RIKSDAGENS P R 0 T 0 K 0 L L,
1888. Ändra Kammaren. N:o 26.
Torsdagen den 22 Mars.
Kl. ll f. m.
§ l.
Godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens skrif¬
velse, n:o 26, till Konungen, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin m. m.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 4 herr Lasse Jönssons i gårdagens sammanträde afgifna motion,
n:o 177, om skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran om förbud i
vissa fall för enskilde att ombesörja befordran af bref och brefkort.
§ 3.
Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 28, med
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga rörande anslag
under femte hufvudtiteln, blef den af utskottet deri föreslagna
voteringsproposition af kammaren godkänd.
I sammanhang härmed tillkännagaf herr talmannen, att, enligt
i sådant afseende mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse,
gemensam omröstning öfver så väl ofvan omförmälda, af kammaren
nu godkända voteringsproposition som de enahanda propositioner,
hvilka kunde dessförinnan varda af båda kamrarne godkända,
komme att anställas vid början af kamrarnes sammanträden lör¬
dagen den 7 instundande april.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 18).
§ 5-
Herr statsrådet m. m. P. A. Bergström aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 26.
1
N:o 26. 2
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Ång. använ¬
dandet af
bankovinsten.
l:o) angående anslag till inrättande af en tvångsarbetsanstalt
vid Svartsjö; och
2:o) angående vissa vilkor för Svartsjö slottsbyggnads jemte
åtskilliga andra lägenheters upplåtande till en tvångsarbetsanstalt:
för lösdrifvare.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 6.
Härefter företogs handläggning af bankoutskottets memorial
n:o 6, i fråga om användandet af riksbankens vinst för år 1887...
Vid afgifvande af förslag i förevarande ämne hade utskottet
haft att taga i öfvervägande dels Kong!. Maj:ts till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof aflåtna proposition, i
hvad densamma rörde bankovinsten, derutinnan föreslagits, att af
berörda vinst ett belopp af två millioner kronor måtte anvisas
för statsverkets behof, att utgå vid den tid af år 1889, som af
Riksdagen bestämmes, dels ock följande af herrar friherre R. M-
Klinckowström, L. O. Smith, J. Anderson i Tenhult och A. Hansson
i Solberga, hvar för sig, inom Riksdagen väckta och till utskottet
hänvisade motioner, uti hvilka föreslagits af:
friherre Klinckotvström (motion n:o 11 i Första Kammaren),,
“att riksbankens halfva nettovinst för år 1887, uppgående till
omkring 1,350,000 kronor, måtte till statsverkets disposition öfver-
lemnas, men den återstående hälften af samma nettovinst måtte
för riksbankens egna behof bibehållas";
herr Smith (motion n:o 28 i Första Kammaren): “att åt riks¬
banken bibehålies hela dess uppkomna nettovinst för 1887“;
herr J. Anderson i Tenhult (motion n:o 114 i Andra Kammaren):,
“att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition att
2,000,000 kronor af riksbankens vinst för år 1887 skulle anvisas
till statsverkets behof, ville besluta, att hela bankovinsten för
sagda år skall blifva bankens tillhörighet'1; samt
herr A. Hansson i Solberga (motion n:o 163 i Andra Kammaren):,
“att för år 1889 riksbankens hela vinst må användas för bankens-
egna behof".
Under punkten 1 hemstälde nu utskottet,
“att af riksbankens vinst för år 1887 ett belopp af 1,350,000-
kronor öfverlemnas till statsverket, samt återstoden, 1,353,703 kronor
91 öre, i riksbanken bibehålies".
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
3
I en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar
P. O. Hörnfeldt, M. Palm, A. V. Ljungman, L. Norrby och A.
Svenson i Edum yrkats, “att riksbankens vinst för år 1887 bibe¬
hålies för bankens eget ändamål, och att 500,000 kronor af nämnda
vinst öfverföres till den för uppförande af nytt riksbankshus
bildade fondI 11.
Här förutom hade reservation jemväl anmälts af herrar Öl.
Andersson i Lyckorna och G. Jansson i Krakerud, hvarjemte herr
A. Hansson i Solberga begärt få antecknadt, att han till följd af
ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit inom utskottet i
detta ärendes behandling.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Hörnfeldt: Herr talman, mine herrar! De närmast
föregående Riksdagarne hafva visserligen haft för princip att så¬
lunda fördela bankovinsten, att ungefär den ena hälften reserverats
för bankens egna behof, den andra gått till statsverket. Men med
anledning af det beslut, som i båda kamrarne i år fattats i af¬
seende på dels tull, dels förhöjd bränvinsskatt, är det mer än an¬
tagligt att betydliga summor komma att tillströmma statskassan,
hvilka icke varit möjliga att beräkna vid statsverkspropositionens
uppgörande. Och då jag sålunda tager för gifvet, att banko¬
vinsten ej är för statsverkets behof nödvändig,'tillåter jag mig
att på de skäl, som i öfrigt anförts i den betänkandet vidfogade
reservationen, yrka, att riksbankens vinst för år 1887 bibehålies
för bankens eget ändamål, och att 500,000 kronor af nämnda vinst
öfverföras till den för uppförande af nytt riksbankshus bildade
fond.
I detta anförande instämde herrar Lasse Jönsson, Jonsson i
Myre, Nydahl, Carlsson i Nysäter, Waldenström från Gefle, Svenson
i Edum, Amnéus, Bergendahl, Andersson i Hasselbol, Stjernspetz,
Ericsson i Norrby, Ehéborgh och Björkman.
Vidare anförde:
Herr Lindmark: Då det af talaren på norrlandsbänken
framstälda förslag grundar sig på förmodanden, hvilka ännu sakna
sin bekräftelse, förefaller det mig klokast att åtminstone för denna
Riksdag behålla endast hälften af vinsten för riksbanken, hvarför
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
%
Herr Widström: Herr talman, mine herrar! För mig synas
de skäl, som upptagas i bankoutskottets memorial äfvensom i
bankofullmägtiges yttrande i denna fråga, vara fullkomligt giltiga
för det slut, hvartill bankoutskottet i memorialet kommit, nemligen
att dela bankovinsten för år 1887 på samma sätt, som skett under
närmast föregående år. Den omständigheten, att Riksdagen genom
Ang. använ¬
dandet af
bankovinsten.
(Forts.)
N:o 26. 4
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. använ- förändradt tullsystems antagande och förhöjning i bränvins-
äandet af tillverkningsskatten föranstaltat, att inkomsterna för statsverket an-
tagligen skola blifva större än förut, tror jag icke vara tillräckligt
skäl att afvika från den grundsats, som i afseende på banko¬
vinstens fördelning under flera år följts. Vi må komma i håg, att
Riksdagen nyss beslutit en ganska betydlig utgift till den norr¬
ländska stambanans fortsättande. Det vore i hög grad önskligt,
om den summa, som dertill behöfves, kunde utgå af de medel,
som inflyta, så att någon skuldsättning ej måtte derför erfordras.
Jag var med om att rösta för anslag till den norrländska banans
byggande till det belopp, Kongl. Maj:t föreslagit, eller 2,500,000
kronor, men det var under det uttryckliga antagandet, som jag
för min del gjorde, att detta belopp skulle kunna åstadkommas
utan att öka rikets skuld. Ett sådant resultat kan naturligtvis
icke vinnas, om man icke tillser, att de beräknade inkomsterna räcka
till att betacka äfven den stora utgiften för den norrländska
banan. I den Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd
och behof, som aflemnades vid denna riksdags början, syntes ock
tydligt, att der voro ganska många behof, som komme att kräfva
stora summor för att fyllas.
Der hade å sin sida chefen för finansdepartementet begärt att
få använda större del än vanligt af bankovinsten för att derigenom
öfverskyla den brist på tillgångar, som fans i riksstaten. Ett
sådant förslag är ju numera icke nödigt att antaga, men dessutom
var det åtskilliga andra luckor i denna riksstat, som behöfde fyllas
med ganska betydande belopp. Och med afseende derpå tror jag
ej, att man redan nu kan beräkna inkomsterna af tullen och brän-
vinsskatten så stora, att man ej också kan behöfva den del af
bankovinsten, som plägar användas för att fylla statens behof i
öfrigt. Det är också alldeles i sin ordning, att, då staten har en
så vigtig och stor anstalt som riksbanken, äfven någon del af dess
betydliga behållning bör användas till statens löpande utgifter
och behof. På grund häraf och då det är af vigt att, då man
ännu icke uppgjort eller vet, huru riksstaten för 1889 kan komma
att ställa sig, icke rangera det så, att man för ett eller annat
ändamål, som beslutes, skulle behöfva verkställa upplåning igen,
på denna grund är det jag åtminstone icke för denna riksdag
är med om att bibehålla för banken mer än den hälft af banko¬
vinsten, som af bankoutskottet och bankofullmägtige ansetts såsom
erforderlig fös banken sjelf.
Jag yrkar derför bifall till bankoutskottets hemställan.
Med herr Widström instämde herr Meteén.
*
Herr Dahn: Herr talman, mine herrar! Jag tror, att den
siste ärade talaren på stockholmsbänken kan vara temligen lugn
med afseende å huru vida statens inkomster komma att betäcka
utgifterna.
Såsom man finner af statistiken, hafva under de sista åren im¬
porterats ungefär 192 millioner kilogram omald spanmål, råg och
Torsdagen den 22 Mars, f. in.
>T:o 26.
hvete, och omkring 72 millioner i förmaldt tillstånd af samma -±ng. använ-
sädesslag. I fjor, då äfven tullfrågan stod på dagordningen, in- 1 (la^det af
fördes under januari och februari månader omkring eu sjettedel (Po^ts5/”'
af dessa qvantiteter, eller 34 millioner omald och 12 millioner för¬
mäld spanmål. Och i år äro förhållandena ungefär desamma, att
döma efter uppgifterna för januari månad och af hvad man af
pressen kunnat inhemta. Det synes således komma att blifva en
ganska riklig inkomst af dessa tullar, helst då vi veta, att den
svenska höstsädesproduktionen ännu icke har kunnat i någon
nämnvärd mån ökas, och då dertill kommer, att vi nu antagit en
bränvinssbatt, som, belöpande sig till omkring 3 millioner, med
mer än en och en half million öfverskjuter hvad Kongl. Maj:t
begärt, så tror jag, att vi icke på ringaste sätt behöfva befara
någon statsbrist, äfven om hela bankovinsten skulle bibehållas för
bankens egen räkning.
Med afseende å det till norrländska stambanan gifna anslaget
å 21/2 millioner, så hade ju Kongl. Maj:t redan i statsverksproposi¬
tionen föreslagit denna summa; anslaget är således ingen ny
ytterligare tillkommen utgift.
Skälet till reservanternas förslag att behålla hela bankovinsten
för bankens egen räkning, ett förslag som för öfrigt helt säkert,
om det kommit fram först efter voteringen om bränvinsskatten,
skulle hafva blifvit äfven utskottets, enär det inom utskottet fans
ledamöter från Första Kammaren, som hyste samma uppfattning
som reservanterna, men som just fruktade eu statsbrist och på
den grund icke vågade ställa sig på reservanternas sida, då ännu
icke bränvinsskatten blifvit voterad, skälet till detta reservanternas
förslag var, säger jag, såsom i reservationen angifves, att man
ville söka förstärka bankens fonder så, att den inom en icke allt för
aflägsen framtid skulle kunna öfvertaga hela den enskilda sedel-
utgifningen och blifva, att jag så må säga, en centralbank för hela
vårt penningeväsende.
Banhkomitén af år 1883 föreslog, att bankens grundfond
skulle ökas från 40 till 60 millioner kronor, och Riksdagen har
redan beslutat, att så snart Kongl. Maj:t finner lämpligt att indraga
enskilda bankernas tiokronesedlar, skola 7 millioner i statens
obligationer öfverlemnas till riksbanken. Det är då tydligt, att,
när de enskilda bankernas oktrojer utgå om fem år, eller år 1893,
och Kongl. Maj:t innan dess antagligen kommer in med förslag
till en ny banklag, reservanterna i öfverensstämmelse med sin
uppfattning om riksbankens öfvertagande af hela sedelutgifningen
följaktligen ock ansett, att bankens fonder böra ökas, när ett så
gynsamt tillfälle dertill yppat sig som i år, då statsverkets in¬
komster synas blifva rikliga.
För att emellertid banken skall kunna öfvertaga de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt och blifva en centralbank för vårt
land, bör enligt vår åsigt banken genom afdelningskontor vara
representerad i skilda landsorter, och då är det klart, att om
denna bankovinst skall öfverlemnas til! statsverket, så icke starkes
banken derigenom. Bevaras deremot denna vinst åt banken, så
N:o 26. 6
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. använ¬
dandet af
bankovinsten.
(Ports.)
blir banken i stånd att för densamma skaffa sig sådana valutor,
som kunna läggas till grund för en ökad sedelutgifning, som
naturligtvis blir nödvändig genom anläggandet af afdelningskontor
i orterna.
Herr talman, jag skall icke för närvarande yttra mig vidare,
utan yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Gr. Jansson i Krakerud: Jag bar endast begärt ordet
derför, att jag velat tillkännagifva, det jag i allo delar reservanternas
förslag, ehuru jag icke varit i tillfälle att teckna mitt namn under det.
Men på samma gång ber jag att få yttra några ord med an¬
ledning af hvad en talare på stockholmsbänken yttrat. Han syntes
icke vilja gilla, att man för riksbanken skulle bibehålla hela banko¬
vinsten, på grund deraf att vi skulle behöfva penningar för våra
jernvägsbyggnader uppe i Norrland. Jag anser för min del, att
man icke bör sammanblanda dessa båda frågor. Och äfven om
man skulle göra det, så tror jag, att man vid något eftersinnande
skall finna, att man skulle erhålla större vinst för dessa 1,350,000
kronor, om man reserverade dem för banken, än om man bygger
jernvägar för dem. Och om man också nödgas låna upp en mot¬
svarande summa för jernvägsarbetet, så anser jag ej, att man bör
taga någon hänsyn dertill, ty utan tvifvel blir den ränta, man får
betala för dessa upplånade medel, lägre än den, som man kan för¬
tjena, om summan reserveras för riksbankens behof.
Tänker man slutligen på, hvilka fördelar man vinner genom
att snart kunna inrätta flera afdelningskontor af riksbanken i lands¬
orten, så synes det mig alldeles tydligt, att man på så sätt indirekt
kommer att tjena allmänheten bättre, om man reserverar hela
bankovinsten för bankens behof, än om man använder en del deraf
till byggande af en jernväg.
På dessa skäl 'ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.
(f
Herr Dieden : Då det är 1889 års stat, som här skall regleras,
anser jag det icke klokt att allt för säkert räkna på stora inkomster
af spanmålstullarne. Det kan ju tänkas, att, till följd af till
exempel denna svåra vinter eller andra anledningar, vi redan till
hösten i år kunna få se spanmålsprisen så höga, att Kongl. Maj:t
finner skäl att stryka bort hela den spanmålstull, som denna Riks¬
dag åsatt; och i så fall blefve ju inkomsterna nästa år betydligt
mindre, än hvad man nu beräknat.
Det är visserligen ett lyckligt förhållande, om man är så rik,
att man kan lägga hela sin årsinkomst till kapitalet och icke be¬
höfva använda den, men att känna sig så rik, utan att möjligen i
sj elfva verket vara det, det torde vara farligt. Jag tror derför,
att det är skäl att i enlighet med både bankofullmägtiges och
bankoutskottets förslag dela denna vinst, så att ena hälften till¬
faller riksbanken och den andra hälften statsverket, hvarför jag
framställer yrkande i sådant syfte.
Tosdagen den 22 Mars, f. m.
No 26.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen Ang. använ-
■framstälde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, da”det af
dels på afslag å densamma och bifall i stället till det yrkande,
som innefattades i den af herr Hörnfeldt m. fl. i ämnet afgifna
reservation, och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl be¬
gärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å bankoutskottets
hemställan i 1 punkten af dess memorial n:o 6, antager det förslag
till beslut i ämnet, som innefattas i den af herr P. O. Hörnfeldt
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 97 ja och 52 nej; och hade kammaren
alltså beslutat, att riksbankens vinst för år 1887 skulle bibehållas
för bankens eget ändamål, och att 500,000 kronor af nämnda vinst
skulle öfverföras till den för uppförande af nytt riksbankshus
bildade fond.
Punkten 2.
Afslogs.
§ 7.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 35, i Om antagande
anledning af väckt motion om antagande af lag angående pinsamma af en la9 ,an-
experiment pn djur i vetenskupligt syioe. samma experi¬
ment på djur
I berörda, inom Andra Kammaren af herr Chr. L. Anjou af- i vetenskaplig t
gifna motion, n:o 88, hade föreslagits, att Riksdagen måtte för sin syfte-
del besluta, att en lag angående pinsamma experiment på djur i
vetenskapligt syfte skall utfärdas af ungefär följande lydelse:
“1. Pinsamma erperiment på djur i vetenskapligt syfte få icke
■ega rum annorstädes än i de dertill afsedda laboratorier vid hög¬
skolorna samt endast under omedelbar ledning och tillsyn af veder¬
börande professor eller laborator.
2. Sådant experiment får icke anställas på andra än fullt
bedöfvade djur. Bedöfningen bör vidmagthållas oafbruten under
hela den tid experimentet varar, och djuret skall dödas, innan det
uppvaknar ur bedöfningen, derest icke sådant strider mot försökets
N:o 26. 8
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
syfte.
(Forts.)
Om antagande ändamål, eller den smärta, som är eller blir en följd af experimentet,.
a^dmIas an kan anses såsom mindre betydlig.
samma experi- 3. Cnrare eller sådana medel, som endast medföra förlust af
ment på djur rörelseförmågan, men icke framkalla okänslighet, få under inga
i vetenskapligt vilkor användas.
4. Innan dylikt experiment företages, skall tillkännagifvande
derom i tidningar eller på annat lämpligt sätt göras med inbjud¬
ning till alla, som idka fysiologiska studier, att dervid sig inställa.
Om ej minst fem så qvalificerade personer komma tillstädes, må
experimentet icke ega rum.
5. Öfver hvarje experiment af ifrågavarande slag skall protokoll
föras, innehållande så väl uppgift om ändamålet som noggrann,
redogörelse rörande hela förfaringssättet, äfvensom de iakttagelser,,
som blifvit gjorda, samt de resultat, hvilka genom försöket anses
hafva vunnits. Protokollet skall undertecknas af minst fem personer,
som vid tillfället varit närvarande.
De under hvarje termin förda protokoll skola genom veder¬
börande fakultets eller lärarekollegiums försorg insändas till kongl.
ecklesiastikdepartementet inom 14 dagar efter terminens slut.
Öfverträdelse mot någon af §§ 1—4 i denna lag straffes med
böter, första gången ett hundra kronor, hvilket belopp vid förnyad
öfverträdelse höjes, dock icke utöfver fyra hundra kronor."
Utskottet hemstälde emellertid, att
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
motionen icke måtte till
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Anjou: Min motion afsåg icke att utverka förbud mot
alla experiment af detta slag. Jag har ansett mig nödsakad att
erkänna dylika forskningars berättigande i vissa nödiga fall och
så framt dervid sådana mått och steg blefve iakttagna, att det
åsyftade ändamålet kunde antagas skola med någon större grad
af sannolikhet blifva uppnådt. Motionen åsyftade således blott
att i möjligaste mån stäfja missbruk vid dessa grymma experiment..
Och till missbruk måste det väl anses skola leda, att dylika
experiment kunna “i vetenskapligt syfte", såsom det heter, få före¬
tagas af hvem som helst, hvar som helst och huru som helst.
För så vidt de skola kunna verkligen ske i vetenskapligt syfte
synes det ju oafvisligen nödvändigt, att endast vetenskapsmän
dermed taga befattning. Detta sökte jag i motionen framhålla
genom den föreslagna inskränkningen, att blott de egentliga fack¬
männen, professorer och laboratorer, borde få leda forskningarna.
Då vidare det vetenskapliga syftet svårligen skulle kunna främjas,
derest icke nödiga redskap och instrument funnes att tillgå, erinrade
jag om vigten deraf, att experimenten endast egde rum på de
platser, der detta vilkor kunde uppfyllas: laboratorierna vid hög¬
skolorna. Vidare och då det syntes mig svårligen kunna antagas,
att något vigtigare vetenskapligt utbyte skulle vara att förvänta
genom observationer på lefvande varelser, försatta i det högst
l
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
9 N:0 26.
abnorma tillståndet af en genom grymmaste tortyr framkallad Om antagande
dödsångest, fann jag mig böra föreslå, att djurens bedöfning alltid af fnJa3
borde iakttagas, derest icke undantagsvis ett klart insedt, mycket samma experi-
vigtigt ändamåls uppnående derigenom skulle ovilkorligen förfelas, merit på djur
Och slutligen ansåg jag för det vetenskapliga syftets uppnående i vetenskapligt
nödvändigt, att protokoll, angifvande förfaringssättet och de vunna
resultaten, blefve förda vid dessa experiment, enär man ju i annat 1
fall vid deras förnyande icke hadd någon ledning af det som förut
blifvit iakttaget. En efterträdare blefve icke satt i stånd att draga
fördel af företrädarens framgångar eller att undvika hans misstag;
man löpte fara att oupphörligen komma att stampa i samma
fotspår.
