RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1887. Andra Kammaren. M:o 23.
Lördagen den 17 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets ut¬
låtande n:o 29, i anledning af väckta motioner i fråga om vården
af enskildes skogar. .
I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 108, både berr
E. G. Fredholm föreslagit, “att Riksdagen för sin del ville antaga
ordförandens i 1883 års lagutskott, herr Bergströms, i reservation af-
gifna förslag till “Lag angående skyldighet för enskilde skogsegare i
riket, med undantag af Gotlands samt Norr- och Yesterbottens län,
att efter afverkning sörja för skogsåterväxt", med den förändring i
lydelsen, att de åligganden, som der föreslås skola tillkomma lands¬
tinget, måtte öfverföras på kommunen, hvadan landstingen skulle be¬
frias från alla åtgärder i detta ärende, samt att denna lag skall lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1889.“
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Fredholm: Derför att jag varit en af dem, som fram-
lemnat motion i denna fråga, skall jag be att få yttra några ord.
Man har under de senast gångna decennierna allt mer och mer fått
erfara, huru skogen blifvit sköflad, och detta till skada icke allenast
för skogegarne sjelfva, utan äfven för de kommuner, inom kvilka så¬
dana egendomar eller hemman äro belägna. Den som kan minnas så
långt tillbaka som omkring 50 år, skall vid jemförelse mellan den
tidpunkten och nu få se, hvilken ofantligt stor skilnad det är i till¬
gången på skogar då och nu. Det var icke nog med att hemmanen
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 23. 1
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården af
enskildes
skogar.
N:o 23.
2
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser ifråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 17 Mars, e. m.
fordomdags från uråldriga tider fått sig anvisade större eller mindre
skogsmarker; sedermera mellan 1820 och 1840 fingo våra kronoparker
släppa till en icke ringa del af sin areal för att tilldelas hemman,
som lågo i grannskap af dessa kronoparker. Sådana orter deremot,
hvilka kanske icke på ett sekel hade haft några skogar i sitt gran¬
skap, lingo icke så mycket som en pinne af dessa skogar, utan endast
de, som lågo i omedelbar närhet till dessa kronoparker. Och när
deras skogsområden på detta sätt betydligt utvidgades, började man
strax att sköfla allt mer och mer, ehuru sköflingen icke alltid gått så
fort som under de två senare årtiondena. Yi hafva sett, att det varit
egendomar, som kanske haft hundratals tunnland skog, och denna
skog, som kanske behöft en tid af hundra år att växa, har afverkats
på 3 å 4 år. Vi må besinna, huru en sådan egendom sjunkit i värde
och sjunkit i förmåga att bidraga till underhållet af den kommun,
inom hvilken egendomen är belägen, då skogen utgjort det förnämsta
hjelpmedlet till att skatta både till stat och kommun. Om man tänker
sig, att en egendom är värd t. ex. 75,000 kronor och man säljer skog
för 50,000 kronor, så torde det vara tydligt, att sjelfva åkerjorden
till detta hemman icke kan vara af så stor betydelse, att det kan er¬
lägga några större utskylder hvarken till stat eller kommun. Skogen
afverkas på en kort tid, och sedan ligga dessa afröjda skogsmarker
kanske snart sagdt i ett hälft sekel, innan de blifva återbeväxta med
ny skog, just derför att den som afverkar skogen icke bryr sig om
att låta den återväxa, utan säljer den. Den, som sedan kommer efter
på hemmanet, får vidkännas svårigheterna af att inkomsterna betyd¬
ligt minskats genom denna försäljning. Jag hörde nyligen någon,
som jemförde en vanlig skörd på en gård med en skogstrakt på samma
gård, men det är skilnad mellan en gröda, som växer upp på ett år
och som kan afyttras samma år, och en skogstrakt, som behöfver så
lång tid för att gifva någon afkastning. Skall man nu afverka på en
gång hvad som egentligen borde afverkas på 50 år, så torde ingen
jemförelse kunna ske mellan det ena och det andra. Detta är anled¬
ningen till att jag framlade min motion, ty min tanke har varit, att
det icke skulle vara onyttigt, om någon myndighet toge denna sak
om hand för att reglera skogsafverkningen för sådana personer, som
just icke hafva någon tanke på sin egen verkliga fördel och ännu
mindre på sina efterkommandes. Jag har tänkt mig, att det lag¬
förslag, som ordföranden i lagutskottet år 1883 framstälde, skulle
ungefär vara en norm för en sådan lag, och jag har derför tagit mig
friheten att hänvisa till denna lag, blott med den skilnad, att hvad
som enligt densamma skulle utföras af landstinget, i stället skulle
öfverflyttas på kommunerna, ty det är gifvet att det hufvudsakligen
är kommunerna som lida på om eu egendom sköflas på sin hufvud-
sakliga inkomstkälla, skogen, så att den icke kan prestera de utgifter,
som den annars skulle hafva presterat. Om den blefve rationelt skött,
så skulle den gifva en jemn och säker afkastning, i stället för att
den nu får på eu gång lemna, hvad den på 50 år frambringat. Detta
om den ekonomiska sidan af saken.
Tänker man sedan efter, hvilken skada klimatet tagit derigenom,
Lördagen den 17 Mars, e. m.
3
N:o 23.
att så ofantligt stora skogar under de senare årtiondena blifvit af-
röjda, så är det en sak för sig. Vi veta att vi både i södra och
mellersta Sverige hafva många stora bergshöjder. Dessa voro fordom
krönta med skogar och kunde behålla både snö och regn en längre
tid, och ifrån dem kunde snön och regnet sedan helt och hållet under¬
hålla källor och bäckar snart sagdt hela sommaren, och dessutom
under de varma sommardagarna åstadkomma en afdunstning, som
sedan under nätterna som en välgörande dagg kunde utbreda sig
öfver fälten. Äfven på många andra sätt kunna skogarne i klimato-
riskt hänseende vara nyttiga.
Men äfven ur eu annan synpunkt än de två nu nämnda äro
skogarna af vigt, nemligen ur skönhetens synpunkt. Då man under
sin barndom gick ut i dessa vackra, härliga skogar, kunde man få
höra icke blott foglarnas vackra melodier, utan äfven vallflickornas
muntra sånger gifva eko bland bergen. Sådant får man nu icke höra,
då man går ut på de afröjda bergskullarna, utan endast vindens
dystra tjut, och det finnes nu, der skogarne fordom stått, intet som
smeker, vare sig hörseln eller synen eller lukten eller något annat sinne.
Jag har icke något hopp om, att denna min framställning skall
vinna gehör inom riksdagen, i synnerhet sedan utskottet afstyrkt min
motion, och jag skall derför icke heller vara så särdeles positiv i mitt
yrkande; men då jag framlagt motionen, har jag tagit mig friheten
yttra några ord. Är det så, att frågan är af någon vigt, så hafva
kammarens ledamöter tillfälle att yttra sig derom. Jag vill emellertid
icke för närvarande göra något yrkande.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
slcogar.
(Forts.)
Herr Smedberg: Hvar och eu, som med uppmärksamhet genom¬
läst lagutskottets utlåtande och isynnerhet det uttalande, som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet den 5 november 1886
afgaf i en dylik fråga som denna, skall som jag tror, hafva kommit
till den öfvertygelsen att hvarje lagstiftning, som ingriper i den en¬
skildes hushållningsrätt i afseende på skogen, är alldeles olämplig.
Jag skall icke tillåta mig att uppläsa herr finansministerns sakrika
anförande i dess helhet, utan blott en strof deri, som återfinnes å
sidan 11 i betänkandet och der han säger: “Då de myndigheter, hos
hvilka sakkunskap i detta ämne företrädesvis torde vara att finna,
sålunda enstämmigt uttalat sig emot att lagstiftningen skulle för när¬
varande vidare, än som redan skett, ingripa i den enskilda skogs¬
hushållningen, har jag så mycket mindre skäl tillstyrka, att någon
framställning i sådan syfte göres hos Riksdagen, som, efter hvad jag
förut haft tillfälle anmärka, icke något af de förslag till en dylik lag¬
stiftning, hvilka nu föreligga, torde kunna anses antagligt."
Detta utlåtande afgafs 3| år efter det lagutskottets då varande
vice ordförande, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Bergström i sin reservation framlade det förslag, som motionärerne
nu hafva åberopat. Sålunda visar det sig, att ju längre fram i tiden
det lider, desto mera onödig blir en dylik lagstiftning. Sedan skogen
på senare tiden fått något värde, har hvarje skogsegare blifvit så mån
om sin skog, att han går omkring densamma många gånger, innan
N:o 23.
4
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
slcogar.
(Forts.)
Lördagen don 17 Mars. e. in.
lian derå fäller ett träd. Landstingen och hushållningssällskapen
hafva anslagit medel till anskaffning af skogsplantor och frö, som
sedermera utdelas gratis till dem bland länets invånare, som deraf
äro i behof, och detta tillfälle till skogsplantering har omfattats med
en sådan begärlighet, att det anvisade förrådet ofta nog icke räckt
till. Deraf framgår tydligen att man kommit till insigt om skogens
värde, hvilket också till följd af detta nyvaknade intresse betydligt
stigit. Vid sådant förhållande tror jag verkligen att statens ingri¬
pande i den enskildes hushållningsrätt med sin skog icke är nyttig.
Härtill kommer att Riksdagen numera, för icke länge sedan fattat
beslut, hvarigenom staten blifvit i tillfälle att inköpa till skogsplan¬
tering tjenliga marker och derigenom öka antalet af sina skogsdomäner.
Detta föredöme uppmuntrar också den enskilde att göra på samma
sätt och hvilket också skett på många ställen i vårt land. Allt detta
gör hvarje lagstiftningens ingripande öfverflödigt och olämpligt samt
att det för öfrigt blir omöjligt att efterlefva de lagbestämmelser, som
hämma den enskilda företagsamheten och omtanken. Såsom jag nyss
nämnde, är detta i det åberopade anförandet af en föregående finans¬
minister tydligen ådagalagdt.
Jag vill derföre hoppas och tro att kammaren skall bifalla ut¬
skottets afstyrkande hemställan i denna punkt. Jag för min del yrkar
bifall dertill.
Herr Petersson i Runtorp: Jag kan för min del icke instämma
i det uttalande, som gjordes af den siste talaren, med all aktning i
öfrigt för såväl hans egen som de af honom åberopade myndigheters
sakkunskap, och hvilken beträffande dessa myndigheter samt särskildt
hos den af honom citerade finansministern måste enligt talarens ut¬
sago anses vara stäld utom allt tvifvel. Derföre hemställer jag till
dem bland kammarens ledamöter i allmänhet, som hafva någon känne¬
dom om förhållandena med skogshushållningen i landet, om den verk¬
ligen är så beskaffad, att icke densamma behöfver skyddas. Jag tror
att dessa herrar skola blifva mig svaret skyldiga i det fallet. Derföre
vill jag också hembära min tacksamhet till motionären, hvilken velat
hålla denna fråga vid lif. För min del har jag åtskilliga gånger
motionerat i denna fråga och derigenom ådagalagt mitt intresse för
densamma. Herrarne hafva måhända icke så mycket förtroende till
min sakkunskap, men jag kan dock försäkra, att så mycket jag kunnat
taga reda på förhållandena, jag ansett det absolut nödvändigt att
något göres i detta hänseende. Det hufvudsakligaste skäl, som anförts
emot bifall till förslaget, har varit, att man icke bör ingripa i den
enskilda eganderätten. Men eganderätten är ju icke här i fråga, utan
endast dispositionsrätten. Jag vill belysa detta med ett enda exempel.
Den enskilda eganderätten omfattar ju i viss män en stat för sig.
Om nu staten såsom skogsegare skulle under ett år nedhugga all skog
och realisera denna, så frågar jag, hvarthän detta skulle taga vägen,
då herrarne veta, hvilken vigtig faktor skogshushållningen utgör i vårt
lands ekonomiska sjelfständighet. Motionären har med motionen alle¬
nast afsett att förebygga, att ej heller den enskilde skogsegaren må
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m. 5
kunna på ett eller två år borthugga ali deu skog, ssiu utgör hans
hemmans förnämsta värde. Om motionärerna ej lyckats träffa rätta
medlet för syftemålets vinnande, så torde eu annan utväg kunna för¬
sökas, men att det är absolut nödvändigt att något göres åt saken,
är min fulla öfvertygelse. Vi hafva ju skyldigheter mot våra efter¬
kommande såsom lagstiftande församling. Vi hafva skulder, gående
på milliarder, som våra efterkommande skola betala. Och hvarmed
skall denna betalning ske, om våra efterkommande beröfvas den» be¬
talningsförmåga, som vår skogshushållning innebär. Vi veta, att vårt
land består till bortåt 9/10 af mark, som är till skogsbörd tjenlig. Om
man nu förstör denna skog så till den grad, att man borthugger alla
träd af 10 fots längd och som hålla tre tum i toppen, hvad finnes
då qvar? Det finnes hela hemman, som äro så godt som beröfvade
all skog. Egaren har kommit i dåliga ekonomiska omständigheter och
har måst tillgripa hela sin skogstillgång. Men bör icke sådant för¬
hindras, bör man icke tillse att han kan lefva ej blott för dagen
utan äfven för framtiden? En person, som spekulerar i skogar, köper
ett hemman af så och sä stort taxeringsvärde, hvilket betingats af
den derå befintliga skog. Han erhåller derpå ett hypotekslån till halfva
taxeringsvärdet. Han hugger sedermera bort all skogen och kan sedan
låta sin dräng köpa hela hemmanet emot skyldighet att ansvara för
lånet till hypoteksföreningen. Och hvad blir följden? Jo, att kom¬
munen får på halsen ett fattighushjon mera i stället för en besuten
hemmansegare. På detta sätt har det tillgått i vida trakter, och vi
handla mycket illa såsom lagstiftare, om vi icke söka vidtaga åtgärder
deremot. Regeringen har val skolat låtsas göra något i frågan, och
fördenskull remitterat densamma till domänstyrelsen. Hvar och en,
som tagit kännedom om domänstyrelsens yttrande i frågan, måste finna
detta yttrande vara både, jag vågar nästan säga, ömkligt och löjligt.
En och annan skogsinspektör har val framstäf sakerna, sådana de
verkligen äro, men vid hvad en sådan yttrat bär ej fästs något af¬
seende. Måhända domänstyrelsen ansett det förmånligt, att skogarne
snarast möjligt förstöras, på det staten sedermera må få tillfälle att
inköpa skoglösa marker för att derpå plantera skog. Men att dylikt
ej är förenligt med en sund statshushållning är min enskilda öfver¬
tygelse.
Anledningen hvarför jag i år icke sjelf motionerat i denna fråga
har endast varit den, att jag verkligen ansett befolkningen vara i ett
sådant klister, att jag icke ansett tiden inne att nu framkomma med
något förslag, afsedt att förhindra den att anlita sina skogstillgångar.
Men då, såsom jag hoppas, förhållandena nu skola förbättras, karl
jag icke annat än instämma med motionären i syftet med hans motioner.
Medan jag har ordet, ber jag endast att få tillägga, att i fråga
derom att den föreslagna kontrollen skulle blifva svår att utöfva och
otillräcklig, denna kontroll väl må hafva sina svårigheter men att detta
är fallet med nästan allt som är nytt. Blotta tillvaron af en dylik
kontroll tror jag dock skulle gagna ganska mycket. För öfrig* vill
jag för min del icke öfverlemna denna kontroll åt kronobetjeningen,
utan skulle föredraga, att saken öfverlemnades åt kommunerna sjelfva.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
N:o 23.
6
Lördagen den 17 Mars, e. in.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
Jag har intet vidai’e att nu yttra, men slutar med att rekom¬
mendera denna för Sveriges framtid så vigtiga sak till det varmaste
behjertande.
Häruti instämde herr~Kilman.
Herr Jonsson i Hof: Då den talare, som nyss hade ordet, fram-
stälde den frågan, om icke skogshushållningen i vårt land är förtjent
af ått något göres för att förekomma skogarnes sköfling, så skulle
jag deremot från min ståndpunkt vilja framställa följande spörsmål:
kan något i denna fråga på lagstiftningsväg göras, som förtjena!' att
af Riksdagen tagas i betraktande? Svaret härpå tror jag vara frågans
kärnpunkt, men icke huruvida något bör göras. Ty om på lagstift¬
ningsväg ej möjlighet förefinnes att komma till rätta med saken, så kan
det ju nu icke vara skäl att uppehålla sig vid förslag i sådant Syfte.
Jag tror derjemte, att mången, som ifrar för denna skogslagstiftning,
icke nog satt sig in i, hvad man på detta håll kan göra, utan tagit
intryck allt för mycket uteslutande af förhållandena på de ortei', der
de sett huru det tillgått med skogssköflingen. Man måste dock se
saken från en större synpunkt. Det är nemligen gifvet, att en så
beskaffad skogslagstiftning, hvarom här är fråga, ytterst skulle gå ut
på att minska exporten af trävaror. Men å andra sidan är ett af
statshushållningens mest eftersträfvansvärda mål att tillse att ej ex¬
porten sjunker, då denna export är af största betydenhet för full¬
görande af vår betalningsskyldighet till utlandet. Nödigt är således
vid frågans bedömande att tillse, i hvilken mån trävaruexporten in¬
verkar på förbrukningen af skog inom vårt land, och det är dervid
icke nog att undersöka, huru många 100 standard, som exporteras
från de olika utskeppningshamnarne, utan man måste också göra sig
reda för, huru mycket det som exporteras utgör af hela förbrukningen
af skog i alla dess skilda former. Och befinnes då, att denna export
utgör i förhållande till hvad af skogarne, som förbrukas till kol och
ved m. m., en obetydlig del af hela förbrukningen, så minskas natur¬
ligtvis i samma mån verkan af en lagstiftning i den rigtning, jag nyss
omnämnt. För att åskådliggöra dessa förhållanden har jag anskaffat
och har här i min hand en tabell, upptagande i hela sin längd alla
de trävaror, som årligen exporteras eller förbrukas inom landet och
utmärkande med färger de olika sätt, hvarpå skogen förbrukas, samt
förhållandet emellan skogsåtgången för olika ändamål. Denna tabell
är uppgjord på grund af 1885 års exportförhållanden, kommerskollegii
berättelse rörande förbrukning af kol vid jernverken för samma år
samt i öfrigt med stöd af två skogstjenstemäns utredningar.
Häraf visar sig att af hela den qvantitet, 12,500,000 kubikfamnar,
som förbrukats, belöper sig:
för sparrar...........................................
„ pitprops ..........................................
„ plank och bräder m. m. för export
samt
kol
byggnads-, slöjd- och stängselvirke
ved till bränsle...............................
90,000 kubikfamnar,
170,000 ,,
1.540.000 „
2.800.000 „
1,100,000 „
6.800,000
7
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars. e. m.
Då man ser detta, måste man ovilkorligen komma till den åsigt, Angående
att hvad här förslås i lagstiftningsväg icke kan hafva någon synnerlig
betydelse för skogshushållningen, med mindre än man gifver sig in på meiseri fråga
det kapitlet och säger, att man icke får hafva större rum eller flere om vården
spisar än så och så många samt icke får slösa med brasorna. Detta af enskildes
är hufvudsaken, om man vill söka minska skogssköflingen. Men ingen (ports )
har ännu velat gifva sig in härpå, utan man håller sig endast till det
yttersta målet att söka nedbringa exporten af trävaror. Jag anser
att hvad man på lagstiftningens väg kan göra härför, har så försvin¬
nande liten betydelse, att det för närvarande knappast lönar sig att
tala derom. Vill man verka lör att skogarne skola stå sig och till¬
föra landet det kapital, som trävaruexporten nu medför, är det så¬
lunda nödvändigt att man i andra rigtningar gör hvad man kan för
att förbrukningen af dessa så att säga lyxartiklar må minskas, ty
dermed slösas nu ofantligt på skogens bekostnad. Kan något i detta
afseende vinnas, skulle det hafva vei’klig betydelse för skogshushåll¬
ningen; men jag tror icke att man kan göra något i den rigtning, som
hittills föreslagits.
Jag sluter mig derför till utskottets afstyrkande förslag, till hvil-
ket jag anhåller om bifall.
Herr Andersson i Högkil: En gammal god regel säger, att all
lag skall vara sådan, att den tjeuar till menige mans bästa. Men
motionärens reaktionära förslag, uppliöjdt till lag, skulle icke tjena
till menige mans bästa, utan till menige mans skada, ty det afser
att på ett betänkligt sätt ingripa icke allenast i den enskildes hus¬
hållning, utan i den enskildes eganderätt; det afser att upplifva för¬
åldrade lagbestämmelser, som man för länge sedan måst öfvergifva så¬
som opraktiska och overkstäilbara; det afser, att vi skulle kasta bort
en del af vår frihet och ställa ett stort antal svenska medborgare un¬
der godtyckliga myndigheters förmynderskap och husbondevälde.
“Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag; för de
skäl, lagen häfver med sig, gillas hon.“ Lagutskottet har i sitt be¬
tänkande tydligt och klart visat, att motionärens förslag icke har rätt
och skäl för sig. Granskar man förslaget, skall man finna, att det¬
samma i många fall är oklart, dunkelt och obestämdt. Följaktligen
skulle en sådan lag kunna komma att tolkas himmelsvidt olika af de
tusentals kommunala myndigheter, som egde att tillämpa den. Vidare
skulle den skänka oss en hel här af nya tjensteman, hvilkas aflöning
de förut tillräckligt betungade kommunerna skulle få den föga efter¬
längtade tillfredsställelsen att betala.
Staten bör icke utan yttersta nödtvång ingripa i den enskildes
hushållning, och lagutskottets utlåtande, grundadt på uttalanden af
Sveriges mest framstående fackmän på skogshushållningens område,
ådagalägger att något sådant tvång här icke förefinnes. Skogens bästa
skydd är dess insedda värde samt ökad upplysning och ökad välmåga
hos folket. Fåfängt skall man genom blotta lagstiftningsåtgärder söka
åstadkomma bättre skogshushållning, bättre skogsvård. Vill man ge¬
nom offentliga åtgärder uppmuntra och befrämja sådan, så bör man
?i:o 23.
8
Lördagen (lön 17 Mars, e. m.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om värden
af enskildes
skogar.
(Forts.)
lemna omsorgen derom åt landstingen och hushållningssällskapen, hvilk®.
bäst äro i tillfälle att kunna bedöma hvad som för hvarje särskild
ort kan vara ändamålsenligast och nyttigast.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten.
I detta yttrande instämde herrar Pettersson i Tjärsta, Andersson
i Hasselbo], Olson i Stensdalen, Bengtsson i Boberg, Olsson i Kyrke-
bol och Bromée.
Herr Sundberg från Yexiö: Med anledning af de tvenne sista
talarnes yttranden vill jag fästa uppmärksamheten på motionens syfte.
Här är icke fråga om annat än att sörja för skogsåterväxt efter skedd
skogsafverkning, ty herr Fredholm har endast föreslagit, att Riksdagen
för sin del ville antaga ordförandens i 1883 års lagutskott, herr Berg¬
ströms, i reservatiou afgifna förslag till “Lag angående skyldighet för
enskilde skogsegare i riket, med undantag af Gotlands samt Norr- och
Vesterbottens län, att efter utverkning sörja för skogsåterväxt41, dock
med öfverflyttande på kommun af de åligganden, som annars enligt
nämnda förslag skulle tillhöra landsting. För min del kan jag icke
finna annat än att denna motion är i högsta måtto behjertansvärd;.
och jag beklagar högeligen, att lagutskottet icke för sin del behjerta! ett
så ädelt syfte som det, hvilket föresväfva! motionären. I likhet med
talaren från kalmarbänken vill jag derföre varmt förorda bifall till
motionärens förslag; och jag grundar detta mitt förord på icke blott
egna iakttagelser, utan hufvudsakligen det beslut, som Kronobergs läns
landsting fattade år 1875 rörande särskild skoglagstiftning för Krono¬
bergs län. Landstinget ingick ock sagda år till Kongl. Maj:t med för¬
slag till skogslag för länet; men af skäl, som i lagutskottets betän¬
kande finnas angifna, har detta förslag icke lyckats att hos Kongl.
Maj:t vinna godkännande. Med föranledande så väl häraf som ock
af den omständigheten, att behofvet af en lag mot skogssköfling gör
sig allt mera märkbart inom skilda delar af vårt land, yrkar jag bi¬
fall till motionärens förslag.
Med herr Sundberg förenade sig herrar De Laval, Widström,
Jönsson i Mårarp, Petersson i Boestad, Månsson och Wieslander.
