RIKSDAGENS PROTOKOLL
1888. Andra Kammaren. N:o 37,
Torsdagen den 19 April
kl. 7 e. m.
§ I-
Herr vice talmannen, hvilken till en början ledde kammarens
förhandlingar, anmälde till fortsatt behandling bevillningsutskottets
betänkande n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
I ordningen förekom
Punkten 53.
Å tack- och barlastjern samt skrot, hvilka artiklar för närvarande
äro tullfria, hade herrar Reuterswärd och Eliasson påyrkat en tull
af 80 öre för 100 kilogram; och hade denna tullsats blifvit af ut¬
skottet, under förevarande punkt, tillstyrkt.
Häremot hade herr W. Tham, med hvilken herr Sandvall in¬
stämt, i en vid punkten fogad reservation, under uttalande af den
åsigt, att, så länge den franska handelstraktaten ej medgifver åsättande
af införsellstull å maskiner och redskap, rubriken n:o 231 i vår nu
gällande tulltaxa bör behålla sin nuvarande lydelse: “Tack- och bar¬
lastjern samt skrot — fria4, yrkat afslag å utskottets hemställan.
Öfverläggningen rörande detta ärende öppnades af
Herr Bratt, som yttrade: Man har, som bekant, från protektio¬
nistiskt håll uttalat, att tackjernet intager på industritullarnes område
samma plats som rågen på spannmålstullarnes, och i öfverensstämmelse
dermed har man sagt, att om rågtullen utgör den ena inkörsporten
till det nya tullsystemets förlofvade land, så utgör tackjernstullen
den andra. Vid ett sådant förhållande och i synnerhet efter dessa
senare dagars erfarenhet, som vittnar om att numera snart sagdt alla
både möjliga och omöjliga tullar “nolens volens“ skola införas, så
snart nemligen de icke beröra denua kammarmajoritets intressen, lärer
Andra. Kammarens Prof. 1888. Ar:o 87. \
Angående
tull å
tackjern.
IT:o 37.
‘2
Torsdagen den 19 april, e. m.
Angående
tull n
tackjern.
(Forts.)
det icke vara värdi att göra sig några illusioner om att kunna slippa
undan den nu ifrågasatta jerntullen, hvilken, likasom rågtullen, ingått
i det protektionistiska medvetandet såsom en trossats, d. v. s. eu
sats, som accepteras utan skäl och bevis. Och skäl och bevis, det
letar man också förgäfves efter i bevillningsutskottets betänkande rö¬
rande ifrågavarande tullar. Men det är icke brist på utredning och
bevisföring i sak, som här rättvisligen kan och bör läggas utskottet
till last. Ätt skaffa fram skäl och bevis för hvad som i sjelfva verket
är alldeles obevisligt, att icke säga grundfalsk!, det är verkligen icke
så lätt; och man får icke allt för mycket förebrå den, som deruti
misslyckas. Felet ligger djupare. Det ligger i sjelfva naturen af den
der trossatsen, som utskottet fått det otacksamma, att icke säga omöj¬
liga, värfvet att försvara. Derför har utskottet med hänsyn till be¬
visföringen också nödgats kasta yxan i sjön och göra till sitt val¬
språk “icke resonnera, bara marschera!' Så fordrar det nya systemet,
och det är också dess gifna konseqvens.
Hvad nu angår tackjernstullen, så har den, som verkligen vill
bilda sig en objektiv uppfattning i frågan, icke annat att göra än
taga hänsyn till några gifna sakförhållanden. Hvilka dessa sak¬
förhållanden äro ber jag att nu få meddela, åtminstone de hufvudsakli-
gaste af dem; hvarvid jag på samma gång skall egna någon upp¬
märksamhet åt utskottets s. k. motivering.
Hvad man först har att bemärka, det är hvilket slag af tackjern
frågan gäller. Jag antager att de flesta af herrarne hafva sig bekant,
att det material, som innefattas under den allmänna rubriken tackjern,
förekommer i en snart sagdt oändlig mängd af varieteter, olika till
sitt ändamål och med afseende derpå väsentligen olika till sin ke¬
miska sammansättning och sina deraf beroende fysiska egenskaper.
Nu kunna i vårt land, på ett undantag när, alla dessa tackjernssorter
framställas, åtminstone alla de som hafva någon större industriel be¬
tydelse; och de framställas hos oss ädlare än i de flesta andra land i
följd af våra ädlare råämnen, malmerna, samt derjemte till ett pris,
som gör att import hit deraf hittills icke blifvit satt i fråga. Jag-
nämnde ett undantag, och detta gäller just det tackjern, hvarom häl¬
ar fråga och hvarom utskottet nederst på sid. 67 i betänkandet säger
att, “rfef tackjern, som hit införes, är gjuttackjern och kommer nästan
uteslutande från England.“ Detta engelska gjuttackjern kan icke, af
skäl, till hvilka jag sedermera vill återkomma, hos oss tillverkas till
ett pris, som möjliggör dess användande för industriella ändamål.
Det är härpå hela frågan hänger, och jag ber att få betona detta sak¬
förhållande, såsom det första af dem, hvarom jag nyss talade. Bland
de reservationer, som åtfölja utskottsbetänkandet och hvilka genom
sin talrikhet och sitt skiftande innehåll visa oss bilden af “ett rike,
som söndrat sig inom sig sjelf!” — oaktadt detta rike, d. v. s. be¬
villningsutskottet, ursprungligen hade så kompakt sammanhållning
och dess medborgare ansågos vara af renaste fullblod — intager den
af herrar Tham och Sandwall afgifna i min tanke det främsta rummet,
för det första på grund af dess klara och genomförda bevisning i
sak och för det andra på grund af den betydelse, som det protektio¬
Torsdagen den 19 april, e. m.
N:o 37.
nistiska partiet fäster vid denna tackjernstull. Jag skall tills vidare
emellertid icke uppehålla mig vid denna reservation. Den talar för
sig sjelf, och för den, som vill göra sig mödan att taga närmare
kännedom om densamma framhåller den tvenne omständigheter, som
borde vara af afgörande vigt: den ena, att den hår föreslagna tullen
under inga förhållanden kan lända vår tackjernsindustri till gagn, och
den andra, att samma tull ovilkorligen skall komma att väsentligt
skada vår gjuteri-industri. Detta betonar jag såsom det andra vigtiga
sakförhållandet.
Hvilka skäl har väl nu bevillningsutskottet att uppställa mot
hvad reservanterna sålunda anfört? Ja, för så vidt sväfvande upp¬
gifter, förutsättningslösa slutledningar och obestämda förhoppningar
m. m. kunna kallas skäl, då har ock utskottet ett slags motivering.
Låtom oss höra huru den låter.
Utskottet säger på sid. 69: “Man påstår nemligen, att en sådan
tull icke skulle blifva till något gagn för våra tillverkare af tackjern.
Samtidigt förklarar man dock, att eu tackjernstull bör införas, först
sedan Sverige blifvit löst från sina enligt handelstraktaten med Frank¬
rike åliggande förbindelser att låta maskinerier, redskap och verktyg
vara fria från införselstull. Men härigenom är ju tullens nytta för
tackjernstillv erkar ne medgifven, och då det angifna vilkoret icke är
uppstäldt med hänsyn till deras verksamhet, måste de uppenbarligen
anses under alla omständigheter draga fördel af den ifrågasatta tullen.®
Härvid måste bemärkas, att utskottet totalt lemnat å sido en gifven
och alldeles bestämd förutsättning, för att denna tackjernstull skall
kunna blifva till gagn för tackjernsindustrien. Denna förutsättning
hafva reservanterna åter, som bedömt frågan med sakkunskap, tagit
vara pa. Den återfinnes på sid. 179 i betänkandet, der reservanterna
säga: “Redan då förslaget uppgjordes, var det lätt att beräkna, att
den föreslagna tullen ej var tillräckligt hög för att gagna den tack-
jernstillverkning, som bedrifves med ‘ träkol såsom bränsle, till följd
af den allt för stora prisskilnaden mellan träkols- och cokes-tackjern,
utan afsigten var att möjliggöra anläggning af cokes-masugnar här i
landet, hvilka kunde förse våra gjuterier med det för dem nödvändiga
cokes-tackjernet. “ Hvad reservanterna här sagt är fullkomligt rigtigt.
Vilkoret för att det gjuttackjern, hvarom här är fråga, skall kunna
framställas till pris, som gör dess användande i tackjernsindustrien
möjligt, är att det blåses i cokesmasugnar. Af sådana masugnar
finnes det visserligen en — säger en — i landet. Den byggdes i
Uplancl i början af 1870-talet under synnerligt gynsamma konjunk¬
turer för jernhandteringen, då prisen stodo högt och man beräknade
att detta skulle fortfara. Men innan masugnen ens blifvit färdig och
ännu mindre satts i gång, hade prisen redan gått ned. Och under
alla dessa år har denna enda cokesmasugn, som vi hafva i Sverige,
stått obegagnad derför, att det icke lönat sig att hålla den i verk¬
samhet.
Men om en sådan masugn här kunde komma i gång, skulle, en¬
ligt hvad de industriidkare, som protesterat mot denna tackjernstull,
ådagalagt, densamma vara mer än tillräcklig att fylla hela vårt lands
Angående
tull ci
tackjern.
(Forts.)
M:o 37.
4
Angående
tv It å
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
behof af det slags jern — engelskt gjuttackjern — hvarom här är
fråga. Jag anmärker dessa omständigheter såsom det tredje sak¬
förhållande, jag hade att framhålla.
Hvad har utskottet haft att häremot invända? Jo, utskottet sä¬
ger på sid. 70, “utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att vid
genomförande af “ett nytt tullpolitiskt system det icke kan undvikas,
att åtminstone till en början olägenheter uppkomma för en eller annan
industrigren, olägenheter, hvilka dock den, som deraf drabbas, måste
underkasta sig för det allmännas bästa/ “Det allmännas bästa!" Se
der hafva vi “ trossatsen /“ Men det vore intressant att veta, huru stor
den allmänhet är, hvars “bästa" i detta hänseende skall tillgodoses.
Efter hvad jag nyss sagt, existerar det ingen sådan allmänhet, helt
enkelt derför att det icke fins en enda masugn i Sverige, der sådant
gjuttackjern, som här är i fråga, utan ekonomisk förlust kan blåsas.
Vidare säger utskottet, att “de mekaniska verkstädernas svårig¬
heter för öfrigt äro förbi den 1 februari 1892, då tiden för franska
handelstraktatens bestånd går till ända/ Det är visserligen sant, att
franska han delstraktaten är förbi den 1 februari 1892. Men, mine
herrar, det kan vara mycket annat, som också då är förbi; och det
kan väl icke vara skäl att vidtaga allt för genomgripande reformer
på denna grund, då man icke vet huru vida ej det gungfly, hvarpå
“det nya systemet" är bygdt, vid den tiden kan vara förvandladt till
vatten.
Utskottet säger vidare, att det “hyser förhoppning att Frankrike
redan före nyssnämnda tid skall hafva medgifvit Sverige att sätta
tull å maskinerier, redskap och verktyg/ Här vore det af stort in¬
tresse att få veta, hvilken grund utskottet har för den förhoppning,
hvilken det vill tillmäta betydelse vid öfvergången till sitt “nya tull¬
politiska system*.
Jag gar nu tillbaka till sid. 68, der utskottet yttrar: “Till en
början finner sig utskottet föranlåtet att erinra, att det icke endast
är masngnsegarne -—• hvilka i alla händelser ej torde vara så få —
som skulle hafva nytta af tull å tackjern, utan jemväl hela den ar¬
betspersonal, som masugnarne direkt eller indirekt behöfva/
“Ej så få! “ Hvarför har icke utskottet här angifvit någon siffra,
då ju alla betingelser att erhålla åtminstone en approximativ sådan
stått utskottet till buds — så vida nemligen dessa masugnar verkligen
existera. Men äro de “imaginära qvantiteter“, då är det naturligtvis
icke lätt att angifva siffran. Dessutom förefaller det mig besynner¬
ligt, att, då utskottet talar om dessa masugnar och ömmar så mycket
för deras arbetspersonal, utskottet icke också ömmar för gjuterierna,
då man emellertid vet, att 28 gjuteriegare — en siffra, som för visso
är långt ifrån fullständig — protesterat mot den af utskottet före¬
slagna tackjernstullen. Utskottet har sjelft gifvit antydan om ett vida
större antal, då utskottet i slutet af motiveringen säger, att gjuterierna
och de mekaniska verkstäderna uppgå till icke mindre än 224.
Följande gången af utskottets motivering, kommer jag nu till åt¬
skilliga andra satser, som äro ohållbara, men jag bör icke upptaga
kammarens tid med att närmare granska allt.
N:0 37.
Torsdagen den 19 April. e. m. 5
En uppgift linnes det dock här, rörande hvilken det verkligen
är mig ett nöje att kunna instämma med utskottet. Utskottet säger
nemligen, att “till vissa slags gjutgods kan svenskt jern icke med för¬
del användas enbart, utan måste dertill tagas det mera lättflytande
engelska." Ja, häri har utskottet fullkomligt rätt. Men det är ju
också det enda jern, som är eller varit ifrågasatt att hit i landet im¬
portera; och jag vill såsom ett vigtigt moment, ett fjerde anmärk -
ningsvärdt sakförhållande, framhålla, att detta engelska gjuttackjern
är alldeles omistligt för vår gjuteriindustri.
Utskottet anför ångkorvetten Frejas maskin som exempel för att
tackjernstull icke skulle hafva någon betydelse för våra mekaniska
verkstäder. Huru en enda maskin, särdeles om den tillhör ett krigs¬
fartyg och således företer ett mera exceptionelt fall, här vid lag kan
utgöra ett exempel af någon betydelse, är åtminstone för mig ofatt¬
ligt. Men efter som utskottet anför exempel, så kan jag också hafva
ett par exempel att från fullt autentiskt håll anföra; och de tala ett
tydligare språk än utskottets exempel. För Bolinders mekaniska verk¬
stads räkning inköptes under åren 1884-—1886 tillsammans 122,511
centner engelskt gjuttackjern. Detta skulle efter den nu föreslagna
tullen utgöra ett belopp af 41,658 kronor; ensamt under år 1886 för¬
brukade Bolinders mekaniska verkstad 44,355 centner engelskt tack¬
jern, motsvarande en tullbeskattning af 15,100 kronor i jemnt tal.
(töteborgs mekaniska verkstads aktiebolag förbrukade 1886 730,000
och 1887 700,000 kilogram engelskt gjutjern, hvilket efter 80 öres
tull pr 100 kilogram gör eu tullbeskattning för 1886 af 5,840 och
för 1887 af 5,600 kronor. Slutligen har utskottet sjelft i sista stycket
gifvit en anvisning på den beskattning, som genom dessa tullar kom¬
mer att påläggas de mekaniska verkstäderna. Utskottet säger nem¬
ligen, att 224 etablissement af detta slag få en ökad utgift af 208,000
kronor, eller i medeltal 930 kronor på hvarje etablissement. Det kan
visserligen sägas, att denna tull icke skall ruinera många af dessa
verkstäder, men den torde blifva ruinerande nog för några; och i hvarje
fall skulle ju detta nya system afse att skydda den svenska industrien,
som det nu i stället ådrager de bedröfligaste förluster.
Jag både tänkt mig, att det skulle blifva af intresse att få se ut¬
skottets motivering för afslag å herr Hedlunds tullmotioner — att
utskottet skulle göra hemställan om afslag, tog jag för alldeles gif-
vet — och jag både verkligen förestält mig, att denna motivering-
skulle kunna användas just emot denna tackjernstull. Tv i sjelfva
verket förhåller det sig med tullen på åtminstone de två af herr Hed¬
lund föreslagna artiklarne, nemligen lin och hampa, på samma sätt
som med den här ifrågasatta tackjernstullen. Men utskottet har
försigtigtvis underlåtit all motivering af sitt afstyrkande beträffande
tull å dessa artiklar. Tackjernet star dock i viss mån på samma
punkt som dessa; det är nemligen att anse som ett råämne. Visser¬
ligen är sant, att jernmalmen bildar det första, det egentliga råämnet,
men den produkt, som erhålles genom malmens nedsmältning i mas¬
ugn, kan så till vida^ kallas råämnet n:o 2, som det i den formen i
allmänhet icke har någon annan omedelbar användning i det praktiska
Angående
tull <■
tackjern.
(Fort-.)
N:o 37.
6
Angående
tull n
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. in.
lifVet än till barlast. Derför står för oss det engelska gjuttackjernet,
enligt min uppfattning, under alldeles samma vilkor och förhållanden
som lin och hampa, Indika artiklar ju icke heller i sådan form er¬
hållas direkt af naturen och dem jag förmodar, att utskottet, just på
grund af deras egenskap af råämnen, ansett fortfarande böra vara
tullfria.
Det skulle vara af intresse att veta, huru vida utskottet inhemtat
några sakkunniga personers åsigt i denna vigtiga fråga, som, det må
väl erkännas, ovilkorligen krafvel- sakkunskap för att rätt bedömas.
