräckligt, ja, mer än som beköfves; låtom
oss derför mer egna oss åt det praktiska, och det förnämsta medlet
härför torde vara en allmänt utbredd hemslöjd.
Då eu person af öfvertygelse viker från förut omfattade åsigter,
blir han vanligen en varm vän af hvad han förut bekämpat, och jag
får derför, då det föreliggande förslaget går i den retning, för
hvilken jag är i så hög grad intresserad, anhålla att kammaren
måtte bifalla hvad utskottet här föreslagit.
Herr Rundbäck: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna
fråga, om den icke blifvit föremål för debatt. Då nu så emellertid
inträffat, anser jag mig äfven böra meddela något af de erfarenheter,
jag gjort under den tid af 27 år som jag varit folkskoleinspektör.
Jag vill då genast från början tillkännagifva, att jag anser slöjd¬
skolorna för folket absolut nödvändiga i städerna, äfvensom för det
mesta vid bruk, jernvägsstationer, köpingar och andra ställen, der
det finnes en mängd arbetsfolk, som icke hafva jordbruk eller dylikt
att sköta. På sådana ställen, särskild! i städerna, äro både för och
mor ofta upptagna utom hemmet och kunna icke gifva sina barn
någon undervisning; dessutom lefva de vanligen under så små vilkor,
att de icke gerna hafva lämpligt arbete att gifva dem. Således är
jag öfvertygad om, att på dessa ställen de ifrågavarande anstalterna
äro en nödvändighet; men på samma gång får jag säga, att dessa
kommuner, särskild! städerna, icke alla behöfva det ifrågavarande
statsanslaget, emedan kostnaden för de billiga slöjdskolorna för flickor,
i jemförelse med sådana för gossar, är så ringa, att den mycket väl
kan bestridas, äfven utan statsbidrag.
Hvad landsbygden åter beträffar, har jag icke alldeles samma
uppfattning, som jag har i afseende på städerna. Jag får dock säga,
att min erfarenhet och mina iakttagelser, särskilt på de sista 15—20
N:o 33.
26
Onsdagen den 26 April, e. m.
Angående åren, inskränka sig till den provins, der jag är född och der jag
statsbidrag ver}cat under hela min tid. Men dessförinnan kände jag äfven för-
MwrfL-risMino^ållandena i vidsträcktare delar af riket, der jag reste omkring för
åt flickor.”att taga kännedom äfven om slöjdundervisningen.
(Forts.) För min del är jag till den grad eu vän af arbetsskolan i jem¬
förelse med lässkolan, att jag med biträde af presterskapet, skolråden,
och jag kan säga med hela allmogen inom folkskoleinspektörsdistriktet
.så ordnat undervisningen i de flesta fall, att hvarje afdelning af barnen
icke går i läseskolan dagligen mer än fyra månader om året; under de
andra fyra månaderna gå de blott en dag hvar eller hvarannan vecka
och under fyra månader hafva de ferier. Det är således åtta månader
om året, som barnen egna sig åt arbetsskolan, och blott under fyra
åt läseskolan. Men jag bär velat, betrakta arbetsskolan icke blott så¬
som en skola för att öfva flickornas fingerfärdighet, såsom i att sy
och sticka, utan jag ville att de skola lära sig allt slags för qvinnan
passande arbete, som förekommer i hemmet, det vill säga icke blott
sömnad och stickning, utan äfven att spinna och väfva; vidare mat¬
lagning, kokning, brygd, bakning, renhållning af huset, städning,
skurning, diskning och dylikt. Vidare böra de egna sin omsorg. åt
sina yngre syskon, lära sig att sköta ladugården samt biträda sina
föräldrar i enklare utarbeten i trädgården samt på åker och äng;
med ett ord, de böra lära sig allt som tillhör den arbetande klassen.