Herr Liss Öl. Larsson yttrade: För min del är jag af deras
åsigt, som yrkat afslag å motionärens framställning. Jag erkänner
det välmenta i motionens syfte, men jag tror icke att man bör gå
den föreslagna vägen för att vinna målet, ty derigenom skulle man
ställa hvarje skogsegare så att säga under polisuppsigt. Eu väg, som
hellre bör beträdas och som jag anser vara den rätta, är den som
beröres i eu punkt på sjunde hufvudtiteln, der statsutskottet tillstyrkt
Riksdagen att bevilja ett anslag af 25,000 kronor till understöd åt
de landsting och hushållningssällskap, som vilja anslå medel för be¬
främjande af skogsodling. Jag tror målet lämpligare vinnes på denna,
väg än genom att ställa skogsegarne under en polisuppsigt, som dess¬
utom är förenad med oerhörda svårigheter och stora kostnader, om
Lördagen den 17 Mars, e. m. 9 N:o 23.
den skulle hafva någon verkan. Att å andra sidan stifta en lag, som Angående
ingen skulle kunna tillämpa, kan jag icke se skulle gagna saken. Jag föreslagna
tror icke ens de, som nu talat varmt för en sådan lag, skulle vara mgfse^.\ fråga
tillfredsställa, om efter ett eller annat års förlopp de tillsatta upp- om vården
syningsmännen skulle säga till dem: ni har misshushållat med skogen, af enskildes
och så komma de med hela denna apparat af sakkunnige och gode
män, hvilka möjligen kunna hafva den åsigt, att skogsegaren förfarit ' '
origtigt, medan deremot han sjelf är öfvertygad om att han främjat
skogsvården; men icke för ty får han betala alla omkostnaderna för
syneförrättningen, ifall synemännen anse sig böra lägga honom något
till last. Nu skulle visserligen landstinget med två tredjedelar af de
afgifna rösterna fatta beslut om en sådan lags antagande, men man
kan icke säga, att alla landstingsledamöterna äro så sakkunniga, att
de kunna bedöma skogsväsendets ställning inom hela det område,
för hvilket de skulle bestämma lagen. Jag ber till bevis härpå få
nämna ätt i min hemort var det under åren 1872—1874 dyra arbets¬
löner och allting steg i pris; bland annat steg vedpriset till 5 å 6
kronor för famnen. Då sade somliga personer, som för öfrigt äro
mycket aktningsvärda och på andra områden erfarna och kunnige,
att detta vore ett bevis på att skogsskölling egt rum och skogsbrist
förefans och ville begagna det såsom motiv för att man icke skulle
få sälja mera skog. Nu deremot kan veden säljas för tre å fyra
kronor, hvilket synes besynnerligt, då man förut påstått att det var
skogsbrist. Man reflekterade nemligen icke förut öfver att det var
de höga arbetsprisen, som höjt priset på veden. Det vore väl icke
rigtigt klokt att låta sådana personer afgöra huruvida en dylik lag
skulle tillämpas eller icke. Vill Riksdagen åter bevilja ett anslag åt
de landsting, som vilja bidraga till skogshushållning, så tror jag det
vore den rätta vägen; men skogshushållningen bör icke främjas genom
några tvångsåtgärder, såsom motionären föreslagit.
Jag yrkar på grund häraf bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Tysk. Hansson i Solberga,
Persson i Heljebol, Jansson i Saxhyttan, Ericson i Borekulla, Ersson
i Vestlandaholm, Carlsson i Nysäter och Jonson i Fröstorp.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Det skulle således vara af
omtanke för Sveriges framtid som vi skulle antaga en sådan lag som
den nu föreslagna. Jag kan för min del icke förstå huru det skulle
kunna vara förenligt med omtanke om Sveriges framtid att sätta
landets jordegande befolkning under en tvångslag, sådan sorn denna,
eller under myndigheternas uppsyn och tvång. Jag hade trott, att
Sveriges framtid vore säkrast tryggad, om man lemnade svenska
folket så mycket som möjligt fritt från tvångslagar åtminstone af
dylik art som den ifrågasatta. Jag tror det dessutom icke vara rätt
att lägga i landstingets hand att bestämma, huru skogshushållning i
ett helt län under vissa förhållanden skall ske. För min del vill jag
icke hafva landstingen indragna i sådana ekonomiska strider, der den
N:o 23.
10
Lördagen den IT Mars, e. in.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
ena delen af länet skulle stå emot den andra, t. ex. der ena delen
af länet är skogs- och den andra slättbygd.
Det är icke särdeles många år, sedan vi i Skåne hade en lag¬
stiftning, visserligen icke alldeles liknande denna, men som i alla fall
i vissa delar af provinsen lade tvång på nyttjanderätten öfver skogen,
och jag minnes mycket väl, huru mycket arbete och sträfvande det
kostade, innan vi blefvo fria från denna lag, som var förhatlig för
hvarje jord- och skogsegare, ja, för hvarje annan rättänkande person
inom orten. Jag ber derför kammaren förskona åtminstone Skåne
från en sådan lag. Det är visserligen mycket lätt att stifta en så
konservativ lag som denna, men, mina herrar, det är icke lika lätt
att blifva qvitt densamma, Om denna lag nu blefve genomförd, så
skulle det säkert icke dröja länge, förr än den skulle framkalla mycket
stark opposition inom de flesta orter af vårt land, men det blefve,
som sagdt, icke ändå lätt att få den häfd. Om det nu vore så, att
ett eller annat län önskade få införd en lagstiftning, som redan på
några ställen kommit till stånd, så kan jag icke föreställa mig annat
än att dessa län, om de vore eniga, skulle kunna nå sitt mål; men
de län, som icke vilja hafva en sådan lagstiftning, böra åtminstone
blifva förskonade derifrån. Herr Nils Pettersson kan ju försöka med
Kalmar län. Det skall blifva intressant få se, huru många han får med
sig der.
Man har sagt, att den föreslagna lagen blott afser att befrämja
skogens återväxt, men om man läser igenom förslaget, skall man finna,
att det afser icke blott att befrämja detta ändamål, utan också
mycket, som kan rubriceras på helt annat sätt. Nu är det visserligen
sant att, hur denna kammare än må besluta, frågan i alla händelser för
denna gång är fallen, eftersom Första Kammaren godkänt utskottets
förslag, men jag tror dock, att Andra Kammaren icke bör genom att
bifalla motionärens förslag uttala någon opinionsyttring till fördel för
ett så reaktionärt förslag som motionärens. Och det är derföre som
jag för min del anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herrar Truedsson och Nilsson i Skärhus instämde med herr vice
talmannen.
Herr Petersson i Runtorp: Jag skall be att med några ord
få bemöta ett och annat af hvad som blifvit yttradt, sedan jag förra
gången hade ordet,
En ärad talare på norrlandsbänken påstod, att vi, som ifra för
att få någon lag i det syfte motionären föreslagit, endast taga intryck
från den ort vi tillhöra och icke hafva någon kännedom om landet i
sin helhet. Jag medgifver att detta påstående, hvad mig beträffar,
till en viss grad är rigtigt. Jag känner till exempel icke det egentliga
Norrland så väl, att jag med bestämdhet kan säga, att man deruppe
är i behof af en sådan lag. Deremot känner jag temligen väl till
Gefleborgs och Kopparbergs län och vet att der visserligen finnes en
del trakter, der skogen ännu ser ganska bra ut, men också andra,
der man så vanskött skogen, att den dag icke skall vara aflägsen,
11
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
då man kommer att behöfva den nu föreslagna lagen äfven der. Jag ^rgående
har äfven varit i Dalsland och kan svara den ärade talaren derifrån, föreslagna,
att der icke ser för skönt ut. Skogen är der på sina ställen så bifråga
spolierad, att en ny skogslagstiftning långt före detta behöfts. Den om vården
ärade talaren på elfsborgsbänken nämnde också, att man vid all af enskildes
lagstiftning borde först och främst se till menige mans bästa. Ja,
det är nog sant, men det är icke nog att vi tänka på dem, som nu ^
lefva, utan vi måste också tänka på våra efterkommande. Icke kan
det kallas att se till menige mans bästa att låta de enskilde få sköta
sina skogar hur de vilja och sälja dem blott för att de och deras
barn skola få pengar att rusta med, så länge de lefva. Nej, vi måste
besinna att vi äro en nation och att våra efterkommande också skola
existera. Att döma af ett och annat, som här blifvit yttradt, vill det
förefalla mig som om åtskilliga talare icke hade rigtigt klart för sig,
hvarom frågan egentligen handlar. Jag skall derföre taga mig fri¬
heten läsa upp l:sta paragrafen och något af den 2:dra uti nu före¬
liggande lagförslag, lista paragrafen lyder: “Enskild jordegare vare
pligtig att till skogsbörd bibehålla den egentliga skogsmarken, der
den ej odlas till åker eller äng, afstänges till nödig beteshage eller
rödjes till byggnadstomt eller för annat likartadt ändamål11. År nu
detta för mycket begärdt? I 2:dra paragrafen heter det: “Sker ut¬
verkning af skog å mark, som enligt föregående paragraf skall bibe¬
hållas till skogsbörd; och lemnas ej fröträd, ungskog eller växande
plantor qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan vinnas
erforderlig återväxt; vare jordens egare skyldig att derom draga för¬
sorg" etc. Detta är väl icke heller mera än rätt och billigt. I Norr¬
land behöfver man ju icke vara rädd för denna lag, ty der skulle
den ju aldrig behöfva tillämpas. Men att den kan vara till nytta
för hvilken trakt som helst af landet lär väl icke kunna förnekas.
Jag vet icke hvarför man är så rädd för denna sak. Man talar till
exempel om att man icke bör gå in på eganderätten. Ja, i huru
många andra fall har man icke gjort det, der saken icke varit af
den vigt som här? Jag får till exempel icke fiska med så tätt garn
jag vill, men hugga ned all min skog till pitprops, det får jag. Får
jag tillgodogöra mig mina produkter efter godtfinnande? Nej, jag skall
sälja en del deraf till bränvinsbrännarne, på det att så och så många
kannor bränvin blifva tillverkade. Det finnes, som sagdt, en hel
mängd fall, då lagstiftningen gör intrång på eganderätten, ehuru saken
icke är af den vigt för landet som nu. Men här målar man genast
hin håle på väggen. Jag kan icke förstå detta, man talar om att
denna lag skulle ställa den enskilde under polisuppsigt. Är det kom¬
munalnämnden som man är så rädd för?
Jag skall icke uppehålla tiden längre utan yrkar rent bifall.
Det är möjligt att denna sak icke går nu, men säkert är i alla fall,
att något måste göras.
Herr Björkman: Jag har begärt ordet endast för att till¬
kännagifva, att jag kommer att lemna min röst för utskottets förslag,
och för att säga att jag icke kan dela den åsigt, som af min ärade
N:o 23.
12
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående läskamrat till höger om mig uttalats i denna fråga. Det är mycket
föreslagna rigtigt, såsom lian nämnde, att Kronobergs landsting beslutat en
mefse^ifråga skrifvelse i syfte att få eu sådan lag, hvarom nu är fråga, men jag
om v&rden vet också, att flere hundra mindre jordegare, som ega skog inom
af enskildes Kronobergs län, skulle med verklig fasa sett denna lags införande,
stolar. jag tror till och med att min ärade vän, herr Nils Petersson i Run-
or s'^ torp, som jag verkligen tror nitälskar mycket för sina medmenniskor,
skulle blifva mycket modfäld, om denna lag komme till stånd. Jag skall
taga mig friheten läsa upp ett stycke ur 2:dra paragrafen och börja
der herr Nils Petersson slutade. “Gör han det ej“, heter det, “ege
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet att ej allenast, med utsättande
af de åtgärder, som för ändamålet anses erforderliga, vid vite ålägga
jordegaren att dessa åtgärder inom viss tid och, der flera års tid der¬
till fordras, med viss del årligen fullborda, utan ock, om så nödigt
pröfvas, ställa den återstående skogen, eller viss del deraf, vid vite
under förbud antingen så, att den ej må anlitas för annat än hus¬
behof, eller ock på det sätt, att träd under vissa dimensioner ej må
från egendomen säljas eller bortföras". Så slutar detta moment i
2:dra paragrafen. Huru tro herrarne det skulle taga sig ut, om vi
finge en lag, som ålade den fattige hemmansegaren sådana märk¬
värdiga straffbestämmelser, i synnerhet då vi veta att Konungens
befallningshafvande mången gång få ingripa ganska bårdt för att ut¬
taga de nödiga skatterna. Jag tror icke att den skulle helsas väl¬
kommen från de skogsbebygda trakterna i allmänhet i vårt land.
Jag har blott velat till protokollet uttala denna min åsigt om
den föreslagna lagen och ber för öfrigt att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Stjernspetz: Det förundrar mig visserligen icke, att det
kan finnas rätt många personer, som tycka, att man på sina ställen
i vårt land går väl hård t åt skogen och icke visar den omtanke om
dess återväxt, som önskiigt vore. .Förhållandet är nemligen, att i
skogstrakter, der det förut saknats lätta kommunikationer och der
skogen följaktligen icke haft något egentligt värde, det sedermera der¬
städes blifvit anlagda jernvägar eller andra kommunikationsmedel,
hvarigenom skogen i hast fått ett betydligt ökadt värde, så har vanligen
eu stark skogsspekulation uppstått och trakten mistat sin skog, hvilket
slagit de närboende med en viss häpnad. Så var förhållandet i norra
delen af Östergötland, då Göta kanal byggdes. Jag har under van¬
dringar i dessa trakter hört beskrifvas, huru skogsegarne vid den tiden
helt och hållet ruinerade sina skogar. Men komma vi dit nu, nära
en mansålder derefter, så skola vi finna dessa skogar alldeles utmärkt
väl skötta. På samma sätt skall det säkerligen gå i södra Småland
och norra Skåne, der ett visst raseri att sköfla skogarne uppstått strax
efter jernvägarnes tillkomst, men de, som varit vittne härtill, kunna
vara öfvertygade, att inom få år så skola der finnas plantor igen och
jernvägarne skola just komma att bidraga till en bättre och omsorgs-
fullare vård af skogen för framtiden genom deras ökade värde. I
Östergötland och andra trakter känner jag till några störa, egendomar,
Lördagen den 17 Mars, e. in.
N:o 23.
13
hvilkas innehafvare under långliga tider ytterligt sparat på sina skogar Angående
men så hafva egendomarne slutligen blifvit sålda och de nye egarne föreslagna
hafva på några år huggit ner en stor del af dessa skogar. Den som fråga
då hela sin lefnad varit van att se dessa stora träd, skall naturligtvis om vården
tycka att det är hemskt, att de så der i en hast försvinna, men om af enskildes
han närmare länker på saken, skall han finna att skogen x-edan var
öfvermogen och att det således var af största vigt, att de gamla träden ' or s'*
höggos ned. Jag har på många ställen sett sådana der gamla skogar,
der ungefär hvart fjerde träd varit ruttet och der skogen således varit
nästan alldeles förstörd, och ändå har man tyckt det vara så för¬
skräckligt att den blifvit fäld till marken.
Skulle man stifta eu lag mot skogsegare, som illa sköta sin skog,
så borde man väl också stifta en lag mot jordbrukare, som illa sköta
sin jord. Skulle icke staten äfven i detta sistnämnda afseende kunna
hafva något att säga och för detta ändamål anse sig berättigad att
införa syner m. m.? Det finnes måDga jordbrukare, som aldrig drifva
upp sitt jordbruk till den kultur, som det borde hafva, och detta åstad¬
kommer en mycket stor förlust icke blott för dem sjelfva utan för
hela staten eller nationen. Då man nu vill stifta lagar i afseende å
skötseln af skogen, vet jag ingenting mera lämpligt och följdrigtigt än
att snarast möjligt äfven stifta lagar i afseende å skötseln af jordbruket.
Jag är visserligen stor vän till så väl våra skogs- som jordbruks-
ingeniörer och rådfrågar dem gerna såsom varande sakkunniga, men
jag vill likväl endast hafva att göra med dem som rådgifvare och
alldeles icke som husbönder.
För öfrigt vill jag nämna, att det finnes ganska olika åsigter i
fråga om skogsodling. För icke så få år sedan fick man veta att det
borde vara trakthuggning och att hvartenda träd skulle fällas, och icke
nog med det, man skulle hugga ned hvarenda planta, så att icke ens
en enbuske finge stå qvar. Men på senare tider har man kommit
under fund med, att detta är skadligt för återväxten, emedan de unga
plantorna böra skyddas för sol och blåst. Somliga föreskrifva dessutom
att man skulle bränna upp riset, andra att det skall ligga qvar. Jag
tror derföre att man i afseende på skogsodling icke kommit till några
fullt bestämda regler, hvarföre jag tror att det skulle kunna blifva
ganska dyrbart för jordegarne att underkasta sig kanske motsägande
bestämmelser i afseende på åtgärderna för skogsodling. Det kan väl
dessutom icke gerna bestridas, att, om alla enskilda skogar skulle
komma under kontroll, detta skulle blifva en mycket dyrbar affär.
Äfven om man anser att ändamålet är godt, får man väl lof se till
hvart det kan bära hän med kostnad och besvär.
Det finnes dock, mine herrar, en omständighet, hvarpå jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet, och denna rörer förhållandet med
våra skogar upp emot sjelfva fjällbygden. Jag vill kalla dessa skogar
för fjällskärmar eller snöskärmar. Långt upp emot fjellen hafva sko-
garne i allmänhet för blifvit orörda, men jag tror att afverkningen nu
börjar närma sig äfven dem, och jag fruktar, att om dessa skogsskärmar
oförsigtigt nedhuggas, sådant skulle blifva till större men för den kring¬
liggande trakten, likasom jag är oviss om någon återväxt der skulle
N:o 23.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
14 Lördagen den 17 Mars, e. m.
kunna ega rum. På sådana ställen skulle jag gerna se att något
gjordes, men jag hoppas och tror att Konungens befallningshafvande
och landstingen jemte domänstyrelsen skulle kunna hafva något att i
detta afseende påminna, ifall det behöfves. Herr talman! Jag anhåller
om bifall till utskottets förslag.
Herr Jansson i Krakerud: Det har så mycket talats i denna
fråga, att det ej kan vara mycket att tillägga. Jag skall dock be
att få säga några ord med anledning af herr Nils Peterssons i Run-
torp yttrande.
För så vidt jag fattade honom rätt, tycktes han anse, att det
icke varit lämpligt att en sådan lagstiftning som den ifrågasatta införts
förut, emedan det varit så dåliga tider, men att det nu kunde gå för
sig, emedan vi kommit i så goda ekonomiska omständigheter. Jag
vet icke af hvad orsak han ansåg ställningen nu vara så gynsam, men
troligtvis var det i anledning af det beslut Riksdagen fattat i afseende
å spannmålstullar/ För min del är jag af motsatt åsigt. Då Riksdagen
höjt priset på lifsförnödenheterna för den del af folket, som hufvud¬
sakligen skall lefva på skogens afkastning, synes det mig som om man
icke borde till på köpet ålägga denna samhällsklass att aflöna till-
syningsmän, som skulle vårda dess egna skogar. Jag förstår icke huru
dessa skogsegare skola kunna existera, om de på ena sidan få dessa
tillsyningsman, som säga att de icke få hugga mera af skogen och på
andra sidan länsmannen, som säger: nu skolen I ut med edra utskylder.
Jag vet icke hvad de då skola taga sig till, ty de kunna väl icke
åstadkomma medel på annat sätt än att taga de tillgångar, som finnas.
Det synes mig derföre, som om påståendet att denna lag skulle vara
ganska oskyldig, ej har fog för sig. Den skulle tvärtom åstadkomma
en pålaga som skulle blifva odräglig. För öfrigt vet man icke huru
många tillsyningsman skulle komma att tillsättas eller huru stor aflö¬
ning de skulle få, men att sådane skulle tillsättas och att de skulle
hafva aflöning det vet man. Om det skulle kunna tillsättas en till¬
syningsman på hvarje egendom, skulle jag på visst sätt kunna vara
med derom, emedan jag tror att det kunde behöfvas. Men då jäg
icke kan förstå, att detta kan blifva någon möjlighet och då jag icke
vill vara med om att tillsätta några nya tjenstemän eller öka de redan
befintligas antal, tror jag att man gör bäst i att förena sig med dem,
som yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Då åtskilliga talare yrkat bifall till
motionärens förslag, har jag begärt ordet för att påpeka, att dessa
talare knappast tyckas hafva klart för sig hvad motionärens förslag
nnehåller.
Motionären föreslår “att Riksdagen för sin del ville antaga ord¬
förandens i 1883 års lagutskott, herr Bergströms, i reservation afgifna
förslag till “Lag angående skyldighet för enskilde skogsegare i riket,
med undantag af Gotlands samt Norr- och Yesterbottens län, att efter
utverkning sörja för skogsåterväxt“, med den förändring i lydelsen, att
de åligganden, som der föreslås, skola tillkomma landstinget, måtte
15
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
öfverföras på kommunen, hvadan landstingen skulle befrias från alla
åtgärder i detta ärende. “
Det är således klart, att det icke går för sig att bifalla motionen,
sådan den föreligger, utan att en omredigering i så fall måste företagas.
Ty nästan i hvarje paragraf af den ifrågasatta lagen talas om lands¬
tingen, ehuru det, enligt motionärens förslag, borde stå kommunerna.
De som önska bifall till motionärens förslag borde då föreslå en åter-
remiss för att få en sådan omredigering verkstäld, att lagen blefve
möjlig att antaga.
För öfrigt tror jag att förslaget, om det bifölles, skulle blifva af
ingen verkan. Ty få skulle de kommuner blifva, som ginge in på att
antaga en lag, som nästan helt och hållet skulle förbjuda dem att af¬
verka sin skog, då behofvet sådant kräfde. Om motionären hade före¬
slagit, att lagen skulle antagas alldeles sådan som den är tryckt i ut¬
skottets betänkande, skulle jag tro att saken, åtminstone i det län jag
tillhör, kunde vinnas. Ty detta län delas i en skogsbygd och en slätt¬
bygd, och som slättbygden är nästan öfvervägande representerad i
landstinget, så tror jag att man skulle kunna genomdrifva en sådan
här lag för skogsbygden. Men i händelse motionärens förslag skulle
vinna framgång, skulle knappast en enda kommun inom skogsbygden,
åtminstone inom det län jag tillhör, förmodar jag, antaga denna lag.
Ty det vore ju nästan orimligt om en skogsegare ej skulle få behandla
sin skog som han för godt finner. Jag tror ej heller att han skall
missbruka sin goda rätt i detta fall, och jag anser derföre att utskottet
gjort rigtigt, då det afstyrkt motionen.
Herr Nils Peterson i Runtorp sade, att det skulle vara farligt att
låta de enskilde skogsegarne sköta sin skog såsom de önska, ty då
skulle de afverka så mycket, att det icke fans någonting qvar att be¬
tala statens skulder med. Det var ett besynnerligt resonement från
hans synpunkt, ty han vill ju utjemna ojemna skattebörder. Men på
det sätt, som han yttrade, skulle de drygaste skatterna drabba skogs¬
egarne till fördel för dem, som ingen skog ega.
Jag yrkar bifall till lagutskottets afstyrkande hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll kamma¬
ren utskottets hemställan.
Punkten 2.
Herr J. Johnsson i Thorsberg hade inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 15) derom, att Riksdagen för sin del måtte antaga
följande ändring i kongl. förordningen angående tiden för nyttjande-
rättsaftals bestånd den 16 juni 1875:
“Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit
på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år. Dock att, der av¬
talet afser afverkningsrätt till skog, detta ej må gälla öfver tio år från
den dag aftalet slutes.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
N;o 23,
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
Aftal om nyttjanderätt till hus och tomt i stad-----ofvan
stadgadt är.“
Med anledning häraf hade utskottet under förevarande punkt hem¬
stält, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i gällande bestämmelser om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, att
aftal om afverkningsrätt till skog icke må gälla för längre tid än högst
tjugu år.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Johnsson i Thorsberg: Jag hembär min tack till lag¬
utskottet, för det, motionen blifvit af utskottet beaktad och det berättiga¬
de i dess syfte erkändt, och då utskottet icke ansett sig böra formulera
en lagförändring utan föredragit en skrifvelse tili Kongl. Maj: t, har jag
ingenting att deremot invända. Men jag kan deremot icke dela ut¬
skottets mening i afseende å innehållet af denna skrifvelse, enär ut¬
skottet föreslagit att aftal om afverkningsrätt till skog må gälla för en
tid af 20 år, då jag anser att eu kortare tid, t. ex. 10 år, skulle
vara för det allmänna gagneligare.
Den fråga, som här föreligger, är, såsom utskottet jemväl erinrat,
icke ny. Den har pröfvats af en utaf Kongl. Maj:t tillsatt komité för
18 år sedan, och af Riksdagen för 14 år sedan. Den s. k. skogs-
komitén, som afgaf sitt utlåtande den 21 december 1870, yttrade i
afseende å denna fråga, att den ansåge “en inskränkning af rättig¬
heten att för viss tid upplåta mark för skogsbruk icke allenast vara
af tillståndet inom Norrland rättfärdigad, utan med tvingande skäl på¬
kallad." 1 öfverensstämmelse med denna åsigt föreslog också komitén
“att upplåtelse af afverkningsrätt till skog på viss tid ej måtte få. ske
för längre tid än högst 10 år. Öfver detta komitébetänkande infordra¬
des dåvarande skogsstyrelsens utlåtande, och har skogsstyrelsen, med
erkännande af alla de af komiterade anförda skäl, endast erinrat att
med hänsyn dertill att en köpare af skog på viss afverkningstid kun¬
de få vidkännas betydliga kostnader för upprensning af vattendrag
o. d., 10 år möjligen kunde anses nog knapp, men ansett att under
alla förhållanden tiden ej måtte utsträckas öfver 20 år.
