RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Andra Kammaren. N:o 42.
Onsdagen den 25 April.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 innevarande april.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta bevillnings-
och lagutskottets betänkande n:o 1.
§ 3.
Till behandling förekom statsutskottets utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, om¬
fattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkten 2.
Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t före¬
slagit, att landshöfdingen i Kalmar län Gustaf Jakob Edelstam måtte
från och med månaden näst efter den, hvarunder han med pension
från civilstatens pensionsinrättning erhölle afsked från landshöfdinge-
embetet, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta fyllnadspension till så stort belopp, att detta tillsammans med
pensionen från nämnda inrättning komme att utgöra 6,000 kronor,
eller 3,600 kronor årligen, och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning måtte af Riksdagen bifallas.
Emot denna utskottets hemställan både reservation anmälts af
herrar J. Jonson i Fröstorp, vice talmannen S. Nilsson, J. Anderson
i Tenhult och Lasse Jönsson.
Angående
pension för
landshöfdin¬
gen G. J.
Edelstam.
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 42.
1
N:o 42.
2
Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående
pension för
landshöfdin-
gen G. J.
Edelstam.
(Forts.)
Efter föredragning af punkten anförde:-
Herr Anderson i Tenkult: Såsom det synes af betänkandet,
kar jag mot utskottets hemställan anmält min reservation. Af statsråds¬
protokollet synes, att personen i fråga ännu icke är mer än 56 år.
och således felas ännu 9 år, innan lian blir pensionsmessig. Det är
också uppgifvet och tillika styrkt, att mannen i fråga är krank, men
det är ju möjligt, att han kan blifva frisk igen. Jag anser derför, att
det är skäl att vänta ett eller annat är, innan man pensionerar
honom. Enligt upplysningar, jag fått, är mannen icke sängliggande
sjuk, utan han har en åkomma, som icke hindrar honom att deltaga
i en del af sina embetsgöromål. För öfrigt tror jag, att lands-
kamereraren och landssekreteraren i länet skulle kunna lika väl i Kalmar
län som på andra orter sköta de löpande och nödvändiga göromålen.
Ser man på förteckningarna öfver kamrarnes ledamöter, finner man,
att nära hälften af rikets alla landshöfdingar vistas här vid riksdagen.
Alla dessa afhålla sig således från tjenstgöring ungefär en tredjedel
af året, förutom den tid, hvarunder de taga sig ledighet dels genom
semester och dels på grund af sökt permission. Jag föreställer mig
också, att Kalmar läns invånare icke äro mer att beklaga än invånarne
i andra län. Jag tror för öfrigt, att Kalmar läns invånare gerna vilja
hafva sin landshöfding qvar, och att flertalet af dem i likhet med mig
önska, att landshöfdingen skall blifva frisk, så att han må kunna med
samma kraft som hittills sköta sina ansvarsfulla embetsgöromål. Då
jag har denna uppfattning, ber jag få yrka afslag å så väl Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets hemställan.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Med hänsyn till de magtpåliggande och ansvarsfulla funk¬
tioner, som en landshöfding har att fullgöra, är det naturligtvis för
allmänheten af synnerlig vigt och intresse, att innehafvare af dylika
embeten äro i besittning af fullt obrutna krafter. Och denna all¬
männa regel har ännu mer sin fulla giltighet, då det är fråga om ett
län, som är så vidsträckt och sammansatt af sins emellan så diver¬
gerande delar som Kalmar län. Landshöfding Edelstam träffades,
såsom kammaren vet, för ett par år sedan af ett slaganfall, och följden
deraf har blifvit, att, enligt hvad läkare intygar, hans krafter och
arbetsförmåga blifvit betydligt försvagade, och samme läkare säger,
att någon väsentlig och varaktig förbättring härutinnan icke inträdt
och ej heller är att för framtiden motse. Då landshöfding Edelstam
med känsla häraf, och ehuru ett afskedstagande skulle för honom
medföra ganska känbara ekonomiska uppoffringar — landshöfdinge-
lönen är nemligen 13,000 kronor jemte bostad, och pensionen deremot
utgör endast 6,000 kronor — sjelfmant anhållit att få afgå från sin
befattning med endast fyllnadspension från statsverket af 3,600 kronor,
hoppas jag, att kammaren måtte, i likhet med statsutskottets flertal
och med insigt om hvad det allmännas nytta krafvel- samt med hän¬
syn till landshöfding Edelstams föregående synnerligt förtjenstfulla
verksamhet, bifalla Kongl. Maj:ts framställning och ej genom ett af-
3
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
slag tvinga landshöfding Edelstam qvarstå vid sin befattning och söka
uppehålla densamma, hvilket, enligt hvad läkaren intygat, icke kan
ske utan fara för lifvet och hvad som ännu är qvar för honom af
helsa. På dessa skäl hoppas jag, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan.
Herr Daniels o n: Äfven jag skall anhålla om bifall till utskottets
förslag. Jag tror, att sådana skäl föreligga här, att det skulle vara
synnerligen härdt mot länet i fråga, om landshöfding Edelstam skulle
så att säga tvingas att stanna qvar såsom landshöfding. Från statsråds-
bänken hafva redan anförts de skäl, som tala för bifall till utskottets
förslag, och dessa skäl äro enligt min åsigt af den hufvudsakliga vigt,
att de icke kunna jäfvas. Ty det är alldeles gifvet, att om den före¬
slagna pensionen nu vägras, kan landshöfding Edelstam icke göra
annat än bibehålla sitt embete, tills han uppnått pensionsåldern,
hvilket inträffar först nio år härefter, och under tiden skulle detta
vidtomfattande län komma att sakna hvad som andra län hafva lyckan
att ega, nemligen en kraftfull styresman. Af dessa skäl bör denna
sak noga beaktas. Landshöfding Edelstam synes sjelf hysa den upp¬
fattningen, att det embete, han nu innehar, bör skötas af en frisk och
kraftig person; och då han ansett, att han icke har den kraft, som
för utöfvande af hans embete erfordras, kan jag icke finna annat, än
att det är mycket ädelt handladt af honom att vilja träda till baka.
Under förhoppning att kammaren vill låta Kalmar län komma i åt¬
njutande af samma förmån som andra län, yrkar jag derför, som
sagdt, bifall till utskottets förslag. Skulle herrarne deremot på allvar
sätta i fråga att indraga landshöfdingebefattningarna, skulle jag gerna
vara med om den saken. Men som en sådan uppfattning icke vunnit
någon synnerlig tillslutning, och det således för närvarande icke är
värdt att tänka på den saken, lärer väl nu icke vara annat att göra
än att bifalla Kong! Maj:ts proposition och utskottets förslag.
Den ärade reservanten yttrade, att man kunde låta landshöfding
Edelstams pensionerande anstå ett och annat år. Men hvad tjena!'
det till, sedan läkaren bestämdt förklarat, att hans helsa icke kan
blifva återstäld, och enda följden af ett afslag på Kongl. Maj:ts fram¬
ställning skulle blifva, att landshöfding Edelstam ser tiden an. Men
i sådant fall blefve det länet, som komme att vara i en undantags¬
ställning mot andra län. Ett godkännande af den nu gjorda fram¬
ställningen, som afser allenast beviljande åt landshöfding Edelstam af
fyllnadspension från statsverket, skulle dessutom för statsverket med¬
föra mindre uppoffring än om man . genom ett afslag derå tvingar
honom att bibehålla sitt embete, tills han blir pensionsmessig såsom
landshöfding, i hvilket fall fulla pensionen skulle komma att utgå från
indragningsstaten, och pensionskassan blifva derifrån befriad. Då ett
bifall till utskottets förslag sålunda ej kommer att medföra förlust för
statsverket, hoppas jag, att kammaren icke skall vägra att lemna det¬
samma.
Angående
pension för
landshöfdin¬
gen G. J.
Edelstam.
(Forts.)
Herr Anderson i Tenhult: Den föregående talaren åberopade
N:o 42.
4
Angående
pension för
landshöfdin¬
gen G. J.
Edelstam.
(Forts.)
Angående
pension åt
länsmannen
A. A. Moberg.
Onsdagen den 25 April, f. m.
som skäl för bifall till statsutskottets betänkande, att Kalmar län är
ett vidtomfattande och stort län. Ser man på egovidden, så är det
väl ett af de mindre. Ser man åter på folkmängden, finner man, att
denna i Malmöhus, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus, Östergötlands,
Vermlands och Skaraborgs län är betydligt större än i Kalmar län.
Således kan enligt min uppfattning hans uppgift i det fallet icke hålla
streck. Jag yrkar fortfarande afslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner enligt de olika yrkandena, biföll kamma¬
ren utskottets hemställan.
I punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en
af Kongl. Maj:t gjord framställning om pension för länsmannen Axel
Albert Moberg icke måtte af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Herr talman! Då länsman Moberg är så sjuk, att, enligt
läkares intyg, han icke vidare kan blifva i stånd att sköta sin tjenst;
och då hans sjuklighet räckt i 5 år, så ansåg sig Kongl. Maj:t böra
göra framställning om hans ställande på indragningsstat. Denna fram¬
ställning har emellertid blifvit afstyrkt af statsutskottet. För Moberg
sjelf kan det vara likgiltigt, hvilken utgång frågan får. Ty om
frågan afslås, så kommer han att fortfarande innehafva tjensten så¬
som länsman, till dess han om 5 år blir pensionsmessig; och under
tiden afstår han tjenstgöringspenningar och expensmedel till sin vikarie
men behåller lönen, 900 kronor, eller samma belopp, hvartill Kongl.
Maj:t föreslagit pensionen. Men det är, enligt hvad landshöfdingen i
länet framhållit, ingalunda likgiltigt för det allmänna och för ord¬
ningens upprätthållande, att länsmanstjensten, som redan under 5 år
uppehållits af vikarie, kommer att ytterligare under 5 år skötas på
samma sätt. Och det kan också blifva svårighet att få någon vikarie
emot endast tjenstgöringspenningar och expensmedel, då Moberg, så¬
som obotligt sjuk, icke kan tvingas att afstå något af lönen. Önskligt
vore således, att kammaren ville bifalla Kongl. Maj:ts framställ¬
ning.
Herr Persson i Stallerhult: Då kammaren i näst föregående
punkt lemnade sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
6,000 kronors pension åt landshöfding Edelstam, så kan jag icke
finna det vara lämpligt att nu, då det endast är fråga om 900 kro¬
nors pension åt en fattig otjenstbar länsman, afslå framställningen
derom. Jag får derför yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning och
finner det alldeles på sin plats, att kammaren handlar konseqvent i
dessa frågor.
Häruti instämde herr Fredholm.
Onsdagen den 25 April, f. m. 5 N:o 42.
Herr Anderson i Tenhult: Af statsrådsprotokollet synes, att Angående
mannen i fräsa är endast 60 år och således icke uppnått den ålder, pension åt
som är föreskrifven för att komma i åtnjutande af pension. Man ser a. a. Möberg.
der vidare, att han varit länsman i endast 8-| år, och han har således (Forts.)
äfven i denna del icke uppfylt de vilkor, som erfordras. Han har
förut haft arbete som skrifvare på länsmans- och kronofogdekontor
och äfven på landskontor, men såsom sådan lär han icke hafva rättighet
till pension. När han således icke nått den bestämda pensionsåldern,
har jag inom utskottet på afdelningen yrkat afslag å den gjorda fram¬
ställningen, liksom jag nu gör, och anhåller derför om bifall till ut¬
skottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen i ämnet slutad. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 4 och 5.
Biföllos.
Punkten 6. Angående
pensionsrätt
Kongl. Maj:t hade vidare föreslagit, att chefen för Sveriges ^lerigeT geo-
geologislca undersökning och de vid undersökningen anstälde geologer i0giska un-
måtte, den förre vid 65 lefnadsår och efter 35 års anställning i sta- dersökning
tens tjenst samt geologerna vid 60 lefnadsår och efter 30 års verk- och de vid
samhet vid undersökningen, ega att efter erhållet afsked komma i gen^anstålde
åtnjutande af pension å allmänna iudragningsstaten, samt att denna geologer.
pension måtte utgå för chefen med 5,000 kronor och för geologerna
med aflöningens hela belopp, derest denna utgjorde 3,000 kronor eller
derunder, men med 80 procent af aflöningen, om denna öfverstege
3,000 kronor, dock med iakttagande att den, som i årlig aflöning åt-
njöte öfver 3,000 kronor, men mindre än 3,750 kronor, undfinge pen¬
sion till belopp af 3,000 kronor.
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet
af chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen stjerna,
som yttrade: Hufvudsakliga skälet, hvarför statsutskottet ansett sig
böra afstyrka Kongl. Maj:ts framställning om pensionsrätt för chefen
för Sveriges geologiska undersökning och de vid undersökningen an¬
stälde tjenstemän, synes hafva varit, att, då anslaget till undersök¬
ningen ännu är uppfördt på extra stat, hela undersökningen skulle
vara af mera tillfällig beskaffenhet och derför framdeles kunna komma
att upphöra. Det är en sanning, att de för undersökningen nödiga
anslag ännu äro uppförda på extra stat, men deraf anser jag icke
följa, att undersökningen är af tillfällig beskaffenhet och kommer
att upphöra. Tvärt om antager och hoppas jag, att den geologiska
undersökningen allt framgent skall komma att fortfara. Dess upp-
N:o 42. 6 Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående gift är nemligen icke endast att verkställa en geologisk kartläggning
för^clwfenför v^rt ^anc* u*;an äfven, såsom instruktionen för detta embetsverk
Sveriges geo- angifver, att, med fäst afseende å berg- och jordarternas i de olika
logiska un- orterna betydelse i ekonomiskt hänseende, inhemta en möjligast full-
dersokning ständig kännedom om landets geognostiska beskaffenhet. Den geo-
undersöknin- undersökningen blir härigenom i tillfälle att kunna lemna ett
gen anstälde värdefullt biträde i det praktiska lifvet. Vi se hushållningssällskap
geologer, in. fl. allt mera taga undersökningens insigter och hjelp i anspråk, och
(Forts.) i samma mån, som bergs- och jordbruket utvecklas, i samma mån
ökas behofvet af dylikt biträde. Den geologiska undersökningen kom¬
mer derför, antager jag, att alltjemt fortfara, men då så är, har
Kongl. Maj:t icke kunnat inse något skäl, hvarför just undersöknin¬
gens tjensteman skulle sättas i sämre ställning än öfriga i andra em¬
betsverk, utan ansett, att de, i likhet med andra, borde, då de icke
längre kunna tjenstgöra, hafva sin ålderdom tryggad för nöd. Ett
annat skäl dertill är äfven, att om de icke få pensionsrätt, blir den
naturliga följden den, att de komma att qvarstå i verkets tjenst äfven
sedan deras krafter icke äro som förr. Följden deraf blefve då, att
arbetena verkstäldes af personel’, som dertill på grund af sin ålder
icke mera vore fullt lämpliga, men som till följd af samma sin ålder
hade nått den högsta för geologerna bestämda aflöning, hvilka förhål¬
landen åter ledde till, att de geologiska arbetena både försenades och
fördyrades.
Det är sålunda både billighet mot tjenstemännen och omsorg för
statens eget intresse, som föranledt framställningen, hvilken jag hop¬
pas måtte vinna understöd i denna kammare.
Vidare anförde:
Herr Danielson: De skäl, utskottet anfört för sitt afstyrkande
af den gjorda framställningen, finna herrarne lätt af betänkandet.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har deremot nyss
anfört några skäl, som han ansett vara tillfyllest för den begärda
pensionsrättens beviljande, men för utskottet hafva dessa skäl icke
varit tillräckligt öfvertygande, ty utskottet har ansett, att då de i
fråga varande tjenstemännen uppburo sina inkomster endast från extra
anslag, som årligen beviljades, borde de heller icke vara pensions-
berättigade. Jag kan icke erinra mig något fall, då Riksdagen be¬
viljat pensionsrätt under sådana omständigheter. För några år sedan
ifrågasattes _ väl från Kongl. Maj:ts sida att bevilja pensionsrätt åt
tjenstemännen vid folkskolelärarnes pensionsinrättning, men denna fram¬
ställning blef af Riksdagen utslagen på den grund, att dessa tjenste¬
man icke uppbure sin aflöning på ordinarie stat. Och denna uppfatt¬
ning, hvilken Riksdagen hittills konseqvent följt, ansåg utskottet, att
Riksdagen icke heller nu borde uti förevarande fäll frångå. Icke heller
torde af den omständigheten, att, som herr statsrådet och chefen för
civildepartementet nyss yttrade, den geologiska undersökningen komma
att framgent fortgå, deraf med nödvändighet följa, att den vid under¬
sökningen anstälda personalen skall pensioneras. En dylik åtgärd be-
7
N:o 42,
Onsdagen den 25 April, f. m.
tingas icke af dess arbeten. Att alla sträfva efter att komma in på Angående
pensionsstat, är förklarligt, det är för dem en loflig sträfvan. Men
lika lofligt är det från Riksdagens sida att söka förekomma dylika gveriges ge0.
försök i allt för stor utsträckning. logiska un-
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag. dersökning
J och de vid
Herr Nyström: På de skäl, som i denna fråga anförts från ^n^anstälde
statsrådsbänken, anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förevarande ' geologer.
framställning. _ (Forts.)
Så alldeles utan föregående exempel har det dock icke varit, att
Riksdagen beviljat pensionsrätt för personer, hvilka uppburit sina in¬
komster å extra stat, ty icke längre sedan än i går beviljade Riks¬
dagen pension åt t. f. föreståndaren för Skara veterinärinrättning
Holiing, oaktadt han aldrig varit ordinarie tjensteman, och litet längre
fram i detta betänkande finna vi, att utskottet tillstyrkt pension åt
nivellören Littke, som heller aldrig varit ordinarie tjensteman.
