RIKSDAGENS PROTOKOLL
1888. Första Kammaren. N:o 16.
Lördagen den 17 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 10 innevarande månad.
Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kong! Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen med anledning af Hans Kong! Höghet Herti¬
gens af Gotland giftermål.
Den kong!, propositionen blef derefter föredragen och på begäran
bordlagd.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr generaldirek¬
tör W. Boos fortfarande är af sjukdom hindrad att inställa sig vid
kammarens sammanträden, intygar
Stockholm den 15 mars 1888.
P. J. Wising,
_ med. d:r och prof.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, omfattande anslagen till finansdepartementet; och
n:o 27, angående fortsättning af statens jern vägsbyggnader;
bevillningsutskottets betänkande!!:
n:o 5, angående vilkoren för försäljning af bränvin; och
n:o 6, angående de åt den utaf Riksdagen beslutade förhöjning af
bränvinstillverkningsskatten föranledda ändringar i kongl. förordningen
angående vilkoren för tillverkning af bränvin samt i tullsatserna för
bränvin och sprit m. m.;
Första Kammarens Prof. {888. N:o 16.
1
N:o 16. 2
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions
utskottets
decharge¬
betänkande.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 33, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 kap.
2 § jordabalken:
n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring i 60 § sjölagen; samt
n:o 35, i anledning af väckt motion om antagande af en lag an¬
gående pinsamma experiment på djur i vetenskapligt syfte; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om åtgärders vidtagande för att Norges hela försvars-
styrka må kunna af Konungen användas äfven inom Sveriges gränser.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pettersson under
tre veckor från denna dag.
Sedan bland de personer, som af kammaren den 15 nästlidne
februari blifvit utsedde till revisorer för granskning af statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
sistförflutna år, herr F. W. Dahl allidit och herr G. R. Wersäll afsagt
sig nämnda uppdrag, företogs till fyllande af de sålunda uppkomna
ledigheterna val af två revisorer för omförmälda granskning, hvilken
skall taga sin början den 1 nästinstundande oktober; och befunnos
efter vaiets slut hafva blifvit till revisorer utsedde:
herr Boström, F. A., ledamot af Riksdagens Första Kammare
med 51 röster
» Ericsson, Harald, » » » » 50 »
Företogs val af en suppleant i statsutskottet efter herr Boström,
Filip, och utsågs dertill
friherre Tamm, G........................................................... med 40 röster.
Företogs val af en suppleant i bevillningsutskottet efter herr Wall¬
berg, och utsågs dertill
herr Andersson, P. J....................................................... med 36 röster.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 10 och 13 i denna
månad bordlagda memorial n:o 2, angående fullbordad granskning af
de i statsrådet förda protokoll.
Herr Themptander: Ehuru de af konstitutionsutskottet fram-
stälda anmärkningarna naturligtvis icke numera kunna omedelbarligen
syfta på mig, enär beklagligen konstitutionsutskottet icke funnit anled¬
ning att i' förevarande fall tillämpa 106 § regeringsformen, har jag
3 N:o 16.
Lördagen den 17 Mars.
emellertid, då jag deltagit i de ifrågavarande besluten, då jag sålunda Konstitutions-
lor desamma bär ansvar och då jag, hvad angår det första beslutet, utskottets
som ådragit sig konstitutionsutskottets enstämmiga klander och hvilket betänkande
för öfrigt är det principiella i hela frågan, för detsamma bär det när- (Forts™) *'
maste och hufvudsakliga ansvaret, ansett mig böra begagna detta till¬
fälle för att inför kammaren redogöra för min från utskottets uppfatt¬
ning fullkomligt afvikande mening i denna sak.
Då jag nämnde att jag bär det närmaste och direkta ansvaret
för det första af ifrågavarande beslut, så beror detta derpå, att jag
vid tillfället var tillfördnad chef för finansdepartementet och att hvad
utskottet anmärkt mot detta beslut, nemligen att icke utlåtande från
generalpoststyrelsen infordrats, att icke postverkets intresse iakttagits
och att ingrepp skett i den Riksdagens bevillningsrätt, som ligger i
att Riksdagen bestämmer postportot, 'allt detta är sådant som det till¬
hört finansministern och icke civilministern att beakta. Då detta
ärende bereddes i statsrådsberedningen, innan det föredrogs inför rege¬
ringen — hvilken ärendets beredning, det försäkrar jag herrarne, var
mycket grundlig och noggrann — så hade det således ålegat mig att,
derest jag ansåg något yttrande från generalpoststyrelsen erforderligt,
påkalla infordrande af ett sådant, men då jag icke fann detta nödigt,
ansåg jag mig icke böra påkalla en sådan åtgärd. För hvad i detta
afseende kan hafva felats bör således ansvaret helt och hållet och ute¬
slutande drabba mig i egenskap af tillförordnad chef för finansdeparte¬
mentet.
Då jag nu måste beröra den fråga, hvarom hela denna sak rör
sig, nemligen postverkets regale, så är det långt ifrån mig att vilja
bestrida tillvaron af ett sådant regale, men jag får ock säga, att jag
från ett i våra posthistoriska förhållanden så väl bevandrad! håll, som
konstitutionsutskottet i detta betänkande visat sig vara, väntat mig
att få höra ett erkännande derom, att detta postverkets regale dock
livilar på anmärkningsvärd! svaga urkunder med afseende å deras be-
visningskraft just i förevarande afseende. Det är af utskottet såsom
ett slags kardinaldokument åberopad t eu kongl. kanslikollegii den 16
februari 1707 utfärdad instruktion för postmästare i riket utom Stock¬
holm, i hvilken det är Konungen förbehållet »Post Inteckten, efter Post¬
väsendet är des Regale». Der skulle man tro att man hade något
särdeles bevisande i detta fall, men går man till kanslikollegii berörda
instruktion och läser hela den paragraf, hvarur detta hemtats, nemli¬
gen den 13:de, så finner man denna lyda:
»Ytterligare åligger Postmästaren vid alt detta förenämnde tro-
och redeligen med uppbörden och medlens beräknande att omgå; ve¬
tandes, att Inteckten är Konungens, efter Postväsendet är des Regale,
och att om vid ett eller annat PostContoir något blifver öfrigit, sedan
Postmästaren har bekommit sin lön; Så blijr och å somlige Orter en
stoor brist: ty de Utländske Posterna fordra stora penningar så till
Sjös som till Landz, och Kongl. Maij:t kostar sielf ett anseenligit på
Postväsendetz underhållande med postböndernas frijheter och löningar,
med mera.»
Det var således för att inskärpa hos postmästarne att icke de
skulle lägga sig till med medlen, utan inleverera dem till Konungen,
N:0 16. 4
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions¬
utskottets
de charge¬
betänkande.
(Forts.)
som dessa i betänkandet citerade ord begagnades. Men för att ett
monopol skall vara behörigen etableradt, fordras väl att det verkligen
är eu allmän författning, som bestämmer derom, och icke blott en in¬
struktion för tjensteman. Endast derigenom kan ju monopolet anses
fastslaget gent emot allmänheten, och vidare måste väl något ansvar
eller äfventyr finnas stadgadt för den, som kränker detta monopol eller
gör ingrepp i regalet. Men någon derom handlande allmän författning
har man mycket svårt att i detta fall upptäcka. Det är väl sant, att
det i nu gällande författningar finnes stadgadt ansvar för fartygsbefäl-
hafvare, jernvägskonduktör och diligensforman, som tager mot förseg¬
lade bref till befordran, men man har, så vidt jag kunnat finna, sorg¬
fälligt aktat sig för att bestämma ansvar för enskild person, som åta¬
ger sig att befordra bref. I den nu gällande poststadgan af år 1881
— och rörande denna vill jag meddela, för att herrarne icke skola
tro att den nyligen afgångna ministéren haft något att göra med dess
tillkomst, att den endast är en af generalpoststyrelsen utförd kodifika-
tion af äldre föreskrifter, som då ännu gälde, och hvilka i hvad de
röra ansvarsbestämmelserna äro vida äldre än från den afgångna mini-
stérens tid — säges det till och med, att enskild person, som åtföljer
jernväg, ångbåt eller diligens, men icke är att hänföra till passage¬
rare derå, icke må medföra bref vid vite af 10 kronor. Eu besätf-
ningskarl t. ex. får således icke medföra bref, men för eu passagerare
deremot är det icke belagdt med ansvar att göra det. Detta är så
mycket anmärkningsvärdare, som det verkligen på 1700-talet utgafs
åtminstone eu författning, i hvilken stadgades ansvar för enskilde passa¬
gerare i detta afseende, men detta ansvar har sedermera uteslutits,
uppenbarligen derför att man ansåg Konungens ekonomiska lagstift¬
ningsrätt icke vara tillräcklig för att stadga ansvar för en handling,
hvilken icke genom någon af Konung och Riksdag gemensamt stiftad
lag var förklarad statsverket eller postverket förbehållen. Detta post-
regale, som man nu må anse existera — något, som jag för min del
icke vill bestrida och om hvars behöflighet och gagn jag äfven för min
del är öfvertygad — hvilar således på mycket svaga rättsliga urkun¬
der hos oss. Men antag nu, som jag är villig göra, att regalet finnes
till, så är det dock ytterst vigtigt att noga precisera, hvad som der¬
med menas. Det har uppenbarligen aldrig omfattat något annat än
befordran af bref från en ort till eu annan, och det har aldrig ansetts
gälla befordran af bref inom samma ort. Jag skall bedja att få något
närmare belysa detta.
Redan under Gustaf den tredjes tid gjordes af eu enskild person
framställning att få upprätta brefbefordran inom Stockholm. I utlå¬
tande öfver ansökningen tillstyrkte postverkets d. v. chef Benzelstjerna
saken, och det utfärdades ett reskript, hvarigenom den ifrågavarande
personen, som hette Björkdahl, medgafs privilegium, såsom man kallade
det, att få inom Stockholm befordra bref, med tillägg, att icke någon
rubbning härigenom skedde i de författningar, som för postverket äro
fastställa, hvithet yttrande, om det läses i sammanhang med hvad
postverkets chef anfört, betyder, att Björkdahls rättighet icke fick göra
något ingrepp i hvad som då ansågs för postverkets privilegium, nem¬
ligen befordran af bref från en ort till eu annan. Sedermera upprätta-
Lördagen den 17 Mars.
5 N:o 16*
des bär i staden eu enskild postanstalt år 1832, för hvilken hufvud- Konstitutions-
kontoret låg vid Kornhamnstorg. Den upprättades af öfverstelöjtnanten utsJeottets
Montonie och kaptenen Rosenqvist af Äkershult, och dessa personer blänkande
hade icke Kongl. Majås tillstånd att etablera denna, med stadspostens (ports)
fullkomligt likartade verksamhet. Val hade de förut sökt och erhållit
Kongl. Maj:ts tillstånd på vissa vilkor, men som de troligen icke ville
underkasta sig vilkoren, föredrogo de att upprätta anstalten utan til¬
låtelse, och det gick för sig. Denna anstalt fortsatte sin verksamhet
några år, till dess den icke längre bar sig. Sedan -kom den bekante
Mallén. Han hade, som. vi alla veta, till eu början till uppgift att
befordra bref från stadens olika delar till postverket för att sedan
genom dess försorg fortskafias. Men sedan han hållit på härmed några
år, företog han sig att fortskaffa bref jemväl från den ena stadsdelen
till den andra, och med denna verksamhet började han den 1 mars
1844.
Den fortgick sedan, så länge den Mallénska gångposten existerade,
och den fortgick äfven efter det postverket sjelf hade år 1848, såsom
konstitutionsutskottet upplyser, med brefbäringen i Stockholm förenat
eu lokalbrefpost för hufvuöstaden. Malléns verksamhet fortsattes utan
att på något sätt från poststyrelsens sida deremot gjordes någon gen¬
saga. Tvärtom, när Mallén dermed slutade, erhöll han af Kongl. Maj:t
eu särskild gratifikation uti ett af dåvarande finansministern, friherre
Palmstierna, kontrasigneradt kungabref, i hvilket uttalades de mest
erkänsamma ord om betydelsen af Malléns verksamhet.
Således hade postverket då alldeles icke gjort anspråk på att få
uteslutande besörja den lokala hrefbefordringen inom Stockholm. Nu
säger utskottet visserligen, att om äfven den lokala hrefbefordringen
ursprungligen icke ingått i postverkets regale, sä, i den mån postverket
utvidgade sin verksamhet derhän, kom detsamma att deri ingå. Detta
är emellertid eu orimlig uppfattning, ty postverket har under tidernas
lopp utsträckt sin verksamhet till jemväl befordring af passagerare och
paket, men icke kan man derför säga, att befordringen häraf innefattas
i postverkets regale. Härvid kan nu visserligen invändas, att med af¬
seende på den lokala hrefbefordringen eger det särskilda förhållande
rum, att portot derför fastställes af Riksdagen, hvilket icke är fallet
med afgifterna för pakets och passagerares befordring. Med denna
sak förhåller det sig dock på ett ganska egendomligt sätt. Man får
det intrycket af konstitutionsutskottets betänkande, att utskottet före¬
ställer sig, att från den tid, när den lokala hrefbefordringen öfvertogs
af postverket såsom dess egen angelägenhet, hvarför ersättningen ingick
till postverket och icke, såsom under de första åren, till postförvaltarne
— en förändring, som tillkom år 1861 — att från denna tid, säger
jag, lokalportot också skulle hafva fäststälts af Riksdagen. Utskottet
säger nemligen sid. 8: »Riksdagen med sin bevillningsrätt bestämde i
ett sammanhang portot för .lokalbref på samma sätt som för vanliga
bref». Detta är alldeles icke förhållandet, ty 1861, när den nämnda
anordningen vidtogs, bestämde Kongl. Maj:t ensam portot, och Riksdagen
hördes alls icke deröfver. Riksdagen har aldrig hörts öfver lokalbref-
portot förr än år 1882, då för första gången på min tillstyrkan ett
förslag till ändring härutinnan understäldes Riksdagens pröfning. Mellan
N:0 16. 6
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- åren 1861 och 1882 hade väl omsorgen om lokalbrefvens befordring
utskottets tillhört postverket, och portot ingått till statsverket, men detsamma
betänkande. ^a<^e icke bestämts af Riksdagen. Men när nu år 1882 lokalportot för
(Forts.) första gången bestämdes af Riksdagen, så skulle man efter konstitutions¬
utskottets resonnement antaga, att derigenom ett regale konstituei’ats.
Att detta emellertid då åtminstone icke var någon medveten uppfatt¬
ning af Riksdagen, det vågar jag på det bestämdaste påstå, och att ej
heller Kong! Maj:t afsåg något sådant, framgår uppenbarligen af det
sätt, hvarpå den kongl. propositionen af mig inför Riksdagen motive¬
rades. Förhållandet var år 1882, att Kongl. Maj:t föreslog en för¬
höjning af detta lokalporio från 3 till 6 öre. Detta skedde i samman¬
hang dermed, att den förut utgående brefbärareafgiften eller brefbärare-
skillingen, som likaledes var 3 öre, upphörde. Kong], Maj:t förklarade
sig villig meddela beslut om upphörandet af denna brefbärareskilling
i sammanhang med att Riksdagen anvisade tillräckliga medel till för¬
ändringens genomförande samt höjde det lokala portot från 3 till 6
öre, hvilket ju faktiskt icke var någon höjning, utan endast ett för-
ändradt sätt för utgörandet af de förutvarande båda afgifterna, lokal¬
porto och brefbärareskilling. Vid detta tillfälle hade poststyrelsen
föreslagit; att eu höjning skulle ske, icke från 3 till 6 öre, utan från
3 till 10 öre. Detta poststyrelsens förslag vann icke Kongl. Maj:ts
bifall, utan Kongl. Maj:t föreslog, som sagd!, att bestämma denna afgift
till 6 öre, men inom bevillningsutskottet, hvars majoritet tillstyrkte
bifall till den kongl. propositionen, funnos reservanter från medkam-
maren, hvilka tillstyrkte poststyrelsens förslag om 10 öres lokalporto.
Denna fråga blef icke föremål för någon egentlig diskussion inom denna
kammare, men den diskuterades deremot sä mycket mera i med-
kammaren, och gent emot detta yrkande om 10 öre framhölls af mig,
att det ej vore klokt att siitta detta porto så högt som till 10 öre,
emedan lokalbefordring af bref icke inginge i postverkets regale och
man derför, i samma mån detta porto sattes högre, framtvingade eu
konkurrens från de enskildes sida om denna verksamhet. Samma för¬
klaring gjordes af mig två år derefter. År 1884 understäldes nemligen
åter eu kongl. proposition om lokalportot Riksdagens pröfning, då i
sammanhang med nedsättning af det allmänna portot från 12 till 10
öre jemväl föreslogs en nedsättning af lokalportot från 6 till 5 öre.
Äfven då uppkom i bevillningsutskottet och framlades i en reservation
samma fråga som förra gången, eller lokalportots fastställande till 10
öre, hvarigenom man skulle likställa lokalbrefven med andra bref och
bestämma samma porto för alla inländska bref. För min del yttrade
jag då i Andra Kammaren mot detta förslag: »Det är för öffigt ett
alldeles egendomligt förhållande med dessa lokalbref. Under det van¬
liga bref äro sårlana. som postverket fortskaffa!' från en ort till eu
annan, äro lokalbref sådana, hvilkas kringbärande inom vissa orter
postverket åtagit sig. Det är äfven att märka, såsom den siste talaren
erinrade, att ehuru postbefordringen i ■ allmänhet utgör ett regale för
postverket, kan detta regale ej ega någon tillämpning i afseende å
befordringen af bref inom eu stad eller ort. På någon så beskaffad
företrädesrätt bär postverket här i landet mig veterligen icke gjort
Lördagen den 17 Mars.
