RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Andra .Kammaren. M:o 32.
Lördagen den 14 April.
KL 11 f. in.
§ 1-
Hert statsrådet m. m. E. von Krusenstjerna afiemnade Kongl.
Matris proposition till Riksdagen angående beviljande af statsbidrag
för ny reglering af Luleå stad i följd af den staden år 1887 öfver-
gångna brand.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 2-
Justerades protokollet för den 7 innevarande april.
§ 3.
Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Riksdagsmannen Anders Olsson är febersjuk och derigenom för¬
hindrad att besöka Riksdagens sammanträden, intygar
Stockholm den 13 april 1888.
M. Sondén.
M. Dr.
§ 4.
Efter föredragning vidare af de i senaste sammanträdet bordlagda
motioner, hänvisades:
Herr vice talmannen Sven Nilssons motion, n:o 183, till stats¬
utskottet; och
Herr låss Öl. Larssons motion, n:o 184, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 3.
Andra Kammarens Prof. 188S. N:o 32.
1
M:o 32.
2
Lördagen den 14 April, f. na.
Om ändring
af § U
riksdagsord¬
ningen.
§ 1 * * * 5-
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden n:is 1 och 2;
samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 8.
I sammanhang härmed begärdes ordet af
Herr CederschiÖld, som yttrade: Jag ber att tå hemställa,
det bevillningsutskottets nu föredragna betänkande sättes främst på
föredragningslistan den 18 dennes bland två gånger bordlagda ärenden.
Med bifall till den af herr Cederschiöld sålunda gjorda framställ¬
ning, beslöt kammaren, att bevillningsutskottets ifrågavarande betän¬
kande n:o 8 skulle å den föredragningslista, som komme att upprättas
för kammarens sammanträde onsdagen den 18 dennes, uppföras främst
bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
Vidare föredrogos och bordlädes å nyo:
bankoutskottets utlåtanden n:is 9 och 10;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (i
samlingen n:o 24);
första tillfälliga utskottets utlåtanden n:is 9 och 10 (i samlingen
n:is 25 och 26); samt
tredje tillfälliga utskottets utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 27).
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg till eu början konstitutions¬
utskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner om ändring
af § 14 riksdagsordningen.
Ändring uti ifrågavarande grundlagsparagraf hade föreslagits i
följande vid innevarande riksdag väckta motioner, nemligen, inom
Första Kammaren, n:o 54 af herr S. A. Hedlund samt, inom Andra
Kammaren, n:o 6 af herr O. Erickson i Bjersby, n:o 99 af herr L. P.
Larsson i Berga, n:o 118 af herr F. G. Björck och n:o 167 af herr
P. Andersson i Högkil.
1. dessa motioner hade föreslagits:
af herr Hedlund:
“att 14 § riksdagsordningen må erhålla följande lydelse:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han är bosatt, en hvar
hvilken egen eller med stadgad åborätt innehafver fäst egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor; eller ock är upp¬
skattad till en årlig inkomst af minst fyra hundra kronor;
3
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
af herr Erickson:
“att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förändrade lydelse af 14 § riksdagsordningen:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken an¬
tingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fäst egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst fem hundra kronor,
eller för lifstid eller för minst tre år arrenderar eller under minst tre
år på arrende innehaft jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej under¬
stigande tre tusen kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för
en till minst fem hundra kronor uppskattad årlig inkomst;
af herr Larsson:
dels
“att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 14 §
riksdagsordningen, att en hvar, som till staten erlägger bevillning för
en till minst 500 kronor uppskattad årlig inkomst, må ega valrätt";
dels ock
“att Riksdagen för sin del ville besluta en förklaring af riksdags¬
ordningen af innehåll, att så kallade lägenhetsinnehafvare på landet
skola ega rösträtt";
af herr Björck:
“att Riksdagen måtte antaga, att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, följande förändrade lydelse af 14 § riksdagsordningen:
Valrätt till riksdagsman för Andra Kammaren eger hvarje infödd
svensk man, som är välfräjdad och till myndiga år kommen, hvilken
i rätt tid betalt sin påförda skatt till stat och kommun. Samma rätt
tillkommer äfven utländing, som till riket inflyttat och erhållit svensk
medborgarerätt samt uppfylt ofvan anförda skyldigheter";
samt af herr Andersson:
“att Riksdagen för sin del måtte besluta eu förändring i riks¬
dagsordningens § 14 sålunda, att ur denna paragraf uteslutas bestäm¬
melserna om en viss förmögenhets innehafvande eller en viss bevill-
nings erläggande, och att alltså paragrafen må erhålla följande lydelse:
Valrätt tillkommer, inom den kommun der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man." I
I nu föredragna utlåtande hemstäide emellertid utskottet, att icke
någondera af de i ämnet väckta motionerna måtte bifallas.
Ordet begärdes af
Herr Erickson i Bjersby, som yttrade: Då jag väckt eu af de
motioner, som nu föreligga till afgörande, må det tillåtas mig att
yttra några ord i frågan.
Som vi se af konstitutionsutskottets betänkande, bar utskottet
med sällspord enighet afstyrkt samtliga förslag i förevarande ämne.
Då, efter hvad jag antager, utskottets afstyrkande hufvudsakligen
grundar sig på den statistiska utredning, som vederbörande embets¬
verk lemnat, och denna utredning företer synnerligt goda upplysningar
Om ändring
af § 14
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
Lördagen den 14 April. f. itc
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Om ändring ej mindre om förhållandena, sådana de gestaltat sig vid tillämpning
af § 14 af nu gällande grundlagsbestämmelser, än äfven om de följder, som
bifall till de väckta motionerna skulle medföra, så kan jag icke säga
annat, än att jag anser, att utskottet i det hela haft skäl för sitt
afstyrkande, i synnerhet i hvad det gäller de längst gående förslagen.
Men på samma gång jag erkänner detta, kan jag icke finna, att ut¬
skottet haft skäl att afstyrka allt, som i de väckta förslagen blifvit
framlagdt; ty gjorde jag det, erkände jag med detsamma befogen-,
heten af, att äfven de mest moderata förslagen blifvit helt och hållet
afstyrka, något som jag dock ingalunda kan gå in på, lika litet som
jag tror, att Ändra Kammarens majoritet kommer att göra det.
Ser man nu på de olika förslagen, torde det icke kunna bestridas,
att det af mig väckta innebär de minsta anspråken på den politiska
rösträttens utvidgning, så i ena som andra afseende! Herr Björck och
herr Andersson yrka, att valrätt måtte tillkomma en hvar i.kommuns
allmänna angelägenheter röstberättigad man; hvarförutom herr Björck
särskildt yrkar, att den valberättigade skail, utan afseende på hvarest
han är bosatt, ega att utöfva sin valrätt öfver hela riket.
Jag skall icke tillåta mig att taga dessa motioner i försvar eller
att orda om utskottets utlåtande rörande dem — jag har ju sjelf icke
begärt så mycket i min motion. Endast det vill jag säga, att i min
tanke den sistnämnda framställningen är ganska vådlig, enär den i
tillämpningen otvifvelaktigt skulle komma att gifva anledning till de
mest oförsonliga valagitationer. Herr Hedlund går på sitt sätt ännu
längre, clå nemligen hans förslag skulle medföra dels, under förut¬
sättning att vissa af honom uppstäda förmögenhetsvilkor uppfyllas, att
att alla, d. v. s. så väl män som qvinnor, skola ega rösträtt, och
dels att det nu oeftergifliga vilkoret för valrätt, att icke häfta för
oguldna kommunalutskylder, skulle bortfalla, hvarjemte han slutligen
yrkar, att inkomstcensus måtte sänkas från 800 till 400 kronor. Åsig-
terna kunna vara delade derom, huru vida qvinna bör ega rösträtt
eller icke. För min del får jag dock säga, att, om någon fråga skall
anses vara för tidigt väckt, det måste vara en sådan som denna. Men
lika litet som jag kan vara med om detta förslag, lika litet vill jag
medgifva rösträtt åt en person, som häftar för oguldna kommunal¬
utskylder. Ty så mycken ordentlighet eger man väl rätt att fordra
af en person, som gör anspråk på politisk rösträtt, att han fullgör
sin skattskyldighet till kommunen. Och hvad slutligen angår herr
Hedlunds förslag att nedsätta inkomstcensus från 800 till 400 kronor,
så är detta ju alldeles betydelselöst, alldenstund existensminimum är
minst 500 kronor, och någon bevillning således icke erlägges för en
årlig inkomst af 400 kronor.
Herr Larsson yrkar särskildt ett förtydligande af riksdagsordningen
i det syfte, att de s. k. lägenhetsinnehafvarne på landet sålunda skola få
rösträtt. Mig synes att det svar, han erhållit af konstitutionsutskottet,
är fullt rigtigt, ja, må hända det rigtigaste svar konstitutionsutskottet
i detta betänkande afgifvit. För öfrigt stå ju icke alla lägenhets-
innehafvare under “strecket"; ty om jag eger en afsöndrad lägenhet,
den må vara bebyggd eller icke, och som är taxerad till 1,000 kronor,
r>
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
så har jag rösträtt för densamma. Innehar jag åter en sådan lägen¬
het på förpantning för viss tid, minst fem år, och denna egendom är
taxerad till minst 6,000 kronor samt upptagen under rubriken “jord¬
bruksfastighet1', så tillkommer mig äfven rösträtt. Antalet röstberät¬
tigade äfven inom denna klass skulle, derest min motion vunnit bifall,
icke oväsentligt ökats.
Jag öfvergår nu till hvad jag sjelf yrkat i min motion. I afse¬
ende på inkomstcensus äro, med undantag af herr Hedlund, samtlige
motionärerna af samma mening. Vi yrka nemligen, att strecket skall
sänkas till 500 kronor. Jag må dock bekänna, att detta icke vant
hufvudsyftet med min motion, ty att ett sådant förslag mig förutan
skulle väckas, visste jag nogsamt. Jag deremot har framstält mitt
förslag hufvudsakligen i afsigt att få rättelse i 14 § riksdagsordningen
eller ett tillägg till denna §, som tydligt uttryckte att en arrendator,
som under minst 5 år innehaft arrende, skulle derefter, så länge han
innehade arrende, vara röstberättigad. Att jag samtidigt härmed ansåg
mig böra föreslå ändringar i fråga om inkomstcensus är gifvet, hvarvid
konseqvensen jemväl fordrade nedsättning af siffrorna rörande taxerings¬
värdet, som gälla för utöfvande af rösträtt för så väl egen fastighet
som arrenderad jordbruksegendom.
Orsaken, hvarför jag i fråga om inkomstcensus föreslagit siffran
500, är helt enkelt den, att nämnda belopp motsvarar det nuvarande
existensminimum. Denna siffra är således icke gripen ur luften,
ehuru, såsom vi veta, existensminimum kan förändras, och var för
några år sedan, då fråga här förevar om att till 400 kronor bestämma
inkomsten för valrätten, just sistnämnda belopp. Det nu för valrätt
stadgade inkomstbeloppet, eller 800 kronor, var vid tiden för antagan¬
det af nu gällande riksdagsordning godtyckligt valdt, ehuru jag inga¬
lunda vill förneka, att detta belopp var för de förhållanden, som voro
för handen, då riksdagsordningen tillkom, lyckligt valdt, men deraf
följer ingalunda, att den måste vara för all tid lämplig. Man bör väl
härvid liksom i fråga om annat rätta sig efter tidsförhållandena. Men
jag ber att få tillägga, att, om jag haft tillfälle att taga kännedom
om den af utskottet åberopade statistiska utredningen, innan jag väckte
min föreliggande motion, jag må hända skulle dragit i betänkande att
gå så långt ned som till 500 kronor, utan, med öppen blick för följ¬
derna af ett sådant steg, nöjt mig med 600 kronor. Ty se vi på
denna statistiska utredning opartiskt och fria från förutfattade me¬
ningar, måste vi erkänna, att, om strecket sänkes till 600 kronor,
ingen rubbning kommer att ske med afseende på nu gällande riks¬
dagsordnings grundprinciper.
Jag återgår nu till de af mig förut nämnda arrendatorerna. En¬
ligt mångens åsigt — jag vet icke säkert, om jag skall anse den för
rigtig — fordrar grundlagen ovilkorligen såsom vilkor för, att en
arrendator af jordbruksfastighet skall ega rösträtt, att hans kontrakt
tillerkänner honom minst fem års nyttjanderätt. Jag har nu före¬
slagit, att det faktiska innehafvet under viss tid af arrenderad fastig¬
het, taxerad till föreskrifvet belopp, skulle vara till fyllest i förevarande
afseende, och jag frågar om det är billigt, att den, som arrenderar
Om ändring
af § 14
riksdagsorä-
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
6
Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändring fastighet kanske med flera hundra tusen kronors taxeringsvärde och
riksdaasord- SOm ' många år innehaft egendomen — den kan hafva varit i hans
ningen. slägt århundraden igenom, såsom ofta är faliet med fideikommiss —
(Fort».) skall stå under strecket, derför att hans kontrakt lyder på obestämd
tid. Det händer ofta, att jordegaren af en eller annan anledning vill
hafva arrendekontraktet så affattadt. Hans mening är dock, att arrenda¬
tor^ hvilket denne väl känner, skall sitta qvar, så länge han fullgör
sina skyldigheter. I motiveringen till min motion har jag vågat påpeka,
att det icke torde vara grundlagens mening, att arrendetiden skall vara
bestämd till viss tid, utan att endast innehafvet af arrendet i fem år skulle
derefter medföra rösträtt; och för en sådan uppfattning har jag icke
saknat skäl. Tv inom många valkretsar tillämpas ifrågavarande, bestäm¬
melse olika inom olika kommuner. I ena socknen t. ex. tillätes eu
arrendator rösta, när han suttit å egendomen i minst fem år, äfven om
hans kontrakt lyder på obestämd tid; i grannsocknen åter tillämpas
föreskriften i enlighet med den strängare tolkningen. Och äfven dom-
hafvandena hafva olika uppfattning angående denna sak. Sjelf har
jag frågat flera jurister härom: den ene har sagt så, den andre så, men
äfven de, som hyllat den strängare åsigten, hafva uppmanat mig att i
praxis följa den mildare, emedan billighet talade för densamma. Men
det är icke allenast på enskildes uppfattning, jag härvid stöder mig;
jag tror mig kunna säga, att äfven myndigheter hafva en sådan åsigt;
och jag känner speciel^ ett fall, der i en af rikets valkretsar vid se¬
naste riksdagsmannavalet flere arrendator»1 tillåtits rösta, hvilka inne¬
hade kontrakt på obestämd tid. Öfver detta val anfördes klagomål. I
den afgifna förklaringen styrktes visserligen, att åtskilliga af dessa
arrendatorer — de arrenderade ecklesiastika boställen — egendomligt
nog verkligen kontraktsenligt innehade sina arrenden på bestämd tid;
men för en arrendator styrktes endast, att han innehaft arrendet från
den 1 maj 1880 och fortfarande arrenderade fastigheten. Det styrk¬
tes icke, att han hade kontrakt på 5 år eller derutöfver; och det hade
han i verkligheten icke heller, ty han har kontrakt på obestämd tid.
Med anledning häraf förklarade Konungens befallningshafvande i sitt
utslag, att alla dessa arrendatorer innehade kontrakt på minst 5 års
nyttjanderätt. Häraf skulle således följa, att den omständigheten, att en
person på arrende innehaft jordbruksfastighet så lång tid som fem år.
vore liktydig med, att han egt arrendekontrakt, lydande på 5 år. I
detta utslag har Ivongl. Maj:t icke gjort någon ändring.
Att jag velat sänka strecket för arrendatorerna från 6,000 kro¬
nor till 3,000 kronor, torde troligen för mången synas vara en obe¬
tydlighet, hvilket ju ännu torde vara förhållandet beträffande många
orter i riket; men på vissa håll är förhållandet helt annorlunda. På
många orter, der hemmanen äro delade i små delar, är taxerings¬
värdet på hvarje del vanligen mycket lågt. Och jag vågar påstå, att
i min hemort finnas många kommuner, der icke mer än 10 procent
af alla hemmansinnehafvarne ega eller arrendera fastighet med ett
taxeringsvärde af 6,000 kronor eller högre belopp. Jag har icke heller
utan grund föreslagit denna siffra af 3,0 00 kronor; alldenstund så väl
7
N:o 32,
Lördagen den 14 April. f. in.
1880 års konstitutionsutskott som Andra Kammaren samma år be¬
stämde sig för just den siffran.
Jag anser, att kammaren icke bör afslå allt, som i dessa motio¬
ner blifvit begärdt. Må vara, att frågan, utan afseende å det beslut
kammaren fattar, vid denna riksdag fäller genom medkammarens be¬
slut: men jag hemställer dock, om det kan vara lämpligt, att frågan
skall lemnas utan afseende äfven af Andra Kammaren, hvilken ju så
nyligen och vid flera föregående tillfällen fattat beslut, gående vida
längre nedåt än hvad jag i min motion begärt och ännu längre än
hvad jag nu går att yrka. Jag hyser också den förhoppningen, att
denna kammare åtminstone i någon mån må visa tillmötesgående i
detta fall, och jag tror, att detta skulle vara i många afseende ganska
klokt handladt af kammaren. Frågan är ömtålig — jag erkänner det
gerna — och då den derjemte är svårlöst, vore det önskvärdt, att
fcke allt för många förslag slutligen komme under ompröfning. Jag
ber nu att få framställa ett på mycket billiga grunder bygdt förslag,
men då jag det gör, synes mig att det vore bäst, om kammaren ville
enas om detta förslag. Jag vänder mig i detta hänseende särskildt
till öfrige motionärer i ämnet och ber dem, att de, för att förekomma
flera särskilda yrkanden i samma rigtning, ville förena sig i det, som
jag sålunda ämnar framställa. Jag har deri sjelf gjort sådana efter¬
gifter, att detta jemväl borde mana eder att följa exemplet. Mitt för¬
slag kan anses vara ett förmedlingsförslag emellan de af konstitutions¬
utskottet nu uttalade åsigter och det mest moderata förslag, som fram¬
lagts i de vid denna riksdag i ämnet väckta motionerna. Det inne¬
håller: “att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlags¬
enlig behandling följande förändrade lydelse af 14 § riksdagsordningen:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken an¬
tingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen kronor
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år på arrende innehaft jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej
understigande tre tusen kronor, eller ock erlägger till staten bevillning
för en till minst sex hundra kronor uppskattad årlig inkomst. “
Som herrarne behagade finna, har jag här bibehållit siffran 1,000
kronor, och jag har endast begärt ändring i afseende på arrendatorernas
valrätt samt i sammanhang dermed sänkt rösträttssiffran i fråga om
inkomst från 800 kronor till 600 kronor.
Jag anhåller, att herr talmannen ville framställa proposition på
detta mitt yrkande.
Vidare anförde:
Herr Gumselius: Det må tillåtas mig nämna att, när jag med
den uppmärksamhet, som bör egnas det visa och vördade konstitutions¬
utskottet, studerade dess nu afgifna, till kammarens pröfning förelig¬
gande betänkande n:o 3, så rann mig i sinnet en erinran från barn¬
domsåren, huru som man understundom fick höra clet ordstäfvet: “har
Om ändring
af § 14 ‘
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
8
Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändring
af § U
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
du sett någonting svart lysa i mörkret?" Jag har hittills icke vetat,
att svart kunde lysa i mörkret, förrän jag fick se detta betänkande,
som är svart. Jag fäster mig dervid icke vid sjelfva papperets färg
eller vid trycksvärtan, utan vid andan i detsamma; ty den synes mig
så svart att det lyser i mörkret, i ett reaktionärt mörker, ja, det ly¬
ser i ett hvad jag skulle vilja kalla egyptiskt mörker. Jag säger
egyptiskt mörker, derför att detta system, som man kallar det nya
systemet och som af somliga påstås vara ett äkta svenskt system —
•‘Sverige åt svenskarne" — under det att andra, som något mera
hafva varit med, vilja veta att det är ett försök att försvenska ett
köggermaniskt system — Deutschland den Deutschen — detta system
har i sjelfva verket sina rötter mycket längre tillbaka i tiden; ty sy¬
stemet är, herr talman, ett egyptiskt system med slagorden: Egypten
åt egyptierna; dock hoppas jag att herr talmannen icke skall fördra,
att jag skall säga detta på urspråket. Systemet har manifesterat sitt
framträdande vid denna riksdag för första gången och på ett mest i
ögonen fällande sätt vid valet af konstitutionsutskottets medlemmar;,
hvilket val, som vi alla veta, är af mycket stor vigt, helst detta utskott
inom de båda statsmagterna intager en hög plats midt emot Konungen.
Ty likasom denne står såsom den främste i regeringen, hög och för¬
sina handlingar oansvarig, så står också konstitutionsutskottet högt och
oansvarigt inför Riksdagen. Med lugn och opartiskhet, med djupa
sakinsigter och med fullkomlig kännedom om huru grundlag skall
tillämpas, dömer detta utskott emellan kammaren och talmannen, och.
det skall, alldeles såsom Caesars maka, icke ens få misstänkas — ut¬
skottet får ej misstänkas för veld eller bristande opartiskhet. Så till¬
sattes då detta utskott på ett sätt, som herrarne sjelfva minnas. Man
undrar mindre öfver att den andra hörnstenen i det nya systemets
grund här i Riksdagen, nemligen bevillningsutskottet, tillsattes på sätt
som skedde, ty ehuru man visserligen förut under tider, då en mot¬
satt statsekonomisk uppfattning mot den nu rådande haft öfvervigt
inom Riksdagen, varit i tillfälle att erfara, att detta utskott blifvit
sammansatt af medlemmar, representerande de båda partierna, så fans
det i detta fall ingen, som ens tänkte på att detta skulle hända nu
under det nya systemet. Detta utskott blef också mycket enfärgad^
till sin sammansättning. Deremot hade man må hända icke beredt sig
på, att konstitutionsutskottet skulle tillsättas efter enahanda principer.
Så skedde likväl, och många, icke blott inom det motsatta partiet,
utan äfven flere af partiets talangfullaste förkämpar utanför Riksdagen,
hafva också oförtydbart gifvit till känna sina åsigter om detta sätt att
inviga det nya systemet.
