RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Första Kammaren. N:o 21.
Måndagen den 9 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet friherre von Essen afiemnade
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
Kongl. Maj:ts nedan-
l:o) i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt innehaf-
heter- ochV1SSa & kronans utarrenderade egendomar befintliga lägen-
2:o) i fråga om eftergift å 1887 års arrende för en del krono-
egendomar samt om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s k
SKilnadsarrenden.
Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och nå be¬
gäran bordlagda. 1
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af 8 14 riksdag-
ordningen; ° ö
n:o 4, i anledning af väckt motion om uteslutande ur riksdags¬
ordningen af föreskrifterna om valsätt och dermed sammanhängande
ämnen j samt
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsord¬
ningens bestämmelser om medelbara och omedelbara val; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändringar i skiftes¬
stadgan den 9 november 1866;
n.o 38, i anledning af väckta motioner om ändring af förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875;
n.o 39, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar af
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862; och
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 21.
1
N:0 21. 2
Måndagen den 9 April.
n:o 40, i anledning af väckta motioner om ändringar i forordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.
Föredrogos å nyo ock Hänvisades till statsutskottest Kongl. Maj:ts
nedan omförmälda, den 7 i denna manad bordlagda nådiga proposi¬
tioner till Riksdagen:
l:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
i/8 mantal Karda Klockaregård n:o 3 i Jönköpings län;
2:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Brunna i Torstuna socken af Yestmanlands län; samt
3:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Ljung i Göteborgs och Bohus län.
Efter föredragning af herr Claesons den 7 i denna månad bord¬
lagda motion, n:o 75, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om nådigt öfvervägande huru vida ej bestämmelsen att ändring i kam¬
marrättens beslut i fattigvårdsmål må sökas hos Kongl. Maj:t skulle
kunna upphäfvas, beslöt kammaren, på framställning af herr gretven
och talmannen, att hänvisa denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 2..
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts nådiga kallelse afgingo herr grefven
och talmannen samt kammarens ledamöter kl. 11,19 f. m. till rikssalen,,
der äfven Andra Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet och
chefen för civildepartementet von Krusenstjerna uppläst Kongl. Mapts
nådiga förordnande för hans excellens herr statsministern friherre Blidt
att å Kongl. Maj:ts vägnar på rikssalen meddela Riksdagen Kongl.
Maj:ts svar på Riksdagens skrifvelse den 28 sistlidne februari angående
af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar, blef det nådiga
svaret af hans excellens herr statsministern uppläst; hvarefter ceremonien
å rikssalen afslutades och Första Kammaren enligt beslut, fattadt före
aftågandet från samlingsrummet, åtskildes vid utgången från rikssalen
kl. 11,40 f. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Onsdagen den 11 April.
3 A:o 21.
Onsdagen den 11 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Herr statsrådet friherre Palmstierna aflemnade K ond Mai ds nå
fcSbS Ritsdase"' “gåe"de ink5P af
Denna kongl. proposition
bordlagd.
blef härpå föredragen och på begäran
Justerades protokollet för den 4 i denna månad.
Grefve Sparre uppläste en motion, n:o 76, angående skrifvelse till
Konungen med begäran om nådigt öfvervägande af hvilka åtgärder
som hora vidtagas for ett bättre handhafvande af offentliga arkiv.
, , Pä, gjord framställning hänvisade kammaren denna motion till
behandling af sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af väckta mo-
frZr °m frifvelse t’11 Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till ändringar i riksdagsord¬
ningens föreskrifter om riksdagsmannaval; 8
statsutskottets memorial n:o 35, i anledning af kamrarnes skili-
Pr0P°Sltl0n 1 fräga °“ tiWlde-
bevillningsutskottets betänkande!!:
n:o 9, angående allmänna bevillningen; och
11:0 10’ 1 ^ledning af väckt motion om borttagande af den per¬
sonliga sjukvårdsafgiften; äfvensom
lagutskottets utlåtande och memorial:
n:o 41, i anledning af väckt motion om antagande af lagbestäm¬
melser angående skydd mot efterbildning af fotografialster; samt
N;0 21. i
Onsdagen den 11 April.
n:0 42, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
2 punkten i utskottets utlåtande n:o 22, öfver väckta motioner om
ändringar i konkurslagen den 18 september 1862.
Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kong! Maj:ts
nedannämnda, den 9 innevarande april bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen, nemligen:
1- oj i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt innehaf¬
vare af vissa å kronans utarrenderade egendomar behntliga lagen¬
heter; och
2- o) i. fråga om eftergift å 1887 års arrende för en del krono-
egendömar samt om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k.
skilnadsarrenden.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrif¬
velse, n:o 37, till Konungen, angående ändring i gällande bestämmelser
om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
Föredrogs och lades till handlingarna Kong! Maj:ts den 9 i denna
månad å rikssalen afgifna svar i anledning af de utaf innevarande års
Riksdag antagna grundlagsändringar: och skulle detsamma^ innehåll
meddelas Riksdagens kanslideputerade för att iakttagas vid riksdags¬
beslutets uppsättande.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg så lydande:
Att herr öfverste II. Falck af sjukdom är hindrad att tillsvidare
lemna sin bostad, intygas.
Stockholm d. 10 april 1888.
N. A. Fdling,
fältläkare.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,io e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Torsdagen den 12 April.
5 >T:o 21.
Torsdagen den 12 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 5 i denna månad.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Rektor G. W. Schotte är till följd af sjukdom förhindrad att lemna
sina rum.
Stockholm den 11 april 1888.
f
Edv. B. Petersson,
regementsläkare.
Anmäldes och bordlädes
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:
n:o 1, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i
kong! förordningarna den 26 april 1861 angående dels eu allmän hy-
poteksbank för riket, dels de allmänna grunder, som vid hypoteks-
föreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända; och
mo 2, angående en af fullmägtige i riksbanken gjord framställning
om afskrifning ur räkenskaperna af ett till N. Ohlsson i Valleberga
utgifvet statslånefondslån;
bevillningsutskottets betänkande n:o 8, angående ännu oafgjorda
delar af tullbevillningen;
bankoutskottets utlåtanden:
n:o 9, i anledning af motioner om anskaffande af eget hus för
riksbankens afdelningskontor i Jönköping; och
n:o 10, i anledning af motion om åtskiljande af kamrers- och
kassörstjensterna vid riksbankens afdelningskontor i Luleå, Östersund,
vexiö, Visby och Jönköping; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till bestämmelser i syfte att
förhindra öfverdrifven utförsel af ungskog;
N:o 21. 6
Torsdagen den 12 April.
n:o 8, i anledning af väckt motion om förhöjda afgifter för frakt
af pitprops på statens jernvägar;
n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående statsbidrag till undervisning i slöjd åt i skolåldern varande
flickor;
n:o 10, med anledning af förslag om indragning af den agrikultur-
kemiska försöksanstalten vid Ultuna samt om offentliggörande af eu
öfver resultaten vid anstalten utarbetad sammanfattning;
n:o 11, i anledning af förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om omarbetning af förordningen angående hvad i afseende å
passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas
bör af den 12 februari 1864; och
n:o 12, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utfärdande af en ny författning rörande kontroll öfver till¬
verkning och försäljning af konstsmör.
Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
under gårdagen bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående
inköp för statens räkning af Åkers krutbruk.
Föredrogos, med bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is
3—5 och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 37—40
äfvensom följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: kon¬
stitutionsutskottets utlåtande n:o 6, statsutskottets memorial n:o 35,
bevillningsutskottets betänkanden näs 9 och 10 samt lagutskottets
utlåtande n:o 41 och memorial n:o 42.
Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och ett protokolls¬
utdrag för denna dag.
På framställning af herr grofven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 o e. m.
Lördagen den 14 April, f. m.
7 >':0 21.
Lördagen den 14 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 7 i denna månad.
Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kong! Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående beviljande af statsbidrag för ny
reglering af Luleå stad i följd af den staden år 1887 öfvergångna brand.
Denna proposition blef härpå föredragen och på begäran bordlagd.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till kong!
ecklesiastikdepartementet;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3, med an¬
ledning af väckt motion om anslag till allmänna hypoteksbanken för
åvägabringande af tillfällig nedsättning i räntan å hypotekslån; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, rörande
ändrade bestämmelser angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid
folkskolorna.
På gjord framställning beviljades herr Smith förlängd ledighe
från riksdagsgöromålen under tre veckor.
Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
följande den 12 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: samman¬
satta stats- och bankoutskottets utlåtanden n:is 1 och 2, bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 8, bankoutskottets utlåtanden n:is 9 och 10
samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 7—12.
I öredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 9 och 12 innevarande ifrågasatt
april bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckta motioner Om ändring af
ändring af § 14 riksdagsordningen. $ i* riksdags■
ordningen.
N:o 21. 8
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. m.
Herr Hedlund: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag ber
att till någon förklaring få upptaga de tvenne skål, utskottet anfört
'mot det af mig framstälda förslaget i fråga om rösträttens utsträck¬
ning, för att derefter nämna något om utskottets betraktelsesätt i all¬
mänhet.
Utskottet har antagit, att i mitt förslag till formulering af 14 §
riksdagsordningen skulle ligga, att äfven qvinna skulle ega rösträtt.
Jag ber dervid att få anmärka, att ehuru jag långt ifrån har något
emot, att rösträtten äfven utsträckes till qvinna, så framgår detta dock
icke ur det af mig framstälda förslaget, utan hvilar en sådan uppfatt¬
ning på ett förbiseende af utskottet. Jag tror också för min del, att
utskottet icke velat förklara mitt förslag ogiltigt på den grund, att jag
nu skulle hafva velat framlägga ett dylikt förslag, utan snarare eme¬
dan jag skulle hafva så obetänksamt formulerat mina ord, att de skulle
kunna innebära något sådant för framtiden; men om utskottet sorg¬
fälligt läst mitt förslag, skulle det icke gjort sig skyldigt till denna
missuppfattning. Mitt förslag lyder nemligen: valrätt tillkommer inom
den kommun, der han är bosatt, en hvar etc.
Det står der lian är bosatt, och deri lärer väl ligga, att valrätt
icke skulle tilldelas qvinna. Det skulle i det fallet stå: der han eller
hon är bosatt. I allmänna lagen förekomma visserligen uttryck, der
lian användes, äfven om lagen skall hafva tillämpning på qvinna, men
näppeligen kan man låta detsamma gälla om grundlagstadganden,
hvilka, såsom vi väl veta, skola tydas efter bokstafven. Alltså far jag
fästa uppmärksamheten på, att detta argument, som utskottet anfört
mot min motion, saknar all giltighet.
Det andra argumentet är det, att då jag föreslagit, att valrätt
skulle tillkomma den, som hade en till 400 kronor uppskattad årlig
inkomst, utskottet förestält sig, att jag skulle förbisett, det existens¬
minimum höjts, så att skatt till kommunen icke betalas förr än vid
500 kronors inkomst. Men jag har så mycket mindre gjort detta, som
jag uttryckligen i min motion sagt, att jag tagit hänsyn till de för¬
ändrade bestämmelserna i bevillningsförordningen. Det synes mig nem¬
ligen klart, att i den mån vi komma in på en rigtig väg att höja
existensminimum för att lindra de mindre bemedlades skattebördor,
måste man inom kommunerna upptaga inkomstuppgifter äfven för dem,
som icke äro underkastade direkt skattskyldighet. Om man t. ex. höjde
existensminimum till 800, 900, ja 1,000 kronor, såsom det är i ett an¬
nat land, så skulle den nuvarande rösträtten vid 800 kronors upp¬
taxerad inkomst undanskjutas, och således grundlagens bestämmelse
om valrätten kunna väsentligen inskränkas genom en, medelst gemen¬
sam omröstning, åvägabragt förändring i existensminimum.
De, som voro med vid representationsfrågans behandling, torde
erinra sig, att en bland de anmärkningar, som rigtades mot den nya
riksdagsordningen, var, att den hvilade på eu svag grund, derigenom
att den grundades på kommunallagarne. En väsentlig del af denna
anmärkning häfdes derigenom, att man tilläde kommunallagarne civil¬
lags natur, som der förut icke var fallet; men den tanke, som nu måste
tagas i betraktande, förelåg icke då, nemligen frågan om existensmini¬
mum. Nu säger utskottet, att detta förslag skulle sakna all betydelse,
Lördagen den li April, f. m.
9 Nso 21.
enär, då den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga
500 kronor, någon uppskattning till inkomst i slikt fall icke kommer i
fråga. Det kan utskottet hafva rätt i, om man betonar uppskattning'5
till inkomst i slilct fall, men det finnes ingenting, som hindrar en be-
villningsberedning eller taxeringsnämnd att upptaxera och i längderna
införa en person, äfven då han, till följd af ett höi dt existensminimum,
ej tillhör de skattskyldige. I statistiskt afseende kan det vara af stort
intresse att få reda på inkomsten äfven under den gräns, der beskatt¬
ningen inträder. Äfven om man nu sänkte rösträtten endast till 600
kronor, så skulle de, som finge detta existensminimum till godo, ändå
icke få åtnjuta valrätt. Utskottet anmärker äfven detta i sista punk¬
ten, men detta resonnement eger icke giltighet annat än för ögon¬
blicket, ty existensminimum kan höjas till 750 eller 850 kronor, och
detta visar endast nödvändigheten att taga bort de gällande bestäm¬
melserna och i stället stipulera en bestämd inkomstsiffra. Jag har
måhända gjort orätt i att jag icke tillräckligt tydligt motiverat detta
förhållande i min motion, men jag trodde att då jag hänvisade till de
nya förändringarna i bevillningsförordningen, detta skulle vara klart
för hvilken som helst bland de upplyste grundlagsmännen. inom ut¬
skottet. De tvenne anmärkningar, som hafva föranledt utskottet att
uttala det för mig icke ovanliga omdömet, att en framställning af mig
icke förtjenar afseende, torde derför icke ega tillräckligt giltig grund.
Hvad sjelfva frågan i allmänhet angår, vill jag icke nu ingå i ut¬
skottets sifferberäkningar, emedan de för mig icke äro af någon hufvud¬
saklig betydelse, äfven då jag funnit det vigtigt att vi fått dessa siffror
till ledning för bedömande af huru en sådan rösträttsutvidgning skulle
utfalla.
Jag tror mig hafva visat, att valmännens antal genom en nedsätt¬
ning af strecket till 500 kronor skulle blott ganska obetydligt komma
att ökas.
Jag kan nämna, att i många länder anses den gräns, som nu satts
för valrätten i Sverige, alldeles ovanligt hög. Jag har hört både engels¬
män och andra utländingar förvåna sig öfver, huru man i ett land med
sådan Andra Kammare och med en skyddsmur, som ligger i Första
Kammaren, kunnat medgifva en sådan begränsning af valrätten, som
beröfvar det demokratiska elementet i samhället möjligheten att del¬
taga i valet af ombud.
De skäl, som redan för många år sedan voro i detta afseende be¬
stämmande för Andra Kammarens landtmannaparti, understöd! af 65
ledamöter från denna kammare, voro hufvudsakligen tvenne. Det ena
framskymtar i utskottets betänkande, att man nemligen icke bör göra
förändringar i onödan.
Under vanliga förhållanden vill man icke efter stora reformer gå
vidare, kanske äfven till följd af reformatorernas auktoritet. Vid det
nya representationsskickets genomförande hyste man från den liberala
sidan många betänkligheter vid att sätta »strecket» så högt som till 800
kronor. Det fans också bland dem, som ogillade det nya representa¬
tionsförslaget, de, som yrkade, att Andra Kammaren borde byggas på
en mera demokratisk grund, hvaremot man skulle hafva en motvigt i
Första Kammaren, som borde vara byggd på antingen den gamla stånds-
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Nso 21. 10
Lördagen den 14 April, f. in.
ifrågasatt författningens eller den högre förmögenhetens grund, hvarigenom Första
$ “uriktdrfs Kammaren skulle erhålla större motståndskraft på den Andra, mera
ordningm.3 demokratiskt sammansatta Kammarens reformlusta.
(Forts.) Jag föreställer mig dock, att erfarenheten nu lärt oss, det Första
Kammaren, med dess nuvarande sammansättning, är konservativ tillräck¬
ligt, och att vi nu mycket väl kunna i trygghet utsträcka valrätten för
Andra Kammaren och bygga på eu mera demokratisk basis.
Ett annat skäl till rösträttens utsträckning är den allmänna värn-
pligten. Jag anser det vara en högligen vigtig sak, att den som med
lagens tvång utskrifves för att uppfylla de stora kraf, som ligga i denna
medborgerliga pligt, också må hafva motsvarande rättighet att deltaga
i valen till Andra Kammaren, och detta så mycket mer, som hos repre¬
sentationen afgörandet kan ligga i fråga om krig och fred. Då må
väl de män och de fäder, hvilkas hela välfärd ligger i ett sådant af¬
görande, hafva åtminstone rättighet att få välja ombud, som kunna
hafva ett ord med vid fattandet af ett sådant beslut.