Jag lägger ofantligt mycken vigt på detta, att allmogens barn tidigt
få lust för och få sina anlag och krafter öfvade i allt sådant arbete,
som tillhör deras stånd och kön. Få de icke lära sig detta i tjd,
kan det hända, att de aldrig lära sig det och aldrig kunna blifva
dugliga tjenarinnor eller husmödrar.
Är arbetsskolans betydelse och uppgift så vidsträckt, så är det
naturligt, att hemmet är den bästa skollokalen, och att föräldrar och
äldre syskon böra vara lärmästare och lärmästarinnor. Om barnen
och de små flickorna under deras handledning gå från det ena arbetet
till det andra från morgon till qväll, så lära de sig alldeles oförmärkt
allt, hvad mor och öfriga medlemmar af huset kunna, och när de
läst sig fram, äro de redan färdiga, att taga tjenst och blifva dugliga
tjenarinnor. — Jag ber att få erinra om, att jag talar om småländ¬
ska förhållanden, som jag bäst känner till; det är möjligt, att andra
gjort andra erfarenheter. — Jag önskar derför gerna, att man icke
gör något som skiljer barnens uppfostran i arbete från föräldra¬
hemmet, åtminstone icke så länge som detta kan uträtta någonting.
Man klagar mycket i landet, att barnen nu för tiden dragas allt för
mycket från hemmet och föräldrarue, och jag tror att denna klagan
icke är alldeles utan skäl. Det synes mig derföre icke alldeles lämp¬
ligt att ytterligare, utom den tid af året, som läseskolan fordrar, draga
barnen från hemmen. Ty man må icke göra sig den föreställningen,
att det på landet går till såsom i städerna, så att man t. ex. kan
använda vissa, timmar om dagen till läsning och de öfriga timmarne
till annat arbete. Detta skulle val möjligen gå för sig, om man på
landet hade lämpliga lokaler, men i de fattiga landskommunerna
finnas icke sådana. Ytterligare är att märka, att gossar och flickor,
hörande till samma, afdelning, der måste undervisas tillsammans,
Onsdagen den 26 April, e. m.
27
N:o 33.
isning
åt flickor
(Forts.)
hvarföre det icke låter sig göra att sysselsätta det ena könet med Angående
undervisning i lässkolan, under det att 'det andra könet undervisas i statsbidrag
slöjd. Icke heller äro alltid lärarinnorna lämpliga till slöjdunder - Jndervisni
visnings meddelande.
Följaktligen måste slöjdskolan hållas under andra tider än läs¬
skolan, och på så sätt skiljer man barnen än mera från föräldrarne
och hemmen.
Nu invänder man kanske att detta är eu helt och hållet frivillig
åtgärd, och att de, som icke vilja inrätta slöjdskolor, kunna slippa.
Häremot vill jag dock göra en erinran, som grundar sig på gjord
erfarenhet. Om nemligen staten sticker fram sin hand med pengar
i den och säger: detta skolen I få för det eller det ändamålet, så
kan man vara säker på, att ganska många försöka att få pengarne
och underkasta sig de vilkor, som derför erfordras. Der finnes kanske
en lärarinna, som man vill söka bereda löneförbättring, eller någon
annan qvinna i församlingen, som man vill bereda tillfälle till berg¬
ning utan att gifva henne fattigunderstöd. Så inrättas ofta syskolor
i onödan. Det är min öfvertygelse, att så kommer att ske; men,
äfven om så icke sker, tror jag, att man icke bör framlocka sådana
skolor mer, än behofvet klöfver. Beträffande förut befintliga skolor,
vill jag erinra, att de ofta hafva svårt att reda sig, emedan de icke
hafva lämpliga lokaler och följaktligen icke plats för spinnrockar och
väfstolar, hvarför undervisningen måste inskränkas till sömnad och
stickning eller blott och bart öfning för fingrarne, hvilket är en allt
för ensidig sysselsättning, men då ligger frestelsen nära till hands
att öfva eleverna i annat finare handarbete, såsom virkning, brodering
och, som bär sagts, blomstersyning. Derigenom dragas emellertid
flickorna från det grofva arbetet, hvaraf uppstå åtskilliga olägenheter.
