RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Första Kammaren. N:o 27.
Fredagen den 20 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
54—56 punkterna.
Biföilos.
57 punliten. TlM « valsade
och smidda
Herr af Buren: Då denna tullsats efter mitt förmenande m?*
är den allra vigtigaste, hvaröfver Riksdagen har att besluta, och
då jag har reserverat mig för att få en krona högre tull, än den
utskottet har föreslagit, så ber jag att få angifva'de skal, som
föranledt mig dertill. Utom de skal, som min reservation omnäm¬
ner, nemligen: att eu tullsats af 2 kronor 50 öre per hundra kilo¬
gram icke kan i någon nämnvärd mån hindra importen af utländskt
jern, hvilket bevisas deraf, att utländingarne fritt leverera här i
vårt land jern i stänger och knippor til! ett pris, lägre än 9 kro¬
nor per 100 kilogram, och att sådant jern icke kan hos oss till¬
verkas, med något skogsvärde för kol, under 13 kronor 50 öre;
att. det oaktadt, kolpriset under nuvarande förhållanden icke mot¬
svarar arbetskostnaden, hvarigenom kolsäljare, som utgöras till
största delen af mindre hemmansegare, icke kunna få något be-
taldt för den skog, de använda till kolning; att den af utskottet
föreslagna och nu af Riksdagen antagna tullen på smältstycken,
2 kronor för 100 kilogram, icke står i någon rimlig proportion till
den af utskottet nu föreslagna tulisatsen å stångjern, 2 kronor 50
öre; att vi hafva en import af 50—60 millioner kilogram jern till
värde af 8—9 millioner, hvilket arbetskapital med en verksam tull
kunde bevaras för den inhemska marknaden.
Utom alla dessa skäl finnas två stora kardinalskäl, som jag
beder få framhålla. Bet ena är, att den svenska jernhandteringen,
der den cj står i förening med sågverksrörelse, nu arbetar med för¬
lust. Under de senare åren har det synbarligen gått utför med
jernhandteringens idkare, trots otroliga ansträngningar, och under
Första Kammarens Prof.. 1888. N:o 27. 1
N:o 27. 2
Fredagen den 20 April.
Tull d valsade de två sista åren med en förfärande fart. Det talet, att bruks-
och smidda egarne vore de solidaste, kunde förr vara rigtigt, men det talet
innebär numera icke någon sanning, och det är alldeles klart, att
(Forts.) när man tager ur en kassa utan att lägga något dit igen, måste den
förr eller senare blifva tömd. När jag frågar våra motståndare,
huru vi skola bete oss mot den utländska konkurrensen, som_ hål¬
ler på att förqväfva vår jerntillverkning och dess afsättning inom
eget land, så svara de: lägg ned din handtering och bry dig icke
vidare om ett sådant lönlöst arbete. Detta är lättare sagdt än
gjordt. Att slopa alla dessa dyrbar a verkstäder, hvaraf tusendel
hafva sin utkomst, att afskeda en talrik, sträfsam befolkning, som bl i hvit
till detta hårda arbete invand och svårligen kan användas till något
annat arbete, att öfvergifva det yrke, som man sjelf från barndomen
växt in uti och som man älskar högre än allt annat, detta är icke
någon lätt sak. Det betryck, som nu råder, bär gifvit sig uttryck
i en mängd skrivelser, som jag haft äran få mottaga från de
svenska jernverken, nemligen: från Ljusneverken, egare Kempe;
Söderfors, Elfkarleö och Härnäs, P. Gr. Tamm; Axmars brak, C.
L. Schinckel; Robertsfors, Gr. O. Tundahl; Hallstahammar, L. W.
Larsson; Molnebo bruk, J. Vanjura; Sörfors, R. M. Wallerstedt;
Ströms bruk, R. Frisk; Galtströms bruk, E. Svedberg;Gravendal,
Knut Falk; Ludvika, Carl Edv. Roth; Frötuna, Jac. Fischer; Nis-
safors, Säl. Löwenskjöld; Fernaverken, C. F. von Herrmansson;
Storfors, J. Herlenius; Valåsen, C. J. Yngström; De Geersforss,
O. J. Andersson; Godegårds bruk, C. Grill; Schisshyttan, P. M.
Wetterqvist; Ränneshyttan, G. Ökman. Dessa skrifvelser äro un¬
dertecknade af mer än 1,000 personer. I sammanhang härmed vill
jag nämna, aft till bevillningsutskottets ordförande hafva skrifvel¬
ser ingått med begäran om samma tullsats, som jag nu yrkat,
nemligen: från Gryts bruk, friherre Hamilton; Bofors-Gullspång,
C. Danielsson; Svartå bruk, Leijonhjelm; Hasselforss, Fab. De Geer;
Laxå bruk, Carl Carlsson Lindberg; Skyllberg, A. W. Molin; Aspa
bruk, Robson; Strömsnäs jernverk, Schillberg. De först nämnda
skrifvelserna finnas bär i min pulpet, om herrarne deraf vilja taga
del, och alla de undertecknande instämma på det lifligaste i min
reservation och bedja eder, mine herrar, att med edra röster under¬
stödja densamma.
Bet andra hufmdskälet är, att alla näringar äro mer eller min¬
dre beroende af den svenska jernliandteringen, enär de vid jernver¬
ken hafva god och stor afsättning, i synnerhet för jordbrukets alster.
För att bevisa detta, ber jag att få framhålla, att, enligt sta¬
tistiska uppgifter år 1886, finnas inom vårt land 959 bearbetade
grufvor, 164 masugnar, 217 stångjernsverk, 35 stålverk och 139
jern- och stålmanufakturverk med en arbetsstyrka af tillsammans
30,000 personer*). Dessa smeder äro vanligen familjefäder och
hafva stora familjer. Om jag beräknar, att dessa innehålla i me¬
deltal 5 medlemmar, så skulle det utgöra en personal af 150,000
*) Enligt af mig verkstäld beräkning efter mantalslängder m. in. uppgår
den vid de svenska jernbruken engagerade arbetsstyrkan till omkring 100,000
personer.
3 >T:o 27.
Fredagen den 20 April.
personel', och enligt hvad våra motståndare upplyst OSS Om, så Tull ä valsade
åtgår det för hvarje person 1 tunna spanmål årligen, och skulle °!’h smidda
således, dessa konsumera icke mindre än 150,000 tunnor spanmål ^rnstänaer
förutom tusentals pund kött och fläsk samt smör, ost och mjölk. (io!nO
Vidare finnes det icke någon handtering, som behöfver så mycken
död arbetskraft, maskiner och dylikt, och slutligen är detta den
handtering, som förbrukar de mesta träkolen och annat bränsle
från våra skogar och sågverk. Såsom bevis på, huru stora qvan-
titeter sådant årligen förbrukas, vill jag exempelvis nämna, att
vid ett till mitt hem närbeläget bruk användas, för tillverkning
af 100,000 centner tackjern, 150,000 tunnor träkol och för tillverk¬
ning af 100,000 centner smältstycken 100,000 tunnor kol, summa
250.000 tunnor träkol. Dessutom användas för tillverkning af
100.000 centner stångjern omkring 600,000 kubikfot annat bränsle,
allt vid ett och samma jernbruk hvarje år. Man skulle här kunna
förebrå mig, att jag talar om jernhandteringen i sin helhet, men
det beror derpå, att alla olika tillverkningar och förädlingar af
jern betinga och komplettera hvarandra, och att stångjernet utgör
hufvudgruppen eller storindustrien inom jernhandteringen *). Pri¬
set på stångjern inverkar i hög grad på priset på tackjernet och
på priset på de förädlade jernprodukterna. Det är derför herrarne
böra besinna, hvilken vigt det ligger på att verksamt skydda denna
industri, emedan deraf har tackjernstillverkningen en icke obetydlig
fördel och skulle på så sätt kunna få någon ersättning för den låga
tullsats af 80 öre, som i går bestämdes, och hvilken tullsats icke kunde
sättas högre till följd af den olyckliga franska handelstraktaten.
Slutligen vill jag påpeka, att inom nordligaste delen af vårt
land pågår en högst olycksbringande export af svensk malm.
Denna svenska malm exporteras till England, och således kommer
man att i England tillverka svenskt jern af svenska malmer. För
min del anser jag denna malmexport vara en stor fara för vår
jernhandtering i allmänhet och särskildt för vår jernexport, och
derför är det så mycket vigtigare att söka bevara den inhemska
marknaden för vår egen del. Dertill kommer, att importen af jern
och jernvaror stigit i en oroväckande grad, så att då t. ex. under
femårsperioden 1871—1875 exporten ökats med endast 5 procent
från föregående femårsperiod, så har importen af samma slags
jerneffekter under samma tidrymd ökats med icke mindre än 345
procent.
Med anledning häraf vågar jag, herr grefve och talman, yrka
bifall till min reservation och heder alla, som ömma för denna lan¬
dets andra moder näring, med sina röster understödja mig.
*) Enligt kommerskollegii berättelser för år 1886 utgjordes tillverkningen
i landet i rundt tal af:
Tackjern 10,400,000 centner å 2 kronor .............................. 20,800,000 kronor.
Stångjern 5,600,000 B »5 » 28,000,000 »
Stål 1,800,000 B » 5 » 9,000.000 »
Jern och
stål manu¬
faktur 1,000,000 B » 7: 50 7,500,000 »
y.:« 27.
Tull ä valsade
och smidda
jemstänger
in. in.
( Ports.)
Fredagen den 20 April.
Herr G alna: Jag är icke så förmäten att jag tror, att de
ord jag kommer att uttala i någon mån kunna rubba deri öfver¬
enskommelse, som synes vara träffad, att genomdrifva bevillnings¬
utskottets betänkande i alla dess delar, men då nu så är förhål¬
landet, att vi måste underkasta oss detta nya tullsystem, hvars
grundtanke är en inbördes beskattning de olika näringarna emel¬
lan, och att den ena för att få tullskydd skall betala till den an¬
dra, så tror jag, att utskottet hade bort något fullständigare, än
det i denna punkt har gjort, följa den princip, som det på sidan
172 uttalar, att hvarje vara borde åsättas tull något så när i för¬
hållande till värdet af det arbete, som derpå nedlagts. Då jag
nu ser, hvilka tullsatser som äro åsätta under rubriken jern, så
finner jag, att denna innefattar de båda rubrikerna jern och stål,
med samma tullsatser för båda. Det torde vara ingen af herrarne
obekant, att här ifrågavarande artiklar af jern och stål ^markna¬
den betinga högst betydligt olika pris, beroende af olika kost¬
nader vid deras tillverkning. Så t. ex. tillverkas här i landet ett
stål, som har värde af ända till 100 kronor för de finaste sorterna
och i medeltal cirka 70 kronor för 100 kilogram. Jernet åter bär
i närvarande stund ett medelvärde af 12—13 kronor för 100 kilo¬
gram, och billigare stålsorter åtskilliga emellan dessa siffror lig¬
gande värden. Den föreslagna lika tullsatsen på dessa varor ut¬
gör i det ena fallet, nemligen för jern, omkring 20 procent, men
för det bästa stålet endast mellan 2—3 procent af varans värde.
Jag tror således, att det är alldeles origtigt, att nu, då tull skall
åsättas dessa varor, bibehålla den gamla gemensamma rubriken
“jern och stål" i tulltaxan. Fordom hade detta föga betydelse,
dels emedan det då icke fäns någon nämnvärd tillverkning af
finaste stål inom landet, och dels emedan så väl jern som stål
under en lång tid varit tullfria, men nu mera hafva de svenska
jernbruken börjat att allt mer öfvergå till tillverkning af den
förädlade varan stål, för hvilken fabrikation vi hafva särdeles lämp¬
liga råvaror och der träkolen hafva större betydelse än vid tillverk¬
ningen af vanligt jern. Endast på detta sätt kan man få något
så när betaldt för malm och träkol. Jag tror således, att det
vore alldeles nödvändigt, om man vill gifva bergsbruket någon
ersättning för de dyrare produktionskostnader, som det oveder-
läggligen blifvit underkastadt genom tullarne på lifsmedel, att
skilja på dessa rubriker. För min del kan jag icke se något annat
sätt än att för dessa varor tillämpa förtullning ad valorem, och
detta låter sig ganska väl gorå i afseende på dessa lika väl som
för andra, der betydligt skiljaktiga värden förekomma mom samma
varugrupp. Det blefve för svårt att i tullen särskilja de olika
qvaiiteterna. Att skilja mellan jern och stål kan man väl göra,
men att skilja mellan de olika stålqvaliteterna blefve nästan
omöjligt.
Jag vill icke nu göra något yrkande, men jag har velat fram¬
hålla, att det vid en blifvande bearbetning af tulltaxan blir nöd¬
vändigt att göra en sådan förändring.
Fredagen den 20 April.
>:o 27.
Herr Lundeberg: Då äfven jag från åtskilliga jernverk
inom landet, från egare, tjensteman och arbetare, har mottagit
framställningar i samma syfte, som det nyss utaf herr af Burén
angifna, anser jag, i synnerhet efter de uttalanden, som i går här
gjordes, det vara min skyldighet att låta dem komma till kamma¬
rens kännedom, och det så mycket mer, som jag anser de utaf
herr af Burén i hans reservation framlagda skälen vara fullt ta¬
lande och ega full giltighet.
Det är visserligen sant, att utvecklingen af vår bergshand¬
tering på de senare åren gått raskt framåt och nu vida öfver-
träffar hvad den varit förut. Men om denna utveckling är ett
glädjande faktum, så har den dock varit förenad med ansträng¬
ning och uppoffringar, så stora, att man tryggt kan påstå, att
jernhandteringens idkare nu mera äro i ett vida ofördelaktigare
läge, än hvari de stodo för några decennier tillbaka, då tillverk¬
ningsmetoderna voro mera primitiva. Jag vill icke dermed säga,
att jag skulle önska denna tid tillbaka, långt derifrån, men jag
anser, att man icke bör slå så mycket mynt af denna utveckling.
Såsom bevis för att jernhandteringen gått framåt, anföres den
nu mot förr så betydligt ökade tillverkningsqvantiteten, men denna
bevisar, i ett afseende åtminstone, just motsatsen till hvad man
vill bevisa, ty hvarifrån härleda sig dessa stora tillverknings-
qvantiteter? Jo, deraf att ett bruk, som förr tillverkade 20—40,000
centner och derpå hade god förtjenst, nu mera måste mångdubbla
sin tillverkning för att få någon förtjenst, och det lyckas ofta nog
icke ändå. Likväl hafva för åstadkommande af billigare arbets¬
metoder stora kapital måst nedläggas, såsom man vet, med föga
resultat, ty behållningen är ringa eller ingen.
Nu tillråder man jernhandteringens idkare, att de skola ytter¬
ligare nedbringa sina tillverkningskostnader. Deri låter nästan,
som om obekantskap med förhållandena eller ett hån läge till
grund för detta tillrådande, ty jernhandteringens idkare, det är
väl kändt, hafva ansträngt sina yttersta ressurser för att nedbringa
sina tillverkningskostnader och förenkla sina arbetsmetoder. De
bryta sin malm utan att för närvarande i allmänhet få igen mer
än brytningskostnaden. Deras och kolleverantörernas skogar ned-
kolas, utan att, i de flesta fall, för närvarande någon ersättning
erhålles för trävärdet, och äfven arbetslönerna hafva måst redu¬
ceras till det yttersta, och det är detta, mine herrar, som vållat den
kroniska utvandringsfeber, som oupphörligen årligen återkommer
till våra jernverk. Den har funnits under de senare åren lika
väl som den finnes nu.
Och likväl finnes icke någon näring, som gjort så stora an¬
strängningar att nedbringa produktionskostnaderna, som jernhand¬
teringen; som satt så många och stora krafter i rörelse för att
kunna täfla i qvalitet och prisbillighet, och då tillropar man den:
“spar mera, ni hafva för höga omkostnader, ni måste reducera dem,
och kunna ni icke det, så få ni gå under."
Vidare vill man gifva bruksegarne den trösten, att det har
varit dåligt förr, men har blifvit bättre, och att det blir väl bättre
Vidi ä valsade
och smidda
jernstänger
in. m.
(Forts.)
N:o 27. 6
Fredagen den 20 April.
Tull ä valsade än. en gång. Men den, sona invaggan sig i den förhoppningen, att
och smidda <je gam]a goda tiderna skola återkomma för jernhandteringen, den
jernstanger fruk£ar ,'ag räknar med faktorer, som aldrig skola komma att
(Forts.) visa sig. . , .
Äfven jag hyser den förhoppningen, att det visserligen någon
gång skall blifva bättre tider, men de blifva aldrig sådana de
vant. Yi hafva nemligen, mine herrar, att täfla med för mägtiga
grannar, som hafva kapitalstyrka och läge för sig och på det
sättet kunna tillgodogöra sig nutidens alla förbättringar och fram¬
steg, hvilka vi endast med utvecklande af den största energi kunna
följa, och derför är det sant, hvad som så vackert sades i går,
att jernhandteringen är en manlig industri. Ja, den kämpar man¬
ligen, men äfven den kraftigaste måste förtröttas i en ojemn strid,
om han icke får understöd.
Vidare har det framhållits, att det nästan vore icke foster¬
ländskt, att vi sände vår bästa vara utomlands och sjelfva för¬
brukade den sämre, och åter, att vi för våra mindre grannlaga be¬
hof kunde använda den sämre utländska och exportera vår dyr¬
barare. Ja, det låter bra, men det torde möta stora svårigheter
i praktiken. Äfven här vid lag äro tiderna förändrade nu mot förr.
Våra jerneffekter, som förr voro en eftersökt vara på den utländska
marknaden, börja nu blifva svåra att afsätta, och detta beror icke
blott derpå, att jernhandteringen är tryckt utomlands,_ utan det
beror, dess värre, ännu mera derpå, att utländingen börjat frigöra
sig allt mer och mer från sitt beroende af vårt svenska material,
och då, mine herrar, gäller det för oss att tillse, att vi åtminstone
söka bevara den svenska marknaden för vår egen tillverkning.
Men icke nog med, att vi allt mer och mer gå miste om den
utländska marknaden, det har gått så långt, att det utländska
jernet i mångfaldiga dimensioner, och, för att begagna ett i går
Väl dt yttrande, i råaste form hit införes i konkurrens med vårt
eget.
Hvad göra då våra grannar? Finnes det något land inom
den civiliserade verlden, utom England, som icke skyddar sin jern-
handtering? Jag tror det icke. Då talas det om, att om vi lägga
tull på hvad som importeras från England, torde det komma att
utöfva repressalier på oss. Jag tror icke, att det är så farligt.
Jag vill visserligen hålla på, att vi sätta vårt land högt, men så
stora böra vi icke tro oss vara, att det mägtiga England för vår
skull ändrar sina handelsprinciper.
Efter mitt förmenande är således tullskydd nödvändigt för vår
svenska jernhandtering, men de af utskottet föreslagna tullsatserna
äro för 'låga. En centner utländskt jern kostar nu här 3 kronor
60 öre ä 3 kronor 80 öre. Det är visserligen sämre och mindre
uthålligt, än vårt svenska jern, men i dåliga tider gäller det mera
billighet än varaktighet, och derför riskera vi att förlora vår
svenska marknad, hvilken dock icke är så obetydlig, som man här
låtit påskina. Utskottet har föreslagit en tullsats af 2 kronor 50
öre för 100 kilogram, motsvarande ungefär 1 krona per centner.
Det utländska jernet skulle då komma att kosta här omkring 4
Fredagen den 20 April.