Det förstnämnda koinitébetänkandet, är vidfogadt Kongl. Maj:ts
proposition angående skogsväsendet till 1874 års Riksdag. Och har
det utskott, som behandlade denna proposition, på de af skogskomitén
anförda skäl, såsom att det ansågs högst oegentligt och orättvist att
en hemmansegare berättigades att på så lång tid som 50 år försälja
den tillväxande skogen, likasom att ett sådant system skulle, icke alle¬
nast undergräfva allt intresse för jordegaren att vårda sig om skogen,
utan jemväl medföra en betänklig rubbning i åtskilliga orters ekono¬
miska förhållanden, slutligen yttrat: “mot de åsigter, hvilka således
blifvit uttalade, har utskottet ej funnit anledning att göra någon erin¬
ran. I följd häraf, och då såsom af statsrådsprotokollet framgår, frå¬
gan om utarbetande af förslag till förordning angående upplåtelse af
afverkningsrätteii lärer komma att hvila i afbidan på den utgång nå-
Lördagen den 17 Mars. e. m.
17
N:o 23.
•diga propositionen rörande lagstiftning i afseende på enskilda skogar
kommer att lios Riksdagen erhålla", så fann utskottet sig icke böra
tillstyrka Riksdagen att då vidtaga ändringar i detta afseende. De
skal, som blifvit anförda för en lagförändring i motionens syfte, äro
således erkända redan iör 14 år sedan, men någon åtgärd att bringa
rättelse i detta förhållande har ännu icke vidtagits.
Utskottet synes hafva grundat sitt framlagda förslag på nämnda
af skogsstyrelsens år 1874 afgifna utlåtande. Men äfven om skogs¬
styrelsens utlåtande, att tiden 10 år skulle vara något knapp, kun¬
de hafva något berättigande 1874, så lärer de numera ej kunna
anses giltiga. Vattendragen äro numera allmänt upprensade, åtminstone
de vattendrag som äro af någon betydelse, och något hinder för att
godtgöra sig skogen under 10 år förefinnes numera icke. Jag ber
dessutom att få fästa kammarens särskilda uppmärksamhet derpå, att
vare sig eu lagstiftning beslutes om afverkningsrättens inskränkning
till 10 eller 20 år, så är ett sådant beslut af ringa betydelse under
de närmaste 15 å 20 åren. Förhållandet är nemligen det, att större
delen af skogarne blifvit försåld på lång afverkningstid, och då en
ändrad lagstiftning i detta afseende icke torde rubba ett ingånget af¬
tal, så är det tydligt, att förändringen icke under närmaste tiden kan
blifva af praktisk betydelse. Jag har icke heller med förslaget afsett
att kunna i någon mån skydda den mogna skogen. Förslaget kommer
i detta afseende för sent. Hade en lagförändring i det af mig angifna
syfte beslutats för 20 å 25 år sedan, skulle det hafva medfört ett
annat resultat och de ekonomiska förhållanden inom länet skulle då
säkerligen varit annorlunda än det nu är; jag bär endast afsett i
någon mån skydda ungskogen samt hindra, att en jordegare till sina
efterkommandes förfång kunna upplåta den tillväxande skogen till
den betydliga omfattning, som numera eger rum.
Jag hemställer derför till kammaren, huruvida icke inskränkning
i den tid, som utskottet i sitt betänkande föreslagit, borde ändras
till 10 år. Man kan visserligen säga att det här endast är fråga om
ett skrifvelseförslag, och att Kongl. Maj:t oberoende af skrifvelsens
innehåll i detta afseende kan framlägga det förslag, som må vara ända¬
målsenligt och tillgodose alla intressen, likasom att Riksdagen, då frå¬
gan återkommer, är oförhindrad att fatta beslut efter sig då före¬
stående omständigheterna. Men då Riksdagen afiåter skrifvelse till
Kongl. Maj:t i en så vigtig fråga som den föreliggande, torde det vara
nödigt att äfven uttala den mening och angifva den rigtning, i hvilken
Riksdagen anser att förslaget bör gå. Herr talman, jag ber derför
att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring att orden
"högst tjugu år“ utgå och att i stället insättas orden “högst 10 år.“
Herr Fa r up: Ehuru jag kan instämma i ganska mycket af hvad den
föregående talaren yttrade, nödgas jag likväl, fastän med synnerlig mot¬
vilja, yrka afslag icke blott å utskottets, utan äfven på motionärens för¬
slag och jag skall tillåta mig att i korthet anföra mina skäl. Om dessa
20 år för 30 år tillbaka blifvit satta i stället för de 50 år, som hit¬
tills tillämpats i afseende å upplåtande af afverkningsrätten å annans
Andra Kammarens Vrot. 1SSS. N:o ,23. " 2
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
N:o 23.
18
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 17 Mars, c. m.
skogsmark, skulle det utan tvifvel verkat till stor välsignelse för landet.
Den gången voro förhållandena, under hvilka skogsafverkning på annans
mark i allmänhet kunde verkställas, helt annorlunda. Afverkningen
pågick ej i den skala och kunde ej forceras till den grad som nu.
Men under de 30 år jag nämde har afverkningsrätten på 50 år visat
sig högst olycksbringande. Det är icke nog med att större delen af
de norrländske jordegarne afhändt sig afverkningsrätten till sina skogar
för dessa 50 år eller på kortare tid, hvarefter de råkade i ett eko¬
nomiskt betryck genom verkningarne af de olyckliga afverkningskon-
trakten, fast desse visserligen skapade en riklig penningtillgång föl¬
en kort tid, men de ändrade förhållandena i dessa orter, efter att
jordegarne icke längre rådde om sina egor, gjorde ställningen olidlig
och nödstäld, ja, i somliga trakter — t. ex. i det kommitentskap jag
har äran representera — så nödstäld, att det ena hemmanet efter det
andra har öfvergått med full eganderätt till afverkningsinnehafvaren,
och det finnes socknar, der endast en liten del återstår som sjelfegande.
Hade de icke funnits, dessa afverkningskontrakt på 50 år, skulle sådant
säkerligen ej inträffat. Nu kan afverkningen drifvas vida mera par
force och återstående skogar afverkas med lätthet, så att det icke
alls är antagligt, att om tiden inskränktes till 20 år, det skulle verka
till den ringaste förbättring mot hvad de 50 åren hafva verkat förut.
Det kan icke vara skäl att antaga detta, ty 20 år är en tid, som är
så långt fram i tiden, att man derunder kan hinna att nästan öfver¬
allt göra table rase.
Motionärens förslag är så mycket mindre ändamålsenligt som han
icke vill göra någon inskränkning i dimensionerna. Detta är den
väsentligaste orsaken, hvarför jag hemställer om afslag å hans motion.
Det har sin rigtighet, då han framhöll att utskottet för sin ökning af
den af honom föreslagna maximitiden från 10 till 20 år åberopat sig
å skogskomiténs utlåtande, att detta utlåtande nu måste anses föråldradt.
Skogskomitén fans 1870, men förhållanden 1870 voro helt annorlunda
än nu. Utskottet har vidare stödt sig vid skogsstyrelsens utlåtande
med anledning af det resultat, hvartill samma skogskomité kommit,
deruti skogsstyrelsen finner 10 år vara för litet och 20 år lämpligare.
Men äfven detta utlåtande är föråldradt, ty det kom för mer än 14
år sedan och ville man nu fråga skogsstyrelsen, skulle man utan tvifvel
få höra en helt annan åsigt. Jag har tillåtit mig hemta några upp¬
lysningar om de vilkor, på hvilka domänstyrelsen nu brukar upplåta
skog, och dessa upplysningar stämma ingalunda öfverens med hvad
utskottet här åberopat sig på, då, såsom jag nyss hörde, tiden, för
hvilken en sådan rätt öfverlåtes, ej brukar öfverstiga 12 år, och sanno¬
likt kommer tiden att ytterligare inskränkas. Dertill kommer såsom
ett väsentligt tillägg bestämmelsen att hvarje träd skall utstämplas.
Det är oviljan mot dessa gamle skogskontrakt på 50 år, som utan
tvifvel gjort att denna motion framkommit. Enligt hvad man af tid¬
ningarna ofta varit i tillfälle att se, har i de norra trakterna hållits
en hel mängd möten för att öfverlägga om hvad som borde vidtagas
för skyddande af vår skog. Nästan alla dessa möten hafva kommit till
det resultat att dessa afverkningskontrakt varit orsaken till att sko-
19
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
garne i Norrland i stället för att bringa välsignelse verkat sådana
olyckor, i det hela skogssocknar gått öfver till afverkningsbolag, som
köpt både skog och jord. De hafva skapat nära nog ett Irland i de
trakter, der jag bor, ty det är klart att icke köpa bolagen hemmanen
för att drifva jordbruk, utan för att afverka skogen, och egarne bo¬
sätta sig aldrig der, utan komma nog fortfarande att bo på olika
ställen i landet — och nästan alltid i de större städerna. Alldeles
som i Irland. De 20 år, som lagutskottet nu föreslagit, skulle alltså,
såsom jag sagt, icke komma att verka den ringaste förbättring. Så
snart jordegaren frånskrifvit sig rätten att vara herre öfver sin skog
— och klart är, att då nöd och penningbrist ligga öfver honom, han
är ganska lätt att locka till dessa olyckliga kontrakt — så är han
inne på den väg, der det är omöjligt att skydda skogen. Då kommer
den osunda spekulation till stånd för att köpa skogen och sedan den
är. borta, är ock all trefnad borta för egaren och han kan icke rätt
sköta sitt hemman. Jag har tvenne gånger motionerat här i kammaren i
den rigtning att få en inskränkning af dimensionerna och tiden och
äfven skogskomitén och skogsstyrelsen ha hemstält om en inskränkning,
men alldenstund motionären ej vill gå in på någon inskränkning af
dimensionerna vid upprättandet af nu ifrågavarande skogsafverknings-
kontrakter genom lagbestämmelser, nödgas jag rösta icke blott mot
utskottet, utan äfven mot motionen. Det är klart, att äfven om.
motionen skulle gå igenom, så komme en bestämmelse att fästspikas,
sannolikt för en längre tid, som skulle lägga stora hinder i vägen för
de nödiga reformer, som måste komma, om vi skola tänka på att på
denna väg skydda skogarne i jordegarnes händer. På dessa skäl yrkar
jag afslag å såväl utskottets som motionärens förslag.
Herr Nyström: Då jag haft tillfälle att något litet inom utskottet
följa med ärendets behandling och äfven har någon erfarenhet om
sådana här skogskontrakt, skall jag be att få i största korthet -fram¬
hålla två synpunkter, som jag tror i denna fråga vara vigtiga. Den
ena ar den, att lagstiftningen bör ställas så, att det icke går för sig
att taga två skördar på den till utverkning upplåtna skogsmarken. Den
andra är den, att jorden, sedan första afverkningen skett, bör återgå
till sin egare. Jag tror att det är af största vigt vid eu lagstiftning
att framhålla dessa regler, i synnerhet den första. Det är alldeles
uppenbart ätt, om redan under de två första åren utverkning af stånd¬
skog sker och om kontrakten äro alltför långa, såsom utan tvifvel de
på 50 år äro, så har mot kontraktstidens slut uppvuxit en ny skogs-
generation — visserligen af olika värde, beroende på olika breddgrader
— men hvilken dock naturligtvis frestar till ny utverkning. Denna nya
utverkning är så mycket mindre att tillråda, som vinsten för den,
som afverka!', är ringa, men förlusten för den, som skall tillträda den
kalhuggna marken, är ofantligt stor. Jag minnes särskildt ett sådant
fall, der det förflutit så pass lång tid, sedan den gamla skogen af-
verkades, att det hunnit uppväxa en mycket vacker så kallad störskog,
som då naturligtvis var innehafvarens och icke egarens egendom. Det
är då alldeles uppenbart att, om denne innehafvare nu hade afverkat
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
flen 23.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)
20 Lördagen den 17 Mars, e. in.
den uppblomstrande tall- och granskogen till en höjd af kanske 4 a
5 fot, skulle han hafva vunnit rent obetydligt i penningar, men lemnat
efter sig en fullkomligt kalhuggen mark, som för frambringandet af
en ny skogsskörd vore högst illa medfaren, ly det är notoriskt och
förklarligt af rent botaniska skäl, att på en mark, som blifvit två
gånger sköfiad, det är ytterst svårt att få skogsväxten åter tillstånd,
till följd deraf att marken är öfvervuxen med ris och snart blir en
ödemark. Jag upprepar det ännu en gång att vinsten för innehaf-
varen icke står i förhållande till förlusten för egaren, som annars
skulle haft en med frodiga skogsplantor bevuxen mark att tillträda.
Det är derför en dålig hushållning att ställa så till, att man kan taga
två skördar under samma afverkningstid. Och ju förr skogen kan åter¬
vända till sin egares disposition, desto förr kan det bli återplantering
och desto förr kan marken få vederbörlig skötsel för frambringande
af ny skog. Har man nu dessa tvenne grundsatser klara för sig och
sedan frågar sig hur lång afverkningstiden bör bestämmas, så måste
svaret blifva, att detta ställer sig olika på olika breddgrader, och det
beror på huru långt skogen har hunnit. På eu trakt kan det vara
nog med 10 år, på en annan kan erfordras 20 år och på en tredje
kanske SO år. I detta hänseende skulle jag, om jag finge döma efter
de trakter, som min erfarenhet omfattar, vara mest böjd för motionä¬
rens åsigt, ty redan på 20 år skulle der eu sådan återväxt kunna
ifrågakomma, som frestade till för tidig utverkning. 1 sydligare trakter
vore kanske en kortare tid, måhända 10 år, önskvärd, men jag vågar
dock icke framställa ett sådant yrkande. Om lagen skall göras all¬
mängiltig för hela vårt land, så måste man taga särskild hänsyn till
Norrland med dess kostbara upprensningar och flottleder, hvilka torde
vara för dyrbara att anses kunna hinna amorteras på så kort tid som
10 år Under sådana förhållanden synes mig lämpligt att inskränka
tiden från de alldeles absurda 50 åren till 20 år. Och får jag således,
oaktadt, om jag skulle gå efter min ringa personliga erfarenhet, jag
helst skulle önska en kortare tid, dock af farhåga för att en sådan
åtgärd måhända för större delen af vårt land skulle visa sig ofördel¬
aktig, tillstyrka bifall till hvad utskottet föreslagit.
Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag kan icke dela herr
Farups åsigt derutinnan att bibehålla de nuvarande bestämmelserna
om en afverkningstid på 50 år och att vi skulle kullkasta motionärens
förslag derför, att det ej innehåller några bestämmelser om dimen¬
sionerna. Jag för min del anser motionärens förslag tillfredsställande,
då han utgår från en tid af 10 år. Det är en väsentlig skilnad mellan
10 år och nuvarande bestämmelser, 50 år, och hvad dimensionerna
beträffar, så bruka i de kontrakt jag känner till från min )
de flesta fåll göras förbehåll om dimensionerna och säljaren alltid i
kontrakten låter föreskrifva vissa dimensioner. Tiden är deremot som
sagdt alldeles för lång och 10 år vore på sin plats. För min del
anser jag, att i eu skogsbygd för de hemman, som till största delen
bestå af skogsmark, skogen för de samma utgör hemmanets för¬
nämsta gröda. Och säljer man bort denna gröda för 50 år, säljer
21
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. in.
man bort den på allt för lång tid, då 50 år utgöra flere generationer,
men 10 år ligga deremot inom den tidgräns, säljaren innehar hemmanet,
hvarifrån afverkningsrätten af skogen öfverlåtes, och inom hvilken tid
han utan att gå efterkommande i förväg kan upplåta skogen till af-
verkning, och utan att derför sälja bort grödan för efterträdaren. Jag
förenar mig med motionären om hans förslag att inskränka tiden för
afverkningsrätt af köpt skog från annans mark till 10 år.
Herr Lilienberg: Jag har mycken aktning för herr Farups
kännedom om de norrländska förhållandena, men det förefaller mig
som om hans anförande nära nog vore ett försvar för utskottets för¬
slag, dock att han ansåg att tiden för afverkningen skulle bestämmas
kortare. Man skall väl i alla fall vinna något med den bestämmelse,
som nu är föreslagen till antagande. Det är väl sant, att så väl
norrländska skogskomitén som skogsstyrelsen i sitt utlåtande öfver
komiténs förslag ansågo, att jemte inskränkning i tiden för afverknings¬
rätten äfven minimidimensioner för virket borde fastställas. Men det
gjordes då väsendtliga invändningar mot detta förslag; och dåvarande
chefen för finansdepartementet ansåg att det i stället borde vara inne-
hafvarnes skyldighet att mot slutet af afverkningstiden bereda åter¬
växt af skogen. Men vare sig man anser det ena eller andra nöd¬
vändigt, är Kongl. Maj:t oförhindrad att derom meddela stadgande!!,
då han skall lagstifta i ämnet.
Jag vill vända mig till motionären med eu hemställan till honom,
om det är skäl att åstadkomma en splittring genom den förändring
som af honom nu föreslagits. Första Kammaren har ju antagit ut¬
skottets förslag, hvilket går ut på att afverkningsrätten skulle bestäm¬
mas till högst 20 år. Således har Kongl. Maj:t frihet att bestämma
ett lägre tidsmått, om han så finner för godt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Schöning: Dan värde talaren från Herjeådalen har sagt
att dessa 50 års kontrakt gjort befolkningen i hans hemtrakt till
irländare, och att förhållandena derstädes blifvit likadana som i Irland.
Jag vill icke motsäga honom att så är, men jag tror att Irland fäns
der förut, innan dessa skogskontrakt ingingos. Men hvad som är
säkert, det är att när de stora bolagen, som köpte in skog vid Ljusne
eif, inköpte den för eu spottstyfver, så förtjente de icke så mycket på
dessa skogar, som de gjort på de senare köpen. Ty afverkningen
kostade enormt, och dessutom nedlades kolossala summor på anläggan¬
det af flottleder. När man nemligen tänker sig en flottning på 30
mil, och att man genom långa sjöar byggt ledningar samt företagit sig
en mängd andra dyrbara bygnader, så kan man förstå hvilka summor
ordnandet af dessa flottleder kostat. De 50 års långa kontrakten
hafva väl fört mycket ondt med sig, men det kan heller icke förnekas,
att de jemväl medfört åtskilligt godt. Det är visst sant att många
utaf dessa smärre jordlägenheter, som hade mycken skog, öfvergått
till dem som haft sig skogen öfverlåten på 50 år. Men jag får dock
säga att förhållandena blifvit mycket olika mot för 50 år sedan.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården af
enskildes
sleogar.
(Forts.)
N:o 23.
22
Lördagen den 17 Mars, e. in.
Angående
föreslagna
lagbestäm¬
melser i fråga
om vården af
enskildes
skogar.
(Forts.)
Många skogsegendomar kafva numera af de stora bolagen blifvit upp¬
odlade och detta icke blott vid kusten utan emellan denna och
Herjeådalen; så att ända till 20 mil från Ljusnans utlopp hafva
patriotiska bolag gjort stora farmer, som varit befolkningen der i trak¬
ten till stor nytta.
Att motionären i sin välmenande motion velat inskränkning i den
50-åriga afverkningsrätten är rigtigt, men jag vill fästa uppmärksam¬
heten derpå, att vid allt aftal finnes en köpare och en säljare, och
herrarne skola icke tro, att det med vår allmoge är någon lätt sak
att få skogskontrakt till stånd, som äro uppgjorda på längre tid än
tio år. De fleste äro på fem år, och det finnes sådana till och med
på två år. Naturliga förhållanden kunna då göra, att man icke under
denna korta tid kan få ut den skog, man vill och behöfver. Jag får
då säga, att, hvad dimensionerna beträffar, hvilket en talare på
stockholmsbänken vidrörde, då han talade om, hvad som skulle komma
att inträffa, i fall man gjorde två afverkningar under kontraktstiden,
så plägar man icke flotta storvirke efter Ljusnan. Visserligen flottas
lägre dimensioner, men det är icke af någon betydelse mot den mängd
öfvermoget timmer som ännu flottas. Jag tror, att herr talmannen
också har sig detta förhållande bekant.
Jag vill icke göra något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag. Det synes mig, som om den medelväg, utskottet föreslagit,
vore fullt behjertansvärd och betryggande för alla parter.
Herr Jansson i Krakerud: Jag ber att få nämna, att den motive¬
ring, som framstälts af en talare på stockholmsbänken, syntes mig i
mångt och mycket vara behjertansvärd. Efter honom uppträdde eu
talare på norrlandsbänken och förmenade, att skogsafverkning vore
att betrakta såsom en skörd. Detta anser jag också vara mycket
rigtigt, men då får man väl också tänka efter, huruvida det kan vara
klokt att afverka denna skörd på tio år, då man icke kan få något i
stället förr än efter 50 år. Det kan vara sant, att det kan synas,
som om detta inverkade skadligt på skogsafverkningen, men om man
inskränkte kontraktstiden till tio eller tjugo år, skulle detta komma
att inverka ännu mera skadligt. För den värdefulla skogen är det
väl nödvändigt att söka få så mycket betaldt som möjligt, men om
man deremot i lag säger, att alla, som köpa skog, skola ovilkorligen
afverka denna skog på tio år, synes mig som om det härigenom
skulle blifva betydlig öfverproduktion i landet och när sådant inträffar,
fäller ju också varan i pris. Jag tror icke, att det vore klokt att in¬
skränka afverkningstiden till vare sig tjugu eller tio år. Det kunde
ju då hända, att köpare, som tillhandlat sig många och stora skogs¬
trakter, till följd af sedan år efter år inträffade dåliga konjunkturer,
såge sig tvungna att forcera afverkningen på sin skog. För min del
kan jag icke finna, att ett sådant tillvägagående vore en rätt hushåll¬
ning med statens skogar. Om de, som köpa skogar, finge afverka
eller sälja efter omständigheterna, när de få bäst betaldt för varan,
synes mig detta vara en bättre hushållning. Jag tror derföre, att
herr Farups förslag är det mest lämpliga, ty, om man ville inskränka
28
N:o 23-
Lördagen den IT Mars, e. in.
■dimensionerna något, behöfde man icke frukta för att icke få igen skörden Angående
på femtio år. Dessutom tror jag heller icke, att om eu sådan lag
som utskottet föreslagit blefve antagen, det vore till fördel för de meiserifrttga
hemmansegare, som behöfde sälja sin skog i klump, ty om man vet, om vården af
att man enligt lagen skulle nödgas afverka densamma på tio år för enskildes
att deraf få någon nytta, är det helt naturligt, att man måste betala
så litet som möjligt för skogen.
På grund häraf förenar jag mig med herr Pamp derom, att nå¬
got hör göras i det afseende han påpekat.
Herr Liss Öl. Larsson: Jag har under diskussionen i detta
ämne icke hört något yrkande framställas, som jag för min del skulle
vilja vara med om. jag gillar den rigtning, hvari motionen likasom
utskottets förslag gått, men jag har hört sägas, att man inom utskottet
vant oviss om hvilken tid borde föreslås. Så mycket vet jag, att den
tid, man nu har, är för lång och derföre bör inskränkas högst betyd¬
ligt, men, oaktadt jag tillhör en ort, hvari dylika kontrakt uppgjorts
i hundra- ja, tusental, har jag mycket svårt att bestämma mig för
hvad som är det rätta i fråga om årantalet. Den ena yrkade på tio
år, den andra på tjugu. Somliga anse att femtio år är lämpligast.
Slutligen tycka några att tio år är för mycket. Efter allt detta synes
det mig, att det hade varit lämpligare, om utskottet endast föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen skulle begära, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande bestämmelser om tiden för dylika
nyttjanderättsaftals bestånd, att denna måtte väsentligen inskränkas,
utan att hafva på förhand bundit Kongl. Maj:t vid vissa år. Det är
naturligt, att, innan Kongl. Maj:t kommer in till Riksdagen med något
förslag i ämnet, skall saken hafva varit föremål för en grundlig ut¬
redning, och det skulle då också kunna hända, att en sådan utredning
gifver vid handen att en annan tidsperiod är lämpligare än den ut¬
skottet nu föreslagit. Under sådana omständigheter vet jag, som sagdt,
icke hvarför man redan på förhand skulle binda Kongl. Magt vid ett
visst antal år, synnerligast som det inom denna kammare finnes flere
ledamöter än jag, som icke ega absolut visshet om det ifrågavarande
årantalet, utan behöfva grunda sitt omdöme härutinnan på en utför¬
ligare utredning af frågan än den som nu föreligger.
Nu vet jag knappast, om jag vågar framställa något yrkande, men
jag skall likväl göra det, ty då mitt förslag i någon mån afviker från
det beslut, som fattats i Första Kammaren, så blir det utskottets
skyldighet att sammanjemka båda kamrarnes beslut i frågan,,, och
detta blir nog icke svårt. Det är ju allas vår önskan, att hvarje
lagstiftningsåtgärd skall föregås af en grundlig utredning. Jag yrkar
derföre bifall till utskottets förslag med den ändring, jag nyss tog
mig friheten föreslå.