Af det sålunda anförda hoppas jag mig hafva ådagalagt, att
goda skäl finnas för den begränsning af dessa forskningar, jag
fördristat mig att föreslå, och att de anspråk, jag i dessa afseenden
stält på vetenskapsmännen, varit ganska moderata. Lagutskottet
har emellertid tänkt annorlunda. Det har utan vidare tillstyrkt
afslag å motionen. Och de argument, som till stöd härför blifvit
förebragta, äro de gamla vanliga: å ena sidan vivi sektion ens stora,
höga och för menskligheten vigtiga ändamål och, å andra sidan,
det humana, milda och för djuren ömmande sätt, hvarpå vivisek-
tionerna nu mera lära åtminstone i vårt land bedrifvas. Af de från
vederbörande inhemtade upplysningarna anses nu fullt ådagalagdt,
att några missbruk icke hafva egt rum allt sedan år 1884, då saken
senast förevar vid riksdagen. Och utskottet föreslår derför
decharge för de fyra senaste åren, liksom Riksdagen det nämnda
året meddelade ansvarsfrihet för tiden mellan 1881 och 1884.
Hvad innebär nu detta? Utskottet så väl som de aktade
vetenskapsmän, på hvilkas uppgifter om de faktiska förhållandena
utskottet stöder sig, synes nu mera dela min och många andras
åsigt, att dylika experiment böra företagas med iakttagande af
den största möjliga skonsamhet mot djuren. Det är utan tvifvel
en glädjande företeelse, som man bör taga vara uppå, att detta
argument nu träder fram i förgrunden: grymheter ske ej numera;
missbruk förekomma icke; — alltså beböfvas inga stadgar; öm¬
sinthet och barmhertighet hafva nu blifvit en sed vid vivisektionerna;
— hvad göres oss då behof af någon lag?
Derpå vill jag emellertid svara genom att framställa det spörs¬
målet: Om det verkligen förhåller sig så, att det nu blifvit en god
och vacker sed vid dessa experiment att iakttaga sådan skonsam¬
het mot de stackars djur, som användas såsom substrat, skulle
detta vara något bindande skäl att anse alla stadgar öfverflödiga?
Man brukar annars säga, att när en osed blifvit allmän och in¬
rotad, det icke är värdt att stifta någon lag. Den komme blott
att kringgås och brytas, säger man. Man måste i sådana fäll
verka till det ondas aflägsnande på öfvertygelsens väg. Så har
det yttrats här i kammaren beträffande vissa andra, i sedligt af¬
seende vigtiga frågor. Men der en god sed redan begynt göra sig
gällande, der skulle man väl alltså icke behöfva frukta för att
gifva den stadga genom en lag. Man kunde ju tvärtom just då
N:o 26. 10
Torsdagen den 22 Mars, f. ro.
Om antagande hysa förhoppning om, att lagen också skulle utan svårighet upp-
-af en lag mig. rätthållas. Så synes det mig förhålla sig just i nu föreliggande
periment på tiar aet biitvit en god sed, att dessa i sig ytterst ömtåliga
djur i veten- och grymma experiment anställas så hofsamt och menskligt som
■skapligt syfte, möjligt; hvarför fruktar man då för, hvarför äro vetenskaps-
(Forts.) mannen sjelfva så rädda för att få i föreskrifter uttaladt hvad de
sjelfva iakttaga och finna vara det som bör göras? Jag får till¬
stå, att jag icke kan förstå anledningen dertill. Jag tycker tvärt¬
om, att det skulle vara af intresse för dem, att allmänheten skulle
slippa misstänka, att någonting skedde, som icke vore fullt be-
rättigadt. Och för öfrigt, om man än hyser all möjlig tillit till de
herrar, som för närvarande anställa och leda dessa experiment,
hvad garanti har man för framtiden? När som helst kan ju möjligen
vid personalförändring en efterträdare uppstå, som har en annan
åsigt och ett annat sinnelag, och som begynner verka i en helt
annan rigtning. Och hvilken garanti har man derför, att icke
här eller der dilettanter och fuskare uppträda på detta område,
som erbjuder sådana frestelser till att göra upptäckter, och att
icke dessa för att vinna anseende såsom stora upptäckare, nya
banbrytare, utan att fråga efter den goda seden vid högskolorna,
börja företaga sådant, som på ett förskräckligt sätt skulle upp¬
röra allmänheten? Och då vore det ju att befara, att en reaktio¬
när storm uppväcktes mot hela detta forskningssätt, så att man
funne sig befogad att utfärda ett absolut förbud deremot och så¬
medelst beröfva menskligheten de utomordentliga fördelar, som af
fackmännen förespeglas vara att förvänta genom att fortsätta i
den inslagna rigtningen.
Dessa farhågor äro sannerligen icke gripna ur luften. När
som helst kan man verkligen befara, att sådana öfvergrepp skola
ske. Det har nemligen tydligen framgått af de upplysningar, som
från de hemlighetsfulla laboratorierna trängt fram i dagen, lika¬
som det bekräftats af uppgifter ur litteraturen och föredrag under
riksdagsförhandlingarna rörande detta ämne, att dessa experiment
icke företagas uteslutande eller ens oftast för vinnande af något
på förhand åsyftadt praktiskt specialändamål, utan de anställas
äfven så till sägandes på måfå för att få uppslag till något sär¬
skilt syftemål, äfvensom ej sällan för att vinna bekräftelse på
och upplysningar om vissa för tillfället i tiden moderna natur¬
vetenskapliga teorier och hypoteser. Någon praktisk användning
har man då icke ens ansett sig böra eller vilja åsyfta. Och då
har det också visat sig, att, så länge den första hänförelsen varar,
man icke är så nogräknad med, huru man går till väga. Då gri¬
per man till hvad som helst i ändamål att få teorien bekräftad.
Då hållef man företrädesvis fram såsom argument det der stora
vetenskapliga ändamålet, som kan rättfärdiga hvilka medel som
helst, äfven om dessa från synpunkten af intressen, som efter min
tanke äro oändligt högre och vigtigare än all vetenskap, måste
anses tvetydiga och högst betänkliga. Så har onekligen skett
äfven i vårt land. Enligt de upplysningar, som på grund af ve¬
tenskapsmännens egna uppgifter meddelas i den af mig i motio-
Torsdagen den 22 Mars, f. in.
11 N:0 26.
nen åberopade skriften, visar det sig, att upprörande grymhet för Om antagande
-ej länge sedan egt rum vid vivisektioner vid våra högskolor, om af. en lag ang\
ock sådant icke bevisligen inträffat under de sista 10 åren. Och
allmänheten har, der denna sak genom utgifna skrifter, i hvilka djur i veten-
förfaringssättet vid dessa experiment så väl i utlandet som i vårt skapligt syfte.
land skildrats, icke hlifvit bevärdigad med några upplysningar från (Forts.)
de lärdes sida, huru dermed egentligen sig förhållit. Eljest har
det ju i vår tid blifvit ganska vanligt, att vetenskapsmännen an¬
sett såsom en pligt och eu ära att medelst populära framställ¬
ningar i tal och skrift söka så mycket som möjligt göra äfven
lekmännen, som stå utanför de invigdes krets, i någon måtto be¬
kanta med den pågående vetenskapliga utvecklingen och med de re¬
sultat, som derunder vunnits. Här åter synes man hafva användt
all möda att förhemliga sina åtgöranden. Endast då, när genom
sakens dragande inför offentligheten genom riksdagsmotioner, hafva
de låtit aftvinga sig förklaringar, hvilka dock, att döma af den tid
efter annan åter uppkommande oron, icke varit af natur att kunna
varaktigt lugna sinnena. Man må då finna det åtminstone ganska
ursäktligt, om rörelsen icke vill alldeles lägga sig. Ja, man sy¬
nes mig icke ega rätt att beskärma sig deröfver, att kanske orig-
tiga och öfverdrifna föreställningar blifva rådande hos de utom¬
stående, helst som dessa veta sig hafva bundsförvandt^’ inom de
lärdes eget läger. Det är ju notoriskt, att flere högt ansedde na¬
turforskare bryta stafven öfver hela vivisektionen, liksom det utan
tvifvel synes tjena till efterföljd, att ett så praktiskt land som
England, efter det att grundliga och noggranna undersökningar
rörande missbruken vid vivisektionerna blifvit anstälda, genom en
lag så begränsat deras utöfvande, att ingen, som ej erhållit särskildt
bemyndigande, eger dermed befatta sig.
Emellertid, jag upprepar det, måste det anses synnerligen
glädjande, att nu mera under de närmast föregående åren, enligt
hvad utskottet konstaterat, dylika grymheter icke hos oss äro
vanliga. Jag anser mig ock höra uttala det erkännande, att jag
på allra sista tiden genom enskildt meddelande från eu person, på
hvars upprigtighet jag icke har någon anledning att tvifla, kommit
till den öfvertygelsen, att åtminstone vid den största af våra hög¬
skolor något missbruk i detta afseende af anmärkningsvärdare be¬
skaffenhet icke eger rum. Man synes hafva slappats af och trött¬
nat på de obehagliga och oftast fruktlösa forskningarna. Dessa
fortsättas emellertid, om än med föga intresse och hänförelse. De
faktiska uppgifter om ställningen, hvilka blifvit lemnade af en
man inom facket och återfinnas i en uppsats, intagen i tidskriften
“Eirå“, synas ock bestyrka hvad sålunda blifvit vitsordadt. Det
heter dock, betänkligt nog, i denna uppsats, att djuren “i regeln
döfvas“ — således icke alltid. Men min sagesman har upplyst,
att åtminstone på de stackars grodorna hufvudena afskäras, innan
man gör observationer på de sprittande lemmarnes rörelser.
Detta är nu godt och väl. Men låt en fantasi- och snillrik
man åter framträda med en ny epokgörande naturvetenskaplig hy¬
potes. Menar man, att det icke då igen skall på hela linien upp-
N:o 26. 12
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Omantagande stå en äflan och täflan att belysa och bestyrka den nya efterjagade
sanningen med uppoffring af nya hekatomber pinade djur? Månne
periment på lc^e den ansprabsiosa och ursäktade motivering, som nu i dejem-
djur i veten- förelsevis lugnare tiderna företrädesvis begagnas — jag menar ta-
skapligt syfte. let om det humana och milda sätt, hvarpå man går till väga —
( orts.) få återigen skall få träda i bakgrunden, och det höga vetenskapliga
syftemålets majestät framträda såsom hufvudargument, lämpligt
att försvara användandet af hvilba medel som helst? När skulle
väl den dag randas, då man med någon förhoppning kunde emotse,
att vivisektionen skulle upphöra eller ens kunna hållas inom till¬
börliga gränser, så länge vetenskapsmän af det allra största an¬
seende förklara sig anse denna forskningsmetod utgöra ett hufvud-
sakligt vilkor för lösningen af en utaf mensklighefens högsta och
betydelsefullaste uppgifter? Den ryktbare professor VircJtow ytt¬
rade bland annat vid den år 1884 hållna läkarekonferensen i Kö¬
penhamn: “att det är vivisektionen, som skall lösa lifvets stora
problem, och att den grad, hvari ett folk ärar och omhuldar vivi¬
sektionen, bestämmer graden af dess andliga utveckling öfver huf¬
vud.“ Tänk hvilken storartad utsigt att kunna få kasta, vore det
ock blott en enda glimtande blick in bakom lifsmysteriets förlåt!
Hvilken lockande uppgift för unga vetenskapsidkare att kunna få
lemna bidrag till tydningen af ett gåtfullt problem, inför hvilket
de störste vetenskapens heroer hittills nödgats stanna i ovisshet;
att få äran af en upptäckt, vida märkligare än någon af dem, för
hvilka en Linné, en Eerzelius, en Schéele vunnit rykte och ut¬
märkelse! Och detta med tillhjelp af vivisektionen! Sannerligen,
om en hänförelse i denna rigtning begynte upplåga hos de unga;
ja, om. den funne genklang hos folket, som hittills tvekande och
motvilligt förhållit sig till den oklara frågan, så att man blefve
benägen att ej blott lemna ett medgifvande, utan fast hellre att
positivt och kraftigt befrämja åtgärder, hvilka förmenas utgöra
vittnesbörd om nationens höga andliga utvecklingsgrad; man skulle
utan tvifvel få bevittna en stegrad rörelse inom detta område,
inför hvilken hvad som hittills bedrifvits blott skulle kunna anses
såsom en barnlek.
Härvid anser jag mig dock skyldig att göra det erkännande,
att detta i sig sjelf så stora och ädla syfte synes mig egnadt att
utgöra förklaringsgrund till mycket af det högst besynnexdiga för¬
hållandet, att allvarliga och tänkande, ja, snillrika och älskvärda
män kunna nedlåta sig till dessa för den mindre härdade mensk-
lighets- och barmhertighetskänslan motbjudande forskningar. Häri
ligger enligt min tanke den kraftigaste förmildrande omständighet,
hvilken må besinnas, då man vill gå till doms öfver dessa lärde
mäns åtgöranden. Men på samma gång ligger det för hvar och
en, som lika med mig och många andra är fullt och visst öiver-
tygad derom, att lifvet sjelft och ännu mera lifvets källa ligga
alldeles utanför och i alla tider komma att ligga alldeles utanför
icke blott hvarje dissektionsknifs eller mikroskops, utan äfven
utom all blott naturforsknings råmärken; det ligger, säger jag,
något outsägligen tragiskt uti att bevittna sådana på förhand till
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
13 N:o 26.
fruktlöshet dömda sträfvande::, hvilka äro så synnerligen väl Om antagande
egnade att draga och fasthålla stora intellektuella krafter i rigt- afen lag ang-
mngen nedåt i stallet tor uppåt. periment på
Hvad jag nu sagt kommer naturligtvis att af de höga herrarne, djur iveten-
hvilka drömma om sin vetenskaps gränslöshet och hysa full tillit skapligt syfte.
till sin egen ofelbarhet, anses för högeligen enfaldigt och föråldradt. (Fort3-)
Nå väl! Låtom oss då gå in på deras tankegång och antaga, att
det kunde lyckas deras gemensamma sträfvanden att på den in¬
slagna vägen lösa lifvets stora problem. De måste väl sjelfva dervid
antaga, liksom det för hvar och en ju måste anses oemotsägligt,
att, der lifvets väsende efterforskas medelst användande af sådant
undervisningsstoff och med tillhjelp af dylika redskap, resultatet
omöjligen kan löpa ut i något annat, än att lifvet, allmänt fattadt,
är något materielt — detta må nu benämnas med kraft eller någon
annan term, det må nu befinnas vara kemiskt eller fysiskt o. s. v. —;
med ett ord: lifvet är materia.
Hvad vore väl dermed vunnet? Man hade funnit undersatsen
till en slutledning, med hvars öfversats man ännu icke kommit på
det klara. Första omsorgen borde naturligtvis hafva varit att ut¬
forska och bringa till klarhet hvad materia är. Och denna sida
af problemet kunde ju ock synas ligga närmare den forskning, som
sammanhänger med den moderna naturvetenskapens åskådningssätt.
Emellertid, så länge man i detta afseende icke hunnit till önskvärd
sanningsuppfattning, komme ju slutledningen att tills vidare nödgas
att få åtnöjas med följande tröstlösa expression:
Materia är något som man ännu icke vet.
Att lifvet är materia, det har man nu fått veta.
Alltså: att lifvet är något som man ännu icke vet, det har
man nu fått veta.
.Kammaren må benäget ursäkta, att jag så länge tagit dess
uppmärksamhet i anspråk.
Jag hade verkligen väntat, att lagutskottet, om det då icke
ansett sig kunna förorda mitt moderata förslag oförändradt, an¬
tingen skulle hafva föreslagit, att en skrifvelse aflätes till Kongl.
Maj:t om vidtagande af åtgärder till förhindrande af missbruk vid
vivisektioner; eller åtminstone att utskottet, i stället för det blott
negativa afslaget, skulle hafva klädt sin åsigt i det motsvarande
positiva uttrycket, hvilket då naturligtvis borde hafva innehållit
en hemställan om ett tillägg till lagen om djurplågeri, så lydande:
Denna lag afser icke djurplågeri i vetenskapligt syfte. Sådant må
obehindradt och utan all inskränkning få bedrifvas.
Så lyder verkligen med andra ord, om än icke direkt uttaladt,
lagutskottets hemställan. Jag vill ej dela det ansvar, som kammaren
och Riksdagen ikläda sig genom ett sådant medgifvande, och derför
tager jag mig friheten yrka:
att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
N:o 26. H
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Omantagande med anhållan om nådig proposition till Riksdagen föråstadkommande
of en lag an- af (jgn begränsning i och kontroll öfver vivisektionen, som må fin-
åmmaexperi-nas lampliga och nödiga.
merit pa djur
i vetenskapligt 1 detta yttrande instämde herrar Sundberg från Vexiö, Lunär
CF^rts 1 Lypt, Björck, Metsén, Svartling, Ekéborgh, Johansson i Strömsberg,
01 s' Jönsson i Mårarp, Nydahl, Odell, Fredholm, Nilsson i Skärhus,
Olsson i Ornakärr, Anderson i Himmelsby, Kihlberg, Ericsson i
Norrby, A. V. Carlson och Petersson i Hamra.
Herr Nyström yttrade: Innan jag inlåter mig på sjelfva saken,,
ber jag få uttala ett oförbehållsamt erkännande för det syfte, som vid
detta likasom vid föregående tillfällen påverkat de män, som upp-
trädt mot vivisektionen. Jag vill icke förneka deras ädla syftemål,
den medkänsla för djuren, som hos dem gör sig gällande, så"mycket
mindre som jag sjelf är en varm djurvän. Ja, jag går till och med
så långt, att, då det vid föregående tillfällen, då denna fråga varit före¬
mål för polemik, framkastats såsom en half förebråelse mot dessa per¬
soner, att det vore en del “känslosamhet" som ingår i deras sträf¬
vande mot vivisektionen, så innebär detta i mina ögon icke någon an¬
klagelse, utan ett beröm, ty det är godt och rigtigt, att man hyser
medkänsla för de värnlösa, och säkerligen intet fel att gifva ut¬
tryck åt denna känsla. Men sedan jag egnat denna rättvisa åt
dem, hvilka jag måste betrakta såsom mina motståndare, begär
jag å andra sidan det erkännande af dem, att de motiv, af hvilka
vi ledas fram, äro helt andra än råhet och känslolöshet, såsom
det under stundom hetat från våra motståndare.
Jag ber nu få framhålla — hvad som äfven förekommer i
utskottets betänkande och, som jag tror, påverkat utskottets be¬
slut — att denna sak kan behandlas på två olika sätt. Det ena
är, om man vill börja från början, d. v. s., å ena sidan, genomgå
hela serien af anklagelser mot vivisektionen allt sedan dess första
uppkomst, och, å den andra, framställa de resultat, som på veten¬
skapens område vunnits genom vivisektionen, och det berättigande,
densamma på grund deraf måste anses hafva. Att nu upptaga
detta stora program, att å nyo genomvandra denna långa väg, som
Riksdagen för öfrigt redan förut till stor del tillryggalagt, det
anser jag emellertid under nu varande förhållande icke vara till¬
rådligt. Det vore endast, å ena sidan, att framkalla de skräck¬
bilder, som tillhöra ett tidigare skede, egentligen från början af
detta århundrade, och hufvudsakligen härflytande ur franska källor,
och, å andra sidan, att gent deremot å försvarets sida upprepa
likaledes många gånger hörda påståenden, att dessa berättelser
äro öfverdrifna, att de afse förgångna tider och förgångna meto¬
der, att så ej tillgår numera, framför allt icke i vårt land. Dessa
begge bevisföringar komme då att stå mot hvarandra med den på¬
följd, att för sakens utredning icke något vunnes.
Jag för min del skulle i stället vilja föreslå det andra sättet,
eller att kammaren fäster sig vid och tager till utgångspunkt hvad
som skedde år 1884. Och hvad skedde då? Jo, att — sedan KongL
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
15 N:0 26.
Maj:t på förekommen anledning låtit verkställa en utredning, som Om antagande-
i fullständighet söker sin like, emedan alla vetenskapliga institu- °-f ,en l'"J mv
tioner, som ansågos vittnesgilla, dervid lemnades tillfälle att yttra
sig, samt sedan universitetskanslern afgifvit sitt med skäl upp- ment på djur
burna yttrande — frågan genom motion om lag mot vi visektionen i vetenskapligt
kom under Riksdagens behandling, med det resultat att motionen
af begge kamrarne afslogs just på grund af nämnda utredning. ' r s'^
Tager man detta sakens skick till utgångspunkt, är det klart, att
frågan blir betydligt begränsad. Då behöfver man endast tillse
hvad som förefallit sedan år 1884, huru vida sedan dess sådana
missbruk egt rum vid vivisektionen, att de kunna motivera en an¬
nan sakens utgång, ett annat beslut af Riksdagen, än som då fat¬
tades. Men på samma gång må det äfven vara oss representanter
för en annan åsigt tillåtet att söka ådagalägga ej mindre att sedan
denna tid några verkliga missbruk i detta afseende icke förekom¬
mit, än äfven, och förnämligast, hvad som genom vivisektionen
vunnits och förvärfvats åt menskligheten och vetenskapen;och jag
hoppas, att en sådan vidräkning skall komma att utvisa ett bety¬
dande öfverskott på vetenskapens kreditsida.