N:o 27.
kronor 80 öre, en siffra så låg, att icke många svenska tillverkare Tull & valsade
länge kunna bestå i denna kamp. Herr af Buren föreslår nu en °.ch swndc)a
tull af B kronor 50 öre för 100 kilogram, livilket motsvarar i rundt Je>a^e‘
tal 1 krona 50 öre per centner. Denna tullsats är icke heller hög, (Forts.)
men den skulle likvisst kunna medföra utsigt, att det.närvarande
priset icke skulle mera reduceras, och att vi kunde för oss reser¬
vera den svenska marknaden, och det är icke för mycket begärdt
att få denna tullsats, om man, såsom den föregående ärade talaren
ock påpekade, observerar, att utskottet i sitt förslag åsatt samma
tullsats på råjern som på det mera förarbetade, såsom fjederstål
och annat. Under sådana förhållanden vore det rimligt, att det
hela finge draga en något högre medeltullsats, om jag så får säga.
Någon förhoppning om att så skall blifva, kan man dock icke
hafva, förr än ett grundligare arbete kommer att egnas denna fråga,
än hvad ett utskott vid en riksdag kan egna deråt. De olika jern-
sorternas qvaliteter och dimensioner äro så mångfaldiga, att frågan
icke kan på några få veckor bedömas. Jag hyser den förhopp¬
ningen, att den komité, som jag hoppas blifver tillsatt, skall taga
denna angelägenhet under allvarlig ompröfning.
Jag kan knappast hoppas, att den af herr af Buren föreslagna
förhöjningen skall af kammaren godkännas, men då en tystnad af
de industriens representanter i kammaren, hvilka anse, att ett tull-
skydd för jernhandteringen är nödvändigt, möjligen skulle kunna
uppfattas såsom om ett erkännande att de nu föreslagna tullsat¬
serna äro tillfredsställande, har jag ansett mig böra angifva, att
de af mig och många icke så kunna anses.
Herr grefve och talman! Jag gör icke något yrkande.
Herr Reuterswärd: Jag har begärt ordet, icke för att be¬
kämpa de uttalanden, som här blifvit gjorda. Jag erkänner villigt,
att så väl reservationen som hvad här blifvit yttradt bär sin fulla
befogenhet, och om jag trodde det vara möjligt att inom Riksdagen
genomdrifva denna åsigt, så skulle jag gerna sluta mig till reservan¬
tens mening. Men efter den uppfattning, jag har om denna fråga,
så är min fulla öfvertygelse, att det vid denna riksdag icke låter
sig göra. Det har ju emellertid icke skadat, att ett uttalande egt
rum, på det att rättelse i hvad som nu skett kan vid en kommande
riksdag åvägabringas. Det är, mine herrar, en absolut omöjlighet
för någon, äfven den mest skicklige, att ens tänka sig möjligheten
af att vid en behandling af tulltaxan, så genomgripande som denna,
kunna så afpassa hvarje tullsats, att icke, när tillämpning en längre
eller kortare tid egt rum, det skall visa sig, att vi icke träffat den
rätta siffran, och vi hafva inom utskottet icke vågat hoppas att
kunna göra det annat än närmelsevis. Jag är fullt förvissad om,
att när efter längre eller kortare tids erfarenhet vi få se, huru de
af utskottet föreslagna tuilarne verka, så blir det naturligen nö¬
digt att ytterligare göra en revision. Vi hafva icke, åtminstone
ganska få af de nu lefvande, varit med om och sett, huru tullar
på jernhandteringen verka. Men jag var med den tiden, och så
mycket vet jag, att ehuru visserligen tillverkningen afjernproduk-
N:o 27. 8
Fredagen den 20 April.
Tull å valsade ter i landet den tiden var mycket mera inskränkt än nu, och me-
°CnJt!-\dler to(^erna mycket primitiva, så är det dock säkert, att den tiden
JC> m. "‘ni!'' egde bruksegaren sitt bruk oftast utan skuld. Men huru är det
(Forts.) nu? Antingen är det ett eller annat tjogtal intressenter i ett bolag,
som hafva^hvar sin andel i bruket, eller ock är det kreditorerna,
som hafva en stor andel deri. Jag är icke rädd att säga detta
offentligt, ty det är verkligen förhållandet, och huru kan det väl
vara annat? Yi hafva under loppet af 5 till 6 år haft oupphörligt
sjunkande pris, och det visar sig nu, att vissa alster af jernhand-
teringen äro nästan osäljbara, äfven om de utbjudas för ett pris,
som understiger tillverkningspriset och transporten till närmaste
hamn. Sådant är läget för närvarande för denna handtering, och
om den icke får någon hjelp, vare sig genom tullar eller förbättrade
konjunkturer, så ser jag ingen möjlighet för denna handtering att
kunna ega bestånd. Således får ingen tro, att jag skulle vilja
missunna denna handtering allt det skydd, som är möjligt att
genomdrifva. Men jag tror icke, att det vid denna riksdag är
möjligt att genomdrifva högre tullar, än utskottet föreslagit. Jag
har också, dels såsom motionär och dels såsom ledamot af utskottet,
ansett, att man hellre borde taga en tullsats något för låg än
för hög, ty om den tages för hög, så blir följden, att man kanske
vid en kommande riksdag får taga ett steg tillbaka. Det är bättre
att sätta den lägre och sedan, om den icke uppfyller de förhopp¬
ningar, man haft derå, så småningom öka den, till dess den kommer
till sitt. rätta belopp. Jag tror, att för protektionismen vore det
mycket illa, om en kommande Riksdag skulle få anledning att säga :
der ser ni, huru ni tagit för er, vi måste nu sätta ned tullen. Det
vill jag icke vara med om, och derför vill jag, att vi skola handla
moderat.
Jag erkänner också, att den proportion af tullsatserna, som
reservanten föreslagit, är bättre än utskottets, men det kommer
sig till en del deraf, att utskottet frångick min motion så till
vida, att när vi kommo till artikeln göt och götmetaller, satte
utskottet eu högre tull på dem än motionen innehöll, och derige¬
nom rubbades gifvetvis den proportion, som i motionen förefans.
Men detta gjorde utskottet på mycket goda och förnuftiga skäl.
Det visade sig nemligen af kommerskollegii berättelse, att impor¬
ten af just denna götmetall gjort så förvånande framsteg, att det
ser nästan hotande ut, och det kan icke förklaras på annat sätt,
än att en del af de svenska jernbruksegarne i sitt trångmål varit
nödsakade att blanda upp det svenska jernet med utländskt jern
och likväl sätta svensk stämpel derå. Detta har haft den olägen¬
heten, att man i utlandet redan börjat fråga: är det sant att ni
blanda ert jern med utländskt och ändå sätta svensk stämpel derå?
Jag kan berätta, att i förliden november månad skref ett stort
handelshus i.Sheffield, som förut tagit mitt jern, ungefär följande:
Yi betvifla icke, att edert jern är tillverkadt af svenskt tackjern
och af träkol, men misstankarne bland mina kunder hafva börjat
blifva så stora, att de ifrågasätta huru vida icke svenska stämplar
åsättas jern af blandadt svenskt och utländskt tackjern, och der-
Fredagen den 20 April.
it N:o 27.
för får ni ursäkta, att jag ber eder skaffa någon myndighets in- Tulla valsade
tyg på, att jernet är tillverkadt af svenska råämnen. Så långt °.ch s™ldda
har det gått med förstörandet af de gamla hederliga svenska stamp- 3e/>1^la‘^ei'
larne, och i Tyskland har man redan begagnat detta sätt att för- (Forts.)
falska svenskt jern och införa det på den engelska marknaden,
som derigenom förstört vår marknad der. Derför lyssnade jag
gerna till förslaget om förhöjda tullsatser å göt och götmetaller,
men deraf blef åter en följd, att proportionen mellan de föreslagna
tullsatserna, såsom herr af Burén påpekat, icke blef så rigtig, som
den borde vara. Men missproportionen är dock icke så farlig, att
icke tullsatserna, åtminstone för denna riksdag, böra få passera.
Jag tror för min del, att våra svenska bruksegare och industri¬
idkare i allmänhet skola vara tacksamma och belåtna, för att vi
kunnat grundlägga det protektionistiska systemet. Det har varit
mitt önsbningsmål nu i öfver 30 år, och jag kan icke vara nog
glad för hvarje gång Riksdagen ansluter sig till denna åsigt. Min
öfvertygelse är, att det är enda möjligheten att rädda vårt land
från ekonomiskt obestånd.
Det är för mig mycket motbjudande att nödgas motsätta mig
det förslag, som nu blifvit framstäldt, men jag anser, att för när¬
varande klokheten bjuder, att vi följa utskottets förslag hela vä¬
gen igenom, hvarför jag ock yrkar bifall till (less förslag i denna
punkt.
Herr Nyström: Då jag var sjuk under de dagar, denna del
af utskottets betänkande handlades inom utskottet, kunde jag icke
så, som jag hade önskat, deltaga i öfverläggningen derom. Men
jag har ändock tagit saken i noggrant öfvervägande, och då herr
af Buréns reservation stöder sig på en mängd bruksegares an¬
hållan och derjemte på billighet och rättvisa, har jag ansett mig
böra understödja denna reservation. Jag är icke på något sätt
särskildt intresserad af bergshandteringen, men jag tror, att Sverige,
såsom fordom, bör anse landets bergshandtering såsom sin andra
modernäring. Jag har trott att svenska Riksdagen borde utgå från
den åsigten och på allt möjligt sätt verka för, att så äfven skall
blifva för framtiden. Våra jerngrufvor äro tillräckliga att förse
en hel verld med jern, och således många gånger tillräckliga för
att åstadkomma det vi behöfva af jern, särskildt för att bygga
alla våra jernvägar. Det är nästan med sorg, som jag sett och
funnit, att våra jernvägar skola byggas med utländskt jern, då vi
hafva en så outtömlig tillgång deraf, som vi verkligen hafva. An¬
tagligen är det väl icke möjligt att åstadkomma en ändring i denna
rigtning för närvarande, men hvad man borde söka åstadkomma
är, att man i föreliggande punkt skulle få hvad man borde, och
det är att sätta en tull, som någorlunda kunde fylla behofvet och
tillintetgöra den utländska införseln. Enligt den så kallade norr¬
ländska skogskomiténs berättelse finnes det uteslutande i Norrland
mellan 20 och 30 millioner endast til! kolning dugliga träd. Dä
de icke duga till utförsel, så gå dessa träd nu i allmänhet till för¬
ruttnelse, der de icke kunna användas till husbehof eller till bränsle.
N:o 27. 10
Fredagen den 20 April.
Tullä valsade Vid sågverken i de öfre delarne af Norrland måste man betala
och smidda betydliga summor för att bränna upp affall, som det icke lönar
>er’m sig att kola, då man icke kan få ens 3 kronor stigen för kol.
Våra jernverk i öfre Norrland, som varit eu stor välsignelse för
dess inbyggare, emedan de försett många af dem med föda och
utkomst, äro nu alla nedlagda, då de icke längre bära sig. Sme¬
derna och andra vid dessa bruk anstälda personer, som icke hafva
vant sig vid annat arbete, än som vid verken förekommit, hafva
blifvit drifna derifrån och måst söka sig platser vid jernvägs-
byggnader och annorstädes, om hvilka de förut icke haft någon
kännedom, och sålunda blifvit tvungna till arbete, som är för dem
främmande och följaktligen icke kan gifva dem annat än dåliga
inkomster. Så är förhållandet med G-ellivaraverken, som hafva
drifvits under de senare åren, ehuru med förlust. Skulle det nu
fortfara på samma sätt i framtiden, så är det klart, såsom äfven
förut framhållits, att det blir icke någon möjlighet att tillgodo¬
göra sig ens någon del af den G-ellivaramalm, som nu mycket lätt
utföres till kusten och kunde användas inom de norra länen för
en bruksdrift, hvartill våra träkol äro tillräckliga. Det går icke
an att ställa det så, utan jag ber herrarne, att, äfven om det icke
blir efter min önskan vid denna riksdag, en annan gång åtminstone
tages i allvarligt betraktande, att det är nödvändigt att så mycket
skydda denna handtering, att den kan uppblomstra eller åtmin¬
stone behålla sig i kraft och gifva förtjenst åt dem, som idka och
arbeta i densamma. Ty den befolkning, som sysselsatt sig dermed,
är nästan förlorad, om den skall öfvergå till andra handteringar,
då den icke är van vid annat arbete än detta. Nödigt är derför
att ställa så, att man ej försummar att tillgodose bergshand-
teringen.
Från norrländsk synpunkt anser jag, att det är en bland de
vigtigaste frågorna. Om man sätter en försvarlig tull, så skulle
dessa nedlagda bruk kunna genast upptagas och nyanläggas vid
de många stora forssarne med sin väldiga drifkraft, som finnas i
Norrlands elfvar. En stor rörelse skulle uppstå inom få år, och
vi skulle åtminstone bevara vår inhemska marknad.
Jag kan i följd af allt detta icke annat än instämma i yrkan¬
det om bifall till 57 punkten, dock med den förändring, att be¬
loppet 2 kronor 50 öre höjes till 3 kronor 50 öre.
Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats dels bi¬
fall till hvad utskottet deri hemstält, dels ock, af herr af Buren,
att samma hemställan skulle bifallas med den ändring, att den
der föreslagna tullsats bestämdes till 3 kronor 50 öre för 100
kilogram.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner på
dessa båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Fredagen den 20 April.
11 N:o 27.
Herr af Buren begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande ly¬
delse:
Den, som bifaller 57 punkten i bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 8, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles punkten med den ändring, att den der
föreslagna tullsats bestämmes till 3 kronor BO öre för 100 kilogram.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—40;
Nej—31.
58 punkten.
Bifölls.
59 punkten. Tull å plåt
in. m.
Herr Leffler: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
har begärt ordet, icke på grund af min pricipiella förkärlek för
ett någorlunda fritt varuutbyte med utlandet, utan, åtminstone i
främsta rummet, såsom representant för Bohuslän. Den provinsen
förtjenar verkligen, att särskildt af denna .Riksdag blifva hänsyns¬
fullt behandlad. Dess näringsidkande befolkning tillhör nemligen
till mycket stor del tvenne yrkesgrupper, sjöfarande och fiskare,
hvilka icke kunna få någon nämnvärd fördel af de många nya
tullsatserna och således drabbas af “det nya systemets11 olägen¬
heter utan vederlag. Fiskarebefolkningen får sina tarfliga lifs-
förnödenheter icke oväsentligt fördyrade utan att kunna genom
skyddstullar erhålla förhöjdt pris för sina näringsprodukter — ty
det torde väl vara sjelfklart, att verkan af de föreslagna tullarne
på sill, anjovis och dylikt måste, åtminstone för Bohuslän, blifva
alldeles illusorisk, då de icke kunna tillämpas på införseln från
Norge. För sjöfartsnäringens idkare är det ännu sämre stäldt:
icke blott fördyras deras lifsförnödenheter, utan några af de nya
tullsatserna blifva direkt betungande för rederierna — och dess¬
utom måste det protektionistiska systemet, om det i någon mån
skall uppfylla sitt ändamål, ovilkorligen åstadkomma en minskning
i sjöfarten, då protektionismen ju afgjordt reducera importen och
nog faktiskt, om också mot sin vilja, på samma gång försvåra
S:o 27.
Tull å plåt
in. m.
(Forts.)
12 Fredagen den 20 April.
exporten af varor. Det är derför ganska sannolikt att icke få,
särskilt af Bohusläns sjömän, komma att nödgas öfvergifva sitt
yrke och öka antalet af provinsens fattiga fiskare.
Dessa förutskickade anmärkningar torde visa befogenheten af
min vädjan till kammarens känsla för rättvisa och billighet, när
jag särskildt för Bohusläns och dess fiskerinärings intresse anhåller,
att kammaren måtte afslå en i föreliggande punkt af bevillnings¬
utskottets utlåtande föreslagen tullsats, nemligen den af 6 kronor
per 100 kilogram förtent bleckplåt. Denna artikel användes, såsom
bekant, till lådor, kaggar och andra förvaringskärl för vissa så
kallade konserver. Konservtillverkning af åtskilliga slags hafvets
alster är en för Bohuslän ganska vigtig industri, som befinner sig
i löftesrikt framåtskridande och redan har hunnit derhän, att den
använder årligen omkring 250,000 kilogram bleckplåt. Hade den
nu af utskottet föreslagna tullen å denna vara afsett att skydda
en redan existerande inhemsk tillverkningsindustri, skulle jag, med
kännedom af den hos Riksdagens majoritet rådande stämningen,
för visso icke vågat hoppas på bifall till en anhållan om tullfrihet.
Men i vårt land drifves veterligen för närvarande ingen tillverkning
af förtent bleckplåt; och gent emot utskottets antagande, att sådan
inhemsk tillverkning skulle genom den föreslagna tullen framkallas
och kunna bestå i konkurrensen från utlandet, ber jag få påpeka,
att mångårigt tullskydd i Förenta staterna icke lyckats att hindra
en fortfarande högst betydlig import af denna vara från England,
der tillverkningen är mycket högt uppdrifven. För att uppamma
en svensk fabrikation skulle derför sannolikt erfordras en vida
högre tullsats, som å andra sidan skulle blifva nästan ruinerande
för konservfabrikationen, och härom skulle Riksdagen säkert icke
vilja vara med. Konservberedningen har ju redan eller åtminstone
kan få stor betydelse icke blott för fiskerinäringen utan äfven för
åtskilliga grenar af jordbruket och trädgårdsskötseln. Särskildt
tillåter jag mig att erinra om den på senaste åren här i Stockholm
uppkomna beredningen af så kallade franska ärter af svensk pro¬
duktion. Denna inhemska vara lär redan hafva icke blott till
stor del utträngt importerade franska ärter från vår egen marknad,
utan äfven börjat kunna med fördel exporteras.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, hoppas jag att kammaren
skall bevilja fortfarande tullfrihet för förtent bleckplåt; och då
de angifna skälen härför synas mig gälla till stor del, mutatis
mutandis, äfven med afseende på så kallad terneplåt, ber jag att
få yrka bifall till herr Sandwalls reservation, hvari föreslås:
“att sista delen af 59 punkten i bevillningsutskottets be¬
tänkande n:o 8 måtte få följande ändrade lydelse:
förzinkade eller med annan oädel metall öfverdragna, ej specifi¬
cerade.................................................................................... 6 kronor.
allt per 100 kilogram räknadt,
med rent eller blyhaltig! tenn öfverdragna.............................. fria."
Herr Them, Wilhelm: Emot den första delen af den nu
föredragna 59 punkten har jag ansett mig böra afgifva en reser-
Fredagen den 20 April.
13 N:o 27.
vation. Det är nemligen den del af punkten, som afser valsad
eller smidd plåt af 3 millimeters tjocklek eller deröfver, d. v. s.
så kallad “gröfre plåt". Jag har resarverat mig emot den på
dessa plåtar föreslagna tullsatsen på den grund, att, så länge
franska handelstraktaten består oförändrad, någon tull icke kan
åsättas införande af ångpannor och dylikt plåtarbete, som är att
hänföra till maskiner och redskap. Det synes mig derför vara
oegentligt att åsätta tull på råvaran till dessa pannor och plåt¬
arbeten, så länge man icke kan sätta tull på den färdiga varan.