Vidare har genom nu inträffade omständigheter vid riksdagen ett
annat förhållande tillkommit, som jag anser icke mindre beaktansvärdt,
nemligen beskattningen. Grundlagen säger: svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena. Hvad menas då
med att beskatta sig sjelf? Naturligtvis, att de ombud, som väljas till
riksdagen, med full myndighet utöfva denna rätt. Det kan icke gälla
dem, som icke få deltaga i dessa val. Svenska folkets beskattningsrätt
är således egentligen begränsad till dem, som ega valrätt. Men då
äfven de, som stå under strecket, måste anses tillhöra svenska folket,
och svenska folket icke kan utöfva sin beskattningsrätt, så vida det
icke får deltaga i valet af ombud, ligger efter min tanke deri ett skäl
för streckets betydliga nedsättande. Följden häraf skulle kanske blifva
allmän rösträtt, och ehuru jag icke har något deremot, kan det dock
väcka allvarliga betänkligheter. I allt fall måste erkännas, att blott
utvecklingen går i rätt retning, kan och bör man gå varsamt och steg
för steg fram mot målet, I den omständigheten att den de stora djupa
lagren åliggande beskattningen är tungt känbar i förhållande till de
mera lyckligt lottade lagrens beskattning ligger en maning för oss alla,
som hafva känsla för rättvisa och billighet, att äfven låta sjelfbeskatt-
ningsrätten sträcka sig till dem, som beskattningen drabbar. Utskottet
har såsom svar härutinnan användt det gamla konservativa argumentet
— hvilket jag för min del känner sedan 40 år tillbaka —, att de, »huru
samhällsnyttige och aktningsvärde de än för öfrigt äro, dock till sitt
stora flertal lefva under förhållanden, som hvarken kunna lemna tid
och håg öfriga för ett sjelfständigt deltagande i det politiska lifvet, ej
heller framkalla den insigt och erfarenhet, förutan hvilka rättighet till
deltagande i rådslagen om fosterlandets angelägenheter icke bör ifråga¬
komma». Detta är det gamla vanliga argumentet, att de, som man vill
utsträcka rösträtten till, icke hafva de derför erforderliga insigterna.
I det afseende! kan jag omtala eu anekdot från striden om det nya
representationsskicket. Jag råkade eu dag en representant, som med
kraft motsatte sig det förslag till utsträckande af rösträtten, som då
förelåg. Huru kunde man väl föreställa sig, sade han, att dessa omyn¬
diga och politiskt okunniga personer skulle kunna deltaga i rådslagen
Lördagen den 14 April, f. in.
11 jSt:o 21.
om fosterlandets angelägenheter. »Herr baron», svarade jag, »jag tror
att hvarken ni eller jag äro vuxne att handhafva landets angelägen-^
heter, men hvad vi bestämdt äro vuxne, det är att välja ombud.»
Det är således en stor skilnad mellan att sjelf deltaga i rådslagen
om fosterlandets väl och att utse de män, som dertill ega erforderlig
insigt och erforderlig karakter. Skulle man strängt genomföra utskottets
synpunkt, då skulle man egentligen icke medgifva valrätt åt andra än
dem, som gjort politiken och handhafvandet af statens angelägenheter
till sitt yrke. Jag tror dock, att kammaren lika litet som jag vill
hafva en representation sammansatt af yrkespolitiker. Det gäiler här
— jag upprepar det — icke att på det mest insigtsfulla sätt sjelf
handhafva statens angelägenheter, utan att välja dertill lämpade om¬
bud. Och att detta skulle rubba grundvalen för det nya representa-
tionsskicket, kan jag icke gå in på. Till grundvalen för det nya repre-
sentationsskicket hör, om man så vill, uppskattning efter inkomst och
förmögenhet, men icke beloppet af den ena eller andra, eller »streckets»
höjning eller sänkning.
Det kan omöjligen vara för någon, som tänker öfver tidens frågor,
fördoldt, att de djupa lagren framträda med anspråk på att få deltaga
i valet af folkombud, på det att de må kunna säga, att de hafva med¬
borgerliga rättigheter i det samhälle, hvaraf de äro medlemmar. Det
är oförståndigt att icke se, hvad tiden innebär och att icke taga åt¬
minstone så mycken hänsyn till strömningarna, att man icke tillbaka¬
visar dem nästan med ett visst förakt. I Andra Kammaren har, om
jag icke misstager mig, detta förslag bifallits ett par gånger, och endast
den omständigheten, synes mig, borde för konstitutionsutskottet utgjort
en påminnelse, att, äfven om motionärens framställning på grund af
hans person icke förtjenade afseende, frågan dock vore beaktansvärd.
Jag ber att för närvarande få inskränka mig till att yrka bifall
till min motion.
Herr Casparsson: Då den ärade motionären underkastat ut¬
skottets utlåtande eu kritik, ber jag att få uppvakta hans motion med
eu motkritik. Motionären inleder sin motion med eu erinran om det
förslag, som han väckte vid 1880 åts riksdag. Jag erinrar mig mycket
väl hela situationen, då den utsträckta valrättens flaggskepp kom ned-
seglande på den breda motionsfloden med herr Hedlund till flaggman,
herr Key såsom second och herr Carl Ifvarsson såsom lots samt be¬
mannad i öfrigt med 63 mer eller mindre landtmannapartistiska änter-
gastar. Motionen fick från konstitutionsutskottet fri passersedel, men
då den kom till riksdagsbränningarne, räddades den i Andra Kammaren
med knapp nöd med en majoritet af åtta röster, men tornade ohjelpligt
på i Första Kammaren. Motionären har sedan den tiden kommit att
intaga en långt mer avancerad, för att icke säga vågad ståndpunkt i
förhållande till den, han då intog. Så vidt jag känner, äro i alla kon¬
stitutionella författningar fyra kategorier undantagna från rösträttens
utöfning, nemligen qvinnor, omyndiga, utländingar och vanfrejdade per¬
soner; enligt motionärens förslag skulle alla dessa få politisk rösträtt.
Visserligen har han protesterat mot utskottets uppfattning, af hvad
han velat föreslå med afseende på qvinnans rösträtt, men jag tror, att
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags
ordningen.
(Forts.)
N:o 21. 12
Ifrågasatt
ändring af
$ 14 riksdag i
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. m.
han icke har rätt deri. Han föreslår nemligen, att »valrätt tillkommer
„ inom den kommun, der han är bosatt, en hvar, hvilken eger eller med
'"stadgad åborätt innehafver fast egendom» o. s. v. En hvar innefattar
obestridligen både man och qvinna, och motsvarande uttryck finnas
många i svenska språket. Jag ber om ursäkt att jag i hastigheten
anför ett sådant exempel som ordet hyena, hvilket, ehuru i gramma-
tikalist . afseende femininum, innefattar både hane och hona, eller, för
att välja ett exempel af mildare slag, innefattar det feminina ordet
dufva äfvenledes både han- och honslägtet. Att ordet en hvar här
betyder både man och qvinna, är derför påtagligt, ocli antagandet att
det varit motionärens mening, vinner ökadt stöd af den motion, som
han väckte vid 1880 års riksdag, der i klämmen föreslås, att »valrätt
tillkommer inom den kommun, der han är bosatt, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken eger eller med
stadgad åborätt innehafver» o. s. v. I den föreliggande motionen äro
uteslutna just dessa bestämmande orden: »i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad, man». Sä mycket mer anledning till
den uppfattning, att motionären skulle afsett att härigenom lemna röst¬
rätt till qvinnan, har man deruti, att han verkligen önskar denna
rösträtt, hvilket han sjelf nyss erkänt, och jag åberopar i sådant af¬
seende ett yttrande, som han hade vid 1879 års riksdag. Det är litet
långt, men motionärens ståndpunkt är deruti ganska klart uttryckt.
Han talar då till en början åtskilligt efter min uppfattning fullkomligt
rätt och lägligt om qvinnans betydelse, och fortsätter sedan: »Jag tror
således för min del, att med den grundsats, jag här vågat uppställa
såsom sann och rättvis, vi icke komma ifrån, att ju qvinnan har ett
värf att fylla äfven i det politiska samhällsarbetet. Också se vi, huru
som i det ena landet efter det andra man börjar framträda med an¬
språk på eu ny ställning för qvinnan i politiskt hänseende. Det är
den mägtiga anglosaxiska racen, som har heder af att hafva först upp¬
tagit denna sak. Sedan flera år tillbaka hafva inom engelska parla¬
mentet väckts motioner i detta syfte, och antalet af de röster, som
uttalat. sig för qvinnans deltagande i lagstiftningen, har, ifrån att till
en början hafva utgjort ett tjugutal, sedermera så småningom ökats
till 50, 70 och senast, om jag ej missminner mig, till 152. På andra
sidan Atlanten, der denna race handlar med mindre hänsyn till gamla
traditioner än i England, har man redan hunnit så långt, att i eu
eller möjligen två stater qvinnan eger rätt att deltaga i legislativa för¬
handlingar. . Men, efter mitt förmenande, bör medgifvandet åt qvinnan
af denna rättighet föregås af något annat, nemligen af ett större del¬
tagande i kommunens angelägenheter. Ty det är der uppfostran sken
lör det politiska lifvet. Härvid möter likväl den invändningen, att, då
qvinnan icke deltager uti statens lagstiftning, skall hon icke lätteligen
få rätt deltaga uti vården om kommunens angelägenheter, emedan det
är mannen som skrifver lagarne. Jag hoppas dock, att den tid skall
komma, då detta ordet »man», som tyvärr icke i likhet med det
engelska ordet »man» kan betyda både man och qvinna, skall utbytas
mot _ ett ord, liktydigt med person, hvarigenom samhället skall kunna
få tillfälle att tillgodogöra sig qvinnans ädla kraft och medverkan uti
t. ex. fattigvårds- och sjukvårdsärenden m. m.» Då nu Riksdagen på
Lördagen den 14 April, f. in.
13 N:o 21.
grund af herr Borgs motion tillerkänt qvinnan rätt att deltaga i sjuk-
och fattigvårdsärenden, föreställer jag mig att, då herr Borg verkat
detta, herr Hedlund hatt för afsigt att åt qvinnan förvärfva äfven*
politisk rösträtt. Hafva jag och utskottet misstagit oss om herr Hed¬
lunds mening, så hafva verkligen hans ord dertill oförtydbart gifvit
anledning. Men jag lemnar qvinnan å sido, icke derför att jag under¬
skattar hennes värde, utan tvärt om derför att jag sätter hennes värde
så högt, att jag anser henne icke böra neddragas i de politiska stri¬
derna.
Vidare vill herr Hedlund inrymma rösträtt åt omyndige; anled¬
ningen dertill känner jag icke. Kanske anser motionären, att skulle
äfven valmännen i politiskt hänseende ej vara fullmyndige, nog få vi
tag i förmyndare för dem. Att motionären vill gifva utländingar lika
politiska rättigheter som landets egna barn, kan förklaras af hans be¬
traktelsesätt i ekonomiska frågor och af hans kända likgiltighet för att
bevara »Sverige åt svenskarne», och det är i full öfverensstämmelse
härmed, som han äfven gifven rösträtt åt utländingar. Hvarför van¬
frejdade personer skola hafva politisk rösträtt är deremot svårt att
förstå, om icke för att göra samlingen komplett. Detta kallar herr
Hedlund »statsklokhet», men om detta är klokhet, tror jag verkligen
vi äro tvungna att utfinna en splitter ny definition på det motsatta
begreppet.
Motionären anför vidare, att nu i detta afseende tillkommit eu
»särskild omständighet», hvilken enligt hvad motionen upplyser och
såsom han nyss här sade, är den ekonomiska frågan. Han säger i
motionen: »Dessa djupa samhällslager hafva med mycken oro motsett
införandet af tullafgifter å spanmål och mjöl liksom å några andra för
deras tarfiiga, mycket ofta torftiga lifsuppehälle nödiga födoämnen, att
särskildt nämna fläsket. På försäkrangarne, att med detta deras lifs¬
medel fördyrande skulle följa ökade arbetstillfällen, med höjda arbets¬
löner, hafva de icke trott och hafva ej kunnat göra det». Hvem i all
verlden har sagt att med tull på fläsket skulle följa ökade arbetstill¬
fällen? Åtminstone har jag aldrig hört talas derom; det står dock
tydligt: »med detta deras lifsmedels fördyrande». Jag förmodar att
den ärade motionären menat: »dessa deras lifsmedels fördyrande» och
jag tror att han i detta fall liksom i många andra förtydt, hvad pro¬
tektionisterna mena med ökade arbetstillfällen. Deras sats är, att man
genom beredande af större efterfrågan på det inhemska arbetet ökar
arbetstillfällena, och genom ökade arbetstillfällen ökas äfven priset på
arbetet, fullkomligt i öfverensstämmelse med den satsen, att priset beror
på tillgång och efterfrågan, och är efterfrågan större, höjes priset. Detta
är en sats, som både frihandlare och protektionister omfatta med er¬
kännande af dess sanning; skilnaden är endast den att de förre anse,
att staten icke bör vidtaga några särskilda lagstiftningsåtgärder för att
gynna det nationella arbetet, hvaremot protektionisternas åsigt är, att
staten bör ingripa, der så erfordras. Hvad för öfrig! beträffar, att
utsträckningen af den politiska rösträtten skulle utgöra ett värn mot
protektionismen, så är det besynnerligt, att i de länder, der denna rätt
är mest utsträckt, såsom i Norra Amerika, Tyskland och Frankrike,
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 21. 14
Lördagen den 14 April, f. m.
ifrågasatt der frodas protektionismen bäst, så att det medlet hjelper icke, efter
}• T/^iksdcfs ^lva<^ ^et viU synas.
ordningen* Ett ytterligare skäl, som motionären anfört för vinnandet af sitt
(Forts.) syftemål, är den allmänna värnpligten, men denna institution hafva vi
haft sedan 1812, och den förändring, som skedde 1872, då rätten till
lega och friköpning borttogs, kan icke anföras såsom skäl för en ut¬
sträckt rösträtt. Denna förändring skedde just för att göra dem, som
stå öfver strecket, likstälda med dem, som stå under, så att detta vid¬
gande af den allmänna värnpligten kan efter mitt förmenande icke
åberopas såsom skäl för den förordade utsträckningen.
Sedan anför motionären: »Följdrigtigt komme man härmed till
allmän rösträtt, men samhällsutvecklingen går icke under fredliga tider
i språng, utan endast steg för steg. Dock böra, i min tanke, stegen
ej tagas så korta, att de, som ännu egci ledningen, utsättas för, att
man löper dem förbi- . Det är väl af denna orsak, som motionären
med sitt förslag gifvit sig så i förväg, att den radikalaste snabblöpare
skulle hafva svårt att hinna upp honom. Han är i detta fall oupp¬
hinnelig.
Vidare andrager motionären det skäl, som han både i sin motion
1880 och nu äfven muntligen anfört, att rösträtten i Sverige skulle
vara mera begränsad än i andra länder, och jag kan anföra hans egna
ord, då han hänvisar till motiveringen år 1880, »att i intet konstitu-
tionelt land man satt en så hög gräns och att följaktligen icke i något
land valmännens antal vore så ringa som i Sverige». Detta är verk¬
ligen ett skäl, för hvilket jag skulle böja mig, om det vore sant, men
det är icke sant. Då jag nu går att lemna några uppgifter i detta
afseende, ber jag få nämna, att min källa är »Statesmans yearbook»
för år 1888, och jag skall dervid genomgå Europas alla stater med
undantag af Ryssland, de nybildade Donaurikena och Balkanstaterna,
af hvilka det förra icke har någon konstitution. Af de fjorton öfriga
staterna hafva sju uppstäda en census och i de sju öfriga är det all¬
män rösträtt eller så låg census, att rösträtten kan betraktas såsom
allmän. I Belgien är de röstberättigades antal det relativt minsta,
nemligen 22 på tusen personers folkmängd, och census är der omkring
30 kronors direkt skatt till staten. I Holland voro år 1887 endast 29
af tusen valberättigade och i Ungern vid de sista, kända valen 55 af
tusen. I Spanien är såsom vilkor för valrätt uppstäld en census af 18
kronor i grundskatt för ett år eller 36 kronor i skatt för arbete under
två år, och af tusen äro 59 röstberättigade. I Norge är efter den
sista förändringen i detta afseende 62 på tusen röstberättigade. I af¬
seende på Norge vill jag anföra, att der verkligen de representativa
formerna visat sig vara för trånga. År 1859 funnos 55 röstberättigade
på tusen, 1870 hade deras antal nedgått till 48 och 1876 till 42. Det
var med desåa förhållanden för ögonen, som man i Norge fann nöd¬
vändigheten af utvidgade representativa former, hvilket ledde till att
man nedsatte census på landet till 500 och i stad till 800 kronor, sä
att de valberättigades antal nu stigit till 62 på tusen. I Sverige hafva
förhållandena varit annorlunda, såsom konstitutionsutskottet anfört;
1872 var valmännens antal 56 och har sedan stigit, så att det 1885
utgjorde 66 på tusen. Således hafva de nuvarande representativa for-
Lördagen den 14 April, f. m.
