Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
1
N:o 16.
Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1888, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring af 41 § i gällande tull¬
stadga.
Sedan till bevillningsutskottet hänvisats eu af herr C. W. Collander
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 69, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga, får ut¬
skottet nu afgifva utlåtande öfver densamma.
T Kongl. Maj:ts nådiga tullstadga den 2 november 1877 hafva 46
och 47 §§ följande lydelse:
Ȥ 46.
Mom. 1. Svensk skeppare, som i däckadt fartyg under tjugu ton
eller öppen båt å utländsk ort intagit varor med bestämmelse vare sig
till svensk eller utländsk hamn, äfvensom utländsk skeppare, som i
fartyg af ofvannämnda beskaffenhet å utrikes ort lastat, varor med be¬
stämmelse till svensk hamn, skall i lastningsorten uppgöra märkrulla
eller förteckning öfver sin last, i hvilken handling bör intagas skep¬
parens och farkostens namn, den senares hemort och nummer, orten,
dit han är bestämd, samt, om lasten är lös, densammas beskaffenhet,
mått eller vigt, med frihet från ansvar om skilnaden mellan de upp¬
sa. till Riksd. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. U Eiift. 1
2
' Bevillning sutskottets Betänkande N:o 16.
gifna och de verkliga qvantiteterna ej befinnes större än fem procent
öfver eller under, och, om lasten är emballerad, märke, nummer och
kubikinnehåll eller bruttovigt å hvarje kolly; åliggande det derjemte
i sistnämnda fall skepparen att föranstalta derom, ej mindre att plom-
beringsstämpel må varda af tullförvaltningen i lastningsorten anbringad
å hvart och ett af berörda kolly, än äfven att bevis om plomberingen
må af nämnda tullförvaltning tecknas å märkrullan.
Mom. 2. Denna märkrulla, jemte en af skepparen egenhändigt
underskrifven afskrift deraf, försedd med intyg af tullkammaren i last¬
ningsorten att afskriften är enlig med den till samma tullkammare
aflemnade angifning,sinlaga, efter hvilken utklareringen skett, åligge
skepparen att före afresan ingifva till den på stället förordnade sven¬
ske konsul, som, efter meddeladt intyg å märkrullan, att, eu lika ly¬
dande afskrift deraf blifvit, till honom ingifven, bör återställa märk-
rullan till skepparen och afsända afskriften med nästa post antingen
till tullkammaren i den svenska hamn, dit skepparen är bestämd, eller,
i händelse svensk skeppare ämnar afgå till någon utländsk ort eller
Norge, till den tullkammare i Sverige, i hvars distrikt farkostens hem¬
ort är belägen.
Mom. 3. Från skyldigheten att medhafva af svensk konsul atte-
sterad märkrulla, äfvensom att af densamma till konsuln aflemna den
ofvannämnda afskriften, vare skeppare befriad, hvilken på utländsk
ort, der svensk konsul ej är förordnad, intager last, eller hvilken in¬
nehar endast sådan lös, ej emballerad vara, som vid införsel i Sverige
är fri från tull. Dock bör skepparen jemväl i dessa fall upprätta och
aflemna behörig märkrulla i enlighet med hvad derom i allmänhet i §§
11 och 12 föreskrifves.
Mom. 4. Befrielse från skyldighet att för svensk konsul upp¬
visa märkrulla vare jemväl, enligt hvad särskildt stadgadt är, tills
vidare medgifven vid fart emellan orter inom Helsingborgs, Lands¬
krona, Malmö och Trelleborgs tullkammaredistrikt, å ena, samt Hel¬
singörs, Köpenhamns och Kjöge tulldistrikt, å andra sidan.
§ 47.
Mom. 1. Om skeppare å däckadt fartyg under tjugu ton eller
öppen båt, under segling i svenskt farvatten, gör sig skyldig till
sådan förseelse, som i § 2 inom. 3 omförmäles, skall vid straffets be¬
stämmande denna omständighet såsom försvårande anses.
Mom. 2. Befinnes skeppare å sådan farkost, då han i svenskt
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
3
farvatten anträffas, alldeles sakna märkrulla, eller är märkrullan i de
fall, då skepparen, enligt hvad i § 46 stadgas, varit skyldig att den¬
samma i lastningsorten för svensk konsul uppvisa, icke med veder¬
börlig påskrift om sådant uppvisande försedd, skall farkosten införas
till närmaste tullkammare, och hela lasten, om större eller mindre del
deraf utgöres af tullpligtigt gods, vara förbruten samt skepparen der¬
jemte ansvara såsom för oloflig varuinförsel i afseende å det tullplig-
tiga godset. Saknas å märkrullan tullpligtigt gods, som i farkosten
anträffas, eller saknas i farkosten tullpligtigt gods, som å märkrullan
är upptaget; vare i förra fallet godset och i senare fallet dess värde
förbrutet, och plikte derjemte skepparen såsom för oloflig varuinförsel.
Kan i sistnämnda fall godsets värde ej utrönas, dömes skepparen till
böter från och med femtio till och med fem hundra kronor. Utgöres
fartygets last helt och hållet af tullfritt gods och saknas derå behöri¬
gen upprättad märkrulla, böte skepparen från och med tjugu till och
med två hundra kronor. År åter märkrullan i fråga om sådant gods
ej öfverensstämmande med lasten och utgör skilnaden mera än fem
procent, vare bot från och med tio till och med femtio kronor.
Mom. 3. De ansvarsbestämmelser, hvilka mom. 2 innehåller, gälle
ock, om, vid framkomsten till svensk destinationsort, märkrulla saknas
eller med lasten icke öfverensstämmer.»