Det är visserligen sant, att några verkstäder redan erhållit skydd
för en del af sina tillverkningar, jag åsyftar nu fartyg, och jag
förmodar att det kan komma att anföras såsom ett skal, hvarför
man mycket väl borde kunna åsätta tull på plåt, men jag ber
dervid att få erinra, att det är blott ett ringa fåtal af våra me¬
kaniska verkstäder, som sysselsätta sig med färtygsbyggnad, men
deremot ett stort antal, som tillverkar ångpannor och dylikt plåt¬
arbete, för hvilket, såsom jag förut nämnt, något tullskydd nu icke
kan erhållas. Man har velat framhålla, att det, uti en skrift, som
utdelats inom Riksdagen, ser ut som man åsyftade en större in¬
försel af utländsk plåt, än hittills varit fallet, derför att en re¬
servant har begärt tullfrihet för gröfre plåt. Detta resonnement
är, såsom hvar och en torde inse, icke fullt korrekt. Ty hvad
jag begär är ju endast bibehållande af status qvo, hvilket icke
i och för sig kan föranleda en större införsel af utländsk plåt än
hittills egt rum. Man har uti samma skrifvelse sagt ungefär så¬
lunda: det behöfver icke införas någon utländsk plåt, då vi hafva
eu bättre vara inom landet. Detta är visserligen sant i så måtto,
att vi icke behöfva införa utländsk plåt för att kunna tillverka
ångpannor, men vid sådana tillfällen, då köparen utaf en ångpanna
eller dylikt plåtarbete icke frågar efter huru vida varan är till¬
verkad inom eller utom landet och icke sätter något värde på att
få den tillverkad af den bättre men dyrare svenska plåten, vid
alla sådana tillfällen skulle den nu föreslagna tullen, i händelse
den af Riksdagen antages, göra det omöjligt för de svenska verk¬
städerna att kunna konkurrera med utlandet. Detta vore, enligt
mitt förmenande, en stor orättvisa mot dessa verkstäder.
Det synes mig vidare, som, i händelse denna punkt af Riks¬
dagen antages, ett sådant antagande skulle i någon mån försvåra
uppgörandet med franska regeringen beträffande ändringar i han¬
delstraktaten, ty ju mera vi gjort det nödvändigt för oss att, ge¬
nom tullars åsättande på råvaran, få denna traktat ändrad, dess
mera kommer den franska regeringen att begära i ersättning för
en af oss önskad ändring. Jag tror derför att det, äfven ur tull-
politisk synpunkt, vore klokt att icke antaga utskottets förslag,
likasom jag anser det vara med billighet och rättvisa emot våra
mekaniska verkstäder öfverenstämmande att icke antaga detsamma.
Jag får derför yrka afslag på utskottets förslag och anhåller att
första delen af 59 punkten i bevillningsutskottets betänkande
.n:o S måtte få följande lydelse:
Tull å 'plåt
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 20 April.
“valsade eller smidda plåtar, utan öfverdrag af zink, tenn,
koppar, bly eller annan metall eller fernissa
a) af 3 millimeters tjocklek eller deröfver utan vidare
bearbetning än att de äro klippta ........................... fria.
böjda, pressade, med uppvikta kanter, eller med
hål försedda.................................... per 100 kg. kr. 4: —
b) under 3 millimeters tjocklek ...... „ 100 „ „ 5: —“.
Beträffande den sista delen af punkten, eller den plåt, som är
öfverdragen med zink, tenn eller annan oädel metall, är jag i huf¬
vudsak förekommen af den siste ärade talaren. Jag vill endast
tillägga, att utskottet redan afslagit den föreslagna tullen på zink¬
plåt af hänsyn till tändsticksfabrikationen. Skulle nu en tull
åsättas den förtenta plåten, skulle en af tändsticksfabrikerna, nem-
ligen det stora verldsbekanta etablissementet i Jönköping, försät¬
tas i ett sämre läge än andra, ty dessa skulle få tullfrihet för¬
sitt emballage, hvartill de använda zinkplåt, men fabriken uti Jön¬
köping skulle få betala tull, derför att den använder en bättre och
starkare emballering. Man torde deremot vilja invända, att denna
fabrik kan använda ett annat emballage än hittills. Jag ber då
att få erinra, att vid ett sådant fabrikat som tändstickor spelar
likformighet i emballaget en stor rol. En utländsk, i ett långt
aflägset land bosatt konsument har varit van att emottaga tänd¬
stickorna uti det nu begagnade emballaget. Blefve detta ett annat,
skulle han med skäl kunna misstänka, att en falsiflkation före-
låge. På etiketten angifves fabrikatet vara från Jönköping, men
ett förändradt emballage skulle med säkerhet gifva anledning till
misstanke om förfalskning. En sådan misstanke skulle inverka högst
skadligt på utförseln af denna vara, hvilken utförsel är högst be¬
tydlig och således för vårt land af stor vigt. Jag tror derför
det vore klokast att, såsom hittills, bevilja tullfrihet för den plåt,
som användes till emballage för dessa tändstickor. Jag instämmer
derför med herr Sandwall uti hans reservation i denna punkt och
anhåller således, att den sista delen af den nu föredragna 59
punkten måtte erhålla följande ändrade lydelse:
förzinkade eller med annan oädel metall öfverdragna, ej
specificerade ......................................................... 6 kronor,
allt per 100 kilogram räknadt,
med rent eller blyhaltigt tenn öfverdragna.................. fria."
Jag får hos herr grefven och talmannen anhålla om proposi¬
tion på de olika delarne af denna punkt.
Herr Beuterswärd: Med anledning af de erinringar, som blifvit
gjorda rörande den nu föredragna punkten, har jag, för min del,
ingenting emot att antaga det förslag, som först framstäldes af
herr Leffler. Deremot kan jag icke gå in på herr Thams yrkande
i denna punkt, utan anhåller att kammaren ville besluta, att ru¬
briken n:o 236 i tulltaxan måtte erhålla följande lydelse:
valsade eller smidda plåtar, äfven om de äro klippta, böjda,
med hål försedda eller hafva kanterna uppvikta:
N:o 27. 14
Tull d plåt
in. in.
(Forts.)
Fredagen den 20 April.
S:o 27.
] 5
utan slipning eller polering och utan öfverdrag af annan
metall eller annan å dem anbragt ytbetäekning;
af 3 mm. tjocklek och deröfver................................ 3 kr.
af mindre tjocklek ...................................................... 4 ,,
slipade, polerade, fernissade, lackerade eller förzin-
kade .......................................................................... 6 „
allt per 100 kilogram räknadt,
med rent eller blyhaltig! tenn öfverdragna....,................... fria.
Herr Sanne: Äfven jag har i denna punkt en från utskottet
afvikande mening rörande tull å förtent plåt. Här är icke fråga
om att skydda någon svensk näring, ty en dylik förefinnes icke
i detta fall, och man har icke heller utsigt att kunna få någon så¬
dan till stånd. Yi hafva icke heller de förutsättningar, hvarun¬
der en sådan näring kan uppblomstra, emedan vi här i landet sakna
metallen tenn, och derför måste vi tillgodogöra oss den engelska
fabrikationen. Denna är uppdrifven i en så ofantligt stor skala,
att någon täflan dermed icke gerna kan komma i fråga, och hela
verlden fyller ju sina behof i detta fall från den engelska markna¬
den. För min del instämmer jag med herr Leffler i de af honom
åberopade skäl och ber endast att få tillägga, att den Sverige och
Norge emellan rådande mellanrikslagen torde göra den nu före¬
slagna tullsatsen mindre lämplig, då densamma vid konkurrensen
så väl inom- som utomlands skulle bereda norrmännen ett premium
på vår bekostnad.
Jag anhåller, i likhet med herr Leffler, om bifall till herr
Sandwalls reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning förklarade herr grefven och
talmannen, att, som särskilda propositioner yrkats på hvardera af
förevarande punkts båda delar, det syntes redigast, att hvardera
delen för sig afgjordes.
Herr grefven och talmannen yttrade sedermera, att beträffande
punktens förra del yrkats, ej mindre hvad utskottet i afseende derpå
hemstält skulle bifallas, än ock, af herr Tliam, Wilhelm, att kamma¬
ren skulle bifalla det förslag, som af honom framstälts i hans vid
denna punkt gjorda första reservation, och sålunda antaga föl¬
jande lydelse för nu ifrågavarande del af rubriken n:o 236 i tull¬
taxan:
“valsade eller smidda plåtar, utan öfverdrag af zink, tenn,
koppar, bly eller annan metall eller fernissa
a) af 3 millimeters tjocklek eller deröfver utan vi¬
dare bearbetning än att de äro klippta ............... fria
böjda, pressade, med uppvikta kanter eller med hål
försedda ................................................ per 100 kg 4 kr
b) under 3 millimeters tjocklek............ „ 100 kg 5 ,,
Tull å plåt
in. m.
(£'orts.)
N:o 27. 16
Fredagen den 20 April.
Tull å plåt
m. in.
(Forts.)
Tull å an¬
kare in. in.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen proposition en¬
ligt dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till herr Themis förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr af Buren begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller förra delen af 59 punkten i bevillnings¬
utskottets betänkande n:r 8, röstar
tT a;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles det förslag, som framstälts af herr Tham
i hans första reservation vid denna punkt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos röstorna
hafva utfallit sålunda:
Ja - 55.
Nej — 50.
Vidare anförde herr grefven och talmannen, att beträffande
senare delen af nu förevarande punkt yrkats l:o) af herr Tham,
att motsvarande de! af rubriken n:o 236 i tulltaxan skulle erhålla
denna lydelse:
“wrzinkade eller med annan oädel metall öfver-
dragna, ej specificerade .......................................... 6 kr.
allt per 100 kilogram räknadt,
med rent eller blyhaltigt tenn öfverdragna............ fria";
samt 2:o) af herr Reuterswärd, att ifrågavarande del af be-
a rubrik skulle lyda sålunda:
“slipade, polerade, fernissade, lackerade eller för¬
zinka^ ..................................................................... 6 kr.
allt för 100 kilogram räknadt
med rent eller blyhaltigt tenn öfverdragna ............fria".
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets i
afseende på föreliggande del af den föredragna punkten gjorda
hemställan oförändrad och sedan på bifall till hvartdera af herrar
Thams och Reuterswärds ofvanberörda yrkanden, samt förklara¬
des propositionen på antagande af herr Reuterswärds förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.
60 punkten.
Herr Peyron: Då det här är fråga om att, långt ifrån att
skydda, tvärtom ytterligare beskatta och betunga den redan tryckta
Fredagen den 20 April. n ]y.0 27.
rederinäringen till förmån för andra industrier, yrkar jag afslag Tull å an-
å den föreliggande punkten. ankare m. m.
(Forts.)
Herr Adelsköld: Jag ber endast att få instämma i det ytt¬
rande herr Peyron afgifvit i denna punkt.
Herr Reuterswärd: Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.
I detta anförande instämde friherre Klinckowström.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och sedan på af¬
slag derå, hvarefter den förra propositionen förnyades och för¬
klarades vara med öfvervägande ja besvarad.
61 piwJttCH' Tull å kettin-
gar m. m.
Herr Adelsköld: Ur samma synpunkt, som anfördes i fråga
om den föregående punkten, nemligen af det gagn eller den skada,
som antagandet af detta förslag skulle medföra för vår vigtigaste
hufvudnäring, sjöfarten, får jag yrka afslag å denna punkt.
Herr Peyron: Jag yrkar afslag å denna punkt.
Herr Reuterswärd: Jag anhåller att få yrka' bifall till
punkten.
Friherre Klinckowström instämde i detta anförande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
utskottets i förevarande punkt afgifna hemställan och sedan på
afslag derå, och förklarades den förra propositionen, som upprepa¬
des, vara med öfvervägande ja besvarad.
62—69 punkterna.
Biföllos.
70 punkten. Tull & bleck-
slagarearbe•
Herr B en nich: Både kammarens och bevillningsutskottets ten'
uppmärksamhet vill jag fästa derpå, att utskottet genom det för¬
slag, som här blifvit framstäldt, handlat i fullständig strid mot
sina fört uttalade principer. Enligt utskottets förslag rörande öf-
riga tullsatser skulle i allmänhet lyxartiklar beläggas med för¬
höjd tull. Följaktligen borde bleckslagarearbeten, förgylla eller
försilfrade, få draga en ändå högre tull än den nu för dem stad-
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 27. 2
If:o 27. 18 Fredagen den 20 April.
Tull å bleck- gade eller 70 öre per kilogram. Men i strid häremot har utskot-
slagarearbe- f.ef. — jag ve^ sannerligen icke af hvilket skäl — föreslagit, att
(Forts.) man under “jern och stål" skulle införa en särskild rubrik för
bleckslagarearbeten, hvarigenom denna tullsats af 70 öre, som nu
är stadgad för “förgylda eller försilfrade“ skulle upphöra, men
deremot tullen för olackerade bleckslagarearbeten höjas från 15 till
24 öre. På så sätt skulle man för de allra enklaste i hvardags-
behofvet förekommande, äfven för de minst bemedlade nödvändiga ar¬
tiklar höja tullsatsen med 9 öre men för lyxartiklar nedsätta den
till hälften eller från 70 till 35 öre. Det kan icke vara annat än
ett förbiseende af utskottet, och jag skulle, för att icke förleda
kammaren att tätta något obetänksamt beslut vilja hemställa om
återremiss af denna punkt, på det utskottet må få tillfälle att
taga denna fråga i vidare öfvervägande.
I sammanhang härmed vill jag erinra, att det icke är mer än
några få år sedan som rubriken bleckslagarearbeten, hvilken förut
fans särskilt upptagen med sina olika tullsatser borttogs ur taxan
med hänvisning till lika tullbehandling med de olika ämnen ar¬
betade, hvaraf bleckslagarearbeten äro tillverkade, och denna än¬
dring har, såsom jag tror, medfört eu vida rigtigare och rättvisare
beskattning äfvensom en för bleckslagerierna mera tillfredsstäl¬
lande tillämpning än som kan vinnas genom det af utskottet nu
föreslagna stadgande.
Det är hvarken för att vara retsam mot utskottet eller för
att på något sätt skada bleckslagareyrket utan endast för att få
rättelse i något, som jag tror hafva tillkommit genom förbiseende,
som jag tillåter mig hemställa, att den ifrågavarande punkten måtte
för närmare öfvervägande till utskottet återremitteras.
Herr Reuterswärd: Icke tror jag, att hvad utskottet här
föreslagit, bevisar hvad den siste ärade talaren påstod, eller att
utskottet handlat emot sina grundsatser, ty här är det fråga om
att skydda äfven den mindre handtverkaren d. v. s. bleckslagare^
och från denna grundsats har utskottet utgått. Det upplystes om,
att bleckslageri på många orter vore föremål för hus- och hem¬
slöjd, hvarför man icke velat förtrycka äfven den ringaste, som
vill på ett ärligt sätt förvärfva sitt uppehälle. Nu säger den ärade
talaren, att man här velat lägga tull på den simplare artikeln,
som de mindre bemedlade förbruka, men deremot gynna lyxen.
Jag vet verkligen icke med säkerhet, om jernplåt begagnas till
förgyllning eller försilfring. Om så likväl är fallet, måtte det ske
ytterst sällan, åtminstone tror jag knappast, att det fins någon
sådan fabrikation här i landet. Huru härmed emellertid än må
vara, har jag, för min del ingenting emot att punkten återremitte¬
ras, på det utskottet må göra sig underrättadt om förhållandena i
detta afseende. För öfrigt tager jag visst icke såsom sårande eller
känner mig illa berörd af hvad som nyss yttrades, men icke bör
man, om någon gång ett förbiseende skulle hafva egt rum, precist
påstå, att vi handlat mot våra grundsatser, ty det hafva vi, så-
vidt jag vet, icke gjort.
Fredagen den 20 April.
19 N:o 27.
Herr Bennich: Jag har naturligtvis icke något anspråk på Tull å bleck¬
sax den ärade talare, som nyss hade ordet, skall tro på någon af sla9«r™rbe-
mina uppgifter. Men det kan ju hända, att någon annan i kam- (p^s)
maren tror dem, och för sådant fall vill jag upplysa, att jag mera
än en gång varit föranlåten att pröfva, huruvida ett bleckslagare-
arbete skulle hänföras till lackeradt eller förgyldt och i vissa fall
hänfört dylikt arbete till sistnämnda slag. Nu fins vid tulltaxans
slut en anmärkning, som föreskrifver, att, om någon artikel till
större eller mindre del är förgyld, polerad eller lakerad, den skall
i sin helhet hänföras till en så beskalfad varuklass, och då, hvad
t. ex. brickor och dylikt angår, mycket ofta förekommer, att de äro
försedda med förgylda blommor, sirater och dylikt, såsom herrarne
sjelfva nog sett, så har ock tullstyrelsen måst förklara dessa arbe¬
ten för förgylda och dermed hemfallna under beskattningen af 70
öre per kilogram.
Jag ber herr Reuterswärd ursäkta, att jag vidhåller mitt på¬
stående, att utskottet frångått sin grundsats i fråga om tull å lyx¬
artiklar, då det här föreslagit, att förgylda bleckslagarearbeten,
som nu draga en tull af 70 öre, hädanefter skola beskattas med
endast 35 öre.
Herr Almström: Äfven jag anhåller i likhet med den siste
talaren om återremiss. Genom förbiseende har nemligen ett fel i
redigeringen blifvit begånget, i det att det blifvit uteglömdt att efter
ordet “olackerade" låta inflyta orden “eller af förtent" jernplåt.
Franska handelstraktatens bestämmelser nödvändiggöra ett sådant
tillägg. Det skulle visserligen låta sig göra att nu omredigera
punkten, men då kammaren i dylika fall förut beslutat återremiss,
torde detta äfven nu vara det lämpligaste.
Jag yrkar återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och sedan derpå, att
punkten skulle till utskottet återförvisas, hvilken senare proposition
förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
71 punkten.
Bifölls.
72 punkten.
Ang. lydelsen
Hem Tham, Wilhelm: I denna 72:dra punkt har ett litetn£
fel insmugit sig. taxan Cjern-
Dels står der, bland andra jern- och stålvaror, “galvaniserade".och Mvaror).
Nu höra de galvaniserade under franska handelstraktaten och kunna
således icke draga högre tull än 15 öre per kilogram.
Dels tror jag icke, att pläterade jern- och stålvaror finnas, ty
endast kopparn pläteras. I alla händelser böra de hänföras till
N:o 27. 20
Fredagen den 20 April.
Ang. lydelsen rubriken “förgylda eller försilfra de", ty att plätera är detsamma
af rubriken gom belägga med silfver.
™Jn° \jern- Jag får derför hemställa, att orden “galvanisera.de eller plä-
och stålvaror), terade'1 måtte utgå, men att punkten i öfrigt måtte bifallas.
(Forts.)
Herr Bennich: I likhet med den föregående talaren hem¬
ställer jag, att orden “galvaniserade eller pläterade“ måtte ur punk¬
ten 25Ö i tulltaxan uteslutas. Pläterad anses verkligen liktydigt
med försilfrad, och då jern- och stålvaror förekomma likaväl för¬
gylda och försilfrade som pläterade, så böra de ock till samma
rubrik hänföras. Bland jern- och stålvaror stadgar 249 punkten i
tulltaxan att „förgylda och försilfrade11 skola draga en tull af 70
öre. Nu hemställer jag att ordet “pläterade11 också der tillägges,
men att deremot, som sagdt, punkten 250, som utskottet föreslagit
att lyda: “förnicklade, polerade, lackerade, galvaniserade eller plä¬
terade11, måtte förändras derhän, att orden “galvaniserade eller
pläterade11 måtte utgå. Men på det att icke något missförstånd vid
denna redigering må uppstå, anhåller jag om återremiss af denna
punkt.
Herr Reuterswärd: Hå jag i allmänhet är rädd för att på
fri hand göra upp några redaktionsförändringar, derest icke an¬
märkningarna äro af den obetydliga beskaffenhet, att förändringen
nästan kan göra sig sjelf, så anser jag det äfven nu vara lämp¬
ligt att till utskottet återremittera denna punkt.
Jag anhåller således äfven om återremiss.
