RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Andra Kammaren. N:o 25.
Onsdagen den 21 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde, dervid förhand¬
lingarna leddes af herr vice talmannen.
§ I-
Upplästes ett kammaren tillhandakommet sjukbetyg af denna lydelse:
Att herr riksdagsmannen F. G. Jansson, i följd af hals- och lung-
katarrh, är förhindrad att infinna sig vid Riksdagens förhandlingar, in¬
tygas. Stockholm den 21 mars 1888.
C. Th. Scholander, leg. läkare.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 12), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring af 19 § i gällande iandt-
mäteritaxa.
§ 3.
Till afgörande förelåg vidare Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 13), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af
föreskrifter angående undersökning af vissa födoämnen vid deras ut¬
bjudande till försäljning.
I anledning af denna utaf herr E. Åkerlund väckta motion, n:o
116, hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om sådan förordnings utfärdande, som vid straffpåföljd
förbjöde försäljning af hit till landet importeradt fläsk och isteg, innan
det genom importörens försorg och på hans bekostnad blifvit, på sätt
Kongl. Maj:t funne lämpligt föreskrifva, undersökt och befunnet fritt
från sjukdom sämnen.
Häremot hade inom utskottet reserverat sig herrar Andersson från
Malmö och Huss; och begärdes nu ordet af:
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 25. 1
Ang. under¬
sökning af
födoämnen,
som utbjudas
till försälj¬
ning.
>T:o 25.
An;), under¬
sökning af
födoämnen,
som utbjudas
till försälj¬
ning.
(Forts.)
2 Onsdagen den 21 Mars, e. m.
Herr Andersson från Malmö, som yttrade: Herr talman! Mine
herrar! Som herrarne se af betänkandet, har jag anmält min reservation
emot det beslut, som af pluraliteten bland utskottets ledamöter fattats.
Jag anhåller att få med några ord motivera denna min mening.
Vid 1883 års riksdag väckte herr Andersson från Lysvik i denna
kammare en motion af ungefär enahanda innehåll, som den af herr
Åkerlund vid innevarande riksdag framlagda. Motionen afstyrktes af
det tillfälliga utskott, som behandlade den, på hufvudsakligen följande
skäl: att obligatorisk undersökning af allt hit till riket importeradt
fläsk och kött skulle medföra allt för stora praktiska svårigheter, hvartill
komme, att det förefallit utskottet icke vara fullt lämpligt att stadga
obligatorisk undersökning för den utländska varan, då inhemskt svin-
kött bvil ket, lika litet som det utländska finge antagas alltid vara fritt
från trikiner, icke skulle vara underkastadt enahanda undersökning.
Dä detta utskottsbetänkande föredrogs i kammaren, yrkade herr
professor Kcy, att det skulle till utskottet återremitteras på skäl, som
han då närmare utvecklade. Han ansåg, att i den helsovårdsstadga
vi då hade, af den 25 september 1874, funnos många bristfälligheter,
såsom att sundhetspolisen ej kunde tillvägagå med den stränghet, som
ofta erfordrades för att kunna anställa åtal mot försäljare äfvensom att
det var för stor skilnad i tillämpningen af denna stadga mellan stad
och land. Han betonade äfven, att om kammaren ville återförvisa
ärendet till förnyad behandling till utskottet, så skulle han framkomma
med eu i hans mening bättre motiverad motion, hvilket äfven professor
Key gjorde. Han föreslog i klämmen af sin motion, ratt Kong], Maj:t
ville antingen medelst ändringar eller tillägg uti gällande helsovårds-
stad^a eller genom särskild författning meddela sådana bestämmelse!'
rörande handel med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning-
till afsalu, att deröfver en verksammare kontroll, än nu är möjlig, kunde
i allmänna helsovårdens intresse af vederbörande myndigheter utöfvas».
Detta motionärens förslag gillades så väl af utskottet som inom Riks¬
dagens båda kamrar, och Riksdagen aflat eu skrifvelse till Kong!
Maj:t. som hade till följd, att Kong! Maj:t gjorde ett tillägg till helso-
vårdsstadgan af den 25 september 1874. Tillägget lyder som följer:
»1. Kött af djur, som varit behäftadt med sådan smittosam sjuk¬
dom att dess förtärande är skadligt, samt födoämne eller dryckesvara,
som till följd af förskämning, felaktig beredning eller af annan orsak
är skadlig för helsan eller otjenlig till menniskoföda, må icke i stad
till salu hållas eller för sådant ändamål dit införas.
2. Helsovårdsnämnden eger fördenskull att låta anhålla sådan
vara om hvilken i föregående moment sägs, då den anträffas å allmän
saluplats, i lägenhet afsedd för sådan varas försäljning eller yrkes-
messiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning med till
samma lägenhet hörande upplag och förvaringsrum af hvad beskaffenhet
de vara må; så ock vid hamn, jernvägsstation eller annat dylikt ställe
under förhållanden, som utvisa, att varan är afsedd till. försäljning
såsom menniskoföda.
Onsdagen den 21 (Mars, e. in. 3
3. Helsovårdsnämnd eger, der sådant anses nödigt, att af till för¬
säljning afsedt födoämne eller dryckesvara låta taga prof för under¬
sökning, dock emot ersättning enligt vanligt handelspris. I afvaktan
på resultatet af sådan undersökning, som bör med största möjliga
skyndsamhet utföras, må försäljning af en skäligen misstänkt vara
kunna af nämnden förbjudas.»
Efter några bestämmelser om fruktförsäljningen, kommer 22 §,
som innehåller straffbestämmelserna för öfverträdelse af denna förordning,
och slutligen innehåller 2 mom. af 29 §, livilket jag för min del anser
vara vigtigast, att »föreskrifterna i §§ 13 och 15 samt i de delar af
g 22, som hänföra sig till § 15, skola och på landet tillämpas. Kom¬
munalnämnden har att fullgöra hvad der är ålagdt helsovårdsnämnden».
Häraf kunna herrarne finna, att dessa helsovårdsstadgans bestäm¬
melser blifvit 1885 betydligt skärpta, och att kommunalstyrelsen på
landet har fullt samma rätt och samma magt att ingripa, som helsovårds¬
nämnden i stad.
Dessutom finnas ju i vår strafflag temligen stränga bestämmelser
för dem, som tillhandahålla skämda födoämnen eller sälja mängdt för
omängdt. Skulle man nu i enlighet med motionärens förslag ytter¬
ligare skrifva.till Kong!. Maj:t med anhållan om utfärdande af skärpta
bestämmelser i detta afseende, skulle det, enligt min mening, vara att
lägga tårta på tårta.
I betänkandet står nämndt något om svinpest och att man kunde
riskera att få hit importeradt ister och fläsk från utländska platser,
som möjligen vore smittade af svinpest. Men vi veta ju, att då i fjor
Danmark och Amerika voro smittade, utfärdade regeringen importförbud
angående sådan vara hit till landet, som icke vore väl saltad, och jag
föreställer mig att, om en sådan sjukdom skulle å nyo utbryta någon¬
städes, regeringen skulle handla på samma sätt.
Huru denna undersökning af utländskt fläsk och ister skulle kunna
utföras, har jag svårt att fatta, likasom huru vida ens en kemist skulle
kunna säga, om flottet är beredt af sjuka eller friska kreatur. Jag-
föreställer mig nemligen, att det flott, som förekommer i marknaden,
undergått så sträng upphettningsprocedur, att alla bakterier o. d., som
skulle kunnat finnas deri, redan dödats, och derför skulle det blifva
mycket svårt att utröna, om detta födoämne vore bemängdt med några
för helsan skadliga ämnen. Dessutom tror jag icke, att, äfven om en
vara blefve undersökt vid ankomsten från utlandet, detta ovilkorligen
skulle hafva den goda verkan, som motionären föreställer sig. Tv det
kan inträffa, att en större last amerikanskt fläsk eller flott, som anländer
hit till landet och då strax undersökes, sedan får qvarligga i åratal i
importörens packhus, och under de£sa år, som förflyta emellan varans
ankomst hit och dess utlemnande i detaljhandeln, kan den mycket väl
hinna undergå försämring. Följaktligen vore det vida mera praktiskt
att i dessa fall tillämpa helsovårdsstadgans föreskrifter än att gå till
väga på det af motionären föreslagna sättet.
Jf:o 25.
Ang. under¬
sökning af
födoämnen,
som utbjudas
till försälj¬
ning.
(Forts.)
X:e 25.
4
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
Ang. under- Det har blifvit omnämndt och finnes äfven antydt i utskottets
sökning af betänkande, att, om varan skulle undersökas hos detaljhandlanden, den
scm Sjette härigenom skulle fördyras för arbetaren. Detta resonnement kan jag
till försälj- icke förstå, ty det är ju klart, att vare sig detaljhandlanden eller gross-
ning. sören betalar undersökningen, blir det väl ändå konsumenten, som i
(Forts.) sigta hand drabbas deraf.
Såsom skäl för afslag på den af herr Andersson i Lysvik år 1883
väckta motion i ämnet, hvilken, enligt professor Keys förmenande, endast
vore en halfmesyr, anförde denne — jag citerar honom såsom varande
en auktoritet på detta område — att det svenska fläsket vore väl så
mycket bemängdt med trikiner som det amerikanska. Det hade nem¬
ligen visat sig, att vid undersökningarna här i Stockholm omkring
hvart tvåhundrade svin varit behäftadt med trikiner. Under sådana
förhållanden blir det ju en halfmesyr, om genom lag föreskrifves en
undersökning af det amerikanska fläsket, medan det svenska fläsket
utan någon dylik undersökning får hållas till salu och förtäras.
Jag är fullt öfvertygad om, att, i fall Riksdagen nu bifaller motio¬
närens och utskottets förslag samt aflåter en skrifvelse till Kong! Maj :t,
Kongl. Maj:t med godt samvete kunde svara: tillämpen de föreskrifter,
som finnas i vår helsovårdsstadga, så behöfva vi icke några nya.
På de skäl, herr talman, som jag nu anfört, anhåller jag att få
yrka afslag å så väl den väckta motionen som utskottets hemställan.
Vidare anförde:
Her Jonsson i Myre: Herr vice talman! Då jag inom utskottet
biträdt det slut, hvartill detsamma kommit, får jag på de af utskottet
anförda skäl yrka bifall till dess hemställan.
Jag anser nemligen, att sådana födoämnen som fläsk och ister,
livilka importeras från utländska orter, böra undersökas för vinnande
af säkerhet derom, att de äro fria från för helsan skadliga ämnen.
Utskottets ärade ordförande har bland annat anfört, att de ändringar,
som vidtagits i nu gällande helsovårdsstadga, böra vara tillfyllestgörande
i detta hänseende, men detta kan jag icke anse tillräckligt annat än
möjligtvis inom de större städerna. På landet deremot utgöres helso-
vårdsnämnden af kommunalnämnden, hvarest handlandena på många
ställen bo helt aflägset från nämnden. Ja, på sina ställen kunna de bo en
hel mil och ännu längre bort från kommunalnämnden, och då är det omöj¬
ligt för nämnden att kunna kontrollera försäljningen af dessa varor i
handelsbodarne, och för öfrigt anser jag icke kommunalnämnderna
kompetenta att verkställa en sådan undersökning.
Utskottets nu föreliggande förslag afser, att ifrågavarande födo¬
ämnen skola på kemisk väg undersökas på importörens bekostnad, och
detta torde lämpligast kunna ske vid varans tullbehandling. Inom
utskottet vunnos åtskilliga upplysningar om huru lätt det är att kringgå
gällande föreskrifter om hvad som iakttagas bör vid införsel af fläsk
från ort, der svinpest är rådande; ett exempel anfördes, att ett större
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
5
?f:o 25.
parti fläsk, som under förra året inkom till en sydsvensk hamn från Ang. und:r-
Danmark, men, då detta land förklarats smittadt af svinpest, derför åter
måst utskeppas, sedan öfver Liibeck, hvilken ort icke var förklarad som utbjrtdas
smittad af dylik sjukdom, återinfördes till sin ursprungliga bestämmelse- till försälj-
ort, här i Sverige. Vidare har utskottet förskaffat sig följande uppgift ning.
om fläskinförsel hit till landet: »År 1885 infördes fläsk hit till (Forts.)
landet för nedanstående belopp: från Norge för 835,930, Finland
8.248, Danmark 1;283,000, Liibeck 1,809, Hamburg 284,787, Holland
5,022, Nordamerika 411,666, Belgien 108,110 och England 3,677,932
kronor, ehuru man känner, att af dessa länder endast Danmark och
möjligen Finland producera tillräcklig qvantitet fläsk för eget be¬
hof.» Deraf finner man, att oaktadt största delen af det fläsk, som
säljes här i landet, är amerikanskt, det från Amerika direkt hit
importerade endast uppgår till ett värde af 411,666 kronor, medan vi
från England taga fläsk för 3,677,932 kronor. Således framgår tydligt
och klart, att man icke kan vara säker på, att fläsk, importeradtjfrån
eu plats, icke ursprungligen kommer från en helt annan, som kan vara
smittad af svinpest.
Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.
Herr ¥r et lind: Jag gifver den siste talaren fullt rätt deri, att
det är af stor vigt, att sunda födoämnen föras i handeln, så att icke
menniskor utsättas för faror genom födoämnen af t. ex. sjuka djur.
Jag är en stor vän åf prohibitiva åtgärders vidtagande i detta fall så
långt och för så vidt som derigenom några verkliga praktiska resultat
kunna vinnas, och jag tror, att den helsovårdsstadga, som vi redan
hafva, borde kunna bättre tillämpas, än som skett, i synnerhet på lands¬
bygden, så att svårigheten att försälja skadade och skämda födoämnen
och sådana födoämnen af sjuka djur blir större och större, och men¬
niskor betryggas mot att för sina penningar få osunda och skämda
varor, lien det är naturligtvis af vigt, med afseende å alla stadganden
i dylikt hänseende, att man icke får sådana föreskrifter, som blott äro
egnade att väcka illusioner om att man är betryggad, utan att någon
sådan trygghet verkligen är genom dem erhållen.
Det synes af detta betänkande och af den motion, som föranledt
detsamma, att motionären här egentligen fäst sig vid ister, margarin¬
smör och det amerikanska fläsk, som här förekommer, och att närmaste
anledningen till motionen varit den svinpest, som förut grasserat i
andra länder och på de sista åren hemsökt äfven vårt land. Nu är
dervid naturligtvis den första frågan den: Kan man genom en sund-
hetsbesigtning af fläsk och ister utröna, om det djur, från hvilket detta
fläsk eller ister är taget, har dött i svinpest? Jag tror icke att jag
misstager mig, om jag säger, att detta på vetenskapens nuvarande stånd¬
punkt är omöjligt. Svinpesten är en sjukdom, som lokaliserar sig i
inelfvorna, och har man icke dem till undersökning, kan man icke se,
om djuret dött i svinpest eller ej. Samma är ock förhållandet med
åtskilliga andra, ja, man kan säga de flesta pestartade sjukdomar, i
N:o 25.
ö
Onsdagen den 21 Mars, c. in.