7 N:0 16.
anspråk, och i det fallet är en hvar följaktligen alldeles oförhindrad att Konstitutions-
konkurrera med postverket». # decharge-
Icke var det således regeringens uppfattning vid detta tillfälle, att, beiånbande.
derför att man understält frågan om lokalbr ef portots belopp Riks- (p0l.ts.)
dagens pröfning, man derigenom gifvit en utsträckning åt det regale,
som förut tillkom postverket, och innan jag i riksdagen hade dessa
uttalanden, hade jag naturligtvis i ämnet meddelat mig med postverkets
chef och kände den uppfattning af frågan, som han hyste. Det var
också på grund af dessa förhållanden, som, när det nu anmärkta ären¬
det förekom i den t. f. kong! regeringen, hvarken hos mig eller hos
någon af mina kolleger förefans minsta tanke på att här vore fråga
om något ingrepp i postverkets regale. Vi voro alldeles på det klara
med att något regale icke existerade med afseende på lokalbrefvens
befordring, och då kunde det ju ej vara nödigt att infordra någon
upplysning eller utredning om eu sak, som vi ansågo fullt utredd. Det
är icke vanligt, utan inträffar tvärtom i regel icke, att man infordrar
embetsmyndigheters utlåtanden angående bolagsordningar, som för fast¬
ställelse ‘ inkomma till Kong! Maj:t, och vid det af mig antydda för¬
hållandet var det ju ej minsta anledning att i detta fall göra ett
undantag och infordra utlåtande om eu sak, som för oss var klar.
Det är också alldeles gifvet, att med afseende på befordringen af
lokalbref ett postregale icke kan förefinnas. Skulle något sådant exi¬
stera, ja, då har sedan långliga tider tillbaka ingrepp deri egt rum.
Dessa här i staden bestående stadsbudsexpeditioner t. ex., de åtaga
sig ju att befordra bref från en stadsdel till en annan och skulle så¬
ledes ständigt och jemt låta ingrepp i postverkets regale komma sig
till last. Man kali 'ej heller härvid säga, att några enstaka bref icke
betyda synnerligen mycket, ty det händer nog icke så sällan, att t. ex.
en köpman eller industriidkare anförtror en hel packe bref åt eu stads¬
bud sexpedition för att få dem distribuerade i staden. Om således
enligt min och mina kollegers mening det ej rimligen kunde komma i
fråga att anse ett postregale existera i detta fall, så torde det ock få
erkännas, att denna uppfattning äfven vunnit, fall bekräftelse uti det
poststyrelsens utlåtande, som finnes refereradt i konstitutionsutskottets
betänkande.
Det är väl sant, att poststyrelsen beklagat sig öfver de olägen¬
heter för allmänheten och den nedsättning i inkomster, som kunde
blifva en följd af denna konkurrens från ett enskildt bolags sida. Detta
är detsamma som telegrafstyrelsen alltid gjort öfver telefonens ingrepp
i telegrafverkets ställning. Aldrig har det fallit Kong!. Maj:t in, och
icke heller har jag hört konstitutionsutskottet ifrågasätta, att vid fast¬
ställande af ordningar för telefonbolag Kong! Maj:t borde infordra
telegrafstyrelsens utlåtande. Man hade då fått samma utlåtande som
nu utaf poststyrelsen, nemligen en förklaring, att den enskilda telefon¬
verksamheten på ett högst betänkligt sätt inverkade på telegrafverket
och dess förmåga att fullgöra sin uppgift. Men man hade då, såsom
nu, måst erkänna, att som telegrafen icke hade något regale, så kunde
icke styrelsen motsätta sig bolagsordningens fastställande. En likartad
förklaring har man här fått.
I sin ifver att finna skäl för sin mening har emellertid konstitutions-
N:0 16. 8
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- utskottet skjutit in ett litet ord i sitt referat af generalpoststyrelsens
a-charge- Malande, _ bvilket ord visserligen kan stödja utskottets åsigt, men
betänkande, h‘ke finnes i originalet. Det ar det lilla om!et »skulle». Det heter på
(Ports.) sid. 4, der poststyrelsens yttrande anföres: »Derest emellertid Kong!..
Maj:t, mod afseende ej mindre derå, att postregalet hittills icke skulle
blifvit utsträckt till försändelser af nu ifrågavarande slag». Det har
icke poststyrelsen sagt, utan i dess utlåtande står »icke blifvit ut¬
sträckt»._ Poststyrelsen har alldeles icke tvekat, alldeles icke låtit sin
uppfattning vara beroende på något skulle, utan poststyrelsen har
tydligt och klart sagt, att postregalet hittills icke blifvit utsträckt till
försändelser af nu ifrågavarande slag. Men poststyrelsen är naturligtvis
ytterst angelägen, att Kongl. Maj:t kunde hitta på något annat skäl att
hindra den ifrågasatta institutionen att komma till stånd.
Generalpoststyrelsen har således efter mitt förmenande gifvit de
dåvarande medlemmarne af regeringen fullkomligt rätt i deras upp¬
fattning, att något postregale för lokalbref icke existerar, och så snart
detta erkännes, var det i min tanke icke någon möjlighet för legerin¬
gen att komma till något annat slut än den gjorde. Tvärtom synes
mig den regering hafva utsatt sig för ett mycket allvarsammare ansvar,
hvilken hade förmenat enskilda svenska medborgare att utöfva eu verk¬
samhet, hvilken icke af någon lag förklarats vara otillåten. Vid den
grundliga behandling af detta ärende, som inom regeringen föregick
beslutet, rådde nog i visst afseende tvekan, men denna gälde, huru¬
vida Kongl. Maj:t ens skulle ega rätt att göra ett sådant förbehåll,
som att bolaget skulle underkasta sig vissa ordningsföreskrifter. Om
nemligen en enskild person hade velat etablera en dylik verksamhet,
om han helt enkelt hade annonserat, nu liksom 1832, att han åtoge
sig att befordra lokalbref inom hufvudstaden, så har jag icke kunnat
finna annat, ^ än. att denna person hade varit i sin goda rätt, alltid
under förutsättning att lian underkastade sig de ordningsföreskrifter,
som polismyndigheten kunde finna skäligt föreskrifva med afseende
derpå, att brefiådorna icke finge uppsättas så, att de hindrade den
allmänna rörelsen och dylikt, och naturligtvis under förutsättning att
lian gjort upp med husegarne att få placera sina lådor på deras hus.
När eu enskild person har eu sådan frihet, var det, efter vår upp¬
fattning, ganska grannlaga att, emedan nu några personer valde bo¬
lagsformen för utöfvande af samma verksamhet, underkasta denna verk¬
samhet undersökningar, som den enskilde icke behöfde vidkännas och
sonp icke voro i någon lag föreskrifna. Det var endast med hänsyn
dertill, att allmänheten onekligen både anspråk på att icke blifva utsatt
för förvexling, som kunde framkalla menliga olägenheter, som vi ansågo
oss kunna i allmänhetens intresse förklara bolaget skyldigt att, till före¬
kommande af dylika, ställa sig till efterrättelse vissa ordningsföreskrifter.
Så långt bär man icke alltid gått annorstädes. I Köpenhamn t. ex.,
der en liknande så kallad bypost existerar sedan flera år, har i den
resolution, som af danska inrikesministern utfärdats angående tillåtelse
till inrättande deraf, helt enkelt förklarats, att hinder icke mötte för
att anordna eu sådan lokalpost inom staden.
. Efter den uppfattning jag i frågan hyser hade det, som sagdt,
varit vida betänkligare, om regeringen vägrat sanktion på den ifråga-
9 N:0 16.
Lördagen den 17 Mars.
varande bolagsordningen, och jag är fullkomligt öfvertygad, att om det Konstitutions-
ärade konstitutionsutskottets ledamöter skulle hafva handlat under em-
betsmannaansvar, skulle de hafva kommit till samma resultat som rege-
ringen. Nu, såsom politiska personer, hafva de naturligtvis lättare till- (F01.ts.)
fälle att gifva uttryck åt eu opinion om hvad de anse (hiskligt, men
det blir något helt annat, när man handlar med den bestämda embets-
pligten att tillse, att den enskilde medborgaren får åtnjuta sina laga
rättigheter.
Det har här för öfrigt framhållits, att det skulle vara så många
olägenheter förbundna med denna stadspost, att allmänheten skulle
vara utsatt för så många äfventyr och forvexliiigar. Ja, inom vissa
gränser eger det sin sanning, och derför var det som Kongl. Maj:t
förutsåg, att om detta bolag skulle sysselsätta sig med befordran af
bref och brefkort, voro åtskilliga ordningsföreskrifter af nöden. Om
den saken var det ock nödigt att höra poststyrelsen, och sedan denna
inkommit med ett förslag till dylika föreskrifter, så icke endast god¬
kändes dessa, utan de skärptes ytterligare af regeringen, och alla de af
chefen för Stockholms postkontor framhållna olägenheterna äro — vågar
jag påstå — i allt väsentligt aflägsnade och afhulpna genom de af
regeringen meddelade ordningsföreskrifterna.
Att för öfrigt det icke kan vara så farligt med allmänhetens för¬
vexling af de nya frimärken, som tillkomma för stadspostens skull,
sluter jag deraf, att, efter hvad jag kan meddela, det t, ex. i Finland
existerar icke mindre än 21 olika sorter frimärken för enskilda stads-
poster, som finnas der i två städer. I Norge finnes det 197 olika sorter
dylika frimärken. I Danmark har funnits och finnes fortfarande i an¬
vändning af enskilda anstalter utgifna 147 olika sorter frimärken, och
i Tyskland finnes det öfver 400 olika enskilda stadspostfrimärken. I
Schweiz finnes det 21 olika sorter. I trots af denna mycket varierande
samling af stadspostfrimärken har jag icke hört, att man i något af
dessa länder klagat öfver förvexling af frimärken, och det beror af det
mycket naturliga förhållandet, att man förstått att åt dessa enskilda
frimärken gifva sådant utseende, att de med lätthet kunna skiljas från
statens frimärken. Det är ock hvad regeringen med sitt förbehåll
åsyftat, att man här i landet skulle iakttaga.
Hvad utskottet vidare anför om att postverket är en kulturanstalt
och att det möjligen skulle äfventyra genom stadspostens inrättande
att icke kunna fylla denna sin mission, det har, efter mitt förmenande,
med denna sak icke något att skaffa. Enligt min öfvertygelse äro de
länder, jag nyss uppräknade, ingalunda mindre än vi öfvertygade om
postverkets betydelse såsom kulturanstalt och icke mindre angelägna
att ställa så till, att postverket kan motsvara sin uppgift, men förhål¬
landet är der liksom här, att den lokala brefbefordringen spelar en
så obetydlig rol inom postverkets ekonomi, att det ur den synpunkten
är likgiltigt, om denna befordran sker genom dess försorg eller icke,
och derför kunna herrarne vara lugna, att den omtalade kultur¬
uppgiften främjas lika bra oafsedt stadspostens tillkomst. Snarare vill jag
påstå, att man icke kan främja någon kulturuppgift på den väg kon¬
stitutionsutskottet ifrågasätter, eller genom att underkasta allmänheten
i en större stad ett så olidligt tvång som att icke få befordra sina
N:o 16. 10
Lördagen den 17 Mars,
Konstitutions- bref från ena gatan till den andra annat än genom postverket, något
“kchar tf:- ^val‘ JaS icke tr°r, att allmänheten skulle gerna komma att finna sig.
betänkande. Då lokalbrefposten, som sagdt, har endast eu helt ringa betydelse
(Forts.) för postverkets budget, och för öfrigt denna verksamhet, efter vår upp¬
fattning, var fullkomligt laglig och befogad och stod öppen för hvarje
svensk medborgare, kunde det icke heller komma i fråga att, såsom
utskottet på sid. 10 föreslår, »skydda postverket mot en täflan, som
under alla förhållanden måste göra afbräck i dess verksamhet, men
hvars verkningar kunnat i väsentlig grad förebyggas, om förbud med¬
delats bolaget att utgifva tryckta värdetecken eller i priset på sina
tjenster underbjuda postverket». Till att så förfara var regeringen
eldigt vår uppfattning fullkomligt oberättigad.
Slutligen har äfven konstitutionsutskottet anfört ett skäl, som jag
icke kan neka förefaller mig vara bland de icke minst egendomliga.
Utskottet fruktar, att dessa frimärken skulle kunna blifva ett slags
myntrepresentativ, och anser, att deri skulle ligga eu fara. Ja, det kan
ju möjligen sägas, att dessa postmärken äro ett myntrepresentativ,
liksom det torde vara få saker, representerande något värde, hvarom
icke detsamma kan sägas, men aldrig kan jag föreställa mig att dessa
frimärken derigenom kunde blifva i minsta mån skadliga för allmän¬
heten, ty alldeles precis likadana myntrepresentativ finnas redan i mat-
poletter, som säljas på källare, rakpoletter och ångbåtspoletter in. in.
dylikt, men jag har aldrig hört omtalas, att dessa vållat någon olägen¬
het för allmänheten ur den synpunkt utskottet befarat, \'äl vet jag,
att postverkets frimärken användas för liqvidation mellan skilda orter,
men detta beror derpå, att de äro lika användbara på ena orten som
på den andra, men dessa stadspostens märken blifva endast använd¬
bara inom Stockholm, och det kan således icke komma i fråga att de
mottagas på någon annan ort. Att vid liqvider inom en stad åter
frimärken användas, har jag aldrig hört omtalas.
Det skulle vara mycket mera att säga om detta konstitutions¬
utskottets betänkande, men jag är rädd att jag redan tröttat kam¬
maren, och det är möjligt, att den vidare diskussionen kan gifva mig
anledning att än eu gång taga till ordet. Nu, såsom när jag började,
måste jag dock beklaga, att icke konstitutionsutskottet funnit anledning
att föreslå tillämpning af 106 §. När man framställer så grava an¬
märkningar mot Konungens rådgifvare, som att de kränkt statens rätt
och gjort ingrepp i Riksdagens bevillningsrättighet, måste det ju för
dem, som äro föremål för dylika tillvitelser, vara af intresse att få
dylika anklagelser hänskjutna till eu domstol och sålunda vederbör¬
ligen profvade. Nu bär konstitutionsutskottet föredragit att hänskjuta
saken till ett politiskt forum. Jag är troligen mer parlamentariskt
anlagd än de fleste af herrarne och jag erkänner i mycket större ut¬
sträckning, än troligen majoriteten inom denna kammare vill göra, den
betydelse en parlamentarisk församlings misstroendevotum bör utöfva
mot eu minister. § 107 lämpar sig ock i min tanke mycket väl till
att uttala eu dylik opinion om ett regeringssystem eller om den mini-
stéres eller den enskilde ministers förhållande, som man vill aflägsna,
men med den 107 §:s tillämpning löser man icke några stridiga rätts¬
frågor, och äfven om denna kammare skulle godkänna den ifrågava-
Lördagen den 17 Mars.
li N:o 16.
rande anmärkningen, så kan jag derför icke i minsta mån blifva mera Konstitutions-
■öfvertygad, att postverkets regale omfattar äfven lokalbrefs befordran. «ls^otlels
Jag har nu fullständigt uttalat min uppfattning af frågan; livad beslut länkande.
kammaren sedermera kominer att fatta är 111ig naturligtvis likgiltigt. (i'orts)
Herr Bergius: Då i utskottets memorial temligen utförligt blifvit
anförda de skal, som föranledt denna anmälan, skall jag icke här
upprepa dem, utan endast i korthet besvara de anmärkningar, som
gjorts mot den del af memorialet, som afser beslutet af den 7 oktober
1887. Den siste ärade talaren anstälde eu jemförelse mellan nu ifråga¬
varande sak och telefonen. Jag tror icke, att det förefinnes någon
likhet mellan dessa saker, sådana de för närvarande föreligga. När
staten började taga befattning med telefonering, hade sådan redan
utöfvats af enskilda personer, men när fråga om stadspostens inrät¬
tande förekom, hade statsverket öfvertagit lokalbrefbefordringen, och
denna var uteslutande lagd i statens hand. Det är en stor skilnad.
I fäll staten hade öfvertagit all telefonering här i landet och det seder¬
mera hade uppstått fråga om rättighet för enskilda bolag att täfla
med staten, då hade frågorna varit likartade. Men då frågar jag, om
det hade varit välbetänkt af staten att medgifva en sådan enskild
täflan ?
Den siste talaren åberopade äfven utländska förhållanden. Jag
tror icke, att de kunna hafva någon väsentlig inverkan på denna sak.
Den omständigheten, huru saken är ordnad i ett annat land, kan icke
i och för sig vara bestämmande för huru den skall ordnas här i landet,
men efter som dessa förhållanden blifvit vidrörda, så vill jag nämna,
att i Norge stadgas i lagen om postväsendet den 3 maj 1871 i § 46
ett bestämdt förbud, vid påföljd af böter, mot att underhålla någon
inrättning till regelmessig befordran af bref på de ställen, der lokal¬
post för postverkets räkning är inrättad, och får man väl deraf draga
den slutsatsen, att i Norge utöfvas icke på samma ställe befordran af
lokalbref både af staten och enskilde, utan der staten öfvertagit denna,
är den förbjuden för enskilde.
Det är visserligen sant, att det icke finnes något uttryckligt lag¬
bud, hvarigenom befordran af bref blifvit gjord till statens uteslutande
rättighet, men frågans historiska utveckling visar, att i den mån som
staten tagit befattning dermed, har det icke ansetts vara tillåtet för
enskilde att drifva verksamheten på samma sätt. Jag vill icke svara
på hvad den siste talaren yttrade, att, om en sådan uteslutande rätt
tillkom staten, det skulle vara förbjudet att skicka bref med enskilda
bud eller med stadsbud. Jemförelse emellan en dylik brefbefordran
och den, som af postverket ombesörjes, borde icke rimligen ifrågakomma.
Såsom sagdt, finnes det icke något uttryckligt lagstadgande, inne¬
fattande förbud i allmänhet för enskilda personer att ombesörja be¬
fordran af bref och brefkort, men i vissa händelser hafva meddelats
ansvarsbestämmelser för obehörig brefbefordran, såsom med jernvägar,
ångfartyg och diligenser, men sådana ansvarsbestämmelser hafva med¬
delats endast i den mån de funnits vara erforderliga. Emellertid har
statens rätt ansetts sträcka sig vida öfver de fall, som ansvarsbestäm¬
melserna omfatta. Detta har åtminstone varit generalpoststyrelsens
N:o 16. 12
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- uppfattning, och jag skall be att i sådant afseende få omnämna en
déehar*?- skrifvelse a{> den 27 januari 1876, som styrelsen aflat till Kong!. Maj:ts
betänkande, befallningshafvande i Malmöhus län med anledning deraf, att en person
(Forts.) företagit sig att mellan Ystad och Löderup befordra bref. Han gjorde
vissa dagar i veckan resor mellan dessa ställen, medförande bref, som
utan att vara postbehandlade hopsamlats vid det ena stället och ut¬
delats vid det andra, äfvensom tidningar från Ystad till Löderup. I
denna skrifvelse redogjorde generalpoststyrelsen för de äldre författ¬
ningarna i ämnet, särskilt de af konstitutionsutskottet åberopade kongl.
kanslikoliegii instruktion den 16 februari 1777 och rådsprotokollet den
20 september 1660; hvarefter det i skrifvelsen heter:
»Om också icke i åberopade författningar finnes med all den tyd¬
lighet, som kunde anses önsklig, uttaladt förbudet mot enskilda inrätt¬
ningar till regelbunden befordran af bref, har emellertid sedermera
denna grundsats gjort sig på ett oförtydbart sätt gällande genom de i
kongl. kungörelsen den 26 oktober 1860, jemförd med nådiga kungö¬
relsen den 29 oktober innevarande år (1876), meddelade bestämmelser
om ansvar för obehörig brefbefordring å jernvägar, med ångbåtar och
diligenser».
