Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
3
N:o 43.
Af herr Nyström, om andag för åvägabringande af utredning
och förslag till stärkande af rikets försvar mot norr.
“Vårt försvar mot norr.'1
Från det nordligaste Sveriges bygder har tid efter annan hos
Regering och Riksdag gjorts framställning om ett påskyndande af norra
stambanans utsträckning mot norr i syfte att få landets nordligare,
under halfva året genom naturhinder instängda provinser samman¬
bundna och förenade med moderlandet på ett sätt, som vore betryg¬
gande såväl för det helas som delarnes utveckling och framtida
bestånd. Resultatet af dessa framställningar har dock endast blifvit,
att Riksdagen bestämt Vännäs och Umeåelf som ändpunkt tör banan,
icke lemnat, ens hoppet att få banan förlängd till den mest vanlottade
provinsen, Norrbotten, och för sträckan Sollefteå—Vännäs’ färdigbyg¬
gande lemnat ett årligt anslag, som ej medgifver förhoppning om att
få med lokomotiv uppnå Umeelfven förr än om 7 å 8 år härefter.
Inom riksdagen har under senare åren och sedan större delen af lan¬
det fått sitt behof af jernvägar tillfredsstäldt den uppfattningen börjat
göra sig gällande, att statsbanorna nu ej längre skulle byggas med
upplånta medel och norra stambanans fortsättning derför endast åstad¬
kommas medels besparingar i statsverket. Då nu utsigterna om öfver¬
skott på detta håll ej äro af synnerligen lysande beskaffenhet, må man
ej förundra sig öfver, att resultatet af de ifrån nordligaste Sverige ut¬
gångna framställningarne förefallit dess inbyggare obetydligt och otill¬
fredsställande, ej heller öfver om nya framställningar i samma stora
och rent fosterländska syfte åter göras, äfven fastän regeringen vid
denna riksdag föreslagit byggnadsanslagets höjande från två till två
och en half million. Under det sist förflutna året har dessutom uti
Norrbottens län utförts till stor del ett företag af så genomgripande
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
och omskapande inflytande på alla områden, att det framtvingar nya
framställningar om norra stambanans påskyndade framdragande mot
sin naturliga ändpunkt, i första hand Boden. Detta genomgripande
företag är jernvägsbyggnaden Luleå—Ofoten, som nu är ett fullbordadt
faktum så till vida, att Gellivare malmberg medelst jernvägsspår för¬
bundits med Bottenhafvet, så att sprängning af malm för export der¬
städes nu med det första kan börjas.
Med vördsam erinran till Riksdagen om hvad af fackmän, myndig¬
heter och Kongl. Maj:t anförts rörande behofvet och betydelsen af att
landets nordligaste delar äfven förses med nutidens yppersta kommu¬
nikationsmedel, får undertecknad nu utgå ifrån de betydelsefulla följ¬
derna af ofvanskrifna sakförhållande, att banan från Luleå till Gelli¬
vare till hela sin längd samt öfriga delen af Luleå—Ofotenbanan
till någon del nu är skenlagd och göra dessa jemte andra till motiv
för mina framställningar.