Till all egyptisk kult hör, såsom herr talmannen nog kan tänka
sig, en tempelbyggnad. De, som byggde det nya systemet, hade också
långt förut påbörjat tempelbyggnaden, emedan de ville vara beredda
på att hålla templet i ordning för denna den egyptiska Isis- och Osiris-
kultens återupplifvande, och de hade också i fjor hunnit få templet
någorlunda i ordning, hvilket emellertid kostat mycken möda och
många slantar, som, grymt nog, måst tillskjutas just af de nödstälde
medborgare, som behöfva begära tullhjelp. Det fattades emellertid eu.
9
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
sak för att få detta tempel färdigt. Herrarne veta, att till hvarje Om ändring
egyptiskt tempel hörde en inledande gång, hvilken ofta var besatt .tf§ lå
med sfinxer. Här hade beräknats platser för två rader sfinxer med n ningen.
11 sådana i hvardera raden. Och det gälde huru man skulle kunna (Forts.)
komma öfver dessa prydnader, som voro afsedda att stå vid ingången
af templet. Då inträffade den lyckliga omständigheten — vår Herre
har omsorg om de sina — att det diet' eu realisation i ett gammal¬
dags bo, hos en fru Justi tia, och der kommo vederbörande öfver 11
par sfinxer för det mycket billiga priset af 11 kronor och några öre
och erhöllo på köpet en gammal våg, som ej kunde stå rätt, men
hvilken väl fick följa med för de Överskjutande örena.
För att nu, herr talman, återkomma till Isis och Osiris, så var
ju Isis en gudinna, som representerade jorden, den bördiga jorden;
men hon representerade också något annat och något som var af än
högre värde, hon representerade nemligen rättvisans majestät. Det
var hon, som handhade lagarne, de högsta lagarne, såsom grund-
lagarne. Osiris åter var den manliga gudomen, som årligen befruktade
Isis. Han var solens, värmens och ljusets gud; han var också göd¬
ningens gud. Men vi, herr talman, hafva kommit till en annan upp¬
fattning af Osiris. 1 våra dagar anser man, att det för att få afkastning
af landtbruk och näringar icke är nog med sådana håfvor af Osiris
som luft, ljus, värme och gödning. Man har också dertill ansett nödigt
skaffa sig något mera, som heter tullar. De gamla egypterna tullade
nog också, men på helt annat sätt. Om man i våra dagar ville till¬
sätta prester åt Isis och Osiris, så finner herr talmannen nog, att
Osiris-konklaven motsvaras af vårt bevillningsutskott, och konstitu¬
tionsutskottets medlemmar äro Isis-prester. Jag kommer i håg från
den gamla egyptiska tiden eu sägen, huru Isis-presterna en gång be¬
tedde sig. De voro icke nöjde med en del af Faraos rådgifvare, sär¬
skilt icke med de äldre i tjensten, ehuru just desse varit i tillfälle
att bevisa dessa prester tjänster, för hvilka de bort vara tacksamme.
Men Isis-presterna ansågo de yngre bland Faraos rådgifvare, som stodo
presterna närmare, böra hafva företräde framför de äldre och inträda
i deras ställe. För att genomföra sin afsigt stälde de till en pro¬
cession genom sitt tempel, dervid Farao med hela sitt hot skulle vara
med, och man hade beräknat att, när Farao med sin närmaste om¬
gifning ginge ur templet och dervid de yngre rådgifvarne skulle gå
först och de äldre komma efter, så skulle, när de fyra siste bland
de äldre kommo, en fallucka öppna sig och låta dem försvinna. Men
antingen nu den som skulle gifva signalen eller de som skulle utföra
arbetet icke passade på, eller att maskineriet kommit i olag — allt
nog: det inträffade, att falluckan icke öppnade sig, utan när Faraos
rådgifvare kommit ut, så voro de fortfarande tio, och dertill kom att
folket, som fått någon huru om hvad som var å färde, tog emot de
sistkommande äldre med nästan större vänlighet än eljest. Den gången
misslyckades Isis-presternas anslag. Det var, som sagdt, i gamla Egypten,
detta tilldrog sig. Något sådant händer naturligtvis icke i vårt land
och i våra dagar.
N:o 32. 10 Lördagen den 14 April, f. ni.
Om ändring Men de Isis-prester, som vi för närvarande hafva, ha emellertid
14 § levererat oss den allra nyaste profbiten på Isis-kult i detta betänkande.
11 ningenn~ Det är ^en beslöjade gudinnans sista emanation. Hvad innebär då
(Forts.) den? Jag skall bedja herr talmannen att slippa att gå igenom den
fullständigt och få göra det endast i ett kort sammandrag. Jag skall
icke lägga allt för starkt an på att citera yttranden derur, ty det är
vanskligt att citera Isis-prester — utan jag vill endast söka återgifva
tankegången af detsamma. Denna är i korthet den, att det redan
nu står betänkligt till med de privilegierades antal i förhållande till
de .oprivilegierades under det egyptiska systemets tid i vårt land.
De privilegierade hafva förut icke varit 6 °/0> men nu hafva de redan
stigit till 6,07 "/0, och det är att befara, att de till ett annat år
ökas kanske till 6,08 °/0, och för hvarje hundradedels procent, hvarmed
antalet privilegierade ökas, är det tydligt, att behållningen för de
privilegierade eller utsigterna för dem att förtjena något på sina pri¬
vilegier skall minskas. Således är ur de gynnades synpunkt redan
det nuvarande förhållandet betänkligt, att genom sakernas egen magt
de privilegierades antal ökas, och ännu mera betänkligt vore det att
påskynda ett sådant ökande. Nu har Isis-konklaven förklarat, att ibland
åtskilliga förmätna förslag till ökande af de privilegierades antal som¬
liga äro för långt gående, medan åter andra enligt dess åsigt gå allt
för kort, hvilket icke heller duger. Och så mycket framgår af dess
utlåtande, att alla förslag i detta syfte, som komma att väckas nu eller
i framtiden, så länge Isis-konklaven sitter vid väldet, komma att gå
antingen för långt eller för kort.
Dervid tror jag mig kunna tillägga — ehuru det icke kommit
in i det tryckta betänkandet — att öfverstepresten hviskat åt de
andra presterna: “Att vi säga, att somliga förslag icke gå tillräckligt
långt, det är blott ett talesätt, som de upplyste, de i hela sanningen
invigde begagna till de utanför stående, hvilka icke kunna förstå hela
sanningen; men oss emellan kan jag ju säga eder, att äfven de för¬
slag, som vi påstå gå för kort, i verkligheten gå alldeles för långt.
Besinnen mina vänner, att, då nu 6,07 % af befolkningen i vårt land
äro privilegierade, så äro likväl icke alla dessa af den rätta tron.
Vi kunna antaga, att 3,0 4 °/0 hafva den rätta tron, och 3,03 % icke
hafva den rätta tron. — Betänken, att differensen emellan de olika
åsigterna kanske icke ens är så stor som 0,oi % — en hundradedels
procent! Under sådana förhållanden är det högst betänkligt att taga
något steg, vore det än det allra ringaste, i tillmötesgående rigtning,
emedan derigenom en jemvigt skulle kunna rubbas, i hvilken vi be¬
finna oss väl, och emedan vi derigenom kunde komma till förhållanden,
under hvilka vi kanske, till följd af vårt eget sätt att herska, kunde
komma att finna oss sämre än förut'-'.
Så begaf det sig, herr talman, att åtskillige af våra Isis-prester
till en viss grad ändrat mening, ty det är en sak, som är känd,
att åtskilliga af dem, innan de gingo in i denna heliga konklav, voro
ganska folkligt sinnade, och flere af dem hafva förr hyst en mera
frisinnad mening, som de sjelfva icke anade vara kättersk. De hade
trott, att det vore rigtigt att söka arbeta något för jemlihet, frihet,
Lördag«n den 14 April, f. in.
11
N:o 32,
sanning och rätt. Men sedermera, när de kommit in i Isis-konklaven Om ändring
och blifvit mera esoteriske sjelfve, så funno de, att de hade orätt, .-tf/4 ^ ,
och så kom det fram, detta betänkande, i hvilket herr talmannen få- ” ningen.
fängt skall leta efter någon skiljaktig mening af dem, som fordom (Forts.)
voro och offentligt bekände sig vara mera frisinnade, mot den, som
man kan vänta af ett så vördigt tribunals flertal. De hafva, dessa herrar
— för att begagna ett uttryck, som fälts af en af motionärerna i
denna fråga, och hvilket jag mycket beklagar, att någon — må hända
eu Isis-prest — har i urkunderna låtit förlora hela sin ursprungliga
doft och genialitet, detta ord, som belyser så mycket, som endast det
naiva kan göra — de hafva, dessa herrar, dessa fordom frisinnade,
nu ortodoxt upplyste medlemmar af Isis-konklaven, de hafva “klimat
sina åsigter bakom sig<:.
När emellertid, herr talman, vår nyegyptiska Isis-konklav anser,
att folket icke bör hafva något att säga, så skall herr talmannen der¬
för icke tro, att de underskatta folkets värde, att de vilja vara af
med folket; nej, långt derifrån. Folket kan vara godt att hafva ibland.
Folket är gjordt att försvara de privilegierade: vi hafva helt nyligen
i vårt land lågt en väsentligen ökad försvarsbörda på de icke privile¬
gierade. Folkel kan vara bra att hafva för att bereda fördelar åt de
privilegierade, och dermed hafva vi redan börjat något under det
nyegyptiska systemet och tänka fortsätta dermed, så långt det går.
De, som sitta vid magten, underskatta icke folkets värde, så länge det
håller sig inom de gränser, som af de privilegierade utstakas. F’olket
användes under de gamla egyptiska tiderna att bygga pyramider;
sådana få de bygga äfven nu, kanske icke efter egyptiskt mönster,
möjligen med något mindre anspråk på omfånget, men i stället af
dyrbarare material, nemligen kopparslantar och må hända ännu ädlare
metall. Och liksom under den gamla egyptiska tiden pyramiderna
byggdes för en enda familjs eller herskares räkning och fingo namn
efter den, för hvars räkning de voro byggda, så blir det efter det
nyegyptiska systemet åt ett fåtal förmögnare, som dessa dyrbara pyrami¬
der uppföras och efter hvilka de komma att få namn. Deremot är
det folket, som skall bygga upp pyramiderna åt de privilegierade,
eller rättare åt de utvalde ibland de privilegierade.
Emellertid, herr talman, är det en betänklig sak med detta system,
som tyckes vara så väl planlagdt och som stöder sig på en mycket
väldig magt. Egyptens historia visar oss, att mägtiga ätter gått under,
att system hafva skiftat, och det kan hända, att det går så äfven här.
Våra heliga skrifter förvara en historia om småfolk, som trycktes af
de mägtige i Egypten, och hvilka slutligen kommo på det orådet att
icke längre låta sig förtryckas, utan bestämde sig för att gifva sig af.
Det fann nu Farao och hans mägtiga omgifning, och icke minst
presterna, vara olämpligt, hvarför de följde efter. Men Herren var
med sitt utvalda folk, och herr talmannen vet, att de kommo lyckligt
igenom hafvet, men att det deremot gick på tok för Farao och hans
prester, när de kommo efter för att tukta de bortflyttande.
I den fråga, som nu föreligger, skall jag icke, herr talman, tillåta
mig att göra något yrkande, ty jag vet, att detta icke är lämpligt
N:o 32.
12
Lördagen den 14 April, f. ra.
Om ändring
af U § '
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
från minoritetens sida, i fall majoriteten bestämt sig för att hålla sam¬
man med de ledare, den har tillsatt och korat, utan hvilket samband
vi .sannolikt icke skulle hafva erhållit ett betänkande sådant som det
föreliggande. Jag skall derför icke tillåta mig att göra något yrkande,
men jag tillåter mig att säga, då jag står här som en fri man, hvilken
har rätt att uttala sin mening och ej rädes för majoriteten, jag tillåter
mig att säga till herrar Isis- och ösiris-prester och de andra privi-
ligierade: “Kommen i håg hvad egypternas historia lär eder! Tanken
efter, om icke äfven öfver eder och edert system kan komma en
straffdom. Det är naturligtvis mycket möjligt att leda Nilen, om den
icke strömmar allt för häftigt. 1 kunnen leda dess gytjiga böljor i
kanaler och rännilar åt håll, der den kan göda marken för dem, som
dermed gynnas. Men det finnes större vatten än Nilen. I skolen, mine
herrar, icke glömma Röda hafveri “
Herr Andersson i Högkil: För utsträckning af den politiska
rösträtten har uttalat sig den man, som blifvit kallad skaparen af
vår nuvarande riksdagsordning, de ledande männen inom landtmanna-
partiet och dermed äfven, kan man säga, nästan hela detta eu gång
så mägtiga parti samt de mest framstående stadsrepresentanter,
Riksdagens konstitutionsutskott vid 1880 års Riksdag, denna kammares
ledamöter inom samma utskott vid 1881, 1882 och 1888 årens riks¬
dagar .samt det tillfälliga utskott, som 1884 tillstyrkte skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om en statistisk utredning för frågans
lösning. För utsträckning af den politiska rösträtten hafva slutligen
uttalat sig Riksdagens Andra Kammare vid riksdagarrie 1880, 1881,
1882 och 1883 samt indirekt 1884. Men 1888 års konstitutionsutskott
är af alldeles motsatt mening. Hvad har då händt, herr talman,
under denna tid? Jo, folkbildningen har gått alltmer framåt, den
kommunala sjelfstyrelsens erfarenhet och de medborgerliga skyldig¬
heterna hafva blifvit ökade och vidgade, fordringarne på utsträckt rösträtt
hafva blifvit allt kraftigare framhållna i pressen, på folkmöten, af
arbetareföreningar och i petitioner. Allt talar således för en tidsenlig
lösning af frågan. Men detta konstitutionsutskottets betänkande inne¬
fattar stoppsignalen. Det säger till den politiskt omyndiga delen af
Sveriges befolkning: “Hit må ni komma men icke vidare. De som
hafva magten, skola behålla den. Ty vid 1865 års riksdag lyckades
man i Sverige finna den absolut rigtiga gränsen för politisk rösträtt."
Då 1868 års konstitutionsutskott tillstyrkte antagande af vår nuvarande
riksdagsordning, reserverade sig åtskilliga ledamöter af presteståndet
deremot, bland annat, af ömhet och omtanke om — bondeståndet.
Det var för detta stånd det ansågs så farligt och orättvist att antaga
representationsreformen. Det är liksom om ett genljud från den prester-
liga reservationen 1868 angåfve grundtonen i konstitutionsutskottets
betänkande 1888. Det är här tydligen åter bönderna eller, såsom
det nu företrädesvis heter, gods- och hemmansegareklassen, som man vill
visa ömhet och omtanka. Det är dess politiska magt, som utskottet
vill skydda. När jag läste detta kom jag ovilkorligen att tänka på
13
N:0 32.
Lördagen den 14 April, f. in.
deri kända politiska satsen, att språket är oss gifvet för att dölja Om ändring
tankarne. ■ .■if;,11
På sidan 2 talar utskottet om en “småningom skeende sänkning
af det s. k. politiska strecket, hvilken efter all sannolikhet än ytterligare (Forts.)
skall komma att liksom af sig sjelf fortgå." Jag ber dock att få söka
visa, att detta politiska streck åtminstone i ett fall rörande hemmans-
egare icke sjunkit. 1 den valkrets, som jag har äran bär representera,
blek taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter fortidet år nedsatt
med 10 procent. Följden var, att många fastighetsegare, hvilkas jord
var taxerad från 1,000 till 1,100 kronor flyttades ned under det
politiska strecket. Jag har med ledning af i kammarrätten befintliga
handlingar gjort en beräkning härutinnan, som utvisar, att af denna
valkrets röstberättigade hemmansegare skulle ungefär 10 procent och
i en socken nära 20 procent härigenom beröfvats sin politiska rösträtt,
oaktadt de äro oförvitliga och • aktade medborgare. Jag vet, att
liknande förhållanden inträffat på många andra ställen, ehuru jag nu
icke är i tillfälle att kunna visa det. Med anledning af Riksdagens
skrifvelse år 1884 har statistiska centralbyrån öfverlemnat eu statistisk
utredning i två afdelningar n:is 1 och 2. N:o 1 innefattar det egent¬
liga svaret på Riksdagens fråga, hvaremot n:o 2 så att säga iemnats
på köpet. Konstitutionsutskottet har emellertid allenast i förbigående
egnat en flygtig uppmärksamhet åt förra delen n:o 1 af denna valstati¬
stik men deremot med synnerlig förkärlek fäst sig vid och studerat
den senare delen n:o 2. Utskottet har der i tabellen å sid. 25
bland icke röstberättigade funnit under rubriken “öfrige arbetare" sum¬
man 54,813. Och detta synes för utskottet hafva varit vittnesbörd nog.
Det är denna summa, som gifver utslaget i alla vid utskottsbetänkandet
fogade tabeller och således utgör sjelfva grunden för utskottets påstående,
att andra yrkesgrupper än gods- och hemmansegarne skulle få öfvervigt
vid riksdagsmannavalen på landet. Ser man efter i tabellen, skall man
finna, att bland dessa “öfriga arbetare" äro 26,298 egare af jordbruks¬
fastighet, 8,537 arrendatorer af jordbruksfastighet, 15,275 egare af
annan fastighet, men endast 5,280, som erlägga bevillning för inkomst
af kapital eller arbete.
Man finner således att sjelfva grunden för utskottets påstående
är ganska löslig, och troligen har statistiska centralbyrån — detta så
utmärkta embetsverk — aldrig tänkt sig, att dess tabeller om yrkes¬
fördelningen skulle användas så, som konstitutionsutskottet här gjort.
I sammanhang härmed vill jag påpeka, att många egare af jordbruks¬
fastighet dessutom erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete
och på sådan grund äro upptagna under dessa rubriker; andra åter
hafva blifvit upptagna under rubriken “öfrige arbetare", hvadan i allt
fall yrkesfördelningen på åberopade sid. 25 icke visar hvad utskottet
vill att den skall visa.
Utskottet åsyftar med bil. E i sitt betänkande att ådagalägga,
att i 58 valkretsar skulle andra yrkesgrupper än gods- och hemmans-
egarnes få öfvervigt vid riksdagsmannavalen på landet, derest min
motion bifölles. Jag har tillåtit mig göra ett tillägg till denna bilaga
och dervid i eu grupp sammanfört egare af .jo dbruksfastighet och
N:o 32.
14
Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring arrendatorer af dylik fastighet och i den andra egare af annan fastighet
.tf § 14 jemte dem, som äro taxerade för inkomst af kapital eller arbete.
” ningen detta sätt får man en rigtigare infattning om jordbrukarnes in-
(Forts.) flytande i förhållande till alla andra samhällsklasser på landsbygden
än genom den af utskottet gjorda framställning. Jag finner då att
t. ex. i den första af de 58 valkretsarne, nemligen Lysings och Göstrings
domsaga i Östergötland, skulle, om min motion bifölles, de röstbe¬
rättigade i den förstnämnda gruppen komma att utgöra 1,373; i den
sistnämnda gruppen 595. Jag tror att jordbruksnäringen i så fall
skulle blifva tillräckligt representerad inom ifrågavarande valkrets, när
den kunde uppställa 1,373 valmän mot alla andra klassers 595.
Är det någon som betviflar dessa siffrors rigtighet, så må han
låta kontrollera dem af hvilken kompetent myndighet som helst. Jag
har grundad anledning att antaga, att man skulle komma proportionsvis
till samma resultat beträffande de öfriga 57 valkretsarne, men jag kan
icke nu visa det. Jag saknar nemligen derför erforderligt material,
ty den i tryck tillgängliga officiella statistiken går ännu icke i detta
fäll till de särskilda valkretsarne, men gömdt är icke glömdt.
Gå vi nu till den förra delen af valstatistiken, som innebär det
egentliga svaret på Riksdagens fråga, så finner man på sid. 215 att,
om min motion vunne bifall, skulle de röstberättigades antal på lan¬
det komma att uppgå till 404,077; deraf i ena gruppen: egare af
jordbruksfastighet 241,793 samt arrendatorer af dylik fastighet 38,009,
summa 279,802 och i andra gruppen: egare af annan fastighet 42,656
samt alla, som erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
81,619, summa 124,275. Flyttar man arrendatorerna från första till
andra gruppen, skall man finna, att egare af jordbruksfastighet ensamt
skulle kunna uppställa 241,793 valmän mot alla andra samhällsklassers
162,284.
Jag tror således icke att någon fara skulle deraf kunna följa för
“grundvalarne af vårt nuvarande representationsskickPå sid. 13
i betänkandet säger utskottet, att den yrkesgrupp, som skulle hafva
mest att vinna på rösträttens utsträckning vore “öfrige arbetare.“ Jag
har redan förut sökt visa huru det förhåller sig med dessa s. k. “öfrige
arbetare'' eller att många af dem jemväl äro egare eller arren¬
datorer af jordbruks- eller annan fastighet samt att det blott är
5,280, som endast erlägga bevillning förinkomst af kapital eller arbete.
År man verkligen rädd för dessa jemförelsevis få arbetare i en val-
manscorps på öfver 400,000 man? Jag är det icke.
Jag hyser i detta fäll samma åsigt, som riksdagsmannen Sven
Nilsson i Österlöf eu gång uttalade: “icke skrämmer man mig med
Sveriges arbetare."
På sid. 16 yttrar utskottet om alla de i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigade, men nedanför det politiska strecket
stående, att de sakna tid, håg och insigt för det politiska lifvet. Detta
minst sagdt djerfva påstående är obevisadt, och jag vill deremot ned¬
lägga en allvarlig gensaga. Inom denna klass finnas ganska många,
som utmärka sig för duglighet inom det kommunala lifvet, och med
heder fullgöra enskilda och allmänna uppdrag. Säkert är att under
Lördagen den 14 April, f. m.
15
N:0 32.
den anspråkslösa vadmalsrocken eller det grafva förskinnet kan hjertat Om ändring
klappa varmt för fäderneslandet ock intresset för det allmännas ange- _ 14
lägenheter kan vara vaket ock lefvande hos bonden, äfven om kaus nlingen"
jordegendom icke uppskattas till fullt 1,000 kronor. Vår riksdags- (Forts.)
historia vittnar derom. Lika visst är också, att penningen icke är
eller blir den enda säkra ock tillförlitliga värdemätaren för medbor¬
gerliga dygder ock förtjenster.