Herr Pehrson i Törneryd: Till alla delar får jag instämma i
hvad lagutskottets vice ordförande yttrat i denna fråga, och jag skulle
icke hafva begärt ordet, om jag icke ansett mig böra något bemöta
herr Liss Olof Larsons yrkande, att orden “högst 20 år“ i betänkan-
N:0 23.
24
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående det borde utgå och att Riksdagen endast måtte uttala den önskan att
föreslagna ifrågavarande slags aftal “må till tiden väsentligt inskränkas". Af
mdser ifråga ^ans anförande har icke framgått något annat, än att han i likhet
om vården af med många andra är af den meningen, att en inskränkning i den tid
enskildes af 50 år, som nu är medgifven vid upprättande af kontrakt om nytt-
(F°rts) janc‘erntt till skog, är af behofvet påkallad. Utskottet föreslår också
or S'J nu en väsentlig inskränkning med orden “högst tjugu år“, och det
synes mig, som om den ärade talaren borde kunnat vara lika belåten
med detta uttryck som med sitt eget, såvida han icke anser, att ut¬
skottet för mycket begränsat tiden för sådana kontrakts gällande kraft.
Skälet hvarföre utskottet icke vågade göra någon framställning om
begränsning af virkets dimensioner, var — åtminstone var det för
mig bestämmande — att man fruktade att, i händelse sådan begräns¬
ning föreslagits, i synnerhet af den omfattning herr Farup yrkat, frågan
skulle lalla. Första Kammaren har nu bifallit förslaget, sådant det
föreligger, och vore det då icke bäst att Andra Kammaren, om den
vill hafva något åtgjordt i frågan i år, fattade samma beslut? Det är
på grund af hvad jag nu i största korthet anfört, som jag anhåller
om bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar WiJcstén och Smedberg.
Herr Farup: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång begär
att få yttra några ord. Det torde vara bekant för eu stor del af
denna kammares ledamöter, åtminstone för de äldre af dem, att skälet,
hvarför så väl Norrbottenslagen som Vesterbottenslagen så att säga
stormade sig fram, var just det olyckliga förhållandet, att på de flesta
ställen nyttjanderätt till skog upplåtits på 50 år utan förbehåll om
några dimensioner. Denna upplysning har också under förhandlin-
garne lemnats af representanter inom kammaren från Norrbottens och
Vesterbottens län. Och då sådana kontrakt inom dessa län verka
med nödvändighet på detta olyckliga sätt, måste vi väl erkänna, att
något bör göras för att hindra uppkomsten af dessa kontrakt på 50
år utan inskränkning i dimensionerna. Jag har sett dessa förhållan¬
den med mina egna ögon, och det har förorsakat mig smärta och
grämelse. Men då jag nog ser att jag har ringa utsigt att kunna
göra mig hörd af kammaren, och en afverkningstid af högst 10 år i
alla fall vore ett steg framåt i rätta rigtningen, så vill jag återkalla
mitt yrkande om afslag och instämma i motionärens hemställan om
bifall till utskottets förslag med den ändring, att deruti orden 20 år
utbytas med 10 år.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr tal¬
mannen gifvit proposition å hvart och ett af de yrkanden, som åter¬
stodo, bifölls utskottets hemställan.
§ 2.
Om ändring I ordningen förekom härnäst lagutskottets memorial n:o 30, i
i konkurs- aniec}njng af Andra Kammarens återremiss af 2:dra punkten i ut-
lagen. ° 1
Lördagen den 17 Mars, e. in. 25 N:o 23.
skottets utlåtande n:o 22 öfver väckta motioner om ändringar i kon- Om ändring
kurslagen den 18 september 1862. _ 4 lagen*'
I andra punkten af lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af (Forts.)
väckta motioner om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862,
hade utskottet hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det
täcktes Ivongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till ändring i gällande konkurslag, i syfte att medelst bestämda
föreskrifter i afseende å arfvodet för konkursbos förvaltning före¬
komma, att samma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp.
Andra Kammaren hade till utskottet återförvisat ifrågavarande
punkt af utlåtandet; hvaremot Första Kammaren godkänt utskottets
deri gjorda hemställan; och hemstälde nu utskottet, att Andra Kam¬
maren behagade i frågan fatta beslut.
Ordet lemnades åt
Herr Lilienberg, som yttrade: Herr talman! Mineherrar! Som
herrarne torde erinra sig, föreslog utskottet i sitt betänkande, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
i gällande konkurslag i syfte att medelst bestämda föreskrifter i afse¬
ende å arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma, att samma
arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Utskottet grundade sitt
förslag väsentligen på den motion, som i Första Kammaren blifvit
väckt af herr Boström, och som gick ut på att åstadkomma en ned¬
sättning i arfvodet genom att bestämma det till vissa procent af köpe¬
skillingen för den förvaltade egendomen. Utskottet anförde äfven
andra sätt att ordna frågan, men förordandet af herr Boströms mo¬
tion var dock hufvudsaken. Utskottet yttrade: “Hufvudtanken i detta
förslag synes vara förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet, om ock
detalj bestämmelserna lemna rum för anmärkningar, särskildt med hän¬
syn till desammas lämplighet i de fall, då konkurs blifvit genom för¬
likning eller ackord nedlagd. Man kan visserligen mot förslaget erinra,
att arbetet och omtanken icke alltid stå i ett direkt förhållande till
de förvaltade beloppens storlek; men de oegentligheter, som derigenom
kunna uppstå, torde åtminstone för rättens ombudsman, hvilken ju
vanligen innehar samma uppdrag i flere konkurser, utjemnas genom
olika förhållanden i de olika konkurserna. Utskottet anser således
att detta förslag anvisar den rigtning, hvari man för den föreliggande
frågans lösning bör gå.“
Under den diskussion, som förekom vid frågans behandling i
denna kammare, förordade ingen enda herr Boströms förslag till frå¬
gans lösning, utan man yrkade i allmänhet, att förvaltningskostnaden
skulle nedbringas derigenom, att rättens ombudsmans arfvode skildes
från sysslomannens och alltid skulle till sitt belopp bestämmas af
domstolen. Eu och annan yrkade äfven, att sysslomännens arfvoden
skulle i alla händelser underställas domstolens pröfning. Kammaren
återförvisade härefter ifrågavarande punkt af utlåtande till utskottet.
Ku åligger det kammaren att fatta beslut och detta kan ske på flere
N:o 23.
26
Lördagen den 17 Mars, e. ra.
■Om ändring
i lconkurs-
lagen,
(Forts.)
sätt. Jag hade i samråd med några kamrater inom utskottet tänkt,
att kammaren kunde besluta en motivering och derpå grundad skrif¬
velse till Kongl. Maj:t i frågan, hvarefter det ålåge utskottet att sam¬
manjemka detta beslut med det, som fattats i Första Kammaren, hvil¬
ken som bekant godkänt lagutskottets förslag. Jag ber nu att få
uppläsa detta förslag till motivering och beslut.
Enligt 67 § konkurslagen ega borgenärerna sjelfva bestämma arf-
vodet för konkursboets förvaltning. Om någon borgenär eller gäldenären
anser det bestämda arfvodet för högt, pröfvas detsamma af domstolen.
Genom erfarenheten är ådagalagdt, att dessa föreskrifter icke innefatta
tillräckligt korrektiv mot arfvodets uppdrifvande till oskäligt belopp.
Sysslomännen äro nästan alltid sjelfva fordringsegare, ofta de, som
hafva största fordringarne, och kunna med lätthet skaffa sig så många
fullmagter, att de bestämma beslutet. Rättens ombudsman åter har
i följd af föreskriften, att hans arfvode i regel skall utgöra en tredje¬
del af hela arfvodet för konkursförvaltningen, ett gemensamt intresse
med sysslomannen, hvilket möjligen afhåller honom från att verka för
arfvodets nedsättande. År ett borgenärsbeslut en gång åvägabragt,
förefaller det en enskild borgenär motbjudande och besvärligt att klaga
deröfver, och gäldenären befinner sig väl oftast i en så grannlaga ställ¬
ning till sysslomännen, att han icke vill inlåta sig på en sådan åtgärd.
Till förekommande af arfvodets oskäliga uppdrifvande lärer det
således vara nödigt att vidtaga någon ändring i konkurslagens före¬
skrifter. I sådant afseende har blifvit föreslaget, att arfvodet för
konkursförvaltningen skulle utgå i visst förhållande till försäljnings¬
summan för konkursboets egendom med någon olikhet i beräkningen
för fast och lös egendom samt med sådan begränsning, att arfvodet
icke i något fall skulle få uppgå till högre belopp än 5,000 kronor.
Man kan emot detta förslag erinra, att arbetet och omtanken
med konkursförvaltningen icke alltid stå i ett direkt förhållande till
de förvaltade beloppens storlek, och redan genom konkurslagens nu¬
varande lydelse är ju öppet lemnadt att bestämma arfvodet till visst
för hundrade. Lämpligare synes det vara att, derest institutionen
rättens ombudsman, om hvars upphäfvande förslag ofta blifvit fram-
stälda, kommer att fortfarande ega bestånd, arfvodet bestämmes sär-
skildt för rättens ombudsman och särskildt för gode männen och
sysslomännen samt att borgenärernas beslut om det förra alltid af
gode männen eller sysslomännen underställes domstolens pröfning. Det
skulle dervid åligga domstolen att tillse, att detta arfvode icke utginge
till högre belopp, än som kunde anses motsvara resekostnad och dag¬
traktamente för bevistande af borgenärsammanträden jemte skälig er¬
sättning för det arbete, de enligt konkurslagen rättens ombudsman
åliggande bestyr komma att kräfva.
Då emellertid en lagstiftningsåtgärd uti ifrågavarande syfte bäst
torde kunna vinnas genom att hos Kongl. Maj:t anhålla om fram¬
läggande af förslag dertill, beslutes att Riksdagen i skrifvelse anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändring i gällande konkurslag i syfte att förekomma att
Lördagen don 17 Mars, e. m.
27
N:o 23.
arfvode för förvaltning af konkursbo kan uppdrifvas till oskäligt Om ändring
belopp. i konkurs-
Sjelfva skrifvelseförslaget öfverensstämmer, som herrarne finna, /poH )
temligen nära med det som lagutskottet föreslog. Detta är det för- t<ors-.
slag jag velat framlägga, men ett annat sätt vore, att kammaren bi-
fölle utskottets förslag, men med ogillande af motiveringen, för så vidt
den innefattar ett godkännande af herr Boströms förslag i ämnet.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag förstår icke, hvad som
hindrar kammaren att antaga den motivering, som den siste talaren
uppläste, och bifalla utskottets förslag, sådant det förra gången före¬
låg. Mig synes, som om denna motivering väl passar för det förslag
som utskottet framstält, hvaremot jag icke förstår den ändring till
beslut i frågan, som den siste talaren påyrkat. Enligt min mening
är det ingen skilnad mellan hans förslag och utskottets. Kammaren
kan derföre gerna godkänna den motivering, som nu är föreslagen
och på samma gång utskottets förslag, ty då behöfdes blott en sam-
manjemkning ske med afseende å motiveringen, och skulle en sådan
sammanjemkning icke godkännas af kamrarne, kommer skrifvelsen i
alla fall afgå till regeringen utan motivering, och då regeringen finge
genom protokollen taga reda på motiven, och hvad som yttrats i frågan.
Det behöfde således icke ske någon sammanjemkning i fråga om sjelfva
beslutet, hvarigenom vi undginge risken att frågan skulle falla, hvilket
naturligtvis blefve följden, om en sådan sammanjemkning icke blefve
godkänd.
Jag hemställer derföre att kammaren måtte antaga lagutskottets
förslag så, som det blifvit framstäldt i dess förra betänkande, med
godkännande af den motivering, vice ordföranden i lagutskottet nu
föreslagit.
Herr Lilienberg: Jag har ingenting emot, att kammaren fattar
sitt beslut i den rigtning, herr vice talmannen föreslagit. Skilnaden
mellan mitt förlag och utskottets är, som herr vice talmannen anmärkte,
obetydlig. I lagutskottets förslag förekommer sålunda uttrycket “be¬
stämda föreskrifter" i afseende å arfvode för konkursbos förvaltning,
hvilket ju är ett oegentligt uttryck, då föreskrifter väl alltid böra vara
bestämda. Det är emellertid en oväsentlig sak och jag är nöjd om
kammaren fattar det beslut jag nyss nämnde.
Herr Månsson: Då jag finner den motivering, som här upplästs
af vice ordföranden i lagutskottet vara i hufvudsak öfverensstämmande
med de uttalanden, som här fäldes, då frågan var på tal, ber jag få
yrka bifall till samma motivering och är det mig likgiltigt, hvilken af
de båda klämmarne som antages.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren ut¬
skottets i 2:a punkten af dess utlåtande n:o 22 gjorda hemställan, men
ogillade utskottets dervid använda motivering, och antog i stället för
N:o 23.
28 Lördagen den 17 Mars, e. ro.
sin del den af herr Lilienberg i hans ofvan intagna anförande före¬
slagna motivering.
§ 3.
Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o Bl, i anledning af väckt-
motion om tillägg till Bl § legostadgan.
Herr A7. Åkesson hade i sin berörda, inom Andra Kammaren
väckta motion, n:o 36, föreslagit ett tillägg till förenämnda lagrum af
följande lydelse:
„Tio procent af den betingade kontanta lönen skall genom hus¬
bondens försorg, under tjensteåret, för tjenstehjonets räkning uti spar¬
bank eller lifränteanstalt insättas under sådana vilkor, att medlen icke
få lyftas eller uttagas, förrän tjenstehjonet uppnått trettio år eller ock
inträdt i äktenskap.
Försummar husbonde att detta fullgöra, böte 10 kronor, och kan
försummelsen åtalas af allmän åklagare. “
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Herr Åkesson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal¬
man, mine herrar! Jag har väckt ifrågavarande motion i syfte att
söka förmå tjenarne att göra besparingar af sin kontanta lön. Eu
och annan tjenare gör väl detta, men jag tycker det skulle vara bättre,
om denna sed blefve mera allmän.
Lagutskottet säger, att liknande förslag hafva förut blifvit väckta
inom riksdagen och detta är nog sant, men icke har det skett på de
senare åren åtminstone och i alla fall tror jag, att det nu är mera af
behofvet påkalladt än förr och vi böra väl försöka att få det allt
bättre och bättre. Förr i tiden, då tjenarne betingade sig dels kläder,
dels kontant lön, voro de i de flesta fall vid 24, 25 års ålder väl för¬
sedda med åtminstone kläder, men nu hafva de vanligen vid samma
ålder hvarken kläder eller penningar.
Redan detta, att de vore väl försedda med kläder’, var en god
besparing. Man kan ock få höra af personer, komna till en mera för¬
ståndig ålder, säga, att om de blott sparat i sin ungdom, så hade de
nu kunnat hafva, hvad de icke hafva. Jag tror derför, att det skulle
vara bra, om lagen komme dem till hjelp och att tjenarne sjelfve icke
skulle blifva missbelåtne med ett sådant stadgande. Sedan det väl
kommit i gång att få en sparbanksbok med en kontant summa i, skulle
nog tjenarne sträfva för att denna summa måtte tillväxa så mycket
som möjligt.
Man kan invända, att, om de vilja, kunna de sjelfva spara och
sätta in penningarne i ränteanstalter. Ja, det kunna de nog, men det
blir icke något bevändt härmed, om icke någon säger: så skolen I göra.
Jag gläder mig öfver, att utskottet godkänt motionens syfte, men
skulle naturligtvis ännu mera hafva gladt mig, om det velat förorda
densamma. Jag tror icke, att det skulle blifva så farligt för aftals-
•29
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
rätten husbönder och tjenare emellan. Åtminstone tror jag, att de
möjliga olägenheterna deraf skulle mer än väl uppvägas af fördelarne
af en sådan anordning. Men utskottet har väl icke kunnat göra an¬
nat, och jag vill icke heller klandra det derför. Nu lärer väl emeller¬
tid icke finnas något hopp om framgång för min motion, och jag vill
derför icke framställa något yrkande, utan vi få väl fundera på saken
till en annan gång, ty jag tror, att om den kommer till stånd, den
skulle lända såväl tjenarne som allmänheten till nytta.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 4.
Företogs handläggning af Andra Kammarens fjerde tillfälliga ut- Angående
skotts utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 10), i anledning af väckt mo- sammanslag-
tion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande för
Riksdagen af förslag till sammanslagning af post- och telegrafverken. verlcen.
Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 169, både herr P.
Waldenström från Gefie föreslagit, att Riksdagen behagade besluta i
underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till nästa Riks¬
dag inkomma med proposition om sammanslagning af post- och tele¬
grafverken, och hemstälde med anledning häraf utskottet i detta sitt
utlåtande, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, så fort ske kan, låta utarbeta och Riksdagen
föreläggas förslag till post- och telegrafverkens förenande under en
gemensam styrelse.
I fråga härom anförde:
Herr Ljungman: Bland frågor, som här i riksdagen fått en
alldeles särskildt egendomlig behandling, är utan tvifvel telefonfrågan
en af de märkligaste. När jag åren 1885 och 1886 inlemnat motio¬
ner med förslag till dess lösning, lyckades det mig aldrig att få kam¬
marens tillfälliga utskott att redogöra för hvad jag ansåg vara det i
mina motioner hufvudsakliga, och detsamma har äfven händt de motio¬
närer, som nu väckt frågan å bane, nemligen herrar Adelsköld i Första
och Waldenström från Gefie i Andra Kammaren. Man skall kunna
genomläsa de båda kamrarnes tillfälliga utskotts betänkanden huru
många gånger som helst, utan att få en aning om, hvad frågan egent¬
ligen gäller. Går man åter till motionen, så är syftet i densamma
ganska tydligt framhållet. Genom talrika enskilda telefoninrättningars
uppkomst och derefter följande förening med hvarandra medels så kal¬
lade långlinier och genom dessas konkurrens med telegrafverket, har
detta beredts vissa ganska betydande svårigheter, och Kongl. Maj:t
har sent omsider sett sig nödsakad att söka afhjelpa dessa svårigheter
samt derför inkommit till Riksdagen med en kongl. proposition om skatt
å enskilda telefoner. Denna kongl. proposition möttes från många
håll med rätt stark motvilja, och derför är den ifrågavarande motio¬
nen framstäld såsom motförslag mot denna proposition, afseende att
N:0 23.
30
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående på annat sätt lösa telefonfrågan eller rättare sagdt att undanskjuta
sammanslag- denna fråga till de enskilda telefonbolagens fromma.
^och telegraf- Ser man “»tionens sätt att behandla telefonfrågan, så röjer
verken. den en ovanlig inkonseqvens. Å ena sidan klandras på det, skarpaste
(Forts.) telefonskatten, då man å den andra åberopar sig på föredömen från
länder, der man just infört denna telefonskatt; å ena sidan pri¬
sas den fria konkurrensen och fördömes all inskränkning deraf ge¬
nom statsmonopol, men å den andra yrkas, att man skall organisera
vårt telegrafverk i förening med postverket efter mönster från de länder,
der man genomfört ett dylikt monopol på det mest konseqventa och
fullständiga sätt och der man till och med betalar skatt för sådana
telefoninrättningar, å hvilkas anläggning koncession lemnats enskilde;
å ena sidan vill man bibehålla en alldeles oinskränkt frihet i afseende
på telefonväsendets bedrifvande utaf enskilde och å den andra genom¬
föra en organisation, som förutsätter denna frihets motsats. Ilade
motionärerna varit konseqventa och på den basis, de stält sig, den
fria konkurrensens grund, sökt utveckla sina åsigter, skulle de hafva
kommit till det resultat att föreslå antingen telegrafverkets afveckling
samt både telegraf- och telefonväsendets fullständiga öfverlåtande åt
den enskilda företagsamheten eller också en sådan omorgonisation af
telegrafverket, som skulle göra det så dugande som möjligt att bestå
i konkurrensen med de enskilda telefonbolagen. Ty det är gifvet, att
den mer byråkratiska form, som passar för ett statens embetsverk samt
äfven för en telegraf- och postverksamhet, bygd på statsmonopol, icke
är lika tjenlig för samma verksamhet, om den skall konkurrera med
enskilda inrättningar af samma slag, utan torde derför behöfvas en
enklare form, som lättare låter lämpa sig efter de till följd af täflan
vexlande förhållandena. Men motionärerne hafva valt eu helt annan
utväg, och då ett så radikalt förslag, som dessa konseqvenser fordra,
skulle hafva saknat all utsigt att vinna framgång, hafva de i stället
anknutit sig till ett förslag, som redan flera gånger förut, om ock un¬
der andra förhållanden, vunnit Riksdagens bifall, och som derför sken¬
bart öfverensstämmer med äldre riksdagsbeslut, fast dock, såsom jag
närmare skall visa, endast skenbart. Härigenom skulle vinnas, att
frågan icke blefve löst, utan undanskjuten, och den som vinner tid,
vinner allt, ty får saken fortgå och utveckla sig fritt ett eller ett par år
till, så är de enskilda bolagens sak vunnen och telegrafverkets förlorad,
ty medan gräset gror, dör kon. Derför hafva motionärerne icke begärt
någon utredning af frågan i dess helhet, utan blott att Kongl. Maj:t
måtte låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till post- och tele¬
grafverkens förening under en gemensam styrelse, och kammaren kan
lätt förstå, att om Kongl. Maj:t stälde sig denna uppmaning till efter¬
rättelse och för Riksdagen framlade ett sådant förslag, så vore hufvud-
frågan lika olöst som nu.
Gå vi nu åter till utskottets handläggning af frågan, så finna vi
först att utskottet lemnar ett ganska fullständigt referat af frågans
föregående behandling inom riksdagen till och med år 1880 och redo¬
gör äfven för post- och telegrafstyrelsernas utlåtanden i ärendet. I detta
referat förbiser dock utskottet en liten omständighet, som kanske äfven
Lördagen den 17 Mars, e. in.
31
N:o 23.
bort omnämnas. När frågan först bragtes å bane, antog man, att tele¬
grafverket var ett verk med i det närmaste fullfärdig materiel, och
som icke hade att göra några nya anläggningar, eller åtminstone icke
i större omfattning, och poststyrelsen kunde derför i sitt utlåtande före¬
slå, att telegrafverkets skötande kunde uppdragas åt en under post¬
styrelsen förlagd, teknisk byrå. Vi kunna nu finna af utskottets be¬
tänkande, der det talas om de stora anläggningar, som äro förestående,
att frågan kommit i ett helt annat läge, och att det alldeles icke nu
är fallet, att telegrafverket är ett verk med i hufvudsak afslutadt an¬
läggningsarbete och fullfärdig materiel.
Bland orsaker,. som utskotten anfört såsom medverkande till att
Riksdagens äldre beslut icke ledt till någon åtgärd, nämnas tillkomsten
af postsparbanken och af telefonväsendet. Hvad postsparbanken be¬
träffar, så yttrar sig Andra Kammarens utskott icke vidare derom,
men Första Kammarens utskott antyder, att denna inrättning nu är
organiserad och att den icke kan anses vara af så omfattande bety¬
delse, att den skulle kunna verka hindrande för post- och telegraf¬
verkens sammanslagning under en gemensam styrelse.
Hvad åter angår frågan om telefonväsendet, så skjuta båda ut¬
skotten denna helt och hållet å sido, och det på ett sätt, som med
hänsyn till motionernes tydliga syfte är något egendomligt. Utskotten
citera ett yttrande af chefen för finansdepartementet, hvilket yttrande
är ganska otydligt och egentligen icke innebär annat än att konkurren¬
sen från telefonväsendets sida har minskat telegrafverkets inkomster.
Men hade utskottens ledamöter satt sig i kommunikation med veder¬
börande sakkunnige, skulle de hafva funnit, att telefonväsendet verkar
ganska olika. På många ställen har det icke förökat inkomsterna,
utan endast göromålen, men på andra ställen åter både göromålen
och inkomsterna, under det att detsamma å flera ställen minskat både
göromål och inkomster.
I Skåne till exempel har statens telefonväsende medfört inrättan¬
det af 5 nya telegrafstationer och 2 eller 3 sådana hafva uppflyttats
i högre klass. Likaså i trakten af Ilernösand har det verkat till ut¬
veckling af telegrafväsendet. Det är vidare gifvet, att om. telegraf¬
verket skall bjrgga kolossala långledningar för telefonledning mellan
rikets större städer och egna sig mera intensivt än hittills åt telefon¬
väsendet, så kommer detta att kräfva en synnerligen stor verksamhet,
som måste betydligt inverka på frågan om post- och telegrafverkens
sammanslagning.