Få personer torde kunna jäfva det påståendet, att tillkomsten af
nämnda bana kommer att blifva af allra största betydelse icke blott
för ortens utan för hela landets industriella lif, dess ekonomi, dess för¬
svar och politiska förhållanden. Luleå—Gellivarebanans stora inflytande
på ortens och landets industriella lif är dock till hufvudsakligaste delen
beroende af omfånget af och sättet för Gellivaremalmens tillgodogö¬
rande. Att denna malm kommer att i största skala brytas i och för
en större exports skull är utom allt tvifvel. Jernvägsbolaget har redan
rustat sig med en rikhaltig och praktisk materiel för denna export och
vid sin utskeppningskaj uppfört elevatorer, som antyda eu för svenska
förhållanden oerhörd hamnrörelse. Mått och steg hafva här äfven vid¬
tagits för anläggandet af ej mindre än tio storartade masugnar invid
Luleå hamnområde, beräknade att tillverka lika mycket tackjern som
hela Sverige nu förmår exportera och till pris, som skola göra all
täflan för Sveriges förutvarande jernverk omöjlig. Jernindustrien kom¬
mer att här drifvas i så stor och koncentrerad skala, att användandet
af landets eget bränsleförråd blir en omöjlighet. I förening med det
utländska bolag, som i Norrbotten således skall drifva jernvägs- och
grufrörelse, står ett utländskt ångbåtsrederibolag med ändamål att för¬
medla transporten af malm och tackjern till England och stenkol från
England och till Luleå. Härigenom vinnes för de spekulerande
främlingarne den rikligaste tillgång på ett vida billigare bränsle,
än de svenska skogarne kunna lemna. Af hvad jag här redan
anfört, framgår tydligt och klart, att Gellivare malmbergs rika
skatter komma att brytas af utländske män, fraktas å dem tillhörig
bana, åt utländingar förädlas medels utländskt bränsle för att sedan
Motioner i Första Kammaren, N:o 43. 5
medels utländske ångare föras till utländska hamnar, för att der i
sinom tid nedtrycka priset och förstöra marknaden för den svenska
jernindustriens alster. På så sätt skulle Gellivarebergets skatter kunna
blifva en källa till oerhörd rikedom för utländske kapitalister, men till
skada för landets egen industri och affärsrörelse. Äfven om flera tusen
svenska arbetare i Norrbotten skulle vinna anställning vid dervarande
och blifvande verk och inrättningar, så skulle dock deras arbets-
förtjenster och den i orten uppväxande rörelsen ej uppvägas af de
förluster, som uppstode om rikets öfriga större jernverk nödgades
nedlägga arbetet, såsom förhållandet nu är med Gellivareverken, eller
minska sina tillverkningar. Skola Gellivareskatterna komma ej ensamt
utländingarna till godo, måste från Luleå—Ofotenbanan en jernväg skynd¬
samt dragas söderut genom Norrlands skogsbygder i tvärrigtning mot
elfdalarna och så att de rika vattenfallen och forsarna passeras, eller
såsom utstakade norra stambanan går. Då skulle det blifva möjligt
att icke blott upptaga den nedlagda, verksamheten vid efter denna
linie liggande jernverk, utan äfven att anlägga nya sådana långt ned
i Vesterbotten och att förvandla Norr- och Vesterbotten till tvenne
väldiga bergslag, der de rika skogsaffallen finge en rationel använd¬
ning vid tillverkning af ett utmärkt koljern. Men utan en norra
stambana genom dessa trakter är det åter alldeles hopplöst att tänka
på någon utveckling af nationel industri i dessa bygder. Vid Luleå—
Gellivarevägens båda ändpunkter kommer visserligen ett kraftigt indu¬
striel lif att pulsera. Men detta lif blir i allo utländskt, engelskt,
holländskt, kanske ryskt, hvadan dessa punkter mera komma att blifva
afsöndrade utländska kolonier än något annat.
Vill man alltså hafva någon nationel jernindustri i landet, en
industri, hvari svenske män finge tillfälle att placera sina kapital och
sin arbetsförmåga, en industri hvari svenska träkol kommo till använd¬
ning och gåfve det rätta värdet och den rätta hushållningen åt stats-
skogarne i Norrland; så får man ej längre hårdnackadt slå döförat till
för öfre Norrlands berättigade fordringar att skyndsamt erhålla stam-
banetrafik med den s}’'dligare delen af riket. Äfven om längs med den
isolerade Luleå—Ofotenbanan skulle uppblomstra ett kraftigt industriel
lif i vissa rigtningar, så vore det en misshushållning utan like att
länge lemna detta lif åt sig sjelft för att utvecklas i allt annat än
nationel anda, och farlig skulle i sanning denna hushållning blifva,
som dock under alla förhållanden är den största misshushållning, om
det industriella lifvets öfverskott på kraft sökte sitt utlopp öfver finska
gränsen och föranledde till ett känbart behof af sammanslutning
mellan det finska jernvägsnätet och Luleå—Ofotenjernvägen.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 48.