I detta afseende påminner jag mig just nu en liten erfarenhet, som
jag gjort. Jag kom en gång in på ett ställe, der jag träffade på
hustrun, som satt och hade något arbete för händer, hvilket hon vid
mitt inträdande hastigt stack undan.
Fn temligen lång flicka satt och läste i eu tidning. Jag frågade
då modern, hvad hon gjorde, och fick till svar: »skam till sägandes,
stoppar jag flickans strumpor». Då jag invände, att detta borde väl
flickan kunna gorå sjelf, svarade hon, att det ansåge denna vara för
simpel sysselsättning, ehuru hon lärt sig finare sömnad. Jag drager
inga slutsatser deraf, ty det kunde ju vara en tillfällighet, men det
kan gifva en antydan om, hvad jag befarar kunna blifva följden.
När nemligen flickor uppfostras till finsömmerskor, vilja de icke gerna
taga sig an grofarbetet.
Emellertid har jag med hvad jag nu sagt, hvartill åtskilligt annat
kunde läggas, icke velat uppträda' mot sådana slöjdskolor för flickor.
Tvärtom har jag sympati för dem och har derföre' äfven sökt bidraga
till inrättande af sådan, der vederbörande verkligen intresserat sig
för saken. Men jag tror ändå icke, att tiden ännu kan vara inne
att gifva understöd af statsmedel för att framlocka dem. Jag vill
emellertid icke göra något yrkande.
Herr Holm: Friherre Barnekow har sä varmt framhållit, hvad
N:o 33.
2S
Onsdagen den 25 April, e, m.
Angående jag egentligen velat i frågan säga, att det finnes icke mycket för
statsbidrag mig att tillägga. Jag kan dock upplysa herrarne om, att under den
undervisning’ iaS vai'if la"dtbo ~ JaS bf vant det nu i SO ar - har skol¬
år flickor, väsendet i mm hemtrakt gatt framåt med stora steg. blojden lag
(Forts.) nere under lång tid, till dess för några är sedan detta blef bättre
ordnadt. Vi känna ganska väl till af gammalt, att detta icke varit
synnerligt i presternas väg, utan initiativet togs af kommunen sjelf.
Här har talats om dessa slöjdskolor för flickor, och det har
sagts, att sådana vore obchöfliga. För 7 ä 8 år sedan inrättades i
Qvibille socken, hvilken jag tillhör, en slöjdskola för flickor. Det
gick till på det viset, att vi gingo omkring i församlingen, för att
söka erhålla nödigt tillskott för anskaffande af den erforderliga mate-
rielen; men det gick icke så lätt. Då var det någon, som hittade
på utvägen, att vi skulle taga våra gummor med oss och bilda en
fruntimmersförening. Detta lyckades till den grad förträffligt, att
när denna skola väl kommit i gång, och den har nu varit i gång i
inånga år, alla villigt erkände den stora nytta, denna slöjdskola gjorde.
Denna skola inrättades icke på det viset, att der broderades blommor
eller tillverkades lyxartiklar. Man skaffade spinnrockar och väf¬
stol' och alla sådana saker, som jag kan tänka mig behöfvas, för
att lära en ung qvinna sjelf tillverka sitt linne och sina kläder.
Denna skola har fortgått i flere år med de små bidrag, som kunnat
lemnas. Hvarje är hålla vi auktion på de saker, som barnen till¬
verkat, såsom tyg, kjolar, garn, strumpor, med ett ord allt sådant,
som är för arbetsklassen behöfligt; och för det, som inköpes på auk¬
tionerna, fördra vi icke någon större betalning, än att vi nätt och
jemt kunna hälla skolan med råmaterialier. Detta gör, att hvem
som helst kan köpa dessa saker, och det är ett godt och ärligt
arbete.