Any under- hvilka ett djur kan do. Har man icke hela djuret till undersökning,
födoämnen, kan man icte få visshet onb huru vida det varit angripet af en sådan
snut utbjudas sjukdom eller icke. Och det är klart, att innan en säljare skickar
till försälj- ut i handeln ett dylikt djur, som dött eller blifvit slagtadt på grund
ning. af någon sådan sjukdom, så tager han naturligtvis först bort de sjuka
(Fotis.) delarne. Hvad särskildi angår sjelfva fettet i svinet, så är det der
alldeles omöjligt att träffa på några sjukdomsämne^ Äfven de mycket
omtalade trikinerna kan man icke se i ister, utan man måste hafva
sj elfva köttet, för att kunna få reda derpå.
Man har äfven rörande den saken gjort sig åtskilliga illusioner,
dag tror för min del, att många af de fläskbesigtningar, som egt rum
i vårt land och andra länder, egentligen hafva varit egnade att blott
insöfva allmänheten i en säkerhet, som de icke i sj elfva verket varit
egnade att gifva. Jag tror alls icke, att trikinundersökningarna af
fläsket förekomma trikinepidemier, utan vi hafva att tacka det sätt,
hvarpå fläsket hos oss tillagas, för att i allmänhet vi icke insjukna i
trikinsjuka. Uti Tyskland finnas mycket stränga föreskrifter med af¬
seende på trikinundersökningar rörande svinkött, men detta hindrar
icke, att der oupphörligt stora trikinepidemier uppkomma, hvarvid
hundratals monniskor insjukna och tiotal aflida. Sådana epidemier för¬
anledas ofta åt tyskames folkfester. Vid dessa fester, gymnastikfester,
turnfester o. s. v., slagtar man ett svin och dermed trakteras sedan
hela sällskapet. Har svinet då trikiner, insjuknar också hela sällskapet. Det
bände just förlidet år, om jag icke missminner mig, att just eu bland
de förste, som insjuknade, var den, som gjort trikinbesigtningen och
förklarat svinet trikinfritt. Och sä kan det ofta inträffa, Orsaken,
hvarför der så många insjukna, är den, att de icke koka fläsket så väl,
att trikinerna do. Äfven i Sverige skulle säkerligen trikinepidemier
mycket ofta förekomma, om vi hade samma dåliga sed, som tyskarne
hafva, att äta halfrått eller helrått fläsk. Jag tror man kan säga —
det är så min upprigtiga tanke — att trikinbesigtningen är ren hum¬
bug. Den ger blott en slags moralisk trygghet, men icke verklig
trygghet. Ännu mera skulle, efter mitt förmenande, sådana besigtningar
af margarin och ister, som de föreslagna, blifva blott humbug. Derför
tror jag, att det vore bäst att icke belasta regeringen med en skrifvelse
i detta syfte, så mycket mer som regeringen får nog många skrifvelser
ändå från denna Riksdag. En sådan skrifvelse är för öfrigt egnad att
gifva regeringen ganska mycket arbete, tv regeringen är pligtig att
infordra utlåtanden från myndigheter af åtskilliga slag med anledning
af dessa skrifvelser. Och jag tror, att till sist det praktiska resultatet
i hvarje fall skulle blifva, att man, rörande ifrågavarande sjukdomar,
icke skulle kunna vinna någon trygghet genom den besigtning, som åsyftas.
Jag förenar mig derför med utskottets ordförande att yrka afslag
på utskottets förslag.
I detta anförande instämde’ herrar O. Idélin, Essén, Bratt, Bol¬
lander, Bnisc och Huss.
N:o 25.
Onsdagen den 21 Härs, e. in.
Herr Hy ström yttrade: Jag skulle kunna inskränka mig till att Ang. umlcr-
blott instämma med herr Wrétlind, tv jag är helt och hållet af hans
åsigt, men jag vill dock accentuera saken något litet genom att fram- som utbjudas
hålla en och annan synpunkt, hvarur saken jemväl kan ses, eller ett till försälj-
och annat argument, som går i alldeles samma rigtning, som han redan ning.
antydt. (Forts.)
Då i motiveringen uppenbarligen framhålles, att egentliga syftet
med förslaget är att värna sig mot svinpest, och man sedan i klämmen
begär, att Kong!. Maj:t skall träffa åtgärder för att genom undersök¬
ningar söka förekomma svinpests införande i landet, så ställer man
Kong! Maj:t i en mycket svår och ohållbar ställning. Ty man begär
ju, att han skall utfärda något slags stadgande om att undersökning,
huru vida den importerade varan är behäftad med sjukdomsämne! af
ifrågavarande slag, bör ega rum; men denna undersökning är dock till
den grad svår och invecklad, att det icke kan vara tal om, att någon
importör skall åläggas densamma. Svinpesten är en sjukdom, beroende
på bakterier, och den undersökning, som skall konstatera tillvaron af
dessa svinpestbakterier. måste således vara eu bakteriologisk under¬
sökning ; och herrarne torde veta, att dessa höra till de mest kinkiga
och grannlaga operationer inom vetenskapens område. Man begär så¬
ledes, att Kong! Maj:t skall göra anstalter om en undersökning, som
är såsom praktisk åtgärd på vetenskapens nuvarande ståndpunkt nästan
omöjlig. Derför finner jag redan häri en viss betänklighet att tillstyrka
bifall till motionen.
Hvad tr iki n Ii n d er sök n i ng ar n a beträffar, ber jag om igen att få säga,
att jag helt och hållet i det afseende! liar samma åsigt som herr Wret-
lind. Dessa trikinbesigtningar äro, efter min åsigt, ett ganska illusoriskt
skydd, och det värsta är, att om de icke gifva fullständigt skydd, så
äro de-sämre än ingenting. Tv det är uppenbart, att detta är alldeles
såsom om man icke allenast lemnade ett farligt grund oprickadt, utan
såsom om man der satte upp en stake, som betydde: Här är Öppen
farled, här kan man fara fram obehindradt. Och det är derför en åt¬
gärd, mot hvilken åtskilliga betänkligheter kunna framställa sig. I
Tyskland har man tillräcklig erfarenhet om, att det skydd, som denna
besigtning bereder, icke alls är något att hålla sig till. Detta nu i
förbigående om trikinundersökningarna.
Särskild! har jag nu velat påpeka, att det skydd mot svinpest, som
man söker i form af undersökning, är fullkomligt illusoriskt, eller, om
det skall vara någonting annat än illusoriskt, kräfver .ett vetenskapligt
arbete af sådan omfattning och kostnad, att det icke kan åläggas såsom
praktisk åtgärd, helst som kostnaden skulle bäras af importören.
Jag tror icke man bör begära något sådant från Kongl. Maj:t ocli
ber derför att få förena mig i det yrkande, som framstälts, om afslag
å motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde herr
vice talmannen proposition dels på bifall till utskottets hemställan och
iV:o 25.
8 Onsdagen don 21 Mars, e. in.
Amj. under- dels på afslag så väl derå som å den i ämnet väckta motionen, samt
TbdoUmnen fann ^en senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men
som °utbjudassom votering begärdes, företogs sådan enligt följande af kammaren
till försälj- godkända voteringsproposition:
ning.
(Ports.) Den, som afslår så val hvad kammarens 2:drac tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 13 som den af herr E. Åkerlund i ämnet
väckta motionen,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.
Omröstningen utföll med 98 Ja mot 69 Nej; hvadan kammaren
afslagit så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
§ 4.
Vidare föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 14), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående trädplantering utmed
statens jern vägar.
Angående
inskränkning n:o
i tiden för
bränvinsför-
siiljning.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande,
5, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Punkten 1.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 47, hade herr
Waldenström från Gefle, med hvilken 34 af kammarens ledamöter sig
förenat, hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 26 af
kongl. förordningen den 29 maj 1885 angående vilkoren för försäljning
af bränvin må få erhålla följande förändrade lydelse:
1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 9 förmiddagen till klockan 9 eftermiddagen utom å dagen
före sön- och helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7
eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söknedagar begynna tidigast
klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping icke fortfara längre än
till klockan 10 eftermiddagen och å landet till klockan 8 eftermiddagen
utom å dagen före sön- eller helgdag, då den ej, vare sig i stad eller
på landet, må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.
Onsdagen don 21 Mars, e. m.
9
X:o 25.
3. Under sön- och helgdagar vare utskärning af bränvin tillåten
endast vid middagstiden åt spisande gäster under högst tre timmar,
som af Kong! Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens
hörande bestämmas.
4. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna §
bestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande befinnas erfor¬
derliga, eger kommunalstyrelsen att derom besluta. Underlåter kom¬
munalstyrelsen det, eger Kong!. Maj:ts befallningshafvande på anmälan
saken till pröfning upptaga samt sådan inskränkning i försäljningstiden
bestämma, som han finner nödig.
5. Under tid för allmän gudstjenst skall bränvinsförsäljningsställe
alltid vara stängdt.
I anledning häraf hemstälde utskottet uti nu föredragna punkt:
att Riksdagen måtte, med afslag å hr P. Waldenströms förevarande
motion, i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kong], Maj:t låta
utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till förändrad lydelse
af § 26 i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. in. den 29 maj 1885, samt att vid affattande af förslaget måtte
tagas i öfvervägande, huru vida icke undantag i fråga om utskänkning
å sön- och helgdag samt efter den i allmänhet tillåtna tiden på aftnarne
kunde antingen göras beroende af särskild afgift eller på annat sätt
inskränkas.
Vid denna punkt hade afgifvits följande reservation af herr E. G.
Boström, med hvilken herrar Almström, E. TF. Carlson och Ceder-
schiöld instämt:
»Utskottets motivering i denna punkt har jag ej kunnat biträda.
Enligt min uppfattning innebär den ett ogillande af det sätt, hvarpå
vederbörande i Stockholm förfarit i fråga om ordnandet af utskänk-
ningen, hvartill, så vidt mig är veterlig!, anledning ej förefinnes.»
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Waldenström från Gefle: Då bevillningsutskottet har
hemstält om afslag på min motion, så har det på samma gång gifvit
ett förslag till sakens reglering, hvilket förslag visar, att, huru mycket
man håller på med denna fråga, så tager hon trots allt motstånd ändå
för hvarje gång ett litet steg framåt. Man måste nemligen utan tvifvel
såga, att utskottets förslag är ett sådant litet steg.
De förändringar, jag påyrkat uti den närvarande lagstiftningen,
äro först och främst, att tiden för utskänkningen skall börja icke såsom
nu klockan 7, utan klockan 9 f. in., och att likaså tiden för utminute-
ringeu skall börja klockan 9 på morgonen i stället för klockan 8.
Orsaken dertill är helt enkelt den, att jag anser — såsom jag också i
min motion framhållit — att det icke kan förefinnas något verkligt behof
att öppna utskänkning eller minuthandel redan klockan 7 på morgonen.
Endast drinkare kunna vända sina steg till krogen så tidigt som
klockan 7. Och just för deras skull borde den vara stängd vid den
tiden. Jag har derjemte anfört, såsom mig synes, vigtiga positiva skäl
Angående,
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
säljning.
(Forts.)
X:o 25.
10
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
. Angående för mitt yrkande. Om nemligen arbetaren, när han begifver sig till
ar^e*'e- hvithet under vintern' torde öfver hufvud ske vid 7-tiden,
bränvinsför- om han då, säger jag, blir i tillfälle att gå in på krogen och taga sig
säljning, eu sup och han af frestelsen föiiedes dertill, så förstör han derigenom
(Forts.) ofta hela dagen. Tv detta tidiga besök icke allenast åtföljes af utan
har ofta direkt till följd många upprepade besök under dagens lopp.
Om han åter blefve tvungen att vara på sitt arbete en eller två tim¬
mar, innan han kunde få tillfälle att komma in på krogen, så skulle
detta, verka mycket helsosamt. Jag ser icke, att utskottet haft några
skäl att afstyrka detta.
Vidare har jag yrkat, att för sön- och helgdagar bränvinsutskänIl¬
ningen måtte inskränkas till tre timmar vid middagstiden, detta alldeles
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj ds förslag vid 1885 års riksdag.
Skälet dertill är, att det närvarande tillståndet är ett alldeles ohjelpligt
• oefterrättlighetstillstånd. Ku lyder lagen så, att ,bränvin må på sön-
och helgdagar utskänkas endast åt spisande gäster vid måltiderna. Detta
tillämpas på sådant sätt, att man håller utskänkning snart sagdt hela
dagen både af bränvin och andra starka varor. Ty hvad som stadgas
om bränvin et gäller äfven andra spritdrycker. Personer komma in på
källaren och reqvirera t. ex. en smörgås och en butelj punsch eller
konjak, och så sitta de der med smörgåsen framför sig såsom bevis
derpå, att de äro »spisande gäster», medan de tömma den ena buteljen
efter den andra. Det är ju alldeles orimligt, att ett sådant uppenbart
gäckeri med lagen skall få ega rum. Men detta gäckeri kan icke före¬
byggas, så länge lagen förblir sådan den för närvarande är. Jag före¬
ställer mig deremot, att det alldeles icke skulle vålla några faror att,
såsom Kongl. Maj:t 1885 föreslog, inskränka utskänkningen på sön- och
helgdagar till 3 timmar vid middagstiden, ankommande det på Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att bestämma, hvilka timmar det skulle
vara.
För det andra har jag yrkat, att kommunalstyrelsen skulle hafva
rättighet att, i fall ytterligare inskränkningar utöfver de i lagen stad¬
gade, skulle befinnas af nöden, förordna om sådana. För närvarande
bär kommunalstyrelsen icke en sådan magt, utan den magten ligger
hos Konungens befallningshafvande. Men hvar och en torde lätteligen
finna, att den i första hand bör egas af kommunalstyrelsen, som när¬
mast har att vaka öfver den kommunala ordningen.
För det tredje har jag yrkat den förändringen, att der kommunal¬
styrelsen icke vidtoge de åtgärder, som vore egnade att afstyra möjli¬
gen uppkomna missbruk, skulle Kongl. Maj:ts befallningshafvande hafva
rättighet att förordna derom. Deremot skulle hans rätt att medgifva
utskänkning af spirituösa utöfver den i lag såsom regel bestämda tiden
upphöra. Denna sista bestämmelse anser jag vara en af de vigtigaste
förändringarna. Tv så länge Kongl. Maj:ts befallningshafvande har rättig¬
het att medgifva utsträckning utöfver den i lag såsom regel bestämda
tiden, så länge är det ungefär detsamma hvad man stadgar angående
utskänkningstiden. Äfven om Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
11
y-.o 25.
aldrig’ så val, kan lian ändå icke i längden motstå trycket af veder-
börandes ansträngningar för att få utskänkningstiden utsträckt. Detta
bevisar äfven erfarenheten. Utskottet har i sin. inledning redogjort för, huru
det går .till här i Stockholm, och några reservanter hafva just med
anledning deraf reserverat sig mot utskottets betänkande, såsom mig
synes utan grund, emedan ordningen just här i Stockholm visar ett ly¬
sande prof på, huru det går till att gäcka en bestämd lag och göra det
till regel, som enligt lagen skulle vara allenast ett undantag. Hvar och
en af herrarne, som vill göra sig besvär att läsa betänkandet, skall också
lätteligen finna det.