15 N:0 21.
merna i vårt land visat sig oga förmågan af expansion, ty valmännens
antal har stigit i förhållande till folkmängden. I Österrike voro val¬
männen vid senaste valen 73 per tusen och census är här 20 guldei/
eller 36 kronors skatt. Italien eger af alla land, der census är införd,
det högsta antalet valmän, nemligen 85 per tusen, och census är äfven
satt så lågt som till omkring 14 kronors skatt, men för att motverka
detta förhållande är stadgadt, att de deputerade ej få åtnjuta någon
aflöning. Jag kommer nu till de länder, der rösträtten är i det när¬
maste oinskränkt. I Danmark äro nu 137 per tusen valberättigade
och valrätten är inskränkt nästan endast genom bestämmelsen om en
uppnådd ålder af 30 år; deremot är en person valbar redan vid 25
års ålder. I England är efter de sista, år 1884—85 genomförda för-
ändringarne proportionen 165 valmän per tusen. Valmännens antal
ökades vid den nämnda tiden genom de nya bestämmelserna i detta
ämne med 2,695,000 eller 85 procent. Vid 1883 års val utgjorde de
väljande blott 89 per tusen. I Portugal komma på tusen invånare
180 valmän. I Tyskland komma 209 och i Schweiz 226 valmän på
tusen. Grekland har 232 och Frankrike 266 valmän på tusen invånare,
men det är att märka, att man flerstädes i de länder, der valrätten
är allmän, sökt att i någon mån moderera följderna deraf. I Dan¬
mark är, såsom ofvan nämndes, en åldersgräns af 30 år bestämd, och
i Tyskland och England åtnjuta representanterna intet arfvode. Det
är egentligen Frankrike, Grekland och Schweiz, som hafva allmän röst¬
rätt införd utan alla restriktioner, men jag får säga, att exemplet från
Frankrike och äfven från Grekland är icke uppmuntrande för införandet
hos oss af en sådan rösträtt, som motionären föreslagit, och hvilken
skulle blifva så godt som allmän. Jag får tillägga, att i Portugal, der
census är mycket låg, omkring 400 kronor eller ungefär samma siffra,
som motionären föreslagit, är stadgadt, att man för representantkallets
utöfvande måste ega en inkomst af minst 1,600 kronor. Om nu census
nedsättes till 500 kronor, skulle de valberättigades antal ökas med 58,4
procent, men huru mycket det skulle komma att ökas med den af
motionären föreslagna nedsättningen till 400 kronor, derom hafva vi
icke blifvit upplysta. Naturligtvis komme siffran att ökas ändå mycket
mera. När Gladstone 1884—85 genomdref sin valreform, ökades de
valberättigades antal på en gång med 85 procent. Till fullt så hög
siffra har icke vår Gladstone kommit, men genom borttagandet af alla
öfliga begränsningar har han verkligen kommit till en ståndpunkt, som
vida öfverträffar den, hvilken »the great old man» intagit. Jag har
icke kunnat följa honom, jag bugar mig, men det hindrar mig icke,
att nu yrka afslag på hans motion och bifall till konstitutionsutskottets
förslag.
Herr Leffler: Den enighet, som herskat i utskottet rörande denna
fråga, utgör visserligen ett otvetydigt järtecken för frågans utgång i
Riksdagens båda kamrar. Icke dess mindre har jag begärt ordet för
att uttala ett upprigtigt tack till utskottet för den älskvärda öppenhet,
hvarmed utskottet framlagt sjelfva grundtanken i eller grundmotivet för
sitt afstyrkande af alla vid denna riksdag väckta förslag till utsträc¬
kande af den politiska rösträtten. Detta utskottets grundmotiv, hvilket
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 21. 16
Lördagen den 14 April, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdag i
ordningen.
(Forts.)
är eller borde blifva ldindt af hvarje svensk man, är helt enkelt: »det
är vi som hafva magten, och den tänka vi behålla!» Det är styrkans
'rätt som här proklameras. Med representanterna för denna rätt in¬
låter man sig öfver hufvud taget icke på ett tankeutbyte, om icke för
att visa att den i sjelfva verket icke är någon rätt, och att de, som
stödja sig derpå, icke heller hafva någon annan verklig rätt att åbe¬
ropa. Rättvisan fordrar nu det erkännandet, att utskottet knappast
ens försökt att framdraga något annat skal, ty det alldeles obevisade
påståendet, som på sidan 16 anföres, att »en förändring i den antydda
rigtningen skulle komma att rubba grundvalarne för det nya repre¬
sentationssättet» kan naturligtvis icke af någon tänkande antagas så¬
som ett bevis. Nej, utskottets grundmotiv är nog det nyss omnämnda,
ehuru formuleradt sålunda, att i 58 valkretsar af landsbygdens. 145
bestämmanderätten skulle komma att öfvergå från gods- och hemmans-
egarne till andra yrkesklasser. Visserligen har utskottet äfven talat
om att i städerna skulle den redan nu hos de mindre bemedlade sam¬
hällsklasserna befintliga öfvervigten än ytterligare komma att ökas. Men
att utskottet icke vid detta sakförhållande fäst samma vigt som vid
hemmansegarnes hotade öfvervigt, torde framgå deraf att utskottet icke
gifvit någon utredning, om hvilka städer som hotas af denna fara, men
då det deremot framhållit att, såsom jag nämnde, vissa valkretsar på
landsbygden hotas af den förfärliga olyckan, att hemmansegarne icke
skulle blifva allrådande, tillåter jag mig att häremot göra ett par små
anmärkningar. Först och främst är uttrycket, att andra yrkesgrupper
skulle få öfvervigt, icke så att förstå, att det skulle gälla om någon
annan särskild yrkesgrupp ensam för sig. Endast i det fall att alla
andra yrkesgrupper sammangaddade sig med lika stor enighet, som nu
ledamöterna af denna Riksdags konstitutionsutskott, skulle dessa grupper
erhålla majoritet gent emot gods- och hemmansegarne. Det andra, jag
ville framhålla, är, att om man ökar hemmansegarnes antal med grup¬
pen af de fasta arrendatorerna, så blir förhållandet annorlunda än den
af utskottet anförda statistiken angifver, och antalet af de hotade val-
kretsarne kommer då att betydligt minskas; och man måste likväl er¬
känna, att de fasta arrendatorerna, såsom representerande jordbruket,
i de allra flesta fall skola hafva samma intressen som gods- och hem¬
mansegarne. Slutligen ber jag få påpeka, att i denna grupp, hvari
gods- och hemmansegarne ingå, de förra utgöra minoriteten, under det
att den stora majoriteten består af små hemmansegare. Det är således
framför allt hos denna klass, hos egarne af jemförelsevis små hem-
mansdelar, som den politiska visdom skulle vara koncentrerad, som
enligt utskottets åsigt deremot icke är för handen hos de under strecket
stående. Mine herrar, jag vill visst icke påstå, att vetande och er¬
farenhet i politiska angelägenheter i regeln skulle finnas hos dem, som
för närvarande sakna politisk rösträtt; men jag undrar storligen, om
politisk visdom i allmänhet just finnes ofvanför strecket — och ännu
mer undrar jag, om detta streck verkligen utgör gränsen mellan politisk
visdom och politisk ovetenhet, mellan allmänandans och de enskilda
intressenas område. Nej, ännu har, så vidt jag vet, ingen annan fullt
rationel grund för den enskildes rösträtt i allmänna angelägenheter
kunnat uppgifvas än helt enkelt personlighetsbegreppet. Om emellertid
Lördagen den 14 April, f. in.
17 N:0 21.
denna grund anses allt för filosofisk och af praktiska skäl oanvändbar ifrågasatt
— och för ett sådant argument böjer jag mig gerna — så finnes en ändrms af
annan ganska god grund, som heter fullgörandet af medborgerliga* orfaingm*
skyldigheter; detta åter står visst icke alltid i sammanhang med den (Forts)'
större eller mindre inkomsten. Jag erkänner emellertid, att man med
något skäl kan yrka att de, som skola utöfva politisk rösträtt, skola
ega ett visst, om också minimalt mått af politisk erfarenhet. Men
detta kan af det stora flertalet politiskt röstberättigade icke vinnas i
någon annan skola än genom deltagandet i vården af kommunala an¬
gelägenheter. Enligt min åsigt borde derför åtminstone hvarje väl¬
fräjdad person, som nu utöfvar kommunal rösträtt, äfven få deltaga i
det politiska lifvet.
Emellertid har jag icke något yrkande att göra. Med afseende på
den näst föregående talarens yttrande vore visserligen mycket att säga,
men jag vill icke härmed upptaga kammarens tid, gå mycket mindre
som det synes mig högligen olämpligt att äfven till detta område öfver¬
flytta striden mellan protektionism och frihandel.
Herr Mankell: Då jag icke haft tillfälle att här uttala mig i
rösträttsfrågan, annat än i förbigående, ber jag att i dag om densamma
få yttra några ord. Med kännedom om mina tänkesätt bör det icke
förvåna den ärade kammaren, om jag nu uttalar den åsigten, att ingen
reform, som icke afser införandet af allmän och lika rösträtt för alla
samhällsmedlemmar, kan vara fullt öfverensstämmande med rättvisans
fordringar eller i nämnvärd mån undanrödja det berättigade missnöje,
som alltid måste förefinnas hos de uteslutna och orepresenterade folk¬
klasserna.
Hvad är det då, som rättvisan fordrar för samhällets bestånd och
för dess lugna och sunda utveckling? Jo, att rättigheter och skyldig¬
heter äro lika afvägda, så att full likställighet råder mellan alla sam¬
hällsklasser och samhällsmedlemmar. Detta är en sanning, som ofta
■och benäget erkänts såsom teoretiskt rigtig. Men huru ter den sig i
veiEligheten, i dess praktiska tillämpning?
Jag vill, hvad särskildt beträffar vårt samhällsskick, med afseende
derå framhålla tvenne sakförhållanden. Den vigtigaste skyldighet, som
åligger samhällsmedlemmarne, är att betala de skatter, som erfordras
för deras gemensamma behof.
Likställighet i detta hänseende förutsätter, att dessa skatter er¬
läggas efter förmågan och sålunda utgå med samma qvot af hvars
och ens inkomster.
Men huru har väl denna princip, hvars berättigande äfven gerna
erkännes, blifvit tillämpad? Detta känna vi alla. Största delen af våra
skatter består af förbrukningsskatter, hvilka hårdast trycka på de nu
orepresenterade samhällsmedlemmarne.
Yi hafva dessutom personella skatter, hvilka äro en skamfläck för
vår samhällsordning. Och dertill kommer, att man nu ytterligare på¬
lägger tullar på de flesta lifvets förnödenheter, hvilkas belopp visser¬
ligen icke ännu kunnat exakt uträknas, men som vid föregående riks- #
dagar antagits komma att uppgå till omkring 20 å 30 millioner.
Huru har allt detta blifvit möjligt? Jo derigenom att rättighe-
Första Kammarens Prot. 18S8. N:o 21.
2
N:o 21. 18
Lördagen den 14 April, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
terna äro ojemnt afvägda, så att i det hänseendet likställighet icke råder
emellan samhällsmedlemmarne. Den första och vigtigaste rättigheten
hörde väl vara, att hvarje medborgare egde tillsätta de ombud, som i
riksförsamlingen skulle bevaka hans så väl som samhällets gemensamma
intressen. Vi veta alla, huru dermed hos oss förhåller sig. Af 1,200,000
myndige män hafva endast ungefär 300,000 valrätt, och äfven deras
inflytande är i väsentlig mån inskränkt genom vilkoren för valrätt och
valbarhet till Första Kammaren.
Ku har man vid denna riksdag föreslagit åtskilliga partiella re¬
former i afseende å den politiska rösträttens utsträckande. Om jag;
bortser från herr Björcks motion, som går längst af alla, så har herr
Larsson i Berga i sin motion föreslagit en utsträckning af valrätten,
hvarigenom ytterligare blott 85,000 personer skulle erhålla rösträtt,
under det att enligt herr Larssons i Högkil motion densamma skulle
tillkomma 170,000 och genom bifall till herrar Hedlunds och Ericksons
i Bjersby förslag omkring 180,000. Men, äfven om sistnämnda motion
vunne Riksdagens bifall, skulle ändock rösträtten icke utsträckas längre
än från 300,000 till 480,000 myndige män, d. v. s. att ungefär -/- deraf
skulle erhålla rösträtt, under det att öfriga 3/.-, eller den stora mäng¬
den, fortfarande vore uteslutna från denna enkla politiska rättighet.
Tydligt är, att äfven efter genomförandet af eu sådan reform, hvar¬
igenom rösträtten utvidgades med blott en knapp sjettedel af Sveriges
myndige män, missnöjet hos de uteslutne skulle vara lika stort som
förut.
Det skäl, som nästan alltid plägar anföras mot hvarje utvidgning
af den politiska rösträtten och i synnerhet emot den allmänna röst¬
rätten och hvaraf äfven det ärade konstitutionsutskottet i främsta
rummet begagnat sig, är att hos den stora massan icke skulle finnas
den bildning, som erfordras för deltagande i det politiska lifvet. Denna
sats, af utskottet framstäld i all sin nakenhet och utan spår af bevis¬
ning, anses förmodligen såsom ett axiom, hvilket är så ovedersägligt,
att någon invändning mot detsamma icke kan ifrågakomma. Är detta
väl också förhållandet? För min del vågar jag tro, att den satsen
allt för väl tål betydlig jemkning.
På grund af den täta och långvariga beröring, jag haft med per¬
soner, tillhörande så väl de representerade som orepresenterade klas¬
serna, vågar jag påstå, att det politiska nitet och intresset är lika stort
och lefvande hos de senare som hos de förra. Jag medgifver visser¬
ligen, att bland de nu representerade klasserna finnes en liten mino¬
ritet, hufvudsakligen tillhörande personer, som i följd af sin befattning
eller sin ställning i öfrigt sysselsätta sig med politiska förhållanden
och hvilka derför ega eu öfvervägande politisk bildning; men deremot
tror jag mig kunna påstå, att hela den öfriga massan af representerade
icke eger större politisk insigt än de nu orepresenterade. Sådan är
åtminstone min erfarenhet. För öfrigt har detta påstående en viss
grad af inre berättigande i följd deraf, att de, som sakna en rättighet,
vanligtvis äro vida mera måna om att skaffa sig qvalifikationer för dess
erhållande än de, som redan äro i oqvald besittning deraf och icke
behöft kämpa för dess förvärfvande.
En gammal sanning, hvilken äfven föregående talare berört, är
Lördagen den 14 April, f. m.
19 N:o 21.
också, att verklig politisk bildning icke gerna kan vinnas annat än ifrågasatt
genom utöfning af politiska rättigheter. Men då är ju naturligt, att i ändring af
samma stund man förvägrar den stora mängden den första rättigheten/ ordningen^
så gör man det också omöjligt för densamma att någonsin kunna ernå (Forts)’
någon politisk bildning.
Men äfven om man erkänner satsens berättigande och sålunda
anser, att man icke bör lemna politisk rösträtt åt andra än sådana,
som ega politisk bildning, så borde man väl åtminstone göra allt för
att skaffa dem, som nu äro i saknad deraf, sådan bildning, eller åt¬
minstone icke för dem försvåra ernåendet deraf. Den svenska Riks¬
dagen har likväl samvetsgrant tillbakavisat alla försök, som blifvit gjorda
att i folkskolorna och elementarskolorna införa sådana undervisnings¬
ämnen, som varit egnade att hos det uppväxande slägtet förbereda och
befrämja den politiska bildningen. Häraf torde man kunna draga den
slutsatsen, att det icke är bristen på insigter och erfarenhet, som utgör
verkliga skälet till de ofta upprepade afslagen på fordringarna å röst¬
rättens utsträckande, utan att orsaken dertill ligger deruti, att den
minoritet, som nu har magten i sina händer, finner sig väl i dess åt¬
njutande och derför icke gerna vill dela med sig deraf, utan gör allt,
som står i dess förmåga, att hindra de utanför stående att komma i
besittning deraf.
Skälet härtill måste åter sökas deruti, att man fruktar, att, om
den stora massan finge politisk rösträtt, den skulle ensidigt söka främja
sina intressen på de nu privilegierades bekostnad. Är väl en sådan
fruktan grundad, en sådan farhåga i verkligheten berättigad?
Låtom oss se till, huru förhållandena i det hänseendet gestalta
sig utomlands, i de stora kulturländerna, der den politiska rösträtten
är vida mera utsträckt än hos oss! I England eger efter senaste
parlamentsvalen hvar sjette man och i Tyskland hvar femte valrätt,
under det att i Frankrike, liksom i allmänhet uti republiker, hvar fjerde
är röstberättigad.
Kan man väl anse, att i dessa länder massorna så främjat sina
fördelar, att de derigenom hotat den minoritets intressen, som förut
egt den politiska magten? Jag tror icke man med något slags berät¬
tigande kan framställa ett sådant påstående. Tvärt om tror jag man
med skäl kan säga, att den utsträckta politiska rösträtten visar eu
märkvärdig förmåga att ansmyga sig till nästan hvilket statsskick som
helst, Så blomstrar i England, trots den utsträckta politiska valrätt,
der råder, den aristokratiskt konstitutionella monarkien. I Frankrike
existerar den visserligen i sammanhang med den republikanska stats¬
formen. Men i Tyskland florerar oaktadt densamma ett militäriskt-
aristokratiskt statsskick, som nästan gränsar till envälde.
Det vill häraf synas, som om allmän politisk rösträtt skulle kunna
ganska väl trifvas under de mest olika statsformer, utan att samhället
derigenom sönderbrytes eller massans intressen på något obefogadt sätt
tillgodoses.
Men, torde man häremot kunna invända, Tyskland är likväl det
land, der den socialistiska rörelsen är mest utbredd och städse vinner
allt mera terräng.
N:o 21. 20
Ifrågasatt
ändring af
§14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. in.
Med anledning deraf har jag försökt göra mig underrättad om,
huru det i verkligheten härmed förhåller sig.
Efter införande i Tyskland af den nya vallagen .af den 31 maj
1869 är derstädes hvarje man, som fylt 25 år, är i åtnjutande af sina
politiska rättigheter och icke mottager offentligt understöd, .valberät¬
tigad. Hvarje valberättigad är valbar. Riksdagsmännens antal är stadig¬
varande 397. Första året af den nya vallagens tillämpande, nemligen
1871, funnos 124,655 socialister bland 3,<892,160 väljande. Vid se¬
naste val hade socialisternas antal visserligen ökats till 763,178 bland
7,540,983 väljande. De utgjorde således något öfver eu tiondedel af
hela antalet valmän. Men huru många riksdagsmän hade de verkligen
lyckats tillsätta?
Då de under närmast föregående valperiod förmått uppbringa an¬
talet till 25, uppgår detsamma numera, efter hvad jag tror mig veta,
blott till 12, eller må hända några flere, och är följaktligen betydligt
förminskadt. Detta visar tillräckligt tydligt, huru liten fara för socia¬
lismens spridning i sjelfva verket ligger i den allmänna rösträtten.