Innan jag öfvergår till frågan om hvad som skett på vivisek-
tionens område sedan år 1884 och till ett försök att försvara den¬
samma mot de anklagelser, som man här vid lag trott sig kunna
framställa, ber jag emellertid få uppehålla mig litet särskildt vid
motionärens i dag gjorda framställning och yrkande. Hvad som
dervid förefaller mig mycket märkvärdigt är, att, ehuru motionären
sjelf förklarar sig hafva funnit, att några anklagelser för hvad
som skett skäligen icke kunna göras, och att således vivisektionen,
sådan den nu hos oss befinner sig, måste anses vara frikallad för
alla förebråelser, han detta oaktadt vidhåller sin begäran om sär¬
skild lagstiftning mot vivisektionen. Jag kan nemligen icke nog
framhålla det betänkliga i att skapa lagar, der de icke äro ovil¬
korligen behöfliga. Derigenom framkallas endast missförhållanden,
som förut icke existerat. Man har i det fallet inom den medicin¬
ska lagstiftningen gjort en sorglig erfarenhet, i det lagar tillskapats,
utan att hafva motsvarats af faktiska förhållanden och behof.
Men, säger motionären, det kan ju aldrig skada, att vi få en
lag i fråga om vivisektionen. Jag håller dock fast vid, att en lag
icke får tillkomma utan oundgängligt behof; ty lag är en frihets-,
inskränkning och såsom sådan icke något önskvärdt, som man dock
underkastar sig för att undvika ett större eller svårare ondt. Det
är med lagar som med medikament. Man intager ett sådant då
det oundgängligen behöfves, men utan nödtvång, d. v. s. för att
förekomma ett större lidande eller en större fara, lär väl ingen
inlåta sig på något medikamentsintagande.
Jag måste således opponera mig mot den uppfattningen, att
en ny lag får stiftas, fastän det erkännes, att de bestående för¬
hållandena icke på något sätt göra den behöflig.
Man har vidare sagt — och det framhålles för öfrigt äfven af
lagutskottet — att det här endast gäller en kontroll. Jag tillåter
mig då först fråga: hvarför vill man, att den vetenskapliga torsk-
N:o 26. 16
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
■Om antagande ningen skall underkastas en kontroll, då sådan icke ifrågasattes i
ående3in-'a^seen<^e å andra lofliga sysselsättningar? För öfrigt anser jag,
samma“experi-att en kontroll under den form, motionären föreslagit, vore absolut
merit på djur omöjlig. Han utgår från en alldeles origtig uppfattning af de
i vetenskapligt fy sio 1 ogiska experimenten och" tror tydligen, att dessa verkställas
('Forts') under formen af skådespel, till kvilka man kan kalla vittnen och
h' kontrollanter. Så är emellertid alldeles icke förhållandet. Under
loppet af undersökningarna, som fortgå med anatomiska, fysika¬
liska eller kemiska observationer, uppstår må hända ett oafvisligt
behof att omedelbart och i ett sammanhang konstatera hvad som
på det gifna forskningsområdet företer sig i den lefvande organis¬
men, och den skyndsamhet, hvarmed iakttagelserna då måste göras,
medgifver icke efterskickandet af kontrollanter och vittnen, hvartill
för öfrigt icke annat än fysiologer ex professo äro kompetente,
och af sådana finnes det icke fem eller sex att tillgå i hela Sverige.
Jag anser dessutom, att någon kontroll i detta afseende utöfver
den, som redan finnes, är alldeles obehöflig. Frågan härom står
i sammanhang med frågan om protokollen, om hvilka motionären
i min tanke ganska rigtigt erinrat. Nu vill jag emellertid upplysa,
att vivisektoriska experiment icke anställas utan att protokoll der¬
öfver föres, dels i vanlig form, dels och i de flesta fäll så, att
en sjelfregistrande apparat beskrifver utslaget och gifver ett ojäf¬
aktigt vittnesbörd om experimentet. Från den synpunkten anser
jag således den ifrågasatta kontrollen äfven opåkallad. Tillräcklig
kontroll finnes redan förut, och en ny, sådan som motionären före¬
slagit densamma, vore, jag upprepar det, blott att sätta den veten¬
skapliga forskningen på förevarande område i en orättvis undan¬
tagsställning.
Motionären har påmint om den engelska vivisektionslagen, och
detta var ganska välkommet för mig. Ty denna lag står som ett
det tydligaste vittnesbörd om, huru eu lag icke bör skrifvas; med
andra ord, den är i och för sig ett mönster för en dålig lag. Också
har den gjort denna vigtiga del åt läkarevetenskapen landsflyktig
i England.
Sedan jag nu med några ord bemött motionärens anförande
och förslag om lagstiftning i fråga om vivisektionen, ber jag få
återgå till frågan om den fysiologiska vetenskapens, eller rättare
om vivisektionens debet och kredit. Och jag tror, som jag nyss
sade, att det då måste anses vara välbetänkt, att man inskränker
sig till en undersökning af förhållandena, sådana de gestaltat sig
sedan år 1884, och icke inlåter sig på något ändamålslöst resonne-
rnent om hvad som dessförinnan inträffat på ifrågavarande område.
Det står då emellertid fast — och det har motionären sjelf fram¬
hållit — att efterforskningar, som anstalts af för saken intresse¬
rade personer, gifvit vid handen, att sedan år 1884 det vivisek¬
toriska förfaringssättet förmildrats så mycket, som öfver hufvud
varit förenligt med möjligheten af målets vinnande — ja, i så hög
grad, att de undantag, då lefvande djur blifvit underkastade vivi¬
sektion, utgör ett försvinnande fåtal experiment. Det långt öfver-
• vägande antalet af experiment hafva nemligen icke gjorts på
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
17 N:o 26.
lefvande djur, utan på kroppar efter nyss förut dödade djur. Och. Om antagande
der vivisektion å lefvande djur måst företagas, är det bevisadt,lag tm-
att den gjorts smärtfri medelst användande af de hjelpmedel, läkare-
vetenskapen lyckats uppfinna, i trämsta rummet en tilltyllestgö- merit på djur
rande bedöfning och i öfrigt allt hvad den nyare tiden frambragt i vetenskapligt
i förbättrade operationsmetoder och instrument. cpwN
Om nu återigen, hvilket ju icke kan jäfvas, någon gång sådana ^ or s"
experiment förekomma, som icke medgifva en fullständig bedöfning,
går vetenskapsmannen till dem med sorgset sinne och bekla¬
gande, och han har endast den — jag erkänner det — klena trö¬
sten, att det endast är fråga om ett enstaka fall, utgörande en
försvinnande obetydlighet mot de millioner fall, då det störa verlds-
samhällets hushållning kräfver att djuren uppoffras och underka¬
stas de plågor, som äro oskiljaktiga från slagt, fiske, jagt, kassa¬
tion m.m. Men rätt märkvärdigt är det dock i sjelfva verket, att, under
det man med den mest minutiösa noggrannhet, jag kan nästan säga
misstänksamhet, följer dessa få undantagsfall, man icke söker göra
klart för sig, hurusom i millioner, ja väl milliarder, kunna räknas
de djur, som uppoffras för andra, icke höga ändamål, men oftast
under långt större pina, än den, hvarför de utsättas genom vivi-
sektionen. Yi lefva i lidandets verld, och naturen sjelf är
den fruktansvärdaste af alla operatörer, ty med få undantag gäller,
att hvarje i det fria lefvande djur är i sjelfva verket dömdt att
dö antingen af svält eller under rofdjurens tänder eller klor.
Och den vivisektion, som dervid sker, torde herrarne väl kunna
tänka sig, om herrarne besinna, huru det går till, när höken sliter
sönder en dufva eller när gäddan tuggar sönder och uppslukar
sitt rof. Alla dessa fall af lidande, som, ty värr icke kunna und¬
vikas, sammanparade med allt det lidande, som tillfogas af men¬
niskohand för ekonomisk vinning, det utgör en summa af lidande,
gent emot hvilken detta i vetenskapligt syfte tillfogade försvinner
till en fullkomlig obetydlighet, helst nu, då man genom använ¬
dande af bedöfningsmedel reducerat dessa fall till högst få.
Det måste vara så, att vivisektionens debet i sjelfva verket
måste vara ringa nog, då, såsom herrarne kunna finna af handlin¬
garna, det icke varit möjligt att från senaste tid uppleta några
fall, som der vid lag skulle kunna rigtas mot den vetenskapliga
metoden. De senaste i denna broschyr anförda hafva ej kommit
längre än till år 1878; derefter har man icke kunnat finna någon
sak med vetenskapen i dess arbeten af denna art.
Men om man icke lyckats finna någon sak med vetenskapen, så
är det väl skäl, att höra efter, hvad som kan sägas på andra sidan,
allra helst som man ännu understundom får höra upprepas, att resul¬
taten äro omärkliga och obetydliga. Ja, der vid lag står det så till, att
vetenskapen står i ganska orättvist eller svårt läge. Ty ankla¬
gelsepunkterna äro begripliga för hvar och eu; hvar och en, som
har känsla, låter sitt sinne uppröras af dessa experiment, när han
får höra talas om dem; och han gör dervid icke den nödiga jem-
förelsen med alla öfriga ingrepp i djurens lif, som framträda på
det ekonomiska området. Men det är mycket svårare att visa,
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 26. 2
N:o 26. IS
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande och jag kan icke begära att i denna stund kunna ens något så när
"j m lag an- klargöra, hvad som finnes på räkningens andra sida.
sammaexperi- Der står i främsta rummet en behållning, som de fleste
merit på djur hafva svårt att erkänna, så gerna de äfven taga mot fördelare^
i vetenskapligt deraf, jag menar de vetenskapliga rönen såsom sådana och veten-
jyfte• skapens utveckling såsom sådan. Och här hafva vi de största, de
^ T s') mest storartade af de vunna resultaten, nemligen fysiologiens ut¬
veckling och den ökade kännedom, som vi derigenom fått om lifs-
funktionerna. Och i sammanhang härmed vill jag inlägga en be¬
stämd protest mot den orättvisa och skefva framställning, som nyss-
motionären gjorde sig skyldig till, då han medvetet eller omedvetet
sammanblandade fysiologien, dess syften och resultat med frågan
om lifvet och dess upphof, frågan om huru vida ateism och ma¬
terialism skola göra sig gällande, hvilket med saken uppenbarligen
icke har det ringaste att göra. Ty herrarne torde finna, att en
undersökning, som afser matsmältningen eller andhemtningen eller
något dylikt, den kan och bör och måste göras alldeles oberoende
af frågan om lifvets hemlighet, vid hvilken fråga motionären med
förkärlek syntes fästa sig, och hvilket onekligen ganska intressanta
ämne uppkallat kammarens bifallsrop. Men detta ämne har det felet,
att det alls icke har något att göra med fysiologiens fortgång, hvil¬
ken vetenskap rör sig med mycket mindre högtidliga ämnen och
älskar att ställa upp för sig det målet att skaffa oss någon kännedom
om hvad som sker inom vår egen kropp, med ett ord om organens
funktioner. Och jag hemställer, om icke detta är ett ämne, värdigt
att blifva föremål för mensklig kunskap? Den menskliga forsknin¬
gen sträcker sig till alla möjliga områden; skulle den då icke vara
berättigad att sysselsätta sig med menniskans egen kropp, att taga
reda på, icke lifvet — ty det är psykologiens eller filosofiens, men
icke fysiologiens uppgift — utan kroppens organer och deras speciella
funktioner? Och herrarne veta ju litet hvar, att hvad som veten¬
skapen ernått, det står som vunna resultat i alla tider. Upptäckten
af blodomloppet och forskningarna angående matsmältningen o. s. v.
kunna ju icke förringas deraf, att den fysiologiska vetenskapen känt
sina gränser och hvarken har sökt, ej heller kommer att söka sj^ssel-
sätta sig med lifvets gåta eller lifvets upphof. Det är ju således
uppenbart, att de resultat, som i dessa afseenden äro vunna, äro värda
att vara föremål för mensklig forskning, lika väl som alla andra grenar
inom vetenskapen. Och hade forskningen med den assistent, som
den i vissa undantagsfall icke kan undvara, nemligen vivisektionen,
icke gjort något annat än ökat vår insigt om dessa för oss så
vigtiga saker och skaffat oss kännedom om dessa funktioner’, som
vi måste taga reda på, så synes det mig att redan med det till¬
räckligt mycket vore vunnet för vetenskapen och äfven tillräckligt
mycket vunnet för att motivera användningen af en sådan forsk¬
ningsmetod.
I detta afseende har sedan 1884 otroligt mycket nytt kommit
i dagen. I synnerhet hafva inom nervfysiologien upptäckter gjorts
och fäkta utletats, som äro af oerhörd vigt för bedömandet af våra
lifsfunktioner. Men icke tror jag herrarne vilja begära, att jag
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
19 N:o 26.
nu här skall uppräkna namnen på alla dessa upptäckter, som här Om antagande
hafva gjorts; sådant skulle ju tjena till intet. Och här stå vi d^aflag an-
inför det faktum, som jag nyss påpekade, att anklagelsepunkterna samma expert¬
er o så lätta att tillgå, men försvarspunkterna mycket svårare att merit på djur
uttömmande behandla. Och jag kan ju icke begära att få fram - i vetenskapligt
bära dem; det skulle allt för mycket upptaga tiden och för öfrigt
endast blifva ett uppräknande af konstiga namn och termer, som ^ or
för herrarne icke skulle någonting säga. Men jag fasthåller, att
resultatet är vigtigt: vidgandet af vetenskapens horisont, ökandet
af vårt vetande i afseende på funktionerna i den lefvande kroppen,
sammanställandet af alla de upptäckter, som skaffat oss kännedom
om så vigtiga ämnen.
Men man plägar dock i allmänhet icke åtnöja sig med detta.
Man säger: “ja, det kan vara godt och väl med vetenskapen och
de vetenskapliga resultaten, de hafva nog sitt värde, då de ju ut¬
vidga vår kännedom i mycket, det är sant; men vi erkänna icke
detta såsom ett giltigt mål, vi begära någon vinning för sjelfva
konsten att 'bota folk’, för den praktiska medicinen, och i detta
fall stån I med tomma händer11.
Nej, vi stå icke med tomma händer på detta fält, utan tvärt om!
Redan på den korta tidrymd, som förflutit sedan 1884, äro på
detta område resultat vunna, som äro af oerhörd vigt. Och fastän
jag äfven här står i samma dåliga ställning, som nyss, nemligen
att jag icke kan begära, att herrarne skola kunna följa mig vid
uppräknandet af en mängd namn och termer, så torde det dock
vara möjligt att gifva en resumé af nufvudpunkterna. Jag vill
dervid bedja herrarne komma i håg, att det finnes hela grupper
inom kirurgien och den praktiska medicinen, som i högst väsentlig
mån — och några alldeles absolut — grunda sig på resultat, hvilka
fysiologien uppnått genom vivisektion er.
Der möter oss då i första rummet den vigtiga hjernkirurgien.
På den tid, då jag var sjukhusläkare, ansågs det alltid vara eu
stor vinning, om man kunde vid något af dessa svåra fall af hjern-
sjukdomar konstatera, att det onda berodde på en bjernsvulst och
om man kunde med något så när säkerhet säga, hvarest denna
bjernsvulst skulle hafva sitt säte. Men detta är icke tillräckligt,
om det är fråga om ett operativt ingripande. Och herrarne torde
kunna förstå, att, om någonting skall kunna vinnas, om ett lif
skall kunna räddas, det gäller att ingripa på en viss bestämd
punkt. Ty man kan ju icke gå in genom hufvudskålen in till hjernan
annat än på ett mycket begränsadt område. Operatören, kirurgen
ställer således till fysiologen denna uppmaning: beskrif för mig lo-
kalisationerna inom hjernan så tydligt, att jag af symptomerna
skall kunna säga, att den sjuka punkten ligger just der på ett be¬
gränsadt område, på det att jag der skall kunna gå in medels tre¬
panering och träffa på sjukdomsorsaken och aflägsna den. Ett
svar på denna framstälda fråga har icke kunnat gifvas annat än
på grund af vivisektionen. Men det svaret har gifvits, och det med
sådan visshet, att kirurgen skall kunna vänta att verkligen finna
det sjuka stället, aflägsna sjukdomens orsak och så rädda lifvet
N:o 26. 20
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande i fall, der det under forna förhållanden varit alldeles tillspillo-
"^ir<!nJag "n~gifvet. Detta är just de nu allt mer och mer omtalade hjernfysio-
sammaexperi- logiska undersökningarna, hvilkas resultat blifvit, atthjernans funk-
ment på djur tioner nu äro så väl kända, att man i många fall skall precis på
i vetenskapligt punkten kunna säga, hvar den eller den funktionen har sitt kropps-
(Forts ) underlag för att så, när sjukdom inträder, kunna säga: “der
01 s' ligger det onda'1, för att derpå angripa och aflägsna det. Och
denna hjernkirurgi förskrifver sig till öfvervägande del från tiden
efter 1884, hvilket* jag framhåller, då jag ju skulle försöka fast¬
hålla vid hvad sedan dess ådagalagts.
Sedan hafva vi vidare en annan grupp operationer, hvilken
äfven haft de mest välsignelserika påföljder, nemligen operationer
på bensystemet, de så kallade subperiostala resectionerna. Dessa
hafva uteslutande blifvit möjliggjorda derigenom, att det vid försök
på djur visat sig, att man med iakttagande af nu brukliga för¬
sigtighetsmått verkligen kunnat vinna märkliga resultat i afseende
på återbildning af ben och återställande af svårare benskador,
hvilka tillförene ansetts såsom alldeles obotliga. Genom använ¬
dande af denna metod hafva otaligt många menniskor återfått sin
helsa och bruket af sina lemmar, i fall, der sådant förut varit
absolut omöjligt, innan operationen på grund af vissa försök med
djur visat sig utförbar.
Dernäst i ordningen kommer frågan om en del stora och vig¬
tiga operationer, som förr i tiden ansågos såsom kuriositeter, hvilka
någon djerf operatör möjligen kunde drömma om, men hvilka han
icke ansågs berättigad att försöka, nemligen borttagande af hela
organ. Saken har ju för öfrigt i dessa dagar genom den tyske
kejsarens sjukdom erhållit en sorglig ryktbarhet. Jag ber i sam¬
manhang härmed att få erinra derom, att den första tracheoto-
mien utfördes såsom experiment på ett djur, nemligen en get.
Dessa operationer höra i allmänhet till den nutida erfarenheten,
och de hade aldrig kommit till stånd, om icke djurförsök banat
vägen för dem.
Härefter följer ett område, som, trots det att de förut nämnda
äro vigtiga, dock i detta afseende öfverträffar dem alla mång¬
faldigt. Jag syftar här naturligtvis på de antiseptiska medlen
och deras användning vid behandlingen af sår. Jag skall gerna
medgifva, att uppslaget till uppfinningen af dessa medel, hvilken
äfven den till stor del grundar sig på djurförsök, ligger något bakom
1884 och sålunda hör till en tidsperiod, liggande bakom den,
hvilken jag har att hålla mig till. Men jag anser mig dock be¬
rättigad att upptaga dem här, ty deras användning på nya vigtiga om¬
råden af medicinen, med andra ord utvidgningen af antiseptikens om¬
råde, hör i många fall till tiden efter 1884, och de hafva sedan dess
vunnit lika härliga segrar, lika stora förvärf, som dessförinnan, för¬
värf, hvilkas vinst för menskligheten det icke faller någon in att för¬
neka. Herrarne torde veta, hvad som i den vägen har skett, hvilket
alldeles omkastat våra utsigter vid de kirurgiska sjukdomarnes
behandling, och den vet bäst hvad som dermed vunnits, som varit
med om det gamla sättet. Jag har varit underläkare vid sera-
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
21 N;o 26.
fimerlasarettet under tiden strax innan dessa upptäckter gjordes. Om antagande
Jag vet hvad det ville säga, då “mordengeln“ regerade på sjuk-°/fn la'J an~
kusen. Då betydde det döden att komma in på ett sjukhus för
den obetydligaste skada. Jag såg en frisk, stark arbetskarl, som mlnT^Tdjin-
kom in dit med en skada på sitt finger, om två dagar ligga död i vetenskapligt
i sin säng och flere dylika fall. Jag mins, hur det var. Jag gick ?vfte-
ut om nätterna i sjuksalarne och korridorerna för att försöka, (^orts-)
om det dock ej vore möjligt att på något sätt med de yttre sin¬
nenas tillhjelp upptäcka närvaron af denne mordengel, som rasade
i sjukrummen. Sinnena sade mig ingenting, men erfarenheten
ibland dessa ohyggliga dödsfall talade tillräckligt för tillvaron af
en sådan smitta, gent emot hvilken läkarekonsten stod nästan
vanmägtig. Sedan nu de antiseptiska medlen kommit till använd¬
ning, hafva de åvägabragt så härliga segrar, att det rent af har
ifrågasatts, om icke åtal kunde anställas mot en läkare, derest
sådana olycksfall numera inträffade, då dessa ju kunna anses bero
på en bevislig försummelse. Denna välsignelsebringande uppfin¬
ning har under de sista åren vunnit en oerhörd utsträckning och »
tillämpning på många områden och blifvit en vinning, som ländt
till gagn och lifsräddning för tusenden.