För min del får jag säga, att jag talat vid åtskilliga fackmän, men
icke hört någon enda uttala sig för tackjernstull. Särskildt har jag¬
trätt nöjet inhemta den åsigt i ämnet, hvilken hyses af en man, som
utan gensägelse intager en bland de allra främsta platserna bland
vårt lands auktoriteter inom jernhandteringen, en man, hvars veten¬
skapliga bildning och vidtgående praktiska erfarenhet på jernindustriens
så väl tekniska som ekonomiska område äro kända och erkända icke
blott i vårt land, utan inom hela Europa, ja öfver allt, der jeraindustri
idkas — en man, som både vet hvad han säger och står vid sina
ord. Denne man förkastar tackjernstullen, och, mine herrar, härvid
är att märka en omständighet af vigt: den mannen är renlärig 'pro¬
tektionist.
Jag slutar med det uttalande, hvarmed jag började mitt an¬
förande: Jag gör mig inga illusioner i afseende på utgången. Men
då jag under mer än 20 år haft direkt anledning till och stort in¬
tresse utaf — icke något personligt intresse — att egna uppmärk¬
samhet åt den svenska jernindustrien, så har jag ansett såsom eu
pligt att i denna fråga uttala mitt ord och kämpa min strid, ut¬
gången må sedermera blifva hvad den vill. I det jag tystnar, kan
jag dock icke underlåta att erinra om den gamla frasen: “Apres nous
le déluge* efter oss kommer syndafloden!
Herr talman, jag yrkar afslag.
Vidare anförde:
Herr Söderblom: Jag skulle, herr talman, kunnat inskränka
mig till att, på de skäl och den utredning, reservanterna åstad¬
kommit, yrka afslag på utskottets hemställan om tull på tackjern,
men då reservanterna dels synas benägna för en sådan tull, så snart
franska handelstraktaten ej längre lägger hinder i vägen för tull å
maskiner och redskap, något som jag ej kan vara med om, och då
ett och annat kan vara nödigt att tillägga, så utbeder lag mig kärn-
marens uppmärksamhet tör en kort stund.
Utskottet börjar sitt betänkande med att, i hvad det rör denna
punkt, då jordbruksnäringen blifvit skyddad, det är nödvändigt att
söka hjelpa vår bergshandtering, synnerligast jerntillverkningen, utur
det betryck, hvarmed den kämpar. Då utlandet genom förbättrade
arbetsmetoder gjort och gör sig allt mer oberoende af det goda sven¬
ska träkolsjernet, så anser utskottet, att tull på tackjern i första hand
bör åsättas för att råda bot för det onda.
N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. in. 7
Nu må jag säga, herr talman, att jag icke kunde förmoda, att Angående
de framsynte och praktiske män, som sitta uti bevillningsutskottet,
skulle vara blinda för det af litet hvar kända sakförhållandet, att den (p0rts.)’
tid, då vår bergshandtering kunde med fördel uppträda å verlds-
marknaden med råvaror, för länge sedan och oåterkalleligen är till-
ändalupen.
Min mening, och fleres med mig, är den, att den enda och rätta
vägen till framgång nu är att drifva jerntillverkningen i förädling så
långt som möjligt. Detta har ock visats af dem, som försökt sig
derpå och derigenom erhållit goda resultat. Jag skall söka upp
ett lysande exempel bland de flera, som under de sista åren före¬
kommit.
Jag hänvisar på Sandviken, detta så mönstergilt anordnade och
energiskt skötta jernverk. Detta bruk tillverkar och exporterar
*strips“, ämnen för ångpannetuber, urfjedrar till de s. k. amerikanska
vägguren och ståltrådsämnen för metkrok, och detta i stora qvan-
titeter.
Jag medgifver, att det af utskottet angifna sättet är det beqvä-
maste, om ett nöjaktigt resultat dermed kunde ernås för våra bruks-
egare, och att den af mig utvisade vägen ovilkorligen krafvel' om¬
tanke, outtröttlig energi och skicklighet — men saken är nu otvifvel¬
aktigt så, att det ej hjelper med mindre. Den, som vill lefva och
lefva med sin tid, måste uppfatta den sådan den är och förstå hvad
den kräfver.
Särskilt hvad tillverkningen af tackjern och dess förädling be¬
rör, har jag någon erfarenhet dels från de många år, jag förestått
en sådan tillverkning, specielt tillverkning af kanske landets mest
framstående gjuttackjern, dels såsom delegare uti ett bruksbolag för
dylik tillverkning och tillverkning af jern i allmänhet, och till sist,
såsom intressent uti en affär, som sysselsätter sig med tillverkning af
gjutgods och maskiner.
Jag vet mycket väl, att det bruksbolag, hvari jag är intresserad,
icke skall kunna förtjena ett öre på tackjernstullen, ehuru det har alla
förutsättningar af den mest lämpliga malm från Gfrängesberget och
dertill egna billiga träkol. Och samma erfarenhet skall nog, snart
nog! komma alla dem till del, som hoppas att denna tull skall åter¬
föra deras handtering till de gamla göda tiderna.
Detta är lätt ådagalagdt:
Huru kan utskottet och de med detsamma liktänkande tro det
vara möjligt, att med den föreslagna tullen af 80 öre per 100 kilogram
på det engelska tackjernet, som exempelvis i mälarehamn kostar en¬
dast 1 krona 40 öre per centner och således med en tillagd tull af
34 öre — 1 krona 74 öre per centner, detsamma i täflan med det
svenska bergslagsjernet, som på samma plats betingar 2 kronor 55
öre per centner, eller en skilnad af 81 öre per centner, skulle
komma till korta?
Hvem helst, som har någon kännedom om de hithörande för¬
hållandena, vet mycket väl, att det till det lägsta nedtryckta tackjern-
N:o 37. 8 Torsdagen den 19 April, e. m.
Angående priset ej tä) eu ytterligare nedtryckning af ett öre, mycket mindre
tackjern S^01’*' belopp som 81 Öre.
(Forts.) _ Detta är ett skal, som väger tungt, ett annat ännu mera vägande
skäl är den beskaffenhet, som det engelska jernet har, jemfördt med
det svenska gjutjernet och som för gjuterierna och de mekaniska
verkstäderna är af den betydelse, att de, äfven om tullen vore före¬
slagen än högre, måste köpa detsamma.
Förhållandet är det, att för att kunna framställa ett lättflytande,
tätt och lätt arbetsbart gjutgods, så måste det i många afseenden
göda svenska gjutjernet uppblandas med engelskt eller annat likartadt
gjuttackjern.
Detta är icke blott eu penningefråga, som eu del med förhållandet
oförtrogne synas hålla före, utan en teknisk nödvändighet, som icke
låter sig bortresonneras.
Som ett talande bevis härpå vill jag upplysa, att vårt lands stör¬
sta jernverk, Kopparbergs bergslag, årligen importerar 100 å 200 tons
eller 2,400 å 4,800 centner engelskt gjuttackjern för sina egna gjute-
rier, som de ega för underhåll och framställning af maskiner och
gjutgods för eget behof.
Af det resonnement, som utskottet på 68:de sidan af sitt be¬
tänkande föi-, synes det för det första, som om för litet gjutjern
skulle tillverkas inom landet för landets eget behof.
Detta är ett högst egendomligt påstående — något slikt har jag
aldrig förr hört — tvärt om, att tillverkningen vore för stor är hvad
man fått höra.
Emellertid, säger utskottet, kan detta lätt afhjelpas genom att
öka tillverkningen, och dermed vore en bättring för vårt bergsbruk
vunnen.
Huru stor skulle den behöfliga mängden vara då? Jag antager
lika med importen af engelskt gjutjern, d. v. s. enligt de officiella
uppgifterna 600,000 centner ungefär.
För att visa, huru ringa denna qvantitet är, jemförd med tack¬
järnstillverkningens inom landet massa, har jag uppgjort en grafisk
bild, som jag beder kammaren betrakta. Den består, som herrarne
behagade finna, af ett grönt band, 520 decimallinier långt, och bredvid
detta ett band, rödt till färgen, af samma bredd som det förra, men
endast 29,6 decimallinier långt. Det långa bandet motsvarar hela
tackjernstillverkningen, det korta importen af engelskt jern. Man kan
väl ej föreställa sig, att detta lilla parti, tilldeladt det så öfverväldi¬
gande^ större, skulle på minsta vis kunna i någon afsevärd mån inverka
på vår bergshandterings ekonomi — skilnaden är för stor, å ena si¬
dan en tillverkningsqvantitet af 10,400,000 centner, å andra sidan
600,000 centner eller endast 5,7 procent deraf.
Men, herr talman! här är dock fråga om att fylla ett behof af
gjutjern, nedsmält med cokes, ej med träkol, och för att göra detta,
fordras: l:o att en cokesmasugn anlägges, 2:o erfordras cokes, som i
alla hänseenden måste importeras och 3.-o, att denna cokesmasugn an-
lägges vid kusten, hvarifrån jernet kunde, med användning af sjö¬
kommunikationer, tillföras gjuterierna. Med mindre går det icke!
Torsdagen den 19 April, e. m. 9
Men detta blefve ju eu konkurrent till de masugnar, som redan fin¬
nas inom landet, d. v. s. försämrade ställningen, i stället för att för¬
bättra den.
För öfrigt är ju, som lierrarne väl känna till, ett etablissement af
detta slag i stor skala under anläggning vid Luleå af det utländska
bolag, som bygger Lule—Ofoten-banan och som redan börjat uttaga
malm från (Jellivare.
Jag kan knappast, lierr talman, ens under den grunderperiod,
som äfven rasade hos oss ufider början af 1870-talet, erinra mig ett
affärsföretag, som kunnat börja sin verksamhet under så gynsamma
förhållanden som detta jernverk vid Luleå — i fall tackjern stullen
genomföres. Detta bolag kan som en ren behållning beräkna hela
tullbeloppet, 208,000 kronor — det kan räkna på mera, ty antagligen
kommer cokesjernet, sedan tullen blifvit beslutad, till större använd¬
ning än förut.
Jag undviker helst att använda slagordet “Sverige åt svenskarne“,
men jag kom att tänka derpå med anledning af den nyss omtalade
Luleå-anläggningen — månne ej satsen der blifver omvänd — Sverige
åt utländingen.
Jag har hört framkastas någon gång, att våra gjuterier skulle
kunna med fördel utbyta det engelska gjutjernet mot sjö- och myr-
malmsjern. Jag trodde ej detta var allvarligt menadt, men då det
bemötes af reservanterna, så vill jag konstatera, att detta jern är dy¬
rare än gjutjernet från bergslagerna och sålunda ännu mindre än
detta egnadt att ersätta det engelska.
För att stärka sin bevisföring hänvisar utskottet (sid. 69 uti
sitt betänkande) till det uttalande, som representanter för ett stort
antal mekaniska verkstäder och gjuterier inom landets olika delar i
frågan om tull å gjuttackjern gjort. Detta uttalande skedde å ett
möte i Stockholm 1885 och till förmån för denna tull.
Utskottet har kommit under fund med, att deltagare uti detta
möte nu mera ändrat åsigt — huru de kunnat göra detta, är irt-
skottet icke klart.
Ja, huru många representanter för de mekaniska verkstäderna
och gjuterierna voro församlade och deltogo uti beslutet i fråga, och
huru många öfverlöparena sedan blefvo, är ej kändt, men orsaken
till den ändrade hållningen är nogsamt känd — dessa personer for¬
drade samtidig tull på det färdiga fabrikatet, om de skulle acceptera
tullen å råämnet dertill — och detta må då ej förvåna, synnerligast
dem, som tro på nyttan af tull på maskiner, redskap etc.
Att utom det obestämda antal representanter, som öfvergått och
protestera mot tackjernstullen, ett stort antal verkstads- och gjuteri-
representanter förenat sig med dem, finna vi af den protest, som
blifvit till Riksdagen inlemnad.
Denna protest är undertecknad af 28 firmor ■— och deribland de
mera framstående.
Till detta antal skall jag lägga de skrifvelser, jag fått emottaga
från ytterligare 40 verkstäder och gjuterier, belägna i olika delar af
landet, från Hernösand kusten rundt och in uti provinserna. Uti alla
N:o 37-
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N:o 37.
10
Torsdagen den 19 April. e. in.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
1
dessa skrivelser framhålles, huru orättvis och ytterst skadlig tullen å
tackjern är, huru svårt den kommer att tynga på deras förut ned¬
tryckta handtering; ja en del se deri en'absolut nödvändighet att
nedlägga sin rörelse. Ibland dem finnas gjuterier, som sjelfva hafva
tillverkning åt gjnttackjern, men ändock måste köpa det engelska
gjuttackjernet för blandning. Sammanlägger jag dessa uttalanden med
dem, som återfinnas å den ofvannämnda protesten, så utgör antalet
protesterande ej mindre än 64 stycken. Ett, som det synes mig, högst
betydande antal. " J B
Jag hvarken bör eller vill trötta kammaren med att uppläsa alla
dessa skrivelser, men jag lägger dem, med herr talmannens tillstånd,
pa kammarens bord, på det en hvar, som så önskar, må kunna öfver¬
tyga sig, om jag får med sanning eller ej.
Då jag talat om de protesterande, så anser jag grannlagenheten
fordra, att jag ock omnämner den motprotest, som likaledes inlemnats
till Riksdagen. Jag har fäst mig så mycket mera vid denna mot¬
protest, som den i vissa fall företer vissa egendomligheter.
l:o. Deri att man, för att erhålla största möjliga antal under¬
skrifter, ansett det vara af behofvet påkalladt att från en verkstad
använda en ötveringeniör, en direktör och en disponent, från eu
annan verkstad två direktörer och en direktörssuppleant. Vidare en
disponent för ett plåtvalsverk, en dito dito, en maskinagent, eu
disponent för en mekanisk verkstad med gjuteri etc. etc.
2:o. Att dessa herrar tillåtit sig underteckna en förklaring, som
bland annat innehåller: “de verkstäder, som äro måna om ett starkt
och felfritt maskingjutgods, undvika begagnandet af engelskt gjut¬
tackjern “. — Jag anser att den, som utsagt något sådant, ock bör
stå för sitt ord! Och dock importera de firmor, som de företräda,
sjelfva stora qvantiteter engelskt gjuttackjern! Jag vet ej på siffran,
huru mycket för Motala och Bergsund, men beträffande Hellefors,
som jag skött under flera år och väl känner till, vet jag, att detta
gjuteri importerar 1,500 å 2,000 centner per år.
I början af mitt anförande framhöll jag, att det engelska tack-
jernet har egenskaper, som göra det lämpligt och behöfligt att blanda
med det svenska gjuttackjernet, om ett godt och felfritt gjutgods skall
kunna framställas.
Under flera år har mitt bolag fylt sitt behof af svenskt gjut¬
tackjern från Loa masugn, som förestås af förre riksdagsmannen P.
M. Larsson, af litet hvar ihågkommen.
Först vill jag framhålla, att detta jern har alla de egenskaper,
som vi ställa på ett godt svenskt gjuttackjern.
Jag har här tvenne prof på detta gjuttackjern, som jag upp¬
manar kammaren att taga i betraktande.
Det första profvet visar jernet, sådant det utgår från masugnen,
det andra enbart nedsmält i kupolugn, och det tredje i blandning med
7:i engelskt prima gjuttackjern.
Herrarne torde af dessa prof sjelfva kunna öfvertyga sig om, att
jernet nedsmält utan inblandning af engelskt jern ej kan bearbetas.
Utskottet meddelar, att Belgien, Tyskland, Frankrike, Österrike
Torsdagen deri 19 April, e. in.
11
M:o 37.
och Spanien belagt tackjern med tull, dermed, som jag förmodar,
ådagaläggande det lämpliga att här förfara på samma sätt.
Märkas bör dock, att alla dessa länder inom sig ega full till¬
gång på det slags jern, vi önska måtte fortfarande tullfritt få in¬
föras.
Utskottet framhåller vidare, att då tullbeloppet kommer att uppgå
till endast 208,341 kronor 81 öre, och då gjuteriernas och de mekaniska
verkstädernas antal uppgår till 224 stycken, så blifver beloppet på
hvar och en af dem obetydligt.
För det första blifver det gjuterierna, som få betala det mesta,
för det andra äro en stor del af dessa reparationsverkstäder för jern-
verken och sålunda oberörda af tullen, emedan en tillverkning för
eget behof ej är underkastad täflan, vare sig i pris eller qvalité, och
för det tredje är siffran af antalet icke rigtig.
Tydligen har dervid en hel del närmare handtverk stående fabriker
inrangerats. För Stockholm äro, som reservanterna uppgifva, 35
verkstäder upptagna, ehuru gjuteriernas antal säkert icke uppgår till
ens tio.
Men, säger utskottet, äfven om tackjernstullen kommer att för¬
orsaka svårigheter för gjuterierna, och de mekaniska verkstäderna,
så må de dock komma i håg, att då ett system skall genomföras, är
det naturligt, att den, som drabbas deraf, måste underkasta sig för
det allmänna bästa. De mekaniska verkstädernas svårigheter äro för
öfrigt förbi den 1 februari 1892, tröstar utskottet oss med.
Huru vet utskottet detta? Mången politisk vind torde vexla!
innan dess — för hända ej samma tullpolitiska åsigter då äro de
öfvervägande. Som praktiskt folk behålla vi hellre en fogel i hand
än tio i skogen.