I anledning häraf och då omförmälda enskilda postbefordring vid
sidan af statens postinrättning desto mindre borde få fortfara, som
postverkets portoinkomst derigenom obehörigen förminskades, och det
nämnda företaget, om det lemnades ohejdad!, utan tvifvel kunde verka
till efterföljd, hemstälde generalpoststyrelsen, att Kongl. Majås befall¬
ningshafvande ville förständiga ifrågavarande person att upphöra der¬
med. Det meddelades också förbud af Kongl. Majås befallningshafvande,
och denna brefbefordrau upphörde.
När man anser sig kunna förbjuda en enskild person att befordra
post från eu ort till eu annan, ehuru det icke finnes något uttryckligt
lagbud derom, utan det endast är förbjudet i vissa fall, såsom med
jernväg, ångbåt och diligens, så måste man väl också, när staten öfver-
tagit befordran af lokalbref inom en stad, med samma rätt kunna för¬
bjuda det der. Kungörelserna af 1860 och 1876 hafva utfärdats i
administrativ ordning, och på samma grund kunde Kongl. Majå hafva
utfärdat en allmän författning, hvarigenom inrättande af enskild lokal¬
post förbjudits, eller också kunde Kongl. Majå hafva derom gjort fram¬
ställning till Riksdagen och sedermera utfärdat författning i ämnet, och
intill dess sådant skett, kunde ansökan om fastställelse å bolagsord¬
ningen hafva hvilat.
Den ifrågavarande inrättningen är icke till nytta hvarken för post¬
verket eller för allmänheten, det vågar jag påstå. Postverket lider
antagligen eu högst betydlig minskning i sina inkomster, meu får må¬
hända icke någon minskning i sina utgifter, ty antalet brefbärare, som
erfordras, blir ungefär detsamma, och allmänheten har icke någon nytta
deraf till följd af förvexlingen med bref och derför att brefven komma
långsammare fram.
Jag tror, att jag nu i det väsentligaste besvarat de anmärkningar,
som blifvit rigtade mot konstitutionsutskottets memorial beträffande
regeringsbeslutet af den 7 oktober 1887, och har jag för närvarande
intet vidare att yttra.
Lördagen den IT Mars.
13 N:o 16.
Herr Samzelius: De allvarsamma anmärkningar, som rigtatsKonstimions-
raot konstitutionsutskottets memorial, äro af den beskaffenhet, att de
åtminstone förtjena något bemötande från utskottets sida. betänkande.
Det har först blifvit taladt om den formella behandlingen af saken. (Port8_)
I det afseendet hafva konstitutionsutskottets samtliga ledamöter varit
af den åsigten, att grundlagens föreskrift i 10 § regeringsformen icke
blifvit behörigen iakttagen. Hvad här blifvit anfördt såsom försvar för
åtgärden att icke inhemta generalpoststyrelsens yttrande synes mig
icke hafva vederlagt utskottets anmärkning i det hänseendet. Grund¬
lagens föreskrift är klar och tydlig. Det är nemligen stadgadt: »Innan
ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga
upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk, af den före¬
dragande beredas.» Att så icke skett, är alldeles oomtvistligt, och att
det bort ske, synes mig framgå deraf, att när ärendet berörde eu verk¬
samhet sådan som postverkets, hade det väl varit i sin ordning, att
detta verks styrelse fått yttra sig i ämnet. Om också *en medlem af
regeringen genom enskildt samtal med postverkets chef fått kännedom
om hans enskilda åsigt, kan detta icke efter mitt förmenande urskulda
försummelsen att icke inhemta styrelsens åsigt i ämnet. Det kan vara
möjligt, att en chef för ett embetsverk under ett enskildt samtal fäller
ett yttrande, som han sedan, när han skall afgifva ett utlåtande under
embetsmannaansvar och när han fått närmare taga saken i öfver¬
vägande, icke vidhåller. Det är ock flera ledamöter i styrelsen, som
böra få yttra sin mening, och om äfven chefen är ensam beslutande,
kan det vara möjligt, att de under ärendets behandling kunna anföra
sådana skäl, att de förmå honom att ändra åsigt. Detta sätt att be¬
reda ärendena genom att under hand göra förfrågningar känner grund¬
lagen icke till, utan stadgar, att utlåtande skall afgifvas och att detta
skall ske under embetsmannaansvar. Derigenom får man ock eu bättre
kontroll på ärendenas beredning.
Det mest omtvistade i hela denna fråga är postregalet. Jag be¬
klagar, att det icke finnes någon lag, som bestämmer huru långt detta
sträcker sig. Att regalet har funnits och ännu verkligen finnes har
ingen bestridt, men huru långt det sträcker sig, derom kunna menin¬
garna vara delade. Jag vill dock af den historiska utvecklingen åder-
kalla i minnet, att då postverket under drottning Kristinas regering
infördes, bestämdes icke regalet till några vissa limer, men naturligt¬
vis kunde postverket icke hafva anspråk på att hafva regale till andra
linier än der post fördes. Om då någon ville underlätta postens verk¬
samhet genom att på andra linier föra postförsändelser från ort till
ort, så var detta icke något ingrepp i regalet, utan ett kompletterande
af postväsendets verksamhet. Men sedan postverket tid efter annan
utvidgat området för sin verksamhet ej blott till nya postlinier från
ort till ort, utan äfven till lokalpostföringen i större städer och köpingar,
har ock postregalet erhållit större omfång och omfattar numera ej allenast
de nya postlinierna utan ock lokalpostföringen, der densamma ombe-
sörjes af postverket.
Om icke postregalet utsträckes till denna del af postverkets verk¬
samhet, så kan det, enligt mitt förmenande, icke heller åberopas till
stöd för att förbjuda enskilde att föra post från ort till ort. Jag bär
Xso 16. 14
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions-sq\i taga reda på de stadgande!], som angå postväsendet, om jag ock
Téckar^e lc^e kunnat gorå det så noga som,den förste ärade talaren, men jag
betänkande. ^ar icke kunnat finna någon lag eller författning, som förbjuder en-
!Forts.) skilde att föra post från ort till ort, och följden af att låta denna sak
passera med tystnad skulle blifva, att undan för undan den ene en¬
treprenören efter den andre först komme att tillegna sig lokalpostförin¬
gen på de orter, der det kunde vara lönande, och sedan att föra bref
från ort till ort, der det lönade sig. De skulle sålunda komma att
konkurrera med staten och t. ex. befordra bref från Stockholm till
Upsala eller Göteborg, kanske för eu enkel portosats af 8 öre, som
på dessa linier ändock skulle vara lönande, och det finnes icke någon
författning, som regeringen skulle kunna åberopa för att förhindra så¬
dant företag, om regeringen anser eu obegränsad konkurrens vara till-
biten i förevarande hänseende.
Med den framstapla anmärkningen har konstitutionsutskottet icke
% åsyftat att göra det oangenämt för regeringens medlemmar; utskottet
har icke, såsom man sagt, gått med ljus ocli lykta för att få sak med
en regering, hvars åsigter vi väl icke i vissa frågor gilla, men hvars
rättrådighet och skicklighet man måste erkänna. Men när nu ett för¬
sök blifvit gjordt, icke att komplettera postverket, utan att konkurrera
dermed och kringskära det i dess verksamhet, så trodde vi, att den
föreskrift, som finnes i 107 § regeringsformen, om iakttagande af rikets
sannskyldiga nytta, här vore på sin plats, och att man för det beslut,
hvarom fråga är, skulle skrifva ett »observandum, non est imitandum».
Vi hafva åsyftat att ett dylikt förfarande icke skulle förnyas och ut¬
sträckas, men ej så mycket att klandra den ifrågavarande åtgärden.
Jag medger, att i utskottets betänkande finnas några uttryck, som
jag velat hafva mildare, men det är dock icke så barskt, som den
förste talaren sade. Han uppgaf, att. det står i betänkandet, att denna
åtgärd kränkte Riksdagens grundlagsenliga bevillningsrätt. Det står
icke så, utan att åtgärden kunde leda till inskränkning i Riksdagens
rätt. Det uttrycket vidhåller jag äfven, ty när postportot bestämdes i
ett sammanhang, så tog man i betraktande, att det för de kortare ut¬
stånden kunde lemna något öfverskott, under det att det icke kunde
löna sig att föra ett bref från Ystad till Haparanda för tio öre. Man
ansåg att ett sammanslående af portosatserna och införande af ett
modelporto kunde hafva till följd, att det hela bar sig. Postverket har
vissa tider varit i den belägenhet, att det icke burit sig, och det är
icke önskvärdt, att verket genom sådana åtgärder, som den ifråga¬
varande, bringas åter i ett dylikt läge.
Man har sagt, att denna befordring af lokalbref här i Stockholm
är eu sådan ren obetydlighet, att den ifrågavarande åtgärden icke gör
postverket någon skada. Det är för kort tid, som denna stadspost
varit i verksamhet, för att man skall kunna bedöma dess verkningar,
men för mig har man uppgifvit, att ändå lokalposten inbringat ungefär
90,000 kronor om året. Utgifterna lära gå till ungefär dubbla belop¬
pet, men de omfatta icke blott lokalpostföringen utan äfven kringsän¬
dande af de från andra orter hitkomna bref och värdeförsändelser.
Efter hvad för mig uppgifvits, hafva nu inkomsterna af lokalpostförin¬
gen genom den ifrågavarande åtgärden gått ned icke så obetydligt,
Lördagen den 17 Mars.
15 >’:0 16.
under det att utgifterna deremot icke det ringaste förminskats, ty man Konstitutions-
behöfver samma bi ef bärarepersonal nu som förut, de skola vägen fram, ’‘tskoi‘ets
och det gör detsamma, om de hafva flera eller färre bref. Jag kan bedjande.
icke heller finna, att stadsposten på något sätt gagnat allmänheten. (p01.ts.)
Meningen var val, att man skulle få sina bref befordrade för lägre af¬
gift, nemligen fyra öre i stället för fem, men jag har hört, att flere åt
allmänheten, som börjat anlita denna post, redan gjort den erfarenhe¬
ten, att de deraf haft skada i stället för gagn. Det lär icke vara så
gifvet att alla bref komma fram; man säger, att ungefär tio procent
af de inlemnade brefven gått förlorade. Vidare komma brefven fram
så sent, att t. ex. eu massa af nyårsbref, som inlemnades den sista
december i fjor, icke kommo fram förr än den 5 eller 6 januari i år.
Skyndsamheten lär således icke vara särdeles stor.
Man har äfven i andra länder gjort den erfarenheten, att staten
är bättre än andra i tillfälle att verkställa postföringen. Den fram¬
stående franske nationalekonomen Leroy-Beaulieu, som är emot allt
monopol för öfrigt, tager dock postmonopolet på det bestämdaste i för¬
svar och säger, att det är det enda förnuftiga sättet att ombesörja
donna angelägenhet, samt åberopar tillika, att hela verlden har gjort
postföringen till monopol. Att detta monopol i flera länder är utsträckt
till lokalpostföringen, är lika visst som att, på sätt den förste ärade
talaren anförde, detta i andra länder icke är förhållandet. I Frank¬
rike är lokalbrefbäringen monopol och har blifvit begagnad icke blott
för att befordra utvecklingen af postverket, utan såsom en skatteapparat.
Efter det sista kriget måste man uppsöka alla möjliga sätt att få ökade
inkomster, och då bestämdes brefportot till 25 centimes och lokalbref-
portot till 15 centimes. Det gaf inkomster, så att nettoöfverskottet har
många år gått öfver 40,000,000 francs, och ungefär vid den summan
håller det sig ännu i dag. Det är bevis på, att man kan sköta post¬
verket så, att allmänheten är nöjd och att det gifver öfverskott åt
statskassan. I detta land fans för öfrigt ungefär vid den tid, då post¬
verket infördes i Sverige, eu lokalpost i Paris, anlagd af enskild person
1653. Den kallades »petite posto», till skilnad från statsposten, som
kallades »grande posto», samt ombesörjde för enskild räkning kring-
föring af bref och äfven större försändelser. Men när staten kom un¬
derfund med, att denna rörelsegren har sig, så beslöts att draga in den
till staten. Sammalunda har skett i andra länder, der enskilda per¬
soner till eu början hafva infört denna postföring. Så i England, der
man 30 år senare införde den så kallade »penny post». Man kom
snart under fund med, att den skadade postverkets intressen och icke
beredde korrespondenter den säkerhet och den kontroll, som man an¬
såg behöflig, och derför anstäldes af dåvarande generalpostmästaren, eu
hertig af York, rättegång mot denna post, man visade att den skadade
postverkets intressen, och oaktadt det icke fans någon lag, som stad¬
gade postregale, så vann dock kronan denna rättegång och tog ifrån
penny post dess rörelse. I Wien infördes 1800 »kleine Post», som den
kallades; den existerade eu tid, till dess att staten öfvertog densamma.
Äfven i Berlin infördes en sådan »liten post», som ombesörjde kring-
bäriug af bref, men det preussiska postverket inrättade i dess ställe år
1827 eu lokalpost eller »stadspost», såsom den kallades, ehuru till-
N:o 16. 16
Lördagen den 17 Hare.
Konstitutions- hörande staten, och det är, såsom jag kan finna, först efter utfärdandet
'décimfe- af (*eu «ya postlagen 1871 som det är uttryckligen medgifvet för en-
betänhande. skilde att fortskaffa lokalpost. Denna lag tillkom för öfrigt under sär-
(Forts.) egna förhållanden; man ville skapa något gemensamt för Tyskland,
som hade olika stadgande!! för olika konungariken och hertigdöme!!,
och man måste då se till, att man icke inskränkte den frihet, som
förut i en del stater fans. Man hade förut måst inlösa postregalet från
Thurn und Taxis, hvilket kostade 9,000,000 riksmark. Efter hvad jag-
hört, är man dock icke nöjd med den anordning, som nu finnes i Tysk¬
land, utan sträfvar efter att få ett postmonopol, lika utsträckt och in¬
komstbringande som i Frankrike och England. I sistnämnda land är
nettoinkomsten af postföringen den största. England tager årligen in
nära 4,000,000 pounds derpå; det gör ingen annan stat.
När man här åberopat Norges exempel, så vill jag nämna, att det
icke alls passar in med de förhållanden, som vår regering försvarat,
det tjenar tvärtom till stöd för utskottets åsigt, att den enskilde icke
har rätt att göra intrång, der staten har öfvertagit postföringen såsom
sin angelägenhet. Det är uppgiftet för mig, att det skulle vara sju
städer i Norge, som hafva bypost — kanske är det dock flere — men
det är genom uttrycklig lag förbjudet att införa bypost i den stad, der
postverket ombesörjer lokalpostföringen. Sålunda talar förhållandet i
Norge, såsom jag nyss hade äran saga, för utskottets åsigt. Jag be¬
klagar, att man icke redan stiftat en lag, som tydligen bestämt, hvilken
utsträckning postregalet har hos oss, men då här icke finnes någon
lag, så måste man vädja till allmännyttan, och den fordrar, att icke
någon inblandning sker af enskilde. Hvad som här skett, är icke till
någons fördel, och skulle det komma att utsträckas än vidare, så är
jag säker, att det icke blir till fördel hvarken för den enskilde eller
för postverket.
Man har här omtalat enskilda personer, som i Stockholm gjort för¬
sök att införa lokalpost. Det är en verksamhet, som förtjenar det
erkännande, hvilket kommit dess upphofsman Mallén till del, men hans
verksamhet gick icke ut på att göra intrång i statens postverksamhet
och beröfva den en del af dess inkomster, under det att den fick hafva
sina utgifter oförminskade, utan att komplettera postverksamheten genom
att hopsamla blefven och föra dem till postkontoren. Det var icke eu
konkurrerande utan en supplerande verksamhet; det är det, som gör
skilnaden så stor.
Den förste ärade talaren sade, att det fans icke någon rimlig möj¬
lighet att kunna neka bolaget att få fastställelse på den bolagsordning,
som inlemnades, samt att regeringens ledamöter hade att handla under
embetsmannaansvar, och att, om konstitutionsutskottets ledamöter skulle
handlat under ett sådant ansvar, skulle de icke kommit fram så
lättvindigt med denna anmärkning — möjligen folio icke orden så, men
så tycktes mig åtminstone vara hans mening. Mig förefaller det, som
om det varit den lättaste sak i verlden att vägra fastställelse på denna
bolagsordning. Hvar finnes den författning, som berättigar enskilde att
sysselsätta sig med postbefordring? Näringsfrihetsförordningen talar
om att föra varor från ort till annan, men bref och brefkort kunna
väl icke hänföras till varor, och med 107 § regeringsformen för ögonen,
Lördagen den 17 Mars.
17 N:0 16.
hvilket lagstadgande såsom bekant kräfver, att statsrådets ledamöter i
sina rådslag städse iakttaga rikets, d. v. s. det allmännas, sannskyl¬
diga nytta, hade det, så vidt jag förstår, varit ofantligt lätt att vägra
den sökta fastställelsen. För öfrigt hade regeringen kunnat göra så¬
dana inskränkningar, som utskottet påpekar; den både kunnat gå ännu
längre och svara, såsom ock må hända klokast varit, att då denna
fråga berörde Riksdagens bevillningsrätt och berodde på den lagstift¬
ning, som tillhörde Konung och Riksdag gemensamt, så kunde bolaget
för närvarande icke få utöfva sin verksamhet, utan finge ansökningen
hvila, till dess framställning skett hos Riksdagen. Det skulle, synes
mig, hafva varit det lämpligaste svaret, och derigenom hade man, en¬
ligt min åsigt, icke underlåtit att handla under det embetsmannaansvar,
hvars betydelse för mig icke är främmande och som jag derför ställer
mycket högt.