Vår svenska regering skulle ej af politisk hänsyn, helst den i
koncession lemnat ett slags löfte derpå, kunna motsätta sig en sådan
sammanslutning endast af det skäl, att svenska staten försummat att
i rätt tid draga norra stambanan upp emot norden. Finska folket
skulle nemligen ingalunda finna sig förbundet att plikta för följderna
af svensk uraktlåtenhet.
Blifver åter norra stambanan i rätt tid förenad med Gellivare-
banan, skulle det åter icke blifva svårt för svensk företagsamhet och
svenskt kapital att låta den öfverflödande kraften af norrbottnisk
verksamhet strömma ut öfver sydligare delar af Norrland och der
framkalla en blomstringsperiod.
Se vi frågan från den ekonomiska sidan, så måste det ju vara eu
uppenbar sanning, att ett storartadt industrielt lif med dess kapital¬
bildning i sin ordning skapar en stor marknad för allehanda alster
och produkter från andra håll. Välståndet häruppe kan sålunda spridas
till andra orter genom varu- och arbetsutbyten. Men för att ett sådant
utbyte skall kunna komma till stånd, fordras kommunikationsmedel
med de orter af fosterlandet, som här behöfva söka sig marknad.
Det vore i sanning en stor misshushållning med landets tillgångar och
krafter, om vi skulle tillåta, att engelsmän och finnar försåge den icke
jordbrukande befolkningen härstädes med lifsförnödenheter och kläder.
Så hafva t. ex. redan denna sommar från England importerats stora
partier kaffe, socker, gryn, ärter, fläsk, kött, kryddor, ja, potatis,
med ett ord allt som behöfves för jernvägsarbetarnes proviantering.
Åt en enda kringresande handlande skall till jernvägsarbetarne hafva
försålts tyska kläder, importerade tullfritt öfver Norge för omkring
30,000 kronor. Dessa få exempel angifva ju, att marknaden häruppe
redan första året varit ganska god, ja, så god, att svenska industri-
och näringsidkare nu böra göra allt för att för framtiden försäkra sig
om den samma. Skall detta lyckas, och skall tullskydd införas, duger
det dock ej att idkeligen hala ut på liden med åvägabringandet af de
kommunikationsmedel, som sätta svenskarne söderut i stånd att när
som helst på året hit öfversända sina varor och öfre Norrlands in¬
vånare att erhålla sina behof äfven vintertid. Sedan banan mellan
Ofoten och Gellivare blifvit skenlagd, skall det nemligen blifva möjligt
för utländingarne att öfversvämma hela Norrbotten med utländska
varor, och då befolkningen här väl en gång fått smaken för dessa
varor, och återförsäljarne kommit under fund med lättheten att förnya
sina lager från det alltid tillgängliga Ofoten, skall det kanske blifva
omöjligt för södra orters handelsfirmor att återvinna sina förlorade
nordliga kunder. Redan nu, innan Luleå—-Ofotenbanan blifvit färdig,
Motioner i Första Kammaren, N:o 43. 7
är det för Torneådalens befolkning, tack vare Uleåborgsbanan, lättare
att förse sig med kolonialvaror från Finland än från Stockholm. Och
redan nu kan vid resa öfver Torneå, Finland, Hangö till Stockholm
från den 15 mil hitom riksgränsen belägna Luleå stad, inbesparas en
tredjedel af den tid och kostnad, som åtgår för resa från samma stad
till Stockholm öfver Sveriges land, af hvilket allt kan slutas, att rörel¬
sen från Norrbotten öfver Finland skall, såsom redan börjat inträffa,
tilltaga åtminstone intill dess norra stambanan hunnit närmare Luleå—
Ofotenbanan.
Kommer den redan projekterade Uleåborg—Torneåbanan till stånd,
hvilket torde inträffa i ej alls aflägsen framtid, så skall det blifva
nästan alldeles omöjligt för handelshusen i Stockholm och på andra
sydliga orter att till dessa nordliga trakter leverera några vinterläger.
Vårt land synes sålunda utan den norra stambanan med säkerhet komma
att förlora ett stort och vigtigt handelsområde här i norden. Med
mistningen af detsamma följer också handeln med de vigtiga lappmarks-
produkterna. Men hvad som dock är af ännu farligare beskaffenhet
är att det svenska inflytandet mer och mer kommer att försvagas.