Jag skall för närvarande icke vidare sysselsätta mig med konstitutions¬
utskottets betänkande. Hufvudsumman af saken och det lättfattliga
resultatet af den statistiska utredningen är att, om min motion bifölles,
skulle af kela Sveriges befolkning ytterligare 3 procent erhålla politisk
rösträtt. Jag är öfvertygad att detta är både rättvist och billigt, och
jag skall derför yrka bifall till min motion.
Herr Nilson från Lidköping: Konstitutionsutskottet har såsom
vanligt med ett bleklagdt nej besvarat hvarje förslag till ändring i nu
gällande census för politisk rösträtt. Betecknande för situationen och
för det nya systemet är ock den enighet, hvarmed betänkandet denna
gång afgifvits, ty man finner ingen enda reservant mot utskottets för¬
slag. Jag kan väl förstå och jag delar äfven i viss mån de betänk¬
ligheter, utskottet uttalat mot den politiska rösträttens utsträckning så
långt, som de fleste af motionärerne velat. En viss måtta och för¬
sigtighet kunna måhända väl hafva sitt berättigande vid genomföran¬
det af denna reform likasom vid så många andra. Grundsatsen att
skrida fram steg för steg kan ju äfven här vara den rätta. Men
utskottet har icke velat vara med om ens den ringaste sänkning af
strecket. Då jag emellertid icke hör till dem, som ovilkorligen fordra
att på eu gång få antingen allt eller intet, skulle jag varit utskottet
tacksam, om det nu velat gå en medelväg och nedsätta census för den
politiska rösträtten till 600 kronors inkomst af kapital eller arbete.
Derigenom skulle eudast 36,000 af de omkring 180,000 nu icke röst¬
berättigade komma i åtnjutande af politisk rösträtt. Detta enligt de
statistiska beräkningar, som af utskottet blifvit följda. — Jag vill til¬
lägga, att jag nu endast fäster mig vid den rösträtt, som skulle er¬
hållas i följd af inkomst af kapital eller arbete, icke af värdet af jord¬
bruks- eller annan fastighet. — För denna tillökning i valmännens
antal tror jag icke man behöfver bäfva, ty derigenom åstadkommes
ingen farlig rubbning i den politiska jemvigten mellan de olika yrkes-
klasserna; jordbruksklassen blefve i alla fall den vida öfvervägande.
Bestämmes inkomstcensus till nämnda siffra, tillföres valkorporationerna
en kontingent af endast de mera ordentlige, nyktre och intelligente
bland arbetarne, ty de lättjefulle, oordentlige och supige, lära väl
sällan hinna upp till detta inkomstbelopp; och det är mindre att säga
om, om man just icke känner sig benägen att tilldela dessa politisk
rösträtt. Men deremot är det orättvist och obilligt, att denna rätt
längre förhålles dem, som genom idoghet och arbetsskicklighet, genom
sparsamt och ordentligt lefnadssätt arbetat sig upp till ett visst väl¬
stånd och befinna sig ett trappsteg öfver den för existensminimum
beräknade gräns. Menar väl någon att dessa hafva mindre intresse
N:o 32. 16 Lördagen den 14 April. f. in.
Om ändring för eller insigter i allmänna frågor än de många små fastighetsegarne
rf § 14 på landet och i städerna, som nu ega rösträtt på grund deraf att de
ninnen innehafva eu till 1,000 kr. taxerad egendom. Erfarenheten visar helt
(Forts.) annat. Den politiska lifaktigheten är på detta håll tvärt om ganska stor.
Länge och med ständigt växande styrka har yrkandet på utsträckt
rösträtt hörts från de representerades leder, och den dag kau icke
vara långt aflägsen, då denna fordran icke längre låter sig afvisas.
Ju förr derför Riksdagen går de representerades önskan i någon män
till mötes, desto klokare anser jag det vara handladt. Arbetarefrågan
har blifvit en faktor, med hvilken man numera alltid måste räkna i alla
länders lagstiftande församlingar. Ått i tid taga denna fråga om hand
och söka leda henne in på en rätt väg, det bör sålunda vara eu bland
svenska Riksdagens vigtigaste uppgifter. Ännu har denna fråga, dess
bättre, icke i vårt land antagit någon hotande karakter; och genom lämp¬
liga i tid vidtagna lagstiftningsåtgärder skall vårt land med Guds magt
länge vara befriadt från de våldsamma slitningar, som denna fråga
framkallat i så många andra länder. Bland dylika lämpliga åtgärder
anser jag reglerandet af rösträttsfrågan vara eu. Genom det politiska
streckets sänkande till 600 kr. erhålies representationsrätt af den bättre
och intelligentare delen af de hittills orepresenterade. Sedan dessa,
som kunna sägas utgöra arbetarnes kärna, sålunda upptagits bland de
politiskt myndige, kan man ock vänta att sjelfva udden dermed är
bruten af det missnöje, som nu inom arbetarnes klass råder öfver den
underordnade politiska ställning, de intaga. Man bär derigenom gjort
sina farligaste motståndare till goda bundsförvandter. Jag tror, att
eu sådan taktik är att förorda icke blott ur den politiska klokhetens
synpunkt, utan ännu mer är förestafvad af billigheten och rättvisan.
Det är skäl att här komma ihåg, att ingen magt varar beständigt,
huru fäst grundad den än kan tyckas vara. Historien lär oss huru
än konungamagten fått maka åt sig, än stormans- och embetsmanna-
väldet, då dessa rest hufvudet för högt och genom Övergrepp och
magtmissbruk gjort sig förhatliga.
Det är nogsamt kändt att den politiska tyngpunkten i vårt land
nu ligger hos den stora jordbrukareklassen, och detta efter min upp¬
fattning med rätta, då denna klass är till antalet så öfverlägsen alla
öfriga samhällsklasser. Jag beklagar alltså ingalunda denna faktiskt
vordna magtöfvervigt, men jag önskar, att den alltid måtte bära pregeln
af moderation och rättvisa, hvilka egenskaper dock alltid utgöra den
säkraste grundvalen för all magts varaktighet och bestånd. En sådan
moderation och en sådan rättvisa äro de magtegande nu i tillfälle att
lägga i dagen genom att sjelfmant inom representationen inrymma en
liten plats åt eliten af de hittills orepresenterade bland arbetarne.
Dessa äro ju dock kött af deras kött, och den magtomflyttning, som
uppstode genom denna lilla eftergift, blefve nog i sjelfva verket föga
märkbar; men man hade dermed vunnit ett mål, som är väl värdt
vida större uppoffringar. — Man hade med klok framsynthet och i
rätter tid stillat de oroliga vågor, som tyckas börja röra sig på djupet.
Man hade fört samhällsutvecklingen in på den lugna väg, som säkrast
leder till ett folks lycka.
'
17
N o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
Utskottet kar velat trösta de orepresenterade med den framtids-
utsigten, att de till följd af penningevärdets sjunkande tendens nog
ändå eu vacker dag skola komma i åtnjutande af politisk rösträtt.
Utskottet bär dock visligen aktat sig för att upplysa, huru snart den
dagen kan komma att randas. Det torde kunna hända, att väntan
derpå blir allt för lång och tålamodspröfvande. Jag erkänner ett visst
berättigande ligga i utskottets fordran, att arbetaren lär sjelf genom
egen allvarlig håg söka höja sig till strecket. Men om det är honom
för svårt att hinna detta mål, så synes det mig icke mindre billigt
att fordra, att man uppmuntrar honom i hans sträfvan genom att
möta honom på halfva vägen. Det är från denna synpunkt jag be¬
traktar saken, då jag nu uttalat mig för det politiska streckets sän¬
kande till sexhundra kronor uppskattad inkomst af kapital eller
arbete.
Herr talman, mine herrar! Jag vill icke göra något yrkande;
jag känner i luften och finner af den enstämmighet, hvarmed utskottets
betänkande är afgifvet, att de ord och åsigter jag uttalat icke nu
kunna räkna på någon framgång i kammaren. Äfven i denna fråga
har, tyckes det, en annan vind, än förr, här börjat blåsa. Jag be¬
klagar att så är, men jag hoppas emellertid att, sedan det olycksaliga
mjöldammet väl hunnit ryka bort, vinden ännu en gång skall vånda
sig, och att rösträttsfrågan då skall med bättre framgång åter kunna
upptagas.
Herr Nydakl: Hvad som föranledt mig att nu begära ordet i
denna fråga är hufvudsakligen den omständigheten, att jag från s. k.
rösträttsmöten i min hemort blifvit uppmanad att verka för den poli¬
tiska rösträttens utsträckning. Vid dessa möten har man fordrat
ingenting mindre än den politiska rösträttens utsträckning till hvarje
myndig och välfräjdad svensk man. Jag ber dock genast få tillkänna¬
gifva, att jag för min del icke är så långt avancerad i denna fråga.
Ty äfven om, såsom förhållandet icke är, någon utsigt skulle förefinnas
att inom en ej allt för aflägsen framtid få ett dylikt förslag igenom,
tror jag försigtigketen böra bjuda reformens anhängare att icke med
ens taga ett så stort steg. Man kan vara nöjd med ett mindre. Så är
åtminstone förhållandet med mig. Åf de motioner i ämnet, som varit
föremål för behandling af denna Riksdags konstitutionsutskott, är herr
Anderssons den, som mest tilltalar mig. Enligt hans förslag skulle
valrätt tillkomma i den kommun, der han är bosatt, en hvar i kommu¬
nens allmänna angelägenheter röstberättigad man. Detta förslag synes
mig framför de öfriga utmärka sig genom sin stora enkelhet och är
i min tanke äfven ur andra synpunkter att föredraga framför de öfriga
förslagen. Jag skall icke uppehålla mig med att visa dess företräden.
Jag tror dessa vara lätta att inse och att, om kammaren bifaller något
af de väckta förslagen, det blir herr Anderssons. Jag är heller icke
alldeles utan förhoppning, att kammarens beslut i denna fråga skall
gå i eu annan rigtning än den, konstitutionsutskottet utpekat. Denna
förhoppning grundar jag bland annat derpå, att två af de fem motio¬
närerna tillhöra det parti, som för tillfället har majoritet i kammaren,
Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 32. 2
Om ändring
af § 14
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
18
Lördagen den 14 April. f. m.
Om ändring
af '§ U '
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
och det väl är att antaga att inom denna majoritet motionärerna icke
äro ensamme om sin mening. Ett annat förhållande skulle sannolikt ,
lika mycket förvåna som smärta den ärade motionären på stockholms¬
bänken. Vid debatten öfver lifsmedelstullarne yttrade denne, att fri—
handlarnes omtanke och ömhet om arbetarne vore endast tomt prat,
hvilket han menade nog skulle komma att visa sig, när frågan om
utsträckt rösträtt förekomme till kammarens afgörande. Han menade
sannolikt, att han hade större sympatier att påräkna för en utvidgning
af den politiska rösträtten inom det parti som han tillhör än hos det
andra partiet. Jag vill blott uttala den önskan, att herr Björck må i
denna sak vinna lika mycket understöd från sina meningsfränder i
tullfrågan som från det motsatta hållet. Upprigtigt taladt har jag-
svårt .att tro, att Andra Kammaren, som vid flere föregående riksdagar
uttalat sig för eu utsträckning af rösträtten, nu skulle genom ett bifall
till konstitutionsutskottets afstyrkande hemställan förneka sina tradi¬
tioner i detta hänseende. Jag kan så mycket mindre tro detta, som
de skäl, hvarpå utskottet grundat sin hemställan om afsiag på motio¬
nerna, alldeles icke äro några nya skäl, utan desamma som alltid
framdragits, när denna fråga förut utgjort föremål för kammarens
öfverläggningar, men som lika ofta gendrifvits och vederlagts af kam¬
marens ledande män, såsom eu Liss Olof Larsson, Anders Petter
Danielson in. fl. Jag vågar derför säga, att om opinionen på sista
tiden ändrat sig, så har det icke skett på grund af de skäl, som skulle
finnas anförda i detta betänkande, utan måste man då antaga, att
några andra, af utskottet icke berörda skäl varit bestämmande. Man
skulle då, menar jag, möjligen komma att sanna hvad som sagts, men
som man i det längsta icke velat tro, nemligen att protektionismen
äfven i Andra Kammaren är reaktionär, och att lifsmedelstullar och
utsträckning af den politiska rösträtten aldrig beslutas af samma magt-
egande.
Att genom det politiska streckets sänkning vid riksdagsmannaval
bestämmande rätten i många valkretsar komme att utöfvas af valmän,
som nu äro orepresenterade, visste man redan innan man haft nöjet
att läsa detta betänkande och den statistiska utredning, som der är
intagen. Men Andra Kammarens män hafva flere gånger på det bestäm¬
daste förklarat, att de icke vore rädda för en sådan förändring. De
voro icke af den tanken, att “eu förändring i den antydda rigtningen
skulle komma att rubba grundvalarne för det nya representationsskicket“,
ty de visste mycket väl, att med representationsförändringen ingalunda
afsågs att lägga den politiska magten i händerna på en enda samhälls¬
klass, i stället för att den förut varit delad mellan fyra sådana, utan
att meningen var att få bort den otidsenliga fyraståndsindelningen
inom representationen och ersätta den med ett annat representations-
skick, som inrymde ett större politiskt inflytande åt det stora arbetande
och skattdragande folket. Från denna synpunkt kan det, tvärtemot
utskottets förmodan, icke anses, att det skulle verka annorlunda “än
till tryggande af eu normal och sund utveckling af vårt konstitutionella
lif“, om den stora och betydelsefulla klass af medborgare, som vi
vanligen kalla arbetare, och hvilka utskottet sjelf gifvit det vitsord att
19
N:o 32,
Lördagen den 14 April, f. in.
de äro “samkällsnyttiga och aktningsvärda11, iinge något mera att säga
“vid rådslagen om fosterlandets“ och, jag tillägger, deras egna “ange¬
lägenheter", än de för närvarande hafva. Många voro också de, som
vid öfverläggningarna om representationsskickets förändring, höjde sina
röster för en lägre census, men de läto sig nedtystas af den invänd¬
ningen, att, sedan representationsförslaget väl vore antaget, clet skulle
blifva lättare att få census nedsatt. Mången förestälde sig också då,
att, på grund af penningevärdets benägenhet att sjunka, census inom
kort skulle så mycket nedbringas, att hvarje ordentlig arbetare skulle
blifva röstberättigad. Erfarenheten har dock visat, att man ganska
mycket misstog sig i dessa begge afseenden. Ty Första Kammaren
har, lika omedgörlig i detta fall som i fråga om den kommunala röst¬
rätten, satt sitt veto emot Andra Kammarens ofta upprepade beslut
i denna fråga. Och den sänkning af census, som skulle vara en följd
af penningevärdets fällande, har under de sist förflutna 20 åren varit
högst obetydlig. Det är väl sant, att länsmännen och, såsom jag tror,
äfven vaktmästarne i allmänhet numera hafva politisk rösträtt, ehuru
såsom skäl hvarför man ville sätta strecket så högt som till 800 kronor
framhölls, bland annat, att länsmän och vaktmästare icke borde få
rösträtt, emedan de förre skulle kunna uppvigla folket å landsbygden,
och de senare öfverrösta tjenstemännen i städerna. Men jag tror icke
att någon af dessa kategorier, åtminstone icke länsmännen, hafva att
tacka penningevärdets fall för sin politiska rösträtt.
Utskottet lernnar ur valstatistiken deri uppgift, att, då de valbe-
rättigades antal utgjorde år 1872 5,6 procent af hela rikets folkmängd,
denna siffra undergått en jemn höjning samt år 1884 utvisade 6,3
procent af det årets folkmängd, d. v. s, eu höjning af 7,1 o procent
på dessa tolf år.
Ja, vi veta alla, att under den s. k. frihandelstiden arbetare
fått det i ekonomiskt afseende, betydligt bättre än förut. Men eu
höjning af 0,7 procent under 12 år är dock icke mycket, och äfven
om denna höjning framdeles oafbrutet skulle komma att fortgå —
något som jag dock håller för tvifvelaktigt — skulle det dröja — så
vidt jag kan se — inemot 75 år, innan rösträtten på den vägen vunne
den utsträckning, som herr Andersson i sin motion åsyftat. Visser¬
ligen försäkrar utskottet, “att den nu gällande förmögenhetsgränsen
är satt så lågt, att dess uppnående, äfven oansedt penningevärdets
omisskänneliga benägenhet att falla, icke torde vara förenadt med
allt för stora svårigheter för den bland de nu icke valberättigade, hos
hvilken en allvarlig håg att hinna fram till densamma verkligen före¬
finnes. “ Detta är, mine herrar, icke taladt i “oratio obliqua", men
det är icke desto mindre sagt på sned. Och det förvånar mig verk¬
ligen, att de ledamöter inom konstitutionsutskottet, som kunna antagas
närmare och bättre än de andra känna kroppsarbetarnes lif och vilkor,
icke anmält sin reservation åtminstone mot denna del af utskottets
motivering. Det skulle vara intressant att höra dessa herrar — jag
nämner särskildt Norén, Per Larsson i Fole, Anders Svensson i Boss¬
gården, Per Nilsson i Råby — som vid föregående riksdagar uttalat
sig för en sänkning af strecket, yttra sig om denna sak. Då de förut
Om ändring
af § 14
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
20
Om ändrim
af § 14 ‘
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. m.
I vant för en utvidgning af den politiska rösträtten, torde de icke hafva hyst
denna åsigt, som de nu med utskottet uttala, nemligen att en arbetare, blott
lian vill, 'km förtjena 800 kronor om året, d. v. s. ungefär 2,67 kronor
per dag. Det torde vara förenadt med större svårighet, än utskottet
tycks förmoda, för eu vanlig kroppsarbetare, äfven med eu “allvarlig
håg“, att hinna fram till denna inkomst. Jag föreställer mig, att, om
det behagat försynen att låta de herrar, som den “kända majoriteten"
vid denna riksdag insatt i det höglofliga konstitutionsutskottet, födas
och uppväxa under sådana vilkor och förhållanden, att de varit nöd¬
sakade att söka sin utkomst som dagakarlar, må hända ingen enda af
dessa herrar hade lyckats att knoga i hop en årsinkomst af 800 kronor.
Då jag, för att citera eu stor statsmans ord, hvilka jag här anser
fullt tillämpliga, är lifligt öfvertygad om att en utvidgad rösträtt skall
bidraga till de" olika folkklassernas endrägt samt till författningens
stärkande, och då jag af skäl, som här torde vara onödigt att nämna,
tror att det är af vigt att redan denna Riksdag visar sig vilja gå
arbetarnes önskningar i något hänseende till mötes, skall jag, herr
talman, anhålla om afslag å konstitutionsutskottets hemställan under
den 5:e punkten och i stället yrka bifall till herr Anderssons motion.
Herr Larsson i Fole: Af det nu föreliggande betänkandet ser
det ut, som om utskottet varit fullt enigt om att afstyrka alla förslag
angående ändring i 14 § riksdagsordningen. Så har dock icke varit
förhållandet. Utskottet var visserligen enigt om att icke tillstyrka
bifall till något af motionärernas förslag oförändradt, men inom ut¬
skottet framstäldes dock förslag om nedsättning af census till 700 å
(300 kronor för dem, som betala bevillning till staten för inkomst af
kapital eller arbete. Ett sådant förslag biträdde jag jemte åtskilliga
andra inom utskottet, men vid det slutliga åtgörande! mellan bifall
till detta förslag eller rent afslag kommo vi i minoriteten. Yi an¬
mälde då vår reservation till protokollet för dagen. Men sedermera,
då betänkandet justerades, voro flere af dem, som voro i minoriteten,
hemresta på påskpermission, och vi som voro qvar kommo icke att
anmäla reservation för andra gången. Derför finnes också ingen
reservation vid betänkandet. Den tanke, som jag hade i utskottet,
att man borde sänka census för dem som betala bevillning för upp¬
skattad inkomst af kapital och arbete, hyser jag emellertid ännu, och
jag tror att det vore rättvist och billigt att i sammanhang dermed
census äfven sänktes för arrendatorer och egare af fastighet. Ty om
man sänker census för den ena kategorien, tror jag det vara på sin
plats att äfven sänka den för den andra.
Herr Ericksons förslag har jag icke kunnat rätt fatta. Jag tyckte,
att han icke föreslog sänkning i census för fastighetsegare, utan blott
för arrendatorer och för sådana personer, som betala bevillning för
inkomst af kapital och arbete. För min del tror jag dock icke att
man bör utesluta fastighetsegarne, i fall man vill sänka census.
Jag vill emellertid icke nu göra något yrkande, förrän jag fått
höra fortsättningen af diskussionen. Jaguar blott velat tillkännagifva,
att utskottet icke varit enigt om sitt afstyrkande.
21
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
Herr Re de Hus: Jag vill till eu början förklara, att jag icke är
så reaktionär som den ärade representanten från Örebro. Jag vill
icke gå så långt tillbaka i tiden, att jag vill ställa mig på en stånd¬
punkt, som för mer än 2,000 år sedan var en öfvervunnen stånd¬
punkt. För öfrigt ber jag, innan jag går att yttra mig i saken, få
tillkännagifva, att jag vill så uppträda, som om vi i jagtstadgan hade
en paragraf af följande lydelse: popularitetsjagt för en Riksdagens
ledamot vare förbjuden under tiden från den 15 januari till den
15 maj.
Vidare kan jag icke heller anse det vara ändamålsenligt för frå¬
gans opartiska belysning och afgörande att taga sin tillfiygt till det
egyptiska mörkret; ej heller att söka göra den så svart som möjligt.
Mörkt kan nog ett och annat vara ändå, utan att vi behöfva göra
det mörkare. Jag ber dock, äfven med fara för att anses reaktionär,
få gå något tillbaka i tiden, nemligen till tiden för det nya representa-
tionsskickets införande. Jag läste då och hörde åtskilligt, som gick
i den rigtningen, att de gamla privilegierna skulle upphöra att vara
bestämmande för representationsrättens utöfvande i vårt land, och jag
trodde att detta var allvarligt menadt; och att, när beslutet var fattadt,
privilegierna också hade upphört att vara gällande. Det var derför
med verklig öfverraskning jag fick höra, att privilegierna ännu skulle
ligga till grund för bestämmandet af den politiska rösträtten. Jag
trodde i min enfald — ty det var väl enfald — att sedan jag varit
med om, att presterna skulle upphöra att vara ett särskildt riksstånd
och sålunda uppoffring af privilegierna egt rum för mig och mina
embetsbroder, att derför inga privilegier numera funnos, och att man
icke ens kunde tala om sådana nu mer i denna sak. Detta i förbi¬
gående.