För. öfrigt tror jag, att konstitutionsutskottets ledamöter alldeles
icke varit ledda af något begär att göra anmärkningar. Skulle de
hafva varit det, så förefinnes ju ändå både ett och annat, som synes
af utlåtandet, till exempel frågan om inskrifningsanslaget, som lämpat
sig att anmärka. När pluraliteten i utskottet icke med anledning deraf
vidtagit någon åtgärd, så synes den mig hafva varit ledd af ganska
mycken moderation, ja mången påstår af allt för mycken moderation.
Man har här framhållit, att det skulle vara löjligt att kalla dessa
postmärken för myntrepresentativ. De äro dock tryckta och graverade
förbindelser, och sådana har åtminstone, enligt en temligen gängse
föreställning, allmänheten icke rätt att utan särskildt tillstånd utgifva.
De äro således icke alldeles jemförliga med rakpoletter och ångbåts-
poletter. Det var för öfrigt ett yttrande, som jag återfann i sökan¬
denas bemötande af poststyrelsens utlåtande i ämnet. Äran af denna
argumentation tillkommer således icke den förste talaren, utan sökan¬
dena.
Poststyrelsen har i sitt utlåtande gått så långt som den kunnat
under den åsigt, dess chef hyste, nemligen att bolagets verksamhet
icke innefattade något intrång i postregalet.
Hvad ordet »skulle» beträffar, som den förste talaren gjorde så
mycket väsen af, så är det ju, när man reciterar och dervid begagnar
oratio obliqua, mycket vanligt att man lägger till ordet »skulle», för
att säga att det icke är ens egna ord eller öfverensstämmande med
ens egen åsigt. Så har utskottet gjort.
Den kulturuppgift, som postverket skall hafva sig anförtrodd, ansåg
den förste talaren att det ändå kunde fylla. Jag tror icke att post¬
verket kan göra det, om dess inkomster allt mer och mer afskäras,
utan att utgifterna minskas, ty derigenom blir förmågan att göra bref-
befordringen snabb och inrätta flera postanstalter förminskad. Detta
är det första steget, men om det får passera, så komma snart andra,
och, efter hvad jag hört, skall redan nu ligga hos regeringen en ansök¬
ning att få inrätta stadspost i Göteborg. Den kommer väl sedan att
utsträckas till andra städer, i fall Riksdagen gillar detta förfarande.
»Principiis obsta», heter det. Utskottet har, icke främmande för den
pligtkänsla ett bland Riksdagens största förtroenden måste framkalla,
trott sig i förevarande fall böra handla efter denna regel.
Första Kammarens Frot. 1888. N:o 16.
Konstitutions¬
utskottets
decharge¬
betänkande.
(Forts.)
2
N:0 16. 18
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions¬
utskottets
decharge¬
betänkande.
(Forts.)
Men huru man nu må besluta om utskottets memorial, icke kan
jag föreställa mig, att beslutet kommer att innefatta något gillande af
den åtgärd, som varit föremål för utskottets uppmärksamhet. Huru
vida den kan föranleda till någon annan åtgärd, tillkommer det icke
utskottet att bedöma, men det skulle vara kärt för utskottet, om icke
pågot yrkande härom framstäldes, ty utskottets ledamöter hafva icke
åsyftat att göra det oangenämt för regeringens ledamöter, som ändå
hafva en ganska tung börda, utan blott åsyftat att skydda postverkets
rättigheter och allmänhetens intressen, och då tror jag, att vi med jemn-
mod kunna uppbära de tomligen hårda och kanske icke fullt rättvisa
anmärkningar, som blifvit framstälda mot konstitutionsutskottet. Jag
har intet yrkande att göra.
Herr vice talmannen: Hufvudpunkten i den nu föreliggande
frågan, sådan den af konstitutionsutskottet blifvit framstäld, är ju, om
befordringen af lokalbref är ett regale för postverket, tillhörande detta
uteslutande, eller icke. Uteslutande på uppfattningen af denna fråga
måste bedömandet af regeringens handlingssätt i frågan vara beroende,
och då jag i det afseendet helt och hållet sluter mig till den uppfatt¬
ning, som den förste ärade talaren så synnerligen väl och fullständigt
uttalade, så kan jag icke underlåta att i det afseendet yttra några,
ord. Vid behandlingen af frågan, och då poststyrelsen var i tillfälle
att yttra sig, uttalade styrelsen bestämdt den åsigt, att postregalet
icke blifvit utsträckt till befordrande af lokalbref. Den tvekan, hvilken
konstitutionsutskottet inlagt i poststyrelsens yttrande genom införande af
ordet »skulle», står helt och hållet för konstitutionsutskottets räkning,
ty ordet »skulle» fans, såsom redan blifvit upplyst och erkändt, icke i
poststyrelsens yttrande. Hade det funnits i styrelsens yttrande, så hade
det inneburit en tvekan, men då det icke fans, innebar yttrandet icke
någon tvekan, och jag kan icke annat än uttala den åsigt, att det
hade varit önskvärdt, om konstitutionsutskottet hade bestämdare inlagt
denna tvekan för sin egen räkning och icke påbordat poststyrelsen
densamma.
Sedan vi af den förste talaren fått en fullständig utredning af för¬
hållandet i äldre tid med denna lokalbrefbäring, hvaraf uppenbarligen
framgår, att hittills icke något sådant åskådningssätt gjort sig gällande,
som att den skulle vara ett regale, så förefaller det ytterst egendom¬
ligt och i konstitutionelt afseende särdeles betänkligt, att konstitutions¬
utskottet uttalat den åsigten, att »då Kong! Maj:t och Riksdag, hvar
och en med den befogenhet, honom tillkommer, ordnat och bestämt
afgiften för befordran af lokalbref, synes det utskottet vara uppenbart,
att postverkets regale numera blifvit utsträckt till befordran af jemväl
sådana bref, som vexlas mellan personer, hvilka uppehålla sig i samma
stad, köping eller by». En så utomordentligt vigtig sak som en ut¬
sträckning af den regala rätten, hvilken i alla fall, fastän den ligger i
statens händer, icke är något annat än ett monopol och följaktligen
något, hvarför regeringsformen synes varna, en sådan utomordentligt
vigtig sak anser konstitutionsutskottet kunna indirekt afgöras derigenom,
att Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att bestämma ett visst porto för
lokalbrefs befordran och utbyta den afgift, som hittills gått till bref-
Lördagen den 17 Mars.
19 N:o 16.
bärarne, mot eu afgift, som endast skulle ingå till postverket. Om Konstitutions-
verkligen från sådana beslut dylika indirekta slutsatser kunna ledas, utskottets
då bör man vara mycket försigtig att fatta beslut i sådana frågor, och b^-^rge'
man lär då icke veta hvad man besluter, när man bifaller hvad som i <*n<fe'
sig sjelf synes vara klokt. Jag är alldeles af samma åsigt, som vid (<ort8')
ett tillfälle blifvit af den förste talaren uttryckt, att den ekonomiska
lagstiftningen, som tillkommer Kong! Maj:t, icke är tillräcklig att för¬
bjuda passagerare att föra bref och visserligen icke heller att förbjuda
befordran åt lokalbref, då sådant icke ligger i de författningar, som
förut blifvit i grundlagsenlig ordning faststälda, och efter mitt för¬
menande _ är det också af den största vigt, att regeringen tillser, att
den enskilde medborgaren får åtnjuta sina lagliga rättigheter, och att
således icke några obestämda slutsatser af riksdagsbeslut, som faktiskt
äro fattade i helt annat syfte, utdragas i den rigtning, att dessa rät¬
tigheter blifva förminskade.
Den siste talaren yttrade, att då denna fråga berörde Riksdagens
bevillningsrätt och var beroende af den lagstiftning, som af Konung
och Riksdag gemensamt kunde komma att träffas, borde af denna an¬
ledning ansökningen afslagits. En fråga, hvilken har ett så indirekt
sammanhang med bevillningsrätten, att denna endast kan inverka på
det belopp, hvartill befordringsafgiften kan komma att uppgå, kan väl
icke sägas beröra Riksdagens bevillningsrätt i den mening, att den skall
hänskjuta^ till Riksdagen, och skulle hvarje fråga, som är beroende af
den lagstiftning, som af Konung och Riksdag gemensamt kan komma
att träffas, afslås af det skälet, så beklagar jag en hvar, som har någon
framställning att göra till Kong! Maj:t, ty man skulle då icke få många
sådana bifallna.
Min öfvertygelse är således, att det beslut, som af Kongl. Maj:t i
detta ärende blifvit fattadt, är det enda, som lagligen kunnat fattas,
utan att träda enskilde medborgares rätt för nära, och då Kongl. Maj:t
i samma beslut till på köpet gjort det förbehåll, att det bolag, som nu
erhållit rättighet att befordra lokalbref, skulle vara underkastadt den
lagstiftning — märk: »lagstiftning», icke godtycklig tillämpning af hit¬
tills gällande föreskrifter — som kan komma att träffas, så synes mig
sannerligen, att Kongl. Maj:t i detta ärende har gått särdeles försigtigt
och mycket välbetänkt till väga.
Jag anhåller, att betänkandet måtte läggas till handlingarna, då
detta är det enda yrkande, som i denna kammare kan framställas,
med undantag af det, hvilket icke ens konstitutionsutskottets ledamöter
trott sig kunna framställa.
Herr Casparsson: Den förste ärade talaren började sitt an¬
förande med att beklaga, att konstitutionsutskottet icke hade tillämpat
106 § regeringsformen, och han slutade sitt anförande med samma
beklagande. Hela hans anförande gick för öfrigt ut på att visa, att
utskottets anmärkningar vore obefogade. Vid sådant förhållande före¬
faller det mig underligt att, på samma gång han sjelf anser anmärk¬
ningarna obefogade, han ändock vill, att konstitutionsutskottet skulle
hafva föreslagit den vida strängare åtgärden, som läge i tillämpandet
af 106 §, än den mindre stränga, som utskottet nu vidtagit.
N:o 16. 20
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions¬
utskottets
decharge¬
betänkande.
(Forts.)
Han nämnde äfven, att han skattade parlamentarismen högre än
kanske någon annan i kammaren. Men jag hemställer till herrarne,
huru vida det verkligen skulle hafva gagnat parlamentarismen att bringa
den nu förevarande frågan eller de af reservanterna anmälda förhål¬
landena under riksrättens pröfning. För min del tror jag icke, att ett
sådant förfarande skulle hafva varit gagnande för parlamentarismen.
Utskottet har derför nu i stället tillämpat 107 § regeringsformen,
hvilken paragraf handlar om det fall, då statsrådets ledamöter icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Jag tror icke, att det är öfverens¬
stämmande med rikets sannskyldiga nytta att skapa en med postver¬
ket konkurrerande anstalt, och det har förefallit mig egendomligt, att
samma regering, som nu framstält förslag om skatt på telefonanlägg¬
ningar, icke tvekat att skapa en konkurrent till postverket.
Hvad som för mig varit det mest bestämmande att deltaga i an¬
märkningarna, har varit sjelfva åtgärden att lemna koncession åt aktie¬
bolaget »Stadsposten» på den, enligt mitt förmenande, mycket sväf¬
vande och oklara ansökning, som bolaget hade uppstält. Denna an¬
sökning lydde nemligen sålunda, att »inom Stockholm och möjligen
någon annan af rikets städer få ombesörja distribution af tidningar
och tidskrifter samt befordra lättare försändelser af alla slag». Hvad
menas nu med »lättare försändelser af alla slag»? Hade bolagets
mening varit, hvilket är mycket möjligt, att derunder inbegripa äfven
bref och brefkort, då föreställer jag mig, att det varit bolagets skyl¬
dighet att med klara ord uttrycka en sådan afsigt, då detta i så fall
skulle utgjort den vigtigaste delen af bolagets verksamhet. Men så
har icke skett. Hade detta varit tydligt uttryckt, då tror jag, att det
varit föredragande statsrådets ovilkorliga skyldighet att, jemlikt 10 §
regeringsformen, inhemta generalpoststyrelsens utlåtande. Men denna
uraktlåtenhet kan nu ursäktas dermed, att det icke var klart uttryckt
i ansökningen. Att regeringen sjelf fattat denna sak såsom sväfvande
och otydlig, det synes af resolutionen, som innehåller, »att, derest den
till bolagets uppgifna ändamål hörande befordran af lättare försän¬
delser vore ämnad att jemväl omfatta bref eller brefkort, Kong! Maj:t
ville på särskild anmälan af bolaget bestämma de vilkor, under hvilka
dylik befordran finge ega rum». Såsom jag förut nämnde, har det
för mig mest anmärkningsvärda varit den omständigheten, att den till¬
förordnade regeringen lemnat sitt bifall till en ansökning, hvars ända¬
mål varit afiättadt i så oklara ordalag som denna.
Den ärade talaren nämnde äfven något om embetsmannaansvar,
och jag erkänner villigt, att det är mycket lättare att i ett Riksdagens
utskott, der man icke har något sådant ansvar, göra anmärkningar
mot ett regeringens beslut, än att såsom Konungens ansvarige råd¬
gifvare besluta. Men jag tror likväl, att, om regeringen hade dröjt
med att lemna koncessionen och först inhemtat generalpoststyrelsens
yttrande, hvilket, när regeringen sedermera fann för godt att infordra
detsamma, innehöll, att generalpoststyrelsen »icke kunde annat än
anse synnerligen önskvärdt att från de särskilda slag försändelser,
som kunde komma att af stadsposten befordras, bref och brefkort
blefve uteslutna», jag tror — säger jag — att regeringen med sitt
Lördagen den 17 Mars.
21 N:o 16.
embetsmaimaansvar i sådant fall kunnat med stöd af detta general-Konstitutions-
poststyrelsens utlåtande förvägra bolaget att befordra bref och brefkort. utskottets
Det har i förbigående äfven talats om Mallén och hans gångpost. Stånkande
Jag mins nog honom från min ungdom. Han hade visserligen, äfven (jorts)
han, en »kulturuppgift» att fylla, och att han efter slutad verksamhet
rönte erkännande både af generalpoststyrelsen och chefen för finans¬
departementet, det förundrar mig icke. Men denna fråga inverkar
icke på den nu föreliggande, ty hans uppgift var endast att befordra
bref till postverket. Att han utsträckte sin verksamhet till att befordra
bref äfven från postverket, det visste jag icke, men han utöfvade i allt
fall icke någon konkurrerande verksamhet.
Det har äfven sagts, att det skulle vara orätt att underkasta all¬
mänheten en så »olidlig tunga» som att icke få befordra sina bref på
sätt den sjelf finner för godt. Det var åtminstone ingen kompliment
åt postverket att påstå, att eu olidlig tunga skulle hafva förefunnits,
innan stadsposten inrättades.
Hvad de anmärkningar beträffar, som blifvit framstälda mot den
senare delen af utskottets betänkande, eller i fråga om regeringsbeslutet
af den 18 november 1887 i förevarande ämne, så har jag icke del¬
tagit i beslutet härom och behöfver således i detta fall icke ikläda
mig något ansvar för utskottets utlåtande. Men jag tror dock att
detta äfven i denna del icke förtjena!' den stränga dom, som den förste
talaren derom fälde, då han uppstälde jemförelse!! mellan frimärken och
mat- eller rakpoletter, hvilken jemförelse för öfrig! torde vara något
haltande.
Hvad nu konstitutionsutskottets beslut att framställa anmärknin¬
gar beträffar, så tror jag mig, för min del, hafva vid föregående till¬
fällen tillräckligt visat, att jag ingalunda är benägen att upptaga onö¬
digtvis framstälda anmärkningar. Så uppträdde jag t. ex. emot de
anmärkningar, som af konstitutionsutskottet framstäldes vid 1874, 1875
och 1880 års riksdagar. Men regeringens behandling af denna fråga
om stadsposten har verkligen varit sådan, att jag inom utskottet icke
kunnat motsätta mig dess beslut att låta den komma till Riksdagens
kännedom. Jag är fullkomligt öfvertygad derom, att det hvarken bland
utskottets eller kammarens ledamöter lins någon, som vill drifva saken
längre än dit den för närvarande har kommit. Att åter tillsluta ögonen
och ingenting säga beträffande denna fråga, det har jag, för min del,
ansett icke vara förenligt med bestämmelsen af den åberopade 107 §
regeringsformen. Jag har genomgått åtskilliga af de anmärkningar, som
icke blott under det nya, utan äfven under det gamla representations-
skicket, tid efter annan framstälts, men jag har icke funnit, åtminstone
under det nya representationsskicket, någon anmärkning, som, enligt
min åsigt, haft så goda skäl för sig som den nu förevarande.
Den förste talaren anmärkte äfven, att utskottet skulle hafva sagt,
att det nu omhandlade regeringsbeslutet Ur (bikt Riksdagens bevillnings-
rätt. Så strängt har utskottet icke yttrat sig, utan bär endast sagt,
att ett fortgående på denna bana skulle »inskränka» Riksdagens be-
villningsrätt, och det uttrycket tror jag att utskottet kan försvara.
Jag har icke något yrkande att framställa, men utskottets rätt att
i detta fall uttala sitt: »gif akt», tror jag icke kan bestridas.
N:0 16. 22
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions
utskottets
decharge¬
betänkande.
(Forts.)
Herr Rundbäck: Då det ser ut, som om man här ville hänga
upp hela denna sak på den frågan, huru vida postverkets regale skulle
hafva en tums längre eller kortare utsträckning, så tror jag, att det
skulle kunna vara skäl att betrakta frågan ur några andra synpunkter,
hvilka föranledt utskottet att bringa ärendets handläggning hos rege¬
ringen till Riksdagens kännedom. Jag tillåter mig derför att i korthet
och i ett sammanhang framställa några af de anmärkningsanledningar,
som hafva bestämt mig att biträda utskottets nu vidtagna åtgärd, för
att sålunda visa å ena sidan befogenheten af anmärkningen och å andra
sidan halten af det försvar, som man försökt prestera till förmån för
regeringens åtgärd.
Enligt mitt förmenande fins det flera anledningar till anmärkning,
gällande dels frågans formella behandling och dels sjelfva saken.