Med det finska handelsintresset kommer snart att förena sig politiska
sådana. Den finska folkstammen sträfvar alltjemt mot norden och mot
vestern för att tillgodogöra sig de förvärfskaller, som i dessa trakter
yppa sig. Folkstocken i nämnda lands nordligare delar tillväxer
snabbare än landets kultivering fortgår och möjlighet till utkomst bere-
des. Det är derföre som finnar i sådan mängd draga upp mot finn¬
markens ishafskuster för att der idka fiske, att de genom sin mängd
ingifva norska nationalekonomer stora farhågor beträffande möjligheten
att i längden bevara denna landsända under norska kronan, hvilken
Sverige äfven enligt 1855 års novembertraktat är skyldig försvara.
Det finska elementet skall med samma oemotståndlighet hvälfva sig
fram emot de lappska malmbergen, att der söka arbetsförtjenst, och
det så mycket lättare, som den redan der bofasta svenska befolknin¬
gen talar deras tungomål. Visserligen kommer den här att möta mot¬
stånd af från banans ändpunkter uppstämmande svenska och norska
element, men huru striden om lefvebrödet här kommer att aflöpa,
torde ej vara så lätt att säga. Stor fara är dock för, att de billigare,
förnöjsammare och vid klimatet mera vana och härdade finnarne komma
att få öfverhanden, och säkert är dock, att finsktalande nybyggare i
massor komma att slå sig ner i Gellivaresocknens östra delar för att
profitera af grufarbetarnes behof af lifsförnödenheter. Med kännedom
af nationalitetssträf vanden a i våra dagar, har man rätt att antaga, att
östra grannen med intresse skall följa denna fredliga eröfring och med
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.3.
ängslan vakar deröfver att finskt språk och finsk anda ej undertryckas
eller stegras i sin utbredning. Kan då ej samtidigt det svenska elemen¬
tet ständigt rekryteras och försvåras svenska arbetares uppflyttning
genom bristen på tidsenliga kommunikationer med sydligare landsdelar,
är det fara värdi att nationalitetsfrågan i Sverige blir en lika brän¬
nande fråga, som bon nu är det uti norska finnmarken, och då är
man inne på det politiska området. Genom tillgodogörandet af lapp¬
markens rika malmberg, genom anläggandet af Luleå—Ofotenjern-
vägen och skapandet af en stor industriel verksamhet kommer Norr¬
botten med dess lappmarker att blifva eu landsända af ofantligt stort
värde. Norska ishafskusterna äro redan förut genom sina fisken af
högsta betydelse för broderlandets statsekonomi. Tillsammanslagna
skulle dessa begge landsdelar blifva en värdefull tillökning till den
ryska statskroppen och väl betala kostnaderna för eu militärisk opera¬
tion från rysk sida. Om Ryssland nu, frestadt af lockelserna från
Norges rika fiskevatten och ständigt isfria hamnar, från lappmarkens
outtömliga malmskattkammare, från Sveriges bufvudsakligaste stats-
skogar och Norrbottens bördiga kustland, samt påverkadt af fenoma-
nernas nationalitetssträfvanden, finska ishafsfiskarnes anspråk och finska
lapparnes äskade spärrningsåtgärder mot renbetes anlitande inom finskt,
område, kände sig uppmanadt att beträda krigsstråten mot nordvest
och fullfölja sekelgamla för närvarande gömda, men säkerligen ej
glömda önskningsmål, att komma till Vesterhafvet, hvad skulle väl
Sverige kunna göra för att förhindra en rysk invasion? Jo, nästan
ingenting, eftersom Ryssland antagligen kantin följd af sin nu framskjutna
militärställning, Uleåborgsbanan och kasernerade, väl öfvade styrkan i
Uleåborg, 15 mil från vår gräns, 2 dagsresor från Sveaborg, 3 från
Petersburg, innan Norrbottensstyrkan hunnit sammandragas, sommartid
med eu kanonbåt på 24 timmar och vintertid på få dagar intaga Sveriges
största eif Luleå, nordligaste residensstaden och lägerplatsen Notviken
och Luleå—Ofotenbanau samt måhända snart derefter nordligaste fjerde-