Herr Tham, Wilhelm: Jag ber att få återtaga mitt förut
gjorda yrkande och förenar mig med herr Reuterswärd i hans hem¬
ställan om återremiss af denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende å nu föredragna punkt endast vore yr-
kadt, att densamma skulle till utskottet återförvisas.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i punkten hemstält och vidare på densammas återförvisning
till utskottet, hvilken senare proposition förklarades vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
73—77 punkterna.
Biföllos.
Nedsättning i 78 punkten.
tullen å kaffe
och kaffesurro- Herr Adelsköld: Jag kan försäkra eder, mine herrar, och
ga' jag ber blifva trodd, när jag säger det, att jag för min del är en
lika varm vän af det svenska arbetet och dess förkofran som någon
annan. Jag önskar äfven den svenska industrien all möjlig utveck-
Fredagen den 20 April.
21 N:o 27.
Krig, samt att den må erhålla lämpligt skydd, så att den må kunna
uppträda i täflan med utlandets. Jag anser äfven, att den tull¬
taxa, som varit gällande omkring 30 år, nu, med hänsyn till de
förändringar, som under tiden uppkommit i verldshandel^ genom
kommunikationernas utveckling, med ett ord sagdt, i betraktande
af de många nya faktorer, som sedan den tiden inträda skulle
kunna behöfva en revision. Vid föregående riksdag har jag derför
äfven röstat för en skrifvelse till Kongl. Maj:t om framläggande
af en reviderad tulltaxa inför en kommande riksdag. Jag betrak¬
tar mig således som en moderat protektionist. Deremot kan jag
för min del icke gilla det hänsynslösa sätt, hvarpå protektioni¬
sterna ex professo gå tillväga i denna fråga, isynnerhet så som be¬
villningsutskottet behagat behandla densamma. Der synes man
nemligen hafva handlat ungefär som vid en auktion. Jag har na¬
turligtvis icke äran att sitta i bevillningsutskottet och känner såle¬
des icke, huru der för närvarande gått till, men att döma af för¬
slaget, förefaller det som om en bjudit 4 öres tullskydd per kilo¬
gram, en annan 6 öre, buden stiga till 10 och 20 öre, klubban
faller och utskottets beslut är fattadt. Också hafva protester i
massa afgifvits mot utskottets betänkande. Hela samhällsklasser
hafva uppträdt och bedt att få slippa dem tillämnadt skydd; fram¬
stående industriidkare, som genom det nya tullsystemet skulle
skyddas, hafva på det bevekligaste anhållit att blifva befriade från
skyddet, emedan deras näring derigenom skulle gå under. Nej,
menar utskottet, ni skola skyddas, om ni vilja eller inte, det hör
till systemet. Jag kan berätta, att det vant meningen att här i
Stockholm anlägga en fabrik för gjutna vattenlednings- och gasrör,
hvaraf årligen stora qvantiteter införas i riket. Ett bolag var bil-
dadt, plats till och med köpt i Stockholm, och allt i ordning,
men i går afton slopades den affären. Genom tullen på tackjern
måste rör för vatten- och gasledningar och för dränering således
fortfarande hemtas från utlandet. Detta är redan en följd af tull¬
satserna. En annan följd af de beslutade spanmålstullarne hafva
vi äfven sett i förhöjda pris på spanmål, mjöl och bröd öfver hela
landet, trots de stackars bagarne lysts i bann, derföre att de höjt
priset på bröd i förhållande till tullen på mjöl. “Systemet" skall
genomföras till punkt och pricka; det är regeln och “derefter rät¬
ter och packer eder!" Och när skälen mot det nya systemet blifva
allt för generande, så ropas “votering" och den afgör saken.
Frankrike har sin marseljäs, Tyskland “Die Wacht am Rhein",
England “God save the Queen" och här i Sverige hafva vi två
folksånger, en gammal och en nyare.
Protektionisterna, eller det nya systemets anhängare, hvilka bil¬
dat en stat i staten, hafva nu äfven skaffat sig en folksång, för
att derigenom ega ett baner, hvarunder de kunna stå som en man;
och detta fälttecken invigdes högtidligen vid ett sammanträde på
källaren Runan, som hädanefter måste anses vara ett historiskt
ställe, ty det var här, på sjelfva “Patriksdagen", som bevillnings¬
utskottets förslag till tullen framlades till antagande. Som denna
sång tillika utgör det nya systemets program, och således är ett
Nedsättning i
tullen å kaffe
och kaffesurro¬
gat.
(Forts.)
N:o 27. 22
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i historiskt aktstycke, kan jag icke neka mig nöjet att här uppläsa
tullen å kaffe samma till deras uppbyggelse, som icke voro närvarande vid
och kaffemrro-nj£mnde märkvärdiga tillfälle. Den sjunges föröfrigt på melodien:
(Forts.) “den monitor vi hamrat hop“ och lyder som följer:
Vårt program.
Mel.: Den monitor vi hamrat hop.
Den tullmotion vi fått i gång,
den bör ju firas med en sång.
Vår Patric har lågt fram
tullskyddsvännernas program. —
Opp med flaggan vår,
flen fosterländska gula, blå,
all näring tullskydd får,
om till strids vi enigt gå, hurrah!
Till denna stolta flagga opp
vår Svea ser med fröjd och hopp;
ty landet skydda vi
emot utländskt präjeri.
Opp med flaggan vår, etc.
Vi slutit ha ett fast förbund,
att hålla hop af hjertans grund
och ingen vika får
ifrån hvad som skrifvet står.
Opp med flaggan vår, etc.
Det säges väl: en hvar kan få
nu rösta både si och så. —
Hur hålles då program?
Från det vika är dock skam.
Opp med flaggan vår, etc.
Ett enigt utskott satte vi.
Besluten eniga må bli,
ty annars blir bestämdt
vårt program just illa skämdt.
Opp med flaggan vår, -etc.
Nu hotar man med fransk traktat,
den spanska sägs ock delikat
att röra vid en smul.
Ja — traktaten den var ful!
Opp med flaggan vår, etc.
Vårt tackjern lär ej ha favör
hos dem, som gjuta spisar, rör.
Det duger ej af svenskt,
nej, man måste ha utländskt!
Opp med flaggan vår, etc.
Fredagen den 20 April.
23 N:o 27.
Nedsättning i
tullen å kaffe
och kaffesurro¬
gat.
(Forts.)
Och tänk hvad fröjd i deras led,
Om tullskyddsfrågan vrids på sned,
om ingen ann’ får tull,
än herr Hedlund på sin ull!
Opp med flaggan vår, etc.
Så låtom oss då först och sist
betänka väl, hvad som är visst,
att enighet utgör
den kraft till målet för!
Opp med flaggan vår
den fosterländska gula, blå,
afl näring tullskydd får,
om till strids vi enigt gå, hurrah!
Det fria bytets män de gå
och söndringselden blåsa på,
De tycka det går väl
när skyddstullar slås ihjäl.
Opp med flaggan vår, etc.
Som herrarne torde finna är det åtskilligt i meter, rim och re¬
son i folksången, som kan förefalla egendomligt, men då det är så
mycket annat i det nya systemet, som förefaller obegripligt för
vanligt menniskoförstånd, måste naturligtvis “programmet" vara i
stil med det öfriga. Ett är emellertid tydligt uttaladt, nemligen att
den som ingår i det nya systemet, bör “lemna sina åsigter bakom
sig;“ ty
“annars blir bestämdt
vårt program just illa skämdt".
Vid granskning af näringarnes tillstånd här i landet, fann ut¬
skottet med sorg och ledsnad, att en af våra mest utbredda och
utvecklade näringar, nemligen kaffekokningen, gått tillbaka under
de sista åren. Så kokades 1880 omkring 11,700,000 kilogram kaffe,
och konsumtionen steg stadigt och jemt och glädjande till 1886, då
den utgjorde mer än 16 millioner kilogram, men 1887 föll den med
omkring 7 millioner kilogram till 9,700,000 kilogram. Utskottet
säger, att anledningen härtill otvifvelaktigt är att söka “i en ge¬
nom kaffets ovanligt höga pris minskad konsumtionsförmåga i lan¬
det", men utskottet hoppas å andra sidan, “att, då priset under
innevarande år fallit betydligt, samt detta prisfall till följd af lof¬
vande skördeutsigter i Brasilien ej torde vara af öfvergående art,
anledning skall finnas till antagande, att importen under detta år
skall stiga till högre siffror än för 1887“. “Så mycket antagligare
blifver detta", fortsätter utskottet, “om Riksdagen besluter en verk¬
sam nedsättning i den nu utgående tullen". Sedan det ärade ut¬
skottet föranledt höjning med tiotal millioner kronor af de allra
nödvändigaste lifsmedel, gläder sig utskottet öfver att kaffedrick-
N:o 27. 24
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i ningen skall ökas genom en verksam nedsättning i tullen å kaffe.
ochZJLcrfo-^'öv ,eJ T^en mindre bemedlade vara tacksam härför? Jo visser-
ijat. ligen! Utskottet, som märkt, att här i Stockholm ett kafé finnes
(Forts.) snart sagdt i hvartannat hus, och att der är “fröjd både i hjertan
och pokaler", skulle nog helst vilja göra hela landet till ett enda
stort kaffehus, så att fröjden kunde blifva allmän; då skulle man
glömma all sorg och alla brödbekymmer, och allt blifva godt och
väl; och till vinnande af detta glädjande resultat behöfde vi endast
göra en nedsättning i tullen på kaffe från 26 till 12 öre per kilo¬
gram, ty då skall “importen stiga till högre siffror" och kaffekok-
ningshandteringen åter florera. Hvad gör det då, om brödkakan
är tunn och fläskbiten liten? Det gör ingenting! Om äfven magen
är tom, så skriker den icke, om man fyller den med kaffe, “(rif
folket spel, njutningar och nöjen" såsom de romerska kejsarne, “så
klagar det icke"; detta tyckes utgöra en del af "programmet".
Detta, mine herrar, är den glada sidan af saken, men det fin¬
nes äfven en annan sida, hvilken är ganska allvarsam.
Kaffekonsumtionen har redan varit uppe så högt som till öfver
16 millioner kilogram, d. v. s. 34 millioner skålpund; nu vill man,
att förbrukningen af detta njutningsmedel ytterligare skall ökas.
De menliga följderna i ekonomiskt hänseende af denna stora kaffe¬
förbrukning äro påtagliga och bevisliga. Mycket erfarna provin-
cialläkare hafva sagt, att en icke obetydlig del af de folksjukdo¬
mar, som grassera på landsbygden, i synnerhet i de norra provin¬
serna, äro. att tillskrifva den öfverdrifna förbrukningen af dåligt
kaffe. Militärläkare hafva också framhållit, att troliga anledningen
till beväringens ofta. förekommande klena tillstånd i fysiskt hän¬
seende är att tillskrifva mödrarnes öfverdrifna kaffedrickning och
barnens vana dervid från tidiga år. Nu vill utskottet ytterligare
öka kaffedrickningen och dermed de skadliga följderna deraf.
Hör de bemedlade klasserna är faran af mindre betydelse; de
hafva dels råd att dricka så mycket de behaga, dels är det kaffe,
som af dem förbrukas, af bättre beskaffenhet. Men, mine herrar,
burudant är i allmänhet det kaffe, som drickes af de mindre be¬
medlade? Jo, man kan utan öfverdrift säga, att allra största
delen deraf är mer eller mindre skadligt förfalskadt. Det är väl
bekant, att i de stora sjöstäderna på kontinenten, Hamburg och
Amsterdam bland andra, finnas fabriker för artificiel kaffetillverk-
ning, hvarvid användes affall af verkligt kaffe, som sedermera blan¬
das i hop med deg, lera och hvarjehanda andra goda saker och
formas med maskin till bönor förvillande lika de naturliga. Dessa
färgas sedermera med mer eller mindre giftiga ämnen, såsom kop¬
paroxid, berlinerblått m. m.
Detta är ett faktum, som är konstateradt och icke kan bestridas.
För att få den vackra blågrå färgen, som gummorna tycka så
mycket om, rullas bönorna tillsammans i en tunna med blykulor.
Man kan lätt föreställa sig verkan af detta fabrikat, då det
förtäres i sådana qvantiteter, som det sker här i landet. Också
hafva flera läkare, såsom förut anförts, uttalat, att den öfverdrifna
förbrukningen af dåligt kaffe otvifvelaktigt är orsaken till en mängd
Fredagen den 20 April.
25 N:o 27.
folksjukdomar. Om utskotteti sammanhang med den väntade ökningen Nedsättning i
i kaffeinförseln föreskrefve, att allt kaffe vid införseln i landet skulle
undersökas och pröfvas, så att icke något för helsan skadligt ämne °c 1 a^urr0
deruti funnes inblandadt, så vore det en helt annan sak, ty nu (Forts.)
finnes icke något hinder att införa hvad som helst. Giftstadgan
bestämmer visserligen, att hvar och en, som har anledning tro att
en vara är förfalskad eller giftig, sjelf må på egen bekostnad för¬
anstalta om undersökning; men att undersökning under sådana
förhållanden aldrig sker, åtminstone af de mindre bemedlade, ligger
i sakens natur. Nej, det kaffe, herrar specerihandlande hålla till
salu, det får folket dricka utan undersökning och det dricka de,
och det är just sådant kaffe, som jag haft äran beskrifva. Kan
det då vara rätt och rigtigt att öka förbrukningen af en vara, som
otvifvelaktigt måste anses skadlig för allra största delen af na¬
tionen så väl i ekonomiskt som i sanitärt hänseende. Man har höjt
tullen på de förnämsta lifsförnödenheterna med ett belopp, som på god
grund beräknats till omkring 40 millioner kronor om året, eller
med öfverhufvud taget mer än 7 kronor för hvar och en af landets
invånare, och så vill man ersätta detta genom en nedsättning i
kaffetullen, som kan beräknas skola uppgå till 2,240,000 kronor
eller omkring 50 öre på hvarje person, och om dessa 50 öre verk¬
ligen inbesparades, så kunde det vara någon nytta med kaffetull-
nedsättningen, men man kan vara öfvertygad att de 50 örena kom¬
ma att användas till kaffe. Emellertid kommer, lyckligt nog enligt
min åsigt, åtgärden troligen icke att verka såsom bevillnings¬
utskottet antagit, nemligen till vinnande af högre importsiffra, ty
den som känner, huru det i allmänhet går till på landet, vet, att
de fattiga gummorna icke köpa större partier på en gång, utan
vanligen “en half fjerndel" d. v. s. 1/s skålpund, och på x/8 skål¬
pund skulle den föreslagna nedsättningen i tullen belöpa sig till
17o öre. Tror någon menniska, med undantag af bevillnings¬
utskottets ärade medlemmar, att landthandlarne skola sätta ned
priset på Vs skålpund med l1/.-! öre? Man kan vara fullkomligt
öfvertygad, att de icke göra det, men de som vinna på affären,
äro de mera bemedlade, som köpa större partier på en gång, samt
framför allt mellanhänderna, som minutera ut varan till de fattige.
Nej, mine herrar, använden i stället dessa 21/2 millioner, som staten
väl kan undvara, sedan dess inkomster genom lifsmedels- och andra
beslutade tullar högst betydligt ökats, till en grundfond för ålder-
domsförsäkring för arbetarne, då påstår jag bestämdt, att pennin-
garne skulle vara bättre använda och gifva mera välsignelse, än
om man dricker upp dem i kaffe.
Såsom bekant, bjödo de romerska kejsarne sitt folk på njut¬
ningar och skådespel. Likadant var ungefär förhållandet i Frank¬
rike under sista tiden af Napoleon lll:s regering. Yår Gustaf
III bjöd svenskarne på bränvin, och nu bjuder 1888 års be¬
villningsutskott på kaffe. Yi hafva af den äldre och nyare hi¬
storien sett, hvart dessa nöjen och njutningar ledt, som föregående
tiders herskare bjudit sitt folk på; låtom oss, med erfarenhet härom,
betacka oss för kaffebjudningen.
N:o 27. 26
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i Mine herrar, arbetarens helsa är hans förnämsta egendom, och
vchTaffesilrfo-om ^en skadas, mistel’ han det bästa, och ofta det enda han egen
™ gat.Un0 bär i verlden.
(Forts.) Bevillningsutskottet har, för att visa sin välvilja mot arbe¬
taren, föreslagit nedsättning i kaffetullen, och af samma skäl har
jag, som jag hoppas på goda grunder, motsatt mig denna ned¬
sättning och jag ber eder, mine herrar: hafven medlidande med
de mindre bemedlade, med arbetsklassen, som redan nu konsumerar
mer än tillbörligt och skadar sin helsa med detta dåliga njutnings¬
medel, och sätten icke af missrigtad välmening ned tullen!
Med kännedom om dessa förhållanden har jag ansett mig plig¬
tig att uttala min mening i kammaren och anhåller vördsamt att
i enlighet härmed få yrka afslag på utskottets hemställan i före¬
varande punkt.
Herr Sandberg: Vid 1884 års riksdag framstälde regerin¬
gen proposition om nedsättning af tullen på kaffe, hvilken proposition
ansågs vara af sådan vigt, att den särskildt omnämndes i Konungens
tal vid riksdagens öppnande. Statsverket var då i ett blomstrande
tillstånd, åtminstone på papperet funnos öfverskott, som räknades
i millioner. Detta oaktadt och ehuru förslaget understöddes af
regeringens hela inflytande samt med vanlig vältalighet och ord¬
rikedom kraftigt förordades af då varande finansministern, afslogs
detsamma af Riksdagens båda kamrar! Nu är statverkets ställning
en annan. Att vid innevarande riksdags början en betydlig stats¬
brist stod för dörren, torde tillräckligt visas af den framlagda
statsverkspropositionen, i hvilken man, för att åtminstone formelt
åstadkomma jemvigt mellan utgifter och inkomster, tillgripit sådana
heroiska medel som att, utan att derför anföra giltiga grunder,
upptaga åtskilliga inkomsttitlar till högre belopp än förut, att be¬
räkna icke mindre än 2 millioner af bankovinsten såsom bidrag
till utgifternas betäckande, att föreslå höjd skatt på bränvinstill-
verkningen, ökad tull på tobak m. m. Oaktadt användandet af
dylika medel återstod likväl en brist af, om jag minnes rätt, öfver
5 millioner, hvilken brist enligt ifrågavarande proposition skulle
betäckas genom lån. Det synes mig sannerligen, som om det vore
samma förhållande med staten som med enskilda personer, hvilka
år efter år vant sig vid att betacka en stor del af sina utgifter
genom upplånta medel. Metoden är lätt och angenäm och kräfver
hvarken försakelse eller ansträngning. Man fortsätter att låna och
låna och tröstar sig, då man ser tillbaka på, huru skuldsumman
vuxit, med att man användt densamma till produktiva ändamål,
t. ex. till odlingar och jernvägar, och så, utan att man vet ordet af,
står man vid bankruttens dörr. Jag vill visst icke påstå, att detta
nu är förhållandet med svenska staten, men säkert är att en
ständigt ökad skuldsättning, den väg, på hvilken vi nu i trettio år
vandrat, till slut leder derhän.
Då nu statsverkets tillstånd obestridligen är sämre än det var
1884, kan jag icke annat än förundra mig öfver, att bevillnings¬
utskottet på grund af enskilda motioner föreslagit en nedsättning
27 Ji:o 27.
Fredagen den 20 April.
i kaffetullen af mer än 50 procent. Åtminstone är det för mig
omöjligt att finna konseqvens ock logik i detta förfarande.
Man invänder säkerligen, att finansernas svaga ställning vid
Riksdagens början väsentligen förbättrats genom införande af tullar
på spanmål samt de tullar, vi nu äro i begrepp att besluta. I
detta hänseende hafva frihandelstidningarne uppvaktat oss med
ståtliga beräkningar, att dessa tullar skulle inbringa tiotals millioner.
