12
Motioner i Andra Kammaren. N:o 75.
2S:® 75.
Af herrar N. NilSSOll i Stor hus och OllaS A. El*icSSOIl i
Ofvanmyra, om nedsättningar i statens embets- och tjenste-
mäns aflöning sförmåner.
Behofvet af reglering utaf statens embets- och tjenstemäns löner efter
sig företeende tidsomständigheter har af Riksdagen vid mer än ett tillfälle
erkänts och blifvit verkstäld. — Uti den lönereglering, som af 1856 och
1858 årens Riksdagar vidtogs, erkände 1874 års Riksdag nödvändigheten
af tillökning i lönerna åt embetsmännen i följd af de stegrade prisen
på lifsförnödenheter och bostadshyror m. in., som vid den tiden inträda
och beviljades desse som bekant tjugu procent förhöjning i form af dyr-
tidstillägg. Sedan dess hafva lönerna åt statens embetsman under de der¬
efter följande åren reglerats, med tagen hänsyn till de höga pris, hvilka
då voro gällande med afseende å lefnadsbehofven.
Nu har emellertid en tillbakagång härutinnan inträda hvilken synes
blifva permanent för en lång följd af år. Prisfall hafva inträffat å alla
områden till en förut icke anad höjd, och med bekymmer och försakelser
måste den skattdragande delen af nationen, som icke är löntagare, gå
framtiden till mötes. Alla näringsgrenar föra ett tynande Rf och, hvad
värre är, den tidpunkt, då förändring till det bättre i detta hänseende in¬
träffar, kan sannolikt af ingen förutses. Ingen lärer sålunda kunna be¬
strida att, då bekymmer och försakelser för näringsidkare af alla slag för
deras existens förefinnas, nödvändigheten tvingar att försöka afpassa stats-
tjenstemännens löner efter tidsförhållandena med afseende å prisen för
lefnadsbehofven, hvarigenom någon minskning i skattebördorna beredes
Motioner i Andra Kammaren, N:o 75.
13
nationen. Det är derjemte af vigt och torde vara i statens eget väl fö r-
stådda intresse, att dess tjensteman å ena sidan äro så rundligt aflönade,
att de kunna hafva en anständig bergning och om hushållning iakttages
föra ett från ekonomiskt bekymmer oberoende lif, men dock å andra sidan
icke uppbära så stora löner, att dels ett orimligt stort antal redan i unga
år uppfostras med tanke på att i framtiden vinna anställning i statens
tjenst för de höga lönernas skull, och dels dessa sättas genom sina löne¬
inkomster i tillfälle att utveckla lyx och öfverflöd i sitt lefnadssätt,
hvilket sedan går som en sjukdom genom hela nationen, som, ty värr,
har alltför stor benägenhet att i detta fall apa efter hvad som utgår från
de lyckligare lottade samhällsklasserna. Och medgifvas måste, att vi i
såväl det ena som andra hänseendet af de nyss antydda förhållandena
kommit ett godt stycke längre än hvad önskligt vore.
Skäl för minskning uti statstjenarnes löner torde sålunda icke saknas,
och då Riksdagen år 1874 beviljade 20 % löneförhöjning, var detta be¬
slut dikteradt ur billighetssynpunkt med afseende å den förhöjning i
lefnadskostnaderna som då inträdt; ty något rättsligt anspråk på löneför¬
höjning egde icke någon statens embetsman; och äfven om denna förhöj¬
ning icke då egt rum, vågar väl ingen påstå, att staten skulle för sina
tjenstebefattningar gått miste om lämpliga aspiranter och till erforderligt
antal. Lönetillägget rafs åt alla, icke endast åt dem, som då derefter in-
trädde på embetsmannabanan, utan äfven åt dem, som redan da voro i
statens tjenst, ehuru om desse sistnämnde väl kunnat sägas, att lönernas
storlek var dem känd då de sökte platserna. Man skulle väl sålunda
kunna säga, att billighetsskäl nu äfven talade för nedsättning uti alla
statens embetsmäns löner, men härvid torde det icke vara tillräckligt att
ensamt se på billighetsskäl. Hänsyn måste enligt vår uppfattning tagas
till bestående rättsförhållanden, och det kan ju icke förnekas, att de som
efter de skedda löneregleringarna sökte och vunnit inträde på statsmanna-
banan gjort detta med beräkning att få för framtiden åtnjuta den med
tjensten då bestämda löneinkomsten. Nedsättningen torde derför endast
böra ega rum för dem, hvilka hädanefter antingen söka och erhålla till¬
träde till statens tjenster eller befordras till högre aflönade platser.