Sedan kommer hvad som på senare tider låtit mycket tala
om sig, nemligen inoeulationsteorierna. Något hafva herrarne
troligen förut sett i tidningarna om alla dessa upptäckter af mikro¬
skopiska organismer’, som utgöra orsaken till eller bärare af nå¬
gra af de allra svåraste sjukdomarne, mensklighetens gissel, såsom
lungsot, kolera m. fl. Likaså vigtiga upptäckter på djursjukdomar-
nes område. Likaså vigtiga bidrag till kännedom om parasit-
maskarne och de af dem vållade sjukdomarne. I förgrunden stå
naturligtvis de mycket omtalade bacillerna. Hvad som i den vä¬
gen vunnits, torde herrarne hafva hört talas om och äfvenledes,
att alla dessa försök, som hållit så mycket och lofva ännu mycket
mera, grunda sig på djurförsök. Det är äfven af vigt att påminna
sig, att ett ytterst vigtigt uppslag på detta område, nemligen
Kocks ryktbara undersökning af tuberkulosen, gjordes af honom
som en obetydlig Kreisphysicus i en stad i Posen — detta som
en påminnelse om, att man icke utan vidare får yrka på att ex¬
perimenten skola undantagslöst bindas vid de stora laborato¬
rierna — och om det tillåtes mig att sätta det lilla i samband
med det stora, så vill jag nämna, att de undersökningar, jag gjort
angående nitroglycerinen och dess giftighet, hafva af mig verk¬
stälts hemma hos mig. Detta är nu frågan om de lefvande infektions-
ämnena och inoculationerna, hvilken fråga infört en ny uppfattning
på medicinens område, och hvilken fråga utan tvifvel i framtiden
kommer att ännu mer inverka.
Men slutligen säger man: vi medgifva, att detta kan vara godt
och väl, men hafva då dessa djurförsök icke medfört upptäckten af
några läkemedel, som vi begagna? Jo, vi hafva på det sättet efter år
1884 fått läkemedel, ja, till och med hela grupper af sådana. Det
finnes till och med några af dessa, som herrarne torde hafva hört
nämnas. Det är först feberstillande medel: antipyrin och anti-
N:o 26. 22
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagandefebrin med derå, som visat sig synnerligen lämpliga i detta afseende;
af en lag ««-vidare allehanda antiseptiska medel, såsom tymol med mera, och slut-
samnmexperi- iigen åtskilliga andra läkemedel, som man icke fördristat sig att
ment på djur använda, om ej djurförsök förut hade skett. Jag vill icke trötta
i vetenskapligt kammaren med en mängd uppräkningar.
Slutligen vill jag nämna, att man till och med kommit till er-
( orts.) farenbeter, som medfört inskränkning i de kirurgiska ingreppen.
Erfarenheten från djurexperiment hafva nemligen visat, att det finnes
operationer, som man icke får göra, och djurförsöken hafva dervid
tjenat som varning mot ett allt för långt gående operativt ingripande.
Så ser då förvärfvet ut, och jag hoppas, att herrarne erkänna,
att detta förvärf för vetenskapens kreditsida har sin betydelse,
men jag vågar påstå, att, huru vigtigt detta än är, det dock icke
är annat än en början, och att vi särskildt i fråga om de så vig¬
tiga infektionssjukdomarne stå vid ingången till en ny tid, som
för menniskolifvets upprätthållande och bekämpandet af lidandet
och döden skall medföra rön, till hvilka den menskliga erfaren¬
heten icke sett något motstycke.
Jag hemställer till eder, mine herrar, viljen I under sådana
förhållanden åtaga eder ansvaret att stäcka vingarne på vår svenska
forskning, att ställa oss vapenlösa i den ädla täflingsstrid, der den
svenska läkarebildningen hittills med sådan heder, med sådan ut¬
märkelse häfdat sin plats? Yiljen I, att vi skola blifva eftersägare
allena af de vackra forskningar, som gjorts i alla länder, och att,
om någon vill söka sanningen sjelfständigt, han derför skall nöd¬
gas gå i landsflykt? Jag tror icke detta. Jag har fastmer den
tron, att denna kammare skall visa sig angelägen att värna om
forskningen och ej underkasta dess utöfvare någon orättvis undan¬
tagslagstiftning, och jag är öfvertygad om, att kammaren är i
politiska ting så förfaren, att den icke utan att särskild anledning
gifves — och en sådan anledning finnes här icke, såsom jag tror
mig hafva ådagalagt —- vill jäfva det beslut, som fattades så sent
som år 1884.
Herr talman, jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Med herr Nyström förenade sig herrar Ostberg, Mattmin,
Wittrock, Werner, Höglund, Collandcr, Larsson i Upsala, JEdel-
stam, Hygrell och Persson i Heljebol.
Herr Berg från Eksjö: Denna fråga får efter min uppfatt¬
ning icke uteslutande ses ur den vetenskapliga synpunkten. Jag
erkänner väl, att denna synpunkt är stor, hög och ädel, och jag
ber att i min ringa mån få uttala mitt aktningsfulla erkännande
för de män, som på ett samvetsgrant sätt föra den fysiologiska
vetenskapen fram i vårt land. Men jag påstår, att det finnes en
synpunkt, som är ännu större, högre och ädlare än den veten¬
skapliga, nemligen den sedliga synpunkten, och jag anser, att vi
böra betrakta frågan icke allenast från den förra, utan äfven från
den senare synpunkten och helst från begge gemensamt. Härmed
vill jag ingalunda hafva sagt, att herrar fysiologer icke jemväl
beakta det sedliga spörsmålet, tvärt om är jag öfvertygad att en
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
23
N:o 26.
syfte.
(Forts.)
■stor del tager hänsyn dertill. Men jag vill påpeka, att det verk- Oin antagande
ligen finnes en synpunkt,. från hvilken äfven vi, som aldrig in
trängt ens i den fysiologiska vetenskapens föigardar,. hela den S:1e.vpori-
stora massan —■ kunna betrakta frågan, och från hvilken syn- merit på djur
punkt äfven vi ega rättighet och skyldighet att egna den xkv i vetenskaplig}
pröfning.
Vi hafva nyss hört en vetenskapsman framhålla nyttan, be-
höfligheten och nödvändigheten af vivisektionen, och vi veta, att
■denna uppfattning är ganska allmän bland våra fysiologer, men
vi veta äfven, att det gifves verkligen framstående vetenskaps¬
män inom läkarekonstens område, likasom utmärkt dugande prak¬
tiske läkare, hvilka hysa sina tvifvelsmål i detta hänseende och
anse de genom vivisektion vunna resultaten i allmänhet bra torf¬
tiga och osäkra, ja, understundom rent vilseledande, då de tilläm¬
pas på förhållanden inom det menskliga lifvet. Under det att så¬
lunda, från den vetenskapliga ståndpunkten, behofvet och nödvän¬
digheten af vivisektion ingalunda äro oomtvistade, vill jag deremot
medgifva, att, från den sedliga synpunkten sedt, vivisektionen måste
anses tillåten, då den är nödvändig för att vinna en kunskap, som
verkligen gagnar menskligheten och hvilken ej kan på annat sätt nås;
men jag kan icke göra detta medgifvande alldeles obetingadt, utan
måste för min del fästa detta sätt för vetenskapligt arbete vid
vissa vilkor och former. Dessa vilkor äro. hvarken många eller
svåra att motsvara. De kunna inskränkas till två och bestämmas
sålunda, att vivisektionen må ej ske i oträngdt mål, och ej med
■onödig grymhet.
Det kan icke vara så alldeles opåkallad^ som den siste tala¬
ren framhållit, att uppställa dessa begge vilkor, då vi kasta en
blick på hvad som passerat i andra länder än vårt eget. Jag
skall i afseende härå icke återupprepa alla de skamfläckar, som
vetenskapsmännen på olika orter ådragit sig, och hvilka skam¬
fläckar under diskussionen i denna kammare år 1884 om samma
fråga blifvit framdragna och blottade. Jag vill sålunda endast i
förbigående erinra, hurusom en vetenskapsman uti en särskildt för
ändamålet konstruerad ugn stekt lefvande hundar för att ådaga¬
lägga, huru många flere timmar och minuter djuret kunde motstå
smärtan, om de finge hålla hufvudet utom ugnen om än de hade det
inom, samt att en annan vetenskapsman — professor Brachet —
för att utröna, huru långt hundens tillgifvenhetskänsla för hans
herre skulle sträcka sig, stungit ut ögonen, genomborrat öron hin¬
norna och efter många andra slag af tortyr slutligen afskurit
tungan på det honom trogna djuret, som i det längsta fortfor, att
slicka hans hand. Endast vid ett enda experiment vill jag något
närmare uppehålla mig, hvilket experiment blifvit utfördt och för
allmänheten framlagdt af en utaf den fysiologiska vetenskapens
heroer, en man med så stort namn, att vårt land icke på det
området har något motsvarande att framvisa, samme man, som
fält det nyss återgifna yttrandet, att “det är vivisektionen, som
skall lösa lifvets störa frågor, och att den grad hvari ett folk ärar
och omhuldar vivisektionen, bestämmer graden af dess andliga ut-
N:o 26. 2i
Torsdagen den 22 Mars. f. m.
Om antagande redd ing öfver hufvudDenne store man, Virchow, omnämner
"iå?nde9mn-' ne“ligen i sina skrifter flera af honom verkstälda experiment att
samma experi- skålla, hundar lefvande och han anför bland annat följande fall:
merit på djur “En liten liflig hund skållades fyra gånger med 4, 21, 15 minuters
i vetenskapligt mellantid. Han dog på nätteln" Detta är sålunda ett af sätten
(Forts) e^er denne store vetenskapsmans åsigt lösa lifvets stora pro-
1 bienn Hvilken betydelse för den vetenskapliga forskningen att erfara,
att denna “lilla lifliga hund11 efter fyra upprepade skållningar “dog
på natten11! Hvilket genialiskt sätt att “lösa lifvets stora frågor.11
Sådant arbete i vetenskapens tjenst kan jag dock för min del ej
finna vara af det värde, att det bör “äras och omhuldas.11 Eu
annan gradmätare på ett folks andliga utveckling anser jag i san¬
ning eftersträfvansvärd.
Då sådant missbruk kunnat förekomma i andra länder, som i ve¬
tenskapligt hänseende stå på lika hög ståndpunkt som vårt land, så
frågas: År det icke möjligt, att äfven i vårt land finnas eller kan kom¬
ma att finnas personer, som göra sig skyldiga till samma förfarande.
Jag tror icke för min del, att detta ligger utom möjlighetens område,,
fastän jag hoppas och gerna vill tro, att det aldrig skall hända. Emel¬
lertid, för att fullfölja hvad jag nyss yttrade och för att närmare
bestämma de två vilkor, under hvilka jag skulle önska att vivi-
sektionen bedrefves, nemligen att “den ej må ske i oträngdt mai
och ej med onödig grymhetså skulle jag som konseqvens af det
förra vilkoret vilja uppställa, att vivisektion icke får ske titan an¬
mälan och tillstånd, detta för att åstadkomma en tillbörlig kon¬
troll och sålunda förekomma, att dilettanter och fuskare skola
sysselsätta sig med denna art af vetenskaplig forskning, och vi¬
dare, såsom konseqvens af det andra vilkoret, att vivisektion ej
må erga rum utan djurets fullständiga bedöfning. Men skulle vivi¬
sektion utan sådan bedöfning få förekomma, så skulle det i hvarje
särskildt fall bero på specielt tillstånd. Dessa fordringar synas,
mig icke vara öfverdrifha; de äro tvärtom ur sedlighetens syn¬
punkt billiga och fullt berättigade; och jag förstår ej, hvad an¬
går vivisektionen inom statens offentliga institutioner, hvarför denna
art af arbete icke skall böra vara underkastad offentlig kon¬
troll .likasom hvarje annat arbete, som utföres af statens embets-
och tjensteman såsom sådane.
Lagstiftningen i vårt land är i sanning icke på något sätt syn¬
nerligen omsorgsfull för djurens skydd. Vår strafflag är i många
hänseenden synnerligen sträng, såsom i fråga om brott mot egande-
rätten. En person, som olofligen tillgripit ett äpple, kan dömas
till straffarbete för lång tid; och jag minnes mycket väl, huru eu
person för ett par tiotal af år sedan blef dömd att fortsätta ho¬
nom förut ådömdt men genom benådning efterskänkt straffarbete
för lifstiden, derför att lian tillgripit en half d. v. s. klufven tre-
skillingsslant, men är det fråga om brott mot djuren, är samma
strafflag så öfverseende som möjligt, ty den, som upprepade gån¬
ger begått de afskyvärdaste grymheter mot djur, kan icke straffas^
högre än med 100 kronors böter, och detta endast för det fäll, att
grymheten varit rigtad emot de så kallade husdjuren. Detta är
Torsdagen den 22 Mars, f. ro.
25 N:o 26.
ett drag, som, efter mitt förmenande, icke hedrar vår lagstiftning; Om antagande
och det vore en ära för oss, om genom lag vidtoges någon åtgärd, ^
hvarigenom säkerhet vunnes, att i de för allmänheten nu stängda s9ammaexperi-
vivisektionslaboratorierna icke förebomma sådana skamliga miss-men* på djur
bruk, som i andra länder egt rum. % vetenskapligt
Herr Nyström sade, att man icke hade något bevis på att
efter år 1884 grymheter i detta fall förekommit hos oss. Detta or"
kan väl vara sant, men hvilken visshet ega vi väl i det hän¬
seendet, då laboratorier och undersökningslokaler äro för all¬
mänheten ett fullständigt tillstängdt territorium.
Herr Nyström har vidare yttrat, att det vore ett fel att skapa
en lag för sådana förhållanden, som icke existerade, och att han
sålunda ansåg en lag i föreliggande syfte alldeles otillbörlig. Jag
vill då påminna om, att vår strafflag har bestämmelser för brott,
som, så vidt jag vet, aldrig förekomma i vårt land, såsom slafhandel
och sjöröfveri. Således förfaller detta resonnement helt och hållet.
Jag vill nn icke längre upptaga kammarens tid, ehuru mycket
kunde vara att tillägga, särskildt med afseende å de fakta, som
föreligga uti en nyligen utkommen publikation, benämnd “Från
nordiska vivisebtorers laboratorier11, utan inskränker mig till att
endast instämma i motionärens sist framstälda yrkande om en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.
Herr Lindmark: Det var ett af motionären fäldt yttrande,
som, förtjent af en vidare belysning, föranledde mig att begära
ordet.
Yi hafva nyss fått höra en rik och vacker blomstermålning
öfver de storartade resultat, hvartill så väl den fysiologiska som
medicinska vetenskapen genom vivisektionen kommit. Jag vill i
anledning deraf erinra om ett yttrande af fysiologen Claude Bernard,
som sade: “Våra händer äro visserligen tomma, men vår mun är
fuli af stora löften för framtiden11. Jag lyckönskar forskningen i
vårt land att hafva kommit derhän, att den inom så kort tid
kunnat inlösa de stora löften Claude Bernard gifvit.
Samme talare har väl sagt, att frågan borde begränsas till
sitt rätta omfång, till den rent fysiologiska frågan. För min del
kan jag likväl icke undgå att se den i en något vidsträcktare
omfattning än han gjorde. Han har påstått, att den detaljforskning
öfver djurens lifsfunktioner, som vivisektionen innebure, nästan
uteslutande företages i medicinens och mensklighetens tjenst. För
min del tror jag dock att motionären har rätt derutinnan, att det
är något annat, som med oemotståndlig magt drifver fysiologen
att utföra dessa aldrig uttömda experiment på lefvande djur.
Hvarje ärlig forskare söker sanningen eller en del af sanningen;
han tänker: det är på den eller den vägen man måste söka att
närma sig målet; det är genom den eller den metodens använ¬
dande man skall söka undanrödja det obestämda, dunkla, som
ännu skymmer sanningen för oss. Detta är sanningssökarens väg¬
ledande idé, och under sådana förutsättningar är hvarje forskare
idealist. Sålunda äfven den vivisekerande fysiologen, när han
N:o ‘26. Sfi
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
syfte.
(Forts.)
Om antagande genom de lefvande organismernas undersökning vill komma lifvets
'gående9 in-' spåi'en. Vetenskapen väljer sjelf sin metod, och det är
sammaexperi- häns rätt; men när metoden innebär ett oupphörligt, mer eller
merit på djur mindre qvalfullt uppoffrande af lefvande varelser, då har äfven
i vetenskapligt Aen olärde eu rätt att från sin ståndpunkt fälla ett omdöme om
metodens berättigande, och det är denna rätt man här söker häfda.
Att fysiologernas sträfvan är sådan jag nyss angifvit bestyrkes
bland annat af en bekant fysiolog, doktor Hermann från Zurich,
som på tyska språket publicerat en broschyr, hvari han förlöjligat
engelsmännens föreställningar, att vivisektionen idkas för befor¬
drande af mensklighetens bästa, och hvari han säger: “Utveck¬
lingen af vårt vetande, och icke det praktiska gagnet för medi-
fiinen, är det verkliga, ärliga målet för all vivisektion."
Denne fysiolog uppställer således ett rent teoretiskt mål för
denna vetenskap. Jag kunde från karolinska institutets utlåtande
till Kongl. Maj:t i denna fråga från sid. 10 citera ett uttalande,
som äfven tyckes visa, att vivisektionen endast i andra hand kom¬
mer medicinen till godo.
En annan känd vetenskapsman och filosof, Auguste Comte,
som vid klassifikationen af naturvetenskaperna satt fysiologien i
främsta rummet, och som byggt hela sitt filosofiska system på den
exakta forskningen, fäller det betecknande yttrandet, att man nu
mera kan taga Gud vid handen och föra honom utom de mänsk¬
liga föreställningarnas område samt höfligt tacka honom för hvad
han uträttat — ty det skadar ju icke att vara höflig, säger han
•— med den förklaring, att vi icke längre behöfva honom. Man
hade ju fått Aug. Comte, hade haft Laplace och skulle få Darwin,
kunna vi icke då vara nöjda? När man hör sådant, kan man väl
äfven hafva skäl att närmare utfråga: huru verkar väl den fysio¬
logiska vetenskapen, som så högt beprisas? Man svarar: den
verkar till mensklighetens, till denna sanna humanitetens bästa;
den har ett högt och ädelt mål sig föresatt.
I karolinska institutets förut omnämnda utlåtande heter det
på sid. It: “Vare sig derför man tager hänsyn till det ideella resul¬
tatet af fysiologens arbeten med deraf härflytande allmän upplys¬
ning samt skingrande af villfarelser och fördomar eller till det
praktiska användande i medicinens tjenst, som kan komma dem
till del, måste det ändamål, han tjenar, räknas som högt och ädelt.“
Ja, villfarelser och fördomar skola försvinna, och vi skola af fysio¬
logen få en ny och ideel öfversigt öfver lifvet. Huru skall nu
detta förstås?
Vända vi oss, för vidare upplysningars erhållande, till medi¬
cinska fakultetens i Upsala utlåtande om vivisektionen, finna vi
på sid. 4 följande uttalande: “Men liksom den öfvertygelsen hos
alla verkligt upplysta och tänkande menniskor torde hafva slagit
rot, att den trägna och sjelfuppoffrande forskningen öfver naturens
eviga lagar, långt ifrån att vara en fiende till den sanna religio¬
nen, tvärtom kan och bör vara dess bästa bundsförvandt; så skall
det helt visst för den lugna eftertanken vara lätt att finna, till
hvilket kolossalt missförstånd de göra sig skyldiga, som utpeka
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
27 N:o 26.
-den medicinska såsom en fiende till den sanna humaniteten". Om antagande
Hvilken nu den sanna religionen är, det får man visserligen icke fnJa9
bär veta. Låt oss då vända oss till någon af den fysiologiska SaJmaJpeH-
vetenskapens stormän för att höra hvad han tänker öfver denna merit på djur
fråga. Du Bois Reymond säger någonstädes: “Visa mig den * vetenskapligt
verldshjerna, som tänker i verldsaltet, och det verldsnervsystem,
som förmedlar tankarne!" På ett annat ställe frågar han, huru (.’orsv
ett andens evighetslif kan tänkas inom den iskalla, af meteorer
.genomkorsade verldsrymden. Skarpast torde hans absoluta tvif¬
vel på allt andligt framträda i följande förklaring: “Man tanke
sig alla atomer, hvaraf Caesar ett gifvet ögonblick, t. ex. vid Ru-
bicon, bestod, på ett enda ögonblick genom mekanisk konst åter
förflyttade hvar och en på sin plats och utrustade med samma
rörelserytm. Enligt vår åsigt skulle då Caesar vara så väl and¬
ligen som kroppsligen återstäld".
Dylika läror måste, om de vinna genklang inom mensklig-
heten, förr eller senare leda till kaotisk förbistring och sedlig för-
vildning. Och i sådan rigtning gå just den fysiologiska veten¬
skapens synteser i allmänhet, om än undantag bland fysiologerna
förekomma. En hvar må sjelf döma om följderna af dylika teo¬
rier, framstälda af en vetenskap, som anser sig stå främst bland
alla naturvetenskaper. Om således en och annan s. k. ignorant
tycker att den experimental fysiologien har en del synder på sitt
samvete, så må kanske detta ursäktas honom.