För min del tror jag, att, hvad spanmålstullarne beträffar, det är
omöjligt att uppgöra några tillförlitliga beräkningar om hvad de
under innevarande år komma att inbringa, dels derför att vi sedan
30 år tillbaka sakna erfarenhet, huru dylika tullar verka, dels der¬
för att vårt behof i detta afseende är så olika det ena året mot
det andra, hvilket allt mycket lätt kan göra, att i stället för 7 ä 8
millioner dessa tullar endast komma att inbringa lika många hundra¬
tusental kronor. Hvad industritullarne beträffar, som nu äro på
väg att införas, så är resultatet i finansielt afseende äfven mycket
ovisst.
Säkert är emellertid, att under den 30-åriga frihandelsperioden,
har köpförmågan, om också icke köplusten, hos vårt folk i väsentlig
grad förminskats. Hvad bränvinstillverkningsskatten angår, är
äfven fullt visst, att om äfven mycket penningar derigenom i år
inflyta, så komma inkomsterna att blifva mycket mindre, än man
väntar, nästa år. Under sådana förhållanden, då Riksdagen redan
beslutat, att ej till statsverket lemna någon andel af bankovinsten,
då man i nu föredragna betänkande föreslagit att afslå propositionen
om höjd tull på tobak, och då man icke har någon visshet om,
hvad som kommer att inflyta genom de nya tullarne, förefaller
det mig obetänksamt att bortskänka en statsinkomst af mer än 2
millioner. Man hade åtminstone kunnat vänta, tills vi vid nästa
riksdag fått se hurudan ställningen i verkligheten är, så att man
ej, som nu, behöft bygga på lösa antaganden.
Här har så länge i tal och skrift ordats om nedsättning i tull
på kaffe och fördelen deraf för de fattiga klasserna, att det slutligen
blifvit en trosartikel. Enligt min öfvertygelse är denna fördel högst
ringa. Importörerna, mellanhänderna och de stora konsumenterna
komma hufvudsakligen att deraf hafva nytta. Såsom den före¬
gående talaren redan nämnt, köper den fattige sitt kaffe i ytterst
små partier, och med den föreslagna nedsättningen skulle priset
på dessa små qvantiter sänkas med 1 ä 2 öre. Att så kommer
att ske, är visserligen möjligt, men ingalunda i hvarje fäll gifvet.
Under dessa omständigheter tror jag, att hjelpen för den fattiga
blefve liten eller ingen. Om jag antager att en arbetarefamilj
vanligen konsumerar ett hälft skålpund kaffe i veckan skulle under
årets 52 veckor, med 5 öres lägre pris per skålpund, detta göra
en besparing af 1,2* å l,oo kronor, fördelad på hela året. Om ut¬
gifterna minskades eller inkomsterna ökades med nämnda summa
på en gång kunde gagnet vara i någon mån afsevärdt, men då den
såsom här, skulle fördelas på hela året, tror jag sannerligen icke
att fördelen skulle blifva ens märkbar. Af dessa 2 1/i millioner,
hvarmed statsinkomsterna skulle minskas, tror jag i följd häraf,
Nedsättning i
tullen ä kaffe
uch kaffesurro-
gat.
(Forts.)
N:o 27. 28
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i att icke ens V4 komme de fattige till godo. Om statsverket nu
tullen å kafle verkligen kan undvara en sådan summa, så instämmer lag med den
och kafresiirro- n.. i , i ,, . 7 i .... .. S
gat lösgående talaren, att penmngarne vore bättre använda, om man
(Forts.) afsatte dem till en fond för ålderdomsförsäkring för arbetare och
till ett sådant användande af dessa 2 millioner skulle jag med
glädje lemna mitt bifall. Man har ordat så mycket om emigrationen
och velat söka orsaken dertill i hvarjehanda förhållanden. Den
sista upptäckten i detta hänseende är väl utan tvifvel den, att de
nu införda spanmålstullarne föranleda vårt folk att emigrera. Enligt
min oförgripliga mening ligger en väsentlig orsak till emigrationen
i svårigheten för våra arbetare att bereda sig en tryggad ställning
på äldre dagar. Om arbetarne i allmänhet kunde vara försäkrade
om att vid 50 ä 60 års ålder komma i åtnjutande af en lifränta,
om också icke på större belopp än 100 kronor, skulle säkerligen
emigrationen i icke ringa grad aftaga.
Om de sanitära olägenheterna af en öfverdrifven kafreför-
brukning har herr Adelsköld redan talat och jag vill endast till-
lägga, att jag har hört samma åsigt uttalas af många provinsial¬
läkare i min hembygd, af hvilka mera än en på fullt allvar påstått,
att kaffet gör mera skada i sanitärt hänseende än bränvin. Den
dag kan sannerligen vara närmare, än någon föreställer sig, då vi
nödgas att lagstifta mot missbruket af kaffe, likasom mot miss¬
bruket af bränvin. Under sådana förhållanden kan det väl icke
vara skäl att genom nedsättning af tullen uppmuntra till en ökad
kaffekonsumtion.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, yrkar jag afslag,
och då jag icke vet någon annan utväg att tillförlitligt utröna, i
huru hög grad Första Kammaren ändrat åsigt sedan 1884, ber jag
om ursäkt, att jag på förhand begär votering.
Grefve Strömfelt: Jag ber den förste ärade talaren i denna
fråga om ursäkt, om jag icke kan dela hans åsigt om sin ställning
till protektionismen. Jag tror icke. att han i något afseende på
oss gjort intryck af att vara protektionist, än mindre moderat.
Samma ärade talare har begagnat detta tillfället att mot oss
protektionister utkasta samma tillvitelse, som i förrgår, under
aftonens sena timma utslungades mot oss af en representant från
Göteborgs stad, nemligen att vi under diskussionen i allmänhet
“icke läte bevis i sak gälla11, utan kämpade endast för “systemet11.
Jag kan icke låta denna tvenne gånger gjorda beskyllning stå i
protokollet oemotsagd, äfven om den till en viss grad innebär
sanning. Jag vill fråga, hvems är skulden om icke dens, som fört
diskussionen från sak till principstrid. Och hvem har gjort
detta? Jo, det har den ärade talaren från Göteborgs stad i före¬
ning med sina meningsfränder, herrar fribandlare; ty hvad betydde
väl den stora promenaden första dagen upp till talmansbordet, i och
för sig i denna kammare allenastående? Betydde den verkligen en
protest mot tull å artikeln “album11? Jag tror icke, att någon
skall kunna påstå det; utan det var ett tillfälle, vid hviket mot¬
sidans representanter ville offentligen tillkännagifva sin ställning
Fredagen den 20 April.
29 If:o 27.
gent emot det nyss inslagna “protektionistiska system11, hvilket Nedsättning i
funnit uttryck i bevillningsutskottets betänkande. Således redan ^Taffes^ff
vid första punkten kastade vår motståndare diskussionen från sak0Ci g^w>°
in på princip och system. (Forts.)
Detta var den första attacken. — Den andra attacken skedde
utan tvifvel vid föredragning af punkten om fartyg. Man insåg
genast detta, när man jemförde, hvad herrar generaler och presidenter
nu anförde om den föreslagna tullens förderfliga inverkan på rederi-
och fartygsbyggnadsindustrien med de många motsatta uttalanden
i samma ämne på detta rum af den store skeppskonstruktören och
fartygsbyggaren Carlsund i tiden, han som så varmt ifrade för
tullskydd äfven för denna industri; icke här förglömmande redaren
och skeppsbyggmästaren herr Cavallins åsigter under sista året af
hans representantskap; likaså då man jemförde deras skäl med
det faktiska förhållande, att denna tull i lång tid funnits i Danmark,
i Ryssland, i de fria Nederländerna m. fl. — Den tredje attacken
skedde vid punkten “fläsk11. Man må nu huru mycket som helst
framhålla arbetarens behof af amerikanskt fläsk, icke lär man väl
dock kunna öfvertyga någon, att, om ett land med så stor arbetare¬
befolkning som Tyskland satt importförhud för amerikanskt fläsk
(äfven Frankrike har gjort detsamma), denna artikel ändå skulle
vara ett “absolut nödvändigt11 lifsmedel för det lilla relativa fåtalet
svenske arbetare, utan här stod åter striden om “system11. Jag
dömer, att så varit förhållandet vidare deraf, att den aktade talaren
på östgötabänken framdrog en berättelse angående tre arbetare,
om jag hörde rätt, som skulle till följd af Riksdagens beslut att
sätta tull å mjöl, afflyttat till Amerika. Han sade verkligen för¬
sigtigt nog, sedan Riksdagen beslutat tull på mjöl, icke derföre att
Riksdagen beslöt tull på mjöl, ty han vet lika väl som någon af
oss, att om ett land är under månader afstängdt från tillförsel,
hvilket nu varit förhållandet med Sverige, så måste vissa artiklar
just deraf stiga i pris. Han visste äfven, att, ehuru det stått i
i tidningarne att mjölprisen blifvit uppsatt tillföljd af Riksdagens
beslut, så kunde verkligen Riksdagens beslut icke vid den tid¬
punkten änun hafva haft någon sådan inverkan, emedan någon
tull då icke var af importörer erlagd. Han glömde visst tillika
omtala, att för några år tillbaka, då det knappast ännu var fråga
om, att någon tull skulle åsättas lifsmedel och frihandelssystemet
ännu blomstrade, flyttade från ett bruk, som ligger i hans och
mitt granskap, flera hundra arbetare till Amerika, och det sades
till och med, att de fingo reshjelp af brukets egare, emedan han
då icke kunde längre använda dem. Hans lilla berättelse gälde
nog “systemet11, men var icke alls något bevis på systemets verkan.
Herr Adelsköld yttrade också, att tull på mjöl verkat stegring
i priset. Men så är det icke, det är andra förhållanden, som verkat
stegringen. — Den fjerde attacken och striden om system stod i
går afton, då frågan om tull på “tackjern11 förekom, och det synes
nu, som om man vid artikeln “kaffe11 också skulle söka att leda
oss från “sak“ in på “system11.
N:o 27. SO
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i Det är, efter hvad jag tror mig hafva visat, herrar frihandlare,
ochklffesurfo som början hafva fort denna diskussion från sak in på system
c i ^ «"-ocb princip.
(Forts.) Det är en af det politiska lifvets sorgliga erfarenheter, att
sak så ofta icke får gälla, hvad dess innebörd i och för sig kräf-
ver. Lång behöfver icke vandringen på den politiska banan vara,
för att denna erfarenhet skall vinnas, och diskussionen om detta
tullbetänkande konstaterar förhållandet. Kan man då anklaga oss
protektionister, för att vi, vid sådant förhållande, hafva med under¬
tryckande af enskilda meningar, hvartill detta utskottsbetänkande
mer än väl kunnat gifva anledning, förenat oss under en fana —
just detta betänkande — för att möta alla anfall på systemet från
våra motståndare? Här finnes för visso mer än en af dessa tull¬
satser som blifvit af våra motståndare gjorda till, hvad man på
jägarespråket kallar “bulvaner11 i uppenbar afsigt att för dem
skjuta grundskott i det protektionistiska “systemet
Den förste ärade talaren har angifvit eller sökt angifva åt¬
skilliga skäl hvarför kaffetullen icke borde nedsättas, men efter
min uppfattning voro desse skäl fullkomligt origtiga.
Till hans och hans meningsfränders uppbyggelse beder jag
att få i minnet återföra ett yttrande af en bland denna sidas
talangfullaste kämpar från icke längre tid tillbaka än fyra år.
Det var dåvarande herr statsministern, nuvarande landshöfdingen,
Themptander, som då yttrade i afseende på nedsättning af kaffe¬
tullen: “Med den betydliga utsträckning, förbrukningen af kaffe
här i landet vunnit, kan kaffet numera med fullt skäl sägas hos
oss hafva öfvergått från ett mer eller mindre öfverflödigt njutnings¬
medel till ett lifsmedel af icke ringa betydenhet11. Jag tror att herr
Themptanders uppfattning gäller fullt ut lika mycket som herr
Adelskölds. — Vid samma tillfälle yttrade en annan högt aktad
talare från samma sida och i samma strid: “om här finnas några
Alfvar’, vare sig i fårakläder eller icke, så måtte det vara de, som
onödigt vilja beskatta svenska folket." Nu föreligger väl här ett
tillfälle, då man kan säga att kaffetullens bibehållande vid den
höjd, på hvilken den står, icke är för statsverkets inkomster behöflig.
När man skaffat statsverket ganska stora inkomster genom att
åsätta tullar, hvarigenom det inhemska arbetet skyddas, finnes då
något enda skäl att bibehålla tullen vid dess nuvarande höjd för
en vara, hvilken icke kan inom landet produceras? För min de!
kan jag icke finna det. Kaffetullen drabbar just de samhälls¬
klasser, den förste ärade talaren så varmt och så ofta försvarat,
1 vida högre mån än öfrige. Tullen utgår efter vigt; den sämsta
varan väger tyngst, och skilnaden är så stor, att för några år
sedan, när denna fråga förevar och jag i en butik efterfrågade
priset, kostade den sämsta sorten 50 öre, en bättre sort ända till
2 kronor per skålpund o. s. v. Det är således den vara, som för¬
brukas af de fattiga, som hårdast drabbas af tullen.
Hvad gör tullskilnaden, om vi lägga 1886 års importsiffror till
grund? Den gör det stora beloppet af 2,240,000 kronor, deraf större
delen skulle komma såsom en skattelindring på de fattiga samhälls-
31 N:o 27.
Fredagen den 20 April.
klasserna. Jag har hvarje gång, denna fråga varit före, med Nedsättning i
värme talat för att för de fattiga konsumenternas räkning en ned- ä kaffe
sättning borde ske i tullen. Jag har en gång gått så långt, att"chku^urr°-
då en motionär i frågan afstod från att yrka bifall till sin motion, (Forts.)
upptog jag hans. Jag har vid detta tillfälle icke heller kunnat
under tystnad åhöra det anfall, den förste talaren gjorde på be¬
villningsutskottets i mitt tycke mycket kloka förslag.
En. af representantens svåraste uppgifter är onekligen att rätt
fatta situationen för ögonblicket, och jag kan icke frigöra mig
från den uppfattning, att här föreligger åter från motsidan en
attack på det protektionistiska systemet, ty får man oss nu att
bibehålla kaffetullen vid dess förra belopp, då har man åter rifvit
ett stort hål i systemet, som från början proklamerat, att det icke
ville veta. af några onödiga beskattningsartiklar. Jag får på grund
åt hvad jag anfört, anhålla om bifall till utskottets förslag, och
jag varnar mina meningsfränder för att låta de åsigter, som talaren
näst före mig framstälde, på sig inverka.
Herr Anderson, Albert: Om Riksdagen skulle besluta en
sådan nedsättning i kaffetullen, som bevillningsutskottet föreslagit,
komme detta att medföra väsentlig minskning i tullinkomsterna.
Jag har beräknat denna minskning i rundt tal till 2,000,000 kronor;
men då den näst föregående talaren upplyst om, att minskningen
belöper sig till 2,240,000 kronor, accepterar jag denna siffra. Vid
en sådan nedsättning, som här är i fråga, är det nödigt att tillse,
huruvida den kan vara tillrådlig med hänsyn till statsverkets
ställning. Eör icke länge sedan har Riksdagen beslutat, att hela
bankovinsten skall användas för riksbankens ändamål. Åf denna
vinst har likväl Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen beräknat
2,000,000 kronor såsom inkomst för statsregleringen 1889. Enligt
de upplysningar, som jag erhållit, har antingen Riksdagen redan,
eller också statsutskottet i utlåtanden, som till Riksdagen inkommit
föreslagit höjning hufvudsakligen i förslagsanslagen, utöfver hvad
de i den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof
upptagits. Denna höjning går till omkring 900,000 kronor. Af
statsverkspropositionen finner man också, att det förefinnes en för
år 1886 uppkommen fordran för ogulden bränvinstillverkningsskatt
utgörande 2,664,000 kronor. Om man tänker på att göra nedsättning
i en inkomstkälla, vore det bättre att använda en del af års¬
inkomsten för att betäcka denna brist, än att såsom i den kongl.
propositionen föreslås, anlita statsverkets kassaförlagsfond för
ändamålet.. Räknar man ihop dessa summor, bankovinsten, ned-
sättningen i kaffetullen, höjningen i förslagsanslagen samt fordran
för ogulden bränvinstillverkningsskatt, får jag ett belopp af om¬
kring 7,800,000 kronor. Då är frågan den: kunna de tullsatser,
som Riksdagen dels hittills beslutat och dels kommer att besluta,
vara.tillräckliga att fylla denna lucka? I det fallet ber jag att få
hänvisa till utskottets eget utlåtande. Utskottet säger nemligen,
att det alldeles icke kan förutsättas, att tullinkomsterna skola komma
att stiga med så stora belopp, som svara emot de ifrågasatta tull-
ff:o 27. 32
B^redagen den 20 April.
Nedsättning i satserna, lagda på den nuvarande importen, och i hvarje fall kan
tullen ä kaffe sägas att all utredning saknas om hvad dessa tullar komma
<><l 1 ka^urr,r att belöpa sig till. Men det är äfven en annan omständighet, som
(Forts.) härvid bör tagas i betraktande. Förhållandet med statsregleringen
är sådant, att en del af skatterna inflyta först året efter det, för
hvilket de äro beräknade. Detta är fallet med grundskatten, häst¬
vakans- och trosspassevolansafgifterna, soldat- och båtsmansvakans-
afgifterna, arrendemedlen, mantalspengarne samt bevillningen af
fäst egendom och af inkomst. Dessa skattetitlar gå enligt riks-
staten för år 1888 till 11,710,000 kronor, hvilket belopp, såsom
behöfligt för bestridande af statsutgifter, redan innan skatterna in¬
flyta, af tillgängliga medel måste förskjutas. Dessutom är det
gifvet, att såväl statskontoret som Konungens befallningshafvande
i länen behöfva någon kassa, hvilken, äfven lågt räknadt, måste
uppgå till 4,000,000 kronor. Då kommer man upp till en summa
om 15,710,000 kronor eller nära 16,000,000 kronor. Så stor bör
enligt min uppfattning statsverkets kassaförlagsfond till det minsta
vara. Men den är för närvarande på långt när icke så stor. Vid
1887 års utgång utgjorde kassaförlagsfonden 11,376,227,2?, och inne¬
varande år har Riksdagen afsatt till dess ökning 473,300 kronor.
Således skulle den komma att utgöra 11,849,527,27. Kammaren
torde deraf finna, att kassaförlagsfonden ännu är alldeles otill¬
räcklig. Under de sista åren hafva också så små belopp afsatts,
att, om det skall fortfara på detta sätt, det ännu kommer att
dröja länge, innan denna fond vunnit erforderlig styrka. Nu
skulle likväl kunna yppa sig tillfälle att genom den ökade tull¬
inkomsten få fonden höjd, till hvad den bör vara. Väl skulle
någon kunna invända, att det icke är lämpligt att hafva så stor
kassaförlagsfond, emedan man på så sätt skulle komma att draga
ur den allmänna rörelsen för mycket penningar, men dermed har
ingen fara; om statskontoret stundom får större behållning än
för tillfället behöfves, öfverlemnas densamma till riksgäldskontor^,
hvilket åter släpper ut penningarna i allmänna rörelsen. Under
sådana förhållanden kan jag icke finna det vara tillrådligt att
åtminstone nu göra nedsättning i kaffetullen. Yi äro vana vid
denna beskattning, och jag ber att få erinra derom, att kaffetullen
hos oss är vida lägre än den, som linnes i Norge. Jag yrkar
afslag.