Jag tror ej att den franska handelstraktaten tillfogar oss allt
det onda, som så ofta och bjert framhålles. Jag tror ej på den stora
importen af maskiner, som alltid påstås ega rum. Den import af
maskiner, som eger rum, berör maskiner för bomullsspinnerier, ylle¬
fabrikerna och diverse arbetsmaskiner till verkstäderna. Dessa till¬
verkas af de utländska specialverkstäderna i största skala och med
hela verlden till marknad, och de komma nog fortfarande att göra så.
För att tillverka t. ex. jernsvarfvar eller jernhyflar och dylika arbets¬
maskiner, måste man vara förvissad om en afsättning i 100-tal för
att kunna täfla med utlandet i prisbillighet.
Som sagdt, jag tror ej på vådan af den franska handelstraktaten,
men jag tror desto mera på den traktat, som för ett eller annat ar
sedan ingicks mellan å ena sidan godsegare och å andra sidan
våra bergsmän, som den gången nappade lätt på den grafva kroken.
Huru länge den traktaten kommer att bestå, vet jag icke, men jag-
anar, att det ej blifver ens så länge som den franska.
Herr talman! Jag och andra sangvinici med mig, tro på möjlig¬
heten att öka den export de svenska verkstäderna redan ega; .vi tro,
att vi en dag med framgång skola täfla med de främmande nationerna
på verldsmarknaden med våra goda, ärliga fabrikat. Yi ega goda
Angående
tull ä
tackjern,
(Forts.)
W:o 37. 12
Angående
tull å
tackjern.
(Ports.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
konstruktioner, goda materialier, och våra arbetare äro jemgoda med
utlandets, ja arbeta ofta bättre ocli billigare.
Det framhålles af tullvännerna, att importen af maskiner är så
stor — ja! den har varit det eu gång — ej så nu! — den, som vill
erinra sig, huru det såg ut på Stockholms skeppsbro för ett tiotal af
är sedan, minnes nog dessa massor af landtbruksmaskiner af alla slag,
som då lossades från båtarne. Kan någon påstå sig se något sådant
nu mera? Jag tror det ej!
Låtom oss få ostörda af fördyrad råvara söka uppnå vårt mål!
Må svenska Riksdagen ej hindra oss deruti genom ett ödesdigert be¬
slut i nu föreliggande fråga. Mig synes för öfrigt, som våra verk¬
städer och gjutener genom tull på gjuttackjern blefve illa lönade för
sina ansträngningar att förse landet med goda och billiga maskiner
och redskap, ej minst för landtbrukets behof.
Ej har jag, herr talman, hyst något hopp om att med mitt an¬
förande kunna vinna stort. Beslutet är nog från början fattadt.
Men jag bär velat förhindra, att någon efter voteringen skall kunna
undskylla sig med bristande utredning af denna fråga.
Hade utskottet, som hvarje praktisk man gör det, vetat skilja
mellan smidestackjern och gjuttackjern, hade jag kunnat formulera
mitt yrkande på annat sätt — icke jag och för visso ingen bland
oss skulle vilja vara med om att med inblandning af ett utländskt
jern försämra vårt goda smidesjern och så undergräfva dess kredit i
utlandet.
Som det nu är, måste jag yrka afslag på utskottets förslag.
Jag skall icke, herr talman, med min röst biträda ett beslut, som
saknar stöd i klokhet, rättvisa och billighet.
Herr N ordenfelt: Under min korta riksdagsmannaverksamhet
har jag visserligen förut eu gång haft ordet i denna stora tullfråga,
men da endast användt det under en eller två minuter, hvarför det
kanske icke kan anses såsom någonting egendomligt, att jag ännu en
gång begär ordet i samma fråga. Jag finner så mycket mer anled¬
ning härtill, som jag verkligen anser att den fråga, som i den nu
föredragna punkten afhandlas, är af så stor vigt för vårt land, att
alla krafter, äfven de svagaste, böra vara med i elden för att om möj¬
ligt afvärja den enligt mitt förmenande skadliga tull, som man nu
söker lägga på oss. Den ifver, hvarmed tullar begäras från nästan
alla väderstreck af vårt land, åtminstone från öster och vester, öfver-
väges betydligt af den beredvillighet, med hvilken utskottet här lagt
sin “skyddande" hand öfver hvar och en, som begärt tull för sig eller
sm industri. Utskottet söker att på allt sätt tillmötesgå den tull¬
sökande, och detta till och med till den grad, att innan eu tull blifvit.
begärd eller sedan en näring begärt att få slippa en tullsats, säger
utskottet i alla° fall: der skall vara tull — och majoriteten beslutar
tullen. Jag måste erkänna, att den disciplin, hvilken af det hos oss
nu herskande ° partiet den ena dagen efter den andra ådagalagts vid
dessa tullars åsättande, är beundransvärd. Min något mer än tjugu¬
åriga tjenstgöring under fanan bör kunna gifva mig rättighet att säga,
13
N:o 37.
Torsdagen den 19 April. e. in.
att jag vet hvad som menas med disciplin, och jag' får förklara, att
jag under min tjenstgöring på olika vapen och vid olika truppfördel¬
ningar sällan sett en så fullkomlig' disciplin, som den, hvilken under
dessa dagar här i kammaren utvecklats från protektionisternas sida.
I afseende på tullar tror jag att herrarne skola gifva mig rätt,
då jag säger, att betingelserna för att tullar skola vara giltiga äro
följande: att behofvet af tullen på ett tydligt sätt visas, och att önskan
att genom tullen kunna åstadkomma möjlighet till större afsättning
och högre pris tillfredsställes. Men det är icke nog härmed för att
åsätta en tull på en viss vara. Sambandet med andra industrier,
hvilka genom tullens åsättande kunna få vare sig förmåner eller
olägenheter, måste på det noggrannaste genomtänkas och, så vidt
möjligt är, bestämmas. Härtill kommer också, att man bör taga i
betraktande, hvad inverkan tullens åsättande har på den färdiga varans
pris i den allmänna inhemska marknaden. Detta anser jag vara de
punkter, som böra tagas i öfvervägande, när man resonnerar om åsät¬
tande af tullar.
I afseende på de tullar, hvarom nu är fråga, nemligen tull å olika
slag af jern, kan jag icke finna, att utskottet lemnat någon tillfreds¬
ställande utredning i de punkter, jag här ofvan tagit mig friheten
framhålla. Utskottet har visserligen anfört åtskilliga skäl till stöd
för sin hemställan, och jag vill icke förneka, att ju icke ett och annat
af dem kan låta rätt så rimligt, men icke är det nog för att göra
en så genomgripande förändring i vårt nu bestående tullsystem, som
den, hvartill införandet af dessa tullsatser skulle leda. Det kan jag
icke gå in på.
Hvad beträffar prisökningen och möjligheten att få en rikligare
afsättning, tror jag att herrar reservanter och äfven den föregående
talaren i detta fall liksom i fråga om den föreslagna tullens inverkan
på andra industrier så fullständigt utredt saken, att jag icke behöfver
frötta herrarne med hvad jag i dessa hänseenden möjligen skulle
kunna vara i tillfälle att meddela. Men i afseende å tullens inverkan
på andra industrigrenar nämner utskottet ett exempel, och detta gifver
mig verklig anledning att äfven anföra ett exempel, hvithet, såsom
herrarne skola finna, leder till något olika resultat än det, hvartill
utskottet kommit. Jag har icke allenast gjort förfrågningar om utan
äfven begärt att sjelf få leta i en viss mekanisk verkstads räkenskaper
för att erhålla kunskap om till huru stort belopp inköpet af råmate-
rialier för ifrågavarande verkstad gått under det föregående året.
Värdet af förlidet års tillverkning vid denna verkstad, hvilken icke
är att räkna till de största i vårt land, utgjorde i rundt tal 300,000
kronor. Verkstaden sysselsätter 200 arbetare, och deraf torde man
någorlunda kunna göra sig en föreställning om huru stor den är.
Dess tillverkning består af hvad som i allmänhet till en sådan affär
hörer, såsom allehanda mindre gjuteriartiklar för landtbruket och
husbehofvet, mindre båtbyggnader, uppsättande af bränvinsbränneri-
inredningar, bränvinscisterner, bränvinskärl för transport o. s. v. Den
är således både gjuteri och mekanisk verkstad. Under förlidet år
inköpte denna verkstad omkring 340,000 kilogram engelskt tackjern,
Angående
fult il
tackjern.
(Forts.)
2T:o 37. 14
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
motsvarande ett värde af 13,500 kronor; 235,000 kilogram engelsk
plåt och profiljern, i värde utgörande 27,500 kronor; 64,000 kilogram
belgiskt profiljern, balkar och plåt, värda 8,500 kronor; 15,000 kilo¬
gram tyska helfiensade pannbottnar till värde af 4,200 kronor; rör
och ångpannetuber för ett värde af 9,000 kronor samt slutligen nag¬
lar, bultar, muttrar m. m. till ett värde af 6,000 kronor. Dessa upp¬
köp utgöra således tillsammans en qvantitet af 654,000 kilogram,
motsvarande eu summa af 68,700 kronor. Om jag nu ser efter, med
hvilka belopp dessa pris skulle blifvit höjda, om de nu föreslagna
tullarne pålagts dessa varor, så finner jag, att värdet af det inköpta
tackjernet skulle hafva höjts med 2,700 kronor, värdet af engelska
plåten och profiljernet med 6,300 kronor, värdet af det belgiska
profiljernet med 1,725 kronor och de öfriga artiklarnes värde med
1,400 kronor, eller en sammanlagd höjning af värdet å de inköpta
rnaterialierna med 12,125 kronor.
Dessa här ofvan nämnda naglar, bultar och muttrar m. m., betin¬
gande ett värde af 6,000 kronor, skulle efter de beräkningar det varit
mig möjligt att göra och under beräkning att de alla voro utländska,
hvilket dock torde vara något Olägligt, komma att draga en tull af
omkring 1,000 kronor. Detta är dock min svagaste siffra; de öfriga
kan jag gå i god för åtminstone på hundra kronor när. På detta
inköpsvärde af 68,700 kronor skulle den nu föreslagna tullen blifva
12,125 kronor, eller 18 procent’ af varans värde. Denna verkstad hade
samtidigt inköpt materialier från andra svenska verkstäder till ett
värde af 40,000 kronor. Tager jag då värdet af allt, som denna
verkstad inköpt under förra året, får jag en summa af 108,700 kronor,
hvarför nämnda tull skulle sättas med 12,125 kronor. Detta utgör
11 procent.
Beträffande denna verkstads försäljningar, kan jag naturligtvis
icke komma längre, än att jag måste hålla mig till det ifrågavarande
årets slutsumma af samtliga varors försäljningsvärde, hvilket var om¬
kring 300,000 kronor, såsom jag förut nämnde. Häri ingår möjligen
någon försäljning af behållning från näst föregående års tillverkning,
men denna torde motsvaras af behållningen till innevarande år. Jag-
kunde icke heller taga en längre följd af år, emedan beräkningarna
voro så besvärliga, att jag drog mig derför. På detta belopp, 300,000
kronor, skulle efter den här föreslagna tullens åsättande förut nämnda
tullbelopp, 12,125 kronor, komma att räknas, hvilket utgör ungefär
4 procent. Denna verkstad blir således tvungen att, för att kunna i
ekonomiskt hänseende bibehålla samma ställning som hittills, åsätta
eu prisförhöjning af 4 procent på sina artiklar; ty herrarne veta, att
de mekaniska verkstädernas ställning nu icke är så lysande, ehuru
de möjligen kunna reda sig. Då kommer jag till den sista af de
betingelser, jag förut omnämnt, eller hvad inverkan denna tull kan
hafva på industrialstrens pris i den inländska marknaden vid försäljningar.
Jag vill nu icke trötta herrarne med att upprepa hvad denna verk¬
stad tillverkar, men det låter lätt tänka sig, hvilka det är, som köpa
dess alster. Jo, naturligtvis alla som behöfva landtbrubsverktyg,
gjutvaror, bränvitisfat och små ångslupar in. m. Dessa skulle komma
15
N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. m.
att få betala, hvilket de dock ogerna göra förstås. Nu säger verk- Angående
stadsegaren dessutom: jag bar mina pris så i jemförelse med andra tu^. d
fabrikanter och med prisen på de varor, som kunna köpas utifrån, #n70rts)'
att jag nu har denna marknad, men blir jag tvungen att endast med
ett par öre höja mina siffror för att söka få igen dessa 4 procent, så
blir jag af med denna marknad. Nåväl, säger man, så är det ju
äfven för alla de andra, som äfven få förhöjning i priset för materia-
lierna och måste öka sina varupris för att kunna salivera sig; ja val!
Men i så tall blir det ju endast den utom landet stående konkurrensen
för de varor, å hvilka tull icke kan åsättas, som får en direkt vinst
af denna tull. Detta är således endast ett ytterligare bevis på och
kan såsom slutledning anföras, hvad förut af mig och flere föregående
talare påpekats samt af reservanterna vid denna punkt framhållits,
att behofvet af denna tull icke är förebragt, att någon prisökning
för tillverkarne icke är visad, att icke heller någon större lätthet till
afsättning är ådagalagd äfvensom nu att den inverkan denna tull gör
på andra industrigrenar är menlig mer än rimligt är, och slutligen
att prisen komma att höja sig för dem, som skola köpa dessa artiklar.
Härunder skulle jag på gammalt matematiskt vis vilja skrifva: hvilket
skulle bevisas.
Jag skulle här kunna sluta och jag har icke heller mycket att tillägga.
Men det sades af den förste talaren i går förmiddag något, som jag
tror herrarne erkänna var synnerligen välbetänkt, på samma gång det
innehöll en fullkomlig sanning, nemligen att sambandet mellan de
nu föreslagna tullarne och andra deraf påverkade industrier i all-
menhet icke af utskottet blifvit framstäldt. Jag har räknat efter och
funnit, att det är endast beträffande säger en femtedel, af de
föreslagna tullarne, som utskottet verkligen för Riksdagen framlagt
detta samband. Har bevillningsutskottet möjligen inom sig sjelft funnit
dessa samband, så beklagar jag att utskottet icke funnit skäl att visa
detta för Riksdagen.
Samme talare nämnde något mycket beaktansvärdt om de ganska
knapphändiga motiv, som angifvits för nödvändigheten af tullarne
i allmänhet, och härunder skall jag be att få skrifva mitt namn med
största nöje. Ty motiveringen är så knapphändig, att man till och
med finner en — i fråga om färgtullen, såsom jag vill minnas — så
lydande: motionären föreslår, motionären säger, motionären har seder¬
mera närmare bestämt, och på grund af hvad utskottet sålunda anfört
får utskottet föreslå etc. Detta tyckes vara klimax af de talande
skälen.
Att tullarne äro ett önskningsmål för så många, förvånade mig
visserligen först, då jag kom med i det offentliga lifvet, men vid
närmare eftersinnande fann jag detta icke så underligt. Hvarför ropar
man på tull från både öster och vester? Jo, det är för de svåra
tiderna, hvilka ju ingen kan förneka. Då man är i nöd, griper man
gerna efter den räddningsplanka, som kastas åt en, men icke bedömer
man i det ögonblicket, huru vida den bär eller icke. Om man blott
får tag i den, griper man sig krampaktigt fast vid den, icke då beräk¬
nande, om den bär eller icke. Jag tror att detta är det största skälet,
M:o 37. 16
Angående
tull ä
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
hvarför mången kastat sig på tullarne utan att kanske så grundligt
sätta sig in i saken, sota det behöfdes. Här hafva vi också en rädd-
ningsplanka, ja kanske en lifräddningsboj, men denna är af jern och
mycket illa konstruerad, ja, jag undrar, om den icke redan börjat
läcka ett litet grand; jag varnar någon för att gripa uti den, tv den
är af jern, och då den sjunker, drager den alla, som litat på den, med
sig i djupet.
Jag yrkar afslag på den föredragna punkten.
Herr Thestrup instämde med herr Nordenfelt.
Herr Petersson i ftuntorp: Jag begärde ordet hufvudsakligen
med anledning af talarens på göteborgsbänken yttrande, hvilken bör¬
jade sitt anförande med att hålla jeremiader öfver utskottets betän¬
kande och protektionismen i allmänhet, sägande att det icke
hjelper att resonnera med protektionisterna, emedan de icke taga
skäl, förmodligen emedan han ansåg, att blott han och hans me¬
ningsfränder kunde gifva sådana. Men jag vet icke, hvarför ej vi
kunna tillbakakasta denna beskyllning och säga, att det är frihand-
larne, som icke taga skäl. Jag vet icke, hvarför vi här det ena året
efter det andra, den ena dagen efter den andra skola tvista om denna
sak, ty vi lära väl icke taga skäl på någondera sidan, och det af den
orsaken, att båda partierna anse sig hafva rätt. Det förhåller sig i
detta afseende alldeles som med Thors bockar; den ena dagen slägtas
de, den andra dagen äro de lika krya igen.
För att nu komma till saken, vill jag fråga: hvad Er det vi tvista
om, och hvad är det, som vi icke kunna öfverbevisa hvarandra om?