Jag har intet vidare att tillägga och har endast velat hänvisa till
dessa exempel.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Ivrusenstjernå:
Med anledning af ett yttrande från ölandsbänken derom, att det icke
skulle förekomma, att tjensteman, hvilkas löner voro uppförda på
extra stat, vore pensionsberättigade, vill jag fästa uppmärksamhet
derpå, att storskiftes- och afvittringslandtmätarne, jag tror år 1875,
tillförsäkrades pensionsrätt. Det å ordinarie stat uppförda anslaget
till skiften och afvittiingar, 68,000 kronor, är, såsom kändt, för ända¬
målet alldeles otillräckligt, och för desse tjenstemäns aflönande måste
derför det af Riksdagen å extra stat anvisade anslaget till fullföljande
af storskiftes- och afvittringsarbetena jemväl anlitas, hvadan deras
aflöning således utgår delvis från ordinarie och delvis från extra anslag.
Herr Anderson i Tenhult: Om man gång efter gång beviljar
pensioner till dem, som icke äro dertill berättigade, så skola dylika
ansökningar ofta upprepas med åberopande af föregående exempel i
liknande fäll. Man ser också af nionde hufvudtiteln, att Kongl. Maj:t
för vissa af dem, för hvilka begärts pension, anfört att deras före¬
trädare haft sådan, hvarför nuvarande innehafvarne äfven borde blifva
pensionsberättigade. När åttonde hufvudtiteln i går behandlades, hörde
man, att tvenne af kammarens ledamöter begagnade sig af samma
skäl, i fråga om pension åt t. f. föreståndaren för Skara veterinär¬
inrättning Holding och iustruktionssmeden derstädes Wiegandt. För
min del vill jag icke vara med om att gifva något på hand i detta
fall, utan anser, att de, som icke äro berättigade till pension, heller
ej böra tilldelas sådan.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan i före¬
varande punkt.
Herrar Börjesson och Bruse instämde i detta yttrande.
Herr Danielsou: Med anledning af herr statsrådets och chefens
N:0 42.
8
Angående
pensionsrätt
för chefen för
Sveriges geo¬
logiska un¬
dersökning
och de vid
undersöknin¬
gen anståide
qeoloqer-
(Forts.)
Angående
pension för
åtskillige
tjensteman
vid statens
jernvägsbygg¬
nader.
Onsdagen den 25 April, f. m.
för civildepartementet senaste yttrande, hvari han jemförde tjenste-
männen vid geologiska undersökningen med storskiftes- och afvittrings-
Jandtmätarne, vill jag blott erinra derom, att desse hafva kongl. full-
magt, som gäller för deras lifstid, hvaremot den förstnämnde per¬
sonalen icke innehar en sådan ställning, ty dess verksamhet i statens
tjenst är ju beroende af årligt beviljande af det till dess aflöning an¬
visade extra anslag. Det är således en väsentlig skilnad dem emellan,
och man kan då icke i detta fall säga, att de äro likstälda.
Herr Widström: För mig synes det principvidrigt att fastställa
pensionsrätt på ordinarie stat åt vissa tjensteman, hvilkas löner utgå
från extra anslag. Är det så, att de ändamål, för hvilka dessa tjenste¬
man äro anstälde, fortfara, bör man väl se till att deras löner blifva
uppförda på ordinarie stat, ty deraf blefve en sjelfkär följd, att deras
pensionsrätt äfven blefve ordinarie. Det exempel från i går, som här
anförts rörande den åt t. f. föreståndaren för veterinärinrättningen i
Skara beviljade pension, är ej jemförligt med det nu i fråga varande
fallet. Hofiings företrädare var ordinarie tjensteman, och det var
endast pågående omreglering af denna inrättning och den långa tid,
som dertill åtgått, som förorsakade att Hofling under sin tjenstetid
endast innehaft extra ordinarie anställning.
På dessa skäl anhåller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Herr talmannen gaf
propositioner å de yrkanden som förekommit, dervid utskottets hem¬
ställan af kammaren bifölls.
Punkten 7.
Bifölls.
Punkten 8.
På derom af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställ¬
ning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att en hvar af nedannämnde, vid
statens jernvägsbyggnader anstälde tjensteman måtte från och med
månaden näst efter den, hvarunder han entledigades från anställning
vid nämnda jernvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna indragnings-
staten årlig pension under sin återstående lifstid till följande belopp:
a) materialförvaltaren Bernhard Fredriksson......... 2,400 kronor
b) materialförvaltaren Gustaf Eeurlin................. 1,800
e) kassören Albert Beckmann................................. 1^500 ”
d) nivellören Otto Hjalmar Leonard Littke......... 1*500
och e) ombudsmannen Johan Olof Emil Gustaf Olai 2,500 ”
Utskottet, som ansåg att de sålunda äskade pensionsbeloppen skä¬
ligen borde nedsättas, hemstälde:
att Kongl. Maj:ts framställning måtte på så sätt bifallas,
att en hvar af nedannämnde, vid statens jernvägsbyggnader an¬
stälde tjenstemän må från och med månaden näst efter den, hvar-
9
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
under han entledigas från anställning vid nämnda jernvägsbyggnader,
åtnjuta från allmänna indragningsstaten årlig pension under sin åter¬
stående lifstid till följande belopp:
ci) materialförvaltaren Bernhard Fredriksson ......... 1,800 kronor
b) materialförvaltaren Gustaf Heurlin................... 1,500 „
c) kassören Albert Bechnann ................................ 1,000 „
d) nivellören Otto Hjalmar Leonard Littke............ 1,000 „
och e) ombudsmannen Johan Olof Emil Gustaf Olåt- .. 2,000
Efter föredragning häraf yttrade:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Jag är utskottet tacksam, för att det åtminstone till en viss grad
understödt den framställning, Kong!. Maj:t gjort om pension för åt¬
skilliga tjensteman vid statens jernvägsbyggnader, hvilka af ålder eller
sjuklighet icke kunna uppehålla sina tjenster; men jag kan icke annat
än beklaga, att utskottet ansett sig böra i icke oväsentlig män före¬
slå nedsättning på de begärda pensionerna. Skälet för nedsättningen
är enligt utskottets utlåtande, att dessa tjenstemän sjelfva icke med¬
verkat till sin framtida pensionering. Detta skäls innebörd förstår
jag icke, då inga andra tjenstemän bidraga till pensionering från all¬
männa indragningsstaten och desse tjensteman dessutom icke haft rätt
att inträda såsom delegare i någon pensionsinrättning, hvarken civil¬
statens eller jernvägstrafiktjenstemännens. Af deras lönebelopp torde
man icke heller kunna finna någon anledning till nedsättning i de af
Kongl. Maj:t föreslagna pensionsbeloppen. De i punkterna a, b, c och
d uppräknade tjenstemännen åtnjuta en lön, som uppgår till ej mera
än 3,600 kronor. Med den afiöningen kan man icke begära, att en
person med familj skall kunna göra besparingar för framtiden, och
ännu mindre är detta möjligt för dessa tjenstemän, som i allmänhet
befinna sig på flyttande fot och således icke hafva någon möjlighet
till extra förtjenst, utan äro hänvisade uteslutande till statens aflöning
för sitt uppehälle.
Utskottet har också uppgifvit såsom skäl för nedsättningen, att
åtminstone de flesta af dessa tjenstemän icke kunna anses vara af
sjukdom alldeles oförmögna att bidraga till sitt lifsuppehälle. Material¬
förvaltaren Fredriksson är 66 år gammal och till följd af obotlig kro¬
nisk rheumatism urståndsatt att genom arbete försörja sig och sin
familj. Näppeligen kan man om honom säga, att han kan, sedan hans
aflöning slutat, sjelf försörja sig och familjen. Beträffande material¬
förvaltaren Heurlin, så framgår redan af det läkarebetyg för honom,
som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition, att han i följd af sjuklighet är
föga tjenstbar. Men sedermera har han enligt nytt läkarebevis i fe¬
bruari månad detta år träffats af ett slaganfall och har derigenom
för all framtid blifvit oförmögen att sköta sin tjenst och af läkare¬
betyg för ombudsmannen Olai kan man se, att han lider af ryggmärgs-
lidande, som naturligtvis, i den mån denna sjukdom utvecklar sig, om¬
intetgör hans förmåga att bidraga till sitt uppehälle. Fredriksson har
vid 66 års ålder 33 tjensteår, summa 99 lefnads- och tjensteår. Hade
Angående
pension för
åtskillige
tjenstemän
vid statens
jernvägs¬
byggnader.
(Forts.)
N:o 42.
10
Angående
pension för
åiskillige
tjensteman
vid statens
jernvägs-
byggnader.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April, f. m.
han varit anstäld på ordinarie stat, något som varit omöjligt för tjenste-
männen vid statens jernvägsbyggnader, så skulle han vid 65 års ålder
med 35 tjensteår haft 3,000 kronor i pension. Kong!. Maj:t ansåg
sig emellertid icke böra af Riksdagen begära detta belopp, utan ned¬
satte det till 2,400 kronor. Att nu ytterligare nedsätta detta belopp
till 1,800 kronor, äfvensom de af Kongl. Maj:t för de öfriga af dessa
tjensteman begärda pensionsbeloppen, anser jag icke vara rigtigt hand-
ladt mot dessa. tjensteman, hviska dock väl och nitiskt fullgjort sina
åligganden.
Herr Anderson i Tenhult: Inom utskottsafdelningen så väl som
inom utskottet har man enats om att ioreslå de pensionsbelopp, som
i utskottets hemställan upptagits. För min del gjorde jag vid be¬
stämmandet af min mening en jemförelse mellan dessa pensioner och
hvad andra tjensteman åtnjuta, hvilka jag trodde hade ungefär samma
ställning som dessa; så har t. ex. förvaltaren vid fästningsintendenturen
i Stockholm icke mer än 1,440 kronor i pension. Regementsqvarter-
mästaren vid Svea lifgarde, förvaltaren på Marieberg och förvaltaren
vid Carl Gustafs gevärsfaktori hafva i pension lika mycket. Nu har
utskottet föreslagit, att materialförvaltaren Fredriksson skulle erhålla
1,800 kronor. Materialförvaltaren Heurlin är icke mer än 63 år gam¬
mal och har dock föreslagits att få 60 kronor mer i pension än de
tjensteman, jag förut uppräknat. För kassören Beckmann, som en¬
dast är 50 år gammal, har utskottet föreslagit 1,000 kronor. Icke är
väl detta så obetydligt. Het finnes många tjensteman med fästa löner,
som icke få högre pensioner. Kontors- och kassaskrifvare i riksban¬
ken hafva icke mera än 1,000 kronors pension. Enahanda är för¬
hållandet med nivellören Littke, som icke är mer än 42 år gammal;
och för ombudsmannen (Mai har utskottet tillstyrkt 2,000 kronor. De
af utskottet sålunda föreslagna beloppen äro sannerligen så rundligt till¬
tagna att vederbörande böra vara belåtna dermed, helst ingen af dem
är lagligen berättigad att få pension. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i denna punkt.
Herr Andersson i Löfhult instämde häruti.
Herr Daniel son; Man är i allmänhet ense om, att denna
hufvudtitel är synnerligen svår att behandla. Det finnes nemligen
inga bestämda gränser vid besluten i dessa frågor, de bero endast på
huru pass barmhertig eu hvar vill vara.
Utskottets förslag i denna punkt härleder sig deraf, att man inom
såväl utskottsafdelningen som inom utskottet var ense i det omdömet,
att de af Kongl. Maj:t föreslagna pensionsbeloppen kunde nedsättas.
Man ville hjelpa men med något mindre belopp. Visserligen äro några
af ifrågavarande personer hemsökta af hårda och svåra sjukdomar.
Men beträffande andra har det icke visats, att de för framtiden äro
oförmögna till arbete; och derför ansåg man, att pensionerna kunde
jemkas. Utskottet både får och kan, der omständigheterna sådant
föranleda, jemka på begärda anslag. Utskottet har i detta fäll gjort
11
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
sill pligt; och kammaren får sedan handla, som den finner för godt.
För min del yrkar jag emellertid bifall till utskottets förslag i denna
punkt.
Herr A. Huss: Det- vigtigaste skälet, som statsutskottet anfört
för nedsättning af de utaf Kongl. Maj:t för dessa tjensteman begärda
pensionsbelopp, är, att de flesta af dem icke kunna anses vara af sjuk¬
dom alldeles oförmögna att bidraga till sitt lifsuppehälle. Men hvad sär¬
skilt angår materialförvaltaren Heurlin har han, såsom herr stats¬
rådet och chefen för civildepartementet nyss upplyst, för ungefär två
månader sedan träffats af slag, hvaraf följden blifvit, att han är icke
endast oförmögen att vidare sköta sin tjenst, utan äfven urståndsatt
skaffa sig någon annan sysselsättning för sitt uppehälle. Men icke
nog dermed. Den sjukdom, hvarunder Heurlin ligger slagen, är af
den sorgliga beskaffenhet, att den kräfver en mer än annars svår och
besvärlig sjukvård, som han måste köpa med stora uppoffringar af sin
för öfrigt icke allt för rikligt tillmätta pension. Då sålunda utskottets
skäl för nedsättning af denna pension icke längre finnes till, och ut¬
skottet icke anfört annat skäl derför, så blir följden deraf, att Riks¬
dagen saknar skäl att nedsätta det af Kongl. Maj:t för Heurlin be¬
gärda pensionsbeloppet. Jag erkänner visserligen, som Herr Daniel-
son nyss påpekade, att statsutskottet vid behandlingen af denna hufvud-
titel måste förfara med synnerlig omsorg för att icke utsätta sig för
vådan att låta känslan tala mer än förståndet, men å andra sidan
måste erkännas, att hvarken statsutskottet eller Riksdagen någonsin
visat sig obevekliga, då bevekande omständigheter, såsom bär är fallet,
förelegat. Jag yrkar derföre bifall till Kongl. Maj:ts proposition, åt¬
minstone beträffande Heurlin.
Herr Anderson i Tenhult: En föregående talare nämnde, att
materialförvaltaren Heurlin för omkring två månader sedan träffades
af slag, så att han för all framtid är oförmögen att sköta sin tjenst.
Så snart det är fråga om en tjensteman, som blir sjuk, så tror man
alltid, att han icke skall kunna bli frisk igen, och genast skall han
uppföras på indragningsstaten. Men då man nu för tiden på lands¬
bygden oupphörligt hör klagomål öfver tjenstemännens höga löner och
pensioner, så frågar jag, om det icke kan vara skäl att något ned¬
pruta pensionerna åtminstone i de fall, der det är fråga om personer,
hvilka icke äro pensionsberättigade.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Danielson: Med anledning af det yrkande, som gjorts an¬
gående beviljandet af pension åt materialförvaltaren Heurlin, ber jag
få upplysa, att till utskottet öfverlemnats nytt läkarebetyg jemväl för
ombudsmannen Olai, utvisande, att äfven hans helsa på senare tiden
väsentligen försämrats. Jag vill med anledning häraf uttala den upp¬
fattning, att, om kammaren beviljar den af Kongl. Maj:t begärda pen¬
sionen åt materialförvaltaren Heurlin, den bör äfven göra detsamma be¬
träffande Olai. Jag bär nämnt detta, emedan det äfven beträffande
Angående
pension för
åtskillige
tjensteman
vid statens
jernvägs-
byggnader.
(Forts.)
N;o 42.
12
Angående
pension för
Tcassören
m. in.
K. Söder-
holm.
Onsdagen den 25 April, f. m.
den sistnämnde förekommit bevekande omständigheter, sedan Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet inkom till Riksdagen. Besluter kammaren
bifalla Kongl. Majrts proposition för herr Heurlin, så synes mig kam¬
maren rättvisligen böra göra så för herr Olai.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter det herr
talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de i fråga om de
särskilda momenten gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkten 9.
Under mom. a) hemstälde utskottet, att en af Kongl. Maj:t gjord
framställning om pension åt kassören och bokhållaren i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen Karl Söderholm måtte på det sätt af Riks¬
dagen bifallas, att Riksdagen ville medgifva,
a) att åt kassören och bokhållaren Söderholm finge å allmänna
indragningsstaten uppföras en årlig pension till belopp af 2,000 kronor,
att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder han från
sin nu innehafvande befattning erhåller entledigande, dock att, derest
Söderholm framdeles skulle erhålla anställning å rikets stat, hans
pensionsbelopp skulle minskas med ett belopp, motsvarande den nya
aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp,
upphöra att utgå,
I fråga härom anförde:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Herr talman! Jag anser mig pligtig att äfven vid denna
punkt något litet upptaga kammarens tid.
Till följd deraf att tillsynen öfver statens jernvägsbyggnader
kommer att enligt Kongl. Maj:ts af Riksdagen godkända framställning
öfverflyttas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till jernvägstrafik-
styrelsen, blifva de befattningar, som Söderholm och Forsberg inne¬
hafva i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen öfverfiödiga, och komma att
indragas. Några platser för dem finnas icke i trafikstyrelsen; och
de mista således utan eget förvållande anställningar, som de innehaft
i mer än trettio år och alltid skött till sina förmäns belåtenhet. Under
sådana förhållanden kräfver ju billigheten, att de erhålla någon er¬
sättning för att de sålunda komma att skiljas från sina tjenster.
Detta erkänner äfven utskottet, då det i viss mån tillstyrkt bifall till
Kongl. Maj:ts framställning, men äfven här har utskottet föreslagit
en nedsättning af de utaf Kong). Maj:t begärda pensionsbeloppen.