Man har sagt, att, om man skulle gifva anslag till slöjdskolor,
man skulle draga barnen ifrån läsningen. Nej, mine herrar, så är
verkligen icke förhållandet, tv sedan sådana skolor blifvit inrättade
på mångfaldiga ställen rundt omkring i orten och efter samma mön¬
ster, har lusten för läsning så tilltagit, att, när dessa barn gå ur
folkskolan för att konfirmeras, hafva presterna medgifvit, att de al¬
drig varit så goda, som sedan slöjdskolor kommo i gång.
Man har vidare sagt, att, om premier kommo till skolan, skulle
de kanske komma att användas för helt andra ändamål. Jag be¬
klagar, om inspektörerna skulle, om jag så får säga, låta draga sig
vid näsan på så sätt och icke bättre fullgöra sin skyldighet. Jag
beklagar, om så blefve förhållandet, men jag tror knappt, att någon
församling skulle vilja riskera att icke använda de pengar, staten
gifvit, till det vigtiga ändamål, hvartill de varit afsedda. Jag kan
för min del icke säga annat, än att dessa skolor, när de väl kommit
i verksamhet, haft så stor välsignelse med sig, att man knappt kan
berömma det tillräckligt.
Man säger, att barnen skola vara hos föräldrarne i hemmen.
I den trakt, hvarifrån jag är, är statdrängssystemet begagnadt i
sin största utsträckning. Eu del qvinnor, som tillhöra denna samhälls¬
klass, kunna icke sjelfva sticka en strumpa eller väfva ett lintyg.
Onsdagen den 25 April, e. m.
20 N:o 38.
Husslöjden är totalt försvunnen för det billiga priset på bomullsvaror.
Hvad tjenar det till. säga de, att vi hålla oss med ljus och arbeta 1
vid ljus; då vi köpa bomullsvarorna till så lågt pris, hafva vi ingen,,
fördel af att göra dem sjelfva. Dessa qvinnor gifta sig vid unga år,
de äro uppfödda af ofta dåliga föräldrar och, när de komma ut,
hvad kunna de? Ingenting. Åtminstone hafva de icke lärt sig
någonting i hemmen. Skall det missunnas dem då att få sådan
undervisning i skolan, att de lära sig blifva nyttiga menniskor och
dugliga mödrar, hvilket .är att hoppas, att de kunna blifva, då tle
sjelfva lärt sig något. Ännu hafva vi icke skördat några frukter
häraf, men jag hoppas och tror, att vi komma att göra Älet, om vi
taga oss saken an och underlätta den med något bidrag till dessa
flickskolor.
Herr grefve och talman! Jag ber att på det varmaste få förorda
bifall till utskottets förslag.
Herr Ekenman, Victor: Jag hade icke ämnat yttra mig i
föreliggande fråga, men med anledning af ett uttalande i början af
debatten af en ärad talare från Upland skall jag bedja att fä yttra
några ord. Den ärade talaren nämnde om förståndets utveckling i
skolan och Icaralcterens utveckling i hemmet. För min del under¬
skattar jag icke hemmens uppfostrande verkan, jag går till och med
längre än han sä till vida, att jag tror, att arbetet i skolorna ofta
är fåfängt, om icke barnen hafva goda hem. Men äfven om jag i
det afseendet står på samma ståndpunkt som den ärade talaren, så
kan jag dock icke komma till den konklusionen, att slöjdundervis¬
ningen i skolan motverkar det goda i hemmen. Tvärt om. Jag har
också någon erfarenhet i denna sak. Jag har nemligen i många år
deltagit i den storartade verksamhet, som inom Elfsborgs län egt
rum i och för utveckling af husslöjden, och hvad jag i det afseendet
förnummit, har gått i den rigtming, att slöjdundervisningen visat sig
för barnen välgörande.