Hvad sålunda först angår frågans formella behandling, så, om jag
betraktar densamma vid den tillförordnade regeringens sammanträde
den 7 oktober, kan det väl icke annat än anses högst anmärknings-
värdt, att ett sådant ärende som detta blifvit föredraget utan att förut
hafva genomgått en sådan beredning, som grundlagen uttryckligen for¬
drar. Det ligger alldeles klart äfven för ett barns blick, att en sådan
fråga som denna på det närmaste berör postverket och för den skull
äfven hör till finansdepartementets lika väl som till civildepartementets
beredning. Men när nu frågan inkom till Kongl. Maj:ts civildeparte¬
ment, så behagade den tillförordnade chefen för detta departement, jag
vet icke af hvilken anledning, behålla handlingen för sig, utan att rlel-
gifva densamma chefen för finansdepartementet, hvadan således hvarken
denne eller poststyrelsen fick tillfälle att yttra sig deröfver, ehuru just
detta departement och denna myndighet voro mest intresserade af frå¬
gan och från dem den bästa utredningen kunnat lemnas. Det har väl
sällan funnits något ärende, som haft så goda garantier för en om¬
sorgsfull beredning som just det ifrågavarande, hvilket egentligen skulle
hafva behandlats af två departement och, innan det slutligen föredrogs
inför Kongl. Maj:t, beredts äfven af poststyrelsen och sedermera inför
statsrådsberedningen. Men trots detta har detsamma lätt och ledigt
slunkit igenom, såsom den simplaste bagatell af hvardagligaste slag.
En annan anmärkningsanledning, som jag icke heller kan under¬
låta att framhålla, och som här af flere talare redan blifvit berörd, är
den, att denna fråga verkligen är af den natur, att hon nära rör Riks¬
dagen och dess bevillningsrätt, ty postmedlen höra under bevillningen
och dermed ock under Riksdagens domvärjo. Häraf blir då följden, att
inga åtgärder eller anordningar, som åsyfta och tydligen medföra än¬
dringar i postverkets inkomster, gerna kunna eller böra vidtagas utan
att Riksdagen åtminstone fått höras derutinnan. Det synes mig vara
eu skyldig grannlagenhet mot Riksdagen, och denna grannlagenhet bör
man väl icke heller underlåta att iakttaga, då man så mycket talar
om grannlagenhet mot enskilde och deras intressen.
Dessutom ber jag få påpeka en annan ganska egendomlig anmärk¬
ningsanledning, ehuru den just icke egentligen berör sjelfva saken.
Kongl. Maj:ts tillförordnade regering har nemligen till sitt beslut af
den 7 oktober fogat ett tillägg, hvari regeringen säger, att, i fall me¬
ningen med uttrycket »lättare försändelser af alla slag» äfven skulle
Lördagen den 17 Mars.
23 K:0 16.
inbegripa bref och brefkort, bolaget då skulle få inkomma med ny an- Konstitutions
mälan i ämnet, emedan Kougl. Maj:t i den händelsen behöfde taga
ärendet i förnyadt öfvervägande. Nu kan detta tillägg tydas antingen
så, att regeringen icke visste eller anade, hvad som låg under uttrycket (Fort3)
»lättare försändelser». Men om så var fallet, hade väl det rimligaste
och naturligaste varit, att regeringen skickat ärendet tillbaka till sö¬
kandena för att få nödig upplysning, innan frågan afgjordes; ty att
först afgöra ärendet och sedan fråga sökandena, hvad de åsyftat med
sin begäran, förefaller temligen kuriöst. Eller också kan tillägget tydas
så, att regeringen verkligen vetat eller åtminstone anat, hvad uttrycket
innebure, och då hade regeringen ovilkorligen bort höra poststyrelsen.
Nu säger man visserligen, att det behöfde regeringen visst icke göra,
ty regeringen visste förut hvad postverket skulle säga, nemligen att
det skulle beklaga sig, om något intrång gjordes i dess rättigheter.
Ja, men just derför att man misstänkte, att poststyrelsen skulle be¬
klaga sig, hade det varit skäl att infordra dess yttrande och höra skä¬
len till sådana beklaganden, hvilka skäl möjligen skulle kunnat verka
ett helt annat regeringsbeslut.
Hvad sedermera beträffar ärendets behandling vid regeringens se¬
nare sammanträde den 18 november, så har jag och många andra
inom utskottet hyst den åsigten att, sedan regeringens ögon nu blifvit
öppnade för följderna af den medgifna koncessionen och hon kunde
förutse de förluster, som skulle drabba postverket, regeringen hade
bort, om icke förvägra koncessionen beträffande bref och brefkort, dock
i möjligaste mån oskadliggöra konkurrensens verkningar för postverket.
Men i stället vidtog nu regeringen den åtgärden att bevisa bolaget eu
ytterligare nåd, derigenom att det tilläts begagna egna frimärken. Äf¬
venledes anser jag det vara förtjent af anmärkning, att regeringen vid
detta tillfälle icke stipulerade några betryggande garantier för allmän¬
heten, hvarigenom brefs befordran genom enskilde skulle ske på be¬
hörigt sätt, så att allmänhetens bästa tillgodosågs. Nu inskränkte sig
regeringens åtgärd till att fastställa några reglementariska föreskrifter
i syfte att reglera förhållandet mellan de båda postverken. Men man
saknar äfven der nödiga ansvarspåföljder, i fall bolaget icke ställer sig
dessa föreskrifter till efterrättelse.
Om dessa anmärkningar blifvit gjorda med afseende på frågans
formella behandling, så är det ändå vigtigare hvad som kan anmärkas
beträffande sjelfva saken. Detta gäller dels allmänheten och dels post¬
verket.
Hvad allmänheten beträffar, så bar den hittills på ett tillfreds¬
ställande sätt fått sin brefbefordran besörjd så väl inom som utom Stock¬
holm. Den har derför icke känt något behof af den nu skapade in¬
rättningen, och jag tror icke heller, att den skall blifva särdeles tack¬
sam derför, emedan stadsposten skall föranleda till så många misstag
och förvexlingar och derigenom förorsaka så många obehag och för¬
luster, att den skall göra allmänheten ganska stor skada. Sida vid
sida skola stå tvenne postverk, som hafva olika postområden. Det är
en skilnad, som en stor del af allmänheten icke känner och kanske
aldrig kommer att känna. Vidare hafva dessa postverk olika lådor
bredvid hvarandra, med olika rätt att mottaga bref, samt äfvenledes
H:o 16. 24
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions■ olika frimärken med olika valörer, hvilket allt skall göra deri ena villan
déthaTe- värre än den andra- Der kommer t. ex. eu person och lägger i bo-
betänkande. lagets breflåda ett bref, stäldt till adressat utom Stockholm. Då skall
(Forts.) (letta bref föras till centralpostkontoret, som skall vidare befordra det¬
samma, genom hvilken omgång brefvets fortkomst försenas. År då
tillika brefvet försedt med bolagets frimärke, så kommer det att anses
såsom ofrankeradt, och då få både afsändaren och adressaten betala
postportot, således en dubbel afgift, ledande till ytterligare beskattning
af allmänheten blott för detta bolags skull.
Är åter brefvet försedt med statens postmärke, då blir genom
denna omgång endast brefvets fortkomst försenad.
Lägger jag åter i bolagets låda ett bref, adresseradt till någon
inom Stockholm och försedt med statens postmärke, då skall det gå
till statens postkontor och sedan till adressaten vidare befordras. Åter
tidsutdrägt.
Lägger jag å andra sidan i statens postlåda ett bref till adressat
i Stockholm och försedt med bolagets frimärke, då blir det behandladt
såsom ofrankeradt o. s. v.
Många andra olägenheter och förvexlingar kunna genom stads-
posten uppstå, så att man häraf lätt finner, att allmänheten icke skall
blifva mycket tacksam för denna regeringens omsorg till några en¬
skildes förmån.
Men största olägenheten skall dock postverket komma att vid¬
kännas, enär det dels får åtskilligt besvär med att hålla reda på det
konkurrerande bolaget och se till, att det följer gifna föreskrifter, och
dels genom detta bolag kommer att ovilkorligen lida en minskning i
inkomsterna, utan att denna motsvaras af någon nedsättning i dess
utgifter. Sedan postverket för närvarande utvecklat sig på ett mycket
prisvärdt sätt och kommit till den ståndpunkten, att det icke blott
kan bestrida sina utgifter, utan äfven lemnar öfverskott, då är det
hårdt att tänka sig att man nu, just när postverket kommit derhän,
sålunda kringskär dess inkomster, hämmar dess utveckling och rifver
sönder den organisation, som det nu fått fullfärdig.
_ Det är på grund af dessa skäl, som jag för min del biträdt den
åtgärd, som konstitutionsutskottet beslutat vidtaga, nemligen att bringa
saken till Riksdagens kännedom.
Hvad nu häremot blifvit anfördt å motsatta sidan synes mig huf¬
vudsakligen röra sig kring den frågan, huruvida det varit Kongl. Maj:ts
regering förbjudet att säga ja till sökandenas framställning. Jag tror
icke, att något sådant förbud finnes. Men lika visst tror jag, att det
icke fins någon lag, som förbjuder regeringen att säga nej; och i så¬
dant fall reducerar sig frågan derhän, att det stått i Kong!. Majds fria.
skön att göra hvilket han behagade. Men om det således låg i re¬
geringens fria skön att säga antingen ja eller nej till ansökningen utan
hinder af någon skrifven lag, så gifves det dock en oskrifven lag, som
alltid borde stå för hvarje regerings ögon, nemligen den lag, som fått
sitt uttryck i den gamla romerska sentensen: »salus publica summa
lex esto», det är uttydt: det allmännas väl skall vara högsta lagen
och högsta målet för regeringens sträfvan.
Nu säger man vidare i fråga om postregalet, att det från början
Lördagen deri 17 Mars.
25 N:o 16.
icke blifvit bygdt på fullt säkra juridiska grunder, ty man har icke Konstitutions-
några säkra kong! författningar i ämnet, hvilket man velat bevisa med “*s^oMets
diverse subtila juridiska invändningar. Jag vill dock påpeka, att det folkande.
har varit en tid, då postverkets brefbefordran ansetts såsom kronans (Forts.)
regale, och då faststäldes detta efter den tidens former, och dessa for¬
mer måste vi likväl respektera, äfven om de icke alldeles öfverens¬
stämma med våra. För öfrigt finnas inga senare lagar, som upphäfva
den gamla uppfattningen af detta kronans regale. Jag trör alltså, i
likhet med konstitutionsutskottet, att i den mån postverket utvidgat
området för sin verksamhet rörande brefbefordringen, i samma mån
har det ock utsträckt sitt regale. Alldeles säkert är åtminstone, att
postverket faktiskt haft monopol på brefbefordringen, och ett ytter¬
ligare bevis derpå lemnar den omständigheten, att man förbjudit åt¬
skilliga att taga befattning med brefbefordringen vid sidan af post¬
verket, såsom ångbåtsbefålhafvare m. fl. Men om dessa icke få rätt
att befordra bref, emedan sådant anses obehörigt, så vet jag icke, på
grund af hvilka skäl regeringen kunnat medgifva aktiebolaget stads-
posten sådana extra rättigheter, som förvägras andra.
Visserligen åberopas till detta bolags förmån, att det eger lagliga
rättigheter att fä öppna med postverket en konkurrens, som förvägras
andra, och att det derför skulle varit en kränkning af bolagets rätt
och intressen, om regeringen vägrat bifall till dess ansökan, något som
både vice talmannen och den förste talaren mycket starkt betonat,
med tillägg att det utgör regeringens både pligt och berömmelse att
kraftigt skydda de enskilda intressena; men äfven om jag gerna med-
gifver, att regeringen har den pligten att skydda den enskildes intres¬
sen, så ber jag dock få bemärka, att dessa intressen äro, såsom allt
annat här i verlden, begränsade och att de följaktligen icke ega ab¬
solut rätt gent emot andra intressen, som äfven ega laglig rätt att
fordra, att de å sin sida respekteras. Om alltså ett intresse stöter
emot andra, lika berättigade, så tillhör det en klok och rättrådig re¬
gering att så afväga sitt afgörande, att intet intresse blir förnärmadt.
Här bär nu emellertid postverkets intresse blifvit förnärmadt, på samma
gång man mot Riksdagen icke handlat grannlaga.
Hvad sist angår frågan om ansvarspåföljden i detta mål, så har den
förste talaren beklagat, att utskottet icke beifrat regeringens tillväga-
gående efter 106 § regeringsformen, hvilket beklagande jag finner från
hans ståndpunkt mycket naturligt. Ty hade utskottet här tillämpat
nämnda paragraf — hvartill det visserligen icke saknade formel rätt —
så skulle följden uppenbart blifvit den, att utskottet skulle fått upp¬
bära allmänhetens klander och ogillande i stället för regeringen. Ifrå¬
gavarande paragraf är nemligen ett vapen, som icke rimligen kan an¬
vändas utan för beifran af de gröfsta statsförbrytelser af sådan art,
att man icke gerna kan antaga att de ens kunna förekomma. Om man
sålunda ville i ett mål af förevarande beskaffenhet styra till eu riks¬
rätt, så skulle det vara detsamma som att tillställa ett riksspektakel,
som skulle utsatt utskottet och medelbart hela Riksdagen för åtlöje och
ett befogadt klander. Också är jag viss, att hvar och en opartisk skall
erkänna, att denna otidsenliga paragraf här icke kan anses tillämplig.
Hvad åter 107 § regeringsformen beträffar, så synes det mig all-
N:0 16. 26
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- (|cles gifvet, att konstitutionsutskottet haft mycket god anledning att
Metare- 1111 ^er0Pa denna paragraf, derför att det der handlar just om sådant
'betänkande, fel å regeringens sida, som utskottet ansett företrädesvis böra i denna
(Forts.) sak beifras, nemligen att regeringen icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Hvad åter detta fel skall hafva för påföljd, det ligger nu i Riks¬
dagens skön att bestämma. För min del tror jag dock icke, att den
påföljd, som paragrafen sjelf anvisar, bör komma i fråga, helst den åt¬
gärden synes mig både olämplig och gagnlös. Men deremot hoppas
jag, att denna konstitutionsutskottets åtgärd skall leda derhän, att vår
nuvarande regering vid denna eller nästkommande riksdag framlägger
ett lagförslag, hvarigenom postverkets regale, äfven med afseende på
befordran af lokalbref och breikort, kan blifva närmare bestämd och
helst bestämd på det sätt, att denna rätt uteslutande kommer att till¬
höra postverket. Och blefve detta följden af den nu gjorda anmälan,
anser jag, att konstitutionsutskottet gjort en ganska god gerning.
Herr Themptander: Endast några få ord. Då man förebrått
mig, att jag skulle hafva yttrat hårda ord om konstitutionsutskottet,
har detta endast varit ett svagt återljud af den synnerligen skarpa
ton, uti hvilken utskottets anmärkningar äro hållna, något som också
den ärade ledamoten af utskottet, herr Samzelius, i viss mån sjelf
medgifvit. Den ärade talaren på upsalabänken, herr Casparsson, har
fullkomligt missförstått mig, då han vidrörde hvad jag yttrat om parla¬
mentarismen. Mitt yttrande var ett beklagande, att 106 § regerings¬
formen icke blifvit här tillämpad, men icke kunde jag mena, att den
paragrafens tillämpning är någon egentlig parlamentarisk åtgärd. Det
är den 107 §, sade jag, som innefattar en sådan åtgärd, men då kon¬
stitutionsutskottet har emot regeringens ledamöter framstält så grava
anmärkningar, som att de, genom sitt beslut, »förnärmat» — jag ber
om ursäkt i fall jag förra gången jag hade ordet sade »kränkt» —
statens rätt, och vidare fattat beslut, som kunde löda till inskränk¬
ning uti Riksdagens grundlagsenliga rätt, då är frågan, enligt mitt
förmenande, flyttad från det politiska in på embetsbrottets område.
När så är förhållandet, må det icke anses underligt att den, som är
föremål för så beskaffade anmärkningar, önskar få dem pröfvade i be¬
hörig ordning och bedömda inför laga domstol, för hvilken jag lyckligt¬
vis bär en annan respekt än den siste ärade talaren.
Här har af några ledamöter talats om och mycket utförligt fram¬
hållits, hvad jag icke bestrida eller att det faktiskt existerar ett regale
för postverket, men jag har bestrida att det omfattar äfven lokalbrefs
befordran. Man har vidare sagt, att det finnes länder, såsom Norge,
Frankrike och andra, der regalet omfattar lokalbrefs befordran, och
man har åberopat, att det uti dessa länder finnes uttrycklig lag, som
reglerar detta monopol. Ja, det är just deruti som den stora skilnaden
ligger emellan vårt land och de nyssnämnda länderna. De hafva, som
sagdt, uttrycklig lag, som reglerar saken, hvilket vi icke hafva i vårt
land, och just saknaden af en dylik lag har gjort, att regeringen ansett
sig icke kunna betaga personer, som gjort ansökan om att få utöfva
en viss verksamhet, tillfälle dertill, då detta icke varit i någon lag
förbjudet. Exemplen från Norge och Frankrike bevisa sålunda endast,
Lördagen den 17 mars.
27 N:0 18.
att det behöfves en lagstiftning för att man skall' kunna ålägga per - Konstitutions-
soner en dylik inskränkning i sin verksamhet, som utskottet bär åsyf-
tar, och det vågar jag äfven påstå, att icke någon menniska kan rim- betänkande.
ligen tolka det här faktiskt existerande postmonopolet såsom medförande (Forts)
förbud för den enskilde att annorledes än genom postverket befordra
sina bref inom en stad. •
Jag har icke heller, såsom herr Casparsson förmenade, brutit i
artighet emot postverket, då jag beklagade allmänheten derför att den
skulle blifva underkastad en tunga, om man förbjöd den att sjelf fort¬
skaffa sina bref inom staden. I detta afseende har nemligen ingen
ändring för allmänheten skett genom stadspostens tillkomst. Ty från
uråldriga tider har man här i landet haft rättighet att befordra sina
bref huru man behagat, från hus till hus inom en stad. Det inträffar
ju ock, såsom vi alla veta, att köpmän och industriidkare befordra
hundratals bref inom Stockholm utan att derför anlita postverket.
Det är i denna faktiskt existerande rättighet, som man väl genom eu
lag kan få en ändring, men icke genom något beslut, tillkommet på
administrativ väg.