För öfrig! är det icke socialismen, som utgör största faran för
Tyskland. Det är hvarken de socialistiska åsigternas spridande, ej
heller det lilla anarkistiska parti, hvilket utgör socialismens yttersta
venster, som innebär någon våda för tyska riket; utan det är i det
jäsande och befogade missnöjet hos de förtryckta massorna som faran
ligger. Och endast i den man, socialismen representerar detta miss¬
nöje, har den någon betydelse. Tag bort anledningarna till missnöjet,
och man skall snart se, att socialismen sammansmälter till eu obe¬
tydlig nationalekonomisk sekt utan politiskt inflytande!
Att i Sverige, med här rådande förhållanden, tala om faran för
socialismen, anser jag helt enkelt orimligt. Om socialisterna för några
äro farliga, så är det för arbetarne, hvilkas sak de splittra, och för de
liberale, som de af hjertat hata på grund af den snörrätt olika verlds-
åskådningen, tvångets mot frihetens.
Om de reaktionäre icke voro så kortsynta som de äro, borde de
vara tacksamma mot socialisterna, hvilka genom sitt uppträdande be¬
främja deras syftemål, då de skaffa dem en ypperlig förevändning att
motsätta sig de billigaste reformer.
Då jag sålunda tror mig hafva ådagalagt det sakförhållandet, att
allmän rösträtt icke visat sig farlig för samhällets bestånd, torde man
böra uppsöka den inre grunden dertill. Densamma ligger i Henne
omständigheter. Don första är att den stora massan, i följd af sin
vanliga sunda instinkt, inser bildningens och förmögenhetens öfver¬
vägande berättigande till deltagande i de politiska ärendena och derför
företrädesvis väljer deras innehafvare till ledamöter af Riksdagen. Största
delen af riksdagsmännen i England, Frankrike och Tyskland tillhör
af sådan anledning de högre klasserna. Jag vet icke ens, om derstädes
finnas några arbetare. Finnas de, så äro de åtminstone helt säkert
mycket få. Den andra omständigheten är, att arbetarne vanligen sins
emellan äro så afundsjuke, att de icke välja riksdagsmän bland sin
klass. Den sista omständigheten är slutligen, att politisk rösträtt i
och för sig icke har någon betydelse, om den ej är åtföljd af politisk
bildning.
Lördagen den 14 April, f. m.
21 Ji:o 21.
Men om så är fallet, hvartill tjenar då dess innehafvande, kan
man fråga. Jag svarar härpå, att den i alla händelser likväl har sin
betydelse såsom en säkerhetsventil, hvilken kan förekomma och stilla'
oron i samhället. Om den stora mängden endast känner sig i besitt¬
ning af denna rättighet, lugnar den sig och tänker, att den tid alltid
kommer, då den kan göra sina intressen gällande. Vill den ej begagna
sig af sin rätt, må den stå sitt eget kast.
Dessutom må erinras om hvad nyss yttrades, nemligen att den
politiska bildningen egentligen blott genom utöfning af politiska rättig¬
heter han ernås. Men förvärfvas densamma, då upphör den allmänna
rösträtten att innebära några vådor. I samma stund massan inser de
för samhällets bestånd nödvändiga vilkoren, då användes nämnda röst¬
rätt blott till befrämjande af förnuftiga reformer, som icke skada någon
samhällsklass’ intressen, men äro nyttiga för det hela.
Visserligen kan det då hända, att några af den herskande minori¬
tetens företrädesrättigheter bortskäras; men sådant tror jag snarare
lända till gagn än till skada för den lugna samhällsutvecklingen.
Hvad nu vårt eget kära fosterland beträffar, så synas förhållan¬
dena här vara sådana, att man icke behöfver hysa de ringaste farhågor
för rösträttens utvidgande. Vårt lugna, nästan säfiiga nationallynne,
som jag sällan funnit bekajadt med de hetsigheter, om hvilka man
ibland ordar, skall säkerligen föranleda den utsträckta valrättens be¬
gagnande med omtanke och försigtighet. Det svenska folkets politiska
bildning torde dessutom i intet hänseende stå efter de främmande
nationers, som redan innehafva den allmänna rösträtten.
Hvad i det hänseendet möjligen skulle kunna brista, oger, såsom
redan förut från denna plats erinrats, Första Kammaren att afhjelpa.
Denna kammares återhållande kraft torde vara tillräckligt stor, äfven
om några inskränkningar af densamma genom ändringar i den kom¬
munala rösträtten skulle vidtagas. Och hvad Första Kammaren i
sådant hänseende möjligen kunde underlåta, det skulle helt säkert re¬
geringen, med dess absoluta veto i lagstiftningsfrågor, icke försumma
att berigtiga.
Hvad nu utskottets föreliggande betänkande beträffar, har det efter
förtjenst blifvit så fullständigt kritiseradt, att jag icke dervid vill uppe¬
hålla mig. Det är eu verklig praktblomma i afseende på det tillmötes¬
gående, som det nya systemet skall ådagalägga mot andra folkklasser.
I samma stund man pålägger de mindre bemedlade, den stora massan
af folket, tullar på de nödvändigaste lifsförnödenheterna, i samma stund
förnekar man den hvarje utsträckning af valrätten. Och till förmån
för hvilka? Jo till förmån för dem, som redan förut hafva tillräckligt
inflytande i politiskt och socialt hänseende, för de stora gods- och
hemmansegarne.
Derför att denna samhällsklass bland de 145 valkretsar (utom 7),
den redan beherskar, möjligen skulle förlora 58, derför nekar man
den stora massan den lilla utsigt till förbättring af rösträtten, som nu
blifvit ifrågasatt. Om någonsin sjelfviskheten och egennyttan framträdt
i ohöljd gestalt, så har det varit vid detta tillfälle.
Jag ber den ärade kammaren om undseende, om jag upptagit dess
tid med en fråga, som må hända icke för densamma egen särdeles in-
Ifrågasatt
ändring af
' 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 21. 22
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. m.
tresse nu, då andra angelägna frågor stå på dagordningen. Jag har
ej heller gjort det i förhoppning att på något sätt kunna inverka på
dem, som i denna fråga hysa olika åsigter med mig, utan ändamålet
med mitt yttrande har endast varit att i någon mån söka undanrödja
de enligt min tanke oberättigade farhågor för verkningarna af röst¬
rättens utvidgning i allmänhet och för införande af den allmänna röst¬
rätten i synnerhet, som man vanligtvis hyser eller föregifver sig hysa
vid hvarje försök till ändring. För mig finnas de icke. Och äro de
allvarligt menade, då kan jag deri ej se annat än ett bevis på politisk
kortsynthet.
Med anledning af hvad jag haft äran yttra borde ligga närmast
till hands, att jag skulle yrka bifall till herr Björcks motion, men då
sådant under nuvarande förhållanden torde vara en orimlighet, och då
genom flera yrkanden de ringa utsigterna till framgång blott ytterligare
skulle förminskas, samt då jag desssutom icke är en sådan vän af det
bästa, att jag derför vill göra mig till en fiende af det goda, ber jag
få ansluta mig till herr Hedlunds motion, å hvilken jag sålunda yrkar
bifall.
Friherre Ivlinckowström: Jag skulle icke vid detta tillfälle
hafva begärt ordet, om jag icke derigenom velat bekräfta hvad jag
under flera föregående riksdagar i denna fråga uttalat och förvissa
kammaren om, att jag icke förändrat min ställning till frågan.
Det betänkande, som föreligger i anledning af motionärernas fram¬
ställningar och uti hvilket konstitutionsutskottet afstyrker dem samtliga,
kan jag visserligen i sak, det vill säga beträffande det resultat, hvartill
utskottet kommer, godkänna, men hvad jag deremot icke kan godkänna
eller med tystnad förbigå för att ej misstänkas dela utskottets mening
i denna del, det är livad utskottet anför på sid. 16 i betänkandet.
Utskottet vill ej utsträcka den politiska rösträtten i vårt land derför
att, såsom utskottet påstår, bestämmanderätten vid riksdagsmannaval
då komme »att utöfvas af valmän, hvilka, huru samhällsnyttige och
aktningsvärde de än för öfrigt äro, dock till sitt stora flertal lofva under
förhållanden, som hvarken kunna lemna tid och håg öfriga för ett
sjelfständigt deltagande i det politiska lifvet ej heller framkalla den
insigt och erfarenhet, förutan hvilka rättighet till deltagande i råd¬
slagen om fosterlandets angelägenheter icke hör ifrågakomma».
Här tror jag att utskottet gjort sig skyldigt till ett stort misstag.
Här är nemligen ej fråga om de personers qvalitet, som skola väljas
till riksdagsmän, utan om egenskaperna hos dem, hvilka skola utse
sådana. Det är någonting helt annat detta att kunna uppspåra dem,
för hvilka folket har förtroende med hänsyn till deras fosterlandskänsla,
deras kunskaper och goda vilja att fylla en folkrepresentants kall.
Här fordras enligt min öfvertygelse ingalunda de qvalifikationer, dem
grundlagen nu fordrar för rättigheten att välja riksdagsmän. Också
visar, såsom jemväl af flere, föregående talare blifvit påpekadt, senare
tiders erfarenhet, att de flesta kulturstater, långt ifrån att envist hålla
sig qvar på den första ståndpunkten i afseende på den allmänna val¬
rätten, gjort ganska stora koncessioner härutinnan.
Herr Casparsson glömde, när han talade om Spanien, att under-
Lördagen den li April, f. m.
23 N:0 21.
Tätta om att dess nuvarande regering för cortes framlagt ett lagförslag
om betydlig utsträckning af den politiska rösträtten i detta land. Detta
-är visserligen ännu beroende på kamrarnes pröfning, men det bevisar'
i allt fall regeringens goda vilja att äfven bär göra rättvisa åt den
allmänna meningen beträffande donna sak. Det nämndes om England.
Ja, rnine herrar, allt sedan år 1832 hafva der egt rum så stora förän¬
dringar till förmån för valrättens utsträckning, att det i sanning borde
påkalla våra vederbörandes särskilda uppmärksamhet. På samma sätt
i Tyskland, der, såsom förut nämnts, på 45,235,000 invånare komma
5,661,000 valmän. Äfven i Norge har genom 1884 års vallag, på sätt
äfven herr Casparsson rättvisligen omtalat, antalet valberättigade be¬
tydligt ökats. Hvarför man då icke skulle vilja öka deras antal hos
oss, såsom i de flesta andra, synnerligast de störa kulturländerna, är
något, hvarför åtminstone jag icke kan finna någon grund; jag förstår
-ej, huru man kan förtänka de vid riksdagsmannaval nu oberättigade
deras önskan att komma i åtnjutande af denna efter mitt förmenande
fullkomligt berättigade fördel. Ty det är just bland den stora massan
af folket man finner dem, som väsentligen uppbära rikets både sjelf¬
ständighet och möjlighet att värna sig i krig och fred, som betala
skatterna och som skydda oss mot både in- och utländska fiender.
Jag har förut ofta yttrat samt med siffror visat huru ofantlig den
beskattning är, som dessa politiska oberättigade äro underkastade, och
vidden af deras uppoffringar för så väl kommun som stat, men framför
allt för landets försvar. Och det är alldeles afgjordt, att dem förutan
skulle vårt land med dess nuvarande militära organisation icke kunna
försvara sig. När nu så är förhållandet, synes det mig verkligen grymt
och orättvist att icke gifva dem rättigheten att deltaga i val af de
ombud, som inom representationen skola värna om deras intressen och
uttala deras åsigter i stora frågor. Jag har, som de äldre af kam¬
marens ledamöter nog veta, icke blott yttrat mig vid riksdagarne, utan
äfven år 1885 motionerat i denna fråga.
Beträffande de motioner, hvilka nu framkommit rörande detta ämne,
är min ställning ej fullkomligt öfverensstämmande med flertalet af dem.
Närmast ansluter jag mig till herr Björcks motion. Jag gillar de qva-
lifikationer han uppställer för dem, som skola få deltaga i riksdags¬
mannaval till Andra Kammaren, men vill dock derjemte fästa några
andra, som han ej upptagit, nemligen att vara infödd svensk man, att
hafva uppnått 25 års ålder, att hafva för senaste upphördsåret betalt
skatt till stat och kommun, att ej blifvit lagligen dömd till urbota
straff, att ega och ständigt hafva egt medborgerligt förtroende och rätt
att föra andras talan, att hafva fullgjort allmän värnpligt i fredstid
eller ock varit derifrån lagligen befriad, att råda öfver sig sjelf, att
hafva genomgått allmän folkskola eller elementarläroverk samt att till¬
höra kristet religionssamfund. Ytterligare andra qvalifikationer skulle
kunna uppställas oberoende af penningen; ty min princip är att det
är fullkomligt orätt, att, då det gäller utöfvandet af den högsta med¬
borgerliga rättighet, göra guldet till värdemätare, ja, så orimligt och
så osmakligt för min känsla, att jag knappt kan uttrycka det. Guldets
magt i samhällena är dess värre redan allt för stor. Nu frågar man —
hvad kan ersätta penningen? Jag har nyss uppräknat de egenskaper,
Ifrågasatt
ändring af
$14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 21. 24
Lördagen den 14 April, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
som jag anser kunna fullständigt ersätta den, och der penningen som
mätare ej förekommer i vidsträcktare mån, än att man för rättighet
att få deltaga i riksdagsmannaval skall hafva erlagt sin skatt till stat
och kommun. Men dess belopp har, efter mitt förmenande, icke att
göra med denna fråga.
Hvad hafva vi vunnit genom att uppställa förmögenhetsqvalifika-
tioner för riksdagsmän i denna kammare? Enligt grundlagen fordras
att besitta fast egendom till taxeringsvärde, ej understigande 80,000
kronor — för Andra Kammaren ett mindre belopp. Men icke står det
i grundlagen om han äfven är egare till den egendom, han besitter.
De flesta egendomar i Sverige äro i denna stund hypotiserade för halfva
ja ända till två tredjedelar af deras värde, och vi hafva under de
senaste åren sett, huru vid exekutiva försäljningar mången intecknings-
hafvare fått gå som sparfven från axet utan någon som helst ersätt¬
ning för de penningar, för hvilka egendomen gälde som säkerhet. Det
är ett faktum att i denna kammare suttit ledamöter, som varit rent
af proletarier och till och med gjort cession samt under sådana om¬
ständigheter, att många fordringsegare erhållit snart sagdt ingenting.
Jag vill icke ingå i några enskildheter, helst de flesta af kammarens
ledamöter nogsamt känna till dessa bedröfliga förhållanden. Hvad nu
beträffar de moraliska qvalifikationer, som erfordras för utöfvande af
den politiska rösträtten, så kan det dermed mången gång stå ännu
sämre till. Den saken har jag vidrört uti min till 1885 års Riksdag,
väckta motion, hvarur jag anhåller få uppläsa följande: »enligt riks¬
dagsordningens § 26 må den ej såsom riksdagsman godkännas, som
enligt mom. c för vanfräjdande brott är under tilltal eller hlifvit för
sådant brott till ansvar dömd eller under framtiden stöld; ej heller
den, som enligt mom. d är förlustig medborgerligt förtroende eller för¬
klarats ovärdig att inför rätta föra andras talan. Något vanfräjdande
brott finner man icke i hela strafflagen. Den, som är förvunnen till
ett brott, dömes till ett visst straff; men såsom en skärpning i straffet
medgifver lagen i vissa fall, men visst icke alltid, domaren eller dom¬
stolen att förklara den skyldige förlustig medborgerligt förtroende, vare
sig för alltid eller för viss tid, hvilken är begränsad till mellan ett och
tio år, utöfver den ådömda strafftiden. Den som sålunda, enligt straff¬
lagens bud och domarens eller domstolens bästa öfvertygelse, hlifvit
dömd till denna skärpning i straffet, han blir, till följd deraf att lian
hlifvit förlustig medborgerligt förtroende, ansedd såsom välfräjdad..
Det enda stället i strafflagen, der detta uttalas, är i kap. 2 § 19, och
det är alltså endast genom den skärpning i straff, som lagen i vissa
fall tillåter genom förlust af medborgerligt förtroende, som vanfräjd
uppkommer. Jag skall emellertid här nedan uppräkna hvilka grafva
brott, som kunna begås af en person, utan att denne, ehuru straffad
för desamma, förlorar rättigheten att intaga eu plats i kamrarne. Detta
synes mig vara ett af de mest betänkliga förhållandena, rörande vil-
koren för valbarhet till riksdagsman, och då detta nu kommer till all¬
mänhetens kännedom, skall det helt säkert loda derhän, att statsmag-
terna nödgas vidtaga sådana förändringar i dessa qvalifikationer, att
dylika ohyggligheter omöjliggöras för framtiden.
Jag vill här ej uppräkna alla de paragrafer i strafflagen, hvilka
Lördagen den 14 April, f. m.
25 N:0 21.
handla om urbota straff, utan påföljd af förlust af medborgerligt för¬
troende eller, med andra ord, af vanfräjd, men jag skall här nedan
framlägga eu liten förteckning till bevis på, hurudana personer kunna’5
grundlagsenlig! inrymmas, såsom riksdagsmän, på kamrarnes bänkar,
och jag hoppas att hvarje riksdagsman skall vara tillräckligt moraliskt
kräsmagad, för att ej vilja samarbeta med dylika grafva brottslingar.
Grundlagen förbjuder nemligen icke följande dylika personer att, efter
utståndna straff, väljas till riksdagsmän, nemligen: enligt strafflagens
7:e kapitel Gudshädare; enligt 9:e kapitlet Majestätsförbrytare; enligt
11 :e kapitlet dem, som begått fridsbrott af alla slag; enligt 12:e
kapitlet förf älskare; enligt 13 kapitlet menedare; enligt 14:e kapitlet
dråpare; enligt 15:e kapitlet dem, som beröfva! annan dess frihet;
enligt 17:e kapitlet dem, som våldtagit qvinna, och dem, som begått
alla slags äktenskapsbrott äfvensom tvegifte; enligt 18:e kapitlet dem,
som begått alla slag af sedlighetsbrott, med undantag af koppleri;
enligt 20:e kapitlet dem, som stulit gods eller penningar af under 15
kronors värde. Alla dessa grofva brottslingar och ännu flere dylika
kunna grundlagsenlig! väljas till riksdagsmän, sedan de utstått sina
straff, om valmännen skulle vilja lemna dem detta högsta medborgerliga
förtroende.»