.Friherre Klinekowström: Jag ämnar icke yrka afslag på
den af bevillningsutskottet föreslagna nedsättningen i kaffetullen.
Jag har under en följd af riksdagar ständigt uttalat mig för ett
nedsättande i de konsumtionsafgifter eller tullar å njutningsmedel,
som den stora delen af befolkningen, de obemedlade klasserna, få
betala. Jag tycker, att dessa klasser äro så högt beskattade, att,
när en lindring- kan ega rum, utan att statsvei'kets ställning der¬
igenom försvagas, det är Riksdagens ovilkorliga pligt — efter mitt
förmenande — att åstadkomma en sådan lindring. Här har af ut¬
skottet blifvit föreslagen en minskning i tullen på kaffe med icke
mindre än fjorton öre per kilogram. Det finner jag likväl vara
Fredagen den 20 April.
33 N:o 27.
något för långt gånget af flere skäl. Först och främst kan man Nedsättning i
ännu icke fullt bestämma verkan af tullen i allmänhet på stats- f
verket, och under sådana förhållanden hade det kanske varit lämp-1
Jägare att vidtaga nedsättning i mindre skala, än hvad här blifvit (Forts.;
föreslaget. En reservant mot utskottets förslag i denna punkt,
herr Lithander, har föreslagit en nedsättning till sexton öre, och
redan det är ganska mycket. Det är nemligen 2,140,672 kronor,
;Som en tull af sexton öre skulle utgöra på den qvantitet, som i
medeltal enligt bevillningsutskottets betänkande införts under de
åtta sista åren. Den skilnad således i tullen, som linnes emellan
utskottets förslag och reservantens, är fyra öre. Beräknade efter
samma medeltal, jag nyss uppgifvit uppgår den till 535,168 kronor.
Orsaken, hvarför jag håller på en minskad nedsättning, mot hvad
utskottet föreslagit, är den, mine herrar, att jag tycker både rätt¬
vist och billigt vara, att, när vi komma till en senare punkt,
pag. 113, angående tull på lysoljor, dessa oljor befrias från tull,
som nu lär utgå med två öre per kilogram, ty lysoljor, mine her¬
rar, äro icke något njutningsmedel, utan de äro ett af de väsent¬
ligaste behofven för just de allra fattigaste arbetande klasserna i
landet. De motiv, utskottet uppgifvit i sitt förslag för att icke
befria lysoljorna från tull, oaktadt derom väckts särskild motion,
jag vill minnas af herr Odell m. fl., skulle vara, att man anser,
att de förmögnare klasserna förbruka per person mycket mera lys¬
oljor än de fattige. Det är möjligt, men det är derför, att de äro
rika. De rika förbruka alla ämnen mer, både lifsmedel och klä¬
der o. s. v.; men det är icke jemförligt med behofvet hos de allra
fattigaste klasserna af att under vintrens långa timmar kunna fort¬
sätta sitt mödosamma, kanske ofta föga lönande, arbete för att
lifnära sig, eller ett bevis för att för dem frihet från tull på lys¬
oljor icke skulle vara af stort behof; och den principen hyllar jag,
att man bör söka, när man kan, utan att statsverkets inkomster
derigenom förstöras eller lida men, vidtaga åtgärder för att lindra
den betryckta ställningen hos de högst beskattade, mindre bemed¬
lade klasserna i landet. Och det synes mig, som om vi genom
nedsättning i kaffetullen till sexton öre, såsom herr Lithander före¬
slagit, i stället för till tolf öre, såsom utskottet föreslagit, skulle
kunna befria lysoljorna från all tull, ty tullinkomsterna för lys¬
oljor för år 1886 utgjorde enligt utskottets redogörelse 530,038
kronor; och den minskade nedsättningen i kaffetullen eller 4 öre
mindre än hvad utskottet föreslagit gör 535,168 kronor, eller i det
allra närmaste lika mycket, som den stora lättnad utskottet af-
sett att bereda de mindre bemedlade klasserna genom nedsättning
af kaffetullen. Sålunda tror jag, att en klokare fördelning af
denna lättnad för dessa klasser skulle vinnas än genom total ned¬
sättning både i kaffetullen och tullen å lysoljor, och tullbeloppet
blir i det närmaste detsamma. På grund deraf vågar jag föreslå,
att, med afslag å hvad utskottet i denna 78 punkt.hemstält, nedsätt¬
ning i kaffetullen måtte af kammaren beslutas till 16 öre i stället
Första Kammarens Prot. 1888. Ko 27.
3
N:o 27. 34
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i
tullen å kaffe
oåh Jcaffesurro-
gat.
(Forts.)
för 12 öre, allt under förutsättning, att, när lysoljorna, pag. 113,
förekomma, kammaren äfven då på mitt vördsamma förslag be¬
slutar, att lysoljor skola vara från all tull befriade.
Herr Hedlund: Det är nog sant, som den föregående ta¬
laren yttrade, att de af kammarens ledamöter, som stå på samma,
sida som den, hvilken nu i all anspråkslöshet har ordet, verkligen
handla efter principer, och att vi velat uttala en sådan princip
redan vid föredragningen af första punkten af detta betänkande,
är äfven rigtigt. Jag kan dock för min del icke anse det vara
origtigt att handla efter grundsatser, för så vidt de nemligen äro
goda och rigtiga; att handla efter dåliga grundsatser hafva vi fri¬
handlare aldrig velat vara med om. Till de goda grundsatserna
hör efter mitt förmenande, att man med hänsyn till statens in¬
komster söker få dem fördelade efter rättvisa skatteformer. Grund¬
principen för en god och sund skatteform är att man beskattas efter
den olika förmågan att bära skatten, eller med andra ord att de,,
som mera förmå, skola mera bidraga till det allmännas välfärd
och detta så mycket hellre, som de ju hafva större intressen att
skydda. Ett korollarium häraf måste blifva, att vi skola lägga
minsta möjliga skatter på de fattiga. Jag finner med glädje att
jag i denna punkt står på samma ståndpunkt som de båda sista
talarne. Det ligger icke i frihandlarnes system att i afseende å
kaffetullen söka vålla våra motståndare svårigheter. Nog hafva
vi bättre föremål för våra attacker i så fall än kaffet. Yi frihand¬
lare äro för öfrigt hyggligt och beskedligt folk, som icke vilja.
drifva anfallet längre, än vi anse billigt, och det veta vi alla, så-
praktiske äro vi, att en förvillelse går icke öfver på ett ögon¬
blick.
Jag lemnar nu sjelfva principfrågan å sido, möjligen förbe¬
hållande mig att dit återkomma, då vi komma till tullen på ull,,
men anhåller nu något få hålla mig vid den här ifrågakomna
tullen å kaffe.
Jag ber dervid få återkalla i minnet hos eu och annan att.
alltid, då det varit fråga om nedsättning i tullen på kaffe och soc¬
ker, har jag uttalat mig i första rummet för nedsättning af kaffe¬
tullen. I fråga om tull å socker kan man säga, och jag har sjelf
försökt göra beräkningar öfver konsumtionen af socker, att denna,
konsumtion någorlunda står i förhållande till förbrukarnes inkom¬
ster, men detta är icke fallet med kaffet. Deraf förtära nemligen
de mindre bemedlade klasserna icke blott proportionsvis mera utan
absolut mycket mera än de förmögnare. Kaffetull hör således till
de tullar, som mest drabba de mindre bemedlade, hvilket deremot
icke tullen å sockret gör. Detta oaktadt ställer dock icke kaffe-
tullen sig så ogynsam för de mindre bemedlade som fläsktullen,
ty i afseende å det amerikanska fläsket skatta de förmögnare icke
ett öre af de två millioner, denna fläsktnll kommer att tillföra
statskassan, utan denna tullskatt drabbar helt och hållet de fat¬
tigare.
35 N:o 27.
Fredagen den 20 April.
Det hade varit (hiskligt att de ärade talarne, då de yttrade Nedsättning i
så ömmande ord för de mindre bemedlades njutningsmedel, icketnllen å kaffe
helt och hållet glömt alt dessa också hade behof af näringsmedel.och kcffisurr0‘
hvilket för dem äro af vida större betydelse än njutningsmedlen, (Forts.)
ehuru jag derför visst icke underkänner äfven de sistnämndas be¬
tydelse.
Här hafva vigtiga anmärkningar gjorts emot tullen å kaffet,
och framför allt har man lagt stor vigt vid dess betydelse i sani¬
tärt hänseende.
• Det är en obestridlig sanning, att i vissa delar af landet for¬
tares kaffe till en skadlig ytterlighet, men skulle staten göra sig
till förmyndare för hvad som är helsosamt eller icke, i likhet med
hvad förhållandet är med kaffet, då skulle vi få undersöka en
hel massa sakers helsosamhet eller skadlighet. Jag anser ett så¬
dant förmynderskap nödvändigt endast i afseende å en enda ar¬
tikel nemligen bränvin och har alltid varit med om att öka skatten
derå. Detta kan visserligen tyckas stå i strid med den grundsats,
jag nyss uttalade, men det är en alldeles särskild omständighet
med bränvinet nemligen den, att det har den olyckliga egenska¬
pen att medföra tillfällig sinnesförvirring genom sin inverkan på
den mänskliga hjernan.
Då man ser denna sinnesförvirrings verkningar och huru en
eljest hygglig och beskedlig karl under rusets inverkan ofta till
och med begår brott, då måste man noga betänka sig, innan man
lägger denna frihetens lineal, som jag eljest vill nyttja i alla so¬
ciala förhållanden, äfven på bränvinet.
Då man icke är öfverdrifvet doktrinär, måste man understun¬
dom göra undantag, men detta är dock icke tillämpligt i afseende
å kaffe.
Yi hafva sökt införa och befrämja kaffedrickningen såsom mot¬
vigt emot bruket af bränvin. Det är möjligt att man dermed kom¬
mit för långt, men för min del kan jag icke gå in på att man till
den orättfärdiga fläsktullen skall ytterligare lägga kaffetullen, hvil¬
ken ju äfven i så betydlig mån drabbar de mindre bemedlade.
Hvad angår den uttalade farhågan, att vi nu skulle få allt
för höga statsinkomster, ber jag få säga några ord. Den siste
värde talaren, kvilken torde kunna hafva yttrat sig på embetets
vägnar, visade att långt från att få något öfverskott genom kaffe¬
tullens bibehållande oförändrad, skulle vi tvärtom riskera att sätta
statskassan i en dålig ställning, om vi nu nedsatte tullen å kaffe.
Detta må dock vederbörande klarera och i första hand bör
väl detta åligga den regering, som nu i afseende å statsregleringen
står i vänskapligt förhållande till det protektionistiska partiet.
Hör min del har jag icke något med statsregleringens uppgörande
att skaffa, men att säga, att det skulle ligga någon fara uti att
minska denna skatteartikel derför att, om statsverket en kommande
period skulle behöfva större inkomster, vi skulle vara tvungna att
bibehålla de skatter på spanmål och fläsk vi anse vara orättvisa,
det anser jag för en orimlighet. Mot ett sådant argument vill jag
nvända, att i så fäll få vi söka de nödiga skatteförhöjningarne
N:o 27. 36
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i på andra områden. Kaffetullen har för öfrigt vid ett par före-
tulien å kaffe gående tillfällen varit fluktuerande, och det är ju icke omöjligt att
°C gat™ åter höja denna tull, om sämre förhållanden inträda. För en så-
(Forts.) dan eventualitet vill jag icke rubba en grundsats, som alltid legat
mig om bjertat, och, äfven om vi nu riskerade att genom nedsätt¬
ning i kaffe- och andra finanstullar gifva ett nytt och kraftigt
argument åt våra motståndare, vill jag dock icke tillmäta detta
argument eu sådan vigt, att jag derför icke skulle vilja förena
mig med de proktektionister, som önska att gifva nedsättning i
kaffetullen i utbyte mot fläsk- och spanmålstullarne och sålunda
åtminstone i någon mån försona sina synder.
Friherre Barnekow: Jag begärde ordet, då den förste ta¬
laren i frågan yttrade sig samt ordade om folksånger. Han yttrade
nemligen, att hvarje land hade sina folksånger och derför skulle
äfven utskottet hafva sin, som nu skulle bestå uti att sätta ned
tullen på kaffet. Naturligtvis menade han dermed, att utskottet
sålunda skulle vara ute på popularitetsjagt och söka gorå sig
populärt hos den stora allmänheten. Låtom oss icke strida om,
hvilka som äro ute på popularitetsjagt, protektionister eller fri¬
handlare, ty det kan hända att denna beskyllning kan rigtas emot „
båda partierna, likasom väl äfven å båda sidor finnas de, som icke
äro popularitetsjägare. Yi skola nu icke fästa oss vid den saken,
och för min del tror jag, att utskottet behandlat denna sak helt
enkelt.
Utskottet har nemligen varit af den mening, att vi skulle på¬
lägga skyddstullar och icke finanstullar, och då är det klart, att
vi skola taga statsinkomsterna på annan väg och lindra tullen
på sådana varor, som icke odlas i landet utan måste hit införas.
Utskottet har dervid icke talat ett enda ord om arbetarnes in¬
tressen.
Det är verkligen förvånande att se, hurusom under diskussio¬
nen i denna fråga frihandlarne begagnat sig åt protektionisternas
motiv.
Så yttrade en talare på motsatta sidan nyss: “hvad gör det
om vi nu också sätta ned tullen på kaffet, det blir ändå icke kon¬
sumenterna utan mellanhänderna, som deraf komma att draga för-
delen“. Detsamma hafva ju protektionisterna förut sagt i afseende
å vissa andra tullsatser. I detta fall, då det passar sig för fri¬
handlarne, äro de fullkomligt ense med protektionisterna, men en
annan gång säga de deremot, att det är konsumenterna som få
betala tullen och passar icke heller detta in, är det producenterna.
Dessa skäl vänder och vrider man i en cirkelgång, alltefter som
det passar sig.
Samma talaré yttrade vidare att läkare sagt, att förtärande
af kaffe vore skadligt för organismen. Detta skäl tror jag icke
heller håller streck, ty nog ser man många, som uppnått hög ålder,
ehuru de i alla sina dagar begagnat kaffe. Jag ber i sådant hän¬
seende få erinra om den gamla historien om att en person sade
till en 90 års gammal gumma, att kaffe vore ett gift, och fick till
Fredagen den 20 April
37 N:o;27.
svar: “Ja, om det är ett gift, så är det åtminstone ett långsamtNedsättning i
gift". Nog ser man åtminstone många äldre personer, som helatull,m “ kaffe
sin lefnad förtärt kaffe och mått förträffligt deraf. Om vi gå in och kaffesurro-
i fattigmans stuga, så se vi öfverallt i hela riket, huru som kaffe- (Forts.)
pannan står på spiseln och puttrar, och då torde man med skäl
kunna säga att, om kaffet är ett gift, är det åtminstone mycket lång¬
samt tärande. Icke skall man derför förebrå oss protektionister
att vilja uppmuntra missbruket af kaffe och beskylla oss för att
nedsätta tullen å kaffet, i akt och mening att derigenom förgifta
våra arbetare. Det är dock att gå för långt.
Man har också beskylt oss för, att meningen med fläsktullens
åsättande varit att uppmuntra emigrationen. Detta argument an¬
vänder man också, då det passar. För en tid sedan kom en karl
i min hemtrakt in till mig och sade, att han hade för afsigt att
utvandra till Amerika, och på min fråga om orsaken dertill, sva¬
rade han, att det vore derför, att han icke ville fullgöra sin värn-
pligt. En talare från Östergötland upplyste oss; om, att i hans
hemtrakt emigrerade folket, derför att vi lagt tull på brödet, men
för min del tror jag att skälen till emigrationen äro helt andra.
Så emigrerar en derför att han har en fader i Amerika, som skic¬
kat honom respenningar, och en annan af andra skäl. För min
del kan jag icke se någon olycka deruti, att folket söker skaffa sig
sin utkomst på annat håll, då Sverige icke kan föda dem. I mina
trakter utvandra många till Amerika, men andra komma i stället,
så att vi icke hafva någon brist på arbetare, utan hafva svårt att
underhålla dem vi hafva. Jag kan derför icke anse emigrationen
för närvarande som någon olycka.
Hvad den nu föreslagna nedsättningen i tullen å kaffe be¬
träffar, så har en talare, vid hvars uttalanden i finansiella frågor
jag fäster mycket afseende, påpekat att vi böra gå försigtigt till
väga och se oss noga före, innan vi besluta en dylik nedsättning,
emedan statsverket alltförväl torde kunna behöfva denna inkomst.
Jag inser ganska väl det berättigade i detta inkast, och det är
också min uppfattning, att det med skyddstullar skall blifva svårt
att beräkna statens behof. Det är nemligen klart, att det för en
finansminister skall vara lättare att beräkna statsinkomsterna med
finans- än med skyddstullar, ty den inhemska konkurrensen kan
göra att landet icke erhåller de inkomster, man beräknat af dessa
sistnämnda. Jag tror dock, att det skall inflyta så mycket pennin¬
gar, att det icke gerna kan vara förenadt med någon risk att nu
bevilja någon nedsättning i tullen å kaffe. Men då jag ej varit
närvarande i utskottet vid behandling af denna fråga och anser
utskottets nedsättning väl stor, ber jag att hos herr talmannen få
anhålla om proposition derpå, att tullen å kaffe måtte nedsättas
från sitt nuvarande belopp 26 öre till 20 öre, samt tullen å till
kaffesurrogat användbara brända växter från 35 öre till 30 öre,
allt för 1 kilogram.
Herr Reuterswärd: Innevarande Riksdags bevillningsutskott
har fått uppbära en mängd beskyllningar, dels i den öppna stri-
N:o 27. 38
Fredagen den 20 April.
Nedsättning iden och dels anonymt. Dessa senare vill jag likna vid en strid
tuUen å kaffe me& förgiftade vapen, hvilka enligt krigsbruket öfver hela den
°C g åt™ civiliserade verlden äro förbjudna och äfven borde vara det i det
(Forts.) parlamentariska lifvet. Jag begärde egentligen ordet för att yttra
något med afseende å den förste talarens framställning. Den
ärade talaren beskylde nemligen innevarande års bevillningsutskott
för att der skulle hafva tillgått såsom vid en auktion. Han säger,
att ledamot bjuder en tull af 4 öre, en annan 6 öre, en tredje
föreslår 10 öre och pang — slås klubban i bordet. Har herr Adel¬
sköld icke bättre reda på, hvad som tilldrager sig inom Riksdagen
eller inom det protektionistiska partiet, då får jag verkligen säga
honom, att han är illa underrättad, och äro de uppgifter han i
öfrigt lemnat icke tillförlitligare än denna, då beklagar jag honom
verkligen.
Den ärade talaren nämnde också, att ett bolag här varit nära
att bildas för att tillverka gjutna rör, men att hela den affären
omintetgjorts till följd af gårdagens beslut om åsättande af tull
å tackjern. Jag vill fråga den värde talaren, om det icke varit
till nytta för detta bolag, att det afbidat detta beslut, innan det
konstituerat sig, eller hade det varit bättre, om bolaget bildats
och blifvit ruineradt, såsom fallet varit med många svenska jern-
industribolag?
Denna deras åsigt om gårdagens beslut kan dock icke gerna
bero på något annat än att tackjernstullen skulle så fördyra va¬
ran, att affären icke skulle löna sig.
Icke lärer detta gårdagens beslut om tull å tackjern redan
hafva verkat derhän, att tackjernet stigit i pris med de 80 öre
per 100 kilogram, som åsattes i går.