Det är naturligtvis frågan om skyddet. Då vill jag fråga: huru hafva
herrarne tänkt sig skyddet? I kunnen aldrig komma och säga: vi vilja
icke hafva något skydd, ty sådant hafva vi haft under 30 år, men ett
så kalladt halfskvdd, och det vilja herrarne försvara. Snart sagd!
hvarenda en har åtnjutit sådant skydd, utom å ena sidan jordbrukarne
och å andra sidan bergsbrukarne. Skola de fortfarande slafva åt vissa
fabrikanter? Kräfver icke rättvisan, att på samma gång man fordrar
skydd, man också gifver skydd? Hafva icke jordbrukarne alltid fått
betala skyddet till alla dem, som varit skyddade? Det kan icke för¬
nekas. Och när de fått betala detta skydd i 30 år till alla de andra
näringarna, kan det då vara så himmelsskriande, att äfven dessa nä¬
ringar vilja hafva skydd, att man behöfver uppgifva jeremiader och tala
om att vi komma ut på ett gungfly, eller att syndafloden nalkas ? Om
så är, tycker jag det ej kan vara skäl att jemra sig' så mycket öfver
skyddstullar, utan att man bör tänka på något annat. Detta i all¬
mänhet.
Hvad angår jerntullen, anser jag att det är ungefär samma för¬
hållande med den som med rågtullen. Man vill påstå, att jernet är eu
råvara, men jag förnekar det. Det är ingen sådan, utan en artikel,
hvarpå man nedlagt kapital och arbete. Luft, vatten, berg och hvad
som växer på jorden, innan man nedlagt något arbete derpå, anser
jag vara råvaror, men så snart man nedlagt arbete och kapital derpå,
Torsdagen den 19 April, e. m.
17 N:o 37.
bör tillverkningen vara skyddad i förhållande till detta kapital och
arbete så länge skydd skall finnas. Om vi utgå från denna synpunkt,
tror jag att vi icke behöfva tvista så mycket om denna sak. För
ifrigt, om försöket med tullen icke skulle utfalla lyckligt och bra,
hafva vi ju årliga riksdagar, och protektionisterna äro icke så hård-
hjertade, att de icke, om tullen visar sig olämplig, skulle kunna vara
med om att reglera den så, att man får den så rättvis som möjligt.
Men att fordra att bergsbrukarne, lika som förut jordbrukare, skola
Tara utan skydd, tycker jag vara orättvist, och jag kan ej förstå, huru
herrarne kunna begära något så orimligt.
De skäl jag nu anfört hafva af mig flera gånger förut blifvit
framhållna. De äro icke nya, och jag tror derför att herrarne kunna
vara lugna. Vi hafva nu diskuterat detta utlåtande ett och ett hälft
dygn, och om det skall fortgå som hittills, töra vi få hålla på med
•detsamma ännu en fem och ett hälft dygn. Jag hemställer, om det
kan vara lämpligt.
Den siste talaren framstälde det spörsmålet: hvarför vill man
hafva tull? Jo, såsom jag förut sagt, just derför att somliga fått be¬
tala tull så länge, att nu allesammans vilja hafva sådan. Deri ligger
svaret. Han ville för öfrigt lika som smickra protektionisterna, der¬
för att de voro så dugtigt disciplinerade. Jag tror icke, att man
kan skryta så mycket deröfver; jag tycker att på andra sidan discipli¬
nen ej saknas. Der har man mitraljöser, som smattra både från
det ena och andra hållet, så att ammunition saknas icke, ej heller
disciplin.
Jag vill ej uppehålla tiden längre. Jag hoppas att herrarne icke
skola vara allt för oefterrättliga, utan låta oss göra ett försök med
denna tull. Jag tror icke att någon skall kunna säga att det vore
orimligt begärdt. Ty jag anser att förädlingen af malm till tackjern
är ett arbete, som är i behof af lika mycket skydd som många andra,
t. ex. arbetet att mala snus och sno cigarrer.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.
Herr H e r s 1 o w: Den föregående talaren yttrade, att den diskussion,
som nu föres i dessa tullfrågor, vore tern ligen gagnlös, emedan de
skäl, hvilka från den ena eller andra sidan anfördes, i alla fall icke
kunde öfvertyga dem, som befunne sig på den motsatta sidan. Jag
anhåller för min del att icke misstänkas för att tro, det verkliga skäl
i denna kammare ingenting kunna uträtta. Jag vill icke misstänkas
härför, ty jag vill icke gerna tro att så förhåller sig. Men i hvarje
fall vill jag och vilja många bland dem, som stå på samma sida som
jag och som här i går och i dag yttrat oss i denna tulldebatt, åt¬
minstone icke misstänkas af utanför stående för att icke hafva fram¬
burit skäl för vår åsigt eller att icke hafva så godt vi förmått och
förstått framstält de farhågor, som en stor del af Sveriges industri¬
idkare i närvarande ögonblick hysa för den framtid, som herrarne
ämna bereda dem. Vi betvifla icke den välvilja, det patriotiska syfte,
som dikterar våra ärade motståndares sträfvanden; men vi tycka, att
Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 37, 2
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N.o 37.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
18 Torsdagen den 19 April, e. m.
dessa näringar, som uppgifvas stola skyddas, men som nu i stället
blifva så hardt, handterade, likväl sjelfva också borde få ega något
vitsord i den fråga, som gäller just deras väl eller ve. Jag vill i
förbigående nämna, att den näring, hvarmed vi i denna punkt syssel¬
sätta oss, icke träffas af herr Nils Peterssons anmärkning: I viljen
blott sjelfva hafva skydd, men viljen icke vara med om att skydda an¬
dra. Denna näring är icke skyddad och vill icke blifva skyddad, utan
ber tvärtom att få slippa skydd. Den har, oaktadt den icke varit
skyddad, arbetat sig upp till eu af Sveriges förnämsta industrier, ja
— säga hvad man vill — till den ståtligaste vi hafva att uppvisa.
Får den då icke ännu anses myndig, så att den kan begripa hvad
dess egen frid tillhör? Och jag frågar: har den icke på det mest tyd¬
liga sätt genom dem, som hafva rätt att tala i dess namn, uttalat
hvad den önskar? Än vidare! Gälde det här att bringa verkligt gagn
åt den näring, som i produktionsserien ligger närmast framom denna,
om det vore så, att vår jernindustri, helt eller delvis vore beroende
på de pris, som den kunde betinga af de inländska verken, då vore
det en annan sak. Men denna industri är till hela sin produktion
i fråga om priset ovilkorligen beroende af den utländska marknaden.
Äfven med den stora utsträckning, som vår jernförädlings- och verk¬
stadsindustri under de senare åren tagit, har den icke. användt ens en
tredjedel af det jern, våra jernbruk framalstra; allt det öfriga skall
säljas till utlandet, och utlandets pris blir derför normerande för hela
produktionen. Eftersom vår grufdrift således är för sin afkastning
beroende af utlandets konjunkturer, må vi väl kunna pröfva den uti
föreliggande punkt föreslagna tullens betydelse för sig, och den öfriga
jernindustriens för sig. Här är ju icke fråga om alla jerntullar. Jag
vill icke och skall icke motsätta mig alla de jerntullar, som i åtskil¬
liga af de följande punkterna äro föreslagna, men nu gäller det gjut-
tackjernstullen, och den representerar icke fullt */40 af hela vår tack-
jernsproduktion. Är det möjligt, att priset på denna fyrationdedel
kan i någon mån inverka på priset på de öfriga 39 fyrationdedelarne?
Hafven I, mine herrar, någonsin sett en affär, der priset på 39/40 af till¬
verkningen bestämmes af priset på den ena fyrationdedelen ?
Men de allmänna vilkoren och förutsättningarna för denna tull
äro redan pröfvade af dem, som ega större förmåga än jag att se
saken i sin helhet. I en vid denna pimkt fogad reservation, af hvil¬
ken — derom vill jag vara öfvertygad — våra motståndare liksom vi
sjelfva tagit del, synes det mig till full evidens bevisadt, att icke nå¬
gon som helst höjning i priset å den lilla del af jernhandteringen,
som gjuttackjernet representerar, kan inverka på priset å det öfriga
jernet, lika litet som på träkolspriset. Och behöfver denna bevisning
fullständigas, så tror jag icke att vi kunnat få en bättre, en sakrikare
och mera opartisk komplettering af denna reservation än den, som
herrarne nyss hört af eu i dessa saker så verkligt fackkunnig man
som representanten från Eskilstuna. Hvarför jag tillåtit mig att i
denna fråga begära ordet har blott varit för att redogöra för, huru
denna tulls följder ställa sig för en mekanisk verkstad, i hvilken jag
Torsdagen den 19 April, e. in.
19
N:o 37.
i många år varit intresserad såsom styrelseledamot. Under förlidet
år, då priset å engelskt tackjern var det lägsta det någonsin dittills
varit, köptes denna vara i Malmö under 1: 45 å 1: 50 pr centner. T
år har priset gått ned under 1: 40 pr centner. Det lägsta pris vi
någonsin fått betala för svenskt tackjern har varit 2: 28 pr centner.
Om nu priset å det engelska tackjernet ökas med den föreslagna tullen
af 80 öre pr 100 kilo, eller 34 öre pr centner, så blir priset å den engelska
varan i alla fall cirka 50 öre billigare än å den svenska, och vi kunna så¬
ledes icke finna någon uträkning vid att köpa det svenska tackjernet.
Vi måste köpa det engelska, blott med en prisförhöjning motsvarande
tullen; det är hela förändringen. Härtill kommer en annan omstän¬
dighet: det engelska tackjernet blir nödvändigt för våra gjuterier, äf¬
ven om det af tullarne gjordes lika dyrt och dyrare än dét svenska,
det är af vigt för gjuterierna att för vissa ändamål hafva ett mera
lättfljdande och lätthandterligt tackjern än det svenska. När vi så¬
ledes så väl ur teknisk som ekonomisk synpunkt måste importera en¬
gelskt tackjern, kan då denna tull betyda annat än en skatt på denna
gjuteriverksamhet? Denna skatt är icke så fasligt stor, det erkänner
jag villigt. Under år 1887, hvilket år, såsom herrarne nog veta, gaf
synnerligen ringa sysselsättning åt våra mekaniska verkstäder i all¬
mänhet, hade vi vid den verkstad, hvarom jag här talar, icke mer än
hälften af den årstillverkning, vi haft under gynsammare år. Vår
import af engelskt gjuttackjern — något annat engelskt tackjern hafva
vi icke importerat — utgjorde under förlidet år 14,810 centner, eller
något öfver 500,000 kilo. Deraf användes 5,800 centner vid maskin-
godstillverkning och ångfartygsreparationer, 3,000 centner för tillverk¬
ning af värmeledningar, 4,000 centner för jernvägsvagnar o. s. v. Se
vi nu efter, med huru stort belopp den föreslagna tullen skulle höja
priset å dessa 14,810 centner tackjern, så finna vi att det skulle blifva
5,038 kronor. Nu säga herrarne, att detta icke är så mycket. Ja,
det är visserligen sant, men hvarför verkstaden skall kännas skyldig
att till staten betala dessa 5,000 kronor, förstår jag verkligen icke, i
synnerhet som ingen annan industri deraf kan få något gagn. Hvar¬
för skall man lägga en sådan extra beskattning på våra svenska me¬
kaniska verkstäder, som förut hafva det så svårt? Dessutom är all¬
ting relativt här i verlden. Denna skatt är visserligen i och för sig
icke så synnerligt stor, men enligt hvad det nu färdiga bokslutet vid
berörda verkstad för föregående år utvisar, skulle hela resultatet af
vårt arbete under 1887 genom påläggande af denna skatt af cirka
5,000 kronor förvandlas från plus till minus. Jag gör ingen hem¬
lighet häraf, ty jag anser att man icke behöfver blygas för detta re¬
sultat af sitt årsarbete inför dem, som känna, med hvilka knappa
arbetstillgångarn och tryckta arbetspris man under det gångna året
måst kämpa. År det rätt att, när det är till fördel för ingen, pålägga
denna verkstad en skatt, som, ehuru mycket liten i förhållande till
tillverkningens hela belopp, dock i förhållande till tillverkningens ut¬
byte drabbar så styft, att den uppslukar mer än hela nettobehåll¬
ningen för året? Hvarför skall man göra det, då man icke kan upp¬
visa något sätt, hvarigenom denna industri skulle kunna taga dessa
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N:o 37.
20
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. in.
penningar tillbaka. Sveriges mekaniska verkstäder hafva så väl inom
den stora som den lilla industrien, så väl i fabrikernas ångpannor och
maskinerierna som i det enklaste redskap i arbetarens hand lemnat
ett vackert vittnesbörd om hvad de kunna åstadkomma, och ännu söka
de med oerhörda ansträngningar af sin omtanke, sitt kapital och sin
kredit, med ytterligt anlitande af alla hjelpmedel, att på ett förtjenst¬
full sätt bidraga till utvecklingen af vårt lands materiella hjelpkällor.
Skola de nu stäckas i detta sträfvande? När man simmar så tungt,
som denna industri nu gör, behöfves det blott en liten tryckning med
fingret för att man skall få munnen under vattnet. Jag tycker icke
att denna kammare blott och bart för att fasthålla vid en teoretisk
princip — ty något annat kan saken här icke gälla — bör åsätta
ifrågavarande tull. Jag skall icke komma igen vid någon af de föl¬
jande punkterna rörande tull å olika slag af jern, med undantag en¬
dast af den punkt, hvari utskottet föreslår tull å gröfsta sortens jern¬
plåt. Jag skall icke på något sätt söka hindra åsättandet af de öfriga
jerntullarne. Endast i fråga om gjuttackjernstullen anhåller jag om
— nåd. Jag gör detta i de svenska mekaniska verkstädernas namn
och med stöd af de målsmän för dessa verkstäder, som dels yttrat sig
här i kammaren och dels skriftligen vändt sig till kammaren och
Riksdagen med begäran att blifva förskonade. Hvarför får icke
denna industri, som har det så svårt, vara i fred? Yiljen I taga ut
en skatt af den, så kommen igen en annan gång, men gören det icke
nu, då den ligger så att säga i själtåget. Eller är det en hemlighet
för eder, mine herrar, hvilken kamp denna industri för närvarande
kämpar för sin tillvaro?
Jag ber att få erinra herr Nils Petersson derom, att jag i denna
sak icke tillåtit mig komma med några gamla frihandelsskäl gent
emot de gamla protektionistiska skälen, ehuru de förra från min
ståndpunkt torde vara lika berättigade som de senare från hans.
Det är tvärt om ur hans ståndpunkt jag härledt min bevisning. En
protektionist af renaste vatten går dock sällan derhän, att han önskar
med tull belägga en industri, om denna tull icke gagnar en enda an¬
nan näring, men deremot känbart träffar en af de största och bästa
industrier, som landet har att uppvisa. Jag hoppas att herrarne icke
af kärlek till systemet skola drifvas ända derhän att utan alla sakliga
skäl allvarsamt skada en verksamhet, som nog är förtjent af svenske
mäns välvilja.
Jag anhåller, herr talman, om afslag å utskottets hemställan om
tull å tackjern.
Herr Berndes: Ehuru flere af de föregående talarne nästan ute¬
slutande stält sig blott på gjuteriernas och de mekaniska verkstäder¬
nas ståndpunkt, hafva de dock lyckats uppdrifva frågan till en så
ofantlig vigt, att man skulle kunna tro, att hela samhällets väl eller
ve beror på denna tull. Frågan är visserligen vigtig, men äfven i
många afseenden obetydlig.
Den siste talaren sade, att det icke uttalats någon önskan om
denna tull. Det var för mig något förvånande att höra, då hela
21 N:0 37.
Torsdagen deri 19 April, e. m.
Sveriges jernhandtering arbetar under fullt ut lika tryck som de me¬
kaniska verkstäderna, och en önskan har derför från många håll
utgått att erhålla något skydd. Det är de, som tillverka den färdiga
varan, .som först känna trycket, och från dem utgå då önskningar
om att erhålla tull på varan. Sedermera måste man, för att jemnt
afväga förhållandena, äfven sätta tull på det material, som de be¬
gagna.
Det har äfven sagts, att tullen är obetydlig. Ja, från stats¬
kassans synpunkt betraktadt; icke kan den lemna någon stor stats¬
inkomst. Men äfven från förbrukarnes sida är den icke så grufligt
vigtig, som herrarne vilja göra den till. Det är visserligen sant, att
här användes en del engelskt gjutjern — det enda tackjern, som im¬
porteras — och jag går så långt, att jag medgifver att vi äro nöd¬
tvungna att hafva en del sådant, men dock ej så mycket, som vi nu
importera af den anledning, att priset är så billigt. Det är just der¬
utaf klagolåten kommer, då man vill fördyra den lilla del, som verk¬
ligen behöfver importeras. Reservanterna hafva sjelfva medgifvit, att
användningen af sådant jern skulle kunna i någon mån minskas, på
samma gång de uträknat, att skilnaden i pris mellan engelskt och
svenskt gjutjern, efter tullens åsättande, icke skulle blifva mer än 23
öre på centnern. Således tror jag att det icke kan vara så farligt med
denna tull, som det låter. Emellertid skulle det kunna hända, att
användningen af svenskt gjutjern skulle komma att i någon mån
ökas. Och om resultatet af tullen blefve sådant, är det icke sagdt
att det endast skulle blifva några få jernverk eller masugnar, som
skulle slå sig in på denna industri, utan om gjuterierna använde
mera svenskt gjutjern, än nu är förhållandet, skulle sådant komma
alla bergsbrukare till godo, hvilka tillverka tackjern, äfven om icke allt
svenskt tackjern duger till gjutjern.