Hvad Söderholm angår, har det föreslagna pensionsbeloppet nedsatts
från 3,000 kronor, som Kong!. Maj:t begärt till 2,000 kronor. Det
synes mig dock, som om statsutskottet icke här vid lag handlat i full
konseqvens med sitt förfärande i en förut afgjord pensionsfråga. I går
godkände denna kammare eu framställning af utskottet under 8:de
hufvudtiteln angående pension åt tillförordnade föreståndaren vid
Onsdagen den 25 April, f. m. 13 N:o 42.
veterinärinrättningen i Skara, lektor Hofiing. Mig synes att här före¬
ligga alldeles analoga fall. Denne lektor skall lika som Söderholm
skiljas från sin plats, derför att tjensten skall indragas såsom icke
vidare behöflig. Lektor Hofiing har sin anställning blott på förord¬
nande, så ock Söderholm. Lektor Hofiing har tjenstgjort i 34 år,
Söderholm äfven i 34 år. Men här upphör likheten. Ty för lektor
Hofiing, hvilkens lön är 4,000 kronor, föreslog statsutskottet en pension
af 2,500 kronor; medan åt Söderholm, hvilkens lön utgör 4,500 kronor,
föreslås icke ens 2,500 kronor utan allenast 2,000 kronor. Härut¬
innan har utskottet icke varit konseqvent och deri finner jag ytter¬
ligare ett skäl, hvarför kammaren torde böra bifalla Kongl. Maj:ts
framställning och bevilja den pension, Kongl. Maj:t föreslagit.
Herr Anderson i Tenhult: Inom så väl afdelningen som utskottet
var man ense om att för kassören och bokhållaren Söderholm föreslå
eu årlig pension af 2,000 kronor, och man ansåg, att detta icke var
så obetydligt, när mannen i fråga icke är mer än 56 år. Han kan
ju öfverflyttas till ett annat område och der tjenstgöra för statens
räkning eller ock egna sin tid åt enskild verksamhet. På dessa grun¬
der ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. b).
Bifölls.
Punkten 10. Angående
pension för
På derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att rektorn L.
vid allmänna läroverket i Malmö Carl Ludvig Wåhlin måtte från
och med den 1 maj 1889 under sin åserstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 4,000 kronor, men hem-
stälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
måtte af Riksdagen bifallas.
I en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar frih.
B. A. Leijonhufvud och P. J. von Ehrenheim yrkats, att årlig pension
till belopp af 3,600 kronor måtte för rektorn Wåhlin beviljas.
Efter ärendets föredragning lemnades ordet åt
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg,
som yttrade: Det slut, hvartill utskottet kommit i denna punkt, synes
mig vara alltför strängt och äfven föga sammanhängande med de
slut, till hvilka utskottet kommit i vissa andra, denna fråga liknande
fall. Skälen hvarför utskottet kommit till detta för rektor Wåhlin
ganska hårda resultat, är, att “tillfredsställande utredning saknas om
och i hvad mån rektor Wåhlin, hvilken såsom rektor vid allmänna
läroverket i Malmö icke innehar ordinarie anställning i rikets tjenst,
bör vara till pension berättigad", och säger utskottet: “utskottet finner
Angående
pension för
kassören
m. m.
K. Söder¬
holm.
(Forts.)
N:o 42.
14
Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående vid sådant förhållande så mycket mindre anledning att tillstyrka bifall
rektorn C°L ^ Kongl. Majcts i frågan gjorda framställning, som rektor Wåhlin i
Wåhlin. s’u berörda rektorsbefattning åtnjutit betydliga inkomster, vida öfver-
(Forts.) stigande den vanliga lönen för eu rektor. “
Hvad nu först utredningen beträffar, så, ifall den redan lemnade
utredningen skulle i någon mån anses otillfredsställande, skall jag
anhålla att få göra den erforderligt tillfredsställande. De upplys¬
ningar, som behöfva gifvas, finnas nemligen redan att läsa i statsråds¬
protokollet, och hvad som vidare kan anses af vigt att nämnas skall
jag försöka att framlägga.'
Rektor Wåhlin har tjenstgjort vid statens läroverk allt ifrån det
han började inträda i skolans tjenst, och det gjorde han tidigt.
Redan 1850 började han sitt arbete vid dåvarande katedralskolan i
Lund. Detta arbete, för hvilket han fått uppbära de bästa vitsord,
visade, att man i rektor Wåhlin hade en man, som kunde användas
i ansvarsfullare värf. Han utnämndes också år 1866 till rektor vid
folkskolelärareseminariet derstädes. Denna tjenst skötte han så, att
han af Kongl. Maj:t förklarades kompetent till lektorsbefattningen,
hvarefter han inträdde såsom sådan i tjenstgöring vid högre elementar¬
läroverket i Lund, der han kort derpå utnämndes till rektor. Såsom
rektor innehade han visserligen icke någon fast tjenst, och den tid,
under hvilken han såsom ordinarie innehade lägre tjenster ligger
temligen långt aflägsen; men det är dock samme man, som med
samma utmärkta förmåga skött sina åligganden vid dessa läroverk
under hela tiden.
En sådan förmåga måste dock förr eller senare naturligen komma
i aftagande, och jag tager för gifvet, att så äfven här har skett eller
snart kommer att ske. Nu vill man likväl neka honom all pension
vid hans afgående på grund deraf, att han icke för närvarande inne¬
har ordinarie befattning; men det gläder mig att kunna påminna
kammaren derom, att så väl statsutskottet som kammaren sjelf helt
nyligen frångått denna princip. Jag hörde i går här i kammaren af
en statsutskottsledamot sägas, att de små pensioner, som tilldelats
båda lärarne vid Skara förra veterinärinstitut borde anses såsom en
god gåfva, oaktadt de vore små, emedan dessa män såsom icke ordi¬
narie egentligen icke hade rätt till någon pension. Likväl ingick
kammaren på statsutskottets tillstyrkan att gifva dem dessa pensioner,
och nyss hörde jag, att på samma sätt pension beviljades eu tjenste¬
man, som icke heller innehade ordinarie tjenst.
Hvad skäl kan väl nu finnas att icke alls gifva någon pension
åt en man, snart 70 år gammal, som hela sin tid nedlagt sitt arbete
i skolans tjenst, såväl folkskolans som det högre elementarläroverkets?
Jag kan icke finna, att statsutskottet här har handlat konseqvent,
och jag är fullt öfvertygad derom, att statsutskottet är af alldeles
samma åsigt.
Men bär kan möjligen finnas ett annat skäl till vägran af pension,
än det i utlåtandet anförda. Ett besynnerligt förhållande med af¬
seende å afiöningen eger rum vid Malmö läroverk, i ty att rektorn
der är betydligt högre aflönad, än andra likstälda rektorer. Men
Onsdagen den 25 April, f. m. 15 N:o 42.
nu är icke alltid sagdt, att till följd af eu under många år uppburen Angående
högre lön man vid afskedstagande! lagt ihop någon förmögenhet, och pension för^
jag tror mig veta, att så är fallet här. Af den stora lönen lär just 16
icke synnerligen mycket qvarstå för den tid, som försynen ännu kan (Forts.)
lemna rektor Wåhlin att lefva. Men icke har jag funnit att Riks¬
dagen någonsin vägrat pension åt personer, hvilka till och med erkändt
innehafva en ganska betydlig förmögenhet, ja äro kapitalister, och
detta bör heller icke framhållas såsom ett skäl. Att en förmögenhet
skulle hafva kunnat samlas på grund af en hög aflöning, det kan
än mindre vara något skäl, om denna förmögenhet icke är samlad.
Såsom skäl för afslag hade det kunnat vara, att mannen i fråga
lefvat slösaktigt, att han sysslat med spekulationer, och icke skött
sin tjenst, såsom han bort göra; men hvem kan komma fram och
säga detta om rektor Wåhlin?
Det fins möjligen ock ett annat förhållande, som inverkat på
utskottet och som jag tror mig hafva skäl att nämna något om. Det
är det egendomliga förhållandet med denna lön. Jag har nu visser¬
ligen häruti glömt bort en massa detaljer, men i början af 1870-talet
sysslade jag med att få reda på, huru denna lön uppkommit, och om
det var möjligt att på något sätt minska den, så att den blefve
jemnstäld med öfriga rektorslöner, och efter grundlig undersökning
befans, att Kongl. Maj:t visserligen kunde för rektors i Malmö aflö¬
ning sätta ett bestämdt belopp, icke öfverstigande lönen för andra
rektorer, men att det som då blefve öfver, kunde på inga vilkor
komma svenska statsverket till godo, utan måste öfverlemnas till det
danska. Under sådana förhållanden tror jag icke det kan skada,
om det fins eu lärareplats, som är så synnerligen väl aflönad, att
vid den någon synnerligen förtjent man inom skolväsendet der kunde
finna sin rikliga utkomst, och jag finner, för min del åtminstone,
icke något skäl att, på det rektorslönen i Malmö måtte blifva jemn¬
stäld med alla andra, man skulle årligen öfverlemna öfverskottet till
ett annat land.
Jag har ansett mig böra nämna detta, och då, enligt hvad stats¬
kontoret uppgifvit och hvilket kan konstateras, rektor Wåhlin, om
han stannat på sin ordinarie plats, nu skulle haft 4,500 kronors lön
och således varit berättigad till, såsom statskontoret säger, 4,000 kronors
pension, så hemställer jag till kammaren, om det är skäl att icke
lemna honom någon pension alls; och jag vågar derföre hemställa till
kammaren, att den ville förena sig med reservanterna från första
kammaren och gifva rektor Wåhlin den mindre pensionen, som der
är föreslagen, nemligen 3,600 kronor.
Vidare anförde:
Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Då det är fråga om
att bestämma löner och pensioner åt tjenstemän, får man ofta i denna ■
kammare höra, att dessa tjenstemän hafva under sin ungdom upp¬
offrat mycken tid och mycket penningar för att blifva kompetente
att sköta den syssla, som de slutligen fått. Af de upplysningar, som
N:0 42. 16 Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående erhöilos inom utskottsafdelningen, inhemtadés emellertid att rektor
rektorn C°L .^^lin icke tagit någon högre examen än studentexamen. Jag vill
Wåhlin. icke betvifla denna uppgift, utan tror, att den är rigtig. Jag vill
(Forts.) icke heller härmed hafva sagt, att rektor Wåhlin icke varit lämplig
att sköta den syssla, han innehar, etc. Då han fått förtroendet der¬
till utan att hafva tagit någon högre examen, har han utan tvifvel
till allmän tillfredsställelse förrättat sitt kall. Jag vill således inga¬
lunda lasta honom derför, att han icke aflagt annan examen än student¬
examen.
Men det har vidare blifvit upplyst, att mannen i fråga innehaft
rektorsplats i Malmö under en tid af 18 år, likasom att hans aflöning
under denna tid utgjort 15—16—17,000 kronor om året. Om man
tager 16,000 kronor i medeltal för dessa 18 år, skulle således hans
aflöning under denna tid uppgått tillsamman tid 288,000 kronor.
En person, som i hans ställning på så kort tid åtnjutit en sådan
aflöning, borde väl hafva afsatt något, så att han ej skulle behöfva
komma och tigga staten om pension. Herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet upplyste väl, om jag fattat hans yttrande
rätt, att mannen i fråga icke samlat någonting eller fått något öfver
af den stora lön, han åtjutit; men efter min uppfattning kan detta
förhållande icke åberopas såsom skäl för att gifva honom pension.
Det kan tvärt om gälla såsom skäl för afslag; och anhåller jag för
min del om bifall å utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Danielson: Med anledning af hvad herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet anfört vill jag be att få säga
några ord.
Det är ingen, som vill bestrida, att personen i fråga är en för¬
måga. Ingen har motsagt det; han är nog eu mycket framstående
man, ty man har ju i dagarne sett, att han fått rätt stort antal
röster till en mycket mer framskjuten plats än den han för när¬
varande innehar. Man kan således antaga, dels att hans verknings¬
kraft ännu står honom till buds, dels ock att han besitter en i det
fallet framstående förmåga.
Jag vill nämna för kammaren, att detta lilla ärende rätt mycket
sysselsatt utskottet. Yi tillkallade en fackman, numera aflidne rektor
Schotte, för att höra honom i denna fråga, emedan han naturligtvis
var väl förfaren deri. Vi kommo då till det resultat, att förslaget
om (samma pension för rektor Wåhlin som för lektorer i allmänhet
ej kunde motiveras. Man kunde icke anföra något skäl, som talade
för eu sådan uppfattning, och huru vi än sågo frågan, kunde vi icke
komma till någon annan åsigt. Derför stannade utskottet också vid
den hemställan, som nu föreligger, nemligen om afslag. Man ansåg,
att en framställning sådan som denna egentligen ej borde byggas
uteslutande på den omständighet, att mannen, om han sutit qvar på
sin lektorsplats, varit likstäld med den och den. Här föreligger det
faktum, att han blifvit befordrad till en annan mycket mer inkomst¬
bringande befattning, och herr statsrådet har ju sjelf sagt, att rektor
Wåhlin haft en synnerligen riklig aflöning o. s. v. Det är detta man
17
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
velat påakta, och man har tillika ansett, att då personer komma till
Biksdagen och begära pension, bör i främsta rummet den omständig¬
heten tala, om den pensionssökande haft knapp aflöning och för den
skull haft svårt att draga sig fram. Här föreligger icke ett sådant
förhållande. Det har ej heller sagts, att mannen i fråga är medellös;
det har ej ens varit tal om hans ekonomiska omständigheter. Jag
vill hoppas, att de tvärtom äro rätt goda. Men derför har också
det vanliga stora skälet för pensions beviljande fallit bort. Man kan
ej säga, att denne man sutit i knappa aflöningsvilkor, utan han har
tvärtom haft en synnerligen god aflöning och rikliga inkomster, hvilket
ock vitsordats från statsrådsbänken.
Under dessa omständigheter har man trott, att den fullständiga
utredning icke föreligger, som berättigade till bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, och då, såsom jag nämnt, man icke kunnat få ett hållbart
skäl för, att han skulle få samma pension som en lektor i allmänhet,
har utskottet icke kunnat komma till annat resultat än det, som
föreligger.
Af dessa skäl tror jag, att kammaren kan bifalla utskottets för¬
slag. Det är visserligen sant, att två ledamöter från första kammaren
reserverat sig deremot. Men herrarne böra också erinra sig — och
defc är mycket betecknande — att de öfriga tio ledamöterna från
Första Kammaren varit ense med denna kammares samtliga utskotts-
ledamöter, hvarför jag tänker, att ansvaret ej blir alltför betungande
för denna kammare, om vi våga oss på ett bifall till utskottets förslag.
Jag yrkar derföre bifall till utskottets hemställan.
Herr Herslow: På de anmärkningar mot Kongl. Maj:ts förslag
i föreliggande punkten, som blifvit framsfälda af de båda siste talarne,
tillhörande statsutskottet, anser jag att i sjelfva verket svar i hufvud¬
sak och fullständigt svar redan från statsrådsbänken blifvit gifvet
Der visades, hurusom en man af framstående förmåga, så framstående,
att man i visst fall funnit sig berättigad och befogad att för honom
eftergifva de kompetensfordringar, som ställas på öfriga män inom
likartade statens verk — ett eftergifvande, som efter min uppfattning
talar högre för mannens verkliga arbetsduglighet och förut presterade
arbete än något betyg — huruledes en man af så framstående för¬
måga och jag tillägger af lika framstående karakter har utfört ett
långt och hedrande lifsarbete på ett af statens vigtigaste kultur¬
områden, skolans. Han har under denna tid varit inne och verkat
på skolans alla gebit, verkat för folkskolan på en af dess vigtigaste
punkter genom att fostra icke folkskolans barn utan dess lärare, han
har såsom lärare varit anstäld vid de stora elementarläroverken i
Lund och Malmö och slutligen såsom styresman för det sistnämnda.
På alla dessa platser har han visat sig vara en karl af ovanlig kraft
och af ovanligt allvar med eu uppfattning af pligt, som jag skulle
önska vore allmän både i skolans, i kyrkans och i statens tjenst.
Men han har med tanken uteslutande fästad vid och upptagen af sin
verksamhet en gång begått hvad jag skulle vilja kalla ett praktiskt
fel, ett ekonomiskt förbiseende. Han har nemligen icke beräknat,
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 42. 2
Angående
pension för
Telefoni C. L.
Wåhlin.
(Forts.)
N;o 42.
18
Angående
pension för
rektorn C. L
W&hlin.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April, f. m.
att den mark, han en gång lemnade, var stadigare att stå på än
den, på hvilken han gick in. Jag tror att han icke ens sjelf märkte,
' eller, om han märkte det, icke skänkt ett ögonblicks tanke åt den
formella fara, för hvilken han utsattes, då han i följd af ett kongl.
förordnande kom öfver från den säkra pensionsställningen till den
osäkra, som är beroende poå särskild framställning till Riksdagen i
hvarje särskild! fall. lian var lektor vid ett elementarläroverk och
var såsom sådan pensionsberättigad. Derifrån öfvergick han till chefs¬
platsen för folkskoleseminariet i Lund. Äfven på denna plats ansågs
han och ansåg sig äfven sjelf pensionsberättigad. Derefter öfvergick han
till skolan igen, nu såsom rektor; rektorer äro ock pensionsberättigade
— men i sjelfva verket under den förutsättning att de antingen bibe¬
hålla sin ställning såsom lektor eller ock utnämnas till lifstidsrektorer.