Hvad denna fråga för öfrigt beträffar, ber jag få erinra om för¬
hållandet med den delen af vårt lands befolkning, som är bofast,
d. v. s. dem som äro i besittning af mer eller mindre jord. Med dem
förhåller det sig så, att dessa bofa,sta personer icke i farans stund
kunna taga sin gård och grund med sig och begifva sig till annan
ort för att skydda sig mot den öfverhängande faran. Derutaf följer,
menar jag, att de måste vara synnerligen försigtige i fråga om lag¬
stiftningen och vården af rikets angelägenheter, så att ingen fara må
framkallas, som kan rubba deras ställning eller förstöra deras egen¬
dom. Denna önskan om en lugn utveckling efter sanningens och
rättvisans grundsatser måste dessa personer hysa mera än de som
icke äro bofasta, utan kunna med lätthet begifva sig från den ena
orten till den andra. Jag vill icke säga, att det här vid lag blott gäller
bönderna, utan förhållandet är äfven detsamma med statens embets-
och tjensteman, fabriks- och industriidkare m. fl. Dessa som ega
något riskera också något, och de vilja derför icke vara med om
omhvälfningar, utan önska, att utvecklingen skall gå lugnt och stilla
framåt. Detta utgör grunden för den uppfattning jag fortfarande
hyser, nemligen att tyngdpunkten i fråga om ett folks politiska röst¬
rätt skall hvila hos dessa kategorier, och det Isetyder der vid lag ganska
litet eller intet, om några af deri) äro mindre lämpliga, till representant-
Om ändring
af § U '
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
M:o 32.
22 Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring kallet. Icke behöfva vi väl taga hänsyn till sådana motskäl, som i
,?f § ^ synnerhet af tidningarna framhållits, att det icke är någon skilnad i
ningen menniskovärde mellan den ene eller andre, mellan den som eger litet
(Forts.) eller mycket, och att derför alla böra hafva lika mycket att säga
rörande de allmänna angelägenheterna. Detta är nu en grund som,
strängt taget, icke egentligen hör hit; ty här föreligger ju intet sådant
förslag. Ty de, som ingenting ega, hafva ingenting att förlora på för¬
ändrade samhällsförhållanden och äro derför mindre att lita på i
politiskt hänseende, utan att man derför behöfver misskänna deras
menniskovärde. Men jag vill vid detta tillfälle betona, så starkt jag
kan, att de, som ega rikets grund, fastighetsegarne i stad och land,
skola hafva det afgörande ordet; och emedan föreliggande motioner
gå ut på förflyttandet af denna magt till ett annat lager, som nu har
ringa del i denna magt, så skulle efter min uppfattning de gränser,
som finnas mellan landets fasta och lösa befolkning, borttagas, och det
vore ett steg till revolution att gå in på de vidtgående förslag, som i
detta hänseende blifvit gjorda. De nu representerade skulle visserli¬
gen få vara med litet grand vid afgörandet af landets angelägenheter,
men de komme att stanna i minoriteten, det är alldeles uppenbart,
och det hjelper icke om man säger, att man icke med ens vill taga
ett sådant stort steg som att hvarje välfrejdad man, till myndiga år
kommen, skulle ega valrätt till riksdagsman — det hjelper ju icke,
då man nu säger att man vill gå i den rigtningen, att valrätten på
det sättet utstrackes, och man har alldeles ingen säkerhet att det
kommer att stanna dervid. Om man ginge in på förslag i den rigt¬
ningen, hvarför skulle det då icke slutligen kunna komma derhän,
att äfven qvinnor komme att vara med i riksförsamlingen. Något
sådant har här blifvit yttradt redan nu och vid ilera tillfällen förut.
Jag tror derför icke att det är rådlig!: att nu gå in på dessa förslag.
— Jag skall deremot villigt gå in på, hvad någon sagt, att penningen
icke kan vara den bästa värdemätaren på politisk dygd och duglighet.
Jag erinrar mig också, att vid det nya representationsskickets antagande
åtskilliga betänkligheter anfördes, särskilt i presteståndet, mot det
så kallade strecket och mot att man satte penningen såsom värde¬
mätare för de politiska rättigheterna, och man ville hafva andra grunder,
som mera öfverensstämde med menniskovärdet och gåfve mera erkän¬
nande åt de personliga egenskaperna. Man ordade om klassval m. in.
Men då det nu eu gång är så, att detta vårt nuvarande statsskick
blifvit af båda statsmagterna godkändt och under mer än 20 år prakti-
seradt, och tidsförhållandena ändrat sig, så är det icke godt att ändra
numera utan att på samma gång förflytta magtens tyngdpunkt. Men
detta vore så att säga att hvälfva upp och ned på det bestående.
Men deremot bör man se till, att det bestående icke på detta sätt
förändras. Och detta är den betänklighet, som gör att jag vill stanna
vid hvad vi hafva. Det är också derför som jag nu motsätter mig
dessa föreliggande förslag och yrkar bifall till konstitutionsutskottets
betänkande.
Lördagen den 14 April, f. m. 23 N:o 32.
Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet Om ändring
hufvudsakligen med anledning af talarens på örebrobänken yttrande. .?f § 14
Denna talare synes ega eu synnerlig benägenhet att, då ett konstitutions- n lingen
utskotts betänkande här i kammaren föredrages, komma in på tull- (Forts.)
systemet. Så skedde då dechargebetänkanaet föredrogs, och så har
det skett äfven i dag. Då dechargebetänkande! föredrogs, höll han,
hela tiden han hade ordet, ett föredrag öfver tullsystemet, och i dag
har han likaledes hållit ett föredrag öfver samma system. Men i dag
har han gått så mycket längre än förra gången, att han sysselsatt
sig med Egyptens mytologi och det egyptiska mörkret. Jag vet icke
hvad det skall tjena till att bjuda på och upptaga en dyrbar tid med
föredrag öfver sådant, som alldeles icke hör till saken. När decharge¬
betänkande! var före, fick man, som sagdt, åhöra ett långt föredrag
i ett annat ämne, men det ärende, som frågan rörde, derom fick man
höra ganska litet. Nu, då det är fråga om rösträttens utsträckning,
har han yttrat knappt ett ord öfver sjelfva saken, och det ser ut som
om han under sitt arbete i det egyptiska mörkret kommit att till en
viss grad mista synen. Det tyckes som om han, när det icke lyckades
att få fram en storm ur de djupa lederna vid behandlingen af detta
tullsystem, nu sökte arbeta på att uppväcka en sådan storm, då han
nemligen talade om Eöda hafvet, som skulle uppsluka oss. — Jag
skall icke uppehålla mig dervid. Det må stå för hans räkning, och
jag hoppas att sådant tal icke skall lägga någon tyngd i vågskålen
för den rigtning dit han vill.
En annan talare, som hade ordet, yttrade såsom sin åsigt, att
man borde utsträcka rösträtten till hvarje i kommunens angelägenheter
röstberättigad man, samt frågade hvad som händ t, sedan kammaren
sista gången i denna fråga fattade sitt beslut och då uttalade sig
mera gynsamt i denna fråga. Jag vill då svara honom att, om han
icke helt och hållet tror på hvad konstitutionsutskottet sagt och
antydt, då det talar om penningevärdets fällande och de höjda löner
och arbetspris, som bidraga till ett utjemnande af dessa förhållanden,
han väl får erkänna, att behofvet af större skattelindring allt mer och
mer gjort sig gällande, och att således Riksdagen med anledning deraf
höjt det skattefria afdraget, så att det nu i regeln går upp till 450
kronor och i de stora städerna, såsom Stockholm och Göteborg,
stiger ända till 600 å 650 kronor. Således måtte väl saken nu
ställa sig något annorlunda ändå. Hvad nu beträffar dessa föreslagna
åtgärder, synes det egentligen icke vara många, som vilja gå så långt,
att de vilja taga bort alltsammans eller hela strecket. Jag tror
icke, att, om man är en praktisk man och vill erkänna hvad man
egentligen tänker, man skall hålla på sådana åsigter. Det är också
tydligt, att man derigenom skulle komma att omskapa vår repre¬
sentation, och jag undrar, hvilken kapacitet och soliditet skulle ligga
i en representation, som komme till stånd på ett sådant sätt. Jag
tror icke, att vi då skulle hafva qvar hvad som bildar soliditeten
i vår representation. Och deri ligger en kraftig och vigtig omständig¬
het, hvarför jag icke vill sänka strecket för fastighet fråu 1,000
kronor, som är en så låg siffra att något sådant icke kan på allvar
N: 0 32.
24
Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändrin
af § 14
riksdagsord
ningen. -
(Forts.)
ifrågasättas. Det är nemligen ett så ofantligt litet belopp för en
fastighet, att nästan det minsta hus på landet, som har egen grund,
uppgår till det värdet. Hvad åter beträffar dem, som skatta för in¬
komst, och hvilka väl böra vara likstälda med dem, som skatta för
fastighet, så skall man finna att, derest 500 kronor blefve gränsen,
komrne dessa att i skattskyldighet gå under dem, som ega fastighet för
1,000 kronor i taxeringsvärde. De senare skulle få 0 fyrkar, men de
som skatta för inkomst af 500 kronor blott 5 och således stå under
fastighetsegarne. Dertill kommer, att fastigheterna hafva betydligt
större utgifter, såsom för vägunderhållning och skyldighet att bygga
och underhålla tingshus med mera, likasom för ännu qvarstående
grundskatter och rustnings- och roteringsbesvär. Detta gör, under
förutsättning att de skola vara likstälda, att man bör sätta inkomst¬
talet högre än till 500 kronor. Härtill kommer äfven, att inkomsterna
ofta bero på så varierande omständigheter, att den som ena året har
500 kronor kanske året derpå har endast 450 kronor, och det kan
således blifva endast på dessa 50 kronor som rösträtten hänger. Man
får således tänka på eu annan siffra, och jag vill gerna i det hän¬
seendet gå alla billiga anspråk till mötes.
I utskottet försökte vi äfven leta reda på eu annan siffra och vi
talade mycket länge om 600 kronor. Men det stötte på det, att i
Stockholm och andra städer vore detta belopp undantaget från skatt,
och således der alla som hade den inkomsten fria. Och sådan frihet
kan der medgifvas för inkomst af ända till 650 kronor. Ålit detta
gör, att man ej kan taga den siffran, utan måste stanna vid 700 kro¬
nor, men då ser man af konstitutionsutskottets betänkande, att det
skulle blifva ganska få, omkring 13,000 personer utöfver de nuvarande,
som då skulle komma i åtnjutande af rösträtt, hvaremot alla andra
skulle vara lika missnöjda som nu. Det står ju Riksdagen fritt att,
fastän inga reservationer äro afgifna mot konstitutionsutskottets be¬
tänkande, nu bestämma denna siffra, och jag har ingenting emot, om
kammaren skulle anse sig böra så göra. Sådan är min ställning till
denna fråga. Det är emellertid min innerligaste öfvertygelse, att man
icke bör så lättvindigt och lättsinnigt gå från de omständigheter, som
bilda representationens soliditet, liksom jag icke tror det vara rätt att
taga bort den sporre till sjelfständighet och verksamhet, som ligger
deri att man önskar förbättra sin ekonomiska ställning och sträfvar
derhän att kunna få politisk talan.
Jag vill icke göra något yrkande, utan nöjer jag mig med det
uttalande jag gjort, och må det bero på kammaren att besluta.
Herr G. O. Berg: Herr talman! mine herrar! I stället för att,
såsom man haft rätt att vänta, den ärade talaren på örebrobänken
skulle komma med någon sakrik utredning i den nu föreliggande, all¬
varliga frågan, en utredning som skulle bidragit att äfven de tvek¬
samma i kammaren kommit till en fastare åsigt, presterade han ett
glänsande föredrag i Egyptologi, och talade om Isis- och Osiris-kulten,
om sfinxer och pyramider, om de gamla egypternas seder och bruk
och om det israelitiska folkets lyckliga räddning från det egyptiska
25
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
oket o. s. v. Han liknade stockholmsbänkens representanter vid 22
sfinxer, hvilka utgjorde dekorationer till det nya systemets tempel¬
byggnad. Han blandade i sitt anförande äfven in hvad som icke hörde
till frågan, nemligen tullarne. Dervid kom han också in på det gamla
slagordet, “Sverige åt svenskarne." Huru obehagligt det nu kan vara,
ber jag dock att få upptaga kammarens dyrbara tid för att med
några ord besvara dessa insinuationer. Jag ber då först få yttra, att
den ärade talaren på örebrobänken synes mig likna den Marius på
Kartagos ruiner, som öfver sin förlorade magt gråtit sig blind och
derigenom kommit att se allt i svart. Han är derigenom till en viss
grad ursäktad, då han talar om det egyptiska mörkret, som här skulle
råda. Han talade äfven om huru den stackars Farao med alla sina
män dränktes i Röda hafvet, och att det nya systemets män skola
vederfaras samma öde. Men han glömde alldeles att tala om, att
detta israelitiska folk knappt hunnit komma öfver Röda hafvet, förrän
det började att längta tillbaka till de egytiska köttgrytorna. Möjligt¬
vis är förhållandet på samma sätt med representanten från Örebro,
att det hos honom är samma gråt och klagan öfver att magtens kött¬
grytor fallit honom ur händerna. Det låter nästan så.
Vidare talade han om, att det nya systemets män visserligen icke
ville bygga upp pyramider, såsom de gamla egyptierna, men dock upp¬
föra åt sig byggnader, långt trefligare än dessa, och hvilka det i alla
fall blefve folket, som finge bygga upp. Det nya systemet har ju icke
ännu hunnit att bygga upp några stolta palats. Men att deremot
israeliterna, när de väl hade kommit öfver Röda hafvet, snart nog
började dansa ikring guldkalfven, det vet nog talaren på örebrobänken.
Det är nu 30 år som det gamla systemet regerat hos oss, och är det
icke just gamla systemets män, som byggt dessa palats, dessa pyramider
i miniatyr? Skall väl det nya systemet hafva skulden för att “folket"
fått bidraga till alla dessa, byggnader, som upprests under det gamla
systemet? Det är icke rätt att så skjuta skulden på det system, som
nu råder, utan man får skylla på det system, som varit rådande.
Hvad för öfrigt det beträffar, att folket icke skall hafva något
att säga, så vill jag fråga, huru det i detta afseende gått under det
gamla systemet. Har folket kommit ett enda tuppfjät längre på röst-
rättsskalan? Nej, under hela tiden efter det nya representationsskic-
kets införande har icke mer än 7/100 procent mera af befolkningen
kommit i besittning af rösträtt, och det är just ingenting att tacka
det gamla systemets män för. Men det är nu en gång så med vissa
personer, att de göra som den gamla gumman, som ropade, “klippt,
klippt, klippt skall det vara“. Klippt skall det vara, huru tokigt det
än är. Och när man täppte igen den gamla gummans mun genom
att doppa ned henne i sjön, fortsatte hon med att sätta upp handen
öfver vattnet och klippte med fingrarne. All ting skall nu skyllas på
det nya systemet, äfven hvad som skett under det gamla. Klippt
skall det vara.
Beträffande den ärade representantens hånande uttalande af orden
“Sverige åt svenskarne“, skall jag i största vänskap fråga honom, om
det är så länge sedan han var i sin egen stad, att han glömt bort,
Om ändring
af § U
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32, 26 Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändring att der är en bildstod rest åt eu landets sou, som offrade lif och blod
riksdaqsord- tör fostei'!andet ocl1 genom sin fosterlandskärlek, sin energi och sin
ningen. duglighet lyckades få svenska folket med sig och gjorde derigenom
(Forts.) Sverige till ett fritt och sjelfständigt land och förvärfvade “Sverige åt
svenskarne.Om .örebrorepresentanten icke hade glömt bort detta,
så skulle han icke tala så hånfullt om dessa ord, ty så länge svenska
hjertan och svenskt blod pulsera skola aldrig inom Riksdagen de
stämmor tystna, som hålla det ordet “Sverige åt svenskarne11 i helgd,
och det skall ljuda hos våra barn och barnbarn, hvadan derför
hvarje fosterlandsälskande man säger så. Han må vara dansk eller
engelsman eller tysk eller fransman eller spanjor eller till och med
mexikanare. Tysken säger: Tyskland åt tyskarne, och spanjoren säger:
Spanien åt spanjorerna.
Jag vill nu öfvergå till sjelfva frågan, i afseende på hvilken jag
är af samma åsigt som den ärade örebrorepresentanten.
Jag anser att menniskovärdet icke må uppskattas vare sig efter
800 kronor eller 800,000 kronor, och således är det min mening att
strecket borde bort. Menniskovärdet bör räknas med helt andra fak¬
torer än penningar, gods och egodelar. Tror man, att arbetaren är
så upplyst och så fosterlandsälskande, att han med förstånd och ur¬
skilning kan bedöma hvad som för staten är rätt och nyttigt, bör han
ock, enligt min tanke, få afgifva sin röst vid politiska val. Jag anser
hvarje man böra, då han betalar sin skatt till stat och kommun, vara
politiskt röstberättigad. Det är icke för mycket, att arbetaren såsom
medborgare och menniska får sig tiilerkändt större menniskovärde, så
snart man af honom fordrar stora uppoffringar för fosterlandet. Fordras
af honom att han skall ikläda sig värnpligtens börda och gå ut som
soldat, så bör han ock vara medveten derom, att han har något att
strida för, något att försvara och värna. Vill man, att dessa arbetare
skola våga lif och blod för älskadt fosterland och friheten i norden,
bör man gifva dem politiska rättigheter, så att de må känna sig som
menniskor och medborgare, hvilka hafva något att förlora.
Dessutom har staten på de fattige lagt tunga skatter, om icke
så mycket direkt, så åtminstone indirekt. Man kan icke för¬
neka, att hans lefnadskostnader genom det nya system som nu införts
blifvit fördyrade, och att staten sålunda tager betydande skatter af
honom på indirekt väg.
Äfven från den synpunkten är det således berättigad!, att han
må erhålla rätt att vid riksdagsmannaval afgifva sin röst.
Jag är ingalunda blind för den fara, som i en utsträckt rösträtt
kan förefinnas, men herrarne måste medgifva, att jag har rätt, då jag
påstod, att det är blott en tidsfråga, då den allmänna rösträtten med
omutlig nödvändighet tränger sig fram. Det gamla feodalväldet har
sett sitt slut och adelsväldet har ock spelat ut sin rol. Efter detta
kom prestvälde!. Äfven det har fått maka åt sig för plutokratien,
det är nu penningeväldet som till stor de! regerar i'staten. Men
äfven penningens magt skall småningom gifva vika, och ett annat
välde uppstå — det är follcväldet. Det beror nu på huru man be¬
reder sig på att mottaga det. Må vi se till, att det icke blir en
Lördagen den 14 April, f. m.
27
N:o 32.
sjudande vulkan eller olycksbringande öfversvämning, utan i stället Om ändring
kommer som ett mildt vårregn, som befruktar jorden. Det beror som 14
sagdt på huru man går till väga för att möta hvad som komma skall. 11 lingen
Jag anser emellertid att faran af en utsträckning af rösträtten af (Forts.)
motionärerna icke blifvit tillräckligt beaktad, och det är derför jag
icke kan biträda något af de nu föreliggande förslagen. Jag tror,
att det skulle vara mycket välbetänkt, om vid en kommande riksdag
det framlades ett förslag, utgående derpå, att rösträtten finge ut¬
sträckas till hvarje hederlig medborgare, d. v. s. till hvar och en,
som åtnjuter medborgerligt förtroende samt betalat skatt till stat och
kommun samt fylt 25 år. Derigenom skulle de faror, som nu för¬
menats skola uppkomma genom ett bifall till de föreliggande motio¬
nerna, förminskas. Jag vill lägga kammaren på hjerta! att medan
tid är framkomma med något förslag, som kan i detta fall tillfreds¬
ställa våra hederliga arbetare. Jag skall nu icke tillåta mig att göra
något yrkande, utan afvaktar att under diskussionen något förslag
må göras, som öfverensstämmer med mina åsigter i frågan, och till
hvilket jag kan ansluta mig.
Iierr S clio ning: Den föregående talaren hade kommit till den
åsigten, efter att hafva genomläst konstitutionsutskottets utlåtande,
att det var ett bleklagd! nej, att det, som skalden säger, utgjorde
“ett bleklagdt nej på mensklighetens böner.“ Då jag nu icke kom¬
mer att tala i samma anda, som konstitutionsutskottet, skall jag först
anhålla hos den ärade representanten på kalmarbänken, att han der¬
för icke tror, att jag är ute på någon popularitetsjagt. Han har
icke rätt att ingå i bedömande af ändamålet med hvarken mitt eller
någon annans uppträdande i frågan i detta fall. Jag skulle vilja
säga mycket om konstitutionsutskottets utlåtande, men då så litet
dermed nu kärr vinnas och så mycket derom redan ordats, samt tiden
dessutom ej medgifver det, skall jag endast be att få hålla mig till
de motioner, som nu föreligga i frågan.
Bland dessa finnes ingen, som tilltalar mig så mycket, som herr
Anderssons, om icke den af herr Hedlund. Det politiska strecket,
huru det än sättes, blir alltid någonting förhatligt, ty om man sätter
det vid 500 kronors inkomst, tycker icke den om det, som endast har
495 kronor i årlig inkomst, och så undan för undan. Den, som
kommer att stå under strecket, blir alltid missnöjd dermed. Jag tror
också derför, att de fleste hysa den uppfattningen, att något politiskt
streck icke bör existera. Men när man nu icke kan få bort det helt
och hållet och få allt, bör man nöja sig med att få det sänkt, att
få det mindre. Med anledning häraf vill jag förena mig med herr
Ericksons motion, sådan denna sedermera blifvit af honom ändrad.
Det vore önskligt och väl, om denna kammare ville enas om ett till¬
mötesgående i det fallet. Jag tror, att huru vi än se saken, är denna
en fråga, som ständigt skall återkomma och som skall göra det med
kanske allt mer och mer pockande kraft, ju mera ensidigt man mot¬
sätter sig densammas lösning.