Frågan föreligger nu i ett helt annat skick, än den haft de före¬
gående gånger, den varit före vid riksdagen. Då den förut och senast
år 1880 behandlats, antog man för gifvet, att telegrafverkets likasom
postverkets verksamhet var grundadt på ett åtminstone faktiskt stats-
inonopol, och man hade ingen aning om, att det skulle komma i fråga
att rent af verkets existens skulle blifva satt på spel genom konkurrens
från liknande privata inrättningar. Nu är lätt att inse, det förhållan¬
dena ställa sig helt annorlunda inom verk af så olika natur som post-
och telegrafverken, af hvilka postverket grundar sig på ett monopol,
som i det närmaste är genomfördt, och hvilket i viss mån åtminstone
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
N-.o 23.
32
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
skyddas af förordning, som ålägger straff för postbefordran af enskilde
med jernvägar eller ångbåtar, medan hvem som helst kan fritt kon¬
kurrera med telegrafverket. Under sådana förhållanden, och då frågan
alltså nu ställer sig helt olika med år 1880, kan det icke vara lämp¬
ligt, att man söker få till stånd eu och samma organisation för dessa
numera så olikartade verk. Den som känner förhållandena inom post¬
verket, bör veta, att chefsplatsen för detsamma är en i hög grad an¬
strängande post, som fullt ut kräfver sin man. Under nuvarande för¬
hållanden måste äfven chefsplatsen i telegrafverket vara synnerligen
ansträngande, åtminstone om det gäller att vidare utveckla detta verk
genom öfvertagande af eu betydande del af telefonväsendet inom riket.
Att sålunda förena båda platserna på en hand, skulle förutsätta, om
ej det hela skulle försummas, att man hade underchefer under den
gemensamme chefen, hvilka skötte verken temligen sjelfständigt, under
det den nämnde öfverchefen blott handlade vissa gemensamma ange¬
lägenheter och öfvervakade det hela. Under sådana förhållanden blefve
besparingen ej så synnerligen stor, i synnerhet då såsom nu de båda
verkens byggnader ligga skilda från hvarandra och således ej heller
genom arbetskrafternas sammanförande i samma lokal någon besparing
i sådant afseende kan åstadkommas.
Då man åberopar sig på exempel från den europeiska kontinen¬
ten med hänsyn till det fördelaktiga resultat, som sammanförandet
af de båda verken der medfört, bar man förbisett åtskilliga omstän¬
digheter. Först den omständigheten, att telegraferingen oeh.telefo-
neringen är på kontinenten alldeles underkastad statens monopol, hvar¬
igenom telegrafverket der hvilar på en helt annan basis än bär i Sve¬
rige. Vidare har man förbisett, att der äro verken oftast förenade
under ett statsministerium med gemensam chef, som har underchefer
under sig, hvilka temligen sjelfständigt sköta hvar sin afdelning, hvilket,
om det skulle tillämpas här, skulle borttaga en god del, om icke det
hela, af den åsyftade besparingen.
Som bekant framlade Kongl. Maj:t år 1868 eu proposition om
inrättande af ett nytt statsdepartement för samfärdseln. Det lider
intet tvifvel att ju icke, om ett sådant då kommit till stånd och en
målsman i statsrådet funnits, som uteslutande kunnat egna sig åt den
för landet så vigtiga frågan om samfärdselns bästa ordnande och i sin
hand hafva högsta vården om såväl telegrafen och posten som jern-
vägarne, skulle många af de olägenheter, som vi nu få vidkännas,
säkerligen längesedan varit undanröjda. Det synes mig ock ganska
antagligt, att post- och telegrafverkens samt jernvägstrafikens förläg¬
gande under olika statsdepartement medfört ganska väsentliga olägen¬
heter och i viss mån är skulden till att de nu yppade svårigheterna
icke i tid förekommits. Min öfvertygelse är nemligen att eu större
enhet i förvaltningen af dessa verk skulle medfört ett kraftigare be¬
vakande af statens intressen och kunnat leda till betydande förbätt¬
ringar och besparingar, men om man i det hänseendet vill göra en
början till det bättre, så är tydligen trafikstyrelsen för statens jern¬
vägar det företrädesvis centrala verket, som ej får utelemnas vid genom¬
förandet af en sådan enhet. Trafikst,yreisen har såsom bekant eget
33
N:o 23.
Lördagen den 17 Mar e. m.
telegrafverk och eu stor del jernvägstjenstemän sköta äfven posten, ingående
hvarförutom jernvägen befordrar största delen af posten. Således om sammanslag-
man vill vinna något genom att åstadkomma större enhet i förvalt- ^chtdejmf-
ningen af statens sam färdsanstalter, så måste man taga hänsyn ej blott verken. '
till post- och telegrafverken utan äfven till jernvägstrafikstyrelsen. (Forts.)
Härmed vill jag emellertid icke hafva sagt, att det vore lämpligt att
sammanslå dessa tre verk till ett enda sådant, utan allenast att en
större enhet i ledningen af dessa verks i hvarandra ingripande ange¬
lägenheter kunde medföra ganska väsentliga förmåner och besparingar.
Hen fråga som nu föreligger är, på sätt utskottet fattat densamma,
egentligen icke af den art, att den bort blifva föremål för tillfälligt ut¬
skotts behandling utan en ren statsregleringsfräga. De två första
gångerna, den förekom bär, var det äfven på framställning af stats¬
utskottet, Motionärerne hafva emellertid nu, liksom år 1880 skedde,
tagit frågan vidlyftigare och derför hafva motionerne äfven kunnat
med skäl remitteras till behandling af tillfälligt utskott. Detta har
kanske vållat, att utskottet förbisett den vigtigaste sidan af frågan.
Jag förmodar nemligen, att när det är meningen att verken skola
sammanföras, det ligger nära till hands att de äfven få gemensam in¬
komst- och utgiftsstat och att således telegrafverket skulle kunna för
sitt ändamål förbruka postverkets öfverskottsmedel, utan att Riks¬
dagen skulle få bestämma något i detalj derutinnan. Detta är med
hänsyn till hushållningsfrågan eu hufvudfråga, och denna hufvudfråga
är icke af utskottet i ringaste mån berörd, och jag vill derföre fästa
uppmärksamheten på, att om man godkänner detta utskottets betänkande
om eu skrifvelses aflåtande, kommer denna skrifvelse icke att innehålla
annat än, hvad som står i utskottets betänkande, och Kong!. Maj:t
får då denna sida af saken alls icke vidrörd, trots att den enligt min
öfvertygelse är den vigtigaste af alla. Detta kan emellertid vara be¬
qvämt för dem, som önska, att de enskilda telefonbolagen skola få
utveckla sig fritt och oberoende af post- och telegrafverken, och att
den brist, som uppstår för det lilla grand, man slutligen behåller af
telegrafverket, betäckes af postverkets öfverskottsmedel.
Jag anser mig vidare böra fästa uppmärksamheten på det mindre
rigtiga i att, när Kong!. Maj:t framlagt eu proposition för Riks¬
dagen, öfver hvilken proposition slutligt beslut ännu icke är fattadt,
Riksdagen godkänner och antager ett motförslag. Detta är icke fullt
grannlaga, och huru skulle väl saken ställa sig, om vi i dag godkände
motförslaget och om några dagar regeringens förslag, om ock i något
förändrad form. Slutligen vill jag påpeka, att innan man besluter sig
för att ingå till Kongl. Maj:t och begär en omorganisation af två
verk samt ny reglering af deras embetsmannastater, man bör hafva
klart för sig dessa verks existensvilkor. Det är nemligen gifvet, att
telegrafverket måste omorganiseras olika, allt efter som man sätter
existensvilkoren olika och önskar, vare sig att telegrafverket skall
hafva monopol i större eller mindre omfattning, eller att det skall
vara likstäldt med de enskilda bolagen, och icke föreskrifver mera än
att det skall vara en statens inrättning.
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 23.
3
N:o 23.
34
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
Det kan slutligen knappast vara klokt att ingå till regeringen
med en hemställan, som utan all motivering med hänsyn till sakens
nuvarande läge blott föreskrifver hur en yppad svårighet skall af-
hjelpas, i stället för att begära ett ur eu möjligast fullständig utred¬
ning af ämnet i dess helhet härflytande förslag dertill; och ej heller
kan den omständigheten, att Riksdagen flera gånger förut framhållit
en åsigt utgöra ett tillräckligt skäl för Riksdagen att, när helst en
eller annan enskild motionär det påkallar och utan att hänsyn må
tagas till i hvad syfte en sådan åtgärd åstundats eller i hvilken mån
på frågans bedömande inverkande förhållanden ändrats, genast ånyo
upprepa en äldre hemställan till Kongl. Maj:t.
På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, få
yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Redelius: Jag skall äfven bedja att få yrka afslag å ut¬
skottets förslag i likhet med den föregående talaren och vill endast
tillägga några få ord. Jag tror icke, att den besparing, som afses
genom sammanslagning af post- och telegrafverken, skall vinnas. Men
den besparing, som man tror sig kunna vinna genom att sammanslå
de mindre post- och telegrafstationerna, kan ske i alla fall. Men för
att icke omöjliggöra en förening af telefonväsendet i sin helhet med
telegrafverket såsom ett statens verk, menar jag, att man bör hålla
denna väg öppen och akta sig att lägga hinder derför genom att bi¬
falla denna motion. Jag vill derför i korthet inskränka mig till åt
yrka afslag å så väl det ena som det andra, så väl motionen som
ut skottsbetänkandet.
Herr Larsson från Upsala: Jag har sökt efter bästa förmåga
följa med den skildring och de åskådningar i föreliggande fråga, som
åt den förste talaren gjorts. Det förefaller mig då som om han blan¬
dat in saker i frågan, som egentligen icke höra hit. Huru vida och
i hvad mån telefonverksamheten verkar förmånligt eller ej för telegraf¬
verket, kan jag ej fatta har något att bestyra med föreningen af tele¬
graf- och postverket. För öfrigt föreligger, så vidt jag kan se, hvar¬
ken i motionen eller utskottets betänkande något förslag angående
telefonfrågan. Den är en fråga för sig.
Samme talare säger, att postverket har monapol men ej telegraf¬
verket. Jag undrar, huru mycket här helt nyss tvistats om denna
sak. Det har blifvit ådagalagdt, att man på sidan om statsverket
har fått extra postverk åtminstone här i Stockholm, och den som
fullständigast belyst frågan har framhållit att postverket ej har mono¬
pol. Men deremot vill man skaffa telegrafverket ett monopol, som
det förut ej egt, nemligen med hänsyn till telefonen.
Man säger, att chefen för de begge verken skulle blifva för mycket
ansträngd. Jag vågar ej yttra mig derom, men är det möjligt i andra
stora land att hafva en gemensam chef för dessa verk, så förefaller
det mig vara ej omöjligare utan snarare lättare hos oss. Således kan
jag icke heller fatta det påståendet.
Lördagen den 17 Mars, e. in.
35
N;o 23.
Så yttrades det särskiidt, hvarför vet jag icke, ty jag kan ej fatta Angående
hvarför man skall ingå i detaljer, innan man kommit längre, att det sammanslag-
blefve nödvändigt, att båda verkens räkenskaper sammanblandades, och^tdegmf-
Men jag förmodar att detta ej behöfver inträffa derför, att verken verken.
förenas under en gemensam chef. Så har t. ex. jernvägsstyrelsen sin (Forts.)
byggnadsafdelning och trafikafdelning, och jag tror icke att derför deras
räkenskaper ej kunnat särskiljas. Denna anmärkning har således en¬
ligt mitt förmenande ej synnerligen stora skäl för sig.
Slutligen har talats om telegrafverkets existens. Ja, det existerar
nog lika väl i ena fallet som i det andra. Jag kan icke se, att detta
heller hör till denna sak.
Således ber jag få förklara, att jag ej varit i stånd att fatta alla
de uppkastade svårigheterna, hvilka ej heller torde ega någon egent¬
lig betydelse.
Derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag skall för min del be att
få uttala, det jag delar den siste talarens åsigter i denna fråga. Jag
vet mycket väl, att Riksdagen åtskilliga gånger uttalat sig om att
förena post- och telegrafstyrelsen; men jag tror, att det i närvarande
stund föreligger sådana skäl, att ett sådant beslut åtminstone icke nu
bör fattas. Jag tror, att det är lämpligare, att, om man vill gå denna
väg, dröja dermed till dess man kommit till sjunde hufvudtiteln och
det blir frågan om att yttra sig öfver staten för post- och telegraf¬
verken, och att man först skaffar en utredning om, huru det skall
komma att se ut i afseende på kostnaden.
Här har utskottet endast velat göra en hemställan att Kongl.
Maj:t, så fort ske kan, skall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till post- och telegrafverkens förenande under en gemensam
styrelse. Här har ej ens begärts en utredning af Kongl. Maj:t huru
saken ställer sig i afseende på det finansiella och det är åtminstone
för mig en mycket vigtig fråga.
Jag kan ej föreställa mig annat än — och det uttalade jag äfven
då det var tal om telefonskatten — att frågan om telefonväsendet
skall fritt få utveckla sig, hänger — och derpå vill jag särskiidt fästa
den siste talarens uppmärksamhet — nära tillsammans med denna
fråga och visst icke är en fråga för sig. Om telefonväsendet skall få
utveckla sig lika fritt som hittills, torde vi väl kunna vara öfverens
om, att detta kommer att _ganska betydligt inverka på telegrafverkets
inkomster. Vi hafva redan på 7:de hufvudtiteln fått se en framställ¬
ning från Kongl. Maj:t med begäran om ett anslag af 60,000 kronor,
sorn anses vara behöfliga för att telegrafverket skall kunna hållas uppe.
Det är min bestämda öfvertygelse, att dessa 60,000 icke komma att
räcka till, och att vi vid nästa riksdag i Kongl. Maj:ts proposition skola
finna en mycket högre summa, som Kongl. Maj:t då måste begära för
att telegrafverket då skall kunna hållas uppe.
Icke heller tror jag, eftersom derom icke finnes någon den allra
ringaste utredning i utskottets utlåtande, att om man förenar post¬
styrelsen och telegrafstyrelsen med hvarandra, dessa styrelser framdeles
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
.‘!G
skulle komma att föra sina räkenskaper skilda; ock på så sätt skulle
Kongl. Maj:t möjligen kunna komma att af postmedlen använda en
del för telegrafväsendets upprätthållande, utan att Riksdagen skulle få
ett enda ord att säga derom. Under sådana förhållanden skulle efter
min öfvertygelse en stor del af de medel, som postverket möjligen
kunde lemna i öfverskott till statsverket, komma att tagas i anspråk
för telegrafväsendet. Yi hafva redan sett af Kongl. Maj:ts statverks-
proposition till innevarande Riksdag, att Kongl. Maj:t föreslagit att in¬
draga 100,000 kronor på ett anslag, som finnes uppfördt på. 7:de
hufvudtiteln i staten för postverket och är afsedt för postföring å lan¬
det af sådan post, som icke föres på jernvägarne utan på vissa lands-
vägspostlinier. Om nu postverkets öfverskottsmedel skulle komma att
användas för telegrafverkets behof, kan man mycket lätt föreställa
sig, att en gång äfven brist uppstår i postverkets stat. Hvad vore
då naturligare, än att man komrne att indraga just dessa postlinier
på landsbygden, hvilka icke bära sig; och sålunda blir det efter min
uppfattning landsbygden, som slutligen kommer att få sitta emellan.
Äfven en utredning derom skulle jag anse önsklig, innan man fattar
beslut om sammanslagning af post- och telegrafverken.
För min del tror jag, att en sådan sammanslagning kommer att
vinna kammarens bifall, efter som den förut varit beslutad; men om
man i likhet med den näst föregående talaren anser naturligt och i
likhet med mig önskar, att räkenskaperna skola föras särskildt för
hvartdera verket, så är det efter min uppfattning nödvändigt, att man
återremitterar ärendet till utskottet, för att detta måtte i sin motive¬
ring intaga denna önskan. I annat fall tror jag icke, att Kongl.
Maj:t kommer med något förslag i sådant syfte, som det nu önskade,
ty det är uppenbart, att det skulle uppstå icke så obetydliga besvär
för de styrelser, som väl hafva åtskilligt gemensamt, men i alla fäll skola
framlägga särskilda räkenskaper för de båda olika verken.
Jag tror äfven, att de besparingar, som man önskar vinna genom
verkens sammanslagning, icke komma att blifva så stora, som man
förestält sig.
För öfrigt är det alldeles obestridligt, att man äfven under nu¬
varande förhållanden kan göra besparingar. Yi se t. ex. i postverket,
huru man der kunnat besätta en del postsysslor med tjensteman, som
förut äro anstälda vid de enskilda jernvägarne. Så t. ex. äro ofta
stationsföreståndare vid dessa enskilda jernvägar för en ganska obetyd¬
lig aflöning äfven tjensteman i postverket. Hvarför har icke telegraf¬
styrelsen gått samma väg och gjort på samma sätt? “Nej, det går
icke an för dem, de skola alltid hafva särskilda stationer och särskilda
tjensteman!“ Men detta är dock alls icke nödvändigt; telegrafstyrelsen
kunde mycket väl vidtaga samma åtgärder härutinnan, som redan un¬
der många år af poststyrelsen vidtagits samt, lika som postverket in¬
dragit obetydliga och förlustbärande poststationer, kunde telegraf¬
styrelsen redan nu indraga en stor del telegramstationer, som uppe¬
hållas med förlust.
Det är äfven en annan sak, som jag ock skall be att få fästa
37
N:o 23.
Lördagen flen 17 Mars, e. m.
uppmärksamheten på, och som gör, att jag anser det klokast, att vi
icke nu latta beslut om de båda verkens sammanslagning.
Detta är, att Första Kammaren redan fattat sitt beslut i frågan
och dervid antagit ordagrant det skrifvelseförslag, som här föreligger.
Men motiveringen till detta förslag är olika i Första och i Andra
Kammarens tillfälliga utskotts betänkanden härom. Nu veta vi, att
kanslideputerade skola uppsätta skrifvelser till Kongl. Maj:t i sådane
beslut, hvarom båda kamrarne äro beslutenige. Men här skulle en
sammanjemkning af dessa olika motiveringar blifva nödvändig; men
jag föreställer mig, att det icke skall blifva litet svårt för kanslidepu¬
terade att få till stånd en motivering, som kan tillfredsställa både den
ena och den andra kammaren. Det är visserligen sant, att i vissa
fall går hvardera kammarens motivering i alldeles samma rigtning,
men den Andra Kammarens är dock mycket vidlyftigare och inne¬
håller en hel del saker, som i Första Kammarens alls icke omnäm¬
nas. Iivilka af dessa punkter skola nu kanslideputerade taga in i
skrifvelsen till Kongl. Maj:t och hvilka skola de utesluta? Vid afgörande
häraf förlorar man alls icke något på uppskof; man bör snarare vänta,
till dess Andra Kammaren, som redan fått taga emot det beslut, som
är fattadt i den första och för att öfversända detta till det af sina
tillfälliga utskott, som behandlat frågan, hvarefter detta utskott bör kunna
framlägga ett förslag till motivering, som skulle kunna vara fri fråii
de oegentligheter, som kan komma att vidlåda ett sådant beslut som
bifall till utskottets förslag.
Genom en återremiss skulle, synes det mig, frågan blifva enklare
och redigare och allt få ett bättre utseende, än om man nu genast
antoge skrifvelseföreslaget, såsom det är. Och derjemte skulle utskottet
blifva i tillfälle att taga i öfvervägande de anmärkningar som i kam¬
maren blifvit gjorda emot förslaget, och medelst en förändring eller
tillägg i motiveringen göra det lättare att få förslaget igenom. Då
alltså Första Kammaren väl kommit till ett liknande slut, men är olika
i sin motivering samt på öfriga skäl, som jag anfört, skall jag be att
få hemställa, att kammaren ville återremittera detta betänkande till
det utskott, hvarifrån det utgått.
Med herr vice talmannen instämde herrar Wikstén och Pehrson
i Törneryd.
Herr Lundberg yttrade: Då enligt min uppfattning utskottets
betänkande innehåller lika mycket skäl mot som för post- och telegraf¬
verkens förening under en gemensam styrelse, och i allt fall, äfven
om Riksdagen derom icke skulle göra någon framställning, regeringen
lärer komma att taga frågan om en sådan förening i öfvervägande,
och då enligt min åsigt, snarligen bör ifrågakomma anläggande af
flere telefonlinier på statens bekostnad samt för statsverket med af¬
seende jemväl derå bibehållandet af en särskild styrelse för telegraf¬
verket väl torde finnas lämpligare än förening af post- och telegraf¬
väsendet under en gemensam styrelse, ber jag att få instämma i de
yrkanden, som gjorts om afslag på utskottets föreliggande betänkande.
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
N:o 23.
38
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
Herr Collander: För min del kan jag icke se, att endast syn¬
punkten om åstadkommande af en besparing här bör vara gällande,
utan jag anser, att man bör fästa lika mycket vigt dervid, att man
genom en sammanslagning af de båda verken skall kunna ernå en ännu
kraftigare utveckling än hittills af dessa kommunikationsmedel, som
ju för allmänheten äro af yttersta vigt. Då nu en sådan utveckling
kan förenas med en besparing, är ju detta ett ytterligare skäl. Post¬
styrelsen har för öfrigt i sitt utlåtande, hvilket utskottet i betänkandet
intagit, efter mitt förmenande anfört så kraftiga bevis för en dylik
sammanslagnings förmåner, att de synas mig icke kunna bestridas.
Nu har ytterligare tillkommit ännu ett skäl, och det är den starka
utveckling, telefonväsendet börjat erhålla. Det finnes nu många små
poststationer, som hafva behof af att komma i besittning af de snabbare
kommunikationsmedel, som telegraf och telefon erbjuda. Äfven vid
tillgodoseende af detta behof skulle nu och för framtiden en ganska
stor besparing kunna åstadkommas genom post- och telegrafverkens
sammanslagning. Häri föreligger alltså ett nytt skäl att, ehuru frågan
så nyligen varit föremål för Riksdagens pröfning, åter taga densamma
i betraktande.
Herr vice talmannens skäl mot antagande af utskottets förslag,
att nemligen man icke begärt någon utredning af kostnaderna, synes
för mig icke vara så vägande. Ty Kongl. Maj:t skall säkerligen icke
underlåta att vid den begärda utredningen af frågan äfven taga om¬
kostnaderna i noggrant betraktande; frågan derom kommer alltså då
under Riksdagens pröfning. Här föreligger ju endast ett första för¬
slag. Sålunda är Riksdagen ju alldeles oförhindrad att efter omstän-
digheterne kunna fatta sitt beslut vid frågans slutliga lösning.
Jag får derför på det varmaste förorda antagande af den skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, som af utskottet här blifvit föreslagen.
Herr Petersson i Runtorp: För min del tror jag, att tid¬
punkten icke är väl vald för den ifrågasatta sammanslagningen af post-
och telegrafverken. Möjligen hafva enligt min tanke förut varit och
kanhända kunna äfven i framtiden uppstå tillfällen, då en sådan sam¬
manslagning blir passande, men för närvarande anser jag den icke
rätt lämplig. Både telegraf- och postverken hafva genom telefonerna
å ena sidan och genom “Stadsposten" å den andra, kommit i en sådan
ställning, att man bör se tiden an, se, huru förhållandena komma att
gestalta sig, förrän man vidtager några förändringar. Jag föreställer
mig ock, att telefonväsendet kommer att inverka ganska mycket äfven
på postverkets affärer, så att man icke vet, huru det kommer att gå.
Man behöfver alltså någon tid för att se saken an och se huru den
utvecklar sig. Om telegrafverket under den närmaste framtiden någor¬
lunda skall kunna reda sig, så är det min öfvertygelse, att det be¬
höfver en chef att ordna, hvad som kan ordnas i telefonväsendet.
Samma torde ock förhållandet vara med postverket, om man vill se,
huru det kan bära sig i längden.
Om man nu beslutar sig för sammanslagning af de båda verken,
kommer alltid i framtiden den förlust, som möjligen kommer att
39
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
drabba postverket, att tillskrifvas detta beslut. Man kommer att saga: Angående
“Ja, den der bristen härleder sig från det, att man fick telegrafverket sammanslag-
på halsen.J7 ocft telegraf-
Jag tror derför, att det är klokast att afslå utskottets förslag. verlen.
Den tid kan komma, då man kan fatta ett beslut i sådan riktning, (Forts.)
som utskottet föreslagit, men jag tror icke, att den ännu är inne. Jag
yrkar derför afslag.
Herr Ljunginan: Med anledning af hvad herr Larsson från
Upsala yttrade, att telefonfrågan ej hörde hit, ber jag att få påpeka, att
det förefaller, som om herr Larsson aldrig läst igenom motionen i frågan.
Denna motion upptager summa 5 \ sidor; af dessa handla de 4 första om
telefonfrågan och telefonskatten. Motionen är framkommen under så¬
dana förhållanden, och af dess motivering framgår så tydtlig, att den af-
ser att innebära ett motförslag mot Kongl. Maj:ts proposition n:o 35
om telefonskatt, att derom kan icke råda den allra ringaste tvekan.