Enligt den närvarande lagstiftningen har Kong!. Maj:ts befallnings¬
hafvande rättighet att på kommunalstyrelsens anmälan och begäran efter
behag utsträcka tiden för utskänkningen. På landet är det alltså kom¬
munalstämman, som har att hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande an¬
mäla behof af utskänkningstidens utsträckning. På denna stämma röstas
efter fyrk, hvaraf följer, att ofta en eller två stora magnater, som rösta
för en oändlig massa fyrkar, kunna åstadkomma utsträckning af utskänk-
uings- och utminuteringstiden tvärt emot den allmänna meningen inom
kommunen. Uti städerna ankommer det på stadsfullmägtige att anmäla
behofvet af utsträckt tid. Stadsfullmägtige åter tillsättas hufvudsak¬
ligen af den förmögnare delen af städernas befolkning. Dessa stads¬
fullmägtige anmäla nu hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att de vilja
hafva utsträckt utskänkningstid, och han medgifver det — ofta i alldeles
bestämd strid emot den allmänna meningen och den allmänna önskan
inom samhället.
Om jag nu frågar, för Indika denna utsträckning skulle vara af
behofvet påkallad, får jag först och främst veta, att för den egentliga
arbetarebefolkningen behöfves den icke, tv i våra städer stängas arbetare-
krogarne icke blott på deri tid, intill hvilken det är dem i lag med-
gifvet att vara öppna, utan ofta nog tidigare. Det är således för de
finare krogarne, eller så att säga herrkrogarne, som utsträckt utskänk-
ning behöfves; det är en klick af herrar inom samhället, eu obetydlig
minoritet af samhällets invånare, för hvilkas skull man nödvändigt
yrkar, att utskänkningsställena skola vara öppna utöfver den lag¬
bestämda tiden. Jag kan dock icke föreställa mig annat, än att dessa
personer, som göra anspråk på att ega bildning, skulle kunna visa sin
bildning derigenom, att de lagade sig hem från krogen kl. 10, då arbe
törne, som äro dem i bildning underlägsne, kunna gå hem mycket tidi¬
gare och äfven göra det utan knot. Man har ingenstädes sett arbetare¬
korporationer göra hemställan om krogar nes öppenhållande utöfver den
tid, som lag stadgar eller som vederbörande myndighet funnit sig för¬
anlåten att bestämma, äfven då denna myndighet inskränkt tiden rätt
betydligt, och då tycker jag, att icke heller herremännen skulle
behöfva det.
Utskottet säger, att erfarenheten visat, »att bestämmelser, som ej
medgifva något undantag i fråga om utsköljning å sön- och helgdag
eller utsträckning af tiden för utsköljning på aftnarne, hafva föga ut-
Angfiende
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
säljning.
(Forts.)
N:o 25.
12
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
. Angående sigt att vinna Riksdagens bifall». Jag är tacksam för att utskottet
Ttiéknffr stannat vid att anföra detta skäl, tv det visar, huru vaumägtigt
bränvinsför- utskottet kant sig i fråga om att kunna på ett rationel sätt motivera
säljning, ett afslag. Derjemte tyckas mig dessa ord visa, att utskottet för
;Forts.) sin del icke haft, något emot att tillstyrka min motion i denna del,
så vidt utskottet kunnat tänka sig någon utsigt till framgång derför.
Hvad emellertid denna utsigt, angår, vill jag påminna om hvad sist-
lidne Riksdag beslutade i ärendet. I Första Kammaren föll motionen
utan någon diskussion, och man vet sålunda icke, huru pass mycket
tankarne derom voro delade eller huru utslaget skulle hafva blifvit,
om det kommit till votering. I Andra Kammaren föll motionen också,
men med endast 88 röster mot 83, hvilket jemfördt med föregående
år var ett ganska vackert resultat. För min del hyser jag alls intet
tvifvel om, att denna sak förr eller senare skall gå igenom, och med
nämnda minnen för ögonen samt i betraktande af att sedan förra
riksdagen nya val egt rum till denna kammare, och att nykterhets-
intresset inom kammaren derigenom möjligen blifvit en liten smula
förstärkt, skall jag yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
motionen.
Med herr Waldenström instämde herrar Nydahl, Broström, Brnse,
Carlsson i Nysäter,. Andersson i Hasselbol, Olson i Stensdalen och
Andersson i Upsal.
Herr Nilson från Lidköping: Med den nästföregående talaren
vill jag instämma i många delar, dock icke i alla. Man bör ej ha
något emot hvarje inskränkning, som lämpligen kan göras i afseende
å tiden, då utskänkningslokaler få hållas öppna. I synnerhet anser jag
det önskvärd!, att åtkomsten af spirituösa drycker under dagens tidi¬
gare timmar försvåras. Derigenom att arbetaren, innan han går till
till sitt arbete, lockas in på krogen, minskas lätt hans arbetslust och
arbetsförmåga för hela dagen, och många äro de arbetsdagar, som ej
skulle ha för honom gått förlorade, i fall tillfälle att börja dem inne
på krogen icke yppat sig. Har arbetaren väl en gång kommit in i
sitt arbete, kan man vänta, att han icke längre känner så mycken
längtan efter och behof af rusdrycker, dagen blir väl använd och
arbetsförtjensten sparad. Skulle också afhållsamheten från krogen ofta
icke räcka längre än för förmiddagen,. så är dock redan detta en vinst,
som bör skattas mycket högt. Kroppens motståndskraft mot rus¬
dryckernas skadliga inverkan är ock mindre under dagens tidigare del,
då ordentlig och tillräcklig föda ännu icke erhållits.
Då vi utan tvifvel ännu “hafva lång väg qvar, innan vi hinna det
önskade målet, absolut bränvinsförbud, så är det klokast att taga små
steg i sänder mot detta mål. Såsom ett sådant lämpligt nytt steg i
nykterhetens intresse synes mig då vara att ytterligare inskränka den
tid, hvarunder utskänkningsställena på morgnarne och förmiddagarne
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
13
X:o 25.
hållas öppna, och jag- kan i det fallet gå in på motionärens förslag, att
de ej må få öppnas förrän kl. 9 f. in.
Härvid tror jag dock, att det är klokast att för närvarande stanna
och ej yrka på någon vidare ändring i nu gällande föreskrifter. Be¬
träffande tiden för utskänkningslokalernas stängande om aftnarne, synes
mig ock nödvändigt att göra skilnad mellan stad och land samt mellan
de s. k. sämre och de s. k. bättre krogame inom städerna, detta dock
icke af sådant skäl, att jag vill hafva de ena på något sätt gynnade
framför de andra. Men i en lagstiftning sådan som denna måste man
nemligen taga någon hänsyn till bestående seder och vanor inom
samhällslifvet. På landsbygden har folket för vana att stiga tidigt upp
om morgnarne och på qvällarne gå tidigt till sängs. Samma förhål¬
lande eger i det närmaste rum med arbetarne och näringsidkarne i
städerna, åtminstone landsortsstäderna. Inom andra samhällsklasser
åter har seden eller, om man så hellre vill, oseden utvecklat sig i den
rigtning, att umgänges- och sällskapslifvet, offentliga förlustelser, veten¬
skapliga och vittra samfunds sammankomster, politiska möten och för¬
handlingar, med mycket mera sådant, till stor del blifvit förlagda till
dygnets senaste timmar; i synnerhet är så förhållandet i hufvudstaden.
Dessa sociala förhållanden kan man icke bortse från, då man
lagstiftar i eu sådan sak som den nu föreliggande. De samhällsklasser,
som nu eu gång kommit in i den vanan att på visst sätt göra en del
af natten till dag, böra icke derför utestängas från möjligheten att vid
en något senare tid, än motionären vill medgifva, kunna blifva på offent¬
liga ställen serverade med den mat och dryck, de för sitt välbefin¬
nande känna sig behöfva. Jag förmenar alltså, att lagen om försäljning
af spirituösa drycker icke kan eller bör göras sådan, att tiderna för
utskänkning göras lika för hela landet. De lokala myndigheterna böra,
liksom nu är förhållandet, fortfarande ega rätt att i detta hänsende
lemna särskilda medgifvanden, då skäl derför förefinnas. Huru vida
dylika medgifvanden böra räknas bland de förmåner, hvilka må vara
underkastade särskild beskattning, det vill jag nu ej yttra mig om.
Meningarna torde dock härom vara delade.
Med det nu sagda har jag icke, herr talman, velat motsätta mig
den af utskottet föreslagna skrifvelsen till Kong!. Maj:t, utan vill tvärt
om med nöje förorda densamma. Jag har dock velat uttala den me¬
ning jag hyser, att man i sin vackra sträfvan att hinna det höga må¬
let, absolut nykterhet, gör klokast i att ej storma fram, utan hellre
taga små steg i sänder, blott de gå i rätta rigtningen. Yanor och åskåd¬
ningssätt hos samhällsklasser och individer låta sig icke med ens omskapas.
Stöter man dessa intressen för mycket för hufvudet och fordrar man
större reformer i lagstiftningen rörande spirituosaförsäljning, än tiden
ännu är mogen för och en större allmänhet kan gilla, så fruktar jag,
att man mera skadar än gagnar nykterhetens sak, hvilken jag eljest
skänker mina odelade sympatier.
Jag kan alltså icke understödja herr Waldenströms motion i vidare
måtto, än att jag lika med honom anser önskvärd!, att tiden för ut-
Angäende
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
säljning.
(Forts.t
IV: o 25.
14
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
• skänkningslokalemas öppnande på morgnarne framflyttas en eller annan
‘Timmer9 Jag är sa mycket mer med om eu sådan framflyttning, som
brämimför- jag är öfvertygad om och tror mig veta, att en dylik åtgärd skulle
säljning, helsas med glädje af den större och bättre delen af landets arbetare
■ (forts.) sjelfva.
Såsom jag redan haft äran yttra, bifaller jag, herr talman, den
föredragna punkten i bevillningsutskottets betänkande.
Herr E. W. Carlson: Till en början får jag tillkännagifva, att
jag är ense med motionären om önskligheten af, att tiden för utskänk-
ningsställenas öppethållande måtte blifva inskränkt så väl på sön- och
helgdagar som söckendagar. Men då erfarenheten visat, att i följd af
olika förhållanden på olika orter en mängd praktiska hinder möter för
tillämpandet af en gemensam föreskrift i detta hänseende, torde det åt¬
minstone för utskottet blifva svårt att, i saknad af tillräckligt material
och nödiga upplysningar, utarbeta förslag i ämnet, utan lär väl detta
lämpligast böra öfverlemnas till Kongl. Maja. på sätt ock utskottet
föreslagit, då det hemställer om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med an¬
hållan om utarbetande af förslag till förändrad lydelse af § 26 i för¬
ordningen om vilkoren för försäljning af bränvin.
Som synes, har jag reserverat mig endast mot utskottets motive¬
ring och ber nu att få angifva skälen derför. Jag anser nemligen, att
lika berättigad som man må vara att klandra det dåliga, lika skyldig
är man att erkänna det goda. Som herrarne se af betänkandet, har
utskottet utmålat Stockholms stad, hvad angår så väl den kommunala
förvaltningen som öfverståthållareembetet, i hjerta, men högst ofördel¬
aktiga färger. Bland annat säger utskottet å sidan 5: »Således har i
Stockholm genom ordningsstadga gjorts till regel hvad som bort vara
undantag, och kommunalstyrelsen har eu gång för alla till öfver¬
ståthållareembetet öfverlåtit rättigheten att besluta om ytterligare utsträck¬
ning i försäljningstiden. Denna rättighet har utöfvats på sådant sätt,
att nästan alla utskänkare af bränvin, som derom göra anmälan, fa
fortsätta till klockan 12 på natten.»
Hvar och en, som läser denna skildring, utan att närmare känna
till förhållandena här i hufvudstaden, måste komma på den tanken,
att det står sämre till med ordning och lag i Stockholm än på andra
orter i riket. Jag ber derför att i sanningens namn i korthet få
meddela något om huru det bolag, som har sig anförtrodt handhafvan¬
de! af bränvinsutskänkningen härstädes, fylt detta uppdrag. Jag vill
för detta ändamål meddela några uppgifter ur bolagets berättelse om
sin förvaltning för redogörelseåret den 1 okt. 1886—1 okt. 1887.
Af de 170 utskänkningsrättigheter, som under året stått bolaget till
buds, har bolaget sjelft begagnat 67 för servering af spirituösa å ut-
skänkningsställena och haft 83 öfverlåtna åt enskilde personer för id¬
kande af värdshus-, källare- eller schweizerirörelse. De öfriga 20 ut-
skänkningsrättigheterna hafva under året icke begagnats. Af de 83
utskänkningsrättigheter, som å enskilde öfverlåtits, hafva 3 lemnats
Onsdagen den ‘21 Härs, e. in.
15
Si O 25.
åt klubbar och 8 allenast för en del af året, nemligen 5 för sommaren
och 3 för åtskilliga sällskaps periodiskt återkommande sammanträden;
vid 4 rättigheter har den inskränkning fästats, att de endast finge
begagnas för servering af bränvin åt spisande gäster vid måltid. Af
denna redogörelse framgår, att bolaget icke på långt när begagnat sina
utskänkningsrättigheter, hvilket åter haft till följd att antalet utskänk-
ningsställen så småningom minskats, så väl krogar som schweizerier.
För att gifva ett begrepp om hvad bolaget verkat i nykterhetens
intresse ber jag få meddela en tabell, utvisande för tidsperioderna
1877—1878 till och med 1886 — 1887 den qvantitet spirituösa, som
belöpt på hvarje individ. Tabellen har följande utseende:
'
Försäljningsår
|
Mantals-
skrifven
folkmängd
|
Antal sålda liter
spirituösa
|
Äntå’
|
liter å person
|
å utskänk¬
nings¬
ställena
|
å afhemt-
nings-
ställena
|
Summa
|
1877—1878
|
153 528
|
4 077 590,23
|
13,82
|
12.74
|
26,56
|
1878—1879
|
161 722
|
3 863 529.36
|
13.14
|
10,75
|
23.89
|
1879—1880
|
163 040
|
3 884 456,52
|
12,75
|
11,OS
|
23,83
|
18,SO—1881
|
167 868
|
3 923 180,74
|
13,08
|
10,20
|
23,37
|
1881—1882
|
174 702
|
3 854 068,36
|
12,40
|
9.66
|
22,06
|
1882—1883
|
182 358
|
3 703 591,85
|
9,20
|
11,02
|
20,31
|
1883—1884
|
190 842
|
3 511420,62
|
8,53
|
9.87
|
18,40
|
1884—1885
|
200 781
|
3 735 619,56
|
8,56
|
10,05
|
18,61
|
1885—1886
|
211139
|
3 585 376,05
|
7,59
|
9,39
|
16,98
|
1886 — 1887
|
216 807
|
3 572 830.85
|
7,37
|
9.11
|
16,48
|
Således, under det konsumtionen af spirituösa under årsperioden
1877—1878 å utskänkningsställena utgjorde 13,82 liter pr individ, och
i sin helhet 26,56 liter, hade den under tidrymden 1886—1887 ned¬
gått till 7,37 resp. 16,48 liter. Dessa siffror anser jag vara ett gläd¬
jande bevis på en år efter år stadigt aftagande förbrukning.
Går jag sedan till en annan tabell, hvari meddelas antalet alkohol-
sjukdomsfall och lagförda fyllerier på hvar l,000:de invånare under
hvartdera af åren 1876—1886, visar det sig, att under det år 1876
de förre utgjorde 5,27 och de senare 39, dessa siffror år 1886 nedgått
till 2,32 resp. 29. Äfven detta är temligen glädjande fäkta och pekar
på ett ständigt och framgångsrikt sträfvande att minska hränvins-
konsumtionen. Jag medgifver, att visserligen mycket återstår att önska;
men det är ju att hoppas, att den förbättring, som i förevarande afse¬
ende visat sig allt mer inträda, skall fortgå än vidare.