N:o 32.
28
Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändring Herr talman! Jag anhåller att få instämma i herr Ericksons mo-
af § 14 tion jemte de dervid af honom sjelf företagna ändringar.
Titcsdaosovu ~
)Zi fl fl 6 fl
(Forts.) Herr Larsson i Berga: Den nu föreliggande frågan om den
politiska rösträttens utsträckning är icke ny. Upprepade gånger bär
den behandlats af Riksdagen, och den hör till de frågor, som icke
kunna nedtystas. Den måste förr eller senare gå igenom, ty rättvisan
krafvel', att en hvar, som erlägger skatt till stat och kommun, också
skall vara röstberättigad vid val af representant. Jag vill icke yrka
bifall till min egen motion, emedan liera motioner i samma goda rikt¬
ning blifvit väckta, af hvilka ett par kanske till och med gå längre
än min. Jag vill derför instämma med herr Andersson och yrka bi¬
fall till hans motion för att underlätta utgången af frågan. Ett dröjs¬
mål skulle, med den erfarenhet jag har af frågan, framkalla hat och
bitterhet samt förorsaka slitningar. Klokheten bjuder både att något
göres, och att det göres snart.
Herr Rydin: Den fråga, som nu föreligger, kan man debattera
hur länge som helst, utan att man kommer till något positivt resultat,
ty de olika meningarna äro af den beskaffenhet, att de icke kunna
förenas till ett gemensamt resultat. Både i de framstälda motionerna
och i kammaren bär talats om det oerhörda intresse, hvarmed denna
fråga följes från alla håll. Men hvar har då detta oerhörda intresse
fått sitt uttryck? Ingenstädes. Vid ett blott flygtigt ögonkast på
dessa motioner finner man genast, att de personer, som framlagt dem,
icke lagt i dagen något intresse att göra olein antagliga. Om vi börja
med herr Hedlunds motion, så skulle af dess antagande blifva den följd,
att jemväl utländingar, omyndiga och vanfrejdade äfvensom ock qvinno!'
skulle erhålla rösträtt vid riksdagsmannaval. Herr Hedlund har i sitt
förslag endast upptagit, att en hvar, som eger så och så mycket,
skall vara röstberättigad, utan att tänka på att, med uteslutande af
bestämmelsen att man skall vara en i kommunens allmännare ange¬
lägenheter röstberättigad man, äfven följer att sådana disqvalifikationer,
som utländing, vanfrejdad, omyndig, också borttoges, och detta visar,
att herr Hedlund icke haft så mycket intresse för frågan, att han
åt motionens utarbetande gittat egna någon tid och eftertanke.
I fråga om herr Ericksons motion, så finnes der verkligen en
princip, som genomgår förslaget, men der förekommer bland annat
den oegentliga bestämmelsen, att valrätt skall tillkomma eu hvar, som
under minst tre år på arrende innehaft jordbruksfastighet till taxe¬
ringsvärde ej understigande tre tusen kronor. Valrätten skulle enligt
denna mening tillkomma en sådan person, oberoende deraf, om lian,
hade arrenderätten qvar eller icke. Det är nog, att någon i kommunen
röstberättigad eu gång i sitt lif haft arrende af ifrågavarande slag på
3 år för att han skall kunna för alltid blifva röstberättigad vid riks¬
dagsmannaval.
Herr Larsson har framställ det förslaget, att eu hvar, som er¬
lägger bevillning till staten för en till minst 500 kronor uppskattad
årlig inkomst, skulle ega valrätt, Mot detta åberopar jag, som herr
Lördagen den 14 April. f. m.
29
N:o 32.
Ivar Månsson redan anmärkt, att en sådan nedfiyttning af census
icke skulle gagna, emedan befrielse från skatt numera kan åtnjutas
för inkomst, uppgående ända till 650 kronor.
I afseende å herrar Björcks och Anderssons motioner kan man
anmärka, att de sammanfalla så till vida, som i båda såsom vilkor för
rösträtt fordras, att skatt till staten och kommunen skall vara erlagd.
Men den förre har dessutom beträffande sjelfva redaktionen af försla¬
get förbisett, att rösträtten måste begränsas till en viss kommun, och
detta har varit eu särskild anledning, hvarför hans förslag icke kun¬
nat af utskottet tillstyrkas. Herr Andersson i Högkil föreslår, att
valrätt skulle tillkomma en hvar i kommunens allmänna angelägen¬
heter röstberättigad man inom den kommun, der han är bosatt. Men
här är att märka en sak, som är af stor vigt och som bäst belyses
af det exempel på verkan af en sådan lagstiftning, som lemnas oss
från Norge i de s. k. myrmännen. Der kan uppgöras aftal om ar¬
rende af en ringa bit jord, endast af en qvadratfots omfång, och
desse äro på denna grund att anse som brukare af jord och i följd
deraf valberättigade. På samma sätt skulle man, om herr Anderssons
förslag antages, kunna göra äfven här. Man behöfde blott arrendera
en jordbit af 100 kronors taxeringsvärde för att blifva upptagen i
taxeringslängden och derifrån i fyrktalslängden, och derigenom skulle
med lätthet kunna skapas en massa valmän efter behag, som kunde
understödja rika egendomsägare eller äfven andra, som kunde vilja
begagna sig af dem för att drifva sina agitationer. Yi se häraf, att
det icke är utan orsak, nemligen för att kunna påräkna en viss be¬
tryggad ställning hos valmännen, som vår riksdagsordning bestämt
visst belopp och viss tid för arrende såsom grund för valrätt.
Ingen af de i denna fråga väckta motionerna har alltså varit af
den beskaffenhet, att den kunnat af utskottet förordas. När nu, så¬
som förhållandet varit under denna riksdag, flera motioner blifvit
väckta rörande detta ämne, utan att något så gemensamt intresse hos
motionärerna funnits, att de kunnat förena sig om en motion, som
innefattade allas önskningar, då må det väl frågas, om det kan vara
skäl, att konstitutionsutskottet föreslår en ändring i ifrågavarande
hänseende. Herr Ivar Månsson yttrade, att om man skulle göra nå¬
gon ändring i nu gällande bestämmelser i detta ämne, så borde man
sänka censns från 800 till 700 kronor. Men är det väl skäl att vid¬
taga någon åtgärd för att göra en så obetydlig ändring? Nej, mine
herrar! Vill man göra en reform på detta område, då bör man stryka
all censns, annars blir det en smakfråga, och man kommer att oupp¬
hörligt få nya förändrings- och förbättringsförslag. Skall det derför
blifva en förändring, så bör den allmänna rösträtten införas. Men
icke ens representanten på örebrobänken har vågat föreslå detta.
Oaktadt han talade om det svarta hos utskottets betänkande, aktade
han sig dock för att framställa något förslag, som kunde sprida ljus
öfver svenska folket. Han synes icke heller vara ense med sig sjelf,
och med allt det intresse, han har för svenska folket, är han icke
på det klara med något förslag i detta ämne, som han vill stå för.
När nu personer, som tala om sitt stora intresse för rösträttens
Om ändring
af § li
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
30
Lördagen den 1-i April, f. in.
Om ändring utsträckning, såsom herrar Gumselius och Hedlund, intet göra för
af § 14 frågans utredning, är det val då skäl att anfalla utskottet, derför
ningen ^et afstyrkt motionerna, af hvilka ingen varit sådan, att den
(Forts.) kunnat antagas? Det har talats mycket både för och emot den nu
. föreliggande frågan, men det kan man dock icke komma ifrån, att
siffran 800 icke är på något sätt afskräckande och att de personer,
som af egen drift äro intresserade för och vilja offra tid på allmänna
angelägenheter, måste hafva en inkomst af minst 800 kronor, emedan
de annars blifva på visst sätt lekbollar i andras händer.
Det är också eu annan sak, på hvilken jag vill fästa uppmärk¬
samheten, då fråga är om att utsträcka rösträtten, nemligen att det
af statistiska centralbyråns utredning visar sig, att af 88,000 icke
röstberättigade personer i städerna, som betala skatt för inkomst,
16,000 häfta för ogulda kommunalutskylder. Kan man väl säga, att
intresset för allmänna angelägenheter är stort, då så många häfta för
oguldna utskylder. Om vi taga frågan från vidsträckt synpunkt och
kasta våra blickar på utlandet, så se vi, att man äfven i andra land
icke kunnat komma ifrån census, och detta betyder icke, att man
vill sätta penningen såsom måttstock för duglighet att deltaga i
vården af allmänna angelägenheter, utan census är endast ett allmänt
uttryck för den medborgerliga ställning, der man kan anse, att en
person har tid och intresse att egna sig deråt. Förr gjorde man val¬
rätten beroende af vissa klasser, stånd eller yrken, men det befans
snart, att icke alla samhällsklasser derigenom blefvo representerade,
och man måste då taga eu annan grund. Det är således icke något
för menniskovärdet nedsättande, att man har en census. Ser man
på utlandet, så är census der i allmänhet ungefär lika hög som hos
oss. I Norge är census 800 kronor i städerna, så vida icke vissa
yrkesqvalifikationer berättiga till valrätt. I Belgien och Holland är
census högre än hos oss. I Danmark finnes visserligen ingen census,
men der fordras i stället att hafva uppnått 30 års ålder och icke
ligga fattigvården till last. I Tyskland och England hafva riksdags¬
männen intet arfvode. I somliga land finnes låg census för valrätt
och högre för valbarhet. Hur man än vill vända frågan, så måste
man dock på något sätt begränsa valrätten, ty man kan icke helt
enkelt lägga den nakna personlighetsprincipen till grund för densamma
och förklara att hvar och en är röstberättigad, emedan man då må¬
ste tillerkänna rösträtt åt qvinnor och barn, lika väl som myndige
män, åt fattighjon och fångar lika väl som burgna och välfrejdade.
Under sådana förhållanden bör man icke anse det vara reaktionärt
att vilja bibehålla det nuvarande, i synnerhet som detta är af den
beskaffenhet, att valrätten oupphörligen utan någon åtgärd utsträckes
i följd af penningevärdets sjunkande och inkomstens stigande för de
särskilda individerna.
På de skäl, jag nu anfört, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Herrar Lund, De Laval, Pehrsson i Norrsund och Larsson från
Upsala instämde med herr Rydin.
N:o 32,
Lördagen don 14 April, f. m. fil
Herr Nyström yttrade: Jag erkänner, att den, som fått ordet Om ändring
i denna vigtiga fråga, hade skyldighet att förebringa eu utredning af . <*f § 14
densamma, antingen en sådan, som vore stödd på talande statistiska n]esda9sord-
data, eller en sådan, som löpte ut i några kraftiga ord om de “vindar", (Fort”)
som inom kammaren hafva blåst, nu blåsa och skola blåsa i denna
sak. Man kunde ju äfven tänka sig och begära af honom, att han
skulle taga upp eu annau sida af frågan och undersöka i hvad mån
menniskovärdet vore eu duglig mätare af den politiska valrätten, der¬
vid han då utan tvifvel skulle komma till det resultat, att detta men-
niskovärde, fullständigt uppfattadt, vore den enda fullt dugliga mäta¬
ren, under det vilkor nemligen, att man hade eu tillförlitlig och god
apparat att bestämma detta menniskovärde vid valtillfället. Men om
en sådan icke funnes, kunde det ju hända, att denne man, som skulle
utreda frågan, farin sig nödsakad att uppgifva denna armars teoretiskt
rigtiga mätare för att i stället söka någon annau mindre fullständig,
men kanske mera praktisk. Dervid kornme då i fråga, om man ej
för valrättens bestämmande funne eu god grund i ett rättvist afvä¬
gande af medborgerliga rättigheter och skyldigheter och, på sätt eu
föregående talare antydt, härvid sökte fastställa den medborgerliga ställ¬
ning, som i sig innesluter den bästa borgen för ett godt utöfvande af
denna valrätt. Må hända skulle denne man också känna sig skyldig
att utreda det egendomliga samband, som finnes mellan allmän röst¬
rätt eller politiska tillstånd som närma sig denna typ, å ena sidan,
och å den andra yrkespolitik, yrkespolitici och deras verksamhet —
en belysning, som må hända hos en och annan gåfve åtskilligt att tänka
på i fråga om denna allmänna rösträtt. Må hända skulle han äfven
känna sig skyldig att kasta en jemförande blick på dylika system i
andra länder, och derifrån hemta och framställa några lärdomar. Jag
medgifver att detta kraf skulle kunna ställas på den, som för tillfället
har ordet, men då jag nu icke uppfyller det, är det derför, att jag
blifvit så upptagen af deri på sak gående och i öfrigt värdefulla utred¬
ning, som herr Gumaelius lemnat i frågan, att jag för tillfället endast
kan sysselsätta mig dermed.
Han började med att säga, att vid genomläsandet af konstitutions¬
utskottets utlåtande fann han att det var "något svart, som lyste i
mörkret". Huru det är med svärtan i detta utlåtande, vet jag icke,
men det vet jag, att, då herr Gumgelius fått ordet, ändrade sig saken,
ty då blef det något rödt, som lyste i mörkret, nemligen i det mörker, som
ty värr omgaf hans intressanta utredning af förhållandena i det gamla
Egypten. Yi trefvare omkring i detta mörker bland pyramider, sfinxer,
falluckor, mumier m. in. Jag tror mig till och med biand det öfriga
hafva upptäckt en balsamerad radikal öfvertygelse, utmärkt väl bi¬
behållen. Vi frågade oss med en viss oro hvad meningen skulle vara
med allt detta, ty ingen af oss kunde egentligen inse hvad samman¬
hang det hade med frågan. Men så inbröt ljuset, och vi finge då
veta, att det var barndomsminnen, att det var hågkomster från herr
Gumselii tidigare studier på egyptologiens område, hvilka han nu ville
framlägga för kammaren. Detta funno vi så mycket mera rörande,
som dessa minnen i all sin naivetet hade bibehållit sig utan att hafva
N:o 32. 82 Lördagen den 14 April f. m.
Om ändring tagit intryck af senare tiders erfarenhet, eu sak som ju är ganska upp-
“/_§ 14 hygglig, och kammaren lyssnade också med intresse till denna lilla
ningen erilll'ing från oskuldens ljufva dagar. Emellertid fingo vi icke länge
(Forts.) sysselsätta oss med detta visserligen i politiskt afseende icke så syn¬
nerligen betydande, men dock intressanta ämne, hvarvid han visade
att bland andra saker, som han icke förstår, äro äfven egyptiska an-
tiqviteter. Talaren höjde sig nemligen mot slutet till en mera politisk
framställning, som dock i hufvudsak gick derpå ut, att vi alla skulle
dränkas, och han höll dervid färgen så fullständigt, att han icke unnade
oss att blifva dränkta i något annat haf än det “röda“.
Herr Norén: Jag vill först upplysa, att jag inom utskottet har
röstat för och yrkat nedsättning af census till siffran 700 kronor.
Jag ansåg mig icke kunna gå längre ned, då i de större städerna,
Stockholm och Göteborg, existensminimum tillämpas så, att 650 kro¬
nors afdrag åtnjutes. Då jag ansåg, att siffran ej kunde sättas lägre,
kunde jag för min del ej yrka på någon vidare nedsättning. Nu kunde
det tyckas, och så framgick äfven af herr Nydahls anförande, att jag
borde hafva reserverat mig emot konstitutionsutskottets beslut. I ut¬
skottets protokoll finnes ock mitt namn jemte tvenne andra såsom
reservanter i denna fråga. Men jag hade erhållit kammarens tillåtelse
att vara borta från riksdagsgöromålen, och under tiden justerades be¬
tänkandet. När jag sedan återkom, var det redan tryckt, hvarigenom
det var för sent att låta min reservation medfölja detsamma. Här
har talats om af flere, deribland t. ex. herr Nydahl, att det ej hjelper
att sträfva för att söka komma upp i någon bättre ställning Men
jag får säga, att hvad mig beträffar har jag sjelf varit kroppsarbetare,
min första aflöning utgjorde 37 öre i veckan, och dock har jag sträf-
vat sä att jag nu står här. Det är ett bevis på, att man verkligen
kan sträfva att komma upp till strecketj; och många med mig hafva
gjort detsamma, så att ej är det alldeles omöjligt.
Af de förslag, som nu föreligga, synes herr Anderssons vara det
mest tilltalande för dess stora enkelhet, och de flesta halva instämt i
detsamma. Men enkelheten kan gå för långt, och då man vill inrymma
valrätt åt dem, som ej ega välfräjd, då kan jag icke vara med derom.
Jag anser nemligen, att den, som skall vara med om ett så vigtigt
kall som deltagande i riksdagsarbetet, bör vara välfräjdad, och det
har herr Andersson icke i sin motion fäst afseende vid.
Jag har ej något yrkande att göra, utan hemställer till kammaren
att sjelf besluta efter egen smak i denna fråga.
Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Då
jag kommer att med min röst söka bidraga till något af dessa förslags
framgång, hoppas jag likväl att icke blifva beskyld af herr Redelius
för att vara popularitetsjägare, ej heller af herr Nyström för att vara
yrkespolitiker.
Jag har vid alla tillfällen, då frågor af liknande natur med dessa
nu förevarande varit på tal inom Riksdagen, röstat för bifall, när man
icke velat gå för långt. Jag har äfven vid många tillfällen både inom
33
Lördagen den 14 April, f. m.
N:o 32.
och utom kammaren framhållit arbetarnes rättigheter, men jag vill på Om ändring
samma gång nämna, att jag aldrig stuckit under stol med deras skyl- «/ § U
digheter. riksdagsord-
Jag anser, att, då man skall vidtaga en sådan reform som denna, (Förtf)
bör man se till, huru vida folket besitter den intelligens, den upplys¬
ning, för att ej säga den karaktersfasthet, som erfordras för att till¬
erkännas en sådan rättighet som en af de nu ifrågasatta.
Det är verkligen litet egendomligt med denna fråga: fordringarna
från de djupare lagren på streckets sänkning hafva väl aldrig varit
större än nu, men det synes nästan som ju större anspråken blifva,
desto kompaktare blir motståndet från såväl konstitutionsutskottet som
Andra Kammaren.
Vid 1882 års riksdag väckte herr Öberg från Landskrona motion
inom denna kammare om streckets sänkning. Dåvarande konstitutions¬
utskott afslog densamma, men bland utskottsledamöterna från denna
kammare voro nio reservanter anmälde. Vid 1887 års riksdag väcktes
motion i liknande syfte. Då hade konstitutionsutskottet att som skäl
för sitt anslag anföra, att, då Riksdagen nyligen af Kong!. Maj:t begärt
en utredning, en valstatistik, och då denna icke var färdig, både man
ej anledning att bifalla ett sådant förslag. Vid innevarande års riks¬
dag hafva väckts ej mindre än fem olika motioner om streckets sänk¬
ning. Nu hafva vi fått eu fullständig valstatistik, men det oaktadt
anser konstitutionsutskottet, att här ej böra vidtagas några åtgärder
till förändring af det bestående, och emot detta beslut har ingen enda
utskottsledamot reserverat sig. Här hafva visserligen nyss ett par ta¬
lare,, som tillhöra konstitutionsutskottet, nemligen herrar Larsson och
Norén, förklarat, att de till protokollet, som förts inom utskottet, re¬
serverat sig, men det förundrar mig då på det högsta, att, när de
vant för en sänkning af strecket, de försummat att emot betänkandet
göra en reservation i sådan rigtning. I sådant fall hade de ej utsatt
sig för så mycket klander hvarken i den liberala pressen eller inom kam¬
maren. Man får väl ändå erkänna, att det är inkonseqvent att ena
året yrka bifall till en fråga och det andra — utan att förhållandena
blifvit annorlunda — afslag å samma sak.
Vill man nu se till, huru långt utsträckt rösträtten är i andra
länder, skall. man finna, att inom flere af de europeiska staterna har
valcensus blifvit satt betydligt lägre än här i Sverige, och jag skall
be att få nämna några af de stater, der census är lägre eller åtmin¬
stone lika låg.
I England äro de valberättigade, som hafva eget hushåll samt
ega eller hyra ett helt boningshus eller del deraf eller logera i lägen¬
het eller i enskilda rum, hvarför hyran utan möbler utgör minst 180
kronor per år.
I Frankrike har hvarje fransman, som fylt 21 år, är myndig och
välfräjdad samt ej är under konkurs, valrätt inom den kommun, der
han varit bosatt minst ett hälft år.
Inom Tyska riket egen hvarje myndig, välfrejdad man, som fyk
25 år och ej är under konkurs, valrätt inom den valkrets, der han bor.
I Österrike är den valberättigad, som är myndig, välfrejdad, icke
Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 32. 3
N:0 32.
34
Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring står under konkurs, icke under det sista året åtnjutit fattigunderstöd
rf § utan betalt en viss mindre, 10—20 kronors direkt skatt samt fylt 24 år.
^ningen I Schweiz är hvarje man, som fylt 20 år, valberättigad.
(Forts.) I Spanien hvarje spanjor, som fylt 25 år, eger medborgerliga
rättigheter samt årligen erlägger 18 kronor i direkt skatt till staten.
För att ega valrätt i Portugal fordras en årsinkomst af 53t>
kronor.
I Grekland fordras att vara 21 år samt att ega en viss mindre
förmögenhet för att ega valrätt. — Huru det är i Danmark nämnde
herr Rydin nyss för eu stund sedan.
Häraf synes, att i flere af Europas stater är valcensus mycket
lägre än här i Sverige. Nu plägar man ju vanligtvis sätta census i mån
af folkets intelligens, och då tränger sig den frågan ovilkorligen på
oss: besitter svenska folket lika mycken intelligens, sans och klokhet,
som något af de nu uppräknade länders folk? Jag tror, mine herrar,
att om vi vilja vara ärliga, skola vi medgifva, att det icke vore farli¬
gare att lägga eu mera utsträckt rösträtt i svenska folkets hand än
i en spanjors eller en fransmans. Det är min fulla öfvertygelse. Vis¬
serligen har här i vårt land under de senare åren icke gifvits någon
större anledning till att vårt svenska folk skulle vidtaga några demon¬
strationer af hvad man kallar skadlig natur. Men vi minnas för ett
par år tillbaka, då arbetarne inom Sveriges nästan alla landsändar
ville lägga eu liflig opinionsyttring i dagen emot tull på brödet. Det
visade sig då — åtminstone har jag ej varit i tillfälle att höra mot¬
satsen — att denna demonstration, oaktadt dervid mångenstädes flere
tusentals menniskor voro samlade, aflopp på ett så lugnt och sansadt
sätt, att det verkligen hedrar den svenske arbetaren. Vid inneva¬
rande års riksdag har tull blifvit lagd på arbetarens vigtigaste och
oumbärligaste lifsförnödenheter och, ehuru detta setts med mycket
oblida ögon, hafva dock ej visat sig några större eller våldsammare
opinionsyttringar emot Riksdagens fattade beslut. Jag tror derför äfven,
mine herrar, och jag är fullt berättigad att tro det, att om en sådan
rättighet, som nu ifrågasatts — jag vill icke säga deu längst gående —
blefve lagd i den svenske arbetarens hand, skulle eu sådan rättighet
ej på något sätt af honom missbrukas, utan han skulle med samma
lugn och sans, som hittills utmärkt honom, begagna sig deraf.