Det är visserligen sant, att det egentligen är beträffande slöjd¬
undervisningen för gossar, som man har någon större erfarenhet, och
det är också sant, att man i början af denna undervisning kom
något på afvägar, men det ändrades snart. Jag föreställer mig ock,
att, om slöjdundervisningen skall vinna större utveckling, måste den
ordnas på praktiskt och lämpligt sätt. Så har skett i flere detaljer
inom Elfsborgs län. Der finnas äfven några undervisningsanstalter
för flickor i slöjd, och dessa anstalter hafva blifvit ordnade på ett
så praktiskt sätt, att flickorna fått lära sig enkel sömnad och dylikt
samt icke, som man här sagt, broderi eller slikt, som icke är af
större nytta för praktiska lifvet.
Men det är icke nog med att slöjdundervisningen medför, enligt
min erfarenhet, kunskap i att tillverka en hel del af hvad som bör
kunna tillverkas inom hvarje samhällsklass, utan den bar äfven i
mycket annat visat sin uppfostrande verkan. Frukten af denna
undervisning har nemligen varit icke allenast denna kunskap i sliijd,
utan äfven den, att barnen med mera kärlek omfattat arbetet i all¬
mänhet.
Angående
statsbidrag
till slöjd-
mdervisning
åt flickor.
(Forts.)
N:o 33.
SO
Onsdagen den 25 April, e. m.
Angående På den grund tillåter jag mig instämma i det beslut, hvartill
statsbidrag utskottet kommit.
till slöja-
wndcwiSTivfiQ
åt flickor'. Herr Casparsson: Liksom den förste talaren anser jag, att det
(Forts.) vore önskvärdast, att denna sak tinge växa ut af sig sjelf och på
kommunens eget initiativ; men då man vet, att detta åtminstone på
landsbygden icke alltid är så starkt, tvekar jag icke att ansluta mig
till utskottets åsigt. Samme talare framstälde önskvärdheten deraf,
att representanter från landsbygden ville meddela af sin personliga
erfarenhet i frågan, och med anledning deraf skulle jag icke tveka
att, ehuru tiden är långt framskriden, taga den litet i anspråk. Min
erfarenhet är visserligen icke vidsträckt; den omfattar blott den
kommun jag tillhör, men den är samlad under en tid af 31 år.
Under denna tid hafva vi nemligen haft slöjdskola för flickor, men
inga af de olägenheter, som här framhållits, hafva deråt försports.
Visserligen hände det, när denna skola först inrättades, att flickorna
ville egna sig åt finare arbeten eller, såsom en talare uttryckte sig,
»sy blomster»; men det tog snart slut med den saken. Med använ¬
dande af det inflytande, jag kunde ega på ledningen af socknens
angelägenheter, bestämdes det, att undervisningen skulle omfatta de
enklaste, i ett tarfligt hem nödvändigaste arbetena, sömnad, spånad,
stickning, väfnad; och hvad det beträffar, hvilket anförts såsom en
olägenhet, att de skulle få lära sig göra halmflätor, så ber jag att
få fästa uppmärksamheten derpå, att i den af Kongl. Maja år 1877
aflåtna propositionen står det verkligen upptaget såsom ett önsk-
uingsmål, att de skulle få lära sig flätningsarbeten.
Här har min granne till venster sagt, att detta skulle draga
flickorna från hemmen. Jag tror icke, att det behöfver hafva den
verkan, ty, såsom af flere talare antydts, har slöjden icke skett på
bekostnad af den tid, som barnen annars hafva ledig, utan omvex¬
lande med den för läsning anslagna tiden.
En talare har anfört, att kostnaderna för inrättande af slöjd¬
skolor för flickor skulle vara mindre, än om det gälde att inrätta
sådana anstalter för gossar. Det kan vara sant, om man endast af-
ser att meddela flickorna undervisning i sömnad, men för en full¬
ständig undervisning i väfnad och spånad blifva kostnaderna troligen
icke mindre, än när det gäller undervisning i slöjd åt gossar.
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, när
man gör allt för att uppmuntra hem- och husslöjden, det skulle före¬
falla underligt, om, sedan Andra Kammaren bifallit framställningen i
ämnet, Första Kammaren skulle utslå densamma, ty naturligtvis
skulle det fattas så, soro kammaren vore likgiltig för hemslöjden.