Det kan ock tänkas möjligheten deraf, att dessa enskilda förenin¬
gar eller bolag, som åtaga sig befordringen af bref inom städerna,
kunna bereda allmänheten vissa olägenheter. Derom har man ännu
ingen erfarenhet, och jag tror för min del icke, att sådana olägenheter
komma att inträffa mer. Regeringen förutsåg möjligheten deraf och
erkände derför ock i viss mån behofvet af en lagstiftning, som kunde
reglera enskilda personers rättighet i detta afseende, och derför före-
skref regeringen uttryckligen hvad utskottet också har omnämnt, ehuru
dess ledamöter här yttrat sig, liksom intet skulle vara derom af rege¬
ringen stipuleradt. Regeringen föreskref nemligen, att bolaget skulle
vara underkastadt tillämpningen af den förändrade lagstiftning, som
beträffande enskildes rätt att befordra bref och brefkort kunde varda
här i landet införd. Regeringen har sålunda vidtagit alla försigtig-
hetsåtgärder i detta afseende, som varit nödiga. Skilnaden emellan
regeringens åsigt och de talares, som här uppträda är sålunda, att
regeringen har ansett, att något monopol för postverket i detta afse¬
ende för närvarande icke existerar och icke kan åvägabringas i annan
ordning än genom ett beslut af Konung och Riksdag, då deremot ut¬
skottets ledamöter förmena, att ett beslut af Konungen i administra¬
tiv väg varit tillräckligt att utsträcka postverkets monopol till befordran
af lokalbref.
Eu talare har anmärkt, att det erfordrades Kongl. Maj:ts tillstånd
att utgifva »tryckta och graverade obligationer». Det är visserligen
ett och annat bolag, som brukat begära tillstånd dertill, men Kongl.
Maj:t förklarar då alltid, att hinder derför icke möter, emedan det
anses vara eu allmän rättighet. I detta afseende har således aktie¬
bolaget stadsposten ej behöft till Kongl Magt göra någon framställ¬
ning, utan i allt fall egt full rätt att utgifva sina frimärken.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e, in.
N:0 16.
Konstitutions¬
utskottets
dechar ge¬
betänkande.
(Forts.)
28 Lördagen den 17 Mars.
Herr Unger, • Magnus: Herr grefve och talman! Mine herrarl
Jag skall icke förlänga denna diskussion med återupprepande af de i
konstitutionsutskottets föreliggande memorial och nu här i kammaren
för utskottets ifrågavarande anmälan framhafda skäl, hvilkas befogen¬
het jag ej finner vara, genom hvad deremot anförts, i någon mån för¬
svagad, utan jag vill endast, såsom ledamot af konstitutionsutskottet,
gifva till känna, att jag, som, till följd af frånvaro icke deltagit i kon¬
stitutionsutskottets ifrågavarande beslut, fullkomligt delar de af utskottet
i förevarande ärende uttalade åsigter, och jag anser mig äfven höra,
såsom ledamot af konstitutionsutskottet, undanbedja utskottet hvarje
beklagande i anledning af det resultat, hvartill utskottets granskning
af statsrådsprotokollen ledt, likasom jag ock anser herr Themptanders
insinuation, att det skulle varit politiska hänsyn, som medverkat till
ifrågavarande anmälan, böra tillbakavisas af utskottet, som genom
denna anmälan endast fylt sin grundlagsenliga pligt, såsom regeringen
ock å sin sida anser sig hafva i ärendet fylt sin, och jag finner mig
med så mycket större skäl och trygghet kunna tillbakavisa denna in¬
sinuation, som jag icke vet eller förstår, hvad politisk hänsyn det månde
vara, som, linda- nuvarande förhållanden, skulle kunnat innebära fre¬
stelse för konstitutionsutskottet att utan fog framställa anmärkningar
emot regeringen.
Jag har i detta ärende icke något yrkande att framställa.
Friherre Akerhielm: Då jag, ehuru anslag till fortsättande i
afton af dagens sammanträde nyss blifvit utfärdadt, vågar taga ordet,
bör jag först anhålla om kammarens öfverseende för det jag — sådant
oaktadt — för några ögonblick ber att få upptaga tiden under den för¬
middagens förhandling, som nu pågår. Jag har funnit mig dertill
manad af den allvarliga och — om än ur mer än en synpunkt berät¬
tigade — dock stränga granskning, som kommit utskottet till del från
tvenne af denna kammares helst hörda talare, den ene herr vice tal¬
mannen och den andre ingen mindre än den af kammarens ledamöter,
som, efter att förr hafva uppträdt främst på kammarens främsta bänk,
under detta sammanträde, om jag ej misstager mig, för första gången
yttrat sig från sin länsbänk.
Så vidt jag kunnat sätta mig in uti den föreliggande frågan och
förstå densamma, är det för mig, som, i likhet med konstitutionsutskot¬
tets ordförande och dess främst antecknade 4 reservanter, anser att
utskottet bort inskränka sig till första delen af det gjorda omnämna,n-
det, nemligen af regeringsbeslutet af 7 oktober, för mig, säger jag, är det
klart, att utskottet haft att röra sig inom den 107 §:s område. Visser¬
ligen har af den förste talaren framhållits en fordran på att utskottet
bort uppställa anmärkningsanledningarna enligt 106 § regeringsformen,
och han har ridderligt förklarat sig vilja ställa sig i ansvar enligt den¬
samma och — med all aktning — höra eu riksrättsdöm uttalad. För
min del tror jag icke, att något sådant domslut kan hafva varit på¬
kallad t eller att detta tunga vapen kan hafva behöft i detta fall tilläm¬
pas eller framdragas ur den arsenal af konstitutionella rättigheter, i
hvars musei afdelning det mer än gerna må slumra.
Af hvad den förste talaren yttrade har, enligt min uppfattning,
Lördagen den 17 Mars.
29 Nio 16.
ostridigt framgått, huruledes en anmärkning enligt 106 § regerings- Konstitutions-
formen varit ganska lätt att nedgöra. I den bevisföringen lyckades ‘‘tsk°ttets
den ärade talaren fullständigt. Detta har styrkt mig i min åsigt, att betänkande.
konstitutionsutskottet rätteligen bort framställa eu anmärkningsanled- (Forts.)
ning enligt 107 § regeringsformen eller, rättare, låta Riksdagen komma
i tillfälle att, med anledning af 107 paragrafens ordalydelse, få känne¬
dom om ifrågavarande regeringsbeslut af 7 oktober.
Jag är, som sagdt, nemligen i så måtto öfverens med de första
reservanterna, att det varit rigtigare och mera lyckligt, om konstitutions¬
utskottet inskränkt sig att tala endast om det beslut, som fattades utaf
den tillförordnade regeringen den 7 oktober.
Det står för mig fortfarande klart, att konsultativa rådgifvare, som
tillfälligtvis få i uppdrag att förestå särskilda departement under till¬
förordnad regering, göra ett mindre lyckligt grepp i den ordinarie
departementschefens portfölj, om de ur densamma framdraga ärenden
af den beskaffenhet, att de, på sätt redan första paragrafen i den till
granskning framlagda bolagsordningen gifver vid handen, påkalla och
nödvändiggöra eu grundlagsenlig beredning och utredning af sakkunnige
personer, bär gemensam beredning af cheferna för civil- och finans¬
departementen, förutgången af generalpoststyrelsens hörande. Det står
för mig vidare klart, att om eu sådan utredning icke egt och icke kun¬
nat ega rum, har det ifrågavarande kong! beslutets fattande af den
tillförordnade regeringen icke föregåtts af den utredning, som vårt kon¬
stitutionella statsskick förväntar och som det är en pligt att för all
framtid såsom konstitutionel praxis häfda.
Hade postverkets utlåtande förelegat, gemensam beredning egt rum
och till äfventyra fullt rådsbord varit samladt vid den grannlaga frågans
slutpröfning, tror jag att denna fråga blifvit lika grundligt skärskådad
som den nu först blef det då den återkom och vid den senare före¬
dragningen den 18 november; till äfventyrs hade regeringsbeslutet i så
fall blifvit ett annat. Härtill kommer, att hvad som vid den första
behandlingen var oklart i bolagsordningen blef fastslaget och nära nog
ditsått genom det sätt, hvarpå Kongl. Maj:ts i den tillförordnade rege¬
ringen fattade beslut formulerades. Då deri just talas om transport
af bref och brefkort på ett sätt, som redan då band Kongl. Maj:ts
framtida pröfning, ligger deruti nemligen ytterligare anledning att be¬
klaga, att detta regeringens beslut, såsom skedde, kom till. Nog hade
det, under andra omständigheter, åtminstone kunnat lyckligare fattas i
pennan. Det är att beklaga, att det blef aflattadt så som det blef, ty
deraf följde, att Kongl. Maj:ts senare beslut af 18 november måste
komma att få den lydelse, som det nu fått, en lydelse som var den
bästa möjliga under för handen varande förhållanden.
Då nu här föreligger ett tillfälle att enligt 107 § regeringsformen
skärskåda denna fråga, vill jag för min del hafva framhållit, att det
varit önskvärdt, om en fullständigare utredning och en gemensam be¬
redning inför fulltaligt statsråd hade kunnat föregå ärendets pröfning.
Det hjelper icke om man deremot invänder, att den enskildes rätt
fordrar, att, när helst han önskar drifva en rörelse, och bolagsordningen
underställes Kongl. Maj:ts pröfning, Kongl. Maj:t går honom till möte
och visar all den »grannlagenhet», enskild mans rätt kan fordra, ty
N:o 16. 30
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- det finnes en annan grannlagenhet, som vid rådsbordet bör gå i första
utskottets rummet, och det är den grannlagenhet man är skyldig staten. Derför
betänkande föreligger här en uppfattning af »grannlagenheten» vid rådsbordet, som
(Forts) — låt vara att den är »systematisk», men då tillhör ett system, som
jag icke gillar — derför föreligger här eu uppfattning, som det är syn¬
nerligen lyckligt att vårt svenska konstitutionella statsskick tillåter att
den framdrages ur ett särskildt statsrådsprotokoll, granskas af särskildt
utsedde förtroendemän och blir föremål för öfverläggning inom Riks¬
dagens kamrar. Om denna öfverläggning sedermera bör föranleda en
underdånig skrifvelse till Kong! Maj:t enligt 107 § riksdagsordningen
eller icke, detta är en annan sak. För min del kan jag icke finna eu
sådan skrifvelse påkallad. Icke dess mindre kan jag icke annat än
vara synnerligen tacksam för att denna sak kommit på tal, och att de
skilda grundlagsuppfattningarna fått bjert framstå. Ofvertygad om, att
det är det rigtigaste att här tillämpats 107 §, ber jag att få uttala
den förhoppning, att den uppmärksamhet, som denna fråga till äfven-
tyrs väckt, för framtiden skall kunna leda derhän, att den, som har att
företaga slika ärenden till behandling, väl ser sig före, under hvilka
förutsättningar han det gör, och väl må tänka på, att om än icke en
riksrätt fäller den slutliga domen öfver eu rådgifvareåtgärd, så före¬
ligger dock alltid sannolikheten af en politisk öfverläggning, der man
kan komma att uttala sig öfver systemet. Det system, som ansett, att
vid detta tillfälle den enskildes rätt bör gå i första rummet, kan jag,
jag upprepar det, icke gilla, utan tror, att det är statens rätt, som
främst och högst bör gälla. Alla omständigheter hade i föreliggande
fall den 7 oktober bort leda till uppskof med ärendets pröfning till ett
annat tillfälle, efter vederbörandes hörande, gemensam beredning och
inför fullständigt rådsbord. Minst af alla vill jag, med den rigtning
spetsen af hvad jag anmärker tager, formulera ett underdånigt skrif-
velseförslag. Jag har derför intet yrkande att göra.
Herr Lundin instämde med friherre Åkerhielm.
Herr Samzelius: Jag ber om ursäkt, att jag för andra gången
begärt ordet, men jag skall söka vara så kort som möjligt. Jag blef
uppkallad af den siste ärade talarens yttrande, att utskottets anmärk¬
ning hade bort inskränka sig till ärendets behandling den 7 oktober.
Jag ber då att få nämna, att då hade det blifvit en anmärkning en¬
dast i afseende på formen, men nu kom man i tillfälle att bedöma
sjelfva beslutet, huru vida detta står i öfverensstämmelse med det all¬
männa bästa, och det är uteslutande ur denna synpunkt jag vill skär¬
skåda detta ärende. Jag är nemligen icke så stor formalist, att jag
anser vederbörandes yttrande behöfva infordras för hvarje särskild fråga.
I detta fall tror jag dock, att ämnets beskaffenhet är sådan, att ett
yttrande bort infordras.
Jag begärde ordet vidare med anledning af en missuppfattning,
hvartill den ärade talaren på kristianstadsbänken gjorde sig skyldig.
Han antog, att på de ställen, der man vägrat den enskilde att befatta
sig med lokalbrefbäring, har man grundat detta på tydliga lagar. Så
är dock icke förhållandet. I England åtminstone hafva enskilda per-
Lördagen den 17 Mars.
31 Nso 16.
soner åtagit sig detta. Der fans icke någon lag i detta afseende, utan Konstitutions-
endast hvad herr Rundbäck talade om, nemligen 3salus publica». “(y°“eis
Derifrån har man utgått, och då intrång gjordes på postverkets om-
råde, och allmänhetens bästa icke tillgodosågs, anstäldes rättegång mot (Forts y
vederbörande, som förbjödos att fortsätta med sin verksamhet, I Tysk¬
land är verksamheten i detta fall så reglerad, att man vet hvad som
är postregale eller icke.
Det har sagts, att hvad som icke är förbjudet kan man icke hindra
den enskilde att företaga. Mig förefaller det alldeles naturligt, att
postverket är ett regale. Redan Rabenius äfvensom andra författare
hänföra det till »konungens nyttige regale». Huru långt det sträcker
sig, derpå har dock ingen tänkt. Säkert är likväl, att om det icke kan
utsträckas till hela postverkets verksamhet, så kan det icke sträcka sig
till någon del af lokalbrefbäringen, som är fullt ut lika berättigad som
postbefordran från ort till ort.
Jag vill påpeka ett annat förhållande. Det står i grundlagen, att
Konungen egen rätt att pregla mynt, men det heter icke, att Konungen
uteslutande har rätt dertill. Om nu ett bolag vill pregla skiljemynt,
skulle detta bolag få koncession derpå, då det icke finnes i grundlagen
bestämdt, att detta uteslutande är Konungens rätt? Myntregalet och
postregalet äro likstälda i alla civiliserade länder, och det finnes icke
något land, der man ansett detta vara föremål för den enskildes obe¬
gränsade verksamhet. Det förefaller mig derför, som regeringen saknat
full anledning att tillvägagå på sätt som skett. I de fåll, der någon
bestämd ekonomisk lag icke finnes, blir Konungens beslut i hvarje sär¬
skild fråga lag. Om man vid dessa beslut tager uteslutande hänsyn
till rikets sannskyldiga nytta, föreställer jag mig, att beslutet bort ut¬
fälla så som jag förut antydt, och derigenom hade regeringen ingalunda
riskerat något klander eller någon anmärkning af andra än möjligen
af sökandena sjelfva, men deras klander borde väl icke väga tyngre än —
konstitutionsutskottets, hvilket regeringen, för att döma efter den förda
diskussionen, emellertid tyckes taga mycket lugnt.
Herr Casparsson: Den ärade talare, som inledde debatten om
denna fråga, beklagade sig, då han andra gången hade ordet, öfver
den skarpa ton, som förekommer i utskottets betänkande. Jag tror
dock för min del, att det är han sjelf, som skärpt tonen långt utöfver
hvad utskottets betänkande innehåller. Han sade första gången han
yttrade sig, att utskottet hade sagt, att beslutet kränkt Riksdagens
rätt, men han ändrade sig sedan och sade, att det förnärmat Riks¬
dagens bevillningsrätt. Det är möjligt, att ordet förnärma finnes i ut¬
skottets betänkande, ehuru jag icke ännu kunnat finna det, men på
sid. 9 säger utskottet: »Det kan således icke tillkomma Kongl. Maj:t
att i administrativ väg, utan Riksdagens hörande, inskränka betydelsen
och verkan af denna bevillningsrätt genom att gifva sanktion åt företag,
som hafva till följd, att staten beröfvas någon del af hvad genom den
ifrågavarande bevillningen eljest skulle ingått till statskassan.» Men
att »inskränka betydelsen» af Riksdagens bevillningsrätt är dock icke
detsamma som att förnärma denna rätt. Hvad deremot beträffar hans
önskan att man här skulle tillämpat 106 § regeringsformen, så vid-
N:o 16. 32
Lördagen den 17 Mars.
Konstitutions- håller jag fortfarande den uppfattning, att det skulle varit icke blott
decharge- d®t största konstitutionella utan äfven det största parlamentariska
betänkande, missgrepp, utskottet under nuvarande förhållanden kunnat begå.
(Forts.)
Herr Wsern: Man har här mycket bestämdt framhållit den åsigten,
att statens rätt i förevarande fall skulle vara förnärmad; och man har
ansett grannlagenheten fordra, att åt denna statens rätt tillerkändes
mera vigt än åt den enskildes. Statens rätt skulle nemligen vara
grundad på dess pekuniära intresse vid fullgörandet af de funktioner,
hvilka äro en följd af brefbefordringen, som staten förbehållit sig. Men
antages denna grundsats, skulle Kongl. Maj:t göra, och vi tillse att det
blefve gjordt, så stort afseende på statens rätt, att man på denna
grund finge neka den enskilde att verkställa något, hvartill han dock
vore lagligen berättigad; och hvad som här gäller den enskilde, måste
äfven antagas vara giltigt för bolag.
För min del får jag mot sådana åsigter på det lifligaste protestera,
och jag måste gorå det så mycket mer, som här icke är fråga om
något af Konung och Riksdag grundadt monopol, utan skulle dessa
grundsatser göra sig gällande på administrativ väg. Staten har äfven
både post, jernvägar och telegrafinrättningar, och skulle sådana grund¬
satser, som grannlagenheten med afseende på dessa inrättningars pe¬
kuniära fördelar, blifva de bestämmande med hänsyn till, huru vida åt
den enskilde må medgifvas att utöfva sin lagliga och ingen förnär¬
mande verksamhet, så komme det ovilkorligen att leda till mycket god¬
tyckliga förhållanden. Det finnes ju konstitutionella rättigheter, hvari¬
genom den enskilde tillerkännes fri verksamhet. För min del hoppas
jag, att aldrig den dag skall komma, då något afseende på kronans
förmåner betager den enskilde skyddet för sådan hans verksamhet, som
i ett fritt land bör fritt få ega rum.