Hvad nu de olika förslagen beträffar, får jag uppriktigt tillstå,
att jag varit något tveksam om, hvilket jag skulle rösta för. Hvilket
af förslagen man än accepterar, skulle ändå ett par större samhällen
inom landet, nemligen Stockholm och Göteborg, gå miste om de af-
sedda rättigheterna, emedan taxeringsnämnden derstädes plägar i re¬
geln sätta existensminimum högre än bevillningsförordningen stadgar,
och sålunda eu stor del af dessa städers befolkning ej komma i åt¬
njutande af de fördelar, som åsyftas. Emellertid har från första bör¬
jan, då jag läste dessa motioner, herr Ericksons förslag tilltalat mig
mest. Det är knappast troligt, att det vid innevarande års riksdag
skall väcka anklang inom denna kammare och långt mindre inom den
första: men jag har likväl velat med dessa ord uttala min åsigt i frå¬
gan. Alldeles oförändradt kan dock icke hans förslag vinna min röst:
Lördagen den 14 April, f. in.
35
N:o 32.
ty det står på ett ställe: “eller under minst tre år på arrende inne¬
haft", och den anmärkning, herr Rydin gjorde vid detta uttryck, fin¬
ner jag vara alldeles befogad. Motionären säger dermed, att, blotta
en person under tre år innehaft ett arrende, men sedan afgått der¬
ifrån, skall han likväl stå qvar såsom röstberättigad. Derpå kan jag
ej ingå. Jag skall derför framställa yrkande på bifall till herr Erick-
sons motion men med borttagande af orden: “eller under minst tre år
på arrende innehaft".
Herr talman! Jag skal! för tillfället anhålla om proposition på
detta mitt förslag.
Herr Gumselius: Herr talman, mine herrar! Jag skall icke in¬
låta mig på att replikera allt hvad som här emot mig blifvit sagdt,
men skyldig uppmärksamhet emot visse talare, hvilka haft den vänlig¬
heten att uppmärksamma mitt föregående yttrande, torde dock bjuda
mig att säga några ord.
Jag har då till att börja med att göra en ursäkt. Mitt yttrande
berodde till eu viss grad på en missuppfattning, men dock på en miss¬
uppfattning, som är förlåtlig. När jag fick detta betänkande och fann,
att det, för så vidt det utvisade, var enhälligt, hade jag nemligen före¬
stält mig, att det äfven faktiskt var enhälligt. Nu får jag höra, att det
varit mycken strid inom utskottet om denna sak, och att till utskottets
protokoll åtskilliga reservanter anmält sig. Från denna kammare hafva
två bestämdt gifvit sig till känna, en tredje har, ehuru han var mycket
sträng emot mig, lifligt uttalat sig i samma rigtning, och ryktet säger
att dessa icke voro alla, hvilka anmälde reservation inom utskottet. Jag
har hört sägas, att äfven från Första Kammaren reservation anmälts.
Detta ändrar betydligt förhållandet. Men det behöfver jag väl icke säga,
att det var mig alldeles obekant, att icke konstitutionsutskottet varit
enigt i denna fråga. Jag beklagar endast, att påsken kom emellan och
att icke några energiska åtgärder vidtagits från rösträttsvännerna i
utskottet, så att den reservation, de låtit anteckna till protokollet, kom¬
mit ur det fördolda och till Riksdagens kännedom.
Det var dessutom en annan sak, som gaf anledning till hvad jag
yttrade, nemligen, att jag fick se i en stockholmstidning, som väl i en
viss rigtning och med afseende å, jag begagnar fortfarande uttrycket,
det nyegyptiska systemet kan anses officiös, eu uppsats, intagen såsom
“ledare" i går afton, och deruti bland annat stodo att läsa följande
rader: “Att vi betrakta den nyss påbörjade tullreformens fullständiga
och konseqventa genomförande såsom ett nödvändigt vilkor för vårt
lands fortfarande ekonomiska och politiska sjelfständighet, är säkerligen
för alla våra läsare väl bekant. Om man beslöte en utsträckning af
den politiska rösträtten, innan erfarenheten här, liksom exempelvis i
Tyskland, Frankrike och Nordamerika, hunnit att öfvertyga de hos
oss under strecket stående om frihandelsdogmernas ohållbarhet, skulle
man säkerligen äfventyra ett kullstörtande af hela det system, i hvilket
vi som sagdt se vårt folks räddning från ekonomisk undergång. Fruktan
för att eu nu beslutad utsträckning af rösträtten skulle verka för¬
intande i en nationens lifsfråga är sålunda ett af de skal, som för
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 32.
Om | ändring
åt ,4? 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
36 Lördagen den 14 April, f. m.
närvarande göra oss obenägna för att medverka till reformens genom¬
förande." Derefter komma åtskilliga andra skäl, som jag bär icke
beköfver uppläsa, då det anförda kan vara nog.
När man nu finner, att konstitutionsutskottets betänkande ser ut
så, som vi alla sett, samt att denna ballong sändes upp aftonen före
afgörandet, kan man verkligen hafva anledning antaga, att frågorna
om politisk rösträtt och om det nya systemet stå i sammanhang.
Man behöfver härför icke vara så synnerligen skarpsinnig, och jag är
öfvertygad om, att flere än en af de talare, som förklarat sig icke
förstå detta sammanhang, med någon ansträngning nog skulle kunna
fatta det, ty det är mer än en af dessa herrar, som icke pläga beskyllas
för bristande skarpsinnighet.
Bland dem, som vidare hafva yttrat sig i frågan utom de med¬
lemmar i utskottet, jag redan antydt, skall jag tillåta mig att sist
men icke minst vända mig emot utskottets vice ordförande. Må han
tillåta mig, att jag sätter honom på en sådan der särskild plats.
Dessförinnan vill jag dock med några ord bemöta en högt vär¬
derad talare på kalmarbänken. Han förklarade, att han visst icke
var så reaktionär, att hans åsigter ginge tillbaka till den gamla egyp¬
tiska tiden, och att han icke ville misstänkas för, att de skulle kunna
jemföras med Isis-presternas. I sammanhang härmed medgaf han, att
penningen icke bör vara det bestämmande för politiska qvalifikationer.
Men å andra sidan vilie han icke vara med om att flytta den politi¬
ska tyngdpunkten genom en ändring al rösträtten i nu föreslagna rigt-
ning och ansåg det derför vara bättre att stanna vid det bestående.
Jag tror icke, det han bör hålla strängt på, att det är någon stor
skilnad emellan hans politiska åsigter och de egyptiska presternas.
En annan ärad talare, som enskildt haft vänligheten säga mig,
att han väl kände till de der förhållandena, särskildt hvad judafolket
beträffar, förebrådde mig, att jag hade glömt de egyptiska köttgrytorna.
Jag kan medgifva detta. Jag borde kanske hafva talat något, om dem,
borde hafva erinrat, att det fins somliga, som nu sitta vid de egypti¬
ska köttgrytorna. Han sade, att då Israels folk kommit ur Egypten,
somliga knotade öfver att de lemnat ett land, som i åtskilliga fall
varit ganska godt, men han mins nog, att det snart stäldes till rätta
med den saken. Han omtalade vidare, att de buro sig illa åt och
dansade kring den gyllene kalfven. Jag undrar, hvar de hade lärt
sig det, om icke i Egypti land, under det forna egyptiska systemet?
För öfrigt vill jag fråga honom, om man icke äfven i vårt land i vissa
fall dansar omkring den gyllene kalfven? Hvad är hela vårt nuvarande
representationsskick annat än ett förhärligande af den gyllene kalfven?
Och lägger jag till, hvad det nya systemet dermed sätter i samband,
så är det en ytterligare uppförgyllning af den gamla egyptiska afguden.
Han rigtade en förebråelse mot mig, som tillhör det gamla systemet,
och frågade: “Hvarthän har ni bragt denna fråga? Ni har lyckats
utvidga den politiska rösträtten med 7/100 procent.“ Han fann detta
vara ett mycket dåligt resultat, och jag skulle hafva instämt med
honom, om icke han olyckligtvis kommit till ett slut, som icke innebar
något yrkande om något fortgående i den rigtningen. Jag ber dock
m
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. in.
få erinra om, att under det gamla systemet man åtminstone enats
derom, att med båda kamrarnes medgifvande Riksdagen till Kongl.
Maj:t aflat en skrifvelse med begäran om en statistisk utredning,
hvarpå kunde byggas en reform af rösträtten, och sedan utredningen
omsider blef färdig, hafva det förra systemets ledande män — äfven
sådane i den mest framskjutna ställning —• uttalat den mening, att
inom kort borde ofvanefter — från regeringen — komma en fram¬
ställning i denna rigtning, stödd på denna utredning. Emellertid tror
jag, att huru än denna utredning skulle slagit ut, skulle icke många
af det nya systemets ledande män funnit sig deraf tillfredsstälde.
Samme talare tycktes ock vända sig alldeles direkt mot mig såsom
representant, företrädesvis för staden Örebro, och frågade mig, om
jag ej visste, hvilken bild af eu svensk man och frihetsvän stod på
torget i denna stad. Jag känner honom väl, men jag erkänner icke,
att slagorden Sverige åt svenskarne eller Egypten åt egypterna äro
liktydiga med Sverige åt svenska folket och Egypten åt egyptiska
folket. Meningen med uttrycket Sverige åt svenskarne är enligt nya
systemet blott liktydigt med Sverige åt ett fåtal, d. v. s. ett privilegi-
eradt fåtal svenskar.
Han frågade, om vi hafva några privilegier qvar. Ja, visst hafva
vi det. Just på grund af dessa privilegier, förmögen hetsprivilegier, är
det, som vi sitta här allesamman. Vi hafva visserligen icke de gamla
klasserna qvar i samma former som förr, men det fins dock en penninge-
indelning och denna så skarpt begränsad som någon annan.
Jag kommer nu till konstitutionsutskottets ärade vice ordförande,
herr Rydin. Han erinrade om, att många af de motioner, som här
väckts, icke hålla streck, som han uttryckte sig. Nej, det kan man
ju icke begära, att vi, som blifvit valde att sitta, här såsom lagstiftare,
derför skola sjelfva på fri hand kunna skrifva grundlagar. Men derför
hafva vi ett konstitutionsutskott, der man förutsätter den kunskap
och den välvilja mot frågor, som äro af vigt för vårt land, att då
förslag till deras lösning inkomma från åtskilliga håll på en gång,
utskottet skall söka jemka, rätta och sätta form på dem. Om det
icke skulle hafva annat att göra än att säga, att det eller det för¬
slaget innebär en formel Oläglighet, och derför icke kan antagas, så
vore ju detta att sänka konstitutionsutskottet till ett simpelt expeditions¬
utskott, och det kan väl icke vara meningen; åtminstone sätter jag
det mycket högre.
Han yttrade något om valcensus i andra länder, men hans stati¬
stik var icke fullt uttömmande, och en annan talare har sedan gjort
några tillägg. Ännu flera sådana skulle nog kunna göras, men då
jag betraktar denna sak såsom bekant för herrarne, vill jag icke längre
uppehålla mig dervid.
Han anklagade mig vidare för att jag icke gjorde något yrkande
förra gången. Jag trodde då, att konstitutionsutskottet stod enigt,
och att detta var något, som betecknade ställningen inom hela partiet.
Nu har emellertid så väl inom utskottet som af andra partiets med¬
lemmar här uttalats afvikande meningar, och under sådana förhållanden
skall jag bedja att nu få framställa ett yrkande.
Om ändring
af § U
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 32.
:>8
Lördagen den 14 April, f. in.
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Bland de olika förslag, som framlagts, synes mig lierr Anderssons
i Högkil vara det bästa, men jag har hört en invändning från formel
synpunkt framställas äfven mot detta af konstitutionsutskottets ärade
vice ordförande. Med anledning deraf, och då jag önskar en lösning
af frågan i den rigtning, som herr Anderssons motion anvisar, såsom
varande efter min uppfattning en lämplig medelväg, så anhåller jag att
få härmed yrka återremiss. Och jag gör det så mycket hellre, som jag
anser, att man icke bör, i frågor om ändringar af grundlagar, antaga
några förslag, så att säga, på rak arm inom den ena eller andra kamma¬
ren. Man bör, äfven om den lydelse som föreligger synes aldrig så enkel
och naturlig, låta den granskas och nagelfaras inom konstitutions¬
utskottet, oafsedt hvilka åsigter der kunna vara öfvervägande.
Utgående från en sådan synpunkt, anhåller jag, herr talman, att
få yrka återremiss.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag skall till en början
bedja att få uttala mitt beklagande öfver, att man i denna fråga
sväfvat ut på områden, som icke tillhöra densamma. Jag anser för
min del frågan vara af så stor vigt och betydelse, att man gerna
kunde begränsa diskussionen inom de gränser, som verkligen hafva
sammanhang med frågan. Jag har också blifvit något tveksam, om
jag skulle yttra mig i frågan efter det anförande kyrkoherden Rede-
lius haft, då han stämplat sina politiska motståndare i denna fråga
som popularitetsjägare; jag skall dock för min del taga denna tillvitelse
ganska lugnt, men jag vill hemställa till honom sjelf, om det icke
finnes mer än ett sätt att göra sig populär i denna fråga. Det är
väl icke sagdt, att de uppträda lör att göra sig populära, som tala
till försvar för en utsträckning af rösträtten, derför att det gäller de
små i samhället, som man vill tillgodose. Man kan väl antaga att
äfven de, som yrka bifall till utskottets förslag, vilja göra sig popu¬
lära hos dem, som äro vänner af det för närvarande rådande kon¬
servativa systemet, der herr Redelius för sitt uppträdande visst icke
saknar beundrare. Jag vet nu icke, om det står i presterskapets privi¬
legier, att presterna hafva särskild rätt att göra sig populära, men
jag tror det icke. Allraminst torde herr Redelius hafva rätt att kalla
dem, som uppträda för en motsatt mening, för “‘popularitetsjägare
Och framför allt borde man få slippa höra dylika yttranden från eu
sådan man som han, hvilken i främsta rummet borde förkunna “frid
och försoning “, Mig synes det naturligt, att man bör hålla sig till
sak och icke till person, då man talar i en fråga af så stor vigt som
denna. Man må icke tro, att man med stora ord skall kunna qväsa
reformens vänner. Det går icke. Nej, de skola tala tills reformen
blir genomförd, och jag hade förestält mig att vi med aktning för
hvarandras öfvertygelse i all vänlighet skulle kunna tala härom, utan
personliga uttryck, som sannerligen icke äro lämpliga i representa¬
tionen.
Under hela den tid jag varit riksdagsman, har jag alltid stått på
deras sida, som yrkat nedsättning af strecket. Jag har gjort detta,
derför att jag ansett, att den, som betalar bevillning till staten, eger
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m. -!9
rätt att fordra att få deltaga i valet af de personer, som skola be¬
skatta honom. Förrän man kommit till ett sådant slut, skola alla
försök vara förgäfves, som gå ut på att stäfja ropet på att strecket
måtte sänkas. Vilja lierrarne höja existensminimum, så att de slippa
betala skatt, som hafva mindre än 800 kronors inkomst — ja, då
kan det uppenbarligen finnas skäl för att yrka på bibehållandet af
strecket. Men ehuru detta många gånger varit ifrågasatt, vilja refor¬
mens motståndare icke heller göra tillmötesgående i detta fall. Man
vill således icke heller låta dem blifva fria från skatt, hvilka ega en
inkomst af mindre än 800 kronor, oaktadt dessa icke ega rätt att
deltaga i riksdagsmannaval; derför har man icke heller rätt att fordra,
att ropet om streckets sänkande skall tystna.
Jag trodde under diskussionens gång, att jag skulle kunna blifvit
lugnad genom några utskottsledamöters uppträdande, hvilka upplyst
oss om, att de inom utskottet hyst en annan mening än majoriteten.
Jag får tillstå, att detta gjorde för tillfället ett särdeles godt intryck
på mig, emedan jag förut i likhet med många andra haft den föreställ¬
ningen, att dessa ledamöter varit för obetingadt afslag på de fram¬
ställningar som blifvit gjorda. Kammaren skulle dock säkerligen hafva
vant mycket mera tillfredsstäld, om dessa utskottsledamöter, som nu
tillkännagifvit sin afvikande mening mot utskottet, framstäf något be¬
stämdt yrkande, ty då hade man haft ännu större skäl till förtroende för
deras åsigter, och man skulle kan hända kunnat vara med om deras
förslag, om det gått i den rigtning vi önska. Men nu sväfvar man
verkligen i okunnighet om, hvad dessa ledamöter egentligen mena.
De hafva icke framstäf något som helst yrkande, som kan upplysa
kammaren derom. De hafva öfverlemnat frågans öde åt kammaren,
utan att ens gifva någon antydning, hvaromkring kammaren skall kunna
sluta sig, för så vidt man ej vill antaga utskottets förslag; och man sväf¬
var således i fullkomlig okunnighet om huru de komma att rösta, så
vida man ej får antaga att de rösta med utskottet. Men om så är,
både det varit rättast att öppet låta kammaren veta detta.
Herr professor Kydin uttalade den meningen, att man antingen
måste helt och hållet stryka alla streck, eller också förblifva på den
punkt der man är, emedan det icke finnes någon rättsgrund för något
annat, och att det icke är möjligt att komma öfverens om något annat
förslag. Ja, så tala de, som icke vilja gifva med sig och icke vilja
göra något. Jag kan icke få någon annan uppfattning af herr pro¬
fessor Rydins yttrande i denna fråga, än att han icke vill någon för¬
ändring. Och det är många, som med samma de obotfärdigas förhinder
uttala sig på samma sätt, för att få något skäl emot reformen, som
icke för mycket stöter rätts- och billighetskänslan. För min del vill
jag icke utsträcka den politiska rösträtten så långt, att alla gränser
skulle öfvergifvas, emedan jag anser ett sådant steg vara allt för stort.
Jag går så långt till och med, att jag icke tror, att detta under den
närvarande tiden skulle vara rätt lyckligt. Men att man tager var¬
samma steg, det tror jag icke gör den ringaste skada. Det är tvärt¬
om något som man både har rättighet att fordra och skyldighet att
rösta för. Om herr professor Kydin. hade sett efter, hvad Andra
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 32.
-10
Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring
af § :14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Kammaren förut kommit öfverens om, så skulle konstitutionsutskottet
kan kända kunnat finna ett förslag, om hvilket Andra Kammaren för¬
ut flere gånger varit ense, och som jag trodde, att Andra Kammarens
ledamöter i utskottet icke skulle hafva öfvergifvit. Då åtminstone en
del af Andra Kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet vid flere
föregående riksdagar reserverat sig mot utskottets afstyrkande betän¬
kande och gjort ett bestämt yrkande, hvilket af Andra Kammaren
bifallits, är det svårt att fatta, att herr professorn icke skulle kunnat
finna något annat förslag än sådana, som torde rubriceras till de orim¬
liga, omkring hvilket utskottet kunnat enas. Efter min uppfattning
borde det således, åtminstone för Andra Kammarens ledamöter i kon¬
stitutionsutskottet, icke hafva förefunnits den ringaste svårighet att
sluta sig tillsammans om ett förslag, som kunnat vinna denna kam¬
mares bifall.
Nu föreligga här åtskilliga förslag, som man kan välja på i stället.
För min del skall jag ställa mig — åtminstone försöka att så vidt
möjligt ställa mig — på samma ståndpunkt, som Andra Kammaren
alltid intagit, då beslut fattats i denna fråga. Jag skulle mycket be¬
klaga, om åsigterna inom denna kammare förändrat sig på så kort
tid som endast sedan den föregående riksdagen, hvilket i så fall torde
hafva sin följd af de sista valen. Då jag nu betraktar de förslag
som föreligga och frågar, hvilket af dessa rönt största sympati vid de
uttalanden som gjorts i dag, så finner jag, att det är herr Anders¬
sons i Högkil. Och detta förslag kan verkligen vara mycket tilltalande,
då det utgår från den grundsats jag försvarar, att nemligen de, som
betala skatt till staten, också böra ega rösträtt, eller att de, som
hafva rösträtt vid kommunalstämma, äfven böra ega politisk rösträtt.
Men förslaget har dock en icke obetydlig fara med sig, ty om det
blir antaget till grundlag, så kan genom gemensam votering den poli¬
tiska rösträtten både höjas och sänkas af Riksdagen på ett lättvindigt
sätt. Man kan nemligen med ett beslut i ena eller andra kammaren
åstadkomma en gemensam votering, som kan bestämma, hvar man
skall sätta existensminimum, hvarigenom man kan t. ex. flytta upp
detta till 1,000 kronor eller högre; och då blir följden den, att man
från politisk rösträtt utesluter en stor del af dem, som redan nu ega
sådan rätt med nuvarande grund för bevillningen. På lika sätt skall man
kunna bereda streckets nära nog fullständiga borttagande och således
så godt som fullständigt bereda rum för den allmänna rösträttens in¬
förande. Det går således efter min uppfattning icke an att antaga
det förslag, som herr Andersson fram stält, hvilket ställer rösträtten
till riksdagsmannaval på så lösa grunder. Man måste alltså i stället
för de siffror, som finnas i 14 § af vår nuvarande grundlag, uppställa
andra, hvilka tydligt gifva vid handen, huru stor inkomst en person
bör ega för att vara röstberättigad, så att man icke i en gemensam
omröstning i kammaren kan stryka bort en stor del personers valrätt
eller föröka deras antal, allt efter som partierna gruppera sig inom
Riksdagen.