Nej, mine herrar, vi kunna köpa tackjernet i dag precis lika
billigt som i går och föregående dagar, ty tullen inverkar icke
på det sättet, men möjligen så, att, då en liten prisskilnad finnes
mellan det utländska och inländska tackjernet, tvingas en del
svenska fabrikanter att använda det svenska tackjernet. Det är
för att vinna afsättning för den inhemska varan, hvilket i närva¬
rande stund är nästan omöjligt, icke för att höja priset, som vi
kämpa.
Den ärade talaren kallade sig sjelf för en moderat protektio¬
nist, men skola protektionisterne vara af den beskaffenheten, då
vill jag verkligen säga: “Gud bevare oss för våra vänner!" Nej,
mine herrar, bättre sådana hafva vi!
Han omnämnde också, att en erfaren läkare sagt honom, att
kaffe vore ett förderf, ja ett verkligt gift och att, då man icke
kunde helt och hållet förbjuda förtärandet deraf, borde man åt¬
minstone fördyra varan för att sålunda göra den svåråtkomlig för
de mindre bemedlade.
Jag har också talat med läkare och med framstående sådana
om kaffets inverkan på helsotillståndet, och jag kan försäkra, att
. de fleste läkare, utom möjligen de, som sjelfva af en eller annan
orsak icke begagna kaffe, med en mun skola säga, att kaffe, mått¬
ligt njutet, är icke skadligt, men stimulerande och såsom sådant
Fredagen den 20 April.
39 K:o 27.
nödvändigt äfven för kroppsarbetaren, i synnerhet som det mån -Nedsättning i
gen gång hindrar bruket af bränvin. tullen å kaffe
Men det är icke sådant kaffe herr Adelsköld bjuder oss på,0,1 g^Wr°
utan han bjuder oss på kaffe, som göres af deg och som rullas (Forts.)
med blykulor i tunnor. Finnes verkligen sådant kaffe i handeln,
då tillämpar icke tullstyrelsen paragrafen sådan den är uppstäld,
ty vi hafva föreslagit lika lydelse af paragrafen, som förut eller
tull å kaffe samt alla till kaffesurrogat användbara brända växter.
Till sådana växter kan väl icke räknas kaffe af deg eller sådant
som rullas med blykulor, ty dylika varor skall tullstyrelsen för¬
bjuda till införsel och, underlåter den detta, gör den icke sin pligt.
Jag är dock öfvertygad om, att sådant kaffe endast finnes till i
inbillningen.
Vidare yttrade samme värde talare, att han ansåg utskottets
mening vara att framkalla ökad förbrukning af kaffe, men det för¬
säkrar jag honom icke är händelsen. Utskottet har ansett sig
böra begagna första lägliga tillfälle att lemna eu ersättning för¬
de pålagda lifsmedelsskatterna och denna ersättning är icke så
liten, ty den går på 21/i millioner. Det är icke heller tvifvel un-
derkastadt, att det just är de mindre bemedlade klasserna denna
eftergift träffar.
Till svar på hvad en talare sade, att det vore bättre att
minska tullen å kaffe endast med några öre, men deremot alldeles
taga bort tullen å lysoljorna, ber jag få säga, att den ärade tala¬
ren har rätt i sina premisser, ty minskar man tullen på en vara
med endast en obetydlighet, då stannar hela vinsten deraf i mellan¬
händernas fickor och kommer icke den konsumerande allmänheten
till godo. Utskottet utgick derför från den tanken, att man borde
gorå nedsättningen så stor, att konsumenterna skulle få nytta deraf,
och jag vill påstå att, då man sänker tullen med 14 öre, kommer
det nog att synas i detaljhandeln.
Man vet icke hvad man skall tro, när man från samma håll
■och samma parti får höra framställas de mest motsatta idéer.
Den ena gången begagnar man sig af våra egna skäl för att veder¬
lägga oss, en annan gång, då de ej passa för ändamålet, söker
man påvisa deras ohållbarhet. Hade man ej då en sjelfständig
öfvertygelse, vore man att beklaga.
Samme talare har i en omfattande motivering till sin motion
föreslagit, att de tullsatser, som åsättas vid denna riksdag, böra
tagas i betraktande vid uppgörandet af nästa års statsreglering
på så sätt, att tullinkomster för vissa artiklar skola användas för¬
vissa ändamål. Men kan det vara lämpligt, att innevarande Riks¬
dag på förhand bestämmer om användandet af de skatter, som
ingå till statsverket nästa år, innan man vet om det räcker på
-ena hållet eller fattas på det andra? Låtom oss vänta dermed
till dess vi fått emottaga nästa års kongl. proposition, ty det är
ganska vågadt att nu säga, huru dessa skatter skola användas.
En annan talare varnade Riksdagen för att nu göra denna
betydliga nedsättning, och jag är honom i viss mån tack skyldig
derför. Samma motiv, som han haft derför, har jag verkligen
N:o 27. 40
Fredagen den 20 April.
Nedsättning »inom utskottet åberopat vid andra punkter. Jag bar för min det
“ lia$e ej vågat att göra upp beräkningar lika lättvindigt som skett från
00 4 g^wr)° annat håll. Här bar talats om tiotals millioner kronor och att
(Forts.) det skulle blifva öfverflöd på öfverflöd. Jag vågar ej taga på
mitt ansvar, att beräkningarna om statsinkomsterna för detta år
hålla streck; ty jag tror, att det i mångt och mycket skall visa
sig, att de varit för högt beräknade, och att vi snarare skola få
en brist på många millioner, minst o å 6, att fylla. Sålunda är
jag fullkomligt öfvertygad om, att för det öfverskott, man här
fruktar, har nästa Riksdag full användning. Skulle deremot det
lyckliga förhållande inträlfa, att vi erhålla öfverskott, hafva vi
många och stora ouppfylda behof, som redan allt för länge stått
på dagordningen, så att jag tror, att vi ej behöfva hafva några
bekymmer för ett blifvande öfverflöd i statskassan.
Friherre Klinckowström föreslog, att vi skola acceptera re¬
servantens förslag, och han räknade mycket rigtigt ut, att, om vi
låta tullen stanna vid 16 öre, skulle vi i tullinkomster få 500,000
kronor mera, och om vi taga bort tullen å lysoljor, skulle tull¬
inkomsterna blifva de samma, som om tullnedsättningen sker en¬
dast på kaffe. Men om någonsin den förste talarens uppgift kan
ega tillämpning, så är det när man borttager en tull så obetydlig
som den, hvilken nu är lagd å lysoljor. Den, som köper en liter
eller ett qvarter lysolia, han får sannerligen ej den ringaste nytta
utaf borttagandet af denna obetydliga tull på 2 öre per kilogram;
ty köpmannen tager ej i betalning bråkdelar af ett öre, utan lian
tager nog öret fullt ut. Skulle man alltså till förmån för de fat¬
tiga borttaga denna 2 öres tull, så erhålla de derigenom ingen
fördel, men statsverket gör en förlust på 1/2 million kronor. Jag
undrar just, mine herrar, om icke bevillningsutskottet skulle fått
emottaga en ganska välförtjent förebråelse, i fall det, när så många
tullar, egnade att betydligt öka statsinkomsterna, föreslagits, i fall
det då, säger jag, beträffande kaffetullen förklarat: “den låta vi
vara till nästa riksdag". Het skulle jag för min del ansett oädelt
handladt.
Jag anser kaffetullen, vara af beskaffenhet, att, när statsverket
ej längre är i behof af den, bör den tagas bort.
På grund deraf och på de i öfrigt af utskottet andragna skäl
anhåller jag om bifall till denna punkt.
Herr Bexell: Den förste talaren betonade mycket skarpt
det olyckliga förhållandet att den fattiga befolkningen får låta
sig nöja med billiga kaffesorter, såsom för helsan mycket skad¬
liga. Han sade icke, att kaffe i allmänhet var skadligt, utan blott
de billigare slagen. Jag tycker, att han, för att afhjelpa detta,
bedröfliga förhållande, bort föreslå hela kaffetullens upphörande..
Då hade de fattiga ju blifvit i tillfälle få köpa ett kaffe, som vore
26 öre dyrare. Men han ville ej hafva bort kaffetullen, utan för
honom få de fortfarande hålla på med att köpa de billiga, men
dåliga kaffesorterna. Kan detta vara att uppträda såsom måls¬
man för den fattigare befolkningen?
Fredagen den 20 April.
41 Jf:o 27.
Emellertid instämmer jag uti hvad som nyss yttrades, att Nedsättning i
nemligen vinsten af en liten nedsättning i kaffetullen ej skulletullen ä kaffe
komma konsumenterna till godo, utan stanna hos mellanhänderna. och ]caffefurr0^
Derför — skall nedsättning i tullen ega rum, så må det ske i (Forts.)
öfverensstämmelse med utskottets förslag, hvarå jag yrkar bifall.
Herr Carlsson: Den föreslagna nedsättningen i kaffetulle»
är väl den mest välbetänkta och välgrundade åtgärd, man kan
vidtaga, i det den länder till fromma, så väl för de fattiga, som
för den arbetande klassen, helst dessa, hvilka hafva minsta råd,
genom sin talrikhet hufvudsakligen få betala denna kaffeskatt,
utan att derför få räkna sig till godo hvarken högre arbetslöner
eller bättre tillfälle till arbetsförtjenst, hvilket deremot är fallet
i fråga om skyddstullar. Detta allt är också så mycket obilligare,
som det sämre och tyngre kaffe, dessa klasser konsumera, drager
samma tull som det bättre och dyrare, hvilket förtäres af de för¬
mögnare samhällsklasserna.
Sedan nu skyddstullarne blifvit antagna och bränvinsskatten
höjts, hvarigenom statsverket får en ökad inkomst på 8 ä 10 mil¬
lioner kronor, så torde det ej möta några svårigheter från det
allmännas sida att afstå de 2 millioner kronor, hvarmed man be¬
räknat, att statsinkomsterna genom kaffetullens nedsättande skulle
minskas.
Det kan nog sägas, att kaffe är en lyxartikel, som de mindre
bemedlade derför skulle kunna undvara, och jag vill ej förneka
sanningen deraf; men kaffet har dock blifvit eu ersättningsartikel
för den minskade förbrukningen af bränvinet, och det må väl ingen
beklaga sig öfver.
Kaffet är dessutom ett begärligt njutningsmedel för mången,
som ej har råd att hålla sig med dyrbarare eller bättre lyx, och
förbrukningen deraf är så allmän, att denna dryck ej saknas ens
i den ringaste koja. Fattiga, äldre och orkeslösare personer und¬
vara hellre brödet än kaffet.
K,edan vid 1887 års riksdag gjorde skyddstullvännerna fram¬
ställning om nedsättning i kaffetullen till 12 öre per bilo, och
det vore derför så mycket mera att beklaga, om de nu, sedan
skyddstullarne antagits, icke skulle infria sitt löfte.
För min del skulle jag ej hafva något emot hela kaffetullens
borttagande, alldenstund jag finner den vara en hård och ojemn
beskattning, men då de för statskassan beräknade högre tullinkom¬
sterna ännu icke flutit in, torde försigtiglieten bjuda, att man för
närvarande stannar vid det belopp, som utskottet föreslagit, hvar¬
till jag vördsamt yrkar bifall.
Herr Nyström: Alltifrån det tullfrågorna gjorde sitt inträde
inom Kiksdagen, och det är nu många år sedan, har det varit min
åsigt och ledande grundsats, att försöka bevara det svenska ar¬
betet åt Sverige och sålunda undgå att till utlandet utgifva pen¬
ningar, hvilka bättre kunde användas till att betala inhemskt ar¬
bete, och i följd deraf har det också varit min åsigt att, när stats-
N:o 27. 42
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i inkomsterna på det sättet ökades, så borde i samma mån ega rum
tullen a kaffe en nedsättning i finanstullarne, kaffetullen i första hand och sedan
och kafresurro- . 11 ° -\ -\-
gat tullen a lysoljor.
(Forts.) Här har nu märkligt nog försports ett kraftigt motstånd från
herrar frihandlare och från frihandlare, som till en del representera
Norrland. De vilja motsätta sig en på samma gång så billig och
skyldig nedsättning som den nu ifrågasatta. Eu talare, herr
Andersson, hvilken under gårdagen så ifrigt protesterade mot fläsk¬
tullen, såsom egnad att än ytterligare höja norrländingens förut så
tunga skatter, motsätter sig nu en skattenedsättning, som så direkt
skulle verka till deras fördel och uppenbarligen långt mera, än
den tullfrihet å fläsk, hvarför han i går kämpade. Jag kan icke
finna, att ett sådant motstånd har något, skäl för sig.
Herr Adelsköld framdrog saker, som jag till en början trodde
icke rörde denna punkt, han talade om tackjern o. s. v. Men så
kom han med en visa, som han kallade för en folksång, hvilken
skulle hafva blifvit antagen vid ett protektionistmöte. Visserligen
var jag närvarande vid detta möte, och en visa stacks i min hand,
jag läste den, fann den ej lämplig och kastade bort den; men nå¬
got annat i den vägen känner jag ej till. Deremot föreföll mig
nyss herr Adelskölds uppträdande, som en svanesång öfver det
gamla systemets försvinnande, ty det inse vi väl alla, att ett nytt
måste införas. Hvartill tjenar då detta envisa motstånd? Låtom
oss hellre vara eniga och hjelpas åt, att föra vårt land framåt,
åtminstone för några år. Finna vi då, mine herrar, att detta sy¬
stem ej är nyttigt, så kunna vi ju ändra eller gå ifrån det syste¬
met, men låtom oss nu visa enighet! Och från den synpunkten
tycker jag, att det icke är skäl att så ihärdigt hålla fast vid denna
tullsats, hvars nedsättning är föreslagen med hänsyn till arbetar-
nes sanna bästa.
Herr Sandberg, som hör till protektionisterna, vill icke vara
med om någon nedsättning uti ifrågavarande kaffetull, fastän en¬
ligt herr Wserns beräkningar förra årets föreslagna tullar skulle
uppgå till 9 ä 10 millioner kronor. Sedan nu tillkommit förhöjda
tullar å spanmål och mjöl, förhöjd bränvinsskatt, tull å tack¬
jern och mycket annat, som förekommer i detta betänkande, torde
statsverket få en ökning i dess inkomster på cirka 15 ä 17 mil¬
lioner kronor. Jag vill väl ej antaga, att denna förhöjning i stats¬
inkomsterna inträffar till fulla beloppet, utan tvärtom att den stan¬
nar vid t. ex. 10 millioner kronor; men att den nu ifrågasatta ned-
sättningen i kaffetullen, hvilken ej tillskyndar statskassan större
förlust än något öfver 2 millioner kronor, men skulle bereda den
arbetande klassen en stor lindring, skall kunna ega rum, torde
framgå vid det enklaste öfverslag af statens debet och kredit.
1 förbigående har framhållits en nedsättning af tullen å lys-
oljor. Jag tror och vill förbehålla mig att, då denna fråga före¬
kommer till behandling, få förklara, att denna tull mycket ledigt
bör kunna borttagas, hvithet jag också yrkat uti afgifven reser¬
vation.
Det var mig ett nöje att höra, att den ärade representanten
Fredagen den 20 April.
43 N:o 27.
från Göteborg, herr Hedlund, antagligen kommer att rösta för
protektionisternas förslag. Jag tackar honom särskildt för att
han vidhåller denna goda åsigt, utan afseende å hvarken protektio¬
nism eller frihandel, och för att han velat träda fram i denna sak
och saga: jag måste tala för den åsigt jag har från forna dagar,
och hvilken jag anser läglig, nemligen att man genom denna ned¬
sättning bör lindra arbetarnes utgifter.
Friherre Barnekow har förordat nedsättning från 26 till 20
öre för kaffe och från 35 till 30 öre för kaffesurrogat. Men, mine
herrar, kan Riksdagen ej bereda den fattiga och arbetande klassen
någon bättre lisa, så vinnes föga. Ty det skulle vara ett allt för
litet tillmötesgående att vidtaga en så liten nedsättning, och jag
kan icke förstå att friherre Barnekow, som suttit som ledamot i
utskottet och ej reserverat sig, nu kan ifrågasätta något dylikt.
Jag ber få säga, att jag har fullkomligt reda på norrländin-
garnes ställningar och förhållanden, äfven med afseende å kaffe¬
förbrukningen. Jag har förr velat i min ringa mån söka inskränka
den. Men jag har nu funnit, att kaffet för norrländingarne är en
sådan nödvändighetsvara, att förbrukningen skulle föga förminskas,
om man ock höjde tullen med 50 procent. I synnerhet är kaffet
en nödvändighetsartikel i öfre Norrland för dem, som ligga i sko-
garne och äro ute på förtjenst. På resande fot, som de under
veckor och månader äro, kunna de ej föra med sig hvarken öl,
mjölk eller annan skrymmande proviant, men eu så lätt vara som
kaffe, hvilken beredes endast med tillsats af vatten, kunna de
utan olägenhet taga med sig, och detta göra de äfven nu mera
än förr, sedan de kommit till insigt om att kaffet icke är så oheiso-
samt samt börjat begagna det vid svårare arbeten i stället för
rusdrycker.
Med afseende härå och särskildt derpå, att det här gäller en
lättnad för Norrland, som nu blifvit tyngst beskattadt, hoppas jag
och anhåller, att Riksdagen måtte visa någon erkänsla genom att
nedsätta tullen å kaffe till det belopp utskottet föreslagit, hvar¬
till jag yrkar bifall.
Vid slutet af detta anförande framträngde rop på proposition.
Herr Casparsson: Jag tror att den erfarenheten är temli-
gen allmän, att kaffet utöfva!’ en muntrande inverkan på den de¬
len af vårt slägte, hvilken vi måhända med orätt kalla den sva¬
gare. En liknande inverkan synes frågan om kaffetullen haft på
den förste talaren. Ty han började sitt anförande med att, om
icke uppstämma, så åtminstone recitera en visa, som skulle till¬
kommit vid ett nyligen hållet enskildt möte. Men i goda smakens
namn vågar jag med psalmistens ord tillropa honom: “Haf dina
visors buller bort"!
Hvad sjelfva saken nu beträffar har, såväl af honom som af
åtskilliga andra talare, framhållits kaffets skadliga inflytande på
helsan, och vid 1887 års riksdag hade den förste talaren ett längre,
i vissa delar hårresande anförande angående de förfalskningar af
Nedsättning i
tullen å kaffe
och kaffesurro¬
gat.
(Forts.)
Jö.o 27. 44
Fredagen den 20 April.
Nedsättning »kaffe, hvilka egt ruin, och kan yttrade dervid bland annat, att en
ocä Provinsia^äkare tillskrifvit det dåliga kaffet orsaken
Wl gat.Urr0 till en mängd nerv- och magsjukdomar. Jag håller för mycket tro-
(Forts.) ligt att det dåliga kaffet också har en dålig inverkan, men anser
på samma gång, att vill man sätta den kaffekonsumerande befolk¬
ningen i tillfälle att erhålla ett kaffe af bättre beskaffenhet, så är
det ett verksamt sätt att söka nedbringa priset derå på sätt och
i den retning, bevillningsutskottet föreslagit.
Här har talats mycket om den öfverdrifna konsumtionen af
kaffe i Sverige. I alla tider har jag hörts talas härom, men när
jag hör sådana “allmänna erfarenheter", har jag en obotlig åkom¬
ma att vilja något närmare taga reda på huru härmed förhåller sig, och
då går jag genast till siffror, der sådana finnas att erhålla.
Beträffande kaffekonsumtionen i vårt land uppgår importen
för de 5 sista åren i medeltal till 14,700,000 kilogram, utgörande,
fördeiadt per individ af hela befolkningen, 4,700,000 personer, 3
kilogram eller 7,os skålpund, och det är väl icke så betydligt. Nu
kan invändas, att det ej är hela befolkningen, som konsumerar kaffe.