Herr vice talmannen: Den ärade talaren på stockholmsläns-
bänken yttrade, att hvad här i frågan blifvit anfördt vore ett uttryck
af det system, som anser den enskildes rätt vara det, som talar högst,
under det han för sin del ansåge, att statens rätt voro det, som
talade högst. Jag ber om ursäkt, om jag icke citerar hans ord orda¬
grant, såsom de folio sig; må hända uppfattade jag icke rätt alla hans
uttryck, men jag tror att jag icke citerat dem annorlunda än i det
syfte, hvari han uttalade sig. Enligt min uppfattning är det lagen,
som står öfver både statens och den enskildes intressen; det högsta
intresse staten kan hafva är att lagen vördas, och det vigtigaste för
den enskilde är, att lagen af regeringen iakttages och icke i statens
förmenta intresse utbytes mot godtycket. Då det enligt min tg,nke
i den föreliggande frågan är ådagalagdt, att det varit den enskildes
rätt att utöfva den verksamhet, som Konung och regering här med-
gifvit honom, skulle det äfven enligt min tanke hafva varit ett förnär¬
mande af hvad som för staten är det högsta, eller lagen, och den rätt,
som lagen gifver den enskilde, att vägra honom att utöfva denna rätt.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och det föredragna
memorialet lades till handlingarna.
Lördagen den 17 Mars.
33 N:o 16.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 26, i anled¬
ning af Eiksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående
verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1886.
§§ IS.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§§ i-o.
Lades till handlingarna.
§§ 7-10.
Kammaren biföll hvad utskottet hemstält och föreslagit.
§ 11.
Lades till handlingarna.
§§ 12-11-
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 15-
Lades till handlingarna.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 10 och 13 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 29, i anled¬
ning af väckta motioner i fråga om vården af enskildes skogar.
1 punkten. Lagförslag
ang. skyldighet
Herr Casparsson: Då tiden år så långt framskriden och jag för envälde
icke tänker yrka afslag på utskottets betänkande, utan blott vill fram-
ställa några anmärkningar mot utskottets motivering, skall jag fatta riket'alt
mig i största korthet. Jag anser nemligen den förhoppning, utskottet efter afverk-
uttalar, att enskilde skogsegare skola, utan att någon tvångslagstift- »ing sörja föl¬
ning inskränker deras fria dispositionsrätt, komma till insigt om nöd- sleo9satervaxt.
vändigheten af en förbättrad skogsvård, vara alldeles grundlös. Jag
stöder denna min uppfattning icke blott på hvad Kongl. Maj:t, Riks¬
dag, landsting och hushållningssällskap upprepade gånger uttalat, utan
äfven på hvad skogstjenstemän framhållit beträffande den nu rådande
öfverafverkningen och nödvändigheten af en skogslag. Men då, såsom
sagdt, tiden är långt framskriden, vill jag icke upptaga kammaren,
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 16. 3
N:0 16. 34
Lördagen den 17 Mars.
Lagförslag utan blott nedlägga min protest mot utskottets motivering, öfvertygad
'"för'enskilde som J8® ar’ frågan kommer åter och måste återkomma.
egare till skog Något yrkande bni .lag icke att gorå.
i vissa delar
af riket att Friherre von Krsemer: Då den föregående ärade talaren icke
Ilig sörja*ft®0^ nåSot yrkande- kan också jag inskränka mig till att anföra hvad
skogsåterväxt. jag kar att saga i mer förkortad form an jag annars hade ämnat, men
(Forts.) d^ kan uttryckte den förmodan, att frågan skulle återkomma, tror jag
och hoppas tvärt om, att han deri helt och hållet har misstagit sig;
jag. hoppas att detta skall vara den sista efterdyningen af det eviga
sträfvande, som riksdag efter riksdag, gång efter gång återkommit, att
försöka inskränka den enskildes fria dispositionsrätt öfver sin skog,
försök, hvilka dock lyckligtvis alltjemt visat sig vara förgäfves!
Motionären, herr Fredholm, säger, att han vid den riksdag, som
tog sin början den 15 januari 1887, väckt motion om inskränkning i
den enskildes dispositionsrätt öfver sin skog. »Men», fortsätter han,
»efter inhemtande af innehållet i de utskottsbetänkanden, som afgifvits,
dels med anledning af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1874 års
Riksdag, dels med anledning af herr Peterssons i Runtorp afgifna mo¬
tion år 1883, hvilka båda betänkande!! varit afvikande från Kongl.
Maj:ts förslag, nödgas jag här frångå mitt under förlidet år afgifna
yrkande o. v. v.»
Ja, 1883 års betänkande var då verkligen mycket »afvikande»,
ty det var rent afstyrkande!
Emellertid tycker jag af det anförda framgår, att den ärade mo¬
tionären år 1887 icke hade särdeles studerat litteraturen i frågan.
Han har dock nu gjort bot och bättring före väckandet af denna 'mo¬
tion, då han, såsom jag anfört, berättar, att han denna gång före
motionens väckande gått igenom åtminstone 1883 års lagutskotts be¬
tänkande. Jag kan icke underlåta att beklaga, att han icke utsträckt
sina studier äfven till domänstyrelsens den 26 maj 1885 afgifna ut¬
låtande, och till finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet den
5 november 1886 i anledning af sagda betänkande; antagligen skulle
han då helt och hållet hafva instält sin motion.
Jag kan icke annat än med lagutskottet finna, att det egentligen
icke behöfver anföras några andra motiv mot den föreslagna lagen än
de, hvilka sammanfattats i det af mig nämnda statsrådsprotokollet.
Den hufvudsakliga svårigheten med all lagstiftning rörande den
enskildes dispositionsrätt öfver skogen har alltid varit det, att det varit
omöjligt att bestämma sjelfva utgångspunkten. Det finnes icke något
af dessa förslag, som icke börjat första paragrafen med: »enskild jord-
egare vare pligtig att till skogsbörd bibehålla den egentliga skogs¬
marken. »
Jag hemställer till hvar och eu, som känner till den svenska sko¬
gens natur, huru vida det är möjligt att bestämma, hvad som är don
»egentliga skogsmarken». Jag tror till och med, att mången egendoms-
egare på sin egen mark icke skall vara i stånd att afgöra den frågan.
Man kan visserligen säga: dessa och dessa delar hafva af ålder blifvit
kallade storskogen eller något dylikt, och detta stycke har blifvit kalladt
kohagen eller någon annan hage, men någon skilnad i markens be-
Lördagen den 17 Mars.
35 N:o 16.
skaffenhet finnes nästan aldrig. I de s. k. »hagarna» har man någon Lagförslag
gång i tiden svedjat och derefter oupphörligt, som man säger, »buskat»,
d. v. s. borttagit det mesta af den uppskjutande barrskogen, så ^ {gare m’skog
björken blifvit förberskande; men marken är så godt som enahanda i vissa delar
som i de trakter, der barrskogen fått fortfara att råda, och bvilka man af riket att
kallar »skog». . _
Gå vi sedan till andra paragrafen, så lyder den: »sker utverkning
af skog å mark, som enligt föregående paragraf skall bibehållas till (Forts.)
skogsbörd;---». Men när man icke kunnat bestämma, hvad som
menas med den i första paragrafen nämnda »egentliga skogsmarken»,
sväfvar ju således uppenbarligen både denna andra paragraf och alla
de efterföljande helt och hållet i luften?
Jag tager mig dessutom friheten påpeka, att det vigtigaste, som
sannolikt nu för ökning af skogstillgången i vårt land kunde göras,
vore att så mycket som möjligt af det, som blifvit kalladt »hagmark»,
måtte till skog utläggas, ty allra största delen deraf är sådan, att den
icke, med nutidens åsigter om kreaturs uppfödande och utfodring, för-
tjenar att bibehållas såsom förhärjad skogsmark för att derpå några
veckor sommartiden svältföda boskap. Betet är nemligen der af så
ringa värde, att det vore mycket bättre, om, som sagdt, dylika områ¬
den kunde till skog utläggas och från betning fridlysas. Alla åtgärder,
som ginge i sådan rigtning, skulle dock komma att direkt motarbetas
genom en lag sådan som här åsyftats, hvarigenom skogsegaren icke
skulle blifva herre på all den del af sin egen mark, som kallas »skog»,
utan komma att stå under uppsyningsmännens kontroll. Det kunde
då hända, att desse en vacker dag funne sig vara af olika tanke med
skogsegaren angående någon åtgärd, som denne i bästa mening och af
omsorg för sin skog vidtagit. Dessa tillsyningsmän kunde då, med be¬
gagnande af sin officiella kommunala myndighet, på många sätt chika¬
nera eu skogsegare, helst om han icke alltid vid kommunalstämmor
otc. varit af samma tanke som de. Men icke vore detta rätta sättet
att få honom att utvidga den mark, som faller under benämningen af
»egentlig skogsmark».
Troligen komme han då tvärt om att rubricera
en stor del af det område, som nu kallas »skog», i stället som »hag¬
mark», då i alla fall i södra och mellersta Sveriges provinser den
största delen af den ifrågavarande marken redan är kringstängd. Ge¬
nom denna enkla åtgärd att kalla den hagmark och använda den till
betesändamål blefve han befriad från kontrollen.
Det är icke en småsak, mine herrar, denna fråga om hagmarken
i Sverige. Enligt officiella uppgifter kan skogsmarken uppskattas till
ett område af BO millioner tunnland. Deremot uppskattas impedimenta
och fjell m. m., »deri äfven inbegripet den ouppodlade betesmarken»,
till 40 millioner tunnland. Om man nu antager, att fjell och impedi¬
menta upptaga ungefär hälften häraf, återstå dock cirka 20 millioner
tunnland betes- och hagmark — och jag tror, att denna uppskattning
är låg —, af bvilka största delen till landets fördel och båtnad skulle
kunna utläggas till skog. Allt detta komme, såsom jag påpekat, att
direkt motarbetas genom införandet af en tvångslagstiftning i ämnet.
Jag tillåter mig här att ur en liten redogörelse för de af Göte¬
borgs och Bohus läns hushållningssällskap vidtagna storartade åtgär-
F:0 16. 36
Lördagen den 17 Mars.
Lagförslag derna för skogskulturen i det länet anföra några ord, som jag funnit
“ferwMide ®ärdeles tilltalande samt rakt gående på målet och talande i sak. För-
egare till skog tattaren säger nemligen: »Ett bland de mål för skogshushållningens
i vissa delar förbättrande inom länet, som man önskat ernå, har äfven börjat frarn-
af nket ait tråda såsom en frukt af hushållningssällskapets mångåriga och stor-
ning sörja förartade uppoffringar på detta område af dess verksamhet, i det ej obe-
skogsåterväxt. tydliga qvantiteter af trädplantor och skogstroll, som utdelats till all-
(Forts.) mänheten, manat till en förbättrad hushållning med de skogar, som
finnas, likasom till aktsamhet om do många små trädplantor, som af
naturens tysta och säkra verksamhet uppväxa, utan åtgärd af men¬
niskohand.»
Här komma de ord, på hvilka jag särskild! ville fästa kammarens
uppmärksamhet:
»Och dermed kan man påstå, att skogshushållningens grundval,
som är kärlek för skogen, börjat få rotfäste hos den stora allmän¬
heten.»
Detta är oj allenast väl och vackert sagd!, utan genomsant. Det
bästa sättet för att åstadkomma en bättre skogshushållning är utan
tvifvel vidtagandet af åtgärder, som inom hela landet sprida kärlek till
‘ skogen, och icke att motarbeta detta genom tillsättande! af kommu¬
nala tillsyningsman, som förstå litet eller intet. Jag talar om »kom¬
munala» tillsyningsman; tv herr Fredholms »förbättrade» lagförslag
beröfvar landstingen den rättighet, som i 1883 års reservation för dem
föreslagits, att tillsätta dessa uppsyningsman, som i stället, enligt herr
Fredholms mening, skulle väljas af de kommunala myndigheterna. —•
Jag hoppas derför af alla skäl, att, i enlighet med lagutskottets förslag,
herr Fredholms motion måtte få hvila i fred. Reqviescat in pace!
Herr Casparsson: Den föregående ärade talaren nämnde »kär¬
lek till skogen». Det är ett mycket vackert ord, men åtminstone be¬
träffande slättbygden känner jag så väl till denna kärlek hos allmogen
i allmänhet, att jag icke kan hafva mycket förtroende för framgången
af en metod att på grund af kärlek befordra skogens återväxt. Jag
bär icke några »vackra ord» att framkomma med, jag vill endast an-
- anföra några prosaiska yttranden, som myndigheterna afgifvit beträffande
flen hittills gjorda skogslagstiftningen. Angående Gotlandslagen, som
infördes redan 1869, yttrar Konungens befallningshafvande i fråga om
dess inflytande på afverkningen: »det har tydligen visat sig att denna
författning varit välgörande, ty derigenom har spekulationen att upp¬
köpa och kalhugga vissa skogsområden, som förut af skogsegare bedrefs
i stor skala, blifvit i betydlig mån hämmad; och till följd af de med¬
delade förbuden har ej mindre mången sågverksegare afskräckts ifrån
att, såsom hittills skett, planlöst sköfla sin skog, än äfven, der kon¬
trakt om. utverkning ingåtts, oftast intagits bestämmelser derom, att
skog under vissa dimensioner icke får afverkas.» Detta är mycket af¬
vikande. från de uttalanden, som från motståndarnes till skogslagstift-
nings sida skett, och bland hvilka motståndare jag räknar den före¬
gående talaren, som ifrigt motsatte sig norrbottenslagens utsträckning
till Vesterbotten. Beträffande norrbottenslagens verkningar säga veder¬
börande skogstjenstemän: »i följd af så väl den för dessa provinser
.37 N:0 16.
Lördagen den 17 Mars.
gällande skogslag som ogynsamma konjunkturer å trävarumarknaden Lagförslag
har emellertid öfverafverkningen aftagit»; och vederbörande i Jemtlands0^;^^
län föreslå norr- och vesterbottenslagens utsträckning äfven till dCSS&g^j.g till skog
distrikt. Vi se sålunda, att de lagstiftningsåtgärder, som redan vid- i vissa delar
tagits i detta hänseende, visat sig välgörande. af riket att
" Efter som jag har ordet, skall jag bedja att något närmare sörja för
ingå på frågan. Hvad landet i allmänhet beträffar, maste man, d& sj.0gSåterväxt.
man läser berättelserna om skogsskötseln, finna tillståndet ganska be- (j>orta-)
dröfligt; öfver allt egen öfver utverkning rum. Från alla delar af landet
förklara vederbörande skogstjenstemän, att så är förhållandet: i Norr¬
bottens och Vesterbottens lappmarksområden påginge_ visserligen ^ ej
någon öfverdrifven afverkning, men sådan har deremot inom dessa läns
kustland af gammalt egt rum; blott norrbottenslagen tiar gjort, att
öfverafverkningen under de sista åren aftagit. Inom Jemflanäs län
förklaras öfverafverkningen vara i tilltagande; i V esternorrlands och
Gefleborgs län vore den äfven i tillväxt. I bergslags distriktet, omfat¬
tande Kopparbergs, Vermlancls och Örebro län fortginge öfverafverk¬
ningen, mest i Vermlands och Örebro län samt södra Dalarne, jemväl
af yngre skog såsom pitprops i Vermland. Från östra distriktet^ om¬
fattande Vestmanlanäs, Upsala, Stockholms, Södermanlands, _ Öster¬
götlands ocli Gotlands län, meddelas, att afverkningeip vore större än
skogstillväxten, i synnerhet vid gynsamma virkeskonjunkturer. Uti
landets sydligare delar — vestra, Smålands och södra skogsinspeli-
törsdistrikten — påginge i allmänhet öfverafverkning, som jemväl om¬
fattade yngre skog till sparrar, pitprops och läkten, allt i don mån
konjunkturer och transportförhållanden vore i sådant afseende gyn¬
samma. Såsom man finner, eger i hela riket enligt skogstjenstemän-
nens uppgifter öfverafverkning rum, hvarför det vore en nödvän¬
dighet att häruti verka ändring genom särskild skogslagstiftning, som
af vederbörande föreslås på följande sätt: för Norr- och Vesterbottens
län behöfver icke något vidare göras, utom att man påyrkar blott för¬
bud mot afverkning af'växande ungskog. I Jemtlands län föreslås, så¬
som sagd!, införandet af norrbottenslagen; likaledes anses af vederbö¬
rande inom södra Norrlands distrikt, utom af förvaltarne inom tre revir,
sådant för detta område lämpligt. I bergslagsdistriktet förordas för¬
bud mot skogs afsalu från egendom förr än fem år efter köpet. ^ Inom
östra distriktet äro sex skogstjenstemän mot införande af särskild
skogslagsstiftning, men de öfriga föreslå en återväxtlag samt förbud mot
skogs afsalu från egendom före 5 eller 10 år efter köpet. Af vestra
distriktets 12 tjensteman finna endast 3 lagstiftningens ° ingripande
obehöflig!' och olämpligt; alla de andra äro för sådana åtgärder. I
Smålands distrikt anser endast jägmästaren i Kalmar revir en lag
obehöflig, men de öfrige 9 skogstjenstemännen föreslå olika åtgärder,
hvarigenom lagstiftningen skulle ingripa. Från södra distriktet, dit
Skåne, Halland och Blekinge räknas, besvaras frågan om lagstiftningens
ingripande af samtlige skogstjenstemännen jakande. Såsom man häraf
ser, har större delen af skogstjenstemännen ansett lagstiftningens, in¬
gripande af behofvet påkalladt. Nu säger lagutskottet, citerande ett
yttrande af dåvarande chefen för finansdepartementet, så lydande: »Då
de myndigheter, hos hvilka sakkunskap i detta ämne företrädesvis torde
N:o 16. 38
lördagen den 17 Mars.