Wåhlin kunde icke bibehålla sin ställning såsom lektor, ty den hade
han lemnat redan då han öfvergått till folkskolans tjenst. Att han
blef rektor på viss tids förordnande, var icke hans fel, och jag vill
påstå, att det knappt var deras, som utnämnde honom, de skulle
säkert ej tvekat att nämna mannen för iifstiden. Men den tidens
mening var — och kanske är det äfven nutidens mening — att rekto¬
rer ej gerna böra utnämnas på lifstid, derför att vid den ålder då
deras krafter börja slappas och de ej kunna med tillräcklig energi
upprätthålla disciplinen inom de svårskötta större läroverken, det kan
vara önskvärdt att lätt kunna ersätta dem såsom rektorer, samtidigt
som man gerna behåller dem som lärare. I sådant fall öfvergår
rektorn tillbaka till sin lektorsbefattning, som under tiden antingen
stått till hans disposition eller som han delvis samtidigt utöfvat. Nu
var fallet med Wåhlin, att det icke fans för honom någon lektorsplats
att falla tillbaka på; han har visserligen hela tiden haft lektors-
tjenstgöring jemte sin rektorsbefattning, men ingen ordinarie lektorsplats
som stått för hans räkning; här ligger den hake, som hindrar hans
pensionering. Då det emellertid är kändt att han varit lektor, varit
seminarierektor, varit elementarläroverksrektor och att både lektorer,
seminarierektorer och elementarläroverksrektorer äro pensionsberät¬
tigade i vanliga fall, så synes det mig som man borde ursäkta denne
man, att han icke tänkt eller, om han tänkt derpå, att han icke trott
sig riskera något, om han lemnade det område, inom hvilket hans
rätt var i uttryckliga lagstadganden föreskrifven, för att begifva sig
in på ett annat, der han vågade lita på att staten, att regering och
Riksdag skulle visa honom billighet och rättvisa i det ögonblick då
hans arbetskraft var förbrukad och han inträdde i pensionsåldern,
om han komme att nå den stunden. Likasom han ej obilligt synes
mig kunnat räkna härpå, likaså synes det mig ej heller vara staten
fullt värdigt att] tillgodogöra sig denna lilla oregelbundenhet, för att
derigenom undkomma utbetalandet af en pension, som eljest alltid
lemnas åt lektorer och rektorer.
Är nu det äskade pensionsanslaget väl befogadt och billigt, så
återstår den andra frågan: är det äfven behöfligt? Jag vill icke påstå,
att detta egentligen borde i denna fråga spela någon stor roll. Jag
anser nemligen staten och statens representanter ega en viss skyldig-
19
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
het att icke söka af denna omständighet anledning att undandraga
en tjensteman den pension han billigtvis kan göra anspråk på; pension
är icke fattigvård. Men äfven om man tager denna andra synpunkt,
nemligen behofvet, så är Kongl. Maj:ts förslag äfven ur den synpunkten
i högsta grad berättigadt och befogadt. Jag ber att få lemna den
uppgift, som den siste talaren saknade i det kongl. förslaget — och
jag hoppas, att han vill taga mitt ord för denna uppgifts läglighet
— att rektor Wåhlins ekonomi, som jag känner, ej är af den art,
att den lemnar honom ett öres kapitalafkastning att lefva på; har
han ingen arbetsinkomst och ingen pensionsinkomst, så har han ingen
inkomst alls. Jag förutser den invändning, som kan göras och med
skäl göras: “Mannen har såsom rektor i Malmö haft dubbelt så stora
löneförmåner, som någon rektor i landet — ja, under ett eller annat
tidigare år kanske till och med tre gånger så stora. Att de nu under
den tid Wåhlin innehaft platsen, särskild! under de sista åren, gått
ned med 30 °/0 beror, såsom bekant, derpå, att spanmålsprisen icke
nu äro lika höga som för 10 år sedan. Men det är i alla fall relativt
en stor lön, jag erkänner det, ja till och med en rundlig och riklig
lön. Hvarför har han då icke tänkt på att deraf spara något för
äldre dagar ?“ — Ja, mine herrar, menniskor äro så olika orga¬
niserade. Jag vill här icke blifva missförstådd. Om denne man
varit en slösare, en utaf tidens många njutningssökare — ja, då skulle
man med rätta kunna — om icke af något annat skäl, så dock såsom
ett slags straff för slarf — vägra att gifva honom någon som helst
pension, när den icke är af lag ovilkorligt föreskrifven. Men här är
förhållandet ett helt annat. Jag förmodar, att här bland mina kam¬
rater i kammaren åtskilliga finnas, som känna mannen. Han hör
till en helt annan klass af menniskor än den nyssnämnda. Han är
en af tidens allvarsmän; för dess njutningslystna lek har han föga
till öfvers. Lifvets allvar, dess stränga allvar, har varit målet för allt
hans verkande. Det är så långt ifrån, att han användt för sin egen
person, för personliga utgifter och njutningar den stora lön han
uppburit, att jag vågar påstå, det icke många bland oss här i kam¬
maren äfven bland dem, som hafva ganska inskränkt årsinkomst, hafva
mindre personliga behof. Men han har hört till dem, som med blicken
på vigtigare ting oupphörligen se för litet på de mindre sakerna, som
dock äro så vigtiga, nemligen de ekonomiska. Man kan spåra något
häraf sedan lång tid tillbaka. Han var kurator för universitetets
största nation den tid han var i Lund och innehade denna post under
många år. Hvar och en, som känner förhållandena vid universitetet,
vet väl, att en mängd fattiga ynglingar måste anlita krediten för att
kunna afsluta sina studier, då de komma dit alldeles medellösa. Deras
egen kredit är ingen; det är derför välvillige lärares, välvillige kam¬
raters och framför allt välvillige tillsyningsmäns kredit, som då anlitas.
Det är nationens inspektor, nationens kurator, som vanligtvis får
släppa till i första hand. Wåhlin var i detta afseende mycket hjelpsam
och välvillig, kanske borde jag efter eder åsigt säga: mycket obetänk¬
sam och oförsigtig, ty den hjelpsamheten drager ofta efter sig betydande
Angående
pension för
rektorn C. L.
Wåhlin.
(Forts.)
N:o 42. 20 Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående eller åtminstone talrika förluster. Jag kan äfven här tala af någon
rektornÖr e»en ei'farcnhet, emedan jag var kurator för en afdelning inom nationen.
G. L. Wåhlin. Han var mycket hjelpsam, ehuru han sjelf då hade mycket klena
(Forts.) inkomster, ja så klena att det med skäl kunde sättas i fråga, om han
handlade rätt emot sig och de sina, då han till sin egen skuld, som
han redan då hade, lade äfven andras. Jag har någon anledning att
tro att samma välvilliga hjelpsamhet sedermera fortsattes och med
samma resultat.
Vi kunna nu klandra honom härför ur den vanliga klokhetens
synpunkt, och denna synpunkt är visserligen i visst afseende fullt
berättigad. Men hårdt kunna vi icke klandra honom. Jag kan det
åtminstone icke, då jag ser motiven för ett sådant ovarsamt hand-
skande med ekonomiska frågor — då jag ser, att man handskas litet
lätt med dessa lägre ting just derför att man icke sätter dem så högt,
icke fäster vid dem så stor vigt, icke gifver dem nutidens hedersplats
i lifvet, utan tager mera hänsyn till andra och högre, med ett ord:
då man i penningen ser ett medel men ej ett mål, ett lifvets bihang,
men icke ett lifsinnehåll. Jag har tyvärr sett mer af det senare än
af det förra och är derför mera benägen att mildt bedöma ett fel i den
förra rigtningen än i den senare, och det skulle göra mig ondt, om
icke kammaren i detta särskilda fall skulle kunna se på samma sätt.
Och om en mans vitnesbörd icke är tillräckligt, så kan kammaren —
derom är jag förvissad — af andra, som känna rektor Wåhlin, som
följt hans verksamhet — och det finnes flere sådana — erhålla sam¬
ma intyg. Är det då rigtigt rätt att på denna grund och med det
rent ut sagdt lumpna stödet af ett formfel ställa denne man bokstafligen
på bar backe? Jag tycker det icke. Jag hoppas också, att kammaren,
som genom sitt utskott kan och bör granska och granska noga,
granska strängt de kraf som på denna hufvudtitel göres, och som bör
vara sitt utskott tacksam för den stränghet det använder vid gransk¬
ningen af sådana kraf — jag hoppas, säger jag, att kammaren, som
visat sig erkänna denna utskottets stränghet och skärpa, men på
samma gång ofta visat sig af andra grunder kunna frångå densamma
och se saken ur blidare synpunkter, också här skall göra det.
Jag tror dessutom, att kammaren dervid endast tillser statens och
skolans eget bästa. Det förefaller mig nemligen alldeles otänkbart,
att regeringen skall kunna afsluta mannens verksamhet utan att gifva
honom pension och naturligtvis utan att det för honom finnes någon
möjlighet att vid 70 års ålder på något sätt skaffa sig ett nytt för¬
sörj ningsmedel. Jag kan icke tänka mig det. Blir derför pension
icke beviljad, så kan detta endast hafva en följd, nemligen att rektor
Wåhlin bibehålies på sin plats. Jag anser honom verkligen dertill
ännu för närvarande ganska lämplig och duglig. Men jag måste
erkänna, att de sista åren synas mig hafva tagit bort något af hans
gamla kraft, som förut varit ovanlig, af hans rastlösa energi, hans
aldrig slappande öfvervakande af hvarenda punkt, icke blott den del
af skolverksamheten, som direkt hör under rektors uppsigt, utan nästan
all lärareverksamhet, som inom skolan utöfvas. Jag kan icke tänka
annat än att de 70 åren skola visa sig medföra någon matthet äfven
Onsdagen den 25 April, f. m. 21 N:o 42.
i den kraftigaste mans verksamhet och när det börjat, går det, som Angående.
vi veta, mycket fort. Både skolan och han sjelf förtjena att man ej pe^jc^rl°r
inväntar den stunden. C. L. Wåhlin.
Kammaren skulle således efter min mening både tillgodose statens (Forts.)
bästa och äfven tillgodose — på ett sätt, som gjorde den heder —
billighetens kraf och en redbar, sträfsam mans berättigade förhopp¬
ningar, om kammaren beviljade pension redan nu.
Den pension, som Kongl. Maj:t begärt, är4,000 kronor. Jagskall
icke yrka derpå. Reservanterna begära 3,600 kronor. Denna pension
är den samma, hvilken hvarje lektor och hvarje rektor med lektors-
ställning eljest erhåller inom hela riket, äfven om han icke kan påvisa
en så sällsynt framstående, långvarig och pligttrogen verksamhet inom
skolans tjenst, som rektor Wåhlin.
Herr talman! Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.
Herrar Dieden, Pålsson och Hygrell förenade sig med herr
Herslow. .
Herr Petersson i Runtorp: Det är visserligen sant, att nionde
hufvudtiteln varit och är ett tacksamt ämne, då det gäller att anslå
känslorna inom kammaren. Men huru många diskussioner jag än hört
i kammaren rörande denna hufvudtitel, har jag dock icke hört några
mera sökta skäl för bifall till ett förslag om pension, än just de, som
anförts med afseende på det ifrågavarande.
Den nästföregående ärade talaren angaf i slutet åt sitt anförande
sjelf ganska tydliga skäl för afslag. Ty hvad inträffar, om denna
pension icke beviljas? Jo, rektor Wåhlin stannar då qvar, och det har
erkänts, att han fortfarande kan behålla sin plats. Hvad är väl då
orsaken till att man vill aflägsna honom från befattningen? Jo, den
är mindre önskan att gifva en pension åt honom, än fastmer afsigten
att få platsen ledig för någon annan favorit. Detta är säkerligen
det egentliga skälet. För min del kan jag icke finna, att sådana
skäl blifvit förebragta, att Riksdagen bör bevilja pensionen. Såsom
redan blitvit nämndt, har rektor Wåhlin fått många röster till biskops¬
platsen i Göteborg. Och inom utskottet hafva personer ifrån samma
ort, som känna honom, vitsordat, att han är vid full vigör och mycket
väl kan sköta sin plats. Detta förhållande har också gjort, att jag
inom mig kommit till det resultat, att pension åt honom icke bör
beviljas.
Jag begärde ordet äfven för att säga något med anledning af ett
yttrande från statsrådsbänken. Herr statsrådet och chefen för eckle¬
siastikdepartementet sade nemligen — på samma gång han erkände,
att Wåhlin haft stor lön — att det just icke är någon säkerhet för,
att han samlat något för ålderdomen. Det yttrandet skulle jag önska
hafva framkommit, när lönerna för tjensteman reglerades. Det är
också min uppfattning, att ju högre löner de hafva, desto mera för¬
störa de. De böra hafva sin tillräckliga lön att lefva af. Men gifver
man dem något derutöfver, så lära de endast att misshushålla. Jag
känner icke, om detta varit förhållandet med rektor Wåhlin; jag vill
N:o 42. 22 Onsdagen den 25 April. f. m.
Angående tro de uttalanden, sora gjorts, och som gått ut derpå, att han är en
^rektorn 1 alla hänseenden utmärkt man. Men jag tycker dock, att det är ett
C. L. Wåhlin. ganslfa stort fel att i sin krafts dagar icke tänka på ålderdomen, och
(Forts.) är rektor Wåhlin så hemma i alla andra saker, så bör han äfven veta,
att han icke har pensionsrätt. Rektor Wåhlin hade icke behöft aflägga
mycket om året för att kunna förvärfva sig denna pension. Hvar och
en bör rätta munnen efter matsäcken och låta sjelfförsörjningsinstinkten
lära sig, att det icke duger att slösa bort hvad han har, i tanke att
staten sedan kommer och lemnar honom understöd på hans ålderdom.
Jag tycker det vore orimligt att 'uppmuntra något dylikt.
Jag finner således icke något skäl att bevilja pension åt en person,
som ju haft mellan 12 och 17 tusen kronor i årlig lön, men ändock
icke hushållat så, att han har något för sin ålderdom ifrån den tid
han möjligtvis blir urståndsatt att vidare sköta sin befattning. Han
är nu visserligen 70 år gammal; men kejsar Wilhelm var dock 90 år
och kunde regera ett helt rike; och Wåhlin kan nog sitta qvar lika
länge som han. Kommer det sedan upplysningar till Riksdagen, att
personen är urståndsatt att sköta sin befattning, att han är i be¬
klagansvärda omständigheter och behöfver understöd för sitt lifs¬
uppehälle, då är jag säker, att icke Riksdagen — ej ens Andra Kam¬
maren, som annars är känd för sin sparsamhet — skall neka honom
sådant. Men att under nuvarande förhållanden bevilja det, synes mig
vara ganska olämpligt, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Börjesson och Andersson i Lyckorna.
Herr Thomasson: I motsats till herr Petersson i Runtorp tycker
jag aldrig bättre skäl för en god sak blifvit framlagda än för den här
ifrågasatta, af reservanterna tillstyrkta pensionen. Jag instämmer till
alla delar med min granne till venster. Han vädjade till öfriga leda¬
möter inom kammaren, som känt rektor Wåhlin; och jag är eu bland
dessa. Jag har haft den lyckan att vara hans lärjunge, och jag kan
till alla delar bekräfta de uppgifter och de fördelaktiga omdömen, som
herr Herslow om honom lemuat. Jag vågar påstå, att det aldrig
funnits en utmärktare, mera pligttrogen, mera viljekraftig embetsman,
aldrig någon förträffligare lärare än rektor Wåhlin har varit.
Det är sant, såsom herr Danielson sade, att Andra Kammaren
lätt kan bära ansvaret för att afstå framställningen. Men jag är viss
derom, att Andra Kammaren ännu lättare kan bära ansvaret af att,
med frånseende af vissa formella betänkligheter, bevilja denna pension
och derigenom visa, att kammaren förstår att rätt uppskatta en utom¬
ordentlig förmåga, eu ovanligt upphöjd, ädel karakter.
Jag instämmer i yrkandet om bifall till reservanternas förslag.
Herr Wendt instämde med herr Thomasson.
Herr Pehrson i Törneryd: När pensioner hafva blifvit bestämda
åt tjenstemännen, så hafva, såsom vi veta, vissa vilkor blifvit föreskrifna
iör berättigande dertill. Bland dessa vilkor ingå, att tjensteåren skola
23
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
vara så och så många, lefnadsåren så och så många, och slutligen,
att personerna sjelfva skola i någon mån hafva bidragit till sina pen¬
sioner. Icke för ty framkommer Riksdag efter Riksdag begäran om
pensioner, oaktadt dessa vilkor icke äro uppfylda. Den ena gången
fattas det något uti tjensteåren, och då har man att åberopa de högre
lefnadsåren, den andra gången är det tvärtom. Vi hafva dertill i dag
ifrån statsrådsbänken fått höra, att det icke längre är något skäl
emot pensions lemnande, att man icke är berättigad till pension.
Det är* icke heller något skal, att den, som icke är berättigad till
pension, har haft så stor lön, att, om han hade velat spara, han
hade kunnat derpå samla eu hel förmögenhet. Personen i fråga har
ju under dessa 17 år, som han varit rektor vid allmänna läroverket
i Malmö, haft en aflöning af 15,000 kronor årligen. Om jag icke
misstager mig, så hafva rektorer i allmänhet omkring 6,000 kronor i
lön. Denna sistnämnda summa må väl anses såsom tillräcklig för
personer i sådan samhällsställning att försörja sig och sin familj.
Således må man väl ock kunna ställa en sådan fordran på rektor
Wåhlin; och gör man detta, så kommer man till det resultat, att han
kunnat spara in under dessa 17 år 9,000 kronor om året, hvilket
åter gifvit honom en besparad penning af i rund summa 150,000
kronor. Och trots detta, rnine herrar, kan man här hålla de allra
varmaste- föredrag för pensions beviljande åt rektor Wåhlin, trots det
att personen i fråga icke är berättigad till pension och icke har velat
spara, der det varit så godt tillfälle att spara! Längre föreställer jag
mig, att det icke finnes några skäl att åberopa för nekande af pen¬
sion, utan man skall väl i hvarje förekommande fall, der pension be-
gäres, bara stillatigande bevilja!
Jag kan dock icke vara med om detta, utan tillåter mig i stället,
att i förevarande fall och på grund af hvad jag anfört samt de skäl,
som utskottet framlagt, yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Erickson i Bjersby, Larson i
Mörtlösa och Andersson i Hasselbol.