Jag anhåller nu om att få uppvisa och meddela innehållet af eu
tabell, som finnes uppsatt på utskänkningsställena i hufvudstaden och
som innehåller bestämmelser om tiden, då dessa få vara öppna. Det
är: söcknedagar från kl. 7—10 på dagen samt sön- och helgdagar kl.
7—y29, kl. 1—4 och kl. 7—10 på dagen; med den inskränkning i
Angående
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
säljning.
(Forts.)
\:o 25.
16
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
. Angående afseende på tiden för servering af spirituösa, dels att sådan icke får
e£a rum’ Pa söckendagar mellan kl. 12—2 och på sön- och helgdagar
bränvimför- mellan kl. 7—1//29 f. m. samt 1—4 e. in., åt andra än dem, som reqvi-
säljming. rera och betala minst en halfportion fast mat eller en portion supan-
(Foxts.) mat, dels ock att aftonen före sön- eller helgdag efter kl. 6 äfvensom
morgonen efter sådan dag intill kl. 9 samt sön- och helgdagar
efter kl. 7 bränvin icke serveras eller utlemnas, så vida icke den, som
reqvirera!’ detsamma, tillika reqvirerar och betalar mat för minst 10
öre till hvarje sup. Det står hvar och eu, som vill, fritt att af tabellen
taga närmare kännedom om dessa bestämmelser.
Jag torde knappt behöfva påpeka., hvilka svårigheter det möter att
fastställa en för alla orter och förhållanden praktiskt tillämplig före¬
skrift i afseende å hvilka timmar på dagen restauratörer och hotell¬
värdar, som hafva rätt till utskänkning af spirituösa, skola tillåtas att
hafva sina lokaler öppna för sådant ändamål. I synnerhet gäller detta
hufvudstaden, som under, en stor del af året besökes af resande, hvilka
_ kunna räknas icke i 1,000-tal, utan i 10,000-tal. De komma hit,
antingen med ångbåt eller jernväg, antingen på för-eller eftermiddagen,
och taga in på de resp. hotellen. Om då den, hvilken har den vanan
eller, om man så vill, ovanan att icke förtära något mål utan spiri¬
tuösa, nekas att få sin åstundan i det afseendet uppfyld, så må man
icke förundra sig öfver, om han finner sig missnöjd och förnärmad.
Bruket på hotell, att under hvilken tid som helst på dagen servera
spirituösa åt spisande gäster, är emellertid icke förbehållet ensamt
Stockholm, utan är gängse äfven i andra städer både af andra, tredje
och fjerde ordningen, med den skilnaden likväl, att serveringen der
icke sker öppet och ärligt, utan i smyg. Jag hemställer till berrarne,
huru vida åt detta sätt att gå till väga bör gifvas företrädet framför den
öppna serveringen här i Stockholm. Jag kan derför icke medgifva, att
Stockholm och öfverståthållareembetet förtjena det klander, som
utskottet gifvit i sin motivering.
Om man nu emellertid går in på utskottets hemställan och genom
en begäran hos Kong]. Maj:t kunde få bestämd eu högre skatt på do
innehafvare af utskänkningsställen, som vilja erhålla rättighet att ser¬
vera spirituösa utöfver den i lag faststälda tiden, är det min öfverty¬
gelse, att genom en sådan åtgärd antalet utskänkningsställen skulle
betydligt förminskas, och då vore det ju alltid något godt vunnet.
Enligt hvad mig blifvit berättadt, har Första Kammaren redan an¬
tagit utskottets förslag, och jag hoppas, att äfven denna kammare måtte
göra det. Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan i den före¬
dragna punkten.
Herr Waldenström från Gefle: När det är fråga om att göra
någonting godt, så får man mycket ofta höra, att alla så gerna, så
ofantligt gerna vilja vara med derom; men så snart det gäller att sätta
handen till plogen, då kan man icke. Detta erfar man oupphörligt, när
det blir fråga om reformer i bränvinslagstiftningen.
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
IT
N:o 25.
Herr Nilsson från Lidköping sade, att man icke gör klokt i att Angående
»storma fram» i denna fråga, liksom icke keller i andra. Jag vill hem-
ställa till herr Nilsson, om verkligen det förslag, som jag väckt i min
motion, är något uttryck af begär att storma fram. För min enskilda säljning.
del anser jag clet vara till den grad moderat, som något förslag ogent- (Forts.)
ligen kan vara.
Han sade vidare, att man måste medgifva, att sådana personer, som
hafva den oseden att vara uppe länge om qvällarne, må kunna få sitt
behof af mat och dryck tillfredsstäldt på restaurationslokaler, som de
besöka. Jag föreställer mig, att herr Nilsson läst min motion, och han
skall då hafva funnit, att jag aldrig talat ett ord om att förbjuda en
menniska att få mat, och icke ett enda ord om att förbjuda någon att
få dryck hvilken tid på dygnet som helst. Men jag föreställer mig,
att man kan dricka, fastän man icke dricker bränvin. Jag dricker också,
och nog får jag tillfälle att tillfredsställa mina kroppsliga behof både af
mat och dryck, fastän jag icke dricker bränvin. Jag tror ock, att det
behof, som hos somliga skulle förefinnas, att sitta uppe mot midnatt
och dricka spirituösa icke är något verkligt behof alls, utan endast ett
konstladt och onaturligt, både för 'helsan och moralen skadligt begär.
Herr Nilsson ansåg i alla fall, att det uti ifrågavarande hänseende
icke borde vara lika stadgadt för alla kategorier af menniskor. För
min del åter anser jag, att lagen bör vara densamma för alla, och stängas
krogarne för arbetarne tidigt på qvällen, så böra äfven de krogar, som
hufvudsakligen äro föremål för besök af de mera bildade och förmögna,
stängas precis lika tidigt.
Han sade vidare, att man kan vänta att nå målet mycket förr,
om man icke stöter för mycket för hufvudet de samhällsklassers in¬
tressen, som han hade nämnt. Jag kan icke förstå, att det kan vara
någon samhällsklass’ egentliga intresse att få vara på krogen efter kl.
10 på qvällen. Jag begriper icke alls, hvad det skulle vara för ett
samhällsintresse.
Han sade ' vidare, att man borde vänta på, att den allmänna opi¬
nionen skulle stödja en sådan lag förändring, som jag föreslagit. För
in in enskilda del är jag alldeles öfvertygad, att den allmänna opinionen
är för en sådan lagförändring. Om man finge anställa en allmän om¬
röstning, skulle nog herr Nilsson få se, att de allra flesta skulle yrka
på inskränkning i utskänkningstiden; ty det är endast en minoritet,
som vill hafva det, som det är, men denna minoritet råkar till följd
af förmögenhetsvilkor för tillfället vara den magtegande, i jemförelse
med hvilken den öfriga delen af folket så godt som ingenting betyder.
Herr Nilsson yttrade vidare, att tiden icke skulle vara mogen. Ja,
mine herrar, tiden blir aldrig mogen. Det är vi, som måste göra den
mogen. Och jag må säga: yrka på huru ringa förändringar som helst,
alltid skall man från många håll mötas af den invändningen: tiden är
icke mogen. Jag undrar, hvem som skall säga oss, om och när tiden
verkligen är mogen. Ty aldrig kan jag vänta, att det skall komma der¬
till, att icke några skola finnas, som skola säga, att han icke är mogen.
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 25. 2
N:o 25.
18
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
Angående Att herr Nilsson ansåg, att morgonsupningen kunde inskränkas,
inskränkning det icke skulle stöta någon ordentlig samhällsklass för hufvudet,
bränvimför- det Tar 3U naturligt. Han nämnde ju sjelf, att de, som sitta uppe
säljning, länge på qvällarne, sofva länge på morgnarne, och då kunna dessa na-
(Forts.) turligtvis icke hafva något intresse af, att krogarne äro öppna kl. 7.
Det är ju alldeles naturligt.
Herr E. Y. Carlson från Stockholm menade, att en sådan förän¬
dring, som jag föreslagit, skulle vålla så ofantligt många svårigheter.
Ja, mine herrar, svårigheter blir det alltid och alltid får man höra talas
om dem. Här det var fråga om att taga bort lägersupningen, huru
ofantligt stora svårigheter framdrogos icke då? Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet varnade kammaren allvarligt att
taga ett sådant steg. Lägersupningen togs bort i alla fall, och sä vidt
jag vet, hafva följderna blott visat sig goda. Jag har särskildt i tid-
ningarne följt med uppgifterna, om hvad verkningar det har haft under
den sista sommaren, och man synes allmänt hafva prisat den nya an¬
ordningen. När det var fråga om, att krogarne skulle hållas stängda
under ottesångs- och aftonsångsgudstjensterna, då sades det också, att
det skulle vålla så oerhörda svårigheter, och öfverståthållareembetet på¬
stods hafva förklarat, att icke hela Stockholms poliskår skulle räcka till
att upprätthålla ordningen, om krogarne stängdes under ottesångs- och
aftonsångsgudstjensterna. Men icke för tv blef det så, och så vidt jag-
vet, har man här i Stockholm icke behöft anställa en enda polis¬
konstapel mera för den saken. Så är det ofta med de så kallade svårighe¬
terna, som man sjelf tillskapar, när det gäller att komma undan någon¬
ting, som man icke vill.
Herr Carlson har vidare här företett eu tabell, som utskänknings-
bolaget i Stockholm anslagit på alla sina krogar. Han har äfven visat,
huru bränvinskonsumtionen här i staden oupphörligt aftagit. Ja, det
kan ju så vara. Den der tabellen har jag icke läst, men tror visser¬
ligen, att det är en mycket förnuftig och bra tabell. . Jag vill endast
fästa uppmärksamheten på, att den gäller de egentliga arbetarekrogarne.
De finare, de s. k. herrkrogarne gäller den icke, så vidt jag kan förstå.
Det är också inom arbetarebefolkningen, som bränvinskonsumtionen har
aftagit, och det är alldeles säkert, att detta aftagande väsentligen berott
derpå, att de krogar, som egentligen äro afsedda för dem, stängas tidi¬
gare än de andra krogarne. Detta borde ock uppmuntra vederbörande
till att äfven stänga de finare krogarne på samma tid. Om så skedde,
skulle kanske konsumtionen äfven bland de förmögnare klasserna nedgå.
Den omständigheten, att bränvinskonsumtionen bland arbetarebefolk-
ningen har nedgått, bevisar sålunda ingenting mot det förslag, som jag
har framstält. Eör resten är det ganska märkvärdigt att höra, huru
herr Carlson redogjort för bränvinskonsumtionens ständiga nedgång.
Det var icke många dagar sedan en annan ledamot på Stockholms¬
bänken försökte visa, att trots en beständig höjning af bränvinsskatten
konsumtionen likväl icke i nämnvärd mån aftagit.
19
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
Herr Carlson frågade vidare: Hur skall man, om man nu skulle
tänka sig en sådan lag, att uIskänkning under sön- och. helgdagar vore
tilläten endast för tre timmar vid middagstiden, kunna bestämma en
tid, som vore lämplig för alla? Den ene äter middag då, den andre då; den
ene kommer med ångbåt, den andre med jernväg; och de skulle känna sig
högst förnärmade, om de icke skulle få sin sup till måltiden. Ja, kära,
om de känna sig förnärmade, hvad skulle det egentligen göra? Skulle
väl samhället pa något vis fara illa deraf, att en sådan der herr re¬
sande, när lian komrne med jernväg eller ångbåt, förargade sig öfver
att han icke finge sin sup, sedan de tre timmarne förflutit? Skall han
nödvändigt blifva ond, så låt honom blifva det! Men jag tror icke, att det
skulle blifva så farligt med den saken heller. Man ser ju huru det kan
gå an på landet. På stora sträckor af landsbygden förekommer icke
^iskänkning hvarken söndagar eller söckendagar, och det går bra det
också. Är det då verkligen så förtvifladt stäldt bland do så kallade
bildade klasserna i städerna, att de icke skulle kunna utan buller
underkasta sig de inskränkningar, som lagen bestämde som regel?
Det vore väl högst märkvärdigt.
På samma gång som jag säger detta, vill jag likväl, då jag hör,
att Första Kammaren tagit utskottets förslag, sådant det lyder, återkalla
mitt förra yrkande och förena mig med utskottet, emedan detta är det
enda sättet att för tillfället fa något uträttadt. Ty om denna kammare
fattade ett annat beslut i in Första Kammaren, så skulle hela frågan för¬
falla, och då anser jag det bättre att fä något litet än ingenting alls.
Häruti instämde herr Stormats Mattias Olsson.
Herr Rundbäck: Första gången herr Waldenström hade ordet
erkände han att utskottets förslag innehöll ett steg framåt, och det var
ett vackert erkännande från det hållet, och sedan han nu efter mera
betänkande kommit till den öfver tygel sen, att utskottets förslag är an¬
tagligt, så tror jag, att få af denna kammares ledamöter med undantag
af dem, som instämde med herr Waldenström, då han första gången
hade ordet, skola försöka eu votering för att åstadkomma, att förslaget
skall falla.
Herr Waldenström har flere gånger sagt här i Riksdagen — och
det är icke orätt sagdt — att man skall försöka att skrifva lagar, som
icke kunna gäckas; men med den nuvarande bränvinsutskänkningslagen
har man gäckats och gäckas ännu. Ku har utskottet föreslagit, att en
ändring måtte ske i detta oefterrättlighetstillstånd, och att lagen måtte
fä sin giltighet under alla omständigheter utom under vissa förhållanden
rörande söndagsutskänkningen, och att denna skulle särskild! beskattas.
De nemligen, som hålla krogrörelse efter den lagliga tiden, skul le derför
särskild! beskattas, likasom den, som konsumerar varorna, då utan
tvifvel också bör och får betala litet mer. Det är ju heller ingalunda
obilligt, att de som önska att efter den lagliga tiden taga sig ett glas,
tå betala litet mera, och detta må de för öfrigt gerna göra.
Ko 25.
Angående
inskränkning
i t/iden för
bräminsför-
säljning.
(Forts.)
N:o 25.
20
Onsdagen den 21 Mars. e. in.
Angående
inskränkning
i tiden för
bräminsför-
säljning.
(Forts.)
Herr Waldenström har vid fråga om bränvinstillverkningsafgiften
påstått och velat visa, hvilket jag för min del icke trodde, att en högre
beskattning på spritvaror vore ett bland de verksammaste medel, att
åstadkomma inskränkning i superiet. Ja, här hafva vi nu ett sådant för¬
sök att gå herr Waldenström till mötes. De som vilja supa mera och
längre, de få betala mera. Detta synes äfven mig vara ett verkligt
steg framåt, hvilket tillika underlättar tillämpningen af den nu gällande
lagen, och jag anser derför, att ingen menniska borde sätta sig deremot.