delen af Sverige och Norge. Ej på någon punkt skulle den fiendtliga
styrkan hindras af en postering, en underminerad bro eller ett beskju¬
tande fäste. Innan man från Vännäs kunde företaga anmarschen med
från södra Norrland hopsamlade trupper, skulle hela Norrbotten vara
i ryskt våld, och de ryska trupperna der, skyddade genom uppkastade
förskansningar och med fältartilleri befästade positioner. Att för sven-
skarne då återtaga det förlorade, vore en omöjlighet. Undsättning
kunde vintertiden ej erhållas från någon stormagt och från Norge har
man, som kändt är, intet att vänta, så länge stortinget och ej Konungen
bär dispositionsrätten öfver landets egentliga stridskrafter samt Konun¬
o
Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
gen ej får använda mer än en obetydlig del inom svenskt område. Äfven
om Sveriges militär- och försvarsväsen vore aldrig så väl ordnadt och
rustadt och starkt att möta en olycka af ofvan berörda slag, så skulle
dock detta vara förgäfves och till intet nyttigt, så länge landets för-
svarsstyrka saknar all möjlighet till en snabb uppmarsch mot landets
högst antagligen enda anfallspunkt, landgränsen mot Finland. Så länge
man till denna gräns’ försvar ej har en enda kanon eller under vinter¬
tiden kan få upp eu sådan, så länge man der ej har ett enda fäste
eller ens verktyg för uppkastandet af en position, så länge man ej kan
få dit upp en ordnad tross eller ambulans, är hvarje tanke på sjelfför-
svar med i Norrbotten befintliga trupper rent af en galenskap och hela
militärväsendet i denna landsända ett onyttigt och fåfängligt bländverk,
ett tanklöst bortslösande af arbetskrafter och penningar samt en retsam
pålaga för rotebanden och den värnpligtig^. Funnes åter ett tids¬
enligt samfärdsmedel, d. v. s. en jernbana, mellan Luleå eif och rikets
öfriga stambanenät, så vore det någon idé med de försvarskrafter, som
redan här finnas, enär Sveriges öfriga försvarsstyrka, som ej behöfves
vintertid på annat håll, kunde då ditsändas och hindra invasion, och
vore dertill vissa punkter inom Norrbotten befästade och försedda med
garnison, skulle förhållandet vara helt annorlunda. Ensamt tanken att
det vore en möjlighet att då kunna försvara sig och invänta hjelp
söderifrån skulle helt visst göra underverk bland Norrbottens foster-
ländske och tappre söner och mana dem till oförskräckt och outtröttlig
kamp för kung och land.
Utan norra stambanan och utan att Norge ordnar sitt försvar på
unionella grunder, såsom Sverige gjort, är Luleå—Ofotenbanan endast till
frestelse för landets fiender och en öppen port till Sveriges och Norges
dyrbaraste egendomar. Skola vi få nycklarna till denna port, måste
Sveriges Riksdag stärka öfre Norrlands försvar genom befästningar och
ditskaffande af lämplig materiel, i första hand det i Hernösand varande icke
behöfliga batteriet; söka få den unionella frågan så ordnad, att landet
i nödens stund kan påräkna hjelp från broderlandet, för hvars isfria
hamnar och rika fisken Sverige egentligen är eller kommer först i fara,
och med frångående af inväxta fördomar mot de! öfre Norrland och dess
betydelse, af förutfattade meningar om att landet ej kan bära vidare
bördor för stambanenätets utsträckning, samt af nuvarande långsamhet
med frambyggandet af ifrågavarande stambana, anslå tillräckliga medel,
så att samma oundvikliga bana må vara färdig till Luleå—Ofotenbanan,
icke först på 15 å 20 år, såsom nuvarande otillräckliga anslag blott
medgifver, utan åmiustone på halfva tiden, hvilken skyndsamhet ock
Bill. till Riksd. Prof. 1SSS. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Käft. 2
10
Motioner i Första, Kammaren, N:o 43.
befordrar hushållning med statens medel, då deremot långsamhet är
blott en grof misshushållning.