Motionären föreslår,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande tullstadga i det syfte,
att vid beslag, som i denna paragraf omförmäles, lastegare ej må från-
dömas sin egendom, så snart vid domstolsförhöret ådagalägges, att han
icke varit delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest
försummat något, som honom såsom lastegare åligger vid varuinförsel.
Till stöd för detta yrkande andrager motionären följande:
»De bestämmelser, som blifvit lemnade i gällande tullstadgas 46
och 47 §§ rörande däckade fartyg under tjugu ton och öppna båtar,
hafva uppenbarligen och med rätta tillkommit i afsigt att förhindra en
med dylika mindre farkoster lättare utförbar oloflig varuinförsel, men
då den i 47 § stadgade påföljden för uraktlåtenheten å skepparens sida
af de i 46 § föreskrifna formaliteter tillika innebär att hela lasten, om
större eller mindre de! deraf utgöres af tullpligtigt gods, skall vara
förbruten, utan att något undantag här göres för den händelse lasten
eges af annan eller andra personer, som uppenbarligen kunna visa sig
ej haft för afsigt att undandraga sig varornas förtullande, utan å sin
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
sida, vare sig vid inlastningen eller genom vederbörlig anmälan på
destinationsorten, handlat fullt lojalt, genom iakttagande af hvad dem
åligger, så synes mig att här föreligger en betänklig lucka i lagstift¬
ningen, enär det ej kan vara rättvist, att en sådan varuegare skall med
sin egendom plikta för en försummelse ä skepparens sida, hvaruti han
hvarken haft del, eller som hem varit i tillfälle kunna förhindra.
Då varuinförseln från våra grannländer, särskild! Danmark, rätt
ofta sker med dylika mindre farkoster, så hafva ock tid efter annan
fall inträffat, för hvilka påpekade missförhållande är fullt tillämpligt.
Senast blef sålunda förra året, den 27 juni, eu fartygslast af delvis
tullpligtiga varor beslagtagen i min hemort, och af rådhusrätten der¬
städes dömd förbruten, ehuru af nämnda domstols protokoll för den
11 juli och 1 augusti 1887, hvaraf utdrag här bifogas, otvetydigt fram¬
går, att intet smugglingsförsök å varuegarnes sida och icke heller från
skepparens förelåg.
Detta mål har sedermera blifvit fullföljdt hos liofrätten, som fast-
stält rådhusrättens utslag, hvilket ju var att förvänta, och är derifrån
vädjad t till Kongl. Maj:t, der det ännu hvilar.
Om nu äfven statens andel vid dylika beslag kan, på grund af
förekommande omständigheter, slutligen varda efterskänkt, så har dock
tvifvel blifvit uttalad!, huruvida beslagarens andel, som enligt 146 §
tullstadgan utgör tre fjerdedelar, kan varda honom fråntagen.»
Den stränghet, som utmärker de i tullstadgan meddelade särskilda
föreskrifterna rörande utrikes sjöfart med däckade fartyg under tjugu
ton och öppna båtar, har säkerligen, såsom motionären äfven erinrar,
ansetts nödvändig för att förebygga en med dylika mindre farkoster
lättare utförbar oloflig varuinförsel. Att nu, sedan tull till jemförelse¬
vis höga belopp blifvit lagd å många förut tullfria varor, samt tullarna
å andra varor i flera fall blifvit betydligt förhöjda, exempelvis tullsat¬
serna för bränvin och sprit, hvilka varor tillhöra de artiklar, som före¬
trädesvis utgöra föremål för smuggling, torde det få anses mindre
välbetänkt att, utom i yttersta nödfall, mildra strängheten i berörda
stadganden. Något dylikt nödfall har dock, enligt utskottets åsigt,
motionären ej påvisat. Visserligen kan det med gällande bestämmel¬
ser inträffa, att på grund af försummelse eller försök till lagöfverträ-
delse från skepparens sida gods blifver förklarad! förbrutet, utan att
egaren till detsamma haft del i skepparens lagstridiga handlingssätt,
men detta förhållande i och för sig har utskottet icke funnit utgöra
ett tillräckligt skäl att ändra ifrågavarande bestämmelser. Man måste
nemligen härvid taga hänsyn till flera olika omständigheter.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
5
Först och främst må emot motionärens förslag anmärkas, att det
oftast torde vara omöjligt att bevisa, att icke ett försök till smugg¬
ling förelegat och att detta ej skett på lastegarens tillskyndelse eller
åtminstone med hans vetskap. Skulle emellertid uppenbart blifva, att
lastegaren icke egt kännedom om ett af skepparen gjordt försök till
smuggling, eller har ett dylikt ej varit afsedt, utan skepparen endast
låtit eu försummelse komma sig till last, drabbas onekligen lastegaren
af en förlust, hvilken icke kan ledas tillbaka till någon skuld å hans
sida. Rättelse i detta missförhållande har hittills vunnits på det sätt
att, då varuegarens oskuld varit fullt ådagalagd, staten till honom
återstält det gods, som blifvit dömdt förbrutet. Denna utväg att komma
till rätta med ett tydligen orimligt resultat synes utskottet, särskildt
med afseende å den nyss påpekade, svårigheten i fråga om bevisnin¬
gen, vara vida att föredraga framför den af motionären förordade.
Det torde för öfrigt böra bemärkas, att på befraktare!! berott att an¬
lita en fullt pålitlig, redbar och erfaren skeppare.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herr (Hollanders ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 maj 1888.
På utskottets vägnar:
ER. GUSP. BOSTRÖM.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 14 Haft.
2