Undervisning i skolan tror jag skulle vara det kraftfullaste under¬
laget för uppmuntrande af husslöjden, ty åtminstone på många
ställen kunna icke hemmen i detta afseende bibringa någon under¬
visning.
Ehuru jag villigt medgifver, att slöjdundervisningen kan komma
på afväga!-, tror jag dock, att fördelarna äro så öfvervägande i jem¬
förelse med de befarade olägenheterna, att jag för min del icke
tvekar att understödja utskottets förslag.
Onsdagen den 25 April. e. m. 31 Jf:0 33.
flen- Bexell: Det är obehagligt att behöfva uppträda mot eu Angående
sak, som är modern, och i den ställningen är jag nu. Det är icke statsbidrag
för penningsumman, som nu är i fråga, som jag motsätter mig saken. MM slöjda
Det har uppgifvits, att flickorna icke i hemmen kunna få lära sig“”demswmi/
sticka, väfva, spinna in. in., men deremot protesterar jag; ännu atJtlckor
finnas icke sådana hem, och min åsigt är, att barnen genom dessa ' ortsO
skolor dragas allt för mycket från hemmen.]
Jag yrkar afslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
propositioner enligt de yrkanden, som blifvit framstälda, nemligen
först på ^ bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
och derefter på afslag derå, samt förklarade sig finna den förra pro¬
positionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Carlborg begärde votering, i ardedningShvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 9, röstar
Jä j
L>en, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja-39;
Nej-42.
Föredrogos å nyo och biföllos Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 12 och 14 innevarande april bordlagda utlåtanden:
N:o 10, med anledning af förslag om indragning af den agri-
kulturkemiska försöksanstalten vid Ultuna samt om'offentliggörande
åt eu öfver resultaten vid anstalten utarbetad sammanfattning; och
N:o 11, i anledning af förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om omarbetning af förordningen angående hvad i af-
N:o 38.
32
Onsdagen den 25 April, e. m.
seende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör af den 12 februari 1864.
Om utfär- Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 12
dande af ny och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning åt
författning väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Magt angående utfärdande af
konstmör en 11}' författning rörande kontroll öfver tillverkning och försäljning
af konstsmör.
Herr Tamm, Hugo: Herr grefve och talman, rnine herrar! Då
kammaren nyligen öfverlemnat till sitt utskott en med denna sa
nära sammanhängande fråga, får jag hemställa om detta betänkandes
återremitterande till samma utskott, för att på eu gång behandlas.
Herr Björnstjerna: Jag förenar mig i det af herr Tamm fram-
stälda yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på det nu förevarande utlåtandet
endast yrkats, att detsamma skulle till utskottet återförvisas.
Sedermera gjordes propositioner, törst på bifall till hvad ut¬
skottet i utlåtandet hemstält och vidare på detsamma» återförvisande
till utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Ifrågasatt
anslag för
tillfällig
nedsättning
i räntan å
hypotekslån.
Föredrogs å nyo sammansatta stats och bankoutskottets den 14
och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3, med anledning
af väckt motion om anslag till allmänna hypoteksbanken för åväga¬
bringande af tillfällig nedsättning i räntan å hypotekslån.
Herr Carlheim-Gyllensköld: Jag har begärt ordet, icke för
att söka åstadkomma någon ändring i hvad utskottet föreslagit, utan
för att påpeka ett par synpunkter, som varit för mig bestämmande
vid motionens afgifvande, och som till viss grad ökats i styrka under
riksdagens lopp.
Utskottet förebrår mig i sin motivering, att denna min motion
och min motion vid majriksdagen stå i strid med hvarandra. Ja, de
gorå det med afseende på frågan om lån eller anslag, och jag trodde,
att de vid majriksdagen ifrågasatta lånen skulle kunna inom temligen
kort tid till statsverket återbetalas, men enligt de upplysningar, jag
före innevarande riksdag vunnit, torde detta vara med störa svårig¬
heter förenad!, och derför har jag måst frångå denna ståndpunkt.