Herr Anjou: Jag begärde ordet närmast med anledning deraf,
att herr Herslow vädjat till dem i kammaren, som hade personlig
bekantskap med rektor Wåhlin, att yttra sig i frågan; och då jag
ock haft den lyckan att allt sedan 1864, då Wåhlin och jag på
samma gång inträdde inom folkskolans område, känna rektor Wåhlin,
och att under de år, vi arbetade som kamrater tillsammans, lära
värdera hans stora förmåga och hans karakter, och alltsedan dess
haft den glädjen att emellanåt förnya bekantskapen med honom, så
anser jag mig med den personliga kännedom, jag har om honom, och
med den uppfattning, jag under tiden kunnat göra mig om hans
verksamhet såsom lärare, förpligtigad att till alla delar instämma i
hvad herr Herslow i detta afseende yttrat.
Hvad nu pensionsfrågan angår, förefaller det mig märkvärdigt,
att man här i kammaren tager hänsyn till förhållanden, som kunnat
under vissa förutsättningar vara möjliga, men som nu icke befunnits
Angående
pension
för rektorn
C. L. Wåhlin.
(Forts.)
N:0 42.
24
Angående
pension
för rektorn
C. L. Wåhlin.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April, f. m.
vara verkliga, att man åt en man, som käft en hög aflöning, men
väl till märkandes icke af statsmedel, utan som haft denna höga
aflöning genom donationsmedel, nu vill neka en pension, derför att
han haft en hög aflöning. Den vanliga regeln vid pensionering är
väl den, att den, som af statsmedel uppburit en hög lön, kanske lika
hög, som rektor Wåhlins, får en hög pension. Här åter tar man
denna höga lön, som han uppburit, icke af statsmedel, utan af andra
medel, såsom skäl att vägra all pension. Ett sådant resonnement
förefaller mig högst besynnerligt.
_ Jag är också öfvertygad om, att, om kammaren vägrar denna
billiga uppmuntran, som skulle kunna innebära ett erkännande af
denna mans ovanliga, af alla, som känna honom, högt uppburna egen¬
skaper och fcrtjenster om det allmänna, så kommer det sannolikt
under den närmaste framtiden icke att för honom saknas medel, utan
jag tar för alldeles gifvet, att, såsom här yttrats från ölandsbänken,
regeringen icke kan kasta ut en sådan man på gatan efter ett sådant
arbete, utan måste bibehålla honom vid hans tjenst ännu några år,
tills saken, såsom här önskats, bättre blifvit utredd.
1 allt fall, när talet om hans person kommit på fråga, har jag
velat uttala, hvad jag sagt. Jag instämmer för öfrigt i alla delar
med herr Herslow.
Med herr Anjou instämde herr Metzén.
Herr Win krans: Till de förträffliga skäl, som hafva framburits
så väl af den siste talaren som af talarne på statsråds- och malmöhus-
länsbänkarne, har jag icke många att tillägga. Jag skall derför
blott be att få ytterligare betona tvänne, af hvilka det ena redan är
vidrördt.
Det är bekant, att hvarje person, som är tillförordnad såsom
rektor vid ett högre allmänt läroverk, vanligen har detta förordnande
på 5 å 10 år, men då är det också vanligen fallet, att den plats han
förut innehaft, reserveras för hans räkning, så att han, då han icke
längre befinnes duglig att sköta rektoratet, må kunna återgå till
denna. Detta fall har icke iakttagits i afseende på den ifrågavarande
personen, vare sig i följd af hans egen underlåtenhet eller genom
vederbörande myndigheters, jag vet icke hvilket. Och det är just på
denna hake, såsom herr Herslow också anmärkte, som man nu vill
hänga sig upp och säga, att herr Wåhlin följaktligen icke bör
hafva någon pension. Att Riksdagen och statsutskottet icke alltid
varit lika formalistiska, som de nu velat vara, har redan från stats-
rådsbänken betonats medelst ett fall, som förekommit i dessa dagar.
Och jag kan ytterligare erinra om ett fall, som är temligen analogt
med detta, nemligen att 1884, då en person, som varit rektor vid
Nora pedagogi och tjenstgjort i 41 år samt vid tillfället var 67 år
gammal, befans på grund af ålder och sjukdom olämplig att fortsätta
med sin tjenst, statsutskottet för honom föreslog en pension af 2,800
kronor, under det att Kongl. Maj:t föreslagit 3,000 samt att kamrarne
sedermera i gemensam votering beviljade det högre beloppet af 3,000
25
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
kronor, oaktadt, såsom statskontoret anfört, då såväl som nu, denne
rektor icke enligt gällande stadgar var berättigad till erhållande af
pension. Vi hafva sålunda der ett fall, då Riksdagen ansett sig böra (
komplettera, hvad som fattats i lagen. Ty huru fullkomliga än våra
lagar må vara skrifna, måste de dock, eftersom de äro skrifna af
menniskor, komma att innehålla några brister. Vi hafva derför med¬
gifva Kongl. Maj:t att i vissa fall, t. ex. brottmål, bevilja nåd. Vi
hafva äfven nu, såsom Riksdag, rättighet att i ekonomiska eller finan-
ciella frågor komplettera eller supplera hvad som fattas våra brist¬
fälliga lagar i detta fall.
Hvad herr Nils Petersson anmärkte, om att personen i fråga icke
är mer än 69 år gammal, och att det funnits män, som vid ännu
högre ålder kunnat fullgöra ganska svåra åligganden, ja, till och med
så svåra, som att vara kejsare i Tyskland, så torde man väl kunna
anföra deremot, dels att den senare väl icke stod alldeles ensam i
fullgörandet af sina åligganden, hvilket deremot en rektor väl i hufvud¬
sak får göra, och vidare, att, såsom jag tror, de själs- och kropps-
egenskaper, som fordras af en rektor vid ett så stort läroverk som
Malmö, äro så framstående, att man svårligen kan begära, att de
skola ifrågakomma vid en så hög ålder, som 69 till 70 år.
Jag tror derför, att det från läroverkets synpunkt vore en ren
vinst, om den ifrågavarande mindre pensionen, eller 3,600 kronor,
hvilket tillkommer hvarje lektor, nu beviljades åt mannen, utan af¬
seende på andra förhållanden, än just läroverkets behof att kunna
få till vektor en person af yngre ålder och med lifiigare själs- och
kroppskrafter, än dem, som en man på 70 år kan hafva.
På grund deraf instämmer jag i föregående talares förslag, att
den mindre pensionen på 3,600 kronor måtte beviljas.
Herr Pålsson: Diskussionen har uppkallat mig att yttra några
ord i denna fråga. Mannen i fråga, som är föremål för diskussionen,
är rektor Wåhlin i Malmö. Frågan gäller, om åt denne rektor bör
beviljas någon pension eller icke. Jag tror, att, för så vida vi eljest
äro mottagliga för skäl, vi skola finna att de skäl, som tala för be¬
viljandet af en pension åt honom, äro både tydliga och klara.
Ett yttrande fäldes, som särskilt gjorde, att jag ansåg mig böra
begära ordet. Det var nemligen det, att rektor Wåhlin under många
år hade haft stora löneinkomster, och att han derför hade bort spara
af dessa, så att han nu kunde hafva fått tillräckligt öfver för sin
ålderdom, och man påstod nu, att han hade slösat bort sina medel.
Men jag vill fråga, om det kan kallas slöseri, att man är så hjelpsam
mot andra, att man kläder upp och hjelper den ene mindre bemedlade
ynglingen efter den andre, men sjelf lefver så sparsamt och försakande,
att det har blifvit sagdt, att det är få af kammarens män, som lefva
ett så försakande lif. Jag vågar då fråga, om ett sådant lefnadssätt
kan kallas slöseri. Eller borde det icke hellre kallas hjelpsamhet?
Har nu denne man varit så hjelpsam, hvilket jag antager ingen af
kammarens män kan bestrida, så att han gjort så stora uppoffringar
för andras väl, månne vi då icke skulle känna oss pligtige att öfva
Angående
pension
för reJctorn
J. L. Wåhlin.
(Forts.)
N:o 42. 26 Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående någon barmhertighet, då det är fråga om att bevisa honom en väl-
mTéktorn villig . hJelP under de är> lian ännu ^an hafva qvar i lifvet. Rektor
C. L. Wåhlin. Wåhlm är nära 70 år gammal; hans återstående lifstid kan således
(Forts.) efter vanliga beräkningsgrunder icke blifva lång. Och jag anser der¬
för alla skäl tala för beviljande åt honom af den pension, reservan¬
terna föreslagit, eller 3,800 kronor årligen.
Jag anhåller alltså, herr talman, om bifall till reservationen.
Herr Waldenström från Gefle: Såsom ekonomisk fråga sedd
från statsverkets synpunkt är i min tanke denna fråga af ringa be¬
tydelse; såsom principfråga måste den deremot tillerkännas ganska
stor vigt. Det är en riktig princip, att staten aflönar sina tjenste¬
man så, att de utan egentliga ekonomiska bekymmer kunna egna sig
åt fullgörande af de pligter, som åligga dem i deras tjenst, äfvensom
att han, då deras arbetskraft är slut, pensionerar dem så, att de få
någorlunda bekymmerfritt tillbringa sina återstående ålderdomsdagar.
Annorlunda synes mig deremot förhållandet gestalta sig, när det gäller
sådana tjenstemän, som enligt allmänt antagna grunder icke äro be¬
rättigade att undfå pension. Här föreligger just ett sådant fall.
Rektor Wåhlin i Malmö åtnjuter sin aflöning, icke af statsverket,
utan från en donation, som är mycket gammal och lemnar stor af¬
kastning. När det är fråga om att gifva pension åt en, som enligt
allmänt antagna grunder icke är dertill berättigad, då skall jag kunna
rösta derför under förutsättning, att hans ekonomiska omständigheter
äro af mera ömmande natur. Är detta deremot icke fallet, kan jag
icke vara med derom. Huruvida herr Wåhlins ekonomiska omständig¬
heter äro af synnerligt ömmande natur, känner jag icke. Det är
åtminstone icke utredt i Kongl. Maj:ts proposition och det borde icke
kunna förutsättas, då man, efter hvad som blifvit upplyst, har sig
bekant att löneförmånerna för rektorn vid allmänna läroverket i Malmö
uppgå till ungefär tre gånger det belopp som de af statsverket af-
lönade rektorernes.
Härmed vill jag naturligtvis icke förneka, att rektor Wåhlin varit
och är både som menniska och tjensteman en i alla afseenden ut¬
märkt person. Det vare långt från mig att på något sätt vilja in¬
skränka de ampla loford, han erhållit af personer, som närmare
känna honom. Men, mine herrar, icke kan staten pensionera alla
utmärkta personer i riket; då skulle nionde hufvudtitelns slutsumma
växa till så stort belopp, att utgifterna under de andra hufvudtitlarna
blefve rena bagateller i jemförelse dermed.
Jag tror alltså rättvisan kräfver att, åtminstone tills det blifvit
utredt, huruvida Wåhlin befinner sig i ömmande ekonomiska omständig¬
heter eller ej, kammaren bifaller utskottets förslag. Om de donatio¬
ner, från hvilka lönen åt rektorn vid allmänna läroverket i Malmö
utgår, öfverlemnades till statsverket med vilkor att rektorn af sta¬
ten fiuge uppbära lön och pension i likhet med alla andra rektorer,
då stälde sig saken helt annorlunda. Men då jag hör huru stora
dessa donationer äro, tviflan jag på, att någon rektor i Malmö skall
gå in på att afstå dem till statsverket samt i afseende på löneförmå-
27
N o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
ner sättas på samma linie som med honom likstälde, som äro af
statsverket afiönade.
Under sådana förhållanden, herr talman, kan jag icke annat än
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Svensson i Lösen instämde i detta anförande.
Herr Jansson i Krakerud: Man har alltid den glädjen att höra,
då det är fråga om pensioner, att de personer det gäller äro så ut¬
märkta, att de med sådan pligttrohet skött sina åligganden och att
någon anmärkning aldrig förekommit mot dem. Här föreligger dock
något alldeles säreget, ty den i fråga varande rektor Wåhlin tyckes
öfverträffa alla de andra. Det kan naturligtvis icke falla mig in att
bestrida hans goda egenskaper och hans förmåga; jag tror tvärtom
fullkomligt på hvad som i det hänseendet blifvit anfördt, och skulle
derför, om det endast gälde honom, vara med om att gifva honom
en pension på några tusen kronor. Men i och med detsamma vi
gjorde detta, hade vi också fastslagit en princip, som vi sedan aldrig
kunde komma ifrån. Efter rektor Wåhlin komme en person, kanske
mindre än han förtjent af pension, men Riksdagen skulle i sinom tid
få höra huru utmärkt han vore och att äfven han borde undfå pen¬
sion, då sådan beviljats hans företrädare. Hvad särskildt angår nu
ifrågavarande person, så tyckes det dock som om pensionen verkligen
vore obehöflig, då man vet att han af sin befattning har en årlig
inkomst af omkring 15,000 kronor. Dessutom förefaller det mig som
han icke i någon nämnvärd mån kunde vara hjelpt dermed; ty eu
person, som sitter i fattiga omständigheter, ehuru han har så be¬
tydlig årsinkomst, lärer icke kunna hjelpas med den pension, som
här är föreslagen. För min del tror jag derför, att kammaren gör
bäst i att gå till väga på ett annat sätt, nemligen att kammaren
afslår pensionen, så torde den utmärkte mannen ännu i några år få
bibehålla sin rektorsbefattning, men arrangerar så att han under tiden
blir satt under förmyndare. Antagligen skulle han vinna mera derpå,
än om Kongl. Maj:ts proposition nu bifalles. Ett sådant tillväga-
gående tror jag det kunde vara skäl att äfven för framtiden iakttaga.
Då kunde man, när en annan gång eu dylik märkvärdig person upp¬
står, vara temligen säker på att han komme att hushålla så, att han
hade sin bergning på ålderdomen. Ville man derföre gå i den rigt-
ningen, att utmärkta förmågor, hvilka visserligen egnade sig åt allt
annat, men icke skötte sin egen ekonomi, stäldes under förmyndare,
vore detta för visso till stort gagn för dem sjelfva, äfvensom för
statskassan.
Jag yrkar bifall utskottets hemställan.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Innan man afgör denna
fråga, tror jag att man noga bör betänka sig. Detta är icke någon
vanlig pensionsfråga, utan det kan sägas vara en principfråga, så framt
det icke helt enkelt får betraktas såsom ett prejudikat. Man har
från statsrådsbänken hört, att det stora lönebelopp, som utgår till
Angående
pension
för rektorn
C. L. Wåhlin.
(Forts.)
N:o 42. 28 Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående ifrågavarande rektor, icke kan förminskas i följd af vissa föreskrifter
•pension beträffande den stora donation, som blifvit gjord för denna tjenst.
G°L.rwåhUn ^an måste sålunda vara beredd på att rektor Wåhlins blifvande efter-
(Forts.) trädare får samma löneförmåner som den nuvarande innehafvaren af
tjensten. Skulle man nu gifva denna person en sådan pension, som
här föreslagits, kan hans efterträdare i sinom tid äfven med samma
rätt göra anspråk på en lika pension, ty billighetsskäl kunna då tala
lika väl som här, om innehafvaren af tjensten för öfrigt är en ut¬
märkt man, hvilket denne är. Det förundrar mig dock att man så
strängt håller på denna pension, då det icke blifvit visadt, att perso¬
nen i fråga är otjenstbar eller icke kan ordentligt fullgöra sin tjenst.
Vore detta fallet, skulle framställningen icke så mycket förundra mig.
Så synes dock icke vara förhållandet. Man har helt nyligen sett,
hurusom ett trettiotal prester funnit denne man kraftig nog att kunna
sköta ett biskopsembete, då de, vid för några dagar sedan förrättadt
biskopsval, gifvit honom sina röster. Jag föreställer mig derför, att
han har så mycken kraft qvar, att han ännu någon tid kan sköta
sin rektorssyssla. Annars skulle det betyda, att det icke behöfdes
särdeles stora krafter för att kunna sköta biskopsembetet eller att
detta embete icke är af någon större vigt. Mig synes detta bestämdt
tala för, att mannen ännu några år kan sköta sin befattning, och
jag tror då icke, att man gör honom någon synnerlig tjenst genom
att nu sätta honom på indragningsstat.
Hans löneinkomster hafva blifvit uppskattade olika. Somliga upp¬
gifva dem till 12 å 14,000 kronor, andra till 18,000 kronor om året,
i hvilket fall som helst, så är lönen oskäligt stor, och får han be¬
hålla denna lön ännu ett par tre år, så kan han på denna tid in-
tjena flera års pension, kan hända mer än som behöfs för hans åter¬
stående lifstid, om han hushållar. Får han nu genom Riksdagens be¬
slut i frågan kännedom om, att det icke går så lätt för sig att få
pension af staten, så borde det väl kunna mana honom att icke un¬
der den återstående tid han är qvar vid rektoratet vara så hjelpsam,
att han skadar sig sjelf, då han väl har föga utsigt att få underhåll
af staten.
Jag kan sålunda ej finna ringaste skäl att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, utan anhåller om bifall till statsutskottets förslag.
Med herr vice talmannen förenade sig herrar Nilsson i Skärhus,
Olsson i Kyrkebol, Anderson i Himmelsby och Olson i Stensdalen.