Här har sagts, att det vore lämpligt, att konungens befallnings¬
hafvande fråntoges rätten att utsträcka tiden för försäljning af bränvin
och andra spritvaror, och att i stället denna rätt lemnades åt kommu¬
nernas styrelser, d. v. s. åt de kommuner, som hafva någon sådan ut-
skänkningsrättighet att bestämma öfver, ty det hafva, gudskelof, icke
alla kommuner på landet. Dermed vore dock enligt mitt förmenande
föga vunnet. Ty då t. ex. en sådan fråga senast behandlades af Göte¬
borgs stadsfullmägtige, så beslutade dessa, trots det, att de der hafva
sådana ädla kämpar -för nykterheten och absolutismen, som t. ex.
herrar Wretlind och Wieselgren, att krogarne skulle hållas öppna till
kl. 12 på natten. Det kommer således på ett ut, om stadsfullmägtige
göra en sådan utsträckning sj elfva eller om de först skola göra hem¬
ställan derom hos kong!, befallningshafvande. Och huru har det gått
till i Stockholm? Jo, der hafva stadens myndigheter gjort på samma
sätt och öfverståthållareembetet har utfärdat ett ordentligt stadgande
mot den gällande lagen. Och detta har med rätta sårat många, synner¬
ligen att de inskränkningar, Riksdagen beslutat, kunna af stadsfull¬
mägtige eller andra myndigheter ändras. De bry sig ju icke om dem.
Kan då någon tro, att förhållandet skulle blifva bättre, om man lem-
nade kommunernas styrelse en sådan utsträckningsrättighet? Jag tror
det icke. Under sådana förhållanden synes den utväg, som utskottet
föreslagit, vara en ganska klok och god utväg tills vidare. Yi få vänta
och se, huru den utfaller. Och för min dol vågar jag påstå, trots att
det nog låter illa i åtskilliga af herrarnes öron, att det icke går för
sig att taga bort all bränvinsutskänkning efter kl. 10 på e. m. Man
ville försöka det 1886, men man kunde icke tillämpa lagen, och derföre
föranledde den endast till en hel mängd försök att kringgå densamma.
Här i Stockholm hade man ju kunnat kommendera ut gardena, kan
man säga, för att hålla kroggästerna borta. Men då hade det kunnat
hända, att de gjort på samma sätt som alla andra. Hade de fått några
supar, hade de nog icke angripit någon.
Herr Waldenström sade: »Man säger, tiden är icke mogen för de
åtgärder han föreslår. Men är den mogen i morgon, eller när blir den
mogen?» Ja, det vet han icke sjelf. Men jag skall be herr Waldenström
göra, som den der amerikanaren gjorde, när det var fråga om att lära
negrerna läsa. Uti Amerika inrättades nemligen flera stora sällskap,
stora kapital hopsamlades, och man höll sammanträden, och inrättade
skolor för att meddela negrerna läskonsten, men det lyckades ändå icke
att lära negrerna läsa. Då började en amerikanare, som var en stor
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
21
N:o 25.
patriot och varm menniskovän, att hålla en liten skola sjelf, der han
lärde några negrer att läsa, på det vilkor, att de skulle gå ut hvar för
sig och lära en annan neger att läsa. Och inom några år hade hun¬
dradetals negrer lärt sig läsa, derigenom att de sjelfva gingo ut bland
sitt folk och på så sätt ryckte det med sig. Vidare har det berättats
mig af eu person, som sjelf förut varit drinkare, men blifvit nykterhets-
vän, huru han gick till väga, för att verka för nykterhetens sak.
Denne person sökte sjelf verka för nykterheten på samma sätt som den
der amerikanaren för läsning. Han umgicks med drinkare och sökte
öfvertala dem, och han har berättat, att han på det sättet genom sitt
eget personliga inflytande dragit flere individer ifrån dryckenskapslasten.
Gäck, ni, herr Waldenström, och gör sammaledes! Det är mycket
vackrare än att hålla långa tal och stifta sällskap och komma med
stora ord. Tv på det viset går det aldrig.
Herr Waldenström sade vidare i sitt sista anförande, att han både
äter och dricker. Ja väl, detta är ju en naturlig sak, tror jag, att han
måste både äta och dricka. Men han dricker icke bränvin, säger han.
Ja, det fins många andra saker att dricka än bränvin, och jag har hört,
att det finnes det, som är mycket värre än bränvin. Äfven af dylika
drycker kan man dricka sig rusig; det är alls icke omöjligt. Detta
kan ju bevisas ur bibeln, som lärer vara känd af herr Waldenström.
Tv sådant bevisar Noe exempel. Och sjelfva vår religionsstiftare både
åt och drack. Och jag vill påminna, att det i berättelsen om
bröllopet i Kana talas om att, först när gästerna voro druckna, gaf
han dem än mera och bättre vin. Det finnes alltså andra menniskor,
än herr Waldenström, som äta och dricka, så om denna naturliga sak
torde väl icke behöfva talas.
Jag vill blott tillägga ett par ord om morgonsupningen. Jag är
bosatt på landet i en trakt, der ingen enda krog finnes, och deremot
kan jag icke hafva något att säga, och om man försöker att stänga
krogarne i städerna, så vill jag äfven gerna vara med derom, ehuru
jag verkligen icke tror, att det lyckas. Men det skulle glädja mig att
se, om herr Waldenström, åtminstone i Gefle, skulle kunna laga att
icke en enda krog komme att finnas. Det vore ett exempel som skulle
verka. Men när man nu talar om arbetarne och säger, att de icke
böra supa på morgnarne eller före arbetet, så är detta nog rätt och
godt, men man ser dervid blott på stadsarbetarne, Indika gå till sitt arbete
kl. 7 på morgonen och i regeln sluta det kl. 6 å 7 på qvällen;
men jag beder få påpeka ett annat slags arbetare och det är landt-
tnannen, bonden, hvilken ofta måste vara ute ifrån kl. 1, 2 på natten,
om han vill komma till torget i staden för att sälja sina varor tidigt
nog. Då hemställer jag, om icke dessa arbetare, så framt de vilja hafva
något stimulerande medel, och behöfva eu sup, då de hafva varit ute
så länge på natten, och ute så tidigt -— om de icke vid 6-tiden kunna
anses behöfva en sådan? Eller om de hafva sålt ifrån sig så tidigt,
att de kunna resa hem före kl. 7, så skulle de enligt lag icke hafva
rätt att få köpa sig ett halfstop bränvin! Det ser ut som om herrarne
Angående
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
sätjning.
(Forts.)
N:o 26. 22 Onsdagen den 21 Mars, e. m.
. gående icke skulle känna till dessa förhållanden; men visst är, att det finnes
T tiden för ^etsklassei'. som äro uppe mycket tidigt på morgname och som vaka,
bränvinsför- när vi sofva. Dessa bör man ock tänka på.
säljning. Herr vice talman! Jag vill icke upptaga kammarens tid längre.
(Forts.) Jag vill endast yrka bifall till utskottets förslag, som enligt min tanke
är ett ganska godt förslag. Jag tror nemligen att bevillningsutskottet
deri gjort hvad det kunnat, för att lag och rätt och ordning må råda.
Som sagdt, jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Nilson från Lidköping: Herr Waldenström har med sin kända
talang att sköta tungan ej utan eu viss skärpa gisslat de åsigter, jag i
mitt förra anförande uttalade och hvarmed jag angaf min ståndpunkt i
denna fråga. Jag tror emellertid, att jag icke gjort mig förtjent af
detta klander från hans sida, helst som jag från början förklarade, att
jag med honom instämde i åtskilligt af det, som han vill genomdrifva,
fastän jag icke vill ga lika långt som han. Jag kan ock försäkra herr
Waldenström, att ehuru jag icke är absolutist, som jag antar, att han
för sin del är, jag dock lika varmt som han intresserar mig för nykter-
hetsfrågan. Men jag skiljer mig från honom deri, att jag anser det
vara klokast att gå tram på de, att jag så må säga, partiella reformernas
väg, eller rättare sagdt att taga små steg, så att man icke stöter några
samhällsklassers, jag vill icke säga intressen, men vanor. Jag tror
också, att det var eu förvrängning af herr Waldenström, då han red
upp på ordet »intressen», såsom af mig begagnadt, ty jag tror icke att
jag nyttjade det ordet på det ställe, lian påstår, utan jag använde
uttrycket »vanor».
Han talade vidare om, att jag skulle hafva sagt, att den allmänna
meningen i landet icka vore för en sådan stor förändring i lagstiftningen
som den, han föreslagit. Jag vill svara derå, att uttrycket »den all¬
männa meningen» icke kunde eller borde få fattas så, som herr Walden¬
ström behagade göra det, ty jag hade förut under mitt anförande
tydligen gifvit tillkänna, att jag ansåg, att lagstiftningen, så vida det
rörde utskänkning af spirituösa, borde särskildt lämpas efter olika
kategorier af våra folkklasser på den grund, att vanor och bruk och
sedel1 äro inom olika klasser så olika, och då jag talade om, att den
allmänna meningen icke vore för reformen i vissa delar i den utsträck¬
ning, som herr Waldenström önskade, så menade jag naturligtvis icke
('n hela landets opinion. Då jag yttrade, att för en viss samhällsklass
det borde tillåtas, att vissa utskänkningslokaler skulle få hållas öppna
något längre på aftonen, än herr Waldenström önskade, så inses lätt,
att jag menade, att inom denna samhällsklass den allmänna meningen
ännu icke gillade lokalernas tidigare stängande.
Herr Waldenström sade vidare, att icke heller han ville förmena
de personer inom de bildade samhällsklasserna, om livilka jag talade,
att förse sig med mat och dryck, äfven vid en senare timme på aftonen,
men att de icke derför behöfde taga sig en sup. Ja, den kan herr
Orylsdagen dcu 21 Mars, o. m.
23
N:o f 5.
Waldenström och jag alltför väl undvara, men vi måste dock taga
förhållandena, sådana de äro. Och herr Waldenström känner alltför
val, att om det ock icke är något oafvisligt behof för hvar och en
att få någon annan dryck än endast svagdricka eller Öl, man dock icke
får förtänka dem, som af gammal sed eller vana använda spirituösa
drycker, att de kunna önska få denna sin smak tillfredsstäld något efter
klockan 10 på aftonen likaväl som det kan tillåtas fem minuter före
10, såsom herr Walddeström ville medgifva. Jag kan icke inse att
man gör samhället något orätt genom denna lilla tidsutsträckning, och
jag har redan sagt, att det nu eu gång är så, att en icke ringa del af
samhällets medlemmar har kommit in i denna vana, eller om man så
vill, ovana, att under dagens sista timmar vistas utomhus icke blott för
att sköta sina nöjen, utan också ganska ofta rätt vigtiga angelägen¬
heter. Om de då icke utan olägenhet kunna i det egna hemmet få
sina behof af mat och dryck tillfredsstälda, bör det väl icke vara dem
förmenadt att få det på ett offentligt ställe, der sådan servering eger
rum. Derför behöfver det ju icke gå på något vis oskickligt till, ty ett
oskyldigt sällskapande låter sig väl förena med intagandet af förtäring.
Jag säger ännu en gång, att jag hyllar nykterhetens framåtskridande
i vårt land, kanske lika mycket som herr Waldenström, men jag tror
man för uppnåendet af detta mål gör rättare i att taga små steg än att
genom öfverdrifna anspråk stöta hela samhällsklassers seder och vanor
för hufvudet. Herr Waldenström har för öfrigt sjelf gillat ett sådant
tillvägagående, i det han nyligen i en annan fråga förklarade här i
kammaren, att, då han icke kunde vinna allt, vore han med om att
taga ett mindre steg. Det gälde då att höja bränvinstillverknings-
skatten, och herr Waldenström ansåg då en förhöjning af 10 öre per
liter visserligen vara otillräcklig, men tog dock densamma i afvaktan
på att sedermera kunna komma till en högre siffra.
Det är just på detta sätt jag anser, att man ock bör verka för
nykterhetssakens framgång genom att för närvarande stanna vid det
lilla steget att söka minska superiet på morgnarne och fönniddagarne,
just den tid, då arbetaren är mest arbetsför och derför mest bör afhållas
från åtkomsten af rysdrycker. Ty eljest blir arbetsdagen lätt helt och
hållet för honom förstörd, om arbetaren får tillfälle att, innan han går
till arbetet, göra ett besök på krogen. I detta fall tror jag också våra
åsigter äro öfverensstämmande, hvarför herr Waldenström icke borde
hafva så mycket ogillat mitt förra yttrande.
Herr Nyström: Jag får till en början säga, att jag icke anser
rätt att i en fråga som denna uppdraga skarpa gränser mellan arbetare
och herrefolk, om dem fälla olika omdömen, framhålla de olika vägar
de gå, att med ett ord framkalla äfven i denna fråga en söndring,
hvartill lyckligtvis våra förhållanden icke gifva någon anledning. Men
derjemte kan jag icke annat än instämma med herr Nilsson deruti, att,
då vanor och seder äro olika på olika ställen, det tillkommer en för¬
nuftig lagstiftning att dertill taga hänsyn. Man kunde väl såga, att
Angående
inskränkning
i tiden för
bränvinsför-
säljning.
(Forts.)
N:o 25.
24
Onsdagen den 21 Mars. e. in.
. Angående lagstiftningen borde gå förut och att hvar och en hade att rätta sig
tnskränkmntj derefter men så sker det i allmänhet icke, och vår senaste lagstiftnings-
brämimfSr- historia saknar icke exempel på huru det går, om man stiftar lag,
säljning, grundad på abstrakta teorier, utan afseende å de bestående förhållanden
(Forts.) och utan rot i det allmänna rättsmedvetandet. Ty följden blir lagbrott
och sådana öfverträdelser, som man just genom lagen velat undvika.
Herr Nilsson anförde åtskilliga exempel på olikhet i vanor, som borde
medföra olikhet vid lagens tillämpning för de skilda orterna, och jag
kan komplettera detta med ett exempel från Stockholm. Till följd
deraf, att somliga hålla, fast vid den gamla vanan att spisa middag
midt på dagen, under det andra deremot skjuta fram sin middags¬
måltid ända till kl. 5 och 6 på aftonen, så pågår här numera som
bekant den offentliga middagsserveringen från klockan 1 till 6 efter¬
middagen. Då man nu å ena sidan icke vill absolut förbjuda desse
middagsspisande att äfven om sön- och helgdagar få bränvin till sin
mat, men å den andra vill inskränka bränvinsutskänkningen till 3
timmar, så har man ju derigenom uppenbarligen utöfvat på vissa
samhällsklasser ett särskildt tvång, som ju icke varit afsedt. Derför
tror jag det fortfarande är nödigt att lagen i sin tillämpning har just
den »tänjbarhet», öfver hvilken här har klagats.
Det har äfven anförts exempel på huru långt det kan gå i följd
deraf, att myndigheterna hafva rätt att utsträcka utskänkningstiden,
men jag tror det vore mycket illa, om man helt och hållet borttoge
den möjlighet, som nu ligger i kommunernas och myndigheternas skön,
att kunna förändra lagen på sådant sätt, att den, utan att minska sin
kraft, dock passar sig efter förhållandena på den art, der den skall
tillämpas.