Hvad återigen beträffar den erfarenhet, som man har ifrån ut¬
landet, så är, såsom jag förut nämnt, den gemensamme chefen i många
länder minister och icke generaldirektör, såsom hos oss, och i alla län¬
der en högt stående förtroendeembetsman, som har underchefer under
sig, hvilka temligen sjelfständigt sköta hvar sin afdelning. I England
t. ex. är generalpostmästaren en af de embetsman, som ombytas vid
hvarje ministerskifte. En sådan chef stannar i regeln icke länge på
platsen, ty såsom vi veta, vexla ministérerne stundom till och med flere
gånger om året och sitta sällan många år i rad vid styret. Liknande
är förhållandet i alla andra länder, der chefen för de förenade verken
är minister. För öfrigt är vanligtvis i de länder, der post- och tele¬
grafverken äro förenade under en gemensam minister, denne äfven
öfverehef för statens jernvägstrafik.
Hvad telegrafverkets existensvilkor beträffar, så är det ju alldeles
gifvet, att man måste hafva dem klara för sig först, innan man vill
ordna verkets stat. Och jag vill särskildt fästa uppmärksamhet derpå
och lägga vigt dervid, att det är oklokt att begära en omorganisation af
ett verk, innan man det ringaste kommit öfverens om huru verket
skall gestalta sig. Man bör först hafva klart, om man vill gifva det
något monopol, eller om man behöfver organisera dess verksamhet med
.afseende på en liflig konkurrens med enskilda bolag, hvilken kan fram¬
kalla hastigt nog vexlande förhållanden. Det är ju gifvet, att organisa¬
tionen bör bli mycket olika i båda dessa fall, hvilket man än tager.
Om frågan återremitteras eller motionen afslås, anser jag icke
ligga så mycken vigt på. Anser man, att man vill gifva utskottet till¬
fälle att ytterligare utveckla saken eller möjligen gifva någon enskild
motionär tillfälle att inlemna motion om frågans fullständigare och mer
allsidiga behandling i hela sin omfattning, innan utskottet åter kommer
in med sitt betänkande, så är det icke mig emot. Men jag tar för
.gifvet, att, kommer icke någon sådan enskild motion in, så kan kam¬
maren svårligen göra annat än att afslå den nu föreliggande motionen
i ämnet, sedan kammaren i så väsentlig mån uttalat sig för Kongl.
Maj:ts proposition om telefonskatt
N:o 23.
40
Angående
sammanslag
ning af post
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Herr Widström: De skäl utskottet åberopat uti sitt betänkande
utgöra egentligen ett referat utåt de utlåtande!), som afgifvits af gene¬
ralpoststyrelsen och telegrafstyrelsen för närmare 8 år sedan rörande
denna fråga. Men utom det att man icke vet, huruvida generalpost-'
styrelsen numera, på sätt den då gjorde, skulle vilja tillstyrka en sådan
förening af de båda embetsverken som blifvit ifrågasatt, så finner man,
att telegrafstyrelsen å sin sida då haft en alldeles motsatt mening om
lämpligheten af en dylik förening. Och för denna sin åsigt har tele¬
grafstyrelsen hemtat stöd dels ifrån svårigheten att på lämpligt sätt.
sköta dessa olika verks angelägenheter, dels ifrån betänkligheter i
finansielt afseende. Kongl. Maj:t fann också, vid öfvervägande af dessa
skäl, att det icke vore lämpligt att då vidtaga någon sådan åtgärd.
Utskottet har nu icke lemnat någon vidare utredning i saken, men har
ändock ansett sig kunna säga, i strid med hvad Kongl. Maj:t förklarat,,
att skälen för en sammanslagning och förening af verken vore de öfver¬
vägande.. Jag kan för ruin del icke finna, att i detta betänkande
något blifvit anfördt, som bevisar lämpligheten deraf. Telegrafstyrelsen
fäster också uppmärksamheten derpå, att de förmenta besparingar, som
uPPgifvits såsom det vigtigaste skälet eller åtminstone ett bland skälen
för sammanslagningen, icke vore att räkna på. Ty sjelfva de olika
styrelsernas sammanslagning till en skulle — såsom telegrafstyrelsen
visar — först och främst hafva till följd, att ytterligare en byrå blefve
behöflig — således tillsammans 6 byråer. Äfven generalpoststyrelsen
har sagt i sitt utlåtande, att inom det gemensamma verket G byråer
skulle blifva erforderliga, under det nu de båda verken hafva tillsam¬
mans endast 5. Tillika faster telegrafstyrelsen uppmärksamheten der¬
på, att det måhända blefve nödvändigt att anställa vid de olika af-
delningarna i detta stora gemensamma verk särskilda souschefer, hvil-
kas afiöuingar måste uppsluka en stor del af de besparingar, som
eljest skulle kunna vinnas.
Detta i afseende på den ekonomiska sidan af saken. I afseende-
åter på den tekniska sidan eller utförandet af det arbete, som dessa
verk hafva sig ålagdt, så sades nyss af en talare, att en sammanslag¬
ning säkerligen skulle befordra en kraftigare utveckling af så väl post¬
väsendet som telegrafverkets verksamhet. Detta var, tror jag, ett på¬
stående, för hvilket man icke kan åstadkomma något bevis, särskildt
under en tid sådan som denna, då både post- och telegrafverken utan
tvifvel behöfva — såsom här blifvit påpekadt — halva hela sin upp¬
märksamhet fäst på att bibehålla sin verksamhet och utveckla den..
Särskildt gäller detta i afseende på telegrafverket. Utskottet har sjelf
ansett det lämpligt och önskvärd!, att de längre telefonlinier, som
blifvit ifrågasatta att anläggas mellan olika orter i riket, måtte öfver-
tagas af staten och utföras för dess räkning; men anser ändock icke
något hinder förefinnas för en förening af post- och telegrafverken^
Mig synes det der emot vara alldeles uppenbart, att om telegraf¬
styrelsen skulle kunna med någon kraft egna sig åt utvidgandet af
telefonväsendet i syfte att mer, än hittills varit fallet, upptaga telefon-
verksamheten, så måste uppmärksamheten särskildt rigtas härpå; och
det tarfvas då utan tvifvel en chef, som äfven i tekniskt afseende kan
41
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
vara vuxen den uppgiften — något som icke kan förutsättas kos den, Angående
som eljes kunde vara lämplig såsom generalpostdirektör. Just på sammcmslag-
grund af detta förhållande, som jag anser vara nödvändigt i och för ^ch telearaf-
en kraftig utveckling af telegrafverket, finner jag det vara oundgäng- verken.
ligt, att telegrafverket icke sättes på indragningsstat eller att dess (Forts.)
tillvaro lemnas oviss under några år, utan att man nu genast griper
saken an och gör hvad som dervid kan göras. Och då en skrifvelse
i det föreslagna syftet endast skulle lemna saken oviss och oafgjord
och lända till stor skada för staten, så kan jag för min del icke
vara med om en sådan skrifvelse. Någon återremiss till utskottet sy¬
nes mig icke heller vara gagnelig, då jag anser de nu anförda skälen
vara tillfyllestgörande för bibehållandet af särskildt telegrafverket, sådant
det nu befinner sig, emedan det är uti ett vigtigt utvecklingsskede.
Hvad den omständigheten beträffar, att Riksdagen redan vid tre
föregående tillfällen rörande detta ämne skrifvit till Kongl. Maj:t, men
Kongl. Maj:t ändock icke ansett lämpligt eller den rätta tiden vara
inne för att göra något åt saken, synes den mig så långt ifrån inne¬
bära någon anledning till att åter efter så kort tid aflåta én skrif¬
velse, att jag tvärtom deri ser ett skäl att afbida, huruvida Kongl.
Maj:t sjelf finner lämpligt att göra något i ifrågavarande hänseende.
Allra minst finner jag det vara tillständigt att skrifva och likasom
förelägga Kongl. Maj:t att göra något i saken, eller att, såsom utskot¬
tet föreslagit, “Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t, så fort ske kan, låta utarbeta och Riksdagen
föreläggas förslag till post- och telegrafverkens förenande under en
gemensam styrelse. “ Här står icke ens, att man anhåller, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida det i afseende på statens
intressen vore lämpligt eller icke att vidtaga en sådan åtgärd, utan
det förelägges helt enkelt Kongl. Maj:t att låta utarbeta och inkomma
till Riksdagen med förslag, likasom om Riksdagen skulle vara beredd
att afgöra, huruvida en dylik förening vore lämplig eller icke. Riks¬
dagen kan det så mycket mindre, som — såsom af den förste talaren
blifvit antydt — någon undersökning alls icke blifvit af utskottet före-
bragt, huruvida sjelfva organisationen låter sig göra eller icke.
Åt' dessa skäl instämmer jag i yrkandet om afslag på utskottets
hemställan.
Herr Larsson i Upsala: Jag har visserligen af herr Ljungman
fått den upplysningen, att jag icke måtte hafva läst igenom betänkan¬
det. Men jag vågar dock derom säga, såsom någon sade om vind¬
flöjeln, som skulle angifva vindens rigtning: “Huru vet han det?“
Men detta hör ju icke till saken.
Genom herr Ljungmans senaste anförande finner jag ingalunda
vara ådagaladt, att hinder för post- och telegrafverkets sammanslag¬
ning förefinnes, derföre att organisationen deraf ej på förhand blifvit
af utskottet angifven och ordnad med hänsyn till dels förmodad kon¬
kurrens för närvarande, dels befarad konkurrens för framtiden; jag
kan icke heller föreställa mig att utskottets förslag bort eller kun¬
nat innefatta en sådan, utöfver vanlig utredning gående organisations-
N:o 23.
42
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående plan, utau lärer val en sådan omsorg tillkomma Kongl. Maj:t, som en-
sammanslag- utskottsförslaget skulle komma att taga i öfvervägande och om-
SÄ profning hit hörande detaljer.
vericen. Således kan jag icke finna, att utskottets förslag med hänsyn till
(Forts.) detta förhållande är oantagligt.
Jag skall icke trötta kammaren vidare. Men om man anser, att
det fordras så stora krafter som de af herr Ljungman antydda för att
utföra ett större eller mindre antal nya telegraf- eller telefonlinier,
m. in., så ber jag för jemförelses skull att få påminna om, att jern-
vägen har kanske större telegrafnät än telegrafstyrelsen och derjemte en
ej obetydlig byggnadsafdelning samt en högst betydande trafikafdelning
att sköta, allt numera under samma chef', hvarföre några oöfverstigliga
eller stora hinder för den föreliggande planens förverkligande icke, en¬
ligt min åsigt, förefinnas; hvadan jag, herr talman, fortfarande yrkar
bifall till utskottets förslag.
Herr Essén: Herr talman! Att de respektive motionärerna i För¬
sta och' Andra Kammaren haft för afsigt att genom ifrågavarande
motioner, så att säga, kasta en sprängbomb mot Kongl. Maj:ts propo¬
sition angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar, det är nå¬
got, som det står en hvar fritt att tänka sig; men den saken kom
utskottet, som hade att behandla föreliggande motion, alldeles icke
vid. Utskottet hade helt enkelt att tillse, huruvida det i motionen
framstälda yrkandet, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta en
skrifvelse med begäran om förslag till post- och telegrafverkens för¬
ening, vore värdt afseende eller icke. Huru har nu utskottet gått till
väga i detta afseende? Jo, utskottet har i sitt utlåtande redogjort för
frågans behandling sedan 20 år tillbaka och visat, att Riksdagen den
ena gångan efter den andra med växande styrka uttalat sig för en
sådan förening. Utskottet har vidare förklarat, att det, utöfver de
skäl och motskäl, som blifvit anförda af de båda sakkunniga myndig¬
heterna, post- och telegrafstyrelserna, icke kunde hafva synnerligen
mycket att tillägga. Men utskottet har, så godt det kunnat, vägt
dessa skäl för och emot och kommit till det resultat, att de af post¬
styrelsen anförda kraftiga skälen för sammanslagningen voro de öfver¬
vägande. På dessa grunder har utskottet, i likhet med Första Kam¬
marens tillfälliga utskott, föreslagit, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t
måtte anhålla om ett förslag till post- och telegrafverkens förenande.
Nu finner jag, att här blåsa nya vindar, och att det icke skulle
vara passande att vidare begära ett sådant förslag af Kongl. Maj:t.
Nå, det är ju möjligt, att omständigheter tillkommit, som böra tagas
i betraktande. Men här hafva dock icke, så vidt jag kan se, dessa
omständigheter blifvit nöjaktigt utvecklade. De herrar, som yttrat
sig mot utskottets förslag, hafva gifvit frågan de största dimensioner
och invecklat den så mycket som möjligt, De hafva ock påyrkat att
utskottet skulle lemna en utredning om hela den blifvande organisa¬
tionen. Huru kan man begära sådant af utskottet? Det är väl en¬
dast Kongl. Maj:t, som kan göra detta. Det är väl det förslag, Kongl.
Maj:t kommer att framlägga till Riksdagens pröfning, som skall upp-
43
N:o 23,
Lördagen den 17 Mars. e. m.
taga en sådan utredning. Icke är det val tänkbart, att Kong!. Maj:t Angående
skulle inkomma till Riksdagen med förslag om post- och telegraf-
verkens sammanslagning utan att förebringa en fullständig utredning ocjl (eiegrclf.
af frågan ur olika synpunkter; och förr än Kongl. Majt:s förslag vericen.
föreligger är ju Riksdagen icke i tillfälle eller behöfver att pröfva (Forts.)
om föreningen skall komma till stånd eller icke. Det har yttrats
af en talare på stockholmsbänken, att Kongl. Maj:t för icke länge
sedan afslagit en Riksdagens framställning i det syfte, hvarom nu
är fråga, och att det derför icke vore passande att nu igen fram¬
komma med samma sak. Talaren har emellertid förbisett att det
den gången var allenast två tillfälliga omständigheter, som för an-
ledde Kongl. Maj:t att icke lyssna till Riksdagens begäran, ehuru
Kongl. Maj:t flera gånger tillförene vidtagit åtgärder för att befrämja
sammanslagningen, så att Riksdagen i sin skrifvelse 1880 kunde saga,
att de redan i ärendet fattade beslut knappt gåfve anledning till annat
antagande än att den åsigt redan gjort sig gällande, att en verklig
och fullständig förening af post- och telegrafverken borde genomföras.
De af Kongl. Maj:t för afsteg å 1880 års skrifvelse anförda tvenne
skäl voro, det ena, den ökning i göromålen, som postsparbanksärendena
antogos skola pålägga postpersonalen, och det andra ovissheten om
hvilken omgestaltning af formerna för telegvafverksamheten uppfinnin¬
gen af telefonen kunde medföra. I föreliggande utlåtande förklarar
emellertid utskottet dels, att man torde kunna antaga att under de
sistförfiutna fyra åren den behöfiiga erfarenheten vunnits om post¬
sparbanksärendenas inverkan på postgöromålen, dels att, enligt hvad
erfarenheten gifvit vid handen, telefonväsendet, långt ifrån att för¬
anleda en ökning i göromålen för telegrafverkets personal, ledt till
ett minskadt användande af telegrafen. Derjemte uttalar utskottet
den uppfattningen, att äfven om vissa telefonförbindelser skulle komma
att utföras uteslutande af staten, denna omständighet likväl ingalunda
torde vålla något afsevärdt hinder för föreningen af post- och telegraf¬
verken. Hvad angår herr vice talmannens yrkande om återremiss, så
tvifla!’ jag på att eu sådan är vare sig tjenlig eller behöflig, ty, som
kammaren redan hört, har Första Kammaren ord för ord antagit
samma kläm, som nu här föreligger, och beträffande de särskilda
motiveringarne, så är visserligen vår något vidlyftigare, ty vi hafva
redogjort för uttalanden af myndigheter, som haft frågan till behand¬
ling, men i sak är det ingenting i den ena motiveringen, som strider
mot den andra. Således kan jag icke inse att några svårigheter skulle
möta för uppsättande af den föreslagna skrifvelsen. Ifall kammaren
emellertid nu beslutar återremiss, har utskottet antagligen intet annat
att göra än att förklara sig vidhålla sina en gång uttalade åsigter.
Att utskottet skulle söka närmare utreda frågan om en blifvande
organisation af det förenade post- och telegrafverket och om bokförin¬
gen inom detsamma m. m., derom förmodar jag icke kan vara tal,
då man vet, öfver hvilka krafter utskottet har att förfoga. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställande och tillåter mig särskilt betona att
det skulle se underligt ut om vi, sedan Riksdagen tre gånger och För¬
sta Kammaren nu för fjerde gången uttalat sig för sammanslagningen,
N:o 23.
44
Lördagen den 17 Mars, e. in.
Angående lemna frågan åt sitt öde. Skulle Kong!. Maj:t i anledning af Riks-
scmmanslag- dagens skrifvelse framkomma med ett förslag, som Riksdagen ej vill
*och 'telegraf- accePtera) hafva vi ju frihet att förkasta detsamma.
verken.
(Forts.) Herrar Wretlind och Bruse förenade sig med herr Essén.
Herr Carl Ifvarsson: Af de yrkanden, som här framstälts, an¬
ser jag för min del herr vice talmannens såsom det bästa. En åter-
remiss vore önsklig bland annat för att utskottet kunde komma i till¬
fälle att efter Första Kammarens beslut taga frågan i förnyadt öfver¬
vägande, och jag tror icke, att det går an att lägga så liten vigt vid
skrivelser till Kongl. Maj:t, att man icke med synnerlig omsorg söker
få likhet mellan båda kamrarnes motiveringar, en likhet, hvilken ut¬
skottet genom sammanjemkning borde söka att ernå. Det är icke till¬
räckligt att klämmen är densamma i båda betänkandena, den måste
baseras på samma motiv. Dessutom vore det icke ur vägen, om man
kunde utvidga förslaget derhän, att man finge fråga om lagstiftning
angående både telegraf och telefon äfven till tals, något hvarom mo¬
tion emellertid längre fram skulle kunna väckas. Att nu låta frågan
förfalla vore icke lämpligt, ty den går i rätt rigtning, men det fordras
försigtighet, och derför vill jag förena mig med vice talmannen i yr¬
kande om återremiss.
Herr Widström: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att
jag ingalunda förbisett det af Kongl. Maj:t 1882 anförda skäl till an¬
slag å Riksdagens då gjorda framställning i förevarande syfte eller
“ovissheten om hvilken omgestaltning af formerna för telegrafverksam¬
heten uppfinningen af telefonen kunde medföra.11 Tvärtom har jag
just påpekat, att denna uppfinning numera nått en sådan utveckling,
att det vore nödigt att den upptoges uti och förenades med telegraf¬
verket.
Herr Essén: Jag vill blott fästa den högtärade talarens på hallands-
bänken uppmärksamheten derpå, att det icke förefinnes den ringaste
verkliga skilnad mellan de särskilda motiveringarne. De äro i sak
fullkomligt lika, ehuru ordalagen naturligtvis vexla. Vid sådant för¬
hållande hemställer jag om återremiss skulle vara erforderlig.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag måste hålla på den
åsigten att man skall vinna på en återremiss, ty, som utskottets ord¬
förande vet, är visserligen klämmen i de båda utlåtandena densamma,
men de särskilda motiveringarne äro icke lika hvarandra, och derför
bör utskottet sättas i tillfälle att sammanjemka dem. Det är icke
lämpligt att öfverlemna detta åt kanslideputerade, så att de skulle
ega att vid skrifvelsens uppsättande välja skäl ur ena eller andra be¬
tänkandet som de behaga. Jag mins icke att någonting sådant före¬
kommit i Riksdagen och jag hemställer huruvida ett dylikt sätt att
gå till väga kunde kallas försigtigt. Kammaren vill väl veta hvad
den skrifver. Det kan naturligtvis icke vara tal om att utskottet
Lördagen den 17 Mars, o. m.
45
N:o 23.
skulle göra någon utredning angående kostnader in. m., men jag vill Angående
påpeka att man vid tillfällen sådana som detta brukar åtminstone sammanslag-
begära utredning af Kongl Maj:t, men detta har utskottet icke gjort. nin9 af Posf-
Det förefaller mig besynnerligt att man kan säga, att när förslå- °C verhen.
get eu gång kommer från regeringen, så kan man afslå detsamma; på (Forts.)
hvilken grund skulle detta ske ? Naturligen icke på den grund att kostna¬
derna blifva för stora, ty man har icke begärt att få veta hvad förändrin¬
gen skulle kosta. Man har endast begärt att styrelserna skola sammanslås.
Jag har såsom ledamot af kammaren velat uttala mina betänklig¬
heter i förevarande fall, på det jag må hafva fria händer, när frågan
återkommer. Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss, såvida icke
kammaren redan nu skulle bestämma sig för afslag.
Herr Waldenström från Gefie: Efter den diskussion, som före¬
varit, torde det icke återstå mycket att säga, vare sig från det ena
eller andra hållet. Jag vill likväl mot den första talaren göra den
•anmärkning, att när han förklarade, att motionerna i fråga tillkommit
blott såsom motförslag mot regeringens proposition angående telefon¬
skatts införande, så tog han grundligt miste, och jag påstår, att han
icke haft rättighet att derom yttra sig så som han gjort. Jag tror
mig också känna litet till, hvad motionären åsyftat, kanske lika bra
som herr Ljungman. Och jag kan säga, att motionerna icke tillkom¬
mit, vare sig för att utgöra något slags sprängämne eller för att få
telefonfrågan undanskjuten och dymedelst tid beredd åt de enskilda
telefonbolagen att mera utveckla sina affärer och sitt monopol, “väl
vetande att den som vinner tid, vinner allt®. Det der ordet “monopol®
— det tycks verkligen spöka i herr Ljungmans hjerna. Jemt talar
han om monopol och monopol, der dock icke något monopol finnes.
Herr Ljungman sade vidare, att det vore olämpligt att för när¬
varande sammanslå post- och telegrafverken, och att frågan derom
nu befunne sig i ett annat skick än vid föregående tillfälle, då den
vant föremål för Riksdagens behandling, i thy att man förut alltid
tänkt sig ett faktiskt monopol för de begge verken, under det man
nu visserligen liölle på ett sådant monopol för postverket, men icke
ansåge det existera för telegrafverket, hvadan de begge verken vore
af olika natur och en förening dem emellan till följd deraf hardt när
omöjlig. Jag vet nu icke, huruvida man vid föregående tillfällen, då
förslag varit å bane om sammanslagning af post- och telegrafverken,
ansett dessa verk ega något regale eller monopol. Aldrig har jag åt¬
minstone hört sådant uppgifvas förrän nu af herr Ljungman. Men
hvad jag vet, det är att Riksdagen, utan att yttra någon åsigt om
befintligheten af monopol, vid tre särskilda tillfällen uttalat sin önskan
att de begge verken måtte förenas under en gemensam styrelse. Nu
förmenar herr Ljungman, att en sådan förening skulle förorsaka öfver¬
ansträngning hos den blifvande gemensamma chefen. Det kan visser¬
ligen vara möjligt. Erfarenheten, t. ex. från England och Tyskland,
har dock visat att en enda person under sin högsta ledning kunnat
förena de båda nämnda verken, utan att, så vidt man har sig bekant
detta inverkat menligt på hans helsa.
N:o 23. 46 Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående I herr Adelskölds motion anföres, att i Tyskland i ej mindre än
sammanslag- omkring 5,000 mindre postkontor på, landet insatts telefoner, hvar-
Uoch 'telegraf- igenom de mer s vårskö tfa telegrafapparaterna kunnat indragas, samt
" verken. att meningen är att i ytterligare 800 stycken verkställa en sådan
(Forts.) ändring. Jag ser icke något hinder, hvarför ej äfven här i landet
enahanda åtgärd skulle kunna vidtagas på ofantligt många ställen.
Genom att telegrafstationer sålunda, i stället för att indragas, förändra¬
des till telefonstationer och förenades med på samma plats förut be¬
fintliga poststationer, skulle stora förenklingar kunna ske till under¬
lättande af sammanslagningen, utan att vare sig den ene eller den
andre tjenstemannen eller allmänheten derigenom skulle blifva på
något sätt lidande. För öfrigt synes af utskottsbetänkandet, sid. 10,
att telegrafverkets förste chef — den man, under hvars ledning in¬
rättningen kommit till stånd och på kort tid vunnit eu mycket stor
utveckling —- bland annat anfört, att, sedan eu gång anläggnings¬
arbetena, hvilka antogos komma att företagas i flera rigtningar inom
landet, blifvit afslutade samt telegrafverket vunnit behöflig både ut¬
sträckning och stadga, kunde och borde ledningen af dess angelägen¬
heter öfverlemnas åt postverkets öfverstyrelse. Jag tänker, att den
då varande chefen för telegrafverket förstod den saken lika bra samt
begrep lika godt som någonsin herr Ljungman, om öfveransträngning
skulle blifva eu följd af en dylik förening.
Den förste telegrafchefens åsigt har ock gillats af den nuvarande
generalpoststyrelsen, som förklarat, att hon icke tror, att en för de begge
verken gemensam chef skulle få någon öfveransträngning att beklaga
sig öfver, utan tvärtom, på skäl, som synes talande, förordar verkens
förening; och jag föreställer mig, att styrelsen, innan hon bestämt sig
för ett dylikt uttalande, gjort sig reda för det ökade arbete, som kunde
uppstå genom föreningen. Har poststyrelsen sålunda sjelf icke ansett
sig behöfva befara någon öfveransträngning för chefen, lära hvarken
herr Ljungman eller någon annan af oss hafva anledning att hysa
någon fruktan derför.