Herr H er slo av: Jag begärde ordet endast för att lemna herr
vice talmannen ett litet svar i afseende på den farhåga, han uttryckte,
den att genom ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning skulle tillskapas
ett prejudikat för de blifvande rektorerna i Malmö. Jag tror, att
ett prejudikat skapas precis lika bra genom ett bifall till stats¬
utskottets förslag. Det är nemligen då alldeles gifvet, att de personer,
som hädanefter söka rektoratet i Malmö, icke, om de ega eller kunna
få något annat, mottaga denna tjenst på samma sätt som rektor
Wåhlin, liksom ock att regeringen icke vidare riskerar en utnämning,
Onsdagen den 25 April. f. m. 29 N;o 42.
för hvilken den i fråga om pensionsrätten ej skaffat sig bättre garantier. Angående
Vid tillsättandet af rektoratet kommer det att gå så till, att det
blir innehafvaren af ett lektorat der eller annorstädes, som söker för- (lulL ^fthUn.
ordnande såsom rektor; om han erhållit detta förordnande, men för- ' (Forts.)
ordnandet sedermera skulle upphöra, qvarstår han i alla fall, på grund
af sin fullmagt, såsom lektor; med stöd af sådan fullmagt komme
sålunda utan gensägelse alla efterföljande rektorer i Malmö att vara
pensionsberättigade såsom lektorer. Här är fråga om ett undantags¬
fall, som ej kommer att upprepas.
Utan att säga något vidare emot innehållet i den sista delen af
herr vice talmannens anförande, vill jag dock påpeka, att här alls
icke är fråga om någon afskedsansökan, ty rektor Wåhlin innehar icke
sin rektorsplats för beständigt utan endast på grund af förordnande,
som utlöper i maj månad nästa år, och då ankommer det på rege¬
ringen att meddela honom nytt förordnande eller icke. För min del
anser jag sannolikt, att regeringen icke kan underlåta att gifva honom
nytt förordnande, ty en sådan man som rektor Wåhlin kastar man
icke ut på gatan. Men jag anser det likväl icke lyckligt, att rege¬
ringen skall vara tvungen att ånyo gifva förordnande på en tjenst,
som är så ansträngande som rektorsbefattningen vid ett stort läroverk,
åt en man, som är 70 år gammal.
Eu liten erinran vill jag gifva talaren på vermlandsbänken, som
nämnde, att dessa frågor på nionde hufvudtiteln i allmänhet gifva
anledning till känsloutgjutelser. Ja, det kan ju hända, det är till
och med ursäktligt; men mindre ursäktligt finner jag det vara om
man söker begagna dem som anledning till gyckel; jag tycker icke
att skämtet, äfven om det är mera lyckadt, än nu var fallet, i all¬
mänhet är på sin plats då det gäller detta ämne, och jag kan under¬
rätta honom om att det alldeles icke är det, då det gäller denne man.
Häruti instämde herr Swartling.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i
. stället till det yrkande, som innefattades i ofvan omförmälda, vid punk¬
ten fogade reservation. Herr talmannen fann den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad: men som votering begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningspro-
position:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 10:de punkten
af utlåtandet n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 42.
30
Angående
pension för
Majoren
Johan Rutil
bergs enka,
Margareta
Kristina
Ruthberg,
född
Boström.
Onsdagen den 25 April, f. m.
Vinner Nej, har kammaren, med afsteg å utskottets nämnda hem¬
ställan, bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning med den
ändring, att pensionsbeloppet nedsättes till 3,600 kronor.
Omröstningen utföll med 139 ja och 59 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 11—19.
Biföllos.
Punkten 20.
Lades till handlingarna.
I punkten 21 hemstälde utskottet, att eu inom Andra Kammaren
af herr O. H. Ström väckt motion om pension till majoren i armén,
. f. d. kaptenen vid Kongl. Norrbottens fältjägarecorps m. m. Johan
Ruthbergs enka, Margareta Kristina Ruthberg, född Boström, icke
måtte af Rriksdagen bifallas.
Herr Ström erhöll, efter föredragning af punkten, ordet och yt¬
trade: Om ock utskottets motiv för dess hemställan att min motion
icke må af Riksdagen bifallas, kunna hafva något skäl för sig, anser
jag likväl att min framställning, grundad såsom den är'på verkligen
behjertansvärda fakta, kunnat och bort leda till annat resultat, Enkan
Ruthberg, som vid mannens död mottog boet, belastadt med eu skuld
utöfver tillgångarne af 9,983 kronor, har visserligen lyckats att af
de oprioriterade fordringsegarne bereda sig ett ackord, genom hvilket
ett ringa öfverskott uppstått; men hon har deremot att i räntor å
hypothekslån och öfriga i det hemman, som hon innehar, intecknade
skulder jemte utskylder till kronan och kommunen utbetala så stora
belopp, att hemmanets afkastning icke kan lemna något nämnvärdt,
om ens något öfverskott till de många barnens underhåll och upp¬
fostran.
I betraktande deraf, att af de tio barnen endast ett kan försörja
sig, att de två myndiga döttrarna äro sjukliga, samt att de öfriga
sju minderåriga barnen, af hvilka det yngsta är endast tre år gam¬
malt, ännu under en ganska lång följd af år tarfva föda och upp¬
fostran, hvartill enkan saknar tillgångar, anser jag så ömmande om¬
ständigheter här förefinnas, att jag dristar hemställa det kammaren
behagade, med afsteg å utskottets hemställan, bifalla hvad jag uti
min motion begärt; och anhåller jag hos herr talmannen om proposi¬
tion på denna min framställning.
Herr Anderson i Tenhult: Af riksdagshandlingarne kan man
se, att det fordom, isynnerhet under ståndsriksdagarne, var mycket
vanligt, att riksdagsmännen, hvar från sin ort, hade att anmäla enkor
efter tjensteman och för dem begära pension, hvilken begäran äfven
Onsdagen den 25 April, f. m. 31 N:o 42.
rätt ofta bifölls. Sedermera liar emellertid deri åsigten gjort sig gäl- Angående
rande, att Riksdagen icke bör bevilja några dylika pensioner, förrän pension för
Irågan först varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Såsom synes ägoren
af betänkandet, har denna fråga aldrig varit Kongl. Maj:t understäld, ^gl mka
och således har den icke undergått en sådan pröfning, som nu vank- Margareta
gen förekommer. Då förslaget framstälts af enskild motionär, anser Kristina
jag det origtigt, att Riksdagen fattar ett sådant beslut, som motionä- ^Merg,
ren yrkar. Jag hemställer till motionären, huru det skulle komma Boström
att taga sig ut, om riksdagsmännen, i likhet med motionären, yrkade (Forts.)'
pension än för den ene, än för den andre. Nionde hufvudtiteln är
mycket upptagen förut, men då tror jag, att den skulle växa till ännu
större dimensioner.
På de grunder, jag nu anfört, ber jag att få yrka afslag å motio¬
nen och bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 22 och 23.
Biföllos.
8 "*• Om ändring
af gällande
Föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande stadganden
n:o 8 (i samlingen n:o 28), i anledning af väckta motioner om ändring af grunderna
gällande stadganden rörande grunderna och sättet för markegångspri- och sättet för
sens bestämmande. marlcegångs-
Med anledning af särskilda inom Andra Kammaren af herrar Posens be-
A. Kihlberg och A. P. Danielson*i ämnet väckta motioner, hemstälde ut- stammancle-
skottet:
“att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huru vida icke grunderna för
det tioåriga medelmarkegångsprisets bestämmande kunde på så sätt
förändras, att, med borttagande af det s. k. årspriset, medelmarke-
gångspriset för hvarje år blefve medium af samma års och de nio före¬
gående årens löpande markegångspris, samt derefter, så fort ske kan,
för Riksdagen framlägga förslag till en derpå byggd ny förordning an¬
gående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande, om¬
fattande samtliga dit hörande stadganden och således jemväl föreskrifter
om hvad enskilde hafva att iakttaga vid anförande af besvär öfver
kammarkollegii beslut om ändring i markegångstaxorna, med afseende
hvarå den största möjliga lättnad torde böra den klagande beredas,
dels och låta komma under ompröfning, huru vida icke för vinnande af
önskvärd förenkling de persedlar, som nu finnas i de olika länens marke-
gångstaxor upptagna, men som inom samma län icke utgöra ränteper-
sedlar eller beräknas mellan räntegifvare och räntetagare, må kunna
ur markegångstaxorna uteslutas. “
Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
N:o 42.
32
■Om ändring
af gällande
stadganden
rörande §
grunderna
och sättet för
marJcegångs-
prisens be¬
stämmande.
(Forts.)
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
Icännagifvan-
den m. m.
Onsdagen den 25 April, f. m.
Herr Daniel sou: Jag vill till utskottet uttala min tacksamhet
för det understöd, som min i ämnet väckta motion fått röna inom
utskottet. Jag ber emellertid att få framställa förslag om en liten
förändring i sjelfva klämmen. Som kerrarne torde finna af utskottets
betänkande, förekommer der på flere ställen och särskild! på sidan 12
ett uttalande, deri det heter, att utskottet för sin del hyser den upp¬
fattningen, att någon förändring i afseende på priskuranters upprättande
borde ega rum i synnerhet beträffande städerna. Som detta uttalande
är sådant, att jag för min del fullständigt gillar och gerna vill bifalla
detsamma, tycker jag att det borde finnas någon antydan derom äfven
i sjelfva klämmen, och derför ber jag få yrka den förändringen deri,
att näst efter orden “de nio föregående årens löpande markegångs-
pris“ införes följande: “äfvensom att förändrade bestämmelser meddelas
angående sättet för de årliga priskuranternas upprättande."
Jag ber att herr talmannen behagade framställa proposition på
detta mitt yrkande och att i öfrigt utskottets förslag må bifallas.
Herr Westrin: Ehuru jag icke kan finna det nödvändigt att i
klämmen intaga det tillägg, som herr Danielson föreslagit, eftersom det
omnämnes i utskottets motivering, som väl kommer att, derest förslaget
i öfrigt godkännes, intagas i Riksdagens skrifvelse till Kong!. Maj:t,
ber jag dock få säga att jag icke har någonting att invända deremot,
att klämmen på nu föreslagna sätt kompletteras, och jag tror mig der¬
vid jemväl kunna tala å utskottets vägnar.
Herr Ess eu: Jag ber att också fä tillännagifva, att jag icke har
någonting emot att klämmen ändras i öfverensstämmelse med herr
Danielsons förslag. Detta hade jag ju icke behöft särskild! säga efter
det den näst föregående talaren yttrat sig; men jag ville nämna, att
ifrågavarande priskuranter redan nu i Göteborg upprättas i hufvudsak¬
lig öfvensstämmelse med hvad utskottet i sin motivering angifvit såsom
det lämpliga förfaringssättet i detta fall, hvilket förhållande ju i sin
mån talar för önskvärdheten af förändringens allmänna genomförande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren ut¬
skottets hemställan, med den af herr Danielson föreslagna förändring,
eller att efter orden “de nio föregående årens löpande markegångspris8
tillädes följande: “äfvensom att förändrade bestämmelser meddelas an¬
gående sättet för de årliga prislcuranternas upprättande.11 Och skulle,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af
protokollet delgifvas medkammaren.
§ 5.
Härefter företogs handläggning af Andra Kammarens fjerde till¬
fällig utskotts utlåtande n:o 9 (i samlingen n:o 30), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utgifvande af en
statstidning för legala tillkännagifvanden m. m.
33
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till dess fjerde tillfälliga
utskott remitterad motion, n:o 171, hade herr A. P. Danielson yrkat
efter orden: “att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes föranstalta om utredning i syfte att alla legala tillkänna¬
gifvanden så väl af embetsmyndigheter som enskilde i de fall, då sådana
offentliga tillkännagifvanden äro enligt lag och författningar dem ålagda,
må införas i en statstidning, afsedd uteslutande för dylika tillkänna¬
gifvanden och för meddelanden från regeringen och Riksdagen i vissa
ärenden, utgifven under statsmyndighets kontroll samt så ordnad, att
berörda tillkännagifvanden med lätthet må kunna i sina olika grupper
igenfinnas och med minsta möjliga kostnad för vederbörande, hvilken
utredning äfven torde omfatta frågan i hvad mån och på hvilket sätt
samma statstidning borde kostnadsfritt utdelas, samt till nästa Riks¬
dag inkomma med förslag i ämnet.“
På anförda skäl hemstäldc med anledning häraf utskottet: att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t dels låta utreda, huru vida ej, sedan det med
utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar under den 30 april 1886 af
regeringen upprättade kontrakt blifvit i vederbörlig ordning uppsagdt
och upphört att gälla, eu tidning, afsedd att upptaga vissa meddelanden
från regeringen äfvensom officiella och legala kungörelser samt andra
annonser, kunde under statsmyndighets kontroll utgifvas och spridas
på sätt utskottet här ofvan antydt, dervid ersättning borde beredas
svenska akademien för den minskning i inkomst, akademien, i följd
af upphäfvande af Post- och Inrikes Tidningars officiella egenskap, kunde
visa sig komma att få vidkännas; och dels, om möjligt, till nästa Riks¬
dag afgifva proposition i ämnet.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr friherre Bonde: Den ärade motionären har såsom det för¬
nämsta motiv för ifrågavarande motion framhållit önskvärdheten af
att äfven på detta område åstadkomma en skattejemkning — såsom
han yttrar sig — egentligen för de fattiga klasserna. De skatter, som
här vid lag vore att utjernka och aflyfta, skulle bestå uti den uti vissa
fall lagtvungna skyldigheten att införa tillkännagifvanden i Post- och
Inrikes Tidningar. Man må dock först och främst tillse, huru be¬
tungande denna skatt kan vara, och hvilka de äro, som mest blifva
tryckta derutaf, samt särskildt i hvilken grad de fattiga klasserna mest
tryckas af denna skatt, som, enligt motionärens åsigt, härigenom är
pålagd det svenska folket. Huru vida den pålaga, som här afses, må
vara särskildt betungande, torde först och främst framgå af en jem¬
förelse mellan de olika annonspris, som denna och andra tidningar
taga. Denna jemförelse, hvilken naturligtvis hufvudsakligen må sträcka
sig till de större tidningar, visar att Post- och Inrikes Tidningars
annonspris i allmänhet icke obetydligt understiga de öfriga tidningar¬
nas pris. För att vidare kunna bedöma, huru vida denna skatt mest
drabbar den fattiga befolkningen,'Hörde det vara skäl att tillse, hvilka
de annonser äro, som enligt lag skola införas i förstnämnda tidningar,
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 12. 3
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till¬
kännagifvan¬
den m. m.
(Forts.)
N:o 42.
34
Onsdagen den 25 April, f. m.
Om utgif- och hvilka de äro, som drabba de fattigare klasserna. Genomser man
vande af en nämnda tidnings annonsafdelning, så finner man, att de annonser, som
rvfeata- mest iföras af den fattiga befolkningen, torde vara angående älc-
kännaqifvan- tenskapsjäf och namnförändringar. Hvad det förra slaget angår, så
den in. in. äro dessa ganska korta och således icke särdeles dyra; och enahanda
(Forts.) är förhållandet med annonser om namnförändringar, hviikas införande
i tidningen för öfrigt icke kan anses såsom en pålaga, då dylika namn¬
förändringar ju merendels äro frivilliga. Hvad de öfriga annonserna
beträffar, så har jag bär en uppgift, af hvilken herrarne kunna döma,
huruvida annonskostnaderna i allmänhet mest drabba den fattiga be¬
folkningen. Enligt hvad jag inhemtat skulle de legala annonser, som
införas i Post- och Inrikes Tidningar kunna indelas i följande grupper;
l:o kungörelser, som införas af offentliga myndigheter för stats¬
verkets räkning;
2:o kungörelser, som införas för kommuners räkning och hufvud¬
sakligen bestå i tillkännagifvanden om lediga tjenster;
3:o kungörelser, som införas af vissa korporationer, såsom bank¬
styrelser, bolagstyrelser m. m.;
4:o kungörelser, som införas af öfverexekutorer eller deras under¬
lydande tjensteman med tillkännagifvanden om exekutiva auktioner;
5:o kungörelser, som införas af domstolarne i stad och på landet
samt i allmänhet beröra konkurser, årsstämningar, och om testaments-
angelägenheter, omyndighetsförklaringar m. m.; samt
6:o kungörelser, som införas af konkursförvaltningar och rättens
ombudsmän angående borgenärsammanträden.
Dessa skulle vara de hufvudsakliga legala annonserna, och eu kort
öfverblick af dessa rubriker gifver tydligt vid handen, att det icke
egentligen är den fattiga befolkningen, som af denna annonskostnad
drabbas.
Ett annat motiv, som den ärade motionären anfört, är det enligt
hans åsigt förefintliga behofvet, nyttan och vigten af att erhålla en
verkligt officiel tidning, som skulle utgöra organ för regering och Riksdag.
Detta motiv synes utskottet hafva frångått, då utskottet funnit
lämpligt föreslå, att i deri ifrågavarande statstidningen endast skulle
införas officiella tillkännagifvanden, och att den således icke skulle
blifva något regeringsorgan.
Jag tror, att utskottet häri handlat välvist och rätt, ty ett dylikt
organ har sina stora vanskligheter med sig och synes mig aldrig
kunna ifrågasättas.
Det tredje motivet, som utskottet anför, har varit, att den sprid¬
ning, Posttidningen har, är allt för ringa, så att dess innehåll icke
tillräckligt kommer till allmänhetens kännedom, och att det vore lämp¬
ligare att erhålla en statens tidning, som dels finge gratis utdelas till
kommuner och myndigheter och dels på andra sätt bringas till all¬
mänhetens kännedom. När man tänker sig, hurudan denna tidning
skulle blifva, så torde man böra erkänna, att, om också Posttidningen
icke kan anses så särdeles omvexlande, den ifrågasatta tidningen lik¬
väl blir ännu mindre roande, då den endast kommer att innehålla
officiella tillkännagifvanden och annonser. Låt vara att den utsändes
Onsdagen den 25 April, f. m. 35 M:0 42,
till alla kommuner; jag tror dock icke, att någon annan tager del af Om utgif-
densamma, än den, som dertill är tvungen; och för sådana personer
är den nuvarande Posttidningen väl oftast tillgänglig. Jag tror derför för iegaja uil-
icke, att man genom .denna anordning sprider en vidare kännedom om Mnnagifvan-
de tillkännagivande!!, som skola i tidningen införas. den m. m.