Dertill kommer nu att, såsom kändt är, Kongl. Maj:t kan af egen
magtfullkomlighet borttaga förlusten af medborgerligt förtroende, innan
tiden för vanfräjd en är ute, och derigenom göra en dertill förut dömd
person valbar till Riksdagens båda kamrar. Jag frågar nu, om sådant
är lämpligt. Och är det ej lämpligt, så synes mig såsom om konsti¬
tutionsutskottet, hvilket är det af våra utskott, som otvifvelaktigt dispo¬
nerar öfver den mesta tiden, borde med den rätt till initiativ i grund¬
lagsfrågor, hvilken tillkommer utskottet, bort hafva väckt förslag till
rättelse i berörda hänseende.
Jag skulle kunna hafva mycket att ännu tillägga i denna fråga,
men jag vill ej längre upptaga kammarens tid, helst utgången torde
vara på förhand afgjord.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Adelsköld: Äfven jag har i likhet med den föregående
ärade talaren vid föregående riksdagar uttalat mig för sänkning af
strecket, och jag har ej ändrat min ståndpunkt, utan anser fortfarande
en sådan åtgärd lika billig som klok. 1809 års konstitutionsutskott
uttalade också den rättsprincip, att hvarje välfräjdad svensk medborgare
skulle efter hand få deltaga uti valet af nationens representanter. Vårt
nuvarande konstitutionsutskott, som dock borde hafva vunnit mera er¬
farenhet och mera upplysning, hyser deremot en annan åsigt och har
funnit saken »icke vara af behofvet påkallad».
En af de talare, som här uppträdt, har anfört åtskilliga siffror i
afsigt att belysa förhållandet emellan antalet väljande och invånare¬
talet i olika länder, särskild! från flera europeiska stater; men han
glömde dervid att göra den efter mitt förmenande alldeles nödvändiga
jemförelse!! med våra egna motsvarande förhållanden. Såsom talaren
nämnde, infördes år 1884 i det konservativa, praktiska England en ny
valcensus, som tillskapade ej mindre än 2,600,000 nya valmän,
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Jf:0 21. 26
Lördagen den 14 April, f. in.
ifrågasatt i följd hvaraf hvar sjette engelsman blef' politiskt röstberättigad till val
s-äurriksdJl-af underhuset-
ordningenf* i I Italien kommer en valberättigad på tolf ej valberättigade, i
(Forts.) Frankrike en på fyra ocli i Tyskland, som lian förbigick, en på fem.
Huru är det då i vårt eget land? Jo, i Sverige, som är så stolt öfver
den höga ståndpunkt, på hvilken dess folkbildning befinner sig, och sin
lydnad för lagen, svarar en röstberättigad mot 15 å 16, som ej ega
rösträtt, en i sanning ganska betydlig skilnad.
Jag bar, såsom herrarne torde veta, i många år haft att göra med
jernvägsbyggande och dervid tidtals haft under mitt befäl många tusen
arbetare. Jag tror mig sålunda känna våra svenska arbetare ganska
väl och, på grund af den erfarenhet jag egen, hyser jag icke den allra
ringaste betänklighet att tillstyrka en nedflyttning af strecket. Äfven¬
ledes har jag under mina studieresor gjort bekantskap med utländska
arbetare, och vid en jemförelse mellan dem och våra egna kunna vi
verkligen känna oss stolta, ty den svenske arbetaren står i regeln ej
obetydligt öfver sina bröder i utlandet. Vill man lära sig känna den
svenske arbetaren, skall man öfver hufvud taget finna hos honom lika
mycket hjerta och karakter och redbarhet som hos någon annan sam¬
hällsklass, må hända mera, och visar man honom förtroende, återgäldar
han det med tacksamhet och tillgifvenhet. Dessutom blir i följd af
nationens mera lugna och jemna lynne i förhållande till de galliska
och äfven andra germaniska stammar faran att släppa efter här mindre
än i utlandet.
Den ärade talare, som nyss uppträdde till försvar för konstitu¬
tionsutskottets utlåtande, yttrade, att herr Hedlund var den mest pro¬
noncerade rösträttsman han kände, eller något sådant.
För min del känner jag många och bland andra en, som för några
år sedan uttalade ännu mera avancerade åsigter. Det var en ärad
representant på kronobergsbänken, högt aktad och högt stående, ej
blott såsom statsman men äfven som ett af Sveriges nu lefvande största
snillen. Den 6 maj 1884 yttrade han följande: »flytta strecket upp
till. 800 kronor, eller ned till 200 — det är lika ur luften gripet! Men
ett sätt finnes, som onekligen är mera principenligt. Låt, såsom det
finnes sagd! i det utlåtande, jag nyss nämnde — låt hvar och en
välfräjdad medborgare, som betalar sina utskylder, låt honom få vara
valberättigad till Andra Kammaren!» Jag anser såsom en heder för
mig att stå på samma punkt som denne aktade talare, men har för
närvarande intet yrkande att göra.
Herr Rundbäck: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag vill
ej upptaga kammarens tid med eu, som jag anser, obehöflig polemik
med föregående talare, utan endast säga några få ord för att angifva
den synpunkt, hvarur jag betraktar frågan, och som jag tror kan vara
bestämmande äfven för andra. Är man vän af vår statsförfattning och,
såsom jag, anser att 14 § af vår riksdagsordning utgör en af grund-
pelarne för denna författning, och att denna pelare ej kan borttagas
eller undanskjutas utan betänklig risk både för statsskickets säkra be¬
stånd och för statslifvets lugna utveckling, så ligger häruti en maning
för en hvar att noga betänka sig, innan man rubbar denna 14 §. Och
Lördagen den 14 April, f. in.
27 N:o 21.
•erkänner man tillika, såsom jag gör det, att den lag, som gäller på ifrågasatt
fysikens område, eller att eu kropps jemvigt vid hvila på eu annan
kropp är tryggare och säkrare i samma mån, som kroppens tyngd- ordningm.S
punkt ligger närmare dess stödoytas medelpunkt, äfven gäller för staten (Forts.)
såsom sådan, det vill säga att statens jemvigtsläge blifver tryggare
och säkrare i samma mån, som den politiska magtens tyngdpunkt
ligger midt i samhället eller, så vidt möjligt, midt i den burgna och
upplysta delen af nationen, men att detta jemvigtsläge blifver väsent¬
ligt vacklande, derest man flyttar denna tyngdpunkt vare sig åt ena
eller andra hållet, åt höger eller venster, bör detta vara ett ytterligare
talande skäl att sluta sig till utskottets hemställan, hvartill jag an¬
håller om bifall.
Herr Hedlund: Jag skall endast bedja att till en föregående
talare få lemna eu liten upplysning, hvilken han, såsom ledamot af
konstitutionsutskottet, visserligen icke bort behöfva inhemta af mig,
men jag nödgas göra det med anledning af att samme talare behagat
göra sig lustig på min bekostnad, derför att jag i min motion skulle
gjort mig skyldig till ett svårt förbiseende. Han förmenade nemligen
att jag, derigenom att jag bland qvalifikationerna för valrätten ej sär¬
skild omnämnt välfräjdad, skulle velat lemna rum för vanfräjdade
personer att inkomma i Riksdagen. Vår gällande riksdagsordning inne¬
håller bland vilkoren för utöfvande af valrätt till Första Kammaren ej
heller något om fräjden. Men det finnes något, som den ärade talaren
i stället synes hafva förbisett, nemligen de gemensamma bestämmelserna
uti 26 §, och jag har ej föreslagit något upphäfvande af den paragrafen.
Den innehåller, att »riksdagsmannabefattning kan endast utöfvas af
svenska medborgare», och att »ej må såsom riksdagsman godkännas
den, som står under förmynderskap» •— ej »den som till borgenärer
all sin egendom afträdt» eller »den som för vanfrejdande brott är
under tilltal» — dessa äro alltså uteslutna — med flera bestämmelser,
hvilka ju gälla för båda kamrarne såsom disqvalifikationer.
Jag kan alltså ej finna, att jag genom att ej särskildt upptaga
dessa bestämmelser skulle hafva upphäft den 26 §.
Jag vet ej hvad som varit anledning till att den ärade talaren
kunnat så misstaga sig och göra sig så lustig på min bekostnad, då
han såsom ledamot af konstitutionsutskottet ej bort vara okunnig om
denna paragraf. Det löje han velat kasta öfver mig vill jag icke kasta
tillbaka öfver honom, men mitt omdöme om honom kan, det måste jag
beklaga, ej leda till en sådan bugning för hans person, som den, hvar¬
med han onödigtvis hedrat mig.
Jag förbiser ej den bild, som den siste talaren framstälde såsom
hinder för att beträda den af mig föreslagna vägen. Han åberopar
fysikens lag om vilkoren för en pelares hållande i jemvigt. Jag vet
icke att min motion afser att rubba denna pelare, men väl att förläna
åt densamma en säkrare och solidare grund än den nuvarande, och
det är derom frågan gäller, om vi skola tala i bilder.
Herr Borg: Herr grefve och talman, mine herrar! Då jag tittade
i konstitutionsutskottets utlåtande, var det mig som om jag tittade i
N:o 21. 28
Lördagen den 14 April. f. m.
ifrågasatt eu säck. Ingen stråle af ljus, ingen förhoppning om någon utveckling
äu’riksda^s-^ politiska lif trädde mig der till mötes. Jag var som uti eu
5 ordningen! labyrint, der ariadnetråden förlorats. Visserligen framskymta uti ut-
(Forts.) skottets betänkande en mängd klassvis grupperade siffror, men dessa
hafva ej kunnat annat än slå mig med förvåning, alldenstund våra
grundlagar lyckligtvis numera ej känna till några klasser, någon kast-
eller ståndsskilnad, och jag kan ej förstå, hvarför man uti utskottet
så minutiöst behandlat dessa frågor, då hela vår utveckling numera
går i eu fullständigt motsatt rigtning. Uti motiven till 1866 års för¬
fattning angåfvos skälen till klass- och ståndsskilnadens upphäfvande,
och numera är det personlighetsprincipen, som allt mer gör sig gällande
icke minst på den politiska lagstiftningens område. Det är den, som
är kristendomens, statsrättens och kulturlifvets medelpunkt, till hvilken
alla folk så småningom närma sig.
Kanske dock min uppfattning beror på oförmåga att förstå den
fina väfnad, som i detta betänkande blifvit hopspunnen af framstående
rättslärde och jurister med flere. Om så är förhållandet, ber jag eder,
mine herrar, om ursäkt, i fall jag från det enkla, sunda förnuftets syn¬
punkt tillåter mig några anmärkningar.
Hvad jag funnit och mest beklagar är, att utskottet alldeles för¬
irrat sig i vidsträckta vildmarker från den folkfrihetens stig, som alla
konstitutionsutskott sedan 1809 troget följt, mer eller mindre tydligt
utpekande vägen för vår politiska utveckling. Åtminstone har det all¬
tid funnits enskilde ledamöter i utskottet, som ej förlorat målet ur
sigte. Sålunda uttalade redan 1809 års konstitutionsutskott, att »bo¬
faste, oberoende och fullmyndige» svenske medborgare borde erhålla
politisk rösträtt, och som en röd tråd går detta uttalande igenom ett
hälft sekel och derutöfver. År 1848 föreslog konung Oscar I, i hvars
regering då lyste namn, sådana som Gripenstedt, Sandströmer, Fåhrseus
m. fl., rösträtt för egare af fastighet i stad, taxerad till 450 kronor,
och på landet, taxerad till 300 kronor. Vår nuvarande riksdagsordning
förutsätter ock, enligt min uppfattning, utvecklingen i denna rigtning.
Vid icke mindre än fjorton riksdagar har denna fråga redan förevarit,
och här är redan påpekadt, med hvilken styrka utvecklingen af den
politiska rösträtten under dessa riksdagar blifvit framhållen. Jag skulle
kunna nämna många af våra mest framstående män, som uttalat sig
i frågan, men inskränker mig till några få. Vi hafva på vår sida män
sådana som Viktor Rydberg, Carl Ifvarsson, Hedin, Liss Olof Larsson,
Sven Nilsson i Österslöf, Ola Jönsson i Kungshult, Per Nilsson i Espö,
Ola Andersson i Burlöf, Sven Nilsson i Efveröd, Siljeström, Key, Nor¬
denskiöld med flere, alla i Andra Kammaren. Inom denna kammare
hafva också, om icke så många, så dock betydande röster höjt sig för
den politiska rösträttens utsträckning. Vi hafva nyss hört friherre
Klinckowström uppträda till försvar för en sådan utsträckning. Men
äfven en annan man, hvars snille och praktiska erfarenhet stälde ho¬
nom bland de främste, herr Wallenberg, dertill millionär, uppträdde
1879 till försvar för nedflyttning af det politiska strecket till 400 kronor,
dervid yttrande bland annat om herr Ericssons då föreliggande motion,
att hvad deri föreslagits »icke alls rubbar den princip, på hvilken val¬
rätten till Andra Kammaren är fotad. Principen är att man skall bi-
Lördagen den 14 April, f. in.
29 Ji:o 21.
draga till statsverket med någon skatt, den må nu vara 1, 2, 13 eller ifrågasatt
4 kronor». Och vidare: »Denna princip vill jag upprätthålla, mens^tl-ihtda >
att påstå att flen, som skattar för 800 kronor, skall vara mera berät - ordning en.*
tigad än den, som skattar för 400 kronor, det kan jag icke finna billigt (Forts j
och rättvist». Vidare säger herr Wallenberg, i afseende på den be¬
tryggande ekonomiska ställning, som skulle ligga i att vara högre be¬
skattad: »den, som icke har mera än 800 kronors inkomst, kan väl
icke sägas hafva eu betryggad ekonomisk ställning, ty han är beroende
på sin helsa och sina kroppskrafter, och kan han icke längre arbeta,
så beror derpå hans ekonomiska ställning i högre grad än att han
några år kunnat skatta för 800 kronors inkomst».
En stor jordegare och patriot, f. d. justitiekansleren von Koch,
yttrade vid samma riksdag: »Jag har bland personer, som skatta för
400 å 500 kronors inkomst, funnit mycket duglige och nitiske kommu¬
nalmän, hvarförutom det är gifvet att den, som förtjenar och skattar
för allenast 400 å 500 kronor, kan vara lika oberoende som den, hvilken
eger en fastighet om 1,000 kronors värde, helst denna fastighet kan
vara så belastad genom inteckningar, att egarens verkliga inkomster
nedgå måhända till 100 kronor.» Detta senare förhållande har i syn¬
nerhet friherre Klinckowström betonat. Det är icke föreskrifvet, att
man skall cga eu viss förmögenhet eller inkomst, utan endast vara
derför taxerad. Friherre Barnekow yttrade vid samma tillfälle några
ord, som stå nästan profetiska. »Det går väl för sig, så länge skatten
är liten, men om vi öka denna skatt, skola de personer, som stå under
strecket säga: vi få icke deltaga i valen, men vi få betala förhöjda
skatter. Den tid kanske ligger nära till hands, då detta kommer att
inträffa. Jag tror visserligen icke att något i sak här kan åstadkom¬
mas nu; men jag är öfvertygad att, om jag fortfarande kommer att
deltaga i riksdagsgöromålen, jag får vara med, då frågan kanske snart
åter förekommer.» En talare bär i dag också redan påpekat, huru¬
ledes eu af kammarens och rikets mest framstående män yttrat sig
för eu mycket längre gående utsträckning, än som föreslagits i före¬
liggande motioner, hvilkas mängd synes mig hafva stor betydelse, ty,
så vidt jag vet, har aldrig förr vid samma riksdag framkommit fem
motioner i samma syfte. Detta visar hvilken ofantligt stark strömning,
som nu förefinnes för rösträttens utsträckning.
Ur utskottsmemorialets mörker utgå dock för mig två eldskrifter,
dem Sveriges historia skall bevara, sedan namnen på desammas upp¬
hofsman längesedan förbleknat. Dessa eldskrifter äro, att de politiskt
oberättigade klasserna äro »samhällsnyttige och aktningsvärde», men
att deras rösträtt skulle »rubba grundvalarne för det nya represen¬
tationssättet», ty dessa folkklasser hafva »hvarken tid eller håg öfriga
för ett sjelfständigt deltagande i det politiska lifvet.» Huru samman¬
binda två sådana satser? Samhällsnyttige medborgares rösträtt skulle
rubba grundvalarne för den politiska representationen! Jag tror icke
någon i verlden utom konstitutionsutskottet skall kunna draga en dy¬
lik slutsats. Dessa klasser skulle hvarken hafva håg eller tid att sjelf¬
ständigt deltaga i det politiska lifvet, emedan detta stora antal af vårt
folk saknar sjelfständigheten, då deremot naturligtvis de öfriga hafva
den. Mine herrar, hvad sjelfständigheten angår, har jag för min del
N:o 21. 30
Lördagen den 14 April, f. m.
ifrågasatt kommit till den erfarenheten, att arbetarne hafva lika stor sådan som
§ai4™iksda s anc*ra samhällsmedlemmar, och jag frågar hvar och en af eder på sam-
ordningm.S ve^e’ om I kunnen påstå, att eu Konungens förtroendeemhetsman, som
(Forts.) kan afsättas hvilket ögonblick som helst, hela raden från statsråd,
generaler och presidenter, ända ned till bataljons- och sekondchefer,.
om eu sådan kan anses sjelfständigare än arbetaren? Jag frågar, om
icke flertalet af desse, om de förlorade sin ställning som förtroende-
embetsmän, skulle befinna sig i en vida svårare ställning än arbetarne?