Här har blifvit påpekadt, att i vissa främmande länder der post
och telegraf lyda under en chef, denne intager en helt annan ställ¬
ning än hos oss, i det han är antingen minister eller ministers
vederlike. Han må nu vara det ena eller det andra, här är det endast
fråga om, huruvida de begge verken lämpligen kunna förenas under
eu gemensam styrelse. Och kan nu detta gå för sig i Tyskland, så
bör det äfven kunna göra det i Sverige. “Men, invänder man, i så
fall måste det finnas underchefer, och hvardera verket får således
ändå sin egen chef.1' Ja, låt vara det. Men jag kan icke föreställa
mig annat än att en dylik förening under en gemensam styrelse och
deraf följande förenkling i anordningen ändå skulle medföra en be¬
tydlig besparing.
Herr Larsson från Upsala har såsom ett föredöme i denna sak
erinrat, hurusom man funnit lämpligt att förena jernvägsbyggnads-
väsendet, jern vägs trafiken och jernvägstelegrafen under eu gemensam
chef. Den telegramvexling, som befordras å jern vägens linier, är all¬
deles icke obetydlig. Om man inräknar depescher i jernvägstjenste-
47
N;o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
ärenden, torde den antagligen vara ungefär lika stor som den af tele¬
grafverket förmedlade. Således tyckes det som, från den sidan taget,
hinder icke bör möta för att post- och telegrafverken kunna styras af
en och samma hand.
Man har, liksom jag förut antydt, velat påstå, att den besparing,
som kunde uppkomma genom post- och telegrafverkens förening, skulle
blifva liten eller ingen. Jag kan naturligtvis icke bedöma den saken
så noga. Men poststyrelsen bör kunna bedöma den. Och hon utta¬
lar i sitt utlåtande af år 1880 såsom sin åsigt, att en betydlig be¬
sparing skulle uppstå genom denna förening; och jag ser icke någon
egentlig grund, hvarpå man skulle kunna stödja eu motsatt åsigt. Om
också ingen besparing kunde ske på de respektive tjenstemännens lö¬
ner, borde den dock kunna åstadkommas på många andra sätt, bland
annat t. ex. genom indragning af lokaler, som blefve öfverflödiga,
derest på eu mängd mindre betydliga platser, försedda med både post-
och telegrafstationer, dessa inrymdes i samma lägenhet.
En talare, jag tror det var herr Widström, fann det vara olämp¬
ligt, att Riksdagen i frågans närvarande skick aflåter en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, allraminst med ett “föreläggande1' för Kongl. Maj:t att
efterkomma Riksdagens önskan. Så vidt jag kan läsa klämmen i ut¬
skottets betänkande, innebär densamma ingalunda något föreläggande
för Kongl. Maj:t, utan endast eu underdånig anhållan, att Kongl, Maj:t
täcktes låta utarbeta o. s. v. Visserligen står ordet “föreläggas" i
klämmen, men i det sammanhang, att på det mest ödmjuka sätt be-
gäres, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Riksdagen föreläg¬
gas förslag o. s. v.
Man har föreslagit, att kammaren måtte återremittera ärendet
för att, såsom herr vice talmannen sade, få eu sammanjemkning af
den olika motivering, som förekommer i de särskilda utlåtandena från
de begge kamrarnes utskott. Så vidt jag kan se, är dock motiverin¬
gen i de båda utlåtandena af likartadt innehåll, om ock ordalagen
icke äro precis desamma. Och jag vill väl förmoda, att vederbörande
kanslideputerade ega så pass intelligens, att de skola kunna affatta eu
ordentlig motivering, fastän ordalagen i de begge utlåtandena icke äro
alldeles lika.
Jag finner således icke skäl vara för handen att återremittera
frågan eller att Riksdagen nu skulle besluta annat än hvad densamma
förut, alldeles oberoende af telefonfrågan, gjort. Jag tager mig der¬
före friheten yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Pehrsson i Helgebol.
Herr Ljung man: Med anledning af herr Esséns yttrande, att
utskottet icke ansett sig behöfva uttala sig något om motionens syfte,
utan endast om dess hemställan, ber jag få erinra, att här till be¬
handling föreligger icke blott utskottets utlåtande utan äfven sjelfva
motionen, på hvilken detta utlåtande ju egentligen borde grunda sig,
samt att således bifall till utskottets hemställan äfven komme att in¬
nebära ett gillande i väsentlig mån äfven af motionens syfte. Hvad
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf¬
verken.
(Forts.)
N:0 23.
Lördagen den 17 Mars, e. ro,
Angående
sammanslag¬
ning af post-
och telegraf-
veriten.
(Forts.)
do
detta syfte är, angifves alldeles tydligt i motionen, på hvars första
sida med uppenbart missnöje påpekas telegrafstyrelsens utlåtande den
30 mars 1883, hvari styrelsen föreslår åtskilliga förbud och inskränk¬
ningar i fråga om telefonanläggningar, hvarefter motionären på de tre
följande sidorna öfvergår till ett nog skarpt klander mot den af rege¬
ringen föreslagna telefonskatten; under det att först på det återstå¬
ende bladet utan logiskt samband med den föregående utredningen
anföres såsom en sjelfklar sak, huru man genom post- och telegraf¬
verkens sammanslagning skall kunna komma ifrån de svårigheter, hvilka
man sökt afhjelpa genom eu sådan skatt. Hvad åter angår utskottet
och dess utredning, har detsamma inskränkt sig till ett referat af hvad
i frågan förekommit, och af dess 18-| trycksidor omfattande utlåtande
har det endast behöfts två sidor för att inrymma sin egen i ämnet
uttalade mening; resten utgör, såsom sagdt, en historik af frågan.
Hvad som för utskottet borde hafva varit det vigtigaste att uppehålla
sig vid, eller de förändringar rörande telegrafväsendet, som på senare
tiden inträda särskilt i följd af telefonen, det affärda" utskottet med
några rader, egentligen utgörande ett citat utaf ett yttrande af finans¬
ministern. I detta yttrande tages dock ordet “telefonväsendet“ i eu
helt annan och mer inskränkt bemärkelse, än orden “uppfinningen af
telefonen1* och telefonväsendets betydelse för telegrafverksamheten1* uti
utskottets inledning till det som mellansats i slutledningen anförda ci¬
tatet ; och vilie man vara sträng, måste man derföre anse att utskot¬
tet här gjort sig skyldig till eu paralogism i sin bevisningföring.
Hvad herr Waldenström behagat yttra mot mig med anledning
af hvad jag nämnt om monopol, så finner jag mig icke träffad deraf
— jag tror mig städse hafva rigtigt framhållit ett monopols betydelse,
ehvad det är ett rättsligt eller ett blott faktiskt monopol det varit
fråga om. Man är ju för öfrigt van att från det hållet påbördas helt
andra både tankar och ord, än man sjelf någonsin hyst eller uttalat,
det har jag sjelf många gånger förut fått erfara vid öfverläggningarne
här i kammaren.
Bland annat har herr Waldenström också påstått, det jag skulle
hafva sagt, att de begge post- och telegrafcheferna hvar för sig vore
öfveransträngda i följd af sina befattningar. Detta har jag icke ytt¬
rat; utan jag har sagt, att det vore allmänt bekant, att chefen för
postverket redan för närvarande måste anses vara fullt upptagen af
de till följd af postverkets hastiga framåtgående ständigt ökade och
ganska ansträngande göromålen; och vidare har jag sagt, att chef¬
skapet för telegrafverket äfven måste anses som en sin egen man kräf¬
vande befattning under för handen varande förhållanden, då telefon¬
väsendets utveckling i väsentlig mån beror på detta verk och det¬
samma dessutom måste anstränga sig till det yttersta för att bestå i
konkurrensen med de enskilda telefonbolagen, hvilka väl snart gå der¬
hän, att de anse sig kallade att öfvertaga telegrafverkets alla funk¬
tioner.
Hvad herr Waldenström nämnt om att i vissa främmande länder
post- och telegrafverken stå under en gemensam chef, som är mini¬
ster eller en ministers vederlike, så är detta visserligen förhållandet.
Lördagen deri 17 Mars, e. in.
49
N:o 23.
Men det gemensamma chefskapet utöfvas icke der i samma mening Angående
som en generaldirektörsbefattning hos oss, utan der likasom här lyda ««mmcmslag-
de begge verken i fråga icke desto mindre under hvar sin, en general- ^c”f posi
direktör motsvarande chef, ehuru öfver dessa chefer är stäld en ge- °C verken!' ~
mensam öfverchef. På denne hvilar dock icke tyngden af göromålen (Forts.)
och kan det icke heller, allra minst då, som förhållandet är i England
•med generalpostmästaren, chefskapet i regeln vexlar med hvarje minister¬
skifte. Chefen har sålunda blott öfverinseendet öfver det hela, han
är chef för de särskilda undercheferna; det är de, som draga lasset,
icke han.
Det är också klart, att om vi i skrifvelse till Kongl. Maj:t be¬
gärde en dylik öfverchef, besparingarna icke skulle blifva så stora.
För min del har jag alls ingenting emot, att statens samfärdselsanstalter
få en gemensam öfverstyrelse, antingen på sätt regeringen år 1868
föreslagit, då den begärde ett nytt statsdepartement för dessa anstal¬
ter, eller på det sätt, att de befintlige cheferna för dessa anstalter
tillsammans finge kollegialt besluta om de gemensamma anordningarna.
Men det är en annan sak, om ett sådant förslag eller en förening
af blott post- och telegrafverken under eu gemensam styrelse skall an¬
tagas som en opinionsyttring mot den kongl. propositionen n:o 15
om telefonskatten. Jag upprepar hvad jag förut yttrat, att det vore
besynnerligt, om kammaren, då den redan till eu väsentlig del god¬
känt nyssnämnda proposition, skulle, innan ännu frågan blifvit af Riks¬
dagen slutligen afgjord, i den nu föreliggande frågan fatta ett beslut
i motsatt rigtning mot det den nyss antog. Jag vidhåller mitt förut
gjorda yrkande.
Herr E. W. Carlson: Äfven jag får bekänna, att jag icke kau
biträda utskottets hemställan om en skrifvelse, ty jag tror, att en så¬
dan hvarken vore lämplig eller nyttig. Då vi i dag på förmiddagen
hört, på huru svaga grunder postverkets uteslutande rätt till bref-
befordring grundar sig, och dessutom veta, att detta postverk må hända
ytterligare behöfver utvecklas för att fylla de dagligen växande be-
holven, så ser jag deruti ett skäl att uppskjuta med att på sätt ut¬
skottet föreslår lösa denna fråga, och hvad telegraf- och telefonväsen¬
det beträffar, så veta herrarne, att vi icke äro rigtigt ense om, i huru
vidsträckt mån Kong], Maj:ts proposition skall bifallas. Jag har fattat
den diskussion, som i denna fråga förts i kammaren, såsom inne¬
bärande en önskan, att telegrafverket framdeles måtte blifva satt i
tillfälle att upptaga telefonanläggningarna på längre afstånd, och att
endast inom inskränktare områden de enskilda bolagen finge fortsätta
sin verksamhet. Om detta är Riksdagens mening, så är det tydligt,
att telegrafverket får mycket mera göromål hädanefter än hittills.
På tal om konkurrens mellan telegraf- och telefonväsendet får
jag säga, att jag anser konkurrensen blifva farligare mellan telefonen
och posten än mellan telefonen och telegrafen, ty det är alls icke säll¬
synt, att man numera reqvirera!- varor, underrättar om deras afsän¬
dande, erkänner deras mottagande m. m. per telefon i stället för per
post. Jag tror, att denna fråga är värd att tänka på.
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 23.
4
W:o 23.
50
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående Jag ber vidare att få påpeka, att det under nuvarande förhål-
sammanslag- lanJen skulle blifva timligen svårt att finna en man, som skulle vara
ning af post- begåfvad med den tekniska bildning, som fordras för telegrafverkets
wrfc utveckling, och på samma gång i besittning af de egenskaper, som er-
(Forts.) fordras för att vara en duglig postchef. Skall åter en sammanslag¬
ning ske på det sätt, som åtskillige talare antydt, att man skulle hafva
en underchef för telegrafverket och en för postverket, så anser jag,
att man med sammanslutningen icke vunnit någonting.
Jag skall vidare be att få påpeka några lokala svårigheter. Jag
tror mig veta, att det för närvarande icke läte sig göra att inrymma
telegrafstyrelsen i postverkets hus, ty detta är redan så öfverfullt, att
der omöjligen kan inrymmas något mera, och jag tror icke heller, att
det är lämpligt eller möjligt att inrymma poststyrelsen i telegrafver¬
kets hus. Det återstode då för Riksdagen endast att bygga ett nytt
hus, der den förenade post- och telegrafstyrelsen kunde inrymmas.
Det har redan förut påpekats svårigheterna af räkenskapernas skö¬
tande, om de båda verken komme att sammanslås, och jag behöfver
derför blott i förbigående erinra derom.
Alla dessa omständigheter göra, att jag för min del anser, att
Riksdagen gör klokast i att icke aflåta någon skrifvelse, ty jag före¬
ställer mig, att, om Riksdagen afiåter eu skrifvelse i detta syfte och
Kong! Maj:t med anledning deraf inkommer till Riksdagen med ett
förslag, Riksdagen icke kommer att gå in derpå. För att undvika
eu sådan oegentlighet, ber jag få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Gumrelius: Jag har alltid, tiar frågan om sammanslagning
af post- och telegrafverken varit föremål för Riksdagens behandling,
varit af den åsigten, att eu sådan sammanslagning vore synnerligen
önskvärd, såsom i min tanke ledande till betydliga besparingar och
mycken förenkling för öfrigt; men jag har icke förrän i dag uttalat
denna min åsigt i denna kammare, af den anledning att jag vid dessa
föregående tillfällen i egenskap af telegraftjensteman icke ansett mig
höra med sådan offentlighet uttala eu mening, som det visserligen var
bekant för mina förmän att jag hyste, men hvilken jag af aktning för
dessa, och då den gick i motsatt rigtning mot deras åsigt, under tiden
behållit för mig sjelf. Men då jag numera är fri från telegrafverkets
tjenst och således äfven kan utan denna grannlagenhetshänsyn yttra
mig, så bör jag icke underlåta att för kammaren bekänna att jag hyst
ofvannämnda mening, ehuru jag dervid bör tillägga, att det kanske
nu är första gången som, då förslag i förevarande hänseende före¬
legat, jag för min del är något tveksam, emedan frågan numera kom¬
mit i ett ändradt läge mot förr; och detta ur rent personlig syn¬
punkt. Det torde nemligen icke kunna nekas, att de båda verkens
chefer, om de hvar för sig varit lämpliga för den ifrågasatta dubbla
chefsbefattningen, nu i betraktande af de många år, som gått, sedan
denna fråga först bragtes å bane, faktiskt blifvit äldre, så att man
skulle kunna ifrågasätta, huruvida någondera af dem i deras nu fram¬
skridna ålder skulle, derest sammanslagningen komme till stånd, vara
lämplig att åtaga sig den dubbla bördan af att vara chef för dessa
51
Lördagen den IT Mars, e. in.
N:o 23.
verk, och man må icke keller förmena dem, om de hysa någon tvekan Angående
att ikläda sig detta dubbla ansvar; och härtill anknyter sig svårig- sammanslag¬
heten att finna eu lämplig efterträdare, att på en gång öfvertaga ett nin? afpost'
så mångfaldigt och magtpåliggande arbete. Detta är visserligen eu
sak, som det icke tillkommer Riksdagen att taga befattning med, men (Forts.)
den är likväl af beskaffenhet att den är värd att betänkas när det
nu gäller att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i saken. ’
Emellertid och med den uppfattning jag har om önskligheten
deraf att vi höra förr eller senare, och bättre förr än senare, besluta
eu sammanslagning af dessa båda embetsverk, så kan jag för min de!
icke vara med om att vi här skola votera för alslag å föreliggande
punkt, äfven om jag hyser nyss antydda betänkligheter. Bland be¬
tänkligheter, sådan frågan nu föreligger, är också den, att frågan om
telefonskatten ännu befinner sig i ett sväfvande skick. Jag skulle vilja
i deu alseendet erinra, att för dem, som vilja återremittera föreliggande
betänkande, sistnämnda omständighet utgör ett kraftigt och giltigt
skäl, emedan genom aterremiss man skulle kunna komma derhän att
före hufvudfrågans afgörande hinna få genom gemensam votering eller
annorledes afgjordt, huruvida telefonskatt skall utgå eller icke. Der¬
igenom komma denna fråga i realiteten i en annan ställning än för
närvarande, ocn jag föreställer mig ock att de skrifvelse!', som i ämnet
da komme att aflåtas, skulle affuttns i andra ordalag, än eu skrifvelse,
som nu blefve besluten. Utskottet bar ju i sin motivering, som bör
i _. skräfvel sen ingå, uppehållit sig med telefonfrågan, och då bör man
väl Känna., hvilken ställning telelonfrågan får vid denna riksdag innan
man i sådant ämne skräfvel till Kongl. Maj:t.
En annan sak, som gjort mig tveksam att nu besluta en skrif¬
velse, är flen oss meddelade upplysning, att telegrafstyrelsen visat ett
aimat märkligt och lofvande, tecken till lifaktighet, på hvilket jag faster
stort värde, i det nemligen styrelsen ingått till Kongl. Majrfc med fram¬
ställning angående ändring och lämplig nedsättning i portoafgifterna,
hvilket, äfven om man på grund deraf visserligen må hända kan till
en början motse eu tillbakagående, likväl utan tvifvel kommer att ge¬
nast verka eu högst väsentlig tillökning i telegrafverkets expedition
for den närmaste framtiden och följaktligen sannolikt också inom ett
eller annat ar eu stegring i inkomsterna af telegramportot. Detta
medverkar också till att göra mig erkänsam och tvehogsen, hvarför, och
då jag tänker mig att eu återremiss till utskottet skulle lemna’till¬
fälle till att möjligen uttänka någon annan lämplig form för frågans
besvarande än vare sig genom ett rent bifall eller ett rent utslag,
jag a,f desaä »kär far förena mig om ciet af vice talmannen, understödd
af herr Carl Ifvarsson, framstälda yrkandet om återremiss.
Herr Björkman: Då jag inom utskottet deltagit i det slut, hvar¬
till utskottet kommit, ber jag att få yttra några ord.
oag har jemte de öfriga ledamöterna från denna kammare inom
utskottet grundat den deri uttalade åsigt på den af Riksdagen så
många gånger förut uttalade öfvertygelseu om att dessa båda verk
skulle kunna skötas genom en gemensam chef. Dertill kommer ett
N:o 23.
52
Lördagen den 17 Mars, e. ra.
Angående skal, som vi sedan länge ganska väl känt, nemligen att telegrafverket
sammanslag- bär sig, utan att brist å dess stat uppkommit. Äfven detta
'och telegraf- manar till iakttagande af en väl behöflig sparsamhet. Och det
verken. 7 skulle väl, lindrigast sagdt, vara besynnerligt, om denna kammare skulle
(Forts.) afslå ett förslag, som den sjelf framkallat.
Jag vill ej vidare upptaga kammarens tid, utan får endast gifva
tillkänna, att jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Löfhult instämde med herr Björkman.
Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels afslag derå, dels ock slutligen
ärendets återförvisande till utskottet. Herr talmannen gaf propositio¬
ner i enlighet med dessa yrkanden och fann propositionen på åter-
remiss vara med öfvervägande ja besvarad. I anledning häraf och
för bestämmande af kontrapropositionen upptog herr1 talmannen ånyo
de öfriga yrkandena, af livilka det, som afsåg afslag å så väl utskot¬
tets hemställan som den i ämnet väckta motionen, nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men jemväl rörande kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om 4:de till¬
fälliga utskottets utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 10) antager yrkan¬
det om afslag å så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vote¬
ring antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.
Denna omröstning utföll med 89 ja och 83 nej; i följd hvaraf
omröstningspropositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren återremitterar kammarens 4:de
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 10), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
53
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
I denna senare omröstning afgåfvos 98 ja och 68 nej; och hade
kammaren alltså återförvisat ärendet till utskottet för förnyad be¬
handling.
§ 5.
Till behandling företogs .vidare Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 8 (i samlingen n:o 11), med anledning
af väckt motion om upphörande af den i 103 § kongl. förordningen
den 4 november 1886 angående konsulatväsendet för svenska handels¬
fartyg bestämda konsulatafgift.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom Andra
Kammaren af herr A. Brodin väckta motion, n:o 42, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde
Herr Brodin: Då utskottet i den utredning det lemnat upp¬
lyser, att denna konsulatafgift tillkommit genom kpngl. kungörelsen af
den 29 juni 1833, så kan med skäl ifrågasättas, huruvida denna skatt,
— något som den ju obestridligen är då den är lagd på fartygen —
kunnat i enlighet med regeringsformens bud i 73 §, att inga nya på¬
lagor må utan Riksdagens fria vilja och samtycke påläggas eller fordras,
af Kongl. Maj:t åläggas. Jag föreställer mig att, om en sådan skatt
skulle läggas på hästar eller redskap för jordbrukets behof, så skulle
majoriteten i denna kammare icke hafva mer än eu tanke om, huru
dermed skulle förfaras.
Beträffande sjöfarten får jag upplysa., att enligt gällande konsuls-
reglemente konsulerna ega att uppbära arfvode efter särskild taxa
för allt hvad de uträtta för fartygens räkning. Jag tror derför icke
att, om de bär ifrågavarande afgifterna borttoges, deraf skulle följa
någon brist på sökande till befattningen, ty vanligen sökas dessa oaf-
lönade konsuls- och vice konsulsbefattningar allenast för titelns skull.
Jag skulle kunna anföra flera exempel på, att sjöfarten i många
fall har vida större men än nytta af denna skyldighet att anlita kon¬
sulernas biträde. Men då tiden är sä långt framskriden, vill jag icke
uppehålla kammaren denned.
Utskottet erkänner i sin motivering rigtigheten af mina uppgifter
om sjöfartens betryck. Utskottet säger: “Utskottet erkänner villigt
rigtigheten af hvad motionären anfört med afseende på sjöfartens när¬
varande betryck, då denna näring, likasom de flesta andra, kämpar
med så stora svårigheter, att densamma, i stället för att lemna rede¬
rierna någon inkomst, ej sällan till följd af de tryckta konjunkturerna
eller måhända rättare genom den till ytterlighet drifna konkurrens,
som de dåliga konjunkturerna framkallat, åstadkommit förlust; men
då hvarken motionären antydt eller utskottet i öfrigt varit i tillfälle
att förskaffa sig upplysning angående storleken af de afgifter svenska
fartyg årligen utbetala till de oafiönade konsulerna och vice konsulerna,
hvilkas nuvarande antal uppgår till ej mindre än omkring 750, under
Angående
upphörande
af den för
svenska han¬
delsfartyg
bestämda
konsulat¬
afgift.
N:o 23,
54
Lördagen den 17 Mars, e. m.
ingående
upphörande
af deri för
svenska han¬
delsfartyg
bestämda
konsulat¬
afgift.
(Forts,)
det de afiönade till antalet endast utgöra 27, och utskottet, vid sådant
förhållande, ej ens tillnärmelsevis kan uppgifva beloppet af den kost¬
nad, hvilken staten skulle komma att vidkännas, derest motionärens
förslag om öfverflyttandet till statsverket af konsulatafgifternas er¬
läggande bifölles, samt härtill kommer, att ifrågavarande förordning
endast under den korta tiden af ett år varit gällande och tillämpats,
anser sig utskottet böra hemställa, att herr A. Brodins förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda/'
Efter denna utskottets motivering synes mig, att man borde komma
till motsatsen emot denna kläm. Utskottets egen motivering borde
tvärtom hafva förmått utskottet att på allt möjligt sätt söka åstad¬
komma utredning i frågan. Det står väl äfven i utskottets betänkande,
att den konsulatafgift, som belöper på svenska fartyg, utgör, såvidt
den ingår från de fast afiönade konsulerna och vice konsulerna, om¬
kring 79,500 kronor. Men det finnes också en del konsulatafgifter,
som uppbäras af konsulerna och vice konsulerna och delas dem emellan.
På sätt jag redan nämnt, har utskottet sjelft anfört så goda skäl för
nödvändigheten af en utredning, att jag med stöd af dessa grunder
tillåter mig yrka frågans återremitterande till utskottet med anhållan,
att utskottet må taga saken i förnyadt öfvervägande och föreslå Riks¬
dagen att ingå till Konungen med begäran om en utredning i ämnet.
Med anledning af hvad jag tillåtit mig yttra, yrkar jag återremiss
till utskottet.
Häruti instämde herr Lyth.