Det fins ju fysiologer, som förklara, att vivisektionen ännu
endast är i sin början. Och dock hafva mer än två tusen år för¬
flutit sedan Ptolemeerna till läkare utlemnade lifdömde brotts¬
lingar för att till läkarevetenskapens gagn vivisekeras. Seder¬
mera kom i andra århundradet efter Kristus Galenus, som först
lärer hafva börjat anställa vivisektioner på djur, dervid företrä¬
desvis experimenterande på apor. Under mer än sjutton århundra¬
den har sålunda vivisektionen på djur varit utöfvad, utan att, så¬
som många förmena, någon synnerlig frukt deraf vunnits. Ty, så¬
som jag redan sagt, vivisektionens rätta frukter uppenbara sig på
ett helt annat sätt än den ärade talaren på stockholmsbänken
antydde. När jag sålunda betraktar denna beprisade fysiologi,
som grundar sig på vivisektioner, och hör de s. k. sanningar, till
hvilka den under sin forskning förmenat sig komma, och förnim¬
mer huru fysiologerna använda alla sina andliga krafter för att
döda tron på det gudomliga och andliga inom verldsaltet, då är
åtminstone jag för min enskilda del besluten att uppsäga denna,
den moderna naturforskningens påfve tro och lydnad, och när jag
uttalar mig så, sker det med fullkomlig vetskap om innebörden af
ett sådant yttrande.
Som skäl för att man ej får tillmäta de af fysiologen upp-
stälda problemen en allt för vidsträckt omfattning, säde den ärade
talaren på stockholmsbänken, att fysiologien icke är någon filo¬
sofisk eller dermed likartad vetenskap. Men det är just det den
gör anspråk på att vara. Förr talade man om psykologi, nu heter
det enligt positivismen och fysiologien psykofysiologi, det vill
M:o 20. 28
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande med andra ord säga, att alla s. k. andliga fenomen skola fysiolo-
af en lag an- gjskt undersökas och förklaras, och detta går vida utöfver hvad-
samma.experi- nämnd© talar© antog.
merit på djur Samme talare anförde en hel del om hjernfysiologien, hjern-
i vetenskapligt svulster m. m. Jag har visserligen läst ett och annat om Éerriers
experiment på apors blottade hjernor. Jag vet äfven, att efter-
01 s' samme fysiologs anvisning en man i England blef opererad för
en hjernsvulst. Denna anträffades på utpekadt ställe och aflägs-
nades, men mannen dog på kuppen. Lyckligt om förhållandena
sedan dess artat sig bättre.
Jag tillåter mig visserligen icke att bedöma och kritisera allt
hvad nämnde talare yttrat till vivisektionens beröm. Jag vågar
endast fråga, om icke en del af de åberopade framsteg, läkar¬
vetenskapen tagit, leder sitt ursprung från andra håll. I alla
händelser synes det mig äfventyrligt att, såsom talaren anförde,
pröfva medikamenters och gifters verkan på djur, för att deraf
bedöma deras verkan på menniskor, ty, är jag icke illa under¬
rättad, tål en dufva en större dosis opium än en fullväxt kaid.
Eu känd historieskrifvare, Lecky, har påpekat, att frågan om.
djurens rätt och menniskans förbindelse gent emot dem först un¬
der detta århundrade börjat blifva föremål för en närmare undersök¬
ning. Rörelsen emot vivisektionen är väl just en yttring af denna
vaknande känsla af våra pligter emot djuren. Och om, såsom an-
fördt blifvit, inga grundade anmärkningar nu mera kunna med fog
göras emot sättet, hvarpå den experimentala fysiologien bedrifves-
vid våra högskolor, torde ett sådant mildare tillvägagående, för
så vidt det gjort sig gällande, till en väsentlig grad kunna till-
skrifvas den allmänna opinionens magt. Man torde derför kunna
förutsätta, att vanliga, ofta upprepade vivisektioner icke längre
onödigtvis repeteras under förhoppning att sådana — såsom det
heter på 40 sidan i medicinska fakultetens i Upsala betänkande
— “ofta gifva anledning till de största upptäckter. Det vore att
allt för troget imitera mr Micowber i David Copperfield, som all¬
tid väntade, att something should tura up“.
Jag har angifvit skälen, hvarför jag icke är någon vän af den
med vivisektioner experimenterande fysiologien. Lika litet ärjag;
en vän af dennes omhuldade skötebarn Yerdandi, som utsänder
sina apostlar för att för svenska folket predika ateism, sedeslös¬
het och legaliseradt mord, under det klingande namnet “Evtanasi“
eller konsten att do behagligt. Med tillämpning af sistnämnda
åsigt vore det så lätt befria sig från fattighjon, vanföra och kanske
andra med, endast genom att helt vänligt locka in dem i det elek¬
triska afrättningsbåset.
I fråga om dylika förslag må man väl med skäl utropa: “Timeo-
Danaos et dona ferentes“.
Jag har intet särskildt yrkande att framställa för närvarande.
I detta yttrande instämde herr E. TF. Carlson.
Herr C. O. Berg. Vår tid utmärker sig särdeles fördelaktigt
för humana sträfvanden; pinbänken och andra plågoredskap äro
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
29 N:o 26.
■bannlysta från våra brottmålsransakningar; brottslingarne eller Om antagande
politiska förbrytare kastas numera icke i underjordiska hålor för aJ en lag an-
att långsamt förgås; de plågor, som drabba menniskorna genoms9ammaexperi-
krig, minskas genom en ömmare omvårdnad om de sårade och en ment på djur
mildare behandling af fångarne; man stiftar föreningar, som verka i vetenskapligt.
för en mildare behandling af djuren, och på alla områden synes syfte-
-som om menskligheten skulle mer och mer gå mot det målet att 01'ts,)
hysa barmhertighet, medlidande och kärlek för medskapade va¬
relser. Men på denna ljusa och sköna tafla, som det nittonde
.århundradet företer, finnes dock en ful fläck, som kallas vivisek-
tionen, d. v. s. pinsamma experiment på lefvande djur i veten¬
skapligt intresse. Ehuru äfven hos oss stadgats straff för djur¬
plågeri, och ordningsmagten icke sällan ingriper för att beifra så¬
dana lagöfverträdelser, då det gäller vanliga medborgare, åkare¬
drängar, kuskar och slagtare samt andra goda samhällsmedlemmar,
anses dock vivisektörerna i detta afseende stå öfver lagen. Med
åberopande af det vetenskapliga syftemålet, anse de sig hafva rätt
att tillfoga lefvande varelser hvilka marter som helst, utan kon¬
troll eller inblandning från allmänhetens sida eller från lagens
väktare och målsmän. Dessa pinsamma experiment, som år för
år upprepas, lära alls icke vara af så mild natur, som en före¬
gående talare på stockholmsbänken så glänsande framstält, utan
lära vara så upprörande, att hvarje icke-vivisektor måste hafva
icke så litet stål i nerverna för att ens kunna läsa beskrifningen
om de lidanden dessa varelser få utstå, hvilka icke hafva rättighet
att eller ens kunna yrka på rättvisa mot sina plågoandar.
Efter herr Nyströms glänsande anförande är det naturligtvis
en vansklig sak att säga något emot honom; han är vetenskaps¬
man och måste hafva rätt att göra anspråk på att blifva trodd
på sina ord. Således måste det, som jag nyss haft äran säga,
endast vara sensationella historier. Ingen skulle vara gladare än
jag, om man kunde sätta full tillit till att det så förhåller sig;
men det föreligger dock berättelser, hemtade ur fysiologernas egna
arkiv och protokoll, som gifva vid handen, att dessa pinsamma
experiment alldeles icke hafva den oskyldiga natur, som herr
Nyström sökt gifva dem. Men naturligtvis är det för den olärde
lekmannen vanskligt att mot de lärde och sakkunnige bestrida
nyttan af dessa pinsamma experiment, och man skulle derför till
och med kunna antaga, att af dem den vetenskapliga utvecklingen
har så stor nytta, som denne talare framhöll. Men alldenstund
vetenskapsmännen sjelfva långt ifrån äro eniga i denna sak, får
herr Nyström och alla fysiologer för öfrigt ursäkta, om de olärde
lekmännen stå undrande och spörjande vid ingången till de fysio¬
logiska pinokamrarne.
Jag hade tänkt visa några exempel på huru fysiologerna gå
till väga med de arma varelser, som kommit under deras knifvar
och tänger, men jag tror att jag tillförsäkrar mig kammarens tack¬
samhet, om jag låter bli det; och jag vill endast tillkännagifva,
att den, som önskar känna detta, kan läsa en del sådana ohygg¬
ligheter i en af A. L. Nordvall utgifven bok med titel “gransk-
N:o 20. so
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande
«f en lag an¬
gående pin¬
samma experi¬
ment på djur
i vetenskapligt
syfte.
(Forts.)
ning af de yttranden, som på Kong!. Maj:ts befallning afgifvits med
anledning af 1881 års Riksdags underdåniga skrifvelse rörande
vivisektionen.“ På mig har denna bok gjort ett så pinsamt intryck,,
att jag icke kan tänka mig att det är tillåtet att göra så mycket
ondt, äfven om deraf skulle komma något godt. Man behöfver
icke vara allt för bjertnupen eller sentimental för att anse dessa
grymheter såsom ovärdiga det nittonde århundradet.
Men äfven ur nyttans synpunkt torde dessa experiment icke
vara så alldeles förträffliga, som man af herr Nyströms anförande
skulle kunna tro; ty de karakteriseras utaf flere bland vetenska¬
pens heroer alldeles olika, och en mängd åt dem har kommit till
en helt annan uppfattning än herr Nyström. Äfven om de vore
till så stor nytta för menskligheten, som vi nyss hört, vill jag
likväl sätta i fråga, huru vida menniskan, en förnuftig varelse, som
är ansvarig inför en rättfärdig och helig gud, hvilken styrer verl-
den och verldsaltet efter evigt gällande, rättvisa och rättfärdiga
lagar, om menniskan, säger jag, bär rätt att kränka dessa lagar,,
äfven om den största nytta derigenom vinnes? Jag för min del
tror det icke.
Man gör dessa experiment dessutom, såsom motionären yttrat,,
endast för att utröna “lifsprocessens problem*', hvilket synes mig
så mycket ohyggligare. Ty sant säger någon: för att kunna lösa
detta problem måste man först hafva rigtigt fattat dess princip,
som är lifvet sjelft, och den som tror sig med knifven kunna upp¬
täcka eller med tången få tag i lifvet eller själen, röjer dermed
endast, att han aldrig borde befatta sig med detta problem. Lag¬
utskottet förmenar, att, enligt alla sakkunniges sammanstämmande
omdöme, icke kan bestridas, att den medicinska vetenskapens och
fysiologiens utveckling stå med hvarandra i ett nära och oupp¬
lösligt samband, och att fysiologen vid sina forskningar för vissa
fall icke kan undvara försök på lefvande djur. Det är icke svårt,
att förstå, hvarifrån lagutskottet fått den förmånen att “erhålla
bidrag till frågans belysning genom muntliga framställningar in¬
för utskottet af en framstående målsman för den fysiologiska veten¬
skapen inom vårt land.**
Men det må jag upprigtigt säga, att, huru mycken aktning
och vördnad jag än hyser för denne mans vetenskaplighet, jag
skulle finna det ganska egendomligt, om han icke inför lag¬
utskottet skulle sökt att med all den stora talang han besitter
försvara sin egen vetenskap och tankegång. Derför är dock alls
icke sagdt, att de slutsatser, hvartill han kommit, äro rigtiga, och
dessa slutsatser har äfven utskottet kommit till. Men det är icke
så säkert, som utskottet synes antaga, att alla sakkunnige äro
ense om vivisektionens nytta. Till bevis härpå ber jag få med¬
dela hvad Lawson Tait, en bland nutidens mest berömde kirurger,
som sjelf varit vivisektor, yttrat. Han säger: “har vivisektionen
såsom vetenskaplig forskningsmetod bidragit till att lindra lidan¬
den och befrämja mensklig kunskap i sådan grad, att man kan
rättfärdiga dess fortsatta användande i trots af de obestridliga
invändningar, som kunna göras emot densamma? Mitt eget svar
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
31 N:(> 26.
skall jag söka gifva i det följande och vill nu på förhand endast Om antagande
anmärka, att ett svar i syftning att rättfärdiga vivisektionen måste nJ',m la9 0ll~
vara klart och afgörande, måste vara fritt från hvarje slags tvif-
vel, och framfor ålit far man ej göra anspråk pa, att sjelfva»ie»i5 på djur
saken _ skall fa betraktas såsom ett “privilegieradt mysterium", i vetenskapligt
Nämnda fråga är — jag påstår det bestämdt — af den beskaffen-
het, att hon kan behandlas af en bildad lekman fullkomligt lika ^01-ts,)
väl, må hända till och med bättre, än af en läkare, en kirurg eller
en lärd fysiolog. Ty hon beror i det hufvudsakliga af historisk
granskning, och hvad som måste på ett logiskt bindande sätt af-
göras beträffande hvarje framsteg, hvilket åberopas såsom exempel,
är, huru stor andel deri bör tillskrifvas vivisektionen, och huru
mycket som härflutit ur andra källor.--De spörsmål, med Indika
vi hafva att sysselsätta oss, äro således följande: hvilka äro alla
de framsteg, för hvilka vi hafva vivisektionen att tacka? Kunde
dessa framsteg icke hafva gjorts utan vivisektionens hjelp? Om
vivisektionen var nödvändig för den första och ursprungliga forsk¬
ningen, är den också numera nödvändig, då vi hafva så förträffliga
och snabbt sig utvecklande metoder i hundra andra rigtningar?
Hafva vi gjort ett fullständigt och uttömmande bruk af alla andra
nyttiga metoder, som icke kunna blifva föremål för ogillande?
Och slutligen: kunna de framsteg, som grunda sig på djurvivisek-
tionen, följdrigtigt tillämpas på menniskoslägtet, för lavars skull
de ju sägas vara gjorda?
Det är tydligt, att vid besvarandet af dessa frågor särskilda
exempel måste anföras, och att de måste med största noggrannhet
historiskt pröfvas. Detta har redan i många fall skett och — det
bör jag tillägga — i hvarje för mig bekant fall så, att vivisek¬
tionens anspråk blifvit på det fullständigaste vederlagda.
Låtom oss taga till exempel Harvey’s ofta åberopade upptäckt
rörande blodets omlopp, och det kan tydligen visas, att fullt lika
mycket, som Harvey visste härom, var kändt före hans tid, och att
det endast är vårt nationella högmod, som har för hans räkning
gjort anspråk på förtjensten af denna upptäckt. Att han för¬
medelst vivisektionen lemnade något grundligt bidrag till hit¬
hörande fakta, är på ett afgörande sätt vederlagdt, och detta med-
gafs också inför kommissionen af så goda auktoriteter, som dok¬
tor Acland och doktor Länder Brunton. Blodets omlopp var icke
bevisadt förr än Malpighi använde mikroskopet, och ehuru han
dervid begagnade sig af vivisektionen, så var detta förfarande
helt och hållet onödigt, ty han kunde lämpligare och med större
lätthet begagnat grodans fot än hennes lunga. Det är för öfrigt
alldeles klart, att, om någon nu för tiden behöfde bevisa blodets
omlopp såsom en ny sats, det kunde utan någon vivisektion ske
på ett tillfyllestgörande sätt endast genom insprutning på en död
kropp. I sjelfva verket tror jag mig kunna påstå, att blod¬
omloppet förblef ofullständigt bevisadt, ända tills man hade, efter
skedd insprutning, anstalt mikroskopiska undersökningar.
Men äfven om vi antoge, att en så vigtig upptäckt skett för¬
medelst vivisektionen och endast derigenom, så återstår ändock
N:o 26. 32
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande den vigtigaste frågan: är det nödvändigt att begagna dylika medel-
aj en lag tids-metöder för nutidens forskning? Ingen kan betvifla, att de
samma experi-råa metoder, som under Karl den andres regering användes för
merit pä djur att erhålla vittnesintyg — sträckbänken, spanska stöfveln, tum-
i vetenskapligt skrufven och den brännande .luntan — vid vissa tillfällen voro
syfte- medel att uppnå rättvisans mål; men behöfva vi derför nu gå till-
(Forts.) papa ^]^j[ (lem? Just nödvändigheten att göra slut på dem införde
användningen af nya och långt mera tillförlitliga metoder, och jag
är böjd för att med hänsyn till fysiologien, patologien samt den
praktiska utöfningen af läkarekonsten —• kirurgien inberäknad —
uppställa det påståendet, att just bibehållandet af denna grymma
undersökningsmetod är till hinder för verkligt framåtskridande,
och att, om den blefve fullständigt afskaffad, följden med säkerhet
skulle blifva, att man sökte och funne vida bättre och säkrare
medel att göra upptäckter.
Om ock användningen af tortyr vid ett och annat tillfälle
hade framgång, kan man dock icke gerna betvifla, att den i all¬
mänhet var bedräglig och vilseledde domaren. På samma sätt på¬
står jag, att det varit med vivisektionen, såsom undersöknings¬
metod betraktad; den har beständigt fört dem, som begagnat den¬
samma, till helt och hållet origtiga slutsatser, och protokollen i
denna sak innehålla till öfverflöd sådana fall, i Indika ej blott
djur blifvit utan nytta uppoffrade, utan äfven menniskolif ökat
raden af offer för vivisektionens falska upplysning."
Häraf kunna herrarne finna, att åtminstone icke alla fysiologer
äro eniga om den stora nytta, som de plågsamma experimenten
på lefvande djur påstås hafva. Under sådana förhållanden är det
icke heller underligt, om lekmännen stå undrande och spörjande.
Men till vetenskapsmännens egen stora fromma och till sjelfva
den saks fromma, som nu föreligger, voie det icke allra bäst, att
herrar fysiologer genom medgifvande af offentlig kontroll satte
* en dam för allt förtal och alla farhågor, som uttalas, att de fort¬
farande utöfva en fruktansvärd tortyr mot dessa arma varelser,
på hvilka de experimentera. Mig synes det som om det skulle
vara till vivisektionens och vetenskapsmännens egen sannskyldiga
båtnad, om det förslag, som nu af motionär blifvit framlagdt för
kammaren, blefve af densamma och af Riksdagen antaget.
Jag ber derför att få yrka bifall till detsamma.
Herr Wretlind: Herr talman! “Medicinens mägtigaste grund¬
kraft är den etiska eller moraliska. Hennes bestämmelse är att
vara menniskokärlekens och barmhertighetens starkast utvecklade
magt, och hon är kallad att för dessa dygders ädla verksamhet
gå i spetsen, gifva den en framgångsrik rigtning och. utrusta den
med en allt mer tillväxande både vishet och kraft." Dessa ord,
yttrade af en af våra mest framstående tänkare och läkare, nem¬
ligen Israel Hvasser, tror jag äro ord, som icke blott jag utan
äfven alla Sveriges läkare gerna skola skrifva under. Vi vilja
gerna alla erkänna, att den medicinska vetenskapens mål är att
vara den sanna humanitetens vetenskap. — Men hvad är då huma-
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
33 N:o 26.
»itet? Efter ordets egen etymologi är det detsamma som mensk- Om antagande
ligliet, men fattad i dess djupaste, sannaste och fullaste mening, af aenJ-a9
den humanitet, som sätter menniskan såsom det högsta, såsomsamma Jcperi-
mai ef för utveckringens lag här pa jorden. ment på djur
Det finnes, på alla områden lägre och högre intressen, som» vetenskapligt
gorå sig gällande. Vi se i hela verldsordningen såsom en genom- in¬
gående lag, att det lägre måste vika för det högre, tjena det högre ^ 01 s'
■och dess syftemål. Denna lag kan icke af menniskan rubbas; den
är en verldsordningens lag och den gör sig också omedvetet gäl¬
lande för oss, äfven om det icke vore tydligt sagdt, att menniskan
-är satt på jorden icke allenast för att vara den högsta skapelsen
och varelsen, utan också för att bruka jorden, för att göra sig
d.en underdånig, för att låta hela den öfriga skapelsen på jorden
tjena hennes intressen.
Man måste derför också erkänna, att den lägre organiska ska¬
pelsen, fastän egande lif, känsla och medvetande, äfven blifvit
;satt på jorden för att vara oss underdånig och tjena våra intres¬
sen. Vi kunna icke göra denna skapelse under oss likstäld med
oss i berättigande, ty vilja vi det göra, komma vi till fantastiska
ytterligheter. . Det finnes en religion på jorden, som kommit till
denna fantastiska ytterlighet; det är buddaismen. Den vill respek¬
tera hvarje lefvande varelse på jorden lika mycket som den re¬
spekterar menniskans lif, och en rättrogen buddaist vågar ej slå
i hjel de ödlor, som kräla omkring honom, kanske i hans egen
säng. Också känner jag de europeer, som komma till Indien,
•obehagligt berörda af att se dessa ödlor springa omkring öfver
allt i rummen. Ja, hinduen går så långt i malplacerad barmher¬
tighet, °att han inrättar sjukhus för ålderstigna kor, för att vårda
dem på deras ålderdom, och brukar oxarna till dess de stupa, då
•de lefvande uppätas af rofdjuren.