Herrarne kalla tackjernet ett råmaterial. Ja, det är ett rå¬
material för gjuterierna, men icke i och för sig. Det finnes ju landa-
mären, der befolkningen nästan uteslutande lefver på tillverkningen
af denna s. k. råvara. Om bergsbruksidkarne också icke sjelfva
kunna tillverka tackjern, sedan tekniken utvecklats och hyttorna blif¬
va så dyra, att det ej är någon fördel att använda dem, så lefva de
dock, som sagdt, på denna tillverkning. De kola af sin skog och sälja
kolen till tackjernstillverkarne. Somliga äro delegare i grufvor och
arbeta i dem med sina söner och drängar, andra hafva körslor o. s. v.,
med ett ord de lefva helt och hållet på denna tillverkning.
Hvad beträffar de petitioner, som kommit från gjuterierna, tror
jag att, om man gjorde sig besvär att samla sådana från det andra
hållet, mängden skulle blifva mycket större. För öfrigt är den ut¬
gift, som gjuterierna och de mekaniska verkstäderna skulle få genom
tullen, bra liten i förhållande till tillverkningens värde, och den ut¬
giften kan nog kompenseras genom de tullar, som komme att före¬
slås på de färdiga produkter de tillverka och sälja. Från svenska
jernhandteringens sida sedt är det visserligen sant, att denna tull är
af ringa eller liten betydelse i många afseenden, emedan det nästan
endast är engelskt gjuttackjern, som importeras. Men det skulle dock
Angående
tull å
tackjern.
(Ports.)
N:o 37.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
22 Torsdagen den 19 April, e. m.
kunna hända, att tillverkningen af svenskt gjutjern derigenom ökades,
ehuru jag till min förvåning nyss hörde, att vid Grängesberg, med
det bästa jern man kan tänka sig, man ändå ej kunde tillverka sådant
jern. Man skulle äfven kunna hoppas, att mera svenskt gjutjern an¬
vändes af gjuterierna och de mekaniska verkstäderna, emedan tullen
alltid drifver upp priset något på det utländska tackjernet. Det är
likväl från en annan synpunkt, som denna tull kan få stor betydelse
för den svenska jernhandteringen. Det är nämndt, att det nu före¬
trädesvis är engelskt gjuttackjern som tages in. Men hvem svarar
för, huru länge detta skall räcka. Om någon för ett par år sedan
sagt, att vi skulle komma att taga in utländska smältstycken och
göt, skulle man hafva skrattat och sagt att det ej kunde komma i
fråga, och likväl tagas nu deraf in ganska stora qvantiteter. Hvem
svarar för att icke också utländskt tackjern kommer att tagas in?
Det är mindre farligt med göt; ty är den utländsk, så blir den äfven
utländsk sedan. Annat är förhållandet med smidestackjernet, och jag
frågar, om det icke är ett vilkor för bergslagens existens, att det fin¬
nes tull, som något hindrar importen deraf. Få dessa bergsmän nu
se, att Riksdagen icke har den allra ringaste tanke på deras väl eller
ve, skola de väl äfven för framtiden frukta, att Riksdagen då skall
visa sig likgiltig. Jag tror icke, att den invändningen, att tack¬
jernet icke användes mycket såsom smidesjern, är mycket värd, ty
det är icke blott bergslagerna, som tillverka tackjern till smide, som
beröras deraf, utan äfven hela svenska jernhandteringen hänger derpå.
Vi hafva ju sett i fråga om smör, att mall föreslagit, att margarin¬
tillverkningen skulle stå under kontroll, och det har till och med på¬
yrkats förbud mot import af denna vara. Man har gjort detta för
att skydda svenska smörets anseende i utlandet, och för att ingen
misstanke måtte uppstå om dess renhet. Kommer vårt smidestackjern
att utträngas, då är det förbi med hela svenska jernhandteringens
prestige på verldsmarknaden. Jag skall slutligen be att få lemna en
illustration till franska handelstraktaten, eftersom densamma kommit
på tal. Jag är nu mera icke jern tillverkare, men har varit det. Jag
hade då en tillverkning af 100,000 centner utvalsade jernstycken af den
sort, som på franska marknaden gick under namnet “miljetter*.
Det var före franska traktaten olika tull på utvalsade och smidda
stycken. Jag hade någon afsättning, men efter franska traktaten
togs hela skilnaden bort, och hela franska marknaden blef derigenom
stängd. Och det var för mig hela välsignelsen af franska handels¬
traktaten. Jag önskar bifall till utskottets förslag.
Herr talmannen, som emellertid uppkommit och öfvertagit led¬
ningen af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet åt
Herr Werner, som yttrade: Flere talare hafva talat om att denna
tull skulle vara förstörande för verkstadsegarne och mycket gagnande
för tackjernsfabrikanterna. Jag vågar att hafva en alldeles motsatt
åsigt med dessa talare och ber i sådant afseende att få påpeka, att
så länge den franska handelstraktaten räcker, har denna tull ingen
2;
N:o 37.
Torsdagen den 19 April. e. in.
betydelse för tillverkarne af gjuttackjern, lika litet som den kan verka
ruinerande för verkstadsegarne. Franska handelstraktaten stipulerar
nemligen, att maskiner och redskap fa införas tullfritt, och så länge
denna traktats bestämmelser stå qvar, komma verkstadsegarne att be¬
gagna sig af att införa det engelska jernet, på samma sätt som förut
i Sverige egt rum. Jag vill endast exempelvis omtala, huru det gick
till, då tackjern var förbjudet till införsel. Det fans en större firma
här i Stockholm, hvilken ville använda det utländska billigare tack-
jernet och som kringgick det då för tiden rådande förbudet mot en
sådan import på det sättet, att den gaf ordres om att jernet skulle
gjutas, i stället för i götar, i lös sand i ringar. Och på det sättet
togo de in sitt tackjern såsom maskingods och använde det för sin
gjutning. Det blir nog på samma sätt nu, så länge vi hafva franska
handelstraktaten, som tillåter konsumenterna taga in tackjern i den
formen. Det är det jag velat härmed påpeka, att hvarken tillverkar¬
ne af det svenska tackjernet skola få någon stor fördel af denna tull
eller att verkstadsegarne blifva ruinerade af densamma, så länge
franska traktaten gäller. Jag ville nämna detta för att gent emot
de talare, som framhållit, huru ruinerande denna tull skulle blifva på
ena hållet, visa, att hvarken fördelarne å ena sidan eller olägenheterna
å den andra blifva särdeles stora under nuvarande omständigheter,
och att således denna tackjernstull icke är af den ekonomiska bety¬
delse, som åtskilliga talare sökt göra troligt.
Herr E. G. Boström: Förhållandena äro nu något ändrade mot
hvad det var under spamnålsdebatten. Då var det vi, som ansågo
våra motståndare att vara uteslutande teoretici, men nu var det herr
Herslow, som bad oss att ej endast följa teorier. Jag tror dock, att
utskottet icke följt endast teorier, utan vi hafva efter min uppfattning
äfven haft praktiska skäl för de förslag vi framlagt. Jag vet nog,
att herrarne förklara, att vi icke haft hjelp af några sakkunniga män,
och fullständigt underkänna de namn, som uttalat sig för den af oss
föreslagna åtgärden. Jag vet dock icke, med hvad fog man kan göra
det i afseende på cheferna för Sveriges äldsta och mest renommerade
och jag vill tillägga mest välskötta fabriker.
Då nu herrarne i sin kritik hufvudsakligen hemtat stöd från den
reservation, som finnes bifogad utskottets betänkande, skall jag be få
upptaga densamma och följa den litet närmare, för att visa att re¬
servationen innehåller åtskilliga inadvertenser, för att icke säga något
mera. Reservanten börjar med att säga, att skälet, hvarför han
sjelf varit med om att föreslå tull på tackjern — ty han var sjelf en
af de fem komiterade för uppgörande af förslag till jern- och indu¬
stritullar — var förutsättning att det skulle kunna blifva ett systema¬
tiskt genomförande af jerntullarne. Det förefaller mig då såsom en
temligen egendomlig inkonseqvens, då den omständigheten, att det är
hinder för att få tull på maskingods, icke förhindrat honom att föreslå
tull på stångjern — och den till och med ännu högre än utskottet
föreslagit — men väl på tackjern. Deri ligger som sagd! en stor
inkonseqvens. Anser man att tullen på tackjern är ett godt för tack-
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
17:0 37.
24
Angående
tull å
tackjern,.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
jernstillverkaren, under förutsättning att maskinindustrien skyddas, är
det alldeles gifvet, att den i och för sig sjelf är för tackjernsiillver-
karen en fördel, och den omständigheten, att maskinfabrikationen ej
åtnjuter skydd, kan naturligen ej förringa tullens betydelse för tack-
jernstillverkaren. Man har åberopat sig på personer, som uttalat sig
mot tackjernstullen såsom olämplig, men jag skulle kunna visa långa
listor på bergsmän från våra bergslagstrakter, som försäkra att tack¬
jernstullen är eu vitalfråga för dem. Nu säga deras afnämnare, att det
är icke så. Men är afnämare!! den rätte att bestämma produ¬
centens produktionsvilkor, och hvem är det, som bättre känner hvar
skon klämmer, än den som bär den? Vore det icke skäl att tänka
på dessa små bergsmän, hvilka äro bra litet representerade vid Riks¬
dagen? Herrarne bruka eljest så gerna göra sig till målsmän för de
små, och det vore skäl att tänka derpå äfven nu i denna fråga.
Reservanten bar talat om att tullen icke skulle vara tillräckligt
hög. För min del skall jag gerna vara med att höja den och jag
tror icke, att det skulle hafva mött något motstånd från vår sida, om
man föreslagit en högre tull, men naturligtvis har utskottet icke ve¬
lat på eu gång taga steget fullt ut, så länge vi ej haft fria händer i
afseende på förädlingsindustrien. Och jag upprepar hvad jag sagt
vid föregående tillfällen, att det är ganska svårt att säga, när tullen
börjar göra verkan, och när den ej så gör.
Man har sagt, att tackjernstillverkningen icke skulle hafva någon
som helst nytta af tullen, och man har framhållit äfven under denna
diskussion, att följden af att lägga tull på det engelska tackjernet
skulle blifva att man kornnie att använda det engelska ännu mera, och
det svenska i mindre grad, för att genom prissldlnaden kunna kom¬
pensera tullen. Det är fåvitskt tal, ty gjuteriegarne hafva nog sett till
att de användt det engelska tackjernet i så stor utsträckning som det
låtit sig göra. Och det är alldeles gifvet, att de icke kunna, utan
risk att få sina produkter förderfvade, hädanefter använda det engelska
i någon större grad. Man har vidare talat om, att tullen på gjut-
tackjern icke skulle betyda något, då detta endast är en försvinnande
liten del af hela vår tackjärnstillverkning. Man får dock naturligtvis
här vid lag icke taga med i beräkningen de qvantiteter, som användas
till plåttillverkningen och tillverkning af stångjern m. m., ty dessa
tillverkningar få nytta af tullen, som är föreslagen på plåt och stång¬
jern, utan man måste, när man gör dylika beräkningar, taga gjut-
tackjernet för sig och smidestackjernet för sig. Och det befinnes då
af den utredning, som reservanterna lemnat i reservationen, att till gjut¬
gods användas inom landet 250,000 centner svenskt gjuttackjern, under
det att 600,000 centner engelskt gjuttackjern årligen importeras. Då frå¬
gas: tro herrarne icke att en tull på de 600,000 centner engelskt jern
skulle göra något gent emot de 250,000 centnerna svenskt jern? Och
dessutom, med den svårighet man har att i utlandet afsätta det svenska
tackjernet, är det af behofvet påkalladt, att tillverkningen af gjuttack¬
jern ökas på bekostnad af det smidestackjern vi exportera, hvarigenom
man skulle vinna, att priset på detta jern icke skulle på den utländska
marknaden tryckas af en allt för stor tillgång. Det måste ju vara till
25 N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. m.
fördel äfven för smidestackjernet, om man på detta sätt kunde få en Angående
större produktion af gjuttackjernet. Och det var nog denna orsak, t^-Jn
som föranledde Riksdagens beslut, när man gaf Domnarfvet den stora (p0rts.,i
beställningen af svenska rails. Det var naturligtvis för att genom
att förminska utbjudningen på utlandet om möjligt göra det svenska
jernets ställning något förbättrad. — Reservanterna tala vidare om,
att det kunde också hända, om det blefve tull på engelskt tackjern,
att det blifver öfverproduktion af det svenska tackjernet. Ifrån deras
ståndpunkt förstår jag icke, hvarför de klaga i detta hänseende. Kunna
icke tullarne verka i annan rigtning än att de trycka ned prisen
inom landet, så måtte det väl vara till en fördel för verkstadsegarne.
— Den ene reservanten, herr Tham, säger slutligen, med den ärlighet,
som vi alltid funnit hos honom, att det är sant, att denna tullsats
icke är en lifsfråga för tillverkarne af maskiner. Jag skulle vilja att
herrarne toge fasta derpå. Men från de små bergsmännens sida har
man hört sägas, att denna tull för dem är en lifsfråga.
Det är likväl en väsentlig skilnad mellan reservanterna och de
som här i dag talat mot tackjernstullen. Medan herr Tham säger,
att den är farlig för våra maskin- och redskapsfabriker — ehuru
dock visserligen ej någon lifsfråga — men ej klagar för gjuteriernas
räkning, så förklarar herr Söderblom och de öfrige talarne på samma
sida, att det är en lifsfråga för gjuterierna.
Ja, derom kunna vi väl alla vara ense, att för maskintillverkarne
spelar denna tullsats en högst obetydlig rol. Ty der är det arbets¬
kostnaden, som har den högsta betydelsen. Man kan nemligen icke
i denna industri, äfven om man använder det engelska jernet som
allra mest, taga in i blandningen för gjutningen af godset mer
än 50 procent, och då gör den tull, som denna del af godset drager,
icke mer än 17 öre pr centnern på det färdiga arbetet. Men då detta
plägar hafva ett värde af 20 å 30 kronor pr centner, utgör ju detta
en så försvinnande ringa del af värdet, att det ju ej ens uppgår till
1 procent deraf.
När jag är inne på denna sak, skall jag kunna visa herrarne,
huru ofantligt olika det svenska och det engelska gjutjernet användes
i en del verkstäder. Jag har exakta uppgifter från åtskilliga verk¬
städer. Vid Bergsund är det 5,000 centner engelskt tackjern som an¬
vändes mot 3,500 centner svenskt. Vid Bolinders verkstad hafva i me¬
deltal under de sista 6 åren användts 19,500 centner svenskt jern mot
39,000 centner engelskt. Vid Husqvarna hafva användts 35,000 centner
engelskt jern. Motala och Lindholmen hafva nedsmält under år 1886
8,307 centner engelskt tackjern, en helt försvinnande obetydlighet i
förhållande till den qvantitet jern, som der förbrukas. Det har till
och med funnits tider, såsom då kapten Carlsund ledde denna verk¬
stad, då ej en enda centner engelskt tackjern der användes, och det
var då, som denna verkstad gick i spetsen för våra verkstäder och
förvarfvade sig och landet det anseende, hvaraf den allt sedan varit i
åtnjutande, och nu säger man, att få vi tull på tackjern, så kunna de
ej reda sig.