Vidare yttrade
Herr G. Mehn: Det är kändt och erkändt, att det icke finnes
någon näring i vårt land, som kämpar under ett så svårt tryck som
sjöfartsnäringen, och jag tror tillika, att den enda hjelp, som kan
lemnas sjöfarten, vore att blifva befriad från konsulatafgifterna. Ty
nedsättning af en del andra på sjöfarten hyllande afgifter länder lika
mycket till förmån för främmande fartyg som för våra egna.
Väl är det numera icke mycket qvar af segelfartygen, men i allt
fall äro dessa underkastade ett ännu hårdare betryck än ångfartygen,
ity att dessa senare, om de ett visst antal gånger anlöpa eu och samma
hamn, erhålla lindringar i sina afgifter. Segelfartygen deremot hinna
naturligtvis icke anlöpa en hamn så många gånger och få derför
vidkännas de högre afgifterna.
Herr Brodin har redan utvecklat sin åsigt, att konsulatafgifternas
borttagande vore bästa sättet att bispringa sjöfarten, och jag kunde
hafva inskränkt mig till att instämma med honom. Men eftersom jag
begärt ordet, hade jag velat, med den rätt jag har att här yttra mig,
yrka bifall till motionen. Men då herr Brodin sjelf numera yrkat
återremiss, så ber jag att få förena mig i detta yrkande.
Herr Thestrup: Innan jag går att yrka bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan, ber jag att få fästa kammarens uppmärksam-
55
M:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
het på ett tryckfel, som förekommer i utskottsbetänkandet å fjerde Angående
sidan fjerde raden nedifrån, der ordet “hvarigenom“ insmugit sig i u^P^°e^^e
stället för ordet “hvarjemte11, som det uppenbart skall heta, då sam- svenska han-
rnanhanget blir: hvarjemte de, i likhet med såväl engelska“ etc. delsfartyg
Herr Brodin har i sin motion icke ifrågasatt, att Riksdagen skulle bestämda
ingå med någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande ämne, utan konsulat-
lian har endast anhållit, “att Riksdagen behagade besluta, att svenska (Forts >
fartyg från och med år 1889 befrias från att erlägga den i 103 § af
Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående konsulatväsendet den 4
november 1886 bestämda afgift af 6,35 öre pr registerton, samt att
motsvarande belopp må konsulatkassan tillskjutas af statsverket".
Det gäller således här eu öfverflyttning af ett icke obetydligt
bidrag till konsulsstaten från de enskilda rederierna till statsverket.
Jag vill derför med några ord beröra frågan om denna afgift. Såsom
bekant, gifves det två slag af konsuler och vice konsuler, nemligen
dels afiönade och dels oaflönade. De afiönade konsulerna och vice
konsulerna äro från Sverige och Norge gemensamt utsände embets¬
man, hvilka uppbära bestämda löner och icke ega att bedrifva köpmans-
rörelse i det främmande landet. Men derjemte finnas oaflönade konsu¬
ler och vice konsuler, hvilka vanligen äro köpmän och ej uppbära
någon lön från staten. De afiönade konsulerna måste vara svenska
eller norska undersåter, hvaremot de icke afiönade oftast äro utländska
undersåter. De oaflönade konsulerna uppbära, såsom jag nämnt, i
motsats emot de afiönade, ej någon bestämd inkomst, utan uppbära,
utom den ersättning som de i likhet med de afiönade konsulerna en¬
ligt taxa ega att tillgodoräkna sig för vissa förrättningar, de s. k.
konsulatafgifterna. Dessa afgifter uppbäras och behållas af oaflönade
såväl konsuler som vice konsuler, med den skilnad allenast, att konsu¬
lerna ensamme behålla af dem uppburna afgifter, men deremot vice
konsulerna dela dem med konsulerna De konsulsafgifter åter, som
inflyta på de platser, der afiönade konsuler finnas, åligger det desse
att öfversända till hemlandet, der de läggas till konsulatkassan. Om
nu motionärens förslag bifölles, skulle följden blifva dels den, att
konsulskassan beröfvades den inkomst, som nu ingår från de afiönade
konsulaten i utlandet och som ej är obetydlig, då den beräknats ut¬
göra 224,500 kronor, deraf 79,500 kronor eller 35 procent af svenska
fartyg och 64 procent af norska, dels ock att de oaflönade konsulerna,
hvilka utgöra ett antal af 750, under det att de afiönade till antalet
-endast äro 27, skulle gå i mistning af de konsulatafgifter, hvilka
hittills till dem utgått, till följd hvaraf statsverket skulle nödsakas
att tillskjuta ersättning åt dessa konsuler för mistade konsulat¬
afgifter. Om beloppet af de afgifter, ■ som sålunda uppbäras af de
oaflönade konsulerna, har utskottet ej kunnat erhålla kännedom, eme¬
dan uppgifter derå ej finnas i utrikesdepartementet och fyra till fem
månader skulle åtgå för att anskaffa dem. Jag tror icke, att svenska
Riksdagen kan vara benägen att nu besluta, vare sig att dessa af¬
gifter, hvars storlek man ej känner, skulle upphöra och motsvarande
belopp tillskjutas af statsverket, eller ens eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet, helst, såsom utskottet påvisat, den författning, hvarom
W:o 23.
56
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
upphörande
af den för
svenska han¬
delsfartyg
bestämda
konsulat¬
afgift.
(Forts.)
fråga är, tillkommit först 1886 och börjat tillämpas den 1 januari
1887. Då dertill ytterligare kommer eu omständighet, som utskottet
ej velat särskildt påpeka, nemligen de unionella svårigheter, som skulle
kunna uppstå, då frågans slutliga afgörande väl tillkommer båda
rikenas regering, så hemställer jag, på alla dessa grunder, om bifall
till utskottets hemställan.
Herr O. Melin: Just för att få den utredning, som här ifråga¬
satts och som ingen annan än Kongl. Maj:t kan verkställa, särskildt
med hänsyn till de unionella förhållandena, såsom herr Brodin nyss
påpekat, tror jag en återremiss af frågan vore lämplig. Då man nu
synes vara ense om, att sjöfarten behöfver nedsättning i pålagor, vet
jag icke hvarför man skulle uppskjuta ännu ett år med att begära,
denna utredning.
Jag förenar mig sålunda med dem som yrkat återremiss.
Herr Werner: Utan att nu vilja inlåta mig på frågan om svenska
folkets urgamla rätt att sig sjelft beskatta, eller huruvida Kongl. Maj:t
har rätt att göra det i detta fall, ber jag få påpeka, att i herr Bro¬
dins motion begäres endast, att “Riksdagen behagade besluta, att svenska
fartyg från och med år 1889 befrias från att erlägga den i § 108 af
Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående konsulatväsendet af den 4
november 1886 bestämda afgift af 6,3 6 öre pr registerton, samt att
motsvarande belopp må konsulatkassan tillskjutas af statsverket.1' Ut¬
skottet bar naturligtvis i följd häraf icke kunnat göra någon annan
hemställan, än att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. Utskottet har nemligen svarat på motionärens begäran,
och man vill väl icke, att utskottet skall svara på hvad motionären
icke begärt. Utskottet kan väl icke sätta sig in i alla möjliga saker,
som motionen kan leda till, utan afseende på hvad motionären begärt.
Motionären säger på ett ställe, att då den enligt § 107 af kongl. för¬
ordningen den 4 november 1886 “faststälda taxa synes, efter hvad det varit
mig möjligt utröna, vara högre än den engelska, framgår deraf ytter¬
ligare obilligheten af att svenska fartyg skola dessutom betala denna
särskilda afgift.“ Jag ber då få upplysa motionären om, att jag sär¬
skildt tagit reda på denna sak och funnit att engelska fartygen hafva
en mängd afgifter i hamnarne till sina konsuler, hvilka afgifter vi
sakna just i följd af denna konsulatafgift. Särskildt vill jag nämna
att, om ett engelskt fartyg påmönstrar en man, får det betala 2 shil¬
lings 6 pence, d. v. s. ungefär 2 kr. 25 öre till sin konsul, men den
svenske konsuln får icke betaldt för påmönstringar. I afseende på de
afgifter, som betalas af andra nationers fartyg uti nu ifrågavarande
hänseende, och hvilka motionären förmenat icke vore så betydliga som
hos oss, vill jag nämna, att ryska, finska, tyska och nederländska far¬
tyg komma upp till 6 öre per ton, men de danska fartygen ända till
12 öre eller till dubbelt så mycket som svenska fartyg.
Här har vidare talats om den lindring, som i afseende på konsulat-
afgifterna uppkommer för fartyg, som under ett kalenderår fem gån¬
ger i eu hamn erlagt dessa afgifter, och man har sagt, att segelfar-
57
N:o 23.
Lördagen den 17 Mars, e. m.
tygen icke kunna komma i åtnjutande af denna lindring. Ja, detta
är nog rigtigt, men våra segelfartyg äro dock så små i tontal, att
denna afgift för dem blir obetydlig; de mäta i allmänhet 200 å 300
tons och få då betala 12 å 18 kronor, hvilket icke kan vara ruine¬
rande, äfven om det skulle drabba dem 4 eller 5 gånger om året.
Borttagandet af denna obetydliga afgift kan sålunda icke upphjelpa
de dåliga konjunkturerna för sjöfarten.
Motionären påpekade, att utskottet erkänt sjöfartens betryckta
ställning; men utskottet bär sagt, att denna näring, likasom de flesta
andra, kämpar med stora svårigheter, och derpå lade motionären icke
tillbörlig vigt, då han uppläste utskottets motivering. Det är också
omöjligt för Riksdagen att taga alla näringar om hand och bevilja
några hundra tusen kronor här och flera hundra tusen der till deras
understödjande. Jag tror att, om motionen framkommit i en annan
form, som jag dock nu icke vill upptaga tiden med att föreslå, hade
det varit lättare att komma till något praktiskt resultat. Men då
motionären endast afsett att staten skall åtaga sig eu utgift, hvars
belopp icke uppgifvits i motionen, men som antagligen uppgår till 2 å
300,000 kronor per år, har utskottet icke kunnat komma till annat
slut än här föreligger. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
En återremiss tror jag icke skulle tjena till något. Det är bättre
att motionen nästa år får återkomma i en annan form, så att den
kan vinna afseende.
Jag vill tillägga, att sjöfarten har ingen varmare vän inom eller
utom denna kammare än mig, och jag vill göra allt för dess bästa,
men jag kan icke vara med om att bevilja ett anslag, som jag icke
vet om hvilken summa det rör sig, 1 eller 2 eller 300,000 kronor.
Herr Brodin: Jag ber att få säga några ord med anledning
af ett par talares yttranden.
Eu talare sade, att svenska Riksdagen vore för betänksam att
fästa afseende vid denna motion. Ja, svenska Riksdagen har verkligen
varit betänksam, då det varit fråga om någon lindring för sjöfarten.
Så har det varit, då det gält fyr- och båkafgifter eller lastpengarnas
nedsättande, ty då har man sagt att de drabba alla fartyg och blir
för stor uppoffring för statskassan, enär på grund af traktaterna
äfven främmande nationers fartyg skulle gå fria från dessa afgifter.
Här är nu fråga om den enda afgift, i afseende på hvilken något
kan göras endast för svenska fartyg, och då låter det på ungefär
samma sätt. I synnerhet förvånar det mig, att den siste talaren anser
att utskottet efter den motivering, som jag förut ordagrant uppläste,
icke kunnat komma till något annat resultat.
Här har talats om antalet konsuler och vice konsuler samt hvilka
uppoffringar statskassan skulle få vidkännas för deras aflönande, om
dessa afgifter indrogos. Jag vill då fästa uppmärksamheten derpå,
att på de mera besökta platserna redan finnas afiönade konsuler, men
deremot finnes en mängd oafiönade konsuler på platser, som sällan
besökas af svenska eller norska fartyg, hvilket också kan ses af konsu-
Angående
upphörande
af den för
svenska han¬
delsfartyg
bestämda
konsulat¬
afgift.
(Forts.)
N:o 23.
58
Lördagen den 17 Mars, e. m.
Angående
upphörande
af den för
svenska han¬
delsfartyg
bestämda
konsulat¬
afgift.
(Forts.)
lernas embetsberättelse!-, så att statskassans utgifter skulle icke blifva
så farliga som det låter.
Det har också framhållits, att passagerarefartyg hafva den lindring
att icke behöfva betala konsulatafgifter mer än fem gånger om året i
samma hamn. Men det finnes lastångbåtar, som gå in i en mängd
hamnar, och de få erlägga konsulatafgifter) för hvarje hamn de anlöpa.
Jag känner särskildt till en ångbåt, som i konsulatafgifter under ett
år fick betala omkring 1,000 kronor; båten kostade 300,000 kronor
och lemnade i nettobehållning 12,000 kronor. Kan det då icke kallas
betungande att betala 1,000 kronor i konsulatafgift?
Det har äfven talats om de unioneUa förhållandena, och att Sverige
skall för konsulatväsendet bidraga med ett visst belopp och Norge i
proportion derefter. Men det torde vara likgiltigt, om svenska staten
eller sjöfarten betalar dessa penningar, om blott bidragen utgå. Jag
kan icke heller gilla utskottets svar, att jag icke antydt eller utskottet
varit i tillfälle att uppgifva den summa, som statsverket skulle erlägga,
om motionen bifölles; ty då icke utskottet kunnat utreda denna sak,
är det väl icke underligt att jag icke kunnat göra det. Jag har
velat en förändring häri och har icke haft reda på huru man bort
gå till väga, men det förefaller mig som om det tillhört utskottet att,
derest det önskat sakens framgång, föreslå de åtgärder, som borde
vidtagas för uppfyllande af motionens syfte. Och då i utskottets
motivering blifvit framhållet, att alla näringar för närvarande äro i
betryck, vill jag blott säga, att de som något känna till det tillstånd,
i hvilket sjöfartsnäringen under de senaste tio åren befunnit sig,
måste gifva mig rätt deruti, att denna näring är den mest betryckta
af alla. På grund af detta skäl anser jag att den återremiss, hvar¬
om jag anhållit, är fullt befogad och vidhåller derför mitt yrkande.
Herr Folke Andersson: Jag tror att de herrar, som läst igenom
ustkottets betänkande, skola finna att de skäl, som af utskottet
blifvit framhållna, äro fullt tillräckliga för afslag å motionen. Blott
det skälet, att en förändring i ifrågavarande lagstiftning egt rum så
nyligen som år 1886, borde vara tillräckligt att afslå den nu gjorda
framställningen. Utskottet har erkänt, att sjöfartsnäringen i likhet
med våra öfriga näringar är i stort betryck, men utskottet har derför
icke kunnat förorda en skatteafskrifning för denna näring, då någon
motsvarande lindring icke skulle ega rum för de öfriga. Dessutom
berör denna fråga äfven vårt förhållande till Norge, och jag tror att
det är en omständighet, som också bör beaktas.
Jag föreställer mig emellertid, att kammaren icke skall vara be¬
nägen att ingå på en förändring i en lagstiftning, som så nyligen va¬
rit föremål för Kongl. Majt.-s pröfning, och får derför yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Andersson i Högkil: Jag vill blott fästa uppmärksam¬
heten på det, enligt min uppfattning, oegentliga i motionärens förslag,
att Riksdagen skulle besluta ändring i en lag, som Kongl. Maj:t på
administrativ väg utfärdat. Jag tror att det icke stämmer öfverens
Lördagen den 17 Mars, e. m.
59
N:o 23.
med 89 § Regeringsformen, och en återremiss tror jag icke heller Angående
tjena till något, då motionären icke begärt någon skrifvelse till Kongl. upphörande
Mai-t al men för
“J-1'. svenska han¬
delsfartyg
Herr Schöning: Jag lofvar på förhand att vara mycket kort. bestämda
Jag skall blott be att med några ord få svara den föregående konsulat-
talare, som satte jordbruk och sjöfart i paritet med hvarandra. Jag (Fort*)
får säga, att om jag blefve erbjuden att erhålla ett hemman till skänks,
så skulle jag taga mot det. Men jag tror att de flesta af kammarens
ledamöter skulle betänka sig två gånger, innan de mottoge ett far¬
tyg för att reda deri. Det finnes fartyg, som kostat 130,000 till
140,000 kronor, men som knappast nu skulle betinga 10,000 kronor.
Denna näring lider mycket, och jag tror att snart nog ingen vidare
vill reda i svenska segelfartyg. Derför bryr jag mig icke heller om,
huruvida motionen går igenom eller icke, ty den saken spelar så liten
rol i det stora hela.
Jag har intet yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner å de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 6.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion om meddelande af bestämmelser rörande klandertalan
i fråga om verkstäld delning af enskild utfarts- eller byväg.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5 (i
samlingen n:o 9);
fjerde tillfälliga utskottets utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 12);
andra tillfälliga utskottets utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 13); och
redje tillfälliga utskottets utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 14).
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, omfattande anslagen till finansdepartementet; och
n:o 27, angående fortsättning af statens jern vägsbyggnader;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 5, angående vilkoren för försäljning af bränvin; och
n:o 6, angående de af den utaf Riksdagen beslutade förhöjning af
bränvinstillverkningsskatten föranledda ändringar i kongl. förordningen
N:o 23.
60
Lördagen den 17 Mars, e. m.
angående vilkoren för tillverkning af bränvin samt i tullsatserna för
bränvin och sprit m. m.;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 33, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 kap.
2 g jordabalken:
n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring i 60 § sjölagen;
och
n:o 35, i anledning af väckt motion om antagande af en lag an¬
gående pinsamma experiment på djur i vetenskapligt syfte;
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 138, innefattande delgif-
ning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande (n:o
4) i anledning af väckt motion angående sammanslagning af post- och
telegrafverken;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 6 (i samlingen n:o 15), i anledning af väckt fråga om än¬
dring i kongl. förordningen angående förbud mot lotterier m. m. den
6 augusti 1881:
n:o 7 (i samlingen n:o 16), i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om sjuk¬
sköterskors utbildande för anställning i landtkommuners tjenst; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5 (i
samlingen i n:o 17), i anledning af erhållen återremiss å utlåtandet
(n:o 2) angående väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring af §§ 1 och 8 i resereglementet af den 11 febru¬
ari 1881 m. in.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Lilienberg under 14 dagar fr. o. in. den 24 dennes,
n
|
J. Eklund
|
77
|
14
|
77
|
77
|
77
|
77
|
21
|
77
|
yi
|
J. A. Johansson i Strömsberg
|
Y)
|
12
|
77
|
7)
|
77
|
77
|
23
|
77
|
77
|
H. M. Kilman
|
Y)
|
8
|
77
|
77
|
77
|
77
|
21
|
77
|
Y
|
J. Sjöberg
|
77
|
14
|
77
|
77
|
77
|
77
|
22
|
77
|
77
|
A. F. Broström
|
77
|
13
|
77
|
77
|
77
|
77
|
22
|
77
|
77
|
A. W. Nilson
|
77
|
12
|
77
|
77
|
77
|
77
|
23
|
?7
|
77
|
0. Larsson i Mörtlösa
|
77
|
10
|
77
|
77
|
77
|
77
|
22
|
77
|
7?
|
A. G. Anderson i Himmelsby
|
77
|
12
|
77
|
77
|
Y)
|
77
|
22
|
7?
|
T)
|
C. F. Beter sson i Dänningelanda
|
77
|
14
|
77
|
77
|
Yl
|
7?
|
22
|
tf
|
77
|
J. Anderson i Tenhult
|
77
|
12
|
77
|
77
|
77
|
77
|
22
|
77
|
Y!
|
vice talmannen Sven Nilsson
|
7?
|
12
|
77
|
77
|
77
|
tf
|
23
|
77
|
»
|
N. Håkansson
|
77
|
14
|
7?
|
77
|
77
|
*
|
22
|
77
|
Tiadagen den 20 Mars, e. m.
61
N:o 23.
herr F. Hederstierna
K. Söderblom
A. Larsson i Lund
P. Stockman
G. Johansson i Esset
S. F. Norén
O. Ahlström
A. P. Lind
M. Andersson i Stigen
G. A. Wändahl
M. Arhusiander
F. Truedsson
Ollas A. Ericsson
M. Tysk
J. Andersson i Örstorp
J. Eliasson
Ivar Månsson
Elis Nilsson
F. Pettersson i Tjärsta
N. Åkesson
J. Jonson i Fröstorp
K. E. Holmgren
J. Pundbäck
J. A. Andreason
M. Dahn
och „ J. Ericson i Borekulla
under 14 dagar fr. o. m. den 22 dennes,
77
77
77
77
77
77
77
11
T)
77
77
77
77
77
77
77
77
7?
77
77
77
»7
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
3
|
77
|
77
|
77
|
20
77
|
14
|
77
|
7?
|
77
|
,, 22
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 21
|
14
|
77
|
77
|
7?
|
22
77 JJ
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 25
|
14
|
77
|
77
|
11
|
„ 22
|
14
|
77
|
11
|
77
|
„ 26
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 23
|
7
|
77
|
77
|
77
|
„ 21
|
14
|
77
|
77
|
77
|
» 22
|
14
|
77
|
77
|
77
|
V 22
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 22
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 22
|
14
|
77
|
77
|
77
|
* 23
|
9
|
77
|
77
|
77
|
•„ 26
|
10
14
|
77
77
|
77
*7
|
77
77
|
» 23
92
77
|
12
|
77
|
77
|
77
|
* 23
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 24
|
12
|
77
|
77
|
77
|
77 **
|
14
|
77
|
77
|
n
|
„ 19
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 28
|
14
|
il
|
77
|
77
|
22
77
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 23
|
14
|
77
|
77
|
77
|
„ 23
|
lamöter
|
klockan
|
i l på
|
In fidem
A. E. J. Johansson.
Tisdagen den 20 mars
kl. |3 e. ro.
§ 1.
Justerades protokollet för den 13 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen med anledning
af Hans Kongl. Höghet Hertigens af Gotland giftermål.
N:0 23.
62
Tisdagen den 20 Mars, e. m.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Statsutskottets utlåtande n:is 8 och 27;
Bevillningsutskottets betänkanden n:is 5 och 6; samt
Lagutskottets utlåtanden n:is 83, 34 och 35.
§ 4.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag n:o 138,
innefattande delgivning af nämnde kammares beslut öfver dess till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion angå¬
ende sammanslagning af post- och telegrafverken, beslöt Andra Kam¬
maren hänvisa detta ärende till behandling af sitt tillfälliga utskott n:o 4.
.§ 3-
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 6 och.
7 (i samlingen n:is 15 och 16); samt
fjerde tillfälliga utskottets utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 17).
§ 6.
Herr E. G. Boström erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag tager mig friheten föreslå, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde måtte bland de två gånger bordlagda
ärendena uppföras främst bevillningsutskottets utlåtande n:o 6, angå¬
ende de förändringar i kongl. förordningen angående vilkoren för tillverk¬
ning af bränvin, som tillkommit på grund af den utaf Riksdagen beslutade
förhöjningen af bränvinstillverkningsskatten, samt derefter statsutskottets
utlåtande mo 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel och samma utskotts utlåtande n:o 27, angående
fortsättning af statens jernvägsbyggnader.
Med bifall till den af herr Boström sålunda gjorda framställning,
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets betänkande n:o 6 skulle å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras främst
bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda, och näst derefter
statsutskottets utlåtanden n:is 8 och 27 i nu nämnd ordning.
§ 7.
Herr P. Andersson i Högkil aflemnade en motion, n:o 176, om
nedsättning i ett anslag under första hufvudtiteln.
Denna motion bordlädes.
65
M: G 23.
Tisdagen den 20 Mars, e. m.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes bankontskottets memorial n:o 6, i
fråga om användandet af bankovinsten; och skulle detta ärende å
föredragningslistan för morgondagens plenum uppföras framför då två
gånger bordlagda ärenden.
§ 9.
Justerades två protokollsutdrag.
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr A. Larson i Slättäng under 14 dagar fr. o, m. den 22 dennes.
och
tf
tf
tf
it
tf
tf
tf
tf
tf
tf
tf
G. W. Collander
|
x
|
8
|
tf
tf
|
tf
|
tf
|
tf
tf
|
27
|
tf
|
A. Svenson i Edum
|
tf
|
14
|
tf
|
tf
|
22
|
tf
|
N. Jönsson i Gammalstorp
|
D
|
10
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
24
|
tf
|
G. Elowson
|
»
|
9
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
26
|
tf
|
K. A. Kihlberg
|
tf
|
12
|
tf
|
tf
|
|
tf
|
23
|
tf
|
S. Wieslander
|
tf
|
14
|
X
|
»
|
tf
|
tf
|
22
|
tf
|
G. Byding
|
tf
|
4
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
26
|
tf
|
Th. Stockenberg
|
tf
|
8
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
27
|
tf
|
J. Nilsson i Sorröd
|
tf
|
14
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
27
|
tf
|
ÖL. Jonsson i Hof
|
tf
|
14
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
22
|
tf
|
F. Sejsning
|
tf
|
12
|
tf
|
tf
|
tf
|
tf
|
27
|
tf
|
efter åtskildes kammarens
|
ledamöter kl. |
|
3
|
e. in.
|
|
|
In fidem
A. E. J. Johansson.