Der är en respekt för lifvet, som gått till sin konseqventa
ytterlighet. _ Jag kan icke neka till, att när man läser åtskilliga
af dessa djurskyddsföreningars skrifter, som här utkomma, man
kunde vara färdig tro, att dessa föreningar äro på vägen till samma
konseqventa ytterlighet som buddaismen. Emellertid ser man dock
i den agitation, som mot vivisektionen bedrifves så väl i vårt
land som i andra länder, en viss större ömhet framträda för de
favoriserade djuren. Gå vi till den lag, som i England utfärdades
mot vivisektionen år 1876, finna vi, att i en af dess paragrafer
bland de djur, som ej få utsättas för vivisektion, först och främst
nämnas hundar oph kattor, likasom de skulle hafva någon högre
rang än andra djur, samt att derefter komma hästar, mulor och
åsnor. Om apor och andra djur, som också äro föremål för vivi¬
sektion,^ namnes deremot intet. Der är en humanitet, synes mig,
som blifvit i viss mån förryckt från den sanna humanitetens
uppgift.
Eör öfrig! är det ett tvång för menniskan, likasom det är
hennes rättighet, att göra sig skapelsen underdånig. Se vi icke
dagligen, att menniskan måste grymt föröda djuren för att skydda
sitt eget lif och sin tillvaro? Huru många jagtens grymheter
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 36. 3
Nso 26. 34
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande tillåtas icke för att skydda menniskans Jif och egendom? Hafva
af en lag an- vj je]je 0CjjS4 nySS hört, att i Syd-Wales uti Australien ett pris
samma exveri- utsatts på 25,0U0 pund sterling för utfinnandet af ett verksamt
ment på djur sätt att föröda den massa af kaniner, som öfvers vämmar landet
i vetenskapligt och gör menniskorna förfång. Som bekant har Pasteur anmält
sig såsom täflande till priset. Han vill föröda dessa kaniner
(Borts.) genom gifva dem födoämnen, inympade med hönskolerans bak¬
terie, samt derigenom åstadkomma en allmänt utbredd koleraepidemi
bland kaninerna; och det säges, att de anstälda experimenten leda
derhän, att saken bör lyckas. Jag tror att en sådan utbredd
koleraepedemi bland tiotusentals kaniner skall åstadkomma mera
plågor än vivisektorerna på våra laboratorier i Europa kunna
åstadkomma på hela år.
Menniskan måste också föröda djuren för att förskaffa sig
sjelf föda. Huru många grymheter tillåtas icke i sådant afseende
på jagtens, slagtens och fiskets område, äfven i vårt land, utan
att hämmas af lagstiftningen? De tillåtas blott för att menniskan
må kunna tillfredsställa detta sitt behof i full frihet och på bästa
sätt hon kan. Yi må också komma i håg, att trots den agitation,,
som i vårt land skett mot djurplågeri, det dock icke finnes någon
lag mot djurplågeri i allmänhet, utan blott en lag, som skyddar
husdjuren deremot. Humaniteten i lagstiftningen har således icke
sträckt sig till andra djur.
Detta påminner mig om en händelse, som här om året inträffade
i Göteborg. En schåare hade tagit sig för att öfvergjuta en råtta
med petroleum och sedan tändt eld på densamma, hvarefter råt¬
tan fick springa omkring, och han fröjdade sig åt hennes plågor.
Han blef anklagad för djurplågeri, hvilket ju var fullt berättigadt.
Men han skrattade inför polisdomaren, emedan han visste, att han
ej kunde dömas för djurplågeri, på den grund att djuret ej var
ett husdjur. Polismästaren kom då på den fyndiga idén att döma
honom till straff — för ovarsamt handterande af elden.
Har nu menniskan rättighet att föröda djuren, för att värna
sig sjelf och förskaffa sig födoämnen, för sin existens här på jor¬
den, så må väl den frågan kunna framställas: har menniskan också
icke rättighet att föröda djuren för att minska sina egna, sina
likars lidanden, för att minska sjukdomarnes herravälde? Har hon
icke rättighet dertill för att minska lidanden inom djurverldens
eget område? Ty äfven i det syftet ske numera ofantligt många
experiment på djur, och det icke fruktlöst. Pasteur har uppoffrat
kanske tusentals djur för att finna medel att förekomma farsoter
bland djuren, och han påstår åtminstone sjelf att han lyckats.
Vi veta tillräckligt, huru han inympat vaccin mot mjeltbrand och
huru, enligt uppgifter, tiotusentals, ja hundratusentals djur deri¬
genom blifvit räddade och besparade plågor. Och detta har lyc¬
kats just till följd af de experiment, som förut anstälts på andra
djur.
Man har sagt, och det med rätta, att vivisektionerna icke all¬
tid ske i något bestämdt praktiskt syfte, och så väl motionärep
som ett par talare, hviika sedan uppträdt, hafva yrkat, att vivi-
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
35 N:o 26.
(Ports.)
sektionen skulle ske i ett sådant bestämdt syfte. Experimenten Omantagcmde
borde, enligt deras åsigt, icke få företagas derförutan. Det &rafen la'J an'
dock ej så med vetenskapen, att man alltid kan binda dess sträf- Jäende pin'.
vanden vid rent praktiska sytten. ly vetenskapen såsom sådan ment på djur
bar att söka efter sanningen på alla områden, och vetenskapsman- i vetenskapligt
nen har, såsom sådan, icke att göra med, huru vida den och den syfte.
sanningen medför någon praktisk nytta eller icke. Detta är redan
förut påpekadt af en talare på stockholmsbänken, och jag gifver
honom rätt deri. Men enligt regeln komma dock dessa teoretiska
sanningar alltid den praktiska nyttan till godo. Det dröjer kanske
ett eller annat århundrade, men det sker dock. Hvilken kunde
väl, då Galvani upptäckte den elektriska strömmen, ana, att elek¬
triciteten skulle medföra så stor nytta, som den sedan gjort. Vi
hafva äfven gjort forskningar på andra områden, om hvilka vi
icke veta, huru vida de komma att medföra någon praktisk nytta.
Jag behöfver i det afseendet såsom exempel blott anföra den af
Nordenskiöld upptäckta nordostpassagen. Vi veta icke ännu om
deraf skall följa någon praktisk nytta, fastän vi hafva anledning
att hoppas det. På samma sätt förhåller det sig inom medicinens
område.
Här har sagts_, att vivisektionen skett sedan två tusen år till¬
baka. Ja, visserligen; men det har varit vivisektionen utan plan
och utan syfte. I forna tider, då vetenskapen var i sin barndom,
kunde man också icke vänta synnerliga upptäckter. Men man kan
säga. att den nya medicinens födelse skedde, för 250 år sedan,
då Harvey på 1620-talet upptäckte blodomloppet. Blodomloppets
beskaffenhet, som hvarje barn i folkskolan nu för tiden känner
till, den hade man ej reda på i början af 1600-talet. Och hvarför
icke? Derför att undersökningarna förut skett på döda, icke på
lefvande djur; och på de förstnämnda kan man ej se blodomloppet.
Sjelfva namnet på pulsådrorna, arterer, häntyder derpå. Det be¬
tyder nemligen luftrör. Man visste icke och kunde icke veta, att
de under likhet förde blod, enär de efter döden äro tomma och
blott innehålla luft. Sammanhanget härmed upptäcktes, som sagdt,
först på 1620-talet, derför att ingen förut gjort noggranna och
följdrigtiga undersökningar på lefvande djur. Men detta gjorde
Harvey och fick derför blodomloppet fullständigt klart och tydligt
för sig efter några års forskningar. Man kunde härvid säga:
hvilken praktisk betydelse har denna upptäckt haft? I hvad afse¬
ende vet man att bota sjukdomar, derför att man vet blodets
lopp i kroppen? Ja, härpå kan svaras, att den praktiska nyttan
icke fullständigt kom förr än 200 år efteråt, då den fysikaliska
undersökningsmetoden upptäcktes och man lärde sig lyssna till
hjertats ljud och deraf bedöma dess sjukdomar. Det var då den
praktiska nyttan af Harveys upptäckt gjorde sig gällande på den
inre medicinens område.
En talare här har redan påpekat några af de upptäckter inom
läkarevetenskapen, hvilka måste anses såsom mest epokgörande i
våra dagar.
Jag menar den förste talaren på stockholmsbänken. Han
N:o 26. 36
'Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande vidrörde då äfven hjernfeirurgien. Denna är obestridligen vårtids
af F1 }a9 ?n~ största och intressantaste upptäckt på den praktiska medicinens
samma experi- område. Det hav visat sig möjligt för läkaren icke blott att få en
merit på djur lokaliserad kunskap om hjernans förrättningar och funktioner, utan
i vetenskapligt äfven att med operationsknifven gripa in i detta vårt ädlaste organ.
syfte- Det är sant, att när Ferrier och en mängd andra forskare,
( orts.) gQm nu är bePöfligt nämna, gjorde sina undersökningar på
djur för att få reda på lokalisationen af hjernans förrättningar,
för hvilka undersökningar en stor mängd djur fingo sätta lifvet
till, så kunde de sjelfva icke tro, att detta skulle hafva någon
praktisk betydelse. De sökte vetandet för vetandets egen skull.
Ty det finnes hos oss ett okufligt begär att lära känna sanningen
på alla områden.
Icke har ju heller studiet af stjernornas gång på himlafästet
någon praktisk betydelse, men ändock göras stora kostnader och
uppoffringar för att äfven på detta område komma till sanningen.
Jag säger att dessa forskare, hvilka offrat så mycken tid och
orsakat djuren så mycket lidande för att komma till sanningen
rörande hjernan och dess funktioner, icke kunde föreställa sig, att
deras arbete skulle leda till någon praktisk nytta; allra minst
kunde de sträcka sina förhoppningar ända derhän, att det skulle
leda till att man med operationsknifven gick på en menniska in i
hjernan för att utskala svulster. Detta har dock skett, ehuru man
ännu icke med denna slags operation kommit alldeles till målet.
Det är väl sant, såsom den andre talaren på stockholmsbänken
sade, att den första patienten, på hvilken denna operation företogs,
dog kort derefter, men han dog dock icke af operationen, ty han
lefde 6 eller 8 veckor efter det den blifvit utförd, och såret var
då fullkomligt läkt. Detta fall visade således, att äfven denna
operation, som man med skäl kan kalla kirurgiens krona i våra
dagar, är möjlig att utföra och har en framtid för sig.
Här i motionen och utskottsutlåtandet beröres en uppsats,
som under rubrik: “Bref från Upsala“ varit införd*i den af mig
redigerade medicinska tidskriften Hira. Detta bref har också blif¬
vit intaget i den skrift om det vetenskapliga djurplågeriet, med
förord af doktor Nordvall, som blifvit utdelad här i kammaren.
Vid anförandet af detta bref har man emellertid gjort sig skyldig
till ett litet utelemnande eller må hända en glömska, men som dock
ser ut som en tanke. Först må dock anmärkas, att ifrågavarande
bref icke är, såsom här i broschyren säges, skrifvet af någon fack¬
man; ty det är af en ung läkare, som nyligen slutat sina fysiolo¬
giska studier i Upsala och som tydligen är missnöjd med det sätt,
hvarpå fysiologiens studium der bedrifves, såsom varande oprak¬
tiskt, öfverdrifvet, detaljeradt och tidsödande för den praktiskce lä¬
karens behof. Det är dock en väsentlig skilnad mellan den prak¬
tiske läkarens och vetenskapsmannens behof härutinnan. De labora-
tioner, som i brefvet omtalas, tyckes motionären likasom den nämnda
skriftens författare hafva fattat såsom vivisektioner. De äro det
dock icke, utan lära vara endast experiment på grodor, af hvilka
man enligt regel förut tagit hufvudet.
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
37 N:o 26.
I detta bref finnes emellertid uttaladt ett klander öfver det Om antagande
sätt, hvarpå fysiologiens studium i Upsala bedrifves, men detta °/ ?n la9 an'
har, såsom utskottet också mycket rigtigt säger, icke med frågan
här att göra. Följande ord i brefvet äro dock i citatet utmärktament på djur
med kursiv stil: “Jag vill blott säga, att fysiologien tills dato haft i vetenskapligt
temligen ringa inflytande på medicinens praktiska grenar11. — Ja,
dessa ord få stå för brefskrifvarens räkning. Redaktionen af Eira <F°rtsJ
har emellertid med anledning af detta brefskrifvarens uttalande
gjort en not, der det säges: “Författaren glömmer, att all den
fysikaliska undersökningen hvilar på anatomi och fysiologi såsom
sitt nödvändiga underlag.11 Det är denna not, med sin tydliga re¬
servation, som man glömt taga med i det gjorda aftrycket i herr
Nordvalls broschyr.
Den fysiologiska undersökningen eller diagnosens uppgörande
beror på det fysiologiska vetandet. Vår förmåga att bestämma
en sjukdoms natur är beroende af, huru långt vår kunskap kommit
i anatomi och fysiologi, och diagnosen är det första vilkoret för
att kunna bota en sjukdom, såsom också bäst belyses af försöken
på hjernkirurgiens område.
Nu säger man, att det icke är fråga om att förbjuda vivisek-
tionen, utan blott att reglera densamma. Jag medgifver gerna, att
detta är två skilda saker och undrar derför icke på, att de, som
ställa sig på känslans ståndpunkt, anse en sådan lag, som den
motionären här föreslagit, om icke nödvändig, så åtminstone tem¬
ligen oskyldig och oskadlig. Men vi veta dock, att vid all sådan
lagstiftning en mängd praktiska svårigheter uppstå. Det torde,
ännu vara i friskt minne, huru som denna kammare för någon tid
sedan afslog en motion rörande åtgärders vidtagande till förekom¬
mande af kreaturs innebrännande. Äfven det var en motion i
humanitärt syfte; och man må väl säga, att de djur, som blifva
innebrända, utsättas för mycket större lidande än de, som offras
på vivisektorernas laboratorier. Denna motion blef dock, som
sagdt, afslagen, ehuru det då blott var fråga om införande af nå¬
gra föreskrifter rörande ladugårdars byggande. Denna kammare
ansåg, att en sådan lagstiftning vore opraktisk och skulle pålägga
den individuella eganderätten allt för stora inskränkningar samt
dessutom vore svår att tillämpa. Jag tror, att man äfven på detta
område kan fråga, om lagen kan skrifvas så, att den tjenar något
ändamål utan att hindra hvad som är det vigtigaste, nemligen den
fria forskningen.
Det har här blifvit framhållet, att den engelska lagen af 1876
vore så oskyldig, och att dess uppgift också vore att endast reg¬
lera vivisektionen. Jag vill med anledning deraf nämna, att den
engelska lagen dock haft till följd, att den fysiologiska vetenska¬
pens studium blifvit, såsom det säges, förstördt i England. De
verkliga vetenskapsmännen hafva måst slå sig ned i främmande
länder eller resa öfver kanalen till Frankrike för att der i fred
och ro få göra sina experiment och för att icke behöfva underkasta
sig en mängd obehag och trakasserier i sitt eget land. Och dock
har det aldrig händt, att någon blifvit tilltalad efter den nämnda
N:o 26. 38
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande lagen, hvilket visar, att man sökt vara human vid dess tillämpning.
af en Ug an- Detta hindrar dock icke, att den är ett odrägligt band på veten-
sammaexperi- skapsmännen, derigenom att den ålägger dem en massa omständliga
ment på djur ceremonier.
i vetenskapligt Beträffande de detaljerade stadgande^ som motionären nu
föreslagit, har en del af dem redan förut varit före i Riksdagen
^ 01 och då blifvit förkastade såsom olämpliga. I afseende på l:a mo¬
mentet, som innehåller, att experimenten icke få ega rum annor¬
städes än i dertill afsedda laboratorier, har det redan af doktor
Nyström blifvit framhållet, huru som Tysklands förnämste forskare
på detta område, doktor Kock. just gjorde sig känd såsom veten¬
skapsman genom de experiment med lungsotsbakterier, han såsom
obetydlig landsortsläkare i Posen utförde. Experiment på lef¬
vande djur kunna verkligen också någon gång behöfva göras af
den praktiserande läkaren i landsorten.
Jag har sjelf, ehuru icke fysiolog, en gång känt ett sådant
behof. Och jag kan gerna tala om huru saken förhöll sig. Vid
behandlingen af en qvinna på barnbördshuset i Göteborg hade an-
vändts ett nytt döfvande medel, som blifvit rekommenderadt i tyska
medicinska tidskrifter. Då emellertid qvinnan efter ett par dagar
afled, och då det var — så vidt vi visste — första gången som
detta döfvande medel användes i Sverige, stälde sig frågan för mig
sålunda: har detta medel haft någon del i qvinnans död? För att
utröna detta, anstälde jag experiment på några kattor, visserligen
icke egentligen vivisektoriska experiment, men sådana, som jag tror
förorsakade dem lika stora plågor. Jag bedöfvade dem nemligen
flera gånger om dagen med samma medel, som jag användt på den
sjuka qvinnan, tills de slutligen afledo; sedan gjorde jag liköpp¬
ning å dem för att jemföra liköppningsföreteelserna med dem, som
visat sig hos den aflidna qvinnan, och resultatet blef icke värde¬
löst. Sådana fall kunna inträffa för hvilken läkare som helst, och
jag tror, att det är i den sanna humanitetens intresse att icke
lägga hinder i vägen för dylika röns utförande.
För öfrigt är det också fallet med de andra detaljerna
i stadgandena, att de äro på samma sätt opraktiska. Rörande
curare, som omtalas i 3 momentet, och hvilket man i djurskydds¬
föreningens tidskrifter sett uppgifvas vara så ytterst fördömligt,
derför att det endast förlamar rörelsenerverna, men icke fram¬
kallar okänslighet, vill jag påpeka, att man vid vivisektioner icke
behöfver använda ensamt curare, utan samtidigt också kan använda
känseln bedöfvande medel, i fall det icke strider mot experimentets
syfte. — Beträffande vivisektionernas kontrollerande af tillräckligt
qvalificerade personer, har det redan blifvit påpekadt, Indika stora
svårigheter eu sådan bestämmelse skulle medföra, men det må ock
erinras, att vetenskapsmannen aldrig är ensam, när han på labora¬
toriet utför en vivisektion utan vid sådana tillfällen alltid är om-
gifven af sina assistenter och amanuenser. Vittnen finnes således
alltid. — Hvad angår bestämmelsen derom, att vid vivisektionerna
skola föras protokoll, så låter ett sådant tal rent af barnsligt för
den, som känner till, huru det vetenskapliga arbetet nu för tiden
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
39 N’:o 26.
'bedrifves. Naturligtvis är hvarje läkare intresserad af att det Om antagande
mest noggranna protokoll vid dylika tillfällen föres ock dessutom af m ?n'
brukas ju ofta, såsom talaren på stockholmsbänken upplyste, sjelf-
registrerande apparater, hvilka tillkännagifva hvad som vid experi- merit på djur
mentets utförande passerat. Härtill kommer också, att resultaten i vetenskapligt
af alla sådana undersökningar meddelas i medicinska tidskrifter, \
-om icke i svenska så åtminstone i de utländska, vanligen de tyska. r s'
Vetenskapsmännen hafva också sin ambition nu för tiden, och de
gorå inför den vetenskapliga verlden gerna reda för sina experiment,
och naturligtvis är det endast den verlden, som kan förstå saken.
Allmänheten skulle, om den finge öfvervara vivisektionerna, icke
förstå deras betydelse, och jag kan icke heller se att, om allmän¬
heten finge tillträde, detta skulle kunna lända till någon nytta
hvarken för den eller för experimentatorerna. Enligt mitt för¬
menande vore detta endast ett sätt att, om jag så får uttrycka
mig, på känslosamheten gjuta eld, som icke vore på sin plats.
Jag vill göra en jemförelse. Hvilken kirurg skulle väl vid
en operations utförande vilja hafva en okunnig publik närvarande,
som icke förstod hvad han gjorde? Det skulle vara distraherande
för honom, det skulle bereda honom obehag och förstöra lugnet
vid hans arbete. Men för en fysiolog är det stort behof af
lugn, sans och besinning, för att han skall kunna göra experimenten
så, att de blifva till nytta och tillfredsställelse.
Hvad motionärens senaste, modifierade förslag angår, eller att
en skrifvelse i ämnet skulle aflåtas till regeringen, så kan ju detta
förslag vara ganska oskyldigt; men jag för min del tror icke att
regeringen, när den så nyligen låtit anställa en omfattande ut¬
redning af frågan, skall finna sig befogad att taga vidare befatt¬
ning dermed. Man kan väl också med skäl fråga, hvarför veten¬
skapsmannen skulle ställas under mera restiktiva bestämmelser än
t. ex. jägare, slagtare, fiskare. Det lins ingen slagtarstagda, som
tvingar slagtare att slagta djuren på det mest menskliga sätt; och
det begås också många upprörande grymheter på slagtarebänken,
det fins icke ens någon garanti för att slagten alltid sker på det
helsosammaste och för dem, som efteråt skola förtära köttet, smak¬
ligaste sättet. Det finnes icke heller någon stadga, som föreskrifver,
huru en jägare skall bära sig åt, då han sårat men ej dödat ett
djur. Det skulle således vara att ställa läkaren och vetenskaps¬
mannen i en undantagsställning, och jag tror icke att regeringen
skulle vara benägen för något sådant. Jag ber derför få förena
mig med utskottet, hvars utlåtande jag anser vara så sundt, sansadt
och välbetänkt skrifvet, som man gerna kan begära, och yrkar
sålunda bifall till detta utlåtande.