Den enes sjelfständighet är icke mer att skryta med än den andres.
Och hvad penningfolkets sjelfständighet angår, så vädjar jag till her-
rarne, om I verkligen på allvar tron, att den rike och förmögne eo ipso
är sjelfständigare än den fattige? Erbjuder icke lifvet ofta det skåde¬
spel, att en rik sätter hela sin förmögenhet på spel för att få en de¬
koration, en titel, eller för att få vara med »förnämt folk» o. s. v.?
Detta veta vi alla, det talas ofta om man och man emellan. Hvari
består således nämnda högre klassers sjelfständighet framför arbetarens,
som icke känner behof af dylikt? Jag frågar vidare, om upphäfvandet
af adelns sjelfskrifvenhet, som offrades på fosterlandets altare, i någon
mån skadat det svenska statsskicket? Jag är öfvertygad att hvar och
en härpå svarar nej! Jag frågar, om upphäfvandet af den presterliga
sjelfskrifvenheten minskat representationens intelligens och duglighet?
Just motsatsen! Man har gifvit hördens och embetsställningens sjelf—
skrifna herravälde till spillo, men man håller på penningens. Jag an¬
ser dock att penningen, vare sig ärfd eller förvärfd, lika litet har rätt
att regera samhället som börden och embetet. Hvad först och främst
den cirfda egendomen beträffar, kan väl deri ej ligga mera rätt än i
arbetets, hvarigenom arbetaren sjelf förvärfvar sin utkomst? Om en
menniska är född med guldsked i munnen, som man säger, skulle detta
berättiga henne till företräde ens framför den, som aldrig kunnat skaffa
sig annat en än plätersked? Hvad angår den sjelfförvärfvade pen¬
ningen, hafva vi ju till en del vunnit den genom vårt hufvud, vår
omtänksamhet, vår energi, men det skulle icke låtit sig göra, om icke
arbetarnes armar dertill bidragit. Kapitalet har derför icke mera rätt
än arbetet, som är dess moder. Yi hafva sålunda icke heller rätt att
underskatta det och arbetaren derför att vi äro eller anses vara kapi¬
talister.
Jag vill också erinra, att endast ungefär halfva antalet af de
röstberättigade begagna sig af sin rösträtt. Om vi slå i hop de poli¬
tiskt röstberättigade i land och stad, finna vi att i medeltal endast
cirka 50 procent af dessa begagna sin rösträtt. Skulle nu kanske lik¬
nöjdheten att nyttja sin rösträtt vara en qvalifikation, som berättigar
till företräde framför andra medborgare i fråga om delaktighet i lag¬
stiftningen ?
Jag vill dock icke längre upptaga kammarens tid, utan blott till-
lägga, att man möjligen kan taga något af brödet från arbetaren utan
att han knotar, men nekar man honom också frihetens och medborger¬
lighetens lifsluft, vet man icke hvart det i längden leder. Slutligen
vill jag ställa till kammaren den maning att icke genom liknöjdhet
för de politiskt rättslöse drifva det derhän, att tidsandans lösen äfven
hos oss blifver »Si superos flectere nequam, Acheronta movebo». Men
Lördagen den 14 April, f. m. 31
om vi också icke frukta 600,000 från rösträtt uteslutne, och icke be¬
höfva frukta våra upplyste och humane arbetare, låtom oss af kärlek
till det rätta, af kärlek till den arbetande brodern gifva honom den
rätt, honom tillkommer.
Jag har icke något yrkande att göra, då jag icke dermed kan
vinna något, men jag vill hafva detta sagdt för att i min mån väcka
kammarens uppmärksamhet på vigten af denna fråga, och tillägger:
Redan 1872 inkom till Kongl. Maj:t en petition från 14,000 å 15,000
personer om utvidgad rösträtt. 1885 eller 1886, om jag ej missminner
mig, afgafs en dylik petition med cirka 50,000 underskrifter. Det skulle
otvifvelaktigt vara till landets nytta, om rösträtten nu utsträcktes, om
också icke till allmän rösträtt; ty ehuru jag principielt är vän af all¬
män rösträtt både åt män och qvinnor, gifta och ogifta, och icke tror
att den skulle medföra den ringaste fara för vårt land, utan tvärt om
befrämja dess utveckling, anser jag dock ett successivt framåtskridande
mot målet vara det enda möjliga, hvilket också blifvit tillstyrkt, då
herr Hedlund föreslagit, att strecket nu endast skulle nedflyttas till 400
kronors inkomst. Den politiska tyngdpunkten skulle derigenom inga¬
lunda förläggas på ena sidan utan på rätta stället, i fråga hvarom jag
ock tager mig friheten åberopa herr Abr. Rundbäcks yttrande i Andra
Kammaren, år 1882, då det likaledes gälde »streckets» nedflyttande
till 400 kronor. Herr Rundbäcks ord voro: »Jag hyser ingen fruktan
för arbetaren eller konseqvenserna af en grundlagsförändring i sådant
syfte,^ som af reservanterne föreslagits.» En lösning af frågan i denna
rigtning skulle, enligt min öfvertygelse, komma alla samhällsklasser
till godo.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. in.
Herr Gusp ar sson: Jag har begärt ordet icke för att lemna
någon upplysning åt kammarens ledamöter, hvilket torde vara öfver¬
flödigt, ej heller för att fritaga mig från ett möjligt misstag, utan för att
lemna den ärade motionären eu upplysning, då han tvifvel utan kommer
att förnya sin motion. Jag vill nemligen fästa hans uppmärksamhet på,
att han i sitt senaste anförande förblandat bestämmelserna om valrätt,
som innehållas i 14 §, och valbarhet, hvarom handlas i 26 § riksdagsord¬
ningen. Ingen ändring är ifrågasatt beträffande valbarheten, men blott
hvad valrätten vidkommer. Genom ett bifall till hans motion skulle den
betydande ändring inträffa, att utländingar, qvinnor, omyndige och van-
fräjdadé erhålla valrätt. Han påstår, att ordet han icke skulle kunna
missförstås derhän, att äfven qvinna skulle kunna vara dermed afsedd.
16 § regeringsformen betecknar emellertid med det ordet både man
och qvinna. Den lyder nemligen: »Konungen bör rätt och sanning
styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen
förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd
utan han lagligen förvunnen och dömd är» etc. Jag förmodar att
motionären icke anser qvinnan rättslös i det afseende!, utan medgifver
att han här inbegriper både man och qvinna.
N:0 21.
Ifrågasatt
ändring af
' 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 21.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)^
32 Lördagen den 14 April, f. m.
Herr Bergius: Jag har begärt ordet för att endast bemöta den
anmärkning, som rigtades mot konstitutionsutskottet, derför att det in¬
låtit sig på en redogörelse med afseende å klass- och yrkesfördelningen
för de till Riksdagens Andra Kammare röstberättigade och icke röst¬
berättigade. Detta har naturligen skett derför, att en sådan utredning
blifvit af Riksdagen begärd och sedan blifvit af statistiska centralbyrån
utarbetad. Det heter nemligen i Riksdagens skrifvelse _ den 13 maj
1884: »Sedan förslag blifvit väckt, att Riksdagen måtte hos Eders
Kong!. Maj:t begära utarbetande af eu statistisk utredning i fråga om
en mer eller mindre utvidgad politisk rösträtt, har Riksdagen beslutit
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en kom¬
mande Riksdag öfverlemna en jemförande statistisk redogörelse för an¬
talet personer inom hvar och eu af de i § 14 riksdagsordningen angifna
tre särskilda klasser, som dels redan ega valrätt till Andra Kammaren,
dels skulle erhålla sådan genom större eller mindre nedflyttning af de
i nämnda paragraf föreskrifna gränserna för denna rätt.» Kär på grund
af denna begäran eu sådan redogörelse blifvit utarbetad, har också
utskottet ansett sig skyldigt framlägga eu redogörelse för det hufvud-
sakliga resultat, hvartill utredningen föranledt. Jag yrkar bifall till
utskottets betänkande.
Friherre Barnekow: Min afsigt var verkligen icke att uppträda
i dag i denna fråga, men dä mitt namn nämnts, vill jag säga några
ord, och det är att jag fortfarande står på samma ståndpunkt, der jag
alltid stått i denna fråga. Redan den _ första riksdag jag bevistade
uppträdde ]ag och förfäktade denna åsigt, bkola de betala, skatt,
skola de äfven ega rätt att rösta. Jag kan icke fatta, hvarför den ene
skulle få betala och icke få rösta, men den andre få betala och rösta.
På denna ståndpunkt stod jag och står ännu qvar. Man säger att
strecket skall sättas vid 800 kronors inkomst. Jag skulle kunna
stanna der, men jag skulle äfven kunna gä lägre.
Hvad nu herr Hedlunds motion särskildt angår, så har motionären
gått in på helt andra grunder, som jag icke kan gilla. Han föreslår
att personer, som hafva 400 kronors inkomst, skulle få rösta, oaktadt
de ej äro skyldiga att till staten erlägga någon skatt, och detta hans
resonnement kan jag ej förstå? Skall penningen ligga till grund, sä
måste det vara minimibeloppet af den beskattningsbara inkomsten, som
medger rösträtt. Jag anhåller om utslag å herr Hedlunds motion.
Herr Hedlund: Jag ber om ursäkt, att jag å nyo uppträder.
Jag var icke i tillfälle att höra min antagonist här midt emot förr än
vid de sista ord, han yttrade. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att den skräckbild, han framstälde, att enligt mitt förslag vanfräj-
dade personer skulle komma in i Riksdagen »för att gorå, samlingen
komplett», icke var hvad jag menat. Vid fråga, om valrätten ansåg
jag det icke vara nödigt att beröra denna detalj, emedan det måste
vara klart, att den, som saknar medborgerligt förtroende, den saknar
äfven qvalifikationen att rösta. Den, som är omyndig i Girigt, är omyn¬
dig äfven här. Hade utskottet varit välvilligt stämdt för motionens
Lördagen den 14 April, f. m. 33 ff-o 21,
syfte, hade utskottet kunnat, såsom det flere gånger gjort, supplera ifrågasatt
bestämmelserna, derest det varit af nöden. ändring af
Hvad min ärade vän till venster yttrade, ber jag få bemöta. Om1 14 r‘ksda^-
det voro fallet, att skatt till kommun alltid vore bunden vid en viss “TTTT
inkomst, så kunde det vara goda skäl för att lägga den lägsta skatt¬
skyldigheten till basis för rösträtt, men när denna grund är vacklande
och beror på ett existensminimum, som kan böjas t. ex. till 1,000 kronor
genom eu gemensam votering, så lärer det vara klart, att skattskyldig¬
heten icke är den säkra grunden, hvarför jag också bar trott, att den
upptaxerade inkomsten, oberoende af skattskyldigheten, vore en både
säkrare och bättre grund, hvilken borde allvarligt tagas i betraktande.
Hvarför jag satt gränsen vid 400 kronor är derför att jag tror, det
hvarje ordentlig man skall kunna skaffa sig en sådan inkomst. Bor
personen på landet, kan han köpa sig en liten hemmansdel, och bor
han i stad, kan han lätt förvärfva sig 400 kronors inkomst, men till
hvarje hundratal kronors inkomst derutöfver är steget svårt och långt.
Det är en sporre för hvar och en hederlig man, som önskar komma i
den ställning att han får valrätt, och lian bör derför icke hafva allt för
stor svårighet att nå dit.
Herr Themptander: Det är icke min mening att att besvära
kammaren med något från konstitutionsutskottets hemställan afvikande
yrkande, _ hvilket skulle vara ändamålslöst, ej heller att yttra mig till
förmån för någon särskild af motionerna, utan jag vill endast i största
korthet till kammarens protokoll uttala min uppfattning derom, att
frågan om den politiska rösträttens utsträckning är af allt för allvar¬
sam natur för att låta sig affårdas på det sätt, som skett i konstitutions¬
utskottets nu föredragna betänkande. Jag har med största uppmärk¬
samhet tagit kännedom om det betänkande, utskottet afgifvit, och lyss¬
nat till den ytterligare belysning, som från konstitutionsutskottets leda¬
möters sida här under diskussionen kommit frågan till del. Utskottet
och dess ledamöter hafva med synnerlig förkärlek sysselsatt sig med
att blotta formella brister i de väckta motionerna, hvilket, så vidt jag
förstår, varit fullkomligt öfverflödigt med hänsyn till det slut, hvartill
utskottet kommit. Med den vidsträckta befogenhet, utskottet eger, hade
det naturligtvis,. om det velat framlägga något förslag i motionernas
syfte, haft full frihet att föreslå alla de formella ändringar, hvartill ut¬
skottet funnit anledning. Icke heller kan jag finna att, när de kända
qvickheterna från upplandsbänken nu kommit till för att upphjelpa ut¬
skottets argumentation, detta varit något lyckligt bistånd. När herr
Casparsson med sin tolkning af herr Hedlunds motion trodde sig finna,
att motionären ville utsträcka rösträtten äfven till vanfräjdade, så be¬
gagnade han detta till att förklara, att upptagandet af äfven denna
kategori uppenbarligen skett för att komplettera samlingen, derigenom
fällande ett efter min uppfattning ovärdigt omdöme om dem, som för när¬
varande icke hafva politisk rösträtt. Detta yttrande vittnar för öfrigt ^
i min tanke derom att det är åtskilligt annat här i verlden, som be- ^
höfver kompletteras, och deribland icke minst aktningen på vissa håll
för dem, hvilka ännu icke inträdt i de politiskt röstberättigades led.
Den statistiska utredning Riksdagen begärt är nu afslutad, och re-
Första Kammarens Prat. 1888. N:o 21. 3
N:o 21. 34
Lördagen den 14 April, f. m.
ifrågasatt dan den omständigheten, att den svenska Riksdagen är eu mindretalets
ändring af representation i anmärkningsvärdt hög grad och vida mer än hvad för-
S Itdläntl93^^andet visat sig vara i tiera andra länder med en representativ för-
°'(Porto”' fattning! och <ler förhållandena äro sådana att de kunna anses vara
01 S' jemförliga med våra, redan denna omständighet hade, synes det mig,
hort mana till ett vida allvarligare öfvervägande deraf, huru vida det
svenska folket verkligen fortfarande måste anses så föga moget för’ ett
utsträckt deltagande i det politiska lifvet, som nu gällande rösträtts¬
bestämmelser innebära. Jag har visserligen under diskussionen hört,
att konstitutionsutskottet hemtat stöd för sin uppfattning från fysikens
lagar och det sätt, hvarpå man inom denna vetenskap beräknar tyngd¬
punktens läge, men jag beklagar, att dessa lagar alls icke äro tillämp¬
liga på det statsrättsliga området, och att det der ej gifves en lika
säker metod att uträkna, hvar medelpunkten står att finna. Säkert är,
att dag för dag framträder här i landet allt klarare ett medvetande,
som står i strid med konstitutionsutskottets uppfattning; och derför
skall det med ständigt växande styrka framstälda yrkandet på en för¬
ändring, om det allt framgent mötes af det sjelfviskhetens non fossil-
mus, som ljuder genom detta utskottets betänkande, icke undgå att
verka menligt med afseende å det moraliska stöd i folkets tänkesätt,
ingen representation i längden kan undvara utan att förfela sin be¬
stämmelse.
Den riksdagsordning vi nu ega kan ingalunda anses såsom ett för
all framtid afslutadt verk. Den reform, som bragte den till stånd, egde
förtjensten att ombilda representationen efter grunder, mera afpassade
för en modernare tids åskådning och behof, men på dessa grunder
måste också i min tanke reformen fullföljas, i den mån förhållandena
sådant påkalla. Så vore det tid att nu taga i öfvervägande, huru vida
till följd af de väsentliga förändringar, vår bevillningslagstiftning under¬
gått på senare tider, det hittills lagbestämda så kallade strecket fort¬
farande egen samma berättigande, som det hade vid den nya riksdags¬
ordningens tillkomst. Spatium mellan detta streck, 800 kronors in¬
komst, och bovillningsförordningens existensminimum har under tider¬
nas lopp så förminskats, att jag tror man utan fara kan våga det på¬
ståendet, att om nu gällande bevillningsförordning funnits vid tiden för
representationsreformen, så hade strecket säkerligen icke blifvit draget,
der det för närvarande är satt. Ett vigtigt föremål för öfvervägande
borde derför vara, huru vida icke skäl nu funnes att öfvergifva syste¬
met med eu bestämd siffra i grundlagen, hvilken alltid måste blifva
godtycklig i fråga om det taxeringsbelopp, grundlagen fordrar för poli¬
tisk rösträtt, för att i stället acceptera den ur principal och praktisk
synpunkt vida mer hållbara grundsatsen att låta politisk rösträtt sam¬
manfalla med direkt skattskyldighet till staten enligt bevillningsförord-
ningen.
Möjligen skulle det äfven hafva varit förtjent att något tagas i be-
m traktande, huru vida icke, såsom följd af ett förbättradt undervisnings¬
väsende, eu stigande folkupplysning numera kunde anses hafva bidragit
att öka antalet af dem, som vore qvalificerade till ett sjelfständigt del¬
tagande i det politiska lifvet, och — derest en sådan utsträckning af
rösträtten å andra sidan funnits böra betinga någon motvigt — om
Lördagen den 14 April, f. m.
35 N:o 21.
icke eu dylik kunde vinnas i förändrade bestämmelser om åldersgränsen
för inträde bland de röstberättigade. Men i alla dessa afseende]! fin¬
ner jag icke någon utredning i utskottets betänkande; det uttalar en-'5
dast sin fruktan för att rubba grundvalarne för det närvarande repre¬
sentationssättet. För min del är jag dock öfvertygad, att hvad utskottet
betraktar som en oroväckande rubbning skall visa sig endast vara eg-
nadt att ytterligare bättra och befästa dessa grundvalar.