I fråga om det belopp, hvarmed nedsättning bör ega ruin, äro säker¬
ligen meningarne mycket delade. Prisen på lifsförnödenheter hafva
emellertid under de senare åren så betydligt nedgått, att en fordran på
20 procent nedsättning icke kan anses öfverdrifven; och torde nedsätt¬
ningen böra afse såväl den fasta lönen som tjenstgöringspenningarne.
H
Motioner i Andra Kammaren, N:o 75.
Da ett sådant förslag, som det vi gå att framlägga, måste betraktas
som ett öfvergångsförslag, torde äfven i ett par andra afseenden undantag
böra göras. Det kan nemligen med ganska göda skäl sägas, att en per¬
son vid sitt inträde* på statstjenstemannabanan icke tänker sig stanna på
den plats, hvartill lian törsta gången vinner befordran, utan tänkt sig skola
kunna komma att avancera i graderna ocli i följd deraf få uppbära högre
aflöning. Om nu eu nedsättning med 20 procent egde rum vid befordran
till högre tjenstebefattning, och en person endast en gång vunne befordran,
skulle det kanske mer än en gång inträffa, att eu sådan person väl finge
eu högre tjenstemannabefattning och kanske i följd deraf ökade oundgäng¬
lig;! utgifter, utan att dock erhålla högre lön än den lian nu åtnjuter, och
sådant vore icke billigt. Det torde derför lämpligen böra stadgas, att,
vid befordran till högre' aflönade platser inom samma corps eller samma
embetsverk, den tjensteman, som nu är i statens tjenst och endast en gång
vinner befordran, må ega att uppbära hälften af den förhöjning i lönen
utöfver livad han nu uppbär, hvartill den nya tjänstebefattningen berättigar.
Det har också med goda skäl ofta inom representationen framhållits, att
lönen till de lägre befattning;!rne inom staten varit väl knappa, och torde
det derför vara skäl stadga, att tjenstemannabefattning, som icke aflönar
sin innehafvare med öfver 1,500 kronor, icke drabbas af den sålunda före¬
slagna nedsättningen.
O Ö
Vi äro icke så förmätne tilltro oss att härigenom framkomma med
ett förslag, emot hvilket icke betydande och måhända berättigade anmärk¬
ningar kunna göras, och skulle ingenting högre önska än att frågan tagits
om hand af bättre krafter än våra och allra helst af regeringen, hvilken
väl dock icke utan påstötning från representationens sida känner sig der¬
till manad. Frågan är dock af den vigt och betydenhet, och vi våga
påstå den rättvisa och billighet,,',frågan i sig innebär, att vi icke tveka
draga den under representationens pröfning.
Med stöd af hvad vi anfört föreslås, att Riksdagen måtte besluta:
7 O
a) att de tjensteman, hvilka från den dag Riks¬
dagen fattar beslut i frågan, utnämnas första gången
till aflönade befattningar inom staten eller inom an¬
nan corps eller embetsverk än de nu äro anstälda, åt¬
njuta i lön ett med tjugu procent minskadt belopp
utaf de aflöningsförmåner, som nu för samma tjenste-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 75.
15
befattning äro fastställa att utgå, samt att denna
minskning afser såväl lön som tjenstgöringspenningar;
b) att undantag härifrån eger rum för de befatt¬
ningar inom staten, der aflöningsförmånerna nu icke
öfverstiga 1,500 kronor;
c) att de tjensteman, hvilka nu innehafva aflönad
befattning inom staten och från den dag Riksdagen
derom fattat beslut vinna befordran endast en gång-
till högre aflönad befattning inom samma corps eller
embetsverk de nu tillhöra, endast ega uppbära femtio
procent af den förhöjning i lönen utöfver deras nu va¬
rande aflöningsförmåner, hvartill den nya befattningen
enligt nu faststälda stat berättigar, samt att dessa
femtio procent utgå i form åt lön och tjenstgörings-
penningar med lika procenttal; samt
d) att de besparingar, som härigenom uppstå,
blifva statsverket under hvarje särskild hufvudtitel
tillgodoförda för hvarje särskild statsregleringsperiod
under lämplig rubrik för att ingå såsom statsverkets
besparingar vid statsregleringarne under öfvergångs-
tiden.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 28 januari 1888.
Nils Nilsson
i Pärs härad.
Ollas A. Ericsson
i Ofvainnj'ra.