Men, som sagdt är, skon klämmer nog på ett annat ställe, och
N:o 37,
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
26 Torsdagen den 19 April, e. m.
det är gjuterierna, som utgöra den ömma punkten. Men der vilja
icke reservanterna vara med om att denna tull är oberättigad, utan
der medgitver herr Tham, att derigenom att utskottet föreslagit på
allt gjutgods en högre tull, så skulle dessa gjuterier också vara fullt
tillgodosedda; och herrarne må väl medgifva att de deruti hafva rätt,
att, då tull sättes å den förädlade varan, de som producera råvaran
också böra erhålla något skydd. Fastän man kan väl icke egentligen
kalla tackjernet för en råvara, om man tänker på hvad arbete det
är att få upp malmen ur grufvorna samt de många och svåra pro¬
cedurer, som erfordras vid masugnarne för att tackjernet slutligen
skall kunna erhållas. — Men det är naturligtvis icke roligt för herrar
gjutare att vara med om denna tull, och en talare från Kristianstad
räknade nyss ut, att denna tull skulle utgöra 4 procent — om jag-
hörde rätt — på hela tillverkningsvärdet vid en viss fabrik, hvilkens
räkenskaper han genomgått. Men det finnes nog något annat, som
kunde bota dem från det betryck, hvari de säga sig skola råka, om
denna tull antoges. Det har särskildt inom gjuteriindustrien utbildat
sig ett oting, nemligen de höga agentprovisionerna. Sådana provi¬
sioner lemnas till mycket olika procenttal af varans värde, till 25, 33
och jag har hört äfven uppgifvas ända till 45 procent. En sådan
agentprovision är en olycklig utbildning på handelslifvet, hvilken gör
all oredan; och om herrar gjuteriegare ville förena sig och förminska
denna “historia*, så skulle de mycket väl kunna betala denna tull
och ändock hafva. bättre förtjenst på sitt arbete, än de nu hafva.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Waldenström från Gefle: Jag anser mig vara skyldig
att framföra, om jag så får saga, en helsning till kammaren från en
ganska betydande gjuterifirma i den stad, som jag har äran att repre¬
sentera. Jag har just i dag fått mottaga ett bref från sagda firma,
hvari det heter: “Då jag med bestämdhet vet, att den föreslagna
tackjernstullen endast blir en finanstull, så kan jag ej annat än uttala
min protest mot sådana förslag. 1 fall utskottets förslag blifver lag,
så får vår firma till staten betala 6,000 kronor i tullskatt på vår
råvara per år, ty vi kunna ej använda ett skålpund mera svenskt jern
för det, emedan det svenska jernet trots denna tull skulle kosta för
oss för vårt årsbehof 7 å 8 tusen kronor mer än det engelska.---
Det har kommit till vår kännedom, att 28 stycken gjuteriegare hafva
till riksdagsmännen aflåtit en petition emot tackjernstullen, utan att
de bevärdigat oss med tillfälle att deltaga deri, af hvad orsak veta vi
ej“. Denna firma ansluter sig således bestämdt till de protester, som
många andra våra verkstadsegare atgifvit. Hvad jag af i brefvet
omnämnda förhållanden kan sluta till, det är, först och främst, att
ingen tackjernstiliverkare får någon den ringaste fördel af den före¬
slagna tullen, ty det engelska gjuttackjernet blir trots tullen mycket
billigare än det svenska och kommer derför att tagas in i lika stora,
om ej större, qvantiteter än förut. Hvad som deremot sker, det är,
att våra mekaniska verkstäder och gjuterier, såsom herrar Söderblom
och Herslow förut framhållit, få sig pålagd en beskattning, som vis-
Torsdagen den 19 April, e. m. 27 N:0 37-
serligen å ena sidan kommer att inbringa icke föraktliga belopp till Angående
statskassan, men å andra sidan att vålla verkstäderna de allra största , tu}\ “
... , , ’ tackjern.
olagenheter. (Torts.)
Jag träffade i går en ring lofvande man, som uttagit patent på
ett nytt sätt att gjuta tackjernsrör. Hans uppfinning skulle göra det
möjligt att upptaga konkurrensen med utlandet i denna industri.
Han både bär i Stockholm lyckats intressera personer för affären.
Ritningarna och kostnadsförslagen voro uppgjorda. Hans tillverkning
beräknades komma att uppgå till 50,000 centner. Åsättes nu tull på
gjuttackjern enligt utskottets förslag, så skulle den på dessa 50,000
centner göra 17,000 kronor. Det vore mer än hvad tillverkningen
skulle kunna bära. Följden blir att han kanske tvingas att sälja pa¬
tentet till England. En engelsk firma skulle alltså komma att öfver¬
taga den vackra uppfinningen, och jag undrar, om tackjernstillverkarne
skulle hafva någon nytta deraf.
Herr Boström sade, att för de mindre tackjernstillverkarne skulle
tackjern stullen bestämdt göra nytta, ja, för dem vore den en lifsfråga.
Han menade också, att det var dessa, som skulle säga oss hvar skon
klämde. Det vore väl märkvärdigt, sade han, om icke de förstode
sin egen vinst. Jag tror icke mycket härpå, ty jag känner små jord¬
brukare, som icke hafva en enda tunna hvete eller råg att sälja, utan
måste köpa till eget behof, men som ändå äro fanatiska ifrare för
spanmålstullar i den tro, att de snart skola komma sig upp ur sitt
närvarande betryck, blott de få betala mer för den spanmål de köpa.
Här. är en traktat eller ett förbund åstadkommet emellan de större
godsegarne och de mindre jordbrukarne, och de mindre inbilla sig
att de skola få stora fördelar deraf — tills den dagen kommer, då de
få se hvem det är, som “ snutit “ dem.
Herr Werner sade, att den föreslagna tackjernstullen hvarken
komme att verka till fördel för någon ej heller att ruinera någon?
Han menade, att man kunde i England gjuta tackjern rundt i stället
för aflångt, och så kunde man taga in det i Sverige under titeln
maskingods, så länge den franska traktaten varade. Ja, det var ju
en ganska god tröst för gjuteriegarne att veta, att de på detta sätt
skola kunna kringgå hela tillställningen med denna tull endast derige¬
nom att de låta gjuta det importerade jernet i annan form än den
nu vanliga. Men jag hemställer, om det är rätt att genom dåraktiga
tullbestämmelser egga dem dertill.
Vid utskottets betänkande är fogad en reservation af en ledamot
i denna kammare, som måste anses vara sakförståndig, nemligen herr
Sandwall, likaså af en ledamot i Första Kammaren, herr Tham, som
också måste anses vara sakförståndig. Båda två äro konseqventa pro¬
tektionister, hvilket borde gifva deras omdöme någon vigt i denna
kammare. Det är ock ganska märkvärdigt, att i de protester, som
från fackmän rörande denna fråga så väl i tidningsartiklar som i sär¬
skilda, bland Riksdagens ledamöter utdelade skrifvelser uttalats, både
protektionister och frihandlare enstämmigt förklarat, att tackjerns¬
tullen icke kommer att bringa tackjernstillverkningen någon fördel,
men deremot att vålla dem, som förbruka tackjernet, stor skada. I
N:o 37. 28
Torsdagen den 19 April, e. m.
Angående slutet af reservationen heter det: “I stället för att bereda skydd åt
tuj] f det svenska arbetet genom väl afvägd tullsats, skulle den af utskottet
(Forts.)' föreslagna tackjernstullen således hafva en motsatt verkan, eller att
bereda lättnad åt den utländska konkurrensen*. Detta säga herr Tham
i Första Kammaren och herr Sandwall i den Andra. Hvad utskottet
alltså i sjelfva verket gör, det är att det bereder lättnad åt utlän-
dingen att kunna konkurrera med det svenska arbetet samt försvårar
den inhemska produktionen, om nemligen dess förslag antages af
Riksdagen.
Under artikeln plåt anför utskottet ett yttrande af öfverdirektören
Styffe, som nu är ledamot af denna kammare. Att döma af det sätt,
hvarpå herr Styffes ord i fjor och i år — jag tror att det var i fjor
också — af bevillningsutskottet blifvit använda, skulle det vara af
största intresse för denna kammare att höra, hvad betydelse herr
Styffe menar att tackjernstullen skulle hafva för tillverkarne och för-
brukarne af tackjern. Det lider ju icke något tvifvel, att hans ord,
då de blifvit åberopade i fråga om andra delar af jerntillverkningen,
äfven i denna fråga skola hafva stor betydelse. Och jag tror, att
mången i denna kammare skall förena sig med mig i en ödmjuk,
anhållan att få höra, hvad han, såsom särskildt sakkunnig, kan hafva
att säga här. Det skall säkerligen högst väsentligt inverka på mångas
omdöme, som nu äro ovissa. Till dess ber jag att få uppskjuta med
att göra något yrkande.
Herr Danielson: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
fråga, men åtskilligt har här förefallit, som uppkallat mig härtill.
Den siste talaren började sitt anförande med att uttala en helsning
från ett gjuteri. Jag vill också börja med att utala en helsning
från åtskilliga bergsbruksidkare, som i bref till mig uttalat sin önskan,
att någon tull måtte åsättas deras uråldriga näringsgren. Det synes
mig, som om denna fråga tagit en helt annan rigtning, än den borde
hafva gjort, derigenom, att de talare, som yrkat afslag å den före¬
liggande punkten, endast varit sådana personer, som representerat
gjuterier och mekaniska verkstäder, men om dem är det nu icke
hufvudsakligen fråga, utan det gäller här att gifva skydd åt en af
våra gamla hufvudnäringar, bergshandteringen. Om dessa gjuteri-
fabriker behaga att -handla med utländska varor, må det vara deras
egen sak, men det är i hela landets intresse, att denna dess urgamla
näring får lefva och blir tillgodosedd. Tro herrarne, att desse arbe¬
tare, som taga sina tunga steg i skogar och berg för att släpa fram
de materialier, som för bergshandteringen äro nödiga, äro hulpne der¬
med, att herrarne här söka framhålla vigten för våra gjuterier att
handla med utländskt tackjern och derigenom befrämja egen sak?
Det är vårt lands bergsbruksidkande befolkning, som bär ropar till
oss om hjelp och som behöfver denna hjelp mer än väl. Herrarne
se af betänkandet, att många andra länder, såsom t. ex. Spanien,
Tyskland, Frankrike, Belgien m. it., satt en tull å samma artikel,
som här är i fråga. Dessa länder hafva ju god tillgång på jern och
hafva likväl ansett sig behöfva tull derå. Hvarför skola vi då icke
Torsdagen den 19 April, e. in. 29 N:o 18.
våga taga samma steg? Det förefaller märkvärdigt, att herrarne vilja
så förfäkta fördelen för verkstäderna, att herrarne icke tänka på de
många tusen i vårt land, tillhörande bergshandteringen, hvilka önska
de ifrågavarande tullarne. Om det är så, som herr Herslow sade,
att dessa skulle komma att uppsluka nettoförtjensten för verkstäderna,
beror detta kanske mera på andra förhållanden, såsom t. ex. felaktiga
anläggningar och beräkningar och mycket annat, som vi icke känna.
Jag tror derför, att man icke bör fästa' allt för mycket afseende vid detta
påstående. Den siste talaren nämnde bland annat, att de store jordegarne
inbillade de mindre, att de komme att få fördel af de föreslagna tullarne,
men då han här vid lag icke framlade några fakta för att visa detta,
svarar jag ingenting derpå, ty det ena kan vara inbillning sa väl som
det andra, men ett "faktum är, att det här är fråga om en stor näring,
som behöfver skydd. Jag vågar nämna, att jag haft bref från åt¬
skilliga bergslagsmän, deri desse begärt nu af sedda tull. Det skulle se
besynnerligt ut, om vi, som nu gifva skydd åt de flesta andra nä¬
ringar, icke äfven skyddade denna modernäring. Må det vara, att
tullen icke kommer att hjelpa dem direkt, så skall den likväl ingifva
dem hopp och utgöra en tröst under de tryckta förhållanden, hvari
de för närvarande arbeta. Då jag således anser, att denna moder¬
näring nu måste beredas skydd, sedan den andra modernäringen,
jordbruket, blifvit skyddad, vill jag under uttalande af den förhopp¬
ning, att detta skydd måtte bereda bergshandteringen hjelp och att
denna näring må framgent förblifva en af landets modernäring,
yrka bifall till utskottets betänkande. I
I detta yttrande instämde herrar Svensson i Rydaholm Larsson
i Mörtlösa, Jakobson, Ericsson i Norrby, Ekeborgh, Petersson i Hamra,
Andersson i Himmelsby, Petersson i Boestad, Petersson i Dänninge-
landa, Andersson i Löfhult, Swartling, Metzén, Redelius, Sjöberg, Pe¬
tersson i Eksebo, Andersson i Skeenda, Forsselius, Petersson i Tjärsta,
Andersson i Hamra, Åkerlund, Malmin, Eliasson, Holmgren, Larsson
i Upsala, Kritberg, Lund, Widström, Björck, G. Berg, Jönsson i
Gammalstorp, Ericson i Borekulla, Andersson i Lyckorna, Månsson,
Janson i Carlshed, Johansson i Esset, Svensson i Bossgarden, Nilsson
i Råby, Holm, Olsson i Frösvi, Fiss Olof Larsson och Back Per
Ersson.
Vidare anförde:
Herr De Laval: Herr talman, mine herrar! Jag får först på
det lifligaste instämma i den siste talarens varmhjertade yttrande.
Dernäst vill jag helt kort vända mig till den talare, som först i afton
hade ordet. Jag känner mig uppfordrad härtill med anledning deraf,
att jag varit en bland dem, som undertecknat en skrifvelse i detta
ämne, hvilken utdelats inom kammaren. I denna skrifvelse heter det:
“ett oundgängligt behof af engelskt tackjern finnes inom Sverige icke
för gjutgods till maskiner och redskap, och vi våga påstå, att de
verkstäder, som äro måna om ett starkt och felfritt maskingjutgods,
Angående
tull å
tackjern.
(Ports.)
N:o 37. 30
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. m.
undvika begagnandet ap engelskt tackjern, hvarför det naturligtvis
endast är det låga priset, som framkallat denna sträfvan att med
försämring af qvaliteten åstadkomma den färdiga varan till billigare
pris1*. Den förste talaren behagade yttra, att, då man slungar ut en
dylik hård beskyllning, får man äfven stå derför. Det är just det,
jag äfven vill göra. Det var icke länge sedan de svenska kanoner,
som gjötos vid Finspong och Ankarsrum, voro mycket berömda, utan
att dertill användts engelsk vara. Jag vill fråga samme talare, om
han kan gjuta kanoner af engelskt gjuttackjern ? Om man tager en
bit, som gjutits af engelskt tackjern, skall man finna, att den är skör
som glas, så att, om man släpper den till marken, springer den sönder.
En god egenskap har visserligen det engelska jernet, nemligen den
att vara till stor nytta för den finare gjutningen. År det blott fråga
om att gjuta grafva pjeser, kan man mycket väl begagna sig af trögt
flytande svenskt jern. Vill man deremot hafva finare gjutgods, måste
man dertill använda lättflytande jern, och för att erhålla sådant har
man begagnat sig af det engelska cokes-tackjernet. Men man kan
äfven för samma ändamål använda fosförhaltigt jern. Det hafva vi
rik tillgång på i de myrmalmer, som finnas vid Grängesberg och
Gellivara m. fl. ställen. Om detta jern äfven ställer sig något dyrt,
är prisskilnaden ingenting att tala om i fråga om finare gjutningar,
efter som det dervid endast gäller 17 öre mer för centnern. Ett annat
sätt att framställa detta lättflytande jern är att till vårt vanliga sven¬
ska jern tillsätta vissa procent kiselhaltigt jern. Man får då en
blandning, hvaraf man till och med kan gjuta de allra finaste medal¬
jonger. Om man nu blott läte bygga en masugn för att blåsa detta
kiselhaltiga jern, så vore hela svårigheten löst. Min förhoppning är,
att denna tull skall komma att framkalla en sådan industri och hålla
oss ifrån den utländska usla varan, som blott frestar den, som icke
kan sjelf göra sin sak bättre.
Jag ber derför att på det lifligaste få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Herslow: Talaren på ölandsbänken har framstält ett par
frågor, på hvilka jag skall tillåta mig gifva honom svar. Han frå¬
gade hvarför vi icke skulle gifva skyddstull å vårt jern, när Belgien,
Tyskland m. fl. länder, som också hafva tillgång på jern, ansett
lämpligt att göra det åt sitt. Härpå vill jag endast svara honom:
jo, helt enkelt derför, att vi, som visserligen här hemma hafva mycket
bättre jern än hvad de hafva, dock icke hafva sådant jern, som vi
behöfva för vissa ändamål, ty vi kunna med våra träkol ej framställa
sådant jern och så billigt jern, som t. ex. det engelska gjuttackjernet.
Alla de mekaniska verkstäder och gjuterier, som uttalat sig i denna
rigtning, äro auktoriteter, som man icke eger rätt att förakta. Samme
talare sade sedan, att, om en verkstad icke hade större inkomst, än
att den icke kunde tåla vid tullar, så berodde detta på något helt
annat, och han gissade i detta fall på felaktiga anläggningar m. m.
Jag ber att härpå få svara honom, att, om han vill söka skaffa sig
besked om de större mekaniska verkstädernas och gjuteriernas affärer
SI
N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. m.
för de senaste åren, åren 1885—1887, så skall lian finna, att äfven
de, som haft mycket stor tillverkning, uppgående till en och en half
million kronor om året eller deröfver, hafva haft mycket svårt att
få fram en half eller ens en fjerdedels procent i vinst för året af
tillverkningen. Jag hänvisar honom att i detta fall taga svar från
det håll, som rekommenderades af utskottets ordförande såsom det
bäst administrerade, nemligen från Motala mekaniska verkstad, som
i alla fäll är en af de allra största i riket. Jag ber honom fråga
representanten här från Motala. Kanske skall han af honom få be¬
sked, huru denna verkstads ställning var under nyssnämnda år, och
huru vida detta bolag derunder kunde visa upp ett enda öres förtjenst.
Samme ärade talare sade äfven, att, om de herrar, som styra
dessa inrättningar, behaga “handla med utländskt jern", må det vara
deras egen sak. Tror då verkligen denne eljest så förståndige man,
att det är af kitslighet, som dessa personer under nuvarande tider
söka skaffa sig sina råämnen för billigaste pris. All fyndighet en
fabriksstyrelse under de senaste åren har kunnat utveckla har gått
ut på att söka så mycket som möjligt nedbringa produktionskost¬
naderna för fabriken, och detta är en uppgift, som ännu föreligger
hela vår industri och kanske icke minst vår bruksrörelse, om den
skall kunna lefva vidare.