Jag kan förstå att de ärade män — af hvilka ännu här finnas
många — som medverkat till representationsreformens genomförande,
då änsågo sig hafva tagit ett sådant jettesteg, att de nu rygga tillbaka
för hvarje väsentligare förändring. Men det må dock ursäktas oss,
hvilka senare inträdt i det politiska lifvet, om många af oss äro mindre
tveksamma att utdraga konseqvenserna af den då skedda reformen.
Till dessa räknar jag utom den här föreliggande frågan den äfven i
min tanke mycket angelägna omsorgen att begränsa antalet af kärn-
rarnes ledamöter, men den frågan bör efter min åsigt icke lösas en¬
samt för sig, utan endast i sammanhang med frågan om den politiska
rösträttens utsträckning. Ty eljest skall hvarje förslag i den förra frå¬
gan, åtminstone så vida det innefattar en minskning i det nuvarande
antalet af medkammarens ledamöter, endast vara egnadt att hos dem,
som äro anhängare af en utsträckt rösträtt, väcka betänkligheter och
misstänkas vara uttryck af den uppfattning, för hvilken begränsningen
i antalet af ledamöter endast är den välkomna formen för att sätta
eu gräns för åsigter, hvilka man för ögonblicket fruktar.
Det är ur denna synpunkt jag anser frågan om antalet af kam-
rarnes ledamöter icke böra behandlas annat än i sammanhang med
det nu föreliggande ämnet, och då icke heller i detta afseende jag kan
finna att denna senare fråga nu blifvit behörigen skärskådad, vill jag
endast uttala min förhoppning, att den framtid icke må vara aflägsen,
då regering och Riksdag skola låta sig angeläget vara att låta frågan
om den politiska rösträtten blifva föremål för en omsorgsfullare och
mångsidigare utredning än nu skett.
Grefve Po sse: Till det yttrande, som den, senaste ärade talaren
afgifvit, har jag för min del ingenting att tillägga utom en anhållan
att få uttrycka, att jag till fullo delar de åsigter han uttalat.
Herr Casparsson: Den ärade motionären är något för rask i
sina konklusioner. Han sade, att mitt uttryck »för att göra samlingen
komplett» skulle visa, att jag ansett att förslaget inverkade på valbar¬
heten och icke blott valrätten till Riksdagen. Han la de också i min
mun yttranden, som jag aldrig haft, nemligen att förslaget skulle in¬
verka på »kammarens» sammansättning. Jag talade emellertid icke
derom och kunde icke heller tala derom, då någon fråga derom icke
nu är före.
Hvad beträffar mitt yttrande »för att göra samlingen komplett»,
så har jag icke auvändt det i den mening, som den ärade talaren på
kristianstadslänsbänken ville deri inlägga. Det var icke alls min afsigt
att vilja sätta vanfräjdade personer i paritet med utländingar och omyn¬
dige eller förut orepresenterade, utan jag yttrade orden på den grund
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 21. 36
Lördagen den 14 April, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
att när motionären borttagit alla andra disqvalifikationer, hade han
genom att borttaga äfven den sista disqvalifikationen, egenskapen att
vara vanfräjdad, gjort samlingen af sina förut begångna förbiseenden
komplett. Jag anhåller följaktligen att mitt yttrande icke måtte miss¬
tydas eller missförstås.
Hvad beträffar samme talares yttranden om nödvändigheten af eu
utsträckning af den politiska rösträtten, så får jag säga, att ehuru jag
icke deltagit i frågans afgörande inom utskottet, är dock min stånd¬
punkt i det afseendet densamma som utskottets. När den naturliga
utvecklingen är sådan, att ett ständigt allt större antal personer kommer
i åtnjutande af valrätt, när valrätten sålunda växer ut af sig sjelf, fin¬
ner jag ej anledning att besluta någon påskyndad utsträckning af den¬
samma.
Hvad åter angår konseqvenserna af representationsförändringen, så
har den svenska samhällsförfattningen sedan urminnes tider hvilat på
den bofasta befolkningen, en grund, på hvilken jag anser den böra
hvila, och icke på do lösa lager, till hvilka det vore meningen att nu
utsträcka rösträtten. Jag tror att vårt Sverige står sig vida bättre
då, än om tyngdpunkten inom samhället flyttades öfver till de lager,
som lika lätt kunna vändas till den ena åsigten som till den andra.
Jag liar visserligen funnit, att äfven allmogeklassens representanter
någon gång framkommit med i min tanke obilliga anspråk, och då har
jag icke tvekat att oförbehållsamt uppträda mot desamma, men vill
man förrycka magtens tyngdpunkt, så står jag på den svenske bondens
rätt, ty allmogen är dock vårt folks kärna.
Friherre Leijonhufvud: Jag är icke nog lycklig att, såsom grefve
Posse, kunna instämma i det märkvärdiga yttrande, som nyss här af-
gafs af en för detta konseljpresident. Jag är mycket förvånad, att herr
Themptander med de åsigter han nu bekant låtit tiden, då han var
den främste mannen i Konungens råd, gå förbi utan att framlägga för¬
slag om förändring i gällande bestämmelser om rösträtten.
För min del var jag icke med om det nya representationsskickets
genomförande, men sedan förändringen kommit till stånd, har jag accep¬
terat densamma. Derför kan jag dock icke vara med om sådana konse-
qvenser deraf, som föra oss ut på det radikala hafvet.
Är det nu rätt och klokt att taga sådana här förslag? Visar
icke historien, huru långt de folk kommit, som kastat sig in på pappors-
konstitutionernas väg? Hvar äro dessa konstitutioner nu? Och för
öfrig!, det der talet om folkets mognad och att det skulle vara skick¬
ligt att välja och regera, hvad är det väl, mine herrar, annat än helt
enkelt nonsens? Hur har det icke gått med dessa länder, som infört
allmän rösträtt? Se på detta Frankrike med dess 23 ministérer på
17 år. Hur står det till i England? Der råder idel virrvarr, och ställ¬
ningen blir allt mera hotande, sedan valrätten utsträcktes långt nedåt.
I Tyskland, der reser socialismen allt mer hotande sitt hufvud, oaktadt
den der varande starka regeringen.
Jag har många gånger förvånat mig öfver att se, huru gerna ny¬
komna personer ställa sig på den radikala sidans ståndpunkt, men ännu
mer förvånar det mig att se, huru lätt personer, som stått och erkänt
Lördagen den 14 April, f. m.
37 Jf:o 21.
sig stå på den ena sidan, blott en rörelse uppkommer bland folket till ifrågasatt
förmån för den andra sidan, huru lätt, säger jag, de då kasta helt om.
I vårt land har det en och annan gång visat sig gå till på det sätter
och i de större, politiskt mera lifaktiga länderna inträffar sådant i en (p0rt8.)
kolossal skala. Jag säger nu icke så mycket om herr Hedlunds radi¬
kalism, ty han har alltid varit eu ideolog, men deremot förundrar det
mig så mycket mer att höra sådana här radikala åsigter från personer,
som dock förr visat sig hafva praktiskt förstånd.
Jag inser väl, att vi en gång skola komma derhän att vi få eu
utsträckt valrätt, ehuru jag icke anser det lyckligt, men derför vill jag
åtminstone, att vi skola nalkas det målet så långsamt som möjligt.
Den dag kommer säkert, när det här i landet blifver häftiga strider
mellan å ena sidan bondekonservatismen och å den andra de radikala
idéerna, och då ställer jag mig afgjordt på bondekonservatismens sida,
ehuru herrarne nog veta, att jag icke hör till dem, som tycka om, att
det är bönderna, som regera.
Herr vice talmannen: Hvad som förefallit under den senaste
delen af denna debatt har föranledt mig att i frågan uppträda, ehuru
jag icke ämnat det.
Jag anser visserligen icke att den nuvarande riksdagsordningen
mera än hvarje annat menskligt verk är ett för all framtid afslutadt
helt, men min öfvertygelse är, att det steg, som vid dess genomförande
togs, var så stort och tillika har i sina resultat visat sig hafva lyckats
så väl, att man hör vara synnerligen varsam, då man vill göra en
genomgripande förändring i denna riksdagsordning. Att fullfölja refor¬
men i den mån förhållandena sådant påkalla kan jag icke benämna en
nu företagen nedsättning af det så kallade strecket och ökning af an¬
talet valberättigacle, och allra minst kan jag medgifva, att detta streck
icke nu skulle hafva samma berättigande som förut, derför att existens¬
minimum på senare tider höjts i bevillningsförordningen. De föreskrifter,
som förekomma i bevillningsförordningen beträffande existensminimum,
äro tvärt om enligt min öfvertygelse ett absolut hinder för att lägga
detsamma till grund för valrätten, ty kommunerna äro berättigade att
jemka derpå. Det allmänna existensminimum är 500 kronor, men kom¬
munerna hafva i vissa fall rätt att sätta detsamma ända till 200 kro¬
nor derutöfver, och en valrätt, som skulle komma att blifva beroende
af de särskilda kommunernas bestämmelser, får jag bekänna, att jag
anser böra vara temligen exempellös. Jag tror således icke, att de
bestämmelser, som nu förekomma i riksdagsordningen, hafva något ge¬
mensamt med existensminimum. Dessa bestämmelser utgå enligt min
uppfattning från den satsen, att staten, när den ger en sådan rätt som
valrätten, är berättigad att för dess utöfvande fordra något slags ga¬
ranti. Denna sättes nu lättast så, att man fordrar en viss inkomst,
hvilken af de flesta menniskor, som har den, är förvärfvad och ådaga¬
lägger en viss utveckling utöfver den allra enklaste. Ehuru denna ga¬
ranti är uttryckt i ett penningförhållande, hvilar den sålunda på en
intellektuel grund, och häri ligger vigten af de bestämmelser, som i
detta afseende förekomma i riksdagsordningen. Det är derför ett stort
misstag att föreställa sig, att de innebära ett offer åt något plutokra-
N:o 21. 38
Lördagen den 14 April, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
§ 14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
tiskt intresse, ty de kafva icke annan betydelse än den jag nyss nämnde.
Om nu för öfrigt finnas personer, som kommit i besittning af ifråga¬
varande inkomst utan egen förtjenst, så får man icke fästa sig vid
dessa, hvilkas antal är relativt litet, utan vid det stora antal, der in¬
komst utgör ett bevis på den högre intellektuella utveckling, som staten
fordrar för valrätten.
Jag tror icke att det ligger någon lycka för samhället deri att
man oupphörligt ändrar valrätten och utsträcker den, så att man får
ett allt större och större antal medborgare sammanförda inom valmans-
corpsen. Detta innebär icke den allra ringaste missaktning för de per¬
soner, som stå under strecket. Den moraliska styrka, som de behöfva
och dagligen ådagalägga under striden mot behofven, förtjenar allt vårt
erkännande, och om den saknades, skulle samhället icke kunna väl
bestå. Men detta hindrar icke, att de, hvilkas dagliga omsorg måste
egnas åt förvärfvet af en knapp bergning, icke kunna förvärfva den in¬
sigt i politiska frågor och den kännedom om personer, hvilken man
har rätt att begära af dem, som skola utse landets representation. På
denna ståndpunkt har jag alltid stått och qvarstår der ännu.
Jag får yrka bifall till det slut, hvartill utskottet kommit.
Herr Gilljam: Det var med anledning af ett yttrande af eu
talare på kristianstadsbänken, som jag begärde ordet. Han fälde nem¬
ligen ett oblidt omdöme om konstitutionsutskottets betänkande. Jag
kan icke finna detta omdöme billigt och rättvist. Utskottet har gjort
hvad det kunnat göra. Det hade visserligen varit en lätt sak att in¬
låta sig på åtskilliga retoriska framställningar och allmänna betrak¬
telser; men då Riksdagen för några år sedan begärde eu officiel ut¬
redning öfver antalet valmän och yrkesgrupperingen dem emellan, så
antager jag att detta skedde derför att Riksdagen insåg, att denna
fråga icke kunde lösas på annat sätt än derigenom att den öfverflyt-
tades från de allmänna talesättens gebit till verklighetens.
Att bygga på personlighetsprincipen lämpar sig i praktiken icke
synnerligen vid, såsom nyss erkändes till och med af en talare, som
klandrade utskottets betänkande. Man har visserligen ock talat om
det lika olämpliga deruti att penningen lades till grund för valrätt.
Sant i och för sig, men i denna ofullkomliga verld är den dock ett
vittnesbörd, att eu person kan besitta nödig lust och tid att egna sig
åt offentliga angelägenheter. Det är nemligen icke tänkbart att någon,
som i hvarje stund måste kämpa för sin ekonomiska existens, kan få
tid och lust att sätta sig in i hithörande frågor. Det är väl sant, att
här närmast är fråga om val-rätt, men för att bedöma en persons
lämplighet som riksdagsman fordras icke blott en viss personalkänne¬
dom, utan äfven någon insigt i de frågor, som denne får att behandla,
Jag kan eljest förledas att skänka mitt förtroende åt personer, som i
några särskilda ärenden hafva samma åsigt som jag, men annars äro
föga skickade att vara riksdagsmän.
Om det för öfrigt blott vore fråga om, att arbetarne sjelfva skulle
få i lugn och ro utöfva sin valrätt, vore faran mindre, men det är
tyvärr att befara — något som hittills icke vidrörts och som jag sjelf
tvekar att vidröra, emedan jag icke vill provocera — att de härvid
Lördagen den 14 April, f. m.
39 N:0 21.
skola tagas om hand af talföra rådgifvare, som sålunda, under det att
andra valmän få nöja sig med hvar sin röst, disponera öfver både^
hundra- och tusentals röster.
Det är vidare min uppfattning, och det är denna, som varit det
för mig hufvudsakligen bestämmande, att den utredning, hvilken sta¬
tistiska centralbyrån lemnat, verkligen visar, att det här kan blifva
fråga om en förskjutning af den politiska jemvigten i vårt land. Det
har redan af ett par talare, som nyss uppträda framhållits, att do visst
icke vore med om, att hemmansegareklassen bör utöfva ett öfverväl¬
digande inflytande på våra samhällsangelägenheter, och äfven jag hör
till dem som anse, att det skulle vara mycket nyttigt, om det politiska
inflytandet på landsbygden kunde fördelas något bättre än hvad nu
är fallet, men jag ser dervid framför allt på, åt hvilkendera sidan in¬
flytandet skulle förflyttas. Om denna förflyttning skulle ske för mycket
åt venster och ut på en gungfly, så föredrager jag, att det politiska
inflytandet må förblifva der det nu ligger.
Dessutom får jag bekänna, att de nu gällande bestämmelserna för
valrätt synas mig vara mycket liberala. Den första föreskriften är, att
man skall ega fastighet till ett tusen kronors värde, men man behöfver
ju derför icke verkligen ega lika stor förmögenhet. Af egen erfarenhet,
som jag i detta hänseende hört bekräftas utaf andra ledamöter i kon¬
stitutionsutskottet, kan jag påstå att det är en synnerligen enkel sak
för en duglig och ordentlig person att förskaffa sig eu sådan ställning.
Vidare vill jag med afseende på inkomstcensus säga, att en uppskattad
inkomst af 800 kronor, hvilket synes mig vara det minsta en menniska
behöfver för att föra ett i ekonomiskt afseende någorlunda betryggadt
lif, bör vara ett jemförelsevis lätt upphunnet mål för hvar och en sådan,
som verkligen med allvar sträfvar derefter och som besitter tillräcklig
duglighet att sedan med framgång deltaga i det offentliga lifvet. Den
enda punkt, der efter mitt förmenande de nu gällande bestämmelserna
äro något för hårda, är den, som har afseende på arrendatorernas
grupp. Det finnes utan tvifvel en hel mängd arrendatorer, som äro
icke endast förmögna utan äfven dugliga och på sin ort inflytelserika,
men som på grund af nu gällande bestämmelser om arrendetiden sakna
rösträtt. Men då konstitutionsutskottet ansett en tryggad ställning
gent emot jordegaren vara nödvändig för arrendatorn, för att han skall
kunna erhålla rösträtt, och äfven tänkt på de missbruk, som i annat
fäll möjligen kunde uppstå, har utskottet ansett dessa bestämmelser
icke utan fara kunna ändras.
Jag tror således, att utskottet kunnat hafva anledning vänta det
erkännandet, att det haft grundade skäl för sitt afstyrkande af bifall
till motionerna och att det äfven lagt fram dessa skäl så mycket som
behöfts. Det är sant, att utskottet fattat sig mycket kort med afseende
på dessa allmänna skäl, men de finnas dock i betänkandet anförda.
Deremot har utskottet egnat en sorgfällig uppmärksamhet åt det för¬
hållande, som Riksdagen sjelf förklarat böra hafva ett afgörande in¬
flytande på bedömandet af den föreslagna förändringens lämplighet.
Medan jag har ordet, ber jag att få tillägga ytterligare en sak.
Det har talats mycket om, att det står en sådan mängd röstberättigade
nedanför det s. k. politiska strecket, men hafva vi icke äfven i den
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 21. 40
Lördagen den 14 April, f. m.
ifrågasatt omständigheten, att till och med många bland de valberättigade fak-
ä^f™k9sd^/s, t'skt hafva svårt att fullgöra sina förbindelser till kommun och stat,
ordningen! en liten vink om, att vi redan hafva så många röstberättigade, som
(Forts.) verkligen, i allmänhet taget, äro i stånd att göra sig rösträtten till
godo? Ser man på massan af dem, som enligt statistiska central¬
byråns redogörelse restera för utskylder, i synnerhet i städerna, tycker
man sig kunna lugnt dröja ännu en tid med rösträttens utsträckning.