Herr Waldenström från Gefle: Jag kan naturligtvis endast
såsom lekman inlåta mig på den nu föreliggande frågan och ber
derför på förhand att blifva bedömd såsom sådan. Att jag det oaktadt
dristar deltaga i diskussionen derom, beror på, att erfarenheten
visat, att lekmän äfven på andra områden stundom bekräftat
N:o 26. 40
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande sanningen af den gamla satsen, att “en blind höna ofta hittar ett
af m lag an- ]j0rn5 Som den seende hönan icke träffat på11.
samma expZi- Här behandlades för ej länge sedan en motion af herr Vahlin
merit på djur från f alun i syfte att möjligen åstadkomma en minskning i de
i vetenskapligt förskräckliga olyckshändelserna vid djurs innebrännande. Jag
^orts) tänkte då yttra mig angående den saken, men underlät det, hvilket
or,s'J jag redan har ångrat, icke derför att jag hade något att tillägga
till hvad han sade, utan emedan jag ansåg mig hafva bort uttala
mina sympatier för förslaget, fastän det af utskottet förklarats all¬
deles outförbar!. Här föreligger nu en annan motion, som rör
djurskydd. Den fråga, som han berör, sammanhänger på det allra
närmaste med en för oss alla bekant sats, nemligen den, att “ända¬
målet helgar medlen11. När det gäller att bedöma de katolska
jesuiternas användande af denna sats, äro vi strax alldeles på det
klara och mena, att den är för all sund moral i högsta grad
undergräfvande. Under tiden bomma vi dock sjelfva den ena
gången efter den andra i en sådan belägenhet, att vi sjelfva nödgas
handla i öfverensstämmelse med samma grundsats. De tvenne
läkare, som här uppträdt, hafva ock, fastän de icke uttryckligt an-
vändt orden, likväl i sina anföranden gjort allt sitt till för att
såsom berättigad försvara satsen: ändamålet helgar medlen.
Hvad begär motionen? Begär den verkligen ett förbud mot
vetenskapliga experiment på djur? Nej. I motionen sättes intet
sådant i fråga, och motionären sjelf har nyss i sitt anförande ytter¬
ligare förklarat, att något sådant har han icke begärt och tänker
ej heller begära. Dermed förfaller i min tanke egentligen allt,
hvad herr Nyström i sitt anförande sade, ty det är alldeles klart,,
att gifver man frihet åt verkliga vetenskapsmän att, under iakt¬
tagande af nödiga försigtighetsmått, anställa verkligen vetenskapliga
experiment, så skall man väl just genom dessa experiment vinna
de resultat, som den medicinska vetenskapen och den veten¬
skapliga forskningen öfver hufvud vilja vinna. Icke kan jag tänka
mig, att herrar Nyström och Wretlind skola säga, att man har något,
för vetenskapen att vinna af experiment, som på ett pinsamt och
grymt sätt anställas af personer, som icke äro qvalificerade att
utföra sådana. Af herrar Nyströms anförande tycktes för öfrigt
framgå, att i vårt land icke skulle finnas många dertill qvalificerade
personer. Han påstod nemligen, att om man skulle nödgas som
kontrollanter vid en vivisektion samla 4 eller 5 fysiologer, som
förstode saken, så skulle man icke inom Sverige kunna åstadkomma
ens så många.
Hvad motionären begär är en lagstiftning, som skulle pålägga,
fysiologen och vivisektorn viss kontroll. Jag har under åhörandet
af den föregående diskussionen frågat mig sjelf, hvem det egentligen
kunde vara, som hade något att frukta af en sådan kontroll. Är
det verkligen den samvetsgranne forskaren? Eller är det icke
snarare den, som har ett sjukt samvete? Luther talar om på ett.
ställe, att till en skomakare kom en sen höstqväll en främling,,
som begärde nattherberge, hvilket han ock fick. Under tiden satt
skomakaren och arbetade vid sitt talgljus. Det bom en ‘'tjuf1 på.
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
41 N:o 26.
ljuset, och skomakaren sade till sin son: “Tag tjufven!" I det -Om antagande
samma rusade främlingen på dörren. Hans onda samvete skrämde af *n la9 _an'
honom, när han fick höra ordet “tjuf11. Han blef rädd för sitt eget
skinn. Hade han vant en årlig man, hade han icke behött varaOTen!! på djur
rädd. Jag tror, att den verkligt humane mensklige vivisektorn i vetenskapligt
icke har något att frukta af den kontroll, som motionären föreslår.
Men, säger herr Nyström, hvarför skall den vetenskapliga 01ts'^
forskningen i denna del underkastas en kontroll, som icke är lagd
på den vetenskapliga forskningen i öfrigt? Jo, naturligtvis derför,
att denna forskningsgren begagnar forskningsmedel, som på det
närmaste beröra moralen och derför att vi hafva en lagmotdjurplågeri
— huru ofullständig den än må vara — och det kan icke förnekas,
att de vetenskapliga experimenten på lefvande djur stundom träda
inom området för denna lag.
Herr Wretlind nämnde, att han en gång hade behöft anställa
experiment på en katt, som han döfvade med ett visst medel gång
efter annan, tills den dog. Jag föreställer mig, att det icke före-
fans något behof för honom att göra detta experiment i Göteborg.
Det både tvifvels utan kunnat verkställas på sådant sätt, att herr
Wretlind meddelat sig med de vetenskapliga auktoriteterna vid de
medicinska högskolorna samt öfverlemnat åt dem att göra dessa
undersökningar, om de voro nyttiga eller nödiga. I sådant fall
skulle de icke hafva kommit i strid med hvad motionären begärt.
Och hvad det beträffar, att Koch genom vivisektionen gjorde ett
visst epokgörande rön såsom landsortsläkare i en liten stad i Posen,
om det rönet annars var af någon verklig betydelse, så skulle,
föreställer jag mig, nog ett sådant rön kunnat göras vid en af de
större medicinska institutionerna vare sig i Tyskland eller annor¬
städes. Icke är det i alla fall nödvändigt för den orsaken tillåta,
att vivisektioner göras hvar som helst och af hvem som helst,
fastän jag nog kan föreställa mig, att det skall vara af intresse
för herrar läkare. Man har ofta och äfven här talat om de grym¬
heter, som begås vid jagt, fiske och slagt, samt menat sig dermed
kunna försvara de grymheter, som begås af vivisektorer. Men
icke blifva dessa senare grymheter mindre derför, att man kan
bevisa, att ofantligt många grymheter begås vid jagt, fiske och
slagt, icke heller kan det ena på något sätt försvara det andra.
Om vi ej hafva någon lag att i dessa fall förebygga djurplågeri, så
är väl ej dermed bevisadt, att vi ej skulle behöfva en lag för att
förebygga grymheter vid de så kallade vivisektionerna. Jag kan
icke finna, att en upprörande grymhet mot djur blir mindre upp¬
rörande för det att det är eu vetenskapsman, som begår dem.
Hör min del finner jag det tvärtom mindre upprörande, om en för¬
supen åkare här i Stockholm eller annorstädes gör sig skyldig
till djurplågeri, än om en bildad vetenskapsman gör det. När
t. ex. en vetenskapsman ger sig till att gång efter annan med
kokhett vatten skålla en hund eller en katt för att se, huru länge
de kunna uthärda sådant, eller när han steker en hund för att se,
huru pass häftig hetta han kan tåla, eller när han borrar hål i
liufvudskålen på en hund och sedan genom att spruta in vatten,
N:o 26. 42
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande spolar bort den ena biten af hjernan efter den andra för att ut-
röna hvad verkan det har på lifsfunktionerna, då må val det kallas
sammaexperi-^ högsta grad upprörande. Jag försäkrar, att jag ville mycket
ment på djur hällre do 10 år förr än jag annars skulle do, än jag skulle tillåta
i vetenskapligt att mitt lif räddades genom en sådan omensklig grymhet, vore det
*30% ock blott på en liten hund eller katt.
Ja men, säger man kanske: det behöfs ej någon lag mot grymheter
vid vivisektion, då ju herr Nyström förklarat, att man ej kunnat på¬
visa några sådana grymheter sedan år 1884. Derpå må först
svaras: Att man ej kunnat påvisa några sådana, bevisar alldeles
icke att de icke förekomma. Det kan mycket väl hända, att en
sak förekommit, fastän sådant ej blifvit offentligt ådagalagdt. Och
för det andra: hvad som icke förekommit på de sista 3 ä 4 åren,
det kan ju förebomma en annan gång och det borde så vidt möjligt
är förekommas genom lagstiftning. Erfarenheten om hvad som
varit hjelper oss att stifta lag mot hvad som kan komma. Annars
kan ju hända, att man en annan gång säger: “Hvad tjenar det
till att stifta lag mot den eller den saken, som icke förekommit
sedan i fjor?-1 Och en annan gång: “Lagstiftning är onödig, ty
den der saken har icke förekommit sedan i förra veckan“. Ja,
till sist skall man förklara lagstiftning alldeles onödig, om saken
icke kan bevisas hafva skett sedan i går.
Herr Nyström anförde vidare, att de nya bedöfningsmedel,
som fysiologerna använda, äro så fullkomliga, att djuren egent¬
ligen icke känna någon smärta, och bland dessa anförde han sär-
sbildt curare. Med afseende å detta medel har en af Sveriges
mest framstående fysiologer, professor Holmgren i Upsala, upp¬
gift, att det fullkomligt förlamar rörelsenerverna, så att djuret
icke kan röra en enda lem, men deremot lemnar alla lifsfipjktio-
nerna för öfrigt orubbade, till följd hvaraf djur, som dermed be-
döfvats, känna lika väl som annars. Jag kan naturligtvis icke
säga, hvilketdera som är sant, och ingen af herrarne kan säga
det heller; ty emedan djuret icke kan röra sig, så kan ingen säga
om det känner eller icke. Det enda sättet att få veta sanningen
vore, att någon af herrarne läte döfva sig sjelf med curare och
sedan lifva upp sig för att kunna underrätta de andra om, hvad
han erfarit under tiden för bedöfningen.
Herr Nyström erkände likväl, att fysiologen understundom
måste gå till vivisektionen utan att kunna döfva djuret fullstän¬
digt; men han menade, att i sådant fall går han dit med sorg och
beklagande att vara tvungen att göra det, och hans tröst är, att
det fall, som föreligger, blott utgör ett sällsynt undantagsfall.
Jag vet icke, om herr Nyström är vivisektor, men jag har här
några ord af en berömd sådan, nemligen professor Claude Bernard,
som säger: “Fysiologen är icke någon vanlig menniska, han är
en lärd, som helt och hållet är absorberad af en vetenskaplig idé:
“lian hör icke mer djurens jemmerskri, han ser icke mer det Mod,
som flyteroch då föreställer jag mig. att hans sorg och bedröf¬
velse är ganska lindrig, och hans behof af tröst icke synnerligen
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
43 N:o 26.
stort. Samme professor säger också: “Den äkta vivisektorn måste Omantagande
gå till en svår vivisektion med samma gripande känsla af fräjd, °.f j:n lag an~
med samma njutning, hvarmed kirurgen företager en operation, af samma experi-
hvilken han väntar utomordentliga följder. Den, som skyggar till merit på djur
baka för att skära sönder ett lefvande djur, den som skrider till * vetenskapligt
vivisektionen såsom till en oangenäm nödvändighet, han skall väl
kunna eftergöra en och annan vivisektion, men han skall aldrig ^ 01 8'^
blifva en 'virtuos i konsten.11
Alltså: sådana vivisektorer, som herr Nyström nämnde om,
som gå med oangenäma känslor till vivisektionen, såsom till en
sorglig nödvändighet, de kunna aldrig blifva annat än klåpare,
och sådana kunna vi väl undvara. Virtuoser kunna de icke blifva
enligt den nämnde vetenskapsmannens påstående.
Man talar om, att läkarecorpsen är en mycket human corps,
och jag vill visst icke säga något till dess vanära •— vare det
långt ifrån mig! •— men jag tillhör sjelf en annan corps, som man
också ofta fått höra berömmas för humanitet, nemligen lärare-
corpsen vid våra skolor. Denna corps har dock trots sin humanitet
blifvit förbjuden att utan vissa förbehåll och utan viss kontroll
använda det slags vivisektion, som sker genom rottingen äfven i
det allra bästa syfte. Och har man funnit lärarne vid läroverken
behöfva en sådan kontroll, så tror jag icke att det skulle vara
för vetenskapen hinderligt, om äfven vivisektorerna blefve under¬
kastade kontroll. Men är det någon, som i desperation deröfver
reser till Tyskland, så ä la bonne keure! låt honom resa! Han
kan ju göra sina tortyrrön der, och sedan få hans svenska kam¬
rater läsa derom i hans skrifter, om de finna intresse dervid. Icke
tycker jag man bör göra mycket för att hålla honom qvar i
landet.
Mine herrar, jag sätter vetenskapen säkerligen lika högt som
någon af herrarne, men jag sätter moralen ännu mycket högre,
och om den vetenskapliga forskningen skall nödgas gå litet sak-
tare framåt derigenom att man bevarar moralen, så anser jag
den förlusten mycket obetydlig i jemförelse med den förlust, man gör,
om man offrar moralen för att påskynda den vetenskapliga forsk¬
ningen. Och att det är en mycket tvifvelaktig moral att i detta
fäll låta ändamålet helga medlen, kan jag icke undgå att känna.
Låt vara, att herrarne säga, att jag är känslosam—jag är kanske
ej mer känslosam än någon af herrarne, men jag är dock glad
öfver, att åtminstone icke all känsla blifvit utplånad ur min
mänskliga varelse.
Antag att det vore möjligt att genom pinsamma vivisektioner
på en menniska nå ett stort vetenskapligt resultat, skulle man
derför säga, att detta pinsamma experiment vore tillåtet? Nu
säga herrarne: “Pinsamma experiment på menniskor kunna na¬
turligtvis icke förekomma". Men hvarför icke? Vetenskapens om¬
råde är ju oändligt, sade herr Nyström, och kan man låta ända¬
målet helga medlet, så att man låter ett djur pinas för vetenskaplig
upptäckt — hvarför då icke lika väl en menniska? Törsten efter
vetande är ju gränslös och oemotståndlig, sade herr Wretlind, och
N:o 26. ii
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande det kan ju vara möjligt, att denna törst icke låter tillfredsställa
gående 3pin- 'me^ mindre än pinsamma experiment på menniskor. Och då.
sammaexperi- kunna precis samma argument användas som nu. Man skall alltid
merit på djur kunna .saga med herr Nyström, att öfverskottet på vetenskapens
i vetenskapligt kreditsida är så värdefullt, att det väl uppväger offren derför.
(Forte) JaS Ränker, att det skall ännu dröja, innan fysiologerna kom¬
ma till att öppet uttala, att vivisektioner på menniskor för veten¬
skapliga ändamål äro berättigade, men att sådana vivisektioner
understundom förekomma, torde vara åtminstone somlige af her-
rarne bekant, och det tror jag är en mycket vigtig sida af saken.
Min öfvertygelse är, att vivisektion på djur kommer att förr eller
senare i vidsträckt skala vålla vivisektion på menniskor. I Up-
sala läkareförenings handlingar för år 1872 förekommer en upp¬
sats af professor Mesterton, som talar om vivisektion på menni¬
skor, och det ej blott från Tyskland och Frankrike utan ock från
Skandinavien. I Tyskland veta vi, huru en läkare här om året
försökte operera bort en del af lungan på en ung qvinna, som
dog, sedan operationen var gjord, alldeles såsom fallet var med
den der engelsmannen, som hem Wretlind talade om, hvilken blef'
opererad i hjernan med påföljd, att såret visserligen läktes, men
patienten dog. Professor Mestertons uppsats talar om en läkare-
i. Kristiania, vid namn Beoeek, som “ympade sju sekundärt syfili-
tiska barn, hvilka förut hvarken varit vaccinerade eller haft smitt¬
koppor, med en blandning af lympha och chancresecret. I alla
fall uppstodo endast syfilitiska sår.“ Han uppräknar äfven andra
liknande fall och säger till slut: “De hittills kända försöken med
inoculation på friska af syfilitiskt blod äro för få, för att man af
procentförhållandet af fall med positivt resultat skulle kunna, draga
någon slutsats om blodet såsom mer eller mindre kraftig bärare
af det syfilitiska contagiet. Dessa inoculationsförsök hafva också,
utförts af till en del ovana experimentatorer och icke alltid med
tillbörligt afseende på det för dylika inoculationer lämpligaste
stadiet af den syfilitiska processen". Jag ber att få fästa her-
rarnes uppmärksamhet på dessa ord. Man har enligt dem att
vänta derå försök med inympning af syfilitiskt blod på friska
barn, och dessa verkstäida af mer vana experimentatorer, som
bättre förstå att bedöma det för dessa inoculationer “lämpligaste
stadiet af den syfilitiska processen". Det är i sanning hårresande
utsigter.
Man kunde fråga, hvad det skulle tjena till att här yrka bi¬
fall till herr Anjovis motion eller till det skrifvelseförsläg, som han
nu sist gjort och som tillfredsställer mig vida mindre än hans
motion. Saken har ju redan fallit i Första Kammaren, men för
min del tror jag, att det ej skulle vara utan sin betydelse, om
Andra Kammaren genom sitt votum afgåfve en opinionsyttring.
Min öfvertygelse är nemligen, att om vivisektorerna för närva¬
rande gå menskligare till väga än för ett hälft eller helt tiotal år
sedan, så beror det väsentligen på de kraftiga opinionsyttringar,,
som från flera håll gjorts emot de omenskliga grymheter, hvilka
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
45 N:o 26*
■de sjelfva framstält i sina tidskrifter och som vi också kunna läsa Om antagande
•om, fastän läkarne påstå, att vi icke begripa den saken alls. af en lag an-
Herr talman! Jag skall, med anledning af hvad jag nu tagit samma experi-
mig friheten säga, be att få yrka bifall till det af herr Anjou sist ment på djur
framstälda skrifvelseförslaget, på samma gång som jag säger, att * vetenskapligt
jag mycket hellre skulle velat yrka bifall till hans motion. (Ports)
Herr Östberg: Här har under diskussionen talats ganska
mycket derom, huru vida vivisektionen är af någon nytta för den
fysiologiska vetenskapen, och i hvilken mån sådant kan vara fallet.
Jag vill då fråga: kan det vara skäl, att kammaren åtager sig
att döma i denna fråga? Jag tror ej, att kammaren är dertill
kompetent. Jag hörde, då det i går var frågan om katekesutan-
läsningén, yttras af en talare på östgötabänken, att Riksdagen ej
borde befatta sig med pedagogiska frågor, emedan Riksdagen ej
vore kompetent dertill. Talarens mening var då förmodligen, att
presterna och lärarne ensamt skulle kunna bedöma dessa frågor.
Jag tror, att den talaren grundligt misstagit sig, och hoppas att
Riksdagen, såsom hittills, allt framgent måtte befatta sig med
pedagogiska frågor. Men denna gång, då fråga är om vivisek-
itionens betydelse för vetenskapen, tror jag man med större skäl
kan säga, att Riksdagen ej är kompetent att bedöma frågan. Jag
tror, att det är ytterst få bland kammarens ledamöter, som ega
förmåga att fullt bedöma den. Jag tror ej ens, att den siste
talaren är frågan fullt vuxen, då han icke ens tycks veta, att
kloral och kurare äro två olika saker.
Man har enligt min åsigt sväfvat väl mycket ut. Här har
afhandlats frågan om lif är materia, hvad lif är m. m. Dessa
frågor höra ju till filosofien eller religionen och ej till fysiologien
•eller någon annan gren af den medicinska vetenskapen. Äfven
om föreningen “Verdandi“ har man talat. Jag tror, att man gör
den föreningen och dess ledamöter nästan för stor ära, när man
vill åberopa dem såsom argument i denna fråga. Herrarne få
nog efter påsk bättre tillfälle att resonnera om denna förening.
Den siste talaren omnämnde en del obehagliga sjukdomar, men
jag tror att det varit angenämare för kammaren, om han låtit bli
det. Äfven talades om en massa fall af vivisektion, som före¬
kommit för många år tillbaka. Ja, det är alldeles som då frågan
var om anslag till de kongl. teatrarne. Då talades om, att för
tjugu år sedan “Den sköna Helena“ der uppförts, och förmodligen
skall man gå på med det ännu i många Herrans år. Jag tror,
att man ej bör gå tillbaka till förgångna tider och repa upp alla
fall, der vivisektionen gjort sig skyldig till oförsvarligheter, ty då
blir frågan ej på rätt sätt behandlad. Lämpligast vore, om denna
kammare behandlade frågan på det sätt, hvarpå praktiska frågor
böra behandlas och pläga behandlas af denna kammare: att saken
tages så enkelt som möjligt och man ser till, hvad frågan egent¬
ligen gäller.