Det är hufvudsakligen dessa grunder, som motionären åberopat (torts.)
för betydelsen af sitt förslag. Han har sedan som stöd för sin motion
anfört, att det privilegium, som svenska akademien erhållit, icke längre
vore gällande, af den anledning, att akademien icke i grundlagsenlig
ordning förnyat detsamma. Det kan icke nekas, att så verkligen är
förhållandet, att här föreligger en uraktlåtenhet af akademien på 1830-
talet att fullgöra hvad grundlagen i detta afseende bestämmer. Men
icke utgör väl den omständigheten, att de ledande männen inom akade¬
mien för ett femtiotal år sedan visat sig försumliga, något skäl att vid¬
taga eu så sträng åtgärd mot den nuvarande svenska akademien.
Utskottet har icke heller velat vara så strängt mot akademien som
motionären. Det har ansett, att, om svenska akademien beröfvades
denna tillgång, dess verksamhet dock vore af den stora vigt och be¬
tydelse, att den borde underhållas, och det har derför föreslagit, att
akademien, i stället för intägten af Posttidningen, skulle erhålla ett
visst årligt anslag för att kunna fullgöra sin bestämmelse. Detta kan
nog synas billigt. Hvad har väl svenska akademien att klaga öfver,
säger man, om den i stället för inkomsten af Posttidningen erhåller
ett årligt anslag? Jag tror likväl, att det icke är precis detsamma.
Ett årligt anslag är af en vansklig beskaffenhet, dä det måste af Riks¬
dagen år efter år beviljas, och akademien således icke egen någon
säkerhet att få behålla det för framtiden och derefter rätta sin verk¬
samhet. Om akademien finge sitta i orubbadt bo och arbeta i enlig¬
het med de privilegier, som den af stiftaren erhållit, så kunde den
fullfölja sitt af stiftaren afsedda ändamål.
Man frågar sig nu: hvilka kunna de skäl vara, som föranledt denna
mot svenska akademien, som vi väl veta, befintliga animositet? Hvar¬
för sträfva så många att på allt sätt hämma dess verksamhet? Svaret
torde herrarue finna i statsrevisorernas berättelser för de senare åren.
Vi se der, huru statsrevisorerna gång på gång begärt att få del af
svenska akademiens alla räkenskaper och protokoll. Vi se äfven, att
Kongl. Maj:t förklarat, att akademien icke har någon skyldighet att
framvisa sina enskilda räkenskaper och på grund af de för akademien
gällande stadganden icke ens rättighet att framlägga sina protokoll.
Detta har naturligtvis hos åtskilliga statsrevisorer väckt ond blod, och
dessa hafva derför svurit akademien en afgjord fiendskap och vilja
göra allt för att krossa densamma. Jag undrar likväl, om det vore
en välbetänkt åtgärd att söka hämma den svenska akademiens verk¬
samhet. Ty jag är öfvertygad om, att det mål, som den svenska
akademien har sig förelagdt, är högt och vigtig!. Jag vet mer än väl,
att när jag vill nämna om akademiens arbeten och särskildt om ett
af dess arbeten, nemligen utarbetandet af en ordbok, flere komma att
säga: “Ja, det uppdraget har akademien icke fullgjort på ett särdeles
berömvärdt sätt. Det är öfver 100 år, sedan det påbörjades, och ännu
N:o 42.
36
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
kännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April, f. m.
bär man icke sett något spår af eu ordbok. “ Jag måste medgifva,
att detta är sant. Men innan herrarne döma, torde herrarne besinna,
hvilket arbete utgifvandet af en dylik bok medför. Det torde vara få
arbeten, som äro förenade med så stora svårigheter och så mycken
möda sona ifrågavarande, då det skall utföras af en akademi och blifva
ett verkligen värderikt arbete. När den franska akademien med sina
rikare tillgångar och sina större resurser användt 65 år för att åstad¬
komma en ordbok, så visade sig densamma likväl ofullständig och måste
omarbetas. Om vi genomläsa akademiens historia för det gångna seklet,
så finna vi, att, om också några resultat ännu icke varit synliga, akade¬
mien dock icke varit overksam i afseende på ordboksarbetet. Mycket
förarbete bar blifvit gjordt, och nu bar under de senare åren detta
blifvit betydligt förökadt, och man ser tydligt och klart, att den dag
icke är långt borta, då ordboken kan börja utgifvas. Just nu är akade¬
mien sysselsatt med sammanfattande af materialet, och inom kort,
kanske redan inom några månader, utkommer troligen början af ord¬
boken. Är det då skäl att just nu hindra akademien att fullfölja detta
arbete? Jag tror det icke. Jag tror, att det vore lämpligare, om
Riksdagen ville låta akademien sitta i orubbadt bo och icke hindra
den att fullfölja sitt värf, och jag är öfvertygad om, att rika och goda
följder deraf skulle härflyta.
Då jag nu framhållit, att jag icke anser, hvarken att de motiv,
som skulle bevisa nödvändigheten af eu statstidning, äro tillräckliga,
oj heller att det. vore lämpligt att bringa svenska akademien ett så
förkrossande slag, som genom motionens syfte göres; derför och då
jag tvärt om tror, att det för akademien vore nyttigast och bäst att
få behålla inkomsterna af Posttidningen, så vädjar jag till denna
kammare, att kammaren måtte besinna sig, innan den beslutar en
åtgärd, som kan hända hämmar Gustaf den tredjes skapelse i sin verk¬
samhet. Jag är öfvertygad om, att svenska folkets representanter
äfven denna gång, som ofta förr, skola gifva ett prof på sin kärlek oca
aktning för snille och smak.
Det är på dessa grunder, herr talman, som jag yrkar utslag å
så väl herr Danielsons motion som utskottets hemställan.
Herr Danielson: Då den siste värde talaren icke har funnit
några tillräckliga motiv för att bifalla utskottets förslag, så vill jag
icke ens hoppas att kunna i någon mån öfvertyga honom derom. Mig
har det emellertid förefallit som om sällan, kanske aldrig, åtminstone
sedan jag blef riksdagsman, något tillfälligt utskotts utlåtande varit
så väl motiveradt, så väl sagdt och så väl skräfvel, som just detta.
Men det lärer nog icke hjelpa för den värde talaren, som tyckes sätta
svenska akademien framför allt. Här är det dock eu stor samhälls¬
fråga, en för hela landet vigtig fråga, som föreligger.
Här är fråga om, huru vida alla, som vederbör, skola ega möjlig¬
het att få kännedom om dessa meddelanden, som ju väsentligen angå
den stora allmänheten. Det kan väl icke vara tidsenligt, att de till¬
kännagivande!), som äro i lag påbjudna, endast ske i en tidning, som
är så ytterligt ringa spridd som Posttidningen. Jag tror derför icke,
37
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
att den ärade talarens anmärkning, att statsrevisorerna inånga gånger Om utgif-
obefogadt gått hårdt åt svenska akademien, liåller streck, lika så litet
som någon grund förefinnes för den åt honom framkastade beskyllning, pr iC(]a\a till-
att de som hysa eu emot hans motsatt mening sammansvurit sig i Mnnugifvan-
fiendskap emot denna akademi. Jag kan för min del icke finna något den in. m.
sådant. Jag kan icke se, att utskottet fört annat än ett hyggligt språk t ‘or s'
och sagt sin mening på lämpligaste sätt. Och man kan således icke
rimligen 'saga, att här förekommer någon “svuren fiendskap" emot
svenska akademien. Den ärade talaren uppträdde äfven emot att jag
i min motion yttrat, att här vore fråga om en skatt, som väsentligen
drabbade den fattige. Jag har anfört detta såsom en bild. Men jag
står dock för detta yttrande. I konkursbon t. ex. är det ju ofta just
de fattiges små besparingar som stå på spel. Den fattige är också,
då det gäller hans intressen, nödsakad att annonsera i denna tidning,
hvaremot han i fråga om annonsering i andra tidningar har frihet att
göra det eller låta bli. Och jag vill, såsom ett ytterligare exempel
på bördan af denna annonsering omnämna, att jag förlidet år af en
person i min hemort, hvilken hade en fordran hos en annan, till Ame¬
rika afrest person, erhöll uppdrag att genom annonsering i Posttidnin¬
gen bevaka krafrätten för denna fordran. Fordringen var ej stor, men
det var snart sagdt allt hvad personen i fråga egde, och han fann sig
derför nödsakad att lagsöka och således bevara krafrätten genom
att medelst annons i Posttidningen införa fordringshandlingarna med
resolution derå. Jag ombestyrde detta och fick i annonseringskostnad
betala icke mindre än 29 kronor och några öre. Egentligen vid detta
tillfälle väcktes ytterligare min uppmärksamhet på det origtiga uti, att
man behöfde betala sådana betydliga belopp för dylik annonsering.
I öfrigt skulle jag nästan göra orätt uti att söka motivera mitt
förslag bättre än utskottet gjort det, ty hvar och en, som läst utskottets
betänkande, måste vara öfverens med utskottet deri, att här föreligger
en fråga, som påfordran rättelse. Den stora allmänheten har rätt att
fordra, att, när dylik annonsering på grund af lagens stadganden skall
ske, annonserna äfven skola komma till allmänhetens kännedom, och
att denna annonstidning sprides för allmänheten och inom kommu¬
nerna för billigt pris. Svenska akademiens arbeten må vara en sak
för sig. Något öfvervägande intresse kan deråt i denna fråga icke
tillmätas. Man kan ju exempelvis tänka sig, att en annons skall afse
en fastighetsauktion, hvarom det naturligtvis är af största vigt att
underrätta inteckningshafvarne. Men eu inteekningshafvare, som icke
har tillgång till Posttidningen, äfventyra!' att sakna kännedom om
auktionen och att sålunda förlora sin rätt på grund af inteckningen,
allt endast af den orsak att den tidning, hvari annonseringen sker, ej
har tillräcklig spridning. Jag tror derför, att det är i högsta grad
nödvändigt att vinna en reform härutinnan. Jag har i min motion
icke upptagit hvad utskottet framhållit såsom angeläget att tänka på,
nemligen att bereda svenska akademien en ersättning för Posttidningen
till hjelp för fullföljande af akademiens ordboksarbete, ty jag har trott,
att om en skrifvelse till Ivougl. Maj:t beslötes, så skulle Kongl. Maj:t
kunna taga denna fråga i öfvervägande. Men dä utskottet nu haft
N:o 42.
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
kännagifvan-
den m. rn.
(Forts.)
38 Onsdagen den 25 April, f. m.
ett så beskaffadt uttalande, så går jag gerna in derpå och jag vill
dermed också freda mig från beskyllningen att hafva varit med om
någon sammansvärjning emot akademien. Ehuru jag derom icke kan
döma, tror jag dock att det kan vara af vigt att hafva eu högsta
vårdare af svenska språket och svensk vitterhet, och att akademiens
verksamhet på detta område kan vara fruktbärande. Men här är nu
fråga om ett verksamhetsområde, som akademien icke skött och icke
sköter till allmän belåtenhet. Och jag hemställer till (Ten ärade
talaren, hvad allmänheten, om den tillfrågades om den hellre ville
hafva kännedom om de offentliga meddelanden, som lagligen skola ske,
eller den omförmälda svenska ordboken, derpå skulle svara. Jag
försäkrar honom, att den skulle föredraga det förra, och att ordboken
finge komma sedan.
Jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan hem¬
ställer om bifall till utskottets skrifvelseförslag.
Häruti instämde herrar Petersson i Runtorp, Erickson i Bjersby,
Rundbäck, Börjesson, Månsson, Andersson i Hasselbol och Anderson
i Tenhult.
Vidare yttrade:
Herr Herslow: Det är onekligen ett ganska vigtigt intresse,
som i motionen afses, och jag är med motionären ense derom, att
den utredning, som af utskottet lemnats, är i allmänhet ganska till¬
fredsställande. Jag har icke mycket att tillägga dertill, särskildt sedan
denna utredning redan kompletterats af det anförande, som afgifvits
af den förste ärade talaren. Det är sålunda redan visadt, att annons¬
prisen i Posttidningen icke kunna påstås vara synnerligen höga, och
det måtte vara mycket sällan annonserna uppgå till så högt belopp,
som herr Danielson omförmälde. Jag har åtminstone aldrig hört
talas om något liknande, då det gält den vanliga annonseringen i
Posttidningen. Flertalet hyresannonser som förekomma torde knappt
kosta mer än 75 öre å en krona. Någon svår beskattning kan denna
annonsering således icke sägas vara, lika litet som man kan påstå,
att bördan deraf särskildt skulle drabba den fattiga befolkningen,
snarare tvärtom. Högst få äro de fattige, som äro uppfordrade att
annonsera i denna tidning, så vidt jag icke fäster mig särskildt vid
konkursbon, der det dock icke är den utfattige gäldenären, som får
betala kostnaden, utan borgenärerna, hvilka ju icke i allmänhet kunna
betecknas såsom “de fattige". Emellertid har motionären så till vida
rätt, som de annonser, som måste införas i den officiella tidningen,
borde så vidt möjligt är bringas till den stora allmänhetens känne¬
dom. Jag kan dock icke finna, att detta nödvändigtvis behöfver leda
till uppsättande af en ny statstidning. Jag tycker att det skulle vara
möjligt att så anordna, att Posttidningen sådan den är i gratisexemplar
utginge till kommunerna. Det skulle väl kunna anmärkas, att denna
tidning icke i alla hänseenden egnar sig för den stora allmänheten:
den är dertill kanske litet för lärd, kanske också litet för torr. Men
39
N:o 42.
Onsdagen den 25 April, f. m.
å andra sidan innehåller den heller icke en stor del sådan der “under¬
hållande lektyr", som jag tror den stora allmänheten helst kan und¬
vara. Det ena kan kanske väl motväga det andra, och jag ser der¬
för, som sagdt, ingen olägenhet vid att man sökt vinna motionärens
hufvudsyfte genom utdelning af friexemplar i stor utsträckning till
samtliga kommuner, hvarigenom den erforderliga publiciteten skulle
kunna ernås. Huru vida emellertid Posttidningen bibehålies i den ena
eller andra formen, synes mig icke vara denna frågas vigtigaste sida.
Hvad för mig är betydelsefullare är, att vi icke tillfoga svenska aka¬
demien någon verklig skada eller förlust på indirekt väg. Jag är
öfvertygad om, att det icke varit motionärens mening, och jag kan se,
att det icke är utskottets; men det är onekligen en vansklig sak för
akademien att få in sitt understödsbelopp i statsbudgeten, der årligen
kunna förekomma vexlingar. Akademien måste känna sig tryggare vid
den inkomst, som genom Posttidningen för ett sekel sedan blifvit den
beredd, och måste derför också vara angelägen om att icke få denna
form för sin väsentligaste inkomst förändrad. Jag är icke heller säker
på att det är nödvändigt, då ju, såsom jag redan antydt, Posttidnin¬
gens verksamhet och spridning kunde utsträckas derhän, att den upp-
fylde äfven motionärens syfte.
Hvad nu akademiens verksamhet beträffar, så är här icke
platsen att redogöra för den eller bevisa dess gagn och befogenhet.
Det är ofta svårt att i få ord lemna en öfversigt af den verksamhet,
som bedrifves på den andliga odlingens fält, särskildt då den ej öfvas
under mera skarpt fixerade former, än här är fallet. Jag tror dock
att den förste talaren gjorde sig skyldig till en öfverdrift, då han sade,
att det förefunnes eu allmänt utbredd animositet emot denna akademi.
Nog vet jag, att en del röster höjts emot densamma, men man skall
icke tro, att den allmännaste stämningen angifves just af dem, som
skrika högst. Alla de, som studerat svensk historia och svensk vitter¬
het, och det är just i vår tid snart sagdt hela nationen, hysa snarare
en viss pietet för denna akademi. Man känner, att man är skyldig den
mycket. Man vet, att den ännu gör åtskilligt. Man kan väl rigta
en och annan tillspetsad anmärkning emot det något antiqverade i
dess uppfattning. Men förhållandet emellan allmänheten och akade¬
mien liknar det emellan ungdomen och de gamle. Den aktar och
vördar dem — nota bene om det är en välartad ungdom — äfven
om den kan skämta med dem ibland. Jag tior, att det är en sådan
känsla af aktning och tillgifvenhet, blandad med en liten smula kritik,
välvillig om än stundom ungdomligt öfvermodig, som den svenska
nationen hyser för denna sin akademi; den vill sannerligen ej vara
af med den. Vilja vi icke hafva bort den, få vi icke beröfva den
möjligheten att existera; och för närvarande behöfver den mer än
någonsin allt understöd, då den nu på allvar börjat med ett arbete,
som den icke lämpligen kunnat på allvar taga i tu med tidigare, än
hvad nu skett. Det finnes icke något litterärt arbete i Sverige, hvaraf
behofvet för närvarande är så stort och känbart som utarbetandet af
en svensk ordbok. Det finnes bestämdt icke någon af eder sjelfva,
mine herrar, som icke känner behofvet af en sådan; äfven de mest
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
Icännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
N:o 42.
40
Onsdagen den 25 April, f. m.