Om jag icke misstager mig, så var det vid senaste upphördsstämman
i Stockholm icke fullt 36 procent af de skattskyldige, som betalade
sina utskylder, och således öfver 64 procent, som häftade för oguldna
sådana. Att dessa 64 procent utgjordes till största delen af de minst
beskattade, synes af den omständigheten, att af skattebeloppet 87 pro¬
cent inbetalades och blott 13 fattades.
Jag skall för min del be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag hade trott, att jag icke skulle be¬
höfva begära ordet en andra gång, men till följd af den rigtuing, som
denna långa diskussion har tagit, vågar jag vördsamt anhålla att kon¬
stitutionsutskottets förevarande förslag måtte till konstitutionsutskottet
återremitteras.
Medan jag har ordet, ber jag att få nämna något med afseende
på friherre Leijonhufvuds uppträdande här nyss förut. Att döma af
hans sätt att uttala sig rörande främmande länders konstitutionella
förhållanden, kan jag icke annat förmoda, än att han sjelf är ganska
litet underrättad om hvad som i utlandet passerar, och jag skulle till¬
råda honom vänligen att begagna åtminstone eu del af sin semester
till* att studera nittonde århundradets historia i detta hänseende.
Jag vet väl, att denna fråga i denna kammare för närvarande icke
har någon utsigt till framgång. Att döma af de lifliga bravorop, som
åtföljde flere af de talares yttranden, som här yttrat sig så att säga i
reaktionär rigtning, tror jag, att af denna kammare icke är stort att vinna.
Dessa yttranden påminna mig, som ganska noggrant studerat den första
franska revolutionens historia, att dylika yttranden förekommo af de
privilegierade klasserna, hofvets smekungar och de höga servila embets-
männen under det franska konungadömets sista dagar. Följderna hafva
vi sett, och tro mig, mine herrar, det ligger en stor politisk vishet deri
att i tid gifva efter och icke spänna bågen för högt.
Jag anhåller om återremiss till konstitutionsutskottet.
Grefve Posse: Friherre Leijonhufvud har tillåtit sig beteckna
ledamöter här i kammaren såsom de der fordom haft sundt förnuft.
Jag för min del anser ett sådant uttalande fullkomligt opassande och
jag delar således i detta fall icke majoritetens i kammaren mening,
som gaf sig till känna genom de många bifallsrop, som hördes, när
detta oskickliga yttrande fäldes. Då man har rätt att säga till sina
■ motståndare, att de fordom haft sundt förnuft, så må det tillåtas mig
att säga till friherre Leijonhufvud, att han ännu har sundt förnuft,
oaktadt det besynnerliga sätt, hvarpå han uppträdde, och just till följd
af denna min uppfattning vill jag vederlägga det yttrande, som han
vidare tillät sig och hvarmed han uppenbarligen syftade på talaren på
41 N:o 21.
Lördagen den 14 April, f. m.
kristianstadsbänken ock på mig, nemligen att kan under sitt politiska
lif kade upplefvat den obehagliga erfarenketen att se personer kasta
om åsigter. Jag ber honom, om kan vidare begär ordet, låta oss veta/
när vi uttalat en annan åsigt än den vi nu antyda För min del kan
jag lätt klarera denna fråga, ty jag hänvisar till Naumanns statsförfatt-
ningsrätt, som är tryckt, jag vill minnas 1867. Der kan han läsa hvad
jag då tänkte, ock det står i full öfverensstämmelse med hvad jag nu
tänker i denna fråga.
Herr Themptander: Vid hvad friherre Leijonhufvud i öfrigt
yttrade, ämnar jag icke uppehålla mig, men det var ett yttrande af
honom, för kvilket jag skulle kafva varit känslig, om det egt något fog.
Han förebrådde mig, att jag nu skulle kafva gjort mig till målsman
för åsigter, för kvilka jag förut såsom ledamot af Konungens råd käft
tillfälle att verka, ehuru jag då underlåtit att göra det. Jag vill då
fästa hans uppmärksamhet derpå, att under de åren, då jag kade äran
innehafva främsta platsen i Konungens råd, den nu föreliggande frågan
icke kunde upptagas till behandling. Riksdagen kade sjelf begärt en
statistisk utredning i ämnet, och i afvaktan på denna utredning var
det icke möjligt att med frågan taga någon som helst befattning och, som
bekant, afslutades utredningen icke under den tid jag tillhörde Konun¬
gens råd. Deremot hade jag under den tiden tillfälle att, om ock icke
inom Riksdagen, offentligt uttala min åsigt i frågan, och den var, såsom
här i dag, att efter den statistiska utredningens afslutande tidpunkten
vore inne att taga i öfvervägande, huru vida icke en utsträckning af
den politiska rösträtten borde ske. Åt den åsigten har jag således
förut gifvit uttryck, likasom jag här nu gjort mig till målsman derför.
Om det syftade på mig det der yttrandet af herr friherren om personer,
som fordom haft sundt förstånd, kan jag således icke taga åt mig den
komplimenten, ty jag har verkligen förut haft den uppfattningen, att
vi nu icke böra undanskjuta en allvarlig och omsorgsfull pröfning af
denna fråga. Dermed anser jag visserligen icke, att vi rubba de histo¬
riska grundvalarne för vår samhällsordning, hvilket herr friherren så
mycket fruktade. Det talet kunde ega sin tillämpning 1865 och 1866,
då det verkligen var fråga om något dylikt, men deremot kan jag icke
anse, att de två decennier, under hvilka den nuvarande riksdagsord¬
ningen tillämpats, kunna vara tillräckliga för att åt dess bestämmelser
gifva sådan helgd, att vi nu icke skulle vara oförhindrade att ändra
en siffra, som alltid måste blifva mer eller mindre godtycklig och som
med vida större fördel synes mig kunna utbytas mot eu principielt
mera hållbar grund för rätten att deltaga i det politiska lifvet.
Sedan öfverkLggningen förklarats härmed slutad, samt herrar Hed¬
lund och Mankill återtagit sina förut framstälda yrkanden, yttrade
herr grefven och talmannen, att i afseende å nu förevarande utlåtande
endast återstode yrkanden dels om bifall till hvad utskottet deruti
hemstält, dels ock derom, att utlåtandet skulle till utskottet åter¬
förvisas.
Herr grefven och talmannen gjorde derefter propositioner enligt
båda dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
Första Kammarens Prat. 1888. N:o 21.
Ifrågasatt
ändring af
14 riksdags¬
ordningen.
4
N:0 21. 42
Lördagen den 14 April, f. in.
ifrågasatt till utskottets ifrågavarande hemställan vara med öfvervägande ja be-
ända-ing af syaracp
§ 14 riksdags-
ordningen. .. . . , . , c
(Forts) Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaråt uppsattes*
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet i utlåtandet n:o 5
hemstält, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, visas utlåtandet åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 84;
Nej — 29.
Föredrogos å nyo och godkändes konstitutionsutskottets den 9 och
12 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 4, i anledning af väckt motion om uteslutande ur riksdags¬
ordningen af föreskrifterna om valsätt och dermed sammanhängande
ämnen; äfvensom
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsord¬
ningens bestämmelser om medelbara och omedelbara val.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 9 och 12 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 37, i anled¬
ning af väckta motioner om ändringar i skiftesstadgan den 9 novem¬
ber 1866.
1 punkten.
Godkändes.
Ang. skrifvelse 2 punkten.
till Konungen
om ändring af Herr Unger, Magnus: Det har allt sedan laga skiftena började,
s '‘ftessia s"m'för 60 år sedan, varit ett axiom, att den mark, som bfifvit laga skiftad,
icke åter skulle skiftas. Derifrån har icke gjorts annat undantag, än
hvad som genom en förordning af 1884 blifvit bestämdt i fråga om
mark, hvilken vunnits genom sjösänkning, jemte den mark, som, för be¬
redande af lämpligt skifte, behöfde i nya delningen intagas. Nu före¬
slår emellertid utskottet, att mark, som redan blifvit laga skiftad, skall
undergå laga skifte, när några delegare det yrka, och det kan ske utan
öfrige delegares förfång. Praxis har varit, och det är naturligen rigtigt,
Lördagen den 14 April, f. m.
43 N:0 21.
att man har ansett den mark vara laga skiftad, som vid skifte undan-'i»j- skrifvelse
tagits för skiftesdelegarnes gemensamma behof. Man har hört mångam Konun9en
tala om de olägenheter, som skulle följa deraf, att sådan mark ick^Zftesstadgal
finge skiftas. Jag her, att man icke måtte förvexla sådan mark, som (Forts ^
undantagits vid skifte, och sådan mark, som icke ingått i skiftet, enligt
12 kapitlet skiftesstadgan. Om denna sistnämnda mark säges i 4 §
samma stadga, att den får skiftas, då det icke sker någon till förfång.
Men enligt den allmänna rättsgrundsatsen, att man skall hålla aftal
och domar i helgd, har icke skiftesvitsord egt rum i fråga om mark,
som förut blifvit laga skiftad. Nu är förhållandet, att vid skifte undan¬
tages mark för gemensamt behof antingen efter aftal mellan jordegarne
— för att det skall vara gällande för framtiden, har skiftesstadgan
föreskrifvit vissa formaliteter, förening skall upprättas och underskrifvas
af delegarne jemte gode männen o. s. v. — eller ock, om parterna icke
kunna komma öfverens, få de tvista derom. Frågan kommer då till
egodelningsrätt och Kong!. Maj:t, som bestämmer, att den eller den
marken skall vara undantagen för gemensamt behof. Ett år eller två
derefter skulle man nu, enligt lagutskottets åsigt, kunna å nyo få rätte¬
gång om, huru vida icke denna mark skall delas. Det är eljest en
gammal erkänd sats, att förord bryter lag, och när man i laga ord¬
ning träffar aftal vid skiftet, bör det också ega bestånd. Nu tyckes
emellertid lagutskottet vilja, att lag skall bryta förord, att, fastän man
gjort ett aftal under lagens helgd, skall det ändå kunna brytas, om
någon yrkar derpå, och det kan ske utan öfrige delegares förfång. Det
är godt och väl, att man har detta vilkor, men hvar och en, som
handlagt sådana tvister, vet, huru vanskligt det är att ådagalägga, att
man lider förfång, och huru svårt det är för domstolen att bestämma,
om förfång sker eller icke. De lägenheter, som undantagas för gemen¬
samt behof, äro i allmänhet små och icke mycket värda, så att det
är förfång nog ensamt att behöfva deltaga i nya tvister och processer,
och vidkännas kostnader, som oftast icke motsvaras af den lott, man
i gemensamma undantaget får. Detta stadgande skulle för öfrigt för¬
anleda dertill, att delegarne finge flera skiften, än lag säger. Dessutom
är det i allmänhet antagligt, att, om ett sådant nytt skifte kan ske
utan delegares förfång, så kan det också åstadkommas på det fria
aftalets väg. Den dagliga erfarenheten visar, att sådant sker oupp¬
hörligt; om ett undantag, till exempel för sandtägt, icke vidare behöf-
ves, så öfverenskommer man om att sälja det eller upplåta det till
skoltomt eller dylikt.
Men, säger man, här föreligger icke något förslag om att sådant
nytt skifte skall få ske, utan utskottet vill endast hafva en skrifvelse,
och den kunde ju vara ganska oskyldig. Ja, det tror jag också den
blefve i praktiskt hänseende, ty jag tror icke, att regeringen, efter
pröfning af frågan, kommer att föreslå någon sådan lag, som utskottet
ifrågasatt, och ännu mindre att Riksdagen vid närmare betänkande
skulle godkänna förslaget. Men vid sådant förhållande torde det icke
heller vara skäl att nu antaga detta skrifvelseförslag. Det är ett sätt,
som jag icke kan gilla, att långsamt pina i hjel en motion genom skrif¬
velseförslag; det är för mycket besvär och för lång omgång. När man
ser en motion så omogen som denna, synes det mig, att man bör på
N:0 21. 44
Lördagen den 14 April, f. m.
Ang. skrifvelse förut öfligt sätt klubba i hjel flen utan skrifvelse, helst den strider mot den
till ^oreM^Mallniänna rättsprincipen, att man bör hålla i helgd hvad som blifvit
genom aftal eller laga dom.
(Forts) För min del får jag derför yrka afslag så väl å herr Linds motion
som å utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Sjöcrona: Utskottet har inskränkt sig till det yttrande, att
utskottet hyser, i likhet med motionären, den åsigt, att mark, som
blifvit afsatt för skifteslagets gemensamma' behof, bör kunna, der om¬
ständigheterna dertill föranleda, skiftas, utan att samtlige rättsegares
samtycke dertill erfordras. Jag har sannerligen icke mycket att tillägga
härtill. Det synes mig vara alldeles uppenbart, att om delegarne i ett
skifteslag beslutit att afsätta mark för gemensamt behof, sedermera
sådana väsentligen förändrade förhållanden kunna inträffa, att skifte
af sådan mark kan vara nödvändigt; och icke bör det väl då tillåtas
en enda delegare, eller en ringa minoritet af sådane, att hindra detta
skifte.
Jag tänker mig, till exempel, att man afsatt ett sådant litet om¬
råde för gemensamt behof långt ute på ytterkanten af ett skifteslags
egor. Sedan, under tidens lopp, hlir just vid detta område anlagd en
jernvägsstation, och det visar sig att samma område skulle kunna till¬
godogöras och afyttras till ett värde, hvilket hundratals gånger öfver-
stiger det, som det har såsom gemensam mark, derigenom att man
finge skifta och sälja lotterna såsom tomter. Kan det då vara rimligt,
att delegarne för alla tider skola vara förhindrade att så tillgodogöra
sig denna egendom. Det kan ock tänkas, att ett sådant område blifvit
afsatt till exempel för grustägt. Då är ju ändamålet, att man skall
derifrån kunna hemta grus. Om nu förrådet på grus blir uttömdt, så
kan ju ändamålet för gemensamheten icke vidare uppnås, men hvad
som återstår kan möjligen tillgodogöras, om man får afyttra marken.
Är det då rimligt att hindra en sådan åtgärd.
Det teoretiska skälet mot utskottets förslag skulle, såsom den förre
talaren antydt, ligga deri, att det förord, som slutes vid skifte, om af¬
sättning af mark för gemensamt behof, har blifvit vederbörligen fast-
stäldt och vunnit helgd af laga kraftvunnen dom. Detta är ju dock,
om jag så får säga, endast en fiktion. Skiftesstadgans mening och
afsigt är ju, att hvar och en skall få sitt; har man vid skiftets början
funnit skäl att afsätta något för gemensamt behof, men förhållandena
sedan ändra sig, så att det är fördelaktigare att dela detta område,
så är det ju i fullkomlig öfverensstämmelse med skiftesstadgans mening,
att detta område blir skiftadt. För öfrigt kan jag icke inse, att det
bör vara större hinder för att skifta ett sådant område, än ett, som
undergått tegskifte eller storskifte, hvilket vunnit vederbörlig fastställelse;
att skifta ett sådant är ju tillåtet.
Vidare fäste den ärade talaren uppmärksamheten på, att delegarne
skulle kunna få underkasta sig kostnader för ett sådant skifte, hvilka
vida uppvägde nyttan deraf. Detta kan ju låta säga sig, men är för¬
hållandet sådant, då finnes icke heller något behof af ett nytt skifte,
och då faller det nog icke heller majoriteten in att begära skifte.
Dessutom kommer väl icke ett sådant skifte till stånd, utan att det
45 N:0 21.
Lördagen den 14 April, f. m.
blifvit understäldt egodelningsrättens pröfning, huru vida sådant kan Ang. skrifvelse
ske utan förfång för någon delegare, och då är ju minoritetens rätttM K°nun9en
tillräckligt tillgodosedd. På grund af hvad jag sålunda anfört får jagIZftesstadgan.
yrka bifall till utskottets förslag. (Forts.)
Herr Claeson: Då lagutskottets ordförande redan försvarat ut¬
skottets hemställan, och jag är af samma mening som lagutskottet,
hade jag kanske icke behöft yttra mig, men som denna fråga hör till
dem, hvilka särskildt ligga inom landtdomarnes erfarenhetsområde, och
en annan landtdomare nyss uppträdt med stora betänkligheter mot
förslaget i fråga, så vill jag tillkännagifva, att jag icke kan dela dessa
betänkligheter. Han gifver frågan en allt för stor betydelse, och jag tror,
att man i fråga om praktiska reformer bör akta sig för att haka upp
sig på teorier. Allt hvad man vill vinna är ju att, om förhållandena
äro sådana, att till gemensamt gagn för alla delegare en förut för ge¬
mensamt behof undantagen ega kan skiftas, icke den omständigheten,
att den samfällighet, hvaraf den skiftade egan utgör en del, förut un¬
dergått skifte, som blifvit faststäldt, skall lägga ovilkorligt hinder i
vägen derför. De skäl som gälla för rätt till skifte af mark, som genom
sjösänkning blifvit torrlagd, förefinnas äfven här i ungefär samma grad.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Iiönigsfeldt: Jag vill inskränka mig till att instämma
med den förste talaren och på de af honom anförda skäl yrka afslag
å utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talman¬
nen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
godkännande af förevarande punkt och sedan på afslag å hvad utskot¬
tet deri hemstält, samt förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
. Herr Unger, Magnus, begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som godkänner 2 punkten i lagutskottets utlåtande n:o 37,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 60;
Nej — 26.
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 21.
N:0 21.
46
Lördagen den 14 April, f. m.
Herr Törnebladh uppläste en motion, n:o 77, om åtgärders vidta¬
gande för att skydda statens postverk mot intrång i afseende på be-
fordan af slutna bref samt af brefkort.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 2,5 7 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, IVAB H.SGG8TRÖMS BOKTRYCKERI, 1888.