Herr Ericksons förslag synes mig också vara otydligt i afseende
på de bestämmelser han föreslår om, huru lång tid en arrendator
Lördagen den 14 April, f. m.
41
N:0 32.
skall hafva arrenderat en fastighet. Jag tror, att vi i det hänseendet Om ändring
mycket väl kunna bibehålla den ordalydelse, som nu finnes i grund- af § u
lagen, emedan hans förslag innebär eu tvetydighet. Det finnes tve- ordningen.
tydigheter nog, som behöfva jemkas och rättas i alla fall, och vi böra ("Forts.) '
icke vidtaga några förändringar af den beskaffenhet, att vi få ännu
ilere sådana.
Vid sistförfiutna riksdagsmannaval har jag för min del funnit,
att särskildt eu klass af medborgare, som man alltid i grundlagen an¬
sett vara röstberättigade, genom högsta domstolens utslag blifvit ute¬
slutna. Det är sådana, som erlägga bevillning för ett taxeringsvärde
af 1,000 kronor för annan fastighet än jordbruksfastighet. Nästan
öfverallt hafva dessa personer, ända till under de sista åren, varit
uppförda på röstlängderna och ansetts berättigade att rösta. Det är
emellertid icke ett fåtal inom vårt land, som genom högsta domstolens
utslag blifvit beröfvade rösträtten. Jag vill naturligtvis icke ingå i
bedömande af, huru vida högsta domstolen der vid lag dömt rätt eller
ej. Det måste naturligtvis vara rätt, enär det är denna dömande
myndighet, som skall tolka grundlagen. Men ett faktum är, att grund¬
lagen varit tolkad på annat sätt af flertalet inom landet; och det är
icke att undra på, att de personer, som förut egt rösträtt, känna sig
i hög grad missbelåtna med att hafva beröfvats densamma. Ropet
på reform skall genom denna tolkning af grundlagen visst icke för¬
minskas, utan tvärtom. Jag hade åtminstone väntat, att konstitutions¬
utskottet i denna del skulle kunnat föreslå någon ändring i eller något
förtydligande af grundlagen, i syfte att lemna dessa personer rösträtt.
Man kan naturligen icke nu på rak arm uppgöra ett sådant förslag,
men för den händelse kammaren skulle återremittera frågan till ut¬
skottet, lärer ett förslag i detta syfte kunna åstadkommas. Jag skall der¬
för icke sätta mig emot en återremiss. Men jag påminner dock der¬
om, att det beslut, som fattas i kammaren i dag, naturligtvis icke kan
blifva annat än en opinionsyttring, eftersom Första Kammaren afgjort
frågan och med 84 röster mot 29 afslagit de gjorda framställnin¬
garna. Det är dock icke någon så särdeles liten siffra, dessa 29 i
Första Kammaren, som varit för den föreslagna förändringen. Den
siffran är, om jag icke missminner mig, mycket större än den varit
de föregående åren. Derför kan man vara berättigad till den förhopp¬
ningen, att Första Kammaren snart skall närma sig deras åsigt, som
velat vidtaga någon förändring.
Då jag för min del icke hyser den ringaste farhåga för att ut¬
sträcka den politiska rösträtten något, skall jag taga mig friheten i
alla fall väcka ett förslag, som står i närmaste öfverensstämmelse med
det beslut Andra Kammaren fattat vid föregående tillfällen, då denna
fråga varit före; kammaren må sedan återremittera frågan eller icke.
Jag skulle naturligtvis, efter den åsigt jag har, helst vilja inlägga i
mitt förslag något förtydligande, så att äfven annan fastighet än jord¬
bruksfastighet medförde rösträtt, men jag skall icke gorå det, då det
nu endast är fråga om en opinionsyttring. Det förslag, jag dock vill
framställa, afser att bibehålla ordalydelsen i 14 § riksdagsordningen, så¬
dan den nu är, och endast ändra siffrorna. §:n skulle då få följande lydelse:
N:o 32.
42
Lördagen den 14 April, f'. m.
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
“Valrätt tillkommer inom den kommun, der lian är bosatt, eu
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafva' fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst fem hundra riks¬
daler, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastig¬
het till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen riksdaler, eller ock
erlägger till staten bevillning för eu till minst fem hundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst. “ Detta förslag blir enligt min uppfattning
tydligare än herr Ericksons. Det är också den skilnaden, att mitt
förslag hvilar på de grunder kammaren förut godkänt. Man säger
nu visserligen, att Stockholms stad och Göteborgs stad icke skulle få
någon fördel af detta förslag. Ja, det må så vara. Men alla andra
valkretsar i riket skulle få gagn deraf. Och om Stockholm och Göte¬
borg vilja hafva saken ordnad såsom de öfriga delarne af riket, så är
det klart, att äfven de kunna erhålla samma fördelar som det öfriga
landet genom mitt förslag. För min del skall jag anhålla om bifall
till detta förslag; men jag skall icke motsätta mig en återremiss, om
kammaren hellre vill en sådan.
Häruti förenade sig herrar Hansson i Solberga, Söderblom, E. W.
Carlson, Petersson i Brystorp, Björkman, Truedsson, Nilson från Ystad,
Andersson i Nöbbelöf, Bengtsson i Gullåkra, Nilsson i Skärhus, Ollas
And. Ericsson, Jansson i Krakerud, Andersson i Hasselbol, Göransson,
Bromée, Johnson i T horsberg och Hanson i Berga.
Herr Widström: Under den nu förda diskussionen har man
erinrat derom, att Andra Kammaren vid föregående tillfällen uttryckt
sin sympati för en nedsättning i det s. k. politiska strecket, och man
har uttalat sin förundran öfver att konstitutionsutskottet nu framstält
förslag i motsatt syfte. Jag vill då erinra om, hvad som redan för
kammarens ledamöter torde vara bekant, och det är, att vid föregå¬
ende tillfällen Första Kammaren dock alltid afslagit de framställningar,
som i detta afseende blifvit gjorda. Dessa hafva ingen gång vunnit
Riksdagens bifall och icke mer är en gång tillvunnit sig konstitutions¬
utskottets. Då frågan senast var före — jag räknar nu icke 1887
års sommarriksdag — beslöt Riksdagen eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om statistisk utredning för att man derigenom skulle
kunna få se, huru förhållandena vid en sådan nedsättning skulle slå
sig ut i verkligheten. Denna utredning har nu verkstälts och finnes
tillgänglig, och jag vill fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att detta
är en omständighet af största vigt, hvilken tillkommit sedan kammaren
vid föregående tillfällen haft frågan före. Man har nemligen då endast
kunnat i allmänhet tala om nedsättning af de politiska kompetens-
vilkoren, men man har icke vetat, huru förhållandena i följd deraf
i verkligheten skulle gestalta sig. Men nu, sedan man genom statisti¬
ska byråns utredning kommit på det klara härmed, har frågan inträdt
i ett helt annat skede; man kan nu närmare bedöma verkan af en
sådan omflyttning, som bär föreslagits.
Det är ofta förhållandet, när det blott är fråga om att besluta
Lördagen den 14 April. f. m.
43
N:o 32
en Riksdagens skrifvelse, att man då icke så noga tar saken i öfver¬
vägande, utan tänker att man kan få vidare pröfva den, när den kommer
in till slutligt afgörande. Så synes ock varit förhållandet, när man
beslöt en skrifvelse med anhållan om åstadkommande af denna stati¬
stiska utredning. I detta beslut ligger icke någon förklaring, att Riks¬
dagen skulle komma att ingå på en eller annan ändring, som möjligen
skulle komma att föreslås. Och det är just denna utredning, som legat
till grund för konstitutionsutskottets bedömande af nu föreliggande
motioner.
Ett annat förhållande, som man också — såsom redan blifvit
påpekadt — bör fästa afseende vid, när man uttalar sig öfver konstitu¬
tionsutskottets betänkande, är det, att mellan de olika motioner, som
nu blifvit framstälda, så väsentliga skilj ak tlighe ter förefinnas, att för¬
slagen icke låta sig med hvarandra förenas. Personer, som här hafva
uppträdt och talat för den ena motionen, säga sig icke kunna gå in
på hvad som står i den andra. Här har t. ex. herr Andersson i Hög¬
kil i sin motion yrkat, att valrätt vid riksdagsmannaval skulle tillkomma
en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man;
och han har försäkrat, att man derigenom endast skulle gifva rösträtt
åt en stor del ytterst både aktningsvärde och i allmänna ärenden er-
farne män. Men sedan uppträdde en annan talare, herr Nilson i
Lidköping, och ville flytta ned strecket endast till 600 kronor, och
han sade, att man då skulle hafva fått med den bättre delen af dem,
som nu stå nedanför strecket. Han anser sig alltså icke kunna gå
ned så lågt som till 500 kronor, när det gäller att blott bibehålla den
bättre delen.
Vidare har herr vice talmannen fäst uppmärksamheten derpå,
att genom antagande af det förslag, som herr Andersson i Högkil fram-
stält och som afser likställighet i politisk och i kommunal rösträtt, man
i sjelfva verket förskaffar sig eu mycket flyttbar gräns, hvilken helt
och hållet falefve beroende på kommunalförfattningarnas bestämmelser,
och att det således vore af vigt att i grundlagen bestämdt utsätta denna
gräns. Om man erkänner rigtigheten af detta vice talmannens yttrande,
hvilket jag anser välbetänkt, så är man alltså ifrån möjligheten att
antaga ett sådant förslag som det af herr Andersson framstälda. Går
man så igenom det ena förslaget efter det andra, finner man, såsom
redan af konstitutionsutskottets vice ordförande anförts, att de icke i
någon väsentlig grad låta förena sig med hvarandra.
Dertill komma nu vidare de påståenden, som af åtskilliga talare
under diskussionen blifvit framstälda, hvilka afse, att man icke bör
anse någon begränsning i afseende på förmögenhetsvilkor rimlig eller
antaglig, utan bör borttaga alla dylika census bestämmelser. Då man
hör sådana yttranden, finner man lätt, att, äfven om man nu något
sänker dessa censusvilkor, man icke bereder dem, som stå nedanför
denna gräns, någon tillfredsställelse eller gör dem belåtna, förr än man
kommer ända ned till den sista och yttersta gränsen. När det inbör¬
des förhållandet mellan de olika motionerna är sådant, lär väl kon¬
stitutionsutskottet hafva handlat välbetänkt, då det — icke, såsom
här sagts, framstäf något reaktionärt förslag, utan endast föreslagit
Om ändring
of § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 32.
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
Forts.)
44 Lördagen den 14 April, f. ra.
att behålla hvad vi hafva, tills vi till äfventyra kunna finna något
bättre.
Att man skulle vinna något i det ena eller andra syftet genom
återremiss till utskottet, betviffar jag, så mycket mera som konstitu¬
tionsutskottets betänkande redan är bifallet i Första Kammaren. Men
äfven såsom opinionsyttring betraktad hemställer jag, huru vida en sådan
återremiss skulle hafva det allra ringaste värde, då man ju icke är
på det klara med något slags antagligt förslag. Af de talare, som
yrkat sådan återremiss, har den ene, en talare på örebrobänken, icke
framstäf något yrkande, utan endast uttalat sig i allmänna ordalag;
och den andre, herr vice talmannen, har visserligen framlagt ett för¬
slag, men detta är emellertid ungefärligen detsamma, som det herr
Erickson i Bjersby ursprungligen framlagt — hvilket han dock nu
för sin del frångått — och lider alltså af ungefär samma brister, som
i herr Ericksons förut blifvit anmärkta. Och det är dessutom alls
icke gifvet, att en opinionsyttring i detta syfte skulle vara af någon
betydelse för kammaren, när frågan härnäst kommer före, hvilket
under nuvarande förhållanden icke kan ske förr än vid eu kommande
riksdag. Detta i afseende på möjligheten att välja mellan de olika
förslagen och i afseende på frågan om återremiss.
Hvad vidare beträffar herr vice talmannens förslag att nedsätta
grundlagens inkomstcensus af 800 kronor till 500 kronor, så vill jag
erinra, att, sedan denna census bestämdes, existensminimum eller
det skattefria inkomstbeloppet betydligt höjts och alltså denna 800
kronors census i sjelfva verket i samma mån faktiskt blifvit sänkt,
Och när nu detta skattefria existensminimum enligt regeln går upp till
450 kronor och i vissa fall kan gå ända upp till 650 kronor, så synes
mig ett förslag sådant som detta, der man vill sänka inkomstcensus
till 500 kronor, hvarken vara välbetänkt eller praktiskt, då det i
sjelfva verket skulle innebära, att man i många fall icke behöfde be¬
tala någon skatt alls.
Af några talare har blifvit anfördt såsom skäl för deras yrkande
om borttagande af dessa begränsningar i afseende på census, att det
borde vara menniskovärdet, som skulle bestämma rättigheten att rösta
vid val till Andra Kammaren. Jag får då fästa uppmärksamheten på,
att den saken icke direkt har med denna fråga att göra. Den nu¬
varande begränsningen af viss inkomstcensus är alldeles icke bestämd
för att förringa eller ifrågasätta de personers menniskovärde, hvilka
icke hafva denna inkomst, utan den är endast, såsom redan blifvit er-
inradt, bestämd för att man skall hafva någon garanti, att de personer,
som skola välja, hafva en sjelfständig och i någon mån oberoende
ställning i samhället, så att de kunna antagas hafva någon sjelfstän¬
dig uppfattning af allmänna ärenden. En talare på malmöbänken har
ock redan fäst uppmärksamheten derpå, att det är en oeftergiflig for¬
dran, att valmännen skola hafva sjelfständighet och intelligens. Det nekas
ju icke, att dessa, som stå under strecket, kunna vara i besittning af
dessa egenskaper i afseende på det yrke och det verksamhetsområde, på
hvilket de arbeta, men detta verksamhetsområde är i regeln så inskränkt,
att hvarken tid eller andra förhållanden medgifva dem att sträcka sin
45
N:o 32.
Lördagen den 14 April. f. in.
omtanke och omsorg till vidsträcktare områden. Och det är blott
undantagsvis vid särskilda frågor, som intressera dessa folkklasser, som
man kan få dem samlade och väcka deras intresse för den ena eller
den andra uppfattningen. Och må hända är det då icke på grund af
eget sjelfständigt omdöme, de yttra sin tanke, utan på grund af att
de bearbetats från det ena eller det andra hållet. Att så ofta är
förhållandet torde vara alldeles tillräckligt kändt, så att det icke krafvel’
några vidare bevis.
Man har äfven sagt, att den omständigheten, att .Riksdagen an¬
tagit ett nytt tullsystem och beslutat förhöjning af bränvinsskatten,
hvilka båda åtgärder man anser i väsentlig mån drabba dessa mera
obemedlade, som stå under strecket, skulle vara ett skäl, hvarför
man nu borde bereda dessa klasser tillfälle att taga del i statens
angelägenheter. Hvarken tullarnes införande eller bränvinsskattens
förhöjning har emellertid af dem, som derom beslutit, antagits i afsigt
att dermed de arbetande klasserna skulle särskildt betungas. Hvad
bränvinsskatten angår, så har det tvärt om varit deras mening, som
deltagit i beslutet derom, att den skulle minska tillfället för fle nyss
nämnda klasserna att begagna bränvin. Det står i deras fria skön
att låta bli det, och de hafva derför alls icke någon grund att säga
att de hafva större rättighet att deltaga i lagstiftningen, derför att
bränvinsskatten förhöjts. Med lika mycket skäl skulle man då kunna
säga, att denna rättighet skulle utsträckas i samma mån en person
super och är en drinkare, ty i samma mån får han betala den för¬
höjda skatten. Detta var dock säkerligen ej deras mening, som ut¬
talat en sådan åsigt. Hvad jag nu sagt gäller äfven beträffande talet
om att tullarne skulle hafva fördyrat folkets förnödenheter, och att
dess ställning derför borde genom en utvidgad rösträtt förbättras. Om
.ett nytt tullsystem tjenar till att skaffa den inhemske arbetaren syssel¬
sättning och befriar honom från den utländska konkurrensen, får han
ju större inkomster, hvilka sätta honom i stånd att bära den lilla
utgift, som han till äfventyra genom tullen får vidkännas, och äfven
göra det för honom möjligt att komma upp till det efterlängtade
strecket. För öfrigt tror jag icke att rätten till deltagande i riksdags¬
mannaval i och för sig kan förbättra arbetsklassens ställning. Arbe-
tarnes — om man nu med detta ord förstår dem som äro under
strecket — ställning beror på den bergning och den ekonomiska sjelf¬
ständighet, de veta förskaffa sig, och med sparsamhet och flit är det
icke svårt för en arbetare att komma upp till den siffra, som för
närvarande utgör gränsen för rösträtten. Här i Stockholm är, såsom
redan blifvit upplyst, det bevillningsfria afdraget 650 kronor. De,
som ega en inkomst till detta belopp, äro således fria från skatt, och
de, som hafva 700 kronor årligen, få betala skatt för endast femtio
kronor; och jag frågar om de behöfva annat än jemnt arbete för att
uppnå den stadgade inkomstsiffran af 800 kronor. Jag är öfvertygad
om att i detta afseende intet i lagstiftningsväg är af nöden för att
åstadkomma denna förändring, och jag tror icke på hvad som yttra¬
des åt min vän här på stockholmsbänken, hvilken först straffade
någon, som talat utanför ämnet, men sedan enligt min mening sjelf
Om ändring
af § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 32.
Om ändring
i § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
46 Lördagen den 14 April, f. m.
gjorde sig skyldig till samma fel, då han sade att folkväldet måste
komma. Det tror jag ingalunda vara nödigt, men arbetar man derpå,
så är det naturligtvis fara värdt att det går hos oss på samma sätt
som i England och Frankrike, särskildt England, der man är på god
väg att få ett folkvälde. Mycket beror enligt min tanke härvid på
den försigtighet, med hvilken man förfar då det gäller att rubba en
gång fastslagna principer, och framför allt får man naturligtvis akta
sig för att med ens öppna portarne för ett sådant folkvälde. Om
strecket sänktes till 700 kronor, så skulle man inom kort säga: “hvad
är detta för en måttstock på menniskovärdet? Personer med 600
kronors inkomst hafva lika mycket menniskovärde; de med blott 500
likaså", och så komme man snart till detta och ännu lägre. Nej,
försigtighet är af nöden, men derför behöfver man naturligtvis icke
förklara att ändring här vid lag aldrig skall ske. Det är icke sagdt.
Utskottet har visat att alla öfriga föreslagna siffror utom 700
skulle blifva utan betydelse eller, om de komme att verka, utöfva olika
inflytande i de stora städerna i motsats till de mindre städerna och
landsbygden. Det kan dock väl icke vara rätt, att eu sådan siffra
till följd af skattebestämmelser skall få olika inverkan på olika om¬
råden. Eu talare föreslog den förändring i herr Ericksons motion,
att det i stället för “under minst tre år på arrende innehaft" skulle
heta “för minst tre år arrenderar". Men det är att märka, att den
af talaren påpekade olägenheten skulle komma att qvarstå äfven efter
den af honom förordade ändringen. Ty säger man: “på arrende inne¬
haft", behöfver arrendet icke nu fortfara; säger man åter: “arrende¬
rar", så följer icke deraf att arrendet kommer att räcka någon be¬
stämd tid, emedan arrendatorn väl kan i år innehafva arrendet, men
redan nästa komma att lemna det. Emellertid är stadgandet angående
tiden för arrende såsom vilkor för valrätt väl värdt att beaktas, och
frågan derom har också inom utskottet mycket lifligt afhandlats, men
man fäste sig då vid vissa förhållanden, som redan förut i dag på¬
pekats, och dessutom utgöra dessa arrendatorer en så jemförelsevis
obetydlig del af valmanscorpsen, att man äfven derför fann det mindre
nödigt att för deras skull nu vidtaga någon ändring. Denna de! åt
motionen erkändes emellertid hafva mycket skäl för sig.
I sak har jag nu intet vidare att tillägga, men innan jag slutar
skall jag nämna, att jag helt och hållet instämmer med herr vice tal¬
mannen i hans klander af de utflykter under diskussionen, Indika man
tyvärr inom denna kammare icke sällan får bevittna, men som icke
hafva det ringaste samband med de frågor som debatteras. Dock skulle
jag önskat att, då han vänder sig mot någon särskild, han både gjort
det mot den talare, som genom sin antiqvariska skildring just gifvit
anledning till de repliker, som blefvo föremål för herr vice talmannens
klander, ty det var nämnde talare som började striden. Och i fråga
om arbetsklassens förmåga att taga del i allmänna angelägenheter
vill jag hemställa, hvad arbetarne skulle få för föreställning om all¬
männa frågors behandling här i Riksdagen, om de fått höra ett sådant
föredrag, som representanten från Örebro nyss tillåtit sig att hålla.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i alla föredragna punkter.
Lördagen den 14 April, f. m.
47
N;o 32.
Herr Årträ siande r: Att döma af de många förslag, som tid
efter annan framkommit vid Riksdagen i fråga om förändring af nu
varande representationsrätt, synes tiden vara inne att något bör göras
för att få ändring i hithörande förhållanden. Sedan det nuvarande
representationsskicket antogs, och rösträtten för val till ledamot i Riks¬
dagens Andra Kammare bestämdes, hafva på lagstiftningens område
ganska många förändringar skett. Men i förevarande fall befinna vi
oss på samma ståndpunkt som i början. Förhållandena hafva dock,
såsom sagdt, sedan dess väsentligt förändrats, och anspråken hos de
under strecket stående klasserna att få deltaga i rådplägningarna om
rikets bästa måste till stor del anses vara berättigade, allra helst som
under tiden dessa orepresenterade fått sig nya bördor pålagde genom
ökad värnpligt, höjda skatter och fördyrade lifsförnödenheter.
Konstitutionsutskottet säger på sid. 16 i utlåtandet, “att bestäm¬
manderätten vid riksdagsmannaval kommer att utöfvas af valmän, hvilka,
huru såmhällsnyttige och aktningsvärde de än för öfrigt äro, dock till
sitt stora flertal lefva under förhållanden, som hvarken kunna lemna
tid och håg öfriga för ett sjelfständigt deltagande i det politiska lifvet
ej heller framkalla den insigt och erfarenhet, förutan hvilka rättighet
till deltagande i rådslagen om fosterlandets angelägenheter icke bör
ifrågakomma'1. Dessa farhågor kan jag icke dela, utan är tvärtom
lifligt öfvertygad, att dessa “ samhällsnyttiga och aktningsvärda perso¬
ner11, som utskottet uttrycker sig, om de genom streckets sänkning
finge samma rätt som de nu politiskt myndige, icke skulle underlåta
att skaffa sig den erfarenhet och den insigt, som vore erforderlig för
att kunna deltaga i rådslagen om fosterlandets angelägenheter.