Om utgif- belästa och skrifkunniga ibland oss befinna sig i den ställning, att de
vande af m snarj; icke veta, huru vi skola tala och skrifva vårt svenska språk.
för legala till- måste hafva en på historisk basis och med hjelp af alla nutidens
kännagifvan- vetenskapliga medel utarbetad redogörelse för hvad som är svenskt
den vi. m. språk. Jag hoppas, att vi snart skola få detta arbete, ty det är
(Forts.) lemnadt i de bästa händer. En föregående talare nämnde, att vi
må hända kunna vänta det färdigt inom några månader, och jag vill
tillägga, att jag från allra säkraste håll erfarit, att det verkliga
redaktionsarbetet skall börja redan så snart som nästa höst, samt att
sådana vetenskapsmän som herrar Wisén och Södervall med en hel
stab af medhjelpare äro färdiga att med allvar börja framlägga resul¬
tatet af de långa förberedande forskningarna. Detta arbete är åt
oerhörd vigt för vår framtid, ty vi hafva nu kommit i ett kaos, som
knappast är tillåtet för en bildad nation. För utförandet af detta arbete
har svenska akademien inga andra resurser att tillgripa än just in¬
komsterna af Posttidningen; hvart enda öres behållning deraf är an¬
visad till detta arbete, med undantag af den lilla lön, som är anslagen
till akademiens sekreterare.
Då ordet nu åt en ledamot begärdes, antager jag, att han möjli¬
gen skall göra mig den frågan, huru jag kan veta detta, eftersom —
och här ligger kanske haken — för dessa medel ej offentligen redo-
göres. Jag vill då svara, att jag visserligen lika litet som någon af
statsrevisorerna sett akademiens räkenskaper, men jag har från fullt
trovärdiga personer erhållit upplysningar, som jag anser mig skyldig
och äfven håller kammaren skyldig att sätta tro till.
Lernnas nu full ersättning för den inkomst, som Posttidningen
kan komma att mista, så synes mig icke någon synnerlig fara ligga i
utskottets förslag. Jag vill derför icke heller motsätta mig en sådan
skrifvelse, som jag anser skulle kunna föranleda till, att regeringen
gör en utredning af saken, hvilken utredning äfven skulle afse, huru
vida icke Posttidningens inkomsters bibehållande åt svenska akademien
skulle kunna existera med ett tillfredsställande af det publicitetsbehof,
som tydligen har dikterat motionärens framställning och som jag
redan erkänt vara ett från allmänhetens sida berättigadt behof. Jag
skulle sålunda mycket vill kunna taga hela detta förslag, om jag endast
i klämmen finge in, att »full ersättning» skulle beredas svenska aka¬
demien. Yi hafva för vitterhet och språkforskning inga stora anslag
lemnade här i landet. Det är obegripligt, att svenska staten, som
icke annars är njugg, då det gäller anslag för kul turända mål, icke
för svenska akademiens stora uppgift beviljat större anslag än dessa
2,250 kronor, förutom 6,000 kronor till understöd åt vittra författare.
Såge jag i denna framställning något som helst sträfvande och syfte
att undandraga akademien den inkomst den har af Posttidningen,
och hvilken den så vill behöfver och så väl begagnar, så skulle jag
på det bestämdaste motsätta mig utskottets förslag. Men då jag
hvarken i motionen eller ändå mindre i utskottets betänkande kan
finna något sådant syftemål, vill jag icke motsätta mig detta skrifveise-
förslag, om jag än icke helt kan erkänna dess behöflighet.
Jag har derför, herr talman, icke något yrkande att göra.
Onsdagen den 25 April, f. m.
41
N:o 42.
Herr Nyström: Då jag ty värr af heshet för närvarande är
urståndsatt. att närmare uttala min mening,! måste jag inskränka mig
till att instämma med herr Herslow.
Herr Petersson i Runtorp: Med all aktning för Gustaf lits
skapelse, tror jag dock, att han skapade något onaturligt, då han
skapade Posttidningen till en inkomst för svenska akademien. Ty
det är två skilda saker: en akademi, som har till sin uppgift att vårda
språket, och utgifvandet af en tidning. Äfven med all aktning för
svenska akademiens ordbok, tror jag, att svenska nationen eger rätt
att fordra, att dess utgifvande sker på annat sätt än på bekostnad
af en tidning, som skall vara officiel, ehuru denna tidning icke alls
uppfyller sitt ändamål. Vi hafva icke råd att hålla oss med denna
tidning för att få kännedom om hvad som behöfves.
Jag kan också vitsorda min grannes uppgift om de enorma pris,
aom annonsering i denna tidning kostar. Jag har icke sjelf annonserat
deri, men har gjort det för andras räkning, och jag har blifvit flat,
när man sagt hvad det kostat. Jag tror derför att det är nödigt att
få en statstidning, som för billigare pris blir tillgänglig för allmänheten
och för billigare pris intager legala tillkännagifvanden m. m. Men då
jag instämmer i utskottets förslag, vill jag dock frisäga mig från att
hysa agg mot svenska akademien. Den må existera för sig sjelf, och
behöfver den något ytterligare tillskott, kan det ske på annat sätt, än
som här är i fråga.
För min del yrkar jag på det varmaste bifall till utskottets förslag.
Om totgif-
vande af en
statstidning
för legala till-
hännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
Herr friherre Bonde: Då jag här fått mottaga beskyllning för
att hafva påstått, att en allmän animositet mot svenska akademien
här gjort sig gällande, är jag synnerligt glad, att detta mitt påstående
blifvit motsagdt i synnerhet från det håll, som nu skett. Jag är
synnerligt tacksam för de välvilliga yttranden, som herr Danielson fälde
om svenska akademien och dess verksamhet, hvaraf framgår, att han
behjertar vigten deraf. Och då jag sålunda tror, att han uppskattar
den känsla, jag hyser för akademien, hoppas jag, att inga vidare an¬
grepp mot denna institution skola göras från det håll, hvarifrån man
mest har att befara sådana. Jag nämnde nyss, att man i statsreviso¬
rernas berättelser har att söka grunden till hvad jag kallade animosi¬
tet, enär statsrevisorerna blifvit missbelåtna med, att de icke fått
kasta blicken i svenska akademiens protokoll och räkenskaper. Nog
hade jag trott, att motionen i visst afseende förorsakats deraf, att
man önskat få akademiens privilegierade inkomster utbytta mot stats¬
anslag, för hvilka fullständig redovisning i så fall skulle föreläggas
statsrevisorerna — men jag är glad att af herr Danielson höra, att
icke något sådant ligger till grund för hans motion.
Herr Herslow framkastade ett förslag att åstadkomma större sprid¬
ning af Posttidningen genom att bekosta gratisutdelning till kommu¬
ner och korporationer, och jag tror äfven, att sådant utan svårighet
skulle kunna låta sig göra och äfven ur ekonomisk synpunkt vore lika
fördelaktigt som att upprätta en statstidning och dessutom lemna aka-
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 42. 4
N:o 42.
42
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
Tcännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
Torsdagen den 25 April, f. ra.
demien full ersättning. Jag vill visst icke uttala något klander öfver
det sätt, hvarpå utskottet behandlat frågan; tvärtom anser jag, i likhet
. med herr Herslow, att utskottet både grundligt utredt saken och visat
synnerlig välvilja mot svenska akademien. Detta ber jag få konstatera,
ehuru jag ändå icke kan till fullo godkänna det slut, hvartill utskottet
kommit.
Herr Piydin: Jag ber att få instämma i hvad herr Herslow
yttrat och vill dertill lägga några ord. Jag anser, att man kan vinna
precis samma mål, som med motionen afses, genom att begära, att
Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för Posttidningens större sprid¬
ning, hvartill Kongl. Maj:t är fullt berättigad, och då anser jag behof
icke vara för handen att indraga denna tidning och utbyta den mot
en annan statstidning, som i alla fäll skulle blifva lika tråkig, om icke
tråkigare, än posttidningen och erhålla lika få läsare som denna. Jag
tror derför, som sagdt, att syftemålet kan vinnas lika lätt genom eu
hemställan till Kongl. Maj:t, huru vida icke åtgärder kunde vidtagas för
Posttidningens spridande på sätt utskottet här ofvan antydt. I sakens
nuvarande skick skulle jag sålunda icke vilja göra något annat yrkande
än om återremiss, men detta tjenar icke till något, då äfven jag in¬
stämmer i hvad flere talare förut yttrat, att detta betänkande är med
omsorg utarbetadt, mycket väl affattadt och mycket intressant, så att
ingen vidare utredning behöfves. 1 följd af hvad jag nu anfört, anser
jag det för närvarande vara skäl att låta förblifva vid hvad som nu
gäller.
Herr Daniel son: Jag begärde ordet för att göra några små
erinringar med anledning af den föregående talarens yttrande rörande
statsrevisorernas uppfattning af denna fråga.
Förlidet års statsrevision beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
med anhållan att Kongl. Maj:t ville af svenska akademien utverka
tillåtelse för revisionen att få del af akademiens räkenskaper, och vi
inskränkte denna vår begäran så långt, att vi sade att, om detta icke
kunde ske med fullständiga verifikationer, vi voro nöjda blott vi finge
se ifrågavarande räkenskaper i ett sammandrag. Men äfven denna
anhållan blef, som den föregående talaren torde hafva sig bekant, af-
böjd. Hvad statsrevisionen härmed åsyftat var icke att skada akade¬
mien, utan endast att få eu fullt öfverskådlig blick öfver akademiens
tillgångar. Men detta var, som sagdt, omöjligt att få, och herrarne-
böra derför icke finna underligt, att revisorerna vidtogo den åtgärden
att vända sig till Kongl. Maj: t, i synnerhet som denna akademi är den
enda redovisande myndighet i vårt land, som undandragit sig stats¬
revisorernas granskning. Musikaliska akademien och flera andra der¬
med jemförliga inrättningar hafva gått in på att låta sina räkenskaper
komma till statsrevisorernas kännedom, men svenska akademien har
härtill svarat ett bestämdt nej,- oaktadt denna akademi eger statsbidrag..
Man tycker naturligtvis att en sådan vägran icke kan hafva skäl för
sig, då akademiens tillgångar jemväl bestå utaf den inkomst, som Post¬
tidningen lemnar, och man val icke kan neka till, att dessa medel.
Torsdagen den 25 April, f. m.
48
Pko 42.
om de än/icke kunna kallas allmänna, likväl derigenom, att allmän¬
heten i vissa fall tvingas att annonsera i denna tidning, äro bra nära
beslägtade med allmänna medel. Man vet också, att annonseringen i
Posttidningen lemnar ett så stort öfverskott, att denna annonsering
kunde göras billigare för allmänheten, än nu är fallet, men äfven
härutinnan har akademien, såsom bekant, vägrat att visa något till¬
mötesgående. Härmed må nu emellertid förhålla sig huru som helst,
men jag har velat säga detta för att freda statsrevisionen för anmärk¬
ningar mot dess tillvägagående i denna sak.
Hvad nu den föreliggande frågan beträffar, så tror jag icke att
saken kan lijelpas på det sätt herr Iiydin antydde. Het kan nem¬
ligen icke vara välbetänkt att låta tidningen vara en politisk tidning
på samma gång som den skall vara ett annonsblad. Dessa båda saker
böra skiljas åt, och jag har förestält mig att den tidning, som jag
med min motion afsett, bör vara så att säga utan text. Det är visser¬
ligen godt och väl att regeringens uppfattning i allmänna frågor blir
bekant och spridd i landet, men jag tror dock, att man handlar klokast
genom att i en sådan tidning icke inblanda annat än hvad lagen bju¬
der i fråga om den tvungna annonseringen. De politiska frågorna
må sedan afhandlas i de enskilda tidningarna, der regeringen och
hennes vedersakare bäst de vilja kunna förfäkta sina olika meningar.
Af detta skäl anser jag det icke välbetänkt att frångå utskottets
förslag och anhåller derför för min del fortfarande om bifall till det¬
samma.
Herr Kih Iberg: För att klart kunna bedöma denna sak är det
nödvändigt att skilja mellan svenska akademiens privilegium och all¬
mänhetens berättigade kraf på en statstidning. I förra afseendet har
man anmärkt, att till följd af akademiens privilegium annonspriset i
dess tidning vore allt för högt. Den omständigheten vill jag dock icke
fästa mig så mycket vid, ty priset är ej så synnerligen högt. Men
hvad som är af mera vigt är tidningens betydelse för allmänheten.
Denna allmänhet, som genom de annonser, hvilka införas i denna tid¬
ning, blir i sina vigtigaste intressen berörd, får ofta ej del af hvad
som uti denna, i så liten upplaga spridda tidning finnes kungjordt. De,
som äro skyldige att der annonsera, hafva lätt att bevaka sina in¬
tressen, men deras motparter, hvilkas rätt genom denna annonsering
skall bevaras, få många gånger icke del af dessa annonser. Detta
kan dock vara af ganska stor vigt, såsom i fråga om testamenten, arf
och dylikt. Det är derför af ganska stor betydelse, att dessa annon¬
ser spridas till en större allmänhet än som nu sker. Och hvarför
sker det icke? Jo, derför att prenumerationspriset är för högt, och
det är just i detta höga pris, som akademiens privilegium ligger. Vore
deremot priset icke högre än hvad som erfordrades för att betäcka
tryckningskostnaderna, skulle det kunna nedsättas till 2 å 3 kronor
per år. Då skulle också tidningen kunna spridas i ofantligt stort an¬
tal exemplar, icke blott till embetsverk och kommuner utan äfven till
sådana enskilda personer, som hafva att göra med legala ärenden och
hvilka icke böra lefva i okunnighet om de annonser, som genom denna
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
kännagifvan-
den m. m.
(Forts.)
N;o 42
44
Torsdagen den 25 April, f. in.
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
kännägif van¬
den m. m.
(Forts.)
tidning spridas. Det är derför jag anser denna sak våTa så ange¬
lägen för den stora allmänheten.
Hvad åter beträffar svenska akademiens privilegium, så beaktar
jag mycket väl denna akademis höga uppgift, och jag uttalade mig
äfven i detta afseende inom utskottet. Men den kan bevakas på annat
sätt än att, såsom nu sker, oskäligt beskatta allmänheten och deri¬
genom åstadkomma olägenheter, som säkert medföra mycket större
förlust än upphörandet af detta privilegium.
Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.
Herr Essén: Herr talman! Efter det välvilliga mottagande, som
utskottets utlåtande här rönt, kan jag icke hafva mycket att säga.
Det är blott ett par, af föregående talare framstälda anmärkningar,
som jag anhåller att få med några ord beröra.
Den ärade talaren på malmöbänken yttrade, att den af utskottet
föreslagna skrifvelsen bort innehålla, att full ersättning skulle beredas
svenska akademien. Jag vågar tro, att i utskottets utlåtande med
tillräcklig tydlighet framhållits, hvad utskottet i allt fall afsett, nem¬
ligen att akademien borde erhålla full ersättning för förlusten i följd
af Posttidningens upphörande. Så säges på sid. 13 i utlåtandet, att
utskottet finner åtgärd, hvarigenom akademien går miste om sin in¬
komst utaf Post- och Inrikes Tidningar, icke böra vidtagas utan i sam¬
manhang med anordning, ledande dertill, att ersättning beredes akade¬
mien för hvad hon derigenom förlorar. I dessa ord kan väl icke
läggas någon annan mening, än att akademien skall erhålla full er¬
sättning.
Man har förespått, att den af utskottet föreslagna nya tidningen
“Sveriges allmänna tidningar" skall blifva mycket “tråkig11 och der¬
för icke få någon stor spridning genom prenumeration. I afseende
härå torde först och främst böra observeras, att meningen ej kan vara,
det en dylik tidning skall erbjuda någon underhållande läsning eller
vara hvad man kallar intressant. Men att tidningen blir nyttig, det
tror jag ej man skall kunna bestrida, och en sådan tidning, om den
tillhandahålles för billigt pris, har, enligt mitt förmenande, alla möjliga
utsigter att vinna en stor spridning, icke blott genom gratisutdelningen,
utan äfven genom prenumeration. Fästa vi oss endast vid de större
städerna — jag tänker härvid närmast på Göteborg — tvidar jag på, att
det skulle finnas något handelskontor, som icke komme att hålla denna
tidning, för att få fullt tillförlitlig kännedom om den mängd annonser
deri, som beröra handelsnäringen. Och att en daglig tidning, som
sprides på ofvan omförmälda sätt, måste varda ett förträffligt organ
äfven för privata annonser, det anser jag — i förbigående sagdt —
vara alldeles gifvet.
Det må nu vara sant, att den ersättning, som i en eller annan
form kommer att beredas svenska akademien, icke blir en så absolut
säker inkomst för akademien som den hon nu har af Post- och Inrikes
Tidningar. Detta är också den enda betänklighet af vigt, som jag här
hört uttalas. Men jag tror, att man icke kan begära, att .svenska
akademien i detta hänseende skall intaga en undantagsställning gent
Torsdagen den 25 April, f. m.
“I"*5 *• Hl. .
emot alla andra inrättningar i vårt land Fn • ,
ofvertygad derom, att RiksdnLlL! ' ,°r min del är jag ock liflig
städse visat så stort intresse för allo b ^ .^enna dammare, som
sätta akademien i fara att förlora 1 ^urbehof, icke någonsin skall
ersättning, Wlken i
fylla sill uppgift. oenoivei och bor hafva för att kunna
utskottets hemsTällaT DatUrIlgtvis med dem, som yrkat bifall till
Hen-nr Björkman ock Ni,mn i Skäri.™ inntännfe n,ed herr Essén.
framstSTwpSo^i^SVtandona^ni J“ terr “mannen
hemställan; hvilket beslut itemlikt öf 8%blf° kam,maren utskottets
SlUl,e rrotJkoteMgiSJSSZSär***»
§ 6
N:o 42
Om utgif¬
vande af en
statstidning
för legala till-
kännagi/van-
de m. m.
(Forts.)
Justerades protokollsutdrag • hvarefter bo
ag, Hvarefter kammaren åtskildes kl. |3 e.
m.
In iidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 42.