Den siste ärade talaren yttrade, att om man får denna tull, så
får man nog en masugn, som bereder gjuttackjern af svenskt material,
lämpligt för tillverkning af gjutgods i de svenska verkstäderna. Ja,
om herrarne sätta tillräckligt hög tull, så nog få vi en sådan masugn, vi
få den på det enda ställe i landet, der en masugn för cokesjern med
fördel kan anläggas, nemligen vid Lule, der malmen från Gelivare med
jernväg kommer ned till hafvet. Sådant jern, som der finnes, sådana
beqväma kommunikationer, som der kunna åstadkommas, har icke
och får icke någon annan masugn. Naturligtvis är man der tvungen
att skicka ut det mesta af sin malm och sitt tackjern till England.
Men hvad tro herrarne, att man får för retourfrakter till Luleå, om
man icke kan taga cokes tillbaka? Cokes kan derför dit föras tillbaka
nästan fraktfritt. På detta sätt kunna vi visserligen, såsom också
den siste ärade talaren påpekade, amma upp en industri, men vi göra
det på den gamla svenska industriens bekostnad och till förmån för
en ny industri, hvars hela afkastning icke tillflyter landet, utan till¬
faller utländingen. Det är en underlig tillämpning af valspråket: Sverige
åt svenskarne!
Men egentligen begärde jag ordet derför att den ärade talaren
på stockholmsbänken framhöll för tackjernstullen ett argument, som
för mig har vigt, och jag vill gerna göra åt detta argument allt det
medgifvande jag kan. Det var den erinring han gjorde, att man
genom att införa smidestackjern kunde riskera att i vårt exportera,
få in en blandning, som förstörde vår jerntillverknings hela renommé.
Jag ville gerna se till, om det icke kunde låta sig göra att få bort
den haken, och vill derför icke längre yrka rent afslag på utskottets
hemställan i denna punkt. Väl kan svaras, att om det visar sig, att
engelskt smidestackjern Lomme att införas i större myckenhet, och
Angående
tull å
tackjern.
(Ports.)
N:0 37.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
32 Torsdagen den 19 April, e. in¬
blandas med det svenska, så kunna vi ju sätta tull på denna vara
till nästa år. Men som jag vill förebygga möjligheten att ens en
sådan blandning skall påbörjas, anhåller jag att frågan måtte åter¬
remitteras, och jag tror, att de, som i likhet med mig önska tull på
tackjern, icke ett ögonblick skola motsätta sig att man söker få un¬
danröjd den fara, som protektionisterna här se hägra i framtiden.
Då vi medgifva detta och tillika förklara, att det icke är vår mening
att påyrka någon förändring i de öfriga 21 punkterna angående jern-
tullar, med undantag af tullen på grof plåt, så hoppas vi att det
icke skall kunna sägas, att vi drifva våra anspråk för långt. I det
syfte således, att utskottet måtte, med borttagande af tull på gjut-
täckjern, föreslå den tull på utländskt smidestackjern, som kan be¬
finnas lämplig, anhåller jag om återremiss af denna punkt i betän¬
kandet.
Herr Johansson i Noraskog: Det hade från början icke varit
min afsigt att yttra mig i denna fråga, på det man icke skulle miss¬
tänka mig för sjelfviska eller egennyttiga intressen. Men då en talare
särskildt framhållit, att denna “gamla inhemska näring“ skulle vara
i behof af skydd, så vill jag gifva en kort framställning af det för-
derfbringande skydd, hvarmed man omfattat denna näring från äldre
tider. Jag vill då gå tillbaka till början af 1600-talet, då man för¬
bjöd all utförsel af osmunds- och tackjern, emedan man ansåg, att
jernet borde förädlas eller åtminstone utsmidas inom landet. Detta
förbud fortfor sedermera i århundraden, men jag vill dock icke följa
alla de olika faser, lagstifningen för jernhandteringen under tiden genom¬
gick. Alla åtgärder gingo dock väsentligen ut derpå att ställa tack-
jernstillverkarne eller bergsmännen i ett fullständigt beroende af
“hammarpatronerne “.
Redan under frihetstiden yrkade bergsmännen emellertid på rätt
att fritt få försälja sitt tackjern och att icke vid försäljningen vara
bundna till vissa bruksegare. Allt stångjernssmide var nemligen pri-
vilegieradt på rättighet till tackjernsköp inom vissa bergslager, derest
icke bruksegaren sjelf kunde åstadkomma sin erforderliga tillverkning
af tackjern. Detta sträfvande fortsattes sedan vid nästan hvarje riks¬
dag i början af detta århundrade, ja ända till 1856, då man ändtligen
erhöll rätt att sälja sitt tackjern huru och till hvem man behagade,
till och med till utförsel, hvilken allt hittills varit förbjuden. Förut
hade bergsmannen således varit fullkomligt klafbunden till förmån
för herrar brukspatroner, hvilka alltid förstått att främja sina intres¬
sen. Visserligen Diet, med rättigheten till utförsel af tackjern, äfven
rätt till införsel af denna vara medgifven, till en början mot jem¬
förelsevis låga tullafgifter, hvilka dock redan från och med år 1864
afskaffades; men man ansåg det likväl som en stor fördel att få sälja
fritt och att vara qvitt det gamla tvånget.
Ungefär samtidigt sökte man att komma ännu ett steg längre,
till främjande af bergshandteringens utveckling, då man ville hafva
bort den onaturliga och denna handtering särskildt ålagda skatt, som
kallades för tiondejernet, men hvilken beskattning man först i början
33 N:0 37.
Torsdagen den 19 April, e. nr.
af 1870-talet fick afskalfad; ock icke heller detta lyckades på andra
vilkor, än att egarne af bergsmanshemman nödgades vidkännas en
tillökning i hemmanens grundskatter. Således fingo tackjernspatro-
nerna frihet ifrån tiondejernet, men de små och oftast fattiga hem-
mansegarne måste fortfarande betala skattevederlag till statsverket.
Och icke hjelpte det, att jag vid de båda första riksdagarne, i hvilka
jag deltog, påminte om det orättvisa deri och kraftigt sökte ådaga¬
lägga rättmätigheten af tiondejernets borttagande utan vilkor. I trots
af alla fördelar, som tackjernstillverkarne sålunda erhållit, vill man
nu att konsumenterna skola betala en ny skatt till dessa tackjerns-
patroner, och den kallar man tull, d. v. s. ett skydd för den “inhem¬
ska näringen**. Den ärade talaren yttrade, att han från flera håll fått
lifliga uppmaningar att söka genomdrifva denna tull, och att man af
densamma väntade sig goda verkningar, hvarför man af denna orsak
borde göra något äfven till bergshandteringens skyddande. Man
skulle söka åstadkomma lika fördelar för alla, så väl för jordbrukaren
som för bergsmannen, och talaren yrkade derför, att den föreslagna
tullen måtte åsättas. Det är märkvärdigt, hvad förhållandena för¬
ändrats i våra dagar. Jag har å min sida icke framstält någon upp¬
maning till kammaren i afseende å denna tackjernstull, emedan jag
anser denna näring bäst hjelpas dermed, att den i frihet och utan allt
tvång af det ena eller andra slaget får utveckla sig. Väl har jag
fått uppmaningar från ett par trakter, der man tillverkar ett mer eller
mindre dåligt jern, att rösta för tackjernstull, men icke en enda sådan
har kommit mig till del från min hembygd, [der det mesta jernet
tillverkas för export. Jag har velat konstatera dessa förhållanden
och, för att icke utsätta mig för någon misstanke att vilja främja
enskilda intressen, har jag tillika velat med dessa mina ord i någon
mån reducera det mera klingande än sanna uttrycket “denna urgamla
inhemska näring*.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
Herr Jansson i Saxhyttan: Då jag representerar en ort, der
bergshandteringen är en af hufvudnäringarna, får väl ingen undra på,
att jag anser mig hafva något att säga angående denna punkt i ut¬
skottets betänkande. Utskottet har i detta sitt betänkande medgifvit,
att bergshandteringen är en hufvudnäring, som är i lika stort be¬
tryck som jordbruket. Jag är utskottet tacksam för detta medgif¬
vande, men jag tror mig hafva giltiga skäl för det påståendet, att
bergshandteringen är i större betryck än jordbruket. Jag har icke
sett eller ens hört talas om, att en jordegendom blifvit nedlagd, men
väl har jag sett den ena masugnen efter den andra läggas ned. Jern-
tillverkningen kan för närvarande icke uppbringas till någon förtjenst
icke ens för den tillverkare, som har egen skog och malm. Arbe-
tarne få icke mera, än lifvets oundgängligaste behof med nödvändig¬
het kräfva. Bergsmännen och de hemmansegare, som icke hafva
några andra inkomster, än försäljningen af kol, malm och jern kan
förskaffa dem, synas gå sin undergång till mötes. De tryckande
skatterna på sådana orter bidraga också till att försvåra ställningen.
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o .17. 3
N:o 37.
34
Torsdagen den 19 April, e. ni.
Angående Att under sådana förhållanden oro råder, är icke underligt, och hvar
tackjern oc^ en tyssnar till allt, som kan mildra bekymren. Då ropet på
(Forts.)' tullar kom upp till bergslagen, var man tveksam om hvilken ställning
man skulle intaga i tullfrågan, och om det verkligen vore så vigtigt
att få ett nytt system. Men då detta rop blef allt starkare och star¬
kare samt det tillkännagafs, att syftet med dessa tullar var först och
främst att upphjelpa de båda hufvudnäringarna, jordbruket och bergs-
handteringen, så slöto sig nästan alla jerntillverkarne till tullpartiet
under full förtröstan att hafva funnit ett medel, hvarigenom de eko¬
nomiska bekymren kunde mildras. De fingo nog höra talas om, att
priset på tackjern icke kunde höjas genom tullen, äfvensom att span-
målstullarne skulle förorsaka högre pris på spanmålen till skada för
bergshandteringen, men detta ansågo de blott för tomt prat, ty tull¬
partiets stormän, som förstodo sig på saken, hade sagt, att med det
nya systemet skulle bergshandteringen uppblomstra, samt kol, malm
och jern betalas högre, utan att man behöfde betala några höjda
spanmålspris, ty utländingen skulle betala tullen. Men sedan span-
målstullarne blifvit införda, och det visade sig, att spanmålen betyd¬
ligt fördyrades, samt arbetarne fordrade högre betalning för sitt ar¬
bete, började många af jerntillverkarne draga i tvifvelsmål, om det
var så säkert, att det nya systemet skulle lända bergsbruket till någon
fördel. Ja, rnine herrar, det har nu gått så långt, att bergslagskorf
börja blifva förtviflade öfver det nya systemet, och det är icke att
undra på, när till och med eu de! ledamöter i bevillningsutskottet,
som äro ifriga protektionister, hafva gjort den upptäckten, att tull
på tackjernet icke gagnar tackjernstillverkningen. Man har äfven
från protektionistiskt håll hört glunkas om, att godt gjuttackjern icke
kan tillverkas i våra vanliga masugnar och med begagnande af trä¬
kol, utan att meningen vore att hädanefter tillverka sådant jern med
användande af cokes från utlandet. I sanning sköna utsigter för
bergslagsorterna. Om det är sant, hvad nu, sedan spanmålstullarne
gått igenom, många framhållit, att tackjernstullen icke gagnar tack¬
jernstillverkningen, då torde den dag snart komma, då man får se
det nya systemet förhärligas derigenom,. att den ena näringen äter
upp den andra.
För min del har jag alltid hyst den åsigt, att bergslagsorterna
och landet i sin helhet skulle få mera skada än gagn genom in¬
förande af tullsystemet, och jag har ännu icke funnit något skäl, som
kunnat gifva mig anledning att frångå denna åsigt. Men jag anser
ändå att, sedan nu lifsmedelstullar blifvit införda, hvilka utan tvifvel
äro till stor skada för bergslagen, man borde försöka, om icke tull
på tackjern möjligen skulle gagna denna ort, men bevillningsutskottets
åtgörande synes mig icke vara allvarligt menadt, efter som det icke
föreslagit högre tull än 80 öre per 100 kilogram. För mig synes
det klart, att en så låg tull på tackjern icke kan medföra någon
verkan till förmån för tackjernstillverkningen. För att tackjerns-
importörerna skola nödgas använda det svenska tackjernet, anser jag
en tull af 2 kronor per 100 kilogram vara erforderlig. Den af gju¬
teri- och verkstadsegare afgifna protesten mot jerntullen anser jag
35
N:o 37.
'Torsdagen den 19 April, e. m.
man icke bör fästa så mycket afseende vid, sedan vi nu kommit in i
det nya systemet, hvars genomförande utan tvifvel kommer att med¬
föra protester och klagomål i oändlighet. Då jag således anser den
föreslagna tullen alldeles för låg, tillåter jag mig yrka återremiss af
den na föredragna punkten i syfte att få en högre tull åsatt.
Herr E. W. Carlson: Herr talman, inine herrar! Då jag i min
ringa mån bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit i denna
punkt, så ber jag att få yttra några ord, på det att den talare, som,
öppnade debatten om denna jerntull, icke skall få ytterligare anled¬
ning att tro och säga, att “här är icke fråga om att resonnera utan
blott marschera14. Jag vill derför angifva, hvarför jag vant med om
utskottets beslut.
Det kan icke vara någon i denna kammare obekant, att under
de senare åren så väl bergshan dteringen som jordbruket gått tillbaka,
och att denna näring så väl som alla andra i vårt land, sorgligt nog,
arbetat under tryckta och ogynsamma konjunkturer. Vårt land har,
såsom historien utvisar, sedan tusentals år tillbaka varit ett land, som
förnämligast försörjt sina inbyggare med fiske, jordbruk och bergs¬
handtering, men jag tror att de, som idkat dessa hufvudnäringar,
varit de, som på sista åren haft det sämst stäldt här i landet. För
den skull ansåg jag, då vårt jordbruk icke kunde bestå i täflan med
den utländska konkurrensen i att lika billigt producera och försälja
sin spanmål och sina öfriga produkter, att det icke fans något annat
och bättre medel än att söka bibehålla den inhemska marknaden
för oss.
Precis samma åskådning har jag med afseende å vår jernhaudte-
ring och vårt bergsbruk. Då våra bergsbruksidkare icke längre kunna
påräkna att få sälja sina tillverkningar inom landet och mer och
mer mista den utländska marknaden för sina produkter, då framstod
för mig den frågan: hvart skall det taga vägen, om må hända äfven
här en sådan näring hänvisas till dem, som icke kunna bära sig inom
landet och som derför böra nedläggas? Jag frågar: är då denna nä¬
ring onaturlig för Sverige? Nej, den måste finnas, så länge det lins
malm i våra berg, och är den naturlig, så bör den ock omhuldas och
skyddas.
Af det “så kallade betänkande*, som utskottet här framlagt,
framgår, att på de sista åren från 1875 till 1886 har införseln af
tackjern varit i ständigt stigande, så att från 17 millioner år 1875
hade det år 1886 uppgått till 22 millioner kilogram, och införseln af
jernskrot har under samma tid ökats från 626,222 till 5,018,583
kilogram. Hvad visar detta annat, än att importen af utländskt jern
stigit år efter år, men exporten af vårt svenska tackjern har icke
följt med, utan står på samma punkt, ty år 1875 var den 48,749,912
kilogram och 1887 49,276,000 kilogram, alltså blott eu skilnad på
icke ens en million. Under sådana förhållanden, mine herrar, måste
jag å min sida uttrycka min förvåning öfver deras tankegång, som
påstå, att man med dessa förslag vill ruinera vårt land i stäilet för
att hjelpa och skydda det.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N:0 37.
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
36 Torsdagen den 19 April, e. m.
Herr Söderblom vill hänvisa våra bergsbruksidkare att använda
sitt tackjern till stålpennor, fjedrar, metkrokar och sådant. Ja, de
af herrar bergsbruksidkare, som kunna taga vara på den anvisningen,
böra blifva mycket tacksamma, men jag tror icke, att det skall blifva
synnerligt många, som kunna antaga förslaget. Han var ock rädd
för att på det bolag, som bildats i Luleå för tillverkning af cokes-
jern, skulle kunna tillämpas orden Sverige åt utlandet i stället för
Sverige åt svenskarne. Jag ser saken från en helt annan synpunkt
och tror att vid detta verk redan användas förnämligast svenska ar¬
betare, och om de aflönas med engelska penningar, så komma ju dessa
penningar hit, konsumeras här och komma således fosterlandet till
godo. Helt annat är att remittera till utlandet valutor för stångjern,
tackjern och andra artiklar, som vi sjelfva kunna tillverka. Jag tror
således icke att vi böra skrämma den svenska jernverksegaren med
att han skall få eu farlig konkurrent i Luleå, som skulle förderfva
hans tillverkning, långt derifrån.
Hvad beträffar det af herr Söderblom framstälda förslag, hvar¬
uti, om jag fattat rätt, herr Herslow instämt, att återförvisa denna
punkt till utskottet i syfte att få en skilnad i tullen på gjuttackjern
och smidestackjern, så, ehuru jag hvarken är bergsbruksidkare eller
jernverksegare, tror jag dock, att det icke låter sig göra att skilja
mellan engelskt smides- och gjuttackjern, och det blefve omöjligt för
tulltjenstemännen att kunna skilja dem åt. Således tjenar det intet
till att i det syftet och för det ändamålet återremittera frågan.