Då motionären nu återtagit sitt förra yrkande, kan jag icke annat
än yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Widström: För min del skulle jag icke varit obenägen
att ingå på herr Waldenströms motion, jag vill icke säga i alla delar,
men i hufvudsaken. Men då herr Waldenström återtagit sitt förra
yrkande och sjelf instämt i bevillningsutskottets skrifvelseförslag, så gör jag
också naturligtvis detsamma. I afseende på utskottets' motivering, som
här blifvit af några talare klandrad, vill jag dock säga, att jag till alla
delar måste instämma i denna motivering, som utgör en illustration
till sättet för tillämpningen af de förut meddelade lagbestämmelserna i
ämnet. Deri anföras de förhållanden, som ega. rum vid tillämpningen
i Stockholm af denna ordningsstadga, som blifvit af kommunalmyndig¬
heterna och öfverståthållareembetet faststäld. Då man här låtit förstå,
att denna ordningsstadga vore fullkomligt öfverensstämmande med den
gällande förordningen, anser jag mig böra säga, att jag för min del
tror den vara uti ifrågavarande afseenden helt och hållet stridande mot
denna förordnings både anda och mening, och jag vill i detta hän¬
seende instämma i hvad utskottet säger, att stadsfullmägtige gjort till
regel hvad som bort vara undantag, ty ordningsstadgan säger, att å
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
25
N:o 25,
sön- och helgdagar vare utskänkning äfven annorledes än vid måltid
åt spisande gäster tillåten på eftermiddagen mellan klocken 4 och 10.
Enligt 1885 års förordning är det särskilda omständigheter som skulle
föranleda till försäljningsrättigheternas inskränkning eller utsträckning,
men öfverståthållareembetet har stadgat det såsom ett allmänt gällande
förhållandé för hela Stockholm, att berörda utsträckning af försäljningen
får ega rum utan pröfning i hvarje fall huruvida några »särskilda
omständigheter» äro för handen. Jag vill hoppas, att vid den revision
af förordningen, som Kong! Maj:t må företaga, möjlighet, att på detta
sätt kringgå författningen icke må lemnas, vare sig för öfverståthållare¬
embetet eller annan myndighet.
Jag kan också icke annat än instämma uti åtskilligt af hvad
motionären anfört om det anstötliga deri, att en hel mängd schweizerier
eller bättre krogar få hållas öppna efter kl. 10 på aftnarne. Dessa
lokaler upplysas och utstyras med den största elegans och förses med
en glänsande elektrisk belysning, som strålar långt in på natten. Detta
är för menige man högst anstötligt, icke derför att det förnärmar den
fattiges rättigheter, derigenom att för honom inga utskänkningsställen
få vara öppna så länge, men derföre att i tider af nöd, såsom dessa,
ställen få vara öppna, der tusentals kronor slösas bort på onyttiga
saker. Detta är anstötligt och om genom dessa ställens tidigare
stängande kunde förebyggas lockelsen för förbigående att nästan mot
sin vilja dragas dit in, tror jag det vore eu välgerning.
Då emellertid motionären icke vidhållit motionen, har jag icke
något annat yrkande att göra än om bifall till skrifvelseförslaget. Dock
vill jag fästa uppmärksamheten på en omening i utskottets förslag, som
kanske ingenting betyder, då ju ändå Kong! Maj:t skall taga saken i
öfvervägande, men som jag likväl ansett mig böra påpeka. Det heter
nemligen i klämmen:
»att vid affattande af förslaget måtte tagas i öfvervägande, huru¬
vida icke undantag i fråga om utskänkning å sön- och helgdag samt
efter den i allmänhet tillåtna tiden på aftnarne kunde antingen göras
beroende åt särskild afgift eller på annat sätt inskränkas.»
Det står skrifvet så som om Riksdagen ville att undantagen skulle
inskränkas och det är väl icke meningen, utan meningen är naturligtvis
den, att utskänkningen skall inskränkas. Jag skulle derför hafva velat
hemställa, att meningen måtte förtydligas, men då Första Kammaren
redan antagit förslaget sådant det föreligger, torde ett sådant yrkande
vara gagnlöst.
Herr Dieden: Då icke något yrkande om afslag å utskottets
hemställan här blifvit framstäldt, skall jag tillåta mig göra det. Jag
kan nemligen icke vara med om att skrifva till Kongl. Maj :t och begära
eu förordning utan att i skrifvelsen säga, i hvithet syfte denna förordning
skall gå, och det säger icke utskottet. Jag vill gerna, äfven jag, del¬
taga i nykterhetssträfvandet, men jag tror att man dervid bör gå var¬
samt och försigtigt till våga, och vi hafva ju helt nyligen lagstiftat i
Angående
inskränkning
i tiden för
bräminsför-
s ältning.
(Korts.)
K:o 25.
26
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
_ Angående denna fråga. Man har bland annat framhållit den olägenhet, som ge-
n0m ^en ^ar förslagna inskränkningen af utskänkningstiden skulle drabba
bränrinsför- landtmannen, hvilken tidigt på morgonen kommer in till staden med
säljning, sina varor, och det vore väl också hårdt för honom att ej kunna före
(Forts.) kl. 9 inkomma på ett värdshus och få ens ett glas varm mjölk att ve¬
derqvicka sig med. Jag tror icke att man genom föreskrifter i dylik
rigtning främjar nykterheten och yrkar derför afslag å såväl utskottets
hemställan som herr Waldenströms motion.
Herr Stockenberg: Då jag för en stund sedan begärde ordet,
var det endast för att instämma i hvad herr Widström då anförde; men
då jag nu fått detsamma, vill jag tillägga, att äfven i min tanke varit
önskvärdt, om slutklämmen i utskottets betänkande erhållit en annan
och fullständigare lydelse än som skett, så att den i ämnet föreslagna
skrifvelsen till Kong! Maj:t särskild! kommit att innehålla åtminstone
något af utskottets föreslaget »sätt» till begränsning af den åt konungens
befallningshafvande nu medgifna, meu, efter hvad erfarenheten ådagalagt,
alltför tänjbara rätt till utsträckning af utskänkningstiden.
Ett dylikt sätt vore, efter min mening, det, att konungens befall-
ningshafvandes nu egande befogenhet att, der »särskilda omständigheter»
föranleda behof af försäljningstidens utsträckning, derom förordna, gjor¬
des beroende icke blott, såsom nu är förhållandet, på framställning af kom-
munalfullmägtige eller stadsfullmägtige, utan jemväl deraf, att veder¬
börande polismyndighet — å landet kronofogden och i staden magi¬
straten — till samma framställning tillstyrke bifall.
Herr Waldenström från Gefle: Jag vill med afseende å hvad
herr Nilsson anförde anmärka, att det ingalunda var någon förvräng¬
ning af hans yttrande, då jag tilläde honom ordet »intresse». Jag vill
icke anses hafva förvrängt en menniskas ord. Gerna erkänner jag, att
det är möjligt att jag kan höra .miste. Men när det nu omtvistade or¬
det sades, skref jag genast upp det. Jag skulle likväl icke lita ens på
denna min anteckning, om jag icke sedan fått höra, att en ledamot af
kammaren, som har sin plats i eu annan del af rummet, äfven fäst sig
vid samma uttryck och genast annotera! det. Det är alltså visst, att
jag icke förvrängt herr Nilssons ord. Jag är också förvissad om, att
herr Nilsson skall återfinna sitt uttryck i notariens protokoll, och jag
hoppas, att han äfven då skall låta det stå qvar der. Hvad jag för öfrigt
säde gent emot herr Nilsson, var endast en replik till hans förra anfö¬
rande, och denna ansåg jag vara fullt berättigad. Så anser jag den
ock ännu i denna stund.
Hvad herr Jöns Eundbäcks yttrande och uppträdande beträffar, tror
jag icke, att herr Jöns Kundbäck är den, som minst visat, huru pass
behöfligt det vore, att utskänkningsställena stängdes tidigare än nu är fallet.
Herr Liss Öl. Larsson: Det är något högst ovanligt, att eu
diskussion fortgår och håller i sig så länge, sedan alla talare som hit-
Onsdagen den 21 Mars, e. m. 27 K:o 25.
tills uppträdt yrka bifall till utskottets förslag. För min del hade jag Avgående
tänkt yttra mig emot utskottets betänkande, emedan jag velat gå åtskil-
ligt längre än utskottet gjort. Men sedan jag hört, att Första Kammaren hränviyisfgr-
bifallit punkten sådan den är af utskottet affattad, kan det icke falla säljning.
mig in att tala emot utskottets betänkande, utan yrkar jag för min del (Forts.)
bifall till förslaget, sådant det föreligger, och hoppas att Kongl. Maj:t
och de, som skola taga frågan i vidare öfvervägande, dervid skola se till,
att inskränkningen går så långt som ur nykterhetens och rättvisans syn¬
punkter kan finnas lämpligt och önskvärdt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Prickson i Bjersby instämde med herr Kiss Öl. Larsson.
Herr Björkman: Första gången jag genomläste det föreliggande
utskottsbetänkande! tillfredsstälde det mig föga och jag beklagar verk¬
ligen att herr Waldenström återtagit sitt ursprungliga yrkande, i hvilket
jag och många med mig skulle hafva instämt. Jag tror att man ge¬
nom bifall till hans yrkande kommit in på en bättre rigtning än genom
att antaga utskottets hemställan.- Och jag blef än mera styrkt i denna
min uppfattning, då jag hörde herr Waldenström och herr Jöns Rund¬
bäck efter långvarigt tvistande kommo till samma slut.
Då emellertid herr Waldenström icke sjelf yrkat bifall till motio¬
nen, så vill icke heller jag göra det, ehuruväl jag tror icke mycket ur
nykterhetens synpunkt vara att vinna med ett antagande af utskottets
hemställan. Det är icke förhöjda skatter, icke det ekonomiska, som
nykterhetssträfvandet afser, utan det är det moraliska tillståndet.
Jag vill icke göra något yrkande.
Herr Nilsson från Lidköping: Då jag påstått att herr Walden¬
ström förvrängt mina ord derigenom, att han sagt, att jag i mitt an¬
förande nyttjat ordet intressen, men han numera försäkrat sig hafva an¬
tecknat detta ord och också från annat håll fått bekräftelse på att jag
begagnat detsamma, så kan jag naturligtvis icke annat än tro att jag
verkligen fällt detta uttryck och anser det alltså vara min skyldighet
att erkänna det. Men i så fall har det i alla händelser varit en raiss-
sägning. Hvar och en, som åhörde mitt anförande, bör förstå, att jag
i stället afsåg ordet »vanor» och att ordet »intresse» skulle varit ett all¬
deles olämpligt uttryck. Jag menade naturligtvis, som sagd!, vanor.
Sedan öfverläggningen nu förklarats afslutad och herr vice talman¬
nen till proposition upptagit de derunder framstälda yrkandena, blef
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 2.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion,.n:o 153, hade herr
Waldenström från Yisby yrkat:
_V:o 25.
28
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
_ Angående att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 mom. 2 i kongl. för-
tnskranknmg orc]njngen angående vilkoren för försäljning af bränvin in. in. skall er-
bränvinsför- håll*1 följande förändrade lydelse:
säljning. »Hvad i denna förordning är stadgadt om försäljning af bränvin
(Forts.) skall, med undantag af dels den försäljning, som i § 26 mom. 3 om-
förmäles, dels och föreskriften i § 33 om bränvinets beskaffenhet och
styrka, gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade in-
eller utländska spirituösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro der¬
med tillagade och hålla en högre alkoholhalt än 25 procent.»
Utskottet hemstälde emellertid, att denna motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I afgifven reservation yttrade herr E. G. Boström: »Då utskottet i
föregående punkt föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj :t angående brän-
vinsförsäljningslagen, anser jag, att äfven det missförhållande, hvarpå
motionären fäst uppmärksamhet, bort i skrifvelsen omnämnas.»
Sedan punkten föredragits, anförde
Herr Waldenström från Visby: Jag ber att till en början få
något fullständiga den redogörelse för motionen, som återfinnes i bevill¬
ningsutskottets betänkande. I motionen har jag påvisat, att enligt första
§ af gällande förordning om vilkoren för försäljning af bränvin m. m.,
med ordet bränvin, hvarhelst detsamma i förordningen förekommer,
förstås alla slag af spirituösa drycker; att deraf följer, då det heter i
26 § 3 mom., att under sön- och helgdagar utskänkning af bränvin i
allmänhet endast må ske vid måltider till spisande gäster, att ordet
bränvin äfven här är liktydigt med spritvaror af alla slag samt att en
följd häraf åter är, att en skänkningsföreståndare kan på sön- och helg¬
dagar åt spisande gäster utskänka icke blott aptitsupen utan äfven
andra slag af spritdrycker. Vidare har jag sökt ådagalägga, att detta
icke öfyerensstämmer med lagens mening, som otvifvelaktigt är att endast
måltidssup skulle få utskänkas. Slutligen har jag framhållit, att lagen,
sådan den nu är, ledt till det oskick, som i den ort jag tillhör gjort
sig i hög grad gällande, att spisande gäster under sön- och helgdagar
till middags- och aftonmåltider reqvirera och bekomma spritvaror af
hvarjehanda slag, hvilka sedan under eftermiddagens och aftonens lopp
förtäras så, att utskänkningen i sj elfva verket pågår hela dagen. Bevill¬
ningsutskottet har icke kunnat ifrågasätta rigtigheten af denna tolkning
eller bestrida att det af mig omnämnda oskick existerar, men det oaktadt
har utskottet icke ansett motionen böra föranleda någon åtgärd. Bevill¬
ningsutskottet anser således, att det är i sin ordning och med lagens
mening öfverensstämmande, att de som på sön- och helgdagar äro
»spisande gäster» få reqvirera spirituösa i mängd, som de sedermera
under dagens lopp få förtära, under det att de, som icke äro spisande
gäster, ej få en droppe; att det varit lagens mening att bereda på ut-
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
29
N:o 25.
skänkningsställen spisande gäster ett dylikt privilegium samt att det _ Angående
varit lagens mening att införa ock främja den hos oss förut okända
vanan att till måltiderna reqvirera punsch och konjak m. m. bränvinsför-
Jag skall be att i sammanhang härmed få påpeka ett par andra säljning.
egendomliga förhållanden, hvartill förordningens § 26 kan gifva anled- (Forts.)
ning. Det heter i §:ns 2:dra mom.: »Utskänkning af bränvin må under
söcknedagar begynna tidigast klockan 7 på morgonen och i stad eller
köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan 10 och å landet
till klockan 8 på aftonen», då deremot följande mom. innehåller att
»under sön- och helgdagar i allmänhet utskänkning af bränvin är tillåten
endast vid måltider åt spisande gäster». Ingen tidsbegränsning är i sist¬
nämnda fall stadgad; närhelst på söndagen jag intager en måltid, så kan
jag erhålla icke blott bränvin, utan hviika spirituösa drycker som helst.
Således, om jag en söcknedag på morgonen vill förtära en bit mat och
taga en sup, så kan jag icke göra detta förr än kl. 7, då det deremot
en söndag går för sig hur tidigt som helst, och om jag en söcknedag
kl. 10 på aftonen går in på en restauration för att få mat, så kan jag
icke få en sup, eftersom utskänkningen upphör kl. 10, men på söndagen
kan jag, om jag också icke intager måltiden förr än efter kl. 10, få
icke blott måltidssupen, utan hviika spirituösa drycker som helst och
tillika sitta qvar och dricka så länge dagen varar d. v. s. till klockan
12. Äfven dessa förhållanden borde väl vara af beskaffenhet att påkalla
en ändring i lagen.