Om kufvudsyftet med motionerna att vinna lättnad för jordbrukaren
samt ernå en lägre allmän räntefot finnes ingen skiljaktighet i begge
årens motioner. För en eller flera föreningar gälde äldre reglementen
Onsdagen den 26 April, e. m.
33 N:o 33.
ända till 1871, der delegarne, enligt reglementet, sålunda vid lånetiden Ifrågasatt
egde att när som helst och till huru stort belopp som helst göra in- anfjc$.l(°r
betalningar eller kapitalafbetalningar. När nu dessa låntagare ne}[Sättmng
fordra att fä göra sina slutliqvider för att till lägre ränta konvertera i ränta a
sina lån, så kan tära uppstå för en sådan förening, och påtagligt är hypotekslån.
att detta äfven efter 1871 skulle utgöra en betydlig svårighet för (Ports.)
hypoteksföreningarna, som icke finge upptaga lånen, och således äfven
återverka på hypoteksbanken. Detta kan å andra sidan naturligtvis
icke vara gagneligt för öfriga hypoteksföreningar, som icke hafva
sådan bestämmelse i sina reglementen. Äfven har det varit för att
icke framkalla konstlade försök att undandraga sig hypoteksförenin¬
garna, som, efter min åsigt, det torde vara skäl att gifva statsunderstöd,
hvilket enligt min tanke skulle bidraga till att qvarhålla delegarena
i föreningarna, och sålunda vara ett steg uti hypoteksbankens in¬
tresse. Man har enskild! sagt åt mig, att det skulle ligga stats¬
socialism i min motion. Men det tror jag egentligen icke kan vara
allvarligt menadt, ty i så fall ingår det ovilkorligen litet socialism i
hvartenda anslag, som betalas till jernvägar och dylikt.
Det skulle vara ännu mycket mer att säga, men jag vill icke
upptaga kammarens tid. Jag hoppas och tror, att min motion kommer
att ligga till sig för framtiden. Jag har intet yrkande att gorå.
Herr Gahn: Jag ber blott att få upplysa den ärade motionären
om att rättigheten att inbetala lån i hypoteksföreningarna finnes blott
för några hypoteksföreningars äldre afdelningar, men icke för deras
yngre afdelningar eller föreningar, som inrättats efter tillkomsten af
lagen om allmänna hypoteksbanken, och då dessa äldre afdelningars
nu återstående lån äro relativt obetydliga och årligen förminskas
samt snart alldeles försvinna, så är i detta hänseende ingen fara för
handen.
Grefve Strö mfel t: Så länge diskussionen rörde sig blott omkring
motionärens förslag, hade jag icke skäl att uppträda, men då nu här
sagts, att endast de hypoteksföreningar eller deras låntagare, Indika
tillkommit före 1861, hafva rätt att utträda, ber jag få nämna, att
den frågan är enligt mitt förmenande icke så alldeles afgjord. Ty
såsom motionären nämnde, finnas hypoteksföreningar, för hvilka ett
tidigare sanktioneradt reglemente gälde ända till 1871 och hvilkas
låntagare sålunda mottagit penningar som lån under helt andra
vilkor och med helt andra rättigheter än de, som finnas intagna i
allmänna hypoteksbankens reglemente.
Huru vida den allmänna hypoteksbankens reglemente kan hindra
personer i dylika föreningar att inlösa sina reverser efter deras
ordalydelse och utträda ur föreningen, det lär väl framtiden komma
att afgöra och kan ej här bestämmas.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, bifölls utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan.
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 33.
3
N:o 33. 34
Onsdagen den 25 April, e. m.
Föredrog^ å nyo och bifölls Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 14 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, rörande
ändrade bestämmelser angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid
folkskolorna.
Justerades tolf protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, och sist sammansatta be¬
villning^- och lagutskottets utlåtande n:o 1.
Kammaren åtskildes kl. 10,o 9 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.