Frågan är ock enligt mitt förmenande ganska enkel: föreligga
här några missbruk eller missförhållanden af den art, att några
N:o. 26. 46
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande utomordentliga åtgärder i lagstiftningsväg behöfvas för att för
elende ^Jn- framtiden förekomma och stäfja dessa missbruk? Jag tror, att så
sammaexperi-ingalunda är förhållandet. Motionären sjelf och efter honom andra
merit på djur talare hafva erkänt, att på sista tiden intet varit att derutinnan
i vetenskapligt anmärka. Utskottet har också påpekat detsamma, och jag tror
(Forts > derför, att det är all anledning att instämma i det yttrande som
or Sv fälts, att numera dessa vi visektioner bedrifvas på ett oklanderligt
sätt. Under sådana förhållanden finnes alls icke något skäl att
nu fatta beslut om vidtagande af åtgärder i af motionären äskadt
syfte, och jag skall alltså, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Lyttkens: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om ej
så många lekmän uppträdt med så många grava anmärkningar
mot vetenskapsmännen i det nu ifrågavarande syftet. Det är
alldeles såsom om vetenskapsmännen skulle vara sådana blod¬
törstiga och grymma personer, att de utan skäl och behof blott
för nöjes skull vidtoge den grymmaste behandling af djur. Jag
tror, att vetenskapen så förädlar och förbättrar menniskorna, att,
om de skulle anse sig tvungna att göra ett experiment, som åstad-
komme pina, de gjorde det, icke med nöje, utan med fullt med¬
vetande om, att de utförde en handling af plåga mot oskyldiga
djur, men* för ett godt ändamål.
Jag erkänner villigt det vackra och befogade i motionärens
sträfvande att inskrida mot vivisektionen, men man har ju här
under diskussionen från kompetenta personer bort, att dessa försök
numera icke bedrifvas så plågsamt för djuren, som förr, och äfven,
om så fortfarande vore förhållandet, så är det icke genom ett
förslag af den beskaffenhet, som motionären framlagt, som ett
sådant missförhållande skulle kunna höfvas. En författning i den
rigtning, han eftersträfvar, skulle helt enkelt icke kunna efterlefvas.
En sådan lagstiftning skulle omöjliggöra hvarje sådant experiment,
då motionären fordrar, att minst fem personer, som idka eller
idkat fysiologiska studier, skola komma tillstädes och närvara,
under det experimentet eger rum, för att detta skall få företagas;
ty man får betänka, att sådana försök icke kunna verkställas på
ett ögonblick, utan fordra långvariga, mödosamma iakttagelser,
som ofta utsträckas år efter år, innan något resultat erbålles.
Hvar skulle man kunna finna fem personer med de qvalifikationer,
motionären uppstad, som vore så intresserade af en annans forsk¬
ning och kunde i den grad förfoga öfver sin tid, att en sådan
undersökning kunde komma till stånd? En sådan bestämmelse är
alldeles liktydig med ett förbud för hvarje enskild vetenskapsman
att för sina studier begagna sig af vivisektion. För öfrigt har
denna känsla af medlidande med djuren ett vidt verksamhetsfält
för sig, som icke berör vetenskapen. I huru många fall öfvas
nemligen icke djurplågeri utan ringaste gagn och endast i afsigt
att bereda nöje? Tänker man t. ex. på dessa menagerier, och
huru djuren behandlas der, huru de tvingas med glödgade stänger
och svält att blifva djurtämjaren undergifna, då finner man fram-
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
47 U:o 26.
för sig ett stort fält för verksamhet till djurens skydd. Ett annat Om antagande
mer “poetiskt" djurplågeri är att instänga i burar dessa små"/* ^
stackars skogens fåglar, som i förtviflan öfver förlusten af sin simma JcpZi-
frihet flyga och flaxa mot burens galler tills de nedfalla döda. merit på djur
Många sådana exempel på djurplågeri finnas, som endast hafva i vetenskapligt
förströelse till ändamål, t, ex. fisket. Jag kände en mycket aktad
religionslära^, en andans man, som brukade roa sig med fiske. ^ orts''
Han skröt med, att han hade upptäckt ett så förträffligt bete,
som bestod i att sätta lefvande gräshoppor, som han lät pojkar
fånga, på kroken, och han metade icke för behofvet utan som en
förströelse. Jagten är också ett sådant nöje, jag talar nu icke
om dem — hvilka bedrifva den för att skaffa sig föda — som
alstrar djurplågeri. Hur många djur få icke ligga skadeskjutna
i skogen, tills döden befriar dem. Jag såg en gång ett rådjur,
som fått begge bakbenen afsfejutna och sökte släpa sig fram, till¬
dess djuret slutligen af blodförlust uppgaf andan. Vi borde, så
vidt i vår förmåga står, först söka inverka på mildrandet af
dessa förhållanden, innan vi vända oss mot vetenskapsmännen,
som genom sitt trägna och snillrika arbete förvärfva åt landet
ära och anseende. På grund af hvad jag nu anfört, och då jag
finner den föreslagna inskränkningen olämplig, yrkar jag afslag
på motionen och bifall till utskottets framställning.
Herr Nyström: Jag utbeder mig endast ett par tre minuter
för att svara på de anmärkningar, som blifvit gjorda mot mitt
anförande.
Först vill jag vända mig mot herr Berg, som menade, att
man icke borde låta afhålla sig från att stifta lagar, derför att
de missförhållanden, mot hvilka de äro rigtade, icke förefinnas,
och anförde såom skäl för denna sin åsigt, att vår lag innehåller
en hel mängd sådana stadganden, såsom t. ex. mot sjöröfveri och
slafbandel. Jag kan icke uppfatta styrkan i detta argument.
Visserligen innehåller vår lag bestämmelser från gamla tider, som
numera kunna vara obehöfliga, men detta utgör naturligtvis icke
något skäl att stifta nya lagar, som sakna1 stöd i den faktiska
verkligheten.
Hvad i öfrigt beträffar hans yttrande, att vivisektionen icke
borde ske i oträngdt mål, så sammanfaller detta med motionärens
yrkande och faller för samma motiv som detta.
Herr Lindmark har genom en besjmnerlig idéassociation satt
vivisektionen i sammanhang med materialism, rättslöshet och —•
föreningen Verdandi i Upsala! Jag kan icke inse, att ett sådant
sammanhang existerar. Det måste bevisas, att fysiologen är mera
böjd för materialism än andra menniskor. I alla händelser är
det säkert, att dessa ifrågavarande forskningar icke hafva något
att göra med, huruvida fysiologerna i allmänhet äro materialister
eller icke. I läkarevetenskapen i och för sig ligger icke med nöd¬
vändighet något närmande åt detta håll.
Hvad slutligen herr Waldenström beträffar, så har han för-
tjensten att hafva bragt på tal den jesuitiska moralen, att ända-
N:o. 26. 48
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
Om antagande målet helgar medlen och att hafva velat tillämpa denna sats på
uf tn lag ' vivisektion^. Det är dock icke så, mine herrar! Vore det så, ja
samma experi-^ vore också dermed hela frågan afgjord, och vivisektionen fäld;
merit på djur ty intet gagn, intet praktiskt resultat, hvilket som helst, kan för-
i vetenskapligt svara eller berättiga ett brott mot en etisk lag. Men den etiska
Äi ]asen h ar ej samma lydelse för förhållandet mellan menniskan och
or s'^ djuret som för förhållandet menniskor emellan. Det etiska budet
lyder icke så: “du skall ej underkasta djuren plåga" ty ett sådant
bud skulle ju göra jagt, fiske, slagt, kastration m. m. otillåtna,
ja, snart sagdt, göra menniskans existens omöjlig, utan det heter:
"du skall ej pina djuren utöfver behofvet för ett förnuftigt och
nödvändigt ändamål'-. Medlet är således icke stridande mot den
etiska lagen. Den etiska lagen lär oss i detta fall endast att
icke pina djuren utöfver behofvet för ett förnuftigt och nödvändigt
ändamål. Jag påpekade, att det icke egentligen kunde vara tal
om något etiskt moment alls i denna fråga, men detta mitt ytt¬
rande bemötte herr Waldenström med en jemförelse beträffande
vivisektion på menniskor. En sådan jemförelse är icke tillämplig,
ty i detta fall lyder budet undantagslöst “du skall icke dräpa11,
och mer behöfver man icke orda om den saken. Vidare har herr
Waldenström yttrat sig om kontrollen öfver missbruken vid vivi¬
sektionen och sett en motsägelse uti det påståendet, att det skulle
vara omöjligt att finna dugliga kontrollanter i tillräckligt antal.
Förhållandet är emellertid det, att det icke inom landet finnes
mer än f3^ra personer, som äro tillräckligt skickliga fysiologer att
kunna verkställa en sådan kontroll, ty begreppet kontroll innebär
ju med nödvändighet, att den, som kontrollerar, skall vara öfver¬
lägsen den, som kontrolleras, och flere än fyra personer anserjag
icke i Sverige hafva de fysiologiska qvalifikationer, att de kunna
kontrollera professorer. Vetenskapen fruktar icke kontroll —
deras arbeten hållas alldeles icke hemliga —• men den fruktar i
hög grad trakasserier och onödiga omgångar, som utan någon
nytta endast skulle hindra det vetenskapliga arbetet och liksom
strö sand i kugghjulen på det vetenskapliga maskineriet.
Herr Waldenström säger också, att den omständigheten, att,
man icke kunnat påvisa några vivisektoriska grymheter sedan år
1884, icke utgör något bevis för att sådana icke under den tiden
förekommit. Ja, om herr Waldenström icke glömt sin logik, torde
han minnas, hvad ett sådant slags slutledning kallas i den logiska
terminologien. I förbigående vill jag anmärka, att herr Walden¬
ström misstog sig, då han ur mitt anförande citerade ordet curare;
jag sade chlorat, hvilket är något helt annat. Vidare misstrodde
han min uppgift, att fysiologen med smärta och bedröfvelse går till
sitt experiment, derför att, menade han, experimentet upptager
hela hans själ, och han sålunda icke kan antagas hysa några
synnerligen blödiga känslor. Det förhåller sig dermed alldeles på
samma sätt som när en kirurg skrider till verkställandet af en
farlig operation; han gör det med smärta. Men när han en gång
börjat operationen, är hans hela sinne uppfyldt, hela hans intresse
absorberadt af hvad han har för händer, och han har icke ens lof
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
49 N;o 26.
att då offra något åt sina känslor. Äfven vana kirurger gå till Om antagande
operationen med smärta och tvekan, men de företaga den ändock aQ£j“9pi“n'
utan veklighet. samma experi-
Slutligen då herr Waldenström talar om det öde, som skulle ment på djur
drabba våra fysiologer, derest den ifrågasatta kontrollen komme » vetenskapligt
till stånd, och då han menar att det icke vore någon förlust, om
en eller annan af dem reste till Tyskland för att der verkställa "
sina experiment, då de hemmavarande sedan kunde läsa om, hvad
de andra uträttat, så tillåter jag mig erinra om, att man läser
sig icke uteslutande till denna vetenskap; man måste sjelf pröfva
och forska under sina studier, och våra svenska vetenskapsmän
hafva sannerligen icke gjort sig förtjenta af att drifvas i lands¬
flykt! Hvad till sist beträffar herr Waldenströms nyss af mig vid¬
rörda anförande om möjligheten och utsigten till vivisektion på
menniskor, så vill jag icke befatta mig med att gå in på det om¬
rådet; den frågan föreligger icke nu. Jag vidhåller mitt yrkande
att utskottets betänkande må bifallas och att icke sådana åtgärder
må vidtagas, som skulle sätta våra vetenskapsmän i en ödesdiger
och förödmjukande undantagsställning.
Herr Liss Olof Larsson: Naturligtvis kan ingen vänta att
jag skulle göra något nytt inlägg för denna frågas bedömande,
och det är ej heller min mening. Då första kammaren redan under
gårdagen förkastat ett skrifvelseförslag, likartadt med det inom
denna kammare väckta, och en af kammaren besluten skrifvelse i
ämnet således icke skulle leda till något resultat, har jag nu blott
velat uttala min mening, som är för bifall till utskottets betän-
kande.
Här har så ifrigt förordats en skrifvelse till Kong], Maj:t i
ämnet. Då nu Kongl. Haj:t icke lärer på egen hand afgöra frågan
utan att såsom i andra fall inhemta sakkunniges utlåtanden i
ämnet, frågar jag verkligen: till hvilka skall han i detta fall vända
sig? Icke kan han vända sig till vetenskapsmännen, ty de hafva
förut alla uttalat sig för vivisektionen. Skall han måhända vända
sig ensamt till djurskyddsföreningarna och till alla de fruar, som deri
äro ledamöter ? I den broschyr i detta ämne, hvilken utdelats inom
kammaren, har ordföranden i “Nordiska samfundet till bekämpande
af det vetenskapliga djurplågeriet1' funnit skal att påstå, att, när
Riksdagen år 1881 beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som
sedermera infordrade utlåtanden från de vetenskapliga auktori-
teterna i alla delar af landet, så var det ju på förhand gifvet, att
alla de medicinska myndigheterna skulle afstyrka förslaget.
Han tillägger: “dessa yttranden innehöllo, såsom lätt kunde
förutses, i hufvudsaken endast ett upprepande af hvad som blifvit
sagdt många gånger förut, nemligen att vivisektionen vore i högsta
måtto vigtig eller rent af oumbärlig för vetenskapen och läkare¬
konsten, att den för öfrigt icke vore synnerligen plågsam för
djuren, samt att den aldrig användes, utom när det var alldeles
oundgängligt, och då med all den mildhet och skonsamhet, som
vore möjligt11. Härefter säger han: “hade nu detta varit sant,
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 26. 4
N:o 26. 50
Torsdagen den 22 Mars, f. in.
Om antagande sk hade uppenbarligen det mål, som vårt samfund eftersträfva!’,
afen lag an- jjURnat betraktas såsom i det väsentliga redan uppnådt; men i
samma experi- stället var alltsammans osant". Ser jag nu efter i utskotts-
mmt på djur betänkandet, hvilka de voro, från hvilka Kongl. Maj:t infordrat
i vetenskapligt utlåtanden, finner jag, att dessa voro: kansleren för universiteten
(■poits") * Upsala och Lund, vederbörande akademiska konsistorier, lärare-
^'OI kollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, vetenskaps¬
akademien och direktionen för yeterinärinstitutet i Stockholm, och
till på köpet hade från svenska djurskyddsföreningens andra af¬
delning inlemnats en skrift i ämnet. Med undantag af den sist¬
nämnda föreningen hade således alla de andra ljugit i sina
utlåtanden. Under sådana omständigheter lärer det icke hjelpa
upp saken, om Kongl. Maj:t ånyo infordrade yttranden från dessa
. auktoriteter. Icke heller skulle det hjelpa, om de mest sakkunnige
i detta ämne uppträdde här och delgåfvo oss sin erfarenhet. De
af kammarens ledamöter, som deltogo i öfverläggningarna i detta
ämne inom kammaren vid 1884 års riksdag, påminna sig nogsamt
professor Key, den man, som då var den ifrigaste förkämpen för
vivisektionen, och de grundliga argument, han anförde mot sina
motståndare i frågan, argument som voro så slående, att vi då
trodde, det frågan icke vidare eller åtminstone icke på många år
skulle komma upp ånyo. Nu hafva vi emellertid funnit förklarings¬
grunden, hvarföre så ej blef fallet, ty boken meddelar vidare:
“den man, som då var vivisektionens naturlige representant, ansåg
sig behöfva stödja dess försvar på helt och hållet osanna och
vilseledande uppgifter, hvilket måste — oaktadt han dermed vann
sitt syfte — anses såsom ett för vår sak gynsamt framtidstecken;
ty då det ej kan antagas, att han afsigtligt meddelade origtiga
uppgifter endast af kärlek till osanningen, så måste han antagas
hafva gjort det af fruktan för sanningen, och i senare fallet hafva
vi erhållit ett tydligt medgifvande, att, om rätta förhållandet
kommit oslöjadt i dagen, vår sak troligen skulle hafva blifvit den
segrande". Äfven han stödde sig således på osanningar. Det
värsta var, att han narrade dermed hela kammaren, och detta,
trots många talare uppträdde och sökte göra sina åsigter gällande
gent mot det, han uttalade. För min del får jag säga, att när
jag läste namnen på de personer, som utgöra styrelsen i den
ifrågavarande föreningen, hade jag icke väntat, att de skulle hafva
satt sina namn på en skrift, som förfäktat en helt annan åsigt,
än hvad flera vetenskapliga samfund och auktoriteter, hvilka
Kongl. Maj:t hört i ämnet, uttalat.
Herr Waldenström har sagt, att vivisektionerna icke behöfva
anställas i Sverige, utan att man kunde företaga dem i Tyskland.
Jag vill med anledning häraf fråga honom: gör det då mindre ondt
på djuren i Tyskland än i Sverige? Dit skulle man således visa
våra vetenskapsmän för att öka plågorna för djuren derstädes.
Samme talare yttrade äfven, att han hellre ville do tio år
förr, än eljest skulle hafva skett, än rädda sitt lif genom en hunds
eller något annat djurs uppoffrande. Ja, läge afgörandet i detta
51 N:o 26.
Torsdagen den 22 Mars, f. m.
fall i ruin hand, så skulle jag icke tveka ett enda ögonblick att Om antagande
döda en hund eller en groda och låta mannen få lefva i tio år till. af m la9 ,an'
dag tycker, att det är i sanning bedröfligt, att man skall fora
ett sådant tal, som här gjorts i dag mot vår högt aktade läkare-ment på djw
corps, och framställa den såsom om den endast hade sitt nöje i att» vetenskapligt
plåga. För min del har jag mer än en gång varit i den olyckliga Rid¬
ställningen att hafva behöft hänvända, mig till läkare och kanske 'Borts-)
mer än de fleste legat på operationsbordet. Med erfarenhet deri¬
från får jag säga, att jag för vår läkarecorps hyser den största akt¬
ning och förtroende, likasom jag inom denna corps icke funnit nå¬
gon, som skulle vilja plåga ens den minsta varelse, lika litet ett
djur. Jag vill uttala en bestämd protest mot de beskyllningar,
som i den vägen rigtats mot vår läkarecorps. Jag har vändt mig
till en mängd aktade läkare med förfrågningar om deras åsigter
beträffande vivisektionen, och de hafva svarat mig: i mensklighe-
tens namn låt oss fortfarande få forska på detta område! Detta
har gjort att jag böjt mig för deras votum, och det är af den an¬
ledningen, som jag nu slutit mig till utskottets förslag.
Herr Lindmark: Jag vill endast vädja till den siste talaren,
huruvida den kritik, han nyss använde mot sina motståndares åsigt,
kan vara lämplig och passande. Det är nog lätt att på rak arm ut¬
slunga sådana påståenden som han gjort och söka förlöjliga sina
motståndare, men då man ger sig till att citera, bör man göra det
fullständigt och ej utelemna hvad som dermed står i samband.
Jag anser, att ett dylikt bevisföringssätt icke förtjenar någon
aktning. Vill emellertid den ärade talaren studera diametralt mot¬
satta uttalanden om samma sak, skulle jag vilja hänvisa honom
till vi visektorernas kritik af hvarandras experiment och slutled¬
ningar.
Till min granne på stockholmsbänken, som sade, att man hade
rättighet att förorsaka ett djur smärta, derest ett dylikt tillväga-
gående hade ett förnuftigt ändamål, hemställer jag, huruvida Monte-
gazzas experiment öfver smärtan enligt denna sats kunde anses
vara berättigade.
Herr Waldenström från Gefle: Det är, som man vet,
herr Diss Olof Larssons sed att, när helst han kan, söka förlöjliga
yttranden, som han tillägger andra ledamöter i kammaren, men
till hvilka han i verkligheten sjelf är uppfinnare. Således t. ex.
yttrade jag icke, såsom han sade, att jag hellre ville do tio år ti¬
digare, än att mitt lif räddades genom en hunds eller något annat
djurs uppoffrande, utan när jag talade om, huru vivisektorerne
skållat hundar för att erfara, huru länge de skulle kunna lefva
under inflytande af en sådan skållning, hurusom de hade stekt
hundar för att utröna, huru häftig hetta dessa kunde tåla, huru¬
som de borrat hufvudskålen på hundar samt bit för bit spolat
bort hjernan för att utröna, hvad verkan sådant skulle hafva på
lifsfunktionerna i öfrigt, då tilläde jag, att hellre än att mitt lif
skulle räddas genom dylika grymheter ville jag do tio år förr, än
Nso 26. 52
Torsdagen den 22 Mars, f. in.
Om antagande eljest skulle blifva fallet. Herrarne skola sjelfva lätt finna, att
af en lag an- detta är något helt annat, än hvad herr Liss Olof Larsson pådik-
sammaexperi-tade mig för att kunna göra sig lustig på min bekostnad. Det
merit på djur kan ju vara skäl att en gång gorå denna lilla protest mot herr
i vetenskaplig^^ Olof Larssons sätt att gå till väga, när han icke har något
syfte- bättre att komma med. Och ofta har han ingenting bättre.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen enligt de yrkanden, som förekommit, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall
till det af herr Anjou under öfverläggningen framstälda yrkande;
och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Votering blef emellertid begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:
Den,
n:o 35,
som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit det af herr Anjou under öfverläggningen framstälda yr¬
kande.
Omröstningen visade 102 ja mot 43 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, tryckt hos Å. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.