Jag vill då göra afdrag för barn och ungdom emellan ett och femton
år, utgörande V/2 million, då det återstår 3,200,000 personer med
en kaffekonsumtion af 10Y2 skålpund per individ — och det kan
jag ej heller finna är så mycket att tala om. Missbruk kunna ju
ega rum och mången använder otvifvelaktigt en kaffeqvantitet,
som är för helsan skadlig, men missbruk förekomma på alla om¬
råden och att undvika dem är omöjligt, men totalkonsumtionen i
Sverige synes dock ej så anmärkningsvärd stor.
Jag har sökt motsvarande uppgifter från andra länder, men
det har medfört vissa svårigheter derför att flera af dessa länder
både exportera och importera denna artikel, hvarför jag ej kunnat
få fullt exakta siffror för andra länder än Sverige, Norge och Dan¬
mark. Siffrorna äro uttryckta i tullvärde. I Sverige har sålunda
konsumtionen i medeltal under de fem sista åren per person ut¬
gjort 3,co, i Danmark 3,si samt i Norge 4,23. I Norge har kon¬
sumtionen alltså varit störst, i Sverige och Danmark ungefärligen
lika, något högre i Sverige. Det är det resultat, hvartill jag i
detta fall kommit.
Den nu föreslagna nedsättningen i kaffetullen, beräknad efter
importen, skulle utgöra 2,058,000 kronor. Den förste talaren tog
till 2V2 millioner, men det är öfverdrifvet till och med efter de
siffror vi hafva från 1886, då importen af kaffe var ovanligt stor,
hvartill jag tror anledningen var den, att under första delen af
året prisen köllo sig jemna, hvaremot under hösten en på för¬
hand beräknad prisstegring inträffade. Men äfven om det året
lägges till grund för beräkningarne, så skulle statsinkomsterna
minskas med blott 2,266,000 kronor.
Nu är att märka att det är en trosartikel i frihandelslägret
— jag ber om ursäkt att jag på neutralt område använder ett ut¬
tryck, som kan synas som en partiterm, men jag fattar det nu
' blott i teknisk mening — att nemligen höga tullar gifva låga in¬
komster, och tvärtom låga tullsatser höga tullinkomster, och jag
Fredagen den 20 April.
45 Jbo 27.
tror att den satsen har ett visst berättigande. Det är ju dock Nedsättning i
naturligt, att, om en sådan nedsättning, som den utskottet före-^?™ 1
slagit, sker, statsinkomsterna måste komma att nedgå, men jag°"'1 g^mr°
tror dock ej, om den uppfattningen är rigtig, att de komma att (Forte.')
nedgå i proportion till nedsättningen af tullsatsen, eller att den
minskade inkomsten just skall blifva de 2,058,000 kronor, hvartill
dessa siffror gifva anledning.
Beträffande önskvärdheten att få ett lägre pris på kaffet, vill
jag anföra, att ej nog med, att de mindre bemedlade skaffa sig
sämre slag af kaffe, de använda det också på ett sätt, som stri¬
der både emot den goda smakens och helsolärans kraf. De be¬
reda nemligen af sparsamhetsskäl sitt kaffe så att det är rent af
miserabelt, koka det, för att använda ett kökstekniskt uttryck “på
sumpen" och få på det sättet, sedan de fina etheriska oljorna
bortgått, qvar endast det beska extr aktiv ämnet. Derför tror jag
att kan kaffet erhållas till ett billigare pris, så bör också i före¬
ning härmed den stigande upplysningen åstadkomma en förbätt¬
ring i beredandet deraf, Visserligen är jag ej läkare, men jag
föreställer mig, att det är just detta extraktivämne, som inverkar
så menligt på helsan. Dock är detta blott ett antagande.
Beträffande kaffetullens betydelse i systemet, så vill jag erinra
derom, att när Nordamerikaår 1832 öfvergick till rent protektions-
system, ströks helt och hållet tullen på kaffe och té; den förra ut¬
gjorde 5 cents och den senare 20 cents per skålpund. Derefter
blefvo dessa ämnen tillgängliga äfven för det fattigaste hem, och
deraf tror jag ej att någon skada skedde.
Jag anser derför att, när Riksdagen nu höjt tullsatsen på många
andra artiklar, man bör försöka genomföra nedsättningar i tul¬
larna på konsumtionsartiklar, dervid också bör ihågkomma, att
den principen förut uttalats af svenska Riksdagen, att när statsregle-
ringen sådant fordrade, borde man höja tullsatserna på kassa-
artiklarne och när statens tillgångar det medgåfve, borde de sän¬
kas. Sålunda höjdes de 1867, sänktes 1871, höjdes 1879, och jag
erinrar mig, att i Andra Kammaren talades emot förhöjningen, der¬
för att tullsatserna sedan skulle vara svåra att nedbringa igen. År
1884 föreslog Kongl. Maj:t nedsättning, men då svarade Riksdagen:
nej. Nu är tillfälle att sänka tullen å kaffe, och derför önskar
jag äfven att så måtte ske.
Visserligen kan man uppställa någon annan siffra, än den ut¬
skottet föreslagit, och jag har ingenting deremot, men helst tager
jag utskottets.
Herr Forssell, Hans: Under vanliga och normala förhållan¬
den skulle jag visst icke vara med om hvarken att nedsätta eller
borttaga kaffetullen, emedan densamma är en mycket god skatt
både ur finansiel och ur social synpunkt. Den har denna egenskap
gemensam med de flesta af våra hittillsvarande kassaartiklar.
Den är nemligen lagd på ett njutningsmedel, som är umbärligt,
men mycket allmänt njutes; den gifver en god inkomst, som kan
Nto 27. 46 Fredagen den 20 April.
Nedsättning i uttagas, utan att såra berättigade intressen. Derför har den ock
iullen d dittills väl försvarat sin plats i det svenska skattesystemet.
ochka^u,l°- meil) mine herrar, förhållandena äro icke normala eller, rättare
(Forts.) sagdt, en ny norm har nu tillskapats för det svenska beskattnings-
väsendet. Förut ansåg man det vara ett kraf på vår ädelsinnighet,.
vår rättsinnighet och vår klokhet att, när vi uttaga en skatt som
icke märktes, den skulle läggas på umbärliga njutningsmedel; nu äro
beskattningsgrundsatserna härutinnan vända upp och ned, och —
det är icke värdt att fördölja sanningen — de äro upp- och ned-
vånda antagligen för ganska lång tid. Nu anser man det vara
rigtigare att lägga den skatt, som icke märkes, just på de ound¬
gängligaste lifsförnödenheterna. Jag anser det då vara vår, de
besegrades, skyldighet gentemot den beskattade allmänheten att
rätta oss efter denna nya norm. Det går icke an att taga med
båda händerna; det kan icke försvaras att lägga skatt både på
lifsmedlen och på de umbärliga njutningsmedlen. Det är nödvändigt
att taga bort allt det, som. möjligen kan undvaras af skatt, och
det gifves i detta ögonblick ingen annan utväg än att aflyfta, taga
bort den skatt, som är lagd på njutningsmedlen.
Den enda invändning, som skulle kunna göras mot en åtgärd
sådan, som den föreslagna, är, såsom några ledamöter velat fram¬
hålla, farhågan för att nedsättningen i kaffetullen icke skulle sta
väl tillsammans med statens finansiella kraf. Med all skyldig
aktning för de utmärkta insigter, som här från denna plats dikterat
ett sådant förklarande, tillåter jag mig dock bestrida detta på-
stående
Det är sagdt af några ledamöter, att man icke lätt kan be¬
räkna de finansiella resultaten af de nu palagda tullarna. Der¬
emot vill jag säga att det icke är svårare att beräkna verknmgarne
af dessa tullsatser än af tullsatser i allmänhet, ty de nya tullarne
äro lagda på förnödenhetsvaror, som icke kunna undvaras och
hvilkas konsumtion troligen icke i någon väsentlig mån kommer
att inskränkas. De nya tullsatserna äro ännu icke alls prohibitiva,
de uppgå till 10, 15 ä 25 procent af värdet. Jag kan således icke
vid min beräkning utgå från den förutsättning att någon betydlig
minskning inträder i den hittillsvarande importen... Jag tillät mig
för några veckor sedan att från denna plats påstå, att de nya
tullarne skulle komma att bringa statskassan minst sex och troligen
tio millioner kronor. Jag både då i min beräkning upptagit så¬
väl de närmast ifrågasatta spanmålstullarne, som de tullar, bvilka
skulle komma att föreslås såsom hörande till systemet. Nu sedan
systemet nått sin fullbordan, sedan tullsatser på fläsk och jern
äro beslutade och tullar på plommon, potatis, smör och risgryn
med all sannolikhet komma att beslutas, och sedan dessutom den
betydliga förhöjningen i bränvinsskatten tillkommit, vågar jag med
ännu större tillförsigt fasthålla detta påstående, trygt öfverlemnande
åt framtiden att bekräfta detsamma. En hvar af kammarens
ledamöter som behagar göra en noggrann uträkning, enligt kommers-
kollegii berättelser, öfver införseln af de olika artiklar, som. här
äro i fråga, skall kunna bedöma, huruvida det är öfverdrifvet
47 N:o 27.
Fredagen den 20 April.
sangvinisk att numera uppskatta förhöjningen i statsverkets in¬
komster till omkring 10 millioner.
Nyss har en talare framhållit att statsregleringen för år 1889
skulle redan förete ett deficit på 5,800,000 kronor, hvilket skulle
uppgå till 7,800,000 kronor, om den föreslagna nedsättningen i
kaffetullen medgåfves. Han upptog dervid som brist dels de
2,064,000 kronor, som utgjorde fordran från år 1886 för ogulden
bränvinstillverkningsskatt och som han, såsom rätt var, ville lägga
på skatterna i stället för på statsverkets grundfond, dels de 900,000
kronor, som föreslagits till ökande af förslagsanslag, och dels de
2,000,000, hvilka såsom tillgång försvunnnit, då Riksdagen nu af-
slagit Kong!. Maj:ts proposition om bankovinstens användande.
Jag skulle acceptera dessa siffror, men måste svara, att vi hafva
fullt tillräcklig motvigt mot dessa 5,800,000 eller 7,800,000 kronors
deficit i de redan beslutade tullarne, ja, mer än tillräcklig.
Men dessutom bör man komma ihåg, att en stor del af den
beräknade bristen, 2,664,000 kronor, är en brist endast för ett år.
Det är den brist, som skall fyllas i statsverkets grundfond, och
som således icke kommer åter 1890 och derefter. Således, äfven
pm jag håller mig till denna ganska högt tilltagna bristberäkning,
hafva vi mer än nog af de redan pålagda tullsatserna, som val
icke under de närmaste följande åren komma att afskaffa^. Här
förestår således ett verkligt öfverflöd i statskassan.
Man må för öfrigt hysa hvilken tanke som helst om lämplig¬
heten eller olämpligheten af öfverflöd i statskassan, om frestelserna
eller fördelande deraf, men man kan icke möta en fordran på
skattenedsättning, der en sådan är möjlig, med det påståendet att
statens behof fordrar skattens bibehållande. Det är med hänsyn
härtill, som jag tillåter mig instämma med bevillningsutskottet i
denna punkt.
Herr Lithander: Då jag reserverat mig mot förslaget i denna
punkt, har jag icke kunnat underlåta att begära ordet, men jag
skall blott för ett ögonblick uppehålla herrarne, då diskussionen
redan varit så långvarig.
Jag har vant ense med utskottet derutinnan, att en betydlig
nedsättning i kaffetullen borde göras, men jag har å andra sidan
såsom en betydlig nedsättning betraktat eu minskning med 10 öre
i den nuvarande tullen, hvarigenom således tullen på kaffe skulle
bestämmas till 16 öre per kilogram och tullen å kaffesurrogat till
25 öre.
Att gå längre förefaller mig både obeköfligt och obetänksamt.
Jag skall icke upprepa de många skal, som blifvit anförda för
min mening, utan vill inskränka mig till att anhålla om bifall till
mm reservation d. v. s. att tullen å kaffe måtte nedsättas till 16
öre och tullen å kaffesurrogat till 25 öre, allt för 1 kilogram.
Herr Adelsköld: Klockan är nu snart fyra, och jag ber
kammaren så mycket om ursäkt derför att jag uppträder i denna
sena middagstimme, men jag kan icke underlåta att yttra några
Nedsättning i
tullen d kaffe
och kaffesurro¬
gat.
(Forts.)
N:o 27. 48
Fredagen den 20 April.
Nedsättning i ord med anledning af det uttalande, som fälts af den ärade mot-
tullen å ^ståndare, som under tulldebatten tagit fasta på talarestolen. Han
whkaffesun™- säde, att jag icke kände till huru det gick till i bevillningsutskottet.
(Forts.) Detta var just hvad jag yttrade förra gången jag hade ordet. Jag
har endast dömt efter resultaten af utskottets arbete, och då dessa
resultat varit sådana, att gagnet af åtskilliga förslag, som utskottet
framstält för att skydda våra näringar, blifvit af deras målsmän
bestridda, och desse anhållit om skydd mot skyddet, tog^jag mig
deri anledning påstå, och jag är fortfarande af samma åsigt, att
bevillningsutskottets förslag äro minst sagdt .egendomliga, och i
många fäll hänsynslösa.
Vidare yttrade han, att en läkare sagt honom, att en god
kopp kaffe, måttligt ofta brukad, kan vara mycket nyttigt. Jag
har icke bestridt detta och för ifrigt icke alls talat om en god
kopp kaffe, utan endast om det billiga och dåliga och helsan för¬
derfvande kaffe, som drickes af de mindre bemedlade klasserna,
till hvilkas välfärd utskottet velat nedsätta kaffetullen.
Vidare påstod han, att det var tullstyrelsens skuld, om dåligt
kaffe infördes i landet. Så vidt jag vet, har dock tullstyrelsen
icke något åliggande att kontrollera beskaffenheten af de varor,
som införas i landet, utan endast att tullbehandla allt som inkom¬
mer, i enlighet med tulltaxan, lemnande åt den enskilde att på egen
bekostnad undersöka om qvaliteten är god eller dålig. Tullsty¬
relsen lär väl således icke hafva något att skaffa med den saken
och kan icke göra något åt att varans beskaffenhet blir bättre.
Ett annat yttrande, som han fälde var, att lifsmedlen verkli¬
gen fördyrades genom de tullar, som blifvit pålagda. Detta var
ett erkännande från hans håll, som man bör taga fasta på, ty det
är just hvad våra motståndare alltid bestridt, att prisen på lifs-
förnödenheterna skulle genom tullarne ökas.
Äfvenledes talade han om en motion, som jag nyligen vackt,
men detta är en fråga, som icke egentligen hör hit, och då motio¬
nen ännu icke blifvit behandlad af statsutskottet, är det förtidigt
att tala om den saken. En hvar, som emellertid, vill med någon
uppmärksamhet genomläsa denna motion, skall finna, att, om^jag
också i debatten rörande tullfrågan måste, till följd af min stånd¬
punkt, opponera mig mot de flesta af de föreslagna tullsatserna,
jag dock, på grund af min kännedom om riksdagsmajoritetens
tänkesätt, på förhand kunde anse protektionismens seger i vote¬
ringen såsom säker. Dertill behöfdes ingen spådomskonst. Det
var med anledning häraf jag skref min motion i afsigt att af de
faktiska förhållanden, som antagligen skulle komma att inträda,
göra det bästa möjliga.
Jag har sålunda föreslagit, att sjöfarten, som blifvit mest li¬
dande på tullarne, likasom vår fiskarebefolkning, hvilken äfven
lidit af dem, skulle få någon ersättning för de förluster tullarna
för dessa industrier och dess idkare ovilkorligen måste medföra,
med ett ord, framhållit vigten af att understödja de näringar, som
genom det nya tullsystemet,skulle blifva lidande, samt lemna den
arbetande klassen ersättning för ökade lefnadskostnader genom
49 N:o 27.
Fredagen den 20 April.
alderdomsförsäkring. Detta är principen i min motion. Jag har Nedsättning i
deremot icke yrkat, att något beslut skulle nu fattas om under-tullen å kaffe
stöd för dessa näringar eller om ålderdomsförsäkringar, ty dettaoch]caff^urro'
är beroende af eu vidare utredning, utan jag har endast föreslagit, (/orts.)
att de medel, som komma att inflyta genom tullarne tillsvidare
skola användas till afbetalning på utländsk skuld, och detta före¬
ställer jag_ mig vara en sak, som hvar och en kan vara med om.
Detta är innebörden af min motion och jag hoppas, att de ärade
herrarne i statsutskottet skola lemna deii all den uppmärksamhet
den förtjenar.
Slutligen ber jag få nämna, att jag icke yrkat afslag på
utskottets förslag rörande nedsättning i kaffetullen derför, att jag
icke vill vara med om någon skattenedsättning. Tvärtom önskar
jag af hela mitt hjerta, att någon ersättning måtte beredas de
mindre bemedlade klasserna för den förhöjning i deras lefnadskost-
nader, som uppkommer genom de nya lifsmedelstullarne. Anled¬
ningen, hvarför jag yrkat afslag, har varit den, att jag ansett, att
den nu föreslagna skattenedsättningen icke går i’ den rigtning,
som är för nationen mest välgörande. Deremot skulle jag, i stället
för nedsättningen i kaffetullen, vilja, när den frågan förekommer,
vara med om att helt och hållet afskaffa tullen på lysoljor. Det
är en vara, som nyttjas af alla klasser och hvaraf alla hafva stort
behof under våra långa mörka vintrar. Kaffe och andra njutnings¬
medel hafva vi nog af, men icke så af upplysning, hvaraf vi icke
kunna få för mycket, och jag kommer derför, när tid blifver, att
yrka borttagandet af all tull på lysolja.
Till sist får jag bedja om kammarens öfverseende derför att jag
så länge upptagit tiden. Denna långa öfverläggning har måhända
till en del uppkommit till följd af mitt uppträdande i början af
kaffetullfrågan. Jag kan endast uttala den förhoppningen att mid¬
dagen med en kopp godt kaffe och “avec“ skall smaka herrarne
så mycket bättre.
Jag fortfar i mitt yrkande om afslag.
Friherre Klinckowström: Jag tror, att jag är den ende,
som föreslagit den ändringen i utskottets förslag, att kaffetullen
måtte bestämmas till 16 öre per kilogram i stället för 12 öre.
Jag afstår derför från mitt förslag och förenar mig i stället med
herr Lithander.
Sedan öfverläggningeti förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt
återstode följande yrkanden: l:o) bifall till hvad utskottet deri
hemstält; 2-o) af friherre Barnékow, bifall till utskottets hemstäl¬
lan med den ändring, att deri föreslagna tullsatser 12 öre och 85
öre utbyttes, den förra mot 20 öre och den senare mot BO öre;
3:o) af herr Lithander, lika med friherre Barnékow, endast med
den skilnad, att ifrågavarande tullsatser skulle bestämmas till
16 resp. 25 öre; och 4:o) afslag å utskottets ifrågavarande hem¬
ställan.
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 27.
4
N:o 27. 50
B'redagen den 20 April.
Nedsättning i Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner en-
tullen å kaffe<jessa yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på
och kaffesump- bifall t[\\ utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be-
9 svarad.
Herr Anderson, Albert, begärde votering, i anledning hvaraf
och sedan till kontraproposition dervid antagits afslag å utskottets
hemställan, uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller 78 punkten i bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rö¬
sterna hafva utfallit sålunda:
Ja—67;
Nej-38.
Deu fortsatta behandlingen af föreliggande betänkande upp¬
sköts till nästa sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Falk, Helmer,
under fjorton dagar från den 25 i denna månad.
Kammaren åtskildes kl. 8,32 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.