Jag vill emellertid icke gå så långt som åtskilliga motionärer på¬
yrka, anseende jag det vara klokast att vi taga ett steg i sänder, hvar¬
igenom så småningom kan nås det mål, hvartill de orepresenterade
nu sträfva.
För den skull och i öfrigt på de goda skäl, som så väl vid denna
som vid föregående riksdagar anförts för streckets nedfiyttning, anser
jag, att de som betala bevillning efter en årlig inkomst af 500 kronor
böra ställas under de röstberättigades kategori. Jag väljer just denna
summa derför att, med undantag för Stockholm och Göteborg, det
bevillningsfria afdraget utgör 450 kronor, och således en person, som
skattar för en inkomst deröfver af 50 kronor, ändå kommer att betala
skatt till staten.
Från början hade jag tänkt att förena mig i det af herr O. Erick-
son framstälda förslag. Jag anser mig nu emellertid hafva skäl att,
med yrkande af afslag å så väl samtliga i ämnet väckta motioner sorn
utskottets utlåtande, hemställa om bifall till det förslag vice talmannen
framstält.
Med herr Arhusiander instämde herrar Buss och Kardell.
Herr Svensson i Bossgården: Då jag i åtskilliga tidningar sett
uppgifvas och äfven här af en talare på norrlandsbänken hört nämnas,
att jag förut skulle haft en annan ståndpunkt i denna fråga, så vill
Om ändring
i § 14
riksdags¬
ordningen.
(Forte.)
N:o 32.
48
Lördagen den 14 April. f. m.
Om ändring
i § li
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Herr Erickson i Bjersby: Med anledning af hvad under den
föregående diskussionen förekommit, och då man sagt, att mitt förslag
vore något otydligt i hvad det afsåg arrendatorernas rösträtt, ber jag
att till detsamma få göra det tillägg, att efter ordet “innehaft*1 till¬
läggas orden: “och fortfarande innehar“.
Afsigten med mitt förslag till ändring af § 14 riksdagsordningen,
i hvad den rörer arrendatorerna af jordbruksfastighet, var äfven att
undanrödja den tvetydighet, som härutinnan vidlåder denna paragraf;
hvilket jag nämner som svar å ett yttrande, som en talare nyss fälde.
Jag föreslår derför, att §:n måtte erhålla följande lydelse: “Val¬
rätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken an¬
tingen egen eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen kronor,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år på arrende innehaft och fortfarande innehar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst sex hundra kronor uppskattad
årlig inkomst".
Herr Carl If var sson: Det förvånar mig ingalunda, att olika
meningar råda i denna fråga. Det beror sannolikt dels på, att den
ene umgås med eu samhällsklass, den andre med en annan, och dels
på förhållandena inom olika orter. Somliga frukta för att i vidsträck¬
tare mån gifva den kroppsarbetande klassen större politiskt inflytande,
andra åter äro icke rädda derför. Jag har varit i tillfälle att komma
i beröring med många arbetare och dervid kommit till den erfaren¬
heten, att bland dem ofta finnes mera kännedom och intresse för vårt
lands lagar och allmänna förhållanden än hos personer, livilka artses
vara både förmögna och kunniga. Jag är för den skull icke rädd
för att gifva arbetareklassen större politiskt berättigande än den nu
egen, förutsatt att man icke sträcker denna rätt för långt. Då jag
sålunda instämmer med dem, som icke vilja att man i det fallet går
ned till de lägsta lagren, tror jag, som sagdt, å andra sidan, det tids¬
andan fordrar att man släpper efter litet.
' Frågan gäller väl i främsta rummet, huru man skall kunna få
sjelf ständiga personer till utseende af riksdagsmän. Men kan man
väl säga, att endast sjelfständiga män äro att påträffa inom någon
enda samhällsklass! Kan man påstå, att i allmänhet tjenstemän äro
oberoende och således sjelfständiga? Eller att brukspatroner, fabri¬
kanter eller grossörer, som bero af sina bankirer, eller att de jord¬
jag upplysa att detta icke är sant. Jag har aldrig uppträdt hvarken
i denna eller andra dylika frågor, men jag har alltid röstat emot
streckets nedsättande och kommer alltjemt att göra det, ända tills jag
blifvit öfvertygad om att eu sådan förändring bör vidtagas. Jag är
öfvertygad att hvarje redbar man, som är angelägen om att bekomma
politisk rösträtt, kan skaffa sig den äfven såsom strecket nu är.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
49
N:o 32.
Lördagen den 14 April, f. m.
brukare, som sitta i skuld hos sina förläggare, äro sjelfständig»? Och Om ändring
gå vi till torpare och backstugusittare, så stå ju de oftast i beroende § 14
af jordegarne. Enligt min tanke finnes bär ingen samhällsklass, om n ningen.
hvilken man kan säga att inom denna finnes det endast sjelfständige (Forts.)
män, men också ingen, inom hvilken icke sjelfständige män äro att
tillgå. Om det nu förhåller sig så, lär man, när man omöjligen kan
i en lag skilja de osjelfständige från dem, som befinna sig i en obe¬
roende ställning, icke ega skäl att neka en del af arbetarne rösträtt.
Jag tror derför det vore välbetänkt, att vi toge ett, om ock litet, steg
i den rigtningen. Att på en gång taga ett stort steg åt det åsyftade
hållet vore deremot ingalunda klokt; och i synnerhet måste en viss
varsamhet iakttagas, då det gäller ändring i grundlagens bestäm¬
melser.
Då vi nu emellertid höra, att herr Erickson ändrat sitt ursprung¬
liga yrkande, och vice talmannen äfven framkommit med ett förslag,
som går något åt samma håll, men det torde vara svårt att rätt upp¬
fatta dessa olika yrkanden, anser jag att vi icke böra på stående fot
besluta några ändringar i gällande grundlag. Vill man uttala en
opinionsyttring i frågan, kan, sedan nu medkammaren fattat sitt be¬
slut, sådant enligt mitt förmenande icke ske på lämpligare sätt, än .
att Andra Kammaren återremitterar ärendet till konstitutionsutskottet.
Derigenom visar kammaren, att den önskar ändringar i nu gällande
valbestämmelser, på samma gång den dermed gifver till känna, att den
anser sig icke kunna göra något bestämdt uttalande om bästa formen
derför.
Jag yrkar derför återremiss af utlåtandet.
I detta yttrande instämde Herrar Stockenberg, Lundberg, Lilien-
berg, Thestrup, Cöllander, Håkansson, Folke Andersson och Walden¬
ström från Gefie.
Vidare anförde:
Herr Andersson från Malmö: Jag har begärt ordet endast för
att anhålla att få återtaga mitt yrkande och instämma i det af vice
talmannen framstälda.
Herr Björck: För det första måste jag uttrycka mitt beklagande
öfver det utåtande, som konstitutionsutskottet här leronat till Riksdagen.
Jag hade verkligen tänkt, att de män, som Riksdagen satt in i konsti¬
tutionsutskottet, skulle hafva en mera öppen blick för tidens kraf, än
som visat sig vara fallet. Som saken nu står, lärer väl ingen hjelp
finnas. Jag hoppas dock att en kommande Riksdag skall veta att in¬
välja andra män i konstitutionsutskottet, som med klarare blick kunna
fästa sig vid hvad som man nu låtsat förbise.
Jag ber nu emellertid att få fästa uppmärksamheten vid några
småsaker i utlåtandet. På ett ställe yttrar utskottet bland annat:
“Medgifvandet af valrätt till Riksdagens Andra Kammare åt dem, som
äro röstberättigade i kommunens angelägenheter, skulle således i stä-
Anära Kammarens Prof. l.SSS. N:o 32. 4
N:o 32.
50
Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring derna för nyssnämnda grupper medföra eu ej obetydligt ökad öfver-
af § 14 vigt samt på landet mångenstädes komma att gifva valmanscorpsen
Hningen.'~ ea väsentligt förändrad pregel. Sålunda skulle, såsom redan närnndt
(Korts.) är, i 58 af landsbygdens 145 valkretsar — och framdeles sannolikt i
ännu flera — bestämmanderätten vid riksdagsmannaval komma att
utöfvas af valman, hvilka, huru samhällsnyttige och aktningsvärde de
än för öfrigt äro, dock till sitt stora flertal lefva under förhållanden,
som hvarken kunna lemna tid och håg öfriga för ett sjelfständigt del¬
tagande i det politiska lifvet ej heller framkalla den insigt och er¬
farenhet, förutan hvilka rättighet till deltagande i rådslagen om foster¬
landets angelägenheter icke bör ifrågakomma. Eu förändring i den
antydda rigtningen skulle komma att rubba grundvalarne för det nya
representationssättet och kan icke anses verka till betryggande af en
normal och sund utveckling af vårt konstitutionella lif.“
Om utskottet sagt, att de personer, hvarom här resoneras, icke
varit samhällsnyttiga och aktningsvärda, så skulle jag hafva gifvit utskottet
rätt i sitt uttalande. Men då nu utskottet sjelft tilldelar dem dessa
goda egenskaper, så kan jag icke fatta på hvilken grund dessa för¬
menas att hafva rösträtt — något som jag anser vara en persons med¬
födda rättighet, så vida han är en redbar och i öfrigt ordentlig
menniska.
Jag har sökt fundera ut de möjliga skälen för utskottets afstyr¬
kande af alla de i ämnet väckta motionerna, men icke lyckats komma
under fund dermed. För de upplysningar, som jag i detta fall fått
af herr Rydin, tackar jag honom. De kunna nog lända mig till nytta,
som icke kan vara så hemmastadd i mina stycken, som det behöfves.
Emellertid, om jag ställer tillsammans hvad han sade med utskottets
uttalanden, måste jag komma till den föreställningen, att utskottet
hyst fruktan för att gifva arbetarne något att säga i det offentliga. Det
är den enda slutsats, jag kunnat komma till.
En talare från Örebro har ordat om det gamla egyptiska syste¬
met. Det var så långt tillbaka i tiden, att jag icke var med då. För
min del vill jag dock säga, det jag tycker att både äldre och yngre
system hafva det felet, att de väl ställa stora anspråk på arbetaren, men
icke vilja tillerkänna honom några rättigheter. Detta är högst beklag¬
ligt, men någon utsigt till förändring till det bättre lärer icke hnnas,
så länge Riksdagen är sammansatt som den nu är.
Utskottet anför något längre fram i utlåtandet de grunder, efter
hvilka rikets röstberättigade kunna grupperas, och uppräknar härvid
en mängd yrken och förvärfskällor. Men det är icke någon upplys¬
ning härom, som jag begärt i min motion; den hade jag nog kunnat
förskaffa mig sjelf. Men hvad jag begärt är, att hvarje välfräjdad
och till myndiga år kommen svensk man måtte erhålla valrätt till
riksdagsman i Andra Kammaren.
Man har tyckt att jag gått för långt i min motion, då jag der
föreslagit, att den röstberättigade icke skall behöfva rösta inom den
kommun, der han är bosatt. Nog hade jag kunnat göra denna inskränk¬
ning, men den skulle på intet vis hafva ändrat min innersta tanke
med motionen. Men jag har förestält mig, att förhållandet kunde ge-
Lördagen den 14 April, f. m.
51
N:o 32.
stalta sig så, att om eu person, som bor t. ex. i Stockholm och der
betalt skatt till stat och kommun, reser bort härifrån för någon tid,
lian då blir beröfvad sin rösträtt. Men efter som jag hör, att man
icke vill gå in på förslaget, så afstår jag derifrån och nedlägger för
öfrig! min motion i sin helhet; anhållande jag, med yrkande om afslag
å utskottets utlåtande, att kammaren ville bifalla herr Anderssons i
Högkil motion.
Herr Schöning: Jag frångår mitt instämmande i herr Ericksons
förslag och ber att i stället få yrka bifall till det af vice talmannen
framlagda.
Herr Fosser: Herr talman! Vice talmannen yttrade nyss, om
jag uppfattade honom rätt, att det skulle förvåna honom, om kam¬
maren nu komme till ett annat beslut i förevarande fråga än det
kammaren vid föregående tillfällen fattat; och en af motionärerna, herr
Andersson i Högkil, frågade hvad som händt, efter som utskottet kunnat
framlägga ett sådant förslag som detta. För min del tycker jag att
det händt ganska mycket, sedan kammaren och Riksdagen senast hade
denna fråga till pröfning. Det har nemligen händt, att nu för första
gången föreligger en fullständig utredning rörande de verkningar, som
ifrågasatta ändringar i vilkoren för utöfvande af valrätt skulle med¬
föra — en utledning, som icke stått till förfogande vid föregående
tillfällen, då Riksdagen beslutat i denna sak. Jag kan således icke
finna annat, än att frågan nu ligger i ett annat skede än vid före¬
gående tillfällen. Dessutom har det händt, att Riksdagen har i väsent¬
lig mån höjt det så kallade existensminimum för arbetareklassen i de
större städerna, hvilket gör att ett vida större antal arbetare nu mot
förr böra kunna uppskattas så, att de höjas öfver det så kallade strecket,
och vidare har det händt att, sedan denna fråga sist på allvar här
förevar, har man vunnit erfarenhet om 14 §:s i riksdagsordningen
tillämpning under stormiga tider och medan de politiska vågorna gått
ganska högt, och hvarvid det tydligen visat sig, att inom jemförelsevis
många valkretsar redan nu den arbetande befolkningen, om den blott
utöfvar den politiska rätt, den nu egen, eller den del af valmanscorpsen,
som står närmast öfver strecket, eger ett rätt aktningsvärd! och be¬
tydande inflytande på de allmänna riksdagsmannavalen. Vi hafva
således nu att pröfva frågan efter det att den inträdt i ett annat
skede, än det hvari den förut befann sig, och det skulle derför icke
förvåna mig om vi komme till ett annat slut nu, än vid föregående
tillfällen. För min del har jag biträdt det slut, hvartill utskottet
kommit, och jag har gjort det i den fullkomliga och ärliga öfvertygel-
sen, att det för närvarande icke är hvarken högst nödigt eller nyttigt
för fosterlandet att sänka det så kallade strecket. Här hafva åtskilliga
talare anfört och sökt med siffror visa, att de valberättigade hos oss
äro mycket fåtaliga i förhållande till folkmängden mot hvad förhållan¬
det är inom andra länder. Jag ber emellertid i det afseendet få kom¬
plettera deras siffror med ännu några dylika. Det visar sig då att i
Norge, som väl icke kan kallas ett konservativt och stillastående land,
Om ändring
«f § 14
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 32.
52
Lördagen den 14 April, f. m.
Om ändring utgör antalet röstberättigade i förhållande till folkmängden 6,4 procent,
rf § 1/'n medan det hos oss utgör 6,63 procent; motsvarande siffror äro i Bel-
11 "ningen'' gien 2,2, i Spanien 5,9, i Österrike 7,3, i Ungern 5,6 samt i Italien 8,6.
(Forts.) Går jag sedan till några af de större länderna, är väl procenttalet i
Tyska riket 20,9, i England 15,8 och i Frankrike 26,7 o. s. v.
Men med anledning häraf är man berättigad att säga, att flera
med.vårt land jemförliga länder icke hafva valrätten utsträckt längre
än vi, utan tvärt om mindre. I de länder åter, der valrätten är mera
utsträckt, der är också statsskicket ordnadt på ett helt annat sätt än
hos oss; ty der är hvad som motsvararar Första Kammaren hos oss
sammansatt af vida mera konservativa element, än vår Första Kam¬
mare. Vi kunna nemligen icke förneka, att det nuvarande stats¬
skicket i Sverige har en ganska långt utsträckt demokratisk samman¬
sättning, alldenstund nemligen Första Kammaren är bildad genom
val från hela folket på det sätt, att hvar och en i kommunala ange¬
lägenheter röstberättigad person eger medelbart deltaga i utseende af
valkorporationer, som hafva att utse ledamöter af Första Kammaren.
När dertill komma de bestämmelser, som vi redan ega i 14 § riks¬
dagsordningen, sådan densamma nu är affättad, så kunna vi icke med
fog säga, att vi i förevarande fall stå efter flertalet af andra länder.
Jag har här äfven åtskilliga anteckningar i fråga om census i
andra länder, som jag skulle kunna framlägga för kammaren, men
det torde vara tillräckligt att deraf endast anföra några exempel. I
Holland är förhållandet, att der erfordras minst 30 kronors inkomst¬
skatt för att ega valrätt till Andra Kammaren; i Belgien fordras ena¬
handa belopp; i Italien är denna skatt bestämd till 29 kronor; i Por¬
tugal åter fordras 4 kronors skatt till staten och dessutom att hafva
erlagt 16 kronor i inkomstskatt för att kunna väljas till riksdagsman.
Mycket mera skulle kunna af mig tilläggas, men det må vara nog
med det anförda jemte den utredning, som utskottet åstadkommit på
grund af den utaf statistiska centralbyrån verkstälda grundliga och
allsidiga utredningen, hvilken kammarens ledamöter alla torde väl
känna till.
Af dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Redelius: Endast några ord till svar på det angrepp, herr
vice talmannen rigtat mot mig, då han hade ordet. Först ett erkän¬
nande. Om jag hörde rätt, yttrade herr vice talmannen, “att man
borde strängt hålla sig till saken “. Derå ber jag först få svara, att
jag lifligt instämmer deri. Och hade herr vice talmannen sjelf iakt¬
tagit detta, så tror jag icke att det funnits någon så stor skiljaktighet
oss emellan i den saken. För det andra yttrade han, “att man icke
med stora ord qväser någon sak“. Det är alldeles rigtigt. Och der¬
för kan icke heller jag känna mig qväst af de stora orden, då ingen¬
ting yttrades i sak, hvarigenom jag skulle kunnat blifva vederlagd.
Han yttrade vidare något klander om presterskapets privilegier, jag
vet icke af hvad grund, ty jag yttrade i mitt anförande angående dem
endast, att jag varit med om att uppoffra dem, och jag kan då icke
Lördagen den 14 April, f. m.
53
N:o 32.
förstå, hvarför herr vice talmannen åberopade dem i nu föreliggande Om ändring
fråga. T da so-d
Herr vice talmannen vände sig vidare och hufvudsakligen mot ri ^in/jen ('
hvad jag yttrade om popularitetsjagt. Han sade nemligen, att sådan (Forts.)
kan ske på flera sätt. Ja, i sanning, sådan jagt Jean verkligen ske på
flera sätt och af hvem som helst, vare sig man är vice talman eller
representant för Södra Tjust. Men mina ord voro icke sådana, att
herr vice talmannen behof de taga dem åt sig, ty herr vice talmannen
hade ju icke haft ordet, då jag yttrade dem. Och jag rigtade ej
heller några förebråelser mot någon annan, utan mina ord voro, såsom
kammaren torde behaga erinra sig, dessa: “Innan jag går att yttra mig
i saken, ber jag få tillkännagifva, att jag vill så uppträda som om vi
i jagtstadgan hade en paragraf af följande lydelse: “ Populär Hetsjagt för
en 'Riksdagens ledamot vare förbjuden under tiden från och med den
15 januari till den 15 maj.u Jag hade sålunda icke förebrått någon
popularitetsjagt, utan endast tillkännagifvit, att jag för min egen del
ville undvika sådan. DocJe — om någon vill taga åt sig, så må han
göra det! Gerna för mig, det är hans ensalc.
Herr Janson i Oarlshed: Jag ber endast att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Olsson i SÖrnäs: Jag ber endast att få instämma med
dem, som yrkat återremiss.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som förekommit,
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hem¬
ställan, dels på bifall till hvardera af de utaf herrar vice talmannen,
Erickson i Bjersby och Andersson i Högkil under öfverläggningen fram-
stälda förslag, dels ock slutligen på ärendets återremitterande till ut¬
skottet för förnyad behandling. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
begärdes, upptog herr talmannen, i och för bestämmande af kontra¬
propositionen, å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det som afsåg åter¬
remiss nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i
fråga om kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf, och sedan
till kontraproposition i denna votering antagits yrkandet om bifall till
herr Anderssons framställning, nu först uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande omröstningproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om konsti¬
tutionsutskottets utlåtande n:o 3 antager yrkandet om återremiss, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Andra Kammarens Prof. 1S88 N:o 32.
5
N:o 32.
54
Om ändring
af § 14
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 14 April, f. m.
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vote¬
ring antagit det af herr P. Andersson i Högkil under öfverläggningen
framstapla yrkande.
Omröstningen visade 101 ja mot 95 nej; och erhöll alltså pro¬
positionen för hufvudvoteringen följande lydelse:
Uen, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i dess ut¬
låtande n:o 3, röstar
Ja;
Hen, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet för
förnyad behandling.
I denna senare votering afgåfvos 109 ja och 88 nej; varande så¬
lunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservationer af
herrar vice talmannen Sven Nilsson, Persson i Mörarp, Nilsson i Skär¬
hus, Truedsson, LyttJcens, Carl Ifvarsson, Stockenberg, Petersson i.
Brystorp, Waldenström från Visby, Andersson i Hasselbol, Olsson i
Kyrkebol, Persson i Önnerud, Jansson i Krakerud, Larsson i Berga,
Björck, Broström, Collander, Johansson i Noraskog, Folke Andersson,
Bruse, Liljeholm, Ersson i Vestiandaholm, Jansson i Saxhyttan, Ollas
And. Ericsson, Olson i ■ Stensdalen, Hansson i Solberga, Westin, Lars¬
son i Lund, Hanson i Berga, Waldenström från Gefle, Brodin, Väldin,
Carlsson i Nysäter, Nydald, Erikson i Myckelgård och Kardell.
Härefter begärdes ordet af
Plerr Gummlius, som yttrade: Jag begärde ordet endast för att
reservera mig mot kammarens nyss fattade beslut och på samma gång
säga, att utgången af denna votering, i motsats mot åtskilliga föregående
voteringar om samma sak i denna kammare bäst visar, om denna sak
står i något samband med systemet eller icke.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,15 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1883.