18
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
N:o 51.
Af herr Waern, om ändring af 7 kap. 3 § strafflagen.
I 7 kap. 3 § strafflagen stadgas böter för den, som å sön-
eller högtidsdag idkar arbete; och om livilka dagar skola firas såsom
helg- eller högtidsdagar återfinnas föreskrifter i kongl. förordningen
den 4 november 1772.
Genom denna kongl. förordning indrogos åtskilliga förut firade
högtidsdagar och det har under den tid, som förflutit efter dess ut¬
färdande, mer än en gång varit ifrågasatt att indraga flera sådana.
För min del anser jag icke de dagar, under hvilka gudstjenster hållas
och församlingarne undervisas och uppmanas till kristliga pligters upp¬
fyllande, vara för många. Och äfven om jag hyste en sådan åsigt,
skulle jag icke väcka förslag om indragning om någon helgdag, eme¬
dan jag anser behandling af ett sådant förslag närmast böra tillkomma
kyrkomötet.
Deremot anser jag förbudet mot arbete på högtidsdag böra ur
strafflagen utgå och behandling af fråga derom tillhöra Riksdagen.
Redan i det gudomliga bud, genom livilket sabbaten instiftades, heter
det: »I sex dagar skolen I arbeta, men den sjunde dagen skolen I halla
helig.» Åliggande för den kristna församlingen att i strid mot detta
bud icke arbeta under talrika åminnelse- eller så kallade högtids- eller
helgdagar uppkom under medeltiden, då lättja icke ansågs fördömlig,
och den religiösa ifvern verkligen var sådan, att lagstiftaren kunde
förutsätta, att lediga stunder skulle användas till religiösa betraktelser
och böner. 1 den mån detta icke är förhållandet har förbudet blifvit
oegentligt. Det finnes utom arbetet mångfaldiga sysselsättningar eller
tidsfördrif, som afhålla menniskor från andaktsöfningar, och att bland
dem alla brännmärka endast det i och för sig berömvärda arbetet måste
vara i hög grad orätt.
19
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
Vid reformationen indrogos de flesta af de af den katolska kyrkan
påbudna helgdagarne, och — om jag ej bedrager mig — flera i öfriga
protestantiska länder än i Sverige. Märkligt är att i de länder, der,
såsom i England, och särskild! Skoband, söndagen hålles heligast,
fästes intet afseende vid helgdagarne. Det är också min och mångas
tro, att upplifvande! af förbudet mot arbete på helgdagarne, skulle
föranleda söndagens hållande i större helgd. Om derföre bibehållandet
af detta förbud icke anses påkailadt af religiösa skäl, finnas starka
verldsliga för dess upphäfvande. I främsta rummet torde man böra
erinra sig det gamla ordspråket, att “fåfäng gå lärer mycket ondt“
och att för många firandet af högtidsdag medför bristande arbetshåg
nästa dag.
Ännu mera afseende förtjenar den förlust af arbetsprodukt, som
foranledes af de många helgdagarne, hvilka utgöra en långt ifrån ovä¬
sentlig produkt af årets dagar. För de klasser, hvilka för sitt uppe¬
hälle icke hafva annan tillgång än de dag efter dag intjenta arbets¬
lönerna, måste förlusten deraf genom den lagbudna tvungna sysslolös¬
heten vara mycket känbar. Eu engelsk handtverkare skulle med an¬
vändning af precis samma arbetsstyrka kunna vid ett föregående ars
slut åtaga sig utförandet under första hälften af ett år af en beställ¬
ning, innefattande eu nära fem procent större arbetsqvantitet än hvad
eu svensk handtverkare skulle kunna göra, eller åtaga sig utförandet
af en och samma leverans en hel vecka tidigare, hvilket under nu
rådande starka konkurrens, skulle vara en väsentlig förmån till fördel
för den utländska, men till lika stor skada för den svenska yrkes-
idkaren. Äfven vid flertalet fabriksmessigt utöfvade yrken afbryter
en inträffande helgdag arbetet för ett helt dygn, och om helgdagen
inträffar andra dagen före eller andra dagen efter en söndag, så blir
det föga bevändt med arbetet under den mellanvarande dagen. Och
då samma orsaker hafva lika verkan, behöfver man icke antaga det ofvan
förutsatta fallet af en speciel beställning, som af utländingen kan utföras
till större qvantitet eller på kortare tid, än hvad svensken kan göra, utan
man kan vara förvissad om, att vid afl täflan på utländska eller inhem¬
ska varumarknader emellan svenska fabrikanter eller handtverkare, som
ej få arbeta under helgdagarne, och utländska fabrikanter eller handt¬
verkare, hvilka dertill äro oförhindrade, der hafva de senare fördelen och
vinsten af omkring en hel veckas arbete framför svenskarne, och att
detta vid skarp konkurrens leder till de svenska varornas undersäljande.
Man kan häremot invända att, då förbudet endast gäller handt¬
verk eller annat arbete, “som uppskof tåla kan“, äro redan många
yrken berättigade att arbeta under helgdagarne, och att lagen för
20
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
öfrigt så litet efterhålla, att det är ytterligt sällsynt att någon plikt-
fälles för helgdags- eller äfven söndagsarbete, men jag ser i dessa
förhållanden ytterligare stöd för lämpligheten af den af mig begärda
lagförändringen.
Det är ej rättvist att visst arbete tillätes och annat i sig sjelft
lika oskyldigt förbjudes, älven i de fall, der ej omtanke om nödig hvila
för arbetaren påkallat förbudet; och ovissheten om lagens tillämplighet
gifver åt den hänsynslöse yrkesidkaren en oberättigad förmån framför
den laglydige och fromme.
För den helgd, i hvilken lag bör hållas, måste det ock vara
menligt, att vissa lagbud anses strafflöst kunna öfverträdas, och detta
dessmera, ju oftare — såsom här är fallet —tydliga bevis derpå falla
i ögonen.
Fn annan mot den föreslagna förändringen tänkbar invändning,
som jag villigt erkänner hafva vida mera skäl för sig, än den, att vissa
högtidsdagar fortfarande af den kristna menigheten hållas i den helgd,
att arbete, som möjligen kunde blifva bullersamt, på sådana dagar
skulle anses störande för allmän andäktighet och sårande för känslan.
Jag ber att häremot få erinra, att bullersamma och för all andakt
lika störande nöjen, som något arbete kan vara, äro i lag tillåtna,
men att sed och folkopinionen visat sig tillräckligt starka att förhindra
deras utöfning under de mera ansedda högtidsdagarne, såsom juldagen
och långfredagen.
Samma sed och folkopinion skola säkert vara lika starka att för¬
hindra bullersamt eller störande arbete. Men, då jag ingalunda vill
åstadkomma förargelse, så öfverlemnar jag till lagutskottet att bedöma,
huru vida af nämnda skäl förbudet mot arbete under nämnda båda dagar
bör anses fortfarande lämpligt, i hvilket fall mitt förslag är att anse
såsom endast gällande öfriga högtidsdagar.
Skulle åter lagutskottet dela min uppfattning, att förbud mot ar¬
bete äfven under de nämnda dagarne ej är behöfligt för att skydda
deras helgd, så är mitt förslag att ur § 3 kap. 7 strafflagen orden “eller
högtids-“ må utgå.
Stockholm den 28 januari 1888.
C. Fr. Wcern.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1888.