En ärad talare uttryckte sin förvåning öfver den utmärkta
disciplin, som bevillningsutskottet och dess meningsfränder visat i
voteringen. Ja, herr ryttmästare, denna disciplin grundar sig icke
på fruktan för arrest eller andra militära straffbestämmelser, utan på
en i hjertat boende öfvertygelse om att vi handla i fosterlandets
sanna intresse. Detta är hemligheten i vår disciplin och intet annat.
I det utmärkta anförande, som herr Herslow hade, började han
med att erkänna, det vi åtminstone hade ett ädelt syfte, då vi ville
skydda det svenska arbetet, samt slutade med att säga: vi skola vara
med om andra tullar på jernvaror, men vi kunna icke vara med om
tull på tackjern. Mine herrar, tackjern torde väl vara bland de ar¬
tiklar, som lika väl som stångjern behöfva skyddas. Flere af herrarne
hafva sagt, att tackjern skulle vara en råvara, men jag skulle vilja
hänvisa herrarne att följa med en tackjernsproduktion. Följ med
bergsprängaren till berget, då han börjar borra, då han laddar spräng¬
skotten, då han skjuter för att få loss blocken, följ honom ner i
schakten, då han arbetar loss malmen, följ med huru jernmalmen
uppfordras, följ med då den krossas, då den smältes och sedan till
sist tappas ur den brinnande masugnen. När man sett allt detta ar¬
bete, så torde man upphöra att tala om, att tackjernet är en råvara,
ty för den som idkar denna näring är det ett förädladt fabrikat, som
kräfver betydligt mer arbete än många andra. Det är alltså orätt¬
vist att kalla artikeln tackjern för en råvara, den är tvärt om en
en förädlad produkt.
Herr Johansson i Noraskog meddelade oss, att han icke fått
37
N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. m.
någon som helst skrifvelse från sina yrkesbröder i bergslagen. Jag
såg då efter i kammarens katalog, under n:o 175, om ej herr Jo¬
hansson fortfarande var bergsbruksidkare, men der stod, att han var
f. d. bergsbruksidkare. Men det berodde nog icke så mycket derpå,
ty hans yrkesbröder veta nog att herr Johansson hyllar helt andra
tullpolitiska åsigter, än flertalet bergsbruksidkare i hans hemort, att
en sådan hemställan om skydd för deras näring ej skulle vinna hans
sympatier, ty det är ej sannolikt, att någon, då han känner hans
åsigter, anmodar honom att under sådant förhållande frambära sin
mening. Detta är väl hemligheten, hvarför han ej fått någon sådan
skrifvelse. Bevillningsutskottet har deremot icke saknat sådana fram¬
ställningar från bergsbruksidkare om skydd för deras näring.
Mine herrar! De, som nu skulle komma att lida någon skada
af den föreslagna tackjern stullen, kunna uppställas hufvudsakligen i
två grupper: den ena är maskiutillverkarne, den andra gjuteriegarne.
Huru förhåller det sig nu med dessa gjirteriegare ? Komma de att
lida så stor skada af tullen? Jag kan för min del ej fatta, att så
kan blifva fallet; ty jag förmodar, att de herrar, som representera
gjuterinäringen, hafva läst betänkandet äfven på sid. 85, der utskottet
i ej mindre än fem långa punkter föreslår tull på gjutgods af en
mängd olika slag. Jag frågar, om ej dessa gjuteriegare blifva ersatta
för den ringa utgiften för tullen, som skulle komma att drabba dem.
Jag är öfvertygad, att der vid lag vinst och förlust mer än väl jemna
ut hvarandra. Huru ställer sig frågan med afseende på verkstads-
egarne? Jag ber att få citera några ord ur de mekaniska verkstä¬
dernas egares utlåtande. Detta har visserligen förut citerats, men
det är ej alltid man läser det stycke, som man borde läsa för att få
fram den rätta sanningen. Jag ber att derur få citera följande: “då
totala tillverkningsvärdet vid de mekaniska verkstäderna i riket enligt
differentialtullkomiténs betänkande (då derifrån borttagits rubriken
“gjutgods®) för år 1884 utgjorde 24,162,290 kronor, utgör ofvan
nämnda tullbelopp således mindre än ]/3 procent på tillverknings¬
värdet®. Jag frågar: skall denna '/3 procent tillökning på de
mekaniska verkstädernas utgifter blifva ruinerande för dem? Jag tror
det icke.
Ja, mine herrar! jag ber om ursäkt för att jag upptagit tiden,
som redan är långt framskriden, men jag önskade gifva skäi för mig,
hvarför jag kunnat deltaga i det slut, hvartill utskottet kommit, och
för att man ej måtte fä anledning tro, att vi blott votera, icke re-
sonnera. Yäl är det sant, att vi ej resonnera så mycket, utan låta
handling gälla mer än ord, men det är derför att, om vår teori är
inskränkt, så är vår praktik så mycket mera vidsträckt.
Häruti instämde herr Ericsson i Bjersby.
Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt, att jag upptager
herrarnes tid; jag hade ej tänkt göra det, men det förefaller mig som
om hela striden om denna tull vore bra obetydlig. Jag tror att man
ej behöfde strida så mycket om denna sak, utan väl kunde ena sig om
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N:o 37. 38
Torsdagen den 19 April, e. m.
Angående densamma. Frågan gäller endast omkring 600,000 centner gjuttack-
tackjern jern‘ man kunde enas om att återremittera frågan och derigenom
(Forts )' lyckas få detta gjuttackjern fritt, på samma gång de andra tullarne
proportionsvis höjdes, vore, tror jag, tvisten derigenom sliten. Nu
är emellertid frågan afgjord i Första Kammaren, så att en återremiss
kan ej tjena till något, hvarför det icke lönar sig att framställa nå¬
got yrkande i den vägen.
Jag skall dock, medan jag har ordet, bedja att få säga några ord
äfven i sjelfva saken. Man vill ju, då det gäller tullar, att man skall
betrakta saken i sin helhet, och jag tänker mig då ett mycket enkelt
sätt att betrakta den. Om man t. ex. antoge, att alla tackjerns-
tillverkare samt egare af gjuterier och mekaniska verkstäder vore ett
enda bolag, hemställer jag till herrarne, huru de skulle komma att
handla i denna fråga. Om nu detta bolag vore i behof af 600,000
centner gjuttackjern för sina gjuterier och kunde köpa in detta jern
mycket billigare än dess eget jern kostade, samt dessutom bolaget
kunde använda det inköpta jernet fördelaktigare än sitt eget jern,
tro herrarne icke då, att bolaget skulle köpa de 600,000 centner till
gjuterierna och i stället till utlandet sälja sitt eget jern, för hvilket
det fick mera betaldt. Mig synes, som om det derigenom skulle
göra er stor vinst.
Jag ber dessutom att få tillägga en erinran, som man bör taga
med i beräkningen. Jag tänker på vår smörexport till England, som
för oss är en lifsfråga. Om vi nu med anledning af dessa tullar
styra så till, att vi få England att taga repressalier på oss och i mot¬
sats till dessa tullar sätta tull på vårt svenska smör, tror jag att
denna tullhistoria blir en verkligen ledsam historia. Det synes äfven
som om man ej alls behöfde för systemets skull vare sig taga eller
förkasta dessa tullar, ty det är alldeles gifvet, att, huru man än röstar,
kommer det att blifva ganska obehagligt för systemet. Blir det så,
att man antager utskottets betänkande, är det åtminstone för mig klart,
att alla industriidkare, som äro protektionister och få betala fiolerna,
skola verkligen få en mycket skön kur för sin agitation i protek¬
tionistisk sigtning. Afslås deremot denna tull, är det klart, att alla
tack] ernstill ver kåre, som äro protektionister, blifva missnöjda. För
systemets skull är det derför detsamma, hvad man röstar för.
Jag skall äfven be att få erinra om, hvad en talare redan gjort,
att bolaget vid Hellefors är ett exempel på hvad jag sagt. Detta
bolag tillverkar en massa tackjern, och likväl köper det in sådant
för sina gjuterier. Det säljer i stället sitt eget jern. Emedan det
härigenom gör en handelsvinst, och det engelska jernet är mera an¬
vändbart för gjuterierna, går bolaget den vägen.
För min egen del och för den ort jag representerar har denna
tull mycket liten betydelse; men enligt min öfvertygelse kan icke en
exportartikel hjelpas genom tull, och det har utskottet äfven erkänt,
ty eljest skulle utskottet äfven satt tull på plankor, timmer och brä¬
der. Skulle man verkligen kunna hjelpa en exportartikel med tull,
hade hela denna tullstrid icke behöfts, ty då hade hela nationen velat
hafva tull.
39
N:o 87.
Torsdagen den 19 April, e. m.
Utskottet har sagt på eu sida i betänkandet, att det emottagit
många skrivelser från tackjernstillverkare med begäran om att få
denna tull, ty de tro, att den kommer att verka ungefär så som
spanmålstullen. Jag tror precis detsamma, och derför tycker jag att
det hade varit godt, om utskottet upplyst om, huru spanmålstullen
verkat och kommer att verka. Enligt min öfvertygelse kommer den
att verka så, att t. ex. råg och hvete, hvaraf vi producera så litet,
att det ej fyller landets behof, komma att stiga — huru mycket kan
man ej på förhand säga. Nog af, enligt naturens lagar skall det
ovilkorligen stiga i följd af tullen. Men tullen på hafre kan icke
inverka på hafrepriset. Ungefär så förhåller det sig ock med dessa
tullar. De kunna icke inverka så att tackjernet stiger i pris, derför
att detta är en exportartikel. Det är noteringen för dagen, som afgör
priset. Om man skall köpa en vara, som är exportartikel, så behöf-
ver man aldrig, så vidt jag erfarit, betala mera derför än hvad note¬
ringen för dagen bestämmer. Det är helt enkelt verldsmarknaden,
som bestämmer priset. Detta har också 1887 års utskott erkänt och
accepterat. Det sade då i sitt betänkande, att hafre är öfvervägande
exportartikel, och derför kan hafreproduktionen icke hjelpas genom
tullar. Jag tror, att om 1888 års utskott fasthållit samma princip,
hade det blifvit fattare att komma öfverens om åsättande af tull.
Då jag icke kan förstå, att en återremiss kan hafva någon nytta
med sig, och då vi icke synas kunna enas om något förslag, skall
jag icke tillåta mig göra något yrkande.
Herr Danielson: Jag skall endest be att få yttra några få ord,
Det var med anledning af herr Herslows yttrande jag begärde ordet.
Han framhöll i sitt anförande än en gång de dåliga konjunkturerna
för ifrågavarande verkstäder och gjuterier. Jag vill då erinra den
ärade talaren derom, att, om också dessa verkstäder hafva så dåliga
konjunkturer — hvilket jag icke vill bestrida, ty det är ju möjligt
att så är — dessa gjuterier, dessa verkstäder, dessa stora bolag dock
egentligen äro bildade för att förtjena, för att gorå vinst, om möjligt.
Men huru är det med dem vi afse att hjelpa? Jo dessa alla, som ega
sådan jord som de måste bebo, som de måste höra till, dessa arbetare,
dessa skogsegare, dessa grufegare, de hafva icke egnat sig åt bergs¬
bruk för göra stora vinster derpå, utan det är deras egentliga näring,
den enda näring de kunna utöfva. De kunna icke rymma ifrån sitt
arbete utan måste hålla i dermed på den ort och det ställe, der de
hafva sin hemvist. De kunna således icke jemföras med bolag och
sådana industriella anläggningar, som kommit till stånd endast för
vinstens skull. Kunna dessa icke bära sig — ja, då må de nedlägga
sin verksamhet. Det må vara hardt; jag medgifver det. Men den
ringe arbetaren, den obetydlige jordegaren, han kan icke göra det.
Han måste hänga i, så vidt möjligt är, vid hemmanet, der han har
sina skatter och onera, som måste betalas.
Hvad beträffar herr Johanssons från Örebro län yttrande, att
bergsbruket har under åtskilliga tider varit kringskuret och icke egt
rätt att försälja sina produkter på något längre afstånd, så är detta
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
N:o 37.
40
Angående
tull å
tackjern.
(Forts.)
Torsdagen den 19 April, e. in.
ingenting nytt. Den värde talaren, som, såsom jag antager, är ganska
förfaren i vårt lands historia, känner nog, att det varit så under
1600-talet på många håll. Särskildt har jag af historien sett, att det
tillgått så äfven på den ort jag tillhör. Jordegarne måste afvakta
vissa dagar, då de fingo erbjuda sina alster åt stapelstädernas köp¬
män; och endast om dessa vägrade köpa deras varor, hade de rättig¬
het att sälja dem på annat håll. Det var således ingen egendomlighet
i den gamla lagstiftningen för hans hemort, utan gälde flera orter än
denna. Hvad vidare beträffar samme talares yttrande, att han icke
fått några petitioner om tackjernstull från sin hemort, så betvifla!-
jag det icke, utan tror honom fullkomligt, men då må han också tro
mig, när jag säger, att jag just från samma län, han tillhör, fått icke
blott många bref, utan äfven tidningsartiklar mig tillsända, uttalande
de varmaste önskningar, att något måtte göras i föreliggande syfte.
Detta är för mig ett ytterligare skäl, hvarför jag anser, att vi icke
höra underlåta att antaga detta förslag.
Hvad slutligen samme talare nämnde, att man möjligen kunde
befara, att England på det sättet skulle taga skadan igen genom att
sätta tull på smör eller dylikt, så tror jag icke att någon sådan fara
förefinnes. Såsom herrarne torde erinra sig, har man alltid många
gånger brukat tala så. Så talade man t. ex. när det gälde
spanmålstullen, om att Ryssland skulle göra oss allt möjligt ondt, ja,
det sades man och man emellan, att vi skulle få krig med Ryssland,
om vi vågade sätta tull på spanmål, men så farligt var det väl icke.
Snarare tror jag då, att man kan undra, om icke England förr skulle
vilja taga skadan igen mot alla andra länder, som åsatt tullar. I
detta afseende är det alltså icke någon fara.
Huru jag än ser saken, tror jag det är eu bjudande pligt att
söka hjelpa dessa idoga arbetare, som bär afses, och den näring, som
är i behof af denna hjelp. Jag vidhåller alltså mitt förra yrkande
om bifall, och jag tror icke att återremiss tjenar någonting till, då
Första Kammaren redan fattat sitt beslut i frågan.
Herr Nordenfelt: Till den beundran för motpartiets disciplin,
hvilken jag, förra gången jag hade ordet, hade nöjet att få framföra,
har jag nu fått än ytterligare skäl. Det visar sig nemligen — och
troligen kan man dertill icke finna någon annan grund, än parti¬
disciplinens stränga lag — att två ledamöter, den ene en auktoritet,
en framstående auktoritet inom den föreliggande frågan, den andre den
ende reservanten från denna kammare, icke behagat yttra sig i frågan.
Herr Johansson i 'Noraskog: Till svar på den anmärkning, som
rigtats mot mig från stockholmsbänken från en ärad ledamot af be¬
villningsutskottet, att jag icke skulle vara fullt hemmastadd i frågan,
vill jag blott säga, att jag rörande bergshandteringen tror mig ega
åtminstone lika mycken erfarenhet som någonsin han, äfven om jag
nu på någon tid icke sysslat dermed.
Hvad åter beträffar den ärade talarens på ölandsbänken yttrande,
41
N:o 37.
Torsdagen den 19 April, e. m.
när han sade, att om jag icke fått några skrivelser från bergslagen, Angående
så hade han i stället fått så många flera, tror jag att den saken är ®
skäligen lätt förklarlig. Den är nemligen blott en illustration till (Förta!)'
det gamla ordspråket, att “kaka söker maka“.
Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels afslag å densamma, dels slutligen ock ären¬
dets återförvisande till utskottet för förnyad behandling. Efter att till
proposition hafva upptagit hvartdera af dessa yrkanden i nu nämnda
ordning, förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förutnämnda propositionen. Som votering
emellertid begärdes, blef sedan till kontraproposition antagits yrkan¬
det om afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 53:dje
punkten af dess betänkande n:o 8,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren an¬
slagen.
Omröstningen utföll med 116 ja mot 85 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Herr Jonsson i Hof erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
ber att få anmäla min reservation mot det nu fattade belutet, hvilket
jag anser gagnlöst för den näring, det afser att skydda, men deremot
i hög grad skadligt för andra vigtiga näringar.
Reservationer mot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
Brodin, Waldenström från Grefle, O. Melin, Bratt, Liljeholm, Wret-
lind, Ullman, Herslow, Nordenfelt, Bromée, Farup, Arhusiander, Schö-
ning, Larsson i Berga, Stockenberg, Lundberg, Nilsson från Lidköping,
Martin, Edelstam och friherre Bonde.
Den vidare föredragningen af betänkandet uppsköts, i anseende
till den långt framskridna tiden till morgondagens sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. */»11 e. m.
Andra Kammarens Prat. 18S8. N:o .*7.
In Ådern
A. E. J. Johansson.
4