Hvad nu beträffar det skäl, som utskottet anfört till stöd för sin
hemställan om afslag å min motion, eller att, om denna bifölles, för-
säljningsförordningen icke komme att innehålla något som helst stad¬
gande angående utskänkning å sön- och helgdag af andra spirituösa
drycker än bränvin, så medgifver jag gerna, att en sådan tolkning är
möjlig, men icke mer. Jag tror icke att denna tolkning skulle kunna
omfattas af någon domstol. Då förordningen i 26 § i fråga om för¬
säljning af spritdrycker uppställer hvarjehanda inskränkningar särskild!
för sön- och helgdagar och särskild! för söcknedagar och det af orda¬
lydelsen tydligt framgår, att meningen är, att inskränkningen skall vara
större på sön- och helgdagar än på söcknedagar, så kan jag icke före¬
ställa mig, att, om man nu skulle ändra lagen derhän, att med ordet
bränvin i 26 § 3 mom. skall menas endast bränvin, någon domstol
deraf skulle taga sig anledning anse, att det på sön- och helgdagar vore
lofgifvet att utskänka alla andra slag af spirituösa drycker än bränvin.
Men vare härmed huru som helst. Detta kan icke hafva varit utskottets
enda eller ens hufvudsakligaste skäl för utskottets hemställan om afslag
å motionen, ty då kunde ju utskottet hafva likasom i fråga om den
föregående motionen föreslagit en skrifvelse till Kong! Maj:t i syfte att
få de påpekade missförhållandena undanröjda. Men det har utskottet
icke gjort, och då kan jag icke finna annat än att utskottet ansett, att
det är bra som det är och att missförhållandena och det gäckeri med
lagen, som nu på många ställen eger rum, böra fortfara. Jag hoppas
för min del, att Riksdagen icke skall hafva samma uppfattning, och
\:o 25.
30
Onsdagen den 21 Mars. e. m.
Angående tillåter mig derföre yrka, att Riksdagen måtte med afslag å bevillnings-
inskrankmng utskottets hemställan i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
bräminsför- Maj:t läte utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till förändrad
säljning, lydelse af § 26 kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
(Forts.) af bränvin m. m. den 29 maj 1885, i syfte att de i min motion om-
förmälda missförhållandena måtte varda undanröjda.
Herr E. W. Carlson: Jag torde blott behöfva hänvisa kammaren
på dels hvad motionären nu sjelf yttrat och dels hvad utskottet anfört
i fråga om det resultat, som ett bifall till ifrågavarande motion skulle
komma att medföra, för att ådagalägga befogenheten af utskottets af¬
styrkande hemställan i denna punkt. Om motionärens förslag antoges,
skulle det egentliga förhållandet inträffa, att förordningen icke komme
att innehålla något stadgande angående andra spirituösa drycker än
bränvin. Jag skall i hufvudsak gifva motionären rätt och skall också
erkänna att i det skrifvelseförslag, som utskottet förordat i föregående
punkt, kanske bort omnämnas äfven det af motionären här påpekade
missförhållande. Detta har utskottet förbisett, och anledningen dertill
torde vara, att denna motion företogs till behandling efter den före¬
gående.
Jag skall, som saken nu står, inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr E. G. Boström: Ehuru jag, såsom synes af resenatio-
nen, lika med motionären ansett, att det missförhållande, hvarpå han
fäst uppmärksamhet, bort uti det i föregående punkt framstälda skrif-
velseförslaget omnämnas, och jag naturligtvis derföre icke skulle haft
något emot det skrifvelseförslag han mr formulerat, vill jag likväl er¬
inra derom, att då Första Kammaren redan godkänt utskottets hem¬
ställan i denna punkt, ett bifall till motionärens ifrågavarande förslag
icke kan leda till någon åtgärd.
Herr Waldenström från Yisbv: Yid det af herr Boström nu
upplysta förhållande afstår jag från mitt yrkande.
Yidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 3.
Bifölls.
Punkten 4.
Angående Angående nedsättning af nu i § 33 försäljningsförordningen före-
S33br"n it s^r^na miflsta alkoholhalt, 46 procent, som bränvin finge innehålla vid
^försäljnings- minutering eller utskänkning till salu, hade motioner blifvit väckta
förordningen, dels af ledamoten i Första Kammaren herr S. Wieselgren, som före¬
slagit nedsättning af nämnda styrka till 35 procent, samt dels af herr
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
31
X:o 25
Th. Ekenman (motion i Första Kammaren n:o 7) och herr E. W. Angående
Carlson (motion i Andra Kammaren n:o 110), Indika båda föreslagit
följande förändrade lydelse af § 33 bränvinsförsäljningsförordningen: ^för säljnings-
»Bränvin, som är försatt med något för belsan skadligt ämne eller förordningen.
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 40 procent, (Forts.)
får ej vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.»
TJtskottet hemstälde, »att Riksdagen måtte, med afslag å herr
Wieselgrens förevarande motion, jemlikt de af herrar Ekenman och
Carlson rräckta motioner besluta, att § 33 i gällande förordning an¬
gående vilkoren för försäljning af bränvin erhåller följande lydelse:
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 40 procent,
får ej vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.»
Häremot häda reservation anmälts af herrar A. Svensson i Lösen
och J. P. Nilsson i Käggla. '
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Nilsson i Käggla: Såsom möjligen de fleste i denna kam¬
mare hafva sig bekant, har jag ej kunnat vara med om en sådan lag¬
stiftningsåtgärd, som medgifver dem som handla med bränvin, att ut¬
späda detsamma så mycket, ajtt det blott skulle innehålla 40 procent
alkohol. Vi hafva nyss beslutat att förhöja tillverkningsafgiften för
bränvin, och skulle nu krögarne få rättighet att utspäda bränvinet till
den styrka, som här är föreslagen, kan jag icke se annat än att Riks¬
dagen skulle lägga eu eller annan million i händerna på bränvins-
bolagen.
Då denna fråga förevar vid majriksdagen, diskuterades den ganska
vidlyftigt, utan att dock vinna Riksdagens bifall. Jag kan icke heller
finna, att något ytterligare skäl nu blifvit anfördt för bifall till
utskottets förslag än ett enda, nemligen då det i utskottets betänkande,
i fråga om det förhöjda pris och deraf härflytande större inkomster för
städerna, som genom alkoholhaltens nedsättande skulle blifva en följd,
heter: »Utskottet vill dessutom påpeka, att äfven om detta skulle blifva
händelsen, vinsten häraf ej endast tillfaller städerna, utan att jemväl
landsbygdskommunen häraf bekomma andel, hvars belopp genom 1885
års lagstiftning blifvit i ej obetydlig män ökadt.» Men den allra vigti-
gaste sak, som dervid måste tagas i betraktande, förtiger utskottet. Om
man nemligen tager reda på, huru mycket bränvin tillverkas och huru
mycket försäljes, så skall man finna att det är en obetydlighet af det
tillverkade bränvinet, hvarför betalas försäljningsskatt, och att den stora
försäljningsvinsten derigenom reduceras till snart sagdt ingenting. Jag
N:o 25.
32
Unsdag-er. den 21 Mars, e. m.
Angående
ändring af
§ 33 bränvins-
försäljnings-
förordningen.
tror för öfrigt, att med hänsyn till hvad kammaren nyss beslutat, kon-
seqvensen fordrar, att utskottets förslag i denna punkt icke bifalles.
Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid, utan inskränker
mig att yrka afslag å den nu föredragna punkten.
(Forts.)
Herr E. W. Carlson: Jag både knappast väntat, att det skulle
blifva någon längre diskussion, ja, knappast någon diskussion alls, om
denna fråga, då den så många gånger förevarit i denna kammare och
då vid hvarje sådant tillfälle många upplysningar meddelats om det
starka bränvinets otroliga skadlighet.
Herr vice talman! Jag skall blott hänvisa till den motivering,
samt till de utdrag af motionerna, som i utskottets betänkande före¬
komma, livilka visa, att läkarne och vetenskapsmännen enstämmigt
förklara, att ju högre alkoholhalt bränvinet innehåller, desto skadligare
är det för helsan. För öfrigt kan det väl ej vara större behof för oss
i Sverige att hafva högre alkoholhalt på bränvinet, än våra vänner i
Norge hafva. Såsom bekant, har man der för flere år sedan beslutat
nedsätta alkoholhalten till 38 procent. Här är det nu blott fråga om
en nedsättning till JO procent, och således skulle bränvinet här ändå
blifva 2 procent starkare än i Norge. I Holland har för många år
sedan bränvinets alkoholhalt lagstadgats till 35 procent likasom i Baden,
Belgien och Bayern. Äfven Finland och Ryssland hafva i den rigt-
ningen gått i förväg, i det dessa länder hafva laggildt bränvin af
endast 40 procents styrka. Jag tror icke att man behöfver tala mycket
i denna sak, ty den talar för sig sjelf, och jag hoppas att denna kam¬
mare, i likhet med Första Kammaren, skall lemna sitt bifall till den
billiga begäran, att det oskäligt starka bränvin, som här utskänkes, må
nedsättas, för dem, som så önska, till 40 procents styrka. De som
vilja hafva bränvin af 46 procent och derutöfver kunna ju få sådant,
om de också naturligtvis få betala i proportion derefter.
Jag vill särskildt fästa uppmärksamheten derpå, att måhända de
gamla, de, om jag så må säga, genomsupna suparne icke skola nöja
sig med detta 40-procentiga bränvin, utan önska att få det starkare.
Men det är i den uppväxande ungdomens intresse, deras, som begynna
att smaka på bränvin, som denna reform vore önsklig att genomföra.
Jag är öfvertygad om att, ifall man börjar bjuda de unga på bränvin
af 46 procents alkoholhalt, de om några år komma att önska att få
styrkan höjd till 48 å 50 procent. Ty det visar sig, att det just är
bränvinets styrka eller procent af alkohol, som är det retande och
eggande hos suparen och som gör att han önskar få allt mer af den
förderfiiga varan.
Jag ber att på dessa enkla skäl få yrka bifall till utskottett
förslag.
Herr Rundbäck: Af ett tillfälligt illamående var jag förhindrad
att närvara vid slutbehandlingen af detta betänkande inom utskottet; i
Onsdagen den 21 Mars. e. in.
33
X:o 25.
annat; fall hade jag vid denna punkt kommit att tillhöra reservanterna, Angående
hvarom jag nu ber att få upplysa. Kggh"-^ ^
Jag både dock icke reserverat mig på alldeles enahanda grunder, yörJlljn i lik¬
som jag tror mig känna att öfrige reservanter gjort, ty mig synes förordningen.
besynnerlig denna bestämmelse uti bränvinsförsäljningslagen, att bränvin, (Forts.)
som ej uppgår till 40 procent, får ej vid minuthandel eller iskänk¬
ning till salu hållas, men väl huru många procent högre som helst
deröfver. Orsaken till en dylik bestämmelse har jag sökt få reda på
inom utskottet, men förgäfves. Förskaffade jag mig så den sista brän-
vinskomiténs digra betänkande, ty der skulle val nödig upplysning
lemnas, men någon sådan fans icke, om jag undantager en vid be¬
tänkandet fogad bilaga, hvaruti en kemist och sakkunnig läkare, dels
sjelf, dels genom anförande af åtskilliga andra berömda läkares experi¬
ment företrädesvis lemnar upplysning — icke så mycket om alkohol¬
halten utan om den s. k. finkeloljan och dess större eller mindre
skadlighet. Något säkert besked om den nödiga alkoholhalten i brän¬
vin, hvarföre det skulle få egenskap af bränvin, fick jag således icke
der, och jag betviflar att någon exakt och vetenskaplig undersökning
eller grund för alkoholhalten, vare sig i bränvin, sprit eller viner,
finnes. Inom utskottet sökte jag ock att få någon närmare upplysning
derom, men förgäfves. Möjligen finnes här inom kammaren någon
som kan lemna mig och öfriga upplysning i detta fall, ty rätt och
försvarligt är det icke, att vi fatta ett beslut rent af på måfå och utan
att hafva klart för oss sjelfva, om alkoholkalten skall vara vare sig 50,
46, 40, 35 eller 20 procentig. För min del synes det derför skäl i,
att om en ändring i detta fall skall ske, så bör alkohol- eller procent¬
halten kunna lemnas åt sido såväl uppåt som nedåt. Det enda vilkor
jag anser att lagen borde i detta fall innehålla är, att hvarje säljare af
bränvin eller sprit borde åläggas att förse hvarje kärl, hvari bränvin
eller sprit till afsalu förvaras med en etikett, hvarå grad- eller pro¬
centtalet vid verkande vite skulle stå utsatt, hvarigenom hvar och
en sedan kunde få köpa eller välja ut den sort han sjelf önskade;
sker icke så, blifver bestämmelsen endast en maskerad skatteförhöjning,
åtminstone så länge bränvinshandeln hålles bunden och åt bolagen
öfverlåtes att bestämma såväl suparnes storlek som halt. Huru stor
prisskilnaden är på bränvin, enligt dess procenthalt, derom lemnar
utskottet upplysning, som visar att då bränvin af 46 å 49 procents
styrka här i Stockholm betingar en prisskilnad af 8 öre per liter, så
skulle 40 procentigt betinga 24 öre mindre per liter än det, som
innehåller 49 procent. I sanning en beaktansvärd skilnad! Hvad
här är sagdt om bränvin i allmänhet, kan helt visst tillämpas på andra
spritvaror och viner. Hvad de’ senare beträffar känner man att de få
säljas till hvilken lägre alkokolhalt som helst, men icke högre än 24-
procentig; hvarföre icke bränvinshandeln kunde på enahanda sätt
ordnas, är åtminstone för mig oförklarligt. På grund af hvad jag
sålunda andragit, yrkar jag afslag å utskottets förslag äfvensom å
motionärernas.
Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 25.
3
K:o 25. ?>4 Onsdagen den 21 Mars, e. m.
Angående. Herr Wretlind: De som voro närvarande vid majriksdagen
§H3bränvin*-erinra si& no£é att denna fråga då diskuterades så fullständigt som det
'försäljnings- kunde behöfvas och erinra sig nog ockå, att alla läkare, både i denna
förordningar kammare och i den första, ur sanitär synpunkt ansågo, att bränvinets
(Ports.) alkohoihalt borde nedsättas. Jag har icke heller nu hört någon invänd¬
ning mot den synpunkten framhållas.
Herr Jöns Rundbäck har upprepade gånger framstäf den frågan,
hvarföre bränvin icke finge säljas till hvilken styrka som helst och
hvarföre styrkan från början blifvit satt just till 46 procent. Jag tror
för min del, att icke någon vetenskaplig utredning i detta afseende
kan åstadkommas, men att bevillningsutskottet i sitt betänkande rigtigt
antydt orsaken, då utskottet säger, att anledningen till sladgandet var
bränvinets dåliga beskaffenhet på 1850-talet, innan den nya bränvins-
lagen kom till stånd. För hvar och en med oförvilladt omdöme
måste det förefalla orimligt, att ett sådant stadgande finnes i lagen, att
bränvinet icke får vara svagare än 46 procent. Om det stått att det
icke finge vara starkare än 46 procent, kunde det synas mera för¬
nuftigt, men nu måste man, enligt mitt sätt att se, anse stadgandet
oförnuftigt.