Af hvad sålunda och uti min motion n:o 39 vid 1884 års riksdag
blifvit anfördt, hvilken jag med dervid fogad karta åberopar, framgår
uppenbart ibland annat, att »vårt försvar mot norr», är vida mera otill¬
räckligt nu i förhållande till behofvet, än det var för 80 år sedan vid
vårt sista krig; att synnerligast östra grannens framskjutna jernvägar
och militära ställning, jemte Luleå—Ofotenbanans upplåtande åt utlän-
dingar med undanskjutande af svenske mäns sträfvande att bilda ett svenkt
aktiebolag för byggandet af banan endast emellan Luleå och Gellivare
malmberg, hvarigenom inga politiska farligheter uppkommit, är orsaken
till försvarets otillräcklighet; att rörelsen från nordligaste fjerdedelen af
riket eller Norrbotten, åtminstone intill dess norra stambanan hunnit
Ofotenbanan, mer och mer tager vägen öfver Finland, och således
underlättar fenomaniska inflytandet uti våra finska bygder, kanske
Schlesvig-Holsteinska förvecklingar och följder; att utförseln af vårt
rika malmberg Gellivare skall ske åt' utländingar, med dess fartyg, utan
anlitande af våra öfverflödiga träkolstillgångar samt i större skala än
hela Sveriges sammanlagda jernproduktion och derigenom undergräfva
densamma, och detta utan att staten får någon fördel deraf, om ej ut¬
förseltull på malmer återinföres; att rikets sjelfständighet redan genom
trycket af förenämnde ojemna och menliga förhållanden är i fara och
skall ännu mera blifva det vid antagligen kommande stora strider i
Östersjön emellan stormagter, om icke åtgärder skyndsamt vidtagas för
att återvinna och bevara vår sjelfständighet; att det derför nu, medan
ännu tid är, höfves svenske och fosterländske män att, likasom förfädren
gjort, först och främst och utan afseende å inre strider om ekonomiska
frågor endrägtigt värna rikets ära, frihet och sjelfständighet, äfven om
sådant måste ske med uppoffringar samt gäller vår achillesbäl, den
aflägsna nordligaste fjerdedelen af riket eller Norrbotten, den landsdel,
som, för sina naturrikedomar, dock är en af de härligaste perlor i
Sveriges krona, den landsdel eller min hembygd för hvilken jag offrat-
mina bästa krafter, noga känner och anser förtjena ett bättre öde än
Finlands, hvilket jag fruktar förestår, om ej statsmagterna göra sin
pligt, söker nu, den sista riksdag jag bevistar, förhindra och skulle
djupt begråta.
Jag måste fördenskull och med anledning af allt detta, dels uti
särskilda motioner äska l:o) det högre anslag af 4,000,000 kronor för
norra stambanans fortsättning, hvilket Kong!. Maj:t vid sista riksdag
ansåg rättvisa och billighet mot öfre Norrlands isolerade, snart sagdt
af naturhinder instängda befolkning, ekonomiska och politiska skäl samt
Motioner i Första Kammaren, N:o 43. 11
hushållningen med statens medel fordra, men ej för särskilda orsaker
kunnat, hittills till fulla beloppet föreslå, och 2:o) en underdånig skrif¬
velse till. Kongl. Maj:t, afseende åtgärder för att Norge, för hvars skull
vi antagligen förr få krig än för vår egen, måtte sin pligt likmätigt
deltaga uti det unionella försvaret, äfven utom dess gränser, i för¬
hållande till. sin folkmängd jemförd med Sveriges och ej blott med en
linga del, cirka 15,000 man eller icke tiondedelen af hvad Sverige har
att, om så fordras, uppställa inom Norges gränser för dess försvar, dels
ock uti denna motion vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte ej allenast uti underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, vare sig
utan eller efter komités och norska regeringens
hörande, .till nästa Riksdag framlägga förslag om hvad
som bör göras för ett fullständigare och mera betryg¬
gande »försvar mot norr» än det otillräckliga, som
nu finnes;
utan äfven anslå t. ex. 5,000 kronor för nämnda
komité, eller för de särskilda undersökningar i dessa
af regering och riksdag föga kända bygder, hvilka
kunna för ändamålet erfordras.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 26 januari 1888.
J. E. Nyström.