Lagförslag vara, att finna, sålunda enstämmigt uttalat sig emot, att lagstiftningen
a’f%Senskilde skulle för närvarande vidare, än som redan skett, ingripa i den en-
egare till si0ffs|£ilöa skogshushållningen, har jag så mycket mindre skäl att tillstyrka
i vissa delar vidare åtgärder o. s. v.» Således skulle icke sakkunskap finnas hos
af nket att alla dessa, som yttrat sig för lagstiftningens ingripande? Jag är dock
»%^S«^vskyldis uPPlysa ~ ,och jag förmodar att detta yttrande stöder sig
skogsåterväxt. derpå , att ett möte föranstaltades i Stockholm i oktober månad
(Forts.) 1S84, vid hvilket möte skogsinspektörerna enstämmigt yttrade sig mot
då föreslagna lagstiftningsåtgärder. Om man läser protokollet vid detta
möte, gör det hela ett ganska sorglustigt intryck. Der framstäldes
först proposition, »huru vida särskilda utskottets åberopade förslag vore
antagligt», hvilken hesvarades med enhälligt nej. Derefter frågades, om
mötet gillade Kong! Maj:ts proposition till 1874 års Riksdag med för¬
slag till förordning angående enskilde skogsegares skyldighet att efter
afrakning _ sörja för skogsåterväxt, hvartill likaledes svarades nej. Då
föreslogs till antagande skogsstyrelsens sammanjemkningsförslag, hvilket
besvarades med enhälligt nej, och slutligen framstäldes förfrågan huru
vida något annat förslag till lagstiftning för enskilda skogar nu kunde
framläggas, hvarpå följde en öfverläggning, hvars resultat blef antagan¬
det af följande förklaring, »att lag för den enskilda skogshushållningen
icke kunde för våra förhållanden uppställas, hvarför lagstiftningen ej
heller numera syntes dem höra härutinnan ingripa». Och det är till
stor del samma myndigheter, som förut så godt som enhälligt med
fa undantag uttalat sig för det af lagstiftningen gjorda ingripandet.
Hvilken genomgående och för alla tider gällande humoristisk typ
har icke Holberg uppstält i »Markolfus», hvilken var fast besluten att
hänga sig, men icke kunde bestämma sig för i hvilket träd det skulle
ske. Här har nu landtbruksakademien med stöd af 19 hushållnings¬
sällskap år 1870 uttalat sig för nödvändigheten afen skogslagstiftning.
År 1874 framlade Kong! Maj:t med instämmande af samtliga lands¬
tingen ett förslag till skogslagstiftning. Första Kammaren antog det¬
samma i hufvud sakliga delar; Andra Kammaren’ antog också en skogs¬
lag, men, som besluten voro olika och Riksdagen inom några dagar
skulle åtskiljas, kunde en samman)emkning icke ega rum. Redan på¬
följande år afgafs af dåvarande skogsstyrelsen ett förslag till samman-
jemkning af de skiljaktiga meningarne, men sedan domänstyrelsen låtit
höra underordnade myndigheter, och dessa uttalat sig för nödvändig¬
heten af en skogslagstiftning, kom man vid ett möte mellan samtlige
skogsinspektörerne till det resultat, att en sådan lagstiftning vore eu
ren omöjlighet!
Att lagstiftningen är svår, måste hvar och eu medgifva; men när
det lyckats i andra länder, hvarför skall det vara omöjligt hos oss?
•lag är fullkomligt öfvertygad om, att ju längre man dröjer med att
införa en lagstiftning för de enskildes skogar, desto strängare måste
den en gång komma att genomföras. Man har visserligen invändt mot
/ antagandet af en sådan lag, att den alltid skall kunna kringgås; men
finnes det någon lag, som icke kan kringgås? Till och med grund¬
lagen kan ju kringgås. Derpå hafva vi nyligen haft exempel, då det
besynnerliga inträffat, att i en af de folkrikaste valkretsarne en person
lördagen den 17 Mars,
39 N:o 16.
blifvit utsedd till riksdagsman med endast en rost. Alla lagar kunna Lagförslag
kringgås, det är omöjligt att förekomma. °%r
Man bär vidare invända att lagen i alla fall icke kan förekommande %.Yu ‘skog
att skogssköfling eger rum. Ingen lagstiftning i verlden kan hindra, i vissa delar
att ofog, öfverträdelse!’ och brott begås, men den kan inskränka dessa. af riket att
Vi hafva en lag mot förfalskning och försnillning, men ändå se vie/ie’’
nästan dagligen i tidningarna förbrytelser af dylik beskaffenhet om -Ykogs&tYnåxt.
nämnas. Det kan icke förekommas; men skulle man taga bort lag- (Forts)
stiftningen härom, finge man se, hvilken verkan det skulle hafva, och
så förhåller det sig äfven med skogslagstiftningen. Min öfvertygelse
är, att vi måste lagstifta, och ju förr det sker, desto mindre stränga
bestämmelser kunna vi tillämpa.
Jag kan till slut icke neka mig nöjet att uppläsa, hvad en tysk
forstman yttrat om våra skogsförhållanden — ty i Sverige är man
mera böjd för att lägga vigt vid utländingens omdöme än våra egna
landsmäns. Han säger: »det är icke någon glädjande bild, jag här
upprullat öfver tillståndet i Sveriges skogar. Jag har visat huru många
moment förena sig att beröfva den af naturen så rikt utrustade halfön
hennes skönaste prydnad. En barbarisk skogsdrift, det lättsinnigaste
slöseri med trä och en otrolig likgiltighet för trädplantering förena sig
med ödeläggande naturkrafter att afkläda Skandinaviens stolta berg
deras skogar och göra vissa landsdelars beboelighet och odling tvifvel¬
aktig. Vi se här ett fritt, högt begåfvadt folk, som af all sin själ är
fäst vid hemmets natur, likväl oaflåtligen, blindt och skoningslöst, ar¬
beta på att ödelägga ett af de första och förnämsta vilkoren för sin
tillvaro». Så bedömer utländingen våra förhållanden, men vi sjelfva
äro fullkomligt likgiltiga. Man säger: nej, man kan icke lagstifta. Vi
få väl importera lagstiftare i så fall, när vi importera så mycket annat,
då vi icke inom landet kunna få några, som kunna lagstifta.
Då jag anser, att man icke kan på grund af enskild motionärs
framställning stifta lag i en så ömtålig och grannlaga fråga, utan att
framställning derom bör komma från Kong! Maj:t, kommer jag icke
att yrka bifall till motionen; jag instämmer i det slut, hvartill utskottet
kommit, ehuru jag icke kunnat undgå att ogilla motiveringen.
Friherre von Krsemer: Jag vill endast yttra några få ord.
Den siste ärade talaren har talat om Gotlandslagen, och att den
skulle hafva haft så välgörande verkningar. Besynnerligt förefaller det
mig dock då, att i fjor en af Gotlands egna representanter i Andra
Kammaren, herr Norrby, väckte en motion, i hvilken han begärde, att
300,000 kronor skulle såsom reservationsanslag för en gång beviljas
för inköp af skogsmark till bildande af kronopark på Gotland, för att
på exemplets väg verka till en förbättrad skogshushållning på ön, enär
den så kallade Gotlandslagen hittills alldeles intet uträttat.
Om man genomgår domänstyrelsens redogörelse för skogarne, finner
man, att mer eller mindre genomgripande åtgärder vidtagits i nästan
alla län för de enskilda skogarnes vård och förbättring, men, besyn¬
nerligt nog, från Vesterbottens och Norrbottens län, der de hafva eri
sträng skogslagstiftning, derifrån höres rakt ingenting af i den vägen!
Och från Gotland omnämnes, liksom endast för skens skull, att litet
N:0 16. 40
Lördagen den 17 Mars.
Lagförslag skogsfru utdelats. Låtom oss deremot so på förhållandet i Göteborgs
*ensiaJe"*00*1 ®°^lls ^n, der icke någon tvångslagstiftning finnes. Der användes
egare af sioi?un(ier år 1884, på enskildt initiativ, 1,417,400 stycken trädplantor och
i vissa delar 11,098 skålpund skogsfrö, hvarmed planterades en areal af cirka 4,000
af riket alt tunnland. För det löljande året finnes icke anförd planterad areal,
ning sörja förmen den torde icke vard mindre än det först anförda årets, emedan
skogsåteiväxtA& utdelades 2,004,000 stycken trädplantor och användes 5,220 kilogram
(Forts.) skogsfrö. I den lilla skrift jag nyss citerade redogöres i detalj för hvad
jag här summariskt anfört.
Den föregående talaren frågade, hvarför ej lagstiftning för enskild
skog skulle kunna införas lika väl hos oss som i andra länder. Skälet
dertill är det allbekanta, och proportionen mellan skog och annan
mark är himmelsvid! olika i Sverige mot i andra länder. Då utmar¬
ken i vårt land upptager 83,s 3 procent af hela landets ytvidd, uppgår
den i högre stående kulturländer till 20 å 30 procent.
I Tyskland, i öfrigt tvångslagstiftningens förlofvade land, äro dess¬
utom icke mindre än 70 procent af alla privatskogar fritagna från
hvarje band, 29 procent mer eller mindre underkastade statens tillsyn
samt endast 1 procent fullständigt stäld under öfvervakande.
Jag anhåller att fortfarande få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Då redan en ledamot af kammaren yrkat bifall
till lagutskottets betänkande i denna punkt, och jag icke har något
att tillägga till den förtjenstfulla utredning dåvarande statsrådet och
chefen för finansdepartementet lemnat till statsrådsprotokollet den 5
november 1886, hade jag måhända kunnat underlåta att begära ordet,
men jag har önskat, att med anledning af hvad eu talare på uplands-
bänken yttrade derom, att skogstjenstemän från skilda delar af landet
tillförene yttrat sig för eu lagstiftning i antydd rigtning, få erinra om
— något som äfven lagutskottets betänkande innehåller — att desse
skogsinspektörer vid sammanträdet i Stockholm under oktober månad
år 1884 slutligen utan någon meningsskiljaktighet förenat sig i det
utlåtande, att lag för den enskilda skogshushållningen icke kunde för
våra förhållanden uppställas, hvarför lagstiftningen ej heller numera
syntes dem böra härutinnan ingripa.
Talaren har antydt, att detta möjligen skulle hafva berott på
något slags tvekan hos desse tjensteman om sättet, huru man skulle
vinna det åsyftade målet. Jag tror icke, han har rätt i denna sin
uppfattning. Det har nog kommit sig deraf att, då dessa mest sak¬
kunniga personer, som finnas i landet, fått tillfälle att komma tillsam¬
mans och utbyta tankar i ämnet samt grundligt granska och väga
mot hvarandra skälen för och emot, de dervid funnit sig böra stanna
vid det resultat, hvartill mötet kom. Och detta tillerkänner jag den
största betydelse.
Nu kommer härtill att äfven domänstyrelsen slutit sig till detta
samt äfven landtbruksakademiens förvaltningskomité omfattat samma
åsigt, under framhållande att den ändamålsenliga skötsel, hvaraf sko-
garnes framtida bestånd betingades, kunde vinnas endast genom en
allmännare kännedom om skogarnes värde och betydelse samt rätta
vård. Härtill kommer slutligen, att Kongl. Maj:t enligt statsrådsproto-
Lördagen den 17 Mars.
41 N:0 16.
kollet flen 5 november 1886 godkänt dåvarande statsrådets och chefens Lagförslag
för finansdepartementet hemställan, att någon åtgärd
vidtagas.
antydt syfte®”3- stygghet
J ^ för enskilde
icke borde uu™5«. egare m shog
Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets betänkande i denna del. i vissa delar
af riket att
Herr Nyström: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag hade eSter
icke tänkt yttra mig i denna fråga, men när norrbottenslagen om-”’2“/“r
nämts flere gånger, och jag har deltagit i den komité, som förorsakat (Forts ^
denna lags tillkomst, ber jag att få säga några ord. Denna komité
afgaf sitt förslag för alla fem norrländska länen efter 2 års arbeten.
Komitén bestod af 7 personer, deraf två skogsinspektörer, och förslaget
uppgjordes med beräkningar, tagna inom alla socknar uti dessa län.
Det gick till en början icke igenom för mer än Norrbotten; men sedan
kom Vesterbotten och begärde samma lag. Nu tro flere, att det skall
blifva samma förhållande med Jemtland, så att äfven detta län vill
hafva denna lag, och jag tager må hända icke miste, om jag säger, att
det kanske icke skall dröja länge, innan Yesternorrlands och Gefieborgs
län skola komma och begära samma skyddande lag, ty der är redan
afverkningen så stor, att man från stora dimensioner börjar gå ner till
allt smärre och smärre. Om man ser närmare på förhållandena, skall
man således icke kunna betvifla, att öfverafverkning egen rum. Vid
sådant förhållande anser jag det erfordras en skyddande lag; ty jag
tror icke att skogen skyddas af kärlek, såsom någon framhållit. Det
är blott några få enskilde större skogsegare, som måhända göra sådant.
Vinstbegäret och behofvet ruinera skogen, och jag antager, att endast i
södra Norrland sker en öfverafverkning af minst 10 millioner träd mer
än den årliga tillväxten. Hvart skall det i längden taga vägen med
en sådan afverkning?
Då denna fråga nu förekommer här, vill jag uttala en bestämdt
motsatt uppfattning mot den andre ärade talarens, innehållande att
man utan tanke på framtiden kan behandla densamma. Jag tror, att
Riksdagen kommer att djupt beklaga, om den utan tanke på framtiden
låter afverkningen fortgå såsom nu sker. Jag älskar i allmänhet icke
intrång på friheten, men något måste väl i denna sak ändock göras.
Jag önskar blott, att kommande riksdagar icke ville taga och släppa
denna fråga så lätt, som den tyckes förefalla den nämnde talaren. Jag
har icke något yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes hvad utskottet i före¬
varande punkt hemstält.
2 punkten. Om inskränk■
ning i tiden
Herr Widmark, Olof: Herr grefve och talman, mine herrar\for uPPlat«Le
För åstadkommande af bättre skogsvård har utskottet här föreslagit, tingsrätt
att Riksdagen skulle i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta till skog.
utarbeta en lag i bestämdt syfte. Enligt min uppfattning leder dock
förslaget till raka motsatsen mot hvad dermed afsetts. Jag tror nem¬
ligen för min del, att dessa korta afverkningstider komma att leda till
förhastad skogsafverkning. Åtminstone föranledes jag af den erfaren-
Första Kammarens Prat. 1888. N:o 16. 4
N:o 16. 42
Lördagen den 17 Mars.
Om inskränk- het, jag har från den del af Norrland, som jag häst känner till eller
ning i tiden Qefiek01-gS län, att antaga att just den mångåriga kontraktstiden är
af “afverk-6 till skydd för skogen. Vid skogsrörelsens början i denna ort träffades
ningsrätt nemligen aftal med skogsegarne till största skogsvidden om afverknings-
tiii skog. rättigheter på 50 år med stor minimidimension för afverkningen. Just
(Forts.) derigenom har ungskogen blifvit skyddad, ty afverkningsrättsinnehaf-
vare hafva ej fått röra den till följd af kontraktet, och skogsegarne äro
tvungna lemna den i fred, enär den möjligen under afverkningstiden
kan uppnå omkontrakterade minimidimensioner. Det är att befara, att,
om afverkningstiden blir kort, skogsegaren, så snart afverkningstiden
gått till ända, är färdig träffa nya aftal och dervid sätta ned tumtalet
för tillåtna afverkningen tum efter tum, och på så sätt blir förslaget
icke till nytta utan till skada. Ju längre den verkliga besittningstiden
till skogen utsträckes, desto bättre, och helst borde man lätta på ban¬
den, som nu hindra skogsförvärf för all framtid; ty ju längre en pér-
son eger disponera öfver en skog, desto angelägnare är han att se till
den och vårda den.
På grund af hvad jag anfört, vågar jag på det bestämdaste yrka
afslag å utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats
afslag å hvad utskottet deri hemstält.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner, först på
godkännande af punkten och sedermera på afslag å utskottets hem¬
ställan, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner 2
röstar
Den, det ej vill, röstar
punkten i lagutskottets utlåtande n:o 29,
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
J a — 43 ,*
Nej — 31.
Föredrogos å nyo och godkändes lagutskottets den 10 och 13 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion
om tillägg till 31 § legostadgan;
43 N:0 16.
Lördagen den 17 Mars.
äfvensom samma utskotts den 13 och 14 innevarande mars hord-
lagda utlåtande n:o 32, i anledning af väckt motion om meddelande
af bestämmelser rörande klandertalan i fråga om verkstald delning åt
enskild utfarts- eller byväg. .
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 13 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning
af vackt motion angående sammanslagning af post- och telegrafverken:
och skulle jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Herr Adelsköld väckte eu motion, n:o 73, om användandet af de
medel, som inflyta genom tull på spanmål m. m. Denna motion biet
på derom framstäld begäran bordlagd.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.
Efter derom af friherre Barnekow gjord hemställan beslöts, att
bevillningsutskottets denna dag bordlagda betänkande n:o 6 skulle
sättas främst bland utskottsutlåtandena på föredragningslistan till nästa
sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Klingspor under
fjorton dagar från denna dag och herr Boström, x<ilip, under tiden
från och med den 19 innevarande mars till och med den 3 nästmstun-
dande april.
Herr trefven och talmannen hemstälde, att, enär föredragnings-
listan för dagen nu blifvit fullständigt genomgången, de utfärdade an¬
slagen till sammanträdets fortsättande på e. m. måtte fa nedtagas.
Denna hemställan bifölls.
In fidern
A. von Krusenstjerna.
Kammaren åtskildes kl. 3, o 8 e. m.
N:0 16. ii
Tisdagen den 20 Mars.
Tisdagen den 20 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.
# —11-
Justerades protokollet för den 13 i denna månad.
Herr Stråle väckte eu motion, n:o 74, angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelse,
innefattande förbud för enskilda personer att i vissa fall erbjuda sig
att ombesörja lokal postbefordran af slutna bref.
Denna motion blef på derom framstäld begäran bordlagd.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 6, i fråga
om användandet af riksbankens vinst för år 1887.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af riksdagens Första Kammare, berr brukspatron J.
0. Sundström sedan den 14 dennes är af sjukdom tills vidare hindrad
att infinna sig vid Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm den 17 mars 1888.
Hans Strandberg,
distriktsläkare.
Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
den 17 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen
med anledning af Hans Kongl. Höghet Hertigens af Gotland giftermål.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Adelskölds den
17 innevarande mars bordlagda motion, n:o 73, om användandet af de
medel, som inflyta genom tull på spanmål m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran föl¬
jande den 17 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen: bevill¬
ningsutskottets betänkande n:o 6, statsutskottets utlåtanden n:is 8 och
27, bevillningsutskottets betänkande n:o 5, lagutskottets utlåtanden
n:is 33 35 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5.
Tisdagen den 20 Mars.
45 N:0 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Smith under tre
veckor från den 22 och herr Sjöcrona under fjorton dagar från och
med den 23 i denna månad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöt kammaren,
att de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle upp¬
föras främst bland utskottsbetänkandena på föredragningslistan till
nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 3 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prat. 1888. N:o 16.
ö