Komma kamrarne nu att lagstifta, att bränvinet får vara svagare,
så är det ingenting som hindrar att starkare bränvin får säljas. Såsom
vi veta, finnas det både starkare och svagare vin. Orsaken, hvarför
alkoholhalten blifvit faststäld så hög, angifves något otydligt i bevill¬
ningsutskottets betänkande. Jag har nu hört uppgifvas, att orsaken
vore den, att på den tiden, då den höga alkoholhalten faststäldes, man icke
kunde erhålla fullt rent bränvin. Men någon vetenskaplig grund der¬
till kan jag icke finna. Ty det är alkoholen, som gör bränvinet skad¬
ligt, och ju mer alkohol som finnes uti bränvinet, dess skadligare är
det. Jag tror visserligen icke att den alkohol som skall finnas i brän¬
vin är skadlig i och för sig. Men från nykterhetens synpunkt tror
jag att frågan är af stor betydelse. Ty ju starkare bränvinet är, dess
mera retar det på nerverna och dess mera väcker det behofvet till
supning och dess lättare framkallar det behofvet att supa. Men annars
är det klart, att af svagare bränvin kan man dricka dess mera och följ¬
aktligen skall det icke blifva svårt att berusa sig, äfven om bränvinet
är svagt. Men om man beslöt, på sätt Första Kammaren redan gjort,
så skulle bränvinet blifva dyrare, ocli då skulle detta hela visst tjena
till en inskränkning af superiet. Ty då bränvinet blir fördvradt genom
skatt, ^kan man icke sälja samma qvantiteter till samma pris som förut,
och da finnas endast två utvägar för försäljarne, nemligen antingen att
minska suparne och göra qvantiteten mindre eller också att göra dem
svagare, för att priset skall kunna blifva lika med förut. Minskas då
qvantiteten och blifva suparne svagare, så kommer detta dock icke att
hindra att starkare bränvin kommer att finnas. De, som vilja hafva
starkare bränvin än 40-procentigt, kunna ju också få sådant.
Den siste talaren yrkade att etiketter på bränvinsflaskorna borde
angifva huru stor styrka bränvinet har. Det kan ju vara ganska
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
35
N:o 25.
billigt att den, som köper bränvin, också får kännedom om varans
qvalitet. Men härför behöfvas inga etiketter. Tv jag tror icke annat
än att köparne skola komma till att höra sig före, om det är ett sva¬
gare eller ett starkare bränvin, och då komma de naturligtvis med rätta
att fordra, att det svagare bränvinet skall vara billigare än det starkare,
så tror jag att farhågan för att bolagen skulle förtjena mera, om
bränvinet finge säljas svagare, icke är grundad. Ty jag tror icke, att
bolagens kunder äro så enfaldiga, att de låta lura sig att betala för
hvad de icke få.
Det är sanning, att i de flesta städerna ligger bränvinshandeln i
händerna på bolagen, men faran för att dessa ensamma skulle bestämma
priset är icke stor. Hålla de varan för dyr, så kan konkurrens upp¬
komma genom försäljning utom städernas områden. De kunna således
icke behandla sina kunder huru som helst, såsom den föregående
talaren yttrade. Jag tror derför icke, som den siste talaren sagt, att det
skulle blifva ett förtryck rådande på kunderna från bolagens sida, om
svagare bränvin finge säljas. Om bränvinet får vara starkare, så
komma naturligtvis kunderna att taga reda på styrkan och något
betryck kommer derför icke att ega rum.
För öfrigt är det sant, som den siste talaren sade, att det finnes
viner, som äro så starka, att de uppgå till nära nog samma styrka som
svagt bränvin. Då portvin exporteras från de spanska nederlagen, tili-
sättes en ganska betydlig mängd sprit, så att vinet, då det kommer i
handeln, är starkare än det någonsin kan blifva genom endast jäsning.
Men orsaken till att detta blifvit praxis är icke blott den, att exportören
genom sprittillsatsen vill göra vinet mera hållbart, utan äfven den att
kunderna hafva en sådan smak. I sydligare länder nöjer man sig med
svagare vin, men i Sverige vill man hafva mera alkoholhalt uti det
samma. Och denna smak för en hög alkohalt inskränker sig i vårt
land icke blott till vinet, utan äfven i fråga om ölet vill man i Sverige
hafva det starkare än i utlandet, t. ex. Tyskland. Just denna smak
menar jag har sin rot i vårt starka bränvin, och om man derför får
ett svagare bränvin, tror jag att detta skall vara af en, så att säga, peda¬
gogisk betydelse för det uppväxande slägtet. Jag har icke något vidare
att tillägga utan hoppas, att bevillningsutskottets betänkande måtte
bifallas af kammaren.
Öfverläggningen förklarades afslutad; och herr vice talmannen gaf
propositioner å dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å såväl
nämnda hemställan som de i ämnet väckte motionerna samt förklarade
sig anse den förre af dessa propositioner vara med öfvervägande ja
besvarad. Yotering blef emellertid begärd; i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 4:de punkten
af utlåtandet n;o 5,
Angående
ändring af
§33bränvins-
/or säljning s-
förordningen.
(Forts.)
röstar Ja;
N:o 25.
36
Onsdagen den 21 Mars, e. in.
Om ändring
i 60 §
sjölagen.
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utföll med 87 ja och 71 nej, hvadan alltså kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 6.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § jordabalken.
§ 7.
Till afgörande företogs härefter lagutskottets utlåtande, n:o 34,
i anledning af väckt motion om ändring i 60 § sjölagen.
TJti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 41, hade herr A.
Brodin yrkat, »att Kiksdagen ville besluta, att svenska rederier befrias från
dem nu åliggande skyldighet att enligt § 60 i gällande sjölag bekosta sjöfolks
bemförskaffning i de fall, som §§ 56, 58 och 59 i gällande sjölag bestämma,
och att hemförskaffning i dessa angifna fall bekostas af svenska stats¬
verket från och med 1889 års början».
Utskottet hemstälde, att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Ledamoten af första kammaren herr W. Huss, med hvilken herr
Lilienberg från denna kammare instämt, hade uti afgifven reservation
»ansett Riksdagens böra, i anledning af förevarande motion, i skrifvelse
anhålla att Kong! Maj:t måtte taga i öfvervägande huru vida icke
den enligt, gällande lag rederi åliggande skyldighet att bekosta manskaps
hemförskaffning må i de fall, då fartyg gått förloradt eller efter inträf¬
fad sjöolycka förklarats ovärdigt att inståndsättas, kunna öfvertagas af
statsverket, samt, derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för
en lagförändring i omförmälda syfte».
Efter ärendets föredragning anförde:
Herr Brodin: Då jag tagit mig friheten väcka ifrågavarande motion,
ber jag nu att få yttra några ord. Denna min motion afser, att den
nu redarne åliggande skyldigheten att bekosta sjöfolks hemsändande från
utrikes ort måtte upphöra i de fall, då fartyget förlist eller kondemne¬
ra eller resan måst upphöra under sådana förhållanden, som föranleda
större förluster för rederierna, och att staten i stället skulle åtaga sig
denna hemskaffningsskyldighet, såsom det är vanligt i andra länder, sär-
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
37
N:o 25.
skildt England och Norge. Jag hade trott, att särdeles nu, då näringarna
skola skyddas, äfven sjöfartsnäringen, som är en af de mest betryckta, skulle
få vara med om litet skydd, och att rättvisan och billigheten fordrade,
att när man ej kan bereda annat skydd, man åtminstone toge i beak¬
tande, att de pålagor, svenska sjöfartshandteringen draga mer än andra
nationer, måtte blifva aflyftade. Då utskottet icke har ansett sig kunna
förorda min motion, skall jag be att få något fästa mig vid dess motiv.
Det har framhållit, att ett nytt sjölagsförslag vore utarbetadt och under
ompröfning, och på grund af innehållet i detta sjölagsförslag och dess motiv
har utskottet funnit skäl afstyrka min motion. Det har äfven fram¬
hållit, att det nya förslaget skulle afse en viss lindring mot den nu¬
varande lagstiftningen. Men om man undersöker, hvari denna lindring
består’, så finner man, att medan efter den nuvarande sjölagens grund¬
principer den svenske sjömannen har rätt att blifva hemförskaffad till Sverige,
det nya förslaget fäster sig mera vid aftalet, så att det skulle bero på
aftalet, hvar den svenske sjömannen kommer att aflevereras, om det antingen
skall blifva på förhyrningsorten eller annan ort. Ett sådant aftal kan äf¬
ven nu uppgöras och deri ligger således ingen nyhet. En annan lin¬
dring skulle bestå deri, att, enligt vissa paragrafer i det nya sjölagsför-
slaget, rederiet skulle vara skyldigt att bekosta allenast sjömannens resa
och att han således ej kan fordra, att den beräknade kostnaden för un¬
derhållet under resan skall till honom kontant utbetalas. Detta skulle
således vara en lindring, men om man ger underhållet i natura eller i
kontanta penningar, kan dock komma på ett ut. För öfrigt hvad beträffar
sjelfva hufvudgrunden, hvarpå utskottet afstyrkt min motion, eller att
den nya sjölagen snart skulle komma till stånd, så är det väl ett något
förhastadt antagande, ty den är för närvarande under granskning af
högsta domstolen och dess grundtankar äro så afvikande från den nu¬
varande sjölagen och åtskilliga bestämmelser deri hafva blifvit så skärpta,
att jag är alldeles öfvertygad, att fartygsredare och befälhafvare komma
att inlägga så stark opinion mot detta sjölagsförslag, att regeringen kan¬
ske icke skall finna lämpligt att framlägga detsamma inför Riksdagen.
Det är således föga lämpligt att hålla sig vid det skälet. Då emeller¬
tid genom Första Kammarens afslag af motionen intet nu kan uträttas,
har jag intet yrkande att framställa, men jag har dock velat framhålla
min åsigt.
Herr Wendt: Då Första Kammaren redan antagit utskottets för¬
slag, skall jag inskränka mig till att på de af utskottet anförda skäl
yrka bifall till samma förslag.
Herr Werner: Oaktadt jag vet att Första Kammaren redan bi¬
fallit utskottets förslag, kan jag dock ej underlåta att yttra min åsigt i
denna sak. Jag vill på förhand nämna, att jag ansluter mig till den
af herr Huss afgifna reservation, som jag finner mycket antaglig. Enligt
den nuvarande sjölagen skall redare icke häfta för fartygets skulder
Om ändring
i no §
sjölagen.
(Forts.)
N:o 25. 38 Onsdagen den 21 Mars, e. in.
Om, ändring annat än med sjelfva fartyget, dock med ett eller annat undantag såsom
sjölagen. esemPelvi.s yid sammanstötningar, då rederiets ansvarsskyldighet ut-
(Forts) sfräckes. till både fartyg och frakt. När det kommer i fråga att hemför-
skaffa sjömän, som förlist på mycket aflägsna orter, såsom Ostindien eller
vestkusten af Amerika, förorsakar detta redarne betydliga förluster ut¬
öfver förlusten af fartygen, om de nödgas betala hemförskaffningen af besätt¬
ningen ända hit till Sverige, och derför kan jag icke gå in på, att redares
ansvarsskyldighet skall utsträckas längre än hvad fartyget räcker till.
Det är af denna anledning jag ber att få instämma med reservan¬
ten och med det samma begagna tillfället att uttala en viss protest mot
att i blifvande ny sjölag någon utsträckt betalningsskyldighet utötver
fartyg och frakt för våra redare må dem åläggas.
Herrar E. TF. Carlson, Lyth, Pehrsson i Norrsund och G. Mellan
förenade sig med herr Werner i detta hans anförande.
Herr Lundberg: När vid 1863 års riksdag förslag till nu gällande
sjölag behandlades och afgafs utaf särskild! utskott, deraf jag var leda¬
mot, blef af mig uti reservation, beträffande 60 §, anfördt, att jag, med
stöd af hvad inom högsta domstolen yttrats af tre justitieråd, ansett, att,
på sätt i Norge och England var bestämdt, manskap å förolyckade sven¬
ska fartyg borde pa statsverkets bekostnad hemförskaffas; och då denna
åsigt icke af utskottet etc. (se särskilda utskottets bet. n:o 2 § 38).
I enlighet härmed får jag instämma uti den nu förevararande ut¬
låtande bifogade reservation af herr Huss, ehuru jag, då yrkande icke
blifvit gjordt af motionären, herr Brodin, ej heller har något sådant att
framställa.
Ifrågavarande 60 § af sjölagen blef icke af borgarståndet godkänd,
utan tillkom densamma, liksom åtskilliga andra §§, genom beslut af de
tre öfriga riksstånden.
Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad och herr vice talman¬
nen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren ut¬
skottets hemställan.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial n:o 28, med anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i fråga rörande anslag under femte hufvudtiteln; och
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 (i
samlingen n:o 18), i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i förordningen angående expeditions¬
lösen den 7 december 1883, i fråga om lösen för gravationsbevis.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagen upp¬
föras framför 2 gånger bordlagda ärenden.
Onsdagen den Öl Mars, ö. in.
N:o 25.
39
§ 9.
Herr Hörnfeldt erhöll på begäran ordet och yttrade: Då möjligen
bevillningsutskottets betänkande n:o 6, om användande af riksbankens
vinst under 1887, kan komma att föranleda en gemensam votering, och
åtskilliga af kammarens ledamöter komma att resa hem under påskferi¬
erna, föreslår jag, att detta betänkande måtte på föredragningslistan för
morgondagens plenum sättas först bland de ärenden, som redan två
gånger blifvit bordlagda.
Med bifall till denna framställning beslöt kammaren, att banko¬
utskottets memorial n:o 6, i fråga om användandet af bankovinsten,
skalle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras
främst bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens samman¬
träde fattade beslut.
§ 11.
För motions afgifvande hade sig anmält herr Lasse Jönsson, hvilken
nu aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om bestämmelser, innefattande förbud för vissa fall för enskilde att om¬
besörja befordran af bref och brefkort.
Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummern 177, begärdes på
bordet och bordlädes.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr M. TF. Ullman under 9 dagar fr. o. m. den 27 dennes
»
|
P. Er sson i Vestlandaholm
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
23
|
»
|
»
|
Folke Andersson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
21
|
»
|
y>
|
P. Pehr sson i Norrsund
|
»
|
8
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
»
|
A. E. Petersson i Hamra
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
24
|
|
»
|
A. Hansson i Solberga
|
»
|
8
|
»
|
»
|
»
|
22
|
»
|
»
|
C. J. Jacobson i Carlshult
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
»
|
Ch. L. Anjou
|
»
|
10
|
»
|
»
|
»
|
28
|
»
|
»
|
A. F. Liljeholm
|
»
|
9
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
|
G. G. A. Bergendahl
|
|
9
|
»
|
»
|
|
26
|
|
»
|
E. G. Fredholm
|
»
|
12
|
»
|
|
»
|
24
|
|
»
|
Lasse Jönsson
|
»
|
14
|
»
|
.»
|
»
|
23
|
»
|
»
|
J. Johnsson i Thorsberg
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
23
|
»
|
>':o 25,
40
Onsdagen den 21 Mars, e. m.
Herr G. Jansson i Krakerud
» 0. Erickson i Bjersby
» E. Westin
» A. Göransson
och herr W. Farup
under 6 dagar fr. o. m. den 26 dennes
» 10 »
» 8 »
» 8 .
»12 »
» 23 »
» 28 »
» 28 »
» 26 »
Härefter åtskiJdes kammarens ledamöter kl. 1/211 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Victor Pettersons boktryckeri, 1888.